Sök i Ratio Lex

Angående ändrade grunder för bekämpandet av hönstyfus m. \m

23 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 23 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1949:156, Angående ändrade grunder för bekämpandet av hönstyfus m. \m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai ds proposition nr 156.

1

Nr 156.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändrade grunder

för bekämpandet av hönstyfus m. \m.; given

Stockholms slott den 11 mars 19i9.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden

för denna dag vill Kungl. Maj :t härigenom föreslå riksdagen

att

dels antaga härvid fogat förslag till förordning om bekämpande av hönstyfus

in. in.;

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

t ttihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 156.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

Sammanfattning.

I propositionen föreslås, att de nuvarande bestämmelserna angående bekämpande

av hönstyfus skola från och med den 1 januari 1950 ersättas med

föreskrifter om frivilligt bekämpande av samma slag som vid tuberkulos

och smittsam kastning hos nötkreatur. Bekämpningsverksamheten skall enligt

propositionen i stort sett begränsas till avelshönserierna. Bland dessa

skall frivilligt bekämpande kunna anordnas såväl av veterinärstyrelsen som

av vederbörande hushållningssällskap. Verksamheten skall i första hand bedrivas

i form av regelbundna blodprovsundersökningar, vanligen utförda

av någon lekman i orten som erhållit en kortare utbildning för uppgiften.

Har en besättning befunnits smittfri, skall bevis därom (friförklaring) kunna

meddelas.

Beträffande kostnaderna förutsättes, att blodundersökningarna i stor utsträckning

skola verkställas kostnadsfritt men att anslutna djurägare skola

erlägga en årlig avgift. Statsbidrag föreslås skola utgå till hushållningssällskapen

dels för laboratoriearbete och ersättningar till provtagare och dels

med visst belopp för varje anslutet djur över sex månaders ålder.

Misstänkes hönstyfus i besättning som ej är ansluten till frivilligt bekämpande,

skall enligt propositionen veterinärstyrelsen kunna låta verkställa

blodundersökning på statsverkets bekostnad samt, om så erfordras, förordna

om nedslaktning. För djur som nedslaktats på grund av sådant förordnande

föreslås ersättning skola lämnas av statsmedel.

Statsverkets bruttoutgifter för budgetåret 1949/50 beräknas till 40 000 kronor.

Å andra sidan beräknas under samma år till veterinärstyrelsen inflyta

djurägaravgifter med 15 000 kronor. Nettoutgiften har alltså uppskattats

till 25 000 kronor.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

3

Förslag

till

Förordning

om bekämpande av hönstyfus m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Frivilligt bekämpande.

1 §>

Veterinärstyrelsen äger anordna frivilligt bekämpande av hönstyfus vid

rikets avelshönserier i enlighet med vad nedan stadgas.

Efter veterinärstyrelsens medgivande må sådant bekämpande ock inom

visst område anordnas av hushållningssällskap.

Med avelshönseri avses i denna förordning hönseri som drives med syfte

att för rekrytering av andra hönsbesättningar tillhandahålla avelsägg, kycklingar

eller höns.

2 -

Djurägare som önskar ansluta sin besättning till frivilligt hönstyfusbekämpande

skall avgiva förbindelse till den som anordnar bekämpandet att

under minst två år iakttaga för bekämpandet meddelade bestämmelser ävensom

gälda föreskriven avgift.

I förbindelsen skall intagas förbehåll därom att, därest förbindelsen icke

uppsäges senast ett år före utgången av dess giltighetstid, förlängning på

ett år skall anses hava kommit till stånd, samt att, om besättningen jämlikt

5 § uteslutes från bekämpandet, djurägaren skall vara skyldig att utgiva två

års avgifter.

3 §.

I enlighet med föreskrifter av den som anordnar bekämpandet skall inom

ansluten besättning för utrönande av sjukdomens förekomst tagas blodprov

för serologisk undersökning samt verkställas undersökning av djurkroppar.

Ägare av besättning där hönstyfus förekommer är skyldig att vidtaga

nödiga åtgärder för att hämma sjukdomen och hindra dess spridning. Särskilt

skall försiktighet iakttagas vid försäljning av djur eller ägg, så att

icke smittan sprides till besättning som är fri från sjukdomen.

4 §• :

Djurägare må under de förutsättningar veterinärstyrelsen angiver erhålla

förklaring att hans besättning tills vidare skall anses fri från hönstyfus

(friförklaring). Friförklaring meddelas av veterinärstyrelsen eller,

inom område där hushållningssällskapet anordnat bekämpandet, efter veterinärstyrelsens

bemyndigande av sällskapet.

Ägare av friförklarad besättning är skyldig gtt låta verkställa de undersökningar

och underkasta besättningen den kontroll i övrigt som veterinärstyrelsen

föreskriver.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

Har djurägaren brutit mot de för bekämpandet meddelade föreskrifterna

eller har djur vid undersökning befunnits behäftat med hönstyfus eller kan

eljest befaras att sjukdomen på nytt inkommit i besättningen, skall friförklaringen

återkallas.

Återkallelse meddelas av den som anordnar bekämpandet. Vederbörande

veterinär må återkalla friförklaring tills vidare i avbidan på slutligt beslut.

5 §•

Underlåter djurägare att ställa sig till efterrättelse i denna förordning

eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter för frivilligt hönstyfusbekämpande,

må den som anordnar bekämpandet utesluta besättningen

därifrån.

6 §.

Det ankommer på den som anordnar frivilligt hönstyfusbekämpande att

årligen fastställa de avgifter som skola erläggas av djurägarna. Sådant beslut

av hushållningssällskap skall underställas veterinär styrel sen för godkännande.

7 §•

Hushållningssällskap som anordnar frivilligt hönstyfusbekämpande i enlighet

med denna förordning må för varje till bekämpandet anslutet, mer

än sex månader gammalt djur i icke friförklarad besättning erhålla årligt

statsbidrag med visst av Kungl. Maj :t bestämt belopp.

Statsbidrag må ock, efter grunder som fastställas av Kungl. Maj :t, utgå

för undersökning av blodprov eller djurkropp som verkställes annorstädes

än å statens veterinärmedicinska anstalt.

8 §.

Statsbidrag utbetalas av veterinärstyrelsen.

Det åligger hushållningssällskap som åtnjuter statsbidrag att före den

15 mars varje år till veterinärstyrelsen avgiva redogörelse för sällskapets utgifter

och inkomster i bekämpningsverksamheten under nästföregående år.

Annat bekämpande.

9 §•

Uppkommer misstanke att hönstyfus utbrutit i besättning som icke är ansluten

till frivilligt bekämpande, må veterinär styrel sen låta på statens bekostnad

taga blodprov från besättningen för serologisk undersökning. Sådan

åtgärd må ock eljest vidtagas för utrönande av sjukdomens spridning inom

landet.

10 §.

Framgår vid undersökning som avses i 9 §, att hönstyfus förekommer i

besättningen, och finner veterinärstyrelsen sjukdomen kunna fullständigt

utrotas där genom nedslaktning av vissa eller alla djur, må styrelsen, om

sådant utrotande är av väsentlig betydelse för att förekomma att andra besättningar

smittas, förordna att nedslaktning i nödig omfattning skall äga

rum.

Vid nedslaktning skall anordnas kontroll på sätt veterinärstyrelsen föreskriver.

Djurägaren må efter veterinärstyrelsens godkännande förfoga över

köttet av nedslaktat djur.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

5

11 §•

Vägrar djurägare att låta blodprov tagas eller nedslaktning verkställas efter

vad i 9 eller 10 § sägs, må länsstyrelsen på framställning av veterinärstyrelsen

förordna om nödig handräckning.

12 §.

Ha djur nedslaktats i den ordning som sägs i 10 §, är ägaren berättigad

till ersättning av statsmedel. Ersättningens belopp bestämmes av veterinärstyrelsen.

Det må icke sättas högre än till två kronor femtio öre för varje

djur.

Gemensamma bestämmelser.

13 §.

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna förordning

meddelas av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,

av veterinärstyrelsen.

14 §.

Kungl. Maj:t må besluta, att vad i denna förordning är stadgat skall

lända till efterrättelse även i fråga om annan paratyfos hos fjäderfä än hönstyfus.

Därvid må Kungl. Maj :t tillika föreskriva, att bestämmelserna i

9—12 §§ skola äga tillämpning jämväl å besättning som är ansluten till

frivilligt bekämpande.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1950, då kungörelsen den 20

november 1931 (nr 402) angående åtgärder mot hönskolera, hönspest och

hönstyfus upphör att gälla.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 1-56.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 11 mars 19b9.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för finansdepartementet fråga om ändrade

bestämmelser rörande bekämpandet av hönstyfus m. m. samt anför följande.

I fråga om bekämpandet av hönstyfus gäller för närvarande kungörelsen

den 20 november 1931 (nr 402) angående åtgärder mot hönskolera, hönspest

och hönstyfus. Enligt denna kungörelse skall, om sjukdom som är

eller misstänkes vara hönstyfus utbryter inom en fjäderfäbesättning, djurägaren

sist inom 24 timmar underrätta ordföranden i hälsovårdsnämnden

samt, i avbidan på närmare föreskrifter av veterinär, hålla misstänkt djur

nöjaktigt avskilt. Hälsovårdsnämndens ordförande skall genast göra anmälan

till länsstyrelsen, varefter länsstyrelsen förordnar veterinär att på

platsen närmare utforska sjukdomens beskaffenhet och utbredning. Finner

veterinären därvid, att sjukdomen verkligen är eller kan misstänkas vara

hönstyfus, skall han meddela djurägaren detta. Sedan dylikt meddelande

lämnats, får djurägaren icke förrän veterinärstyrelsen annorlunda förordnat

från besättningen utföra eller dit införa vare sig levande djur som kan

angripas av sjukdomen eller hönsfågelägg. Veterinären skall också insända

rapport till länsstyrelsen, som det åligger att utan dröjsmål vidarebefordra

handlingarna till veterinärstyrelsen. Framgår av handlingarna att hönstyfus

föreligger eller skäligen kan misstänkas, har veterinärstyrelsen att meddela

de föreskrifter som finnas erforderliga. Bl. a. kan styrelsen förordna,

att den smittade besättningen skall helt eller delvis nedslaktas. Om det

påkallas av omständigheterna, kan styrelsen också förklara visst område

smittat eller misstänkt för att vara smittat. Efter det sådan förklaring meddelats

få mottagliga fjäderfän eller hönsfågelägg ej utföras från eller införas

till området i fråga. Förklaringen skall genom länsstyrelsens försorg

på lämpligt sätt bringas till allmänhetens kännedom.

Område som förklarats smittat kan förklaras fritt, om trettio dagar förflutit

efter upphörandet av det sista sjukdomsfallet eller från det sista

dödsfallet samt smittrening under uppsikt av veterinär blivit verkställd.

Därest hela besättningen utdött eller nedslaktats, får dock friförklaring

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

7

ske redan tio dagar efter dylik smittrening. Har nedslaktning föreskrivits

av veterinärstyrelsen, kan djurägaren tillerkännas ersättning av statsmedel.

För sådant ändamål skola de nedslaktade djuren värderas av veterinär, varvid

avdrag i förekommande fall skall ske för slaktvärdet av djur som kunna

användas till föda. Frågor om ersättning prövas av veterinärstyrelsen.

Vid utfärdandet av epizootilagen den 12 april 1935 upphävdes nyssnämnda

kungörelse i vad den avsåg hönskolera och hönspest. Båda dessa sjukdomar

omfattas nämligen av epizootilagens bestämmelser, vilka i stort sett

överensstämma med föreskrifterna i kungörelsen. Under förarbetena till

lagen ifrågasattes, att även hönstyfus skulle inbegripas under denna. Vid

lagfrågans anmälande i statsrådet anförde emellertid dåvarande chefen för

jordbruksdepartementet (prop. nr 42/1935) att av yttrandena i ärendet

framgått, att stadgandena om smitt- och misstänktförklaring ansetts vara

för stränga samt föranlett att djurägarna i stor utsträckning underlåtit att

göra anmälan om hönstyfusfall. Det hade vidare framhållits, att så länge

handeln med avelsägg lämnades fullständigt okontrollerad ingen utsikt

torde finnas att effektivt bekämpa sjukdomen genom tvångsnedslaktning.

Med hänsyn till vad sålunda anförts ansåg föredraganden det böra övervägas

att övergå till att bekämpa hönstyfusen på frivillighetens väg och därvid

införa bestämmelser, liknande dem som gällde beträffande den bovina

tuberkulosen. Han framhöll emellertid samtidigt, att härför krävdes ytterligare

utredning. I enlighet härmed beslöts, att hönstyfus icke skulle upptagas

i epizootilagen utan att 1931 års kungörelse fortfarande skulle gälla

i fråga om denna sjukdom tills frågan om dess bekämpande vunne en mera

tillfredsställande lösning.

Genom beslut den 15 juni 1935 uppdrog därefter Kungl. Maj :t åt medicinalstyrelsen

och lantbruksstyrelsen att gemensamt verkställa utredning

om sådan ändring i sättet för bekämpandet av hönstyfus som ifrågasatts

i propositionen med förslag till epizootilag. Till fullgörande av detta uppdrag

avlämnade veterinärstyrelsen och lantbruksstyrelsen i februari 1948

ett betänkande i frågan.

I detta 1948 års betänkande upplyste ämbetsverken till en början, att någon

offentlig smittförklaring eller något förordnande om tvångsnedslaktning

med anledning av hönstyfus icke på länge meddelats. I stället hade

kampen mot sjukdomen förts mera på frivillighetens väg. Det förekomme i

icke ringa utsträckning att hönsägare läte hos statens veterinärmedicinska

anstalt undersöka kadaver av sjuka djur eller blodprov från sina besättningar.

Om anstalten vid sådan undersökning funne att hönstyfus förekomme

inom en besättning, underrättades veterinärstyrelsen och länsstyrelsen

därom. Länsstyrelsen förordnade sedan vederbörande tjänsteveterinär att

på platsen närmare utforska sjukdomens utbredning och beskaffenhet. Om

så erfordrades, toges därvid nya blodprov, vilka kostnadsfritt undersöktes

på veterinärmedicinska anstalten. Veterinären hade dessutom att lämna

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr L56-

djurägaren råd och anvisningar för bekämpandet av sjukdomen samt att

meddela s. k. spärr, dvs skriftligt förbud mot ut- och införsel av levande

hönsfåglar och ägg. Sådan spärr finge icke hävas förrän djurägaren hos

veterinären visat, att alla ruvningsägg oskadliggjorts och alla kycklingar

intill sex månaders ålder jämte sådana äldre djur som vid blodundersökning

visat sig vara smittade nedslaktats. Dessutom krävdes, att återstående

djur efter förnyad blodprovstagning befunnits vara smittfria samt att desinfektion

ägt rum.

Vidare anfördes i betänkandet, att en av de viktigaste uppgifterna vid

tall av smittsam husdjurssjukdom vore att söka utröna, varifrån smittan

kommit och till vilka besättningar den kunde tänkas ha blivit överförd.

Det hade därför föreskrivits, att veterinären vid sin första undersökning

skulle avfordra djurägaren uppgift om verkställda inköp och försäljningar

av levande hönsfåglar och ägg. Om sådan uppgift erhölles, skulle den insändas

till veterinärstyrelsen, som sedan tillställde vederbörande länsveterinärer

förteckningar över de gårdar vilka avsåges med uppgiften. I den

mån det ej på grund av tidigare utförda kontrollundersökningar kunde

konstateras, att dessa gårdar vore smittfria, skulle spärr meddelas för dem.

Sådan spärr för misstänkt gård finge återkallas så snart djurägaren visat

att hönstyfus icke förekomme inom besättningen. Visade sig däremot misstanken

grundad, förfores på det sätt som förut angivits.

I anslutning till den redogörelse som sålunda lämnats för nu tillämpad

praxis anförde ämbetsverken, att man genom denna praxis otvivelaktigt

nått bättre resultat än om man strikt skulle följt 1931 års kungörelse. Det

framhölls emellertid samtidigt, att hönstyfusbekämpandet i sin nuvarande

form likväl icke vore tillräckligt effektivt och än mindre populärt hland

djurägarna. Det hade sålunda icke lyckats att komma till rätta med den

viktigaste smittkällan, kläckerierna och avelshönserierna. Och bland djurägarna

hade försöken att uppspåra smittkällor och smittspridningsvägar ej

sällan mötts med motstånd och irritation.

I fortsättningen framhöllo ämbetsverken att enligt deras mening större

framgång kunde förväntas, om man överginge till en ordning med frivilligt

bekämpande och samtidigt ställde kläckerirörelsen samt handeln med avelsdjur

och avelsägg under kontroll.

Frivilligt bekämpande av hönstyfus borde enligt ämbetsverkens

uppfattning ske efter i huvudsak samma riktlinjer som följts i fråga om

tuberkulos och smittsam kastning hos nötkreatur. Sådant bekämpande borde

alltså i första hand kunna anordnas av veterinärstyrelsen men dessutom,

efter styrelsens godkännande, av hushållningssällskapen. Djurägare som

önskade deltaga i bekämpandet borde göra anmälan därom till den som

anordnade detta och borde därvid vara skyldig förbinda sig att låta deltagandet

fortvara i minst två år samt att betala de avgifter och följa de föreskrifter

som beslutades av anordnaren. Anslutna besättningar borde bli

föremål för fortlöpande kontroll genom blodundersökningar av alla djur

över sex månaders ålder. Om smitta upptäcktes vid dylik undersökning, bor
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1-56.

9

de liksom nu reagerande djur isoleras och nedslaktas. Nya kontrollundersökningar

borde sedan ske jämförelsevis tätt — varje eller varannan månad

— tills alla djur vore reaktionsfria. Därefter kunde tiden mellan undersökningarna

så småningom ökas till ett eller två år. Målet för bekämpandet

borde vara att utrota förekommande hönstyfus inom de anslutna besättningarna

och sedan bibehålla dem fria från sjukdomen. I den mån detta lyckades

borde djurägaren äga möjlighet att hos den som anordnade bekämpandet

få besättningen friförklarad. De närmare villkoren för erhållande av dylik

friförklaring borde bestämmas av veterinärstyrelsen. Enligt ämbetsverkens

mening borde friförklaring i allmänhet kunna meddelas efter två negativa

blodprovsundersökningar med minst sex månaders mellanrum. Friförklarad

besättning borde också i fortsättningen vara underkastad regelbunden

kontroll. Även rörande formerna för dylik kontroll borde föreskrifter

meddelas av veterinärstyrelsen.

I detta sammanhang anfördes vidare i betänkandet, alt vid blodprovsundersökningarna

i regel borde användas den s. k. snabbagglutinationsmetoden

i stället för det nuvarande förfarandet, som brukade betecknas såsom

röragglutinationsmetoden. Därigenom kunde kostnaderna väsentligt nedbringas

och även andra fördelar vinnas. Sålunda behövde undersökning enligt

snabbagglutinationsmetoden ej ske på laboratorium utan kunde verkställas

genast i samband med provtagningen. Det vore ej heller nödvändigt

att den utfördes av veterinär, utan uppgiften kunde överlämnas åt lekmän

som erhållit en kortare utbildning för ändamålet. Enligt ämbetsverkens

mening borde ett antal dylika auktoriserade blodprovare anställas i varje

län med placering i olika delar av länet. Tjänsten borde lämpligen anordnas

som en bisyssla.

Därest undersökning med snabbagglutinationsmetoden gåve anledning

till misstanke att hönstyfus förekomme, borde enligt vad som framhölls i

betänkandet åtminstone i vissa fall kontroll ske genom undersökning enligt

röragglutinationsmetoden. Sådan undersökning borde också krävas för

att friförklaring skulle få meddelas för en besättning som tidigare varit

smittad. Vidare borde vid veterinärmedicinska anstalten och hushållningssällskapens

laboratorier företagas undersökningar av döda kycklingar och

höns, ofullständigt ruvade ägg m. in. Dessa undersökningar borde till en

början främst taga sikte på förekomsten av hönstyfus men borde längre

fram utvecklas till att omfatta även förhandenvaron av andra sjukdomar.

I betänkandet förutsattes att blodprovsundersökningar och andra undersökningar

i allmänhet skulle ske utan särskild kostnad för djurägarna men

att dessa i stället skulle till veterinärstyrelsen eller det hushållningssällskap

som anordnade bekämpandet erlägga eu årlig avgift av 20 öre för varje djur

som ställls under blodprovskontroll. I fråga om besättning som friförklarats

skulle dock de fortsatta kontrollundersökningarna betalas av ägaren,

men å andra sidan skulle årsavgiften för sådan besättning minskas till

högst 5 öre djuret. Vidare föreslogs, alt förrättningsman för blodprovstagning

skulle äga uppbära ersättning för sill arbete enligt följande grunder,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

nämligen för tagande av blodprov som skulle undersökas enligt röragglutinationsmetoden

med 10 öre för vart och ett av de första 100 proven och 5 öre

för varje ytterligare prov i samma besättning samt för tagande av blodprov

jämte undersökning därav enligt snabbagglutinationsmetoden med 10 öre

för varje prov. Det anfördes i detta sammanhang att den genomsnittliga kostnaden

för tagande av röragglutinationsprov syntes kunna beräknas till 7 öre

provet. Till auktoriserad blodprovare — som beräknades kunna taga i medeltal

500 prov på en dag — skulle dessutom enligt förslaget utgå särskilt

dagarvode med 10 kronor för varje förrättningsdag, främst avsett såsom bidrag

till rese- och traktamentskostnader. Erforderliga provglas och blanketter

skulle kostnadsfritt tillhandahållas förrättningsmännen av veterinärstyrelsen

eller vederbörande hushållningssällskap.

Härutöver anfördes beträffande kostnaderna för bekämpandet, att det

syntes nödvändigt och rimligt att staten, liksom vid tuberkulos- och kastsjukebekäinpandet,

lämnade hushållningssällskapen visst ekonomiskt stöd.

För blodundersökning enligt röragglutinationsmetoden som utfördes på laboratorium

vid hushållningssällskap borde sålunda enligt ämbetsverkens

mening utgå statsbidrag enligt samma grunder som för undersökning av

blodprov för kastsjuka, eller med 1 krona 10 öre provet för de första

25 000, med 50 öre provet för nästa 25 000 och med 25 öre provet för återstoden

av de prov som utfördes vid ett och samma laboratorium. Därvid

borde emellertid kastsjukeprov och hönstyfusprov sammanräknas, så att

t. ex. reduktion till 50 öre provet ägde rum så snart antalet kastsjukeprov

och hönstyfusprov tillhopa överstege 25 000. Detta kunde beräknas medföra

att statsbidraget för undersökning av hönstyfusprov genomsnittligt komme

att bli 45 öre. Till undersökning av hönskadaver borde statsverket bidraga

med 1 krona stycket. Dessutom borde statsbidrag utgå dels till ersättning åt

provtagare med hela kostnaden utom dagarvoden och dels till utgifter i

övrigt med belopp som motsvarade hälften av årsavgifterna för icke friförklarade

besättningar, dvs med 10 öre för varje blodprovat djur i sådan besättning.

Slutligen borde antigen till blodundersökningar kostnadsfritt tillhandahållas

hushållningssällskapen av veterinärmedicinska anstalten. Ämbetsverken

ansåge principiellt riktigast att anstalten erhölle ersättning för

antigenet från anslaget till förekommande och hämmande av smittsamma

husdjurssjukdomar. Antigenkostnaden kunde skattas till 2 öre för varje

snabbagglutinationsprov och 15 öre för varje prov som undersöktes enligt

röragglutinationsmetoden.

Förutom till hushållningssällskapen borde enligt betänkandet statsbidrag

kunna utgå även till nedslaktning. Veterinärstyrelsen borde sålunda få befogenhet

att i undantagsfall tillerkänna djurägare ersättning av statsmedel med

2 kronor 50 öre för varje nedslaktat djur. Någon gång borde högre ersättning

kunna lämnas, men i så fall borde frågan prövas av Kungl. Maj :t.

Från dessa utgångspunkter hade ämbetsverken beräknat statsverkets nettoutgifter

för hönstyfusbekämpandet under första verksamhetsåret till i runt

tal 75 000 kronor, varav 16 500 kronor avsågo ersättning till veterinärmedi
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

cinska anstalten för antigen. I betänkandet framhölls, att det knappast funnes

anledning att räkna med någon mera betydande stegring av utgifterna

under senare verksamhetsår. Den ökade anslutning till bekämpandet som

då kunde äga rum konime nämligen att i kostnadshänseende uppvägas av att

allt flera besättningar bleve friförklarade.

Vid sidan av de sålunda framlagda förslagen angående frivilligt bekämpande

innehöll betänkandet också förslag om viss tvångsundersökning

av besättningar. Härom anförde ämbetsverken, att kännedomen om

sjukdomens förekomst i olika delar av landet vore mycket ringa. En orientering

och kartläggning borde därför snarast komma till stånd. Det vore

följaktligen önskvärt att veterinärstyrelsen finge möjlighet att förordna om

undersökningar medelst snabbagglutinationsprov på statsverkets bekostnad.

Vad härefter angår frågan om reglering av kläckerirörelsen

samt handeln in ed av e lshöns och avelsägg anfördes i betänkandet,

att hönstyfus framför allt spredes från avelshönserierna. Det

vore därför ofrånkomligt att dessa ställdes under kontroll. Utan sadan kunde

enligt ämbetsverkens bestämda uppfattning framgången av ett hönstyfusbekämpande

aldrig säkras. Kontrollen syntes emellertid kunna begränsas

till den yrkesmässiga försäljningen. Ämbetsverken föresloge, att ingen

skulle få yrkesmässigt driva avelshönseri utan licens från veterinärstyrelsen.

Som villkor för erhållande av dylik licens borde uppställas, att besättningen

uppfyllde de förutsättningar som vid frivilligt bekämpande skulle

gälla för friförklaring.

Licenstvånget för avelshönserierna borde enligt ämbetsverkens mening

kompletteras med en kontroll av kläckerierna, dvs de anstalter där ägg

kläcktes för annans räkning. Om dessa mottoge ägg från smittade gårdar,

bleve de lätt infekterade med påföljd att ägg som inlämnades från friska

besättningar i sin tur bleve nedsmittade vid kläckningen, varefter sjukdomen

spredes vidare genom kycklingarna. Ämbetsverken ansåge därför, att

licens borde krävas även för rätt att driva yrkesmässig kläckerirörelse. Det

borde ankomma på veterinärstyrelsen att fastställa villkoren för dylik licens.

I detta avseende syntes det i huvudsak vara tillräckligt att ägaren förde

kläckningsjournal samt förbunde sig att icke mottaga ägg från andra

besättningar än sådana som vid blodprovsundersökning befunnits fria från

smitta.

Det föreslogs emellertid att bestämmelserna om licenstvång icke skulle

träda i kraft förrän två år efter föreskrifterna om frivilligt bekämpande.

En övergångstid vore nämligen enligt ämbetsverkens mening nödvändig

bl. a. därför att avelshönserierna skulle få tillfälle att ställa sina besättningar

under kontroll och i fall av behov sanera dem från smitta.

Slutligen framhölls i betänkandet att såväl hos höns som hos annat fjäderfä

förekomme andra paratyf oser än hönstyfu s. En del

av dessa kunde överföras håde till människor och till husdjur och kunde

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl Maj.ts proposition nr 156.

medföra svåra skadeverkningar. Därest en sådan paratyfos skulle visa sig

särskilt svårbemästrad kunde det måhända bli nödvändigt att Kungl. Maj :t

förordnade att epizootilagen skulle tillämpas på sjukdomen i fråga. I lindrigare

fall borde emellertid Kungl. Maj :t enligt ämbetsverkens mening ha

möjlighet att bestämma att sjukdomen skulle bekämpas enligt riktlinjerna

för frivilligt hönstyfusbekämpande. Ämbetsverken funne troligt, att om bekämpande

i denna ordning insattes i rätt tid, sjukdomen skulle kunna hämmas

på så kort tid att kostnaderna för det allmänna bleve mycket obetydliga.

Likaså ansåge ämbetsverken att veterinärstyrelsen vid uppträdande av

paratyfos av nu ifrågavarande slag borde äga att som villkor för tillstånd

att driva avelshönseri eller kläckeri uppställa fordran på samma garantier

mot spridning av den paratyfosen som av hönstyfus.

Yttranden över 1948 års betänkande inhämtades genom remiss från statskontoret,

riksräkenskapsverket, statens veterinärmedicinska anstalt, Stockholms

läns och stads hushållningssällskap, hushållningssällskapen i Uppsala,

Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kristianstads, Malmöhus,

Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro och Västmanlands län, Kalmar läns

norra hushållningssällskap, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens

folk, styrelsen för Sveriges fjäderfäavelsförening och styrelsen för

svenska veterinärläkarföreningen.

I dessa yttranden lämnades i allmänhet ämbetsverkens förslag i sina huvuddrag

utan erinran.

Styrelsen för Sveriges fjäderfäavelsförening anförde dock, att det enligt

styrelsens mening vore tvivelaktigt om ett frivilligt bekämpande kunde medföra

lika goda resultat i fråga om hönstyfus som uppnåtts med avseende å

tuberkulos och kastsjuka. Vid sistnämnda två sjukdomar kunde i regel ekonomisk

fördel vinnas genom anslutning till bekämpandet. Utsikterna för en

hönsägare att erhålla högre produktpriser genom att visa att besättningen

friförklarats för hönstyfus vore däremot synnerligen små. Älvsborgs läns

norra hushållningssällskap framhöll, att det syntes mindre troligt att anslutningen

till frivilligt bekämpande av hönstyfus bleve jämförbar med

den som ägt rum till kastsjukebekämpandet, där den kollektiva anslutningsformen

spelat största rollen. För de rena bruksbesättningarna erbjöde anslutningen

icke så påtagliga fördelar att något allmänt deltagande kunde

påräknas. Liknande uttalanden gjordes av Stockholms stads och läns hushållningssällskap

samt Kalmar läns norra hushållningssällskap. Sveriges

lantbruksförbund anförde, att det varit önskvärt att en undersökning skett

beträffande omfattningen av de skador som orsakades av hönstyfus, så att

kostnaderna för bekämpandet och de olägenheter som följde med en reglering

kunnat bedömas i relation till vad som kunde vinnas med åtgärden.

Dessutom framställdes från flera håll detaljanmärkningar mot olika punkter

i förslagen.

Hushållningssällskapet i Jönköpings län framhöll sålunda, att svårigheter

kunde möta att ute i bygderna finna personer som vore lämpliga för upp
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

13

draget såsom auktoriserade blodprovar e. Det syntes därför

vara ändamålsenligast att ett hushållningssällskap, som igångsatte bekämpande

av hönstyfus, åtminstone under den första tiden finge frihet att i

lämplig utsträckning låta verkställa provtagningar och undersökningar enligt

snabbagglutinationsmetoden genom egen personal. I all synnerhet när det

vore fråga om större hönserier kunde det vara vanskligt att lita till i orten

bosatta personer. Hushållningssällskapet i Skaraborgs län erinrade, att tillförlitligheten

av snabbagglutinationsmetoden vore helt beroende av provtagarens

noggrannhet. Det vore därför av vikt att till provtagare förvärva

fullt pålitliga personer, som genom kontinuerlig tjänstgöring vunne rutin i

sitt arbete. Med hänsyn därtill vore det åtminstone för vissa delar av landet

önskvärt att de auktoriserade blodprovarna bleve heltidsanställda. Hushållningssällskapet

i Hallands län anförde, att blodprovarnas verksamhet borde

övervakas av den som auktoriserat dem. I syfte att pröva deras pålitlighet

borde undersökningar enligt röragglutinationsmetoden företagas även i friförklarade

besättningar, förslagsvis vartannat eller vart tredje år. Även

hushåirningssällskapet i Uppsala län ifrågasatte om icke vid kontrollundersökningarna

av friförklarade besättningar snabbagglutinationsmetoden med

vissa mellanrum borde utbytas mot röragglutinationsmetoden. Stockholms

läns och stads hushållningssällskap förordade att bestämmelse skulle meddelas

om att blodprovare ej finge taga mer än ett visst antal prov om dagen,

förslagsvis 500. Undantag därifrån borde dock få göras i enstaka fall, om särskilt

gynnsamma arbetsförhållanden förelåge. Ett liknande uttalande gjoides

av statens veterinärmedicinska anstalt.

I fråga om ko stnaderna anförde hushållningssällskapen i Kristianstads

och Yästernorrlands län att det syntes tvivelaktigt, om de föreslagna

djurägaravgifterna och statsbidragen komme att förslå till att täcka hushållningssällskapens

kostnader. Samma ståndpunkt intogs av hushållningssällskapet

i Jönköpings län, som särskilt anmärkte, att statsbidraget till kadaverundersökningar,

1 krona stycket, förefölle väl lågt. Hushållningssällskapet i

Hallands län anförde, att därest sällskapet skulle kunna åtaga sig de nva

arbetsuppgifterna, borde djurägaravgif terna bestämmas till minst 40 öre för

djur inom icke friförklarade besättningar samt minst 20 öre för djur i friförklarad

besättning. Det föreslagna statsbidraget till röragglutinationsundersökningar

på laboratorium hos hushållningssällskap — i genomsnitt 45 öre

undersökningen jämte fritt antigen vore måhända i och för sig skäligt men

täckte endast själva arbetskostnaden och lämnade intet överskott för andra

med bekämpandet sammanhängande åligganden. Även detta bidrag borde

därför höjas. Hushållningssällskapet i Östergötlands län erinrade, att organiserandet

av hönstyfusbekämpande vid ett hushållningssällskap komme att

medföra utgifter bl. a. för upprättande och förande av register över anslutna

besättningar. För detta ändamål borde ett fast årligt bidrag lämnas av statsmedel.

Stockholms läns och stads hushållningssällskap framhöll, att om

många små besättningar bleve anslutna, detta kunde leda till att djuragaravgifterna

för eu viss besättning jämte statsbidraget för samma besättning

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

icke på långt när täckte kostnaderna för provtagning, registrering och expeditionsarbete.

Det borde därför övervägas att av djurägarna uttaga dels en

fixerad besättningsavgift, t. ex. lägst 5 kronor, och dels en viss avgift för varje

djur samt att låta statsbidrag utgå med hälften av båda dessa avgifter. Hushållningssällskapet

i Örebro län yttrade, att i länet funnes endast ett mycket

litet antal besättningar med mer än 500 djur. Ämbetsverkens beräkning att

en auktoriserad blodprovare skulle kunna taga 500 blodprov på en dag syntes

därför väl optimistisk, särskilt med hänsyn till att provtagningen skulle

bedrivas som en bisyssla. Det måste också beaktas att resekostnaderna bleve

högre när besättningarna vore små. Med hänsyn därtill kunde det ifrågasättas,

om ej blodprovare borde få uppbära ett visst bestämt belopp för varje

undersökt besättning. Arvodet för varje prov kunde då måhända minskas

något. Kalmar läns norra hushållningssällskap anförde, att ett mindre anslag

syntes böra lämnas till lokala kurser för blodprovare.

Veterinärmedicinska anstalten framhöll likaledes att kurser borde anordnas

för dem som skulle utses till auktoriserade blodprovare. Dessa kurser

borde åtminstone till en början förläggas till anstalten, och särskilt arvode

borde utgå till den befattningshavare som ledde dem. Vidare förordade anstalten,

att om vid kontrollundersökning av en friförklarad besättning något

prov utfölle positivt eller misstänkt, därav föranledda ytterligare undersökningar

skulle, i motsats till de vanliga rutinundersökningarna, verkställas

utan särskild kostnad för djurägaren. Anstalten förklarade sig i sitt yttrande

beredd att tillhandahålla veterinärstyrelsen och hushållningssällskapen

erforderliga mängder antigen för blodprovsundersökningarna. Det syntes

anstalten mest ändamålsenligt att utgifterna därför ersattes anstalten enligt

sedvanlig taxa av de medel som ansloges till bekämpandet av hönstyfusen.

Likaså borde avgift få uttagas för sådana blodprovs- och kadaverundersökningar

som utfördes på anstalten, förslagsvis med 25 öre för varje blodprovsundersökning

och 1 krona för varje kadaverunder sökning. På grund

härav borde en uppräkning ske av statsverkets kostnader för bekämpandet.

Dessa kostnader hade för övrigt enligt anstaltens mening även eljest beräknats

alltför lågt. Bl. a. syntes antalet blodundersökningar böra uppskattas

betydligt högre än veterinärstyrelsen och lantbruksstyrelsen gjort.

Statskontoret gjorde däremot gällande att kostnaderna för anligenet borde

helt bäras av veterinärmedicinska anstalten. Härutöver anmärkte statskontoret

att den föreslagna ersättningen till auktoriserad blodprovare av 10 öre

för varje prov som undersöktes enligt snabbagglutinationsmetoden borde

reduceras. Om en blodprovare, såsom angivits i betänkandet, kunde taga

omkring 500 prov på en dag, skulle ersättningen eljest komma att uppgå

till 50 kronor för varje arbetsdag, och detta belopp vore enligt statskontorets

mening för högt. I varje fall funnes det icke någon anledning att komplettera

provtagningsersättningen med särskilt dagarvode. En sådan anordning

vore för övrigt i och för sig mindre lämplig därest ej föreskrifter meddelades

om viss minimiarbetstid. Vidare anförde statskontoret att det borde uttryckligen

fastslås att ersättning för nedslaktade djur finge utgå endast i

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

15

undantagsfall. Det belopp som föreslagits för sådan ersättning, 2 kronor 50

öre, förefölle väl högt, och det syntes icke finnas skäl att berättiga Kungl.

Maj :t att medgiva ännu högre gottgörelse. Slutligen yttrade statskontoret,

att till statsverkets kostnader för hönstyfusbekämpandet borde anvisas ett

särskilt anslag.

Riksräkenskapsverket förordade däremot, att utgifterna skulle täckas från

anslaget till Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar:

Övriga utgifter. De avgifter som inflöte till veterinärstyrelsen från

djurägare som anslutit sig till av styrelsen anordnat bekämpande borde enligt

verkets mening såsom särskilda uppbördsmedel tillgodoföras samma

anslag. Kostnaderna för antigen borde, åtminstone tills vidare, påföras veterinärmedicinska

anstaltens omkostnadsanslag.

Vad härefter angår kontrollen över avelshönserier och

kläckerier anförde hushållningssällskapet i Örebro län att licenstvång

borde gälla även om rörelsen icke dreves yrkesmässigt. Ett andelsföretag

kunde uppenbarligen vara lika smittfarligt som ett yrkesmässigt företag.

Hushållningssällskapet i Östergötlands län erinrade, att som villkor för licens

att driva avelshönseri borde uppställas att förteckning fördes över köpare

av höns och avelsägg från hönseriet. I samma riktning uttalade sig

veterinärmedicinska anstalten. Styrelsen för Sveriges fjäderfäavelsförening

ifrågasatte, om ej i samband med meddelande av licens för avelshönseri förbud

borde stadgas för hönseriet att inköpa avelsägg från annat håll. Hushållningssällskapet

i Hallands län anförde slutligen, att en så lång övergångstid

som två år åtminstone för Hallands del vore både onödig och riskfylld.

Sedan remissbehandlingen slutförts anmäldes ärendet i statsrådet den 3

december 1948. Därvid beslöt Kungl. Maj :t på min föredragning att anbefalla

lantbruksstyrelsen och veterinärstyrelsen att gemensamt utreda frågan

om möjligheten att nå ett tillfredsställande resultat av hönstyfusbekämpandet

genom åtgärder, vilka helt eller huvudsakligen begränsades till avelsbesättningar.

Med anledning härav ha ämbetsverken inkommit med ng framställning

i ämnet den 1 februari 1949.

I denna framställning ha ämbetsverken anfört, att den viktigaste uppgiften

för ett hönstyfusbekämpande utan tvekan vore att utrota sjukdomen i

avelsbesättningarna. Även bruksbesättningarnas ägare hade visserligen ett

påtagligt intresse av att snabbt bli befriade från sjukdomen, och många av

dem befunne sig i sådana ekonomiska förhållanden att statlig hjälp till bekämpningsåtgärder

vore viil motiverad. Därest emellertid nuvarande statsfinansiella

läge och bristen på arbetskraft omöjliggjorde ett statsunderstött

bekämpande av den omfattning som förutsatts i 1948 års betänkande, ville

ämbetsverken förorda att bekämpandet begränsades huvudsakligen till

avelsbesättningarna. En dylik begränsning syntes icke komina att nämnvärt

inverka på bekämpandets effektivitet, därest samtidigt bestämmelser

meddelades om licenstvång för behörighet att yrkesmässigt driva avelshönseri

eller kläckeri.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Mcij:ts proposition nr 156

Emellertid ha ämbetsverken tillika framhållit, att fall kunde yppas då det

från bekämpningssynpunkt vore synnerligen angeläget att blodprovsundersökning

på statens bekostnad kunde företagas även vid annan besättning

än avelsbesättning. Veterinärstyrelsen borde därför bemyndigas att, då styrelsen

så funne erforderligt, förordna om dylik undersökning. Dessutom

borde styrelsen, på sätt ämbetsverken föreslagit i 1948 års betänkande, erhålla

en generell befogenhet att låta verkställa blodprovsundersökningar i

syfte att utröna hönstyfusens spridning.

Ämbetsverken ha förutsatt att bekämpandet inom avelsbesättningarna

skulle vara frivilligt och bedrivas efter samma linjer som uppdragits

i 1948 års betänkande. Med anledning av de erinringar som framställts i remissyttrandena

över detta betänkande ha ämbetsverken bl. a. framhållit,

att det borde ankomma på veterinärstyrelsen att uppmärksamt följa de

auktoriserade blodprovarnas verksamhet samt att utfärda de reglerande bestämmelser

som kunde visa sig erforderliga för att uppnå betryggande noggrannhet

vid blodprovningen. I fråga om ersättning till dylik blodprovare

ha ämbetsverken yttrat att den bruttoinkomst för arbetsdag, som i bästa fall

skulle kunna uppnås enligt det framlagda förslaget, med hänsyn till nuvarande

löneläge, uppdragets karaktär av bisyssla och provtagarens skyldighet

att själv betala sina kostnader för resor och uppehälle icke vore större

än vad som kunde anses nödvändigt för att för uppgiften skulle kunna förvärvas

personer med tillräcklig pålitlighet och noggrannhet. Vad särskilt

anginge det föreslagna dagarvodet ville ämbetsverken framhålla, att begränsningen

av bekämpandet till att avse i stort sett endast avelsbesättningarna

måste medföra att provtagarnas resor förlängdes och att även deras

övriga omkostnader ökades.

I detta sammanhang ha ämbetsverken vidare anfört, att vid ett frivilligt

bekämpande som vore inskränkt till avelshönserierna anledning torde saknas

att lämna hönseriägarna ersättning för nedslaktade djur. Dylik ersättning

borde däremot kunna utgå i samband med sådan tvångsundersökning

som veterinärstyrelsen enligt vad förut sagts borde kunna låta verkställa i

särskilda fall. Styrelsens erfarenhet visade nämligen tydligt att en tvångsundersöknings

värde från bekämpningssynpunkt väsentligt minskades,

därest möjlighet icke funnes att vid upptäckt av smitta ställa i utsikt visst

bidrag av statsmedel, om djurägaren läte nedslakta smittade djur. En befogenhet

därtill borde därför beredas veterinärstyrelsen. Självfallet vore att

denna befogenhet borde begagnas endast i undantagsfall och då styrelsen

funne att sjukdomen i en besättning skulle kunna fullständigt utrotas genom

nedslaktning. Med anledning av statskontorets uttalande att en ersättning

av 2 kronor 50 öre syntes väl hög ville ämbetsverken framhålla, att denna

summa för närvarande icke täckte skillnaden mellan liv- och slaktvärde.

Eftersom en nedgång i hönspriserna måhända icke vore utesluten, kunde

det dock enligt ämbetsverkens mening vara lämpligt att öppna möjlighet

för veterinärstyrelsen att fastställa ersättningen till lägre belopp. Å andra

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 156.

17

sidan borde, såsom förut föreslagits, Kungl. Maj :t i särskilda fall kunna

bevilja högre ersättning. Behovet av ett sådant bemyndigande för Kungl.

Maj :t framginge redan därav, att den motsvarande befogenhet, som funnes

vid tuberkulosbekämpande, åtskilliga gånger tagits i anspråk.

Med hänsyn till förslaget om begränsning av bekämpningsverksamheten

ha ämbetsverken företagit nya beräkningar angående statsverkets kostnader.

Därvid har till en början anförts, att många ägare till avelsbesättningar

sedan länge haft dessa ställda under regelbunden blodprovskontroll. Det

syntes ämbetsverken lämpligt att dylika avelsbesättningar, i den mån de

konstaterats vara smittfria, omedelbart erhölle friförklaringsbevis. Därigenom

kunde bekämpandet inskränkas till de avelsbesättningar som vore

smittade. Dessa kunde uppskattningsvis beräknas omfatta omkring 225 000

djur, och av dem kunde ungefär hälften, eller 110 000 djur, antagas bli anslutna

under första verksamhetsåret. I enlighet därmed kunde det förutsättas

att 220 000 blodprovsundersökningar enligt snabbagglutinationsmetoden

bleve erforderliga under detta verksamhetsår. Omkring 5 procent av blodproven,

dvs 11 000 prov, komme sannolikt att behöva undersökas även enligt

röragglutinationsmetoden. Antalet kadaverundersökningar kunde beräknas

komma att uppgå till 2 000.

Vid beräkningarna ha ämbetsverken vidare förutsatt, att det frivilliga bekämpandet

under första året skulle komma att decentraliseras till hushållningssällskapen

i sådan utsträckning att ungefär hälften av alla blodprov

komme att tagas och undersökas genom sällskapens försorg. Tillika har

antagits att inga friförklarade besättningar komme att vara anslutna till bekämpande

som leddes av hushållningssällskap utan att statsbidrag skulle

utgå för samtliga till sådant bekämpande anslutna djur över sex månaders

ålder.

1 övrigt ha ämbetsverken anfört, att blodprovsundersökningar av besättningar

som ej anslutits till frivilligt bekämpande sannolikt ej komme att

företagas i större utsträckning under första verksamhetsåret. Det hade därför

ej ansetts behövligt att av hänsyn till dylika undersökningar höja siffran

för antalet erforderliga blodprov utöver förut angivna 220 000. Antalet

djur som nedslaktades efter tvångsundersökning och för vilka ersättning av

statsmedel kunde tänkas bli beviljad hade funnits böra uppskattas till 800.

Slutligen ha ämbetsverken framhållit, att de saknade anledning att motsätta

sig statskontorets och riksräkenskapsverkets förslag att kostnaderna

för erforderligt antigen skulle bäras av veterinärmedicinska anstalten. Det

syntes icke påkallat att på grund därav höja anstaltens omkostnadsanslag.

Om hönstyfusbekämpandet ordnades enligt de riktlinjer ämbetsverken föreslagit,

måste detta nämligen komma att medföra en stark nedgång av antalet

på anstalten undersökta blodprov.

Från dessa utgångspunkter ha ämbetsverken upprättat följande tabell

över statsverkets beräknade utgifter.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Arr 156.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Det av hushållningssällskap anordnade bekämpandet.

Kronor Kronor

Statsbidrag å 10 öre per djur för 55 000 anslutna icke fri
förklarade

djur .................................... 5 500

Statsbidrag å 10 öre för 110 000 snabbagglutinationsprov. . 11 000 16 500

Laboratoriearbete.

Statsbidrag å 45 öre för 5 500 undersökningar medelst rör
agglutinationsmetoden

.............................. 2 475

Statsbidrag å 1 kr. för 1 000 kadaverundersökningar...... 1 000 3 475

Det av Veterinärstyrelsen ledda bekämpandet.

Arvoden å 7 öre för tagning av 5 500 blodprov vilka skola

undersökas medelst röragglutinationsmetoden ......... 385

Dagtraktamenten åt blodprovare (500 prov/dag och provare,

inalles 110 000 = 220 dagsverken) .................. 2 200

Arvoden å 10 öre för 110 000 snabbagglutinationsprov .... 11 000

Statsbidrag för nedslaktning av 800 djur å kr. 2: 50 ...... 2 000 15 585

Summa kronor 35 560

I anslutning därtill ha ämbetsverkan ytterligare anfört följande.

De sammanlagda kostnaderna för bekämpandet skulle alltså uppgå till

35 560 kronor. I djurägaravgifter för de 55 000 djur, som beräknas vara anslutna

till det av veterinärstyrelsen anordnade bekämpandet, skulle med en

avgift per djur av 20 öre inflyta 11 000 kronor. I djurägaravgifter för friförklarade

besättningar beräknas under första verksamhetsåret med en avgift

per djur av 5 öre inflyta 5 000 kronor. Den verkliga utgiften för statsverket

under det första verksamhetsåret skulle därmed belöpa sig till 19 525

kronor, vilket belopp kan avrundas till 20 000 kronor. Därest kostnaden för

antigen skall bestridas av anslaget till bekämpandet av hönstyfus, ökas anslagsbehovet

med omkring 6 000 kronor.

Slutligen ha ämbetsverken upplyst, att de i ärendet samrått med veterinärmedicinska

anstalten samt att denna på anförda skäl funnit antalet erforderliga

blodprov böra beräknas till omkring 850 000 i stället för 220 000.

Anstalten hade tillika gjort gällande att en icke ringa del av dessa prov sannolikt

måste undersökas på anstalten, varför dennas arbete snarare komme

att ökas än att minskas. Vad som sålunda anförts från anstaltens sida hade

emellertid icke givit ämbetsverken anledning att ändra sina kalkyler.

Beträffande frågan om tillstå ndstvång för avelshönserier

och kläckerier ha ämbetsverken vidhållit de förslag som framlades i

1948 års betänkande.

Med anledning av vad som i remissyttrandena över detta betänkande anförts

därom, att tillstånd borde krävas även om rörelsen ej dreves yrkesmässigt,

ha ämbetsverken framhållit, att detta visserligen i och för sig vore

önskvärt men kunde bli alltför betungande i vissa fall, t. ex. om några grannar

sloge sig ihop om en kläckningsmaskin. Det vore också att märka, att ett

andelsföretag torde bli att betrakta såsom yrkesmässigt så snart någon försäljning

av ägg eller kycklingar ägde rum eller ersättning upptoges för kläckning.

Med hänsyn härtill finge det enligt ämbetsverkens mening anses för
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

19

svarligt att begränsa licenstvånget till yrkesmässig verksamhet. Beträffande

önskemålet att godkänt avelshönseri skulle förbjudas att uppköpa avelsägg

från utomstående har uttalats, att ett hönseri, som förfore på sådant

sätt, givetvis ej komme att erhålla licens, med mindre det styrktes att de

besättningar varifrån inköp skedde vore att anse såsom fria från hönstyfus.

I övrigt må nämnas att ämbetsverken anfört, att ägarna till de bruksbesättningar

som lämnade ägg till kläckerier borde själva bekosta de blodprovsundersökningar

som erfordrades för att visa att besättningarna vore

smittfria.

Remiss av 1949 års framställning har ägt rum till statskontoret, riksräkenskapsverket

och styrelsen för Sveriges fjäderfäavelsförening. Erinran

har framställts allenast av statskontoret som förklarat sig vidhålla sin uppfattning

i fråga om gottgörelsen till auktoriserade blodprovare och ersättningen

för nedslaktade djur.

Departementschefen. Med hänsyn till den vikt som fjäderfäproduktionen

har för livsmedelsförsörjningen är det uppenbarligen angeläget att smittsamma

sjukdomar bland hönsen kunna effektivt bekämpas. De bestämmelser

i sådant hänseende som för närvarande gälla i fråga om hönstyfus

ha icke lett till önskat resultat. Nämnda sjukdom lär i stället visa en tendens

till ökad utbredning. Detta torde i icke ringa mån bero på att hönstyfusbekämpandet

i sin nuvarande form icke är populärt bland djurägarna,

varför dessa ofta lära underlåta att anmäla inträffade sjukdomsfall. Det

torde därför vara lämpligt att nu övergå till statsunderstött frivilligt bekämpande

enligt i huvudsak samma regler som tillämpas beträffande smittsam

kastning hos nötkreatur. Åtminstone tills vidare synes dock detta bekämpande

böra begränsas till avelshönserierna. Såsom veterinärstyrelsen

och lantbruksstyrelsen anfört lär en dylik begränsning ej behöva medföra

någon nämnvärd minskning av bekämpandets effektivitet. Om avelsbesättningarna

kunna hållas fria från smitta, kan nämligen sjukdomen väntas

jämförelsevis snart komma att visa nedgång även inom bruksbesättningarna.

För övrigt lär något större intresse för deltagande i frivilligt bekämpande

knappast kunna påräknas bland ägarna av bruksbesättningar. Dessa

kunna nämligen icke på samma sätt som avelshönserierna utnyttja en friförklaring

för att tillförsäkra sig bättre villkor vid avsättningen av sina

produkter.

Det lär emellertid icke vara tillrådligt att helt avstå från möjligheten till

tvångsmässigt bekämpande. Därest misstanke uppkommer om att hönstyfus

utbrutit inom en besättning, som icke är ansluten till frivilligt bekämpande,

synes veterinärstyrelsen böra äga befogenhet att föranstalta om

blodundersökning på statsverkets bekostnad. Därvid bör styrelsen tillika

ha viss möjlighet att förordna att besättningen skall helt eller delvis nedslaktas.

För djur som nedslaktas på grund av sådant förordnande bör ersättning

till ägaren utgå av statsmedel.

Dessutom synes styrelsen, på sätt föreslagits under utredningen, böra

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

erhålla befogenhet att låta verkställa blodundersökningar i syfte att utröna

hönstyfusens spridning inom landet.

Veterinärstyrelsen och lantbruksstyrelsen ha föreslagit att i samband

med övergången till frivilligt bekämpande skulle införas tillståndstvång för

rätt att yrkesmässigt driva avelshönseri eller kläckeri. För min del är jag

emellertid icke beredd att tillstyrka en sådan anordning. Den skulle i själva

verket innebära att, ehuru bekämpandet formellt vore frivilligt, avelshönserierna

bleve tvingade att ansluta sig till detsamma. Det torde ej heller med

fog kunna göras gällande, att införandet av tillståndstvång skulle utgöra en

nödvändig förutsättning för ett framgångsrikt bekämpande. För ägaren av

ett avelshönseri lär en friförklaring vara av sådant ekonomiskt värde att

man även utan licensförfarande bör kunna räkna med att så gott som alla

dylika hönserier av någon betydelse komma att anslutas till det frivilliga

bekämpandet. Vad kläckerierna beträffar skulle ett krav på auktorisation

i praktiken ytterst drabba de hönsägare som insände ägg för kläckning.

Även för dem skulle komma att föreligga ett indirekt bekämpningstvång.

I fråga om de närmare riktlinjerna för det frivilliga bekämpandet ansluter

jag mig till de förslag som framlagts av veterinärstyrelsen och lantbruksstyrelsen.

Sådant bekämpande bör alltså enligt min mening kunna anordnas

såväl av veterinärstyrelsen som, efter styrelsens godkännande, av hushållningssällskapen.

Förfarandet vid anslutning bör vara i huvudsak detsamma

som föreskrivits i fråga om bekämpandet av smittsam kastning, och

liksom vid dylikt bekämpande bör möjlighet finnas att utesluta den som

icke iakttager meddelade föreskrifter.

Såsom ämbetsverken anfört bör bekämpningsverksamheten främst avse

att genom regelbundna blodprovsundersökningar utöva kontroll över hälsotillståndet

i de anslutna besättningarna. Jag delar ämbetsverkens mening

att undersökningarna i allmänhet böra ske enligt snabbagglutinationsinetoden

och verkställas av lekmän som auktoriserats såsom blodprovare. Meddelandet

av auktorisation torde böra ankomma på den som anordnar bekämpandet.

Särskilt om bekämpandet, på sätt jag föreslagit, inskränkes till

avelshönserierna, lära några större svårigheter icke möta att finna tillräckligt

antal för uppdraget såsom blodprovare lämpliga personer. Deras verksamhet

bör stå under inseende av veterinärstyrelsen som därvid bl. a. torde

få tillfälle att beakta, att icke noggrannheten eftersättes genom en alltför

hastig arbetstakt i syfte att uppnå ökade förtjänster. Något hinder bör uppenbarligen

ej föreligga mot att hushållningssällskap för provtagningen anlitar

egen personal.

Om prov enligt snabbagglutinationsmetoden visar misstänkt resultat, bör

tydligen ytterligare undersökning företagas enligt röragglutinationsmetoden.

Det kan måhända också visa sig lämpligt att med vissa mellanrum låta de

rutinmässiga kontrollundersökningarna ske enligt sistnämnda metod. Dessutom

bör blodprovskontrollen vid behov kompletteras med laboratorieundersökningar

av ofullständigt ruvade ägg, kadaver av kycklingar och höns

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungi. Mcij:ts proposition nr 156.

21

Då smitta upptäckes bör det åligga djurägaren att vidtaga erforderliga

åtgärder för att hindra dess spridning och begränsa sjukdomen. Det torde

få ankomma på den som anordnar bekämpandet att giva anvisning på lämpliga

metoder härför. Såsom ämbetsverken anfört torde i första hand ifrågakomma

isolering och nedslaktning jämte desinfektion.

Djurägare som är ansluten till bekämpandet bör, liksom vid kastsjukebekämpande,

kunna erhålla förklaring att hans besättning tills vidare skall anses

fri från hönstyfus (friförklaring). Villkoren för erhållande av dylik friförklaring

torde böra bestämmas av veterinärstyrelsen, men förklaringen bör, om

bekämpandet ledes av hushållningssällskapet, kunna meddelas av detta. Innehavare

av friförklarad besättning bör vara skyldig att i fortsättningen låta

verkställa regelbundna blodundersökningar och även i övrigt vidtaga sådana

kontrollåtgärder som veterinärstyrelsen föreskriver. Åsidosättes denna

skyldighet eller befinnes vid undersökning att något djur är behäftat med

hönstyfus, bör tydligen friförklaringen återkallas. Jag delar ämbetsverkens

uppfattning att sådana avelshönserier som redan nu ha besättningen ställd

under regelbunden blodprovskontroll böra, om intet sjukdomsfall förekommit,

kunna erhålla friförklaring omedelbart vid anslutningen.

Beträffande kostnaderna biträder jag ämbetsverkens förslag, att anslutna

djurägare skola erlägga viss årlig avgift för alla djur över sex månaders

ålder samt att denna avgift skall sättas högre för icke friförklarade än för

friförklarade besättningar. I gengäld bör, såsom ämbetsverken förordat,

blodundersökning av icke friförklarad besättning ske kostnadsfritt medan

ägare av friförklarad besättning själv bör bekosta kontrollen av denna. Liksom

vid kastsjukebekämpandet synes det lämpligt att årsavgifternas belopp

fastställes av den som anordnar bekämpandet, dvs veterinärstyrelsen eller

vederbörande hushållningssällskap. Hushållningssällskapens beslut i detta

avseende torde dock böra underställas veterinärstyrelsens prövning.

Vid det av veterinärstyrelsen ledda bekämpandet torde djurägaravgifterna

tills vidare böra bestämmas i enlighet med vad ämbetsverken föreslagit

eller till 20 öre för djur i icke friförklarad besättning och 5 öre för

djur i besättning som friförklarats. Jämväl beträffande gottgörelsen till

provtagare vid detta bekämpande ansluter jag mig till vad ämbetsverken

föreslagit. Därest till auktoriserade blodprovare skola kunna erhållas personer

med önskvärda kvalifikationer, lär det vara nödvändigt att ersättningen

icke är alltför låg. För min del anser jag sannolikt, att det endast

undantagsvis kan bli möjligt för en sådan blodprovare att på en dag taga

och undersöka så mycket som 500 prov. I varje fall torde han i så fall

ej sällan nödgas tillsätta ytterligare en dag för resor. Med hänsyn härtill

kan jag icke dela statskontorets uppfattning att särskilt dagarvode utöver

den föreslagna ersättningen för varje prov skulle vara överflödigt. Å andra

sidan kan jag ej heller biträda det i ett yttrande framställda förslaget att

de auktoriserade blodprovarna skulle anställas i heltidstjänst med fast lön.

Liksom vid kastsjukebekämpandet synes statsbidrag böra lämnas till hushållningssällskapens

verksamhet på förevarande område. Bidragen torde

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 156-

böra fastställas av Kungl. Maj :t och torde tills vidare böra bestämmas i

stort sett enligt de grunder ämbetsverken angivit. I första hand torde understöd

till verksamheten i allmänhet böra givas med 10 öre för varje anslutet

djur över sex månaders ålder i icke friförklarad besättning. Dessutom

bör bidrag utgå med i genomsnitt 45 öre för laboratorieundersökning av

blodprov enligt röragglutinationsmetoden, 1 krona för kadaverundersökning

och 10 öre för varje blodprov som undersökts enligt snabbagglutinationsmetoden.

Med anledning av vad som i vissa remissyttranden anförts därom,

att större bidrag vore erforderliga, vill jag framhålla, att hushållningssällskapens

utgifter för registrering och annat expeditionsarbete komma att

avsevärt minskas genom att bekämpandet inskränkes till avelshönserierna.

För att skäligheten av statsbidragets storlek skall kunna bedömas, bör det

åligga hushållningssällskapen att årligen till veterinärstyrelsen lämna redogörelse

för det ekonomiska resultatet av ifrågavarande verksamhet.

Antigen till blodprovsundersökningarna bör tillhandahållas hushållningssällskapen

och veterinärstyrelsen av veterinärmedicinska anstalten. Övervägande

skäl synas mig tala för att anstalten erhåller ersättning härför efter

självkostnadspris. I den mån av hushållningssällskapen rekvirerat antigen

icke användes till undersökningar, som avse friförklarade besättningar och

som följaktligen skola betalas av djurägarna, bör täckning för antigenkostnaden

lämnas i form av statsbidrag.

Likaså bör enligt min uppfattning veterinärmedicinska anstalten äga gottskriva

sig ersättning enligt sedvanlig taxa för sådana blodprovs- och kadaverundersökningar

som i samband med det av veterinärstyrelsen anordnade

bekämpandet på uppdrag av styrelsen utföras vid anstalten. Jag räknar med

att denna ersättning tills vidare kommer att utgå enligt de grunder anstalten

föreslagit, dvs med 25 öre för varje blodprovsundersökning och 1 krona för

varje kadaver under sökning.

Vad härefter angår det tvångsmässiga bekämpande som enligt vad jag

förut anfört bör få tillgripas i undantagsfall, har jag redan framhållit att

veterinärstyrelsen torde böra bemyndigas att vid dylikt bekämpande förordna

om nedslaktning, helt eller delvis, av vederbörande besättning samt

att ersättning för nedslaktat djur synes böra utgå av statsmedel. Som förutsättning

för förordnande om nedslaktning lär böra gälla att styrelsen finner

sannolikt att sjukdomen därigenom kan fullständigt utrotas i besättningen

samt att sådant utrotande är av väsentlig betydelse för att förekomma

att andra besättningar smittas. Med avseende å nedslaktningsersättningens

belopp torde såsom styrelsen föreslagit böra föreskrivas, att det i varje enskilt

fall skall fastställas av styrelsen och icke må överstiga 2 kronor 50 öre.

Jag kan icke dela statskontorets uppfattning att en gottgörelse av denna

storlek skulle vara för hög. Å andra sidan synes det mig icke erforderligt

att Kungl. Maj :t skall kunna på särskild framställning bevilja större ersättning

än nyss sagts.

Den nya ordningen för hönstyfusbekämpandet torde böra träda i kraft

den 1 januari 1950. Det synes mig lämpligt att, på sätt veterinärstyrelsen

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

23

och lantbruksstyrelsen förordat, Kungl. Maj :t vid behov får förordna att

samma ordning skall tillämpas för bekämpande av andra paratyfoser hos

fjäderfä. Eftersom vissa dylika paratyfoser kunna angripa även människor,

bör dock Kungl. Maj :t i samband med sådant förordnande kunna föreskriva,

att tvångsnedslaktning mot ersättning av statsmedel må verkställas jämväl

vid besättning som är ansluten till frivilligt bekämpande.

Statsverkets bruttoutgifter för första verksamhetsåret ha av styrelserna

beräknats till 35 560 kronor. Vid genomförande av vad jag tillstyrkt i fråga

om ersättningar till veterinärmedicinska anstalten bör, med oförändrade

beräkningsgrunder i övrigt, beloppet höjas med 7 600 kronor till 43 160 kronor.

Därest den nya ordningen på sätt jag föreslagit får träda i kraft den

1 januari 1950, böra kostnader nu beräknas endast för senare hälften av

budgetåret 1949/50. Det lär emellertid kunna antagas att behovet av blodundersökningar

framför allt kommer att göra sig gällande under första

verksamhetstiden, innan de anslutna besättningarna ännu i någon högre

grad hunnit bli befriade från sjukdomen. Särskilt med hänsyn härtill torde

det vara försiktigast att för nämnda halvår räkna med en kostnad som i

det närmaste motsvarar nyss angivna kostnad för helt år, eller i runt tal

40 000 kronor. I likhet med statskontoret tillstyrker jag att för ändamålet

beviljas särskilt anslag, lämpligen av förslagsanslags natur. De djurägaravgifter

som inflyta till veterinärstyrelsen böra redovisas såsom särskilda

uppbördsmedel under detta anslag. Dessa avgifter torde för halva budgetåret

1949/50 kunna uppskattas till 15 000 kronor. Medelsbehovet å anslaget kan

alltså beräknas till 25 000 kronor.

I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört har inom jordbruksdepartementet

upprättats förslag till förordning om bekämpande av hönsty

flis m. m.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

föreslå riksdagen att

dels antaga nämnda förslag till förordning om bekämpande

av hönstyfus in. m.;

dels även i övrigt godkänna de av mig angivna grunderna

för sådant bekämpande;

dels ock till Förekommande och hämmande av smittsamma

husdjurssjukdomar: Åtgärder mot hönstyfus å riksstaten

för budgetåret 1949/50 under nionde huvudtiteln anvisa

ett förslagsanslag av 25 000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifall samt förordnar att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Malte Olsson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1949:336 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder för bekämpande av hönstyfus m. m. a1 i texten