Med förslag till lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting
21 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 20 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1949:17, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
1
Nr 17.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om
landsting; given Drottningholms slott den 21 januari
1919.
Kungl. Maj:t vill härmed under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 20 juni
1024 (nr 3491 om landsting.
GUSTAF.
Eije Mossberg.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Propositionen avser ändringar i landstingslagen i tre olika avseenden
nämligen i fråga om tidpunkten för lagtima landstingsmöte och avgivande
av förslag till sådant möte, rätten att sammankalla urtima landstingsmöte
och landstingsmännens rätt till traktamentsersättning. I förstnämnda avseende
föreslås att lagtima landsting skall sammanträda den första måndagen
i oktober i stället för motsvarande dag i september och att tiden för
avgivande av förslag till landstinget skall förskjutas i motsvarande mån
eller till 15 augusti. Beträffande rätten att sammankalla urtima landsting
förordas, att sådan rätt skall tillkomma även förvaltningsutskottet och att
föreskriften om kvalificerad majoritet för lagtima landstings beslut om urtima
sammanträde slopas. Slutligen föreslås, att den nuvarande begränsningen
till tio dagar av landstingsmans rätt att under landstingsmöte åtnjuta
dagtraktamente upphäves.
Ändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1949. 1
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 saml. Nr 17.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting.
Härigenom förordnas, att 16 §, 17 § 1 mom. samt 18 och 23 §§ lagen den
20 juni 1924 om landsting1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande, lydelse:)
16 §.
Till lagtima möte sammanträder
utan särskild kallelse landstinget i
länets residensstad varje år den
första måndagen i september månad;
dock må, på därom av föregående
landsting gjord framställning eller i
anseende till inträffade utomordentliga
händelser, länsstyrelsen kunna
utsätta annan samlingsort.
(Föreslagen lydelse:)
16 §.
Till lagtima möte sammanträder
utan särskild kallelse landstinget i
länets residensstad varje år den
första måndagen i oktober månad;
dock må, på därom av föregående
landsting gjord framställning eller i
anseende till inträffade utomordentliga
händelser, länsstyrelsen kunna
utsätta annan samlingsort.
IV §• 17 §.
1 mom. Rättighet att-----— omförmälda förvaltningsutskott.
Förslag bör, för att kunna komma
under behandling, innefatta ett ämne
inom landstingets befogenhet, vara
skriftligen uppsatt och senast den
15 juli avlämnat till landstingets
expedition; dock må förvaltningsutskott
jämväl efter nämnda tid men
ej senare än fjorton dagar före början
av landstingets möte väcka dylikt
förslag.
Vad nu------------
Ej må----------
Förslag bör, för att kunna komma
under behandling, innefatta ett ämne
inom landstingets befogenhet, vara
skriftligen uppsatt och senast den
15 augusti avlämnat till landstingets
expedition; dock må förvaltningsutskott
jämväl efter nämnda tid men
ej senare än fjorton dagar före början
av landstingets möte väcka dylikt
förslag.
---landstingets möte.
-----väckt förslag.
18 §. 18 §.
Till urtima möte sammanträder Till urtima möte sammanträder
landstinget endast i de fall, att landstinget, då landstinget eller för- 1
1 Senaste lydelse av 17 § 1 inom., se SFS 1946:94 samt av 23 §, se SFS 1947: 103.
Kungl. Maj.ts proposition nr 17. 3
(Nuvarande lydelse:)
Konungen omedelbart eller på framställning
av länsstyrelsen därom förordnar,
eller att sådant möte för
handläggning av vissa bestämda
ärenden beslutas av tre fjärdedelar
av landstingets på lagtima möte såsom
närvarande antecknade medlemmar.
Urtima möte, som av landstinget
beslutas, må ej äga rum förr än
minst två månader efter det lagtima
möte avslutats.
23 §.
Landstingsman, som-----
Landstingsman, som-----
Traktamente under landstingets
möte må icke utgå för längre tid än
tio dagar i följd, räknat från mötets
början.
Till den,---------------
(Föreslagen lydelse:)
valtningsutskottet för handläggning
av vissa bestämda ärenden därom
beslutar eller Konungen omedelbart
eller på framställning av länsstyrelsen
om sådant möte förordnar.
Urtima möte, som av landstinget
eller förvaltningsutskottet beslutas,
må ej äga rum förr än minst två
månader efter det lagtima möte avslutats.
Utskottets beslut om urtima
möte skall jämte protokoll i ärendet
överlämnas till länsstyrelsen.
23 §.
-------fastställda taxa.
--------16 kronor.
---------hans ställe.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1949.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Drottningholms slott den 21
januari 19å9.
N ärvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg,
[råga angående ändring i landsting slag ens bestämmelser om tidpunkten för
landstings sammanträden in. in. samt anför.
Inledning.
Landstingens verksamhet regleras av lagen den 20 juni 1924 (nr 349)
om landsting. Enligt denna lag sammanträder landsting till lagtima möte
varje år den första måndagen i september månad. Förslag till mötet bör
för att kunna prövas i regel ha avlämnats till landstingets expedition senast
den 15 juli. Om urtima möte med landsting förordnar Konungen, dock
kan lagtima landsting med kvalificerad majoritet besluta om sådant möte.
Landstingsman åtnjuter vid landstingets sammanträde traktamente, dock
högst under tio dagar.
I syfte att åstadkomma en mera rationell ordning för landstingens arbete
och härigenom göra det möjligt för landstingen att bättre kunna bemästra
sina omfattande och ständigt växande arbetsuppgifter har kommunallagskommittén1
i en den 11 november 1948 avgiven promemoria
(otryckt) framlagt förslag till ändringar i landstingslagens omförmälda
bestämmelser. Förslaget har föranletts av en framställning från Svenska
landstingsförbundet i skrivelse till kommittén den 15 september 1947. I
nämnda framställning berördes även spörsmål om andra ändringar i landstingslagen
och föreslogs bl. a. en förkortning av tiden för anförande av
1 Kommunallagskommitten tillsattes clen 22 mars 194G för att verkställa viss översyn av
den kommunala lagstiftningen och framlägga därav föranledda förslag. I utarbetandet av
förevarande promemoria ha deltagit kommitténs samtliga ledamöter, nämligen ledamoten
av riksdagens andra kammare Erik Fast, ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare,
folkskoleinspektören Karl Ragnar Bergh, ledamoten av riksdagens andra kammare,
redaktören Helmer Holmherg, direktören i Svenska landskommunernas förbund Sixten
Larsson, ledamöterna av riksdagens andra kammare Yngve Larsson och John W. Pettersson,
ledamöterna av riksdagens första kammare, lektorn Edgar Sjödahl och poststationsföreståndaren
F. Thun samt landssekreteraren N. O. Åkesson.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
besvär över landstings beslut från 60 till 30 dagar. Kommittén bär emellertid
funnit, att endast frågorna om ändring av de angivna reglerna vore av
så brådskande natur att de borde behandlas särskilt, medan översynen av
återstående bestämmelser i lagen borde ske i samband med kommitténs
granskning av övriga kommunallagar.
Kommitténs förslag innebär, att tidpunkten för landstings lagtima möte
torsk jutes en månad till första måndagen i oktober och att motionstiden
förskjutes i motsvarande mån eller till den 15 augusti. Vidare föreslås, att
urtima möte skall få hållas så snart landstinget eller förvaltningsutskottet
med enkel majoritet beslutar därom samt att begränsningen av tidslängden
för dagtraktamente till landstingsmannen slopas. Förslaget överensstämmer
med vad landstingsförbundet i dessa delar förordat i sin omförmälda
skrivelse utom såtillvida att förbundet ville förlägga lagtima landstingsmöte
till andra måndagen i oktober.
Över kommunallagskominitténs förslag ha efter remiss medicinalstyrelsen,
samtliga länsstyrelser och Svenska landstingsförbundet yttrat sig. Länsstyrelserna
ha överlämnat yttranden från landstingens förvaltningsutskott.
Förslaget har härvid i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I
några yttranden föreslås dock jämkningar i de föreslagna tiderna för landstings
sammanträde och för avgivande av förslag till landstinget. Det ifrågasättes
även att nu ändra landstingslagen i andra avseenden.
För egen del kan jag i allo biträda de förslag till ändringar i landstingslagen
kommittén framlagt. Däremot finner jag ej skäl att f. n. förorda
några andra ändringar i nämnda lag.
Jag anhåller nu att närmare få redogöra för detta koinmunallagstiftningsärende.
Tidpunkten för lagtima landstingsmöte och därmed
sammanhängande frågor.
Gällande bestämmelser.
Enligt 1 § lagen den 20 juni 1924 om landsting skall i varje län finnas
ett landsting. Konungen kan dock jämlikt lagens 2 § förordna, att mer än
ett landsting skall finnas inom ett län. Sådant förordnande har meddelats
beträffande Kalmar län, som är delat i två landstingsområden.
Landstingsmännen utses genom val, som hålles vart fjärde år den tredje
söndagen i september månad. Mandatperioden är fyra år, räknat fr. o. m.
den 1 januari året efter det då valet skett.
Varje landsting skall utse ett förvaltningsutskott med 5—15 ledamöter.
Förvaltningsutskottet skall bl. a. handha landstingets förvaltning, verkställa
beredning av på landstingets handläggning ankommande ärenden
och företräda landstinget mellan dess möten.
Enligt 16 § landstingslagen sammanträder landstinget till lagtima möte
opaginerad Kontrollera mot PDF
” Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
utan särskild kallelse varje år den första måndagen i september månad.
Sammanträdesort är länets residensstad; dock må länsstyrelsen utsätta
annan samlingsort om föregående landsting begär det eller inträffade utomordentliga
händelser påkalla ett sådant förordnande.
Rättighet att vid lagtima möte väcka förslag tillkommer länsstyrelsen,
medlem av landstinget samt förvaltningsutskottet. Enligt stadgande i 17 §
1 mom. landstingslagen, bör förslag för att kunna komma under landstingets
behandling vara skriftligen uppsatt och senast den 15 juli avlämnat
till landstingets expedition, dock må förvaltningsutskottet jämväl efter
nämnda tid men ej senare än fjorton dagar före början av landstingets
möte väcka dylikt förslag. Till landstinget i behörig ordning inkomna förslag
skola, såvitt ske kan, minst åtta dagar före mötets början översändas
till länsstyrelsen och samtliga landstingsmän.
Besvär till Konungen över landstingets beslut skola jämlikt 58 § i lagen
ingivas till länsstyrelsen inom sextio dagar från den dag landstinget avslutats.
Kommunallags kommittén.
Vad först angår t idpunkte n f ö r lagtima la n d s t i n g sm
ö t e har kommittén i sin promemoria till en början erinrat om att nuvarande
bestämmelse om sammanträdestiden infördes år 1919 och trädde
i tillämpning år 1922. Tidigare hade landstingen för sina lagtima sammanträden
kunnat välja mellan andra och tredje måndagen i september. 1919
års ändring skedde i samband med att valdagen flyttades från mars till
september och mandatperiodens början från 1 september valåret til! 1
januari följande år.
Kommittén framhåller vidare, att de s. k. kommunalförfattningssakkunniga,
som år 1923 framlade betänkande med förslag till den nu gällande
landstingslagen (SOU 1923: 18) ingående diskuterat frågan om tidpunkten
för de lagtima landstingsmötena. De sakkunniga hade härvid kommit till
slutsatsen att den genom 1919 års lagändring stadgade tiden vore synnerligen
olämplig och att den därför borde framflyttas till exempelvis andra
måndagen i oktober. Såsom skäl för denna ändring hade särskilt betonats,
att med den fortgående utvecklingen av landstingens uppgifter och verksamhet
följt växande krav på en förbättrad beredning av de ärenden, som
hänskjutits till landstingen och att det för beredningsarbetets effektivitet
ur olika synpunkter vore olyckligt, att detta arbete vore förlagt til! sommarmånaderna.
Då landstingsskatten uppbars vid uppbördsstämma, som
tog sin början redan i november, hade de sakkunniga emellertid i avbidan
på en genomgripande reform av debiterings- och uppbördssystemet nödgats
avstå från att föreslå någon ändring beträffande tiden för landstingsmötena.
Någon sådan ändring hade ej heller upptagits i propositionen (nr 188) till
1924 års riksdag med förslag till landstingslag.
7
Kimgl. Maj:ts proposition nr 17.
I anslutning till det anförda anmärker kommunallagskommittén, att en
sådan reform av debiterings- och uppbördssystemet, som de sakkunniga
efterlyste, genomförts genom det år 1945 införda källskattesystemet. Det
nya förfarandet innebure, att flertalet skatter, däribland landstingsmedlen,
dock ej fastighetsskatt, i form av preliminär skatt uttages under löpande
inkomstår. Denna skatt beräknades med ledning av de beslut om utdebitering
som riksdagen och vederbörande kommunala beskattningsmyndigheter
bestämt för inkomståret.
I fortsättningen framhåller kommittén att vad kommunalförfattningssakkunniga
anfört till stöd för en framflyttning av landstingens mötestid
alltjämt ägde giltighet. En dylik framflyttning syntes med hänsyn till de
angivna skälen ännu mera påkallad än den varit, då de sakkunniga 1923
framlade sitt betänkande. Härutinnan anför kommittén:
Landstingens verksamhet har nämligen sedan dess utvidgats väsentligt,
särskilt på hälso- och sjukvårdens område. Sålunda kan nämnas att landstingens
totalutgifter, som år 1922 utgjorde i runt tal 90 miljoner kronor,
för år 1948 beräknats till cirka 400 miljoner kronor. Landstingens verksamhet
visar alltjämt tendens att utvidgas och i synnerhet torde landstingens
sjukvårdsväsende komma att kräva en omfattande utökning. Med
denna utveckling av verksamheten följer givetvis växande krav på en förbättrad
beredning av de ärenden, som handläggas av landstingen. Beredningsarbetet
för såväl de under landstingen lydande förvaltningsstyrelserna
som förvaltningsutskotten måste till följd härav öka och bliva mera tidskrävande.
Olägenheterna med beredningsarbetets förläggande till sommaren torde
under senare år ytterligare ha tilltagit till följd av att numera allt större
befolkningskategorier åtnjuta sommarsemester och då vanligen vistas å
annan ort än hemorten. Svårigheterna att sammankalla de av landstingen
tillsatta styrelserna ha därför blivit ännu mera påtagliga. Även för landstingens
egen förvaltningspersonal, såväl den som är anställd å landstingens
kanslier som den hos landstingens inrättningar och anstalter anställda personalen,
är beredningsarbetets koncentrering till sommarmånaderna en avsevärd
olägenhet. Denna tid blir många gånger den för personalen mest
arbetstyngda delen av året, och det föreligger därför stora svårigheter att
bereda personalen semester under sommaren.
Kommittén har även berört det förhållandet, att en framflyttning av
landstingens sammanträdestid till oktober månad skulle innebära en omkastning
av ordningen mellan landstingsmötena och landstingsmannavalen
och anför härutinnan:
De speciella anmärkningar, som bruka riktas mot att ett representativt
organ i sin äldre sammansättning sammanträder även efter det att nytt
representantval ägt rum, äro följande. Det måste anses oformligt, att den
äldre representationen skall vara i full funktion och träffa beslut, som
kunna vara av stor betydelse för medborgarna, trots att den icke längre
motsvarar folkets i val uttryckta vilja. Detta blir särskilt olämpligt, om
representationen genom valet erhållit en annan politisk majoritet. Vidare
torde det för de enskilda ledamöterna, som ej blivit omvalda, medföra
8
Kimgl. Maj:ts proposition nr 17.
obehag att nödgas tjänstgöra efter det att andra blivit valda i deras ställe.
Det kan slutligen antagas, att en icke omvald representant visar bristande
intresse för sitt uppdrag.
Häremot må till att börja med erinras om, alt de antydda olägenheterna
endast skulle inträffa vart fjärde år. Vidare må framhållas, att det påtalade
förhållandet, att den äldre representationen fungerar efter nyval,
även föreligger i fråga om stadsfullmäktige — dock ej i Stockholm — och
kommunalfullmäktige, samt att därvidlag veterligen ej torde ha framträtt
några större olägenheter. Ändringarna i den politiska sammansättningen
från val till val äro inera sällan av den storleksordningen, att de förändra
det politiska majoritetsförhållandet inom landstinget. Största delen av de
frågor landstingen ha att avgöra har för övrigt icke någon utpräglat politisk
karaktär. Erfarenheterna från de representationer, vilka i sin gamla
sammansättning fungera även efter nyval, ha ej bestyrkt farhågorna för,
att en icke omvald representant skulle visa bristande intresse för sitt uppdrag.
De olägenheter, som äro förknippade med en framflyttning av de
lagtima mötena till tiden efter valen, måste anses oväsentliga i förhållande
till de fördelar, som den föreslagna reformen skulle medföra.
Det bör i detta sammanhang påpekas, att en omkastad ordning mellan
landstingsmötena och valen i ett hänseende medför en påtaglig fördel i
jämförelse med de nuvarande förhållandena. De år, då nyval äga rum, få
landstingen nu utse ledamöter i förvaltningsutskotten och de under landstingen
lydande förvaltningsstyrelserna utan att veta om dessa ledamöter
komma att väljas till landstingsmän. Därest landstingsmötena hållas först
efter valen, torde landstingen däremot i regel ha möjlighet att bedöma,
huruvida de personer, som väljas till ledamöter i utskott och styrelser,
under nästa mandatperiod komma att tjänstgöra såsom landstingsmän
eller ej.
Kommittén har sålunda funnit att övervägande skäl talade för en framflyttning
av landstingens sammanträdestid. Beträffande frågan, till vilken
tidpunkt denna flyttning borde ske, framhåller kommittén att framför allt
två synpunkter krävde att bliva beaktade. För att debetsedlar skulle kunna
tillställas de skattskyldiga redan i början av löpande inkomstår borde landstingen
ha bestämt utdebiteringen före oktober månads utgång nästföregående
år. Enär ett stort antal landstingsmän också vore riksdagsmän,
måste vidare tillses, att landstingsmötena icke komma att sammanfalla med
en eventuell riksdagssession under hösten. De år 1948 såsom vilande antagna
ändringarna i riksdagsordningen innebure i denna del, att om lagtima
riksdag ej avslutats före den 1 juni, den åter skulle sammanträda
fr. o. in. dag efter den 15 oktober, som prövades lämplig. Landstingsmötena
borde alltså vara avslutade i så god tid före den 16 oktober att landstingsman,
som även vore riksdagsman, kunde infinna sig i riksdagen nämnda
dag. Enligt kommitténs mening vore det därför uteslutet att, såsom landstingsförbundet
föreslagit, bestämma lagtima mötets början till den andra
måndagen i oktober, enär denna dag kunde inträffa så sent som den 14
oktober.
I detta sammanhang framhåller kommittén även, att de lagtima lands
-
9
Kungt. Maj.ts proposition nr 17.
tingsmötena vanligen påginge 4-—6 dagar men att det funnes anledning
antaga att sammanträdestiden kunde behöva ökas.
Från angivna utgångspunkt har kommittén övervägt olika alternativ i
fråga om tiden för mötets början. Med hänsyn till att mötet liksom hittills
borde börja en måndag och det ur flera synpunkter vore fördelaktigt
att flytta sammanträdet så långt fram i tiden som möjligt, har kommittén
härvid stannat för att föreslå, att mötet skall taga sin början den första
måndagen i oktober. Förslaget innebär lagtekniskt endast, att i 16 § landstingslagen
ordet »september» utbytes mot »oktober».
Kommittén finner det icke erforderligt att i lagen införa någon föreskrift
motsvarande den i kommunallagarna rörande primärkommuner år 1946
upptagna bestämmelsen, att den kommunala utdebiteringen för visst år
skall fastställas senast före utgången av oktober månad näst föregående
år. Landstingens möten borde nämligen enligt förslaget regelmässigt komma
att avslutas senast i mitten av oktober månad och dessförinnan hade landstinget
enligt 45 § landstingslagen att upprätta fullständig utgifts- och inkomststat
för följande år, utvisande bl. a. det belopp, som skall utdebiteras
hos landstingsområdets skattskyldiga invånare.
Vad härefter angår frågan om tiden för avgivande av förslag
till landstinget, så framhåller kommittén, att 1924 års landstingslag
ursprungligen stadgade, att förslagen skulle avlämnas senast den
1 augusti. 1946 års riksdag hade emellertid i anledning av motioner i frågan
(I: 100 och II: 192) beslutat, att motionstiden skulle förkortas till 15 juli.
På denna punkt hade landstingsförbundet i sin inledningsvis omförmälda
skrivelse förordat, att förslagstidens utgång framflyttades till den 15
augusti. Då förbundet samtidigt föreslagit, att lagtima mötet skulle börja
den andra måndagen i oktober, innebure förslaget en förlängning av beredningstiden
med en vecka. En sådan förlängning vore enligt förbundsstyrelsens
mening ett allmänt önskemål för att möjliggöra en omsorgsfullare
beredning och ett tidigare utsändande av de tryckta förslagen till
landstingens ledamöter.
Kommunallagskommittén anför för egen del i denna fråga:
Då riksdagen så sent som år 1946 tagit ställning till frågan om motionstidens
längd samt några nya omständigheter, som påkalla en begränsning
av denna tid, icke kunna anses ha framkommit, finner kommittén ej skäl
att nu göra någon ändring i fråga om tidslängden utan föreslår endast, att
förslag till landstinget, med hänsyn till den föreslagna frainflyttningen
av tiden för landstingets början, skola vara avlämnade till landstingets
expedition senast den 15 augusti, dock med rätt för förvaltningsutskottet
att även efter denna tids utgång men ej senare än fjorton dagar före början
av landstingets möte väcka dylikt förslag.
1 fråga om det av landstingsförbundet väckta förslaget om förkortning
av bes v årstid en för klagan över landstings beslut
från 60 till 30 dagar framhåller kommittén, att besvärsreglerna enligt dess
10
Kunyl. Maj.ts proposition nr 17.
diiektiv borde omprövas. Det vore enligt kommitténs mening lämpligast
att först i samband med den allmänna översyn av besvärsrätten, som kommittén
ämnade verkställa, prövas spörsmålet om en ändring av ifrågavarande
besvärstid. Även om landstingets lagtima möte framflyttades till
oktober månad, torde man knappast behöva befara några mera väsentliga
olägenheter av att nuvarande besvärsregler bibehållas.
Remissyttrandena.
Förslaget att flytta den i lag fastslagna tidpunkten för lagtima
landstings början från första måndagen i september till samma dag
i oktober har vid remissbehandlingen så gott som undantagslöst tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. I flera yttranden framhålles, att ändringen
kommer att avsevärt underlätta landstingens och i synnerhet förvaltningsutskottens
och övriga förberedande instansers arbete. Göteborgs och Bohus
läns landstings förvaltningsutskott tillägger:
Ur arbetssynpunkt hade det varit lyckligt om tidpunkten för lagtima
landstingsmöte kunde ha förlagts ännu senare på året än kommittén föreslagit.
Då nu detta önskemål icke synes kunna tillgodoses, vill emellertid
utskottet understryka vikten av att i varje fall icke en tidigare tidpunkt än
den föreslagna får ifrågakomma. Med den omfattning landstingens verksamhet
fått under senare år, har det nämligen varit nära nog olidligt att
hela förberedelsearbetet måst förläggas till den ur alla synpunkter olämpligaste
tiden — sommarmånaderna.
Medicinalstyrelsen framhåller att framflyttningen kunde komma att påverka
styrelsens årliga beräkning av anslagsbehovet för kommande budgetår
för inrättande eller drift av vissa landstingens sjukvårdsanstalter.
Dessa grundade sig nämligen på uppgifter från landstingens expeditioner
sedan årets lagtima möten med tingen avslutats. Skulle dessa beräkningar
ske i samma ordning även sedan tiden härför flyttats enligt förslaget, torde
styrelsen icke kunna avlämna sina petita förrän omkring mitten av november
månad, vilken tidpunkt torde vara väl sen. Emellertid syntes beräkningarna
utan större olägenhet kunna utföras på grundval av förvaltningsutskottets
förslag, i vilket fall någon nämnvärd förskjutning av tiden för
avlämnandet av petita ej behövde komma i fråga. I varje fal! ansåge styrelsen,
att de anmärkta olägenheterna icke vore av den natur, att de borde
hindra ett genomförande av förslaget.
De enda remissinstanser, som förorda en annan tidpunkt för landstings
början än första måndagen i oktober äro länsstyrelsen i Västernorrlands
län och förvaltningsutskottet vid. länets landsting. Utskottet framhåller, att
de av kommittén framförda olägenheterna med att förlägga det förberedande
arbetet till semestermånaderna icke helt undanröjdes genom förslaget,
då ju augusti, dit en del av arbetet enligt detsamma komme att förläggas,
även måste betraktas som semestermånad. Förvaltningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
11
anser, att tidpunkten för landstingens öppnande därför borde förskjutas
ytterligare några veckor eller till sista måndagen i oktober eller första måndagen
i november. Gentemot invändningen, att landstingsmötet då skulle
kollidera med riksdagens höstsession anför utskottet bl. a.:
En undersökning, baserad på senaste uppgifter från Svenska landstingsförbundet,
visar, att av rikets 1 181 landstingsman 164 äro riksdagsledamöter,
varav 56 i första och 108 i andra kammaren. Förvaltningsutskottet
vill ifrågasätta, om detta förhållande är av den stora betydelse, som kommitterade
förmena. Det bör icke vara ogörligt, att så samordna riksdagsoch
landstingsarbetet, att några större ärenden icke upptagas till handläggning
i riksdagen under de dagar, då de riksdagsmän, som tillika äro
landstingsmän, på grund av pågående landstingsmöte nödgas vara frånvarande
under riksdagen.
Förvaltningsutskottet framhåller vidare, att den av utskottet föreslagna
förflyttningen icke torde i någon nämnvärd grad påverka vederbörande
debiteringsförrättares möjligheter att liksom nu kunna tillhandahålla debetsedlarna
omedelbart i början av det löpande inkomståret.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län åberopar som eget yttrande vad förvaltningsutskottet
vid länets landsting sålunda anfört, dock att enligt länsstyrelsens
mening landstingets öppnande med hänsyn till skattedebiteringen
icke lämpligen torde kunna förläggas till senare tidpunkt än den
tredje måndagen i oktober.
Frågan om sammanträdesorten för landsting i län med
flera landsting har tagits upp av länsstyrelsen i Kalmar län med utgångspunkt
från lagens stadgande, att tinget skall sammanträda i länets residensstad,
om ej länsstyrelsen på särskild av föregående års landsting eller i
anseende till inträffade utomordentliga händelser utsatt annan sammanträdesort.
Länsstyrelsen anför:
Varken förslaget eller gällande författning synes räkna med det förhållande,
som råder i Kalmar län, nämligen att länet är delat i två landstingsområden.
Det synes icke rimligt att landstinget i norra länsdelen, som
plägar sammanträda i Västervik, varje år skall göra framställning hos länsstyrelsen
att under det kommande året få sammanträda å annan ort än
länets residensstad. Någon sådan framställning har visserligen, såvitt länsstyrelsen
har sig bekant, hittills icke heller gjorts, vilket ju innebär att författningens
bestämmelser i nu förevarande avseende icke följts. För att
undvika ett fortsatt åsidosättande av författningens föreskrift om platsen
för landstings lagtima möte bör enligt länsstyrelsens mening i nyssnämnda
paragraf klart uttryckas det eller de undantag från regeln, som må ifragakomiua.
Vad härefter angår förslaget att i anslutning till ändringen av sarnmanträdestiden
flytta fram den senaste tidpunkten för a v 1 ä m nande
av motioner till landstinget från den 15 juli till den 15 augusti, har
detta förslag tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstan
-
12
Kungi. Maj.ts proposition nr 17.
ser. Länsstyrelsen i Västmanlands län samt förvaltningsutskotten vid landstingen
i Uppsala, Skaraborgs, Värmlands och Jämtlands län anse dock, att
tiden för förvaltningsutskottets beredning av förslagen härigenom bleve för
kort, och föreslå att sista motionsdagen förlägges till den 1 augusti. Länsstyrelsen
i Jämtlands län vill ej motsätta sig detta förslag och länsstyrelsen
i Värmtands län finner vad förvaltningsutskottet i länet härutinnan anfört
förtjäna beaktande. Till belysning av motiveringen för ändringsyrkandet
må av sistnämnda anförande här återgivas följande:
Sakkunnigas förslag om att framställningar til! landstinget skola vara
avlamnade senast den 15 augusti kan utskottet inte tillstyrka. Visserligen
kan styrelser och direktioner åläggas att komma med sina framställningar
i god tid för att därmed utöka beredningstiden för förvaltningsutskottet,
men alla övriga med önskemål om anslag o. d. inkomma i regel de sista
dagarna före motionstidens utgång. Om sista dagen för framställningarnas
inlämnande sattes till den 1 augusti skulle tid för omsorgsfullare beledning
vinnas och de tryckta förslagen kunde tillställas landstingets ledamöter
i god tid före tingets sammanträde. Särskilt detta senare spörsmål
har diskuterats under de senare åren och svårigheterna att tillmötesgå
ledamöternas önskemål härutinnan öka beroende på svällande tryck och
den allmänna brådskan vid tryckerierna. Reformen med landstingssammanträdenas
framflyttning kommer att medföra långt större nytta om tidsvinsten
på föreslaget sätt koinme de enskilda landstingsmännen till gagn
i deras strävan att rätt fylla sin uppgift.
Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott förordar på liknande
giunder, att nuvarande bestämmelse om 15 juli som sista motionsdag bibehålies,
oavsett att tidpunkten för landstingsmötet framflyttats.
Här må slutligen nämnas, att flera förvaltningsutskott framhållit önskvärdheten
av att tiden för anförande av besvär över landstingsbeslut
förkortas. Med undantag för Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott
ha dessa utskott dock härvid uttryckligen förklarat sig godtaga
kommitténs motiv för att icke nu taga upp denna fråga till behandling.
De partemen t sch e fen.
Ända sedan landstingsinstitutionens tillkomst ha tingens årliga lagliina
möten varit förlagda till september och fr. o. in. år 1922 har tidpunkten
för sammanträdenas början varit i lag fixerad till första måndagen i denna
månad. Denna mötestid har länge ansetts olämplig. Den har nämligen
medfört att beredningsarbetet måst förläggas till sommarmånaderna, då
detta arbete försvårats av de pågående semestrarna. Förberedelserna för
följande års stat ha vidare måst påbörjas så tidigt, att man icke i någon
högre grad kunnat tillgodogöra sig erfarenheterna från tillämpningen av
staten för det löpande året. Tidigare har emellertid en framflyttning av
mötestiden exempelvis till oktober hindrats av att uppbörden av landstingsskatten
skedde redan i början av november. Detta hinder har undanröjts
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
13
genom 1945 års uppbördsreform, vilken för landstingens del innebär,
att utdebiteringen för ett följande år icke behöver vara fastställd
förrän under oktober månad. Då koinmunallagskommittén nu efter framställning
från Svenska landstingsförbundet föreslagit, att tidpunkten för
lagtima landstingsmöte skulle framflyttas till oktober synes detta förslag
därför vara förenat med så stora fördelar, att det bör förordas. Den enda
olägenhet med den föreslagna ordningen, som anförts i den tidigare diskussionen
i frågan, vore att genom densamma landstingen vart fjärde år
komme att sammanträda i sin gamla sammansättning efter de allmänna
kommunalvalen den tredje söndagen i september. Ett liknande förhållande
råder emellertid i fråga om såväl kommunalfullmäktige som stadsfullmäktige
— utom stadsfullmäktige i Stockholm — utan att detta ansetts stötande
eller olämpligt. Kommittéförslaget har också på denna punkt vunnit allmän
anslutning vid remissbehandlingen. De två remissinstanser, som yrkat på
en annan förläggning av landstingsmötena, ha velat att dessa skulle framflyttas
till en ännu senare tidpunkt. Detta skulle emellertid medföra, att
landstingens sammanträden skulle kollidera med den riksdagssession under
hösten, som kan väntas komma att börja på lämplig dag efter den 15 oktober,
därest en 1948 vilandeförldarad grundlagsändring av sådan innebörd
antages av årets riksdag. Inemot hälften av riksdagsmännen äro också
landstingsman. Detta förhållande torde vara ett avgörande skäl mot att
förlägga landstingsmötenas början till senare dag än kommittén förordat
eller den första måndagen i oktober. Då denna tidpunkt även av andra
skäl synes vara lämpligt avvägd, tillstyrker jag kommitténs förslag, vilket
endast innebär att i 16 § landstingslagen ordet »september» utbytes mot
»oktober».
Länsstyrelsen i Kalmar län har ifrågasatt en jämkning även av bestämmelsen
i samma paragraf om landstingens sammanträdesort. Såsom skäl
härför har åberopats, att bestämmelsen icke innefattade någon regel för
det endast för nämnda läns del aktuella fallet att ett län är delat i två
landstingsområden. Emellertid föreskrev Kungl. Maj :t redan i samband
med förordnandet 1864 om sådan uppdelning av Kalmar län, att länets
norra landsting skulle sammanträda i Västervik. Att med hänsyn till länsstyrelsens
påpekande i detta sammanhang ändra bestämmelsen om sammanträdesort
i 16 § landstingslagen torde därför icke vara nödvändigt.
Som en konsekvens av förslaget om framflyttning av tiden för landstingets
början har kommittén förordat motsvarande förskjutning av tiden
för avgivande av förslag till landstinget eller från den 15 juli till den 15
augusti. I likhet med kommittén anser jag på denna punkt, att det ej
finnes skäl att i förevarande sammanhang förlänga tidrymden mellan sista
motionsdagen och landstingets början. Flera förvaltningsutskott ha visserligen
ifrågasatt en sådan förlängning under hänvisning till bl. a. att tiden
6 ä 7 veckor vore allt för knapp för beredningen inom förvaltningsutskottet
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
och tryckning av handlingarna. Emellertid har, såsom kommittén påpekar,
riksdagen 1946 tagit ställning till frågan om motionstidens längd genom
att besluta att sista motionsdagen skulle flyttas från den 1 augusti till den
15 juli. Den avvägning som då skedde av spörsmålet om lämplig tidrymd
för ärendenas beredning i förvaltningsutskottet torde knappast böra rubbas
nu. Jag föreslår alltså att i 17 § 1 mom. andra stycket landstingslagen
ordet »juli» utbytes mot »augusti».
Rätt att sammankalla urtima landstingsmöte.
Gällande bestämmelser.
Jämlikt 18 § landstingslagen äger landstinget sammanträda till urtima
möte endast i de fall, då Konungen omedelbart eller på framställning av
länsstyrelsen därom förordnar eller då sådant möte för handläggning av
vissa bestämda ärenden beslutas av tre fjärdedelar av landstingets på lagtima
möte såsom närvarande antecknade medlemmar.
Bestämmelserna om inkallande av urtima möte innebära, att landstinget
endast kan besluta om sådant urtima möte, som redan vid tiden för det
lagtima mötet kan förutses bliva erforderligt för behandling av vissa ärenden.
Om det mellan de lagtima mötena skulle uppkomma fråga, som kräver
skyndsamt beslut av landstinget, måste Kungl. Maj:t förordna om urtima
möte. Av landsting beslutat möte får icke sammanträda förr än minst två
månader efter det lagtima möte avslutats. Kungörelse om urtima möte skall
utfärdas av länsstyrelsen. Vid urtima möte får ej förhandlas eller beslutas
över andra ärenden än dem, för vilkas handläggning landstinget blivit sammankallat
eller som länsstyrelen enligt kungörelsen hänskjutit till landstingets
prövning. Samtliga nu nämnda bestämmelser funnos redan i 1862
års landstingsförordning och ha sedermera icke undergått någon förändring.
börekomsten av urtima möten med landstingen.
Angående förekomsten av urtima möten har kommunallagskommittén
tian landstingsförbundets byrå inhämtat, att medan urtima möten tidigare
varit sällsynta, dylika möten under senare år förekommit i något större
utsträckning. Ibland har behovet av urtima möte framträtt först efter det
lagtima möte avslutats, och landstingets förvaltningsutskott har då vänt
sig till länsstyrelsen, som hos Kungl. Maj:t gjort framställning om inkallande
av urtima möte. Men det har i några fall inträffat, särskilt under
senare tid, att landstinget självt fattat beslut om att sammanträda till urtima
möte för behandling av vissa frågor, vanligen stora nybyggnadsärenden,
vilka ansetts så brådskande, att uppskov till nästa lagtima möte icke varit
möjligt. Besluten att sammanträda till dylika möten ha, såvitt byrån kunnat
finna, alltid fattats enhälligt eller i varje fall utan rösträkning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 17. 15
Reformförslag.
Kommunalförfattningssakkunniga föreslogo i sitt förut omförmälda betänkande
av år 1923, att förvaltningsutskottet för vissa bestämda ärenden
skulle kunna besluta om urtima mötes sammankallande. Såsom skäl härför
anförde de sakkunniga, att förvaltningsutskottet borde ha möjlighet
att påkalla urtima möte för frågor, som kunde uppkomma mellan de lagtima
tingen och kräva skyndsamt beslut av landstinget. En dylik rätt
syntes enligt de sakkunnigas mening i själva verket allenast vara att betrakta
som en naturlig följd därav, att landstingsförvaltningen i förvaltningsutskottet
erhållit ett centralt organ med förutsättningar att handha
ledningen av densamma. Såsom sådant organ horde utskottet otvivelaktigt
vara särskilt skickat att bedöma, när ett extra sammanträde av landstinget
vore av nöden. Det skulle enligt de sakkunnigas mening även vara en icke
obetydlig fördel, att ett sammankallande av urtima möte i dylikt fall kunde
ske på initiativ från landstingsförvaltningens sida. De sakkunniga framhöllo
emellertid, att det, i betraktande av den vidlyftiga apparat, som ett
urtima landstingsmöte utan gensägelse innebure, låge vikt uppå, att förvaltningsutskottet
icke finge taga rätten att sammankalla urtima möte i
anspråk annat än när verkligt behov av urtima möte förefunnes. Såsom
garanti i detta syfte uppställde de sakkunniga krav på att utskottets beslut
skulle vara enhälligt och att det skulle fattas å sammanträde, till vilket
utskottets samtliga ledamöter i vederbörlig ordning kallats med angivande,
att vid sammanträdet förekomme fråga om urtima möte.
Detta förslag kritiserades emellertid vid remissbehandlingen och upptogs
ej i propositionen till 1924 års riksdag med förslag till ny landstingslag.
Riksdagen gjorde i denna del ingen ändring i förslaget.
I sin inledningsvis omförmälda skrivelse till kommunallagskommittén
har Svenska landstingsförbundet även behandlat denna fråga. Förbundsstyrelsen
framhåller bl. a., att det låge i sakens natur, att landstingens omfattande
och mångskiftande verksamhet icke alltid kunde regleras vid ett
enda, relativt kortvarigt årligt sammanträde. Erfarenheten hade också
visat, uttalar styrelsen, att landstingen under senare år i ökad utsträckning
begagnat möjligheten att sammanträda till urtima möte. Det kunde enligt
styrelsens mening med hänsyn härtill ifrågasättas att i lagen införa bestämmelser
om ytterligare ett lagtima möte, förslagsvis förlagt till våren.
Landstingens behov av mer än ett sammanträde under året skiftade emellertid
i hög grad, såväl de enskilda landstingen emellan som inom ett och
samma landsting från det ena året till det andra. Styrelsen funne det därför
lämpligt, att landstingen själva alltefter omständigheterna i varje särskilt
fall finge avgöra, huruvida ytterligare möte erfordrades, samt att
landstingens möjligheter att sammanträda till urtima möte i anledning
härav borde underlättas. I detta hänseende ansluter sig styrelsen såtillvida
till kommunalförfattningssakkunniga, att den på de av de sakkun
-
16
Kunt)l. Maj.ts proposition nr 17.
nigu anförda skälen föreslår införande av rätt för förvaltningsutskottet att
besluta om urtima möte. I motsats till de sakkunniga anser emellertid
styrelsen att beslut om urtima möte, vare sig det fattats av landstinget eller
förvaltningsutskottet, endast borde kräva enkel majoritet.
Kommunallags kommittén.
Kommittén framhåller, att de restriktiva bestämmelserna om urtima
möte präglats av förhållandena vid tillkomsten av 1862 års landstingsförordning,
då landstingen var en nyskapad institution, för vilken man kände
en viss tvekan och osäkerhet. Landstingsmännen åtnjöte ingen annan gottgörelse
än reseersättning. Några bestämmelser om utskott, som skulle fungeia
mellan mötena funnos icke. Länsstyrelsen hade ett dominerande inflytande
över landstingets verksamhet. Kommittén fortsätter:
De skäl som enligt vad nu angivits torde ha legat till grund för de alltjämt
gällande restriktionerna för landstingets rätt att sammankalla urtima
möte synas numera i allt väsentligt ha bortfallit eller åtminstone i huvudsak
ha förlorat sin betydelse. De ärenden, vilka landstinget har att avgöra,
ha under årens lopp ökats såväl i antal som i fråga om omfång och som
en följd härav har det ofta visat sig vara förenat med svårigheter att på
ett enda relativt kortvarigt sammanträde under året reglera allt som hör
till landstingets verksamhet. Landstingsmännen äro numera berättigade
att uppbära traktamente. Ett urtima möte behöver därför i ekonomiskt
hänseende icke vara så betungande för dem. Landstingets kostnader för
ett urtima möte äro å andra sidan i förhållande till landstingets ekonomi
samt betydelsen av dess verksamhet i allmänhet icke så stora, att det av
denna anledning finnes orsak att i lagstiftningen uppställa särskilda restriktioner
i fråga om rätten att sammankalla till urtima möte.
De representativa organen i primärkommunerna äga rätt att sammanträda,
när de själva med enkel majoritet därom besluta. I fråga om stadsfullmäktige
har denna regel varit gällande alltsedan tillkomsten av förordningen
om kommunalstyrelse i stad. Ur principiell synpunkt måste det
anses mindre tilltalande, att olika regler gälla för landstingen och representationerna
i primärkommunerna.
I fråga om det bestående kravet på kvalificerad majoritet för landstings
beslut om urtima möte erinrar kommittén om att de viktigaste bestämmelserna
i kommunallagarna med krav på sådan majoritet numera upphävts
efter beslut vid 1948 års riksdag. Kommittén hänvisar vidare till de förut
återgivna uppgifterna om att besluten om urtima möte under senare år i
allmänhet fattats utan votering.
Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår kommittén, att bestämmelsen
om landstings rätt alt besluta om urtima möte ändras såtillvida, att
landsting med enkel majoritet skall äga besluta om urtima möte. Liksom
enligt gällande rätt borde sådant möte utlysas endast för handläggning av
vissa bestämda ärenden och icke få äga rum förr än minst två månader
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
efter det att lagtima mötet avslutats. Någon framställning om ändring av
dessa bestämmelser hade icke gjorts.
Kommittén framhåller i fortsättningen, att skälen för att landstings möjlighet
att sammanträda till urtima möte skulle underlättas enligt kommitténs
mening talade för att även förvaltningsutskottet borde ha rätt att
sammankalla sådant möte för behandling av fråga, som uppkommit mellan
de lagtima mötena och som krävde skyndsamt beslut. Till ytterligare
motivering anför kommittén:
Förvaltningsutskottet har alltmer befäst sin ställning som ett centralt
organ för landstingsförvaltningen och måste anses väl skickat att bedöma
behovet av urtima möte. Ur den kommunala självstyrelsens synpunkt måste
det anses lämpligt, att landstinget, i detta fall genom ett sitt organ, och
icke blott Konungen äger besluta om urtima möte. Även i fråga om andra
representationer förekommer det, att ett representationens organ äger besluta,
att representationen skall sammanträda. Sålunda skola kommunalfullmäktige
och stadsfullmäktige sammanträda, när ordföranden finner det
nödigt, och vidare skall sammanträde hållas med kommunalfullmäktige,
när kommunalnämnden det äskar, och med stadsfullmäktige i landsrättsstad,
när drätselkammaren sådant begär. Några olägenheter av nu ifrågavarande
regler ha icke försports i fråga om primärkommunerna. Det synes
därför icke föreligga anledning att, såsom de kommunalförfattningssakkunniga
föreslogo, i landstingslagen införa några bestämmelser i syfte att
skapa en garanti mot ett otillbörligt utnyttjande av utskottets befogenhet
att besluta om inkallande av urtima möte.
Kommittén föreslår sålunda, att förvaltningsutskottet skali erhålla samma
rätt att med enkel majoritet besluta om urtima möte som enligt dess
förut redovisade förslag skulle tillkomma landstinget. Enär enligt 19 §
landstingslagen kungörelse om urtima landsting skall utfärdas av länsstvrelsen
samt det i detta sammanhang ej torde finnas något skäl alt vidtaga
någon ändring härutinnan, borde enligt kommitténs mening till 18 §
i lagen fogas ett stadgande av innehåll, att utskottets beslut om urtima möte
jämte protokoll i ärendet skall översändas till länsstyrelsen.
I samband med dessa ändringar i 18 § borde dess text omgrupperas så
att stadgandet om landstingets och utskottets rätt att besluta om urtima
möte nämndes först.
Remissyttrandena.
Kommunallagskommitléns förslag om ändrade bestämmelser angående
rätt att sammankalla urtima landsting har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av samtliga remissinstanser.
Departementschef eu.
Landstingslagens regler om inkallande av urtima landstingsmöte äro
tämligen restriktiva. Sådant möte kan nämligen enligt 18 § landstingslagen
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 17.
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
hållas endast om Kungl. Maj :t förordnat därom eller lagtiina landsting med
kvalificerad majoritet beslutat att urtima möte skall äga rum. Då landstingens
verksamhet ökat och uppgifterna numera äro så omfattande och
mångskiftande, att de många gånger ej kunna lösas vid det lagtiina mötet,
ha under senare år urtima sammanträden förekommit i större utsträckning
än tidigare. Det har härvid framstått som angeläget, att möjligheten
att få sådant möte till stånd underlättas. Särskilt har det ansetts
olägligt, att förvaltningsutskottet haft att direkt eller genom länsstyrelsen
vända sig till Kungl. Maj:t om efter lagtiina mötets slut på hösten under
det följande arbetsåret ett sammanträde med landstinget erfordrats. Redan
1923 upptogo också de kommunalförfattningssakkunniga i det förslag,
vilket ligger till grund för den nuvarande landstingslagen, en regel, att förvaltningsutskottet,
därest det var enhälligt, skulle få sammankalla urtima
möte. I lagen bibehöllos emellertid landstingsförordningens bestämmelser,
vilka i sak överensstämde med de nu gällande. På framställning av landstingsförbundet
har kommunallagskommittén nu på nytt tagit upp denna
fråga till behandling och föreslagit att lagtiina landsting och förvaltningsutskott
med enkel majoritet skulle få besluta om inkallande av urtima
landsting. Förslaget, som icke föranlett några erinringar vid remissbehandlingen,
synes väl ägnat att medföra den önskvärda lättnaden i möjligheten
att få urtima möte till stånd. Vad särskilt angår kraven på kvalificerad
majoritet i landstinget eller enhällighet i förvaltningsutskottet för ifrågavarande
beslut, så torde det, som kommittén framhållit, ej finnas anledning
att uppställa några sådana krav, vilka icke ha någon motsvarighet i
lagarna om kommunalstyrelse på landet och i stad. Ej heller i övrigt har
jag något att erinra mot vad kommittén anfört på denna punkt. Jag tillstyrker
alltså kommitténs förslag till ändringar i 18 § landstingslagen. I
fråga om paragrafens närmare utformning hänvisas till lagtexten och kommitténs
förut återgivna motivering.
Landstingsmans rätt till traktamentsersättning.
Gällande bestämmelser.
Enligt 23 § landstingslagen åtnjuter landstingsman under landstingets
möte samt under resan fram och åter av landstingsmedel —- förutom reseersättning
— dagtraktamente, som utgår med 24 kronor för landstingsman,
som ej bor å den ort, där landstinget hålles, och med 16 kronor för övriga
landstingsmän. I paragrafens tredje stycke föreskrives emellertid, att traktamente
under landstingets möte icke må utgå för längre tid än tio dagar i
följd, räknat från mötets början.
Rätten för landstingsmännen att åtnjuta dagtraktamente infördes 1912
och 1917. Traktamentets belopp har vid olika tillfällen höjts, senast efter
beslut av 1947 års riksdag.
19
Kungl. .1 Iaj:ts proposition nr 17.
Begränsningen av rätten till traktamenlsersättning tillkom genom 1924
års landstingslag efter förslag av kommunalförfattningssakkunniga, vilka
dock förordade något längre tid eller 14 dagar. I landstingsförordningen
gällde emellertid i realiteten eu motsvarande begränsning i det att längsta
tiden för landstingets möte var bestämd i förordningen. Tiden utgjorde
sex helgfria dagar, dock ägde landstinget under viss förutsättning förlänga
sin samvaro med högst fyra lielgfria dagar därutöver.
Kommunalförfattningssakkunniga anförde till motivering för sitt förslag,
som även innefattade att tidsbegränsningen för landstingens sammanträden
skulle upphävas, i huvudsak följande:
V isserligen torde det hitintills icke lia förekommit, att något landsting
utnyttjat föreskrifterna om mötestidens längd, men med hänsyn till den
ständigt fortgående ökningen av landstingsverksamhetens omfattning kunde
det dock vara önskligt, att landstingen bereddes möjlighet att förfoga över
ytterligare några dagar för slutförandet av det vid mötet föreliggande arbetet.
Det vore givetvis av stor vikt, att lagstiftningen icke genom en alltför
snävt tillmätt maximitid för mötet hindrade landstingen att, om de för
ärendenas grundliga övervägande funne påkallat, övergå till en mindre
hastig förhandlingstakt än den som nu vanligen användes. Några farhågor
för att landstingen genom att erhålla större frihet i fråga om mötestidens
längd skulle föranledas att onödigt förhala mötet torde ej behöva hysas. Sådana
farhågor skulle i och för sig innebära ett underskattande av den allmänanda,
utan vilken självstyrelse över huvud taget icke skulle kunna utövas
på ett tillfredsställande sätt. Erfarenheten hitintills hade visserligen givit
vid handen, att landstingsmännen i allmänhet vore starkt benägna att påskynda
mötets avslutande för att med det snaraste kunna återgå till sina
borgerliga sysselsättningar. Då emellertid numera traktamentsersättning
tillerkänts samtliga landstingsmän och traktamentena blivit höjda, skulle
erfarenheterna hädanefter kunna bliva helt annorlunda. Med beaktande
av denna invändning och då längre arbetstid än fjorton dagar under lagtima
landsting, såvitt utvecklingen kunde överblickas, icke torde vara erforderlig
annat än i exceptionella undantagsfall, ansåge de sakkunniga sig,
efter förebild i riksdagsordningens föreskrift om begränsning av riksdagsmännens
arvode, böra inskränka landstingsmännens rätt till ersättning till
högst fjorton dagar.
K omm unallagskom mitten.
Kommittén framhåller, att landstingsförbundet i sin skrivelse till kommittén
föreslagit, att bestämmelsen om begränsning av landstingsmännens
rätt till traktamentsersättning skulle slopas. Enligt förbundsstyrelsens mening
vore det opåkallat att genom lagbestämmelser direkt eller indirekt beskära
landstingens mötestid. Kommittén ansluter sig för egen del till detta
förslag och anför till motivering bl. a.:
De farhågor, som de kommunalförfattningssakkunniga hyste för att
landstingsmännen, sedan dagtraktamenten införts för samtliga ledamöter,
onödigt skulle förhala landstingets förhandlingar, ha ingalunda besannats.
Erfarenheten torde snarare giva vid handen, att tiden för landstingsmötena
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
beräknas alltför knapp, och afl förhandlingarna därför måste forceras i
sådan grad, att landstingsmännen stundom ej få tillräcklig tid att sätta sig
in i de många gånger vidlyftiga ärenden, som landstingen ha att avgöra.
Det synes därför ur nu nämnda synpunkt icke finnas något skäl att bibehålla
den i lagen angivna tidsbegränsningen för rätten till traktamente. Vad
som möjligen skulle kunna anses tala mot ett upphävande av bestämmelsen
skulle vara det förhållandet att, såsom förut nämnts, landstingsmötena
vanligen ej pågå mera än 4—6 dagar, och att bestämmelsen därför i realiteten
icke i nämnvärd grad kan sägas ha beskurit landstingens mötestid
men genom sin existens dock garanterar, att missbruk icke kan förekomma.
Man bör emellertid icke bortse ifrån, att det finnes anledning antaga, att
tiden för mötena i framtiden måste utsträckas på grund av en alltjämt
fortgående ökning av landstingsverksamheten.
I anledning av den av kommunalförfattningssakkunniga gjorda jämförelsen
med riksdagsmännens arvoden framhåller kommittén vidare, att
frågan om en omläggning av dessa arvoden från månadsarvoden till årsarvoden
aktualiserats genom ett förslag härutinnan i det betänkande, som
särskilda sakkunniga 1947 framlagt angående riksdagens arbetsformer och
därmed sammanhängande frågor (SOU 1947: 79). Spörsmålet hade dock
ännu ej fått sin lösning.
Remissyttrandena.
Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag att upphäva tidsbegränsningen
för landstingsmännens rätt till arvode undantagslöst lämnats utan
erinran.
Departementschefen.
I 23 § tredje stycket landstingslagen finnes f. n. en föreskrift om att dagtraktamente
till landstingsman icke må utgå för längre tid än 10 dagar i
följd. Den infördes 1924 i samband med att en förut gällande begränsning
av tiden för landstingsmötena utgick ur författningen. Då landstingens
sammanträden regelmässigt icke pågå mer än 4—6 dagar, synes föreskriflen
icke ha någon större betydelse. Såsom kommunallagskommittén framhållit
kan det emellertid antagas, att om landstingens verksamhet fortsätter
att öka i omfattning, tingen måste hållas samlade längre tid än f. n. Föreskriften
skulle i ett sådant läge kunna verka hindrande. Dess borttagande
torde icke föranleda, att landstingen hållas samlade längre än som anses
nödvändigt. I likhet med kommittén föreslår jag därför att bestämmelsen
får utgå ur landstingslagen.
1 fråga om tiden för de föreslagna lagändringarnas ikraftträdande har
jag intet att erinra mot kommitténs förslag, att denna sättes till den 1 juli
1949. Härigenom kunna de nya bestämmelserna om tidpunkten för lagtirna
landstingsmöte tillämpas redan innevarande år.
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Föredraganden hemställer härefter, att ett i enlighet med det anförda
inom inrikesdepartementet upprättat förslag till lag angående ändring i
lagen den 20 juni 1921 (nr 349) om landsting måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
K. A. Åkerberg.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1949:60 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ris proposition, nr 17, med förslag till lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 a1 i texten