Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting

21 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 20 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1949:17, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

1

Nr 17.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om

landsting; given Drottningholms slott den 21 januari

1919.

Kungl. Maj:t vill härmed under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 20 juni

1024 (nr 3491 om landsting.

GUSTAF.

Eije Mossberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Propositionen avser ändringar i landstingslagen i tre olika avseenden

nämligen i fråga om tidpunkten för lagtima landstingsmöte och avgivande

av förslag till sådant möte, rätten att sammankalla urtima landstingsmöte

och landstingsmännens rätt till traktamentsersättning. I förstnämnda avseende

föreslås att lagtima landsting skall sammanträda den första måndagen

i oktober i stället för motsvarande dag i september och att tiden för

avgivande av förslag till landstinget skall förskjutas i motsvarande mån

eller till 15 augusti. Beträffande rätten att sammankalla urtima landsting

förordas, att sådan rätt skall tillkomma även förvaltningsutskottet och att

föreskriften om kvalificerad majoritet för lagtima landstings beslut om urtima

sammanträde slopas. Slutligen föreslås, att den nuvarande begränsningen

till tio dagar av landstingsmans rätt att under landstingsmöte åtnjuta

dagtraktamente upphäves.

Ändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1949. 1

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 saml. Nr 17.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting.

Härigenom förordnas, att 16 §, 17 § 1 mom. samt 18 och 23 §§ lagen den

20 juni 1924 om landsting1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande, lydelse:)

16 §.

Till lagtima möte sammanträder

utan särskild kallelse landstinget i

länets residensstad varje år den

första måndagen i september månad;

dock må, på därom av föregående

landsting gjord framställning eller i

anseende till inträffade utomordentliga

händelser, länsstyrelsen kunna

utsätta annan samlingsort.

(Föreslagen lydelse:)

16 §.

Till lagtima möte sammanträder

utan särskild kallelse landstinget i

länets residensstad varje år den

första måndagen i oktober månad;

dock må, på därom av föregående

landsting gjord framställning eller i

anseende till inträffade utomordentliga

händelser, länsstyrelsen kunna

utsätta annan samlingsort.

IV §• 17 §.

1 mom. Rättighet att-----— omförmälda förvaltningsutskott.

Förslag bör, för att kunna komma

under behandling, innefatta ett ämne

inom landstingets befogenhet, vara

skriftligen uppsatt och senast den

15 juli avlämnat till landstingets

expedition; dock må förvaltningsutskott

jämväl efter nämnda tid men

ej senare än fjorton dagar före början

av landstingets möte väcka dylikt

förslag.

Vad nu------------

Ej må----------

Förslag bör, för att kunna komma

under behandling, innefatta ett ämne

inom landstingets befogenhet, vara

skriftligen uppsatt och senast den

15 augusti avlämnat till landstingets

expedition; dock må förvaltningsutskott

jämväl efter nämnda tid men

ej senare än fjorton dagar före början

av landstingets möte väcka dylikt

förslag.

---landstingets möte.

-----väckt förslag.

18 §. 18 §.

Till urtima möte sammanträder Till urtima möte sammanträder

landstinget endast i de fall, att landstinget, då landstinget eller för- 1

1 Senaste lydelse av 17 § 1 inom., se SFS 1946:94 samt av 23 §, se SFS 1947: 103.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17. 3

(Nuvarande lydelse:)

Konungen omedelbart eller på framställning

av länsstyrelsen därom förordnar,

eller att sådant möte för

handläggning av vissa bestämda

ärenden beslutas av tre fjärdedelar

av landstingets på lagtima möte såsom

närvarande antecknade medlemmar.

Urtima möte, som av landstinget

beslutas, må ej äga rum förr än

minst två månader efter det lagtima

möte avslutats.

23 §.

Landstingsman, som-----

Landstingsman, som-----

Traktamente under landstingets

möte må icke utgå för längre tid än

tio dagar i följd, räknat från mötets

början.

Till den,---------------

(Föreslagen lydelse:)

valtningsutskottet för handläggning

av vissa bestämda ärenden därom

beslutar eller Konungen omedelbart

eller på framställning av länsstyrelsen

om sådant möte förordnar.

Urtima möte, som av landstinget

eller förvaltningsutskottet beslutas,

må ej äga rum förr än minst två

månader efter det lagtima möte avslutats.

Utskottets beslut om urtima

möte skall jämte protokoll i ärendet

överlämnas till länsstyrelsen.

23 §.

-------fastställda taxa.

--------16 kronor.

---------hans ställe.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1949.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Drottningholms slott den 21

januari 19å9.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg,

[råga angående ändring i landsting slag ens bestämmelser om tidpunkten för

landstings sammanträden in. in. samt anför.

Inledning.

Landstingens verksamhet regleras av lagen den 20 juni 1924 (nr 349)

om landsting. Enligt denna lag sammanträder landsting till lagtima möte

varje år den första måndagen i september månad. Förslag till mötet bör

för att kunna prövas i regel ha avlämnats till landstingets expedition senast

den 15 juli. Om urtima möte med landsting förordnar Konungen, dock

kan lagtima landsting med kvalificerad majoritet besluta om sådant möte.

Landstingsman åtnjuter vid landstingets sammanträde traktamente, dock

högst under tio dagar.

I syfte att åstadkomma en mera rationell ordning för landstingens arbete

och härigenom göra det möjligt för landstingen att bättre kunna bemästra

sina omfattande och ständigt växande arbetsuppgifter har kommunallagskommittén1

i en den 11 november 1948 avgiven promemoria

(otryckt) framlagt förslag till ändringar i landstingslagens omförmälda

bestämmelser. Förslaget har föranletts av en framställning från Svenska

landstingsförbundet i skrivelse till kommittén den 15 september 1947. I

nämnda framställning berördes även spörsmål om andra ändringar i landstingslagen

och föreslogs bl. a. en förkortning av tiden för anförande av

1 Kommunallagskommitten tillsattes clen 22 mars 194G för att verkställa viss översyn av

den kommunala lagstiftningen och framlägga därav föranledda förslag. I utarbetandet av

förevarande promemoria ha deltagit kommitténs samtliga ledamöter, nämligen ledamoten

av riksdagens andra kammare Erik Fast, ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare,

folkskoleinspektören Karl Ragnar Bergh, ledamoten av riksdagens andra kammare,

redaktören Helmer Holmherg, direktören i Svenska landskommunernas förbund Sixten

Larsson, ledamöterna av riksdagens andra kammare Yngve Larsson och John W. Pettersson,

ledamöterna av riksdagens första kammare, lektorn Edgar Sjödahl och poststationsföreståndaren

F. Thun samt landssekreteraren N. O. Åkesson.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

besvär över landstings beslut från 60 till 30 dagar. Kommittén bär emellertid

funnit, att endast frågorna om ändring av de angivna reglerna vore av

så brådskande natur att de borde behandlas särskilt, medan översynen av

återstående bestämmelser i lagen borde ske i samband med kommitténs

granskning av övriga kommunallagar.

Kommitténs förslag innebär, att tidpunkten för landstings lagtima möte

torsk jutes en månad till första måndagen i oktober och att motionstiden

förskjutes i motsvarande mån eller till den 15 augusti. Vidare föreslås, att

urtima möte skall få hållas så snart landstinget eller förvaltningsutskottet

med enkel majoritet beslutar därom samt att begränsningen av tidslängden

för dagtraktamente till landstingsmannen slopas. Förslaget överensstämmer

med vad landstingsförbundet i dessa delar förordat i sin omförmälda

skrivelse utom såtillvida att förbundet ville förlägga lagtima landstingsmöte

till andra måndagen i oktober.

Över kommunallagskominitténs förslag ha efter remiss medicinalstyrelsen,

samtliga länsstyrelser och Svenska landstingsförbundet yttrat sig. Länsstyrelserna

ha överlämnat yttranden från landstingens förvaltningsutskott.

Förslaget har härvid i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I

några yttranden föreslås dock jämkningar i de föreslagna tiderna för landstings

sammanträde och för avgivande av förslag till landstinget. Det ifrågasättes

även att nu ändra landstingslagen i andra avseenden.

För egen del kan jag i allo biträda de förslag till ändringar i landstingslagen

kommittén framlagt. Däremot finner jag ej skäl att f. n. förorda

några andra ändringar i nämnda lag.

Jag anhåller nu att närmare få redogöra för detta koinmunallagstiftningsärende.

Tidpunkten för lagtima landstingsmöte och därmed

sammanhängande frågor.

Gällande bestämmelser.

Enligt 1 § lagen den 20 juni 1924 om landsting skall i varje län finnas

ett landsting. Konungen kan dock jämlikt lagens 2 § förordna, att mer än

ett landsting skall finnas inom ett län. Sådant förordnande har meddelats

beträffande Kalmar län, som är delat i två landstingsområden.

Landstingsmännen utses genom val, som hålles vart fjärde år den tredje

söndagen i september månad. Mandatperioden är fyra år, räknat fr. o. m.

den 1 januari året efter det då valet skett.

Varje landsting skall utse ett förvaltningsutskott med 5—15 ledamöter.

Förvaltningsutskottet skall bl. a. handha landstingets förvaltning, verkställa

beredning av på landstingets handläggning ankommande ärenden

och företräda landstinget mellan dess möten.

Enligt 16 § landstingslagen sammanträder landstinget till lagtima möte

opaginerad Kontrollera mot PDF

” Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

utan särskild kallelse varje år den första måndagen i september månad.

Sammanträdesort är länets residensstad; dock må länsstyrelsen utsätta

annan samlingsort om föregående landsting begär det eller inträffade utomordentliga

händelser påkalla ett sådant förordnande.

Rättighet att vid lagtima möte väcka förslag tillkommer länsstyrelsen,

medlem av landstinget samt förvaltningsutskottet. Enligt stadgande i 17 §

1 mom. landstingslagen, bör förslag för att kunna komma under landstingets

behandling vara skriftligen uppsatt och senast den 15 juli avlämnat

till landstingets expedition, dock må förvaltningsutskottet jämväl efter

nämnda tid men ej senare än fjorton dagar före början av landstingets

möte väcka dylikt förslag. Till landstinget i behörig ordning inkomna förslag

skola, såvitt ske kan, minst åtta dagar före mötets början översändas

till länsstyrelsen och samtliga landstingsmän.

Besvär till Konungen över landstingets beslut skola jämlikt 58 § i lagen

ingivas till länsstyrelsen inom sextio dagar från den dag landstinget avslutats.

Kommunallags kommittén.

Vad först angår t idpunkte n f ö r lagtima la n d s t i n g sm

ö t e har kommittén i sin promemoria till en början erinrat om att nuvarande

bestämmelse om sammanträdestiden infördes år 1919 och trädde

i tillämpning år 1922. Tidigare hade landstingen för sina lagtima sammanträden

kunnat välja mellan andra och tredje måndagen i september. 1919

års ändring skedde i samband med att valdagen flyttades från mars till

september och mandatperiodens början från 1 september valåret til! 1

januari följande år.

Kommittén framhåller vidare, att de s. k. kommunalförfattningssakkunniga,

som år 1923 framlade betänkande med förslag till den nu gällande

landstingslagen (SOU 1923: 18) ingående diskuterat frågan om tidpunkten

för de lagtima landstingsmötena. De sakkunniga hade härvid kommit till

slutsatsen att den genom 1919 års lagändring stadgade tiden vore synnerligen

olämplig och att den därför borde framflyttas till exempelvis andra

måndagen i oktober. Såsom skäl för denna ändring hade särskilt betonats,

att med den fortgående utvecklingen av landstingens uppgifter och verksamhet

följt växande krav på en förbättrad beredning av de ärenden, som

hänskjutits till landstingen och att det för beredningsarbetets effektivitet

ur olika synpunkter vore olyckligt, att detta arbete vore förlagt til! sommarmånaderna.

Då landstingsskatten uppbars vid uppbördsstämma, som

tog sin början redan i november, hade de sakkunniga emellertid i avbidan

på en genomgripande reform av debiterings- och uppbördssystemet nödgats

avstå från att föreslå någon ändring beträffande tiden för landstingsmötena.

Någon sådan ändring hade ej heller upptagits i propositionen (nr 188) till

1924 års riksdag med förslag till landstingslag.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kimgl. Maj:ts proposition nr 17.

I anslutning till det anförda anmärker kommunallagskommittén, att en

sådan reform av debiterings- och uppbördssystemet, som de sakkunniga

efterlyste, genomförts genom det år 1945 införda källskattesystemet. Det

nya förfarandet innebure, att flertalet skatter, däribland landstingsmedlen,

dock ej fastighetsskatt, i form av preliminär skatt uttages under löpande

inkomstår. Denna skatt beräknades med ledning av de beslut om utdebitering

som riksdagen och vederbörande kommunala beskattningsmyndigheter

bestämt för inkomståret.

I fortsättningen framhåller kommittén att vad kommunalförfattningssakkunniga

anfört till stöd för en framflyttning av landstingens mötestid

alltjämt ägde giltighet. En dylik framflyttning syntes med hänsyn till de

angivna skälen ännu mera påkallad än den varit, då de sakkunniga 1923

framlade sitt betänkande. Härutinnan anför kommittén:

Landstingens verksamhet har nämligen sedan dess utvidgats väsentligt,

särskilt på hälso- och sjukvårdens område. Sålunda kan nämnas att landstingens

totalutgifter, som år 1922 utgjorde i runt tal 90 miljoner kronor,

för år 1948 beräknats till cirka 400 miljoner kronor. Landstingens verksamhet

visar alltjämt tendens att utvidgas och i synnerhet torde landstingens

sjukvårdsväsende komma att kräva en omfattande utökning. Med

denna utveckling av verksamheten följer givetvis växande krav på en förbättrad

beredning av de ärenden, som handläggas av landstingen. Beredningsarbetet

för såväl de under landstingen lydande förvaltningsstyrelserna

som förvaltningsutskotten måste till följd härav öka och bliva mera tidskrävande.

Olägenheterna med beredningsarbetets förläggande till sommaren torde

under senare år ytterligare ha tilltagit till följd av att numera allt större

befolkningskategorier åtnjuta sommarsemester och då vanligen vistas å

annan ort än hemorten. Svårigheterna att sammankalla de av landstingen

tillsatta styrelserna ha därför blivit ännu mera påtagliga. Även för landstingens

egen förvaltningspersonal, såväl den som är anställd å landstingens

kanslier som den hos landstingens inrättningar och anstalter anställda personalen,

är beredningsarbetets koncentrering till sommarmånaderna en avsevärd

olägenhet. Denna tid blir många gånger den för personalen mest

arbetstyngda delen av året, och det föreligger därför stora svårigheter att

bereda personalen semester under sommaren.

Kommittén har även berört det förhållandet, att en framflyttning av

landstingens sammanträdestid till oktober månad skulle innebära en omkastning

av ordningen mellan landstingsmötena och landstingsmannavalen

och anför härutinnan:

De speciella anmärkningar, som bruka riktas mot att ett representativt

organ i sin äldre sammansättning sammanträder även efter det att nytt

representantval ägt rum, äro följande. Det måste anses oformligt, att den

äldre representationen skall vara i full funktion och träffa beslut, som

kunna vara av stor betydelse för medborgarna, trots att den icke längre

motsvarar folkets i val uttryckta vilja. Detta blir särskilt olämpligt, om

representationen genom valet erhållit en annan politisk majoritet. Vidare

torde det för de enskilda ledamöterna, som ej blivit omvalda, medföra

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kimgl. Maj:ts proposition nr 17.

obehag att nödgas tjänstgöra efter det att andra blivit valda i deras ställe.

Det kan slutligen antagas, att en icke omvald representant visar bristande

intresse för sitt uppdrag.

Häremot må till att börja med erinras om, alt de antydda olägenheterna

endast skulle inträffa vart fjärde år. Vidare må framhållas, att det påtalade

förhållandet, att den äldre representationen fungerar efter nyval,

även föreligger i fråga om stadsfullmäktige — dock ej i Stockholm — och

kommunalfullmäktige, samt att därvidlag veterligen ej torde ha framträtt

några större olägenheter. Ändringarna i den politiska sammansättningen

från val till val äro inera sällan av den storleksordningen, att de förändra

det politiska majoritetsförhållandet inom landstinget. Största delen av de

frågor landstingen ha att avgöra har för övrigt icke någon utpräglat politisk

karaktär. Erfarenheterna från de representationer, vilka i sin gamla

sammansättning fungera även efter nyval, ha ej bestyrkt farhågorna för,

att en icke omvald representant skulle visa bristande intresse för sitt uppdrag.

De olägenheter, som äro förknippade med en framflyttning av de

lagtima mötena till tiden efter valen, måste anses oväsentliga i förhållande

till de fördelar, som den föreslagna reformen skulle medföra.

Det bör i detta sammanhang påpekas, att en omkastad ordning mellan

landstingsmötena och valen i ett hänseende medför en påtaglig fördel i

jämförelse med de nuvarande förhållandena. De år, då nyval äga rum, få

landstingen nu utse ledamöter i förvaltningsutskotten och de under landstingen

lydande förvaltningsstyrelserna utan att veta om dessa ledamöter

komma att väljas till landstingsmän. Därest landstingsmötena hållas först

efter valen, torde landstingen däremot i regel ha möjlighet att bedöma,

huruvida de personer, som väljas till ledamöter i utskott och styrelser,

under nästa mandatperiod komma att tjänstgöra såsom landstingsmän

eller ej.

Kommittén har sålunda funnit att övervägande skäl talade för en framflyttning

av landstingens sammanträdestid. Beträffande frågan, till vilken

tidpunkt denna flyttning borde ske, framhåller kommittén att framför allt

två synpunkter krävde att bliva beaktade. För att debetsedlar skulle kunna

tillställas de skattskyldiga redan i början av löpande inkomstår borde landstingen

ha bestämt utdebiteringen före oktober månads utgång nästföregående

år. Enär ett stort antal landstingsmän också vore riksdagsmän,

måste vidare tillses, att landstingsmötena icke komma att sammanfalla med

en eventuell riksdagssession under hösten. De år 1948 såsom vilande antagna

ändringarna i riksdagsordningen innebure i denna del, att om lagtima

riksdag ej avslutats före den 1 juni, den åter skulle sammanträda

fr. o. in. dag efter den 15 oktober, som prövades lämplig. Landstingsmötena

borde alltså vara avslutade i så god tid före den 16 oktober att landstingsman,

som även vore riksdagsman, kunde infinna sig i riksdagen nämnda

dag. Enligt kommitténs mening vore det därför uteslutet att, såsom landstingsförbundet

föreslagit, bestämma lagtima mötets början till den andra

måndagen i oktober, enär denna dag kunde inträffa så sent som den 14

oktober.

I detta sammanhang framhåller kommittén även, att de lagtima lands
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungt. Maj.ts proposition nr 17.

tingsmötena vanligen påginge 4-—6 dagar men att det funnes anledning

antaga att sammanträdestiden kunde behöva ökas.

Från angivna utgångspunkt har kommittén övervägt olika alternativ i

fråga om tiden för mötets början. Med hänsyn till att mötet liksom hittills

borde börja en måndag och det ur flera synpunkter vore fördelaktigt

att flytta sammanträdet så långt fram i tiden som möjligt, har kommittén

härvid stannat för att föreslå, att mötet skall taga sin början den första

måndagen i oktober. Förslaget innebär lagtekniskt endast, att i 16 § landstingslagen

ordet »september» utbytes mot »oktober».

Kommittén finner det icke erforderligt att i lagen införa någon föreskrift

motsvarande den i kommunallagarna rörande primärkommuner år 1946

upptagna bestämmelsen, att den kommunala utdebiteringen för visst år

skall fastställas senast före utgången av oktober månad näst föregående

år. Landstingens möten borde nämligen enligt förslaget regelmässigt komma

att avslutas senast i mitten av oktober månad och dessförinnan hade landstinget

enligt 45 § landstingslagen att upprätta fullständig utgifts- och inkomststat

för följande år, utvisande bl. a. det belopp, som skall utdebiteras

hos landstingsområdets skattskyldiga invånare.

Vad härefter angår frågan om tiden för avgivande av förslag

till landstinget, så framhåller kommittén, att 1924 års landstingslag

ursprungligen stadgade, att förslagen skulle avlämnas senast den

1 augusti. 1946 års riksdag hade emellertid i anledning av motioner i frågan

(I: 100 och II: 192) beslutat, att motionstiden skulle förkortas till 15 juli.

På denna punkt hade landstingsförbundet i sin inledningsvis omförmälda

skrivelse förordat, att förslagstidens utgång framflyttades till den 15

augusti. Då förbundet samtidigt föreslagit, att lagtima mötet skulle börja

den andra måndagen i oktober, innebure förslaget en förlängning av beredningstiden

med en vecka. En sådan förlängning vore enligt förbundsstyrelsens

mening ett allmänt önskemål för att möjliggöra en omsorgsfullare

beredning och ett tidigare utsändande av de tryckta förslagen till

landstingens ledamöter.

Kommunallagskommittén anför för egen del i denna fråga:

Då riksdagen så sent som år 1946 tagit ställning till frågan om motionstidens

längd samt några nya omständigheter, som påkalla en begränsning

av denna tid, icke kunna anses ha framkommit, finner kommittén ej skäl

att nu göra någon ändring i fråga om tidslängden utan föreslår endast, att

förslag till landstinget, med hänsyn till den föreslagna frainflyttningen

av tiden för landstingets början, skola vara avlämnade till landstingets

expedition senast den 15 augusti, dock med rätt för förvaltningsutskottet

att även efter denna tids utgång men ej senare än fjorton dagar före början

av landstingets möte väcka dylikt förslag.

1 fråga om det av landstingsförbundet väckta förslaget om förkortning

av bes v årstid en för klagan över landstings beslut

från 60 till 30 dagar framhåller kommittén, att besvärsreglerna enligt dess

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kunyl. Maj.ts proposition nr 17.

diiektiv borde omprövas. Det vore enligt kommitténs mening lämpligast

att först i samband med den allmänna översyn av besvärsrätten, som kommittén

ämnade verkställa, prövas spörsmålet om en ändring av ifrågavarande

besvärstid. Även om landstingets lagtima möte framflyttades till

oktober månad, torde man knappast behöva befara några mera väsentliga

olägenheter av att nuvarande besvärsregler bibehållas.

Remissyttrandena.

Förslaget att flytta den i lag fastslagna tidpunkten för lagtima

landstings början från första måndagen i september till samma dag

i oktober har vid remissbehandlingen så gott som undantagslöst tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. I flera yttranden framhålles, att ändringen

kommer att avsevärt underlätta landstingens och i synnerhet förvaltningsutskottens

och övriga förberedande instansers arbete. Göteborgs och Bohus

läns landstings förvaltningsutskott tillägger:

Ur arbetssynpunkt hade det varit lyckligt om tidpunkten för lagtima

landstingsmöte kunde ha förlagts ännu senare på året än kommittén föreslagit.

Då nu detta önskemål icke synes kunna tillgodoses, vill emellertid

utskottet understryka vikten av att i varje fall icke en tidigare tidpunkt än

den föreslagna får ifrågakomma. Med den omfattning landstingens verksamhet

fått under senare år, har det nämligen varit nära nog olidligt att

hela förberedelsearbetet måst förläggas till den ur alla synpunkter olämpligaste

tiden — sommarmånaderna.

Medicinalstyrelsen framhåller att framflyttningen kunde komma att påverka

styrelsens årliga beräkning av anslagsbehovet för kommande budgetår

för inrättande eller drift av vissa landstingens sjukvårdsanstalter.

Dessa grundade sig nämligen på uppgifter från landstingens expeditioner

sedan årets lagtima möten med tingen avslutats. Skulle dessa beräkningar

ske i samma ordning även sedan tiden härför flyttats enligt förslaget, torde

styrelsen icke kunna avlämna sina petita förrän omkring mitten av november

månad, vilken tidpunkt torde vara väl sen. Emellertid syntes beräkningarna

utan större olägenhet kunna utföras på grundval av förvaltningsutskottets

förslag, i vilket fall någon nämnvärd förskjutning av tiden för

avlämnandet av petita ej behövde komma i fråga. I varje fal! ansåge styrelsen,

att de anmärkta olägenheterna icke vore av den natur, att de borde

hindra ett genomförande av förslaget.

De enda remissinstanser, som förorda en annan tidpunkt för landstings

början än första måndagen i oktober äro länsstyrelsen i Västernorrlands

län och förvaltningsutskottet vid. länets landsting. Utskottet framhåller, att

de av kommittén framförda olägenheterna med att förlägga det förberedande

arbetet till semestermånaderna icke helt undanröjdes genom förslaget,

då ju augusti, dit en del av arbetet enligt detsamma komme att förläggas,

även måste betraktas som semestermånad. Förvaltningsutskottet

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

11

anser, att tidpunkten för landstingens öppnande därför borde förskjutas

ytterligare några veckor eller till sista måndagen i oktober eller första måndagen

i november. Gentemot invändningen, att landstingsmötet då skulle

kollidera med riksdagens höstsession anför utskottet bl. a.:

En undersökning, baserad på senaste uppgifter från Svenska landstingsförbundet,

visar, att av rikets 1 181 landstingsman 164 äro riksdagsledamöter,

varav 56 i första och 108 i andra kammaren. Förvaltningsutskottet

vill ifrågasätta, om detta förhållande är av den stora betydelse, som kommitterade

förmena. Det bör icke vara ogörligt, att så samordna riksdagsoch

landstingsarbetet, att några större ärenden icke upptagas till handläggning

i riksdagen under de dagar, då de riksdagsmän, som tillika äro

landstingsmän, på grund av pågående landstingsmöte nödgas vara frånvarande

under riksdagen.

Förvaltningsutskottet framhåller vidare, att den av utskottet föreslagna

förflyttningen icke torde i någon nämnvärd grad påverka vederbörande

debiteringsförrättares möjligheter att liksom nu kunna tillhandahålla debetsedlarna

omedelbart i början av det löpande inkomståret.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län åberopar som eget yttrande vad förvaltningsutskottet

vid länets landsting sålunda anfört, dock att enligt länsstyrelsens

mening landstingets öppnande med hänsyn till skattedebiteringen

icke lämpligen torde kunna förläggas till senare tidpunkt än den

tredje måndagen i oktober.

Frågan om sammanträdesorten för landsting i län med

flera landsting har tagits upp av länsstyrelsen i Kalmar län med utgångspunkt

från lagens stadgande, att tinget skall sammanträda i länets residensstad,

om ej länsstyrelsen på särskild av föregående års landsting eller i

anseende till inträffade utomordentliga händelser utsatt annan sammanträdesort.

Länsstyrelsen anför:

Varken förslaget eller gällande författning synes räkna med det förhållande,

som råder i Kalmar län, nämligen att länet är delat i två landstingsområden.

Det synes icke rimligt att landstinget i norra länsdelen, som

plägar sammanträda i Västervik, varje år skall göra framställning hos länsstyrelsen

att under det kommande året få sammanträda å annan ort än

länets residensstad. Någon sådan framställning har visserligen, såvitt länsstyrelsen

har sig bekant, hittills icke heller gjorts, vilket ju innebär att författningens

bestämmelser i nu förevarande avseende icke följts. För att

undvika ett fortsatt åsidosättande av författningens föreskrift om platsen

för landstings lagtima möte bör enligt länsstyrelsens mening i nyssnämnda

paragraf klart uttryckas det eller de undantag från regeln, som må ifragakomiua.

Vad härefter angår förslaget att i anslutning till ändringen av sarnmanträdestiden

flytta fram den senaste tidpunkten för a v 1 ä m nande

av motioner till landstinget från den 15 juli till den 15 augusti, har

detta förslag tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstan
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungi. Maj.ts proposition nr 17.

ser. Länsstyrelsen i Västmanlands län samt förvaltningsutskotten vid landstingen

i Uppsala, Skaraborgs, Värmlands och Jämtlands län anse dock, att

tiden för förvaltningsutskottets beredning av förslagen härigenom bleve för

kort, och föreslå att sista motionsdagen förlägges till den 1 augusti. Länsstyrelsen

i Jämtlands län vill ej motsätta sig detta förslag och länsstyrelsen

i Värmtands län finner vad förvaltningsutskottet i länet härutinnan anfört

förtjäna beaktande. Till belysning av motiveringen för ändringsyrkandet

må av sistnämnda anförande här återgivas följande:

Sakkunnigas förslag om att framställningar til! landstinget skola vara

avlamnade senast den 15 augusti kan utskottet inte tillstyrka. Visserligen

kan styrelser och direktioner åläggas att komma med sina framställningar

i god tid för att därmed utöka beredningstiden för förvaltningsutskottet,

men alla övriga med önskemål om anslag o. d. inkomma i regel de sista

dagarna före motionstidens utgång. Om sista dagen för framställningarnas

inlämnande sattes till den 1 augusti skulle tid för omsorgsfullare beledning

vinnas och de tryckta förslagen kunde tillställas landstingets ledamöter

i god tid före tingets sammanträde. Särskilt detta senare spörsmål

har diskuterats under de senare åren och svårigheterna att tillmötesgå

ledamöternas önskemål härutinnan öka beroende på svällande tryck och

den allmänna brådskan vid tryckerierna. Reformen med landstingssammanträdenas

framflyttning kommer att medföra långt större nytta om tidsvinsten

på föreslaget sätt koinme de enskilda landstingsmännen till gagn

i deras strävan att rätt fylla sin uppgift.

Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott förordar på liknande

giunder, att nuvarande bestämmelse om 15 juli som sista motionsdag bibehålies,

oavsett att tidpunkten för landstingsmötet framflyttats.

Här må slutligen nämnas, att flera förvaltningsutskott framhållit önskvärdheten

av att tiden för anförande av besvär över landstingsbeslut

förkortas. Med undantag för Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott

ha dessa utskott dock härvid uttryckligen förklarat sig godtaga

kommitténs motiv för att icke nu taga upp denna fråga till behandling.

De partemen t sch e fen.

Ända sedan landstingsinstitutionens tillkomst ha tingens årliga lagliina

möten varit förlagda till september och fr. o. in. år 1922 har tidpunkten

för sammanträdenas början varit i lag fixerad till första måndagen i denna

månad. Denna mötestid har länge ansetts olämplig. Den har nämligen

medfört att beredningsarbetet måst förläggas till sommarmånaderna, då

detta arbete försvårats av de pågående semestrarna. Förberedelserna för

följande års stat ha vidare måst påbörjas så tidigt, att man icke i någon

högre grad kunnat tillgodogöra sig erfarenheterna från tillämpningen av

staten för det löpande året. Tidigare har emellertid en framflyttning av

mötestiden exempelvis till oktober hindrats av att uppbörden av landstingsskatten

skedde redan i början av november. Detta hinder har undanröjts

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

13

genom 1945 års uppbördsreform, vilken för landstingens del innebär,

att utdebiteringen för ett följande år icke behöver vara fastställd

förrän under oktober månad. Då koinmunallagskommittén nu efter framställning

från Svenska landstingsförbundet föreslagit, att tidpunkten för

lagtima landstingsmöte skulle framflyttas till oktober synes detta förslag

därför vara förenat med så stora fördelar, att det bör förordas. Den enda

olägenhet med den föreslagna ordningen, som anförts i den tidigare diskussionen

i frågan, vore att genom densamma landstingen vart fjärde år

komme att sammanträda i sin gamla sammansättning efter de allmänna

kommunalvalen den tredje söndagen i september. Ett liknande förhållande

råder emellertid i fråga om såväl kommunalfullmäktige som stadsfullmäktige

— utom stadsfullmäktige i Stockholm — utan att detta ansetts stötande

eller olämpligt. Kommittéförslaget har också på denna punkt vunnit allmän

anslutning vid remissbehandlingen. De två remissinstanser, som yrkat på

en annan förläggning av landstingsmötena, ha velat att dessa skulle framflyttas

till en ännu senare tidpunkt. Detta skulle emellertid medföra, att

landstingens sammanträden skulle kollidera med den riksdagssession under

hösten, som kan väntas komma att börja på lämplig dag efter den 15 oktober,

därest en 1948 vilandeförldarad grundlagsändring av sådan innebörd

antages av årets riksdag. Inemot hälften av riksdagsmännen äro också

landstingsman. Detta förhållande torde vara ett avgörande skäl mot att

förlägga landstingsmötenas början till senare dag än kommittén förordat

eller den första måndagen i oktober. Då denna tidpunkt även av andra

skäl synes vara lämpligt avvägd, tillstyrker jag kommitténs förslag, vilket

endast innebär att i 16 § landstingslagen ordet »september» utbytes mot

»oktober».

Länsstyrelsen i Kalmar län har ifrågasatt en jämkning även av bestämmelsen

i samma paragraf om landstingens sammanträdesort. Såsom skäl

härför har åberopats, att bestämmelsen icke innefattade någon regel för

det endast för nämnda läns del aktuella fallet att ett län är delat i två

landstingsområden. Emellertid föreskrev Kungl. Maj :t redan i samband

med förordnandet 1864 om sådan uppdelning av Kalmar län, att länets

norra landsting skulle sammanträda i Västervik. Att med hänsyn till länsstyrelsens

påpekande i detta sammanhang ändra bestämmelsen om sammanträdesort

i 16 § landstingslagen torde därför icke vara nödvändigt.

Som en konsekvens av förslaget om framflyttning av tiden för landstingets

början har kommittén förordat motsvarande förskjutning av tiden

för avgivande av förslag till landstinget eller från den 15 juli till den 15

augusti. I likhet med kommittén anser jag på denna punkt, att det ej

finnes skäl att i förevarande sammanhang förlänga tidrymden mellan sista

motionsdagen och landstingets början. Flera förvaltningsutskott ha visserligen

ifrågasatt en sådan förlängning under hänvisning till bl. a. att tiden

6 ä 7 veckor vore allt för knapp för beredningen inom förvaltningsutskottet

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

och tryckning av handlingarna. Emellertid har, såsom kommittén påpekar,

riksdagen 1946 tagit ställning till frågan om motionstidens längd genom

att besluta att sista motionsdagen skulle flyttas från den 1 augusti till den

15 juli. Den avvägning som då skedde av spörsmålet om lämplig tidrymd

för ärendenas beredning i förvaltningsutskottet torde knappast böra rubbas

nu. Jag föreslår alltså att i 17 § 1 mom. andra stycket landstingslagen

ordet »juli» utbytes mot »augusti».

Rätt att sammankalla urtima landstingsmöte.

Gällande bestämmelser.

Jämlikt 18 § landstingslagen äger landstinget sammanträda till urtima

möte endast i de fall, då Konungen omedelbart eller på framställning av

länsstyrelsen därom förordnar eller då sådant möte för handläggning av

vissa bestämda ärenden beslutas av tre fjärdedelar av landstingets på lagtima

möte såsom närvarande antecknade medlemmar.

Bestämmelserna om inkallande av urtima möte innebära, att landstinget

endast kan besluta om sådant urtima möte, som redan vid tiden för det

lagtima mötet kan förutses bliva erforderligt för behandling av vissa ärenden.

Om det mellan de lagtima mötena skulle uppkomma fråga, som kräver

skyndsamt beslut av landstinget, måste Kungl. Maj:t förordna om urtima

möte. Av landsting beslutat möte får icke sammanträda förr än minst två

månader efter det lagtima möte avslutats. Kungörelse om urtima möte skall

utfärdas av länsstyrelsen. Vid urtima möte får ej förhandlas eller beslutas

över andra ärenden än dem, för vilkas handläggning landstinget blivit sammankallat

eller som länsstyrelen enligt kungörelsen hänskjutit till landstingets

prövning. Samtliga nu nämnda bestämmelser funnos redan i 1862

års landstingsförordning och ha sedermera icke undergått någon förändring.

börekomsten av urtima möten med landstingen.

Angående förekomsten av urtima möten har kommunallagskommittén

tian landstingsförbundets byrå inhämtat, att medan urtima möten tidigare

varit sällsynta, dylika möten under senare år förekommit i något större

utsträckning. Ibland har behovet av urtima möte framträtt först efter det

lagtima möte avslutats, och landstingets förvaltningsutskott har då vänt

sig till länsstyrelsen, som hos Kungl. Maj:t gjort framställning om inkallande

av urtima möte. Men det har i några fall inträffat, särskilt under

senare tid, att landstinget självt fattat beslut om att sammanträda till urtima

möte för behandling av vissa frågor, vanligen stora nybyggnadsärenden,

vilka ansetts så brådskande, att uppskov till nästa lagtima möte icke varit

möjligt. Besluten att sammanträda till dylika möten ha, såvitt byrån kunnat

finna, alltid fattats enhälligt eller i varje fall utan rösträkning.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17. 15

Reformförslag.

Kommunalförfattningssakkunniga föreslogo i sitt förut omförmälda betänkande

av år 1923, att förvaltningsutskottet för vissa bestämda ärenden

skulle kunna besluta om urtima mötes sammankallande. Såsom skäl härför

anförde de sakkunniga, att förvaltningsutskottet borde ha möjlighet

att påkalla urtima möte för frågor, som kunde uppkomma mellan de lagtima

tingen och kräva skyndsamt beslut av landstinget. En dylik rätt

syntes enligt de sakkunnigas mening i själva verket allenast vara att betrakta

som en naturlig följd därav, att landstingsförvaltningen i förvaltningsutskottet

erhållit ett centralt organ med förutsättningar att handha

ledningen av densamma. Såsom sådant organ horde utskottet otvivelaktigt

vara särskilt skickat att bedöma, när ett extra sammanträde av landstinget

vore av nöden. Det skulle enligt de sakkunnigas mening även vara en icke

obetydlig fördel, att ett sammankallande av urtima möte i dylikt fall kunde

ske på initiativ från landstingsförvaltningens sida. De sakkunniga framhöllo

emellertid, att det, i betraktande av den vidlyftiga apparat, som ett

urtima landstingsmöte utan gensägelse innebure, låge vikt uppå, att förvaltningsutskottet

icke finge taga rätten att sammankalla urtima möte i

anspråk annat än när verkligt behov av urtima möte förefunnes. Såsom

garanti i detta syfte uppställde de sakkunniga krav på att utskottets beslut

skulle vara enhälligt och att det skulle fattas å sammanträde, till vilket

utskottets samtliga ledamöter i vederbörlig ordning kallats med angivande,

att vid sammanträdet förekomme fråga om urtima möte.

Detta förslag kritiserades emellertid vid remissbehandlingen och upptogs

ej i propositionen till 1924 års riksdag med förslag till ny landstingslag.

Riksdagen gjorde i denna del ingen ändring i förslaget.

I sin inledningsvis omförmälda skrivelse till kommunallagskommittén

har Svenska landstingsförbundet även behandlat denna fråga. Förbundsstyrelsen

framhåller bl. a., att det låge i sakens natur, att landstingens omfattande

och mångskiftande verksamhet icke alltid kunde regleras vid ett

enda, relativt kortvarigt årligt sammanträde. Erfarenheten hade också

visat, uttalar styrelsen, att landstingen under senare år i ökad utsträckning

begagnat möjligheten att sammanträda till urtima möte. Det kunde enligt

styrelsens mening med hänsyn härtill ifrågasättas att i lagen införa bestämmelser

om ytterligare ett lagtima möte, förslagsvis förlagt till våren.

Landstingens behov av mer än ett sammanträde under året skiftade emellertid

i hög grad, såväl de enskilda landstingen emellan som inom ett och

samma landsting från det ena året till det andra. Styrelsen funne det därför

lämpligt, att landstingen själva alltefter omständigheterna i varje särskilt

fall finge avgöra, huruvida ytterligare möte erfordrades, samt att

landstingens möjligheter att sammanträda till urtima möte i anledning

härav borde underlättas. I detta hänseende ansluter sig styrelsen såtillvida

till kommunalförfattningssakkunniga, att den på de av de sakkun
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kunt)l. Maj.ts proposition nr 17.

nigu anförda skälen föreslår införande av rätt för förvaltningsutskottet att

besluta om urtima möte. I motsats till de sakkunniga anser emellertid

styrelsen att beslut om urtima möte, vare sig det fattats av landstinget eller

förvaltningsutskottet, endast borde kräva enkel majoritet.

Kommunallags kommittén.

Kommittén framhåller, att de restriktiva bestämmelserna om urtima

möte präglats av förhållandena vid tillkomsten av 1862 års landstingsförordning,

då landstingen var en nyskapad institution, för vilken man kände

en viss tvekan och osäkerhet. Landstingsmännen åtnjöte ingen annan gottgörelse

än reseersättning. Några bestämmelser om utskott, som skulle fungeia

mellan mötena funnos icke. Länsstyrelsen hade ett dominerande inflytande

över landstingets verksamhet. Kommittén fortsätter:

De skäl som enligt vad nu angivits torde ha legat till grund för de alltjämt

gällande restriktionerna för landstingets rätt att sammankalla urtima

möte synas numera i allt väsentligt ha bortfallit eller åtminstone i huvudsak

ha förlorat sin betydelse. De ärenden, vilka landstinget har att avgöra,

ha under årens lopp ökats såväl i antal som i fråga om omfång och som

en följd härav har det ofta visat sig vara förenat med svårigheter att på

ett enda relativt kortvarigt sammanträde under året reglera allt som hör

till landstingets verksamhet. Landstingsmännen äro numera berättigade

att uppbära traktamente. Ett urtima möte behöver därför i ekonomiskt

hänseende icke vara så betungande för dem. Landstingets kostnader för

ett urtima möte äro å andra sidan i förhållande till landstingets ekonomi

samt betydelsen av dess verksamhet i allmänhet icke så stora, att det av

denna anledning finnes orsak att i lagstiftningen uppställa särskilda restriktioner

i fråga om rätten att sammankalla till urtima möte.

De representativa organen i primärkommunerna äga rätt att sammanträda,

när de själva med enkel majoritet därom besluta. I fråga om stadsfullmäktige

har denna regel varit gällande alltsedan tillkomsten av förordningen

om kommunalstyrelse i stad. Ur principiell synpunkt måste det

anses mindre tilltalande, att olika regler gälla för landstingen och representationerna

i primärkommunerna.

I fråga om det bestående kravet på kvalificerad majoritet för landstings

beslut om urtima möte erinrar kommittén om att de viktigaste bestämmelserna

i kommunallagarna med krav på sådan majoritet numera upphävts

efter beslut vid 1948 års riksdag. Kommittén hänvisar vidare till de förut

återgivna uppgifterna om att besluten om urtima möte under senare år i

allmänhet fattats utan votering.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår kommittén, att bestämmelsen

om landstings rätt alt besluta om urtima möte ändras såtillvida, att

landsting med enkel majoritet skall äga besluta om urtima möte. Liksom

enligt gällande rätt borde sådant möte utlysas endast för handläggning av

vissa bestämda ärenden och icke få äga rum förr än minst två månader

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

efter det att lagtima mötet avslutats. Någon framställning om ändring av

dessa bestämmelser hade icke gjorts.

Kommittén framhåller i fortsättningen, att skälen för att landstings möjlighet

att sammanträda till urtima möte skulle underlättas enligt kommitténs

mening talade för att även förvaltningsutskottet borde ha rätt att

sammankalla sådant möte för behandling av fråga, som uppkommit mellan

de lagtima mötena och som krävde skyndsamt beslut. Till ytterligare

motivering anför kommittén:

Förvaltningsutskottet har alltmer befäst sin ställning som ett centralt

organ för landstingsförvaltningen och måste anses väl skickat att bedöma

behovet av urtima möte. Ur den kommunala självstyrelsens synpunkt måste

det anses lämpligt, att landstinget, i detta fall genom ett sitt organ, och

icke blott Konungen äger besluta om urtima möte. Även i fråga om andra

representationer förekommer det, att ett representationens organ äger besluta,

att representationen skall sammanträda. Sålunda skola kommunalfullmäktige

och stadsfullmäktige sammanträda, när ordföranden finner det

nödigt, och vidare skall sammanträde hållas med kommunalfullmäktige,

när kommunalnämnden det äskar, och med stadsfullmäktige i landsrättsstad,

när drätselkammaren sådant begär. Några olägenheter av nu ifrågavarande

regler ha icke försports i fråga om primärkommunerna. Det synes

därför icke föreligga anledning att, såsom de kommunalförfattningssakkunniga

föreslogo, i landstingslagen införa några bestämmelser i syfte att

skapa en garanti mot ett otillbörligt utnyttjande av utskottets befogenhet

att besluta om inkallande av urtima möte.

Kommittén föreslår sålunda, att förvaltningsutskottet skali erhålla samma

rätt att med enkel majoritet besluta om urtima möte som enligt dess

förut redovisade förslag skulle tillkomma landstinget. Enär enligt 19 §

landstingslagen kungörelse om urtima landsting skall utfärdas av länsstvrelsen

samt det i detta sammanhang ej torde finnas något skäl alt vidtaga

någon ändring härutinnan, borde enligt kommitténs mening till 18 §

i lagen fogas ett stadgande av innehåll, att utskottets beslut om urtima möte

jämte protokoll i ärendet skall översändas till länsstyrelsen.

I samband med dessa ändringar i 18 § borde dess text omgrupperas så

att stadgandet om landstingets och utskottets rätt att besluta om urtima

möte nämndes först.

Remissyttrandena.

Kommunallagskommitléns förslag om ändrade bestämmelser angående

rätt att sammankalla urtima landsting har tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av samtliga remissinstanser.

Departementschef eu.

Landstingslagens regler om inkallande av urtima landstingsmöte äro

tämligen restriktiva. Sådant möte kan nämligen enligt 18 § landstingslagen

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 17.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

hållas endast om Kungl. Maj :t förordnat därom eller lagtiina landsting med

kvalificerad majoritet beslutat att urtima möte skall äga rum. Då landstingens

verksamhet ökat och uppgifterna numera äro så omfattande och

mångskiftande, att de många gånger ej kunna lösas vid det lagtiina mötet,

ha under senare år urtima sammanträden förekommit i större utsträckning

än tidigare. Det har härvid framstått som angeläget, att möjligheten

att få sådant möte till stånd underlättas. Särskilt har det ansetts

olägligt, att förvaltningsutskottet haft att direkt eller genom länsstyrelsen

vända sig till Kungl. Maj:t om efter lagtiina mötets slut på hösten under

det följande arbetsåret ett sammanträde med landstinget erfordrats. Redan

1923 upptogo också de kommunalförfattningssakkunniga i det förslag,

vilket ligger till grund för den nuvarande landstingslagen, en regel, att förvaltningsutskottet,

därest det var enhälligt, skulle få sammankalla urtima

möte. I lagen bibehöllos emellertid landstingsförordningens bestämmelser,

vilka i sak överensstämde med de nu gällande. På framställning av landstingsförbundet

har kommunallagskommittén nu på nytt tagit upp denna

fråga till behandling och föreslagit att lagtiina landsting och förvaltningsutskott

med enkel majoritet skulle få besluta om inkallande av urtima

landsting. Förslaget, som icke föranlett några erinringar vid remissbehandlingen,

synes väl ägnat att medföra den önskvärda lättnaden i möjligheten

att få urtima möte till stånd. Vad särskilt angår kraven på kvalificerad

majoritet i landstinget eller enhällighet i förvaltningsutskottet för ifrågavarande

beslut, så torde det, som kommittén framhållit, ej finnas anledning

att uppställa några sådana krav, vilka icke ha någon motsvarighet i

lagarna om kommunalstyrelse på landet och i stad. Ej heller i övrigt har

jag något att erinra mot vad kommittén anfört på denna punkt. Jag tillstyrker

alltså kommitténs förslag till ändringar i 18 § landstingslagen. I

fråga om paragrafens närmare utformning hänvisas till lagtexten och kommitténs

förut återgivna motivering.

Landstingsmans rätt till traktamentsersättning.

Gällande bestämmelser.

Enligt 23 § landstingslagen åtnjuter landstingsman under landstingets

möte samt under resan fram och åter av landstingsmedel —- förutom reseersättning

— dagtraktamente, som utgår med 24 kronor för landstingsman,

som ej bor å den ort, där landstinget hålles, och med 16 kronor för övriga

landstingsmän. I paragrafens tredje stycke föreskrives emellertid, att traktamente

under landstingets möte icke må utgå för längre tid än tio dagar i

följd, räknat från mötets början.

Rätten för landstingsmännen att åtnjuta dagtraktamente infördes 1912

och 1917. Traktamentets belopp har vid olika tillfällen höjts, senast efter

beslut av 1947 års riksdag.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. .1 Iaj:ts proposition nr 17.

Begränsningen av rätten till traktamenlsersättning tillkom genom 1924

års landstingslag efter förslag av kommunalförfattningssakkunniga, vilka

dock förordade något längre tid eller 14 dagar. I landstingsförordningen

gällde emellertid i realiteten eu motsvarande begränsning i det att längsta

tiden för landstingets möte var bestämd i förordningen. Tiden utgjorde

sex helgfria dagar, dock ägde landstinget under viss förutsättning förlänga

sin samvaro med högst fyra lielgfria dagar därutöver.

Kommunalförfattningssakkunniga anförde till motivering för sitt förslag,

som även innefattade att tidsbegränsningen för landstingens sammanträden

skulle upphävas, i huvudsak följande:

V isserligen torde det hitintills icke lia förekommit, att något landsting

utnyttjat föreskrifterna om mötestidens längd, men med hänsyn till den

ständigt fortgående ökningen av landstingsverksamhetens omfattning kunde

det dock vara önskligt, att landstingen bereddes möjlighet att förfoga över

ytterligare några dagar för slutförandet av det vid mötet föreliggande arbetet.

Det vore givetvis av stor vikt, att lagstiftningen icke genom en alltför

snävt tillmätt maximitid för mötet hindrade landstingen att, om de för

ärendenas grundliga övervägande funne påkallat, övergå till en mindre

hastig förhandlingstakt än den som nu vanligen användes. Några farhågor

för att landstingen genom att erhålla större frihet i fråga om mötestidens

längd skulle föranledas att onödigt förhala mötet torde ej behöva hysas. Sådana

farhågor skulle i och för sig innebära ett underskattande av den allmänanda,

utan vilken självstyrelse över huvud taget icke skulle kunna utövas

på ett tillfredsställande sätt. Erfarenheten hitintills hade visserligen givit

vid handen, att landstingsmännen i allmänhet vore starkt benägna att påskynda

mötets avslutande för att med det snaraste kunna återgå till sina

borgerliga sysselsättningar. Då emellertid numera traktamentsersättning

tillerkänts samtliga landstingsmän och traktamentena blivit höjda, skulle

erfarenheterna hädanefter kunna bliva helt annorlunda. Med beaktande

av denna invändning och då längre arbetstid än fjorton dagar under lagtima

landsting, såvitt utvecklingen kunde överblickas, icke torde vara erforderlig

annat än i exceptionella undantagsfall, ansåge de sakkunniga sig,

efter förebild i riksdagsordningens föreskrift om begränsning av riksdagsmännens

arvode, böra inskränka landstingsmännens rätt till ersättning till

högst fjorton dagar.

K omm unallagskom mitten.

Kommittén framhåller, att landstingsförbundet i sin skrivelse till kommittén

föreslagit, att bestämmelsen om begränsning av landstingsmännens

rätt till traktamentsersättning skulle slopas. Enligt förbundsstyrelsens mening

vore det opåkallat att genom lagbestämmelser direkt eller indirekt beskära

landstingens mötestid. Kommittén ansluter sig för egen del till detta

förslag och anför till motivering bl. a.:

De farhågor, som de kommunalförfattningssakkunniga hyste för att

landstingsmännen, sedan dagtraktamenten införts för samtliga ledamöter,

onödigt skulle förhala landstingets förhandlingar, ha ingalunda besannats.

Erfarenheten torde snarare giva vid handen, att tiden för landstingsmötena

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

beräknas alltför knapp, och afl förhandlingarna därför måste forceras i

sådan grad, att landstingsmännen stundom ej få tillräcklig tid att sätta sig

in i de många gånger vidlyftiga ärenden, som landstingen ha att avgöra.

Det synes därför ur nu nämnda synpunkt icke finnas något skäl att bibehålla

den i lagen angivna tidsbegränsningen för rätten till traktamente. Vad

som möjligen skulle kunna anses tala mot ett upphävande av bestämmelsen

skulle vara det förhållandet att, såsom förut nämnts, landstingsmötena

vanligen ej pågå mera än 4—6 dagar, och att bestämmelsen därför i realiteten

icke i nämnvärd grad kan sägas ha beskurit landstingens mötestid

men genom sin existens dock garanterar, att missbruk icke kan förekomma.

Man bör emellertid icke bortse ifrån, att det finnes anledning antaga, att

tiden för mötena i framtiden måste utsträckas på grund av en alltjämt

fortgående ökning av landstingsverksamheten.

I anledning av den av kommunalförfattningssakkunniga gjorda jämförelsen

med riksdagsmännens arvoden framhåller kommittén vidare, att

frågan om en omläggning av dessa arvoden från månadsarvoden till årsarvoden

aktualiserats genom ett förslag härutinnan i det betänkande, som

särskilda sakkunniga 1947 framlagt angående riksdagens arbetsformer och

därmed sammanhängande frågor (SOU 1947: 79). Spörsmålet hade dock

ännu ej fått sin lösning.

Remissyttrandena.

Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag att upphäva tidsbegränsningen

för landstingsmännens rätt till arvode undantagslöst lämnats utan

erinran.

Departementschefen.

I 23 § tredje stycket landstingslagen finnes f. n. en föreskrift om att dagtraktamente

till landstingsman icke må utgå för längre tid än 10 dagar i

följd. Den infördes 1924 i samband med att en förut gällande begränsning

av tiden för landstingsmötena utgick ur författningen. Då landstingens

sammanträden regelmässigt icke pågå mer än 4—6 dagar, synes föreskriflen

icke ha någon större betydelse. Såsom kommunallagskommittén framhållit

kan det emellertid antagas, att om landstingens verksamhet fortsätter

att öka i omfattning, tingen måste hållas samlade längre tid än f. n. Föreskriften

skulle i ett sådant läge kunna verka hindrande. Dess borttagande

torde icke föranleda, att landstingen hållas samlade längre än som anses

nödvändigt. I likhet med kommittén föreslår jag därför att bestämmelsen

får utgå ur landstingslagen.

1 fråga om tiden för de föreslagna lagändringarnas ikraftträdande har

jag intet att erinra mot kommitténs förslag, att denna sättes till den 1 juli

1949. Härigenom kunna de nya bestämmelserna om tidpunkten för lagtirna

landstingsmöte tillämpas redan innevarande år.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Föredraganden hemställer härefter, att ett i enlighet med det anförda

inom inrikesdepartementet upprättat förslag till lag angående ändring i

lagen den 20 juni 1921 (nr 349) om landsting måtte genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t

Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

K. A. Åkerberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1949:60 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ris proposition, nr 17, med förslag till lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 a1 i texten