Angående anslag till fiskredskapsförsåkring
1948-02-06 · 19 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 14 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1948:70, Angående anslag till fiskredskapsförsåkring
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
1
Nr 70.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till
fiskredskapsförsåkring; given Stockholms slott den
6 februari 1948.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet
hemställt.
GUSTAF.
G. E. Sträng.
Sammanfattning.
I syfte att bereda fiskarena större trygghet mot ekonomiskt avbräck genom
förlust av eller skador på fiskredskap föreslås statligt stöd åt fiskredskapsförsäkringsbolag
vid större skador eller anhopningar av skador. Dessutom
hemställes om ett anslag å 37 000 kronor till organisationsbidrag vid
bildandet av fiskredskapsförsäkringsbolag m. in.
1 Bihanq till riksdagens protokoll 1948. i samt. Nr 70.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 70.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6
februari 1948.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen
anmäler statsrådet Sträng fråga om anslag till fiskredskapsförsäkring
samt anför därvid följande.
Inledning.
För närvarande kunna fiskare erhålla ersättning för förluster av eller
skador på fiskredskap dels i form av bidrag utan återbetalningsskyldighet
och dels i form av räntefria lån på viss tid. För att ersättning skall medgivas
fordras emellertid bland annat, att den ersättningssökande genom
redskapsförlusten råkat i nödställd belägenhet. Ersättning utgår med två
tredjedelar av förlustens eller skadans värde, varvid regelmässigt högst
hälften lämnas såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet samt återstoden
som räntefritt lån med en amorteringstid av åtta år.
Bidrag utan återbetalningsskyldighet anvisas ur ett reservationsanslag
till Bidrag till fiskare för förlust av fiskredskap in. m. medan lånen utbetalas
ur statens fiskredskapslånefond.
Under budgetåren 1938/39—1946/47 ha utbetalats bidrag å sammanlagt
250 000 kronor och lån å tillhopa 173 000 kronor.
Genom beslut den 12 april 1946 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för
jordbruksdepartementet att tillkalla fem sakkunniga för att i enlighet med
angivna riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag angående fiskredskapsförsäkring.
Med stöd av detta bemyndigande tillkallades såsom sakkunniga direktören
i Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete S. Apelkvist, tillika ordförande,
ledamoten av riksdagens andra kammare, direktören N. T. Henriksson,
fiskaren H. S. Levin samt ledamöterna av riksdagens andra kammare
folkskolläraren G. T. Skoglund och affärsföreståndaren K. B. Utbult.
Med skrivelse den 14 november 1947 ha de sakkunniga, vilka antagit benämningen
fiskredskapsförsäkringsutredningen, överlämnat betänkande i
ämnet (SOU 1947: 62).
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
3
Över betänkandet ha utlåtanden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket,
lantbrulcsstyrelsen, försäkringsinspektionen, Svenska insjöfiskarnas
centralförbund, Svenska ostkustfiskarenas centralförbund, Ostkustfisk
centralförening u. p. a., Södermanlands skärgårdsfiskareförbund, Östergötlands
kustfiskareförbund, Östergötlands fiskförsäljningsförening u.
p. a., Mälarens fiskareförbund, Norra Kalmar läns kustfiskareförbund, Södra
Kalmar läns kustfiskareförbund, Ölands fiskareförbund, Kalmar läns
fiskevattensägareförbund, Gotlands fiskareförbund, Svenska västkustfiskarnas
centralförbund, Gävleborgs läns ömsesidiga fiskredskapsförsäkringsbolag,
Gävleborgs läns fiskareförbund, Gävleborgs läns fiskförsäljningsförening,
Västerbottens läns fiskareförbund, Stockholms läns fiskförsäljningsförening
u. p. a., Sörmlandsfisk, förening u. p. a., Västerbottens
läns fiskförsäljningsförening u. p. a., Storsjöfiskarnes för säljningsförening
u. p. a., Bohusläns islandsfiskares förening u. p. a., Svenska sydkustfiskarenas
centralförbund och Gotlands läns fiskeriförsäkringsbolag. Vid lantbruksstyrelsens
utlåtande ha fogats yttranden av fiskeriintendenterna i
Västerhavets och Österhavets distrikt. Svenska ostkustfiskarenas centralförbund
har överlämnat yttranden av kustfiskareförbunden i Ångermanlands,
Medelpads och Uppsala läns samt av Södra Kalmar läns kustfiskareförbund.
Utredningen.
Utredningen erinrar om, att tidigare flera utredningar gjorts för att undersöka
möjligheterna att med statligt stöd anordna försäkring av fiskredskap
men att frågan fått förfalla på grund av de stora svårigheterna med en
sådan försäkring. Genom att fiskredskapen äro utsatta för hastig förslitning
och värdeminskning äro de mindre lämpliga som försäkringsobjekt.
Vidare måste de svårberäkneliga riskerna medföra höga premier och dessutom
erfordras en vidlyftig förvaltningsapparat, bland annat för att utöva
effektiv kontroll mot missbruk.
Trots de betänkligheter som framförts mot försäkringsidéen, anser utredningen
att fiskarena, som hittills i stort sett själva fått bära de ekonomiska
konsekvenserna av redskapsförluster, böra försäkringsvägen genom riskutjämning
kunna vinna större trygghet än nu. För insjöfiskarenas del finner
utredningen dock försäkringsbehovet icke vara så stort, varför dessa
undantagas i utredningens förslag rörande anordnande av redskapsförsäkring.
I stället föreslås, att för insjöfiskarena nuvarande möjligheter att erhålla
statsbidrag eller räntefria lån skola kvarstå. Dessa möjligheter böra
enligt utredningen däremot endast under en kortare övergångstid stå de
fiskare till buds som kunna erhålla försäkringsskydd.
Försäkringsverksamheten bör enligt utredningens mening byggas upp på
lokala ömsesidiga försök ringsföreningar. Därigenom
skulle det vara lättare att få den enskilde försäkringstagaren att icke endast
4
Kungl. Mcij:ts proposition nr 70.
tänka på sin egen fördel utan även betrakta verksamheten som hela den försäkrade
gruppens intressen. Inom en mindre grupp vore det också lättare att
påvisa, att varje ökning av utgifterna skulle medföra en ekonomisk belastning
för samtliga medlemmar av gruppen, och ju klarare detta framstode
för försäkringstagarna, desto lättare borde det vara att få deras medverkan
till att begränsa kostnaderna. En effektiv kontroll av bland annat fiskarenas
uppgifter om skadefall krävde också små områden, där man kunde få till
stånd medverkan från medlemmarnas sida. Å andra sidan erfordrades att
verksamhetsområdet bleve tillräckligt stort för att försäkringsorganet skulle
uppnå tillräcklig stabilitet och för att en erforderlig riskutjämning skulle
kunna ske.
Beträffande verksamhetsområdenas storlek finner utredningen
lämpligt, att fiskarena inom Göteborgs och Bohus samt Hallands län
sammansluta sig till en och fiskarena inom Skåne och Blekinge län till en
fiskredskapsförsäkringsförening. På ostkusten borde däremot ett antal
mindre sådana föreningar organiseras med verksamheten begränsad till ett
eller ett par län. Dessa föreningar skulle sedermera om så befunnes lämpligt
kunna sammanföras till större enheter.
Initiativ till bildande av försäkringsföreningar bör enligt utredningen tagas
av redan befintliga organisationer bland fiskarena. Något organisationstvång
skulle emellertid icke få förekomma, utan varje fiskare inom en försäkringsförenings
område skulle äga rätt att tillhöra föreningen utan att
ansluta sig till vederbörande yrkes- eller försäljningsorganisation.
Med hänsyn till att erfarenheterna av fiskredskapsförsäkring äro mycket
små, anser utredningen det nödvändigt att organisationsformen prövas innan
den definitivt utformas.
Beträffande försäkringsföreningarnas inre organisation
förordar utredningen i syfte att tillförsäkra varje medlem medbestämmanderätt
i föreningens angelägenheter, att en sådan förenings beslutande
organ skall utgöras av en stämma. Denna skulle bestå av en församling
på 25 å 50 ombud, valda av föreningens delägare. För detta ändamål
borde föreningarnas verksamhetsområden indelas i distrikt, inom vilka
skulle utses ett ombud jämte suppleant för varje påbörjat 50-tal medlemmar.
Om båtar och redskap ägdes gemensamt av ett fiskelag skulle endast
en person inom fiskelaget äga rösträtt vid val av ombud till föreningsstämman.
Stämman skulle inom sig utse styrelse, i vilken dessutom en ledamot
skulle utses av en övervakande myndighet, som enligt utredningens förslag
bör inrättas.
De invändningar som framställts mot tanken på fiskredskapsförsäkring
ha, framhåller utredningen, ofta varit grundade på vetskapen om svårigheterna
att genomföra en effektiv värdering och kontroll av förluster och
skador. Utredningen föreslår, att den erforderliga kontrollen vid inträffade
skador skall utövas genom av föreningen lokalt tillsatta besiktningsmän,
som i första hand skola utses bland medlemmarna själva.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
I fråga om premieberäkningen framhåller utredningen, att vid
hittillsvarande försök med fiskredskapsförsäkring i Sverige i allmänhet tilllämpats
de metoder som äro vanliga vid premieberäkning för skadeförsäkringar.
Man hade sålunda fastställt redskapens värde och därefter beräknat
premien procentuellt på detta värde. Utredningen finner emellertid detta
vara en både omständlig och dyrbar procedur då det gäller fiskredskapsförsäkring,
enär värdet på de olika redskapen variera i hög grad, och redskapen
olika snabbt förbrukas. Dessutom vore det vid avvägning av premierna
nödvändigt att taga hänsyn till många andra faktorer än redskapens värde,
såsom fiskeplats, årstid och fiskesätt.
Utredningen föreslår i stället, att ett helt annat system för premieberäkning
skall komma till användning, nämligen det som användes av Gävleborgs
läns ömsesidiga fiskredskapsförsäkringsbolag. I detta bolag är premien
bestämd till lägst en halv och högst en procent av den likvid för levererad
strömming som från länets fiskförsäljningsförening utbetalas till fiskarena.
Utredningen finner vissa omständigheter tala för att någon större
orättvisa icke sker vid en dylik premieberäkning. Sålunda erhölles vanligen
de största fångsterna av fiskare som arbetade intensivt, och det vore
därför rimligt att de finge betala högre premier, eftersom risken för förluster
och skador ökade med ett mer intensivt användande av redskapen.
Premien föreslås sålunda av utredningen böra beräknas till viss procent
av det totala värdet av fiskarenas försålda fångster. För de medlemmar av
försäkringsföreningarna som sälja sin fisk genom försäljningsförening borde
premien kunna uppbäras genom avdrag på likviden. Om försäljning skedde
vid sidan av försälj ningsförening borde enligt utredningens förslag fiskarena
ha skyldighet att deklarera den del av fångsten som försåldes på
detta sätt.
Med en sålunda anordnad premieberäkning behöver, framhåller utredningen,
värdering och kontroll av redskapen ske endast vid inträffade
skadefall, och man skulle komma ifrån den omständliga och dyrbara årliga
besiktningen och värderingen av redskapen för beräkning av premiens storlek.
Utredningen påpekar, att det med en sådan form för premiebetalning
skulle stöta på avsevärda svårigheter att utesluta några redskap ur försäkringen.
Med hänsyn härtill och för att försäkringen skall utformas med så
få undantag som möjligt föreslår utredningen, att alla redskap böra medtagas.
Skulle erfarenheten visa att det är ofrånkomligt med begränsningar
böra dessa tillkomma senare.
I Gävleborgs läns fiskredskapsförsäkringsbolag har premien som nämnts
utgjort en halv procent av nettovärdet å fångsterna. Verksamheten har därvid
gått med förlust, men utredningen konstaterar, att förlust icke skulle
ha uppstått om premien utgått med en procent av fångstvärdet, till vilket
belopp premien enligt bolagsordningen också kan fastställas. Utredningen
föreslår därför, att premien i de nu föreslagna föreningarna skall fastställas
till en procent av fångstvärdet.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
De variationer som förekomma i riskhänseende mellan olika redskapstyper
borde enligt utredningen föranleda olika försäkringsavgifter för olika
redskap. Emellertid bleve avgiften enligt det föreslagna systemet enhetlig
för alla redskap och fångstsätt och därför måste dessa variationer motverkas
på annat sätt. Detta borde ske genom att självrisken varierades.
De redskap som medförde särskilt stora risker vid användningen skulle sålunda
åsättas större självrisk än sådana som mera sällan skadades eller
ginge förlorade. Självrisken föreslås av utredningen skola variera mellan
20 och 40 procent av skadans värde. Inom dessa gränser böra enligt utredningen
föreningarna själva få fastställa självriskens storlek för olika redskap
med hänsyn till erfarenhet om förlustrisken in. m. vid olika fiskesätt
och fångstplatser. Minsta självrisk borde dock till en början vara 100 kronor.
Om fiskredskapen förlorades i samband med förlust av fiskebåt borde
självrisken slopas. Fiskarena skola sålunda enligt utredningens förslag alltid
stå självrisk med minst 20 procent. Såsom skäl härtill anföres, förutom att
ersättningarna för hagatellartade skadefall miskas och omkostnaderna därigenom
sänkas, att det ur kontrollsynpunkt är angeläget, att varje skada
medför en ekonomisk uppoffring för försäkringstagaren, varigenom det blir
av intresse för honom att minska skadorna. Även om en viss grad av självrisk
ligger däri, att en fiskare vid förlust av fiskredskapen icke längre kan
fortsätta sitt arbete i full omfattning, förordar utredningen med vetskap om
erfarenheterna från tidigare försök med fiskredskapsförsäkring och från
andra branscher en relativt stor självrisk.
De försäkringsavgifter som skola uttagas av fiskarena böra enligt utredningen
avpassas så att de i stort sett täcka normala skador på redskapen.
Förlusterna vid exceptionella anhopningar av skador borde däremot täckas
genom statsbidrag.
För att utjämna de normala variationerna i fråga om skaderesultaten år
från år förordar utredningen att föreningarna av uppkomna överskott skola
göra avsättningar till egna fonder. Därjämte borde föreningarna
genom avsättningar till en gemensam utjämningsfond
medverka till en inbördes utjämning mellan de olika föreningarna.
Med hänsyn till att statsbidrag enligt utredningens förslag skall kunna
erhållas för täckning av eventuellt underskott och till att avsättning skall
ske till utjämningsfonden anser utredningen, att icke hela, såsom vanligen
är fallet i ömsesidiga försäkringsbolag, utan endast en viss del av det årliga
överskottet skall användas till fondbildning inom föreningarna. Sedan
fonderna blivit så stora att föreningarna konsoliderats och fonderna kunde
tillgodose behovet av erforderlig riskutjämning under normala skadeår, borde
möjligheter finnas att använda överskottet på verksamheten till premieåterbäring.
Med hänsyn till svårigheten att i förväg beräkna storleken
av de erforderliga premierna föreslår utredningen att premieåterbäringen
även skall komma till användning som premieregulator.
Utredningen förordar, att inom varje förening årligen ett belopp motsvarande
25 procent av överskottet skall avsättas till en reservfond. Därefter
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj-.ts proposition nr 70. 1
skulle av överskottet fem procent av de på året belöpande medlemsavgifterna
inbetalas till en fond, benämnd statens utjämningsfond för fiskredskapsförsäkring.
Om överskottet icke skulle förslå till denna inbetalning,
skulle beloppet i sin helhet eller till viss del kunna efterskänkas. Sedan
inbetalningen skett skulle återstoden av överskottet avsättas till reservfonden.
Då denna uppnått en storlek motsvarande två års avgifter från medlemmarnas
sida, skulle föreningsstämma kunna besluta att, sedan nyssnämnda
avsättning till reservfonden och utjämningsfonden skett, återstoden
skulle antingen reserveras till följande år eller återbäras till medlemmarna.
Om reservfonden genom inträffade förluster eller ökning av premieinkomsterna
skulle komma att understiga det belopp som motsvarade
två års premieavgifter, skulle avsättning ske till fonden även av de belopp
som kvarstode sedan inbetalning skett till statens utjämningsfond.
Enligt utredningens uppfattning bör statsbidraget avpassas så, att
variationerna i skaderesultaten inom vissa gränser påverka storleken av de
enskilda medlemmarnas ekonomiska uppoffringar för försäkringen. Endast
härigenom kan enligt utredningen ett intresse vinnas bland medlemmarna
att effektivt söka förebygga och minska förluster och skador. Statsbidraget
skulle därför utgå till statens utjämningsfond, varifrån som förut sagts
bidrag skulle lämnas till föreningarna för att täcka utgifterna vid anhopningar
av skador. Fonden skulle tagas i anspråk om en förenings rörelse
under ett år lämnat underskott, som icke kunde täckas med eventuellt
kvarstående odisponerat belopp från föregående år och genom nedsättning
av reservfonden till halva dess belopp. Resterande underskott skulle till nio
tiondelar täckas av bidrag från utjämningsfonden medan den återstående
tiondelen skulle täckas genom ytterligare nedsättning av reservfonden.
Skulle denna ej förslå därtill, skulle uttaxering ske bland föreningens
medlemmar till ett belopp som högst motsvarade medlemmarnas årsavgift
under närmast föregående kalenderår. Om i något fall större belopp erfordrades,
borde saken bli föremål för särskilda överväganden. Storleken
av de belopp staten årligen skulle behöva anslå till utjämningsfonden har
utredningen approximativt uppskattat till 30 ä 40 000 kronor.
Dessa regler böra enligt utredningen bli föremål för noggrann omprövning
sedan närmare erfarenhet av verksamheten vunnits.
Utöver förenämnda statsbidrag till utjämningsfonden föreslår utredningen,
att statsbidrag skall utgå till hjälp vid organisationen av försäkringsföreningarna.
Detta organisationsbidrag föreslås skola utgå med tre
kronor per försäkrad medlem och år under en tid av fem år. Kostnaderna
härför beräknar utredningen till 50 000 kronor om året.
Fiskredskapsförsäkringsföreningarna komma enligt utredningen att lyda
under lagen om försäkringsrörelse och komma därför att i tekniskt och
ekonomiskt avseende stå under övervakning av försäkringsinspektionen.
Med hänsyn till att bidrag till försäkringsrörelsen även avses skola utgå av
statsmedel föreslår utredningen, att det praktiska arbetet inom föreningarna
skall bli föremål för viss offentlig granskning av över v a k a n
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
de myndighet. Denna myndighet skulle ha till uppgift bland annat att
granska försäkringsvillkoren, bedöma självrisken, förvalta statens utjämningsfond
samt beräkna och utbetala bidrag från denna fond. Till övervakande
myndighet förordar utredningen fiskeristyrelsen, som för ändamålet
bör ha en försäkringsexpert till förfogande. Denne skulle medverka vid
tillkomsten av försäkringsföreningarna och vara fiskarena behjälplig vid
fastställande av försäkringsvillkoren, utformande av stadgarna, igångsättande
av verksamheten m. m.
Yttrandena.
Det övervägande antalet remissyttranden understryker behovet av en fiskredskapsförsäkring.
I flera utlåtanden, bland vilka befinna sig de myndigheter,
som avgivit yttrande i frågan, uttalas emellertid, att utredningens
förslag icke är ägnat att läggas till grund för bestämmelser i ämnet utan
att förslaget i ett eller flera avseenden bör omarbetas.
Den föreslagna omfattningen av de olika försäkringsföreningarnas
verksamhetsområden möter icke någon erinran.
Enligt Gävleborgs låns ömsesidiga fiskredskapsförsäkringsbolag, Gävleborgs
läns fiskareförbund och Gävleborgs läns fiskförsäljningsförening bör försäkringsbolagens
verksamhet ej omfatta större områden än som beröras av befintliga
fiskareorganisationer, eftersom uppbörden av avgifter föreslås skola
ske genom dem. Viktigast är emellertid enligt nyssnämnda organisationer,
att verksamheten omfattar ett område där fångstsätt och fiskredskap äro
likartade bland medlemmarna.
Svenska insjöfiskarnas centralförbund anser, att möjlighet bör lämnas
öppen även för insjöfiskare att komma i åtnjutande av en förbilligad försäkringsform
med statligt stöd. Däremot förklara lantbruksstgrelsen och
Kalmar läns fiskevattensägareförbund, att försäkring av redskap som användes
vid sötvattensfiske icke är nödvändig. Möjligen kunde fiskare i de
större sjöarna ha behov av att deltaga i försäkringsverksamheten.
Vad beträffar förslaget om föreningarnas organisation ifrågasätter
fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt om det ej är ett onödigt
intrång i föreningarnas självbestämmanderätt, att en ledamot av styrelsen
skall utses av den övervakande myndigheten.
Ett spörsmål, som enligt flera yttranden icke tillräckligt utretts, är frågan
om kontroll och värdering av redskapen.
Statskontoret anser sålunda att försäkringsformen icke kan läggas till
grund för stöd åt fiskarena för redskapsförluster, så länge värderings- och
kontrollfrågorna ej blivit lösta. Även lantbruksstgrelsen finner detta problem
vara av avgörande betydelse och framhåller, att svårigheterna äro
utomordentliga, bl. a. på grund av vissa redskaps hastiga förslitning.
Ostkustfisk centralförening, Svenska ostkustfiskarenas centralförbund
och Gotlands fiskareförbund anse, att värdering av redskapen nödvändigtvis
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 70.
måste ske redan vid tecknandet av försäkring och icke endast vid inträffade
skadefall. Det är enligt sistnämnda förbund en orimlighet att beräkna förlustens
värde sedan skadan skett, om man ej redan från början vet vilka
redskap som ingå i försäkringen.
Framför allt är det emellertid den föreslagna premieberäkningen
som väcker betänkligheter.
Försäkringsinspektionen anför därom bland annat.
Den unika ordning att uttaga premien som tillämpas av Gävleborgs läns
fiskredskapsförsäkringsbolag kan anses tillfullo motiverad för detta bolag
på grund av den enhetlighet beträffande fiskebåtstyp, farvatten, fiskemetoder
och fiskredskap som gäller för länets fiskare. Enbart genom variationer i
självrisken kan man emellertid ej utjämna de stora olikheter i premiernas
storlek som skulle bli följden om man fastställde dessa till en procent av
fångstvärdet. Förhållandet mellan avkastningen och redskapens nyanskaffningskostnad
varierar mellan 7,o på västkusten och 1,3 på ostkusten, och
dessa skillnader kunna ej utjämnas genom variationer i självrisken, då ju
denna endast skulle variera mellan 20 och 40 procent av skadans storlek.
Västkustfiskarena skulle sålunda komma att betala mycket högre premier
än ostkustfiskarena. Införandet av fångstvärdet som grund för premiens beräkning
torde kräva, att man samtidigt inför ett system, varigenom kostnaderna
för fiskefartygens anskaffning, drift och underhåll kunna elimineras
ur beloppet för fångstvärdet.
Inspektionen anser det icke sannolikt, att fiskarena, som visat stor försiktighet
då det gällt premieutgifter för sina båtar, skulle gå med på en så
stor utgift i premier för fiskredskapen som utredningen föreslagit.
Lantbrukssiyrelsen erinrar om att omkostnaderna för fiskredskap 1945
utgjorde på västkusten 12 procent, på sydkusten 30 procent och på ostkusten
50 procent av hela omkostnaden för fisket. Lantbruksstyrelsen, som
i anslutning härtill påpekar, att dessa olikheter skulle medföra avsevärt
högre premier i förhållande till värdet av de försäkrade föremålen pa
västkusten än på ostkusten, anför bland annat följande.
Premien skulle i Göteborgs och Bohus län uppgå till 7,6 procent och i
Norrbottens län till 0,6 procent av redskapsvärdet. Det är uppenbart, att
premien i Norrbottens län skulle bli alldeles otillräcklig. Vidare skulle
stora svårigheter uppstå om, såsom vanligen är fallet, flera olika slags redskap
användas vid samma kuststräcka och om förhållandet mellan redskapsvärde
och fångstvärde är väsentligt olika för de olika redskapen. Sa
är fallet i Blekinge, "där förhållandet mellan redskapsvärde och fångstvärde
för sillfiskets del är 4,5 men för bottengarnsfisket endast 0,8. Detta skulle
innebära, att sillfiskarena i stor utsträckning skulle få finansiera även försäkringen
på bottengarnen. Om detta skulle utjämnas genom höjning eller
sänkning av självrisken skulle självrisken för bottengarnsfiskarena bli sa
stor att försäkringsskyddet skulle bli illusoriskt. ^
Förhållandet mellan redskapsvärde och fångstvärde är avgörande tor i
vad mån den av de sakkunniga föreslagna grunden för premiernas beräkning
är hållbar eller ej, i det atl ju lägre fångstvärdet är i förhållande till
redskapsvärdet desto svårare är det att tillämpa nämnda grunder. Då jämförelsetalet
mellan dessa förhållanden för Gävleborgs län är högre an
för alla andra län på ostkusten, och försäkringsrörelsen med den av utredningen
föreslagna premieberäkningen endast med svårighet skulle kunna
10
Kungi. Maj.ts proposition nr 70.
bedriv38 i detta län, skulle en sådan verksamhet icke lyckas i något annat
lan på ostkusten, i varje fall icke om försäkringen skulle gälla alla redskap.
I många fall skulle sålunda de erlagda premierna icke förslå att täcka kostnaderna
för skadeersättningarna medan i andra fall, såsom på västkusten,
premierna skulle bli alltför betungande för fiskarena. De höga* avgifterna på
västkusten skulle också kunna tänkas få den konsekvensen, att fiskarena
där via den statliga utjämningsfonden skulle komma att delvis få finansiera
försäkringen på ostkusten.
Lantbruksstyrelsen ifrågasätter slutligen om man ej i stället skulle kunna
tänka sig eu försäkring mot onormalt stegrade omkostnader för fisket till
följd av redskapsförluster. Därigenom skulle det enligt lantbruksstyrelsens
uppfattning bli lättare att utöva kontroll, enär kostnadsstegringens omfattning
ofta skulle kunna styrkas genom verifikationer eller bokföringsutdrag.
Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt anser, att utredningens kalkyler
rörande förhållandet mellan redskapens värde och fångstens försäljningsvärde
äro felaktiga. Fiskeriintendenten anför, att utredningen ej beaktat att
vad västkustfisket angår en avsevärd del av fångstvärdet faller på fiskare
som icke äga redskap och sålunda ej heller komma att försäkra några. En
omräkning av den beräknade storleken av statsbidraget för såväl organiserandet
av försäkringsföreningarna som av försäkringspremiernas storlek
är därför nödvändig om icke ekonomiska överraskningar skola uppstå för
föreningarna. Premiens storlek måste beräknas på ett betydligt lägre fångstvärde
än utredningen gjort. Intendenten föreslår i stället att premien skall
utgå med visst belopp för varje 100 kronor försäkrat värde.
Ostkustfisk centralförening och Svenska ostkustfiskarenas centralförbund
ifrågasätta om utredningens förslag överhuvud taget är praktiskt utförbart
och anföra bland annat följande.
Det kan ifrågasättas, om icke fiskarena skulle få vidkännas förlusterna
även vid katastrofskador, eftersom den föreslagna utjämningsfonden är avsedd
att bildas genom kraftigt tilltagna inbetalningar från de lokala försäkringsföreningarna.
I varje fall är förslaget byggt på rent försäkringstekgrunder
och med alltför liten kontakt med och kännedom om fiskets
förhållanden. De båda organisationerna befara, att en redskapsförsäkring
efter de grunder utredningen föreslagit skulle få mycket liten anslutning
bland ostkustens fiskare. Med hänsyn till att i varje fall ostkustens fiskare
tillhöra en av landets ekonomiskt sett allra sämst ställda befolkningsgrupper,
böra deras ekonomiska medverkan genom premiebetalning och självrisk
endast ske i begränsad omfattning. Man måste därför räkna med bidrag
av statsmedel i större omfattning än vad utredningen gjort. Vidare är
det icke möjligt att erhålla tillfredsställande och rättvisa uppgifter på värdet
av fångsterna om detta delvis skall grundas på deklarationer av fiskarena.
Endast om producentföreningarna erhålla ensamrätt att mottaga samtliga
fångster eller vissa fisksorter kan det bli möjligt att bestämma premien
i förhållande till värdet av den levererade fisken. I den mån även
andra redskap än sådana, varmed fiske av nämnda fiskslag bedrives, skall
kunna bli föremål för försäkring torde det bli nödvändigt att för dessa
fastställa premien efter värdet av de försäkrade redskapen.
Östergötlands kustfiskareförbund och Östergötlands fiskförsåljningsförening
anse det nödvändigt att anpassa premiernas storlek till riskmomenten
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
i betydligt större omfattning än som är möjligt med den av utredningen
föreslagna variationen av självrisken.
Gotlands fiskareförbund förmenar, att en fast premie måste finnas, enär
annars premiebetalningen för de fiskare som stå utanför organisationerna
blir ytterst svår att kontrollera.
Gotlands läns fiskeriförsäkringsbolag anser den föreslagna premieberäkningen
tänkbar endast inom distrikt med ensartade betingelser för fisket.
Inom andra distrikt vore det nödvändigt att anpassa premien efter redskapens
värde. Denna beräkningsgrund måste också användas då icke all fisk
försåldes genom fiskförsäljningsförening, enär fiskarenas deklarationsuppgifter
vore omöjliga att kontrollera.
Bohusläns islandsfiskares förening framhåller, att med den föreslagna
premieberäkningen för vissa redskap med lågt anskaffningsvärde skulle behöva
betalas premier, som ligga högt över kostnaden för nyanskaffning. På
grund härav och på grund av de olika stora riskmomenten för olika redskap,
vilka ej kunna utjämnas med varierande självrisk, anser föreningen
att försäkringsformen kan bli mindre lockande för ett stort antal fiskare.
Föreningen ifrågasätter om man icke till vissa större försäkringsföreningar
skulle kunna sammanföra försäkringstagare med redskap av mera enhetlig
karaktär.
Frågan om vilka te d.s kap som skola omfattas av försäkringen
har i en del av de tidigare refererade yttrandena berörts i
samband med frågan om premieberäkningen. Norra Kalmar läns kustfiskareförbund
anser, att denna fråga bör avgöras lokalt, och att det ej bör vara
något tvång för en fiskare att ha alla sina redskap försäkrade. Enligt förbundets
uppfattning skulle det eljest bli svårt att såsom medlemmar i föreningarna
erhålla fiskare med redskap, som delvis i mycket ringa utsträckning
äro utsatta för förluster.
Den föreslagna självrisken på 100 kronor är enligt flera yrkesorganisationer
alltför högt tilltagen och bör sänkas till 75 eller 50 kronor. Vidare
bör självrisken enligt deras åsikt beräknas på samtliga under året uppkomna
skador.
Södra Kalmar läns kustfiskareförbund framhåller sålunda, att det ofta
händer att skadorna vid översegling av strömmings- och laxgarnslänkar inskränka
sig till ett eller två garn men att det kan hända att samme fiskare
får sina garn överseglade kanske tio gånger på en säsong.
Gävleborgs läns fiskredskapsförsäkringsbolag påpekar, att minsta självrisken
i bolaget sedan 1945 är fastställd till 150 kronor.
Beträffande den föreslagna fondbildningen avstyrker riksräkenskapsverket,
att eu särskild statlig fond inrättas. Det vore enligt verkets
mening ändamålsenligare att alla föreningarnas överskottsmedel tillgodofördes
respektive förening och att de bidrag av statsmedel som skulle utgå
anvisades direkt av anslag å riksstaten av reservationsanslags natur. Under
samma anslag borde anvisas de medel som erfordrades till fiskare för förlust
av fiskredskap in. in.
12
Kungi. Maj:ts proposition nr 70.
Ostkustfisk centralförening och Svenska ostkustfiskarenas centralförbund
anse visserligen att fondbildning bör ske inom föreningarna, men att denna
som utredningen föreslagit ej bör taga sådana former att den berövar medlemmarna
intresset för sitt företag. Organisationerna uttala i anslutning
härtill, att med den föreslagna uppdelningen av överskottet på reservfond och
utjämningsfond möjligheten till återbäring skulle skjutas mycket långt fram
i tiden. Försäkringsföreningarna borde därför ej tillskjuta något belopp till
utjämningsfonden. Hälften av deras överskott skulle då kunna tillföras reservfonden
intill dess denna nått den storlek utredningen föreslagit. Därefter
skulle avsättningen till reservfonden kunna minskas. Redan efter första
verksamhetsåret borde försäkringsförening få använda den del av överskottet,
som icke användes till avsättning till reservfonden, till premiereglering.
Det är nämligen icke minst viktigt för en stor anslutning bland fiskarena
att premieåterbäring kan lämnas.
Östergötlands kustfiskareförbund och Östergötlands fiskförsäljningsförening
kunna ej tillstyrka förslaget om en gemensam utjämningsfond, bl. a.
emedan den föreslagna formen för denna stödverksamhet enligt deras mening
ej är ägnad att uppmuntra de olika föreningarna att utöva sin verksamhet
på sådant sätt, att det ekonomiska resultatet blir det bästa möjliga.
Gävleborgs läns fiskredskapsförsäkringsbolag anser, att utredningens förslag
till fondbildning icke ger försäkringsföreningarna möjlighet att förskaffa
sig ekonomisk stabilitet, varför medlemmarnas intresse kan befaras
slappna. På det sätt förslaget konstruerats ge fonderna icke inom rimlig
tid möjlighet att uppnå den summa, som föreskrivits innan återbäring ifrågakommer.
Flera organisationer anse, att statsbidrag bör utgå med högre belopp
än vad utredningen föreslagit. Enligt lantbruksstyrelsens mening föreligger
anledning antaga, att anspråken på statsmedel skola bli betydligt
större än utredningen beräknat, vilken form för försäkring som än väljes.
Statskontoret har ej kunnat bilda sig någon uppfattning om hur stort behovet
av bidrag från staten kunde tänkas bli och är ej övertygat om att det
skulle bli så lågt som utredningen beräknat.
Enligt Östergötlands kustfiskareförbund är det ej tänkbart att fiskarena
ha möjligheter att i den av utredningen föreslagna omfattningen täcka förlusterna
genom premiebetalning, utan staten måste lämna verksamheten
stöd i erforderlig utsträckning.
Återbäring bör enligt flera yttranden kunna ske betydligt tidigare
och i större omfattning än utredningen föreslagit för att få fiskarena intresserade
av att deltaga i försäkringen.
Den föreslagna övervakande myndigheten har försåkringsinspektionen
ej något att invända mot, medan lantbruksstyrelsen anser en
sådan föga ändamålsenlig.
I flertalet yttranden understrykes behovet av en försäkrings 1c o ns
u 1 e n t. Lantbruksstyrelsen uttalar emellertid i detta sammanhang, att
denne konsulent bör lyda under försäkringsinspektionen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 70.
Gotlands fiskareförbund anser det slutligen vara synnerligen anmärkningsvärt,
att hjälp vid skada, varigenom fiskare råkat i nödställd belägenhet, ej
skall kunna erhållas av statsmedel efter genomförandet av utredningens
förslag. Då det ej är fråga om obligatorisk försäkring skulle detta innebära
en avsevärd försämring av nuvarande möjligheter att erhålla ersättning.
Föredraganden.
De osäkerhetsmoment som äro förbundna med fisket och den ekonomiska
otrygghet, som vissa yrkesfiskare i högre grad än de flesta andra näringsutövare
äro utsatta för, sammanhänga i icke obetydlig utsträckning med
riskerna för förluster av och skador å fiskredskapen. Gå fångstredskapen
förlorade, medför detta understundom kännbara ekonomiska konsekvenser,
eftersom redskapen kunna representera betydande värden och icke sällan
vid sidan av båtarna utgöra fiskarenas enda produktiva tillgångar. Som
framgår av den lämnade redogörelsen ha genom statsmakternas försorg
möjligheter att erhålla bidrag av det allmänna skapats för fiskare, som genom
förlust av fiskredskapen kommit i nödställd belägenhet. Denna understödsform,
som med hänsyn till att stora delar av fiskarbefolkningen länge
tillhört de socialt och ekonomiskt missgynnade grupperna kan anses väl
motiverad, är emellertid förenad med vissa olägenheter. För det första är
det i huvudsak endast i synnerligen ömmande fall som hjälp på detta sätt
kan utgå. För det andra är förfaringssättet med individuell prövning av
den bidragssökandes ekonomiska ställning och behov både omständligt och
tidskrävande.
Vid åtskilliga tillfällen har man därför varit inne på tanken att genom
ett försäkringssystem söka utjämna riskerna och minska de ekonomiska
verkningarna av redskapsförluster. Försök i denna riktning ha företagits
både utomlands och i vårt land. De erfarenheter som därvid vunnits, särskilt
av det försök som gjorts av Gävleborgs läns ömsesidiga fiskredskapsförsäkringsbolag,
synas tala för att denna väg skulle vara framkomlig eller
åtminstone förtjänt av att prövas i större sammanhang. Genom ett sådant
system skulle man måhända också i någon mån kunna ersätta den nuvarande
bidragsformen.
Det ligger i öppen dag att avsevärda svårigheter äro förbundna med en
dylik verksamhet. Olikheter i redskapsutrustning och fångstsätt samt fiskeplatsernas
olika belägenhet medföra, att redskapen icke i samma grad äro
utsatta för skade- och förlustrisker och ej heller förslitas i samma takt.
Detta måste i sin tur medföra svårigheter vid fastställande av försäkringsvärde
och försäkringsavgifter. Möjligheterna till kontroll mot missbruk av
försäkringen äro också begränsade. Fn fiskredskapsförsäkring måste därför
om den skall leda till önskat resultat med nödvändighet bygga på försäkringstagarnas,
i detta fall fiskarenas, intresse för verksamheten och organiseras
så, att fiskarena få eu stark känsla av samhörighet och gemensamt
ansvar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
14
Kungi. Maj:ts proposition nr 70.
Att nu berörda förhållanden måste komma att inverka på utformningen
av försäkringsbestämmelserna, exempelvis i fråga om beräkning av premier
och självrisk, synes uppenbart. Det är under dessa omständigheter
möjligt att förevarande försäkringsform till en början innan närmare erfarenheter
vunnits kan komma att te sig mindre lockande för fiskarena.
I detta sammanhang bör då understrykas att det förslag, som framlägges i
det följande, icke utgör ett försök att införa obligatorisk fiskredskapsförsäkring
utan i huvudsak endast avser att möjliggöra bildandet på frivillighetens
väg av försäkringsföretag för detta ändamål genom att uppdraga
riktlinjer för verksamheten och angiva principerna för det ekonomiska
stöd, som det allmänna i form av organisationsbidrag och medel till mötande
av onormalt stora förluster bör ställa till förfogande. Initiativet förutsättes
sålunda komma att utgå från yrkesutövarna själva, och statens
medverkan kan därför i huvudsak sägas innebära en hjälp till självhjälp.
Bestämmelserna för verksamheten torde också till en början närmast vara
att betrakta såsom provisoriska, och sedan man vunnit någon erfarenhet
torde en revidering av desamma böra övervägas.
Från dessa allmänna utgångspunkter anser jag i likhet med fiskredskapsförsäkringsutredningen
fiskarena kunna uppnå det nu angivna syftet
att åstadkomma riskutjämning och vinna större trygghet i sin yrkesutövning
genom att de sammansluta sig i ömsesidiga försäkringsföretag.
Vid fastställande av verksamhetsområde för ett dylikt företag måste hänsyn
tagas till rådande olikheter i fråga om redskapsutrustning och fångstmetoder
mellan olika geografiska områden samt största möjliga enhetlighet
i dessa hänseenden eftersträvas för varje företag. På de av utredningen
angivna skälen synes sålunda lämpligt, att fiskarena i Göteborgs
och Bohus samt Hallands län inrätta ett försäkringsföretag, medan fiskarena
på sydkusten bilda ett annat. För ostkustens vidkommande torde
man böra förutsätta flera försäkringsföretag. Härvid bör givetvis iakttagas,
dels att varje företag omfattar fiskare med så likartade fiskemetoder
och redskap som möjligt, och dels att försäkringsföretagen och fiskförsäljningsföreningarna
i största möjliga utsträckning komma att omfatta
samma område. För insjöfiskarena torde behovet av redskapsförsäkring
vara avsevärt mindre än för havsfiskarena. Skulle emellertid insjöfiskarena
visa sig intresserade av att utnyttja de möjligheter till statsbidrag vid
redskapsförsäkring, som avses för kust- och havsfiskarena, bör givetvis
hinder icke möta därför.
Ett sålunda bildat företag bör enligt mitt förmenande stå öppet för alla
de fiskare inom företagets verksamhetsområde, som önska ansluta sig.
Ehuru initiativ till bildande av försäkringsföretag måhända i de flesta fall
kan väntas utgå från befintliga fiskareorganisationer bör sålunda icke medlemskap
i sådan sammanslutning föreskrivas såsom villkor för inträde som
delägare i försäkringsföretag.
Vidare torde hinder ej höra möta för redan existerande eller nytillkomna
ömsesidiga försäkringsbolag att förutom fiskredskapsförsäkring även
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
15
driva annan försäkringsverksamhet därest tillstånd därtill erhålles jämlikt
lagen om försäkringsrörelse. En förutsättning för att statsbidrag skall
kunna utgå till sådana bolag för förluster å redskapsförsäkringen torde
dock böra vara, att denna hålles helt skild från bolagets övriga verksamhet.
I organisatoriskt avseende torde försäkringsföretagen böra anpassas efter
bestämmelserna i det förslag till lag om försäkringsrörelse som i år
framlägges för riksdagen och avses träda i kraft den 1 januari 1949. Företagen
torde sålunda böra organiseras såsom ömsesidiga försäkringsbolag.
Regler beträffande sådana bolags organisation lämnas i nämnda lag, och jag
torde därför icke närmare behöva ingå på denna fråga. Utredningen har
föreslagit, att i bolagens styrelse skulle ingå en ledamot och en suppleant
såsom representanter för en övervakande statlig myndighet, men med hänsyn
till att garantier på annat sätt torde förefinnas för att statens intressen
bliva tillgodosedda synes en sådan anordning icke vara av behovet påkallad.
För att sådant bolag skall äga rätt att meddela försäkring med statsbidrag
torde, förutom att bolagsordningen i enlighet med vad i nyssnämnda
lagförslag sägs blivit stadfäst av Kungl. Maj :t, böra fordras, att bolaget
av Kungl. Maj :t antagits till försäkringsgivare med ändamål att meddela
här avsedd försäkring med statsbidrag. Sådant medgivande bör givetvis
lämnas endast under förutsättning att bolagets verksamhet kan anses bliva
till gagn för fiskarena och därmed också för det allmänna. Förutsättning
för antagande bör vidare vara att bolaget skall ställa sig till efterrättelse de
grunder för försäkringsverksamhetens bedrivande, som angivas i det följande
eller som i enlighet med sagda grunder meddelas av Kungl. Maj :t
eller försäkringsinspektionen, ävensom att bolaget i övrigt handhar försäkringsverksamheten
på ett sätt, som är ägnat att främja syftet med densamma.
Skulle bolaget bryta häremot och icke ställa sig till efterrättelse föreläggande
att vidtaga rättelse, bör antagandet kunna återkallas av Kungl.
Maj :t. Antagandet bör vidare upphöra att gälla, om bolaget träder i likvidation
eller kommer i konkurstillstånd.
Försäkringen bör endast avse de direkta förluster som kunna åsamkas
fiskarena genom att fiskredskap förstöres eller skadas. Försäkringen bör
sålunda icke avse det avbräck som kan vållas fiskarena genom avsaknaden
av redskap under tiden till dess nya fiskredskap kunna anskaffas i stället
för de förlorade eller skadade.
Såsom förut berörts erbjuder utformningen av en fiskredskapsförsäkring
betydande svårigheter. Framför allt gäller detta möjligheterna att anordna
en effektiv värdering av redskapen och kontroll av anmälda förluster
och skador och att på ett rättvist sätt bestämma grunderna för försäkringsavgifterna
och dessas storlek. Det vid skadeförsäkring i allmänhet tillämpade
systemet att sätta avgifterna i relation till försäkringsobjektens värde
och förefintliga risker skulle onekligen giva det rättvisaste resultatet. Detta
förutsätter emellertid att de olika redskapen på förhand måste åsättas bestämda
värden, vilket skulle nödvändiggöra en vidlyftig och dyrbar organisationsapparat,
i synnerhet som värderingen på grund av redskapens
16
Kungi. Maj:ts proposition nr 70.
starkt varierande hållbarhet och förslitning måste ske med relativt korta
mellanrum. Genom att icke göra premiernas storlek beroende av redskapens
värde, torde man emellertid kunna undvika en sådan förhandsvärdering.
Visserligen bliva svårigheterna att efter inträffade skadefall kontrollera
försäkringstagarnas uppgifter om skadornas och förlusternas storlek
därigenom större, men genom att, såsom utredningen föreslagit, låta kontrollen
ombesörjas av lokalt tillsatta besiktningsmän, som själva äro fiskare
och medlemmar av försäkringsbolagen, torde likväl ett tämligen tillförlitligt
resultat härutinnan kunna erhållas.
Den omständigheten att det statistiska underlaget beträffande omfattningen
av fiskredskapsförlusterna är synnerligen ofullständigt och riskerna
därför icke möjliga att uppskatta på förhand medför ävenledes, att en
premieberäkning på grundval av redskapens värde icke synes kunna åvägabringas.
Det av utredningen förordade tillvägagångssättet att låta premien
utgå med en viss procentsats av fångstvärdet, synes mig därför av praktiska
skäl vara att föredraga framför andra alternativ. Därvid torde hela fångsten
böra läggas till grund för premieberäkningen, oavsett om alla i fisket deltagande
fiskare äro delägare i redskapen. Det på västkusten praktiserade
systemet att fiska i lag och dela vinsten mellan lagets medlemmar, oberoende
av om de äro delägare i båt och redskap, torde nämligen för de fiskare
som ej äro delägare, såvitt nu är i fråga, närmast kunna betraktas som
en anställningsform och sålunda icke böra inverka på premiens storlek.
Utredningens förslag att försäkringsavgiften skall generellt fastställas till
ett belopp som svarar mot e n procent av värdet av försåld fångst, oavsett
de olikheter i fråga om redskapsutrustning och riskmoment som kunna föreligga
mellan försäkringsbolagens verksamhetsområden kan jag däremot icke
ansluta mig till, så mycket mindre som jag av skäl som i det följande skola
utvecklas ej är beredd att tillstyrka, att en för samtliga företag gemensam
riskutjämningsfond inrättas. En dylik beräkningsgrund skulle med hänsyn
till att förhållandet mellan fångsternas och redskapens värde varierar starkt
mellan olika delar av landet leda till att premien på vissa håll bleve alltför
hög, medan den på andra kanske skulle bliva otillräcklig. I stället torde den
procentsats på fångstvärdet, med vilken premien bör utgå, i princip böra
beräknas för varje försäkringsbolag och på sådant sätt, att täckning erhålles
för administrationskostnader och normala förlustrisker. Härvid bör vederbörlig
hänsyn tagas till de särskilda omständigheter och riskmoment som
kunna förefinnas inom varje verksamhetsområde. Vid avvägningen av premiens
storlek bör dessutom hänsyn tagas till behovet av att under verksamhetsår
med normal skadefrekvens avsättning skall kunna göras till
fondbildning inom bolagen. Försäkringsbolag bör vara skyldigt att ställa sig
till efterrättelse de föreskrifter i fråga om premiernas storlek, som försäkringsinspektionen
från nu angivna utgångspunkter kan finna erforderligt
meddela. Fondbildningen bör till en början vara relativt stor så att bolagen
snabbt konsolideras och erhålla ekonomisk stadga. Med hänsyn till att statsbidrag,
vartill jag återkommer i det följande, icke avses skola utgå på det
Kungl. Alaj.ts proposition nr 70.
17
sätt utredningen föreslagit, torde kravet på fondbildning inom bolagen böra
skärpas i förhållande till utredningens förslag. Avsättning torde sålunda
böra ske, förutom till reservfonden, med 75 procent av nettoöverskottet till
eu fond, förslagsvis benämnd skaderegleringsfonden, intill dess denna uppnått
en storlek motsvarande tre gånger de årliga försäkringsavgifternas
storlek. Därefter torde avsättningarna kunna minskas till 50 procent av nettoöverskottet
till dess sistnämnda fond vuxit till fem gånger försäkringsavgifternas
storlek, varefter någon avsättning till densamma icke synes behöva
föreskrivas. Skulle fonden nedgå under det sålunda föreskrivna beloppet,
torde avsättning ånyo böra vidtagas.
Vid beräkning av överskottet å sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse
må i skattehänseende avdrag göras, förutom för driftkostnader, för
avsättning till bland annat sådan reservfond, som av ömsesidig kreatursförsäkringsanstalt
bildas enligt gällande föreskrifter om allmänna grunder
angående försäkring med statsbidrag mot förluster på grund av smittsamma
husdjurssjukdomar. Starka skäl synas tala för att avdrag må göras även
för avsättningar till nu omförmälda skaderegleringsfond för fiskredskapsförsäkringsbolag.
Med hänsyn till att den statsunderstödda försäkringsverksamheten
i fråga om fiskredskap icke avses skola påbörjas förrän den 1
januari 1949 torde dock ej erfordras att denna fråga upptages till behandling
redan nu.
Nära sammanhängande med försäkringsavgifternas storlek äro frågor om
självrisk, återbäring av avgifter och uttaxering. Även dessa frågor synas
böra behandlas särskilt för varje försäkringsbolag.
Med det här förordade systemet för beräkning av försäkringsavgifterna
synes uppbörden av dessa lämpligen böra ske på det sätt utredningen föreslagit,
d. v. s. genom att fiskförsäljningsföreningarna vid utbetalning till
fiskarena av likvider för levererad fisk göra avdrag för försäkringspremierna
och inleverera dessa till försäkringsbolagen. I den mån uppbörden ej kan
anordnas på detta sätt, torde fiskarena i stället böra till bolagen avlämna
deklaration över sina fångster och i samband därmed inbetala premien. Även
denna fråga torde emellertid böra regleras närmare av de olika försäkringsbolagen
med hänsyn till de lokala förhållandena.
Som jag förut framhållit böra utgifterna för redskapsförsäkringen under
normala skadeår täckas av försäkringsavgifterna och statens medverkan
inskränka sig till bidrag vid större förluster. Utredningen har föreslagit,
att bolagen utöver avsättningar till reservfonden även skulle avsätta medel
till en gemensam fond, till vilken även staten skulle lämna bidrag. Ur denna
fond skulle bidrag utgå till de olika bolagen vid större förluster. Med
hänsyn till det här föreslagna sättet för premiebetalningen torde emellertid
vissa nackdelar vara förbundna med en sådan anordning. Risk skulle sålunda
föreligga för att försäkringsbolag inom sådana distrikt där fångstvärdet
är högt i förhållande till redskapsvärdet genom denna fond skulle komma
att i icke obetydlig utsträckning få bidraga till försäkringen av redskap
2 Bihnmj till rikstlnijens protokoll I Uti ti. 1 samt. Nr 70.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
inom sådana distrikt där förhållandet mellan fångstvärde och redskapsvärde
är det omvända. Vidare skulle fondbildningen inom de olika bolagen
gå mycket långsamt. Medlemmarnas intresse för redskapsförsäkringen kunde
därigenom befaras minska. Övervägande skäl synas därför tala för att
någon sådan utjämningsfond icke bildas utan att bidrag vid större förluster
utgår direkt av statsmedel såsom förstärkning, där så erfordras, av
varje bolags skaderegleringsfond. För att icke anspråken på statsbidrag
skola bliva alltför stora, har jag i det föregående förordat en höjning av kravet
på bolagens egen fondbildning i förhållande till vad utredningen föreslagit.
För att ytterligare öka intresset hos försäkringstagarna att nedbringa
utgifterna torde även vid katastrofförluster en viss del av skadorna böra
betalas av försäkringstagarna själva.
Vid förlust å försäkringsverksamheten under visst år synes sålunda skaderegleringsfonden
böra tagas i anspråk intill halva dess belopp. Skulle därefter
ytterligare förluster kvarstå torde statsbidrag böra utgå till täckning
av nio tiondelar av dessa förluster, medan resterande tiondel synes böra täckas
antingen genom anlitande av andra för ändamålet disponibla medel eller
genom uttaxering hos delägarna.
Utöver nämnda statsbidrag torde det allmänna även böra lämna försäkringsbolagen
understöd vid starten, vilket understöd lämpligen kan utgå
på sätt utredningen föreslagit, nämligen i form av organisationsbidrag med
tre kronor per kalenderår för varje medlem i bolaget. För att göra fiskarena
intresserade av att snabbt få igång försäkringsverksamheten torde sådant
bidrag icke böra utgå för tid efter den 31 december 1953. Även sådana
bolag som bildats före den 1 januari 1949, då ifrågavarande bestämmelser
avses träda i kraft, synas emellertid böra ha möjlighet att erhålla organitionsbidrag.
Storleken därav torde böra bestämmas av Kungl. Maj :t efter
prövning i varje särskilt fall.
Fiskredskapsförsäkringsbolagen komma att i tekniskt och ekonomiskt avseende
stå under övervakning av försäkringsinspektionen. Emellertid torde
även det praktiska arbetet inom företagen böra stå under en viss övervakning
från statens sida, och den förut i år föreslagna fiskeristyrelsen med
statens fiskeriförsök torde lämpligen kunna anförtros denna uppgift. För
att försäkringsverksamheten snabbt skall komma igång torde ett mindre
belopp böra ställas till styrelsens förfogande att användas till propaganda
bland fiskarena och för rådgivande verksamhet beträffande utformandet av
bolagsordning, allmänna försäkringsvillkor m. m.
Av praktiska skäl synes det lämpligt att ifrågavarande bestämmelser träda
i kraft den 1 januari 1949. Med hänsyn till svårigheterna att bedöma
storleken av skadorna på fiskredskap och anslutningen till fiskredskapsförsäkringsbolagen
är det icke möjligt att ens med någorlunda säkerhet bestämma
huru stort belopp som kan erfordras för att täcka statens utgifter
för ifrågavarande ändamål. I avvaktan på närmare erfarenheter torde för
ändamålet böra beräknas ett förslagsanslag å 50 000 kronor. Med hänsyn
till tidpunkten för bestämmelsernas ikraftträdande torde några medelsan
-
KuixqI. Maj:ts proposition nr 70.
19
språk icke vara att emotse förrän budgetåret 1949/50. Under dessa omständigheter
torde anslaget för nästa budgetår böra uppföras med allenast ett
formellt belopp av 100 kronor. För organisationskostnader under första
året torde behöva beräknas förslagsvis 25 000 kronor och för propaganda
och rådgivande verksamhet torde böra avses ett belopp av 12 000 kronor.
För dessa ändamål torde sålunda för nästa budgetår böra anvisas ett förslagsanslag
av 37 000 kronor. Då såsom tidigare framhållits hinder icke
torde böra möta för bolag, som bildats före den 1 januari 1949, att komma i
åtnjutande av organisationsbidrag avse de nu angivna beloppen kostnaderna
för ett helt verksamhetsår.
Jag har förut påpekat att det nu förordade systemet med fiskredskapsförsäkring
närmast är att betrakta som ett försök. De föreslagna reglerna torde
inom ej alltför avlägsen framtid vara i behov av översyn och jämkningar.
Tills vidare torde därför möjligheterna böra kvarstå för fiskare att av statsmedel
erhålla bidrag och lån vid förlust av eller skada på fiskredskap, om
de därigenom råkat i nödställd belägenhet. Sedan försäkringsverksamheten
erhållit tillräcklig stadga, torde emellertid böra tagas under förnyat övervägande
huruvida fiskare, som har möjlighet att ingå i fiskredskapsförsäkringsbolag,
skall äga rätt att direkt av statsverket erhålla bidrag vid förlust
av fiskredskap.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att, sedan riksdagen fattat beslut
i ärendet, utfärda bestämmelser om statsbidrag till fiskförsäkringsbolag
m. m. enligt förut angivna grunder.
Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att
Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen
att å riksstaten för budgetåret 1948/49 under nionde huvudtiteln
anvisa
dels till Fiskredskapsförsäkring: Bidrag vid försäkringsförluster
ett förslagsanslag av .............. kronor 100;
dels ock till Fiskredskapsförsäkring: Organisationsbidrag
m. m. ett förslagsanslag av .............. kronor 37 000.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Einar Herlitz.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1948:180 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån och bidrag till vissa skogsförbättringsåtgärder. a1 i texten
- JoU 1948:16 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till fiskredskapsförsäkring. s. 1 i texten