Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om tillägg till kyrkolagen, m. m

78 sidor, varav 76 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 76 av 78 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1948:94, Med förslag till lag om tillägg till kyrkolagen, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

1

Nr 94.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

tillägg till kyrkolagen, m. mgiven Stockholms slott

den 20 februari 19^8.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

ävensom Kungl. Maj :ts skrivelse till kyrkomötet den 1 november 1946,

nr 9, och kyrkomötets skrivelse den 6 december 1946, nr 25, vill Kungl.

Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, härvid fogade, av kyrkomötet för dess

del antagna förslag till

1) lag om tillägg till kyrkolagen, och

2) lag angående ändring i lagen den 13 november 1936 (nr 567) om

domkapitel,

dels, likaledes jämlikt § 87 regeringsformen, härvid fogade förslag till

3) lag om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall,

dels ock de vid Kungl. Maj :ts skrivelse till kyrkomötet fogade, av kyrkomötet

godkända förslagen till

4) lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 9 december 1910 (nr

141 s. 35) om emeritilöner för präster, samt

5) förordning om ändrad lydelse av punkt 18 :o förordningen den 27

november 1936 (nr 578) med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande

jämte nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Propositionen innebär, att prästers ämbetsbrott i likhet med ämbetsbrott

av andra tjänstemän skola bedömas enligt 25 kap. strafflagen och att mål

härom skola upptagas av de allmänna domstolarna. Domkapitlens nuvarande

domsrätt över prästerna skall sålunda upphöra; domkapitlen skola

emellertid utöva disciplinära befogenheter. Beträffande innehållet i övrigt

hänvisas till s. 36—42.

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 94.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

Förslag

till

Lag

om tillägg till kyrkolagen.

Härigenom förordnas, med tillägg till kyrkolagen, som följer.

Där någon, som innehar prästerlig befattning inom svenska kyrkan eller

eljest i allmän tjänst, övergiver kyrkans lära, vare han pliktig att avgå

från befattningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel.

Härigenom förordnas, att 2 § 4 mom. samt 13, 17 och 20 §§ lagen den

13 november 1936 om domkapitel skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

2 §.

4 mom. Vid handläggning av ärenden som avses i 13 § 2—5 mom. skall

den i 12 § omförmälde stiftssekreteraren hava säte och stämma i domkapitlet.

13 §.

1 mom. Domkapitel åligger att taga noggrann kännedom om stiftets

förhållanden samt verksamt beflita sig om det kyrkliga livets vård och

förkovran. Det skall genom erforderliga åtgärder tillgodose församlingarnas

behov samt befrämja den kristna kärleksverksamheten och ungdomsvården

inom stiftet. Vid fullgörandet av dessa uppgifter bör domkapitlet

jämväl låta sig angeläget vara att, där så lämpligen kan ske, samarbeta

med frivilliga organisationer för främjande av kyrklig och religiös verksamhet.

Domkapitlet tillkommer vidare att hålla hand däröver, att stadgad

kyrklig ordning iakttages, att hava inseende över prästerskapets äm
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kunffl. Maj:ts proposition nr 94.

3

betsförvaltning och leverne ävensom att i övrigt fullgöra de särskilda åligganden

med avseende å stiftets kyrkliga angelägenheter, som enligt vad

därom i lag eller eljest är stadgat ankomma på domkapitel.

Om domkapitels befattning med undervisningsväsendet är särskilt

stadgat.

2 mom. Åsidosätter innehavare av prästerlig befattning, som lyder under

domkapitel, sin tjänsteplikt, äger domkapitlet tilldela honom varning

eller suspendera honom under högst tre månader. År brottet av svårare beskaffenhet,

skall domkapitlet göra anmälan för åtal vid domstol.

3 mom. Står innehavare av prästerlig befattning, som lyder under domkapitel,

under åtal för brott och äro omständigheterna sådana att han satt

i fara det anseende innehavaren av befattningen bör äga, må domkapitlet

för tiden intill dess lagakraftägande dom föreligger avstänga honom från

utövningen av befattningen.

Har domkapitel fattat beslut om suspension av prästerlig befattningshavare,

äger domkapitlet ock, till dess beslutet vunnit laga kraft, avstänga

honom från utövningen av befattningen.

Ordinarie befattningshavare som sålunda avstänges från utövning av

sin befattning äger under tiden åtnjuta med tjänsten förenade löneförmåner

efter avdrag för vad som bör tillkomma den som förrättar tjänsten.

4 mom. Har prästerlig befattningshavare blivit genom lagakraftägande

dom avsatt från sin befattning, må han av domkapitlet skiljas från prästämbetet

eller för viss tid, ej över ett år, förklaras obehörig att utöva detsamma.

Har han genom lagakraftägande dom befunnits skyldig till förfarande,

varå avsättning kunnat följa, men jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen

förklarats fri från ansvar och i anslutning härtill erhållit tjänstledighet,

äger domkapitlet förklara honom obehörig att utöva prästämbetet intill

dess han åter må träda i tjänstgöring.

Prästerlig befattningshavare må av domkapitlet förklaras obehörig att

utöva prästämbetet under tid då han är suspenderad eller avstängd från

utövningen av sin befattning.

Präst utan prästerlig befattning, som på grund av sitt leverne eller någon

sin gärning finnes hava i avsevärd mån skadat det anseende han såsom

präst bör äga, må av domkapitlet skiljas från prästämbetet eller för viss

tid, ej över ett år, förklaras obehörig att utöva detsamma.

5 mom. Domkapitel tillkommer att upptaga och avgöra fråga om skyldighet

för prästerlig befattningshavare att avgå från sin befattning på den

grund att han övergivit svenska kyrkans lära.

Prästerlig befattningshavare, som övergivit svenska kyrkans lära och

avgått från befattningen, skall av domkapitlet skiljas från prästämbetet.

Samma lag vare om annan präst som övergivit svenska kyrkans lära.

G mom. Den som icke åtnöjes med domkapitels beslut i något av de i

2—5 inom. angivna hänseenden äger hos Konungen söka ändring genom

besvär, vilka skola hava inkommit till ecklesiastikdepartementet inom en

månad från det han erhöll del av beslutet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

Beslut som avses i 3 eller 4 mom. går i verkställighet utan hinder av

klagan, där ej annorlunda förordnas.

17 §.

För beslutförhet---slutet ense.

Falla vid omröstning i domkapitel rösterna lika för olika meningar, blir

den mening beslut som biträdes av preses, dock att i ärenden som avses i

13 § 2—5 mom. skall gälla vad i allmän lag stadgas om brottmål.

20 §.

Åtal mot biskop för ämbetsbrott eller mot annan ledamot i domkapitel

för förbrytelse som han i denna sin egenskap begår skall upptagas omedelbart

av hovrätt. Samma lag vare beträffande åtal mot stiftssekreterare

för ämbetsbrott.

Med avseende å biskop tillkommer befogenhet, som i 13 § 3—5 mom.

sägs, Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Genom lagen upphävas lagen den 8 mars 1889 (nr 2 s. 1) om straff för

ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål, lagen den 10 juli

1947 (nr 634) om fullföljd av talan från domkapitel in. m. samt vad kyrkolagen

och andra författningar innehålla om domsrätt för domkapitel

över lärarpersonal vid läroverk och seminarier, så ock vad i övrigt finnes i

lag eller särskild författning stridande mot bestämmelserna i nya lagen.

Mål, vari rättegång i domkapitel inletts före nya lagens ikraftträdande,

skall behandlas enligt äldre lag.

Förslag

till

Lag

om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall.

Härigenom förordnas som följer.

Åsidosätter vigselförrättare vad honom i sådan egenskap åligger beträffande

annat än rent kyrklig ordning, dömes, ändå att det ej sker i utövning

av befattning varmed ämbetsansvar är förenat, för tjänstefel till allmänt

straff som i 25 kap. 4 § strafflagen sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Genom denna lag upphäves lagen den 12 november 1915 (nr 433) om

ansvar för vigselförrättare i vissa fall.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

5

Nr 9.

Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet med förslag till lag om

tillägg till kyrkolagen m. m.; given Stockholms slott

den 1 november 19b6.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed från kyrkomötet inhämta

dels yttrande huruvida kyrkomötet godkänner härvid fogade förslag till

lag om tillägg till kyrkolagen och lag angående ändring i lagen den 13 november

1936 (nr 567) om domkapitel,

dels ock yttrande över bifogade förslag till lag angående ändrad lydelse av

7 § lagen den 9 december 1910 (nr 141 s. 35) om emeritilöner för präster och

till förordning om ändrad lydelse av punkt 18 :o förordningen den 27 november

1936 (nr 578) med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande

jämte nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

Förslag

till

Lag

om tillägg till kyrkolagen.

Härigenom förordnas, med tillägg till kyrkolagen, som följer.

Avfaller någon, som innehar prästerlig befattning inom svenska kyrkan

eller eljest i allmän tjänst, från kyrkans lära, vare han pliktig att avgå från

befattningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 13 november 1936 (ur 567) om domkapitel.

Härigenom förordnas, att 2 § 4 mom. samt 13, 17 och 20 §§ lagen den

13 november 1936 om domkapitel skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

2 §.

4 mom. Vid handläggning av ärenden som avses i 13 § 2—5 mom. skall

den i 12 § omförmälde stiftssekreteraren hava säte och stämma i domkapitlet.

13 §.

1 mom. Domkapitel åligger att taga noggrann kännedom om stiftets förhållanden

samt verksamt beflita sig om det kyrkliga livets vård och förkovran.

Det skall genom erforderliga åtgärder tillgodose församlingarnas

behov samt befrämja den kristna kärleksverksamheten och ungdomsvården

inom stiftet. Vid fullgörandet av dessa uppgifter bör domkapitlet jämväl låta

sig angeläget vara att, där så lämpligen kan ske, samarbeta med frivilliga

organisationer för främjande av kyrklig och religiös verksamhet. Domkapitlet

tillkommer vidare att hålla hand däröver, att stadgad kyrklig ordning

iakttages, att hava inseende över prästerskapets ämbetsförvaltning och leverne

ävensom att i övrigt fullgöra de särskilda åligganden med avseende å

stiftets kyrkliga angelägenheter, som enligt vad därom i lag eller eljest är

stadgat ankomma på domkapitel.

Om domkapitels befattning med undervisningsväsendet är särskilt stadgat.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

2 mom. Åsidosätter innehavare av prästerlig befattning, som lyder under

domkapitel, sin tjänsteplikt, äger domkapitlet tilldela honom varning eller

suspendera honom under högst tre månader. År brottet av svårare beskaffenhet,

skall domkapitlet göra anmälan för åtal vid domstol.

3 mom. Står innehavare av prästerlig befattning, som lyder under domkapitel,

under åtal för brott och äro omständigheterna sådana att han satt

i fara det anseende innehavaren av befattningen bör äga, må domkapitlet för

tiden intill dess lagakraftägande dom föreligger avstänga honom från utövningen

av befattningen.

Ordinarie befattningshavare som sålunda avstänges från utövning av sin

befattning äger under tiden åtnjuta med tjänsten förenade löneförmåner

efter avdrag för vad som bör tillkomma den som förrättar tjänsten.

4 mom. Har prästerlig befattningshavare blivit genom lagakraftägande

dom avsatt från sin befattning, må han av domkapitlet skiljas från prästämbetet

eller för viss tid, ej över ett år, förklaras obehörig att utöva detsamma.

Har han genom lagakraftägande dom befunnits skyldig till förfarande,

varå avsättning kunnat följa, men jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarats

fri från ansvar och i anslutning härtill erhållit tjänstledighet, äger

domkapitlet förklara honom obehörig att utöva prästämbetet intill dess han

åter må träda i tjänstgöring.

Prästerlig befattningshavare må av domkapitlet förklaras obehörig att utöva

prästämbetet under tid då han är suspenderad eller avstängd från utövningen

av sin befattning.

Präst utan prästerlig befattning, som på grund av sitt leverne eller någon

sin gärning finnes hava i avsevärd mån skadat det anseende han såsom

präst bör äga, må av domkapitlet skiljas från prästämbetet eller för viss tid,

ej över ett år, förklaras obehörig att utöva detsamma.

5 mom. Domkapitel tillkommer att upptaga och avgöra fråga om skyldighet

för prästerlig befattningshavare att avgå från sin befattning på den

grund att han avfallit från svenska kyrkans lära.

Prästerlig befattningshavare, som avfallit från svenska kyrkans lära och

avgått från befattningen, skall av domkapitlet skiljas från prästämbetet.

Samma lag vare om annan präst som avfallit från svenska kyrkans lära.

6 mom. Den som icke åtnöjes med domkapitels beslut i något av de i 2—

5 mom. angivna hänseenden äger hos Konungen söka ändring genom besvär,

vilka skola hava inkommit till ecklesiastikdepartementet inom en månad

från det han erhöll del av beslutet.

Beslut som avses i 3 eller 4 mom. går i verkställighet utan hinder av klagan,

där ej annorlunda förordnas.

17 §.

För beslutförhet---slutet ense.

Falla vid omröstning i domkapitel rösterna lika för olika meningar, blir

den mening beslut som biträdes av preses, dock att i ärenden som avses i

13 § 2—5 mom. skall gälla vad i allmän lag stadgas om brottmål.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

20 §.

Åtal mot biskop för ämbetsbrott eller mot annan ledamot i domkapitel

för förbrytelse som han i denna sin egenskap begår skall upptagas omedelbart

av hovrätt. Samma lag vare beträffande åtal mot stiftssekreterare för

ämbetsbrott.

Med avseende å biskop tillkommer befogenhet, som i 13 § 3—5 mom.

sägs, Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Genom lagen upphävas lagen den 8 mars 1889 (nr 2 s. 1) om straff för

ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål, lagen den

om fullföljd av talan från domkapitel in. m. samt vad kyrkolagen och andra

författningar innehålla om domsrätt för domkapitel över lärarpersonal vid

läroverk och seminarier, så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning

stridande mot bestämmelserna i nya lagen.

Mål, vari rättegång i domkapitel inletts före nya lagens ikraftträdande,

skall behandlas enligt äldre lag.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 9 december 1910 (nr 141 s. 35)

om emeritilöner för präster.

Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 9 december 1910 om emeritilöner

för präster skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

7 §•

Förklarar domstol, att den som åtnjuter emeritilön förskyllt avsättning

från den befattning, på grund varav han erhållit emeritilönen, vare hans rätt

till lönen förverkad, när domen vinner laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

9

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av punkt 18:o förordningen den 27 november 1936

(nr 578) med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte

nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel.

Härigenom förordnas, att punkt 18 :o förordningen den 27 november 1936

med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder

för dispositionen av därtill avsedda medel skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

18:o.

Vad i fråga om emeritilön åt präst, som avses i lagen om reglering av

prästerskapets avlöning, finnes stadgat därom, att rätten till sådan lön skall

vara förverkad, där den som åtnjuter lönen av domstol förklaras hava förskyllt

avsättning, ävensom att emeritilön ej må i mät tagas eller med kvarstad

beläggas, skall även gälla i fråga om emeritilön åt biskop.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1949.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj ds proposition nr 94 (Bilagor).

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 september 19b6.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Quensel, Erlander, Danielson, Zetterrerg, Nilsson, Sträng, Ericsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådet Quensel och med t. f. chefen för finansdepartementet,

statsrådet Ericsson, fråga angående ändrad lagstiftning om

ämbetsbrott av präst.

Föredraganden anför följande.

I samband med att straffrättskommittén den 30 november 1944 avlämnade

betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten

(SOU 1944: 69) förklarade sig kommittén ämna framlägga särskilt

betänkande om därmed sammanhängande ändringar i lagen den 8 mars

1889 om straff för ämbetsbrott av präst. Vid utredningen rörande sistnämnda

ämne har kommittén utgjorts av presidenten Birger Ekeberg, tillika

ordförande, professorerna Folke Wetter och Ragnar Bergendal samt hovrättsrådet

Nils Beckman, tillika sekreterare, varjämte hovrättsassessorn Sture

Petrén tjänstgjort såsom biträdande sekreterare. Utredningen har verkställts

i samråd med biskopen John Cullberg, vilken den 10 februari 1945

utsetts att på kallelse av ordföranden deltaga i kommitténs överläggningar.

Kommittén har vidare samrått, beträffande frågor av kyrklig betydelse med

biskopen Edvard Rodhe, beträffande processuella frågor med förutvarande

sekreteraren i processlagberedningen, hovrättsassessorn Sven Strömberg, vilken

inom justitiedepartementet tillkallats för frågor av processuell beskaffenhet,

samt beträffande frågor rörande dissenterlagskommitténs verksamhetsområde

med dess ordförande, f. d. hovrättsrådet friherre Henric Johan Nordenskjöld.

Av övriga till deltagande i straffrättskommitténs överläggningar

utsedda ha för den nu ifrågavarande utredningen tillkallats ledamoten av

riksdagens andra kammare riksgäldsfullmäktigen Axel Lindqvist, ledamoten

av riksdagens första kammare f. d. landshövdingen Sigfrid Nathanael Linnér,

landsfogden Gustaf Persson, advokaten friherre Georg Stjernstedt och ledamoten

av riksdagens andra kammare hemmansägaren Oscar Werner. Kommittén

har den 15 juni 1945 avgivit betänkande med förslag till lagstiftning

om ämbetsbrott av präst (SOU 1945: 29).

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

Utlåtanden över förslaget ha efter remiss avgivits av justitiekansler sämbetet,

rikets hovrätter och domkapitel, teologiska fakulteterna vid universiteten

i Uppsala och Lund, allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse,

föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges landsfogdar

och Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges stadsdomare, vilken

även erhållit tillfälle att yttra sig över förslaget, har icke begagnat sig härav.

Sedan förslaget varit föremål för överarbetning inom departementet, anhåller

jag nu att få anmäla detsamma samt härvid lämna följande redogörelse.

Huvuddragen i kommittdförslaget.

Gällande bestämmelser om ämbetsbrott av präst såväl straffrättsliga som

processuella återfinnas väsentligen i lagen den 8 mars 1889 om straff för

ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål. Enligt denna lag

skola vissa uppräknade ämbetsbrott av präst bedömas efter allmän strafflag

och av världslig domstol, medan de övriga äro behandlade i särskilda straffbestämmelser

och skola upptagas i första instans av domkapitel, varifrån

klagan föres hos hovrätt. I straffrättsligt hänseende är en omarbetning av

dessa bestämmelser påkallad till följd av den nyreglering av strafflagens

stadganden om ämbetsbrott, som kommittén förordat i sitt betänkande angående

ändrad lagstiftning om brott mot staten och allmänheten. Vad angår

de processuella reglerna, är det sedan länge allmänt erkänt, att de äro

föråldrade och i trängande behov av reformering. Processlagberedningen

har också förklarat sig förutsätta, att den processuella frågan skulle utredas

i samband med straffrättskommitténs omarbetning av straffbestämmelserna

(SOU 1944: 10 s. 13—17). I överensstämmelse härmed har straffrättskommittén

föreslagit en revision av såväl de straffrättsliga som de processuella

bestämmelserna om ämbetsbrott av präst.

Kommittén har utgått från att ämbetsbrott av präst borde bedömas efter

samma straffbud och i samma ordning som andra ämbetsbrott, i den mån

icke särskilda förhållanden annat föranleda. Enligt kommittéförslaget skola

sålunda ämbetsbrott av präst i regel liksom andra ämbetsbrott bedömas efter

allmän strafflag och av allmän domstol. Domkapitlet har i förslaget erhållit

inflytande på annat sätt, nämligen genom befogenhet att i disciplinär ordning

tilldela varning eller ådöma suspension på högst sex månader och taga

initiativ till väckande eller fullföljande av åtal vid allmän domstol.

Vid sidan av de nu återgivna bestämmelserna har kommittén funnit

särbestämmelser om ämbetsbrott av präst erforderliga allenast såvitt angår

lära och leverne. Kommittén har sålunda till en början upptagit särskilda

straffbestämmelser för präst, som avfaller från svenska kyrkans lära,

utsprider däremot stridande lärosatser eller bryter mot bestämmelser om

kyrkans ordning. Dessa brott har kommittén föreslagit skola upptagas omedelbart

i hovrätt, vilken därvid skulle bestå utav tre av hovrättens vanliga

ledamöter jämte två särskilt tillkallade bisittare med kyrklig-teologisk sakkunskap.

Beträffande levernet bar kommittén funnit motiverat att liksom

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

hittills ställa särskilt stora krav på präster och har därför föreslagit en bestämmelse

om att förhållande i levernet, varigenom präst sätter i fara sin

värdighet eller lämplighet som präst, skall bedömas som tjänstefel. Däremot

har kommittén icke ansett påkallat, att mål härom skulle handläggas

annorledes än i vanlig ordning av de allmänna domstolarna.

Straffen för ämbetsbrott av präst äro för närvarande varning, suspension

och avsättning. Enligt kommittéförslaget skall varningsinstitutet hänföras

till disciplinärförfarandet samt suspensions- och avsättningsstraffen erhålla

en förändrad innebörd. Nu innebära de för präst förlust av såväl prästämbetet

som den särskilda tjänst, han inom kyrkan innehar. Enligt kommitténs

förslag skall skiljandet från själva prästämbetet ej ankomma på allmän

domstol utan på domkapitlet.

Samtliga i det föregående berörda bestämmelser ha av kommittén föreslagits

upptagna i en ny lag om ansvar för ämbetsbrott av

präst. Beträffande den som är prästvigd men icke innehar någon prästerlig

befattning erfordras enligt kommittéförslaget en särskild bestämmelse

om ämbetsansvar vid förrättande av vigsel, vilken särbestämmelse av kommittén

inrymts i en föreslagen ny lag om ämbetsansvar för vigselförrättare

i vissa fall, avsedd att träda i stället för lagen den

12 november 1915 i ämnet. Härutöver innefattar betänkandet även förslag

till lag om ändring i lagen den 13 november 1936 om

domkapitel. Lagförslagen fogas såsom bilaga till protokollet i detta

ärende.

I de flesta av yttrandena över kommittéförslaget har dettas allmänna

utformning godtagits. I några yttranden har likväl den föreslagna nya lagen

om ansvar för ämbetsbrott av präst i dess helhet avstyrkts. Presidenten i

hovrätten över Skåne och Blekinge K. J. Schlyter har sålunda i särskilt yttrande,

fogat vid hovrättens utlåtande över kommittéförslaget, uttalat sig för

att straffrättsliga särbestämmelser rörande ämbetsbrott av präst skulle kunna

undvaras. Vad först anginge avfall, borde sådant rätteligen icke betraktas

som ett brott, och kyrkans intresse av att kunna avlägsna prästerliga befattningshavare,

som frånträtt svenska kyrkans lära, borde följaktligen tillgodoses

på annat sätt än genom en straffbestämmelse. I sådant hänseende

kunde hänvisas till att 15 § förordningen den 31 oktober 1873 angående

främmande trosbekännare gåve möjlighet härtill i det praktiskt viktiga fallet

att prästen utträdde ur svenska kyrkan. Det borde undersökas, huruvida icke

detta lagstadgande kunde erhålla sådan utvidgning att det tillgodosåge kyrkans

behov av att kunna från prästerlig befattning skilja även den som kunde

sägas ha »avfallit» från kyrkans lära på annat sätt, t. ex. när avfallet

komme till uttryck genom egen bekännelse inför domkapitlet eller liknande

åtgärd. Därest avfallet manifesterades genom förkunnande av läror, stridande

mot kyrkans, eller genom annan offentlig demonstration, utgjorde

detta tjänstefel för vilket inträdde ämbetsansvar. Att skilja präst med ändrad

trosuppfattning från hans tjänst torde för övrigt icke alltid vara nöd
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

vändigt. De kyrkliga intressena kunde nämligen bliva tillgodosedda, om

lämplig myndighet erhölle befogenhet att placera vederbörande — såsom

samvetsöm — i annan kyrklig verksamhet, exempelvis med uppgifter inom

folkbokföringen. Även tvångspensionering syntes kunna övervägas. Beträffande

de av kommittén i övrigt upptagna särskilda straffbestämmelserna för

präster vore det utan tvivel av värde att de med prästämbete och prästerlig

befattning förenade särskilda förpliktelserna uttryckligen angåves i någon

författning. Något vägande skäl varför bestämmelser härom skulle placeras

i strafflag hade dock icke angivits. Det syntes lämpligare, att samtliga sådana

bestämmelser — i likhet med vad som gällde för andra tjänstemän

infördes i författning, reglerande vederbörandes tjänst, exempelvis i kyrkolagen.

I sådant fall bleve stadgandet om tjänstefel i 25 kap. allmänna strafflagen

direkt tillämpligt. Vad slutligen anginge de i den föreslagna lagen

upptagna processuella bestämmelserna måste stadgandet om prästerliga ledamöter

i hovrätt vid handläggningen av vissa mål om ämbetsbrott av präst

bestämt avstyrkas. Övriga föreslagna processuella stadganden förefölle att

kunna inarbetas antingen i rättegångsbalken eller i lagen om domkapitel.

Sistnämnda lag syntes vidare vara den naturliga platsen för de föreslagna

disciplinära bestämmelserna. Även föreningen Sveriges häradshövdingar

har funnit, att präst som avfallit från svenska kyrkans lära borde kunna

skiljas från sin tjänst genom administrativt förfarande samt att, i den mån

prästernas åligganden och förutsättningarna för innehav av prästerlig tjänst

eljest ej vore tillräckligt tydligt angivna i gällande författningar eller instruktioner,

förhållandet syntes böra avhjälpas genom kompletteringar i

dessa men icke genom för sådant ändamål tillkomna bestämmelser i särskild

strafflag. Av den föreslagna lagens innehåll i övrigt avstyrktes bestämmelsen

om prästerliga ledamöter i hovrätt, medan återstående stadganden i lagen

syntes antingen kunna inarbetas i rättegångsbalken eller också meddelas i

administrativ ordning.

Teologiska fakulteten vid universitetet i Uppsala har mot kommittéförslaget

anmärkt, att det icke vore försett med en historisk framställning av

den föregående utvecklingen som skulle ha gjort det lättare att bedöma vad

kommittén föreslagit och att kommittén icke tagit hänsyn till den lagstiftning

på hithörande område som funnes i de andra nordiska länderna. I sistnämnda

hänseende hade särskilt bort uppmärksammas utvecklingen i Finland,

varest lagstiftningen liksom i Sverige haft 1686 års svenska kyrkolag

till utgångspunkt. Beträffande de grundläggande bestämmelserna i förslaget

har fakulteten vidare ifrågasatt, huruvida icke domkapitlet borde bibehållas

som första instans för mål angående ämbetsbrott av präst.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungi. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

Förslaget till lag om ansvar för ämbetsbrott av präst.

Inledande bestämmelse.

Kommittén har ansett lämpligt att under 1 § angiva vilka grupper av frågor

som regleras i lagen. Rent straffrättsliga frågor behandlas i 2 och 3 §§.

De där givna bestämmelserna avse emellertid blott vissa särskilda fall. I

övrigt skola de allmänna bestämmelserna om ämbetsbrott gälla. Detta har

kommit till uttryck i 1 § första stycket, varest upptagits föreskriften att

den som innehar prästerlig befattning inom svenska kyrkan skall, med iakttagande

av vad i 2 och 3 § § stadgas, vara underkastad ämbetsansvar enligt

allmän lag. Därefter följer en hänvisning till de längre fram i lagen upptagna

bestämmelserna om domkapitlens nya disciplinära befogenheter, i det

såsom andra stycke i 1 § stadgas, att domkapitlet också skall äga att tilldela

prästerlig befattningshavare varning eller suspension eller avstänga honom

från tjänstgöring efter vad i 4 och 6 §§ sägs, dock att vad där stadgas ej

skall gälla biskop. Slutligen har i 1 § tredje stycket klargjorts, att präst inom

svenska kyrkan får skiljas eller avstängas från själva prästämbetet allenast

efter de regler om domkapitlets befogenhet härutinnan, som meddelas i 7 §.

I anledning av 1 § i förslaget har Linköpings domkapitel anmärkt, alt uttrycket

»den som innehar prästerlig befattning» icke på ett tillfredsställande

sätt täckte särskilt en kategori av extra ordinarie prästmän, nämligen de s. k.

ämbetsbiträdena, vilka förordnades att biträda en ordinarie prästman vid

uppehållande av dennes befattning. Även Göteborgs domkapitel har funnit

ett förtydligande av uttrycket »prästerlig befattning» vara erforderligt.

Tveksamhet kunde nämligen uppstå, hur det skulle förfaras med icke ordinarie

tjänstinnehavare, som endast vore förordnad att tillsvidare uppehålla

viss tjänst, t. ex. såsom pastoratsadjunkt. Därest sådan befattningshavare

dömdes befattningen förlustig, syntes enligt förslaget i och för sig

intet formellt hinder föreligga för domkapitlet att omedelbart giva honom

nytt förordnande. Luleå domkapitel har uttalat, att av lagtexten klart borde

framgå, huruvida här avsåges även tjänstgörande extra ordinarie präst såsom

pastoratsadjunkt samt kyrko-, stifts- och kontraktsadjunkt.

Avfall från kyrkans lära.

Enligt 2 § i förslaget skall prästerlig befattningshavare som avfaller från

svenska kyrkans lära dömas befattningen förlustig. Stadgandet ansluter sig

till 14 § i den nu gällande lagen, varest föreskrives att om präst avfaller från

svenska kyrkans lära, han av domkapitlet skall skiljas från prästämbetet och

den särskilda tjänst han innehar inom kyrkan. Kommittén har funnit, att

bestämmelser härom måste bibehållas i den nya lagen. Skiljandet från

själva prästämbetet skall emellertid i detta liksom i övriga fall ankomma

på domkapitlet i administrativ ordning. Skiljandet från tjänsten inom kyrkan

har kommittén däremot med hänsyn till grundlagens bud i § 36 regeringsformen

ansett böra ske i den för brottmål stadgade ordningen, ehuru

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungi. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

här egentligen ej vore fråga om något brott utan snarare om ett förhållande

jämförbart med det i 25 kap. strafflagen omförmälda att en ämbets- eller

tjänsteman vore borta utan att kunna anträffas.

Gentemot den nu ifrågavarande paragrafen ha presidenten Schlyter och

föreningen Sveriges häradshövdingar, på sätt förut under redogörelsen för

huvuddragen i kommittéförslaget omtalats, erinrat att avfall från svenska

kyrkans lära icke borde uppfattas såsom ett brott och föranleda straffrättslig

reaktion. Åt enahanda uppfattning har hovrätten för Övre Norrland givit

uttryck.

Särskilda straffbestämmelser för präster.

Med undantag för stadgandet om avfall i 2 § bär kommittén sammanfört

de straffrättsliga särbestämmelserna i förslaget under 3 §. Såsom första

stycke i paragrafen har sålunda upptagits ett stadgande av innehåll, att om

prästerlig befattningshavare finnes offentligen förkunna eller annorledes utsprida

lärosats, som är stridande mot svenska kyrkans lära, eller bryta mot

bestämmelser om kyrkans ordning, han skall, där ej gärningen innefattar

annat brott än tjänstefel, dömas såsom sägs i paragrafen om tjänstefel i

25 kap. strafflagen. Detsamma har föreslagits skola gälla, om prästerlig befattningshavare

genom sitt leverne eller någon sin gärning sätter i fara sin

värdighet eller lämplighet som präst. Såsom andra stycke i paragrafen har

inrymts en bestämmelse, att om präst, som enligt paragrafen förskyllt avsättning

eller suspension, jämväl innehar befattning som ej är prästerlig,

domstolen allenast om särskilda skäl föranleda därtill skall avsätta eller

suspendera honom från den befattningen.

Vad sålunda föreslagits innebär en väsentlig reduktion av det straffrättsliga

innehållet i 1889 års lag om straff för ämbetsbrott av präst och om

laga domstol i sådana mål. Denna lag upptager två särskilda kategorier av

brott, av vilka den ena beivras vid allmän domstol och den andra vid domkapitlet.

Brott som höra under allmän domstol äro: felaktigt förfarande med avseende

å lysning eller vigsel, vissa fel eller försummelser i fråga om anteckning

i kyrkobok eller meddelande av ämbetsbevis, fel eller försummelse

i vården och förvaltningen av egendom som prästen i kraft av sitt ämbete

har om händer, förbrytelse i egenskap av domkapitelsledamot samt annan

förbrytelse, vilken i allmän strafflag eller annan till kyrkolag icke hänförlig

författning är uttryckligen och särskilt nämnd såsom brott av ämbetsman.

Beträffande straffet hänvisas till allmänna strafflagen eller den särskilda

författning som kan vara tillämplig.

Den kategori av ämbetsbrott som faller under domkapitlens jurisdiktion

utgöres till viss del av sådana brott som få sin särskilda karaktär därav att

de begås av präst. Hit räknas irrlärighet, röjande av hemligt skriftermål,

fylleri under utövning av prästerlig tjänst och åsidosättande av ämbetsplikt i

andra fall än förut nämnts, vare sig uppsåtligen eller av vårdslöshet, för
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. May.ts proposition nr 94 (Bilagor).

summelse, oförstånd eller oskicklighet. Under den kyrkliga myndighetens

domvärjo hör även det fall att präst förfallolöst avhåller sig från tjänstgöring

och ej kan anträffas. Hit hör slutligen även en bestämmelse om straff

för präst som åstadkommer uppenbar förargelse genom sitt leverne eller någon

sin gärning eller i ändamål att vinna befordran till prästerlig tjänst

obehörigen ingår avtal om blivande löneförmåner vid tjänsten eller eljest för

nämnda ändamål giver eller utfäster vedergällning utan att därigenom göra

sig skyldig till brott, som i allmän strafflag eller särskild författning är belagt

med straff. För de brott som höra under domkapitel kunna icke andra

straff ådömas än varning, suspension och avsättning.

Vidare innehåller 1889 års lag bestämmelser, enligt vilka präst, som av

allmän domstol dömts till vissa straff eller till straff för brott av viss beskaffenhet,

av domkapitlet kan särskilt dömas till varning, suspension eller

avsättning.

De för närvarande till domkapitlens jurisdiktion hörande särskilda straffbuden

har kommittén ansett böra bibehållas endast i den mån något prästerligt

särförhållande föranleder därtill.

I denna del har kommittén funnit, att beträffande irrlärighet alltjämt erfordrades

en särskild bestämmelse. Röjande av hemligt skriftermål har däremot

synts kommittén böra bedömas såsom brott mot tystnadsplikt enligt

den särskilda paragrafen härom i det föreslagna nya 25 kap. strafflagen.

Fylleri under utövning av prästerlig tjänst har ansetts kunna bedömas

efter samma regler som annat fylleri av ämbetsmän. Åsidosättande

av prästerlig ämbetsplikt i andra fall har icke synts kommittén kräva

någon särbestämmelse annat än såvitt angår åsidosättande av kyrkans ordning.

Kommittén har vidare funnit onödigt att bibehålla en särskild bestämmelse

om prästs förfallolösa bortovaro alldeles överensstämmande med

den som i allmänna strafflagen ges för ämbetsmän i allmänhet. Beträffande

bestämmelsen om straff för prästs obehöriga verkande för sin befordran har

kommittén funnit att detta stadgande såsom hänförligt till gångna tiders förhållanden

saklöst kunde utgå. Däremot har kommittén ansett, att ett straffbud

rörande prästs leverne borde bibehållas för att fastslå att i detta hänseende

ställdes större krav på präster än på andra befattningshavare. På de

sålunda angivna grunderna har kommittén förordat särskilda straffbestämmelser

för prästerliga befattningshavare endast i de hänseenden som angivits

i förslagets 3 §.

De i denna paragraf upptagna straffbestämmelserna äro avsedda att tilllämpas

allenast, där ej gärningen innefattar annat brott än tjänstefel. De

avse alltså icke gärning, vilken enligt nuvarande ordning innefattar såväl

ämbetsbrott som annat brott. Sådana gärningar föranleda enligt 1889 års lag

först straff för det allmänna brottet vid världslig domstol samt därefter avsättning,

suspension eller varning vid domkapitlet. Enligt förslaget skall hela

brottsligheten bedömas på en gång vid allmän domstol. Denna skall därvid

ådöma allmänt straff jämlikt annat lagrum än i 25 kap. strafflagen samt

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

eventuellt avsättning eller suspension såsom ytterligare påföljd enligt den

föreslagna särskilda bestämmelsen härom i 25 kap., vilken skall äga tillämpning

jämväl å prästerliga befattningshavare.

I den av kommittén upptagna särskilda straffbestämmelsen om ämbetsbrott

av präst hänvisas beträffande brottsbeteckningen och straffet till den

allmänna bestämmelsen om tjänstefel i 25: 5 strafflagen enligt kommitténs

förslag. Brottet skall alltså betecknas tjänstefel och straffet vara böter eller

suspension eller, om felet är grovt, avsättning.

Bestämmelsen i andra stycket av 3 § i förslaget till ny lag om ansvar för

ämbetsbrott av präst är betingad av att, enligt vad kommittén i sitt betänkande

angående ny lagstiftning om brott mot staten och allmänheten föreslagit,

straffen avsättning och suspension i princip skulle avse alla befattningar,

som den brottslige kunde innehava. Från den sålunda föreslagna

allmänna regeln har kommittén funnit att undantag borde göras för den

som innehade befattningar av såväl prästerlig som icke prästerlig beskaffenhet

och som i befattning av förstnämnda slag gjorde sig skyldig till något

i nu förevarande paragraf avsett brott av beskaffenhet att medföra avsättning

eller suspension. För sådant fall har kommittén nämligen, med tanke

på att här är fråga om speciellt prästerliga brott, ansett att domstolen allenast

om särskilda skäl föranledde därtill borde kunna avsätta eller suspendera

prästmannen även från annan än prästerlig befattning.

I fråga om behovet av särskilda straffbestämmelser för prästerlig befattningshavare

ha några av de kyrkliga remissinstanserna funnit, att även det

nuvarande stadgandet om straff för röjande av hemligt skriftermål i 2 § av

1889 års lag borde få en motsvarighet i den nya lagen. Teologiska fakulteten

vid universitetet i Uppsala har sålunda understrukit hur noga kyrkan funnit

sig böra vaka över bikthemlighetens bevarande. I gällande finsk kyrkolagstiftning

funnes föredömliga bestämmelser i denna mycket svåra och invecklade

fråga. Kommitténs förslag skulle medföra, att en av kyrkans urgamla

bestämmelser utan vidare fördes bort från kyrkans område. Att gå

med på ett sådant förslag skulle vara stridande mot kyrkans intressen.

Även teologiska fakulteten vid universitetet i Lund har framhållit, att nu

gällande bestämmelser om hemligt skriftermål tillkommit med hänsyn till

den stora betydelse som i kyrklig tradition tillmätts bikten och bikthemligheten.

Enligt fakultetens mening borde därför den nu gällande, mycket

stränga bestämmelsen för präst som röjde hemligt skriftermål inarbetas i

den nya lagen om ansvar för ämbetsbrott av präst med angivande tillika,

att mål härom skulle upptagas omedelbart i hovrätt. Lunds domkapitel och

Växjö domkapitel ha likaledes funnit, att det skulle vara en allvarlig förlust,

därest bestämmelsen om prästs skyldighet att icke röja hemligt skriftermål

skulle utgå ur kyrkolagstiftningen.

Uppsala domkapitel har ifrågasatt, huruvida icke stadgandet i 1889 års

lag om straff för obehörigt verkande av präst för egen befordran borde bibehållas

i den nya lagen.

liihanri till riksdagens protokoll 1948. i samt. AV 04.

O

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

I fråga om brott mot kyrkans lära har Göta hovrätt vänt sig mot att kommittén

i överensstämmelse med 1889 års lag beskrivit brottet såsom att offentligen

förkunna eller annorledes utsprida lärosats, som är stridande mot

svenska kyrkans lära. Enligt hovrättens mening borde denna brottsbeskrivning

icke bibehållas oförändrad, när det gällde att stifta ny lag i ämnet.

Det kunde finnas präster, som icke förmådde ansluta sig till alla de »lärosatser»,

vilka med utgångspunkt från de s. k. bekännelseskrifterna inginge i

»svenska kyrkans lära», och som funne sitt samvete bjuda dem att delgiva

församlingen sin uppfattning. Att så kunde vara fallet syntes ej underligt i

betraktande av att bekännelseskrifterna i många avseenden vore föga förenliga

med nutida tänkesätt. Att med straff belägga varje offentligen förkunnad

avvikelse från svenska kyrkans i bekännelseskrifterna fastslagna lära

vore därför enligt hovrättens uppfattning icke rimligt. För att straffbart

tjänstefel skulle anses föreligga borde fordras, att det som förkunnades eller

utspredes vore stridande mot svenska kyrkans lära i någon så väsentlig

fråga, att det innebure en avvikelse från denna läras grundvalar. Hovrätten

hemställde, att detta måtte komma till uttryck i lagtexten. I fråga om straffet

för brott mot svenska kyrkans lära har Uppsala domkapitel funnit olämpligt

att detta, såsom följde av kommitténs förslag, även skulle kunna bliva

böter.

Vad angår den av kommittén föreslagna bestämmelsen om straff för prästerlig

befattningshavare som genom sitt leverne eller någon sin gärning sätter

i fara sin värdighet eller lämplighet som präst har Luleå domkapitel påfordrat

en precisering av innebörden i uttrycket »sätter i fara sin värdighet».

Föreningen Sveriges häradshövdingar har ansett motiverat att beträffande

levernet liksom hittills ställa särskilt stora krav på prästerliga befattningshavare.

Emellertid har föreningen funnit mindre tillfredsställande att, medan

enligt 1889 års lag det straffbara området begränsats till sådana fall då

präst åstadkommer uppenbar förargelse genom sitt leverne eller någon sin

gärning, straff enligt kommitténs förslag skulle inträda så snart prästen satt

i fara sin värdighet eller lämplighet som präst och sålunda även om den

effekt, straffhotet avsåge att förebygga, icke inträffat. Brottsbeskrivningen

enligt förslaget vore dessutom vida mera diffus än den nuvarande. Till en

så kraftig utvidgning av det straffbara området som förslaget innebure

saknades enligt föreningens mening varje skäl.

I anledning av nu förevarande paragraf i förslaget har slutligen hovrätten

över Skåne och Blekinge, med hänvisning till en av hovrätten framställd

anmärkning beträffande ämbetsbrottets konstruktion i kommitténs förslag

till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten, även beträffande prästerliga

befattningshavare förordat att, när allmänt brott tillika innefattade

åsidosättande av tjänsteplikt, bestämmelserna om ämbetsbrott bleve tillämpliga

i sådana fall då gärningen väsentligen framstode såsom ämbetsbrott.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

19

Domkapitlets disciplinära befogenheter och åtalsrätt.

I 4 § har kommittén såsom första stycke upptagit ett stadgande, att om

prästerlig befattningshavare i de hänseenden som avses i 3 § eller eljest

åsidosätter sin tjänsteplikt, domkapitlet skall äga antingen tilldela honom

varning eller suspendera honom på högst sex månader eller ock föranstalta

om åtal vid domstol. Såsom andra stycke i paragrafen ha föreslagits bestämmelser

av innehåll, att om allmän åklagare ej vill väcka åtal i fall som avses

i första stycket, domkapitlet skall äga förordna särskild åklagare att

utföra åtalet samt att av domkapitel förordnad åklagare även skall äga att

i högre rätt fullfölja väckt åtal och på sätt stadgas om målsägande övertaga

åtalet.

Domkapitlens möjligheter att inskrida mot ämbetsbrott av präst ha sedan

gammalt bestått däri att de som specialdomstolar utövat dömande verksamhet.

De viktigaste nu gällande stadgandena om domkapitlens domsrätt

och om rättegången inför domkapitlen återfinnas i förordningen den 11

februari 1687, huru med rättegång uti domkapitlen skall förhållas, cirkulärbreven

till konsistorierna den 21 augusti 1786 och den 7 decmber 1787, lagen

den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i

sådana mål samt lagen den 13 november 1936 om domkapitel.

Beträffande rättegången inför domkapitel gäller i huvudsak följande.

I fråga om domkapitels behörighet för visst mål torde det domkapitel få

anses behörigt, under vilket det ämbete lyder, vari prästmannen begått den

förseelse varom fråga är. Initiativet till rättegång inför domkapitel utgår icke

från någon åklagare utan beror på domkapitlet självt, även om angivelse

eller anmälan om förseelse kan av målsägande eller annan göras hos domkapitlet

och föranleda detta att öppna rättegång. Justitiekanslern, justitieombudsmannen

och militieombudsmannen äga emellertid befogenhet att vid

domkapitel väcka åtal mot präst, liksom Kungl. Maj :t äger förordna om dylikt

åtals anställande. Vad initiativet till rättegång angår, är processen alltså

väsentligen inkvisitorisk. Före anhängiggörandet äger domkapitlet uppdraga

åt vederbörande kontraktsprost att anställa undersökning i målet. Även hos

polismyndighet torde utredning kunna av domkapitlet begäras. Domkapitlets

initiativ till rättegångs påbörjande tar sig det uttrycket, att den tilltalade antingen

kallas att inställa sig till förhör eller anmanas att avgiva skriftlig förklaring

i målet. Enligt p. 19 i 1687 års förordning skola målen i domkapitlen

»så skyndsamt, som möjligt är, avgöras igenom summarisk och muntlig process,

om så ske kan, eller ock, om saken det fordrar och parterna det äntligen

för viktiga skäls och orsakers skull påstå, något vidlyftigare och genom

skriftväxling». Vittnesbevisning kan icke upptagas omedelbart av domkapitel

utan skall, där det erfordras, upptagas av allmän underrätt, vars protokoll

över förhöret tillställes domkapitlet. Målet avgöres genom utslag, som

skall delgivas parterna genom länsstyrelsens försorg. Talan kan föras i hovrätten

genom besvär, och besvärstiden räknas från dagen för utslagets delgivning.

I vissa fall skall domkapitlets utslag underställas hovrätten. Det är

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

föremål för olika meningar, om underställning skall ske när den tilltalade

dömts till avsättning eller så snart »ämbetets förlust påstås».

Allmänt erkänt är, att rättegången inför domkapitlet är behäftad med allvarliga

brister. Genom att åklagare i regel saknas försvåras i hög grad utredningen

i målet, och processen kommer att lida av det inkvisitoriska förfarandets

alla svagheter. Därpå beror också, att tidpunkten för åtalets anställande

är svår att fixera, varmed åter sammanhänger osäkerhet i fråga

om åtalspreskription. Den städse medelbara formen för upptagande av vittnesbevis

innebär likaså en mycket påtaglig bristfällighet. I fråga om fullföljdsförfarandet

har kommittén ytterligare framhållit saknaden av åklagare

som ett betänkligt missförhållande, då därigenom klagomöjligheten mot

domkapitlets och hovrättens utslag vore ensidig, frånsett de fall, då målsägande

funnes eller justitiekanslern efter framställning av domkapitlet ansåge

sig böra fullfölja talan.

Processlagberedningen framhåller i sitt förslag till lag om införande av

nya rättegångsbalken m. m. (SOU 1944: 10 s. 16), att en reform måste gå ut

på en uppdelning i mål om disciplinärförseelser och mål om egentliga ämbetsbrott,

i vilka i överensstämmelse med den allmänna straffprocessen ett

ackusatoriskt förfarande borde införas. I sammanhang med en sådan uppdelning

av målen och med gestaltning av de två olika typer av procedurer,

som sålunda skulle tillämpas, låge det nära till hands att överväga, huruvida

målen om de egentliga ämbetsbrotten överhuvud borde bibehållas hos

domkapitlen som specialdomstolar eller i stället överflyttas till de allmänna

domstolarna och handläggas i den allmänna straffprocessens former.

Den disciplinära bestraffningsrätt, som enligt nu förevarande paragraf i

straffrättskommitténs förslag skall tillkomma domkapitlet, avser åsidosättande

ej blott av rent prästerligt utan även av annat tjänsteåliggande. I fråga

om befogenheten att suspendera den felande har kommittén med hänsyn till

domkapitlens organisation funnit, att suspensionstiden av dem borde kunna

få bestämmas till högst sex månader, ehuru tiden i regel vid disciplinärförfarandet

icke brukade få överstiga tre månader. Kommittén har vidare uttalat,

att det endast om den felande icke läte sig rätta av det disciplinära

ingripandet eller om han gjort sig skyldig till fel av svårare beskaffenhet,

skulle bliva nödvändigt att ställa honom under åtal vid domstol. Domkapitlet

har emellertid enligt förslaget erhållit full valfrihet mellan att ingripa

disciplinärt och att föranstalta om åtal vid domstol.

Vid bedömandet, huruvida det domstolsförfarande som erfordras vid sidan

av disciplinärförfarandet helt borde förläggas till de allmänna domstolarna

eller huruvida domkapitlen i några fall borde bibehållas som domstolar, har

kommittén till en början haft att beakta, att målens antal måste beräknas

bliva mycket litet. Detta framgår av uppgifter till kommittén från samtliga

domkapitel om rättegångsmålen därstädes under åren 1930—1944. Allenast

i ett fall har det under denna tid förekommit, att domkapitel dömt till

avsättning annat än såsom direkt återverkan av världslig domstols dom.

Kommittén har med hänsyn härtill funnit, att om ett disciplinärförfarande

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

infördes, de flesta fallen uppenbarligen komme att bedömas disciplinärt. En

vid sidan härom inrättad ackusatorisk processordning för domkapitlen

skulle sålunda endast bliva tillämpad någon enstaka gång på många år,

vilket i och för sig vore olämpligt. Härtill komme, att domkapitlen i regel

skulle komma att ha tagit discplinär befattning med målen, innan de ginge

till rättegång, och därför i viss mån skulle framstå såsom jäviga. Det vore

vidare att märka, att disciplinärförfarandet skulle giva domkapitlen möjlighet

att tillämpa samma straffarter som nu i rättegångsväg med undantag

av avsättning samt att enligt gällande lag domkapitels avsättningsdom måste

underställas hovrätt. På dessa skäl funne kommittén, att domkapitlen alltjämt

skulle erhålla tillräckliga befogenheter, om domstolsförfarandet visserligen

helt förlädes till de allmänna domstolarna men domkapitel erhölle

initiativrätt till väckande och fullföljande av åtal.

Enligt kommittéförslaget skola sålunda alla mål om ämbetsbrott av prästerlig

befattningshavare upptagas vid de allmänna domstolarna. Vissa mål

skola, såsom vid 5 g skall närmare omtalas, upptagas omedelbart i hovrätt,

medan de övriga skola upptagas av allmän underrätt. I mål som upptagas

omedelbart av hovrätt blir, jämlikt 2: 2 och 7: 4 nya rättegångsbalken, justitiekanslern

åklagare. I andra mål blir landsfogde åklagare, eftersom det enligt

landsfogdeinstruktionen åligger honom att tala å brott som omförmälas

i 25 kap. strafflagen och nu förevarande lagförslag hänvisar till nämnda kapitel.

Med den av kommittén föreslagna ordningen kommer ett rättegångsmål

vanligen att anhängiggöras efter angivelse av domkapitlet hos justitiekanslern

eller landsfogden, som därefter väcker och utför åtalet. För att domkapitlen

skola kunna kontrollera att ämbetsbrott av prästerliga befattningshavare

bliva beivrade i tillbörlig omfattning har kommittén emellertid i

andra stycket av den nu förevarande paragrafen föreslagit en subsidiär rätt

för domkapitlen att förordna särskild åklagare. Sådan särskild åklagare

skall äga samma rätt att väcka åtal eller övertaga eller i högre rätt fullfölja

väckt åtal, som enligt 20: 8 och 9 nya rättegångsbalken skall tillkomma

målsägande; någon motsvarighet till det därstädes i 20: 10 för målsägande

stadgade undantaget för omedelbart av högre rätt upptagna mål skall däremot

icke gälla särskild åklagare. Kommittén har i motiven uttalat, att

såsom särskild åklagare i regel ej borde anlitas annan än juridiskt bildad

tjänsteman, t. ex. stiftssekreterare, eller ock advokat.

I anledning av denna pragraf i kommittéförslaget har justitiekanslersämbetet

funnit anledning till erinran mot att lagtexten efter orden medgåve

disciplinärförfarande även i fall av svårare fel. Enligt ämbetets mening borde

i lagen utsägas, att vid fel av svårare beskaffenhet domkapitlet skulle föranstalta

om åtal. Eljest syntes missuppfattning kunna uppkomma, exempelvis

så att vid ett åsidosättande av tjänsteplikt, som tillika innefattade ett till

arten svårare allmänt brott, domkapitlet funne sig kunna låta allenast disciplinär

påföljd inträda för gärningen. Ämbetet har vidare funnit, att en

jämförelse mellan 1 § andra stycket och 4 § i förslaget lämnade rum för

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungi. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

ovisshet huruvida domkapitlet ägde föranstalta om åtal mot hiskop; ett förtydligande

i detta hänseende vore därför påkallat.

Göta hovrätt har såsom sin uppfattning uttalat, att det saknades anledning

tillerkänna domkapitel befogenhet att i disciplinär ordning suspendera

prästerlig befattningshavare under längre tid än den vid disciplinärförfarande

hos statsmyndigheterna regelmässigt gällande maximitiden av tre månader.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har funnit, att det av kommitténs

motiv närmast ville synas som om åtalsinitiativet skulle vara förbehållet

domkapitlet och allmän åklagare sålunda icke vara berättigad att anhängiggöra

åtal med mindre domkapitlet föranstaltat därom. Lagtextens avfattning

förefölle däremot icke att nödvändiggöra en sådan tolkning. Då

lösningen av frågan icke kunde anses sakligt sett självklar, funne föreningen

ett förtydligande av stadgandet vara erforderligt. Angående samma spörsmål

har Luleå domkapitel uttalat att den föreslagna paragrafen syntes förutsätta,

att allmän åklagare icke ägde väcka åtal mot prästerlig befattningshavare

för åsidosättande av tjänsteplikt annat än efter framställning av

domkapitlet. Domkapitlet funne emellertid, att en uttrycklig föreskrift härom

borde inflyta i lagtexten. Domkapitlet ställde sig dock överhuvud tveksamt

inför den lösning av frågan om sättet för upptagande av straffprocess

mot präst som föreslagits i 4 § första stycket.

I fråga om 4 § andra stycket har justitiekansler sämbetet funnit mindre

lämpligt att domkapitlet skulle erhålla rätt att förordna särskild åklagare.

Det förefölle riktigare att domkapitlet, om allmän åklagare ej ville väcka

av domkapitlet begärt åtal, underställde frågan justitiekanslern. Om den

vägrande åklagaren vore justitiekanslern, syntes vid hans beslut böra få

bero. Justitiekanslersämbetet har även fäst uppmärksamheten på att enligt

ordalagen i den föreslagna lagtexten den särskilt förordnade åklagaren skulle

mot rättegångsbalkens regler själv kunna gå vidare till högsta instans. Göta

hovrätt och föreningen Sveriges landsfogdar ha likaledes ansett tillräckliga

skäl saknas för att tillerkänna domkapitlet befogenhet att förordna särskild

åklagare. Hovrätten har tillika uttalat, att sådan åklagare i varje fall icke

borde äga fullfölja åtal i högsta domstolen. Även presidenten Schlyter har

avstyrkt, att av domkapitlet förordnad särskild åklagare skulle erhålla samma

rätt att fullfölja åtal i högsta instans som en målsägare. Om någon ytterligare

myndighet vid sidan av justitiekanslern och riksdagens justitieombudsman

funnes böra äga rätt att förordna om fullföljd till högsta domstolen

i mål om avsättning av prästerlig befattningshavare, kunde denna prövning

möjligen läggas på ärkebiskopen.

Å andra sidan har Visby domkapitel funnit önskvärt att domkapitlen skulle

kunna välja mellan att förordna särskild åklagare och att överlämna utförande

av åtal till allmän åklagare. Med hänsyn till de speciella förhållanden som

rådde på det kyrkliga området syntes nämligen i många fall särskild åklagare

— vartill som regel torde komma att utses stiftssekreteraren eller annan

domkapitelsjurist — hava bättre möjligheter än allmän åklagare att

utföra talan i mål om ansvar för ämbetsbrott av präst. Luleå domkapitel

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

åter har ansett att, för den händelse allmän åklagare icke funne sig höra

väcka årtal, uppdraget som särskild åklagare alltid borde på grund av dess

grannlaga och ömtåliga art anförtros åt stiftssekreteraren eller, vid förfall

för denne, åt annan juridiskt bildad tjänsteman på domkapitelsexpeditionen;

detta borde enligt domkapitlets mening uttryckligen föreskrivas i lagtexten.

Forumregler.

I 5 § har kommittén först föreslagit ett stadgande, att mål rörande avfall

eller brott mot kyrkans lära eller ordning skall upptagas omedelbart i

hovrätt. Vidare har här upptagits en bestämmelse, att vid handläggningen

av sådant mål hovrätten skall bestå av presidenten och två ledamöter i

hovrätten samt två av hovrätten tillkallade prästerliga ledamöter, den ene

biskop och den andre prästvigd medlem av domkapitel eller teologisk

fakultet. Om prästerlig ledamot ej förut avlagt domared, skall han före

inträdet i tjänstgöring avlägga sådan ed inför hovrätten.

Enligt gällande lag skola ämbetsbrott av präst, som höra till världslig

domstol, upptagas av den allmänna underrätt som enligt vanliga forumregler

är behörig. Övriga mål upptagas i första instans av domkapitlet och i

andra instans av hovrätt. Beträffande biskop skall emellertid i båda fallen

åtal upptagas omedelbart i hovrätt.

Regeln om forum för biskop i hovrätt skall enligt kommittéförslaget bibehållas

men flyttas till 20 § lagen om domkapitel. I övrigt skola enligt förslaget

mål om ämbetsbrott av prästerliga befattningshavare i regel upptagas

av allmän underrätt i vanlig ordning. Några särskilda processuella

regler ha icke ansetts erforderliga för sådana brott, beträffande vilka inga

straffrättsliga särregler föreslagits för prästerliga befattningshavare. De i

3 § andra punkten i förslaget upptagna levernesbrotten ha likaledes synts

kommittén kunna handläggas i vanlig processuell ordning. Däremot har

kommittén funnit, att mål om avfall enligt 2 § och om brott mot kyrkans

lära eller ordning enligt 3 § första punkten intoge en särställning, i det för

deras avgörande regelmässigt erfordrades kyrklig-teologisk sakkunskap.

Då även dessa mål enligt förslaget skulle överföras från domkapitlen till

de allmänna domstolarna, måste därför enligt kommitténs mening sörjas

för att den nödiga sakkunskapen tillfördes de senare. Att domstolen skulle

inhämta utlåtande från domkapitlet, huruvida avvikelse skett från svenska

kyrkans lära eller ordning, syntes kommittén mindre lämpligt redan på

den grund att det domkapitel, varifrån ett mål komme, i viss mån framstode

såsom part i saken. Icke heller vore det i allo lämpligt att söka lösa

frågan genom att domstolen hörde särskilda sakkunniga. Det gällde nämligen

här att avgöra ej blott vad som vore svenska kyrkans lära eller ordning

utan ett flertal sammankopplade frågor: i vad mån avvikelse från

normen skett, huruvida denna avvikelse låge inom ramen för den individuella

frihet som borde tillkomma den enskilde prästmannen eller ej samt,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

i sistnämnda fall, hur allvarlig avvikelsen borde anses vara ur kvrklig svnpunkt.

Att uttömmande lösa hela denna problemställning och därvid tillika

klargöra, vilken inbördes vikt som borde fästas vid de olika momenten

däri, läte sig svårligen göra i ett sakkunnigutlåtande, vare sig detta avgåves

skriftligen eller framlades muntligen inför domstolen. Helt andra och bättre

möjligheter att nå klarhet i dessa problem förelåge vid fritt kollegialt

samråd mellan ledamöter med juridisk och ledamöter med kyrklig-teologisk

sakkunskap. Bästa sättet att tillföra domstolen sakkunskap av sistnämnda

slag vore därför enligt kommitténs mening att i domstolen upptaga prästerliga

meddomare. Då den särskilda sakkunskapen av processuella skäl borde

koncentreras till en instans och förevarande mål ur kyrklig synpunkt

vore av synnerlig vikt, funne kommittén att de borde upptagas i hovrätt.

Av de vid kommitténs överläggningar tillkallade hava emellertid riksgäldsfullmäktigen

Lindqvist och advokaten Stiernstedt icke anslutit sig

till förslaget såvitt angår prästerliga ledamöter i hovrätt.

Förslaget om överflyttning av domkapitlens nuvarande domsrätt till de

allmänna domstolarna har genomgående vunnit anslutning i yttrandena.

Endast teologiska fakulteten vid universitetet i Uppsala har, såsom förut

omnämnts, ifrågasatt huruvida det icke vore bäst att bibehålla domkapitlen

som första instans, varigenom liksom eljest enligt svensk lagstiftning första

instans komme att utgöras av en lokal domstol med kännedom om de lokala

förhållandena. Härjämte har Karlstads domkapitel funnit tveksamt, huru■vida

det vore riktigt att världslig domstol skulle träffa avgörande om rätt

lära.

I fråga om den föreslagna instansordningen har föreningen Sveriges häradshövdingar

uttalat, att det beträffande mål angående avfall, brott mot

kyrkans lära eller ordning samt ovärdigt leverne gällde, att huruvida åtal

skulle anställas eller ej vore en synnerligen ömtålig fråga, vars avgörande

ej utan vådor kunde anförtros underåklagare, som saknade erforderlig sakkunskap

och vilkas initiativ i regel skulle vara beroende av ortsbefolkningens

åskådning och därpå grundade angivelser. Det syntes ej heller

tillfredsställande, att i sådan ordning rättegång i nu ifrågavarande mål

skulle kunna anställas mot präst vid allmän underrätt, något som särskilt

på landsbygden skulle vara ägnat att minska aktningen för religionen och

statskyrkan. De skäl, som låge till grund för stadgandet i punkten 40

Kungl. förklaringen den 23 mars 1807 rörande åtal mot domare för tjänstefel,

syntes sålunda i viss mån äga tillämpning även beträffande åtal mot

präst. Ur nu angivna synpunkter ville föreningen förorda, att den av kommittén

föreslagna bestämmelsen om hovrätt som första instans utvidgades

till att gälla jämväl mål om prästs leverne, varigenom även i detta hänseende

underåklagares självständiga åtalsrätt på grund av stadgandet i

nya rättegångsbalken 7: 4 skulle bortfalla. Visby domkapitel har funnit, att

därest en gärning varigenom präst bröte mot kyrkans lära eller ordning

tillika innefattade annat brott än tjänstefel, båda brotten borde bedömas

av hovrätt såsom första instans.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

Förslaget om prästerliga ledamöter i hovrätt vid behandlingen av mål rörande

avfall och brott mot kyrkans lära eller ordning har justitiekanslersämbetet

funnit lämpligt, dock att enligt ämbetets mening övervägande skäl

talade för att de prästerliga ledamöterna icke fritt skulle tillkallas av hovrätten

för varje gång utan borde utses av Kungl. Maj :t för viss tid på sätt

vore stadgat om de militära ledamöterna av krigshovrätten. Möjligen kunde

också tänkas, att Kungl. Maj :t förordnade vissa personer, bland vilka hovrätten

ägde utse ledamöter för varje särskilt mål. — De kyrkliga remissinstanserna

ha likaledes genomgående uttryckt tillfredsställelse med förslaget

i förevarande del. Växjö domkapitel har funnit införandet av prästerliga

ledamöter i hovrätten vara en väsentlig förutsättning för att domkapitlens

domsrätt skulle kunna avskaffas beträffande de nu ifrågavarande

brotten. Åt samma uppfattning har Lunds domkapitel, Stockholms domkapitel

och teologiska fakulteten vid universitetet i Lund givit uttryck.

Karlstads domkapitel har uttalat, att därest hovrätten såsom kommittén

föreslagit skulle erhålla även befogenheten att avgöra vad som vore rätt

lära, de prästerliga bisittarna borde vara tre till antalet samt ovillkorligen

utses av kyrklig myndighet, t ex. biskopsmötet eller en inom detta utsedd

nämnd. Västerås domkapitel och teologiska fakulteten vid universitetet i

Uppsala ha förordat, att de prästerliga ledamöterna förordnades av Kungl.

Maj :t för viss tid; enligt fakultetens mening borde förslag först avgivas

av ärkebiskopen. Skara domkapitel, Växjö domkapitel och allmänna svenka

prästföreningen ha ansett konsekvensen fordra, att jämväl högsta domstolen

förstärktes med två teologiskt sakkunniga bisittare vid handläggningen

av mål av nu ifrågavarande slag.

Gensagor mot förslaget om prästerliga meddomare i hovrätten ha däremot,

som förut i korthet omnämnts, rests av hovrättspresidenten Schlyter

och föreningen Sveriges häradshövdingar samt dessutom i särskit yttrande

av presidenten i Göta hovrätt G. Bendz och hovrättsrådet i samma hovrätt

H. B. F. Palmgren samt av hovrätten för Övre Norrland och av Sveriges

advokatsamfund.

Till utveckling av sin mening i denna fråga har presidenten Schlyter anfört,

att kommitténs förslag i själva verket innebure att domkapitlen ersattes

med nya specialdomstolar. Hovrätterna skulle nämligen i de nu ifrågavarande

målen få en sammansättning snarlik krigshovrättens, som ju

vore en specialdomstol på avskrivning. Inrättandet av nya dylika specialdomstolar

vore i och för sig olämpligt, icke minst med tanke på att de nu

föreslagna, såsom kommittén konstaterat, skulle få ett mycket litet antal

mål att avgöra. Det kunde icke heller vara lämpligt att med domstol i

brottmål adjungera personer, som direkt företrädde intressen — i detta

fall kyrkans renlärighet — vilka kunde betraktas som målsägandeintressen.

De skäl som kommittén anfört mot anlitande av sakkunniga i mål av

ifrågavarande beskaffenhet vore icke bärande. Det vore ett skäligt krav

från den tilltalades sida, att hans vedersakares motivering skulle framföras

offentligen vid muntlig huvudförhandling, så att han finge tillfälle att för
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

svara sig. Vad kommittén anfört som skäl för att hithörande frågor borde

utredas genom att sakkunniga insattes i själva domstolen syntes tvärtom

starkt tala för att diskussionen i ämnet underkastades offentlig belysning.

De sakkunnigas inplacering i domstolen avstyrktes därför bestämt. Att

märka vore för övrigt, att förslaget icke fullföljt analogien från krigshovrätten

genom att även i högsta domstolen insätta representanter för kyrkans

rena lära.

Hovrätten för Övre Norrland har uttalat, att förslaget om prästerliga

meddomare i hovrätt onekligen komme ganska överraskande. I en tid, då

man på ett annat område — den militära rättskipningens -— tänkte sig

att ej vidare bibehålla det icke juridiskt utbildade elementet i domstolen,

hade kommittén nu på ett tämligen analogt område föreslagit införande i

domstolen av ett sådant element. Det syntes erfordras synnerligen starka

skäl för att ett dylikt förslag skulle kunna godtagas. Sådana skäl ansåge

hovrätten emellertid ingalunda föreligga. Det torde visserligen vara riktigt,

att för avgörande av ifrågavarande slags mål regelmässigt erfordrades

kyrklig-teologisk sakkunskap, men hovrätten förmenade att denna sakkunskap

kunde av en domstol inhämtas på fullt tillfredsställande sätt

utan att präster gjordes till meddomare i domstolen. På en mångfald andra

områden, varest sakkunskapens upplysningar vore svårare att tillägna

sig än i fråga om kyrkans lära och ordning, finge domstolarna för närvarande

inhämta sådana upplysningar från sakkunniga utom domstolen, och

några olägenheter därav torde icke ha försports. Hovrätt som andra instans

ägde för närvarande icke tillgång till annan särskild sakkunskap

vid handläggningen av nu ifrågavarande slags mål än som innefattades dels

i domkapitlets överklagade utslag — beträffande biskop icke ens något

sådant — och dels i den utredning hovrätten själv genom egna eller parts

åtgöranden kunde få sig förebragt. Allt vad domkapitlet enligt nu gällande

ordning kunde ha utsagt i sitt utslag —- och mer dessutom, i obegränsad

omfattning — kunde domkapitlet framföra till hovrätten i ett sakkunnigutlåtande.

Skillnaden bleve endast att domkapitlets utlåtande icke finge

domstolsutslags karaktär och auktoritet men frågan, huruvida utlåtandet

borde ha sådan karaktär, hade ju av kommittén redan besvarats nekande

därmed att domsrätten föresloges överflyttad, och auktoritetssynpunkten

hade av kommittén icke ens åberopats till stöd för anordningen med prästerliga

meddomare i hovrätt. Hovrätten måste uttala, hurusom det ur

rättssäkerhetens synpunkter ej syntes vara alldeles utan betänkligheter

att prästerliga meddomare i hovrätten skulle få deltaga i handläggningen

av målen i fråga, en synpunkt som för övrigt icke hade särskilt avseende

på prästerliga meddomare utan överhuvud gällde icke juridiskt utbildade

sakkunniga såsom meddomare. Önskade man emellertid till det yttersta

försäkra sig om att den prästerliga sakkunskapen bleve tillgänglig för

hovrätten, syntes kunna stadgas att vid hovrätten skulle tillstädesvara två

sakkunniga, lämpligen med kvalifikationer som i förslaget beträffande de

prästerliga meddomarna angivits, med rätt för dessa sakkunniga att under

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor). -7

handläggningen fritt göra de uttalanden de önskade men utan rätt att deltaga

i domstolens överläggningar och beslut. Slutligen vore att framhålla,

att de skäl som av kommittén åberopats för dess förslag i nu ifrågavarande

avseende syntes med ungefär samma styrka kunna åberopas till stöd för

en anordning med prästerliga meddomare i högsta domstolen. På grund av

det sålunda anförda ville hovrätten livligt förorda, att förslaget om prästerliga

meddomare i hovrätt icke måtte vinna statsmakternas bifall.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har uttalat, att något behov av den

föreslagna specialdomstolen knappast syntes föreligga. Särskilt med hänsyn

till domkapitlets i 4 § föreslagna rätt till åtalsinitiativ torde i allmänhet

kunna förväntas, att i de mål om vilka här vore fråga de kyrklig-teologiska

synpunkterna skulle av åklagaren beaktas och framläggas med ledning

av anvisningar som han fått. I den mån i särskilda fall ytterligare synpunkter

eller upplysningar syntes domstolen erforderliga, torde de i nya

rättegångsbalken meddelade bestämmelserna om sakkunniga vara tillfyllest.

Då således inplacerande av de sakkunniga som bisittare icke kunde

anses mera erforderligt i dessa än i andra mål, avstyrkte föreningen förslaget

i denna del.

Sveriges advokatsamfund har funnit kommittéförslaget bereda det kyrkliga

elementet ett icke önskvärt inflytande på domstolsväsendet. Behovet

av särskild sakkunskap kunde icke anses större beträffande nu ifrågavarande

mål än beträffande åtskilliga andra mål som handlades av de allmänna

domstolarna utan särskilda sakkunniga såsom bisittare. I den mån

särskild sakkunskap vore erforderlig, borde den tillföras domstolen genom

att denna i vanlig ordning hörde sakkunniga. Samfundet kunde icke inse,

att det för en sakkunnig skulle vara svårare att lösa den av kommittén

angivna problemställningen och därvid klargöra de olika momentens

inbördes vikt, om den sakkunnige hördes av domstolen än om han skulle

uttala sin mening såsom ledamot av domstolen. En ur rättssäkerhetens

synpunkt bestämd fördel med det förra alternativet vore, att den sakkunnige

då tvingades att stå för sin mening på ett helt annat sätt. Parterna

bleve i tillfälle att höra den sakkunniges utlåtande och kunna göra detsamma

till föremål för kritik och kommentarer. Härtill korame, att förslaget

endast tillgodosåge behovet av sakkunskap i hovrätten, medan högsta

instansen däremot lämnades utan den kyrklig-teologiska sakkunskap som

ansåges erforderlig för målens avgörande. Icke minst med hänsyn till rättskipningen

i högsta instans syntes det vara att bestämt föredraga, att sakkunskapens

uppfattning komine till uttryck i ett muntligt eller skriftligt

sakkunnigutlåtande framför att den framlades vid fritt kollegialt samråd

mellan ledamöterna i den lägre instansen. På de anförda skälen hemställde

samfundet, att de föreslagna reglerna om prästerliga meddomare i hovrätt

måtte utgå.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

Avstängning från prästerlig befattning.

Såsom första stycke i 6 § har kommittén upptagit ett stadgande, att om

prästerlig befattningshavare står under åtal för brott och omständigheterna

äro sådana att domkapitlet finner honom hava satt i fara sin värdighet

eller lämplighet som präst, domkapitlet för tiden intill dess laga kraftägande

dom föreligger må avstänga honom från utövning av befattningen. Vidare

har här föreslagits, att om prästerlig befattningshavare för sådant

brott är dömd till frihetsstraff eller böter utan att han tillika blivit avsatt

eller suspenderad från befattningen, domkapitlet skall äga avstänga honom

från utövning av befattningen, dock ej för längre tid än intill dess tre månader

förflutit från det domen vunnit laga kraft; i denna tid skall ej inräknas

tid varunder den dömde undergår frihetsstraff. Såsom andra stycke

i paragrafen har kommittén upptagit stadgande, att domkapitlets beslut

jämlikt paragrafen skall gå i verkställighet utan hinder av klagan. Prästerlig

befattningshavare, som sålunda avstänges från utövning av sin befattning,

skall, om han innehar ordinarie tjänst i församling, under tiden

åtnjuta med tjänsten förenade löneförmåner, dock med avdrag av vad som

bör tillkomma den som förrättar tjänsten.

Enligt 1889 års lag om straff för ämbetsbrott av präst gäller för närvarande,

att om en präst blivit för avfall från svenska kyrkans lära skild från

ämbete och tjänst men laga kraft ej kommit å beslutet, eller om han blivit

tilltalad för brott, varå efter lag kan följa straffarbete eller svårare straff

eller avsättning från prästerlig eller världslig befattning, men dom över

honom ej fallit, domkapitlet, när omständigheterna därtill föranleda, må

besluta, att han skall avhålla sig från ämbetets utövning till dess annorlunda

varder förordnat; beslutet skall utan hinder av klagan genast gå i

verkställighet. Stadgandet har erhållit sin nuvarande lydelse genom lagändring

1936. Vid 1936 års kyrkomöte uttalade kyrkolagsutskottet i anledning

av väckt motion, att även efter lagändringen i fråga domkapitel skulle

komma att sakna möjlighet att förhindra, att präst, sedan honom ålagt

straff utståtts och eventuell suspensionstid gått till ända, omedelbart, även

om församlingsvården därigenom skulle på det svåraste sätt komma att

lida, återinträdde i tjänstgöring i sin församling. Enklast syntes utskottet

detta missförhållande kunna avhjälpas genom att domkapitlet jämväl i

dylika fall erhölle viss rätt att avstänga vederbörande från prästerlig

tjänstgöring. I anledning härav anhöll kyrkomötet i skrivelse till Kungl.

Maj:t den 4 november 1936 nr 12 om utredning huruvida och i vilken form

bestämmelser kunde meddelas som beredde domkapitlet ökade möjligheter

att, där uppenbar skada för församlingslivet skulle vållas, därest straffad

präst omedelbart efter det straffet utståtts återinträdde i tjänstgöring i

sin församling, vidtaga åtgärder till förebyggande av dylik skada. Vid 1938

års kyrkomöte har därefter av biskoparna Brilioth och Aulén väckts motion

åsyftande bl. a. att präst måtte kunna tvångsvis försättas ur tjänstgöring

samt erhålla emeritilön, där varken skyldighet föreligger att avgå

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

enligt emeritilönelagen eller han av domstol dömts eller kan dömas till

avsättning men han gjort sig skyldig till förseelser i levernet av den art,

att det är uppenbart orimligt att han besörjer församlingsvården i samma

församling där förseelserna begåtts och där hans fortsatta ämbetsgärning

kan tänkas bli snarare nedbrytande än uppbyggande. Motionen har av

kyrkomötet med skrivelse den 28 november 1938 nr 33 överlämnats till

Kungl. Maj :t under anhållan att de i motionen anförda synpunkterna som

ägde sammanhang med kyrkomötets förut omnämnda skrivelse den 4 november

1936 måtte vinna beaktande vid prövningen av däri avsedd fråga.

Kommittén har funnit, att domkapitlet liksom för närvarande borde även

enligt den nya lagstiftningen äga möjlighet att för tiden intill dess lagakraftägande

dom förelåge från tjänstgöring avstänga prästerlig befattningshavare,

vilken åtalats för brott av allvarlig beskaffenhet. Denna möjlighet har emellertid

icke synts kommittén böra göras beroende av om straffskalan för brottet

upptager avsättning eller annat svårare straff. Enligt 25: 7 strafflagen i

kommitténs förslag kan nämligen varje brott föranleda avsättning under förutsättning

att den brottslige genom brottet visat sig vara ovärdig eller eljest

uppenbarligen icke skickad att utöva tjänsten. Med hänsyn härtill har kommittén

föreslagit, att om prästerlig befattningshavare står under åtal för

brott och omständigheterna äro sådana att domkapitlet finner honom hava

satt i fara sin värdighet eller lämplighet som präst, domkapitlet för tiden

intill dess lagakraftägande dom föreligger må besluta, att han skall avhålla

sig från utövning av sin befattning.

Kommittén har vidare funnit vad kyrkomötet anfört i de ovannämnda

båda skrivelserna böra föranleda införande av möjlighet till avstängning i

vissa fall efter det dom fallit. Visserligen erhölle domstolarna enligt kommitténs

förslag ökade möjligheter att avsätta eller suspendera ovärdiga eller

olämpliga ämbets- och tjänstemän, men detta syntes icke vara tillräckligt

beträffande prästerliga befattningshavare. Med hänsyn till de särskilda anspråk

i fråga om levernet som ställdes på en präst måste det i åtskilliga fall,

då avsättning eller suspension skulle vara ett alltför strängt straff, likväl

framstå som anstötligt att prästen omedelbart efter att ha avtjänat frihetsstraff

eller blivit bötfälld återinträdde i tjänst i församlingen. Denna särskilt

för prästerliga befattningshavare gällande anstötlighetssynpunkt syntes

domkapitlet vara bäst skickat att bedöma, och ingripandet borde lämpligen

ske i en mildare form än genom domstols dom. Kommittén har därför

föreslagit införande av rätt för domkapitel att från utövning av befattningen

avstänga prästerlig befattningshavare, vilken för brott, varigenom domkapitlet

funne honom ha satt i fara sin värdighet eller lämplighet som präst,

blivit dömd till frihetsstraff eller böter utan att han tillika blivit avsatt

eller suspenderad från sin prästerliga befattning.

Enligt 1889 års lag gäller att präst, som avstänges från ämbetsutövning,

skall, om han innehar ordinarie tjänst i församling, under tiden åtnjuta

med tjänsten förenade löneförmåner, dock med avdrag av vad som bör till
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

komma den som förrättar tjänsten. Detta stadgande har kommittén funnit

alltjämt böra upptagas i nu förevarande sammanhang, ehuru det framdeles

måhända borde överflyttas till en löneförfattning.

Mot denna paragraf i förslaget har justitiekanslersämbetet till en början

såsom en brist anmärkt, att domstol icke fått befogenhet att upphäva domkapitels

förordnande om avstängning för tiden intill dess lagakraftägande

dom förelåge. Efter det att vid domstol förebragts närmare utredning kunde

nämligen en av domkapitlet beslutad avstängning för domstolen te sig oberättigad,

och det syntes i ett sådant fall mindre tillfredsställande om domkapitlet

med en måhända ensidigt sträng uppfattning i förevarande hänseende

skulle äga vidmakthålla avstängningen. Vidare har ämbetet vänt sig

mot den föreslagna bestämmelsen om rätt för domkapitlet att avstänga även

prästerlig befattningshavare, som av domstol dömts till frihetsstraff eller

böter utan att han tillika blivit avsatt eller suspenderad. Om i ett mål mot

en prästman yrkats avsättning eller suspension samt utförlig argumentation

härom förekommit men högsta domstolen i likhet med underinstanserna

underkänt nämnda yrkande och kanske dömt till ett rätt lågt bötesstraff,

skulle det sannolikt förefalla anmärkningsvärt, om domkapitlet icke tilläte

prästmannen att gå i tjänst. Visserligen skulle klagorätt finnas, men det förefölle

tveksamt, om denna möjlighet att vinna rättelse vore till fyllest. Även

Göta hovrätt har från samma synpunkter motsatt sig, att domkapitlet skulle

erhålla befogenhet att avstänga prästerlig befattningshavare för tiden efter

det att lagakraftägande dom förelåge, varigenom prästmannen ådömts annat

straff än avsättning eller suspension. Hovrätten ville i sammanhanget

även fästa uppmärksamheten på att kommittén i 25: 7 strafflagen föreslagit

att, då avsättning eller suspension såsom sekundär straffpåföljd ådömdes,

den förlust ämbetsmannen därigenom lede skulle beaktas vid bestämmande

av annat straff för brottet. Den nu ifrågavarande bestämmelsen förefölle

att stå i strid mot den princip som sålunda kommit till uttryck i det

föreslagna 25 kap. strafflagen. Domstolen skulle nämligen vid sin straffmätning

icke kunna veta, pa vad sätt domkapitlet komme att förfara. I varje

fall borde bestämmelsen icke avse det fall att vederbörande endast dömts

till bötesstraff och en avstängning av detta slag icke vara förenad med förlust

av löneförmåner. Åt ett likartat betraktelsesätt har Sveriges advokatsamfund

givit uttryck. Samfundet vore visserligen icke blint för det faktum,

att det kunde framstå såsom stötande om en präst omedelbart efter att ha

avtjänat frihetsstraff eller blivit bötfälld återinträdde i tjänst i församlingen.

Intresset av att undvika dylika konsekvenser syntes emellertid tillräckligt

tillgodosett genom det föreslagna stadgandet i 25: 7 allmänna strafflagen,

vilket beredde domstolarna möjlighet att avsätta eller suspendera befattningshavare

som genom brott visat sig vara ovärdig eller eljest uppenbarligen

icke skickad att utöva tjänsten. Intet hindrade, att domstolen vid

tillämpningen av sistnämnda lagrum skänkte tillbörligt beaktande åt de

särskilda anspråk i fråga om levernet som måste ställas på en präst. Att, se
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Mcij:ts proposition nr 94 (Bilagor).

dan frågan prövats av domstol och denna funnit skäl till avsättning eller

suspension icke föreligga, låta en icke dömande myndighet avstänga vederbörande

från tjänsten, syntes ur rättssäkerhetens synpunkt allt annat än

tilltalande. Även om avstängningen juridiskt icke vore att anse som ett

straff, verkade den dock som ett stundom mycket kännbart extra penningstraff.

Till de anförda synpunkterna kunde läggas även den, att högst tre

månaders avstängning av en olämplig präst syntes utgöra ett föga effektivt

skydd för den hotade församlingsvården. Skulle denna »på det svåraste»

komma att lida, om prästen omedelbart återinträdde i tjänstgöring, torde

olägenheterna knappast bli avsevärt mindre, om det dröjde några månader,

innan prästen återinträdde i sin tjänst. De som kände allvarlig moralisk indignation

över prästens återinträdande i tjänsten finge antagas i allmänhet

finna detta lika anstötligt några månader senare. På grund av vad sålunda

anförts ville samfundet förorda att de ifrågavarande reglerna utginge ur

förslaget.

Å andra sidan har Uppsala domkapitel funnit, att domkapitlen borde erhålla

möjlighet att tillgripa avstängning även i sådana fall, då präst åtalats

för sitt leverne men blivit frikänd av domstolen. Fråga vore nämligen om

allmän domstol kunde förväntas i tillbörlig grad beakta de särskilda krav

beträffande prästs leverne, vilka såväl stiftsledning som ansvarskännande

församlingsmedlemmar med rätta kunde ställa. Bleve den åtalade frikänd,

upphörde enligt förslaget en tidigare beslutad avstängning automatiskt, ett

förhållande som säkerligen i många fall kunde bli av synnerligen ödesdiger

inverkan på det kyrkliga församlingslivet. Det ville därför synas som om

domkapitlet borde tillerkännas rätt att, då särskilda omständigheter förelåge,

även en tid efter det åtalad präst av allmän domstol frikänts i mål

om »levernesbrott» hålla honom avstängd från ämbetsutövning. Karlstads

domkapitel har som sin mening uttalat, att den tid av högst tre månader, för

vilken domkapitlen enligt förslaget skulle kunna från tjänstgöring avstänga

präst som av allmän domstol dömts till frihetsstraff eller böter, vore alldeles

för kort och borde utsträckas till sex månader. Domkapitlet hade mycket

bestämda erfarenheter av behovet av sådan rätt för domkapitel att under

längre tid avstänga präst som av domstol påförts visst straff. Visby domkapitel

har, med anledning av kommitténs uttalande i motiven till 2 § att

avfall från svenska kyrkans lära egentligen ej borde betraktas som brott,

framhållit att, om mål rörande avfall blivit anhängiggjort mot präst, vederbörande

domkapitel syntes böra ha möjlighet att avstänga den tilltalade

från såväl hans prästerliga befattning som prästämbetet. Domkapitlet ansåge

emellertid tveksamt, huruvida formuleringen av den föreslagna lagtexten

gåve sådan möjlighet.

Beträffande andra stycket av 6 § i kommittéförslaget har justitiekanslersämbetet

uttalat, att i fråga om rätten till lön under avstängning från tjänstgöring

samma bestämmelser borde gälla för icke-ordinarie som för ordinarie

prästmän, och att ett visst icke alltför lågt minimum av lönen borde tillförsäkras

dem. Måhända kunde stadgas, att avstängd prästman skulle äga upp
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

bära samma löneförmåner som om han vore tjänstledig för sjukdom. Med

de av kommittén föreslagna bestämmelserna kunde lätt inträffa, att ingen

eller blott väsentligt reducerad lön komme att utgå till den avstängde, något

som ökade betänkligheterna mot paragrafen i dess föreslagna skick. Göteborgs

domkapitel har ifrågasatt, huruvida icke kyrkoadjunkter borde i fråga

om rätten att vid avstängning uppbära lön jämställas med ordinarie prästmän.

Till stöd härför kunde åberopas, att enligt 2 kap. 6 § 2 mom. reglementet

den 15 februari 1935 för prästerskapets avlöning kyrkoadjunkter likställts

med kyrkoherdar och komministrar i fråga om rätt till lön under

sjukdom. Slutligen har Sveriges advokatsamfund funnit, att för det fall att

präst avstängdes från tjänstgöring på grund av att han åtalats för brott,

möjlighet syntes böra finnas att bereda honom gottgörelse, helt eller delvis,

för hans härigenom lidna ekonomiska förlust, därest han sedermera skulle

trikännas eller sådan gottgörelse eljest efter prövning funnes skälig.

Skiljande från prästämbetet.

I 7 § har kommittén inrymt bestämmelser om den ordning, i vilken

en präst skall kunna skiljas från själva prästämbetet, som förlänats honom

genom prästvigningen. Såsom första stycke i paragrafen har upptagits

ett stadgande, att den som blivit avsatt från prästerlig befattning må av domkapitlet

skiljas från prästämbetet eller för viss tid ej över ett år avstängas

därifrån. Detsamma har föreslagits skola gälla om annan präst utan prästerlig

befattning, där han på grund av sitt leverne eller någon sin gärning finnes

ovärdig eller olämplig att vara präst. I ett andra stycke av paragrafen har

föreslagits, att prästerlig befattningshavare av domkapitlet skall kunna avstängas

från prästämbetet även för tid då han är suspenderad eller avstängd

från utövningen av sin befattning. Slutligen har såsom tredje stycke upptagits

en bestämmelse, att präst som avfallit från svenska kyrkans lära

skall av domkapitlet skiljas från prästämbetet, innehavare av prästerlig

befattning dock först sedan han blivit avsatt därifrån.

På sätt av det föregående framgått skall enligt kommitténs förslag avsättning

och suspension för präst icke längre innefatta skiljande från såväl prästerlig

befattning som prästämbete utan endast det förra. Frågan huruvida

en präst på grund av något sitt förhållande bör skiljas eller avstängas från

prästämbetet blir sålunda att behandla i särskild ordning. På samma sätt

som prästämbetet förlänats av kyrkan genom prästvigningen har det synts

kommittén också böra tillkomma kyrklig myndighet att besluta huruvida

prästämbetet skall fråntagas någon. Som förutsättning för att så skall kunna

ske har kommittén emellertid, såvitt gäller innehavare av prästerlig befattning,

uppställt att han genom lagakraftvunnen dom av domstol dömts till

avsättning eller suspension eller ock av domkapitlet suspenderats jämlikt

4 § eller avstängts från tjänstgöring jämlikt 6 §. Vid suspension eller avstängning

från tjänstgöring skall vidare avstängandet från prästämbetet icke

få sträcka sig utöver den tid, varunder prästen är suspenderad eller avstängd

från tjänstgöring. Domkapitlet har emellertid enligt förslaget fått fria hän
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

der att låta en avsatt, suspenderad eller från tjänstgöring avstängd prästerlig

befattningshavare få behålla prästämbetet. Fall kunna nämligen enligt kommittén

tänkas, då så kan ske utan att något kyrkligt intresse trädes för

nära. Endast för det fall att präst avfallit från svenska kyrkans lära har

det synts kommittén böra meddelas en tvingande föreskrift, att han för

alltid skall skiljas från prästämbetet.

Angående denna paragraf i förslaget har justitiekansler sämbetet uttalat,

att ämbetet icke kunnat undgå att hysa en viss tvekan i fråga om den ordning

i vilken skiljande från prästämbetet skulle ske. Ämbetet ville för sin

del ifrågasätta, huruvida icke skiljande från prästämbetet av en präst utan

prästerlig befattning stode avsättning från tjänst så nära, att dessa frågor

borde behandlas i samma ordning. Ur rättssäkerhetssynpunkt erbjöde också

den judiciella processen med dess bättre möjligheter att vinna en fullständig

och allsidig utredning större trygghet än den administrativa. Avgörandet

huruvida tillräckliga skäl förelåge för ett skiljande eller en avstängning

från prästämbetet kunde vara vanskligt nog, och detta såväl då anledningen

vore ovärdighet eller olämplighet att vara präst på grund av leverne eller

gärning som då fråga vore om avfall från svenska kyrkans lära. I fråga om

utformandet av lagtexten förefölle denna att lämna rum för tvekan, huruvida

präst utan prästerlig befattning, som offentligen eller annorledes utsprede

mot svenska kyrkans lära stridande lärosats, kunde skiljas från

prästämbetet. Visserligen kunde en dylik präst sägas ha gjort sig skyldig till

gärning, som gjorde honom olämplig att vara präst. I 3 § hade emellertid

samtliga dessa olika fall särskilt nämnts vid sidan av varandra, och då så

icke skett i 7 § vållades därav tvekan om innebörden av sistnämnda lagrum.

Ämbetet funne vidare, att endast skiljande från prästämbetet för alltid

och sålunda icke även alternativet avstängande därifrån på viss tid borde få

ifrågakomma, då präst utan prästerlig befattning befunnes »ovärdig» att

vara präst.

Uppsala domkapitel har fäst uppmärksamheten på det förhållandet att,

om en prästerlig befattningshavare åtalades för brott men jämlikt 5: 5

strafflagen bleve förklarad straffri, han sedan kunde erhålla tjänstledighet

för sjukdom men däremot icke kunde förhindras att utöva själva prästämbetet.

En bestämmelse om att domkapitel under sådana förhållanden skulle

äga avstänga vederbörande från prästämbetet borde därför komma till stånd.

Samma domkapitel har vidare, under hänvisning till vad i 16 b § lagen

den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning stadgats om

avstängning från tjänstgöring av präst som förklarats skyldig att underkasta

sig läkarundersökning, hemställt att en tydlig bestämmelse måtte givas om

att i en situation av ifrågavarande slag avstängning skulle kunna ske från

såväl prästerlig befattning som prästämbetet.

Visby domkapitel har funnit, att även domkapitlets beslut jämlikt 7 §

borde gå i verkställighet utan hinder av förd klagan. Det kunde nämligen

enligt domkapitlets mening förvisso finnas fall, då det måste anses synner
3

Bihany till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 94.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungi. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

ligen anstötligt, om åtalad präst som av domkapitlet avstängts från prästämbetet

skulle få förrätta exempelvis dop eller vigsel innan beslutet vunnit

laga kraft. Åt samma uppfattning har teologiska fakulteten vid universitetet

i Uppsala givit uttryck.

Besvärsrätt.

Kommittén har i 8 § föreslagit ett stadgande av innehåll, att den som icke

åtnöjes med domkapitlets beslut i något av de i 4 § första stycket samt 6

och 7 §§ angivna hänseenden skall äga hos Konungen söka ändring genom

besvär, vilka skola hava inkommit till ecklesiastikdepartementet sist å trettionde

dagen efter den då han erhöll del av beslutet.

Enligt förslaget skall sålunda klagan över domkapitlets beslut om disciplinär

bestraffning, avstängning från tjänstgöring och skiljande eller avstängande

från prästämbetet ske i administrativ ordning genom besvär till Konungen

i ecklesiastikdepartementet. Prövning av besvären skall här ankomma

på regeringsrätten.

Mot vad sålunda föreslagits har icke i yttrandena framkommit annan erinran

än att Västerås domkapitel uttalat att, liksom invigningen till präst

vore en funktion som uteslutande handhades av kyrkligt organ, jämväl avstängning

från prästämbetet helt borde ankomma på sådant organ. I enlighet

härmed syntes dylik fråga icke böra få dragas under regeringsrättens

prövning.

Övergångsbestämmelser.

Utom 1889 års lag om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol

i sadana mål har kommittén till upphävande föreslagit förordningen

den 29 juli 1812 angående åtskilliga omständigheter som böra iakttagas vid

ändringssökande i konsistoriernas utslag ävensom vad kyrkolagen och andra

författningar innehålla om domsrätt för domkapitlen. Mål, vari rättegång

i domkapitel inletts före nya lagens ikraftträdande, skall dock behandlas

enligt äldre lag.

Det är särskilt förtjänt att framhållas, att genom vad sålunda föreslagits

även domkapitlens i 19: 23 och 24: 3 kyrkolagen grundade domsrätt över lärarpersonal

avskaffas. Denna domsrätt, som för närvarande omfattar lärarpersonalen

vid de allmänna läroverken och vid folkskoleseminarierna, har

numera förlorat praktisk betydelse, i det mål om ämbetsbrott av nämnda lärarpersonal

upptages av allmän domstol och samma personal i fråga om

disciplinär bestraffning är underkastad skolöverstyrelsen. (.Jfr SOU 1935: 31

s. 118 och 1944: 10 s. 14). Av andra författningar än kyrkolagen, som innehålla

stadganden om domkapitlens domsrätt, må här särskilt nämnas

förordningen den 11 februari 1687 huru med rättegång uti domkapitlen

skall förhållas, cirkulärbrevet den 21 augusti 1786 om vidtagande av några

sadana mått och steg, som må befordra goda egenskaper i läroståndet, samt

cii kulärbrevet den 7 december 1787 rörande de mål, som av konsistorium

böra upptagas och avgöras m. in. Eftersom dessa författningar även inne
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

fatta föreskrifter i åtskilliga andra ämnen än som beröras av kommitténs

uppdrag, har kommittén emellertid icke ansett sig kunna föreslå att de

skola upphävas annat än i vad gäller däri innehållna stadganden om domkapitlens

domsrätt. Vad i 1786 års brev stadgas om rätt för domkapitel

att låta verkställa förundersökning genom vederbörande kontraktsprost

skall exempelvis enligt kommittén ej anses upphävt utan tillämpligt i det

enligt förslaget på domkapitel ankommande disciplinärförfarandet.

Förslaget till lag om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall.

För fullgörande av sina åligganden som vigselförrättare är präst i svenska

kyrkan jämlikt 1889 års lag om straff för ämbetsbrott av präst och laga

domstol i sådana mål underkastad ämbetsansvar enligt allmän strafflag.

För präst i främmande trossamfund — liksom för borgerlig vigselförrättare

som ej i egenskap av statlig befattningshavare är underkastad ämbetsansvar

— stadgas däremot särskilt ansvar i detta hänseende i lagen den 12 november

1915 (nr 433) om ansvar för vigselförrättare i vissa fall.

Enligt kommitténs förslag till lag om ansvar för ämbetsbrott av präst

skall allenast präst som innehar prästerlig befattning inom svenska kyrkan

vara underkastad ämbetsansvar i vanlig ordning. Präst inom svenska kyrkan,

som ej innehar prästerlig befattning, kan däremot enligt förslaget

icke dömas till ansvar för ämbetsbrott utan blott, om han finnes ovärdig

eller olämplig att vara präst, skiljas eller avstängas från prästämbetet.

Då präst inom svenska kyrkan som ej innehar prästerlig befattning alltjämt

bör vara underkastad ämbetsansvar såvitt angår fullgörande av åligganden

som vigselförrättare, har denna kategori personer tillagts i lagen om

ansvar för vigselförrättare i vissa fall. Kommittén har sålunda föreslagit, att

om särskilt förordnad vigselförrättare som ej är diplomatisk eller konsulär

ämbetsman, präst inom svenska kyrkan som ej innehar prästerlig befattning

eller präst i främmande trossamfund viger, då laga hinder mot äktenskapet

möter, eller utan att lysning eller annat kungörande i stadgad ordning

föregått eller eljest beträffande annat än rent kyrklig ordning åsidosätter

vad honom i egenskap av vigselförrättare åligger, det skall anses som

tjänstefel enligt 25 kap. allmänna strafflagen.

Mot vad kommittén sålunda föreslagit ha icke framkommit några erinringar

i yttrandena.

Förslaget till lag om ändring i lagen om domkapitel.

I nu förevarande lag har kommittén föreslagit ändringar av de bestämmelser

som anknyta till det förhållandet att domkapitlen för närvarande utöva

domsrätt. I 2 § 4 mom. har sålunda stadgandet, att stiftssekreteraren vid

handläggning av rättegångsmål skall hava säte och stämma i domkapitlet,

ändrats till att avse handläggning av mål angående tillämpning av lagen om

ansvar för ämbetsbrott av präst. Motsvarande ändring har företagits i regler
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

na om omröstning i domkapitlet i 17 §. Slutligen ha de i 1889 års prästerliga

strafflag ingående bestämmelserna att hovrätt skall vara första instans vid

åtal mot biskop för ämbetsbrott eller mot annan präst som är ledamot av

domkapitel för förbrytelse som han i denna sin egenskap begår upptagits i

20 § av lagen.

Vad sålunda föreslagits har ej föranlett någon erinran i yttrandena.

I fråga om behovet av ytterligare följdändringar till den av kommittén nu

föreslagna lagstiftningen har Göta hovrätt funnit, att i hovrätternas arbetsordningar

närmare borde regleras, hur de i 5 § i förslaget till lag om ansvar

för ämbetsbrott av präst omnämnda två ledamöterna i hovrätten och två tillkallade

prästerliga ledamöter skulle utses. Domkapitlen i Uppsala, Västerås

och Visby ha åter uttalat, att den föreslagna nya lagstiftningen påkallade en

översyn och effektivisering av de bestämmelser som gällde om skyldighet för

de allmänna domstolarna att meddela domkapitlen underrättelser angående

åtal och domar mot präster.

Departementschefen.

Av ålder ha särskilda bestämmelser gällt beträffande brott av prästerliga

befattningshavare och ordningen för dessa brotts beivrande. Nuvarande

lagstiftning i ämnet — som till huvudsaklig del återfinnes i 1889 års lag om

straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål — är

liksom vår kyrkolagstiftning i övrigt i hög grad otidsenlig och en revision

av densamma är därför synnerligen påkallad. I fråga om det rent straffrättsliga

innehållet i lagen har frågan aktualiserats av straffrättskommitténs

förslag till ny lagstiftning om brott mot staten och allmänheten. Beträffande

åter det processuella förfarandet är det angeläget, att de mycket stora brister

som nu ostridigt föreligga undanröjas i samband med genomförandet av

den allmänna rättegångsreformen.

Beträffande den historiska utveckling som lett till de nuvarande bestämmelserna

tillåter jag mig hänvisa till den redogörelse som på sin tid lämnades

av den s. k. stiftsstyrelsekommittén i dess år 1906 avlämnade betänkande

med förslag till lag angående organisation av stiftsstyrelse in. m. Att i

detta sammanhang gå in på en närmare redogörelse därför torde icke vara

erforderligt. Däremot vill jag, innan jag upptager straffrättskommitténs förslag

till närmare övervägande, med några ord beröra lagstiftningen i våra

nordiska grannländer. Den närmaste överensstämmelsen med den nuvarande

svenska ordningen uppvisar Finland. De straffrättsliga bestämmelserna om

ämbetsbrott av präst återfinnas i den finska kyrkolagen av år 1869. Mål om

sådana brott upptagas i första instans av domkapitlen, från vilka talan får

fullföljas till hovrätterna. I Danmark finnes en grundläggande bestämmelse

om straff för prästers tjänstefel i Lov af 28 April 1931 om Folkekirkens

Lpnningsvsesen udenfor Kpbenhavn og Frederiksberg m. in. För handläggning

av mål härom finnes sedan gammalt en särskild instans, Provsteretten,

som består av prosten och den civile underdomaren i orten. Från Provste
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

retten fullföljes talan till en däremot svarande överinstans, Landemodet, och

därifrån till H0jesteret. Om en präst tilltalas dels för brott mot den borgerliga

strafflagen och dels för förhållande, som berör hans ställning som prästerlig

befattningshavare, äger Konungen förordna att målet i dess helhet

skall upptagas antingen vid kyrklig eller vid världslig rätt. I sistnämnda fall

kan den världsliga domstolen förstärkas med två prästerliga ledamöter. I

Norge slutligen intaga prästerna icke i straffrättsligt eller straffprocessuellt

hänseende någon särställning i förhållande till andra ämbetsmän. Ämbetsbrott

av präst bedömas sålunda enligt strafflagens allmänna bestämmelser

om ämbetsbrott och höra under de allmänna domstolarna.

Vid övervägande av frågan om det mest ändamålsenliga sättet för genomförandet

av en revision av vår strafflagstiftning för präster torde böra eftersträvas

att inordna dem under de bestämmelser som gälla för statens befattningshavare

i allmänhet, i den mån detta låter sig förena med nödigt

hänsynstagande till de särskilda förhållanden som här föreligga. Utvecklingen

har sedan länge gått i den riktningen att speciallagstiftning så långt

möjligt avskaffas och framförallt gäller detta på det straffrättsliga området.

Härför tala främst vägande principiella skäl. En speciallagstiftning för en

viss kategori befattningshavare skapar lätt den föreställningen att dessa inneha

särskilda privilegier. Härmed följer, att dessa befattningshavares ställning

i samhället kan försvagas och att därigenom det intresse som lagstiftningen

avser att tjäna motverkas i stället för att främjas. Denna farhåga

gör sig naturligtvis särskilt gällande, om det processuella förfarandet ej

äger rum offentligt och under iakttagande i övrigt av de betryggande former

som eljest äro föreskrivna. Straffrättskommittén har också till grund

för sitt förslag lagt den tankegång som jag nu utvecklat. I flera yttranden

över förslaget har emellertid förordats att man skulle gå ett steg längre i

denna riktning. Även jag anser det angeläget att undersöka, huruvida det

icke är möjligt att mera fullständigt än som skett i förslaget avskaffa ifrågavarande

speciallagstiftning. Jag förbiser härvid icke kyrkans behov att

kunna snabbt och bestämt ingripa mot olika förseelser av dess befattningshavare.

Såsom kommittén förutsatt torde det vara nödvändigt att tillerkänna

domkapitlen disciplinär bestraffningsrätt. Detta innebär icke heller någon

principiell avvikelse från vad som eljest är vanligt. Sådan bestraffningsrätt

tillkommer regelmässigt ämbetsverk inom statsförvaltningen i allmänhet

och torde icke kunna undvaras. För upprätthållande av kyrkans anseende

och kyrklig ordning torde i själva verket den möjligheten att kunna snabbt

ingripa mot smärre förseelser som disciplinärförfarandet åsyftar vara av

väsentligt större betydelse än befogenheten att döma över mera allvarliga

brott.

.lag övergår härefter till närmare behandling av de viktigare frågorna

i kommitténs förslag. Därvid torde de rent straffrättsliga spörsmålen böra

behandlas först.

Såsom förut nämnts äro ämbetsbrott av präst i 1889 års lag uppdelade

på två grupper, av vilka den ena faller under 25 kap. i allmänna strafflagen

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

medan den andra gjorts till föremål för särskilda bestämmelser. Enligt straffrättskommitténs

förslag skall 25 kap. strafflagen i princip tillämpas även

på prästerliga befattningshavare. Beträffande vissa speciellt prästerliga ämbetsbrott

har kommittén dock ansett särskild lagstiftning alltjämt vara motiverad.

Hit har kommittén fört offentligt förkunnande eller utspridande annorledes

av lärosats som strider mot kyrkans lära, brott mot bestämmelser

om kyrkans ordning samt leverne eller gärning, varigenom präst sätter sin

värdighet eller lämplighet som präst i fara. I samband härmed har kommittén

behandlat avfall, ehuru detta även enligt kommitténs mening egentligen

ej är något brott.

Beträffande avfall från svenska kyrkans lära har i flera yttranden

över kommitténs förslag hävdats, att bestämmelser i detta ämne icke

hörde hemma i en författning av strafflags natur. Detta är också min uppfattning.

En förändring i individens religiösa åskådning som har till följd

att han icke längre kan omfatta kyrkans trossatser kan icke rimligen betraktas

som något brott. En motsatt ståndpunkt synes stå i uppenbar strid

mot modern uppfattning. Den måste också från kyrkans egen synpunkt anses

förkastlig. Uppenbarligen är det för tilltron till allvaret och övertygelsen

i kyrkans förkunnelse av grundläggande betydelse, att ett öppet och frimodigt

tillkännagivande av tvivel eller ändrad åskådning icke hindras genom

att det stämplas såsom något etiskt förkastligt. Det ligger väl i sakens

natur, att kyrkan, om den skall kunna fungera såsom en enhet, icke kan

låta sina tjänare i deras verksamhet ohämmat giva uttryck åt sin personliga

uppfattning, och kyrkan kan icke vara skyldig att i sin tjänst behålla den som

icke längre ansluter sig till dess grundsatser. Frågan om skyldighet att på

grund av avfall avgå från tjänsten bör emellertid behandlas i likhet med

andra fall, då en befattningshavare icke kan uppehålla sin tjänst.

Med hänsyn till stadgandet om ämbetsmäns oavsättlighet i § 36 regeringsformen

har kommittén ansett, att frågan om skyldighet för präst att

på grund av avfall avgå från befattning inom kyrkan måste prövas i den

för brottmål stadgade ordningen. Riktigheten av denna slutsats synes emellertid

kunna ifrågasättas. Liksom vid sjukdom torde det låta sig göra att

vid avfall konstituera en rent civil skyldighet att avgå från tjänsten. Jag

har dock med hänsyn till frågans vikt både ur kyrklig synpunkt och för

befattningshavaren personligen icke ansett, att frågan lämpligen såsom vid

sjukdom bör regleras i administrativ löneförfattning. Liksom hittills torde

den böra behandlas i författning av kyrkolags natur. Jag förordar därför,

att det nuvarande straffrättsliga stadgandet om avfall ersättes med ett tilllägg

till kyrkolagen av innehåll, att om någon som innehar prästerlig befattning

avfaller från svenska kyrkans lära, han skall vara pliktig att avgå

från befattningen. En motsvarande metod har använts i 15 § av 1873 års

dissenterförordning för det fall att någon anmält sig till utträde ur svenska

kyrkan. Den föreslagna bestämmelsen synes böra gälla såväl innehavare av

prästerlig befattning inom svenska kyrkan som innehavare av annan allmän

prästerlig tjänst t. ex. inom fångvården. Med avseende å prövningen av fråga

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

om skyldighet att avgå på grund av avfall torde det vara ändamålsenligt

att låta denna ankomma på domkapitlet i första instans och regeringsrätten

såsom andra och sista instans. Någon fara ur rättssäkerhetssynpunkt torde

en sådan ordning ej erbjuda. Vad angår biskopar har jag emellertid ej ansett

lämpligt att låta frågan om skyldighet att avgå prövas av domkapitel.

Prövningen torde i stället böra tillkomma Kungl. Maj:t i regeringsrätten

såsom enda instans.

Att prästerlig befattningshavare förklaras pliktig avgå innebär ej enligt

departementsförslaget, att han automatiskt blir skild från befattningen. Det

skall ankomma på den som eljest äger meddela honom avsked att draga

konsekvensen av beslutet.

Enligt min mening tala starka skäl för att den präst, som förklaras skyldig

avgå på grund av avfall, i regel skall kunna påräkna viss pension. Denna

fråga torde emellertid lämpligen böra lösas vid den utredning som omhänderhaves

av 1946 års prästlönekommitté. Intill dess dennas förslag kan bliva

genomfört lärer frågan få lösas genom särskilda beslut av riksdagen från

fall till fall.

I fråga om spridande av villolära, brott mot kyrkans

ordning och anstötligt leverne har kommittén icke föreslagit

något annat stadgande än att hithörande gärningar, där de icke innefatta annat

brott än tjänstefel, skola medföra straff såsom i paragrafen om tjänstefel

i 25 kap. strafflagen sägs. Innebörden av kommitténs förslag i denna

del är sålunda, att för prästerliga befattningshavare begreppet tjänstefel i

de hänseenden, om vilka nu är fråga, skulle fastställas i särskild lag. Beträffande

behovet av det föreslagna stadgandet är till en början att märka,

att spridande av villolära liksom brott mot kyrkans ordning framstår såsom

en typisk ämbetsförseelse av den som innehar prästerlig befattning. Skyldigheten

att icke utsprida villolära är en självklar följd av ställningen som

präst inom svenska kyrkan och har också kommit till uttryck bl. a. i 1 kap.

1 § kyrkolagen. Jag vill framhålla, att här är fråga om något annat än ett

blott avfall från kyrkans lära. Själva förändringen i den religiösa uppfattningen

bör, såsom förut sagts, icke behandlas som ett brott. Däremot bör

det ej tillåtas, att en präst, som ännu kvarstår i kyrkans tjänst, arbetar för

att utbreda en annan lära än dennas. Beträffande tillämpningen av en

straffbestämmelse på denna punkt har Göta hovrätt ansett, att det icke bör

komma i fråga att bestraffa varje avvikelse från svenska kyrkans i bekännelseskrifterna

fastslagna lära såsom tjänstefel utan allenast sådana fall då

vad som förkunnas är stridande mot kyrkans lära i någon så väsentlig fråga,

att det innebär en avvikelse från lärans grundvalar. Till vad hovrätten sålunda

uttalat vill jag giva min anslutning. Det synes mig sålunda böra

finnas ett icke alltför snävt utrymme, inom vilket den enskilde prästmannen

äger giva uttryck åt sin personliga uppfattning i religiösa frågor.

Något behov av eu särskild straffbestämmelse på denna punkt har icke

synts mig föreligga. Vad i allmänna strafflagen stadgas om tjänstefel i allmänhet

torde vara tillfyllest. På sätt Uppsala domkapitel framhållit lär väl

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

bötesstraff i allmänhet vara mindre lämpligt vid spridande av villolära. Man

kan emellertid förutsätta att vid detta speciella ämbetsbrott böter endast undantagsvis

skola komma att tillgripas i praxis.

Beräffande härefter bestämmelser om kyrkans ordning kunna

dessa sägas motsvara rent instruktionella föreskrifter för andra ämbetsmän.

Ej heller beträffande förseelse häremot torde någon särskild straffbestämmelse

vara påkallad utöver vad som i allmänhet gäller om tjänstefel.

Mera tveksamt kan det förfalla, huruvida icke de särskilda krav som

onekligen böra ställas på en prästs allmänna livsföring borde komma till

uttryck i något särskilt stadgande av strafflags natur. Såsom förut sagts

upptager kommitténs förslag i denna del en bestämmelse, att prästerlig befattningshavare,

som genom anstötligt leverne sätter i fara sin

värdighet eller lämplighet som präst, skall dömas såsom för tjänstefel. Enligt

vad straffrättskommittén föreslagit skall emellertid i 25 kap. strafflagen

såsom tjänstefel straffbeläggas icke endast överträdande av särskilda

författningar och föreskrifter utan även åsidosättande av vad som åligger

ämbetsmannen enligt tjänstens beskaffenhet i och för sig. I motiven till

detta stadgande har kommittén bl. a. uttalat (SOU 1944: 69 s. 413), att

det i princip icke funnes något hinder mot att straffa ett uppträdande utom

tjänsten såsom tjänstefel. Tydligt är vidare, att den särskilda beskaffenheten

av prästerlig tjänst måste anses ålägga innehavaren av sådan befattning

stränga krav i fråga om hans vandel och allmänna livsföring. De

särskilda kraven på prästers oförvitlighet i leverne ha även kommit till

uttryck bl. a. i 19 kap. 28 § kyrkolagen, varest exempelvis föreskrives att

prästerna skola föra ett gudfruktigt, ärligt och ärbart leverne. Erinras må

också om bestämmelsen i tjugoåttonde punkten i prästerskapets privilegier

om prästernas skyldighet bl. a. att föra ett gudligt, nyktert och beskedligt

leverne. Även om sistnämnda båda lagrum äro så ålderdomliga att de icke

längre lämpa sig att direkt åberopas, giva de uttryck för vad som enligt

sakens natur måste anses åvila prästerna i fråga om oförvitlig vandel.

Ett beteende som står i strid häremot faller därför under den allmänna bestämmelsen

om straff för tjänstefel. Vid sådant förhållande kan jag icke

finna det erforderligt att föreslå något särskilt stadgande om straff för anstötligt

leverne.

Några av de kyrkliga remissinstanserna ha funnit, att utöver vad kommittén

föreslagit en särskild straffbestämmelse borde bibehållas i fråga om

prästs skyldighet att respektera bikthemligheten. I likhet med kommittén

anser jag emellertid, att denna ämbetsplikt, varom en föreskrift nu

finnes i 7 kap. 2 § kyrkolagen, erhåller en tillräcklig sanktion genom det

av kommittén föreslagna allmänna stadgandet i 25 kap. strafflagen om

straff för ämbetsmans brott mot tystandsplikt. Icke heller finner jag behövligt

att, såsom Uppsala domkapitel ifrågasatt, bevara den särskilda bestämmelsen

om straff för präst som obehörigen verkar för sin egen befordran.

Av det sagda framgår, att jag icke anser några särskilda straffbestämmel
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

ser för ämbetsbrott av präst behövliga vid sidan om de allmänna stadgandena

om ämbetsbrott i 25 kap. strafflagen. Såsom förut nämnts innehåller

emellertid 1889 års lag även bestämmelser om det processuella förfarandet

vid vissa brott. I denna del finner jag, i likhet med kommittén,

tiden vara inne att — frånsett den disciplinära bestraffningsrätten — upphäva

domkapitlens domsrätt och överföra denna till de allmänna domstolarna.

Kommittén har vidare föreslagit, att mål om ämbetsbrott av präst vid de

allmänna domstolarna skulle följa den vanliga instansordningen utom såtillvida,

att hovrätt omedelbart skulle upptaga mål rörande avfall och brott

mot kyrkans lära eller ordning. Enligt kommitténs förslag skulle vid handläggningen

av dessa mål hovrätten bestå av presidenten och två ledamöter i

hovrätten samt två av hovrätten tillkallade prästerliga ledamöter, den ene

biskop och den andre prästvigd medlem av domkapitel eller teologisk fakultet.

Flera kyrkliga remissinstanser ha förklarat sig anse vad kommittén

sålunda föreslagit vara en förutsättning för att domkapitlens domsrätt skulle

kunna avskaffas i nyssnämnda mål. Det synes mig emellertid med skäl

kunna ifrågasättas, huruvida det verkligen skulle vara till fördel för kyrkan

att genomföra den av kommittén föreslagna ordningen med prästerliga

ledamöter i hovrätterna. Vägande invändningar däremot ha framförts

i åtskilliga yttranden, och man kan enligt min mening icke bortse från

att specialdomstolar av den typ det här gäller lätt kunna te sig mindre

förtroendeingivande än de vanliga domstolarna. Risken härför skulle i nu

förevarande fall vara särskilt stor, eftersom de prästerliga ledamöterna i den

tilltalades och allmänhetens ögon kunde komma att framstå såsom partsrepresentanter.

Dessutom är det otvivelaktigt mindre tillfredsställande att

de synpunkter som av de prästerliga ledamöterna kunde komma att framföras

under domstolens överläggningar icke skulle komma att såsom vanliga

sakkunnigutlåtanden framläggas till bemötande. Denna ordning finner

jag alltså icke lämplig. För kyrkan kan det icke vara av någon större betydelse

vilket alternativ som här väljes, då såsom jag förut framhållit kyrkans

organ bibehållas vid disciplinär bestraffningsrätt. De av kommittén infordrade

statistiska uppgifterna utvisa, att under åren 1930—1944 vid domkapitlen

handlagts endast ett mycket ringa antal mål, vari ådömts suspension

under längre tid eller avsättning. Det alldeles övervägande antalet ärenden

kan således avgöras disciplinärt. Vad särskilt gäller avfall från kyrkans lära

vill jag erinra, att målen härom enligt vad jag nyss förordat böra avföras

från det straffprocessuella området och sålunda ej skola handläggas av allmän

domstol utan av domkapitlen eller, såvitt angår biskop, av Kungl.

Maj :t i regeringsrätten.

På grund av det anförda har jag icke kunnat biträda förslaget om prästerliga

ledamöter i hovrätterna. Vid sådant förhållande torde icke heller tillräckliga

skäl föreligga att låta mål om brott mot kyrkans lära eller ordning

— målen om avfall skulle som nämnts i regel gå till domkapitel — omedelbart

upptagas i hovrätt. I fråga om biskopar torde dock eu särbestämmelse

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

alltjämt vara påkallad i överensstämmelse med vad som gäller beträffande

tjänstefel av andra högre ämbetsmän.

Av övriga bestämmelser i kommitténs förslag till lag om ansvar för ämbetsbrott

av präst torde bestämmelserna om domkapitlets befogenheter i

disciplinärt hänseende och om prästs skiljande eller avstängande från prästämbetet

böra få sin plats i lagen om domkapitel. Någon särskild lag om

ämbetsbrott av präst synes vid sådant förhållande icke bliva erforderlig.

Däremot kräves alltjämt en lag om ansvar för vigselförrättare i vissa fall.

Slutligen torde även mindre följdändringar erfordras i lagen den 9 december

1910 om emeritilöner för präster och förordningen den 27 november

1936 (nr 578) med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte

nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel.

Med avseende å de särskilda lagförslag som jag i enlighet med nu angivna

grunder låtit upprätta inom departementet må ytterligare anföras följande.

I förslag till lag om tillägg till kyrkolagen har upptagits stadgande, att

om någon, som innehar prästerlig befattning inom svenska kyrkan eller

eljest i allmän tjänst, avfaller från kyrkans lära, han skall vara pliktig att

avgå från befattningen.

Med prästerlig befattning förstås här varje befattning, till vilken endast

den kan utnämnas eller förordnas som är prästvigd. Stadgandet är tillämpligt

även på biskop. I anledning av att några domkapitel yppat tvekan angående

vad som i kommitténs förslag förstodes med prästerlig befattningshavare

må särskilt framhållas, att stadgandet omfattar även andra än ordinarie

befattningshavare liksom förhållandet är beträffande stadgandena om

ämbetsbrott i 25 kap. strafflagen.

I motiveringen till sitt förslag om att prästerlig befattningshavare som avföHe

skulle dömas befattningen förlustig har kommittén framhållit, att

denna bestämmelse vore avsedd att äga tillämplighet endast i den händelse

avfallet framträdde objektivt antingen genom anmälan om utträde ur svenska

kyrkan eller annorledes genom någon yttre handling, varemot stadgandet

icke kunde anses lämna befogenhet till någon efterforskning angående prästmännens

subjektiva renlärighet. Detsamma bör gälla det nu föreliggande

departementsförslaget.

Därest en prästerlig befattningshavare finner sig icke längre kunna omfatta

svenska kyrkans grundläggande trossatser, får det naturliga anses

vara, att han med tillkännagivande härav själv ansöker om entledigande.

För den händelse han emellertid icke skulle göra detta och avfallet skulle

taga sig något sådant påtagligt uttryck som förut sagts öppnar det nu föreslagna

stadgandet möjlighet att framtvinga hans avgång. Beslut, varigenom

vederbörande förklaras skyldig att avgå, skall — såsom jag förut nämnt

och närmare framgår av det förslag till lag om ändring i lagen om domkapitel

som utarbetats inom departementet — ankomma på vederbörande

domkapitel, utom såvitt angår biskop. Klagan över sådant beslut bör föras

i regeringsrätten.

Enligt departementsförslaget skall liksom enligt kommittéförslaget endast

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

präst som innehar prästerlig befattning vara underkastad ämbetsansvar i

vanlig ordning enligt 25 kap. strafflagen. Behov uppkommer följaktligen av

särskilda ansvarsbestämmelser för annan präst i egenskap av vigselförrättare,

på samma sätt som sådant ansvar för närvarande, enligt lagen den 12

november 1915 om ansvar för vigselförrättare i vissa fall, stadgas för präst

i främmande trossamfund och borgerlig vigselförrättare som ej i egenskap

av statlig befattningshavare är underkastad ämbetsansvar. Kommittén har

föreslagit att 1915 års lag skulle ersättas med en ny lag om ansvar för vtgselförrättare

i vissa fall. Detta förslag omfattar även präst inom svenska

kyrkan som icke innehar prästerlig befattning och avser dessutom att från

ansvar undantaga sådana fel som endast innebära avvikelser från rent kyrklig

ordning. Jag har i huvudsak icke funnit anledning till någon erinran

häremot. Lagtexten har dock i departementsförslaget undergått en redaktionell

förenkling. I sakligt hänseende innebär departementsförslaget vidare

den ändringen att jämväl prästerlig befattningshavare, som gör sig skyldig

till fel i samband med vigsel vilken förrättas utom tjänsten, klart omfattas

av förslaget. Det må också nämnas, att i departementsförslaget icke återfinnes

den av kommittén upptagna bestämmelsen, att om den brottslige innehar

befattning som avses i 25: 12 strafflagen enligt kommitténs förslag,

han kan avsättas eller suspenderas därifrån. Någon uttrycklig föreskrift

härom torde icke erfordras.

Inom departementet upprättat förslag till lag angående ändring i lagen om

domkapitel upptager åtskilliga ändringar.

I anslutning till vad kommittén föreslagit har den nuvarande bestämmelsen

i 2 § 4 mom., att stiftssekreteraren vid handläggningen av rättegångsmål

skall hava säte och stämma i domkapitlet, ändrats till att avse ärenden

angående utövningen av domkapitlets disciplinära myndighet över domkapitlet

underställda prästerliga befattningshavare, angående prästs skiljande

eller avstängande från prästämbetet och angående prästerlig befattningshavares

skyldighet att avgå därför att han avfallit från svenska kyrkans

lära.

I 13 § har det nuvarande 1 mom. upptagits såsom första stycke i samma

moment. Såsom andra stycke har tillagts vad som för närvarande stadgas

i 3 mom. Paragrafens nuvarande 2 mom. har upphört att gälla till följd

av inrättandet av Stockholms stift.

Därefter stadgas i departementsförslaget under 2 inom., att om innehavare

av prästerlig befattning som lyder under domkapitel åsidosätter sin

tjänsteplikt, domkapitlet skall äga antingen tilldela honom varning eller

suspendera honom under högst tre månader eller ock anmäla honom för

åtal vid domstol. I sak överensstämmer detta med vad kommittén föreslagit,

utom såtillvida att den längsta tillåtna suspensionstiden här liksom

eljest vid disciplinär bestraffning bestämts till tre månader. Jag har nämligen

icke funnit tillräckliga skäl att medgiva den av kommittén föreslagna

utsträckningen till sex månader. Av den i departementsförslaget valda

formuleringen torde vidare på ett tydligare sätt än i kommittéförslaget fram
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

gå, att allmän åklagare är oförhindrad att åtala prästerlig befattningshavare

för tjänstefel, även om domkapitlet icke skulle anmäla honom till åtal.

Kommitténs förslag om rätt för domkapitlet att förordna särskild åklagare,

därest allmän åklagare icke vill väcka av domkapitlet begärt åtal, har jag

icke funnit mig böra upptaga. I en sådan situation synes domkapitlet i stället

böra vända sig till vederbörande högre åklagarmyndighet. Därest ändring

icke erhålles i denna väg, torde därvid böra förbliva. I överensstämmelse

med vad nu gäller om brott mot 25 kap. strafflagen torde ämbetsbrott av

präst böra åtalas av landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen.

Såsom första stycke i 3 mom. har upptagits stadgande, att om innehavare

av prästerlig befattning, som lyder under domkapitel, står under åtal för

brott och omständigheterna äro sådana att han måste anses hava satt sin

värdighet eller lämplighet som präst i fara, domkapitlet skall äga avstänga

honom från utövningen av befattningen för tiden intill dess lagakraftägande

dom föreligger. Stadgandet överensstämmer med vad kommittén i anslutning

till gällande rätt föreslagit.

Kommittén har velat tillerkänna domkapitlet en mera vittgående befogenhet

än nu sagts. Om den prästerlige befattningshavaren dömes till frihetsstraff

eller böter utan att han tillika avsättes eller suspenderas, skall nämligen

domkapitlet enligt kommitténs förslag äga avstänga honom från utövningen

av befattningen även för tid efter det lagakraftägande dom föreligger,

dock ej för längre tid än tre månader därefter. Mot kommittéförslaget

i denna del ha erinringar gjorts i ett flertal yttranden. Den kritik mot

den föreslagna bestämmelsen som därvid framförts har synts mig övertygande,

och bestämmelsen har sålunda icke upptagits i departementsförslaget.

Det är tydligt, att domstolarna i förekommande fall måste taga särskild

hänsyn till de prästerliga befattningarnas ömtåliga beskaffenhet, när de

pröva om suspension bör följa å brott.

Domkapitlets beslut jämlikt detta moment torde böra gå i verkställighet

utan hinder av klagpn, om ej annorlunda förordnas. Bestämmelse härom

har upptagits i 6 mom. Såsom andra stycke i 3 mom. har införts stadgandet,

att ordinarie befattningshavare som enligt första stycket avstänges från

utövning av sin befattning skall under tiden äga åtnjuta med tjänsten förenade

löneförmåner efter avdrag för vad som bör tillkomma den som förrättar

tjänsten. I några yttranden har förordats, att rätt till lön under avstängning

borde tillerkännas även andra än ordinarie befattningshavare. Vidare

har advokatsamfundet ansett, att om avstängd befattningshavare sedermera

bleve frikänd av domstolen, möjlighet borde finnas att bereda honom

gottgörelse för den ekonomiska förlust som avstängningen medfört.

Dessa båda frågor har jag emellertid, med hänsyn till att hela det prästerliga

lönesystemet för närvarande står inför revision, icke ansett mig böra

upptaga i nu förevarande sammanhang.

Såsom 4 mom. i 13 § ha upptagits bestämmelser om den ordning i vilken

präst skall kunna skiljas eller avstängas från själva det prästämbete som

förlänats honom genom prästvigningen. I denna del har jag i överensstämmelse

med kommittén funnit det lämpligaste vara, att liksom kyrkan ensam

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

förlänar prästämbetet det också skall ankomma på kyrkan att fråntaga någon

hans prästämbete. Det måste även anses vara ett framsteg, att avsättning

eller suspension från prästerlig befattning icke automatiskt skall behöva

medföra jämväl förlust av prästämbetet. Fall kunna nämligen tänkas,

då det skulle innebära en onödig hårdhet, om en prästerlig befattningshavare,

som avsatts eller suspenderats, icke skulle få behålla behörigheten att

utföra prästerliga ämbetshandlingar såsom vigsel och dop. I enlighet med

det nu sagda föreskrives sålunda till en början, att om prästerlig befattningshavare

genom lagakraftägande dom avsatts från sin befattning, domkapitlet

skall kunna skilja honom från prästämbetet eller på viss tid ej över ett år

avstänga honom därifrån. Jag vill särskilt framhålla, att här är fråga om

prästerliga befattningshavare överhuvud taget och sålunda icke endast om

innehavare av tjänster som lyda under domkapitel. Även innehavarna av

prästerliga befattningar inom exempelvis fångvårds- och inedicinalväsendet

omfattas av bestämmelsen. Undantag har dock i 20 § gjorts beträffande biskop,

vars skiljande från prästämbetet skall ankomma på Kungl. Maj :t i

regeringsrätten. För den händelse fråga är om präst som avsatts från en befattning,

som lyder under domkapitel, är det tydligen detta domkapitel som

skall pröva frågan, huruvida vederbörande skall skiljas eller avstängas från

prästämbetet. I andra fall torde prövningen ankomma på domkapitlet i det

stift, prästmannen genom prästvigningen kommit att tillhöra eller till vilket

han senare må ha överförts.

Med anledning av en anmärkning från Uppsala domkapitel har tillagts

ett stadgande, att om prästerlig befattningshavare genom lagakraftägande

dom befunnits skyldig till förfarande, varå avsättning kunnat följa, men

jämlikt 5:5 strafflagen förklarats fri från ansvar och i anslutning härtill

erhållit tjänstledighet, domkapitlet skall äga avstänga honom från prästämbetet

intill dess han åter får inträda i tjänstgöring.

Därefter följer bestämmelsen, att prästerlig befattningshavare även skall

kunna avstängas från prästämbetet under tid, då han är suspenderad eller

avstängd från utövningen av sin befattning. Även utan uttryckligt påpekande

i lagtexten torde det vara tydligt, alt denna bestämmelse skall kunna komma

till användning också då prästerlig befattningshavare avstängts från

tjänsteutövning av annan anledning än i 3 mom. sägs såsom till följd av

ett beslut om skyldighet för honom att underkasta sig läkarundersökning

enligt 16 b § lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets

avlöning.

Vidare har här angående präst som icke innehar prästerlig befattning

upptagits stadgandet att sådan präst, om han på grund av sitt leverne eller

någon sin gärning finnes ovärdig eller olämplig att vara präst, skall av domkapitlet

kunna skiljas från prästämbetet eller på viss tid ej över ett år avstängas

därifrån. Jag har icke ansett erforderligt att, såsom i ett yttrande

blivit ifrågasatt, ovillkorligen föreskriva skiljande för alltid från prästämbetet,

om vederbörande anses ovärdig att inneha detta. Behörigt domkapitel

är i dessa fall, i överensstämmelse med vad förut sagts, domkapitlet i det

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

stift vederbörande genom prästvigningen kommit att tillhöra eller till vilket

han senare må ha överförts.

Med anledning av påpekanden i yttrandena har det befunnits lämpligt, att

även beträffande domkapitels beslut jämlikt detta moment föreskriva, att

beslutet går i verkställighet utan hinder av klagan, om ej annorlunda förordnas.

Bestämmelsen härom återfinnes i 6 mom.

I 5 mom. har såsom första stycket inrymts den förut omnämnda bestämmelsen,

att det tillkommer domkapitel att upptaga och avgöra fråga om skyldighet

för prästerlig befattningshavare att avgå från sin befattning på den

grund att han avfallit från svenska kyrkans lära. Även här avses jämväl andra

prästerliga befattningshavare än sådana som eljest lyda under domkapitel,

dock icke biskop. På grund av den utpräglat religiösa frågeställning

det här gäller måste det nämligen anses lämpligast, att exempelvis prövningen

huruvida en prästerlig befattningshavare inom fångvården på grund

av avfall från kyrkans lära skall avgå från sin tjänst kommer att åvila

domkapitlet och icke fångvårdsstyrelsen. Vilket domkapitel som i det särskilda

fallet skall anses behörigt att upptaga frågan blir att avgöra enligt

samma grunder som angivits vid 4 mom.

I 5 mom. har även upptagits föreskrift, att prästerlig befattningshavare,

som avfallit från svenska kyrkans lära och avgått från befattningen, skall

av domkapitlet skiljas från prästämbetet samt att detsamma skall gälla om

annan präst som avfallit från svenska kyrkans lära.

Till sist har i 6 mom. — förutom den förut berörda regeln att domkapitels

beslut i vissa fall omedelbart går i verkställighet — intagits bestämmelsen,

att ändring i domkapitlets beslut i de hänseenden som angivas i 2—5 mom.

får sökas hos Konungen i ecklesiastikdepartementet. Besvären böra, såsom

förut nämnts, prövas av regeringsrätten. För detta ändamål torde erfordras

ändring i regeringsrättslagen, till vilken jag återkommer i annat sammanhang.

Att, såsom Västerås domkapitel påfordrat, från besvärsförfarandet

undantaga frågor om skiljande eller avstängande från prästämbetet har

icke synts mig kunna ifrågakomma.

Beträffande omröstningsreglerna i 17 § har, i stället för det nuvarande

undantaget för rättegångsmål i domkapitlen, föreskrivits att i ärenden som

avses i 13 § 2—5 mom. skall gälla vad i allmän lag stadgas om brottmål.

I överensstämmelse med kommitténs förslag har slutligen i 20 § införts

stadgandet, att åtal mot biskop för ämbetsbrott eller mot annan ledamot i

domkapitel för förbrytelse som han i denna sin egenskap begår skall upptagas

omedelbart av hovrätt. I samband därmed har i paragrafen intagits

föreskrift att befogenhet, som enligt 13 § 3—5 mom. tillkommer domkapitlet

beträffande präster i allmänhet, skall i fråga om biskop tillkomma Konungen.

Prövningen torde böra ske i regeringsrätten, lämpligen på anmälan

av justitiekanslersämbetet. Bestämmelse härom bör införas i regeringsrättslagen.

Inom departementet har därjämte utarbetats förslag till lag angående ändrad

lydelse av 7 § lagen den 9 december 1940 om emeritilöner för präster. I

denna paragraf stadgas för närvarande, att om den som åtnjuter emeritilön

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

blivit dömd prästämbetet förlustig, hans rätt till dylik lön skall vara förverkad

vid den tid beslutet vunnit laga kraft. Eftersom enligt den nu föreslagna

lagstiftningen avsättning från prästerlig befattning icke med nödvändighet

skall medföra förlust även av prästämbetet, har det blivit nödvändigt att

ändra nu ifrågavarande stadgande. Paragrafen föreslås därför skola få det

innehållet, att om domstol förklarar att den som åtnjuter emeritilön förskyllt

avsättning från den befattning, på grund varav han erhållit emeritilönen,

hans rätt till lönen skall vara förverkad, när domen vinner laga kraft.

Om domkapitlet fråntager någon prästämbetet på grund av hans förhållande

efter det han lämnat sin prästerliga befattning, torde beslutet ej böra påverka

hans rätt till emeritilön. Jag vill framhålla, att hela frågan om statliga

befattningshavares rätt till pension, när domstol dömer till avsättning,

bör bliva föremål för utredning. I samband därmed bör även nu förevarande.

stadgande uppmärksammas. En motsvarande ändring blir erforderlig i punkt

18 :o förordningen den 27 november 1936 med ändrade bestämmelser för

biskoparnas avlönande jämte nya grunder för dispositionen av därtill avsedda

medel.

Det i vissa yttranden framförda önskemålet om skärpning av bestämmelserna

om domstolarnas skyldighet att lämna uppgifter till domkapitlen

torde böra övervägas i administrativ ordning.

Övergångsbestämmelser.

Den nya lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 januari 1949 eller

samtidigt med den föreslagna nya lagstiftningen om brott mot staten och

allmänheten.

Av de författningar, vilkas upphävande kommittén föreslagit, kan förordningen

den 29 juli 1812 angående åtskilliga omständigheter som böra iakttagas

vid ändringssökande i konsistoriernas utslag väntas bliva upphävd i

samband med antagandet av ett av mig förut denna dag anmält förslag till

lag om fullföljd av talan från domkapitel m. in., som skall träda i kraft den

1 januari 1948. I stället torde sistnämnda lag böra upphävas genom nu förevarande

förslag.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över inom departementet

upprättade förslag till

1) lag om tillägg till kyrkolagen;

2) lag om ämbelsansvar för vigselförrättare i vissa fall; och

3) lag angående ändring i lagen den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel
måtte

för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom

utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Thore Wiscn.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Mcij.ts proposition nr 94 (Bilagor).

Förslag

till

Lag

om tillägg till kyrkolagen.

Härigenom förordnas, med tillägg till kyrkolagen, som följer.

Avfaller någon, som innehar prästerlig befattning inom svenska kyrkan

eller eljest i allmän tjänst, från kyrkans lära, vare han pliktig att avgå från

befattningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall.

Härigenom förordnas som följer.

Åsidosätter vigselförrättare vad honom i sådan egenskap åligger beträffande

annat än rent kyrklig ordning, dömes, ändå att det ej sker i utövning

av befattning varmed ämbetsansvar är förenat, för tjänstefel till allmänt

straff som i 25 kap. 4 § strafflagen sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Genom denna lag upphäves lagen den 12 november 1915 (nr 433) om

ansvar för vigselförrättare i vissa fall.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

49

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel.

Härigenom förordnas, att 2 § 4 mom. samt 13, 17 och 20 §§ lagen den

13 november 1936 om domkapitel skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

2 §.

4 mom. Vid handläggning av ärenden som avses i 13 § 2—5 mom. skall

den i 12 § omförmälde stiftssekreteraren hava säte och stämma i domkapitlet.

13 §.

1 mom. Domkapitel åligger att taga noggrann kännedom om stiftets förhållanden

samt verksamt beflita sig om det kyrkliga livets vård och förkovran.

Det skall genom erforderliga åtgärder tillgodose församlingarnas

behov samt befrämja den kristna kärleksverksamheten och ungdomsvården

inom stiftet. Vid fullgörandet av dessa uppgifter bör domkapitlet jämväl

låta sig angeläget vara att, där så lämpligen kan ske, samarbeta med frivilliga

organisationer för främjande av kyrklig och religiös verksamhet.

Domkapitlet tillkommer vidare att hålla hand däröver, att stadgad kyrklig

ordning iakttages, att hava inseende över prästerskapets ämbetsförvaltning

och leverne ävensom att i övrigt fullgöra de särskilda åligganden med avseende

å stiftets kyrkliga angelägenheter, som enligt vad därom i lag eller

eljest är stadgat ankomma på domkapitel.

Om domkapitels befattning med undervisningsväsendet är särskilt stadgat.

2 mom. Åsidosätter innehavare av prästerlig befattning, som lyder under

domkapitel, sin tjänsteplikt, äger domkapitlet tilldela honom varning eller

suspendera honom under högst tre månader. År brottet av svårare beskaffenhet,

skall domkapitlet göra anmälan för åtal vid domstol.

3 mom. Står innehavare av prästerlig befattning, som lyder under domkapitel,

under åtal för brott och äro omständigheterna sådana att han måste

anses hava satt sin värdighet eller lämplighet som präst i fara, må domkapitlet

för tiden intill dess lagakraftägande dom föreligger avstänga honom

från utövningen av befattningen.

Ordinarie befattningshavare som sålunda avstänges från utövning av sin

befattning äger under tiden åtnjuta med tjänsten förenade löneförmåner

efter avdrag för vad som bör tillkomma den som förrättar tjänsten.

4 mom. Har prästerlig befattningshavare blivit genom lagakraftägande

dom avsatt från sin befattning, må han av domkapitlet skiljas från präst
4

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 94.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

ämbetet eller för viss tid, ej över ett år, avstängas därifrån. Har han genom

lagakraftägande dom befunnits skyldig till förfarande, varå avsättning kunnat

följa, men jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarats fri från ansvar och

i anslutning härtill erhållit tjänstledighet, äger domkapitlet avstänga honom

från prästämbetet intill dess han åter må träda i tjänstgöring.

Prästerlig befattningshavare må av domkapitlet avstängas från prästämbetet

under tid då han är suspenderad eller avstängd från utövningen av

sin befattning.

Präst utan prästerlig befattning, som på grund av sitt leverne eller någon

sin gärning finnes ovärdig eller olämplig att vara präst, må av domkapitlet

skiljas från prästämbetet eller för viss tid, ej över ett år, avstängas därifrån.

5 mom. Domkapitel tillkommer att upptaga och avgöra fråga om skyldighet

för prästerlig befattningshavare att avgå från sin befattning på den

grund att han avfallit från svenska kyrkans lära.

Prästerlig befattningshavare, som avfallit från svenska kyrkans lära och

avgått från befattningen, skall av domkapitlet skiljas från prästämbetet.

Samma lag vare om annan präst som avfallit från svenska kyrkans lära.

6 mom. Den som icke åtnöjes med domkapitels beslut i något av de i

2—5 mom. angivna hänseenden äger hos Konungen söka ändring genom

besvär, vilka skola hava inkommit till ecklesiastikdepartementet inom en

månad från det han erhöll del av beslutet.

Beslut som avses i 3 eller 4 mom. går i verkställighet utan hinder av klagan,

där ej annorlunda förordnas.

17 §.

För beslutförhet---- slutet ense.

Falla vid omröstning i domkapitel rösterna lika för olika meningar, blir

den mening beslut som biträdes av preses, dock att i ärenden som avses i

13 § 2—5 mom. skall gälla vad i allmän lag stadgas om brottmål.

20 §.

Åtal mot biskop för ämbetsbrott eller mot annan ledamot i domkapitel

för förbrytelse som han i denna sin egenskap begår skall upptagas omedelbart

av hovrätt. Samma lag vare beträffande åtal mot stiftssekreterare för

ämbetsbrott.

Med avseende å biskop tillkommer befogenhet, som i 13 § 3—5 mom.

sägs, Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Genom lagen upphävas lagen den 8 mars 1889 (nr 2 s. 1) om straff för

ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål, lagen den

om fullföljd av talan från domkapitel m. m. samt vid kyrkolagen och

andra författningar innehålla om domsrätt för domkapitel.

Mål, vari rättegång i domkapitel inletts före nya lagens ikraftträdande,

skall behandlas enligt äldre lag.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

51

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 9 december 1910 (nr 141 s. 35)

om emeritilöner för präster.

Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 9 december 1910 om emeritilöner

för präster skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

7 §.

Förklarar domstol, att den som åtnjuter emeritilön förskyllt avsättning

från den befattning, på grund varav han erhållit emeritilönen, vare hans

rätt till lönen förverkad, när domen vinner laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av punkt 18:o förordningen den 27 november 1936

nr 578) med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte

nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel.

Härigenom förordnas, att punkt 18 :o förordningen den 27 november 1936

med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder

för dispositionen av därtill avsedda medel skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

18:o

Vad i fråga om emeritilön åt präst, som avses i lagen om reglering av

prästerskapets avlöning, finnes stadgat därom, att rätten till sådan lön skall

vara förverkad, där den som åtnjuter lönen av domstol förklaras hava förskyllt

avsättning, ävensom att emeritilön ej må i mät tagas eller med kvarstad

beläggas, skall även gälla i fråga om emeritilön åt biskop.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1949.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

Straffrättskommitténs förslag.

Förslag till lag om ansvar för ämbetsbrott av präst.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den som innehar prästerlig befattning inom svenska kyrkan skall, med

iakttagande av vad i 2 och 3 §§ stadgas, vara underkastad ämbetsansvar enligt

allmän lag.

Domkapitlet äge ock tilldela prästerlig befattningshavare varning eller

suspendera eller avstänga honom från tjänstgöring efter ty i 4 och 6 §§

sägs, dock att vad där stadgas ej skall gälla biskop.

Från prästämbetet må präst inom svenska kyrkan skiljas eller avstängas

allenast efter ty i 7 § sägs.

2 §.

Prästerlig befattningshavare som avfaller från svenska kyrkans lära skall

dömas befattningen förlustig.

3 §•

Finnes prästerlig befattningshavare offentligen förkunna eller annorledes

utsprida lärosats, som är stridande mot svenska kyrkans lära, eller bryta

mot bestämmelser om kyrkans ordning, varde, där ej gärningen innefattar

annat brott än tjänstefel, dömd såsom i 25 kap. 5 § strafflagen sägs.

Samma lag vare, där sådan befattningshavare genom sitt leverne eller någon

sin gärning sätter i fara sin värdighet eller lämplighet som präst.

Innehar präst, som enligt denna paragraf förskyllt avsättning eller suspension,

jämväl befattning som ej är prästerlig, skall domstolen allenast

om särskilda skäl föranleda därtill avsätta eller suspendera honom från

den befattningen.

4 §.

Åsidosätter prästerlig befattningshavare vad honom i de hänseenden som

avses i 3 § åligger eller eljest sin tjänsteplikt, äger domkapitlet antingen

tilldela honom varning eller suspendera honom på högst sex månader eller

ock föranstalta om åtal vid domstol.

Vill ej allmän åklagare väcka åtal i fall som avses i första stycket, äge

domkapitlet förordna särskild åklagare att utföra atalet. Av domkapitel

förordnad åklagare må ock i högre rätt fullfölja väckt åtal och på sätt

stadgas om målsägande övertaga åtalet.

5 §.

Mål rörande avfall eller brott mot kyrkans lära eller ordning upptages

omedelbart i hovrätt. Vid handläggning av sådant mål^ skall hovrätten bestå

av presidenten och två ledamöter i hovrätten samt två av hovrätten tillkallade

prästerliga ledamöter, den ene biskop och den andre prästvigd medlem

av domkapitel eller teologisk fakultet. Har prästerlig ledamot ej förut avlagt

domared, skall han före inträde i tjänstgöring avlägga sådan ed infor

hovrätten.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

6 §.

Står prästerlig befattningshavare under åtal för brott och äro omständigheterna

sådana att domkapitlet finner honom hava satt i fara sin värdighet

eller lämplighet som präst, må domkapitlet för tiden intill dess laga kraftägande

dom föreligger avstänga honom från utövning av befattningen. Är

prästerlig befattningshavare för sådant brott dömd till frihetsstraff eller böter

utan att han tillika blivit avsatt eller suspenderad från befattningen, äger

domkapitlet avstänga honom från utövning av befattningen, dock ej för längre

tid än till dess tre månader förflutit från det domen vunnit laga kraft; i

denna tid skall ej inräknas tid varunder den dömde undergår frihetsstraff.

Domkapitlets beslut jämlikt denna paragraf gånge i verkställighet utan

hinder av klagan. Prästerlig befattningshavare som sålunda avstänges från

utövning av sin befattning äge, om han innehar ordinarie tjänst i församling,

under tiden åtnjuta de med tjänsten förenade löneförmåner, dock med

avdrag av vad som bör tillkomma den som förrättar tjänsten.

7 §•

Den som blivit avsatt från prästerlig befattning må av domkapitlet skiljas

från prästämbetet eller för viss tid ej över ett år avstängas därifrån. Samma

lag vare om annan präst utan prästerlig befattning, där han på grund av sitt

leverne eller någon sin gärning finnes ovärdig eller olämplig att vara präst.

För tid då prästerlig befattningshavare är suspenderad eller avstängd från

utövningen av sin befattning må han ock av domkapitlet avstängas från

prästämbetet.

Präst som avfallit från svenska kyrkans lära skall av domkapitlet skiljas

från prästämbetet, innehavare av prästerlig befattning dock först sedan

han blivit avsatt därifrån.

8 §.

Den som icke åtnöjes med domkapitlets beslut i något av de i 4 § första

stycket samt 6 och 7 §§ angivna hänseenden äger hos Konungen söka ändring

genom besvär, vilka skola hava inkommit till ecklesiastikdepartementet

sist å trettionde dagen efter den då han av beslutet erhöll del.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 194 .

Genom lagen upphävas lagen den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott

av präst och om laga domstol i sådana mål, förordningen den 29 juli 1812

angående åtskilliga omständigheter, som böra iakttagas vid ändrings sökande

i konsistoriernas utslag, samt vad kyrkolagen och andra författningar

innehålla om domsrätt för domkapitel.

Mål, vari rättegång i domkapitel inletts före nya lagens ikraftträdande,

skall behandlas enligt äldre lag.

Förslag till lag om iimbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall.

Med upphävande av lagen den 12 november 1915 (nr 433) om ansvar för

vigselförrättare i vissa fall förordnas som följer:

Viger särskilt förordnad vigselförrättare som ej är diplomatisk eller konsulär

ämbetsman, eller präst "inom svenska kyrkan som ej innehar prästerlig

befattning, eller präst i främmande trossamfund, då laga binder mot

äktenskapet möter eller utan att lysning eller annat kungörande i stadgad

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

ordning föregått, eller åsidosätter han eljest, beträffande annat än rent kyrklig

ordning, vad honom i egenskap av vigselförrättare åligger, vare lag som

i 25 kap. 5 § strafflagen sägs, dock att fängelse ådömes i stället för avsättning

eller suspension; innehar den brottslige befattning som i 12 § samma

kapitel angives, må han avsättas eller suspenderas därifrån.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 194 .

Förslag till lag om ändring i lagen den 13 november 1936 (nr 567) om

domkapitel.

Härigenom förordnas, att 2 § 4 mom. samt 17 och 20 §§ lagen den 13

november 1936 om domkapitel skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

2 §.

4 mom. Vid handläggning av mål angående tillämpning av lagen om

ansvar för ämbetsbrott av präst skall den i 12 § omförmälde stifts sekreteraren

hava säte och stämma i domkapitlet.

17 §.

För beslutförhet---slutet ense.

Falla vid omröstning i domkapitel rösterna lika för olika meningar, bladen

mening beslut, som biträdes av preses; dock att i mål angående tillämpning

av lagen om ansvar för ämbetsbrott av präst skall gälla vad i allmän

lag stadgas om brottmål.

20 §.

Åtal mot biskop för ämbetsbrott eller mot annan ledamot i domkapitel för

förbrytelse som han i denna sin egenskap begår skall upptagas omedelbart

av hovrätt. Samma lag vare beträffande åtal mot stiftssekreterare för ämbetsbrott.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 194 .

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

55

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 16 oktober

1946.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 30 september 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen

i statsrådet den 20 september 1946, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om tillägg till kyrkolagen;

2) lag om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall; och

3) lag angående ändring i lagen den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn B. A. S. Petrén.

Förslagen föranledde följande yttranden:

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 13 november 1936

(nr 567) om domkapitel.

13 §.

Justitieråden Lawski, Gyllenswärd och Nissen:

I 3 mom. första stycket stadgas möjlighet för domkapitlet att, då innehavare

av prästerlig befattning står under åtal för brott, för tiden intill dess

lagakraftägande dom föreligger avstänga honom från utövningen av befattningen.

Denna möjlighet har gjorts beroende av att befattningshavaren satt

sin värdighet eller lämplighet som präst i fara. Uttrycket är hämtat från

6 § i det av straffrättskommittén framlagda förslaget till lag om ansvar för

ämbetsbrott av präst. Av kommitténs motiv synes framgå, att uttrycket avser

att utgöra en direkt motsvarighet till den i 25 kap. 7 § strafflagen uti

kommitténs förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten upptagna

förutsättningen att den brottslige visat sig vara ovärdig eller eljest

uppenbarligen icke skickad att utöva tjänsten. Men i 6 och 7 §§ av sagda

kapitel i det remitterade förslaget i ämnet har förutsättningen angivits vara,

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

att den brottslige visat sig uppenbarligen icke vara skickad att innehava befattningen

eller eljest i avsevärd män skadat det anseende innehavaren av

befattningen bör äga. Då i förevarande hänseende någon saklig skillnad mellan

bestämmelserna i 25 kap. strafflagen och stadgandet i lagen om ämbetsbrott

av präst lärer vara varken åsyftad eller lämplig, synes följdriktigheten

kräva, att det i strafflagen använda uttryckssättet lägges till grund för avfattningen

av det senare stadgandet. I enlighet härmed hemställes, att i 3

mom. förutsättningen för att åtalad innehavare av prästerlig befattning skall

kunna avstängas från utövningen av denna angives på det sättet att omständigheterna

skola vara sådana att han satt i fara det anseende innehavaren av

befattningen bör äga. Vidtages denna ändring i 3 mom., torde härav föranledas,

att uttrycket »finnes ovärdig eller olämplig att vara präst» i 4 mom.

tredje stycket utbytes mot orden »finnes hava i avsevärd mån skadat det

anseende han såsom präst bör äga».

Regeringsrådet Kuylenstierna:

Det föreslagna stadgandet om avstängning från prästerlig befattning av

befattningshavare som anses hava satt sin värdighet eller lämplighet som

präst i fara angives av föredragande departementschefen överensstämma

med vad straffrättskommittén i anslutning till gällande rätt föreslagit. Kommittén

hänvisar till vad för närvarande gäller såtillvida att prästerlig befattningshavare,

vilken åtalats för brott av allvarlig beskaffenhet, anses

liksom nu böra avstängas. Möjligheten till avstängning bör emellertid enligt

kommittén icke göras beroende av om straffskalan för brottet upptager

avsättning eller annat svårare straff, eftersom enligt 25 kap. 7 § strafflagen

i kommitténs förslag varje brott kan föranleda avsättning under

förutsättning att den brottslige genom brottet visat sig vara ovärdig eller

eljest uppenbarligen icke skickad att utöva tjänsten. Utan annan motivering

än denna föreslog kommittén ett stadgande av samma innehåll som det nu

i det remitterade förslaget upptagna. Man får av kommitténs motivering den

uppfattningen att det i och för sig mindre klara uttrycket »värdighet eller

lämplighet som präst» skall utgöra ett slags positiv motsvarighet till det negativa

»ovärdighet eller olämplighet» som präst. Då uttrycket »värdighet som

präst» närmast leder tanken på prästens uppträdande och det uppställda

rekvisitet möjligen skulle kunna tolkas så att även en mindre brist härutinnan

kunde föranleda avstängning, synes en ändring önskvärd. Jag ifrågasätter

att — med viss anslutning till uttryckssättet i 25 kap. 7 § i förslaget

till lag om ändring i strafflagen och 4 mom. tredje stycket i den nu ifrågavarande

paragrafen — såsom villkor för avstängning stadgas, att omständigheterna

äro sådana att befattningshavaren måste anses ovärdig eller

olämplig att tillsvidare utöva befattningen.

Lagrådet:

I 4 mom. stadgas — uti olika sammanhang — att domkapitlet under närmare

angivna förhållanden kan avstänga präst från prästämbetet. Uttrycket

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

»avstänga» utgör emellertid den hävdvunna beteckningen enbart för sådan

provisorisk skyddsåtgärd som behandlas i 3 inom.; och för denna användning

synes det alltjämt böra förbehållas. En helt annan innebörd får uttrycket

genom att begagnas om fall, som avses i 4 mom. Även om åtgärd av där

avsett slag icke innefattar något egentligt straff, är den — bortsett från det

i senare ledet av andra stycket upptagna fallet — likväl av jämförlig karaktär

och innefattar en slutlig åtgärd. I 4 mom. torde följaktligen ordet

»avstängas» böra utbytas mot annat uttryck, förslagsvis »förklaras obehörig

att utöva prästämbetet».

20 §.

Justitieråden Lawski och Nissen samt regeringsrådet Kuylenstierna:

Enligt departementschefens uttalande till remissprotokollet är det avsett

att den befogenhet, som enligt andra stycket tillkommer Konungen, skall utövas

av regeringsrätten. Enligt §§ 17 och 18 regeringsformen har regeringsrätten

att i den omfattning, som bestämmes i särskild lag, pröva och avgöra

besvär, som må hos Konungen fullföljas i statsdepartementen, samt att, i

mål av beskaffenhet att kunna tillhöra dess slutliga prövning, upptaga och

avgöra alla ansökningar, att Konungen må bryta dom åter, som vunnit laga

kraft, eller återställa laga tid, som försutten är. Det torde kunna sättas i

fråga, om det kan anses med grundlagen överensstämmande att åt regeringsrätten

uppdraga avgörandet av mål och ärenden av annat slag än de sålunda

i regeringsformen omnämnda. Å andra sidan torde ärenden som avses i 13 §

5 mom. icke lämpligen böra prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet utan bör

avgörandet därav överlämnas åt myndighet, vars handläggning av ärendena

kan ansluta sig till förfarandet inför domstol.

Då ärenden av förevarande slag kunna antagas bliva ytterligt sällsynta,

synes en möjlighet vara att helt och hållet underlåta att reglera ifrågavarande

spörsmål. För sådant ändamål kunde i andra stycket intagas allenast ett

stadgande att bestämmelserna i 13 § 4 och 5 mom. ej skola äga tillämpning

å biskop. En annan och kanske bättre utväg vore att även då fråga

är om åtgärder mot biskop låta ärenden som avses i 13 § 3—5 inom. avgöras

av domkapitlet med fullföljdsrätt till regeringsrätten. Med hänsyn till

att dessa ärenden såsom nämnts lära bliva sällsynta torde avseende ej behöva

fästas vid att det måhända kan synas mindre tilltalande att biskop i

förevarande hänseende kommer att lyda under domkapitlet. Den sist förordade

anordningen erfordrar, att i andra stycket i förevarande paragraf

stadgas allenast att bestämmelserna i 13 § 3 mom. skola äga tillämpning å

biskop.

Jnstitierådet Gijllenswärd:

Stadgandet i § 17 mom. 2 regeringsformen, enligt vilket Konungens rätt

att pröva och avgöra (administrativa) besvär uppdrages regeringsrätten och

som står i motsats till stadgandet i mom. 1 av samma paragraf därom att

Konungens (judiciella) domsrätt skall uppdragas högsta domstolen, behöver

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

enligt min mening ej tolkas på sådant sätt att det utgör hinder för att till

regeringsrätten överlämna den omedelbara prövningen av de i 13 § 3—5 mom.

utav remissförslaget avsedda ärenden som angå biskop. Sådant ärende är i

fråga om denne ämbetsman icke av annan beskaffenhet än då det rör lägre

prästerlig befattningshavare. Skillnaden är uteslutande processuell och består

däri att man — på sätt skett även inom andra jämförliga områden av statsförvaltningen

— till undvikande av att underlydande skola nödgas fälla dom

angående dem överordnad uti en enda instans sammanfört den handläggning

och prövning som eljest fördelar sig å nämnda instans och en närmast

lägre. Att avfattningen av grundlagsbudet skulle ha valts i syfte att uti

ifrågavarande hänseende göra regeringsrättens kompetens mindre omfattande

än högsta domstolens för motsvarande fall giva förarbetena till de i samband

med regeringsrättens instiftande genomförda ändringarna i regeringsformen

heller icke någon anledning antaga. Framhållas må ock, att regeringsrätten

redan tidigare ansetts vara behörig att omedelbart avgöra vissa ärenden,

nämligen frågor om undantagande från offentligheten av handlingar som i

mål angående meddelande av patent — där regeringsrätten har att pröva

anförda besvär — inkomma till Konungen (se prop. nr 176 vid 1944 års

riksdag s. 140). Likaså kan erinras, att ända från början lagen den 26 maj

1909 om Kungl. Maj :ts regeringsrätt innehållit föreskrifter varigenom funktioner

tillagts regeringsrätten vilka överhuvud ej omförmälas i §§ 17, 18 och

26 regeringsformen, i det att enligt 4 § sagda lag regeringsrätten har att i

vissa fall avgiva utlåtande över ansökningar om meddelande av dispens eller

om vidtagande av annan åtgärd vilken ankommer på beslut av Kungl. Maj :t

i statsrådet. Och senare ha ytterligare åligganden av liknande slag tillkommit;

sålunda skall enligt 11 § lagen den 23 maj 1924 om förvärvande och

förlust av svenskt medborgarskap regeringsrättens yttrande inhämtas innan

Kungl. Maj :t i statsrådet prövar ansökan av en person att erhålla förklaring

om att han är svensk medborgare. Därest det emellertid anses, att ståndpunkt

nu icke bör tagas till berörda, i första hand statsrättsliga tolkningsspörsmål,

och följaktligen den i 20 § sista stycket av förslaget upptagna bestämmelsen

utgår, är jag ense med lagrådets övriga ledamöter beträffande

hur i hithörande del den tillämnade lagstiftningen lämpligen kan utformas.

Promulgationsbestämmelserna.

Lagrådet:

Slutorden i andra stycket, enligt vilket vad kyrkolagen och andra författningar

innehålla om domsrätt för domkapitel upphäves, innebär borttagande

av såväl den judiciella domsrätt över lärarpersonal vid vissa läroverk

och seminarier som den disciplinära domsrätt över samma lärarpersonal,

som enligt ordalagen i kyrkolagen och andra författningar —■ men ej i realiteten

— kvarstår hos domkapitlen. Att ordet domsrätt använts medför

emellertid den icke åsyftade effekten att också den disciplinära myndighet,

domkapitlen utöva dels —- omedelbart — över sina befattningshavare dels

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

— såsom besvärsinstans — över bl. a. klockare, bortfaller. Det synes därför

lämpligare att stadgandet utbytes mot föreskrift om upphävande av vad

kyrkolagen och andra författningar innehålla om domsrätt för domkapitel

över lärarpersonal vid läroverk och seminarier, så ock av vad i övrigt finnes

i lag eller särskild författning stridande mot bestämmelserna i den nu

föreslagna lagen.

Övriga lagförslag.

Dessa lämnades av lagrådet utan erinran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

Utdrag av protokollet över jnstitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 1 november 1946.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för finansdepartementet och med statsrådet

Quensel lagrådets den 16 oktober 1946 avgivna utlåtande över den 20 september

1946 till lagrådet remitterade förslag till

1) lag om tillägg till kyrkolagen;

2) lag om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall; och

3) lag angående ändring i lagen den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Lagrådet har förordat vissa redaktionella jämkningar beträffande 13 §

3 och 4 mom. samt promulgationsbestämmelserna i förslaget till lag angående

ändring i lagen om domkapitel. 13 § 3 mom. och 4 mom. ha med anledning

härav jämkats i enlighet med vad tre ledamöter föreslagit; 13 § 4 mom.

har tillika jämte promulgationsbestämmelserna ändrats på sätt lagrådet enhälligt

hemställt.

I fråga om 20 § andra stycket i samma lagförslag ha tre av lagrådets ledamöter

givit uttryck åt tvivel om grundlagsenligheten av att, på sätt jag har

avsett, åt Kungl. Maj :t i regeringsrätten uppdraga att såsom första instans

pröva frågor om skyldighet för biskop att avgå vid avfall samt om vissa

andra ingripanden mot biskop. De tvivelsmål som sålunda uttalats ha utförligt

bemötts av den fjärde ledamoten av lagrådet. Under åberopande av

de skäl för vilka han redogjort anser jag mig böra vidhålla den ståndpunkt

som jag i förevarande hänseende intog vid remissen av förslaget till lagrådet.

Med förmälan att förslaget till lag om ämbetsansvar för vigselförrättare i

vissa fall icke torde vara av kyrkolags natur hemställer föredraganden, att

från kyrkomötet måtte inhämtas dels yttrande huruvida kyrkomötet efter

ändringar i anmärkta hänseenden godkänner förslagen till lag om tillägg till

kyrkolagen och lag angående ändring i lagen den 13 november 1936 (nr 567)

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

om domkapitel dels ock yttrande över de vid protokollet den 20 september

1946 fogade förslagen till lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 9

december 1910 (nr 141 s. 35) om emeritilöner för präster och till förordning

om ändrad lydelse av punkt 18:o förordningen den 27 november 1936 (nr

578) med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder

för dispositionen av därtill avsedda medel.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

kyrkomötet skall avlåtas skrivelse av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Thore Wisén.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

Nr 25.

Kyrkomötets underdåniga skrivelse i anledning av Kungl. Maj:ts

skrivelse med förslag till lag om tillägg till kyrkolagen

m. m.

Till Konungen.

I skrivelse till kyrkomötet den 1 november 1946, nr 9, har Eders Kungl.

Maj:t, under åberopande av skrivelsen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, förklarat Sig vilja från kyrkomötet inhämta

dels yttrande, huruvida kyrkomötet godkände vid skrivelsen fogade förslag

till lag om tillägg till kyrkolagen och lag angående ändring i lagen den

13 november 1936 (nr 567) om domkapitel,

dels ock yttrande över skrivelsen jämväl bifogade förslag till lag angående

ändrad lydelse av 7 § lagen den 9 december 1910 (nr 141 s. 35) om

emeritilöner för präster och till förordning om ändrad lydelse av punkt

18:o förordningen den 27 november 1936 (nr 578) med ändrade bestämmelser

för biskoparnas avlönande jämte nya grunder för dispositionen av

därtill avsedda medel.

I ärendet har kyrkolagsutskottet avgivit betänkande, nr 18, varav tryckt

exemplar här bifogas.

Under hänvisning till vad utskottet anfört får kyrkomötet i underdånighet

dels, såvitt angår de till godkännande av kyrkomötet framlagda lagförslagen,

med förklarande att kyrkomötet funnit vissa jämkningar böra företagas

i dessa förslag, anmäla, att kyrkomötet för sin del godkänt de förslag

till om tillägg till kyrkolagen och lag angående ändring i lagen den 13

november 1936 (nr 567) om domkapitel, som framlagts av utskottet i omförmälda

betänkande, nr 18,

dels ock förklara sig icke hava något att erinra mot de vid skrivelsen

fogade förslagen till lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 9 december

1910 (nr 141 s. 35) om emeritilöner för präster och till förordning om

ändrad lydelse av punkt 18 ro förordningen den 27 november 1936 (nr 578)

med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder

för dispositionen av därtill avsedda medel.

Stockholm den 6 december 1946.

Underdånigst.

E. EIDEM.

G. H. Berggren

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mctj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

63

Nr 18.

Kyrkolagsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse,

nr 9, med förslag till lag om tillägg till kyrkolagen

m. m.

I en den 1 november 1946 dagtecknad, till kyrkolagsutskottets handläggning

hänskjuten skrivelse, nr 9, har Kungl. Maj :t, under åberopande av

skrivelsen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden

för den 20 september och den 1 november 1946 samt lagrådets protokoll

för den 16 oktober 1946, från kyrkomötet begärt dels yttrande huruvida

kyrkomötet godkänner vid skrivelsen fogade förslag till lag om tillägg

till kyrkolagen och lag angående ändring i lagen den 13 november 1936 (nr

567) om domkapitel, dels ock yttrande över skrivelsen likaledes bifogade

förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 9 december 1910

(nr 141 s. 35) om emeritilöner för präster och till förordning om ändrad lydelse

av punkt 18 :o förordningen den 27 november 1936 (nr 578) med ändrade

bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder för dispositionen

av därtill avsedda medel.

De lagförslag, som genom Kungl. Maj :ts nu ifrågavarande skrivelse förelagts

kyrkomötet, innefatta en genomgripande omläggning av lagstiftningen

om straff för ämbetsbrott av präst och om ordningen för beivrandet av sådana

brott.

De nuvarande bestämmelserna i ämnet, vilka äro av kyrkolags natur och

återfinnas i lagen den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst och

om laga domstol i sådana mål, innebära att ämbetsbrott av präst uppdelats

i två grupper. Den ena gruppen, som väsentligen omfattar brott vid fullgörandet

av prästerliga ämbetsuppgifter med betydelse även utanför kyrkans

område såsom lysning, vigsel och kyrkobokföring samt vården och förvaltningen

av egendom som prästen i kraft av sitt ämbete omhänderhar, bestraffas

enligt 25 kapitlet allmänna strafflagen och mål om hithörande brott

höra under de allmänna domstolarna. Den andra gruppen omfattar närmast

brott, genom vilka prästen förbryter sig enbart i sin egenskap av kyrkans

tjänare, såsom då han förkunnar villolära eller gör sig skyldig till förseelser

i sitt leverne. För denna grupp av brott äro straffen bestämda i 1889 års lag

och mål härom upptagas i första instans av domkapitlet.

Enligt det förevarande lagförslaget skall 1889 års lag upphävas utan att

ersättas av någon ny motsvarande lag med särskilda bestämmelser om ämbetsbrott

av präst och om forum för mal härom. Detta innebär, att praster
-

Utskottet.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

liga befattningshavare helt föras in under bestämmelserna om straff för ämbetsbrott

i 25 kapitlet allmänna strafflagen, samt att alla mål om ämbetsbrott

av präst skola upptagas av de allmänna domstolarna. En följd av

förslaget är vidare, att lagstiftningen om vilka straff som skola vara stadgade

för ämbetsbrott av präst och om hur rättegången i hithörande mål skall

vara ordnad icke längre kommer att vara av kyrkolags natur.

Utskottet upptar till en början frågan om de prästerliga befattningshavarnas

inordnande under 25 kapitlet allmänna strafflagen. I denna del får

förslaget ses mot bakgrund av den nya lydelse, som ifrågavarande strafflagskapitel

avses skola erhålla enligt den 10 maj 1946 till lagrådet remitterat

förslag till lag om ändring i strafflagen. För utskottet har det här gällt att

bedöma, för det första huruvida de ämbetsbrott av präst, för vilka straff nu

äro utsatta i 1889 års lag, kunna väntas bliva enligt de föreslagna nya stadgandena

i 25 kapitlet allmänna strafflagen bestraffade på ett sätt som svarar

mot kyrkans intressen och den kyrkliga ordningens behov, och för det

andra huruvida det kan anses vara för kyrkan förenat med vådor att bestämmelserna

om straff för ämbetsbrott av präst icke längre bliva av kyrkolags

natur.

I det förra hänseendet ger herr biskopen Brilioths tidigare omnämnda motion

anledning att särskilt uppmärksamma frågan om straffet för överträdande

av prästs tystnadsplikt. Härom stadgas för närvarande i 2 § av 1889

års lag, att präst, som om hemligt skriftermål röjer vad honom enligt kyrkolagen

icke är tillåtet att uppenbara, skall avsättas. Enligt förslaget skulle

detta brott i stället bliva att hänföra under 25 kapitlet 3 § allmänna strafflagen

enligt nyssnämnda till lagrådet remitterade förslag, varest upptagits

ett stadgande av innehåll att, om ämbetsman yppar vad han är pliktig att

hemlighålla eller olovligen utnyttjar sådan hemlighet, han, där ej gärningen

eljest är särskilt belagd med straff, skall för brott mot tystnadsplikt dömas

till suspension eller avsättning samt, om skäl därtill äro, tillika dömas till

fängelse; i ringa fall skall straffet allenast vara böter. Vid sidan om det i

2 § av 1889 års lag ensamt upptagna straffet avsättning öppnas sålunda

möjlighet att låta även andra straff arter komma till användning. För kyrkan

är biktens helgd av utomordentligt stor betydelse och berör själva grundvalarna

för hennes själavårdande gärning. Ur kyrklig synpunkt är det därför

en angelägenhet av högsta vikt, att prästens förpliktelser liärutinnan stå

under en sträng straffsanktion. Mot denna bakgrund har man att se den

nuvarande regeln om avsättning i hithörande fall. Enligt utskottets mening

kunna emellertid undantagssituationer tänkas, i vilka en präst brutit mot

sin tystnadsplikt under sådana omständigheter att det skulle innebära en

obillig hårdhet, om straffet icke kunde bliva annat än avsättning. Med hänsyn

härtill och då de verkligt allvarliga fallen måste antagas även i fortsättningen

komma att föranleda avsättning, finner sig utskottet icke på nu ifrågavarande

punkt böra förorda någon annan lösning än den av såväl straffrättskommittén

som Kungl. Maj :t föreslagna.

Beträffande ytterligare ett i 1889 års lag behandlat brott finnes särskild

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

anledning att pröva, huruvida den föreslagna nya lagstiftningen erbjuder

tillräckliga garantier för att straff alltjämt skall inträda i den utsträckning,

som är påkallad ur kyrkans synpunkter. I 9 § första stycket av 1889 års lag

stadgas, att om präst inlåter sig med hantering eller köpslagan, som icke

anstår hans ämbete, eller såsom sakförare befattar sig med utförande av

rättegångar, som icke röra honom eller hans ämbete, eller genom eget förvållande

ligger i kiv och osämja med ämbetsbröder eller åhörare eller eljest

åstadkommer uppenbar förargelse genom sitt leverne eller någon sin

gärning, utan att brott är begånget, varå straff efter allmän strafflag eller

särskild författning bör följa, han skall dömas till varning, mistning av ämbetet

på viss tid eller avsättning. I detta stadgande åsyftade företeelser skola

enligt förslaget åtkommas genom en allmän bestämmelse om straff för

tjänstefel i 25 kapitlet 4 § allmänna strafflagen enligt det till lagrådet remitterade

förslaget. Sistnämnda föreslagna lagrum föreskriver att, om ämbetsman

av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosätter vad honom

åligger enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller

tjänstens beskaffenhet, han, där ej gärningen utgör tjänstemissbruk eller

eljest är särskilt belagd med straff, skall för tjänstefel dömas till böter eller

suspension. Är felet grovt, skall straffet vara avsättning eller suspension;

om skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse.

En tillämpning av det sålunda föreslagna stadgandet på prästerliga befattningshavare

möter svårighet däri att, medan de flesta andra ämbetsmäns

åligganden äro preciserade i författningar av instruktionell natur, motsvarande

föreskrifter för prästernas del huvudsakligen få sökas i den på grund

av sin ålderdomlighet svårtillämpade kyrkolagen. Särskilt i fråga om vilka

krav som skola ställas på en prästs allmänna livsföring, hade det därför i

och för sig varit önskvärt att vid sidan om kyrkolagen kunna hänvisa till ett

modernare stadgande. Straffrättskommittén hade också bl. a. föreslagit en

särskild straffbestämmelse för prästerlig befattningshavare, som genom sitt

leverne eller någon sin gärning sätter i fara sin värdighet eller lämplighet

som präst. Chefen för justitiedepartementet har emellertid icke funnit erforderligt

att upptaga något sådant stadgande och har såsom motivering

härför anfört, att enligt vad som föreslagits i 25 kapitlet 4 § allmänna strafflagen

såsom tjänstefel straffbelädes icke endast överträdande av särskilda

författningar och föreskrifter utan även åsidosättande av vad som ålåge

ämbetsmannen enligt tjänstens beskaffenhet i och för sig. Tydligt vore, har

departementschefen vidare anfört, att den särskilda beskaffenheten av prästerlig

tjänst måste anses ålägga innehavaren av sådan befattning stränga

krav i fråga om hans vandel och allmänna livsföring. De särskilda kraven

på prästers oförvitlighet i leverne hade även kommit till uttryck bl. a. i 19

kapitlet 28 § kyrkolagen, varest exempelvis föreskreves att prästerna skulle

föra ett gudfruktigt, ärligt och ärbart leverne. Erinras kunde också om bestämmelsen

i tjugoåttonde punkten i prästerskapets privilegier om prästernas

skyldighet hl. a. att föra ett gudligt, nyktert och beskedligt leverne. Även

om sistnämnda båda lagrum vore så ålderdomliga att de icke längre läm->

5 llil«m<i till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. hr H4.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

pade sig att direkt åberopas, gåve de uttryck för vad som enligt sakens natur

måste anses åvila prästerna i fråga om oförvitlig vandel. Ett beteende

som stode i strid häremot fölle därför enligt departementschefens mening

under den allmänna bestämmelsen om straff för tjänstefel.

Med hänsyn till detta uttalande av departementschefen, vilket ger befogad

anledning förvänta att det föreslagna stadgandet i 25 kapitlet 4 § strafflagen

även i nu ifrågavarande avseende skall bliva tillämpat på ett sätt som

tillgodoser kyrkans behov, har utskottet även i före varande punkt funnit

sig kunna biträda förslaget. Utskottet finner emellertid i och för sig önskvärt

att till underlättande av lagtillämpningen prästs ämbetsplikt såväl beträffande

levernet som i andra avseenden bleve inskriven i mera tidsenligt

avfattade lagbud. Enligt utskottets mening bör därför frågan om en modernisering

av kyrkolagen i hithörande delar eller annan lagstiftning i ämnet

snarast upptagas. Den precisering av prästs ämbetsplikt, som härigenom

skulle åvägabringas, konime att automatiskt bliva avgörande även för tilllämpningen

av 25 kapitlet 4 § strafflagen.

Det sist sagda leder över till frågan, huruvida överförandet av bestämmelserna

om straff för prästs ämbetsbrott från kyrkolagens till den allmänna

strafflagens område i och för sig kan godkännas av kyrkan. Med avseende

å denna fråga må framhållas, att överförandet gäller endast själva straffbestämmelserna,

varemot stadgandena om vad som utgör prästs ämbetsplikt

såsom kyrkans tjänare alltjämt skola höra hemma i kyrkolagen eller i annan

lagstiftning av kyrkolags natur och följaktligen icke kunna upphävas

eller ändras utan kyrkomötets medverkan. Detta gäller även tystnadsplikten

i fråga om vad som anförtrotts präst vid hemligt skriftermål. Då herr

biskopen Brilioth såsom motivering till sin förut omnämnda motion anfört,

att det av principiella skäl vore angeläget att denna prästens tystnadsplikt

alltjämt bleve fastslagen genom ett särskilt, i kyrkolagen ingående

stadgande, må sålunda hänvisas till att själva de grundläggande stadgandena

om förbud för präst att yppa vad som berättats honom vid hemligt skriftermål,

vilka äro inrymda i 7 kapitlet kyrkolagen, icke upphävas genom det

nu förevarande lagförslaget. Förslaget innebär i denna del endast, att bestämmelserna

om straffet för överträdande av denna i kyrkolagen fastslagna

ämbetsplikt bliva att söka i den allmänna strafflagens kapitel om straff för

ämbetsbrott. Då kyrkomötets rätt att medverka vid fastställande av vad som

i detta och andra avseenden skall utgöra ämbetsbrott av präst sålunda blir

bevarad, synas några avgörande invändningar icke kunna göras mot att

prästerliga befattningshavare i fråga om straffen för sådana brott inordnas

under strafflagens allmänna bestämmelser om ämbetsbrott.

På grund av de överväganden, för vilka nu redogjorts, har utskottet icke

funnit anledning motsätta sig att bestämmelserna om straff för ämbetsbrott

av präst i 1889 års lag upphävas utan alt ersättas av några motsvarande nya

straffbestämmelser av kyrkolags natur.

n Utskottet upptar härefter frågan om den ordning, i vilken ämbetsbrott av

prästerliga befattningshavare böra beivras. I denna del finner utskottet, att

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

de skäl som av straffrättskommittén och chefen för justitiedepartementet anförts

mot bibehållandet av domkapitlen såsom domstolar måste anses övertygande.

Utskottet anser emellertid angeläget att vid den överflyttning av

domkapitlens nuvarande domsrätt till de allmänna domstolarna, som sålunda

blir nödvändig, kyrklig-teologisk sakkunskap blir företrädd vid handläggningen

av hithörande mål i den mån en sådan särskild sakkunskap är

behövlig. Detta har straffrättskommittén velat uppnå genom att föreslå, att

mål rörande brott mot kyrkans lära eller ordning skulle upptagas omedelbart

i hovrätt, samt att vid handläggning av sådant mål såsom meddomare

i hovrätten skulle tjänstgöra två av hovrätten tillkallade prästerliga ledamöter,

den ene biskop och den andre prästvigd medlem av domkapitel eller

teologisk fakultet. Vad kommittén i denna del föreslagit har emellertid blivit

föremål för erinringar från åtskilliga remissinstanser. Invändningarna ha

bl. a. gått ut på, att den erforderliga särskilda sakkunskapen här liksom

eljest borde tillföras domstolarna i form av sakkunnigutlåtanden. Departementschefen

har även funnit, att några särregler om forum för mål angående

ämbetsbrott av präst eller om domstolarnas sammansättning i sådana mål

icke borde uppställas. Utskottet, som finner sig kunna förorda detta Kungl.

Maj :ts förslag, vill emellertid under hänvisning till de förut omnämnda remissyttrandena

framhålla, att det beträffande mål om alla slags ämbetsbrott

av präst i hans egenskap av kyrkans tjänare måste anses vara av

största vikt att kyrkans synpunkter på fallet bliva klarlagda för domstolen,

och att detta i allmänhet bäst torde ske genom att någon representant för

kyrkan är tillstädes vid domstolsförhandlingarna för att såsom sakkunnig

muntligen tillhandagå med upplysningar. Vissa garantier för att så skall

komma att tillgå finnas för närvarande i tjugofjärde punkten av prästerskapets

privilegier, varest bl. a. stadgas att innan prästmans sak av världslig

domare företages, sådant skall kungöras biskopen och konsistorium, som då

hava att förordna en fullmäktig att vara tillstädes vid sakens rannsakande

i världsligt forum och göra vid processen i samma sak de påminnelser som

å konsistorii vägnar kunna prövas nödiga. (Angående de mål beträffande

vilka detta stadgande torde kunna anses tillämpligt jfr kungl. resolutionen

den 1 oktober 1754 angående de tillfällen då konsistorium till prästs eller

skollärares biträde fullmäktig förordna bör och huru anmälan därom hos

konsistorium göras skall.) Måhända borde emellertid dessa ålderdomliga

stadganden ersättas med andra bestämmelser, som vore mera samstämda

med nya rättegångsbalkens regler om hörande av sakkunniga men likväl

alltjämt beredde kyrkan garantier i nu ifrågavarande hänseende.

På grund av vad sålunda anförts finner utskottet intet vara att erinra

mot att jämväl de processuella bestämmelserna i 1889 års lag upphävas

utan att ersättas av några motsvarande nya särbestämmelser för handläggningen

av mål angående ämbetsbrott av präst.

Utskottet övergår härefter till eu detalj granskning av de framlagda lagförslagen

i övrigt.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kungl. Maj-.ts proposition nr 94 (Bilagor).

Dessa inledas med ett förslag till lag om tillägg till kyrkolagen av innehåll

att, om någon som innehar prästerlig befattning inom svenska kyrkan eller

eljest i allmän tjänst avfaller från kyrkans lära, han skall vara pliktig att

avgå från befattningen. Vad sålunda föreslagits innebär, att en sådan förändring

av en prästs religiösa åskådning, som medför att han icke längre

kan omfatta den svenska kyrkans grundläggande trossatser, för framtiden

icke skall behandlas som ett brott och föranleda avsättning utan i stället

endast medföra civil skyldighet att avgå från innehavd prästerlig befattning.

Den tanke, som sålunda kommit till uttryck i lagtexten och som fullständigas

av vad i motiven uttalats om att präst som av nu ifrågavarande

anledning avgår från sin befattning bör kunna komma i åtnjutande av emeritilön,

finner utskottet vara även ur kyrklig synpunkt riktig. Den föreslagna

lagen får därför betecknas som ett betydelsefullt framsteg i vår

kyrkolagstiftning. I fråga om själva lagtextens avfattning anser utskottet

emellertid, att det mera skulle överensstämma med det föreslagna nya stadgandets

anda, om ordet »avfaller» utbyttes mot något ord, som bättre svarar

mot den ovan angivna uppfattningen att den religiösa åsiktsförändringen

icke innebär brott. Med hänsyn härtill förordar utskottet, att uttrycket »avfaller

från kyrkans lära» utbytes mot »övergiver kyrkans lära». Någon saklig

förskjutning av innebörden i Kungl. Maj :ts förslag kan uppenbarligen

icke anses ske genom denna ändring. Motsvarande språkliga ändring blir

erforderlig i 13 § 5 mom. i förslaget till lag angående ändring i lagen den

13 november 1936 om domkapitel.

Vad därefter angår förslaget till lag angående ändring i lagen den 13 november

1936 om domkapitel är till en början anledning att stanna inför

vad som i 13 § 2 och 3 mom. föreslagits om domkapitels disciplinära befogenheter

i förhållande till prästerliga befattningshavare som lyda under

domkapitlet. Att dylika befogenheter tillerkännas domkapitlen är en naturlig

följd av att deras nuvarande domsrätt föreslås skola upphävas. Utformningen

av förslagets bestämmelser i ämnet har emellertid på en punkt

skett utan tillgodoseende av önskemål, åt vilka kyrkomötet tidigare givit

uttryck. I skrivelse till Kungl. Maj :t den 4 november 1936, nr 12, har

kyrkomötet nämligen hemställt om utredning huruvida och i vilken form

bestämmelser kunde meddelas som beredde domkapitel ökade möjligheter

att där uppenbar skada för församlingslivet skulle vållas, därest straffad

präst omedelbart efter det straffet utståtts återinträdde i tjänstgöring i sin

församling, vidtaga åtgärder till förebyggande av dylik skada. Vid 1938

års kyrkomöte har därefter av herrar biskopar Brilioth och Aulén väckts

motion åsyftande bl. a. att präst måtte kunna tvångsvis försättas ur tjänstgöring

samt erhålla emeritilön, där varken skyldighet föreligger att avgå

enligt emeritilönelagen eller han av domstol dömts eller kan dömas till

avsättning men han gjort sig skyldig till förseelser i levernet av den art, att

det är uppenbart orimligt att han besörjer församlingsvården i samma församling

där förseelserna begåtts och där hans fortsatta ämbetsgärning kan

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

tänkas bli snarare nedbrytande än uppbyggande. Motionen har av kyrkomötet

med skrivelse den 28 november 1938, nr 33, överlämnats till Kungl.

Maj :t under anhållan att de i motionen anförda synpunkterna, som ägde

sammanhang med kyrkomötets förut omnämnda skrivelse den 4 november

1936, måtte vinna beaktande vid prövningen av däri avsedd fråga. Det nu

föreliggande lagförslaget upptar visserligen i 13 § 3 mom. första stycket

ett stadgande om prästerlig befattningshavares avstängande från utövningen

av sin befattning, men domkapitlets rätt att vidtaga sådan åtgärd är

begränsad av villkoret att befattningshavaren skall stå under åtal för brott

och att omständigheterna skola vara sådana att han satt i fara det anseende

innehavaren av befattningen bör äga; avstängning får vidare endast

ske för tiden intill dess lagakraftägande dom föreligger. Straffrättskommittén

hade däremot med anledning av vad kyrkomötet anfört i de förut

omnämnda båda skrivelserna föreslagit även införande av rätt för domkapitlet

att från utövning av befattningen avstänga prästerlig befattningshavare,

vilken för brott, varigenom domkapilet funne honom hava satt i

fara sin värdighet eller lämplighet som präst, blivit dömd till frihetsstraff

eller böter utan att han tillika blivit avsatt eller suspenderad; sådan avstängning

skulle dock icke få avse längre tid än intill dess tre månader förflutit

från det domen vunnit laga kraft.

Att departementschefen icke upptagit denna av kommittén föreslagna bestämmelse

torde framför allt få ses mot bakgrunden av innehållet i 25 kapitlet

7 § allmänna strafflagen i det till lagrådet remitterade strafflagsförslaget.

Enligt detta stadgande skall ämbetsman som dömes till straffarbete

på grund av brott, för vilket han ej förskyllt ämbetsstraff enligt vad förut

i kapitlet sägs, tillika varda avsatt; om särskilda skäl föranleda därtill, skall

han dock kunna bibehållas i tjänsten och skall i sådant fall kunna dömas

till suspension. Förskyller han fängelse eller böter, skall tillika dömas till

avsättning, om han genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara skickad

att innehava tjänsten, eller till suspension, om han eljest i avsevärd

mån skadat det anseende som innehavaren av befattningen bör äga. De vidsträckta

möjligheter, som sålunda öppnats för att avsätta eller suspendera

ämbetsmän som genom begångna brott visat sig olämpliga för fortsatt upprätthållande

av sina befattningar, voro icke för handen då kyrkomötets förut

berörda skrivelser tillkommo. Vidare må framhållas, att departementschefen

funnit det vara tydligt, att domstolarna i förekommande fall måste

taga särskild hänsyn till de prästerliga befattningarnas ömtåliga beskaffenhet,

när de prövade om suspension borde följa å brott. Med hänsyn till vad

sålunda förekommit finner utskottet ej skäl att i nu förevarande avseende

göra någon erinran mot vad Kungl. Maj :t föreslagit.

Däremot synes förslaget i ett annat hänseende böra fullständigas. För

det fall att domkapitlet jämlikt 13 § 2 mom. beslutat suspendera eu prästerlig

befattningshavare finnes nämligen icke i förslaget någon bestämmelse,

som berättigar domkapitlet att avstänga vederbörande från utövningen

av befattningen för tiden intill dess beslutet om suspensionen vun
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

nit laga kraft. Bestämmelser av dylikt innehålla återfinnas emellertid i åtskilliga

nu gällande stadgar och instruktioner för ämbetsverk och även i

29 § 1 mom. tredje stycket kungl. instruktionen den 4 januari 1937 för

domkapitlen, varest dessas disciplinära befogenheter i förhållande till den

egna personalen regleras. Uppenbart är att behov av en sådan bestämmelse

kan komma att göra sig gällande även när det är fråga om att i disciplinär

väg inskrida mot innehavare av prästerliga befattningar som lyda under

domkapitlet. Om domkapitlet skulle sakna befogenhet att med omedelbar

verkan från tjänstgöring avstänga en präst, som domkapitlet funnit böra

suspenderas för ett ämbetsfel av den art att han icke lämpligen kan få förbliva

i tjänst, bleve följden att domkapitlet i alla sådana fall tvingades att

anmäla prästen till åtal; för dylikt fall medger nämligen förslaget enligt

13 § 3 mom. domkapitlet möjlighet att besluta omedelbar avstängning. Detta

skulle innebära en icke oväsentlig faktisk inskränkning av de disciplinära

befogenheter som i 13 § 2 mom. tillerkänts domkapitlen. På grund härav

vill utskottet förorda, att såsom ett nytt stycke i 13 § 3 mom. införes ett

stadgande av innehåll, att, om domkapitel beslutat om suspension av prästerlig

befattningshavare, domkapitlet ock, till dess beslutet vunnit laga

kraft, skall äga avstänga honom från utövningen av befattningen.

Vad angår det återstående innehållet i förslaget till lag angående ändring

i lagen om domkapitel, är den mest betydelsefulla nyheten att, enligt vad

i 13 § 4 mom. föreslagits, frågan om prästs skiljande från prästämbetet

lösts ur sitt straffprocessuella sammanhang och helt överförts till domkapitlens

kompetensområde. I motiveringen till förslaget i denna del har departementschefen

bl. a. anfört att han i överensstämmelse med straffrättskommittén

funnit det lämpligaste vara, att liksom kyrkan ensam förlänar

prästämbetet det också skall ankomma på kyrkan att fråntaga någon hans

prästämbete. Detta klara uttalande, som ur kyrkans synpunkt innebär en

viktig principdeklaration, måste hälsas med tillfredsställelse. Genom att

utgå från denna principiella grund medför lagförslaget även praktiskt betydelsefulla

verkningar. Medan för närvarande världslig domstols dom å

avsättning från prästerlig befattning automatiskt medför även förlust av

prästämbetet, skall för framtiden kyrklig myndighet från fall till fall självständigt

pröva huruvida en avsättningsdom även bör föranleda prästens

skiljande från prästämbetet. På motsvarande sätt skall domkapitlet, då

någon suspenderats från en prästerlig befattning, pröva huruvida han skall

förklaras obehörig att under suspensionstiden utöva prästämbetet. Domkapitlet

skall vidare från prästämbetet kunna skilja präst utan prästerlig befattning,

som på grund av sitt leverne eller någon sin gärning i avsevärd

mån skadat det anseende han såsom präst bör äga. Den befogenhet, som härigenom

tillerkänts kyrkan på ett för henne viktigt område, finner utskottet

vara av stort värde.

I betraktande av det nyss återgivna motivuttalandet av departementschefen

vill det måhända förefalla mindre följdriktigt att, på sätt i 13 § 6 mom.

föreslagits, klagan över domkapitels beslut i hänseende som angives i 4

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

mom. i samma paragraf skall få föras hos Konungen i ecklesiastikdepartementet.

Utskottet har emellertid måst finna detta vara av praktiska skäl

ofrånkomligt, eftersom domkapitels beslut varigenom någon skiljes från

prästämbetet synes av hänsyn till denne böra kunna underkastas prövning

i någon högre instans på samma sätt som fallet är med närmast jämförliga

beslut av andra myndigheter. Då någon kyrklig myndighet med ställning

av överinstans i förhållande till domkapitlen icke finnes, måste i nu

förevarande fall klagan föras hos Kungl. Maj :t. Ur motiven till förslaget

må framhållas, att nu ifrågavarande besvärsmål avses komma att hänvisas

till regeringsrätten och sålunda bliva föremål för domstolsmässigt avgörande;

detta måste betecknas såsom en fördel. Vid bedömandet av denna

fråga må även hållas i minnet, att även för närvarande mål, i vilka domkapitel

dömt till prästämbetets förlust, fullföljas till världslig överinstans.

Det för kyrkan väsentligaste är emellertid att enligt lagförslaget prästämbetet

icke skall kunna fråntagas någon utan att initiativet härtill utgått

från den kyrkliga myndigheten.

I detta sammanhang har utskottet vidare funnit anledning att uppmärksamma

ett uttlande av straffrättskommittén i motiven till 7 § i dess förslag

till lag om ansvar för ämbetsbrott av präst. Kommittén har nämligen

där givit uttryck åt den uppfattningen att det förhållandet, att skiljande

från prästämbetet icke längre bleve något egentligt straff, icke skulle medföra

någon inskränkning i Konungens rätt att meddela nåd. Departementschefen

har icke berört denna fråga, och hur den besvaras inverkar icke på

avfattningen av de i förslaget ingående lagtexterna. Utskottet vill emellertid

för sin del draga i tvivelsmål, huruvida den av straffrättskommittén företrädda

uppfattningen verkligen är riktig. Därest skiljande från prästämbetet

icke längre blir ett i brottmål ådömt straff utan göres beroende av

domkapitlets prövning utifrån rent kyrkliga synpunkter, torde man kunna

fråga sig, om här finnes utrymme för någon Kungl. Maj :ts nåd. Tanken

att så skulle vara förhållandet synes vidare icke vara väl förenlig med det av

utskottet förut framhållna motivuttalandet att kyrkan ensam förlänar

prästämbetet.

Utöver vad nu angivits har utskottet icke funnit anledning till erinran

mot de nu ifrågavarande lagförslagen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att kyrkomötet måtte, med avslag å motionen nr 41, i anledning

av Kungl. Maj :ts skrivelse nr 9,

A) med förklarande att kyrkomötet funnit vissa jämkningar

böra företagas i de genom skrivelsen framlagda förslagen

till lag om tillägg till kyrkolagen och lag angående

ändring i lagen den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel,

för sin del godkänna följande förslag till

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

(Kungl. Maj.ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

i) Lag

om tillägg till kyrkolagen.

Härigenom förordnas, med tillägg till kyrkolagen, som följer.

Avfaller någon, som innehar prästerlig

befattning inom svenska kyrkan

eller eljest i allmän tjänst, från

kyrkans lära, vare han pliktig att avgå

från befattningen.

Där någon, som innehar prästerlig

befattning inom svenska kyrkan eller

eljest i allmän tjänst, övergiver kyrkans

lära, vare han pliktig att avgå

från befattningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

2) Lag

angående ändring i lagen den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel.

Härigenom förordnas, att 2 § 4 mom. samt 13, 17 och 20 §§ lagen den

13 november 1936 om domkapitel skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

2 §.

4 mom. Vid handläggning av ärenden som avses i 13 § 2—5 mom. skall

den i 12 § omförmälde stiftssekreteraren hava säte och stämma i domkapitlet.

13 §.

1 mom. Domkapitel åligger att taga noggrann kännedom om stiftets förhållanden

samt verksamt beflita sig om det kyrkliga livets vård och förkovran.

Det skall genom erforderliga åtgärder tillgodose församlingarnas

behov samt befrämja den kristna kärleksverksamheten och ungdomsvården

inom stiftet. Vid fullgörandet av dessa uppgifter bör domkapitlet jämväl låta

sig angeläget vara att, där så lämpligen kan ske, samarbeta med frivilliga

organisationer för främjande av kyrklig och religiös verksamhet. Domkapitlet

tillkommer vidare att hålla hand däröver, att stadgad kyrklig ordning

iakttages, att hava inseende över prästerskapets ämbetsförvaltning och leverne

ävensom att i övrigt fullgöra de särskilda åligganden med avseende å

stiftets kyrkliga angelägenheter, som enligt vad därom i lag eller eljest är

stadgat ankomma på domkapitel.

Om domkapitels befattning med undervisningsväsendet är särskilt stadgat.

2 mom. Åsidosätter innehavare av prästerlig befattning, som lyder under

domkapitel, sin tjänsteplikt, äger domkapitlet tilldela honom varning eller

suspendera honom under högst tre månader. År brottet av svårare beskaffenhet,

skall domkapitlet göra anmälan för åtal vid domstol.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 (Bilagor).

73

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

3 mom. Står innehavare av prästerlig befattning, som lyder under domkapitel,

under åtal för brott och äro omständigheterna sådana att han satt

i fara det anseende innehavaren av befattningen bör äga, må domkapitlet för

tiden intill dess lagakraftägande dom föreligger avstänga honom från utövningen

av befattningen.

Har domkapitel fattat beslut om

suspension av prästerlig befattningshavare,

äger domkapitlet ock, till

dess beslutet vunnit laga kraft, avstänga

honom från utövningen av befattningen.

Ordinarie befattningshavare som sålunda avstänges från utövning av sin

befattning äger under tiden åtnjuta med tjänsten förenade löneförmåner

efter avdrag för vad som bör tillkomma den som förrättar tjänsten.

4 mom. Har prästerlig befattningshavare blivit genom lagakraftägande

dom avsatt från sin befattning, må han av domkapitlet skiljas från prästämbetet

eller för viss tid, ej över ett år, förklaras obehörig att utöva detsamma.

Har han genom lagakraftägande dom befunnits skyldig till förfarande,

varå avsättning kunnat följa, men jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarats

fri från ansvar och i anslutning härtill erhållit tjänstledighet, äger domkapitlet

förklara honom obehörig att utöva prästämbetet intill dess han åter

må träda i tjänstgöring.

Prästerlig befattningshavare må av domkapitlet förklaras obehörig att utöva

prästämbetet under tid då han är suspenderad eller avstängd från utövningen

av sin befattning.

Präst utan prästerlig befattning, som på grund av sitt leverne eller någon

sin gärning finnes hava i avsevärd mån skadat det anseende han såsom

präst bör äga, må av domkapitlet skiljas från prästämbetet eller för viss tid,

ej över ett år, förklaras obehörig att utöva detsamma.

5 mom. Domkapitel tillkommer att 5 mom. Domkapitel tillkommer att

upptaga och avgöra fråga om skyl- upptaga och avgöra fråga om skyldighet

för prästerlig befattningshava- dighet för prästerlig befattningshavare

att avgå från sin befattning på den re att avgå från sin befattning på

grund att han avfallit från svenska

kyrkans lära.

Prästerlig befattningshavare, som

avfallit från svenska kyrkans lära

och avgått från befattningen, skall av

domkapitlet skiljas från prästämbetet.

Samma lag vare om annan präst

som avfallit från svenska kyrkans

lära.

den grund att han övergivit svenska

kyrkans lära.

Prästerlig befattningshavare, som

övergivit svenska kyrkans lära och

avgått från befattningen, skall av

domkapitlet skiljas från prästämbetet.

Samma lag vare om annan präst

som övergivit svenska kyrkans lära.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor).

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

6 mom. Den som icke åtnöjes med domkapitels beslut i något av de i

2—5 mom. angivna hänseenden äger hos Konungen söka ändring genom

besvär, vilka skola hava inkommit till ecklesiastikdepartementet inom en

månad från det han erhöll del av beslutet.

Beslut som avses i 3 eller 4 mom. går i verkställighet utan hinder av klagan,

där ej annorlunda förordnas.

17 §.

För beslutförhet---slutet ense.

Falla vid omröstning i domkapitel rösterna lika för olika meningar, blir

den mening beslut som biträdes av preses, dock att i ärenden som avses i

13 § 2—5 mom. skall gälla vad i allmän lag stadgas om brottmål.

20 §

Åtal mot biskop för ämbetsbrott eller mot annan ledamot i domkapitel

för förbrytelse som han i denna sin egenskap begår skall upptagas omedelbart

av hovrätt. Samma lag vare beträffande åtal mot stiftssekreterare för

ämbetsbrott.

Med avseende å biskop tillkommer befogenhet, som i 13 § 3—5 mom. sägs,

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Genom lagen upphävas lagen den 8 mars 1889 (nr 2 s. 1) om straff för ämbetsbrott

av präst och om laga domstol i sådana mål, lagen den

om fullföljd av talan från domkapitel m. m. samt vad kyrkolagen och andra

författningar innehålla om domsrätt för domkapitel över lärarpersonal vid

läroverk och seminarier, så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning

stridande mot bestämmelserna i nya lagen.

Mål, vari rättegång i domkapitel inletts före nya lagens ikraftträdande,

skall behandlas enligt äldre lag.

B) förklara sig icke hava något att erinra mot de vid skrivelsen

fogade förslagen till

i) Lag

angående ändrad lydelse av 7 8 lagen den 9 december 1910 (nr 141 s. 35)

om emeritilöner för präster.

Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 9 december 1910 om emeritilöner

för präster skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 (Bilagor). 75

7 §•

Förklarar domstol, att den som åtnjuter emeritilön för skyllt avsättning

från den befattning, på grund varav han erhållit emeritilönen, vare hans rätt

till lönen förverkad, när domen vinner laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

2) Förordning

om ändrad lydelse av punkt 18:o förordningen den 27 november 1936

(nr 578) med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte

nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel.

Härigenom förordnas, att punkt 18 :o förordningen den 27 november 1936

med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder

för dispositionen av därtill avsedda medel skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

18:o.

Vad i fråga om emeritilön åt präst, som avses i lagen om reglering av

prästerskapets avlöning, finnes stadgat därom, att rätten till sådan lön skall

vara förverkad, där den som åtnjuter lönen av domstol förklaras hava förskyllt

avsättning, ävensom att emeritilön ej må i mät tagas eller med kvarstad

beläggas, skall även gälla i fråga om emeritilön åt biskop.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1949.

Stockholm den 29 november 1946.

På kyrkolagsutskottets vägnar:

HARDY GÖRANSSON.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 30 december 1946.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel,

Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Mossberg,

Weijne.|

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anför efter gemensam

beredning med statsrådet Quensel:

I skrivelse till kyrkomötet den 1 november 1946, nr 9, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av skrivelsen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,

förklarat Sig vilja från kyrkomötet inhämta bland annat yttrande

huruvida kyrkomötet godkände vid skrivelsen fogade förslag till lag om

tillägg till kyrkolagen och lag angående ändring i lagen den 13 november

1936 (nr 567) om domkapitel.

I skrivelse den 6 december 1946, nr 25, har kyrkomötet, under hänvisning

till vad kyrkolagsutskottet anfört i utskottets betänkande nr 18 och

med förklarande att kyrkomötet funnit vissa jämkningar böra företagas i

nämnda förslag, anmält, att kyrkomötet för sin del godkänt de lagförslag,

som framlagts av utskottet i omförmälda betänkande.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande måtte för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet genom utdrag av protokollet

inhämtas över de av kyrkomötet för dess del godkända lagförslagen, i

vad desamma skilja sig från de vid Kungl. Maj :ts skrivelse fogade lagförslagen

i samma ämnen.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Thore Wisén.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

77

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 24 januari

1947.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 7 januari 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 30 december 1946, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över av kyrkomötet för dess del godkända förlag till lag om tillägg

till kyrkolagen och lag angående ändring i lagen den 13 november 1936 (nr

567) om domkapitel, i vad förslagen skilde sig från de vid Kungl. Maj :ts

skrivelse till kyrkomötet den 1 november 1946 fogade lagförslagen i samma

ämnen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av hovrättsassessorn B. A. S. Petrén.

Lagrådet lämnade förslagen, i vad de utgjorde föremål för lagrådets

granskning, utan erinran.

Ur protokollet:

Åke Mossler.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

Utdrag av protokollet över justiticdeparlementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 februari 19b8.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anför efter gemensam

beredning med chefen för finansdepartementet och med statsrådet

Quensel:

Genom beslut den 30 december 1946 beslöt Kungl. Maj :t inhämta lagrådets

utlåtande beträffande de av 1946 års kyrkomöte godkända förslagen

till lag om tillägg till kyrkolagen samt lag angående ändring i lagen den 13

november 1936 (nr 567) om domkapitel, i vad dessa lagförslag skilde sig

från av Kungl. Maj :t i skrivelse till kyrkomötet framlagda lagförslag i samma

ämnen. I utlåtande den 24 januari 1947 lämnade lagrådet ifrågavarande

lagförslag, i vad de utgjorde föremål för lagrådets granskning, utan

erinran.

Under hänvisning jämväl till protokollet över justitiedepartementsärenden

för den 1 november 1946 hemställer föredraganden, att Kungl. Maj :t

måtte, dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga nyssnämnda

båda lagförslag ävensom det i nyss omförmälda protokoll omnämnda

förslaget till lag om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall,

dels ock föreslå riksdagen att antaga de i samma protokoll nämnda, av

kyrkomötet godkända förslagen till lag angående ändrad lydelse av 7 §

lagen den 9 december 1910 (nr lil s. 35) om emeritilöner för präster samt

till förordning om ändrad lydelse av punkt 18:o förordningen den 27 november

1936 (nr 578) med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande

jämte nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga

vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Nordvall.

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

474392

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.