Med förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december 1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m
1949-03-18 · 37 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 37 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1949:127, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december 1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 127.
1
Nr 127.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december 1945 (nr
872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.; given
Stockholms slott den 18 mars 1949.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december
1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Herman Zetterberg.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
De föreslagna ändringarna avse främst en decentralisering av vissa uppgifter
inom straffverkställigheten från fångvårdsstyrelsen till styresmännen
för fångvårdsanstalterna. Vidare innebär förslaget att länsstyrelserna
i huvudsak befrias från befattning med straffverkställighetsärenden. 1
1 Ii i han g till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 127.
2
Kungi. Maj.ts proposition nr 127.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 21 december 1915 (nr 872) om
verkställighet av frihetsstraff m. m.
Härigenom förordnas, att 10, 11, 13, 15, 18, 27 och 37 §§ lagen den 21
december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m.1 skola erhålla änd
-
rad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse.)
10 §.
Den som icke är häktad eller intagen
i fångvårdsanstalt må, med avlämnande
av domen eller sådant bevis
som sägs i 8 §, avgiva nöjdförklaring
inför länsstyrelse eller i vittnes
närvaro inför styresman vid fångvårdsanstalt
eller den som är i hans
ställe, landsfogde, polismästare eller
annan polischef. Den som fullgör militärtjänstgöring
må ock avgiva förklaringen
i vittnes närvaro inför befattningshavare
vid krigsmakten, som
över honom har bestraffningsrätt i
disciplinmål.
11 §•
Myndighet som mottagit nöjdförklaring
skall göra anteckning därom
å den handling, på grund varav förklaringen
avgivits. Anteckningen
skall jämväl underskrivas av den
dömde och, därest förklaringen avgivits
i vittnes närvaro, av vittnet. 1
(Föreslagen lydelse.)
10 §.
Den som icke är häktad eller intagen
i fångvårdsanstalt må, med avlämnande
av domen eller sådant bevis
som sägs i 8 §, avgiva nöjdförklaring
inför styresman vid fångvårdsanstalt
eller den som är i hans ställe,
landsfogde, polismästare eller annan
polischef. Den som fullgör militärtjänstgöring
må ock avgiva förklaringen
inför befattningshavare vid
krigsmakten, som över honom har
bestraffningsrätt i disciplinmål. När
nöjdförklaring avgives, skall vittne
närvara.
11 §•
Myndighet som mottagit nöjdförklaring
skall göra anteckning därom
å den handling, på grund varav förklaringen
avgivits. Anteckningen
skall jämväl underskrivas av den
dömde och vittnet.
1 Senaste lydelse av 10 och 13 §§, se SFS 1948: 468.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127.
3
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
Om avgiven nöjdförklaring skall Om avgiven nöjdförklaring skall
underrättelse ofördröjligen avsändas underrättelse ofördröjligen avsändas
till den domstol hos vilken den döm- till den domstol som meddelat dode
ägt fullfölja talan mot domen. men.
Myndighet som -----—------andra stycket.
13 §.
Är den — -----------
Är den dömde icke häktad i målet,
skall länsstyrelsen i den ort där
han vistas eller, om han avgiver
nöjdförklaring, den myndighet som
mottager nöjdförklaringen låta för
verkställighet förpassa honom till
fångvårdsanstalt, vari han enligt
fångvårdsstyrelsens bestämmande
skall intagas. Finnes det kunna ske
utan fara för att han avviker, må den
dömde i stället för att förpassas till
fångvårdsanstalt föreläggas att inställa
sig vid sådan anstalt. Mottages
nöjdförklaring å den anstalt, vari den
dömde enligt fångvårdsstyrelsens bestämmande
skall intagas, eller är
han intagen i sådan anstalt när domen
eljest förekommer till verkställighet,
skall styresmannen eller den
som är i hans ställe omedelbart befordra
domen till verkställighet.
Beträffande häktad som hålles i
militärhäkte samt den som avgivit
nöjdförklaring inför befattningshavare
vid krigsmakten ankomme det
på länsstyrelsen eller polischefen i
orten att, efter anmälan av vederbörande
befattningshavare, låta verkställa
förpassning eller meddela föreläggande
som i denna paragraf avses.
15 §.
Visar den----------
Den som icke är häktad må på ansökan
erhålla uppskov med verkstäl
-
13 §.
-------i 26 §.
Är den dömde icke häktad i målet,
skall polismyndigheten i den ort
där han vistas för verkställighet förpassa
honom till fångvårdsanstalt,
vari han enligt fångvårdsstyrelsens
bestämmande skall intagas. Avgiver
den dömde nöjdförklaring, skall den
myndighet som mottager nöjdförklaringen
låta verkställa förpassningen.
Finnes det kunna ske utani fara för
att han avviker, må den dömde i
stället för att förpassas till fångvårdsanstalt
föreläggas att inställa
sig vid sådan anstalt. Mottages nöjdförldaring
å den anstalt, vari den
dömde enligt fångvårdsstyrelsens bestämmande
skall intagas, eller är han
intagen i sådan anstalt när domen
eljest förekommer till verkställighet,
skall styresmannen eller den som är
i hans ställe omedelbart befordra domen
till verkställighet.
Beträffande häktad som hålles i
militärhäkte samt den som avgivit
nöjdförklaring inför befattningshavare
vid krigsmakten ankomme det
på polismyndigheten i orten att, efter
anmälan av vederbörande befattningshavare,
verkställa förpassning
eller meddela föreläggande som i
denna paragraf avses.
15 §.
— av nådeansökningen.
Den som icke är häktad må på ansökan
erhålla uppskov med verkstäl
-
4
Kungi. Maj:ts proposition nr 127.
(Gällande lydelse.)
ligheten av straffarbete eller fängelse
under viss tid, högst sex månader
från den dag då domen må verkställas
mot honom, om med hänsyn till
den dömdes hälsotillstånd eller yrkesutövning
eller övriga förhållanden
synnerliga skäl för uppskov prövas
föreligga. Kvinna som är havande eller
ammar barn må beviljas uppskov
under tid som prövas skälig. Beslut i
ärende som här avses meddelas av
länsstyrelse som enligt 13 § har att
befordra domen till verkställighet eller
länsstyrelsen i den ort där den
dömde har sitt hemvist.
Vad i-------------
Beslut, varigenom---------
18 §.
För den som börjat undergå straffarbete
på viss tid eller fängelse skall
fångvårdsstyrelsen så snart ske kan
fastställa dagen för strafftidens slut
eller, om 1 § lagen om villkorlig frigivning
är tillämplig, den dag då villkorlig
frigivning enligt nämnda lagrum
skall äga rum, såframt laga hinder
däremot ej möter.
När ändring-------
(Föreslagen lydelse.)
ligheten av straffarbete eller fängelse
under viss tid, högst sex månader
från den dag då domen må verkställas
mot honom, om med hänsyn till
den dömdes hälsotillstånd eller yrkesutövning
eller övriga förhållanden
synnerliga skäl för uppskov prövas
föreligga. Kvinna som är havande eller
ammar barn må beviljas uppskov
under tid som prövas skälig. Beslut i
ärende som här avses meddelas av
länsstyrelsen i den ort där den dömde
vistas. Ansökan ingives till polismyndigheten
i orten som det åligger
att med eget yttrande skyndsamt insända
ansökningen till länsstyrelsen.
— beslutet återkallas.
----till efterrättelse.
18 §.
För den som börjat undergå straffarbete
på viss tid eller fängelse skall
fångvårdsstyrelsen eller, efter dess
bemyndigande, styresmannen så snart
ske kan fastställa dagen för strafftidens
slut eller, om 1 § lagen om villkorlig
frigivning är tillämplig, den
dag då villkorlig frigivning enligt
nämnda lagrum skall äga rum, såframt
laga hinder däremot ej möter.
---i ärendet.
27 §.
Medför kvinna vid intagning spätt
barn eller föder hon därefter barn,
äger fångvårdsstyrelsen, efter hörande
av barnavårdsassistenten i det län
där kvinnan har sitt hemvist, medgiva
henne att behålla barnet hos sig
under amningstiden och, om särskilda
förhållanden påkalla det, jämväl
utöver nämnda tid.
27 §.
Medför kvinna vid intagning spätt
barn eller föder hon därefter barn,
äger styresmannen, efter hörande av
barnavårdsassistenten i det län där
kvinnan har sitt hemvist, medgiva
henne att behålla barnet hos sig
under amningstiden och, om särskilda
förhållanden påkalla det, jämväl
utöver nämnda tid.
Kungi. Maj:ts proposition nr 127.
5
(Gällande lydelse:)
37 §.
Häktas intagen--------
Finner i annat fall än i första stycket
avses överåklagare eller rätten i
anledning av åtal mot intagen att
dennes personliga inställelse vid domstolen
är påkallad, har fångvårdsstyrelsen
att föranstalta därom. Sådan
inställelse medför ej avbrott i
verkställigheten.
Ätalas intagen,-------
(Föreslagen lydelse:)
37 §.
---i verkställighetstiden.
Finner i annat fall än i första stycket
avses överåklagare eller rätten i
anledning av åtal mot intagen att
dennes personliga inställelse vid domstolen
är påkallad, har styresmannen
eller, om den intagne måste förflyttas
till annan fångvårdsanstalt,
fångvårdsstyrelsen att föranstalta
därom. Sådan inställelse medför ej
avbrott i verkställigheten.
----i målet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 127.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 25 februari 1949.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,
Weijne, Kock, Andersson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler fråga
om vissa ändringar i lagen den 21 december 19b5 (nr 872) om verkställighet
av frihetsstraff m. m. och anför därvid följande.
Decentraliseringsutredningen (se 1949 års riksdagsberättelse I Ju 24)
avgav den 9 april 1948 en promemoria angående decentraliseringsfrågor
inom fångvårdsstyrelsens verksamhetsområde. Vissa av de däri framlagda
förslagen avse ändringar i 1945 års lag om verkställighet av frihetsstraff
m. m. eller äro eljest av den art att de för sitt genomförande kräva riksdagens
medverkan.
Över promemorian ha, efter remiss, yttranden avgivits av fångvårdsstyrelsen,
riksåklagarämbetet, Svea och Göta hovrätter, hovrätten för Nedre
Norrland, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län, strafflagberedningen,
statens organisationsnämnd, föreningarna direktörer och assistenter
vid fångvårdsstaten, Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsdomare
ävensom Sveriges advokatsamfund och svenska fångvårdssällskapet.
Jag anhåller nu att få upptaga nyssnämnda av decentraliseringsutredningen
framlagda förslag som beröra författningsbestämmelser, tillkomna
med riksdagens medverkan.
Allmänna uttalanden om decentralisering inom fångvården.
Utredningen.
Utredningen har vid sin undersökning i hithörande delar väsentligen
begränsat sig till frågorna om straffdoms befordran till verkställighet och
i samband därmed uppskov med straffverkställighet, beräkning av strafftid
samt de intagnas behandling. Rörande dessa frågor har utredningen
undersökt i vad mån en decentralisering kan genomföras samt framlagt
förslag härom.
Kungi. Maj:ts proposition nr 127.
7
Yttrandena.
De i promemorian framställda förslagen ha i samtliga yttranden helt
eller i väsentliga delar tillstyrkts. I vissa, huvudsakligen organisatoriska
frågor ha emellertid meningsskiljaktigheter yppat sig.
I två yttranden, nämligen fångvårdsstyrelsens och advokatsamfundets,
har frågan om möjligheterna av en decentralisering i större omfattning av
fångvårdsuppgifterna utförligare berörts. Fångvårdsstyrelsen har uttalat,
att både en central prövning och ett till de lokala myndigheterna delegerat
förfarande erbjöde fördelar och nackdelar, som dock i viss mån kunde utjämnas.
I de ärenden, som handlades centralt, kunde den skriftliga utredningen
kompletteras med den kännedom om den intagne, som förvärvats
vid inspektioner eller besök. Genom tillkomsten av anstaltsnämnderna hade
ökade förutsättningar skapats för en delegation till styresmännen av
vissa ärenden. Fångvårdsstyrelsen har vidare anfört.
Styrelsen, som beaktat erfarenheterna under den nu förflutna tvåårsperioden
efter verkställighetslagens ikraftträdande, finner det lämpligt att
i ökad utsträckning överlåta åt styresmännen att besluta i ärenden angående
de intagnas behandling. Beträffande vissa grupper av ärenden, bland
annat frågor om permission och frigång, måste dock särskild varsamhet
iakttagas, över huvud taget synes det böra övervägas att uppställa vissa
begränsningar, när beslutanderätten delegeras. En ökad decentralisering
torde böra åtföljas av lämpliga åtgärder i syfte att öka styrelsens möjligheter
att utöva en informerande och rådgivande verksamhet, bland annat
vid inspektioner och vid konferenser med fångvårdens befattningshavare.
T fråga om anstaltsplacering och förflyttning mellan anstalterna har fångvårdsstyrelsen
i princip uttalat sig emot en ökad decentralisering samt har
därvid anfört.
Med hänsyn till den betydelse, som klientelets differentiering har för
straffverkställigheten i dess helhet, är det enligt styrelsens mening över huvud
taget angeläget att icke utan starka skäl frångå de bestämmelser,
som vid verkställighetslagstiftningens tillkomst funnits erforderliga för att
säkerställa en ändamålsenlig fördelning av klientelet. Att vidtaga sådana
förändringar vore särskilt olämpligt i nuvarande läge. Skälen för en central
handläggning av ärenden om anstaltsplacering — bland annat alt det
beslutande organet måste kunna i detalj överblicka anstaltsväsendets möjligheter
— framträda med särskild styrka, när anstaltsorganisationen saknar
tillräckliga resurser. Inom en rationellt planlagd och utbyggd anstaltsorganisation
torde det ej vara uteslutet att i viss utsträckning låta
de lokala anstaltsmyndigheterna med ledning av utfärdade anvisningar besluta
i frågor om anstaltsplacering, men svårigheterna bli större, när anstaltsväsendet,
såsom nu är fallet, i väsentlig män är av provisorisk beskaffenhet.
Den utbyggnad av fångvårdens anstaltsorganisation, som förutsattes
vid verkställighetslagens antagande, har endast i mindre omfattning
kunnat genomföras. Ingen av de planerade nybyggnaderna har kommit
till stånd. Med anledning härav måste äldre fängelsebyggnader, som endast
i begränsad utsträckning kunnat moderniseras, användas för straffverkställighet
i en utsträckning, som icke varit avsedd. De nya öppna anstalterna,
som utgöras av kolonier, ha ännu ej kunnat erhålla erforderlig ut
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 127.
rustning för hantverks- och verkstadsarbete. Ej heller vid de slutna anstalterna
har verkstadsdriften kunnat förbättras i avsedd utsträckning.
Härtill kommer, att flertalet anstalter fortfarande sakna dagrum och andra
utrymmen, som behövas i syfte att möjliggöra nyttig fritidssysselsättning
för de intagna. Med hänsyn till de rådande förhållandena har fångvårdsstyrelsen
endast i begränsad utsträckning kunnat genomföra en uppdelning
av anstalterna med hänsyn till deras användande för skilda klientelgrupper.
Konsekvensen har blivit, att fångvårdsstyrelsen vid anstaltsplaceringen
av de intagna i stor utsträckning måste laga efter lägligheten. I
många fall saknas möjligheter att placera de intagna på lämplig anstalt.
Man måste då nöja sig med att söka finna en så gynnsam placering som
möjligt. Möjligheterna härför kunna endast bedömas centralt. Ej sällan
måste de intagna placeras på en viss anstalt, ehuru anstaltsledningen på
goda skäl påyrkat en lämpligare placering, som emellertid ej finnes att
tillgå. Över huvud taget måste fångvårdsstyrelsen ha uppmärksamheten
fäst på vilka möjligheter, som uppkomma genom förändringar i klientelets
sammansättning.
Advokatsamfundet har uttalat sig för en långt driven decentralisering
samt har genom sin styrelse yttrat.
Styrelsen vill rent allmänt uttala, att en decentralisering av fångvårdsuppgifterna
bör kunna vara till stor fördel för en effektiv och framgångsrik
fångvård. Riktlinjen för modern fångvård måste vara ökad individuell,
personlig behandling, men den första förutsättningen härför är, att fångvårdsstaten
kan rekryteras med fullgod, intresserad och ansvarskännande
personal. Bland dem som ha beröring med fångvårdsärenden har man stundom
fått den känslan, att de ansvariga tjänstemännens — främst styresmännens
— intresse och initiativkraft avtrubbats genom den starka centraliseringen,
som medfört hänskjutande till fångvårdsstyrelsen av även
mycket obetydliga frågor. Visserligen kan det för en styresman gentemot
de intagna många gånger vara angenämast och bekvämast att blott hänvisa
till fångvårdsstyrelsens avgörande, men det är styrelsens uppfattning,
att större ansvar och vidgade möjligheter för de lokala organen skulle bidraga
till en lättare rekrytering med lämpliga krafter för dessa viktiga samhällsuppgifter.
Det är styrelsens förhoppning, att de nu föreslagna decentraliseringsåtgärderna
skola kunna genomföras och därvid blott utgöra en
första etapp på vägen mot ett överflyttande i största möjliga omfattning av
den individuella fångvården på styresmännen i samråd med anstaltsnämnderna.
Departementschefen.
Efter övervägande av de förslag som decentraliseringsutredningen framlagt
rörande fångvårdens förvaltningsområde har jag funnit det möjligt att
genomföra en betydande decentralisering jämte vissa andra förenklingar.
Dessa åtgärder torde på flera olika sätt kunna bli till nytta. Såsom framgår
av det förut anförda äro endast vissa av de framlagda förslagen av den beskaffenhet
att de ej kunna prövas och avgöras i administrativ ordning. På
grund av att åtskilliga av spörsmålen nära sammanhänga med varandra
torde det emellertid vara lämpligt att här beröra dem i något större utsträckning
än som måhända i och för sig eljest hade varit erforderligt. Jag vill
upptaga de särskilda frågorna i den ordning de av utredningen behandlats,
Kungl. Maj:ts proposition nr 127.
9
först de som sammanhänga med straffdoms befordran till verkställighet
samt därefter frågorna om beräkning av strafftid och om de intagnas behandling.
I detta sammanhang torde jag få nämna att statens organisationsnämnd,
efter särskilda uppdrag, under 1947 och 1948 verkställt organisationsundersökningar
vid fångvårdsanstalterna och fångvårdsstyrelsen. Resultatet härav
föreligger i två promemorior, vilka äro föremål för behandling inom departementet.
Organisationsnämnden har anfört att nämnden vid sin översyn
av fångvårdsstyrelsens organisation förutsatt att decentraliseringsutredningens
förslag komme att genomföras.
Straffdoms befordran till verkställighet.
Gällande bestämmelser.
Bestämmelser om befordran till verkställighet av dom å straffarbete,
fängelse, ungdomsfängelse, förvaring och internering finnas i 2 kap. (omfattande
6—16 §§) lagen den 21 december 1945 (nr 872) om verkställighet
av frihetsstraff m. m. I anslutning härtill ha administrativa föreskrifter
meddelats i kungörelserna den 21 juni 1946 angående översändande av
domar i vissa brottmål m. m. (nr 298) och angående straffdoms befordran
till verkställighet (nr 300). Det i nämnda författningar föreskrivna förfarandet
innebär i huvudsak följande.
Är den dömde häktad eller eljest intagen i fångvårdsanstalt skall utskrift
av domen sändas till styresmannen för anstalten samma dag den meddelas.
I stället för domen må översändas bevis om målets utgång, såvitt den dömde
rörer, och skall i sådant fall domen sändas inom sex dagar efter dess meddelande.
När domen eller beviset om målets utgång inkommit till styresmannen,
skall denne bevisligen giva den tilltalade del därav samt så snart
ske kan erinra den häktade om hans rätt att avgiva nöjdförklaring. Sedan
domen vunnit laga kraft mot den häktade eller han avgivit nöjdförklaring
eller sådana förhållanden eljest föreligga att domen må verkställas utan
hinder av att tiden för fullföljd av talan i målet ej gått till ända, skall styresmannen
vid den fångvårdsanstalt eller föreståndaren för det häkte där den
häktade förvaras omedelbart befordra domen till verkställighet. Den som hålles
häktad annorstädes än i fångvårdsanstalt skall enligt bestämmelser som
meddelas av fångvårdsstyrelsen förpassas till lämplig anstalt. Tillämpningsföreskrifter
ha meddelats i fångvårdsstyrelsens cirkulär den 30 juni 1946
(nr 5) samt i styrelsens rundskrivelse den 15 juli 1946 angående förfarandet
vid verkställighetens början in. in.
Beträffande tilltalad, som icke är häktad eller eljest intagen i fångvårdsanstalt
och som dömes Ull straffarbete, fängelse, förvaring eller internering,
gäller, att utskrift av domen skall så snart ske kan och senast inom sex dagar
efter dess meddelande sändas till fångvårdsstyrelsen. Fångvårdsstyrelsen
skall ofördröjligen översända domen till länsstyrelsen i den ort där
den dömde har sitt hemvist eller eljest veterligen vistas och därvid meddela,
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 127-
i vilken anstalt straffet skall verkställas sedan domen vunnit laga kraft
mot den dömde såvitt angår honom ådömt ansvar. Dömes den tilltalade till
ungdomsfängelse, skall domen samma dag sändas till länsstyrelsen i den
ort, där den dömde har sitt hemvist eller eljest veterligen vistas. Den dömde
må, med avlämnande av domen eller bevis om målets utgång, avgiva nöjdförklaring
inför länsstyrelse eller i vittnes närvaro inför styresman vid fångvårdsanstalt
eller den som är i hans ställe, landsfogde, polismästare eller annan
polischef. Den som fullgör militärtjänstgöring må ock avgiva förklaringen
i vittnes närvaro inför befattningshavare vid krigsmakten, som
över honom har bestraffningsrätt i disciplinmål. Sedan domen må verkställas
skall länsstyrelsen i den ort där den dömde vistas eller, om han
avgiver nöjdförklaring, den myndighet som mottar nöjdförklaringen, låta
för verkställighet förpassa honom till fångvårdsanstalt, vari han enligt fångvårdsstyrelsens
bestämmande skall intagas. Mottages nöjdförklaring å den
anstalt, vari den dömde enligt fångvårdsstyrelsens bestämmande skall intagas,
eller är han intagen i sådan anstalt när domen eljest förekommer till
verkställighet, skall styresmannen eller den som är i hans ställe omedelbart
befordra domen till verkställighet. Närmare föreskrifter om verkställighetens
inledande m. in. återfinnas i fångvårdsstyrelsens nyssnämnda cirkulär
den 30 juni 1946 och rundskrivelse den 15 juli 1946 samt styrelsens
cirkulär den 26 juni 1947 (nr 8). — Har domstol i enlighet med vad förut
sagts expedierat dom för verkställighet, skall domstolen ock, sedan fullföljdstiden
utgått, i samma ordning meddela huruvida den dömde fullföljt
talan mot domen ii den del varom är fråga.
Utredningen.
Decenlraliseringsutredningen har framhållit att befordran av straffdom
till verkställighet kan beträffande den som icke är häktad sägas bestå av
fyra arbetsmoment, nämligen 1) kontroll av domens verkställbarhet, 2) val
av anstalt för verkställigheten, 3) den dömdes förpassande till anstalten i
fråga och stutligen 4) kontroll av att domen slutligen blivit befordrad till
verkställighet. Dessa olika arbetsmoment äro enligt gällande bestämmelser
fördelade å skilda myndigheter. Härom har utredningen anfört följande.
Kontrollen av domens verkställbarhet åvilar sålunda främst vederbörande
länsstyrelse. Utväljandet av anstalt för verkställigheten sker i regel centralt
genom fångvårdsstyrelsen. Den dömdes förpassande till anstalten ankommer
å polismyndighet efter länsstyrelses initiativ. Å länsstyrelse ankommer
även kontrollen av att domen slutligen blivit befordrad till verkställighet.
För kontrollen av domens verkställbarhet och av att den slutligen blir
befordrad till verkställighet måste vederbörande länsstyrelse hava tillgång
till vissa uppgifter från domstol, fångvårdsstyrelsen och polismyndighet.
Detta kräver ett omfattande rapporteringssystem. Även i övrigt giva de gällande
föreskrifterna anledning till omfattande skriftväxling. Nämnas må
särskilt de skrifter, som föranledas därav att för närvarande anstaltsanvisning
genom fångvårdsstyrelsen sker innan länsstyrelse prövat domens verkställbarhet.
De nu i korthet angivna olägenheterna av gällande system ha givit utredningen
anledning att till närmare undersökning icke blott ur decentrali
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 127.
11
seringssynpunkt upptaga hela frågan om förenkling av förfarandet för
straffdomens befordran till verkställighet.
Vad först angår kontrollen av straffdoms verkställbarhet
har utredningen funnit ett framkommet förslag att fångvårdsstyrelsen
icke skulle meddela anstaltsanvisning förrän domen vunnit laga
kraft vara värt beaktande. Om förslaget ändrades därhän att med lagakraftvunnen
dom jämställdes dom som eljest finge verkställas, innebure förslaget,
har utredningen anfört, i realiteten överflyttande från länsstyrelserna till
fångvårdsstyrelsen av uppgiften att kontrollera domarnas verkställbarhet.
En sådan centralisering skulle enligt utredningens mening otvivelaktigt
medföra flera praktiska fördelar, bl. a. däri att sådana domar, som efter
överklagande upphävdes eller ändrades, aldrig bleve vidarebefordrade till de
lokala verkställande myndigheterna. Utredningen hade emellertid funnit sig
böra gå ett steg längre och föreslå, att kontrollen av en doms verkställbarhet
överflyttades till den domstol, som meddelat domen. Till stöd för detta
förslag anförde utredningen följande.
De nya bestämmelserna om rättegångsförfarandet innebära bl. a„ att vadeinlaga
i brottmål skall ingivas till den domstol som meddelat domen. Denna
domstol har därigenom möjlighet att pröva domens verkställbarhet. Detta
gäller visserligen även fångvårdsstyrelsen, enär domstol, jämlikt kungörelsen
den 21 juni 1946 angående översändande av domar i vissa brottmål in. in.,
icke blott skall till fångvårdsstyrelsen översända dom varigenom någon dömts
till straffarbete, fängelse, förvaring eller internering utan jämväl, sedan tiden
för talan mot domen utgått, meddelande huruvida den dömde fullföljt
talan mot domen såvitt angår honom ådömt ansvar. Erfarenheten hittills
har emellertid visat, att dessa senare meddelanden icke alltid expedieras och
det måste anses innebära en otrygghetskänsla att prövning av en doms verkställbarhet
grundas på avsaknaden av uppgift om att talan mot domen fullföljts.
Därtill kommer, förutom att domstolarna måste anses särskilt kompetenta
att pröva verkställbarhetsfrågor, att uppgiftens förläggande till domstolarna
skulle medföra den förenklingen av förfarandet, att fångvårdsstyrelsen
och länsstyrelserna över huvud taget icke skulle behöva taga befattning
med icke verkställbara domar, vilket skulle minska deras arbetsbörda
samt möjliggöra enklare registeruppläggning av de verkställbara domarna.
För domstolarna skulle den nya uppgiften åter i viss mån innebära ökning i
arbetsbördan. Denna ökning skulle dock kompenseras genom befrielse från
skyldigheten att till fångvårdsstyrelsen översända särskilt lagakraftbevis
eller meddelande om fullföljd talan. I praktiken torde förfarandet vid domstolarna
kunna ordnas så, att efter domens meddelande utskrift av domen
göres. Denna utskrift översändes till överrätten om talan föres mot domen
samt eljest, försedd med lagakraftbevis, till fångvårdsstyrelsen. I de fall där
verkställbarhet föreligger utan att domen vunnit laga kraft, skulle dock
som hittills särskild utskrift få översändas till fångvårdsstyrelsen.
Utredningen har förordat att det föreslagna systemet att domstolen prövar
verkställbarheten av en dom innan domen eller meddelande om dess
innehåll av domstolen översändes till vederbörande verkställande myndighet
genomföres icke blott beträffande domar å straffarbete, fängelse, förvaring
eller internering utan såsom generell regel, enär därigenom de verkställande
myndigheterna skulle besparas mycket onödigt arbete.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 127.
I fråga om ungdomsfängelse gäller som förut nämnts att dom därå skall
för verkställighet sändas till vederbörande länsstyrelse. Utredningen har härom
anfört.
Att sådana domar icke skola sändas till fångvårdsstyrelsen torde bero på
att i dessa fall särskild anstaltsanvisning icke erfordras enär alla intagningar
ske å en och samma anstalt. Då utredningens förslag om bibehållande
av den centrala anstaltsanvisningen tillkommit i syfte att därigenom befria
länsstyrelserna från skyldigheten att kontrollera att domarna bliva
befordrade till verkställighet, torde starka skäl tala för att samma förfarande
tillämpas beträffande domar å ungdomsfängelse. För domstolarna
torde det även vara en fördel med enhetliga bestämmelser.
Utredningen har därför velat föreslå den ändringen i gällande regler att
även domar å ungdomsfängelse skola av vederbörande domstol, så snart de
äro verkställbara, sändas till fångvårdsstyrelsen.
Beträffande uppgiften att anvisa fångvårdsanstalt för straffs
verkställande har utredningen yttrat att det väsentligaste skälet för att
denna ålagts fångvårdsstyrelsen centralt torde ha varit en önskan att redan
på det inledande stadiet åstadkomma en så lämplig differentiering
som möjligt av de å fångvårdsanstalt intagna samt att därigenom begränsa
behovet av de intagnas förflyttning mellan anstalterna. Utredningen har
anfört att det med hänsyn till det stora antalet av de ärenden som rörde
straffdoms befordran till verkställighet låge nära till hands att överväga,
huruvida den centrala anstaltsanvisningen borde bibehållas såsom en prövning
av varje särskilt ärende eller om det icke skulle vara möjligt för fångvårdsstyrelsen
att leda verksamheten genom allmänna direktiv och anvisningar
samt avgöranden i tveksamma fall, under det att den individuella bedömningen
i enlighet härmed anförtroddes t. ex. fångvårdsanstalternas styresmän.
Emellertid vore att beakta, att tillämpningen av sådana allmänna
regler för anstaltsanvisning skulle kunna medföra en avsevärd ökning av
antalet ärenden om förflyttning av intagen till annan anstalt. Prövningen
av lämplig intagningsanstalt vore nämligen icke endast beroende av innehållet
i den dom, vars verkställande vore i fråga, och av den dömdes person
och personliga förhållanden, utan därå kunde även inverka sådana
omständigheter som att den dömde tidigare varit intagen i fångvårdsanstalt
och hans uppförande därunder. Sådana förhållanden, om vilka fångvårdsstyrelsen
hade kännedom genom sina centrala register, kunde icke meddelas
i direktiv och anvisningar. Ett annat skäl för bibehållande av nuvarande
system med central anstaltsanvisning vore, att därigenom möjliggjordes
för fångvårdsstyrelsen att utan nämnvärd ökning av arbetsbördan övertaga
länsstyrelsernas kontroll av att meddelade straffdomar slutligen bliva befordrade
till verkställighet. Utredningen ville med hänsyn till nu angivna
förhållanden förorda, att anstaltsanvisningen i princip skulle ankomma på
den centrala fångvårdsmyndigheten.
Vid bibehållande av det gällande systemet med central anstaltsanvisning
genom fångvårdsstyrelsen vore dock enligt utredningens mening vissa förenklingar
möjliga. Härom har utredningen anfört.
Kungi. Maj.ts proposition nr 127.
13
I resolution om anstaltsanvisning, vilken sändes till länsstyrelsen i det
län där den dömde enligt domstolens uppgift vistas, angives regelmässigt,
att om den dömde ändrat vistelseort, han i stället må intagas i viss eller
någon av vissa angivna andra anstalter. Denna metod att alternativt angiva
annan intagningsanstalt torde kunna utvidgas så, att i resolution om
intagning alltid angivas samtliga de anstalter i vilka den dömde må intagas
och att det överlämnas åt den verkställande myndigheten att avgöra i
vilken av dessa anstalter intagning lämpligen bör ske med hänsyn till kortaste
resväg.
Utredningen har anfört att det i de fall där nöjdförklaring avgåves inträdde
en särskild komplikation i det av utredningen föreslagna förfarandet.
Enligt It § straffverkställighetslagen skall underrättelse om avgiven
nöjdförklaring ofördröj ligen avsändas till den domstol hos vilken den
dömde ägt fullfölja talan mot domen. Utredningen har härom anfört.
Den domstol, som meddelat domen, får sålunda icke underrättelse om den
avgivna nöjdförklaringen. Detta medför, att utskrift av domen icke skulle
sändas till fångvårdsstyrelsen då domen bleve verkställbar på grund av nöjdförklaringen
utan först sedan tiden för fullföljd av talan hade utgått. Ehuru
någon direkt olägenhet härav ur verkställighetssynpunkt icke skulle inträda
då den dömde lika väl kan intagas i fångvårdsanstalt på grundval av det
exemplar av domen eller det domsbevis den dömde själv kan innehava, synes
dock lämpligt att ändra det angivna lagrummet så, att underrättelse
om nöjdförklaring skall insändas till den domstol, som meddelat domen.
Härigenom beredes nämligen fångvårdsmyndigheterna möjlighet att på ett
tidigare stadium än eljest skulle vara fallet, företaga den närmare prövningen
av frågan om den dömdes anstaltsplacering och behandling.
På de skäl som anförts till stöd för förslaget i fråga om anstaltsanvisningen
har utredningen förordat att länsstyrelsernas uppgift att kontrollera
att meddelade straffdomar slutligen befordras till
verkställighet överflyttas till fångvårdsstyrelsen.
Vad angår uppgiften att ombesörja den dömdes in för passande
till fångvårdsanstalt har utredningen framhållit att den enligt gällande
system är sammankopplad med dels kontrollen av domens verkställbarhet
och dels kontrollen av att domen blir befordrad till verkställighet. Utredningen
har härom anfört.
Genomförande av utredningens förslag att den först angivna kontrollen
skulle överflyttas till domstolarna och den senare kontrollen till fångvårdsstyrelsen
skulle medföra, att uppgiften att ombesörja den dömdes införpassande
till fångvårdsanstalt skulle bliva en ren verkställighetsfråga och kunna
anförtros de lokala polismyndigheterna. Fångvårdsstyrelsen skulle sålunda,
efter anstaltsanvisning, sända från domstol översänd verkställbar
dom direkt lill polismyndighet i del distrikt där den dömde enligt domen
har sitt hemvist eller eljest veterligen vistas. Befunnes senare att den dömde
vistades å annan ort, skulle polismyndigheten hava att översända domen till
polismyndigheten i nämnda ort. Ny anstaltsanvisning skulle därvid ej erfordras,
men för att fångvårdsstyrelsen skall kunna följa verkställighetslörfarandet
och kunna avbryta detsamma om den dömde självmant inställer
sig i fångvårdsanstalt eller eljest intages i sådan, borde polismyndighet vara
skyldig underrätta fångvårdsstyrelsen om domens översändande till annan
polismyndighet. Polismyndigheterna skulle emellertid kunna befrias från
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 127.
skyldighet att, annat än såsom utgiftsverifikation, lämna uppgift om att
mottagen dom blivit verkställd. Fångvårdsstyrelsen skulle ändock erhålla
kännedom härom genom styresmannen för den anstalt, där den dömde intagits.
I det fall att den dömdes vistelseort är okänd, bör det enligt utredningens
mening ankomma på fångvårdsstyrelsen att föranstalta om efterlysning
samt att, sedan den dömde anträffats, sända domen till polismyndigheten
i denna ort för verkställighet.
Utredningen har i förevarande sammanhang också berört frågan om uppskov
med verkställighet av straffdom. Enligt 15 § verkställighetslagen
kan den som dömts till straffarbete eller fängelse och som
icke är häktad erhålla uppskov med verkställigheten under viss tid, högst
sex månader från den dag då domen må verkställas mot honom. Förutsättningen
är att med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd eller yrkesutövning
eller övriga förhållanden synnerliga skäl för uppskov prövas föreligga.
Kvinna som är havande eller ammar barn kan erhålla uppskov under tid
som prövas skälig. Prövningen ankommer på länsstyrelsen. Utredningen har
övervägt huruvida av förslaget om länsstyrelsernas befriande från uppgifter
med straffdoms befordran till verkställighet även borde följa att länsstyrelserna
befriades från nyssnämnda prövning. Med hänsyn till uppskovsärendenas
karaktär och till svårigheten att annorledes vinna en praktisk
och ändamålsenlig ordning har utredningen icke ansett sig böra framlägga
något förslag härom. För att den polismyndighet, som hade hand om verkställigheten
av en straffdom, lätt skulle få underrättelse om att ansökan om
anstånd eller uppskov med verkställigheten ingivits, vore det dock enligt
utredningens mening lämpligt att vidtaga den ändringen i gällande bestämmelser,
att sådan ansökan borde ingivas till polismyndigheten i den ort, där
den dömde vistades; likaledes borde föreskrivas skyldighet för länsstyrelse
att underrätta polismyndigheten om länsstyrelsens beslut i anledning av
sådan ansökan samt, om ansökningen bifallits, jämväl fångvårdsstyrelsen.
Yttrandena.
Förslaget har i vad det avser överflyttning till domstol av kontrollen
av straffdoms ver k ställbarhet lämnats utan erinran i samtliga
remissyttranden utom i dem som avgivits av fångvårdsstyrelsen och
strafflagberedningen. Fångvårdsstyrelsen har ej haft något att erinra mot
att länsstyrelserna befrias från sin befattning med verkställighetsärenden
och att det ålägges de lokala polismyndigheterna att på framställning av
fångvårdsstyrelsen bringa straffdom till verkställighet genom att förpassa
den dömde till anvisad intagningsanstalt eller förelägga honom att inställa
sig där. Enligt styrelsens mening hade bärande skäl anförts till stöd för att
endast verkställbara domar skulle översändas till polismyndigheterna, som
sålunda icke borde övertaga länsstyrelsernas nuvarande skyldighet att kontrollera
straffdomens verkställbarhet. Däremot kunde styrelsen icke tillstyrka,
att denna kontroll ålades den domstol, som meddelat straffdomen.
De skäl som av utredningen anförts för denna ordning vore enligt styrelsens
mening icke övertygande. Härom har styrelsen vidare anfört.
Kungl. Ma.j:ts proposition nr 127.
15
Den lättnad i fångvårdsstyrelsens arbetsbörda, som utredningen räknat
med, skulle sannolikt bliva tämligen obetydlig. Däremot kan det föreslagna
systemet befaras giva anledning till åtskilliga olägenheter. Domstolarna
skulle komma att sakna tillgång till vissa uppgifter, som äro av betydelse
vid avgörandet, huruvida en straffdom bör bringas till verkställighet. Om
den dömde under den tid, som förflyter innan straffdomen blir verkställbar,
av annan domstol dömes till frihetsstraff, så att 4 kap. 4 § strafflagen
kommer att bliva tillämplig, sedan båda domarna vunnit laga kraft, är det i
många fall olämpligt att låta verkställa den straffdom, som först blir verkställbar,
t. ex. om den verkställbara domen avser ett kortvarigt fängelsestraff
och den icke verkställbara domen ett långvarigt straffarbete. Ett liknande
fall uppkommer, när två straffdomar föreligga, som ej konkurrera enligt 4
kap. 4 § strafflagen, utan enligt 4 kap. 5 § strafflagen skola verkställas i
anslutning till varandra. Det är t. ex. mindre lämpligt att framtvinga verkställighet
av ett bötesförvandlingsstraff, om ett straffarbetsstraff inom kort
kan antagas bliva verkställbart, varvid förvandlingsstraffet reduceras med
hälften. Om den dömde, innan en dom å straffarbete blir verkställbar, intages
i fångvårdsanstalt för verkställighet av förvandlingsstraff, är det
lämpligt att sända den ej verkställbara domen till anstalten, bland annat i
syfte att bereda den dömde tillfälle till nöjdförklaring. Åtskilliga liknande
situationer kunna inträffa. I sådana fall har fångvårdsstyrelsen med nuvarande
system — som innebär att alla straffdomar registreras hos styrelsen
— möjlighet att förebygga en olämplig tillämpning av gällande bestämmelser.
Denna möjlighet skulle fångvårdsstyrelsen förlora, om endast verkställbara
domar sändes till styrelsen.
En annan olägenhet av det föreslagna systemet inträder, när den dömde
avgiver nöjdförklaring. Den myndighet, som mottager förklaringen, skall då
förpassa den dömde till fångvårdsanstalt, där han enligt fångvårdsstyrelsens
bestämmande skall intagas, eller förelägga honom att inställa sig vid sådan
anstalt. Enligt nuvarande bestämmelser och anvisningar (fångvårdsstyrelsens
cirkulär 1946 nr 5) äger myndigheten, om meddelande från fångvårdsstyrelsen
angående intagningsanstalt ej föreligger, förpassa den dömde till eller
förelägga honom att inställa sig vid någon av de slutna anstalter, där verkställighet
må äga rum. I fråga om den som omedelbart dömts till fängelse
föreligger dock denna möjlighet endast under två förutsättningar, nämligen
dels alt upplysning om anvisad intagningsanstalt ej kan erhållas från länsstyrelsen
eller fångvårdsstyrelsen samma dag, som nöjdförklaringen avgivits,
dels att den dömde själv begär att bliva intagen på sluten anstalt. I
motsatt fall måste det anstå med verkställigheten, till dess upplysning om
anvisad intagningsanstalt kan erhållas. Om straffdomen i enlighet med utredningens
förslag ej sändes till fångvårdsstyrelsen, förrän den blivit verkställbar,
blir konsekvensen, att styrelsen ej kan anvisa intagningsanstalt,
förrän hänvändelse därom göres från nöjdförklaringsmvndigheten, varvid
styrelsen för övrigt skulle sakna erforderliga upplysningar om den dömdes
personliga förhållanden. Att generellt anvisa vissa öppna anstalter för verkställighet
kan ej ifrågakomma, särskilt med hänsyn till den vikt som vid
verkställighetslagens tillkomst i detta hänseeende lades vid fängelsefångarnas
fördelning. Alt genom generella anvisningar mot den dömdes vilja framtvinga
en kanske omotiverad intagning på sluten anstalt kan enligt styrelsens mening
icke vara lämpligt.
Enligt styrelsens mening kunde emellertid domstols nuvarande skyldighet
att vid fullföljdstidens utgång sända meddelande till fångvårdsstyrelsen, huruvida
den dömde fullföljt talan mot domen, lämpligen begränsas så alt
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 127.
meddelande sändes endast för det fall att den dömde fullföljde talan, en inskränkning
som vore ägnad att minska domstolarnas arbetsbörda samtidigt
som den framhävde vikten av att ifrågavarande meddelanden expedierades.
Möt förslaget att dom, varigenom någon som icke är häktad dömts till
ungdomsfängelse, befordras till verkställighet genom att av domstolen sändas
till fångvårdsstyrelsen i stället för till länsstyrelse har fångvårdsstyrelsen
anfört att styrelsen ville ifrågasätta lämpligheten av att låta sådana
domar passera styrelsen innan de finge verkställas. Därigenom skulle i vissa
fall kunna vållas dröjsmål med verkställigheten, som undvekes, därest utskrift
av domen samma dag som den meddelades sändes direkt till polismyndigheten
i den ort, där den dömde vistades. Därest domstolen förordnat,
att domen ej skulle gå i verkställighet förrän den vunnit laga kraft,
vore det enligt styrelsen mening dock lämpligast, att utskriften sändes till
fångvårdsstyrelsen. En särskild fördel härav vore, att fångvårdsstyrelsens
möjligheter att kontrollera uppkommande konkurrenssituationer förbättrades.
Straff lagberedningen har förklarat sig dela fångvårdsstyrelsens mening.
Förslaget att det alltjämt skall ankomma på fångvårdsstyrelsen att a nvisa
fångvårdsanstalt har lämnats utan erinran. Däremot ha
skilda meningar yppats huru specificerad anstaltsanvisningen bör vara.
Fångvårdsstyrelsen har — med instämmande från strafflagberedningen —
anfört att det enligt styrelsens mening ej förebragts tillräckliga skäl att
frångå det nuvarande systemet att intagning i annan anstalt än den i första
hand anvisade finge äga rum endast därest den dömde anträffades på annan
ort än den, där han enligt uppgift i fångvårdsstyrelsens resolution vistades.
Det vore nämligen enligt styrelsens mening icke möjligt att upprätthålla
en rationell differentiering — bland annat med hänsyn till växlingarna
i anstalternas beläggning--om de dömda alltid skulle intagas i den när
maste
av de anstalter, som kunde ifrågakomma. Svårigheterna i detta hänseende
komme att öka allteftersom det bleve möjligt att — i enlighet med
vad som åsyftats vid verkställighetslagens tillkomst — i ökad utsträckning
avdela olika anstalter för särskilda klientelgrupper. För fängelsefångarnas
del tillämpades redan nu en tämligen konsekvent uppdelning av klientelet
på skilda anstalter. Fn annan princip, som styrelsen så långt som möjligt
sökte upprätthålla, vore att ej placera yngre intagna eller äldre förstagångsbrottslingar
på sådana större anstalter, där de kunde befaras bliva utsatta
för menligt inflytande av andra intagna. Att minska möjligheterna till differentiering
i detta hänseende skulle enligt styrelsens mening vara ett steg
tillbaka.
Erinran har ej framställts mot förslaget att fångvårdsstyrelsen skall direkt
hos vederbörande polismyndighet, utan länsstyrelsen som mellanhand,
påkalla den dömdes inför passande till fångvårdsanstalt,
liksom ej heller mot den föreslagna överflyttningen till fångvårdsstyrelsen
av kontrollen över att meddelade straffdomar
slutligen befordras till verkställighet. I sistnämnda del
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 127.
har fångvårdsstyrelsen emellertid anfört att styrelsen icke borde vara bunden
av så detaljerade anvisningar som de av utredningen skisserade. Det
vore enligt styrelsens mening mindre lämpligt att styrelsen ålades att föranstalta
om efterlysningar i tidningen Polisunderrättelser av sådana dömda
som vistades på okänd ort. Styrelsen borde vidare erhålla underrättelse såväl
när verkställighetshandlingarna sändes till annan polismyndighet som
när efterlysning ägde rum.
Utredningens förslag att ansökan om uppskov med verkställighet
av straffarbete eller fängelse fortfarande skall prövas av länsstyrelse
men ingivas till polismyndigheten i den ort, där den dömde vistas, bär lämnats
utan erinran i det övervägande antalet yttranden. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län har emellertid anfört, att enligt dess mening uppskovsärenden
utan olägenhet borde kunna prövas av fångvårdsstyrelsen eller eventuellt
av den domstol som i första instans haft befattning med den dömde,
samt bär därom vidare yttrat.
Den prövning av uppskovsärendena, som nu verkställes av länsstyrelserna,
lärer undantagslöst förutsätta utredning genom vederbörande lokala
polismyndighet, och annat material för ärendenas bedömande än dylika utredningar
torde sällan stå länsstyrelserna till buds. Om, såsom decentraliseringsutredningen
föreslagit och som länsstyrelsen för sin del tillstyrker,
ansökan om uppskov med straffverkställighet skall ingivas till polismyndigheten
i den ort, där den dömde vistas, borde ju frågan kunna lösas på det
sätt, att denna polismyndighet har att omedelbart verkställa utredning angående
förutsättningarna för uppskov och att med denna utredning och
eget yttrande inkomma till vederbörande beslutande myndighet. Med den
befattning i övrigt med straffverkställighetsärenden, som enligt utredningens
förslag skulle tillkomma domstolarna och fångvårdsstyrelsen, synes det
länsstyrelsen sannolikt, att dessa med större fördel än länsstyrelserna —
som ju i övrigt skulle avkopplas från alla straffverkställighetsärenden —
skulle kunna pröva även uppskovsfrågor. Även om underdomstolarna genom
den kännedom om personen, som domstolsutredning eller förundersökning
kan lämna, måste anses väl skickade att bedöma uppskovsansökningar,
torde väl fångvårdsstyrelsen med sina mera omfattande uppgifter i
övrigt i verkställighetshänseende vara närmast till att övertaga ifrågavarande
ärenden.
Advokatsamfundet, som i sitt yttrande uttalat sig för en stark decentralisering
av verkställighetsärenden i allmänhet, har velat ifrågasätta om man
icke borde taga steget fullt ut och överflytta rätten att besluta om uppskov
med verkställighet å den polismyndighet, som hade att ombesörja den dömdes
intagning i fångvårdsanstalt. Till stöd härför har anförts att polischeferna
erhölle allt bättre utbildning och kvalifikationer, att möjligheterna till
beviljande av anstånd enligt lagen vore strängt begränsade och att endast
den med de lokala förhållandena förtrogne kunde träffa ett lämpligt avgörande
i dessa anståndsfrågor, som ofta hade strängt personlig karaktär och kunde
vara mycket betydelsefulla. Länsstyrelsen i Östergötlands län har anfört
att innan länsstyrelsen meddelade beslut i eu uppskovsfråga utredning och
förslag regelmässigt infordrades från vederbörande polismyndighet och åklagare.
Som regel kunde man utgå ifrån att länsstyrelsen följde polismyndig2
Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 127.
18
Kungi. Maj:ts proposition nr 127.
hetens förslag. Visserligen kunde det vara till fördel för en enhetlig behandling
att dessa ärenden avgjordes centralt, men detta krav kunde enligt länsstyrelsens
mening i viss mån uppfyllas genom stadgande att polismyndighetens
beslut finge överklagas hos länsstyrelsen eller eventuellt fångvårdsstyrelsen.
Därest det visade sig behövligt kunde allmänna direktiv för tilllämpningen
utfärdas av fångvårdsstyrelsen. Länsstyrelsen i Uppsala län har
anfört att det syntes välbetänkt att uppskovsprövningen enligt utredningens
förslag icke decentraliserades till den verkställande polismyndigheten.
Länsstyrelsen i Uppsala län har föreslagit att bestämmelserna i 10 § straffverkställighetslagen
om nöjdförklaring inför länsstyrelse såsom obehövliga
kunde utgå. Enligt erfarenheterna inom Uppsala län begagnade sig
de dömda så gott som aldrig av möjligheten att avgiva nöjdförklaring inför
länsstyrelsen.
Departementschefen.
I uppgiften att befordra dom å frihetsstraff till verkställighet kunna särskiljas
fyra olika arbetsmoment, nämligen kontroll av domens verkställbarhet,
anvisande av anstalt för verkställigheten, införpassning till anstalten
samt kontroll av att verkställighet skett. Vid straffverkställighetslagens tillkomst
rådde meningsskiljaktighet om hur åliggandena borde fördelas mellan
de myndigheter som kunde komma i fråga. Bl. a. voro meningarna delade om
den roll länsstyrelserna borde spela och om den utsträckning i vilken andra
myndigheter — främst fångvårdsstyrelsen och anstalternas styresmän —
skulle kunna tänkas övertaga länsstyrelsernas uppgifter inom straffverkställigheten.
Enligt den lösning för vilken man slutligen stannade ankommer
verkställigheten beträffande dömda som icke äro på fri fot helt på
fångvårdsmyndigheterna. I fråga om övriga fall, d. v. s. dem där den dömde
icke är häktad eller eljest intagen i fångvårdsanstalt när verkställighet skall
ske, gäller att länsstyrelse har att verkställa kontrollen av doms verkställbarhet
liksom införpassningen av dömda personer till fångvårdsanstalt —
därvid polismyndighet biträder — medan anstaltsanvisningen, som utgör ett
mellanliggande moment, ankommer på fångvårdsstyrelsen. Kontrollen av
att domen slutligen blivit befordrad till verkställighet åvilar länsstyrelse.
Av det sagda framgår att betydande uppgifter på detta område ålagts länsstyrelserna
trots att dessa varken deltaga i straffens bestämmande eller ha
att göra med själva straffverkställigheten. Länsstyrelserna äro, väsentligen
på grund av gammal hävd och genom sin allmänna administrativa ställning
som den exekutiva maktens liandhavare, inkopplade som ett mellanled mellande
de dömande myndigheterna och de straffverkställande. De förslag
till förenklingar som decentraliseringsutredningen framlagt avse, förutom
en överflyttning av göromål från fångvårdsstyrelsen till lokala organ, främst
ett frikopplande av länsstyrelserna från befattningen med straffverkställigheten.
Denna linje synes mig böra följas i största möjliga utsträckning.
I fråga om kontrollen av straffdoms verkställbar het
föreslog utredningen att den skulle överflyttas från länsstyrelse till den
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 127.
domstol, som meddelat domen. En sådan omläggning är numera tekniskt
möjlig att genomföra. Enligt nya rättegångsbalkens bestämmelser skall nämligen
vadeinlaga ingivas till den dömande domstolen, vilken alltså har möjlighet
att kontrollera huruvida domen vunnit laga kraft. Enligt förslaget
skulle domstolen icke översända domen för verkställighet förrän den tagit
åt sig laga kraft. Alla domar skulle sändas till fångvårdsstyrelsen, även
domar å ungdomsfängelse, vilka nu i regel skola verkställas omedelbart och
skola expedieras till länsstyrelse.
Mot förslaget att befria länsstyrelserna från befattningen med kontroll av
straffdoms verkställbarhet har ingen av de i ärendet hörda myndigheterna
haft något att erinra. Däremot har fångvårdsstyrelsen, med instämmande
från strafflagberedningen, gjort erinringar mot förslaget att lägga kontrollen
på domstol. De skäl som styrelsen därvid anfört finner jag övertygande.
Det måste sålunda vara av värde att fångvårdsstyrelsen erhåller
tillgång till alla straffdomar av ifrågavarande slag, alltså även icke lagakraftvunna,
och därigenom får större möjlighet att i förväg planera verkställigheten.
Det är likaledes av vikt att fångvårdsstyrelsen blir i tillfälle
att, om nöjdförklaring sker, lämna anvisning om lämplig anstalt för verkställigheten.
Härför erfordras emellertid att styrelsen när nöjdförklaringen
avges har tillgång till domen samt sådana kompletterande uppgifter om den
dömde som enligt gällande föreskrifter skola fogas vid domen när denna
expedieras för verkställighet. Den förenkling som på förevarande punkt
kan vara att vinna torde väsentligen uppnås om domarna ej av fångvårdsstyrelsen
vidarebefordras för verkställighet förrän de äro verkställbara.
För fångvårdsstyrelsen uppkomme härigenom en arbetsökning i förhållande
till utredningens förslag men den skulle huvudsakligen bestå däri att även
de domar som överklagades bleve registrerade hos styrelsen och torde
alltså vara av mindre betydelse. Under åberopande av det anförda förordar
jag därför den lösningen att kontrollen av verkställbarheten av dom å
straffarbete, fängelse, förvaring eller internering skall, såvitt angår icke
häktad, åvila fångvårdsstyrelsen samt att fångvårdsstyrelsen ej skall expediera
dom till verkställighet förrän den är verkställbar. Givetvis böra slutJiga
åtgärder för anstaltsplacering av de dömda eller andra verkställighetsåtgärder
icke heller vidtagas förrän domarna äro verkställbara.
I fråga om domar å ungdomsfängelse torde den lämpligaste lösningen
vara att, såsom fångvårdsstyrelsen och strafflagberedningen föreslagit, dessa
insändas till fångvårdsstyrelsen allenast när förordnande givits att omedelbar
verkställighet ej skall äga rum; i övriga fall, vilka utgöra det långt
övervägande flertalet, bör sådan dom, med förbigående av länsstyrelse,
sändas till polismyndigheten i den ort, där den dömde vistas. Till frågan
om befrielse för länsstyrelse, jämväl såvitt angår övriga straffdomar, från
bestyret med införpassande till fångvårdsanstalt, återkommer jag i det
följande.
Ingen meningsskiljaktighet har bland de myndigheter som haft att yttra
sig över decentraliseringsutredningens förslag rått om alt det fortfarande bör
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 127.
ankomma på fångvårdsstyrelsen att anvisa anstalt för verkställigheten.
Jag anser mig ej heller böra föreslå någon ändring här. Emellertid
böra alla möjligheter till rationalisering tillvaratagas så att särskilda
förfrågningar från den införpassande myndigheten hos fångvårdsstyrelsen
om vilken anstalt som må ifrågakomma så mycket som möjligt undvikas.
I den mån så kan ske av hänsyn till differentieringsbehovet in. in. böra därför
generella anstaltsanvisningar givas och införpassning äga rum till den
närmaste av de i anvisningarna upptagna anstalterna.
Uppgiften att ombesörja den dömdes inför passande till
fångvård sanstalt är som utredningen framhållit sammankopplad
med dels kontrollen av domens verkställbarhet och dels kontrollen av att
domen blir befordrad till verkställighet. Därest, som jag förordat, länsstyrelserna
frikopplas från sin befattning med kontrollen av verkställbarheten,
saknas anledning att låta dem ombesörja införpassningen. Denna torde
lämpligen — utom, såsom framgår av det förut sagda, beträffande domar
å ungdomsfängelse som skola verkställas omedelbart — kunna omhänderhas
av fångvårdsstyrelsen. Fångvårdsstyrelsen bör sålunda ha att, sedan
domen blivit verkställbar och i samband med anvisning om verkställighetsanstalt,
översända domen direkt till vederbörande polismyndighet. Förslaget
föranleder i denna del ändringar i 13 § straffverkställighetslagen. Någon
ändring föreslås icke i förfarandet för det fall att fråga om förpassning
uppkommer i anledning av att den dömde avger nöjdförklaring. Det bör
då åligga den myndighet som mottar förklaringen att låta verkställa förpassningen.
Viss meningsskiljaktighet har rått mellan utredningen och
fångvårdsstyrelsen om fördelningen av hithörande uppgifter mellan styrelsen
och polismyndigheterna. Styrelsen har bl. a. betecknat det som mindre
lämpligt att styrelsen, såsom utredningens förslag innebär, ålägges att
föranstalta om efterlysningar av icke anträffade dömda. Dessa spörsmål äro
icke av den art att de behöva avgöras i förevarande sammanhang och jag
anser mig därför ej böra gå närmare in på dem. De sammanhänga emellertid
i viss mån med frågan om kontrollen av att domar slutligen
befordras till verkställighet. Denna bör uppenbarligen,
såsom föreslagits av utredningen utan gensagor i yttrandena, åvila fångvårdsstyrelsen.
Under sådana förhållanden torde det vara mest praktiskt
att exempelvis en sådan åtgärd som efterlysning i Polisunderrättelser av
dömd, som ej kan anträffas på annat sätt, får ankomma på fångvårdsstyrelsen.
I förevarande sammanhang har utredningen också upptagit frågan om
beviljande av uppskov med straffverkställighet. Utredningen
har icke ansett sig böra föreslå någon ändring i den nuvarande
regeln att det är länsstyrelse som verkställer prövning av dylika ärenden
men påyrkat bl. a. det tillägget att ansökan om uppskov skulle ingivas till
polismyndigheten vilken därigenom skulle erhålla kännedom om ansökningen.
I sitt yttrande har emellertid Sveriges advokatsamfund föreslagit
att man skulle överflytta beslutanderätten i uppskovsärenden till veder
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 127.
21
börande polismyndighet. Enligt min mening tala starka skäl härför. Som
motivering för att lägga beslutanderätten hos länsstyrelse anförde strafflagberedningen
vid straffverkställighetslagens tillkomst att det i regel vore
länsstyrelsen som hade att sörja för verkställighet av utslag mot icke häktade.
Detta skäl bortfaller genom den föreslagna omläggningen av reglerna
om straffdoms befordran till verkställighet. Någon olägenhet av att anförtro
åt polismyndighet att i första hand besluta i uppskovsärenden torde
ej behöva uppkomma. Det må särskilt framhållas att förutsättningarna för
att uppskov skall kunna erhållas äro noggrant angivna i lagen samt att möjlighet
givetvis bör föreligga att över polischefs beslut anföra besvär hos länsstyrelsen.
Därjämte bör erinras om att länsstyrelsen för närvarande är väsentligen
beroende av den utredning som verkställts av den lokala polismyndigheten
samt att sökanden i regel har större möjligheter att personligen
framlägga sina synpunkter hos den senare. Då därtill kommer att en
väsentlig förenkling och arbetsbesparing uppkommer om prövningen förlägges
till polismyndigheten, har jag ansett mig kunna tillstyrka att så sker.
Meddelas uppskov, bör polismyndigheten ha att skyndsamt underrätta fångvårdsstyrelsen
därom. Förslaget föranleder ändring i 15 § straffverkställighetslagen.
Med polismyndighet kommer i förevarande sammanhang — jämlikt
lagen den 15 juni 1944 om vad i allmänhet skall med polismyndighet
avses — att förstås i stad med poliskammare denna och eljest polischefen
i orten, d. v. s. i regel stads- eller landsfiskalen.
Därjämte erfordras en komplettering av besvärsbestämmelserna i 83 §.
I anslutning till vad som yttrats av länsstyrelsen i Uppsala län anser jag
mig böra i förevarande sammanhang upptaga frågan om en begränsning av
kretsen av de myndigheter, inför vilka enligt 10 § straffverkställighetslagen
nöjdförklaring må avgivas av icke häktad. Behöriga äro länsstyrelse,
styresman vid fångvårdsanstalt, landsfogde, polismästare och annan polischef
samt, under särskilda omständigheter, viss militär befälhavare. Om nu
länsstyrelse befrias från all befattning med straffverkställigheten, synes länsstyrelsen
kunna utgå även som nöjdförklaringsmyndighet. Det torde för övrigt
vara mycket sällan som nöjdförklaring över straffdom avges inför länsstyrelse.
En ändring av 10 § av denna innebörd föranleder jämkning jämväl
av 11 § första stycket.
Enligt 11 § andra stycket straffverkställighetslagen skall underrättelse
om avgiven nöjdförklaring ofördröj ligen avsändas till
den domstol hos vilken den dömde ägt fullfölja talan mot domen. Eftersom
fullföljdsinlaga skall ingivas eller insändas till den domstol som meddelat
domen, torde — även om utredningens förslag beträffande kontrollen av
straffdoms verkställharhet ej genomföres — lagrummet böra ändras så att
underrättelse om nöjdförklaring skall insändas till denna domstol.
Beräkning av strafftid.
Gällande bestämmelser.
Enligt 18 § straffverkställighetslagen gäller, att för den som börjat
undergå straffarbete på viss tid eller fängelse skall fångvårdsstyrelsen så
22
Kungl. Maj-.ts proposition nr 127.
snart ske kan fastställa dagen för strafftidens slut eller, om 1 § lagen
om villkorlig frigivning är tillämplig, den dag då villkorlig frigivning enligt
nämnda lagrum skall äga rum, så framt laga hinder däremot ej möter.
När ändring i beslutet påkallas av omständigheterna skall styresmannen
göra anmälan härom till fångvårdsstyrelsen, som har att förordna i ärendet.
Enligt uppgift från fångvårdsstyrelsen utgjorde antalet av styrelsen under
budgetåret 1946/47 handlagda ärenden om beräkning av strafftid 4 383.
Från en av organisationsnämnden avgiven promemoria beträffande organisationsundersökning
vid fångvårdsstyrelsen inhämtas följande rörande
tillvägagångssättet inom styrelsen vid handläggning av ifrågavarande ärenden.
Resolutionerna kunna indelas i tre grupper: stämpelresolutioner, enklare
konceptresolutioner och svårare konceptresolutioner. Den personal som
sysslar med ärendena utgöres av en förste byråsekreterare, en förste amanuens
och ett skrivbiträde. Stämpelresolutioner utfärdas genom att en
stämpel — av endera av två typer, beroende på om obligatorisk villkorlig
frigivning skall äga rum eller ej — åsättes den från fångvårdsanstalten
översända domen. Skrivbiträdet uträknar frigivningsdagen med utgångspunkt
från den å domen angivna begynnelsedagen och gör anteckning därom
på vederbörlig plats i stämpeln. Resolutionen granskas först av amanuensen
och därefter av byråsekreteraren som undertecknar den. Som enklare
konceptresolutioner ha betecknats sådana, där strafftidsberäkningen något
komplicerats genom exempelvis en sådan omständighet som att i utslaget
angives att utståndet straff skall avräknas. Skrivbiträdet uppgör i dessa
fall koncept till resolutionen. Denna granskas av amanuensen och byråsekreteraren,
som undertecknar densamma. Till svårare konceptresolutioner
skrivas koncept av amanuensen. I övrigt är arbetsgången densamma
som vid enklare konceptresolutioner. Svårigheterna vid strafftidsberäkningen
vid resolutioner i denna grupp sammanhänga ofta med tillämpning
av 4 kap. 3 § strafflagen, vilken kan medföra att utredning måste företas
rörande tidigare bestraffningar som den dömde undergått.
Av samtliga resolutioner ha stämpelresolutionerna beräknats utgöra omkring
80 %, de enklare konceptresolutionerna 13 % och övriga 7 %.
Utredningen.
Decentraliseringsutredningen har anfört att uppgiften att fastställa
strafftid synes, såsom reglerna härför nu äro utformade, i flertalet fall
vara mycket enkel och närmast av expeditionell natur. Enligt utredningens
mening kan därför behov icke anses föreligga att avgörandet i varje
sådant ärende fattas av central myndighet. Då därtill kommer att en centraliserad
handläggning medför en omfattande rapporteringsskyldighet och
skriftväxling, tala enligt utredningens mening starka skäl för att uppgiften
i klara fall anförtros de lokala fångvårdsmyndigheterna, d. v. s. styresmännen.
Att, såsom ifrågasatts, decentralisera beslutanderätten till länsstyrelserna
kan däremot, anser utredningen, icke innebära någon rationell lös
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 127.
23
ning. I tveksamma eller eljest mera svårbedömbara fall borde beslutanderätten
ankomma på den centrala fångvårdsmyndigheten. På grund av
svårigheten att i en författning avgränsa de enkla och klara fallen från
dem, där tveksamhet av en eller annan anledning kan föreligga, har utredningen
föreslagit den lösningen att det uppdrages åt fångvårdsstyrelsen
att själv angiva i vilka fall strafftid må bestämmas av styresman för fångvårdsanstalt
samt bemyndiga styresmännen att till fångvårdsstyrelsens
prövning överlämna tveksamma eller eljest svårbedömda fall.
Yttrandena.
Förslaget har i nu förevarande del lämnats utan erinran i flertalet yttranden.
Advokatsamfundet har påyrkat en ännu längre gående decentralisering
och har velat helt anförtro åt styresmännen att bestämma strafftiden.
Samfundet har anfört att i tveksamma fall styresman ändock alltid
borde känna det ansvaret att han rådfrågade fångvårdsstyrelsen.
Å andra sidan har utvidgningen av styresmännens befogenheter avstyrkts
av fångvårdsstyrelsen, strafflagberedningen, föreningen direktörer och assistenter
vid fångvårdsstaten samt svenska fångvårdssållskapet. Fångvårdsstyrelsen
har förklarat sig icke kunna dela utredningens uppfattning om ärendena
rörande strafftidsberäkning samt har vidare anfört följande.
Att beräkna strafftidens längd utgör sedan gammalt en av de mest invecklade
uppgifterna inom den mera formella delen av straffrätten, ett förhållande
som icke minst framgår av det stora antal rättsfall, som givit anledning
till delade meningar även i högsta instans, och av det utrymme som
i justitieombudsmannens ämbetsberättelser ägnats åt tillämpningen av hithörande
bestämmelser. Reglerna om strafftidsberäkning ha på vissa punkter
förenklats i 1945 års verkställighetslag men ha ingalunda blivit så okomplicerade,
att tillämpningen är av expeditionell natur. Frågan om beslutanderättens
fördelning i dessa frågor prövades noggrant vid verkställighetslagens
tillkomst, varvid varken strafflagberedningen, Kungl. Maj :t eller riksdagen
fann det möjligt att förlägga prövningen till fångvårdsanstalternas
styresmän. De erfarenheter, som gjorts efter verkställighetslagens ikraftträdande,
ha icke givit stöd för en motsatt mening. De speciella svårigheter,
som föranledas av bestämmelserna i 4 kap. 3 och 4 §§ strafflagen och 18 §
lagen om verkställighet av bötesstraff, kvarstå i oförändrad omfattning. De
ändringar, som vidtagits i nämnda stadganden, förutsätta i princip, att
strafftidsberäkningen verkställes av fångvårdsstyrelsen. I ärenden om beräkning
av strafftid ligger svårigheten icke minst däri, att många ärenden,
som tillsynes äro okomplicerade och närmast rutinmässiga, vid den fortsatta
handläggningen visa sig vara av invecklad beskaffenhet. Särskilt med hänsyn
härtill är det nästan ogörligt att anvisa vissa grupper av fall, där avgörandet
är så enkelt att delegation till lokala myndigheter kan äga rum.
Uppgiften att verkställa eu sådan avgränsning blir icke lättare genom att
den överlätes på fångvårdsstyrelsen.
Till stöd för den föreslagna decentraliseringen av strafftidsberäkningen
har utredningen särskilt anfört, att den centrala handläggningen medförde en
omfattande rapporteringsskyldighet och skriftväxling. Fångvårdsstyrelsen får
med anledning härav framhålla, att styresmännens nuvarande rapportering —
som erfordras för att styrelsen skall kunna fullgöra sin uppgift att leda de
intagnas behandling — endast till ringa del har samband med bestämmandet
24
Kungi. Maj:ts proposition nr 127.
av beräkning av strafftid, samt att skriftväxling i strafftidsberäkningsärenden
endast undantagsvis förekommit. Styresmannens arbetsuppgifter, som i
regel inskränka sig till att sända domen till fångvårdsstyrelsen och mottaga
den från styrelsen, äro uppenbarligen av oväsentlig betydelse för hans arbetsbörda,
om hänsyn tages till den tidsspillan, som beräkningen av strafftid
i många fall skulle vålla honom, och till den trygghet, som den centrala
prövningen av dessa frågor innebär. Härvid må framhållas, att styresmannen
numera vid verkställighetens inledande beträffande häktade självständigt
prövar domens verkställbarhet. Den efterföljande prövning, som fångvårdsstyrelsen
verkställer i samband med fastställande av frigivningsdagen,
fritager visserligen icke styresmannen från ansvar för begångna fel men är
av största betydelse genom att möjliggöra, att eventuella felaktigheter snabbt
bli rättade. Även därest strafftidsberäkningen i viss utsträckning decentraliserades,
skulle fångvårdsstyrelsen icke gärna kunna underlåta att på
grundval av anstalternas rapporter verkställa en dylik efterföljande prövning.
Härav skulle kunna föranledas en omfattande och tidsödande skriftväxling
för både fångvårdsstyrelsen och styresmännen.
I yttrande över organisationsnämndens förut omtalade promemoria har
fångvårdsstyrelsen återkommit till förevarande spörsmål och därvid förklarat
förslaget att delegera de s. k. okomplicerade fallen av strafftidsberäkning
till styresmännen i praktiken ogenomförbart enär man först efter utredning
i styrelsen rörande tidigare bestraffningar och undergången straffverkställighet
kunde avgöra, huruvida uppgifter utöver innehållet i domen
vore erforderliga för att beräkna strafftidens längd. En decentralisering av
strafftidsberäkningen skulle alltså medföra, att styresmännen i varje ärende
skulle vara nödsakade att hos styrelsen begära utredning rörande tidigare
straffverkställighet. Man riskerade enligt styrelsens mening en avsevärd
skriftväxling mellan styrelsen och styresmännen, vilket hittills endast
undantagsvis förekommit.
Svenska fångvårdssällskapet har anfört att det bland fångvårdens styresmän
torde råda eu samstämmig uppfattning att den centrala ledningen borde
förordna i fråga om en formellt så viktig angelägenhet som beräkning av
strafftid. Enligt sällskapets mening skulle annars mången gång kunna
uppstå allvarliga komplikationer, icke minst vid de tillfällen då den ordinarie
styresmannen av semester eller tjänstledighet vore ersatt av vikarie med
mer begränsad erfarenhet.
Departementschefen.
Enligt den före straff verkställighetslagen gällande rätten meddelades förordnande
om verkställighet av utslag, varigenom någon dömts till frihetsstraff,
av vederbörande befälhavare, om straffet skulle avtjänas i militärhäkte,
men eljest av tillsyningsmannen eller, om tillsyningsman ej fanns,
av länsstyrelsen. Enligt strafflagberedningens förslag till straffverkställighetslag
skulle fängelsestraff ej längre verkställas i militärhäkte och skulle
tillsyningsmän icke längre finnas. Av praktiska skäl fann strafflagberedningen
det lämpligt att som organ för bestämmandet av strafftid bibehålla
länsstyrelserna. Det anfördes av beredningen att länsstyrelserna erhållit ep
betydande rutin i hithörande frågor.
Kungi. Maj:ts proposition nr 127.
25
Vid min anmälan i statsrådet den 19 september 1945 av strafflagberedningens
förslag och yttrandena däröver anförde jag, såvitt angår nu ifrågavarande
spörsmål, att då enligt beredningens förslag något formligt beslut
om verkställighet ej skulle meddelas, skäl syntes tala för att länsstyrelsernas
bestyr med beräknande av strafftid överflyttades på fångvårdsmyndigheterna.
Meddelades utförliga regler i ämnet, syntes den omständigheten, att
länsstyrelserna förvärvat en betydande rutin i hithörande frågor, vara av
mindre betydelse. Beslutanderätten kunde antingen, anförde jag vidare, uppdragas
åt fångvårdsstyrelsen eller ock ankomma på fångvårdsanstalternas
styresmän. Ur säkerhetssynpunkt förefölle det önskvärt att, även om reglerna
för beräkning av strafftid förenklades, uppgiften anförtroddes en
mera kvalificerad myndighet än anstalternas styresmän. Det borde fördenskull
enligt min mening ankomma på fångvårdsstyrelsen att beräkna strafftidens
längd.
Mitt ståndpunktstagande vid nämnda tillfälle gällde som framgår av det
sagda frågan huruvida beslutanderätten i fråga om beräknande av strafftid
borde helt tillkomma antingen fångvårdsstyrelsen eller styresmännen eller
ock länsstyrelserna. Främst med hänsyn till de tveksamma fall som kunde
uppkomma fann jag det mindre lämpligt att låta beslutanderätten tillkomma
styresmännen. Därest man emellertid kan ordna det så att fångvårdsstyrelsen
fortfarande beslutar i de mera komplicerade fallen medan de enklare
överlämnas åt styresmännen, förfalla väsentligen de invändningar jag
förut haft mot att de senare få befattning med strafftidsberäkningen. I
decentraliseringsutredningens promemoria har ej heller föreslagits annat
än att avgörandet i enklare fall, efter fångvårdsstyrelsens prövning, skall
kunna överlämnas till styresman. Om det är möjligt att på detta sätt avlasta
en väsentlig del av dessa ärenden från fångvårdsstyrelsen, bör detta
med hänsyn till ärendenas stora antal innebära en icke oväsentlig minskning
av styrelsens arbetsbörda. Fångvårdsstyrelsen har emellertid förklarat
alt även en blott partiell delegation av beslutanderätten till styresmännen
skulle vara ogenomförbar, bl. a. av den anledningen att det vore ogörligt
att anvisa vissa grupper av fall, däri avgörandet vore så enkelt att delegation
kunde ske. Vad styrelsen sålunda anfört förefaller dock — i belysning
av den i det föregående lämnade redogörelsen för förfarandet vid handläggningen
inom styrelsen av ärenden om strafftidsberäkning — knappast
övertygande. Ej mindre än omkring 80 % av ärendena äro ju av så enkel
beskaffenhet att resolution däri kan avfattas enligt ett enkelt, på domen
stämplat formulär. Avgörandet i dessa fall torde generellt kunna uppdras
åt styresmännen. I ytterligare en icke helt obetydlig grupp, enligt de förut
lämnade siffrorna omfattande omkring 13 % av sammanlagda antalet ärenden,
är strafftidsberäkningen så pass enkel alt koncept till resolution kan,
inom fångvårdsstyrelsen, uppgöras av ett skrivbiträde. Även ärendena inom
denna grupp torde i allmänhet kunna avgöras av styresmännen. Övriga
ärenden, till antalet beräknade till omkring 7 % av samtliga, äro däremot
av den invecklade beskaffenhet att de lämpligen böra handläggas av någon
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 127.
tjänsteman, som har tillfälle att förvärva en större rutin i avgörande av
frågor av den art det här gäller, och böra därför avgöras av fångvårdsstyrelsen.
Jag vill i anledning av vad styrelsen anfört också erinra om att
ärendena rörande strafftidsberäkning tidigare handlades av lokala myndigheter,
främst länsstyrelserna.
Decentraliseringen synes praktiskt kunna genomföras på det sättet att
styresman bemyndigas att bestämma strafftiden i de fall då det ej i samband
med den dömdes intagning å anstalten vinnes upplysning om någon komplikation
i form av sammanträffande straff liksom i regel också när komplikationen
blott består däri att å straffet skall avräknas straff som den
dömde förut utstått. Att ärende rörande strafftidsberäkning i vissa fall måste
överlämnas till fångvårdsstyrelsen framgår bl. a. av 4 kap. 4 och 5 §§
strafflagen. Även eljest bör det åligga styresman att om det uppkommer
någon svårbedömbar fråga i ärende som handlägges av honom underställa
ärendet fångvårdsstyrelsens prövning. Det är tydligt att, som fångvårdsstyrelsen
påpekat, ärenden som vid första påseende te sig enkla stundom kunna
erbjuda svårigheter samt att det för bestämmande av strafftiden i vissa
fall, som enligt det föregående skulle avgöras av styresman, erfordras utredning
om andra straff m. in., därom fullständiga uppgifter finnas endast
hos den centrala myndigheten. Det kan alltså bli erforderligt med åtgärder
från fångvårdsstyrelsens sida även i delegerade ärenden. Detta skäl
synes emellertid ej böra få hindra en önskvärd decentralisering. Jag anser
mig därför kunna tillstyrka en sådan ändring av 18 § straffverkställighetslagen
att strafftiden för den som börjat undergå straffarbete på viss tid
eller fängelse skall bestämmas av fångvårdsstyrelsen eller, efter dess bemyndigande,
av styresmannen.
De intagnas behandling.
Utredningen.
De förslag som framställts av decentraliseringsutredningen i fråga om de
intagnas behandling äro endast till en mindre del av den beskaffenheten,
att lagändring erfordras för att genomföra dem.
Medför kvinna vid intagning å fångvårdsanstalt spätt barn eller föder
hon därefter barn, äger fångvårdsstyrelsen enligt 27 § straffverkställighetslagen,
efter hörande av barnavårdsassistenten i det län där kvinnan har
sitt hemvist, medgiva henne att behålla barnet hos sig under amningstiden
och, om särskilda förhållanden påkalla det, jämväl utöver nämnda tid. Decentraliseringsutredningen
har anfört att prövningen av dylika ärenden syntes
vara av den art, att beslutanderätten i regel kunde av fångvårdsstyrelsen
överlåtas åt vederbörande styresman efter hörande av barnavårdsassistenten
i det län där kvinnan har sitt hemvist.
I fråga om permission och frigång gäller följande enligt straffverkställighetslagen.
Enligt 36 § må fångvårdsstyrelsen eller, efter dess be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 127.
27
myndigantle, styresmannen meddela intagen tillstånd att besöka närstående
som är svårt sjuk eller bevista närståendes begravning, så ock att i annat
fall, då med hänsyn till strafftidens längd eller eljest starka skäl äro därtill,
lämna anstalten för viss kort tid, allt såframt fara för missbruk ej kan anses
föreligga. När det med hänsyn till strafftidens längd eller av annan särskild
anledning finnes lämpligt och fara för missbruk ej kan anses föreligga, må
enligt 53 § fångvårdsstyrelsen eller, efter dess bemyndigande, styresmannen
till förberedande av frigivningen medgiva, att den som undergår straffarbete
eller fängelse utför arbete hos arbetsgivare utom anstalten. Enligt 65 § meddelas
beslut rörande frigång för förvarad och internerad av fångvårdsstyrelsen
efter samråd med interneringsnämnden. Rörande dem som undergå
ungdomsfängelse gäller enligt 58 § att fångvårdsstyrelsen äger efter samråd
med ungdomsfängelsenämnden meddela närmare bestämmelser angående
medgivande för dem att utföra arbete hos arbetsgivare utom anstalten.
Utredningen har anfört att fångvårdsstyrelsen endast i ett avseende begagnat
sig av sin rätt att till styresman överlåta beslutanderätten i permissions-
och frigångsärenden. Styrelsen har sålunda genom cirkulär den 11
juli 1946 bemyndigat styresman vid fångvårdsanstalt att meddela den som
undergår straffarbete, fängelse eller ungdomsfängelse tillstånd att besöka
närstående som är svårt sjuk eller bevista närståendes begravning, såframt
fara för missbruk ej kan anses föreligga. I övrigt prövar fångvårdsstyrelsen
i varje särskilt fall frågan om permission eller frigång för straff- och fängelsefångar,
dem som undergå ungdomsfängelse, förvarade och internerade.
Utredningen har uttalat att permissionsärendena torde vara av den art,
att hänsyn i första hand borde tagas till den intagnes uppförande och personliga
förhållanden samt till de särskilda omständigheterna i det föreliggande
fallet. Utredningen har vidare anfört.
I dessa avseenden torde styresmännen genom sin direkta kontakt med
den intagne och ofta även kännedom om de till stöd för ansökningen åberopade
skälen hava goda möjligheter alt träffa riktiga avgöranden. Den
enhetlighet i tillämpningen av permissionsbestämmelserna, som givetvis bör
eftersträvas, torde kunna av fångvårdsstyrelsen åvägabringas genom allmänna
anvisningar samt avgöranden i tveksamma fall. Enligt utredningens
mening bör det därför vara möjligt att öka styresmännens beslutanderätt i
ärenden av ifrågavarande slag.
Med hänsyn till att permissionsinstitutet ännu vore relativt nytt och säkra
erfarenheter därför ännu icke kunnat vinnas rörande verkningarna av dess
tillämpande borde det dock enligt utredningens mening anstå ytterligare
någon tid innan beslutanderätten i normalfallen helt överflyttades å styresmännen.
I vad mån ökade befogenheter i förevarande avseende redan nu
kunde anförtros styresmännen, syntes i första hand böra prövas av fångvårdsstyrelsen
själv.
Frågor om tillstånd för inlagen att till förberedande av frigivning få utföra
arbete utom anstalt borde enligt utredningen behandlas enligt samma
principer som permissionsärenden.
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 127.
Om avbrott i verkställigheten av frihetsstraff i anledning av att den
intagne häktas eller åtalas för brott stadgas i 37 § straffverkställighetslagen.
Häktas intagen, skall verkställigheten avbrytas. Finner
i annat fall överåklagare eller rätten i anledning av åtal mot intagen att
dennes personliga inställelse vid domstolen är påkallad, har fångvårdsstyrelsen
att föranstalta därom. Begär domstol eller annan myndighet, efter
framställning av part eller eljest, att intagen skall inställas inför myndigheten
för annat ändamål än i 37 § sägs, prövar enligt 38 § fångvårdsstyrelsen
eller, efter dess bemyndigande, styresmannen, huruvida det må ske.
Rörande handläggningen av dylika ärenden har decentraliseringsutredningen
anfört följande.
Ärenden rörande intagens inställande vid domstol eller annan myndighet
förutsätter en bedömning dels av vikten av att myndighetens intresse tillgodoses
och dels av vådan ur fångvårdssynpunkt av bifall till framställningen.
Beträffande det förstnämnda momentet torde emellertid kunna
antagas, att en myndighet icke gör anspråk på en intagens personliga inställelse
med mindre starka skäl tala därför. Bedömningen av ärendena ur
fångvårdssynpunkt torde åter vara i huvudsak likartad med den prövning
av permissionsärenden, vars överflyttande till styresmännen utredningen
förordat. Enligt utredningens mening torde även nu ifrågavarande ärenden
i allmänhet kunna anförtros styresmännen enligt fångvårdsstyrelsens allmänna
anvisningar. Ofta föranleder emellertid den dömdes inställande vid
domstol eller annan myndighet en förflyttning av den dömde till annan
anstalt. I sådant fall måste styresmannen, därest han icke enligt de av utredningen
förordade ändrade bestämmelserna, skulle äga själv bestämma
om förflyttningen, överlämna hela frågan till fångvårdsstyrelsens prövning.
De av utredningen åsyftade ändringarna i bestämmelserna om förflyttning
av intagen mellan skilda anstalter innebära att styresman skulle äga
viss rätt att förordna om förflyttning av intagen mellan anstalter som stå
under styresmannens egen ledning. Utredningens förslag därom äro ej av
beskaffenhet att för sitt genomförande kräva lagändring.
Yttrandena.
Vad utredningen föreslagit beträffande ärendena enligt 27 § straffverkställighetslagen
och ärenden rörande intagens inställande inför domstol har
i allmänhet lämnats utan erinran. Svea hovrätt har, utan särskild motivering,
föreslagit bibehållande av nu gällande regler i fråga om intagen persons
inställande vid domstol. Fångvårdsstyrelsen har anfört att det i ärenden
om intagens personliga inställelse vid domstol i anledning av åtal mot honom
bör överlåtas på styresman att besluta, när sådan inställelse kan äga
rum utan att den intagne överflyttas till annan anstalt och utan att han
behöver vistas utom anstalten längre än under den dag då inställelsen äger
rum. Beträffande inställelse enligt 38 § straffverkställighetslagen har styrelsen
förklarat sig dela utredningens uppfattning att prövningsrätten kan
överlåtas å styresmännen, såvitt avser inställelse inför polismyndighet dock
endast för del av dagen.
Kungi. Maj.ts proposition nr 127.
29
Jämväl utredningens förslag i fråga om permission och frigång
har lämnats utan erinran i de flesta yttrandena. Fångvårdsstyrelsen har
emellertid uttalat att enligt dess mening särskild varsamhet borde iakttagas
vid tillämpning av permissionsbestämmelserna. Enligt styrelsen borde
det därför icke ifrågakomma vare sig nu eller under den närmaste framtiden
att delegera beslutanderätten till styresmännen annat än i vissa skarpt
avgränsade fall, där kraven på säkerhet och enhetlighet kunde tillgodoses
på annat sätt. Styrelsen hade emellertid övervägt att bemyndiga styresmännen
alt bevilja permission för intagna med längre strafftid, sedan viss
tid förflutit efter det styrelsen första gången beslutat om permission. Vidare
har styrelsen anfört.
I samband med den inom styrelsen pågående utredningen om skyddsarbetets
organisation har styrelsen upptagit frågan, huruvida styresmännen
böra bemyndigas att bevilja permission för sökande av arbetsanställning,
när endast kort tid återstår till frigivningen. Ett annat fall, då beslutanderätten
torde kunna delegeras, föreligger beträffande permission, begränsad
till viss del av dagen i samband med besök. Slutligen kan det beträffande
intagna, dömda till ungdomsfängelse, övervägas att låta styresmännen bevilja
permission, sedan ungdomsfängelsenämndön beslutat s. k. principutskrivning,
innebärande att den intagne skall utskrivas på prov så snart
lämpligt arbete kunnat anskaffas åt honom.
I fråga om förslaget beträffande decentralisering av beslutanderätten rörande
frigång har styrelsen uttalat att hittills gjorda erfarenheter givit vid
handen att dessa ärenden borde kvarbliva hos fångvårdsstyrelsen.
Föreningen direktörer och assistenter vid fångvårdsstaten har anfört.
Av alla nyheter, som tillkommit i samband med den nya verkställighetslagen,
torde möjligheten till permission för å anstalt intagen vara en av de
värdefullaste men också ömtåligaste att handlägga. Ett avslag på framställning
om permission framkallar alltid olust och irritation, och det äx ur
vårdsynpunkt att föredraga, att denna irritation icke mer än nödvändigt
riktas mot anstaltens styresman utan mot det mera kollektiva begrepp,
som ett ämbetsverk dock utgör. Permissionerna utgöra numera också en så
viktig detalj i verkställigheten, att det är önskvärt med en central myndighets
auktoritet bakom hithörande beslut. Detsamma gäller beslut rörande
intagens sysselsättande utom anstalten (frigång).
Svenska fångvårdssällskapet har föreslagit att fångvårdsstyrelsen borde
tills vidare handlägga alla förstagångspermissioner samt permissioner på
särskilda grunder med undantag av permissioner för besök hos svårt sjuk
anhörig och bevistande av anhörigs jordfästning. Till styresmannens avgörande
borde emellertid enligt föreningens åsikt utan olägenhet kunna hänskjutas
sådana regelbundet återkommande permissioner, som för intagna
med längre tider inginge som ett reguljärt led i anstaltsbebandlingen. Härvidlag
måste dock förutsättas noga angivna föreskrifter av fångvårdsstyrelsen.
Tillstånd att utföra arbete bos arbetsgivare utom anstalten borde enligt föreningens
mening även i fortsättningen lämnas av fångvårdsstyrelsen.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 127.
Departementschefen.
Utredningens förslag till decentralisering av beslutanderätten beträffande
de intagnas behandling är såvitt angår de frågor som här berörts och som
nödvändiggöra ändringar i straffverkställighetslagen av jämförelsevis begränsad
omfattning. Eftersom de föreslagna åtgärderna emellertid förefalla
ändamålsenliga, torde de böra genomföras. Vad angår intagen kvinnas rätt
att behålla spätt barn hos sig i fångvårdsanstalt (27 §) torde dock beslutanderätten
böra utan bemyndigande av fångvårdsstyrelsen tillkomma styresmannen,
efter hörande av vederbörande barnavårdsassistent. Frågan är,
efter numera genomförda differentieringar av klientelet, aktuell endast beträffande
ett fåtal anstalter. Beträffande tilltalads inställande inför domstol
i anledning av åtal mot honom (37 §) anser jag mig även böra biträda utredningens
förslag. Styresmans beslutanderätt torde dock endast böra omfatta
de fall, då den intagne ej behöver förflyttas till annan anstalt. Den
särskilda av fångvårdsstyrelsen föreslagna tidsbegränsningen torde kunna
undvaras, särskilt med hänsyn till att det endast är domstol och överåklagare
som äga påfordra den intagnes inställande. Enär 38 § straffverkställigheten
redan i sin gällande lydelse medger delegation å styresman av
beslutanderätten i där berörda ärenden, erfordras ingen ändring i detta
lagrum för genomförande av utredningens förslag.
Av större praktisk betydelse är frågan om en decentralisering av handläggningen
av ärenden rörande permission och frigång. Beträffande dessa
ärenden — med undantag dock för ärenden rörande frigång för förvarad
eller internerad — har i lagen inrymts en befogenhet för fångvårdsstyrelsen
att delegera beslutanderätten till styresmännen. Denna befogenhet har fångvårdsstyrelsen
emellertid hittills i mycket ringa omfattning begagnat. Vid
straffverkställighetslagens tillkomst lades stor vikt vid de möjligheter som
lagens permissions- och frigångsbestämmelser gåvo fångvårdsmyndigheterna
att genom successiv övergång till friare vårdformer förbereda de intagna
för frigivningen. Det förutsattes att permission och frigång åtminstone under
vissa förhållanden skulle komma att ingå som normala led i straffverkställigheten.
Den myndighet som har att besluta i dylika frågor bör
givetvis äga ingående kännedom om den intagne och om hans personliga
förhållanden. Uppenbarligen måste styresmännen i allmänhet äga en bättre
sådan kännedom än den centrala myndigheten. Dessa omständigheter
tala för att beslutanderätten i största utsträckning tillerkännes styresmännen.
Viktigt är givetvis också att prövningen sker objektivt och att förmånerna
utmätas så enhetligt och lika som möjligt är med hänsyn till kraven
på en differentierad och efter de intagnas individuella behov avpassad
behandling. Med hänsyn härtill har det i viss mån varit naturligt att en
tämligen stark centralisering av avgörandena i dfssa ärenden skett under
de första åren av straffverkställighetslagens giltighetstid. Sedan lagen numera
varit i tillämpning i snart tre år torde emellertid sådana erfarenheter
ha inhämtats att tiden är inne att övergå till en mera decentraliserad handläggning.
Eftersom frågans lösning ej påkallar lagändring torde det ej vara
Kungl. Maj.ts proposition nr 127. 31
erforderligt att, i vidare mån än som skett, i förevarande sammanhang ingå
på densamma.
I enlighet med det förut anförda har inom departementet upprättats förslag
till lag angående ändring i lagen den 21 december 1945 (nr S72) om
verkställighet av frihetsstraff m. m.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över detta lagförslag,
av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag ur protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Lars Nordvall.
1 Denna bilaga, som med undantag för 15 och 83 §§ samt vissa smärre formella jämkningar
är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här medtagits allenast i vad
avser nämnda paragrafer.
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 127.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 21 december 1945 (nr 872) om
verkställighet av frihetsstraff m. m.
Härigenom förordnas, att 10, 11, 13, 15, 18, 27, 37 och 83 §§ lagen den 21
december 1945 om verkställighet av frihetsstraff in. in. skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse.)
(Föreslagen lydelse.)
15 §.
Visar den ------------
Den som icke är häktad må på ansökan
erhålla uppskov med verkställigheten
av straffarbete eller fängelse
under viss tid, högst sex månader
från den dag då domen må verkställas
mot honom, om med hänsyn till
den dömdes hälsotillstånd eller yrkesutövning
eller övriga förhållanden
synnerliga skäl för uppskov prövas
föreligga. Kvinna som är havande eller
ammar barn må beviljas uppskovunder
tid som prövas skälig. Beslut i
ärende som här avses meddelas av
länsstyrelse som enligt 13 § har att
befordra domen till verkställighet eller
länsstyrelsen i den ort där den
dömde har sitt hemvist.
Vad i----------
Beslut, varigenom------
15 §.
--- av nådeansökningen.
Den som icke är häktad må på ansökan
erhålla uppskov med verkställigheten
av straffarbete eller fängelse
under viss tid, högst sex månader
från den dag då domen må verkställas
mot honom, om med hänsyn till
den dömdes hälsotillstånd eller yrkesutövning
eller övriga förhållanden
synnerliga skäl för uppskov prövas
föreligga. Kvinna som är havande eller
ammar barn må beviljas uppskovunder
tid som prövas skälig. Beslut i
ärende som här avses meddelas av
polismyndigheten i den ort där den
dömde vistas. Meddelas uppskov
skall polismyndigheten skyndsamt
underrätta fångvårdsstyrelsen därom.
beslutet återkallas.
----till efterrättelse.
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 127.
(Gällande lydelse.)
83 §.
Fångvårdsstyrelsen äger —---
Över fångvårdsstyrelsens----
över länsstyrelses beslut i fråga
om uppskov med verkställighet må
klagan hos Konungen i justitiedepartementet
föras i den ordning som är
bestämd för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks
beslut.
(Föreslagen lydelse.)
83 §.
------lag beslutat.
-------av beslutet.
Över polismyndighets beslut i fråga
om uppskov med verkställighet
må klagan föras hos länsstyrelsen genom
besvär som skola hava inkommit
till länsstyrelsen sist å trettionde
dagen från den dag klaganden erhöll
del av beslutet. Talan mot länsstyrelsens
beslut må fullföljas hos
Konungen i justitiedepartementet i
den ordning som är bestämd för överklagande
av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949.
8 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 127.
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 127.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 18 mars
1949.
N ärva rande:
justitieråden Geijer,
Dahlman,
Lech,
regeringsrådet Quensel.
Enligt lagrådet den 17 mars 1949 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 25 februari 1949, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december
1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet Bengt
Lassen.
Lagrådet yttrade:
15 §.
Med avseende å frågan, vilken myndighet som bör i första instans pröva
ansökan om uppskov med straffverkställighet, synes förslaget att överflytta
denna prövning från länsstyrelsen till polismyndigheten främst vara grundat
på den omständigheten att den nuvarande ordningen motiverats med att
länsstyrelsen i regel hade att sörja för verkställighet av domar å frihetsstraff
för icke häktade och att detta skäl skulle bortfalla med genomförande
av förslaget i övrigt. Emellertid synes det knappast i realiteten vara
polismyndigheten utan fångvårdsstyrelsen som enligt förslaget skulle övertaga
länsstyrelsens sistberörda uppgift med straffverkställighet. För övrigt
är att märka, hurusom enligt förslaget länsstyrelsens befattning med uppskovsfrågorna
icke skulle helt upphöra, eftersom klagan över polismyndighetens
beslut skulle föras hos länsstyrelsen.
Större betydelse bör tillmätas vad till stöd för förslaget i förevarande
del anförts därom, att prövningens förläggande till polismyndigheten skulle
medföra förenkling och arbetsbesparing. Men detta kan tydligen icke gälla
fall, då polismyndigheten avslår ansökningen och sökanden anför besvär
häröver. I dylika fall torde förslaget snarare leda till större omständlighet
än om ansökningen inges till polismyndigheten och denna utan att meddela
beslut i ärendet med eget yttrande översänder ansökningen till länsstyrelsen.
Och även i övriga fall torde, om sistnämnda metod användes, erforderligt
utredningsmaterial så snabbt och enkelt tillföras länsstyrelsen att
dennas nuvarande uppgift att besluta i ärendena knappast kan bliva märkligt
tyngande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 127.
35
Å andra sidan möta rätt stora betänkligheter mot att tillägga polismyndigheten
beslutanderätt i ärendena. Den länsstyrelse, som förordat att
polismyndigheten skulle erhålla dylik rätt, har visserligen anfört att man
som regel kunde utgå från att länsstyrelsen följer polismyndighetens förslag.
Därav må dock icke dragas den slutsatsen att länsstyrelserna okritiskt rätta
sig efter polismyndigheternas mening eller icke alltemellanåt komma till
annat slut än det som dessa mer eller mindre bestämt förordat. De anvisningar
för prövningen, som lagen ger, äro icke sådana att ej ett brett utrymme
lämnas för olika meningar i det särskilda fallet. Ytterst ankommer
det på prövningsmyndighetens uppfattning om vad som innefattar synnerliga
skäl till uppskov.Prövningens koncentration till ett fåtal myndigheter
är därför av stor vikt ur synpunkten att rättstillämpningen bör vara enhetlig;
och det är uppenbart att då, såsom här, klagan kan förekomma blott
från sökandens sida, den risk för ojämn rättstillämpning, som beslutanderättens
fördelning på alla polismyndigheterna i och för sig skulle vara
ägnad att medföra, endast i ringa mån skulle minskas genom klagorätten.
Genomförande av förslaget i förevarande punkt skulle medföra fara för
att på sina håll alltför stor släpphänthet komme att utmärka rättstillämpningen.
Å andra sidan skulle uppstå risk även för att stundom för stränga
krav uppställdes av första instansen; och det bör beaktas att klagorätten
kan bliva skäligen illusorisk, eftersom man även i fråga om polismyndighetens
beslut behåller regeln att beslut om avslag å ansökningen omedelbart
länder till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.
På grund av vad sålunda anförts finner lagrådet den gällande rättens
ståndpunkt böra bibehållas i fråga om vilken myndighet som har att i
första instans pröva ansökning om uppskov med verkställigheten, varemot,
på sätt decentraliseringsutredningen föreslagit, lämpligen torde kunna stadgas
att ansökan om uppskov skall ingivas till polismyndigheten. Tillika
torde då böra föreskrivas att denna därefter har att med eget yttrande insända
ansökningen till länsstyrelsen.
18 §.
Frågan om den föreslagna ändringen angående vilken myndighet som
skall i första hand verkställa beräkning av strafftid är huvudsakligen att
bedöma ur administrativa och organisatoriska lämplighetssynpunkter. Lagrådet
kan det oaktat icke underlåta att framhålla, att enligt lagrådets mening
de skäl, som de sakkunniga remissinstanserna anfört mot förslaget i
denna del, icke kunna anses vederlagda genom den i övrigt förebragta utredningen.
88 §.
Om, såsom lagrådet förordat, länsstyrelsen bibehålies såsom första instans
i ärenden angående uppskov med verkställigheten, förfaller tydligen förslaget
såvitt angår förevarande paragraf.
Ur protokollet:
It c ngt Larson.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 127.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 18 mars 1949.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Sträng, Mossberg,
Weijne, Kock, Andersson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler lagrådets
den 18 mars 1949 avgivna utlåtande över det den 25 februari 1949 till
lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändring i lagen den 21 december
1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.
Föredraganden anför följande.
Lagrådet har framställt erinringar mot det remitterade förslaget på två
punkter, nämligen i fråga om beviljande av uppskov med verkställighet av
straff och beräkning av strafftid.
Vad angår beviljande av uppskov med straffverkställighet hade i lagrådsremissen
föreslagits att beslutanderätten, som nu tillkommer länsstyrelse,
skulle i första hand tillkomma den lokala polismyndigheten. Med anledning
av vad lagrådet häremot anfört har jag emellertid ansett mig böra
frånfalla förslaget. Decentraliseringsutredningens av lagrådet biträdda förslag
att ansökan skall inges till polismyndigheten anser jag lämpligen böra
genomföras liksom även lagrådets förslag att det skall meddelas föreskrift
om att uppskovsansökan, som inges till lokal polismyndighet, av denna
skall med polismyndighetens yttrande insändas till länsstyrelsen. Härav föranledes
ett tillägg till 15 §. Som lagrådet anfört bortfaller vid denna utgång
behovet av ändring i 83 §.
I fråga om beräkning av strafftid innebär det remitterade förslaget att
genom tillägg till 18 § möjlighet öppnas för fångvårdsstyrelsen att bemyndiga
styresman för fångvårdsanstalt att i enklare fall i styrelsens ställe bestämma
strafftiden för den som börjat undergå straffarbete på viss tid eller
fängelse. Även med beaktande av lagrådets erinringar synes mig en sådan
delegation önskvärd och möjlig att i praktiken genomföra, exempelvis i den
ordning som angivits vid lagrådsremissen. Jag anser därför det remitterade
förslaget på denna punkt böra oförändrat föreläggas riksdagen.
I övrigt ha endast vissa smärre formella jämkningar vidtagits i förslaget.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127.
37
Föredraganden hemställer härefter, att det sålunda jämkade förslaget
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Åke Mossler.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1949:328 Skrivelse till Konungen i anledning av Kimgl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december 1945 a1 i texten