Sök i Ratio Lex

Angående anslag till stipendier för blivande distriktstandläkare m. fl

1948-02-20 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1948:79, Angående anslag till stipendier för blivande distriktstandläkare m. fl

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

1

Nr 79.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till stipendier

för blivande distriktstandläkare m. fl.; given

Stockholms slott den 20 februari 1948.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

för denna dag, föreslå riksdagen bifalla det förslag, om

vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF

Eije Mossberg.

Propositionens innehåll.

Propositionen avser frågan angående tillgodoseende av behovet av tandläkare

inom folktandvården. Det föreslås att för budgetåret 1948/49 under

elfte huvudtiteln till Stipendier för blivande tandläkare m. fl. anvisas ett

förslagsanslag av 250 000 kronor. Lagen den 30 juni 1943 (nr 467) om

viss begränsning av legitimation som tandläkare, vilken lag gäller t. o. m.

den 30 september 1948, föreslås icke få fortsatt giltighet efter sistnämnda

dag.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 79.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

Utdrag av protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20

februari 1948.

N är vara n de:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen

anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg,

fråga angående tillgodoseende av behovet av tandläkare inom folktandvården

samt anför därvid följande.

Inledning.

Alltsedan år 1943 ha särskilda åtgärder ansetts påkallade i syfte att tillgodose

behovet av tandläkare inom folktandvården. Genom lagen den 30

juni 1943 (nr 467) om viss begränsning av legitimation som tandläkare

infördes befogenhet för medicinalstyrelsen att, därest tandläkare icke äro

att tillgå för tjänstgöring inom folktandvården, vid meddelande av legitimation

som tandläkare begränsa legitimationen att avse allenast rätt att utöva

tandläkaryrket såsom innehavare av eller vikarie å tjänst inom folktandvården.

Dylik begränsning må dock ej gälla längre än till dess sökanden

fullgjort tjänstgöring inom folktandvården under ett år. Tandläkare, för

vilken legitimationen är på nu nämnt sätt begränsad, äger vid uppehållande

av tjänst inom folktandvården åtnjuta de förmåner, som utgå till distiiktstandläkare

inom det tandvårdsdistrikt vartill tjänsten hör.

Lagen gällde ursprungligen för tiden t. o. in. september 1946. Den erhöll

emellertid fortsatt giltighet t. o. in. den 30 september 1948 genom lag den

7 juni 1946 (nr 244).

Enligt kungörelsen den 29 juli 1943 (nr 645) om stipendier för blivande

distriktstandläkare m. fl. — sådan den lyder enligt kungörelse den 30 juni

1947 (nr 435) — kan studerande vid tandläkarinstitut av medicinalstyrelsen

tilldelas stipendium å 1 000 kronor årligen under högst fem år på villkor

bl. a., att han förbinder sig att efter det han vunnit legitimation, som icke

är begränsad enligt 1943 års lag, tjänstgöra inom folktandvården under

samma antal år som stipendium innehafts. Fullgöres icke dylik tjänstgöring

eller fullföljas icke studierna till tandläkarexamen, skola uppburna

stipendiebelopp jämte ränta därå återbetalas, såvida ej i särskild ordning

medgives befrielse därifrån.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

Antalet stipendier var under budgetåret 1943/44 begränsat till högst 80.

Under vartdera av budgetåren 1944/45 och 1945/46 erhöll medicinalstyrelsen

bemyndigande att utdela intill 150 stipendier. För vartdera av budgetåren

1946/47 och 1947/48 var maximiantalet stipendier 170.

Under hänvisning till den alltjämt bestående bristen på tandläkare inom

folktandvården och det ökade antalet tandläkarstuderande har medicinalstyrelsen

i skrivelse den 29 augusti 1947 funnit det önskvärt att under budgetåret

1948/49 stipendier kunde utgå med samma antal som beräknats för

innevarande budgetår och föreslagit anvisande av 170 000 kronor för ändamålet.

I årets statsverksproposition (elfte huvudtiteln, punkt 87) har Kungl.

Maj :t på min hemställan föreslagit riksdagen att i avbidan på särskild proposition

i ämnet, till Stipendier för blivande distriktstandläkare m. fl. för

budgetåret 1948/49 beräkna ett förslagsanslag av 170 000 kronor.

Med hänsyn främst till folktandvården ha vidare under de senare åren

vidtagits olika åtgärder för att öka tillgången på tandläkare överhuvud.

I detta sammanhang må härom endast anmärkas att år 1943 beslöts en omorganisation

av tandläkarinstitutet i Stockholm, varigenom dess examinationskapacitet

ökades från omkring 90 till 120 tandläkare om året. Enligt

beslut vid 1945 och 1946 års riksdagar har fr. o. m. den 1 januari 1948

inrättats ett nytt tandläkarinstitut i Malmö, avsett för en årlig utexaminering

av 80 tandläkare; och riksdagen har härjämte år 1945 uttalat sig för

att ytterligare ett tandläkarinstitut borde uppföras så snart tillgång på lärarkrafter

och övriga på frågan inverkande omständigheter gjorde det möjligt.

Beträffande intagningen av studerande för tandläkarutbildning må nämnas,

att våren 1945 intogs vid tandläkarinstitutet i Stockholm en extra grupp av

60 studerande. Höstterminen 1945 antogs ett från 120 till 140 utökat antal

tandläkarstuderande, och vårterminen 1946 anordnades en särskilt preklinisk

tandläkarutbildningskurs för 40 studerande. Den prekliniska utbildningskurs,

som började vårterminen 1947, ökades från normalt 40 till 100

elever. Ytterligare må nämnas att enligt beslut av 1947 års riksdag studiekostnaderna

för eleverna vid tandläkarinstitutet begränsats genom borttagande

av terminsavgifter, nedsättning av examensavgifter in. in.

I detta sammanhang förtjänar också framhållas, att önskemålet om en

effektivisering av folktandvården föranlett, att folktandvårdsorganisationen

f. n. är föremål för översyn av sex enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den

26 april 1946 och den 17 januari 1947 tillkallade sakkunniga, vilka antagit

benämningen 1946 års folktandvårdssakkunniga.

Genom beslut den 29 augusti 1947 uppdrog Kungl. Maj:t åt medicinalstyrelsen

att, efter hörande av de myndigheter och sammanslutningar som

styrelsen funne lämpligt att höra, utreda huruvida 1943 års lag om viss

begränsning av legitimation som tandläkare vore behövlig även för tid efter

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

den 30 september 1948 samt, därest så vore fallet, om och i vad mån ändringar

i lagen borde genomföras. Sedan medicinalstyrelsen i anledning

härav inhämtat yttranden från Sveriges tandläkarförbund, svenska tandläkaresällskapet,

Sveriges tandvårdsinspektörsförening, odontologiska föreningarna

i Stockholm och Malmö-Lund, svenska landstingsförbundet och

svenska stadsförbundet, har medicinalstyrelsen i skrivelse den 13 november

1947 föreslagit att lagen erhåller fortsatt giltighet t. o. in. utgången av september

1949. Styrelsen har tillika hemställt, att stipendierna till tandläkarstuderande

måtte utgå med ett till 2 000 kronor förhöjt årligt belopp

samt att såsom följd härav det för nästa budgetår föreslagna anslagsbeloppet

jämkades uppåt i anslutning härtill. Ytterligare har styrelsen hemställt

att erforderliga åtgärder för inrättande av det tredje tandläkarinstitut, som

riksdagen uttalat sig för, måtte vidtagas utan dröjsmål.

Över medicinalstyrelsens skrivelse den 13 november 1947 ha genom remiss

yttranden inhämtats från statskontoret, lärarkollegiet vid tandläkarinstitutet

i Stockholm samt 1946 års folktandvårdssakkunniga, varjämte

de av medicinalstyrelsen tidigare hörda sammanslutningarna beretts tillfälle

att ånyo yttra sig.

Medicinalstyrelsens förslag att förläna 1943 års lag fortsatt giltighet

t. o. m. utgången av september 1949 tillstyrkes av statskontoret, 1946 års

folktandvårdssakkunniga och landstingsförbundet. Lärarkollegiet vill icke

motsätta sig en förlängning av lagen för en kortare tidsperiod, därest ett

trängande behov därav föreligger. Tandvårdsinspektörsföreningen — som

i princip ogillar en lagstiftning av ifrågavarande karaktär — anser en förlängning

av lagen nödvändig, om folktandvårdens verksamhet skall kunna

i nuvarande omfattning hållas något så när i gång. Övriga hörda sammanslutningar

ha ställt sig avvisande till en ytterligare förlängning av lagen.

Förslaget om höjning av stipendiernas storlek till 2 000 kronor har tillstyrkts

av landstingsförbundet, stadsförbundet, tandläkarförbundet, tandläkaresällskapet

och båda odontologiska föreningarna. Statskontoret har

ifrågasatt en höjning till 1 500 kronor. 1946 års folktandvårdssakkunniga,

lärarkollegiet vid tandläkarinstitutet i Stockholm samt tandvårdsinspektörsföreningen

ha icke yttrat sig i denna del.

Sveriges akademikers centralorganisation och tandläkarförbundet ha sedermera

— efter det jag förklarat mig villig medverka till att förslag förelägges

denna riksdag om höjning av beloppen av tandläkarstipendierna, att

organisationerna beredes tillfälle att genom utsedda representanter inför

1946 års folktandvårdssakkunniga muntligen få framlägga sina synpunkter

på folktandvårdsorganisationen samt att en vidgad upplysning kommer till

stånd bland de studerande vid tandläkarinstituten rörande den sociala tandvården

samt tjänstgörings- och avlöningsförhållandena inom folktandvården

— i skrivelse den 30 januari 1948 till mig förbundit sig att, under

förutsättning att 1943 års lag om viss begränsning av legitimation som tand
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

5

läkare icke ytterligare förlängdes, för tiden t. o. in. den 30 september 1949

ställa tandläkare till förfogande för tjänstgöring inom folktandvården i

samma utsträckning som om lagen förlängts att gälla för tiden t. o. m.

sistnämnda dag. Centralorganisationen och tandläkarförbundet ha i skrivelsen

vidare utfäst sig att före den 15 februari 1948 ha införskaffat skriftliga,

individuella förbindelser från de i folktandvården tjänstgörande tandläkare

och de tandläkarstuderande, för vilka frågan om lagens fortsatta giltighet

vore aktuell, att de skola stå till förfogande för tjänstgöring inom

folktandvården under minst så lång tid och på samma villkor som om

lagens giltighetstid förlängts till den 1 oktober 1949. Sedermera ha 25 av de

31 tandläkare, som efter den 30 september 1947 börjat sitt praktikår inom

folktandvården, och samtliga de tandläkarstuderande, som kunna ifrågakomma

(312), avgivit dylika förbindelser.

Medicinalstyrelsen har i avgivet yttrande förklarat sig icke vilja motsätta

sig organisationernas förslag.

Vid övervägande av vad sålunda förekommit har jag funnit mig icke

böra framlägga förslag om att ge 1943 års lag om viss begränsning av legitimation

som tandläkare förlängd giltighet för tiden efter den 30 september

1948. Däremot har jag ansett mig böra biträda medicinalstyrelsens förslag

om en höjning av stipendiebeloppen till 2 000 kronor för år, därvid antalet

stipendier för nästkommande budgetår dock icke synes böra beräknas till

mer än 125.

Jag vill i det följande närmare redogöra för vad som förekommit i detta

ärende.

Folktandvårdens nuvarande organisation.

De huvudsakliga bestämmelser, som reglera folktandvården, återfinnas i

kungörelsen den 3 juni i938 angående statsbidrag till folktandvård (nr 358;

ändr. nr 351/1940, 1058/1940, 422/1942, 333/1945 och 280/1947). Uppgiften

att organisera och handha folktandvården är anförtrodd åt landstingen

resp. städerna utanför landsting. Ledningen av folktandvården skall

inom varje landstingsområde utövas av den hälsovårdsberedning, varom

stadgas i lagen om landsting. Landstingsområde skall för folktandvårdens

ombesörjande vara indelat i tandvårdsdistrikt i enlighet med en av medicinalstyrelsen

godkänd plan. I varje distrikt skall finnas minst en fast

tandpoliklinik, där som regel behandling meddelas såväl barn som vuxna.

Vid varje sådan poliklinik skola vara anställda minst en tandläkare

(distriktstandläkare) och en tandsköterska (distriktstandsköterska). I

distrikt, där med hänsyn till ytvidd, kommunikationsförhållanden eller

andra särskilda omständigheter så erfordras, må tillika anordnas en eller

flera polikliniker för ambulatorisk tandvård. Såsom komplement till

opaginerad Kontrollera mot PDF

tf

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

distriktstandpoliklinikerna skall finnas en för varje landstingsområde gemensam

centraltandpoliklinik. Dess föreståndare skall närmast under hälsovårdsberedningen

såsom tandvårdsinspektör utöva inspektion av distriktstandvården,

där ej åt annan tandläkare uppdragits att vara tandvårdsinspektör.

Distriktstandläkarna äro anställda av landstingen. Om ordningen för

tandläkartjänsts tillsättande äro närmare bestämmelser meddelade i kungörelsen.

Avlöningen till distriktstandläkare utgår med antingen enbart

fast lön, som då skall vara lägst 7 800 kronor för år, eller ock fast lön av

minst 7 200 kronor för år jämte andel, ej understigande tio procent, av

inflytande taxeavgifter. Därjämte är tandläkare tillförsäkrad tre ålderstillägg,

vart och ett på 500 kronor, efter tre, sex och nio års väl vitsordad

tjänstgöring. Samtliga landsting betala emellertid distriktstandläkarna ej

oväsentligt högre löner än nyssnämnda minimibelopp.

De avgifter, som inom folktandvården upptagas för meddelad tandvård,

äro bestämda olika för barn och vuxna. Tandvård för barn, som anmälts

till regelbundet deltagande i folktandvård, meddelas mot en avgift av

5 kronor för barn och år. För fall, där två eller flera barn tillhörande samma

familj äro anmälda till tandvård samtidigt, nedsättas avgifterna för andra

barnet till 3 och för tredje barnet till 2 kronor; för ytterligare barn uttagas

icke några avgifter. I andra fall meddelas tandvård mot avgift enligt en av

Kungl. Maj :t fastställd taxa. I de tandvårdsavgifter, som sålunda äro fastställda

för vuxna, kan erhållas lindring, om vederbörande är obemedlad

eller mindre bemedlad. De närmare bestämmelserna härom äro meddelade i

särskild författning, nämligen förordningen den 3 juni 1938 om lindring

i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader in. m. (nr 36;

ändr. nr 423/1942).

Statsbidrag utgår till vissa av kostnaderna för folktandvården. I den

mån sådant bidrag ej utgår ha landstingen resp. städerna utanför landsting

såsom folktandvårdens huvudmän att ansvara för kostnaderna.

Såsom redan inledningsvis berörts pågår f. n. en allmän översyn av folktandvårdens

organisation, vilken utredning torde bli slutförd under

år 1948.

Frågans behandling vid 1943 års riksdag.

Då beslutet om anordnande av en folktandvårdsorganisation fattades av

1938 års riksdag, räknade man med att organisationen skulle vara fullt

utbyggd senast inom tio år. Olika omständigheter, främst bristen på tandläkare,

villiga att tjänstgöra inom folktandvården, medförde emellertid att

det uppgjorda tidsschemat ej kunde hållas.

I proposition (nr 299) till 1943 års riksdag framfördes — i anslutning

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

till en av medicinalstyrelsen den 7 inars 1942 gjord framställning två

förslag, vilka syftade till att fylla behovet av tandläkare inom folktandvården.

Enligt det ena förslaget skulle tandläkare för vinnande av fullständig

legitimation lagstiftningsvis åläggas fullgöra ett års tjänst inom folktandvården.

Enligt det andra förslaget skulle inrättas ett antal stipendier för

sådana studerande vid tandläkarinstitutet, vilka förbunde sig att under

minst ett år efter vunnen slutlig legitimation tjänstgöra inom folktandvården.

Vid remiss till lagrådet av förstnämnda förslag uttalade föredragande

departementschefen, statsrådet Möller, att han funne sig böra biträda förslaget

om ett obligatoriskt praktikår för nyexaminerade tandläkare huvudsakligen

på grund av det bekymmersamma läge, vari folktandvården skulle

råka om ej effektiva åtgärder vidtoges för att förse densamma med tandläkare.

Departementschefen framhöll samtidigt, att han då icke vore beredd

att grunda något omdöme rörande behovet av ett sådant praktikår

såsom en definitiv anordning, varför förslaget borde genomföras endast

såsom ett provisorium.

Vid riksdagsbehandlingen framfördes principiella betänkligheter mot den

ifrågasatta lagstiftningen; och i andra lagutskottets av riksdagen godkända

utlåtande (nr 52) — vari utskottet i princip anslöt sig till Kungl. Maj :ts

förslag — underströk utskottet vikten av att den föreslagna lagstiftningen

endast bleve ett provisorium och att den alltså icke borde förnyas, om det

icke förelåge trängande behov därav.

Vad angår stipendierna ansågs stipendiebeloppens storlek böra bestämmas

till 1 000 kronor för år med rätt för vederbörande studerande att åtnjuta

stipendierna under högst fyra år på villkor att tjänstgöringstiden i

folktandvården förlängdes i motsvarande mån. Antalet stipendier beräknades

till 80.

Frågans behandling vid 1946 års riksdag.

1 skrivelse den 29 november 1945 föreslog medicinalstyrelsen, att 1943

års lag — vars giltighetstid begränsats t. o. in. utgången av september 1946

— skulle erhålla förlängd giltighet t. o. m. den 30 september 1949. Tillika

hemställde styrelsen att stipendierna till studerande vid tandläkarinstitut

måtte utgå med 2 000 kronor årligen samt att såsom följd härav måtte anvisas

ett förslagsanslag på 340 000 kronor eller därest fr. o. m. vårterminen

1946 ett ökat antal tandläkarstuderande komme att antagas, 420 000 kronor.

T infordrade remissyttranden över medicinalstyrelsens förslag att förläna

lagen fortsatt giltighet ville statskontoret och lärarrådet vid tandläkarinstitutet

i Stockholm icke motsätta sig en förlängning av lagens giltighetstid,

lärarrådet dock endast under förutsättning att ett trängande behov av för
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

längd lagstiftning förelåge. Tandvårdsinspektörsföreningen, odontologiska

föreningen i Stockholm och stadsförbundets sjukvårdsdelegation ställde

sig kritiska mot en förlängning. Direkt avstyrkande yttranden avgåvos av

tjänstemännens centralorganisation och tandläkarförbundet.

Mot en höjning av stipendiebeloppens storlek och antal i enlighet med

vad medicinalstyrelsen föreslagit uttalade sig endast statskontoret.

I propositionen 148/1946 uttalade föredragande departementschefen,

statsrådet Möller, i fråga om lagens fortsatta giltighetstid bl. a. att man

beträffande tillgången på tandläkare för folktandvårdens behov under de

närmaste åren åtminstone under 1947 och 1948 måste räkna med ett

nödläge av samma art som förelåg vid genomförandet av 1943 års lagstiftning.

Andra åtgärder för att råda bot på detta nödläge än att bibehålla

skyldighet för de nyexaminerade tandläkarna att under viss tid tjänstgöra

inom folktandvården torde icke stå till buds. Med hänsyn till föreliggande

omständigheter föreslog emellertid departementschefen att den förlängda

giltighetstiden begränsades till två år i avvaktan på den vidare utvecklingen

och särskilt den omfattning i vilken tandläkarstuderande genom

sökande av stipendier — vare sig statliga sådana eller stipendier beviljade

av folktandvårdens huvudmän — komnie att för framtiden binda sig för

tjänstgöring inom folktandvården.

Beträffande stipendierna anförde departementschefen bl. a. följande:

Anslaget till stipendier för blivande distriktstandläkare är i gällande riksstat

(femte huvudtiteln, punkt C 79) upptaget med 150 000 kronor. Enligt

vad jag inhämtat har under innevarande läsår ingivits ansökningar om

stipendier av omkring 155 vid tandläkarinslitutet inskrivna studerande.

Under närmast föregående läsår var antalet sådana ansökningar 172. Antalet

har alltså nedgått något, men överstiger alltjämt det antal stipendier

för vilket medel beräknats. För att stimulera de studerande att ansöka om

stipendier synes mig vid sådant förhållande den av medicinalstyrelsen

ifrågasatta fördubblingen av stipendiernas storlek icke för närvarande erforderlig.

Jag kan fördenskull icke förorda styrelsens ifrågavarande förslag.

Däremot synes det mig rimligt att på grund av att fr. o. in. innevarande

vårtermin ytterligare 40 tandläkarstuderande antagits medel beräknas

för ett något ökat antal stipendier, förslagsvis 170. Jag förutsätter

därvid att, därest antalet ansökningar om stipendier för läsåret 1946/47

kommer att överstiga 170, hinder icke bör möta för Kungl. Maj :t att medgiva

utdelande av ytterligare det antal stipendier, som kan befinnas erforderligt.

I enlighet med det anförda torde alltså ifrågavarande anslag för

nästkommande budgetår böra uppföras med ett till 170 000 kronor förhöjt

belopp.

Vid sin behandling av propositionen i vad angår lagfrågan fann andra

lagutskottet (utlåtande nr 28) att en förlängning av lagen torde få anses

vara av trängande behov påkallad, varför de principiella betänkligheter

som kunde resas mot lagstiftningen finge vika. Utskottet framhöll emellertid,

att det torde kunna förväntas att folktandvårdens behov av tand
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kimgl. Maj.ts proposition nr 79.

9

läkare inom skälig tid skulle kunna tillgodoses utan tillgripande av lagen.

Utskottets hemställan om bifall till det framlagda lagförslaget bifölls av

riksdagen.

Statsutskottet, till vilket propositionen hänvisades i vad den avsåg anslagsfrågan,

fann i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 200 ej anledning

till erinran mot den föreslagna medelsanvisningen.

Av medicinalstyrelsen infordrade yttranden.

I de yttranden, som medicinalstyrelsen nu infordrat från vissa sammanslutningar,

ha tandläkarförbundet och tandlåkaresällskapet avstyrkt förlängning

av lagens giltighetstid. Att det allmänna med utnyttjande av sin

tvångsmakt sökte inom ett litet begränsat område tillgodose där föreliggande

behov av arbetskraft, måste enligt organisationernas mening ur allmänt

medborgerlig och principiell synpunkt väcka ytterligt starka betänkligheter.

I stället för att främja folktandvården verkade lagstiftningen hämmande

på dess utveckling i det att många, som om lagen ej funnits skulle

sökt sig till folktandvården eller fortsatt sin tjänstgöring där, på grund av

lagen avhållit sig därifrån. Odontologiska föreningen i Stockholm yttrar, att

en gjord undersökning visade att föreningens medlemmar intoge en bestämt

avvisande ställning till en ytterligare förlängning av lagens giltighetstid.

Lämplig propaganda om folktandvårdens syfte och folktandvårdstjänstens

fördelar ur utbildningssynpunkt borde i varje fall prövas innan fortsatt

tvångsrekrytering tillgrepes. Även odontologiska föreningen i Malmö—Lund

ställer sig avvisande mot att lagen erhåller fortsatt giltighet.

Tandvårdsinspektörsföreningen ogillar lagen såsom varande en tvångslag

gällande för en enda yrkesgrupp, och föreningen anser att folktandvårdens

vidare utbyggnad icke bör göras beroende av arbetskraft, som icke

frivilligt söker sig till folktandvården. Med den utbyggnad folktandvården

hade syntes det dock föreningen omöjligt att hålla verksamheten igång i

nuvarande omfattning, om icke lagen erhölle förlängd giltighet.

Landstingsförbundet anser att lagstiftningen bör avvecklas, så snart omständigheterna

tillåta det. Såsom läget vore med 40—50 helt obesatta tandläkartjänster

inom folktandvården, syntes emellertid en dylik avveckling

icke kunna ske utan att folktandvården försattes i ett prekärt läge och

tvingades att i väsentlig mån begränsa sin omfattning till stort men för den

vårdsökande allmänheten. Å andra sidan borde lagens giltighetstid icke

göras längre än som vore oundgängligen erforderligt. Enligt förbundets

mening borde lagens giltighetstid förlängas till den 1 oktober 1949 med

rätt för Kungl. Maj:t att, om folktandvårdens behov av tandläkare utan

svårighet kunde tillgodoses, förordna om lagens upphävande före nämnda

tidpunkt.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

Stadsförbundet förklarar sig vidhålla sin tidigare intagna ståndpunkt att

lagen bör slopas.

Rörande lagstiftningens hittillsvarande verkningar uttalar tandvårdsinspektörsföreningen

bl. a. följande:

Tandvårdsinspektörernas samlade erfarenhet av lagens verkningar under

de fyra år den varit i kraft talar i stort sett icke för en förlängning av

dess giltighet. Tjänster i icke centralt belägna orter äro alltjämt svåra att

besätta, då de unga tandläkarna i första hand söka sig till de större tätorterna

eller orter med goda förbindelser till dessa och därvid ofta lämna

den befattning de redan inneha vid en icke centralt belägen poliklinik. På

de orter, där tandvårdsbehovet är störst, är därför fortfarande möjligheten

att erhålla tandvård minst. På grund av arbetets tvångskaraktär lägga i

många fall de unga tandläkare, som fullgöra sitt obligatoriska tjänsteår

inom folktandvården, icke i dagen samma arbetsglädje och arbetsvillighet

som de tandläkare, vilka frivilligt sökt anställning. Folktandvårdens huvudmän

torde få vidkännas avsevärt ökade kostnader på grund av att en

nyutexaminerad tandläkares arbete, i all synnerhet om han motvilligt fullgör

sin tjänst, i kvantitativt avseende betydligt understiger genomsnittet.

Ett ökat antal inspektions- och instruktionsresor medföra även större kostnader.

För tandvårdsinspektörerna betyda de täta ombytena av befattningshavare

ett betydligt ökat arbete och ständiga bekymmer. Allvarligare är

dock att folktandvårdens anseende många gånger sättes på spel, och det

kan ifrågasättas, om det icke vore bättre att helt stänga en poliklinik än

att hålla den igång med ideliga ombyten av arbetskraft och dessemellan

långa vakanser.

I några yttranden har pekats på olika åtgärder, vilkas vidtagande skulle

kunna tillförsäkra folktandvården arbetskraft. Tandläkarförbundet och

tandläkaresällskapet rekommendera särskilt inrättandet av deltidstjänster

inom folktandvården och rätt till privatpraktik efter mönster av försvarstandvården

samt en ökning av nu utgående stipendier till såväl antal som

belopp. Det intresse för folktandvården, som trots den nuvarande tvångstjänstgöringen

funnes inom en del av studentkåren, vore främst betingad

av föreliggande studiestipendier och med dem förknippade villkor. Beviljandet

av räntefria studielån från landstingens sida borde även underlätta

rekryteringen till landstingens polikliniker. Odontologiska föreningen i

Stockholm uttalar sig därutöver för bättre löneförmåner i form av mer differentierade

tantiemvillkor, högre ålderstillägg samt större avanceringsmöjligheter

och ökad självständighet.

Stadsförbundet förordar en avsevärd förhöjning av stipendiebeloppen.

Medicinalstyrelsens framställning den 13 november 1947.

Medicinalstyrelsen upplyser i sin framställning den 13 november 1947

angående folktandvårdens utbyggnad att folktandvårdsorganisationen

den 1 november 1947 omfattade 291 tandpolikliniker, oräknat

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj :ts proposition nr 79.

ambulatoriska och motsvarande, med sammanlagt 538 tillsatta tandläkare,

varav 294 ordinarie. Av de 244 tjänstgörande vakansvikarierna voro 10

svenska tandläkare med fullständig legitimation, 129 svenska tandläkare

med till folktandvården begränsad legitimation, 99 av medicinalstyrelsen

enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande förordnade tandläkare med utbildning

i utlandet samt 6 tandläkare av andra kategorier. Antalet obesatta tjänster

var 67, fördelade på 58 distriktstandpolikliniker. Då enligt de planer för

folktandvården, som medicinalstyrelsen fastställt, erfordrades sammanlagt

1 082 tandläkare, vore således folktandvården f. n. utbyggd inemot hälften

av den slutliga omfattning som avsetts år 1938.

Nytillskottet av tandläkare under de närmaste åren beräknar

medicinalstyrelsen enligt från tandläkarinstitutet i Stockholm inhämtade

uppgifter till 120 år 1948, 140 år 1949, 130 år 1950, 120 år 1951, 120

år 1952, 180 år 1953 och 180 år 1954.

I fråga om stipendierna framhåller medicinalstyrelsen att intill

utgången av budgetåret 1946/47 298 studerande tilldelats sammanlagt 448

stipendier enligt kungörelsen den 29 juli 1943 om stipendier för blivande

distriktstandläkare m. fl. motsvarande sålunda 448 tjänstgöringsår. Medicinalstyrelsen

fortsätter:

Under vart och ett av åren 1948—1951 skulle enligt verkställda beräkningar

folktandvården på denna väg kunna tillföras cirka 75 tandläkare.

Försiktigheten synes emellertid bjuda, att man icke räknar med 75 pa

en gång tjänstgörande stipendiater förrän under år 1949. För närvarande

fullgöra cirka 50 tandläkare sin stipendiattjänstgöring.

Antalet sökande till dessa stipendier har emellertid de senaste åren varit

förhållandevis ringa. Till 170 denna höst ledigförklarade stipendier ha sålunda,

enligt vad numera framgått, inkommit allenast 7o ansökningar.

Det relativt ringa intresset för dessa stipendier torde åtminstone till en del

kunna förklaras med att beloppen endast uppgå till 1 000 kronor för år,

vilken summa icke anses vara av tillräckligt stor betydelse för vederbörandes

ekonomi i förhållande till den med åtnjutandet av stipendium förknippade

tjänstgöringsskyldigheten.

En höjning av stipendiebeloppen, förslagsvis till 2 000 kronor ärligen,

framstår därför såsom önskvärd. Detta gäller alldeles särskilt, om den

lagstadgade skyldigheten att tjänstgöra inom folktandvården skulle upphöra.

Utöver effekten av den statliga stipendieverksamheten har man, enligt

vad medicinalstyrelsen framhåller, också att efter hand räkna med veikan

av del stipendie- eller lånesystem, som införts hos ett antal huvudmän för

folktandvården. Enligt vad medicinalstyrelsen kunnat inhämta hade på

detta sätt inalles 85 personer hittills erhållit lån eller stipendier, sammanlagt

motsvarande förbindelser för mer än 200 tjänstgöringsår. Den sistnämnda

gruppen stipendiater eller låntagare torde i stor utsträckning jämväl

vara representerad inom den förstnämnda kategorien. I regel hade

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

nämligen landstingen icke uppställt sådana villkor, som hindrade tandläkare

från att samtidigt med fullgörandet av tjänstgöring på grund av förbindelse

till landsting även fullgöra tjänstgöring som statsstipendiat.

Vad därefter angår behovet av att ge 1943 års lag fortsatt

giltighet har medicinalstyrelsen vid ett försök att beräkna den

situation som skulle uppstå, därest lagen upphörde att gälla fr. o. m. den

1 oktober 1948, utgått från ett ungefärligen oförändrat antal tjänstgörande

med begränsad legitimation vid nämnda tidpunkt, nämligen 130. Av dessa

torde högst ett 60-tal, inberäknat förutnämnda tandläkare med förbindelser

till landstingen, kvarstå i egenskap av stipendiater. Man torde ha att

räkna med att flertalet av de övriga skulle komma att lämna folktandvården

vid sagda tidpunkt. Totala antalet obesatta tjänster skulle då uppgå

till minst 130.

Medicinalstyrelsen fortsätter:

Det vore ur allmänhetens synpunkt beklagligt, om den 1 oktober 1948

ett så stort antal distriktstandläkartjänster skulle stå obesatta. Alldeles

särskilt gäller detta befattningar vid de distriktstandpolikliniker, där endast

en tandläkare tjänstgör. Dessa äro nämligen i stor utsträckning förlagda

till orter utan tillgång till privatpraktiserande tandläkare. Även om, på sätt

i de infordrade yttrandena framhållits, lagen om viss begränsning av legitimation

som tandläkare är förknippad med stora olägenheter och ej bör

bibehållas längre tid än som är oundgängligen nödvändigt, finner styrelsen

därför en avveckling av lagen icke möjlig redan nästkommande 1 oktober.

Ett något gynnsammare läge torde — såvitt situationen nu kan bedömas

— komma att föreligga inom folktandvården hösten 1949. Vid denna tid

borde verkningarna av systemet med folktandvårdsstipendier komma att

göra sig gällande med större styrka än nu. Härtill kommer, att 1946 års

folktandvårdssakkunniga kunna förväntas framlägga vissa förslag, ägnade

att förbättra betingelserna för folktandvårdens genomförande. Det är sannolikt,

att de sakkunnigas nu pågående översyn av gällande folktandvårdsförfattningar

icke kan avslutas tidigare än att eventuella ändringar låta

sig genomföras först under senare delen av år 1949.

Avslutningsvis förordar medicinalstyrelsen en viss försiktighet vid utbyggandet

av nya distriktstandpolikliniker. Styrelsen understryker det allvarliga

läge, vari den sociala tandvården — trots de hittills vidtagna åtgärderna

för ernående av ökad examination av tandläkare — alltjämt befinner

sig. För att inom rimlig tid folktandvården skall komma barn, ungdom

och vuxna tillgodo, äro enligt medicinalstyrelsens uppfattning härutöver

omedelbara kraftiga åtgärder ofrånkomliga. Medicinalstyrelsen vill

därför framhålla såsom synnerligen angeläget, att det tredje tandläkarinstitut,

om vars inrättande statsmakterna år 1945 fattat beslut, snarast

måtte komma till stånd.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer medicinalstyrelsen

att 1943 års lag erhåller fortsatt giltighet t. o. in. utgången av september

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

1949, att stipendierna för blivande distriktstandläkare in. fl. må utgå med

2 000 kronor årligen, att utbetalas med 1 000 kronor vid början av varje termin,

att det för stipendierna nästa budgetår föreslagna anslagsbeloppet jämkas

uppåt i anslutning härtill samt att erforderliga åtgärder för inrättandet

av ett tredje tandläkarinstitut måtte vidtagas utan dröjsmål.

I anslutning till vad medicinalstyrelsen anfört rörande folktandvårdens

utbyggnad ha vissa uppgifter i detta hänseende sammanställts i följande

tabell:

Kliniker och tjänster

Vi 1943

Vi„ 1943

Vu 1945

Vi 1948

467

587

636

103

103

181

295

808

968

1 082

153

15G

314

536

143

144

384

_

_

64

114

_

106

138

Obesatta tjänster............................

—

63

51

72

Yttranden över medicinalstyrelsens framställning.

Statskontoret anser övervägande skäl tala för att lagen erhåller fortsatt

giltighet. Statskontoret vill ej heller motsätta sig en höjning av stipendiebeloppet

men ifrågasätter huruvida detta ej kan begränsas till 1 500 kronor.

19i6 års folktandvårdssakkunniga tillstyrka lagens förlängning på ett

år. De sakkunniga anse sig kunna förvänta, att den kurs i social odontologi,

som framdeles torde komma att ingå i undervisningen för blivande

tandläkare, skall komma att medverka till en förändring i den gentemot

folktandvården avvisande inställning från de nyexaminerade tandläkarnas

sida, som förmärkts i åtskilliga fall.

Lärarkollegiet vid tandläkarinstitutet i Stockholm förklarar, att, därest

ett trängande behov förelåge av en förlängd lagstiftning, kollegiet icke ville

motsätta sig att så skedde för en ny kortare tidsperiod. Kollegiet understryker

vidare vikten av att lagen tillämpas så, att tillgången på amanuenser

vid tandläkarinstituten — vilka befattningshavare i stort sett helt rekryterades

bland de nyexaminerade tandläkarna •— bleve fullt tillräcklig för

verksamheten vid instituten.

Tandvårdsinspektörsföreningen anser att folktandvårdens vidare utbyggnad

icke borde göras beroende av en tvångslag utan ske först när tjänsterna

kunde besättas med frivilligt sökande tandläkare. På grund av folktandvårdens

alltför snabba utbyggnad under de två senaste åren torde dock

läget blivit sådant att en förlängning av lagen syntes föreningen ound
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

gängligen nödvändig, om folktandvårdens verksamhet skulle kunna hållas

någotsånär i gång i nuvarande omfattning.

Tandläkarförbundet och tandläkaresällskapet framhålla att åtgärder

måste vidtagas som på längre sikt främjade att arbetskraft tillfördes

folktandvården. Den viktigaste åtgärden i denna riktning vore slopandet

av en lagstiftning, som tvångsvis ålade tandläkarna skyldighet att viss tid

tjänstgöra inom folktandvården. Genom sin blotta existens inverkade lagen,

oftast utan alt tandläkarna individuellt gjort detta klart för sig, avskräckande

gentemot en i varje fall omedelbart fortsatt tjänstgöring. Förslaget

om höjning av stipendierna tillstyrktes livligt.

Odontologiska föreningen i Stockholm samt odontologiska föreningen i

Malmö—Lund motsätta sig bestämt en ytterligare förlängning av lagen

och anse goda förutsättningar föreligga för en tillräcklig rekrytering till

folktandvården bland de nyexaminerade tandläkarna under de närmaste

åren, under förutsättning att lagen icke förlänges. Genom ökning av stipendieanslaget,

införandet av deltidstjänster m. m. samt framför allt genom

en rätt bedriven upplysningsverksamhet skulle förutsättningarna otvivelaktigt

ytterligare förbättras och folktandvårdens rekryteringsproblem

lösas på ett för alla parter mer gagneligt sätt än genom fortsatt tvångsrekry

tering.

Landstingsförbundet hänvisar till sitt till medicinalstyrelsen i ärendet

avgivna yttrande och ansluter sig till förslaget om höjning av stipendierna

till 2 000 kronor. Förbundet understryker hur angeläget det är att ett

tredje tandläkarinstitut kommer till stånd, så snart omständigheterna tilllåta

det.

Stadsförbundet förklarar sig helst ha sett att stipendiebeloppen ökats mer

än som föreslagits men anser sig likväl kunna tillstyrka förslaget på denna

punkt. Däremot funne förbundet ej anledning frånfalla sin tidigare hävdade

uppfattning att lagen borde slopas. Den i längden enda effektiva åtgärden

för att avhjälpa tandläkarbristen vore en utökning av antalet utbildningsplatser.

Departementschefen.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen ha under senare år främst

med hänsyn till folktandvården olika åtgärder vidtagits för att häva den

brist på tandläkare, som sedan länge rått i vårt land. Vid sidan av sådana

åtgärder, som syftat till att genom ökad examination av tandläkare ge

landet en mot behovet bättre svarande tillgång till yrkesutövare på området,

ha genomförts anordningar i omedelbar avsikt att tillföra folktandvården

tandläkare. Sedan 1943 gäller sålunda en lagstiftning, enligt vilken medicinalstyrelsen

erhållit rätt att vid meddelande av sökt legitimation som tand
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

läkare begränsa legitimationen till att avse tjänstgöring inom folktandvården

under högst ett år. Då emellertid endast en del av folktandvårdens

behov av tandläkare ansetts bli tillgodosett genom nämnda anordning, har

den kompletterats med ett stipendiesystem, varigenom ett antal stipendier

om 1 000 kronor årligen ställts till förfogande för att utdelas till de tandläkarstuderande,

som förbinda sig att under minst ett år efter vunnen slutgiltig

legitimation — alltså utöver praktikåret — tjänstgöra mom folktandvården.

Redan vid tillkomsten av 1943 års lag yppades principiella betänkligheter

mot en lagstiftning av denna natur. Därvid framhölls att en dylik tvångslagstiftning

innebure ett avsteg från gällande rättsgrundsatser. De anförda

betänkligheterna fingo dock vika med hänsyn till å ena sidan att

förverkligandet av tanken på en allmän folktandvård måste anses vara sannerligen

angeläget ur socialhygienisk synpunkt samt å andra sidan att folktandvården

då befann sig i ett nödläge till följd av bristen på tandläkare.

Det underströks emellertid att lagstiftningen vore att betrakta såsom ett

provisorium. Lagen erhöll därför en till tre år begränsad giltighetstid.

När fråga uppkom huruvida 1943 års lag skulle erhålla fortsatt giltighet

efter utgången av nämnda treårsperiod, var läget inom folktandvården i

stort sett detsamma som vid lagens tillkomst. En förlängning av lagen ansågs

därför såsom en trängande nödvändighet. I avvaktan på den vidare

utvecklingen begränsades den förlängda giltighetstiden till två år eller

t. o. m. den 30 september 1948.

I framställning den 13 november 1947 har medicinalstyrelsen föreslagit

att lagen ges förlängd giltighet under ytterligare ett år. Vad medicinalstyrelsen

i sin framställning anfört till stöd för en sådan förlängning ger

otvivelaktigt vid handen, att åtminstone under år 1949 stora svårigheter

skulle uppstå i fråga om folktandvårdens rekryteringsproblem, därest folktandvården

icke finge det tillskott av tandläkare, som skulle tillföras den

om lagen förlängdes. Med hänsyn till folktandvårdens stora betydelse för

folkhälsan var jag därför — trots de betänkligheter som en lagstiftning

av denna art måste väcka — till en början närmast böjd för att biträda

medicinalstyrelsens förslag.

Emellertid kom frågan i viss mån i ett annat läge, sedan Sveriges akademikers

centralorganisation och Sveriges tandläkarförbund vilket är

anslutet till centralorganisationen och vari flertalet tandläkare och praktiskt

taget alla tandläkarstuderande äro medlemmar — inför mig förklarade

sig gå i god för att, därest 1943 års lag icke ytterligare förlängdes,

tandläkare på frivillighetens väg skulle stå till förfogande för tjänstgöring

i folktandvården i samma utsträckning som om lagen erhållit fortsatt giltighet

under ett år. Denna utfästelse ha organisationerna sedermera skriftligt

bekräftat. Tillika ha 25 av de 31 inom folktandvården tjänstgörande

tandläkare, beträffande vilka lagens fortsatta giltighet är av betydelse för

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

deras tjänstgöringsskyldighet, och alla de tandläkarstuderande, som beräknas

avlägga tandläkarexamen före den 1 oktober 1949, skriftligen förklarat

sig villiga att, vid äventyr att de eljest bli uteslutna ur tandläkarförbundet,

tjänstgöra inom folktandvården i samma utsträckning och på samma villkor

som om lagen förlängts t. o. m. den 30 september 1949.

Medicinalstyrelsen har i avgivet remissyttrande förklarat att styrelsen,

oaktat att principiella betänkligheter kunde resas mot organisationernas

förslag, icke ville motsätta sig detsamma. Därvid har medicinalstyrelsen

räknat med att organisationerna även i övrigt skola verksamt söka främja

folktandvårdens utveckling och att medverka till att den tjänstgöring inom

folktandvården, som utgör villkor för tilldelande av stipendier åt blivande

distriktstandläkare, fullgöres lojalt. Medicinalstyrelsen har vidare framhållit

att det syntes önskvärt, att den i studieplanen för tandläkarinstituten

intagna kursen i social odontologi redan fr. o. m. instundande hösttermin

anordnades såsom ett obligatoriskt led i tandläkarutbildningen.

Med anledning av vad sålunda förekommit har jag ansett mig böra taga

fasta på de förbindelser som från tandläkarhåll avgivits i denna sak. När

jag i enlighet härmed icke föreslår någon ytterligare förlängning av 1943

års lag, räknar jag med att tandläkarnas organisationer skola medverka till

att erforderligt antal tandläkare i fortsättningen komma att stå till förfogande

för att tjänstgöra inom folktandvården. Jag vill framhålla att det

vill synas som om själva tillvaron av lagstiftningen på detta område varit

ett irritationsmoment, som bidragit till att tandläkarna själva —- ehuru

de som tjänstgjort inom folktandvården icke torde ha något att erinra mot

tjänstgöringen som sådan — erhållit en i viss mån felaktig inställning till

folktandvården. Därtill torde även ha bidragit bristande upplysning,

särskilt bland de studerande vid tandläkarinstituten, rörande den sociala

tandvården och vad därmed sammanhänger. Det förefaller som om de studerande

icke tillräckligt beaktat de fördelar, som folktandvården erbjuder

den nyexaminerade tandläkaren genom att han under ekonomiskt gynnsamma

villkor får göra sina första praktiska erfarenheter inom yrket samtidigt

som han vinner kännedom om de sociala hälsovårdssynpunkter som

folktandvården företräder. En vidgad upplysning i dessa hänseenden torde

kunna underlätta folktandvårdens rekryteringsproblem. Särskilt bör den

kurs i social odontologi, som är ämnad att ingå i undervisningsplanen vid

tandläkarinstituten, härvid kunna verka gynnsamt. Såsom medicinalstyrelsen

framhållit är det ytterst angeläget att denna kurs snarast kommer till

stånd och att erforderliga medel för detta ändamål ställas till förfogande

redan för budgetåret 1948/49. Anslagsfrågan härom torde få anmälas av

chefen för ecklesiastikdepartementet.

Mitt ställningstagande i denna sak har även påverkats av den översyn

av folktandvården, som f. n. äger rum av 1946 års folktandvårdssakkunniga

och som förväntas bli slutförd under detta år. I direktiven för de sakkun
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.9.

nigas arbete bär bl. a. angivits att vissa särskilda åtgärder böra övervägas

för att stimulera rekryteringen av tandläkare till folktandvården. Jag vilt

i detta sammanhang tillägga, att jag ansett centralorganisationen och tandläkarförbundet

bör beredas tillfälle att inför de sakkunniga få framlägga

sina synpunkter på folktandvårdens organisation.

I anslutning till vad lärarkollegiet framhållit rörande behovet av amanuenser

vid tandläkarinstituten vill jag anmärka, att den organisationsmässigt

föreslagna anordningen att tillföra folktandvården tandläkare, som jag

funnit mig kunna godtaga, givetvis icke bör lägga hinder i vägen för att

ordna tillgången till amanuenser efter samma grunder som hittills. Det

torde få ankomma på medicinalstyrelsen att efter överenskommelse med

därav berörda parter lösa detta problem.

Intimt sammanhängande med spörsmålet om 1943 års lags fortsatta giltighet

är frågan om de stipendier som f. n. utgå till sådana studerande vid

tandläkarinstitut, vilka förbinda sig att efter vunnen slutgiltig legitimation

tjänstgöra inom folktandvården. Stipendierna ha alltsedan deras inrättande

utgått med 1 000 kronor årligen. Antalet stipendier var under budgetåret

1943/44 begränsat till högst 80. Under vartdera av budgetåren

1944/45 och 1945/46 var maximiantalet stipendier 150. Under de två senaste

budgetåren har medicinalstyrelsen haft bemyndigande att utdela högst 170

stipendier.

I sin framställning den 13 november 1947 har medicinalstyrelsen hemställt,

att stipendierna med oförändrat antal måtte höjas till ett belopp av

2 000 kronor årligen och att såsom följd härav anslaget för detta ändamål

för budgetåret 1948/49 måtte bestämmas till 340 000 kronor. Vid remissbehandlingen

av medicinalstyrelsens förslag i denna del har icke från något

håll rests gensaga mot att stipendiebeloppen höjas; statskontoret har dock

ifrågasatt huruvida icke en höjning till 1 500 kronor vore tillräcklig.

Kostnaderna för de odontologiska studierna äro, även med beaktande av

den kostnadsminskning som skett efter beslut vid 1947 års riksdag, alltjämt

tämligen höga. Jag vill nämna att medicinalstyrelsen under hand

meddelat att enligt en av odontologiska föreningen i Stockholm i januari

1948 gjord beräkning totalkostnaderna för dessa studier skulle belöpa sig

till minst 29 975 kronor, därav 6 725 kronor avseende själva studierna. Motsvarande

siffror år 1945 voro 29 010 kronor resp. 12 900 kionor. Enligt

denna beräkning skulle alltså totalkostnaderna 1. n. uppgå till ett något

högre belopp än år 1945.

Redan vid 1943 års behandling av stipendiefrågan ansågos vissa skäl tala

för en höjning av stipendiebeloppens storlek utöver 1 000 kronor. När frågan

var aktuell år 1946 ansåg sig föredragande departementschefen icke

kunna förorda medicinalstyrelsens förslag om höjning av stipendierna

främst under åberopande av alt eu fördubbling av stipendiernas storlek då

icke var erforderlig för alt stimulera de studerande all söka stipendier. Där2

— Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 79.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

vid framhölls att under läsåren 1945 och 1946 antalet ansökningar om stipendier

uppgått till 172 resp. 155. Under de två senaste läsåren ha emellertid

icke flera än 72 resp. 75 sökt stipendier. Med hänsyn härtill och till läget

i övrigt synes en höjning av stipendiebeloppen nödvändig för att säkerställa

rekrytering av tandläkare till folktandvården. Folktandvårdens intresse

av att de blivande tandläkarna icke tyngas av dryga studieskulder talar

också för att en höjning av stipendierna bör ske. Jag biträder därför medicinalstyrelsens

förslag i denna del. Det torde emellertid icke vara erforderligt

att medel beräknas för högre antal stipendier än förslagsvis 125. Jag förutsätter

därvid att, för den händelse antalet ansökningar om stipendier för

läsåret 1948/49 kommer att överstiga 125, hinder icke bör möta för Kungl.

Maj :t att medgiva utdelande av ytterligare det antal stipendier, som må bli

erforderligt. I enlighet med det anförda torde alltså ifrågavarande anslag

för nästkommande budgetår böra uppföras med ett till 250 000 kronor förhöjt

belopp.

Jag vill anmärka att jag utgår från att den med stipendierna förenade

tjänstgöringsskyldigheten inom folktandvården fullgöres efter och i anslutning

till den tjänstgöring som de studerande enligt vad förut anförts frivilligt

åtagit sig.

\ ad i övrigt i ärendet yrkats för att häva den rådande bristen på tandläkare

torde få prövas i ett annat sammanhang.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen

att å riksstaten för budgetåret 1948/49 under elfte huvudtiteln

till Stipendier för blivande distriktstandläkare m. fl.

anvisa ett förslagsanslag av ............ kronor 250 000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen

bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Nils Hedfors.

Iduns tryckeri, Esselte alu Stockholm 1948

816275

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1948:158 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv, m. m., jämte i ämnet väc a1 i texten
  2. SU 1948:67 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anslag för budgetåret 1948/49 till stipendier för blivande distriktstandläkare m. fl. s. 11 i texten