Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december 1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m

1949-03-18 · 37 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 37 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1949:127, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december 1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

1

Nr 127.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 21 december 1945 (nr

872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.; given

Stockholms slott den 18 mars 1949.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december

1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

De föreslagna ändringarna avse främst en decentralisering av vissa uppgifter

inom straffverkställigheten från fångvårdsstyrelsen till styresmännen

för fångvårdsanstalterna. Vidare innebär förslaget att länsstyrelserna

i huvudsak befrias från befattning med straffverkställighetsärenden. 1

1 Ii i han g till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 127.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungi. Maj.ts proposition nr 127.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 21 december 1915 (nr 872) om

verkställighet av frihetsstraff m. m.

Härigenom förordnas, att 10, 11, 13, 15, 18, 27 och 37 §§ lagen den 21

december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m.1 skola erhålla änd
-

rad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

10 §.

Den som icke är häktad eller intagen

i fångvårdsanstalt må, med avlämnande

av domen eller sådant bevis

som sägs i 8 §, avgiva nöjdförklaring

inför länsstyrelse eller i vittnes

närvaro inför styresman vid fångvårdsanstalt

eller den som är i hans

ställe, landsfogde, polismästare eller

annan polischef. Den som fullgör militärtjänstgöring

må ock avgiva förklaringen

i vittnes närvaro inför befattningshavare

vid krigsmakten, som

över honom har bestraffningsrätt i

disciplinmål.

11 §•

Myndighet som mottagit nöjdförklaring

skall göra anteckning därom

å den handling, på grund varav förklaringen

avgivits. Anteckningen

skall jämväl underskrivas av den

dömde och, därest förklaringen avgivits

i vittnes närvaro, av vittnet. 1

(Föreslagen lydelse.)

10 §.

Den som icke är häktad eller intagen

i fångvårdsanstalt må, med avlämnande

av domen eller sådant bevis

som sägs i 8 §, avgiva nöjdförklaring

inför styresman vid fångvårdsanstalt

eller den som är i hans ställe,

landsfogde, polismästare eller annan

polischef. Den som fullgör militärtjänstgöring

må ock avgiva förklaringen

inför befattningshavare vid

krigsmakten, som över honom har

bestraffningsrätt i disciplinmål. När

nöjdförklaring avgives, skall vittne

närvara.

11 §•

Myndighet som mottagit nöjdförklaring

skall göra anteckning därom

å den handling, på grund varav förklaringen

avgivits. Anteckningen

skall jämväl underskrivas av den

dömde och vittnet.

1 Senaste lydelse av 10 och 13 §§, se SFS 1948: 468.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

3

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Om avgiven nöjdförklaring skall Om avgiven nöjdförklaring skall

underrättelse ofördröjligen avsändas underrättelse ofördröjligen avsändas

till den domstol hos vilken den döm- till den domstol som meddelat dode

ägt fullfölja talan mot domen. men.

Myndighet som -----—------andra stycket.

13 §.

Är den — -----------

Är den dömde icke häktad i målet,

skall länsstyrelsen i den ort där

han vistas eller, om han avgiver

nöjdförklaring, den myndighet som

mottager nöjdförklaringen låta för

verkställighet förpassa honom till

fångvårdsanstalt, vari han enligt

fångvårdsstyrelsens bestämmande

skall intagas. Finnes det kunna ske

utan fara för att han avviker, må den

dömde i stället för att förpassas till

fångvårdsanstalt föreläggas att inställa

sig vid sådan anstalt. Mottages

nöjdförklaring å den anstalt, vari den

dömde enligt fångvårdsstyrelsens bestämmande

skall intagas, eller är

han intagen i sådan anstalt när domen

eljest förekommer till verkställighet,

skall styresmannen eller den

som är i hans ställe omedelbart befordra

domen till verkställighet.

Beträffande häktad som hålles i

militärhäkte samt den som avgivit

nöjdförklaring inför befattningshavare

vid krigsmakten ankomme det

på länsstyrelsen eller polischefen i

orten att, efter anmälan av vederbörande

befattningshavare, låta verkställa

förpassning eller meddela föreläggande

som i denna paragraf avses.

15 §.

Visar den----------

Den som icke är häktad må på ansökan

erhålla uppskov med verkstäl
-

13 §.

-------i 26 §.

Är den dömde icke häktad i målet,

skall polismyndigheten i den ort

där han vistas för verkställighet förpassa

honom till fångvårdsanstalt,

vari han enligt fångvårdsstyrelsens

bestämmande skall intagas. Avgiver

den dömde nöjdförklaring, skall den

myndighet som mottager nöjdförklaringen

låta verkställa förpassningen.

Finnes det kunna ske utani fara för

att han avviker, må den dömde i

stället för att förpassas till fångvårdsanstalt

föreläggas att inställa

sig vid sådan anstalt. Mottages nöjdförldaring

å den anstalt, vari den

dömde enligt fångvårdsstyrelsens bestämmande

skall intagas, eller är han

intagen i sådan anstalt när domen

eljest förekommer till verkställighet,

skall styresmannen eller den som är

i hans ställe omedelbart befordra domen

till verkställighet.

Beträffande häktad som hålles i

militärhäkte samt den som avgivit

nöjdförklaring inför befattningshavare

vid krigsmakten ankomme det

på polismyndigheten i orten att, efter

anmälan av vederbörande befattningshavare,

verkställa förpassning

eller meddela föreläggande som i

denna paragraf avses.

15 §.

— av nådeansökningen.

Den som icke är häktad må på ansökan

erhålla uppskov med verkstäl
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungi. Maj:ts proposition nr 127.

(Gällande lydelse.)

ligheten av straffarbete eller fängelse

under viss tid, högst sex månader

från den dag då domen må verkställas

mot honom, om med hänsyn till

den dömdes hälsotillstånd eller yrkesutövning

eller övriga förhållanden

synnerliga skäl för uppskov prövas

föreligga. Kvinna som är havande eller

ammar barn må beviljas uppskov

under tid som prövas skälig. Beslut i

ärende som här avses meddelas av

länsstyrelse som enligt 13 § har att

befordra domen till verkställighet eller

länsstyrelsen i den ort där den

dömde har sitt hemvist.

Vad i-------------

Beslut, varigenom---------

18 §.

För den som börjat undergå straffarbete

på viss tid eller fängelse skall

fångvårdsstyrelsen så snart ske kan

fastställa dagen för strafftidens slut

eller, om 1 § lagen om villkorlig frigivning

är tillämplig, den dag då villkorlig

frigivning enligt nämnda lagrum

skall äga rum, såframt laga hinder

däremot ej möter.

När ändring-------

(Föreslagen lydelse.)

ligheten av straffarbete eller fängelse

under viss tid, högst sex månader

från den dag då domen må verkställas

mot honom, om med hänsyn till

den dömdes hälsotillstånd eller yrkesutövning

eller övriga förhållanden

synnerliga skäl för uppskov prövas

föreligga. Kvinna som är havande eller

ammar barn må beviljas uppskov

under tid som prövas skälig. Beslut i

ärende som här avses meddelas av

länsstyrelsen i den ort där den dömde

vistas. Ansökan ingives till polismyndigheten

i orten som det åligger

att med eget yttrande skyndsamt insända

ansökningen till länsstyrelsen.

— beslutet återkallas.

----till efterrättelse.

18 §.

För den som börjat undergå straffarbete

på viss tid eller fängelse skall

fångvårdsstyrelsen eller, efter dess

bemyndigande, styresmannen så snart

ske kan fastställa dagen för strafftidens

slut eller, om 1 § lagen om villkorlig

frigivning är tillämplig, den

dag då villkorlig frigivning enligt

nämnda lagrum skall äga rum, såframt

laga hinder däremot ej möter.

---i ärendet.

27 §.

Medför kvinna vid intagning spätt

barn eller föder hon därefter barn,

äger fångvårdsstyrelsen, efter hörande

av barnavårdsassistenten i det län

där kvinnan har sitt hemvist, medgiva

henne att behålla barnet hos sig

under amningstiden och, om särskilda

förhållanden påkalla det, jämväl

utöver nämnda tid.

27 §.

Medför kvinna vid intagning spätt

barn eller föder hon därefter barn,

äger styresmannen, efter hörande av

barnavårdsassistenten i det län där

kvinnan har sitt hemvist, medgiva

henne att behålla barnet hos sig

under amningstiden och, om särskilda

förhållanden påkalla det, jämväl

utöver nämnda tid.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 127.

5

(Gällande lydelse:)

37 §.

Häktas intagen--------

Finner i annat fall än i första stycket

avses överåklagare eller rätten i

anledning av åtal mot intagen att

dennes personliga inställelse vid domstolen

är påkallad, har fångvårdsstyrelsen

att föranstalta därom. Sådan

inställelse medför ej avbrott i

verkställigheten.

Ätalas intagen,-------

(Föreslagen lydelse:)

37 §.

---i verkställighetstiden.

Finner i annat fall än i första stycket

avses överåklagare eller rätten i

anledning av åtal mot intagen att

dennes personliga inställelse vid domstolen

är påkallad, har styresmannen

eller, om den intagne måste förflyttas

till annan fångvårdsanstalt,

fångvårdsstyrelsen att föranstalta

därom. Sådan inställelse medför ej

avbrott i verkställigheten.

----i målet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 25 februari 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,

Weijne, Kock, Andersson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler fråga

om vissa ändringar i lagen den 21 december 19b5 (nr 872) om verkställighet

av frihetsstraff m. m. och anför därvid följande.

Decentraliseringsutredningen (se 1949 års riksdagsberättelse I Ju 24)

avgav den 9 april 1948 en promemoria angående decentraliseringsfrågor

inom fångvårdsstyrelsens verksamhetsområde. Vissa av de däri framlagda

förslagen avse ändringar i 1945 års lag om verkställighet av frihetsstraff

m. m. eller äro eljest av den art att de för sitt genomförande kräva riksdagens

medverkan.

Över promemorian ha, efter remiss, yttranden avgivits av fångvårdsstyrelsen,

riksåklagarämbetet, Svea och Göta hovrätter, hovrätten för Nedre

Norrland, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län, strafflagberedningen,

statens organisationsnämnd, föreningarna direktörer och assistenter

vid fångvårdsstaten, Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsdomare

ävensom Sveriges advokatsamfund och svenska fångvårdssällskapet.

Jag anhåller nu att få upptaga nyssnämnda av decentraliseringsutredningen

framlagda förslag som beröra författningsbestämmelser, tillkomna

med riksdagens medverkan.

Allmänna uttalanden om decentralisering inom fångvården.

Utredningen.

Utredningen har vid sin undersökning i hithörande delar väsentligen

begränsat sig till frågorna om straffdoms befordran till verkställighet och

i samband därmed uppskov med straffverkställighet, beräkning av strafftid

samt de intagnas behandling. Rörande dessa frågor har utredningen

undersökt i vad mån en decentralisering kan genomföras samt framlagt

förslag härom.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 127.

7

Yttrandena.

De i promemorian framställda förslagen ha i samtliga yttranden helt

eller i väsentliga delar tillstyrkts. I vissa, huvudsakligen organisatoriska

frågor ha emellertid meningsskiljaktigheter yppat sig.

I två yttranden, nämligen fångvårdsstyrelsens och advokatsamfundets,

har frågan om möjligheterna av en decentralisering i större omfattning av

fångvårdsuppgifterna utförligare berörts. Fångvårdsstyrelsen har uttalat,

att både en central prövning och ett till de lokala myndigheterna delegerat

förfarande erbjöde fördelar och nackdelar, som dock i viss mån kunde utjämnas.

I de ärenden, som handlades centralt, kunde den skriftliga utredningen

kompletteras med den kännedom om den intagne, som förvärvats

vid inspektioner eller besök. Genom tillkomsten av anstaltsnämnderna hade

ökade förutsättningar skapats för en delegation till styresmännen av

vissa ärenden. Fångvårdsstyrelsen har vidare anfört.

Styrelsen, som beaktat erfarenheterna under den nu förflutna tvåårsperioden

efter verkställighetslagens ikraftträdande, finner det lämpligt att

i ökad utsträckning överlåta åt styresmännen att besluta i ärenden angående

de intagnas behandling. Beträffande vissa grupper av ärenden, bland

annat frågor om permission och frigång, måste dock särskild varsamhet

iakttagas, över huvud taget synes det böra övervägas att uppställa vissa

begränsningar, när beslutanderätten delegeras. En ökad decentralisering

torde böra åtföljas av lämpliga åtgärder i syfte att öka styrelsens möjligheter

att utöva en informerande och rådgivande verksamhet, bland annat

vid inspektioner och vid konferenser med fångvårdens befattningshavare.

T fråga om anstaltsplacering och förflyttning mellan anstalterna har fångvårdsstyrelsen

i princip uttalat sig emot en ökad decentralisering samt har

därvid anfört.

Med hänsyn till den betydelse, som klientelets differentiering har för

straffverkställigheten i dess helhet, är det enligt styrelsens mening över huvud

taget angeläget att icke utan starka skäl frångå de bestämmelser,

som vid verkställighetslagstiftningens tillkomst funnits erforderliga för att

säkerställa en ändamålsenlig fördelning av klientelet. Att vidtaga sådana

förändringar vore särskilt olämpligt i nuvarande läge. Skälen för en central

handläggning av ärenden om anstaltsplacering — bland annat alt det

beslutande organet måste kunna i detalj överblicka anstaltsväsendets möjligheter

— framträda med särskild styrka, när anstaltsorganisationen saknar

tillräckliga resurser. Inom en rationellt planlagd och utbyggd anstaltsorganisation

torde det ej vara uteslutet att i viss utsträckning låta

de lokala anstaltsmyndigheterna med ledning av utfärdade anvisningar besluta

i frågor om anstaltsplacering, men svårigheterna bli större, när anstaltsväsendet,

såsom nu är fallet, i väsentlig män är av provisorisk beskaffenhet.

Den utbyggnad av fångvårdens anstaltsorganisation, som förutsattes

vid verkställighetslagens antagande, har endast i mindre omfattning

kunnat genomföras. Ingen av de planerade nybyggnaderna har kommit

till stånd. Med anledning härav måste äldre fängelsebyggnader, som endast

i begränsad utsträckning kunnat moderniseras, användas för straffverkställighet

i en utsträckning, som icke varit avsedd. De nya öppna anstalterna,

som utgöras av kolonier, ha ännu ej kunnat erhålla erforderlig ut
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

rustning för hantverks- och verkstadsarbete. Ej heller vid de slutna anstalterna

har verkstadsdriften kunnat förbättras i avsedd utsträckning.

Härtill kommer, att flertalet anstalter fortfarande sakna dagrum och andra

utrymmen, som behövas i syfte att möjliggöra nyttig fritidssysselsättning

för de intagna. Med hänsyn till de rådande förhållandena har fångvårdsstyrelsen

endast i begränsad utsträckning kunnat genomföra en uppdelning

av anstalterna med hänsyn till deras användande för skilda klientelgrupper.

Konsekvensen har blivit, att fångvårdsstyrelsen vid anstaltsplaceringen

av de intagna i stor utsträckning måste laga efter lägligheten. I

många fall saknas möjligheter att placera de intagna på lämplig anstalt.

Man måste då nöja sig med att söka finna en så gynnsam placering som

möjligt. Möjligheterna härför kunna endast bedömas centralt. Ej sällan

måste de intagna placeras på en viss anstalt, ehuru anstaltsledningen på

goda skäl påyrkat en lämpligare placering, som emellertid ej finnes att

tillgå. Över huvud taget måste fångvårdsstyrelsen ha uppmärksamheten

fäst på vilka möjligheter, som uppkomma genom förändringar i klientelets

sammansättning.

Advokatsamfundet har uttalat sig för en långt driven decentralisering

samt har genom sin styrelse yttrat.

Styrelsen vill rent allmänt uttala, att en decentralisering av fångvårdsuppgifterna

bör kunna vara till stor fördel för en effektiv och framgångsrik

fångvård. Riktlinjen för modern fångvård måste vara ökad individuell,

personlig behandling, men den första förutsättningen härför är, att fångvårdsstaten

kan rekryteras med fullgod, intresserad och ansvarskännande

personal. Bland dem som ha beröring med fångvårdsärenden har man stundom

fått den känslan, att de ansvariga tjänstemännens — främst styresmännens

— intresse och initiativkraft avtrubbats genom den starka centraliseringen,

som medfört hänskjutande till fångvårdsstyrelsen av även

mycket obetydliga frågor. Visserligen kan det för en styresman gentemot

de intagna många gånger vara angenämast och bekvämast att blott hänvisa

till fångvårdsstyrelsens avgörande, men det är styrelsens uppfattning,

att större ansvar och vidgade möjligheter för de lokala organen skulle bidraga

till en lättare rekrytering med lämpliga krafter för dessa viktiga samhällsuppgifter.

Det är styrelsens förhoppning, att de nu föreslagna decentraliseringsåtgärderna

skola kunna genomföras och därvid blott utgöra en

första etapp på vägen mot ett överflyttande i största möjliga omfattning av

den individuella fångvården på styresmännen i samråd med anstaltsnämnderna.

Departementschefen.

Efter övervägande av de förslag som decentraliseringsutredningen framlagt

rörande fångvårdens förvaltningsområde har jag funnit det möjligt att

genomföra en betydande decentralisering jämte vissa andra förenklingar.

Dessa åtgärder torde på flera olika sätt kunna bli till nytta. Såsom framgår

av det förut anförda äro endast vissa av de framlagda förslagen av den beskaffenhet

att de ej kunna prövas och avgöras i administrativ ordning. På

grund av att åtskilliga av spörsmålen nära sammanhänga med varandra

torde det emellertid vara lämpligt att här beröra dem i något större utsträckning

än som måhända i och för sig eljest hade varit erforderligt. Jag vill

upptaga de särskilda frågorna i den ordning de av utredningen behandlats,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

9

först de som sammanhänga med straffdoms befordran till verkställighet

samt därefter frågorna om beräkning av strafftid och om de intagnas behandling.

I detta sammanhang torde jag få nämna att statens organisationsnämnd,

efter särskilda uppdrag, under 1947 och 1948 verkställt organisationsundersökningar

vid fångvårdsanstalterna och fångvårdsstyrelsen. Resultatet härav

föreligger i två promemorior, vilka äro föremål för behandling inom departementet.

Organisationsnämnden har anfört att nämnden vid sin översyn

av fångvårdsstyrelsens organisation förutsatt att decentraliseringsutredningens

förslag komme att genomföras.

Straffdoms befordran till verkställighet.

Gällande bestämmelser.

Bestämmelser om befordran till verkställighet av dom å straffarbete,

fängelse, ungdomsfängelse, förvaring och internering finnas i 2 kap. (omfattande

6—16 §§) lagen den 21 december 1945 (nr 872) om verkställighet

av frihetsstraff m. m. I anslutning härtill ha administrativa föreskrifter

meddelats i kungörelserna den 21 juni 1946 angående översändande av

domar i vissa brottmål m. m. (nr 298) och angående straffdoms befordran

till verkställighet (nr 300). Det i nämnda författningar föreskrivna förfarandet

innebär i huvudsak följande.

Är den dömde häktad eller eljest intagen i fångvårdsanstalt skall utskrift

av domen sändas till styresmannen för anstalten samma dag den meddelas.

I stället för domen må översändas bevis om målets utgång, såvitt den dömde

rörer, och skall i sådant fall domen sändas inom sex dagar efter dess meddelande.

När domen eller beviset om målets utgång inkommit till styresmannen,

skall denne bevisligen giva den tilltalade del därav samt så snart

ske kan erinra den häktade om hans rätt att avgiva nöjdförklaring. Sedan

domen vunnit laga kraft mot den häktade eller han avgivit nöjdförklaring

eller sådana förhållanden eljest föreligga att domen må verkställas utan

hinder av att tiden för fullföljd av talan i målet ej gått till ända, skall styresmannen

vid den fångvårdsanstalt eller föreståndaren för det häkte där den

häktade förvaras omedelbart befordra domen till verkställighet. Den som hålles

häktad annorstädes än i fångvårdsanstalt skall enligt bestämmelser som

meddelas av fångvårdsstyrelsen förpassas till lämplig anstalt. Tillämpningsföreskrifter

ha meddelats i fångvårdsstyrelsens cirkulär den 30 juni 1946

(nr 5) samt i styrelsens rundskrivelse den 15 juli 1946 angående förfarandet

vid verkställighetens början in. in.

Beträffande tilltalad, som icke är häktad eller eljest intagen i fångvårdsanstalt

och som dömes Ull straffarbete, fängelse, förvaring eller internering,

gäller, att utskrift av domen skall så snart ske kan och senast inom sex dagar

efter dess meddelande sändas till fångvårdsstyrelsen. Fångvårdsstyrelsen

skall ofördröjligen översända domen till länsstyrelsen i den ort där

den dömde har sitt hemvist eller eljest veterligen vistas och därvid meddela,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 127-

i vilken anstalt straffet skall verkställas sedan domen vunnit laga kraft

mot den dömde såvitt angår honom ådömt ansvar. Dömes den tilltalade till

ungdomsfängelse, skall domen samma dag sändas till länsstyrelsen i den

ort, där den dömde har sitt hemvist eller eljest veterligen vistas. Den dömde

må, med avlämnande av domen eller bevis om målets utgång, avgiva nöjdförklaring

inför länsstyrelse eller i vittnes närvaro inför styresman vid fångvårdsanstalt

eller den som är i hans ställe, landsfogde, polismästare eller annan

polischef. Den som fullgör militärtjänstgöring må ock avgiva förklaringen

i vittnes närvaro inför befattningshavare vid krigsmakten, som

över honom har bestraffningsrätt i disciplinmål. Sedan domen må verkställas

skall länsstyrelsen i den ort där den dömde vistas eller, om han

avgiver nöjdförklaring, den myndighet som mottar nöjdförklaringen, låta

för verkställighet förpassa honom till fångvårdsanstalt, vari han enligt fångvårdsstyrelsens

bestämmande skall intagas. Mottages nöjdförklaring å den

anstalt, vari den dömde enligt fångvårdsstyrelsens bestämmande skall intagas,

eller är han intagen i sådan anstalt när domen eljest förekommer till

verkställighet, skall styresmannen eller den som är i hans ställe omedelbart

befordra domen till verkställighet. Närmare föreskrifter om verkställighetens

inledande m. in. återfinnas i fångvårdsstyrelsens nyssnämnda cirkulär

den 30 juni 1946 och rundskrivelse den 15 juli 1946 samt styrelsens

cirkulär den 26 juni 1947 (nr 8). — Har domstol i enlighet med vad förut

sagts expedierat dom för verkställighet, skall domstolen ock, sedan fullföljdstiden

utgått, i samma ordning meddela huruvida den dömde fullföljt

talan mot domen ii den del varom är fråga.

Utredningen.

Decenlraliseringsutredningen har framhållit att befordran av straffdom

till verkställighet kan beträffande den som icke är häktad sägas bestå av

fyra arbetsmoment, nämligen 1) kontroll av domens verkställbarhet, 2) val

av anstalt för verkställigheten, 3) den dömdes förpassande till anstalten i

fråga och stutligen 4) kontroll av att domen slutligen blivit befordrad till

verkställighet. Dessa olika arbetsmoment äro enligt gällande bestämmelser

fördelade å skilda myndigheter. Härom har utredningen anfört följande.

Kontrollen av domens verkställbarhet åvilar sålunda främst vederbörande

länsstyrelse. Utväljandet av anstalt för verkställigheten sker i regel centralt

genom fångvårdsstyrelsen. Den dömdes förpassande till anstalten ankommer

å polismyndighet efter länsstyrelses initiativ. Å länsstyrelse ankommer

även kontrollen av att domen slutligen blivit befordrad till verkställighet.

För kontrollen av domens verkställbarhet och av att den slutligen blir

befordrad till verkställighet måste vederbörande länsstyrelse hava tillgång

till vissa uppgifter från domstol, fångvårdsstyrelsen och polismyndighet.

Detta kräver ett omfattande rapporteringssystem. Även i övrigt giva de gällande

föreskrifterna anledning till omfattande skriftväxling. Nämnas må

särskilt de skrifter, som föranledas därav att för närvarande anstaltsanvisning

genom fångvårdsstyrelsen sker innan länsstyrelse prövat domens verkställbarhet.

De nu i korthet angivna olägenheterna av gällande system ha givit utredningen

anledning att till närmare undersökning icke blott ur decentrali
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

11

seringssynpunkt upptaga hela frågan om förenkling av förfarandet för

straffdomens befordran till verkställighet.

Vad först angår kontrollen av straffdoms verkställbarhet

har utredningen funnit ett framkommet förslag att fångvårdsstyrelsen

icke skulle meddela anstaltsanvisning förrän domen vunnit laga

kraft vara värt beaktande. Om förslaget ändrades därhän att med lagakraftvunnen

dom jämställdes dom som eljest finge verkställas, innebure förslaget,

har utredningen anfört, i realiteten överflyttande från länsstyrelserna till

fångvårdsstyrelsen av uppgiften att kontrollera domarnas verkställbarhet.

En sådan centralisering skulle enligt utredningens mening otvivelaktigt

medföra flera praktiska fördelar, bl. a. däri att sådana domar, som efter

överklagande upphävdes eller ändrades, aldrig bleve vidarebefordrade till de

lokala verkställande myndigheterna. Utredningen hade emellertid funnit sig

böra gå ett steg längre och föreslå, att kontrollen av en doms verkställbarhet

överflyttades till den domstol, som meddelat domen. Till stöd för detta

förslag anförde utredningen följande.

De nya bestämmelserna om rättegångsförfarandet innebära bl. a„ att vadeinlaga

i brottmål skall ingivas till den domstol som meddelat domen. Denna

domstol har därigenom möjlighet att pröva domens verkställbarhet. Detta

gäller visserligen även fångvårdsstyrelsen, enär domstol, jämlikt kungörelsen

den 21 juni 1946 angående översändande av domar i vissa brottmål in. in.,

icke blott skall till fångvårdsstyrelsen översända dom varigenom någon dömts

till straffarbete, fängelse, förvaring eller internering utan jämväl, sedan tiden

för talan mot domen utgått, meddelande huruvida den dömde fullföljt

talan mot domen såvitt angår honom ådömt ansvar. Erfarenheten hittills

har emellertid visat, att dessa senare meddelanden icke alltid expedieras och

det måste anses innebära en otrygghetskänsla att prövning av en doms verkställbarhet

grundas på avsaknaden av uppgift om att talan mot domen fullföljts.

Därtill kommer, förutom att domstolarna måste anses särskilt kompetenta

att pröva verkställbarhetsfrågor, att uppgiftens förläggande till domstolarna

skulle medföra den förenklingen av förfarandet, att fångvårdsstyrelsen

och länsstyrelserna över huvud taget icke skulle behöva taga befattning

med icke verkställbara domar, vilket skulle minska deras arbetsbörda

samt möjliggöra enklare registeruppläggning av de verkställbara domarna.

För domstolarna skulle den nya uppgiften åter i viss mån innebära ökning i

arbetsbördan. Denna ökning skulle dock kompenseras genom befrielse från

skyldigheten att till fångvårdsstyrelsen översända särskilt lagakraftbevis

eller meddelande om fullföljd talan. I praktiken torde förfarandet vid domstolarna

kunna ordnas så, att efter domens meddelande utskrift av domen

göres. Denna utskrift översändes till överrätten om talan föres mot domen

samt eljest, försedd med lagakraftbevis, till fångvårdsstyrelsen. I de fall där

verkställbarhet föreligger utan att domen vunnit laga kraft, skulle dock

som hittills särskild utskrift få översändas till fångvårdsstyrelsen.

Utredningen har förordat att det föreslagna systemet att domstolen prövar

verkställbarheten av en dom innan domen eller meddelande om dess

innehåll av domstolen översändes till vederbörande verkställande myndighet

genomföres icke blott beträffande domar å straffarbete, fängelse, förvaring

eller internering utan såsom generell regel, enär därigenom de verkställande

myndigheterna skulle besparas mycket onödigt arbete.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

I fråga om ungdomsfängelse gäller som förut nämnts att dom därå skall

för verkställighet sändas till vederbörande länsstyrelse. Utredningen har härom

anfört.

Att sådana domar icke skola sändas till fångvårdsstyrelsen torde bero på

att i dessa fall särskild anstaltsanvisning icke erfordras enär alla intagningar

ske å en och samma anstalt. Då utredningens förslag om bibehållande

av den centrala anstaltsanvisningen tillkommit i syfte att därigenom befria

länsstyrelserna från skyldigheten att kontrollera att domarna bliva

befordrade till verkställighet, torde starka skäl tala för att samma förfarande

tillämpas beträffande domar å ungdomsfängelse. För domstolarna

torde det även vara en fördel med enhetliga bestämmelser.

Utredningen har därför velat föreslå den ändringen i gällande regler att

även domar å ungdomsfängelse skola av vederbörande domstol, så snart de

äro verkställbara, sändas till fångvårdsstyrelsen.

Beträffande uppgiften att anvisa fångvårdsanstalt för straffs

verkställande har utredningen yttrat att det väsentligaste skälet för att

denna ålagts fångvårdsstyrelsen centralt torde ha varit en önskan att redan

på det inledande stadiet åstadkomma en så lämplig differentiering

som möjligt av de å fångvårdsanstalt intagna samt att därigenom begränsa

behovet av de intagnas förflyttning mellan anstalterna. Utredningen har

anfört att det med hänsyn till det stora antalet av de ärenden som rörde

straffdoms befordran till verkställighet låge nära till hands att överväga,

huruvida den centrala anstaltsanvisningen borde bibehållas såsom en prövning

av varje särskilt ärende eller om det icke skulle vara möjligt för fångvårdsstyrelsen

att leda verksamheten genom allmänna direktiv och anvisningar

samt avgöranden i tveksamma fall, under det att den individuella bedömningen

i enlighet härmed anförtroddes t. ex. fångvårdsanstalternas styresmän.

Emellertid vore att beakta, att tillämpningen av sådana allmänna

regler för anstaltsanvisning skulle kunna medföra en avsevärd ökning av

antalet ärenden om förflyttning av intagen till annan anstalt. Prövningen

av lämplig intagningsanstalt vore nämligen icke endast beroende av innehållet

i den dom, vars verkställande vore i fråga, och av den dömdes person

och personliga förhållanden, utan därå kunde även inverka sådana

omständigheter som att den dömde tidigare varit intagen i fångvårdsanstalt

och hans uppförande därunder. Sådana förhållanden, om vilka fångvårdsstyrelsen

hade kännedom genom sina centrala register, kunde icke meddelas

i direktiv och anvisningar. Ett annat skäl för bibehållande av nuvarande

system med central anstaltsanvisning vore, att därigenom möjliggjordes

för fångvårdsstyrelsen att utan nämnvärd ökning av arbetsbördan övertaga

länsstyrelsernas kontroll av att meddelade straffdomar slutligen bliva befordrade

till verkställighet. Utredningen ville med hänsyn till nu angivna

förhållanden förorda, att anstaltsanvisningen i princip skulle ankomma på

den centrala fångvårdsmyndigheten.

Vid bibehållande av det gällande systemet med central anstaltsanvisning

genom fångvårdsstyrelsen vore dock enligt utredningens mening vissa förenklingar

möjliga. Härom har utredningen anfört.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 127.

13

I resolution om anstaltsanvisning, vilken sändes till länsstyrelsen i det

län där den dömde enligt domstolens uppgift vistas, angives regelmässigt,

att om den dömde ändrat vistelseort, han i stället må intagas i viss eller

någon av vissa angivna andra anstalter. Denna metod att alternativt angiva

annan intagningsanstalt torde kunna utvidgas så, att i resolution om

intagning alltid angivas samtliga de anstalter i vilka den dömde må intagas

och att det överlämnas åt den verkställande myndigheten att avgöra i

vilken av dessa anstalter intagning lämpligen bör ske med hänsyn till kortaste

resväg.

Utredningen har anfört att det i de fall där nöjdförklaring avgåves inträdde

en särskild komplikation i det av utredningen föreslagna förfarandet.

Enligt It § straffverkställighetslagen skall underrättelse om avgiven

nöjdförklaring ofördröj ligen avsändas till den domstol hos vilken den

dömde ägt fullfölja talan mot domen. Utredningen har härom anfört.

Den domstol, som meddelat domen, får sålunda icke underrättelse om den

avgivna nöjdförklaringen. Detta medför, att utskrift av domen icke skulle

sändas till fångvårdsstyrelsen då domen bleve verkställbar på grund av nöjdförklaringen

utan först sedan tiden för fullföljd av talan hade utgått. Ehuru

någon direkt olägenhet härav ur verkställighetssynpunkt icke skulle inträda

då den dömde lika väl kan intagas i fångvårdsanstalt på grundval av det

exemplar av domen eller det domsbevis den dömde själv kan innehava, synes

dock lämpligt att ändra det angivna lagrummet så, att underrättelse

om nöjdförklaring skall insändas till den domstol, som meddelat domen.

Härigenom beredes nämligen fångvårdsmyndigheterna möjlighet att på ett

tidigare stadium än eljest skulle vara fallet, företaga den närmare prövningen

av frågan om den dömdes anstaltsplacering och behandling.

På de skäl som anförts till stöd för förslaget i fråga om anstaltsanvisningen

har utredningen förordat att länsstyrelsernas uppgift att kontrollera

att meddelade straffdomar slutligen befordras till

verkställighet överflyttas till fångvårdsstyrelsen.

Vad angår uppgiften att ombesörja den dömdes in för passande

till fångvårdsanstalt har utredningen framhållit att den enligt gällande

system är sammankopplad med dels kontrollen av domens verkställbarhet

och dels kontrollen av att domen blir befordrad till verkställighet. Utredningen

har härom anfört.

Genomförande av utredningens förslag att den först angivna kontrollen

skulle överflyttas till domstolarna och den senare kontrollen till fångvårdsstyrelsen

skulle medföra, att uppgiften att ombesörja den dömdes införpassande

till fångvårdsanstalt skulle bliva en ren verkställighetsfråga och kunna

anförtros de lokala polismyndigheterna. Fångvårdsstyrelsen skulle sålunda,

efter anstaltsanvisning, sända från domstol översänd verkställbar

dom direkt lill polismyndighet i del distrikt där den dömde enligt domen

har sitt hemvist eller eljest veterligen vistas. Befunnes senare att den dömde

vistades å annan ort, skulle polismyndigheten hava att översända domen till

polismyndigheten i nämnda ort. Ny anstaltsanvisning skulle därvid ej erfordras,

men för att fångvårdsstyrelsen skall kunna följa verkställighetslörfarandet

och kunna avbryta detsamma om den dömde självmant inställer

sig i fångvårdsanstalt eller eljest intages i sådan, borde polismyndighet vara

skyldig underrätta fångvårdsstyrelsen om domens översändande till annan

polismyndighet. Polismyndigheterna skulle emellertid kunna befrias från

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

skyldighet att, annat än såsom utgiftsverifikation, lämna uppgift om att

mottagen dom blivit verkställd. Fångvårdsstyrelsen skulle ändock erhålla

kännedom härom genom styresmannen för den anstalt, där den dömde intagits.

I det fall att den dömdes vistelseort är okänd, bör det enligt utredningens

mening ankomma på fångvårdsstyrelsen att föranstalta om efterlysning

samt att, sedan den dömde anträffats, sända domen till polismyndigheten

i denna ort för verkställighet.

Utredningen har i förevarande sammanhang också berört frågan om uppskov

med verkställighet av straffdom. Enligt 15 § verkställighetslagen

kan den som dömts till straffarbete eller fängelse och som

icke är häktad erhålla uppskov med verkställigheten under viss tid, högst

sex månader från den dag då domen må verkställas mot honom. Förutsättningen

är att med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd eller yrkesutövning

eller övriga förhållanden synnerliga skäl för uppskov prövas föreligga.

Kvinna som är havande eller ammar barn kan erhålla uppskov under tid

som prövas skälig. Prövningen ankommer på länsstyrelsen. Utredningen har

övervägt huruvida av förslaget om länsstyrelsernas befriande från uppgifter

med straffdoms befordran till verkställighet även borde följa att länsstyrelserna

befriades från nyssnämnda prövning. Med hänsyn till uppskovsärendenas

karaktär och till svårigheten att annorledes vinna en praktisk

och ändamålsenlig ordning har utredningen icke ansett sig böra framlägga

något förslag härom. För att den polismyndighet, som hade hand om verkställigheten

av en straffdom, lätt skulle få underrättelse om att ansökan om

anstånd eller uppskov med verkställigheten ingivits, vore det dock enligt

utredningens mening lämpligt att vidtaga den ändringen i gällande bestämmelser,

att sådan ansökan borde ingivas till polismyndigheten i den ort, där

den dömde vistades; likaledes borde föreskrivas skyldighet för länsstyrelse

att underrätta polismyndigheten om länsstyrelsens beslut i anledning av

sådan ansökan samt, om ansökningen bifallits, jämväl fångvårdsstyrelsen.

Yttrandena.

Förslaget har i vad det avser överflyttning till domstol av kontrollen

av straffdoms ver k ställbarhet lämnats utan erinran i samtliga

remissyttranden utom i dem som avgivits av fångvårdsstyrelsen och

strafflagberedningen. Fångvårdsstyrelsen har ej haft något att erinra mot

att länsstyrelserna befrias från sin befattning med verkställighetsärenden

och att det ålägges de lokala polismyndigheterna att på framställning av

fångvårdsstyrelsen bringa straffdom till verkställighet genom att förpassa

den dömde till anvisad intagningsanstalt eller förelägga honom att inställa

sig där. Enligt styrelsens mening hade bärande skäl anförts till stöd för att

endast verkställbara domar skulle översändas till polismyndigheterna, som

sålunda icke borde övertaga länsstyrelsernas nuvarande skyldighet att kontrollera

straffdomens verkställbarhet. Däremot kunde styrelsen icke tillstyrka,

att denna kontroll ålades den domstol, som meddelat straffdomen.

De skäl som av utredningen anförts för denna ordning vore enligt styrelsens

mening icke övertygande. Härom har styrelsen vidare anfört.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma.j:ts proposition nr 127.

15

Den lättnad i fångvårdsstyrelsens arbetsbörda, som utredningen räknat

med, skulle sannolikt bliva tämligen obetydlig. Däremot kan det föreslagna

systemet befaras giva anledning till åtskilliga olägenheter. Domstolarna

skulle komma att sakna tillgång till vissa uppgifter, som äro av betydelse

vid avgörandet, huruvida en straffdom bör bringas till verkställighet. Om

den dömde under den tid, som förflyter innan straffdomen blir verkställbar,

av annan domstol dömes till frihetsstraff, så att 4 kap. 4 § strafflagen

kommer att bliva tillämplig, sedan båda domarna vunnit laga kraft, är det i

många fall olämpligt att låta verkställa den straffdom, som först blir verkställbar,

t. ex. om den verkställbara domen avser ett kortvarigt fängelsestraff

och den icke verkställbara domen ett långvarigt straffarbete. Ett liknande

fall uppkommer, när två straffdomar föreligga, som ej konkurrera enligt 4

kap. 4 § strafflagen, utan enligt 4 kap. 5 § strafflagen skola verkställas i

anslutning till varandra. Det är t. ex. mindre lämpligt att framtvinga verkställighet

av ett bötesförvandlingsstraff, om ett straffarbetsstraff inom kort

kan antagas bliva verkställbart, varvid förvandlingsstraffet reduceras med

hälften. Om den dömde, innan en dom å straffarbete blir verkställbar, intages

i fångvårdsanstalt för verkställighet av förvandlingsstraff, är det

lämpligt att sända den ej verkställbara domen till anstalten, bland annat i

syfte att bereda den dömde tillfälle till nöjdförklaring. Åtskilliga liknande

situationer kunna inträffa. I sådana fall har fångvårdsstyrelsen med nuvarande

system — som innebär att alla straffdomar registreras hos styrelsen

— möjlighet att förebygga en olämplig tillämpning av gällande bestämmelser.

Denna möjlighet skulle fångvårdsstyrelsen förlora, om endast verkställbara

domar sändes till styrelsen.

En annan olägenhet av det föreslagna systemet inträder, när den dömde

avgiver nöjdförklaring. Den myndighet, som mottager förklaringen, skall då

förpassa den dömde till fångvårdsanstalt, där han enligt fångvårdsstyrelsens

bestämmande skall intagas, eller förelägga honom att inställa sig vid sådan

anstalt. Enligt nuvarande bestämmelser och anvisningar (fångvårdsstyrelsens

cirkulär 1946 nr 5) äger myndigheten, om meddelande från fångvårdsstyrelsen

angående intagningsanstalt ej föreligger, förpassa den dömde till eller

förelägga honom att inställa sig vid någon av de slutna anstalter, där verkställighet

må äga rum. I fråga om den som omedelbart dömts till fängelse

föreligger dock denna möjlighet endast under två förutsättningar, nämligen

dels alt upplysning om anvisad intagningsanstalt ej kan erhållas från länsstyrelsen

eller fångvårdsstyrelsen samma dag, som nöjdförklaringen avgivits,

dels att den dömde själv begär att bliva intagen på sluten anstalt. I

motsatt fall måste det anstå med verkställigheten, till dess upplysning om

anvisad intagningsanstalt kan erhållas. Om straffdomen i enlighet med utredningens

förslag ej sändes till fångvårdsstyrelsen, förrän den blivit verkställbar,

blir konsekvensen, att styrelsen ej kan anvisa intagningsanstalt,

förrän hänvändelse därom göres från nöjdförklaringsmvndigheten, varvid

styrelsen för övrigt skulle sakna erforderliga upplysningar om den dömdes

personliga förhållanden. Att generellt anvisa vissa öppna anstalter för verkställighet

kan ej ifrågakomma, särskilt med hänsyn till den vikt som vid

verkställighetslagens tillkomst i detta hänseeende lades vid fängelsefångarnas

fördelning. Alt genom generella anvisningar mot den dömdes vilja framtvinga

en kanske omotiverad intagning på sluten anstalt kan enligt styrelsens mening

icke vara lämpligt.

Enligt styrelsens mening kunde emellertid domstols nuvarande skyldighet

att vid fullföljdstidens utgång sända meddelande till fångvårdsstyrelsen, huruvida

den dömde fullföljt talan mot domen, lämpligen begränsas så alt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

meddelande sändes endast för det fall att den dömde fullföljde talan, en inskränkning

som vore ägnad att minska domstolarnas arbetsbörda samtidigt

som den framhävde vikten av att ifrågavarande meddelanden expedierades.

Möt förslaget att dom, varigenom någon som icke är häktad dömts till

ungdomsfängelse, befordras till verkställighet genom att av domstolen sändas

till fångvårdsstyrelsen i stället för till länsstyrelse har fångvårdsstyrelsen

anfört att styrelsen ville ifrågasätta lämpligheten av att låta sådana

domar passera styrelsen innan de finge verkställas. Därigenom skulle i vissa

fall kunna vållas dröjsmål med verkställigheten, som undvekes, därest utskrift

av domen samma dag som den meddelades sändes direkt till polismyndigheten

i den ort, där den dömde vistades. Därest domstolen förordnat,

att domen ej skulle gå i verkställighet förrän den vunnit laga kraft,

vore det enligt styrelsen mening dock lämpligast, att utskriften sändes till

fångvårdsstyrelsen. En särskild fördel härav vore, att fångvårdsstyrelsens

möjligheter att kontrollera uppkommande konkurrenssituationer förbättrades.

Straff lagberedningen har förklarat sig dela fångvårdsstyrelsens mening.

Förslaget att det alltjämt skall ankomma på fångvårdsstyrelsen att a nvisa

fångvårdsanstalt har lämnats utan erinran. Däremot ha

skilda meningar yppats huru specificerad anstaltsanvisningen bör vara.

Fångvårdsstyrelsen har — med instämmande från strafflagberedningen —

anfört att det enligt styrelsens mening ej förebragts tillräckliga skäl att

frångå det nuvarande systemet att intagning i annan anstalt än den i första

hand anvisade finge äga rum endast därest den dömde anträffades på annan

ort än den, där han enligt uppgift i fångvårdsstyrelsens resolution vistades.

Det vore nämligen enligt styrelsens mening icke möjligt att upprätthålla

en rationell differentiering — bland annat med hänsyn till växlingarna

i anstalternas beläggning--om de dömda alltid skulle intagas i den när
maste

av de anstalter, som kunde ifrågakomma. Svårigheterna i detta hänseende

komme att öka allteftersom det bleve möjligt att — i enlighet med

vad som åsyftats vid verkställighetslagens tillkomst — i ökad utsträckning

avdela olika anstalter för särskilda klientelgrupper. För fängelsefångarnas

del tillämpades redan nu en tämligen konsekvent uppdelning av klientelet

på skilda anstalter. Fn annan princip, som styrelsen så långt som möjligt

sökte upprätthålla, vore att ej placera yngre intagna eller äldre förstagångsbrottslingar

på sådana större anstalter, där de kunde befaras bliva utsatta

för menligt inflytande av andra intagna. Att minska möjligheterna till differentiering

i detta hänseende skulle enligt styrelsens mening vara ett steg

tillbaka.

Erinran har ej framställts mot förslaget att fångvårdsstyrelsen skall direkt

hos vederbörande polismyndighet, utan länsstyrelsen som mellanhand,

påkalla den dömdes inför passande till fångvårdsanstalt,

liksom ej heller mot den föreslagna överflyttningen till fångvårdsstyrelsen

av kontrollen över att meddelade straffdomar

slutligen befordras till verkställighet. I sistnämnda del

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

har fångvårdsstyrelsen emellertid anfört att styrelsen icke borde vara bunden

av så detaljerade anvisningar som de av utredningen skisserade. Det

vore enligt styrelsens mening mindre lämpligt att styrelsen ålades att föranstalta

om efterlysningar i tidningen Polisunderrättelser av sådana dömda

som vistades på okänd ort. Styrelsen borde vidare erhålla underrättelse såväl

när verkställighetshandlingarna sändes till annan polismyndighet som

när efterlysning ägde rum.

Utredningens förslag att ansökan om uppskov med verkställighet

av straffarbete eller fängelse fortfarande skall prövas av länsstyrelse

men ingivas till polismyndigheten i den ort, där den dömde vistas, bär lämnats

utan erinran i det övervägande antalet yttranden. Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län har emellertid anfört, att enligt dess mening uppskovsärenden

utan olägenhet borde kunna prövas av fångvårdsstyrelsen eller eventuellt

av den domstol som i första instans haft befattning med den dömde,

samt bär därom vidare yttrat.

Den prövning av uppskovsärendena, som nu verkställes av länsstyrelserna,

lärer undantagslöst förutsätta utredning genom vederbörande lokala

polismyndighet, och annat material för ärendenas bedömande än dylika utredningar

torde sällan stå länsstyrelserna till buds. Om, såsom decentraliseringsutredningen

föreslagit och som länsstyrelsen för sin del tillstyrker,

ansökan om uppskov med straffverkställighet skall ingivas till polismyndigheten

i den ort, där den dömde vistas, borde ju frågan kunna lösas på det

sätt, att denna polismyndighet har att omedelbart verkställa utredning angående

förutsättningarna för uppskov och att med denna utredning och

eget yttrande inkomma till vederbörande beslutande myndighet. Med den

befattning i övrigt med straffverkställighetsärenden, som enligt utredningens

förslag skulle tillkomma domstolarna och fångvårdsstyrelsen, synes det

länsstyrelsen sannolikt, att dessa med större fördel än länsstyrelserna —

som ju i övrigt skulle avkopplas från alla straffverkställighetsärenden —

skulle kunna pröva även uppskovsfrågor. Även om underdomstolarna genom

den kännedom om personen, som domstolsutredning eller förundersökning

kan lämna, måste anses väl skickade att bedöma uppskovsansökningar,

torde väl fångvårdsstyrelsen med sina mera omfattande uppgifter i

övrigt i verkställighetshänseende vara närmast till att övertaga ifrågavarande

ärenden.

Advokatsamfundet, som i sitt yttrande uttalat sig för en stark decentralisering

av verkställighetsärenden i allmänhet, har velat ifrågasätta om man

icke borde taga steget fullt ut och överflytta rätten att besluta om uppskov

med verkställighet å den polismyndighet, som hade att ombesörja den dömdes

intagning i fångvårdsanstalt. Till stöd härför har anförts att polischeferna

erhölle allt bättre utbildning och kvalifikationer, att möjligheterna till

beviljande av anstånd enligt lagen vore strängt begränsade och att endast

den med de lokala förhållandena förtrogne kunde träffa ett lämpligt avgörande

i dessa anståndsfrågor, som ofta hade strängt personlig karaktär och kunde

vara mycket betydelsefulla. Länsstyrelsen i Östergötlands län har anfört

att innan länsstyrelsen meddelade beslut i eu uppskovsfråga utredning och

förslag regelmässigt infordrades från vederbörande polismyndighet och åklagare.

Som regel kunde man utgå ifrån att länsstyrelsen följde polismyndig2

Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 127.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungi. Maj:ts proposition nr 127.

hetens förslag. Visserligen kunde det vara till fördel för en enhetlig behandling

att dessa ärenden avgjordes centralt, men detta krav kunde enligt länsstyrelsens

mening i viss mån uppfyllas genom stadgande att polismyndighetens

beslut finge överklagas hos länsstyrelsen eller eventuellt fångvårdsstyrelsen.

Därest det visade sig behövligt kunde allmänna direktiv för tilllämpningen

utfärdas av fångvårdsstyrelsen. Länsstyrelsen i Uppsala län har

anfört att det syntes välbetänkt att uppskovsprövningen enligt utredningens

förslag icke decentraliserades till den verkställande polismyndigheten.

Länsstyrelsen i Uppsala län har föreslagit att bestämmelserna i 10 § straffverkställighetslagen

om nöjdförklaring inför länsstyrelse såsom obehövliga

kunde utgå. Enligt erfarenheterna inom Uppsala län begagnade sig

de dömda så gott som aldrig av möjligheten att avgiva nöjdförklaring inför

länsstyrelsen.

Departementschefen.

I uppgiften att befordra dom å frihetsstraff till verkställighet kunna särskiljas

fyra olika arbetsmoment, nämligen kontroll av domens verkställbarhet,

anvisande av anstalt för verkställigheten, införpassning till anstalten

samt kontroll av att verkställighet skett. Vid straffverkställighetslagens tillkomst

rådde meningsskiljaktighet om hur åliggandena borde fördelas mellan

de myndigheter som kunde komma i fråga. Bl. a. voro meningarna delade om

den roll länsstyrelserna borde spela och om den utsträckning i vilken andra

myndigheter — främst fångvårdsstyrelsen och anstalternas styresmän —

skulle kunna tänkas övertaga länsstyrelsernas uppgifter inom straffverkställigheten.

Enligt den lösning för vilken man slutligen stannade ankommer

verkställigheten beträffande dömda som icke äro på fri fot helt på

fångvårdsmyndigheterna. I fråga om övriga fall, d. v. s. dem där den dömde

icke är häktad eller eljest intagen i fångvårdsanstalt när verkställighet skall

ske, gäller att länsstyrelse har att verkställa kontrollen av doms verkställbarhet

liksom införpassningen av dömda personer till fångvårdsanstalt —

därvid polismyndighet biträder — medan anstaltsanvisningen, som utgör ett

mellanliggande moment, ankommer på fångvårdsstyrelsen. Kontrollen av

att domen slutligen blivit befordrad till verkställighet åvilar länsstyrelse.

Av det sagda framgår att betydande uppgifter på detta område ålagts länsstyrelserna

trots att dessa varken deltaga i straffens bestämmande eller ha

att göra med själva straffverkställigheten. Länsstyrelserna äro, väsentligen

på grund av gammal hävd och genom sin allmänna administrativa ställning

som den exekutiva maktens liandhavare, inkopplade som ett mellanled mellande

de dömande myndigheterna och de straffverkställande. De förslag

till förenklingar som decentraliseringsutredningen framlagt avse, förutom

en överflyttning av göromål från fångvårdsstyrelsen till lokala organ, främst

ett frikopplande av länsstyrelserna från befattningen med straffverkställigheten.

Denna linje synes mig böra följas i största möjliga utsträckning.

I fråga om kontrollen av straffdoms verkställbar het

föreslog utredningen att den skulle överflyttas från länsstyrelse till den

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

domstol, som meddelat domen. En sådan omläggning är numera tekniskt

möjlig att genomföra. Enligt nya rättegångsbalkens bestämmelser skall nämligen

vadeinlaga ingivas till den dömande domstolen, vilken alltså har möjlighet

att kontrollera huruvida domen vunnit laga kraft. Enligt förslaget

skulle domstolen icke översända domen för verkställighet förrän den tagit

åt sig laga kraft. Alla domar skulle sändas till fångvårdsstyrelsen, även

domar å ungdomsfängelse, vilka nu i regel skola verkställas omedelbart och

skola expedieras till länsstyrelse.

Mot förslaget att befria länsstyrelserna från befattningen med kontroll av

straffdoms verkställbarhet har ingen av de i ärendet hörda myndigheterna

haft något att erinra. Däremot har fångvårdsstyrelsen, med instämmande

från strafflagberedningen, gjort erinringar mot förslaget att lägga kontrollen

på domstol. De skäl som styrelsen därvid anfört finner jag övertygande.

Det måste sålunda vara av värde att fångvårdsstyrelsen erhåller

tillgång till alla straffdomar av ifrågavarande slag, alltså även icke lagakraftvunna,

och därigenom får större möjlighet att i förväg planera verkställigheten.

Det är likaledes av vikt att fångvårdsstyrelsen blir i tillfälle

att, om nöjdförklaring sker, lämna anvisning om lämplig anstalt för verkställigheten.

Härför erfordras emellertid att styrelsen när nöjdförklaringen

avges har tillgång till domen samt sådana kompletterande uppgifter om den

dömde som enligt gällande föreskrifter skola fogas vid domen när denna

expedieras för verkställighet. Den förenkling som på förevarande punkt

kan vara att vinna torde väsentligen uppnås om domarna ej av fångvårdsstyrelsen

vidarebefordras för verkställighet förrän de äro verkställbara.

För fångvårdsstyrelsen uppkomme härigenom en arbetsökning i förhållande

till utredningens förslag men den skulle huvudsakligen bestå däri att även

de domar som överklagades bleve registrerade hos styrelsen och torde

alltså vara av mindre betydelse. Under åberopande av det anförda förordar

jag därför den lösningen att kontrollen av verkställbarheten av dom å

straffarbete, fängelse, förvaring eller internering skall, såvitt angår icke

häktad, åvila fångvårdsstyrelsen samt att fångvårdsstyrelsen ej skall expediera

dom till verkställighet förrän den är verkställbar. Givetvis böra slutJiga

åtgärder för anstaltsplacering av de dömda eller andra verkställighetsåtgärder

icke heller vidtagas förrän domarna äro verkställbara.

I fråga om domar å ungdomsfängelse torde den lämpligaste lösningen

vara att, såsom fångvårdsstyrelsen och strafflagberedningen föreslagit, dessa

insändas till fångvårdsstyrelsen allenast när förordnande givits att omedelbar

verkställighet ej skall äga rum; i övriga fall, vilka utgöra det långt

övervägande flertalet, bör sådan dom, med förbigående av länsstyrelse,

sändas till polismyndigheten i den ort, där den dömde vistas. Till frågan

om befrielse för länsstyrelse, jämväl såvitt angår övriga straffdomar, från

bestyret med införpassande till fångvårdsanstalt, återkommer jag i det

följande.

Ingen meningsskiljaktighet har bland de myndigheter som haft att yttra

sig över decentraliseringsutredningens förslag rått om alt det fortfarande bör

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

ankomma på fångvårdsstyrelsen att anvisa anstalt för verkställigheten.

Jag anser mig ej heller böra föreslå någon ändring här. Emellertid

böra alla möjligheter till rationalisering tillvaratagas så att särskilda

förfrågningar från den införpassande myndigheten hos fångvårdsstyrelsen

om vilken anstalt som må ifrågakomma så mycket som möjligt undvikas.

I den mån så kan ske av hänsyn till differentieringsbehovet in. in. böra därför

generella anstaltsanvisningar givas och införpassning äga rum till den

närmaste av de i anvisningarna upptagna anstalterna.

Uppgiften att ombesörja den dömdes inför passande till

fångvård sanstalt är som utredningen framhållit sammankopplad

med dels kontrollen av domens verkställbarhet och dels kontrollen av att

domen blir befordrad till verkställighet. Därest, som jag förordat, länsstyrelserna

frikopplas från sin befattning med kontrollen av verkställbarheten,

saknas anledning att låta dem ombesörja införpassningen. Denna torde

lämpligen — utom, såsom framgår av det förut sagda, beträffande domar

å ungdomsfängelse som skola verkställas omedelbart — kunna omhänderhas

av fångvårdsstyrelsen. Fångvårdsstyrelsen bör sålunda ha att, sedan

domen blivit verkställbar och i samband med anvisning om verkställighetsanstalt,

översända domen direkt till vederbörande polismyndighet. Förslaget

föranleder i denna del ändringar i 13 § straffverkställighetslagen. Någon

ändring föreslås icke i förfarandet för det fall att fråga om förpassning

uppkommer i anledning av att den dömde avger nöjdförklaring. Det bör

då åligga den myndighet som mottar förklaringen att låta verkställa förpassningen.

Viss meningsskiljaktighet har rått mellan utredningen och

fångvårdsstyrelsen om fördelningen av hithörande uppgifter mellan styrelsen

och polismyndigheterna. Styrelsen har bl. a. betecknat det som mindre

lämpligt att styrelsen, såsom utredningens förslag innebär, ålägges att

föranstalta om efterlysningar av icke anträffade dömda. Dessa spörsmål äro

icke av den art att de behöva avgöras i förevarande sammanhang och jag

anser mig därför ej böra gå närmare in på dem. De sammanhänga emellertid

i viss mån med frågan om kontrollen av att domar slutligen

befordras till verkställighet. Denna bör uppenbarligen,

såsom föreslagits av utredningen utan gensagor i yttrandena, åvila fångvårdsstyrelsen.

Under sådana förhållanden torde det vara mest praktiskt

att exempelvis en sådan åtgärd som efterlysning i Polisunderrättelser av

dömd, som ej kan anträffas på annat sätt, får ankomma på fångvårdsstyrelsen.

I förevarande sammanhang har utredningen också upptagit frågan om

beviljande av uppskov med straffverkställighet. Utredningen

har icke ansett sig böra föreslå någon ändring i den nuvarande

regeln att det är länsstyrelse som verkställer prövning av dylika ärenden

men påyrkat bl. a. det tillägget att ansökan om uppskov skulle ingivas till

polismyndigheten vilken därigenom skulle erhålla kännedom om ansökningen.

I sitt yttrande har emellertid Sveriges advokatsamfund föreslagit

att man skulle överflytta beslutanderätten i uppskovsärenden till veder
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

21

börande polismyndighet. Enligt min mening tala starka skäl härför. Som

motivering för att lägga beslutanderätten hos länsstyrelse anförde strafflagberedningen

vid straffverkställighetslagens tillkomst att det i regel vore

länsstyrelsen som hade att sörja för verkställighet av utslag mot icke häktade.

Detta skäl bortfaller genom den föreslagna omläggningen av reglerna

om straffdoms befordran till verkställighet. Någon olägenhet av att anförtro

åt polismyndighet att i första hand besluta i uppskovsärenden torde

ej behöva uppkomma. Det må särskilt framhållas att förutsättningarna för

att uppskov skall kunna erhållas äro noggrant angivna i lagen samt att möjlighet

givetvis bör föreligga att över polischefs beslut anföra besvär hos länsstyrelsen.

Därjämte bör erinras om att länsstyrelsen för närvarande är väsentligen

beroende av den utredning som verkställts av den lokala polismyndigheten

samt att sökanden i regel har större möjligheter att personligen

framlägga sina synpunkter hos den senare. Då därtill kommer att en

väsentlig förenkling och arbetsbesparing uppkommer om prövningen förlägges

till polismyndigheten, har jag ansett mig kunna tillstyrka att så sker.

Meddelas uppskov, bör polismyndigheten ha att skyndsamt underrätta fångvårdsstyrelsen

därom. Förslaget föranleder ändring i 15 § straffverkställighetslagen.

Med polismyndighet kommer i förevarande sammanhang — jämlikt

lagen den 15 juni 1944 om vad i allmänhet skall med polismyndighet

avses — att förstås i stad med poliskammare denna och eljest polischefen

i orten, d. v. s. i regel stads- eller landsfiskalen.

Därjämte erfordras en komplettering av besvärsbestämmelserna i 83 §.

I anslutning till vad som yttrats av länsstyrelsen i Uppsala län anser jag

mig böra i förevarande sammanhang upptaga frågan om en begränsning av

kretsen av de myndigheter, inför vilka enligt 10 § straffverkställighetslagen

nöjdförklaring må avgivas av icke häktad. Behöriga äro länsstyrelse,

styresman vid fångvårdsanstalt, landsfogde, polismästare och annan polischef

samt, under särskilda omständigheter, viss militär befälhavare. Om nu

länsstyrelse befrias från all befattning med straffverkställigheten, synes länsstyrelsen

kunna utgå även som nöjdförklaringsmyndighet. Det torde för övrigt

vara mycket sällan som nöjdförklaring över straffdom avges inför länsstyrelse.

En ändring av 10 § av denna innebörd föranleder jämkning jämväl

av 11 § första stycket.

Enligt 11 § andra stycket straffverkställighetslagen skall underrättelse

om avgiven nöjdförklaring ofördröj ligen avsändas till

den domstol hos vilken den dömde ägt fullfölja talan mot domen. Eftersom

fullföljdsinlaga skall ingivas eller insändas till den domstol som meddelat

domen, torde — även om utredningens förslag beträffande kontrollen av

straffdoms verkställharhet ej genomföres — lagrummet böra ändras så att

underrättelse om nöjdförklaring skall insändas till denna domstol.

Beräkning av strafftid.

Gällande bestämmelser.

Enligt 18 § straffverkställighetslagen gäller, att för den som börjat

undergå straffarbete på viss tid eller fängelse skall fångvårdsstyrelsen så

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj-.ts proposition nr 127.

snart ske kan fastställa dagen för strafftidens slut eller, om 1 § lagen

om villkorlig frigivning är tillämplig, den dag då villkorlig frigivning enligt

nämnda lagrum skall äga rum, så framt laga hinder däremot ej möter.

När ändring i beslutet påkallas av omständigheterna skall styresmannen

göra anmälan härom till fångvårdsstyrelsen, som har att förordna i ärendet.

Enligt uppgift från fångvårdsstyrelsen utgjorde antalet av styrelsen under

budgetåret 1946/47 handlagda ärenden om beräkning av strafftid 4 383.

Från en av organisationsnämnden avgiven promemoria beträffande organisationsundersökning

vid fångvårdsstyrelsen inhämtas följande rörande

tillvägagångssättet inom styrelsen vid handläggning av ifrågavarande ärenden.

Resolutionerna kunna indelas i tre grupper: stämpelresolutioner, enklare

konceptresolutioner och svårare konceptresolutioner. Den personal som

sysslar med ärendena utgöres av en förste byråsekreterare, en förste amanuens

och ett skrivbiträde. Stämpelresolutioner utfärdas genom att en

stämpel — av endera av två typer, beroende på om obligatorisk villkorlig

frigivning skall äga rum eller ej — åsättes den från fångvårdsanstalten

översända domen. Skrivbiträdet uträknar frigivningsdagen med utgångspunkt

från den å domen angivna begynnelsedagen och gör anteckning därom

på vederbörlig plats i stämpeln. Resolutionen granskas först av amanuensen

och därefter av byråsekreteraren som undertecknar den. Som enklare

konceptresolutioner ha betecknats sådana, där strafftidsberäkningen något

komplicerats genom exempelvis en sådan omständighet som att i utslaget

angives att utståndet straff skall avräknas. Skrivbiträdet uppgör i dessa

fall koncept till resolutionen. Denna granskas av amanuensen och byråsekreteraren,

som undertecknar densamma. Till svårare konceptresolutioner

skrivas koncept av amanuensen. I övrigt är arbetsgången densamma

som vid enklare konceptresolutioner. Svårigheterna vid strafftidsberäkningen

vid resolutioner i denna grupp sammanhänga ofta med tillämpning

av 4 kap. 3 § strafflagen, vilken kan medföra att utredning måste företas

rörande tidigare bestraffningar som den dömde undergått.

Av samtliga resolutioner ha stämpelresolutionerna beräknats utgöra omkring

80 %, de enklare konceptresolutionerna 13 % och övriga 7 %.

Utredningen.

Decentraliseringsutredningen har anfört att uppgiften att fastställa

strafftid synes, såsom reglerna härför nu äro utformade, i flertalet fall

vara mycket enkel och närmast av expeditionell natur. Enligt utredningens

mening kan därför behov icke anses föreligga att avgörandet i varje

sådant ärende fattas av central myndighet. Då därtill kommer att en centraliserad

handläggning medför en omfattande rapporteringsskyldighet och

skriftväxling, tala enligt utredningens mening starka skäl för att uppgiften

i klara fall anförtros de lokala fångvårdsmyndigheterna, d. v. s. styresmännen.

Att, såsom ifrågasatts, decentralisera beslutanderätten till länsstyrelserna

kan däremot, anser utredningen, icke innebära någon rationell lös
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

23

ning. I tveksamma eller eljest mera svårbedömbara fall borde beslutanderätten

ankomma på den centrala fångvårdsmyndigheten. På grund av

svårigheten att i en författning avgränsa de enkla och klara fallen från

dem, där tveksamhet av en eller annan anledning kan föreligga, har utredningen

föreslagit den lösningen att det uppdrages åt fångvårdsstyrelsen

att själv angiva i vilka fall strafftid må bestämmas av styresman för fångvårdsanstalt

samt bemyndiga styresmännen att till fångvårdsstyrelsens

prövning överlämna tveksamma eller eljest svårbedömda fall.

Yttrandena.

Förslaget har i nu förevarande del lämnats utan erinran i flertalet yttranden.

Advokatsamfundet har påyrkat en ännu längre gående decentralisering

och har velat helt anförtro åt styresmännen att bestämma strafftiden.

Samfundet har anfört att i tveksamma fall styresman ändock alltid

borde känna det ansvaret att han rådfrågade fångvårdsstyrelsen.

Å andra sidan har utvidgningen av styresmännens befogenheter avstyrkts

av fångvårdsstyrelsen, strafflagberedningen, föreningen direktörer och assistenter

vid fångvårdsstaten samt svenska fångvårdssållskapet. Fångvårdsstyrelsen

har förklarat sig icke kunna dela utredningens uppfattning om ärendena

rörande strafftidsberäkning samt har vidare anfört följande.

Att beräkna strafftidens längd utgör sedan gammalt en av de mest invecklade

uppgifterna inom den mera formella delen av straffrätten, ett förhållande

som icke minst framgår av det stora antal rättsfall, som givit anledning

till delade meningar även i högsta instans, och av det utrymme som

i justitieombudsmannens ämbetsberättelser ägnats åt tillämpningen av hithörande

bestämmelser. Reglerna om strafftidsberäkning ha på vissa punkter

förenklats i 1945 års verkställighetslag men ha ingalunda blivit så okomplicerade,

att tillämpningen är av expeditionell natur. Frågan om beslutanderättens

fördelning i dessa frågor prövades noggrant vid verkställighetslagens

tillkomst, varvid varken strafflagberedningen, Kungl. Maj :t eller riksdagen

fann det möjligt att förlägga prövningen till fångvårdsanstalternas

styresmän. De erfarenheter, som gjorts efter verkställighetslagens ikraftträdande,

ha icke givit stöd för en motsatt mening. De speciella svårigheter,

som föranledas av bestämmelserna i 4 kap. 3 och 4 §§ strafflagen och 18 §

lagen om verkställighet av bötesstraff, kvarstå i oförändrad omfattning. De

ändringar, som vidtagits i nämnda stadganden, förutsätta i princip, att

strafftidsberäkningen verkställes av fångvårdsstyrelsen. I ärenden om beräkning

av strafftid ligger svårigheten icke minst däri, att många ärenden,

som tillsynes äro okomplicerade och närmast rutinmässiga, vid den fortsatta

handläggningen visa sig vara av invecklad beskaffenhet. Särskilt med hänsyn

härtill är det nästan ogörligt att anvisa vissa grupper av fall, där avgörandet

är så enkelt att delegation till lokala myndigheter kan äga rum.

Uppgiften att verkställa eu sådan avgränsning blir icke lättare genom att

den överlätes på fångvårdsstyrelsen.

Till stöd för den föreslagna decentraliseringen av strafftidsberäkningen

har utredningen särskilt anfört, att den centrala handläggningen medförde en

omfattande rapporteringsskyldighet och skriftväxling. Fångvårdsstyrelsen får

med anledning härav framhålla, att styresmännens nuvarande rapportering —

som erfordras för att styrelsen skall kunna fullgöra sin uppgift att leda de

intagnas behandling — endast till ringa del har samband med bestämmandet

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungi. Maj:ts proposition nr 127.

av beräkning av strafftid, samt att skriftväxling i strafftidsberäkningsärenden

endast undantagsvis förekommit. Styresmannens arbetsuppgifter, som i

regel inskränka sig till att sända domen till fångvårdsstyrelsen och mottaga

den från styrelsen, äro uppenbarligen av oväsentlig betydelse för hans arbetsbörda,

om hänsyn tages till den tidsspillan, som beräkningen av strafftid

i många fall skulle vålla honom, och till den trygghet, som den centrala

prövningen av dessa frågor innebär. Härvid må framhållas, att styresmannen

numera vid verkställighetens inledande beträffande häktade självständigt

prövar domens verkställbarhet. Den efterföljande prövning, som fångvårdsstyrelsen

verkställer i samband med fastställande av frigivningsdagen,

fritager visserligen icke styresmannen från ansvar för begångna fel men är

av största betydelse genom att möjliggöra, att eventuella felaktigheter snabbt

bli rättade. Även därest strafftidsberäkningen i viss utsträckning decentraliserades,

skulle fångvårdsstyrelsen icke gärna kunna underlåta att på

grundval av anstalternas rapporter verkställa en dylik efterföljande prövning.

Härav skulle kunna föranledas en omfattande och tidsödande skriftväxling

för både fångvårdsstyrelsen och styresmännen.

I yttrande över organisationsnämndens förut omtalade promemoria har

fångvårdsstyrelsen återkommit till förevarande spörsmål och därvid förklarat

förslaget att delegera de s. k. okomplicerade fallen av strafftidsberäkning

till styresmännen i praktiken ogenomförbart enär man först efter utredning

i styrelsen rörande tidigare bestraffningar och undergången straffverkställighet

kunde avgöra, huruvida uppgifter utöver innehållet i domen

vore erforderliga för att beräkna strafftidens längd. En decentralisering av

strafftidsberäkningen skulle alltså medföra, att styresmännen i varje ärende

skulle vara nödsakade att hos styrelsen begära utredning rörande tidigare

straffverkställighet. Man riskerade enligt styrelsens mening en avsevärd

skriftväxling mellan styrelsen och styresmännen, vilket hittills endast

undantagsvis förekommit.

Svenska fångvårdssällskapet har anfört att det bland fångvårdens styresmän

torde råda eu samstämmig uppfattning att den centrala ledningen borde

förordna i fråga om en formellt så viktig angelägenhet som beräkning av

strafftid. Enligt sällskapets mening skulle annars mången gång kunna

uppstå allvarliga komplikationer, icke minst vid de tillfällen då den ordinarie

styresmannen av semester eller tjänstledighet vore ersatt av vikarie med

mer begränsad erfarenhet.

Departementschefen.

Enligt den före straff verkställighetslagen gällande rätten meddelades förordnande

om verkställighet av utslag, varigenom någon dömts till frihetsstraff,

av vederbörande befälhavare, om straffet skulle avtjänas i militärhäkte,

men eljest av tillsyningsmannen eller, om tillsyningsman ej fanns,

av länsstyrelsen. Enligt strafflagberedningens förslag till straffverkställighetslag

skulle fängelsestraff ej längre verkställas i militärhäkte och skulle

tillsyningsmän icke längre finnas. Av praktiska skäl fann strafflagberedningen

det lämpligt att som organ för bestämmandet av strafftid bibehålla

länsstyrelserna. Det anfördes av beredningen att länsstyrelserna erhållit ep

betydande rutin i hithörande frågor.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 127.

25

Vid min anmälan i statsrådet den 19 september 1945 av strafflagberedningens

förslag och yttrandena däröver anförde jag, såvitt angår nu ifrågavarande

spörsmål, att då enligt beredningens förslag något formligt beslut

om verkställighet ej skulle meddelas, skäl syntes tala för att länsstyrelsernas

bestyr med beräknande av strafftid överflyttades på fångvårdsmyndigheterna.

Meddelades utförliga regler i ämnet, syntes den omständigheten, att

länsstyrelserna förvärvat en betydande rutin i hithörande frågor, vara av

mindre betydelse. Beslutanderätten kunde antingen, anförde jag vidare, uppdragas

åt fångvårdsstyrelsen eller ock ankomma på fångvårdsanstalternas

styresmän. Ur säkerhetssynpunkt förefölle det önskvärt att, även om reglerna

för beräkning av strafftid förenklades, uppgiften anförtroddes en

mera kvalificerad myndighet än anstalternas styresmän. Det borde fördenskull

enligt min mening ankomma på fångvårdsstyrelsen att beräkna strafftidens

längd.

Mitt ståndpunktstagande vid nämnda tillfälle gällde som framgår av det

sagda frågan huruvida beslutanderätten i fråga om beräknande av strafftid

borde helt tillkomma antingen fångvårdsstyrelsen eller styresmännen eller

ock länsstyrelserna. Främst med hänsyn till de tveksamma fall som kunde

uppkomma fann jag det mindre lämpligt att låta beslutanderätten tillkomma

styresmännen. Därest man emellertid kan ordna det så att fångvårdsstyrelsen

fortfarande beslutar i de mera komplicerade fallen medan de enklare

överlämnas åt styresmännen, förfalla väsentligen de invändningar jag

förut haft mot att de senare få befattning med strafftidsberäkningen. I

decentraliseringsutredningens promemoria har ej heller föreslagits annat

än att avgörandet i enklare fall, efter fångvårdsstyrelsens prövning, skall

kunna överlämnas till styresman. Om det är möjligt att på detta sätt avlasta

en väsentlig del av dessa ärenden från fångvårdsstyrelsen, bör detta

med hänsyn till ärendenas stora antal innebära en icke oväsentlig minskning

av styrelsens arbetsbörda. Fångvårdsstyrelsen har emellertid förklarat

alt även en blott partiell delegation av beslutanderätten till styresmännen

skulle vara ogenomförbar, bl. a. av den anledningen att det vore ogörligt

att anvisa vissa grupper av fall, däri avgörandet vore så enkelt att delegation

kunde ske. Vad styrelsen sålunda anfört förefaller dock — i belysning

av den i det föregående lämnade redogörelsen för förfarandet vid handläggningen

inom styrelsen av ärenden om strafftidsberäkning — knappast

övertygande. Ej mindre än omkring 80 % av ärendena äro ju av så enkel

beskaffenhet att resolution däri kan avfattas enligt ett enkelt, på domen

stämplat formulär. Avgörandet i dessa fall torde generellt kunna uppdras

åt styresmännen. I ytterligare en icke helt obetydlig grupp, enligt de förut

lämnade siffrorna omfattande omkring 13 % av sammanlagda antalet ärenden,

är strafftidsberäkningen så pass enkel alt koncept till resolution kan,

inom fångvårdsstyrelsen, uppgöras av ett skrivbiträde. Även ärendena inom

denna grupp torde i allmänhet kunna avgöras av styresmännen. Övriga

ärenden, till antalet beräknade till omkring 7 % av samtliga, äro däremot

av den invecklade beskaffenhet att de lämpligen böra handläggas av någon

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

tjänsteman, som har tillfälle att förvärva en större rutin i avgörande av

frågor av den art det här gäller, och böra därför avgöras av fångvårdsstyrelsen.

Jag vill i anledning av vad styrelsen anfört också erinra om att

ärendena rörande strafftidsberäkning tidigare handlades av lokala myndigheter,

främst länsstyrelserna.

Decentraliseringen synes praktiskt kunna genomföras på det sättet att

styresman bemyndigas att bestämma strafftiden i de fall då det ej i samband

med den dömdes intagning å anstalten vinnes upplysning om någon komplikation

i form av sammanträffande straff liksom i regel också när komplikationen

blott består däri att å straffet skall avräknas straff som den

dömde förut utstått. Att ärende rörande strafftidsberäkning i vissa fall måste

överlämnas till fångvårdsstyrelsen framgår bl. a. av 4 kap. 4 och 5 §§

strafflagen. Även eljest bör det åligga styresman att om det uppkommer

någon svårbedömbar fråga i ärende som handlägges av honom underställa

ärendet fångvårdsstyrelsens prövning. Det är tydligt att, som fångvårdsstyrelsen

påpekat, ärenden som vid första påseende te sig enkla stundom kunna

erbjuda svårigheter samt att det för bestämmande av strafftiden i vissa

fall, som enligt det föregående skulle avgöras av styresman, erfordras utredning

om andra straff m. in., därom fullständiga uppgifter finnas endast

hos den centrala myndigheten. Det kan alltså bli erforderligt med åtgärder

från fångvårdsstyrelsens sida även i delegerade ärenden. Detta skäl

synes emellertid ej böra få hindra en önskvärd decentralisering. Jag anser

mig därför kunna tillstyrka en sådan ändring av 18 § straffverkställighetslagen

att strafftiden för den som börjat undergå straffarbete på viss tid

eller fängelse skall bestämmas av fångvårdsstyrelsen eller, efter dess bemyndigande,

av styresmannen.

De intagnas behandling.

Utredningen.

De förslag som framställts av decentraliseringsutredningen i fråga om de

intagnas behandling äro endast till en mindre del av den beskaffenheten,

att lagändring erfordras för att genomföra dem.

Medför kvinna vid intagning å fångvårdsanstalt spätt barn eller föder

hon därefter barn, äger fångvårdsstyrelsen enligt 27 § straffverkställighetslagen,

efter hörande av barnavårdsassistenten i det län där kvinnan har

sitt hemvist, medgiva henne att behålla barnet hos sig under amningstiden

och, om särskilda förhållanden påkalla det, jämväl utöver nämnda tid. Decentraliseringsutredningen

har anfört att prövningen av dylika ärenden syntes

vara av den art, att beslutanderätten i regel kunde av fångvårdsstyrelsen

överlåtas åt vederbörande styresman efter hörande av barnavårdsassistenten

i det län där kvinnan har sitt hemvist.

I fråga om permission och frigång gäller följande enligt straffverkställighetslagen.

Enligt 36 § må fångvårdsstyrelsen eller, efter dess be
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

27

myndigantle, styresmannen meddela intagen tillstånd att besöka närstående

som är svårt sjuk eller bevista närståendes begravning, så ock att i annat

fall, då med hänsyn till strafftidens längd eller eljest starka skäl äro därtill,

lämna anstalten för viss kort tid, allt såframt fara för missbruk ej kan anses

föreligga. När det med hänsyn till strafftidens längd eller av annan särskild

anledning finnes lämpligt och fara för missbruk ej kan anses föreligga, må

enligt 53 § fångvårdsstyrelsen eller, efter dess bemyndigande, styresmannen

till förberedande av frigivningen medgiva, att den som undergår straffarbete

eller fängelse utför arbete hos arbetsgivare utom anstalten. Enligt 65 § meddelas

beslut rörande frigång för förvarad och internerad av fångvårdsstyrelsen

efter samråd med interneringsnämnden. Rörande dem som undergå

ungdomsfängelse gäller enligt 58 § att fångvårdsstyrelsen äger efter samråd

med ungdomsfängelsenämnden meddela närmare bestämmelser angående

medgivande för dem att utföra arbete hos arbetsgivare utom anstalten.

Utredningen har anfört att fångvårdsstyrelsen endast i ett avseende begagnat

sig av sin rätt att till styresman överlåta beslutanderätten i permissions-

och frigångsärenden. Styrelsen har sålunda genom cirkulär den 11

juli 1946 bemyndigat styresman vid fångvårdsanstalt att meddela den som

undergår straffarbete, fängelse eller ungdomsfängelse tillstånd att besöka

närstående som är svårt sjuk eller bevista närståendes begravning, såframt

fara för missbruk ej kan anses föreligga. I övrigt prövar fångvårdsstyrelsen

i varje särskilt fall frågan om permission eller frigång för straff- och fängelsefångar,

dem som undergå ungdomsfängelse, förvarade och internerade.

Utredningen har uttalat att permissionsärendena torde vara av den art,

att hänsyn i första hand borde tagas till den intagnes uppförande och personliga

förhållanden samt till de särskilda omständigheterna i det föreliggande

fallet. Utredningen har vidare anfört.

I dessa avseenden torde styresmännen genom sin direkta kontakt med

den intagne och ofta även kännedom om de till stöd för ansökningen åberopade

skälen hava goda möjligheter alt träffa riktiga avgöranden. Den

enhetlighet i tillämpningen av permissionsbestämmelserna, som givetvis bör

eftersträvas, torde kunna av fångvårdsstyrelsen åvägabringas genom allmänna

anvisningar samt avgöranden i tveksamma fall. Enligt utredningens

mening bör det därför vara möjligt att öka styresmännens beslutanderätt i

ärenden av ifrågavarande slag.

Med hänsyn till att permissionsinstitutet ännu vore relativt nytt och säkra

erfarenheter därför ännu icke kunnat vinnas rörande verkningarna av dess

tillämpande borde det dock enligt utredningens mening anstå ytterligare

någon tid innan beslutanderätten i normalfallen helt överflyttades å styresmännen.

I vad mån ökade befogenheter i förevarande avseende redan nu

kunde anförtros styresmännen, syntes i första hand böra prövas av fångvårdsstyrelsen

själv.

Frågor om tillstånd för inlagen att till förberedande av frigivning få utföra

arbete utom anstalt borde enligt utredningen behandlas enligt samma

principer som permissionsärenden.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

Om avbrott i verkställigheten av frihetsstraff i anledning av att den

intagne häktas eller åtalas för brott stadgas i 37 § straffverkställighetslagen.

Häktas intagen, skall verkställigheten avbrytas. Finner

i annat fall överåklagare eller rätten i anledning av åtal mot intagen att

dennes personliga inställelse vid domstolen är påkallad, har fångvårdsstyrelsen

att föranstalta därom. Begär domstol eller annan myndighet, efter

framställning av part eller eljest, att intagen skall inställas inför myndigheten

för annat ändamål än i 37 § sägs, prövar enligt 38 § fångvårdsstyrelsen

eller, efter dess bemyndigande, styresmannen, huruvida det må ske.

Rörande handläggningen av dylika ärenden har decentraliseringsutredningen

anfört följande.

Ärenden rörande intagens inställande vid domstol eller annan myndighet

förutsätter en bedömning dels av vikten av att myndighetens intresse tillgodoses

och dels av vådan ur fångvårdssynpunkt av bifall till framställningen.

Beträffande det förstnämnda momentet torde emellertid kunna

antagas, att en myndighet icke gör anspråk på en intagens personliga inställelse

med mindre starka skäl tala därför. Bedömningen av ärendena ur

fångvårdssynpunkt torde åter vara i huvudsak likartad med den prövning

av permissionsärenden, vars överflyttande till styresmännen utredningen

förordat. Enligt utredningens mening torde även nu ifrågavarande ärenden

i allmänhet kunna anförtros styresmännen enligt fångvårdsstyrelsens allmänna

anvisningar. Ofta föranleder emellertid den dömdes inställande vid

domstol eller annan myndighet en förflyttning av den dömde till annan

anstalt. I sådant fall måste styresmannen, därest han icke enligt de av utredningen

förordade ändrade bestämmelserna, skulle äga själv bestämma

om förflyttningen, överlämna hela frågan till fångvårdsstyrelsens prövning.

De av utredningen åsyftade ändringarna i bestämmelserna om förflyttning

av intagen mellan skilda anstalter innebära att styresman skulle äga

viss rätt att förordna om förflyttning av intagen mellan anstalter som stå

under styresmannens egen ledning. Utredningens förslag därom äro ej av

beskaffenhet att för sitt genomförande kräva lagändring.

Yttrandena.

Vad utredningen föreslagit beträffande ärendena enligt 27 § straffverkställighetslagen

och ärenden rörande intagens inställande inför domstol har

i allmänhet lämnats utan erinran. Svea hovrätt har, utan särskild motivering,

föreslagit bibehållande av nu gällande regler i fråga om intagen persons

inställande vid domstol. Fångvårdsstyrelsen har anfört att det i ärenden

om intagens personliga inställelse vid domstol i anledning av åtal mot honom

bör överlåtas på styresman att besluta, när sådan inställelse kan äga

rum utan att den intagne överflyttas till annan anstalt och utan att han

behöver vistas utom anstalten längre än under den dag då inställelsen äger

rum. Beträffande inställelse enligt 38 § straffverkställighetslagen har styrelsen

förklarat sig dela utredningens uppfattning att prövningsrätten kan

överlåtas å styresmännen, såvitt avser inställelse inför polismyndighet dock

endast för del av dagen.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 127.

29

Jämväl utredningens förslag i fråga om permission och frigång

har lämnats utan erinran i de flesta yttrandena. Fångvårdsstyrelsen har

emellertid uttalat att enligt dess mening särskild varsamhet borde iakttagas

vid tillämpning av permissionsbestämmelserna. Enligt styrelsen borde

det därför icke ifrågakomma vare sig nu eller under den närmaste framtiden

att delegera beslutanderätten till styresmännen annat än i vissa skarpt

avgränsade fall, där kraven på säkerhet och enhetlighet kunde tillgodoses

på annat sätt. Styrelsen hade emellertid övervägt att bemyndiga styresmännen

alt bevilja permission för intagna med längre strafftid, sedan viss

tid förflutit efter det styrelsen första gången beslutat om permission. Vidare

har styrelsen anfört.

I samband med den inom styrelsen pågående utredningen om skyddsarbetets

organisation har styrelsen upptagit frågan, huruvida styresmännen

böra bemyndigas att bevilja permission för sökande av arbetsanställning,

när endast kort tid återstår till frigivningen. Ett annat fall, då beslutanderätten

torde kunna delegeras, föreligger beträffande permission, begränsad

till viss del av dagen i samband med besök. Slutligen kan det beträffande

intagna, dömda till ungdomsfängelse, övervägas att låta styresmännen bevilja

permission, sedan ungdomsfängelsenämndön beslutat s. k. principutskrivning,

innebärande att den intagne skall utskrivas på prov så snart

lämpligt arbete kunnat anskaffas åt honom.

I fråga om förslaget beträffande decentralisering av beslutanderätten rörande

frigång har styrelsen uttalat att hittills gjorda erfarenheter givit vid

handen att dessa ärenden borde kvarbliva hos fångvårdsstyrelsen.

Föreningen direktörer och assistenter vid fångvårdsstaten har anfört.

Av alla nyheter, som tillkommit i samband med den nya verkställighetslagen,

torde möjligheten till permission för å anstalt intagen vara en av de

värdefullaste men också ömtåligaste att handlägga. Ett avslag på framställning

om permission framkallar alltid olust och irritation, och det äx ur

vårdsynpunkt att föredraga, att denna irritation icke mer än nödvändigt

riktas mot anstaltens styresman utan mot det mera kollektiva begrepp,

som ett ämbetsverk dock utgör. Permissionerna utgöra numera också en så

viktig detalj i verkställigheten, att det är önskvärt med en central myndighets

auktoritet bakom hithörande beslut. Detsamma gäller beslut rörande

intagens sysselsättande utom anstalten (frigång).

Svenska fångvårdssällskapet har föreslagit att fångvårdsstyrelsen borde

tills vidare handlägga alla förstagångspermissioner samt permissioner på

särskilda grunder med undantag av permissioner för besök hos svårt sjuk

anhörig och bevistande av anhörigs jordfästning. Till styresmannens avgörande

borde emellertid enligt föreningens åsikt utan olägenhet kunna hänskjutas

sådana regelbundet återkommande permissioner, som för intagna

med längre tider inginge som ett reguljärt led i anstaltsbebandlingen. Härvidlag

måste dock förutsättas noga angivna föreskrifter av fångvårdsstyrelsen.

Tillstånd att utföra arbete bos arbetsgivare utom anstalten borde enligt föreningens

mening även i fortsättningen lämnas av fångvårdsstyrelsen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

Departementschefen.

Utredningens förslag till decentralisering av beslutanderätten beträffande

de intagnas behandling är såvitt angår de frågor som här berörts och som

nödvändiggöra ändringar i straffverkställighetslagen av jämförelsevis begränsad

omfattning. Eftersom de föreslagna åtgärderna emellertid förefalla

ändamålsenliga, torde de böra genomföras. Vad angår intagen kvinnas rätt

att behålla spätt barn hos sig i fångvårdsanstalt (27 §) torde dock beslutanderätten

böra utan bemyndigande av fångvårdsstyrelsen tillkomma styresmannen,

efter hörande av vederbörande barnavårdsassistent. Frågan är,

efter numera genomförda differentieringar av klientelet, aktuell endast beträffande

ett fåtal anstalter. Beträffande tilltalads inställande inför domstol

i anledning av åtal mot honom (37 §) anser jag mig även böra biträda utredningens

förslag. Styresmans beslutanderätt torde dock endast böra omfatta

de fall, då den intagne ej behöver förflyttas till annan anstalt. Den

särskilda av fångvårdsstyrelsen föreslagna tidsbegränsningen torde kunna

undvaras, särskilt med hänsyn till att det endast är domstol och överåklagare

som äga påfordra den intagnes inställande. Enär 38 § straffverkställigheten

redan i sin gällande lydelse medger delegation å styresman av

beslutanderätten i där berörda ärenden, erfordras ingen ändring i detta

lagrum för genomförande av utredningens förslag.

Av större praktisk betydelse är frågan om en decentralisering av handläggningen

av ärenden rörande permission och frigång. Beträffande dessa

ärenden — med undantag dock för ärenden rörande frigång för förvarad

eller internerad — har i lagen inrymts en befogenhet för fångvårdsstyrelsen

att delegera beslutanderätten till styresmännen. Denna befogenhet har fångvårdsstyrelsen

emellertid hittills i mycket ringa omfattning begagnat. Vid

straffverkställighetslagens tillkomst lades stor vikt vid de möjligheter som

lagens permissions- och frigångsbestämmelser gåvo fångvårdsmyndigheterna

att genom successiv övergång till friare vårdformer förbereda de intagna

för frigivningen. Det förutsattes att permission och frigång åtminstone under

vissa förhållanden skulle komma att ingå som normala led i straffverkställigheten.

Den myndighet som har att besluta i dylika frågor bör

givetvis äga ingående kännedom om den intagne och om hans personliga

förhållanden. Uppenbarligen måste styresmännen i allmänhet äga en bättre

sådan kännedom än den centrala myndigheten. Dessa omständigheter

tala för att beslutanderätten i största utsträckning tillerkännes styresmännen.

Viktigt är givetvis också att prövningen sker objektivt och att förmånerna

utmätas så enhetligt och lika som möjligt är med hänsyn till kraven

på en differentierad och efter de intagnas individuella behov avpassad

behandling. Med hänsyn härtill har det i viss mån varit naturligt att en

tämligen stark centralisering av avgörandena i dfssa ärenden skett under

de första åren av straffverkställighetslagens giltighetstid. Sedan lagen numera

varit i tillämpning i snart tre år torde emellertid sådana erfarenheter

ha inhämtats att tiden är inne att övergå till en mera decentraliserad handläggning.

Eftersom frågans lösning ej påkallar lagändring torde det ej vara

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 127. 31

erforderligt att, i vidare mån än som skett, i förevarande sammanhang ingå

på densamma.

I enlighet med det förut anförda har inom departementet upprättats förslag

till lag angående ändring i lagen den 21 december 1945 (nr S72) om

verkställighet av frihetsstraff m. m.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över detta lagförslag,

av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag ur protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Lars Nordvall.

1 Denna bilaga, som med undantag för 15 och 83 §§ samt vissa smärre formella jämkningar

är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här medtagits allenast i vad

avser nämnda paragrafer.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 21 december 1945 (nr 872) om

verkställighet av frihetsstraff m. m.

Härigenom förordnas, att 10, 11, 13, 15, 18, 27, 37 och 83 §§ lagen den 21

december 1945 om verkställighet av frihetsstraff in. in. skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

15 §.

Visar den ------------

Den som icke är häktad må på ansökan

erhålla uppskov med verkställigheten

av straffarbete eller fängelse

under viss tid, högst sex månader

från den dag då domen må verkställas

mot honom, om med hänsyn till

den dömdes hälsotillstånd eller yrkesutövning

eller övriga förhållanden

synnerliga skäl för uppskov prövas

föreligga. Kvinna som är havande eller

ammar barn må beviljas uppskovunder

tid som prövas skälig. Beslut i

ärende som här avses meddelas av

länsstyrelse som enligt 13 § har att

befordra domen till verkställighet eller

länsstyrelsen i den ort där den

dömde har sitt hemvist.

Vad i----------

Beslut, varigenom------

15 §.

--- av nådeansökningen.

Den som icke är häktad må på ansökan

erhålla uppskov med verkställigheten

av straffarbete eller fängelse

under viss tid, högst sex månader

från den dag då domen må verkställas

mot honom, om med hänsyn till

den dömdes hälsotillstånd eller yrkesutövning

eller övriga förhållanden

synnerliga skäl för uppskov prövas

föreligga. Kvinna som är havande eller

ammar barn må beviljas uppskovunder

tid som prövas skälig. Beslut i

ärende som här avses meddelas av

polismyndigheten i den ort där den

dömde vistas. Meddelas uppskov

skall polismyndigheten skyndsamt

underrätta fångvårdsstyrelsen därom.

beslutet återkallas.

----till efterrättelse.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

(Gällande lydelse.)

83 §.

Fångvårdsstyrelsen äger —---

Över fångvårdsstyrelsens----

över länsstyrelses beslut i fråga

om uppskov med verkställighet må

klagan hos Konungen i justitiedepartementet

föras i den ordning som är

bestämd för överklagande av förvaltande

myndigheters och ämbetsverks

beslut.

(Föreslagen lydelse.)

83 §.

------lag beslutat.

-------av beslutet.

Över polismyndighets beslut i fråga

om uppskov med verkställighet

må klagan föras hos länsstyrelsen genom

besvär som skola hava inkommit

till länsstyrelsen sist å trettionde

dagen från den dag klaganden erhöll

del av beslutet. Talan mot länsstyrelsens

beslut må fullföljas hos

Konungen i justitiedepartementet i

den ordning som är bestämd för överklagande

av förvaltande myndigheters

och ämbetsverks beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 127.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 18 mars

1949.

N ärva rande:

justitieråden Geijer,

Dahlman,

Lech,

regeringsrådet Quensel.

Enligt lagrådet den 17 mars 1949 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 25 februari 1949, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december

1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet Bengt

Lassen.

Lagrådet yttrade:

15 §.

Med avseende å frågan, vilken myndighet som bör i första instans pröva

ansökan om uppskov med straffverkställighet, synes förslaget att överflytta

denna prövning från länsstyrelsen till polismyndigheten främst vara grundat

på den omständigheten att den nuvarande ordningen motiverats med att

länsstyrelsen i regel hade att sörja för verkställighet av domar å frihetsstraff

för icke häktade och att detta skäl skulle bortfalla med genomförande

av förslaget i övrigt. Emellertid synes det knappast i realiteten vara

polismyndigheten utan fångvårdsstyrelsen som enligt förslaget skulle övertaga

länsstyrelsens sistberörda uppgift med straffverkställighet. För övrigt

är att märka, hurusom enligt förslaget länsstyrelsens befattning med uppskovsfrågorna

icke skulle helt upphöra, eftersom klagan över polismyndighetens

beslut skulle föras hos länsstyrelsen.

Större betydelse bör tillmätas vad till stöd för förslaget i förevarande

del anförts därom, att prövningens förläggande till polismyndigheten skulle

medföra förenkling och arbetsbesparing. Men detta kan tydligen icke gälla

fall, då polismyndigheten avslår ansökningen och sökanden anför besvär

häröver. I dylika fall torde förslaget snarare leda till större omständlighet

än om ansökningen inges till polismyndigheten och denna utan att meddela

beslut i ärendet med eget yttrande översänder ansökningen till länsstyrelsen.

Och även i övriga fall torde, om sistnämnda metod användes, erforderligt

utredningsmaterial så snabbt och enkelt tillföras länsstyrelsen att

dennas nuvarande uppgift att besluta i ärendena knappast kan bliva märkligt

tyngande.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

35

Å andra sidan möta rätt stora betänkligheter mot att tillägga polismyndigheten

beslutanderätt i ärendena. Den länsstyrelse, som förordat att

polismyndigheten skulle erhålla dylik rätt, har visserligen anfört att man

som regel kunde utgå från att länsstyrelsen följer polismyndighetens förslag.

Därav må dock icke dragas den slutsatsen att länsstyrelserna okritiskt rätta

sig efter polismyndigheternas mening eller icke alltemellanåt komma till

annat slut än det som dessa mer eller mindre bestämt förordat. De anvisningar

för prövningen, som lagen ger, äro icke sådana att ej ett brett utrymme

lämnas för olika meningar i det särskilda fallet. Ytterst ankommer

det på prövningsmyndighetens uppfattning om vad som innefattar synnerliga

skäl till uppskov.Prövningens koncentration till ett fåtal myndigheter

är därför av stor vikt ur synpunkten att rättstillämpningen bör vara enhetlig;

och det är uppenbart att då, såsom här, klagan kan förekomma blott

från sökandens sida, den risk för ojämn rättstillämpning, som beslutanderättens

fördelning på alla polismyndigheterna i och för sig skulle vara

ägnad att medföra, endast i ringa mån skulle minskas genom klagorätten.

Genomförande av förslaget i förevarande punkt skulle medföra fara för

att på sina håll alltför stor släpphänthet komme att utmärka rättstillämpningen.

Å andra sidan skulle uppstå risk även för att stundom för stränga

krav uppställdes av första instansen; och det bör beaktas att klagorätten

kan bliva skäligen illusorisk, eftersom man även i fråga om polismyndighetens

beslut behåller regeln att beslut om avslag å ansökningen omedelbart

länder till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

På grund av vad sålunda anförts finner lagrådet den gällande rättens

ståndpunkt böra bibehållas i fråga om vilken myndighet som har att i

första instans pröva ansökning om uppskov med verkställigheten, varemot,

på sätt decentraliseringsutredningen föreslagit, lämpligen torde kunna stadgas

att ansökan om uppskov skall ingivas till polismyndigheten. Tillika

torde då böra föreskrivas att denna därefter har att med eget yttrande insända

ansökningen till länsstyrelsen.

18 §.

Frågan om den föreslagna ändringen angående vilken myndighet som

skall i första hand verkställa beräkning av strafftid är huvudsakligen att

bedöma ur administrativa och organisatoriska lämplighetssynpunkter. Lagrådet

kan det oaktat icke underlåta att framhålla, att enligt lagrådets mening

de skäl, som de sakkunniga remissinstanserna anfört mot förslaget i

denna del, icke kunna anses vederlagda genom den i övrigt förebragta utredningen.

88 §.

Om, såsom lagrådet förordat, länsstyrelsen bibehålies såsom första instans

i ärenden angående uppskov med verkställigheten, förfaller tydligen förslaget

såvitt angår förevarande paragraf.

Ur protokollet:

It c ngt Larson.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 18 mars 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Sträng, Mossberg,

Weijne, Kock, Andersson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler lagrådets

den 18 mars 1949 avgivna utlåtande över det den 25 februari 1949 till

lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändring i lagen den 21 december

1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.

Föredraganden anför följande.

Lagrådet har framställt erinringar mot det remitterade förslaget på två

punkter, nämligen i fråga om beviljande av uppskov med verkställighet av

straff och beräkning av strafftid.

Vad angår beviljande av uppskov med straffverkställighet hade i lagrådsremissen

föreslagits att beslutanderätten, som nu tillkommer länsstyrelse,

skulle i första hand tillkomma den lokala polismyndigheten. Med anledning

av vad lagrådet häremot anfört har jag emellertid ansett mig böra

frånfalla förslaget. Decentraliseringsutredningens av lagrådet biträdda förslag

att ansökan skall inges till polismyndigheten anser jag lämpligen böra

genomföras liksom även lagrådets förslag att det skall meddelas föreskrift

om att uppskovsansökan, som inges till lokal polismyndighet, av denna

skall med polismyndighetens yttrande insändas till länsstyrelsen. Härav föranledes

ett tillägg till 15 §. Som lagrådet anfört bortfaller vid denna utgång

behovet av ändring i 83 §.

I fråga om beräkning av strafftid innebär det remitterade förslaget att

genom tillägg till 18 § möjlighet öppnas för fångvårdsstyrelsen att bemyndiga

styresman för fångvårdsanstalt att i enklare fall i styrelsens ställe bestämma

strafftiden för den som börjat undergå straffarbete på viss tid eller

fängelse. Även med beaktande av lagrådets erinringar synes mig en sådan

delegation önskvärd och möjlig att i praktiken genomföra, exempelvis i den

ordning som angivits vid lagrådsremissen. Jag anser därför det remitterade

förslaget på denna punkt böra oförändrat föreläggas riksdagen.

I övrigt ha endast vissa smärre formella jämkningar vidtagits i förslaget.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

37

Föredraganden hemställer härefter, att det sålunda jämkade förslaget

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Åke Mossler.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1949:328 Skrivelse till Konungen i anledning av Kimgl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december 1945 a1 i texten