Med förslag till lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus
1949-03-11 · 69 sidor, varav 68 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 68 av 69 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1949:179, Med förslag till lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 179.
1
Nr 179.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus;
given Stockholms slott den 1 april 19^9.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag med särskilda bestämmelser om
utskrivning från sinnessjukhus.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Eije Mossberg.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Enligt det i propositionen framlagda lagförslaget må Konungen beträtfande
visst sinnessjukhus kunna förordna att vid sjukhuset skall inrättas
en lokal utskrivningsnämnd. Den skall bestå av sjukvårdsläkaren och två
särskilt utsedda personer, av vilka en skall vara eller ha varit innehavare
av domarämbete eller eljest vara lagfaren. Denna nämnd skall besluta om
utskrivning från sjukhuset av sådana intagna, vilkas utskrivning f. n. prövas
av en central .sinnessjuknämnd såsom första och enda instans, d. v. s.
straffriförklarade och vissa med dem jämställda personer. För att den
lokala nämnden skall få skriva ut en sådan intagen fordras enligt förslaget
att den är enig. Äro ledamöterna ej ense skall om någon ledamot så yrkar
ärendet hänskjutas till sinnessjuknämndens prövning. Nämnden skall i
princip icke få fatta beslut i eu utskrivningsfråga utan att dess ledamöter
skaffat sig personlig kännedom om den som skall utskrivas.
Den lokala nämndens beslut skall enligt förslaget kunna överklagas hos
sinnessjuknämnden. Avslås begäran om utskrivning tillkommer klagorätt
envar som äger påkalla utskrivning, llifalles framställning må överinspektören
för sinnessjukvården och statsåklagare inom 14 dagar hänskjuta frågan
till den centrala nämnden.
I—Bihang till riksdagens protokoll 19A9. 1 sand. Nr 179.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
Lokala utskrivningsnämnder avses f. n. endast skola inrättas vid Ulleråkers,
S:t Sigfrids och Sidsjöns sjukhus samt ytterligare något sinnessjukhus.
För vinnande av erfarenheter förordas att den nya ordningen skall göras
provisorisk. Lagen föreslås därför skola gälla endast 2^2 år från den
1 januari 1950.
Kungl. Maj.ts proposition nr 17!).
3
Förslag
till
Lag
med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus.
Härigenom förordnas som följer.
1 §■
I den mån Konungen beträffande visst sinnessjukhus förordnar därom
skall i stället för vad i 20 § första och andra styckena, 21—23 och 26 §§
sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321)1 stadgas om utskrivning
från sinnessjukhus i sådant hänseende gälla vad nedan i denna lag sägs.
2 §•
Vid sinnessjukhus, som avses med förordnande enligt 1 §, skall för prövning
av utskrivningsfrågor finnas en särskild nämnd (utskrivning snämnd)
bestående av sjukvårdsläkaren samt två av Konungen utsedda personer, av
vilka en skall vara eller hava varit innehavare av domarämbete eller eljest
vara lagfaren och den andre bör vara i allmänna värv erfaren.
För en var av de särskilt utsedda ledamöterna i utskrivningsnämnden
förordnar Konungen, där så erfordras, en eller flera suppleanter. Suppleant
för särskilt utsedd ledamot skall uppfylla de för denne stadgade behörighetsvillkoren.
Beträffande jäv mot de särskilt utsedda ledamöterna i nämnden skall i
tillämpliga delar gälla vad om domarejäv är stadgat.
Konungen förordnar om ordförandeskapet i nämnden samt meddelar de
närmare bestämmelser i övrigt angående nämndens verksamhet, som må
erfordras utöver vad i denna lag stadgas.
3 §.
Beträffande sådan för vård å sinnessjukhus intagen person, för vilkens
utskrivning jämlikt 18 § sinnessjuklagen hinder möter på grund av vad i
andra stycket av samma paragraf stadgas, tillkommer det utskrivningsnämnden
vid sinnessjukhuset alt efter anmälan eller framställning, som
nedan sägs, besluta om utskrivning enligt 17 eller 19 § nämnda lag.
I andra fall än som angivas i första stycket ankommer det på sjukvårdsläkaren
ensam att besluta om utskrivning, sjukvårdsläkaren dock obetaget
att i dylika fall hänskjuta ärendet till utskrivningsnämndens prövning.
1 Senaste lydelse, se beträffande 20 § SFS 1945: 467 samt beträffande 21 och 22 §§ SFS
1941: 509.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 179.
Där sjukvårdsläkaren ensam äger besluta om utskrivning, må jämväl
överinspektören för sinnessjukvården förordna därom.
4 §•
I fall där det tillkommer utskrivningsnämnden att besluta om utskrivning
eller ärendet av sjukvårdsläkaren överlämnats till utskrivningsnänmdens
prövning, må utskrivning ej ske med mindre nämndens ledamöter äro
ense därom. Äro ledamöterna icke ense, skall, därest någon ledamot så
yrkar, ärendet hänskjutas till sinnessjuknämndens prövning.
Innan utskrivningsnämnden fattar beslut i ärende om utskrivning, skola
nämndens ledamöter hava skaffat sig personlig kännedom angående den,
om vars utskrivning är fråga. Är denne utskriven på försök, må dock beslut
fattas även om samtliga ledamöter av nämnden icke hava sådan
kännedom.
5 §•
Utskrivning av den, som för vård intagits å sinnessjukhus, må påkallas
av den intagne själv, så ock av hans förmyndare, gode man, make eller anförvant
eller av någon, som är ansvarig för kostnaden för hans vårdande
å sinnessjukhuset. Påkallas utskrivning hos utskrivningsnämnden, skall
framställningen därom göras skriftligen.
Finner sjukvårdsläkaren anledning föreligga till utskrivning i fall, där
beslutanderätten tillkommer utskrivningsnämnden, skall han ofördröjligen
göra anmälan därom hos nämnden.
Överinspektören för sinnessjukvården må, där beslutanderätten i utskrivningsfråga
tillkommer utskrivningsnämnden, påkalla nämndens prövning
av frågan.
6 §•
Utskrivningsnämnden är icke skyldig att mer än en gång var fjärde månad
pröva framställning om utskrivning som i 5 § första stycket sägs.
7 §•
Har framställning om utskrivning lämnats utan bifall, må envar, som
enligt 5 § äger påkalla utskrivning, genom skriftlig framställning hänskjuta
utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens prövning. Avser framställningen
fall, där sjukvårdsläkaren ensam äger besluta om utskrivning, skall vad i
6 § finnes stadgat beträffande där avsedd framställning härvid äga motsvarande
tillämpning.
8 §.
Har utskrivningsnämnden beslutat om utskrivning av person, som avses
i 3 § första stycket, må, såframt överinspektören för sinnessjukvården
eller statsåklagare av särskilda skäl hos utskrivningsnämnden gjort förbehåll
härom, överinspektören eller statsåklagare skriftligen hänskjuta ut
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 179. 5
skrivningsfrågan till sinnessjuknämndens prövning. Framställning härom
skall göras inom fjorton dagar från dagen för utskrivningsnämndens beslut.
I fall, som avses i första stycket, må utskrivningsnämndens beslut ej gå
i verkställighet förrän det visat sig att*beslutet blivit beståndande eller sinnessjuknämnden
annorlunda förordnat.
9 §•
Har någon, vilken är för vård intagen å sinnessjukhus, som avses med förordnande
enligt 1 §, givit tillkänna, att han anser sig icke böra kvarhållas
där, skall han genom sjuk vårdsläkarens försorg erhålla meddelande om den
rätt att göra framställning om utskrivning, som enligt 5—7 §§ denna lag
tillkommer honom.
Vill intagen som i första stycket sägs hos utskrivningsnämnden eller
sinnessjuknämnden göra framställning om utskrivning, skall möjlighet beredas
honom att uppsätta erforderliga skrifter.
10 §.
Vad i denna lag stadgas om överinspektören för sinnessjuk vården skall
beträffande sinnesslövården i stället gälla inspektören för sinnesslövården.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950 och gäller till och med den
HO juni 1952.
6
Kiingl. Maj.ts proposition nr 179.
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 11 mars 1949.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, fråga
om inrättande av lokala utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen samt
anför.
I skrivelse den 20 maj 1947 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj :t måtte
framlägga förslag om inrättande av lokala utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen.
Med anledning härav uppdrogs den 30 december 1947 åt statens sinnessjukvårdsberedning1
att verkställa utredning angående frågan om inrättande
av sådana nämnder samt inkomma med det förslag vartill utredningen
kunde föranleda. Beredningen överlämnade den 25 november 1948
promemoria med förslag om inrättande av dylika utskrivningsnämnder. I
promemorian föreslås ändringar i sinnessjuklagens 18 och 20—23 §§
av innebörd att utskrivning från sinnessjukhus av sådana intagna, vilkas
utskrivning f. n. i första hand beslutas av sinnessjuknämnden, skall beslutas
av en lokal utskrivningsnämnd vid varje sjukhus bestående av sjukvårdsläkaren
och två lekmän. Beslutet skall få överklagas hos sinnessjuknämnden.
Beredningens lagförslag torde såsom bilaga (Bil. A) få fogas till
protokollet i detta ärende.
Över promemorian ha yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
riksåklagarämbetet, statskontoret, medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden,
strafflagberedningen, 1947 års psykopatvårdsutredning, Svenska psykiatriska
föreningen samt sjukhusdirektionerna i Stockholm, Göteborg och
1 Statens sinnessjukvårdsberedning tillkallades enligt bemyndigande den 13 juni 1947 för
att inom inrikesdepartementet biträda vid fortsatt handläggning av frågorna om sinnessjukvårdens
effektivering och utbyggnad. I handläggningen av ifrågavarande ärende ha deltagit
statsrådet Eije Mossberg samt av beredningens ledamöter överdirektören Erik Björkquist,
ledamoten av riksdagens första kammare Elon Andersson, medicinalrådet Peder Björck,
överläkaren vid Långbro sjukhus Erik Goldkuhl, dåvarande överinspektören för sinnessjukvården
i riket Gunnar Lundquist, ledamoten av riksdagens andra kammare Gösta Skoglund,
förste uppsyningsmannen vid Säters sjukhus Gustaf Snygg och överläkaren vid S:t Lars
sjukhus Gayler White. Vid förslagets juridiska utformning har beredningen biträtts av
hovrättsrådet Yngve Samuelsson.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
Malmö. Medicinalstyrelsen har överlämnat yttranden från direktionerna
för samtliga statens sinnessjukhus utom Sundhy sjukhus. Direktionerna
ha i allmänhet bifogat yttranden från vederbörande sjukhuschefer. Direktionen
för Ulleråkers sjukhus har överlämnat ett yttrande av läkare vid
sjukhuset. Göteborgs stads sjukhusdirektion har åberopat en promemoria
av sjukhusdirektören i staden, i vilken promemoria finnes intaget ett yttrande
av sjukhuschefen vid Lillhagens sjukhus.
Bland remissinstanserna äro meningarna delade, även om flertalet i princip
tillstyrker beredningens förslag. I några yttranden förordas att den
föreslagna ordningen t. v. genomföres endast i begränsad omfattning.
Såsom närmare kommer att utvecklas i fortsättningen kan jag med denna
modifikation i huvudsak ansluta mig till vad beredningen förordat. Det
torde få överlämnas åt Kungl. Maj :t att bestämma vid vilka sinnessjukhus
lokala utskrivningsnämnder skola inrättas och den nuvarande ordningen
bör bibehållas vid övriga sinnessjukhus. Ett förslag till lagstiftning av
denna innebörd har upprättats inom inrikesdepartementet. Lagen har givits
tidsbegränsad giltighet.
Jag vill i det följande närmare redogöra för vad i ärendet förekommit
och börjar därvid med de nuvarande bestämmelserna på detta område.
Gällande bestämmelser.
Enligt sinnessjuklagen den 19 september 1929 meddelas beslut om utskrivning
från sinnessjukhus antingen av vederbörande sjukvårdsläkare
eller av sinnessjuknämnden, överinspektören för sinnessjukvården äger
därjämte befogenhet att förordna om utskrivning i sådana fall, då det enligt
lagen ankommer på sjulcvårdsläkaren att besluta därom. Vad om överinspektören
för sinnessjukvården är stadgat äger, såvitt angår sinnesslövården,
i stället tillämpning å inspektören för sinnesslövården.
Sinnessjuknämnden är utskrivningsmyndighet beträffande den som på
grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas
till ansvar för begånget brott eller som, enligt vad känt är, under inflytande
av sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet riktat brott,
vilket icke blivit beivrat (20 § första stycket, jämfört med 18 § andra stycket).
Vidare handlägger sinnessjuknämnden fråga om utskrivning av den
som enligt domstols förordnande intagits i allmän uppfostringsanstalt men
överförts till sinnessjukhus och slutligt utskrivits från anstalten eller som
intagits å sinnessjukhus i samband med frigivning från straffarbete eller
fängelse eller utskrivning från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt.
Sinnessjuknämnden kan uppdraga åt sjuk vårdsläkaren att beträffande
viss person meddela beslut om utskrivning i nämndens ställe. Har sådant
uppdrag meddelats och begår därefter den, om vilkens utskrivning är fråga,
8
Kungl. Maj. ts proposition nr 179.
mot annans personliga säkerhet riktat brott, skall uppdraget anses åter
kallat (20 § första stycket).
I andra fall än sådana, i vilka beslut om utskrivning enligt nyss återgivna
bestämmelser i första hand skall meddelas av sinnessjuknämnden,
ankommer det på vederbörande sjukvårdsläkare — samt överinspektören
för sinnessjukvården — att förordna därom (20 § andra stycket). Finner
sjukvårdsläkaren anledning föreligga till utskrivning i fall, där beslutanderätten
tillkommer sinnessjuknämnden, har han att ofördröjligen göra
anmälan därom hos nämnden. Sådan anmälan kan göras jämväl av överinspektören
för sinnessjukvården (21 §).
Jämte det sinnessjuknämnden i första hand beslutar om utskrivning av
förut angivna kategorier sinnessjuka fungerar nämnden i fråga om övriga
sinnessjuka såsom överinstans i förhållande till sjukvårdsläkaren i utskrivningsfrågor.
Har sjukvårdsläkaren lämnat framställning om utskrivning
utan bifall, må nämligen envar, som äger påkalla utskrivning, hänskjuta
utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens prövning (23 §). Nämnden är
dock icke skyldig att mer än en gång var fjärde månad pröva sådan framställning
om utskrivning. Samma begränsning gäller i fråga om nämndens
skyldighet att pröva framställning om utskrivning av straffriförldarad eller
annan om vars utskrivning nämnden i första hand äger besluta (22 § andra
stycket). Klagan över nämndens beslut är icke tillåten.
De fall, i vilka utskrivning från sinnessjukhus kan ske, äro närmare reglerade
i 17—19 §§ sinnessjuklagen.
Angående utskrivning från sinnessjukavdelning vid fångvården av den
som efter straffriförklaring för vård förvaras å sådan avdelning gälla enligt
50 § sinnessjuklagen samma regler som för utskrivning från sinnessjukhus
av straffriförklarad med den avvikelsen endast att överinspektören
för sinnessjukvården icke äger föreslå utskrivning.
Sinnessjuknämnden består enligt vad i 2 § stadgas av fem ledamöter.
Chefen för medicinalstyrelsen är självskriven ledamot; övriga ledamöter
jämte suppleanter utses av Konungen. Av de särskilt utsedda ledamöterna
skola två vara i sinnessjukvård särskilt kunniga läkare. De båda övriga få
icke vara läkare, och den ene av dem skall vara eller hava varit ordinarie
innehavare av domarämbete.
Sinnessjuknämndens arbetsbörda och dess handläggning av utskriv
ningsärenden.
Sinnessjukvårdsberedningen har verkställt vissa undersökningar rörande
sinnessjuknämndens arbetsbörda och arbetssätt m. m. samt redogjort för
resultatet därav i sin promemoria. Angående antalet ärenden innehåller
promemorian följande uppgifter.
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 179.
Antalet av sinnessjuknämnden avgjorda ärenden har under de senare
åren uppgått till mellan 3 000 och 4 000 per år. Flertalet av dessa ärenden
avser frågor om patienters utskrivning (definitiv utskrivning, försöksutskrivning
eller ändring av försöksutskrivningsvillkor). Ett mindre antal
ärenden har varit av annan art, exempelvis förfrågningar från sjukvårdsläkare,
framställningar från patienter beträffande vilka vederbörande sjukvårdsläkare
träffat avgörande innan ärendet kommit före i nämnden, vissa
förordnanden, organisationsfrågor in. in.
Antalet av nämnden slutligt avgjorda ärenden har under nämndens verksamhetstid
utgjort:
Å r
Utskrivnings-
ärenden
Ärenden av
annan art
Summa
1931 ................
363
75
438
1932 ................
457
52
509
1933 ................
593
56
649
1934 ................
741
83
824
1935 ................
963
75
1 038
1936 ................
1 122
76
1 198
1937 ................
1 417
17
1 434
1938 ................
1 685
24
1 709
1939 ................
2 144
74
2218
1940 ................
2 243
82
2 325
1941 ................
2 481
124
2 605
1942 ................
2 784
118
2 902
1943 ................
3 019
138
3 157
1944 ................
3 358
272
3 630
1945 ................
3 584
284
3 868
1946 ................
3 626
207
3 833
1947 ................
3 529
273
3 802
Enligt av sinnessjuknämnden till inrikesdepartementet lämnade preliminära
uppgifter utgjorde antalet under år 1948 behandlade ärenden 3 711.
Av redogörelsen i promemorian för sinnessjuknämndens arbetssätt in. in.
må här återgivas följande:
Antalet sammanträden av nämnden och genomsnittliga antalet ärenden
vid varje sammanträde framgår av denna uppställning:
Å r
Antal
sammanträden
Därav på
sjukhus
Genomsnittligt
antal avgjorda
huvudärenden
per samman- träde
1943 ................
48
4
66
1944 ................
47
1
78
1945 ................
50
1
71
1946 ................
60
6
60
1947 ................
02
7
57
Utskrivningsärende aktualiseras hos sinnessjuknämnden genom skriftlig
ansökning, vilken vanligen ingives av patienten själv, någon anhörig till
denne, sjukvårdsläkaren eller annan enligt sinnessjuklagen behörig person.
Om ansökningen göres av sjukvårdsläkaren eller ingives genom denne,
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
bifogar läkaren sitt eget yttrande, vanligen omfattande 1/3—3 sidor, jämte
de handlingar som regelmässigt erfordras för bedömande av ärendet.
Om ansökningen inkommit direkt till nämnden utan att ha passerat sjukvårdsläkaren
remitteras densamma till läkaren, vilken har att avgiva yttrande,
i regel inom 14 dagar. Som regel utnyttjas dock denna tid icke helt.
Från den tidpunkt fullständig utredning föreligger i ärendet, kräver behandlingen
inom nämnden omkring en vecka eller kortare tid. Varje
ärende granskas, innan nämnden in pleno upptager det till prövning, av
två ledamöter, av vilka den ene skall vara psykiater. Ärendena fördelas
följaktligen mellan ledamöterna så, att varje psykiater granskar hälften av
föreliggande ärenden samt ordföranden och envar av de två övriga ledamöterna
vardera en tredjedel.
Samtliga ärenden anmälas till sammanträde av sekreteraren samt föredragas
mer eller mindre utförligt efter ledamöternas önskemål i varje särskilt
fall. Flertalet ärenden erfordra emellertid icke föredragning. Åtskilliga
av dessa senare fall gälla patienter, vilkas förhållanden nämndens ledamöter
lärt känna från tidigare ärenden. Sammanträde tager som regel 1—2
timmar i anspråk.
Sinnessjuknämnden besöker varje år ett antal sjukhus för att bereda
åtminstone ett begränsat antal patienter tillfälle till personlig kontakt. Antalet
dylika besök under de senaste åren framgår av tabellen rörande nämndens
sammanträden. Innan besök företages, erhåller nämnden från vederbörande
sjukvårdsläkare en förteckning över de patienter, vilkas utskrivning
är nära förestående (ett 20-tal eller flera) jämte handlingarna beträffande
dem. Sedan nämnden härigenom i förväg skaffat sig kännedom
om ärendena, beredes varje dylik patient vid besöket tillfälle till personligt
samtal (demonstration). I flertalet av dessa ärenden meddelar nämnden
vid samma sammanträde sitt beslut. I mån av tid mottager nämnden även
patienter, vilka först vid besökstillfället göra framställning om samtal. För
varje samtal beräknas i genomsnitt omkring 15 minuter.
Beträffande innehållet av sinnessjuknämndens avgöranden må följande
återgivas ur arbetsberättelsen för år 1947:
Beslutens innehåll
N
O
ND
P
S:a
Utskrivning ......................................
338
74
2
3
467
Delegation av utskrivningsrätt......................
172
40
—
—
212
Försöksutskrivning 1 månad > ....................
508
125
1
2
636
» 1 » < ....................
140
27
—
1
168
Utsträckt frigång..................................
52
12
1
—
65
Fortsatt försöksutskrivning ........................
463
107
—
—
570
Ändring av villkor ................................
77
25
—
—
102
Återförvisning till sjukvårdsläkaren..................
1
—
5
47
53
Avslag............................................
634
167
72
302
1 175
Anm.: Summa
2 435
577
81
355
3 448
N = av domstol straffriförklarade.
0 = övriga, i första hand på nämndens beslut ankommande fall (patienter, som begått
brottslig handling men ej tilltalats, från säkerhetsanstalt eller interneringsanstalt
överförda).
ND = besvär i delegerade ärenden.
PN = överförda från säkerhetsanstalt eller internering.
P = i första hand på sjukvårdsläkaren ankommande fall (besvär
av icke brottsliga).
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
Fördelningen av utskrivningsärendena på de olika statliga sinnessjukhusen
belyses av följande i beredningens promemoria intagna tabell, som
avser sinnessjuknämndens under år 1947 avgjorda utskrivningsärenden.
Statliga sinnessjukhus
N1
O+ND + PN1
P1
S:a
Psykiatriska sjukhuset ................
76
9
7
92
Ulleråker (Uppsala)....................
163
80
36
279
S:ta Anna (Nyköping)..................
25
17
5
47
Sundby (Strängnäs)....................
120
46
11
177
Birgitta (Vadstena)....................
70
14
7
91
Ryhov (Jönköping)....................
52
19
8
79
S:t Sigfrid (Växjö) ....................
226
20
20
266
S:ta Gertrud (Västervik) ..............
36
15
8
59
S:t Olof (Visby) ......................
12
3
5
20
S:t Lars (Lund) ......................
89
26
10
125
Vipeholm (Lund)......................
2
—
—
2
S:ta Maria (Hälsingborg) ..............
80
11
3
94
S:t Jörgen (Göteborg)..................
26
1
4
31
Restad (Vänersborg) ..................
68
48
14
130
Källshagen » ..................
419
83
37
539
Marieberg (Kristinehamn)..............
20
15
3
38
Västra Mark (Örebro)..................
57
4
17
78
Salberga (Sala)........................
386
49
38
473
Säter ................................
46
22
7
75
Sidsjön (Sundsvall) ....................
206
60
12
278
Gådeå (Härnösand)....................
19
10
13
41
Frösö (Östersund)......................
33
21
6
60
Umedalen (Umeå) ....................
37
32
7
66
Furunäset (Piteå)......................
33
30
6
69
1 Ang. beteckningarnas innebörd se anmärkning under föregående tabell.
Från kommunala sinnessjukhus härrörde 1947 137 ärenden, fördelade
på 11 sjukhus, och från sinnessjukavdelningar inom fångvården 89 ärenden,
varav 74 från anstalten på Håga.
Tidigare reformförslag.
19U1 års riksdag.
Rätten för sinnessjuknämnden att uppdraga åt sjukvårdsläkaren att i
nämndens ställe hesluta om utskrivning tillkom först år 1941 genom en då
vidtagen lagändring. Enligt den avfattning bestämmelsen då erhöll kunde
sådant uppdrag dock ej meddelas beträffande intagen, som begått mot annans
personliga säkerhet riktat brott.
Anledningen till ifrågavarande lagändring var en av sinnessjuknämnden
till Kungl. Maj:t gjord framställning om ändrade bestämmelser för nämndens
verksamhet i syfte att vinna lättnad i nämndens alltmer stegrade
arbetsbörda.
I den för riksdagen framlagda propositionen (nr 121) framhöll föredragande
departementschefen, statsrådet Möller, att grunden till den upp
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
delning av utskrivningsfrågorna mellan sinnessjuknämnden och sjukvårdsläkaren
som företagits i sinnessjuklagen framför allt vore att söka däri att
prövningen av utskrivningsfrågor beträffande straffriförklarade och vissa
andra sinnessjuka ansetts mera ansvarsfull och därför måst uppdragas åt
en särskilt kvalificerad myndighet. Det kunde emellertid ifrågasättas huruvida
de strängare reglerna vore behövliga i avseende å straffriförklarade
som icke begått brott mot person; i varje fall syntes det icke behöva möta
betänkligheter att ge sinnessjuknämnden möjlighet att åt sjukvårdsläkaren
överlämna beslutanderätten i fråga om utskrivning av sådana sinnessjuka,
vilkas brottslighet ej riktat sig mot annans personliga säkerhet.
Första lagutskottet erinrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande
(nr 38) över propositionen hl. a., att då sinnessjuknämnden icke syntes
vara i stånd att hinna med alla de uppgifter, som åvilade densamma, det
framstode som en nära till hands liggande lösning att begränsa nämndens
verksamhet till den huvuduppgift, för vilken nämnden egentligen inrättats,
eller att utgöra en opartisk och auktoritativ klagoinstans, dit de intagna
och deras anhöriga skulle kunna vända sig med framställningar om utskrivning.
Utskottet uttalade vidare såsom sin uppfattning, att genom vad
i propositionen föreslagits för att minska nämndens arbetsbörda någon bestående
lösning icke torde kunna vinnas, men att utskottet — som tillstyrkte
de föreslagna ändringarna i utskrivningsbestämmelserna — med
tanke på strafflagberedningens då pågående utredning icke funne sig böra
tillstyrka motionsvis framförda yrkanden om en ytterligare utsträckning
av sjukvårdsläkarens befogenhet med avseende på utskrivning.
Strafflagberedningens förslag och yttrandena däröver.
Strafflagberedningen har i sitt år 1942 avgivna betänkande angående
strafflagens tillräknelighetsbestämmelser, sinnesundersökning in. in. (SOU
1942; 59) även behandlat frågan om utskrivning från sinnessjukhus av
straffriförklarade och andra sinnessjuka som begått brott. Härom uttalade
strafflagberedningen att den presumtion om farlighet för det allmänna, som
ett av straffriförklarad eller annan sinnessjuk begånget brott innebure, i
allmänhet måste medföra att större försiktighet och en viss återhållsamhet
iakttoges innan man skrede till utskrivning. Det måste därför i de allvarligare
fallen tillses, att vistelsen å sinnessjukhuset genom sin längd komme
att innebära en garanti för att patienten verkligen definitivt tillfrisknat innan
han utskreves. Intagning på sinnessjukhus hade i dessa fall icke allenast
karaktären av en vårdåtgärd utan innebure tillika en samhällets
skyddsåtgärd i rättssäkerhetens intresse. De rent psykiatriska synpunkterna
kunde därför icke få vara ensamt avgörande vid ett beslut om utskrivning,
utan en medverkan av personer, som kunde anses särskilt representera
de allmänna skyddssynpunkterna vid utskrivningsfrågans avgörande,
vore påkallad.
13
Kungl. Maj. ts proposition nr 179.
I sistnämnda hänseende måste enligt strafflagberedningens mening sinnessjuknämndens
sammansättning vara synnerligen väl avpassad. Olägenheter
vore emellertid förknippade med en central prövning av nu ifrågavarande
utskrivningsärenden. En stark anhopning av sådana ärenden hos
den centrala myndigheten medförde sålunda, att ett vart av dessa icke
kunde ägnas den ingående och grundliga prövning som vore önskvärd. Beredningen
föreslog från dessa utgångspunkter en decentralisering av utskrivningsförfarandet
i fråga om straffriförklarade och med dem i utskrivningshänseende
likställda personer. Genom en dylik decentralisering kunde
man råda hot på vissa nackdelar, som vidlådde det nuvarande systemet.
Härutinnan framhöll beredningen, att sinnessjuknämndens prövning oftast
måste ske utan den personliga kontakt med den intagne, som en lokal utskrivningsmyndighet
kunde ernå. Beredningen pekade vidare på att skriftväxlingen
mellan sinnessjuknämnden och sjukvårdsläkaren upptoge en
icke oväsentlig del av den sistnämndes tid samt medförde tidsutdräkt. Möjligheterna
att placera en patient i lämplig arbetsanställning vid utskrivning
försvårades ibland därigenom att sinnessjuknämndens besked måste avvaktas.
En lokal utskrivningsnämnd kunde smidigare och snabbare få till
stånd ett beslut i brådskande situationer. Ett ytterligare skäl för en starkare
decentralisering av utskrivningsförfarandet beträffande straffriförklarade
och likställda låge däri, att sinnessjuknämnden skulle erhålla den
ställning som ursprungligen avsetts skola tillkomma densamma såsom en
klagoinstans till skydd för de intagna.
Enligt strafflagberedningens mening borde det vara till fyllest att utöver
sjukvårdsläkaren två av Kungl. Maj:t för ändamålet förordnade personer,
av vilka den ene vore eller varit ordinarie innehavare av domarämbete och
den andre borde vara i allmänna värv erfaren, medgåve att utskrivning
finge ske. Beredningen förutsatte därvid, att utskrivning icke skulle kunna
ske med mindre båda de särskilt förordnade personerna vore ense med sjukvårdsläkaren
om att sådan vore tillrådlig. Motsatte sig någon av dem att
den intagne utskreves, borde frågan förfalla. Beredningen hade övervägt att
i dylikt fall utskrivningsfrågan automatiskt skulle hänskjutas till sinnessjuknämnden
men funnit detta överflödigt. Den intagne eller någon som
ägde föra talan för honom kunde hos sinnessjuk nämnden påkalla prövning
av frågan och kunde givetvis därvid påräkna bistånd av sjukvårdsläkaren.
Om klagan ej fördes, syntes emellertid anledning saknas att draga frågan
under nämndens prövning.
I syfte att främja att även de båda för utskrivningsfrågor utsedda lekmännen
skulle grunda beslutet på personlig kännedom om den intagne, ansåg
beredningen böra stadgas att, innan beslut fattades i fråga rörande utskrivning,
de som skulle pröva frågan skulle ha skaffat sig dylik
kännedom.
Vad angår frågan, vilka personer som skulle omfattas av de särskilda
14
Kungi. Maj.ts proposition nr 179.
utskrivningsregler strafflagberedningen föreslagit, uttalade beredningen, att
därest lokala organ tillskapades för prövning av utskrivningsfrågan, skäl
icke syntes föreligga att göra någon begränsning i förhållande till gällande
rätt.
I syfte att stärka utskrivningsgarantierna beträffande sådana på sinnessjukhus
intagna personer, som begått mycket grova brott eller genom omständigheterna
vid det begångna brottets utförande eller eljest framstode
såsom särskilt farliga, föreslog beredningen att överinspektören för sinnessjukvården
skulle äga rätt att i fråga om viss person förbehålla sig att
bliva hörd före utskrivningen och att, när så skett, överinspektörens yttrande
skulle inhämtas innan beslut om utskrivning fattades. Denna föreskrift
ansåg beredningen böra gälla även i fråga om utskrivning av strafffriförklarad,
som förvarades å sinnessjukavdelning vid fångvården, oaktat
överinspektören icke hade någon inspektionsrätt eller inspektionsskyldighet
beträffande fångvårdens sinnessjukavdelningar.
Strafflagberedningens förslag remissbehandlades i vanlig ordning. Förslaget
att decentralisera utskrivningsförfarandet beträffande straffriförklarade
och med dem i utskrivningshänseende jämställda tillstyrktes
härvid — om än stundom med vissa modifikationer — i flertalet av de
yttranden, däri frågan berördes. Bland de tillstyrkande märktes justitiekanslersämbetet,
Svea hovrätt, statskontoret, Svenska psykiatriska föreningen,
Svenska läkaresällskapet, sjukhuscheferna vid S:t Lars, S:t Jörgens
och Sidsjöns sjukhus samt direktionerna för Salberga och Säters sjukhus.
I de tillstyrkande yttrandena ansågs förslaget innebära fördelar främst
därigenom att den lokala nämndens ledamöter hade tillfälle till personlig
kontakt med patienten och dessutom ofta kände väl till honom. Vidare
framhölls, att utskrivningen på detta sätt i vissa fall möjligen kunde ske
snabbare än genom sinnessjuknämnden. Genom förslaget finge vidare
sjukvårdsläkarna lättnad i sin arbetsbörda genom minskning av skriftväxlingen
med sinnessjuknämnden i utskrivningsfrågor.
Sjukhuscheferna vid S:t Lars, S:t Jörgens och Sidsjöns sjukhus uttryckte
emellertid tvivelsmål, huruvida det vore möjligt att på varje ort uppbringa
kompetenta personer med de kvalifikationer beredningen angivit, som, vore
villiga att mottaga förordnande att biträda sjukhusläkaren i utskrivningsfrågor.
Farhågor för att ett utskrivningsförfarande enligt strafflagberedningens
förslag skulle medföra ett mindre enhetligt bedömande uttalades av
justitiekanslersämbetet. Ämbetet framhöll bl. a., att klagan visserligen
kunde föras hos sinnessjuknämnden över beslut, varigenom utskrivning
vägrats. På denna väg kunde alltså vinnas en viss enhetlighet. Frågan vore
emellertid, om tillräcklig likformighet skulle ernås härigenom. Att märka
vore också, att klagan icke finge föras mot beslut, varigenom utskrivning
medgåves, även där sådan utskrivning med hänsyn till rättssäkerheten
15
Kungl. Maj. ts proposition nr 179.
framstode som olämplig. Ämbetet ansåg det böra övervägas att beträffande
sådana å sinnessjukhus intagna personer, som begått mot annans personliga
säkerhet riktat brott, bibehålla beslutanderätten om utskrivning hos
sinnessj uknämnden.
Även statskontoret ansåg, att utskrivningen från sinnessjukhus av sådana
straffriförklarade som gjort sig skyldiga till grövre brott borde ankomma
på sinnessjuknämnden.
Svea hovrätt fann det för säkerställande av enhetlig rättstillämpning
önskvärt att beslut, som fattats av den lokala utskrivningsnämnden, kunde
hänskjutas till sinnessj uknämnden, innan de ginge i verkställighet. Rätt att
inom snävt begränsad tid påkalla sinnessjuknämndens prövning kunde
lämpligen tillerkännas överinspektören för sinnessjukvården och vederbörande
landsfogde. Direktionen för Säters sjukhus framhöll, att det vore
osannolikt, att de båda lekmän, som skulle deltaga i utskrivningsfrågan,
ville taga på sitt ansvar att kvarhålla en patient, som läkaren ville utskriva.
Det borde därför föreskrivas, att om någon av lekmännen icke ville utskriva
patienten, frågan borde hänskjutas till sinnessj uknämnden. Ett sådant
arrangemang skulle säkerligen även bidraga till en enhetlig praxis i
utskrivningsf rågor.
Beredningens förslag avstyrktes av medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden
samt sjukhuscheferna vid Källshagens, Mariebergs och Restads
sjukhus.
Medicinalstyrelsen förklarade sig icke finna ådagalagt att förslaget innebure
någon fördel framför nuvarande ordning.
Sinnessjuknämnden ansåg det förenat med vissa risker att i de lokala
utskrivningsnämnderna den ende psykiatriskt sakkunnige läkaren finge
det dominerande inflytandet. Enligt nämndens mening bleve vid den föreslagna
anordningen kravet på enhetlig behandling av de straffriförklarade
åsidosatt. Härtill komme att anordnandet av lokala utskrivningsnämnder
bleve tungrott och dyrbart.
De avstyrkande sjukhuscheferna ansågo, att den centrala prövningen
innebure större garantier för ett enhetligt bedömande av utskrivningsfrågorna.
19b5 års riksdag.
Ett på strafflagberedningens betänkande grundat förslag till ändringar
i sinnessjuklagen framlades för 1945 års riksdag genom proposition nr 259.
I denna upptogs icke beredningens förslag om lokala utskrivningsnämnder.
Härom anförde föredragande departementschefen, statsrådet Bergquist,
bl. a. följande:
Vad beredningen föreslagit har i flertalet yttranden i princip tillstyrkts,
därvid särskilt framhållits att förslagets genomförande skulle medföra en
minskning av den nuvarande skriftväxlingen med sinnessjuknämnden i ut
-
16
Kungl. Maj. ts proposition nr 17!).
skrivningsfrågor. I övriga yttranden, däribland de som avgivits av medicinalstyrelsen
och sinnessjuknämnden, har däremot beredningens förslag
i denna del avstyrkts. För min del befarar jag, i enlighet med vad i dessa
avstyrkande yttranden anförts, att en så stark decentralisering av prövningen
som beredningen föreslagit kommer att medföra att bedömandet
av olika sjukhus kommer att bliva alltför oenhetligt. Jag vill i detta hänseende
åberopa vad justitiekanslersämbetet anfört därom att en sådan olikformighet
endast till en del avhjälpes genom rätten att klaga hos sinnessjuknämnden,
enär beslut, varigenom utskrivning medgivits, icke kan bliva
föremål för sådan klagan. I detta sammanhang bör anmärkas, att enligt
vad sinnessjuknämnden anfört nämnden i allmänhet varit mera restriktiv
än läkarna. Såsom nämnden framhållit kan genom nämndens sammansättning
olika psykiatriska synpunkter göra sig hörda, medan i en lokal
utskrivningsnämnd risk föreligger för en ensidig belysning av fallen från
psykiatrisk synpunkt.
Det är emellertid uppenbart att vissa fördelar äro förknippade med en
ökad decentralisering av utskrivningsrätten. Utöver att en lättnad i sinnessjuknämndens
arbetsbörda vinnes torde sålunda det minskade behovet
av skriftväxling med nämnden medföra arbetsbesparing för sjukvårdsläkaren.
Möjligheterna att placera den som skall utskrivas i lämpligt
arbete torde också i viss mån ökas. Med hänsyn till önskvärdheten att bibehålla
största möjliga enhetlighet i utskrivningsfrågorna kan jag dock
icke förorda en ytterligare decentralisering i vidare mån än att sinnessjuknämnden
bör även i fråga om den som begått brott mot annans personliga
säkerhet kunna överlåta åt sjukvårdsläkaren att besluta om utskrivning. I
I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 37) anförde första lagutskottet
följande:
Enligt utskottets mening tala beaktansvärda skäl för en decentralisering
av utskrivningsförfarandet. Strafflagberedningens förslag har ock tillstyrkts
i flertalet av de remissyttranden, däri frågan om utskrivningsförfarandet
berörts. Det stora antalet utskrivningsärenden angående straffriförklarade
och med dem i förevarande hänseende likställda — under år
1944 uppgick antalet till 2 985 — medför att varje ärende icke kan ägnas
den ingående prövning, som vore önskvärt. Härtill kommer att sinnessjuknämnden
i det stora flertalet fall måste verkställa prövningen med stöd
allenast av skriftlig utredning. Detta nödvändiggör i sin tur en betungande
skriftväxling. En lokal utskrivningsmyndighet kan vidare, såsom i lagstiftningsärendet
framhållits, på ett smidigare och snabbare sätt tillse att den
utskrivne placeras i lämplig miljö och erhåller lämpligt arbete. Departementschefen
har som skäl mot förslaget att decentralisera utskrivningsförfarandet
åberopat bland annat, att bedömningen i utskrivningsfrågor kunde
befaras bliva alltför oenhetlig. Viktigare än formella enhetlighetssynpunkter
— vilka, när prövningen allenast grundas på ett skriftligt material, lätt
leda till ett schablonmässigt bedömande — är enligt utskottets mening att
man vid utskrivningen söker nå fram till ett ur såväl samhällets som den
enskildes synpunkt riktigt bedömande av varje särskilt fall, grundat på
omedelbar, personlig kontakt med fallet. Ur synpunkten av den enskildes
rättssäkerhet må vidare erinras att nämndens ursprungliga uppgift att
vara en besvärsinstans för de intagna förskjutits till deras nackdel därigenom
att den även fått uppgiften att emot sjukvårdsläkarna bevaka det
Kungl. Maj:ts proposition nr 179. 17
allmännas intresse av de intagnas kvarhållande ur samhällsskyddets synpunkt.
Utskottet anser sig icke i frågans nuvarande läge kunna framlägga förslag
om en ändrad organisation för utskrivningsfrågornas handläggning.
Frågan bör emellertid upptagas till förnyat övervägande i samband med
den omprövning av undersökningsväsendets organisation, som utskottet
här förordat.
1947 års riksdag.
I de likalydande motionerna I: 41 och II: 75 yrkades, att riksdagen måtte
besluta att hos Kungl. Maj :t hemställa om förslag till ändring av sinnessjuklagen
avseende inrättande av lokala utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen.
Motionärerna framhöllo, att de av strafflagberedningen anförda skälen
för inrättande av lokala utskrivningsnämnder genom vissa händelser under
senare tid fått ökad styrka. Antalet ärenden, som kommit under sinnessjuknämndens
prövning, hade sålunda så när som på år 1946 vuxit under
vart och ett av de senaste fyra åren. Möjligheterna för sinnessjuknämnden
att erhålla personlig kontakt med klientelet vid sammanträden på de olika
sjukhusen begränsades av de praktiska svårigheterna, och i de flesta fall
måste ärendena avgöras utan att nämnden vid något tillfälle kunnat skaffa
sig en på personlig undersökning grundad kännedom om vederbörande.
Enligt motionärernas mening skulle inrättandet av lokala utskrivningsnämnder
ur flera synpunkter innebära stora fördelar. För det första skulle
det innebära en förenklad utskrivningsprocedur, som skulle befria sjukvårdsläkaren
från en del betungande skrivarbete. Skriftväxlingen med sinnessjuknämnden,
som utgjorde en väsentlig del av dennes expeditionella
arbete, skulle sannolikt minska avsevärt. Vidare skulle även sinnessjuknämndens
arbetsbörda lättas. Men framför allt skulle ett starkare lokalt
lekmannainflytande vid utskrivningen av de ofta ömtåliga kriminalfallen
kunna leda till att den felaktiga föreställningen om oberättigat kvarhållande
av patienter på sinnessjukhusen undanröjdes, liksom även eventuellt
farhågor ur den allmänna säkerhetens synpunkt vid dessa patienters utskrivning.
Utskottet inhämtade yttranden över motionerna från medicinalstyrelsen,
sinnessjuknämnden, strafflagberedningen och Svenska psykiatriska föreningen.
Straff lagberedningen och psykiatriska föreningen tillstyrkte bifall till
motionerna.
Medicinalstyrelsen fann de av motionärerna anförda skälen för inrättandet
av lokala utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen värda allt beaktande
även om styrelsen hysle tveksamhet i vissa avseenden. Sammanfattningsvis
uttalade medicinalstyrelsen att enligt styrelsens mening vissa
skäl talade för inrättandet av dylika nämnder. Styrelsen ansåg emellertid
2 — Dihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 179.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
bl. a., att sinnessjuknämnden alltjämt borde besluta beträffande patienter,
som visat sig farliga för annans personliga säkerhet.
Sinnessjuknämnden uttalade att såväl fördelar som nackdelar vore förenade
med en reform i enlighet med motionärernas förslag. För ett övergivande
av den nuvarande ordningen ansåge emellertid sinnessjuknämnden
böra krävas, att ett decentraliserat förfarande skulle vara väsentligt överlägset
den nuvarande centrala prövningen. Detta kunde enligt nämndens
mening dock icke anses vara fallet. Då vidare frågan om decentralisering
av inskrivningsväsendet vore mera komplicerad än som framginge av motionerna,
borde riksdagen, även vid en positiv inställning till tanken, dock
icke nu taga ställning på ett mera bindande sätt än genom en begäran om
utredning. Härför talade bl. a., att någon utredning om kostnaderna för
de lokala nämnderna icke förelåge. Sinnessjuknämnden framhöll vidare
bl. a. att den kunde bemästra sin dåvarande arbetsbörda men däremot icke
någon avsevärt stegrad sådan. Ärendenas antal hos nämnden visade emellertid
tendens att avtaga, detta till följd av den utvidgade delegationsrätten
samt ändringarna i 5 kap. strafflagen. Något tvångsläge med hänsyn till
nämndens arbetsbörda för en ändring efter de riktlinjer motionärerna
tänkt sig, torde icke föreligga, utan frågan om decentralisering kunde prövas
fritt.
Första lagutskottet framhöll i sitt utlåtande nr 36 att visserligen hade i
yttrandena över motionerna delade meningar kommit till uttryck om lämpligheten
av att inrätta lokala utskrivningsnämnder vid sjukhusen. Enligt
utskottets mening måste emellertid de olägenheter förslaget möjligen kunde
innebära, anses väga lätt i jämförelse med de fördelar som förslaget koinme
att medföra. Huvudinvändningen mot en decentralisering syntes alltjämt
vara, att bedömningen i utskrivningsfrågor kunde befaras bli alltför oenhetlig.
Denna invändning måste emellertid anses tillräckligt vederlagd genom
vad utskottet i denna del anfört vid 1945 års riksdag.
Enligt utskottets mening vore det uppenbart, att om sinnessjuknämnden
hade möjlighet till personlig kontakt med dem, vilkas utskrivning det
gällde, det skulle skapas bättre förutsättningar för utskrivningsfrågornas
riktiga avgörande än som funnes f. n., då nämnden endast undantagsvis
hade tillfälle till sådan kontakt. En lokal utskrivningsnämnd borde däremot
alltid kunna skaffa sig en på personlig kännedom grundad uppfattning
om varje utskrivningsfall.
Utskottet fortsatte:
Det är icke troligt att den häftiga kritik som tid efter annan riktats mot
sinnessjukvården kommer att upphöra, om lokala utskrivningsnämnder inrättas.
Kritiken, som grundas ömsom på påståendet att för annans säkerhet
farliga patienter utskrivas för lättvindigt och ömsom på det motsatta
förhållandet att patienter oberättigat kvarhållas i anstalt, torde ofta bottna
i ett rent känslomässigt betraktelsesätt, något som enligt sakens natur
lätt sker inom ett så ömtåligt område som sinnessjukvården. Genom in
-
19
Kungl. Maj. ts proposition nr 179.
rättandet av lokala utskrivningsnämnder skulle emellertid allmänheten erhålla
tillfälle till ökad insyn i sinnessjukvården, och förtroendet för denna
torde därigenom komma att stärkas. Oberättigad kritik mot utskrivningsnämndernas
behandling torde i fråga om straffriförklarade och med dem
i utskrivningshänseende jämställda kategorier icke så lätt kunna vinna gehör,
om avgörandet av utskrivningsfrågorna i första instans träffas, icke
av en central nämnd efter en allenast på handlingarna verkställd prövning
av fallen, utan av en lokal nämnd, bestående av sjukvårdsläkaren jämte
två erfarna och omdömesgilla lekmän. För vederbörande patient måste det
ock kännas betydligt mer tillfredsställande att få personligen framlägga sin
sak inför den myndighet, som har att besluta om utskrivningen, än att helt
bero av den bild av hans fall som skriftliga handlingar kunna giva.
I fråga om de lokala nämndernas sammansättning ansåg utskottet strafflagberedningens
förut nämnda förslag väl avpassat. Utskottet ifrågasatte
dock om icke det juridiska elementet i nämnden borde bestämmas på sådant
sätt som skett beträffande anstaltsnämnd vid fångvårdsanstalt.1
Beträffande den lokala utskrivningsnämndens kompetens förklarade sig
utskottet icke kunna biträda medicinalstyrelsens förslag att från nämndens
handläggning undantaga frågor om utskrivning av patienter, som kunde
anses farliga för annans personliga säkerhet. Med en sådan anordning
skulle nämnden alltjämt komma att kvarstå som beslutande i första instans
i ett stort antal fall litan att ha möjlighet att komma i den personliga
kontakt med patienterna, som enligt utskottets mening vore av så stor betydelse
i utskrivningsärenden. Vidare skulle man härigenom gå miste om
förmånen att ovanpå det i första hand beslutande organet —- den lokala
nämnden — ha en klagoinstans hos vilken den intagne kunde anföra besvär
över vägrad utskrivning.
Önskemålet att beträffande svårbedömda utskrivningsfrågor lekmännen
i en lokal nämnd icke skola vara helt beroende av sjukvårdsläkarens sakkunskap
syntes utskottet bäst tillgodoses genom att överinspektören för
sinnessjukvården tillerkändes rätt att i fråga om viss person förbehålla sig
att bliva hörd före utskrivningen och att, när så skett, överinspektörens
yttrande skulle inhämtas, innan beslut om utskrivning fattades.
Om ledamöterna i en lokal nämnd icke kunde enas i en utskrivningsfråga,
borde enligt utskottets mening utskrivning icke ske. Att frågan i sådant
fall regelmässigt skulle underställas sinnessjuknämndens prövning
syntes icke vara påkallat. Goda skäl talade emellertid enligt utskottets mening
för att sjukvårdsläkaren skulle äga befogenhet att hänskjuta frågan
till sinnessjuknämndens avgörande om han ansåg utskrivning böra äga
rum, men någon av de andra ledamöterna av den lokala nämnden motsatte
sig detta.
Beträffande den verkan inrättandet av lokala utskrivningsnämnder
kunde få på handläggningen inför sinnessjuknämnden anförde utskottet,
1 —• — — vara eller hava varit innehavare av domarämbete eller eljest vara lagfaren.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
att det icke kunde anses tillfredsställande, att sinnessjuknämnden vid ändring
av den lokala nämndens beslut grundade sitt avgörande på ett rent
skriftligt material. Enligt utskottets uppfattning vore det emellertid att
förvänta att sinnessjuknämndens arbetsbörda genom decentraliseringen
skulle nedgå så avsevärt, att nämnden eller åtminstone någon av dess ledamöter
i de fall, där det verkligen erfordrades, skulle bli i tillfälle att få
personlig kontakt med den intagne.
Utskottet hemställde att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
att Kungl. Maj:t till 1948 års riksdag ville framlägga förslag om inrättande
av lokala utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen. Riksdagen
biföll utskottets utlåtande.
Sinnessjukvårdsberedningen.
Sinnessjukvårdsberedningens förslag innebär att en lokal utskrivningsnämnd
vid varje sjukhus skall besluta om utskrivning av sådana intagna,
för vilka sinnessjuknämnden f. n. är utskrivningsmyndighet. Den lokala
utskrivningsnämnden skall bestå av sjukvårdsläkaren samt två lekmän, av
vilka den ena skall vara eller ha varit domare eller eljest vara lagfaren.
Enligt förslaget skall sjukvårdsläkaren alltjämt ensam besluta om utskrivning
av övriga intagna. Sjukvårdsläkaren skall emellertid äga hänskjuta
fråga om sådan utskrivning till den lokala nämndens prövning. Utskrivningsnämndens
ledamöter skola vara skyldiga att skaffa sig personlig kännedom
angående den, om vars utskrivning är fråga. Utskrivning skall ej
få ske, om icke nämndens ledamöter äro ense därom. Vid oenighet skall på
yrkande av ledamot ärendet liänskjutas till sinnessjuknämnden. Har framställning
om utskrivning avslagits, skall beslutet kunna överklagas hos
sinnessjuknämnden. Därjämte skall i vissa fall en bifallen framställning
om utskrivning kunna av överinspektören för sinnessjukvården och statsåklagare
hänskjutas till sinnessjuknämndens prövning. I
I sin promemoria framhåller sinnessjukvårdsberedningen, att en ändrad
ordning för behandling av ärenden om utskrivning från sinnessjukvårdsanstalt
påkallats främst av följande skäl:
1) sinnessjuknämndens arbetsbörda hade sedan åtskilliga år befunnit
sig nära det maximum, som ansågs kunna bemästras med nuvarande
organisation,
2) personlig kontakt mellan patienten och den utskrivande myndigheten
hade ansetts vara erforderlig för ett riktigt avgörande,
3) ökad insyn och medinflytande från lekmannahåll beträffande utskrivningsärendena
förväntades skapa större förtroende för sinnessjukvården
hos patienterna och allmänheten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
21
Sinnessjukvårdsberedningen anför härefter, att den i likhet med riksdagens
första lagutskott och strafflagberedningen funnit övervägande skäl
tala för en decentralisering av utskrivningsförfarandet. ökningen av sinnessjuknämndens
arbetsbörda vore enligt beredningens mening så betydande
vid jämförelse med förhållandena vid nämndens tillkomst — i runt
tal en tiodubbling — att det måste anses ligga i sakens natur, att den gällande
organisationens lämplighet behövde omprövas. Visserligen förekomme
bland de i statistiken redovisade ärendena åtskilliga, som av olika
anledningar icke krävde något mera betungande arbete från ledamöternas
sida, exempelvis ärenden om fortsatt försöksutskrivning samt ärenden rörande
patienter, vilka nämnden lärt känna från tidigare ansökningar. Det
nuvarande antalet ärenden ansåge beredningen likväl vara alltför högt. Det
hade framtvingat en arbetsfördelning, som bl. a. innebure att nämndens
ordförande toge personlig kännedom om allenast omkring en tredjedel av
hela antalet. Detta förhållande måste enligt beredningens mening betecknas
som otillfredsställande, även om ärenden av tveksam natur föredroges
vid nämndens sammanträden. En liknande arbetsfördelning torde eljest
icke tillämpas inom nämnder med likartade arbetsuppgifter eller inom kollegiala
domstolar. En väsentlig minskning av sinnessjuknämndens arbetsbörda
vore därför synnerligen önskvärd.
Beredningen framhåller i fortsättningen:
Rörande möjligheten att genom ett ändrat utskrivningsförfarande skapa
ökat förtroende för sinnessjukvården hos såväl patienter som allmänheten
har under diskussionen framhållits, att alla som ha att handlägga ärenden
om utskrivning av sinnessjuka småningom bli förbrukade vad patienternas
förtroende beträffar. Det har vidare framhållits, att den starka kritik, som
tid efter annan riktats mot sinnessjukvården, i allmänhet varit så starkt
affektbetonad, att sinnessjukvården säkerligen icke kan räkna med att förskonas
därifrån, hur utskrivningsförfarandet än gestaltas. Även om dessa
synpunkter i och för sig icke kan helt frånkännas berättigande, anser emellertid
beredningen, att den möjlighet till ökad insyn, som inrättandet av
lokala utskrivningsnämnder skulle medföra, är ägnad att i betydande grad
stärka förtroendet för sinnessjukvården.
Sinnessjukvårdsberedningen har emellertid upptagit Ull diskussion även
andra tänkbara lösningar av frågan om en förbättring av utskrivningsförfarandet
än inrättande av lokala utskrivningsnämnder. De möjligheter,
som beredningen anser kunna komina i fråga äro dels en uppdelning av
sinnessjuknämnden på avdelningar, dels ökad delegering till sjukvårdsläkaren
av rätten att meddela beslut i utskrivningsärende, dels ock inrättande
av regionala nämnder, gemensamma för två eller flera sjukhus.
Eventuellt skulle eu kombination av flera av de angivna lösningarna kunna
tänkas. Angående dessa alternativ anför beredningen:
En minskning av ledamöternas i sinnessjuknämnden arbetsbörda skulle
givetvis vinnas genom att nämnden uppdelades på avdelningar. En dylik
uppdelning skulle dock knappast i avsedd omfattning tillgodose önskemålen
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
om ökad personlig kontakt i utskrivningsärenden och om ökad lekmannainsyn,
vilka båda önskemål torde få betraktas som var för sig mycket angelägna.
Lättnad i sinnessjuknämndens arbetsbörda torde, såsom nämnts, vidare
kunna ske genom att i ökad utsträckning delegera beslutanderätten till
sjukvårdsläkarna. Vid tillkomsten år 1929 av den nu gällande sinnessjuklagens
bestämmelser förekom straffriförklaring huvudsakligen beträffande
personer, vilka gjort sig skyldiga till grövre brott. I detta avseende har
numera inträtt en förskjutning genom att straffriförklaring förekommer
även i mål, som röra brottslingar vilka icke i samma grad äro farliga för
det allmännas säkerhet, exempelvis i mål rörande stölder, där det stulnas
värde stundom är tämligen ringa. Om sjukvårdsläkarna erhölle behörighet
att besluta om utskrivning av sådana patienter, vilka begått rena egendomsbrott,
skulle en väsentlig begränsning av antalet ärenden hos sinnessjuknämnden
åstadkommas. Av sinnessjuknämnden skulle däremot alltjämt
handläggas ärenden rörande patienter, vilka begått brott mot person eller
eljest kunde anses farliga för någons personliga säkerhet, häri givetvis inbegripet
egendomsbrott av grövre natur, exempelvis mordbrand, skadegörelse
genom sprängning, skadegörelse mot allmänt trafikmedel o. dyl.
Väsentlig minskning av antalet ärenden hos sinnessjuknämnden skulle
jämväl kunna åstadkommas därest nämndens befattning med utskrivningsärenden
begränsades till att gälla exempelvis endast patienters förstagångsutskrivning
från sjukhus samt den definitiva utskrivningen. Härigenom
skulle nämnden befrias från eu stor mängd ärenden, som endast avse fortsatt
försöksutskrivning, ändring av villkor in. in. Med denna anordning
skulle emellertid sinnessjuknämnden förlora den löpande kontakten med
ärendena.
Icke heller en ökad överflyttning till sjukvårdsläkaren av vissa ärenden
på sätt nu nämnts skulle emellertid tillgodose önskemålen om ökad personlig
kontakt mellan patienten och sinnessjuknämnden i återstående fall
eller leda till ökad insyn beträffande sinnessjukvården. Fasthåller man vid
dessa krav, återstår att överväga lämpligheten av att inrätta lokala utskrivningsnämnder,
antingen en nämnd vid varje eller flertalet statliga sinnessjukhus
eller ock ett mindre antal nämnder med flera sjukhus på varje,
s. k. regionala nämnder.
Beträffande båda dessa alternativ är att märka, att en decentralisering
av utskrivningsrätten till lokala nämnder, som skulle söka personlig kontakt
med varje patient, måste medföra en ökning av den tid, som ägnas
dessa ärenden. Dels tager samtalen med patienterna en viss tid i anspråk
och dels torde antalet ärenden komma att öka, enär tillvaron vid sjukhuset
av en nämnd, som har att pröva utskrivningsfrågor, torde komma att stimulera
patienterna att anmäla sig för utskrivning.
Om man härefter går att överväga alternativet med regionala nämnder
är att märka att antalet sjukhus, som skulle ankomma på varje nämnd,
icke gärna kan överstiga tre. Den i det föregående intagna sammanställningen
rörande ärendenas fördelning på de olika sjukhusen ger vid handen,
att vissa sjukhus, främst Källshagen, Salberga, Ulleråker, Sidsjön, S:t
Sigfrid och Sundby men även Restad och S:t Lars redovisa ett förhållandevis
stort antal ärenden — sammanlagt två tredjedelar av hela det årliga
antalet — under det andra sjukhus visa en låg siffra, ofta betydligt understigande
100 per år. Utgår man från att regionala nämnder böra finnas i
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
anslutning till förut uppräknade sjukhus (dock gemensam för Källshagen
och Restad), torde sammanträde vid dessa sjukhus böra hållas varje vecka,
därest icke fördelarna av en snabb behandling skulle gå förlorad i samband
med omorganisationen. De övriga sjukhusen skulle besökas åtminstone en
gång var 14:e dag, även om endast ett fåtal ärenden skulle förekomma till
behandling varje gång. Eljest skulle man nödgas att acceptera en förlängning
av prövningstiden för ärendena från dessa mindre sjukhus — en konsekvens
som knappast torde vara godtagbar med hänsyn till den avsevärda
vikt som måste tillmätas snabbheten i behandlingen (den sammanhänger
exempelvis ofta med möjligheten att placera patienterna i arbete). Räknar
man alltså med att på varje lokal nämnd skulle komma ett så lågt antal
sjukhus som tre, skulle ledamöterna i nämnden nödgas sammanträda två
gånger varje vecka, varav ett sammanträde skulle förenas med resa till
annan ort. Det torde möta svårigheter att finna personer, vilka dels äro
lämpade att handhava dessa ömtåliga uppgifter och dels kunna för ändamålet
disponera en så avsevärd tid. Betydande praktiska svårigheter torde
därför vara att motse vid ett genomförande av detta alternativ.
På grund av det anförda har sinnessjukvårdsheredningen stannat för att
en lokal utskrivningsnämnd i princip bör finnas vid varje statligt sinnessjukhus.
Däremot anser beredningen behov icke annat än i undantagsfall
föreligga att utse särskilda lekmannarepresentanter vid de kommunala
sjukvårdsanstalterna och vid fångvårdens sinnessjukavdelningar. Vid dessa
förekomma nämligen i allmänhet endast enstaka utskrivningsärenden. Beredningen
föreslår för dessa anstalters del, att lekmannarepresentanterna i
utskrivningsnämnden vid närmaste statliga sinnessjukhus skola i förekommande
fall ha att deltaga i prövningen av utskrivningsfrågor. Uppenbarligen
behövde — framhåller beredningen vidare — inga praktiska svårigheter
möta härför, om den kommunala anstalten (fångvårdsanstalten) vore belägen
på samma ort som det statliga sinnessjukhuset. Vore anstalten däremot
belägen på annan ort, kunde vissa besvärligheter uppstå. De praktiska
olägenheterna torde dock enligt beredningens åsikt icke bli av någon
nämnvärd betydelse med hänsyn till det ringa antal ärenden det här bleve
fråga om. Härtill komtne att en lämplig dirigering av klientelet borde
kunna medföra att de sinnessjuka, med vilkas utskrivning de lokala nämnderna
skulle befatta sig, i stort sett intagas endast å sinnessjukhus med
särskilda utskrivningsnämnder. Genom en sådan fördelning av klientelet
borde det vara möjligt att lösa det problem det här gällde på ett tillfredsställande
sätt.
I anslutning härtill framhåller beredningen, att den föreslagna lösningen
bidrager till att motverka eu ensidig bedömning av utskrivningsärendena
därigenom att den ställer ett mera omfattande material till nämndledamöternas
förfogande och gör dem mer förtrogna med sina uppgifter.
Sinnessjukvårdsheredningen har övervägt, huruvida icke den önskade
decentraliseringen av utskrivningsförfarandet först borde tillämpas
24
Kungl. Maj. ts proposition nr 179.
endast i begränsad omfattning på så sätt att det nya förfarandet
först prövades vid vissa sinnessjukhus, t. ex. vid Ulleråkers, Källshagens,
Sidsjöns, S:t Sigfrids och Salberga sjukhus. Vid övriga sinnessjukhus
skulle det nuvarande systemet bibehållas, d. v. s. med sinnessjuknämnden
såsom första och enda utskrivningsinstans i fråga om straffriförklarade
och jämställda. Beredningen framhåller, att för en sådan anordning
bl. a. talade den omständigheten, att frågan om de administrativa frihetsberövandena
vore föremål för särskild uppmärksamhet i andra sammanhang,
exempelvis vid utredningarna beträffande alkoholistvården och psykopatvården,
och att det därför kunde förefinnas risk för att inom en icke
alltför avlägsen framtid ett annat förfarande kunde betraktas som mera
önskvärt. Främst av principiella skäl hade emellertid beredningen icke ansett
sig böra förorda en dylik försöksmässig tillämpning av det nya systemet
utan funnit att detta borde tillämpas på en gång över hela linjen. Beredningen
framhåller emellertid, att det borde övervägas, huruvida de nya
reglerna ej borde givas en begränsad giltighetstid av förslagsvis tre år. Vid
utgången av nämnda tid skulle sedan prövas hur det nya systemet slagit ut
i praktiken och om de förändrade utskrivningsreglerna borde definitivt
sättas i kraft. Beredningen synes emellertid vara mest böjd för att omedelbart
giva reformen definitiv giltighet.
Beträffande de lokala utskrivningsnämndernas organisation
ansluter sig sinnessjukvårdsberedningen till strafflagberedningens
förslag, vilket innebär att nämnderna skulle bestå av sjukvård släkaren
jämte två av Kungl. Maj :t för ändamålet förordnade personer, av vilka den
ene skulle vara eller ha varit ordinarie innehavare av domarämbete. Med
hänsyn till risken att personvalet eljest bleve alltför begränsat och då det
icke torde vara uteslutet, att annan juridiskt utbildad erfaren person kunde
äga förutsättningar för uppgiften, borde det emellertid, enligt beredningens
mening, vara möjligt att göra avsteg från sistnämnda förutsättning.
Vid behandlingen av frågan om nämndernas organisation har sinnessjukvårdsberedningen
diskuterat spörsmålet, huruvida icke de två lekmannaledamöterna
i nämnden samtidigt borde vara ledamöter av sjukhusdirektionen.
I detta hänseende anför beredningen:
De nuvarande direktionerna, som skola bestå av fem ledamöter ävensom
av sjukhuschefen, ha huvudsakligen att taga befattning med förvaltningsfrågor,
byggnadsfrågor och personalfrågor. Deras befattning med vården
har i sinnessjukstadgan angivits med den allmänt hållna formuleringen,
att direktionen har att utöva tillsyn över sjukhuset och att behandla framställda
anmärkningar rörande förhållandena därstädes. Enligt sinnessjukstadgan
äger emellertid medicinalstyrelsen i egenskap av överstyrelse, förutom
vissa bestämda uppgifter med avseende å personalens tillsättning
in. in., ett flertal allmänna befogenheter i fråga om den ekonomiska förvaltningen,
vilkas utövande med hänsyn till önskvärdheten av största möjliga
enhetlighet och sparsamhet lett till mer eller mindre långt gående in
-
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
gripanden i de olika sinnessjukhusens förvaltning. Detta liar i sin tur medfört,
att direktionernas beslut eller åtgöranden i stor utsträckning kommit
att begränsas till avgivande av förslag eller verkställande av centralt beslutade
åtgärder. Denna utveckling har uppenbarligen icke varit ägnad att
vidmakthålla eller befordra direktionsmedlemmarnas intresse för sjukvårdsförvaltningen.
Under senare år har visserligen verksamhetsområdet
vidgats genom att direktionerna tillagts ökad befattning med vissa personalfrågor
och byggnadsfrågor, men det torde likväl alltjämt finnas gott utrymme
för ytterligare uppgifter.
Med beaktande av det anförda har beredningen ansett vägande skäl tala
för att vissa ledamöter av sjukhusdirektionerna erhålla uppdrag att fungera
som lokala utskrivningsnämnder. En sådan anordning torde även kunna
förväntas få till följd ett ökat intresse från direktionernas sida för vårdfrågor
över huvud taget, särskilt som en kontinuerlig kontakt med vården
måste vara till gagn för utskrivningsfrågornas bedömande. Förslaget förutsätter,
att direktionernas sammansättning omprövas eller att antalet ledamöter
i direktionerna ökas. På sina håll torde det vara en lämplig anordning,
att den juridiskt utbildade ledamot, som skall deltaga i behandlingen
av utskrivningsfrågor, tillika fungerar som ordförande i utskrivningsnämnden.
I fråga om ärendenas fördelning mellan de olika instanserna
i utskrivningsfrågor innebär sinnessjukvårdsberedningens förslag, att de
lokala nämnderna såsom första instans skola besluta om utskrivning av
straffriförklarade och likställda. Beredningen anser sig icke vilja föreslå
att från de lokala nämndernas kompetens skulle undantagas utskrivningen
av vissa patienter, exempelvis sådana som gjort sig skyldiga till särskilt
grova brott.
För att säkerställa enhetlighet i avgörandena föreslår beredningen, att
sinnessjuknämnden skall utgöra överinstans. Till denna instans borde
hänvisas dels besvär över avslagsbeslut och dels efter yrkande av ledamot
ärende, i vilket ledamöterna i den lokala nämnden icke varit ense. I syfte
att ernå större garantier för en enhetlig praxis i utskrivningsfrågor föreslår
beredningen vidare, att vissa utskrivningsbeslut, som fattas av de
lokala nämnderna, skola kunna hänskjutas till sinnessjuknämnden, innan
den intagne får lämna sinnessjukhuset. Beredningen förordar härutinnan
att överinspektören för sinnessjukvården och statsåklagare skola få rätt
att inom viss kortare tid påkalla sådant hänskjutande.
Beträffande andra intagna än straffriförklarade och likställda, de s. k.
P-fallen, anser sinnessjukvårdsberedningen att reformen icke bör föranleda
någon ändring i utskrivningsförfarandet. För dessa patienters del
borde det även i fortsättningen tillkomma sjuk vårdsläkaren ensam att fatta
beslut om utskrivning, dock med rätt att hänskjuta frågan till den lokala
nämnden. Enär den personliga kontakten torde vara av betydelse även beträffande
detta klientel, borde vidare den lokala nämnden i förekommande
fall avgiva yttrande över besvär.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
Sinnessjukvårdsberedningen har även berört frågan om handläggningen
av utskrivningsfrågorna hos sinnessjuknämnden
efter reformens genomförande. Beredningen anför härutinnan:
Därest den lokala nämnden efter personligt sammanträffande med en intagen
fattat sitt beslut, kan det uppenbarligen, särskilt om fallet skulle vara
tveksamt, ställa sig svårt för sinnessjuknämnden att enbart på ett skriftligt
material träffa ett avgörande, som innebär ändring i den lokala nämndens
beslut. Genom den av sinnessjukvårdsberedningen förordade decentraliseringen
av utskrivningsförfarandet torde emellertid ett stort antal ärenden
komma att stanna hos den lokala nämnden. Därigenom kommer sinnessjuknämndens
arbetsbörda att lättas, så alt det bör bli tillfälle för sinnessjuknämnden
eller åtminstone någon eller några av dess ledamöter att
genom personligt besök å vederbörande sinnessjukhus bilda sig ett omdöme
om den intagne. Om emellertid sinnessjuknämndens ledamöter i större
utsträckning än hittills skola besöka de olika sinnessjukhusen uppställer
sig den frågan, huruvida icke en än mera vidgad personlig kontakt mellan
sinnessjuknämnden och de intagna skulle göra ett inrättande av lokala utskrivningsnämnder
överflödigt. En sådan kontakt skulle kunna tänkas
t. ex. därigenom att sinnessjuknämnden eller någon eller några av dess
ledamöter regelmässigt årligen besökte varje sinnessjukhus och där sammanträffade
med dem, vilkas utskrivning vore aktuell. Vid ärendets avgörande
inom sinnessjuknämnden skulle då finnas personlig kunskap om
den intagne.
Sinnessjukvårdsberedningen har icke förbisett en sådan lösning av ifrågavarande
problem. En dylik anordning skulle vara förenad med den fördelen,
att därigenom skulle helt bibehållas den enhetlighet vid bedömandet,
som följer av det nuvarande utskrivningssystemet. Vidare torde den medföra
mindre kostnader än som uppstå, därest lokala utskrivningsnämnder
inrättas. Beredningen har likväl icke ansett sig böra förorda att nu antydda
lösning väljes.
Såsom tidigare framhållits har beredningen nämligen utgått från att den
lokala nämndens lekmannarepresentanter samtidigt äro ledamöter av sinnessjukhusets
direktion och att de genom den ökade personliga insyn, som
de förutsättas få beträffande olika förhållanden inom sjukhuset, skola till
båtnad för sinnessjukvården tillföra direktionen sina erfarenheter. Den
vinst, som en lätt tillgänglig lokal nämnd — såväl härutinnan som i utskrivningsfrågor
— innebär, kan enligt beredningen icke nås genom något
enstaka, mer eller mindre kortvarigt besök av sinnessjuknämnden. Vad beträffar
svårigheterna för sinnessjuknämnden att i andra instans besluta på
skriftligt material, vill beredningen hänvisa till vad förut anförts. I många
fall torde förhållandena vara sådana, att det bör vara möjligt för sinnessjuknämnden
att träffa ett rättvist avgörande på ett skriftligt material. I
tveksamma fall synes sinnessjuknämnden ha möjlighet att skaffa sig personlig
kontakt med den intagne. Och vad angår kostnadsfrågan vill beredningen
endast uttala, att det här rör sig om en sådan fundamental sak som
frihetens berövande och att kostnaden då icke bör få vara utslagsgivande,
i all synnerhet som det icke är fråga om någon mera avsevärd kostnad.
Beträffande kostnaderna må i detta sammanhang nämnas, att beredningen
med utgångspunkt från att 23 nämnder inrättades beräknat dessa
till 96 600 kronor. Härvid har föreslagits ett årsarvode av 1 200 kronor för
Kungi. Maj:ts proposition nr 179. 27
envar av de båda lekmännen samt ett sammanträdesarvode av 30 kronor
för ordföranden och 20 kronor för annan lekmannaledamot. Beredningen
har framhållit, att det för att möjliggöra förvärvande av lämpliga personer
vore angeläget, att ersättningen icke tillmättes alltför knappt och att de
angivna beloppen syntes vara de lägsta, som borde komma i fråga. Som en
alternativ lösning har dock angivits, att årsarvodena i viss mån skulle graderas
efter antalet ärenden vid resp. sjukhus.
Till sjukvårdsläkaren skulle enligt beredningen ej utgå något arvode.
Beredningen har emellertid uttalat, att det ej syntes vara uteslutet, att sjukvårdsläkarna
erhölle någon gottgörelse för det merarbete, som föranleddes
av deras arbete i nämnderna.
Beredningen framhåller vidare, att till det angivna beloppet komme vissa
kostnader för resor. Om icke en avsevärd utökning av kontorspersonalen
vid sinnessjukhusen ägde rum samtidigt med den nya organisationen, syntes
man vidare böra räkna med visst belopp, förslagsvis 300 kronor per
månad och år, för skrivhjälp. Möjlighet syntes jämväl böra stå öppen för
Kungl. Maj :t att tillerkänna särskilt lägre årsarvode för suppleant, som i
större utsträckning inkallas till sammanträden.
Någon minskning i kostnaderna för sinnessjuknämndens verksamhet
syntes enligt beredningens mening icke vara att påräkna. Det lägre antalet
sammanträden i nämnden syntes nämligen i kostnadshänseende uppvägas
av ökat antal resor till olika sinnessjukhus.
Remissyttrandena.
Såsom inledningsvis anmärkts äro meningarna bland remissinstanserna
delade i fråga om sinnessjukvårdsberedningens förslag att inrätta lokala
utskrivningsnämnder.
Förslaget tillstyr k es i princip eller lämnas utan erinran av
justitiekansler sämbetet, strafflagberedningen, 1947 års psykopatvårdsutredning
(majoriteten), direktionerna vid 12 statliga sinnessjukhus, sjukhuscheferna
vid psykiatriska sjukhuset i Stockholm samt Ihjhovs, S:t Olofs,
Säters, Sidsjöns, Gådeå och Umedalcns sjukhus ävensom av sjukhusdirektionerna
i Stockholm (majoriteten), Göteborg och Malmö. I allmänhet ha
härvid särskilt understrukits de fördelar som förslaget skulle medföra i
fråga om personlig kontakt mellan patienten och utskrivningsmyndigheten.
Stor vikt har också fästs vid att utskrivningsförfarandet skulle bliva snabbare
och smidigare. I några av yttrandena framhålles även det ökade förtroende
för sinnessjukvården hos patienterna och allmänheten som väntas
bliva ett resultat av förslagets genomförande.
Psykopatvårdsutredningcn framhåller till en början, att den uttalat sig
i frågan under den förutsättningen, att utskrivningsförfarandet i fråga om
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 179.
de nya anstalter, som enligt utredningens direktiv borde tillskapas för psykopatklientelet,
ansåges böra ordnas efter mönster av vad som gäller för
sinnessjukvården i övrigt. Utredningen fortsätter:
Den fråga, som behandlas i sinnessjukvårdsberedningens promemoria, är
för psykopatklientelets vidkommande av synnerligt intresse. Det torde
nämligen få antagas, att de krav som stundom framkommit på ändrade
former lör utskrivning från sinnessjukhus i väsentlig utsträckning baserats
på erfarenheter om fall, där fråga varit om sinnessjukvård av psykopater.
Framför allt torde detta gälla framkomna påståenden om att intagning
eller kvarhållande på sinnessjukhus förekommit, där sådant icke varit
motiverat. Kritiken sammanhänger i denna del med frågan i vilken omfattning
straffriförldaring skall ske och har såtillvida beaktats, som de nya
tillräknelighetsbestämmelser, som genomfördes 1945, förutsätta att psykopater
skola straffriförklaras i mindre omfattning än tidigare. Avgörande
för denna fråga liksom för kritiken i övrigt i här förevarande hänseende
har varit att psykopatklientelets vårdbehov i allmänhet är betingat av en
social missanpassning, vars samband med de psykiska defekterna icke utåt
manifesterar sig på samma sätt som vanligen är fallet vid sinnessjukdom
eller sinnesslöhet. Vid bedömande av frågan huruvida ett vårdbehov föreligger
måste därför i många fall hänsyn tagas både till de möjligheter som
finnas att genom en medicinsk vård resocialisera vederbörande och de olägenheter
för samhället, som en fortsatt asorfalitet från vederbörandes sida
kan föra med sig. Den förra frågan är ett läkarspörsmål, den senare däremot
i hög grad lämpad för en medbedömning av socialt erfarna och kunniga
lekmän.
Från dessa utgångspunkter ter det sig naturligt, att i fråga om kvarhållande
å sinnessjukhus av kriminella och asociala psykopater — vilka
komma att utgöra huvuddelen av klientelet å de specialsjukhus för psykopater,
utredningens uppdrag avser — som regel kräva medverkan av lekmän.
Utredningen är emellertid icke beredd att nu taga ställning till detta
problem i vidare mån än såvitt angår de psykopater beträffande vilka sinnessjuknämnden
nu är behörig utskrivningsmyndighet och beträffande
vilka sinnessjukvårdsberedningen föreslagit att utskrivningsrätten skulle
överflyttas å lokala utskrivningsnämnder.
Rörande detta förslag uttalar psykopatvårdsutredningen, att den funne
starka skäl tala för detsamma. Utredningen framhåller bl. a. att arbetsterapien
vore ett mycket väsentligt moment i psykopatvården. Då fråga
uppkomme om utskrivning spelade arbetsanskaffningen och placeringen av
patienten en viktig roll. Det torde icke kunna förnekas, att en lokal utskrivningsinstans
härvidlag vore att föredraga framför en central myndighet
därigenom att beslut om utskrivning snabbare och smidigare kunde
ordnas i anslutning till den utskrivnes placering.
I några av de tillstyrkande yttrandena uttalas emellertid en viss tvekan
om lämpligheten av den föreslagna anordningen. Sålunda anför justitiekanslersämbetet
att den ifrågasatta reformen vore förenad med såväl fördelar
som nackdelar. I sistnämnda del framhåller ämbetet bl. a. risken av
en mera ensidig prövning dels därför att sjukvårdsläkaren kunde komma
Kungl. Maj:ts proposition nr 179. 29
att dominera inom en lokal nämnd och dels emedan de lokala nämnderna
icke kunde rymma mer än en representant för den psykiatriska sakkunskapen,
ehuru meningarna i flera psykiatriska frågor skiftade avsevärt.
Justitiekanslersämbetet anför i fortsättningen bl. a.:
Ämbetet är likväl, om än icke utan tvekan, böjt för att tillstyrka reformen.
Härvid har ämbetet i främsta rummet fäst avseende vid att utskrivningsfrågan
kommer att avgöras efter det att patienten fått tillfälle till personlig
kontakt med dem som bestämma i en för honom så utomordentligt
viktig angelägenhet som utskrivningen utgör, att av dessa personer två äro
lekmän samt att genom nämnderna kan skapas en viss insyn från allmänhetens
sida i sinnessjukvården. Förslaget innefattar ock en möjlighet att
främja likformigheten i avgörandena genom införandet av besvärsrätt för
överinspektören för sinnessjukvården och statsåklagare.
Den tvekan inför förslaget, som ämbetet icke kunnat undgå att hysa, har
ökats genom vad beredningen anfört rörande lämpligheten av att inrätta
lokala nämnder vid alla statliga sinnessjukhus samtidigt in. in. samt rörande
införande allenast av en provisorisk lag i ämnet. Vad sålunda anförts
har givit ämbetet det intrycket, att beredningen själv känner en viss
osäkerhet inför förslaget. I vad mån de antydda pågående utredningarna
rörande psykopatvården och frågan om administrativa frihetsberövanden
kunna inverka på ställningstagandet till förslaget om utskrivningsnämnder
har ämbetet svårt att i ärendets läge bedöma. Råder emellertid ovisshet,
om förslagets fördelar i tillräcklig grad överväga den nuvarande ordningen
för utskrivning, bör väl lagstiftningsfrågan få ytterligare mogna. Att någon
verklig fara i dröjsmål skulle föreligga lärer icke kunna antagas.
Direktionerna för Restads och Källshagens sjukhus tillstyrka förslaget
under förutsättning att läkarpersonalen vid dessa sjukhus förstärkes. Direktionen
för Källshagens sjukhus anser vidare att klientelet asociala imbecilla
borde, därest detta läte sig göra, undantagas från ett decentraliserat
utskrivningsförfarande.
Några remissinstanser ställa sig tveksamma till förslaget och ansluta sig
till detsamma endast under den förutsättningen att reformen genomföres
försöksvis, antingen på så sätt att den till en början genomföres endast
beträffande vissa sjukhus eller därigenom att lagförslaget gives en
begränsad giltighetstid. Härvid åberopas bl. a. ovissheten i fråga om förslagets
konsekvenser i olika hänseenden särskilt dess inverkan på sjukvårdsläkarens
arbetsbörda och behovet med hänsyn härtill att vinna erfarenheter.
Det framhålles även att genom eu sådan tillämpning i begränsad
omfattning skulle kostnaderna för förslagets genomförande i sin helhet
kunna beräknas säkrare.
Till denna grupp remissinstanser höra direktionerna för Ulleråkers, S:ta
Annas, Birgittas, S:t Sigfrids, S:t Jörgens och Furunäsets sjukhus, läkare
vid Ulleråkers och sjukhuscheferna vid Furunäsets och Lillhagens sjukhus,
tvä ledamöter av psgkopatvärdsutrcdningen (överläkarna Frey och Kjellin)
samt Svenska psykiatriska föreningen. Direktionen för S:t Sigfrids sjuk
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
hus framhåller, att åtskilliga svårigheter visserligen skulle uppkomma vid
det oenhetliga system, som skulle känneteckna försökstiden. Ett dylikt
försök skulle dock kunna giva värdefulla erfarenheter för det fortsatta
arbetet. Sjukhuschefen vid S:t Jörgens sjukhus anser att förslaget i varje
fall under inga förhållanden borde genomföras vid samtliga sinnessjukhus
med mindre delegationsinstitutet bibehölles och katastrofsituationen beträffande
läkarkrafterna först bemästrades. Frågan behövde emellertid ej
nödvändigt lösas ensartat för alla sinnessjukhus. Vid vissa sjukhus torde
förslaget kunna innebära en vinst även i oförändrat skick. Så kunde antagas
vara fallet vid vissa specialsjukhus resp. sjukhus med specialavdelningar
för asociala imbecilla och psykiskt abnorma eller eljest med särskilt
stort klientel.
Även ett par remissinstanser, som avstyrka förslaget, ifrågasätta i andra
hand, att förslaget gives begränsad tillämpning. Sålunda förordar statskontoret,
att nämnder inrättas i Vänersborg och Sala vid Restads, Källshagens
och Salberga sjukhus, vilka svarat för omkring y3 av de ärenden, som
under 1947 avgjorts av sinnessjuknämnden. Sjukhuschefen vid Frösö sjukhus
anser att i sådant fall till försök borde uttagas sjukhus av sinsemellan
olika typ i fråga om de straffriförldarades relativa antal och art.
Gentemot tanken på tillämpning i begränsad omfattning framhåller
sjukhusdirektionen i Göteborg, att det knappast vore lämpligt att olika
lagar tillämpades i olika delar av landet samt dessutom att ärendets grundliga
utredning syntes vara en viss garanti mot icke önskvärda följder.
Medicinalstyrelsen har icke tagit bestämd ställning till förslaget. Styrelsen
anför sammanfattningsvis bl. a., att det vore osäkert, om inrättandet
av de lokala utskrivningsnämnderna skulle ha en gynnsam effekt. Förslaget
ställde ökade krav på sjukhusläkarna. Det vore förenat med väsentligt
större kostnader än de beräknade. Skulle förslaget genomföras vore det
emellertid enligt styrelsens mening önskvärt om detta icke skedde generellt
utan den nya ordningen först prövades vid vissa sjukhus.
Beredningens förslag avstyrkes mer eller mindre bestämt av statskontoret,
sinnessjuknämnden, direktionerna för psykiatriska sjukhuset i
Stockholm samt S:ta Gertruds och Frösö sjukhus ävensom av sjukhuscheferna
vid S:ta Annas, S:ta Gertruds, Restads och Frösö sjukhus. De skäl
som härvidlag åberopas äro huvudsakligen att sjukvårdsläkarnas arbetsbörda
skulle avsevärt ökas, att svårigheter skulle uppstå att rekrytera de
lokala nämnderna, att reformen skulle medföra bristande enhetlighet i
utskrivningsfrågor samt att kostnaderna för reformen skulle bliva betydande.
Sjukhuschefen vid Källshagens sjukhus har endast yttrat sig med hänsyn
till förhallandena vid nämnda sjukhus och avstyrker inrättandet av
eller försöksanordning med lokal utskrivningsnämnd där. Såsom skäl här
-
31
Kungl. Maj. ts proposition nr 179.
för åberopas särskilt att lokala nämnder icke lämpade sig för klientelet av
asociala imbecilla, från vilket huvudmassan av sjukhusets nämndärenden
härrörde, och skulle innebära en belastning och försämring i jämförelse
med nuvarande centrala prövning, som däremot lämpade sig väl för detta
klientel.
Sinnessjuknämnden sammanfattar sina synpunkter på förslaget sålunda:
1) Med tillkomsten av lokala nämnder kommer medinflytandet från lekmannahåll
tvärtemot vad förslaget torde förutsätta att reduceras.
2) Sinnessjuknämnden är positivt inställd till frågan om ökad lekmannainsyn
i sinnessjukhusens vårdfrågor. De gränser, inom vilka lekmännen
skola verka och deras befogenheter härvidlag, måste emellertid för vinnande
av en klar ansvarsfördelning fastslås. Beredningens förslag är ur
denna synpunkt otillfredsställande och kan väntas medföra slitningar mellan
läkaren och lekmännen. Problemet om ökad insyn från lekmannahåll
i sinnessjukhusens vårdfrågor, avseende alla sinnessjukhusens patienter
och ej endast de straffriförklarade och de med dem i utskrivningshänseende
jämställda, är av den vikt att det hör tagas upp till självständig behandling.
Den lösning som då åstadkommes blir med säkerhet lyckligare för
alla parter än det nu föreliggande förslaget.
3) Den centrala prövningen medför större garanti för att två parallella
fall från olika sjukhus få en likartad behandling. Sinnessjuknämnden är
tveksam om det praktiska värdet av sinnessjukvårdsberedningens förslag
till stärkande av utskrivningsgarantierna. Även vid försök att uppställa
skrankor för de lokala nämndernas bestämmanderätt kommer på skilda
sjukhus olika lång vårdtid att tillämpas för fall, som i fråga om det begångna
brottets art och recidivriskerna med hänsyn till patientens konstitution
och miljö under försöksutskrivningstiden äro praktiskt taget kongruenta.
4) En konsekvens av att lokala nämnder tillskapas blir att sinnessjuk
nämnden
eller representanter för nämnden måste i ett avsevärt antal fall
besöka vederbörande patient, innan nämnden träffar sitt avgörande.---
5) Vidgade möjligheter till personligt sammanträffande mellan det utskrivande
organet och patienterna skulle utgöra en vinning. Med hänsyn
till de samstämmigt framkomna önskemålen härom skulle det vara ett
psykologiskt felgrepp att ej beakta desamma. Sådan vidgad personlig kontakt
skulle åstadkommas — utom genom inrättande av lokala nämnder —- även genom föreskrift att sinnessjuknämnden eller några av dess ledamöter
skulle årligen besöka varje sinnessjukhus.
6) De sjukhus, från vilka de flesta utskrivningsärenden komma, äro
specialanstalter för särskilda kategorier sinnessjuka och mottaga därför
patienter från hela landet eller eu stor del därav. Sjukhusets förläggningsort
och patientens hemort sammanfaller därför endast i enstaka undantagsfall.
Man kan därför ej räkna med att det lokala lekmannainflytandet
skall i högre grad än lekmannaelementet i sinnessjuknänindcn förmå undanröja
felaktiga föreställningar om oberättigat kvarhållande.
Vid övervägande av nu anförda synpunkter anser sig sinnessjuknämnden
böra avstyrka förslaget om inrättande av lokala utskrivningsnämnder.
Vissa av de remissinstanser som ställt sig tveksamma eller avvisande till
förslaget rekommendera några av de alternativa lösningar, som be
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
redningen övervägt. Sinnessjuknämnden föreslår sålunda i stället införande
av föreskrift att sinnessjuknämnden eller representanter för nämnden
minst en gång årligen skola besöka varje sinnessjukhus och där sammanträffa
med samtliga patienter, om vilkas utskrivning det ankommer på
nämnden att besluta. Liknande förslag göras av direktionerna för psykiatriska
sjukhuset i Stockholm och S:t Sigfrids sjukhus samt sjukhuschefen
vid Källshagens sjukhus. Statskontoret och sjukhuscheferna vid S:ta Gertruds,
S:t Jörgens, Restads och Västra Marks sjukhus ifrågasätta om icke
sinnessjuknämnden bör förstärkas eller fördelas på avdelningar. Medicinalstyrelsen
anser, att såsom ett alternativ en ändrad ordning för sinnessjuknämndens
verksamhet borde övervägas.
Såsom ett första skäl till den föreslagna reformen upptager beredningen,
att sinnessjuk nämndens arbetsbörda sedan åtskilliga år befunnit
sig nära det maximum, som anses kunna bemästras med nuvarande
organisation.
Sinnessjuknämnden anser det ovedersägligt att antalet av nämnden
handlagda ärenden skulle komma att mycket kraftigt reduceras om reformen
genomfördes. Den genomsnittliga svårighetsgraden skulle emellertid
stiga, bl. a. därför att de nuvarande rutinärendena rörande t. ex. fortsatt
försöksutskrivning skulle helt försvinna. Sinnessjuknämnden håller före
att antalet av dess sammanträden icke skulle bliva lägre än hittills. Om
sammanträden icke skulle hållas varje vecka, skulle nämligen förfarandet
inför den lokala nämnden och sinnessjuknämnden medföra en tre- eller
fyrdubbling av den nuvarande väntetiden för sökanden, en anordning, till
vilken nämnden icke ville på eget ansvar medverka. Reformen skulle vidare
såsom nödvändig konsekvens medföra betydligt ökad personlig kontakt
mellan sinnessjuknämnden och dem vilkas utskrivning är i fråga.
Rörande följderna härav för sinnessjuknämndens arbetsbörda anför
nämnden:
Det är tyvärr omöjligt att giva några statistiska belägg för hur ofta resor
enligt den tilltänkta ordningen bli nödvändiga för sinnessjuknämnden eller
några av dess ledamöter; att, såsom beredningen tänkt sig, låta endast någon
av nämndens ledamöter företaga sådan resa bör ej ifrågakomma, då
såväl nämndens lekmannaelement som dess psykiatrici i sådant sammanhang
böra vara representerade. Gör man det icke ogrundade antagandet
att vid varje sammanträde skall förekomma i genomsnitt ett ärende, som
påkallar resa, kommer man till det resultatet, att å nämndens ledamöter
kommer att läggas en arbetsbörda, som icke går att förena med heltidstjänst-
i annan befattning. För dylik förening uppkommer för övrigt svårigheter
även med antagande av färre resor än nyss nämnts. Att den av
sinnessjukvårdsberedningen åberopade lättnaden i nämndens arbetsbörda
i detta sammanhang saknar nämnvärd betydelse framgår kanske bäst om
man nämner, att lättnaden i arbetsbördan uppskattningsvis kan i tid betyda
ungefär två timmar i veckan huvudsakligen å valfri tid, medan varje
resa tager minst en arbetsdag i anspråk.
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
Det onekligen förbryllande resultatet uppkommer sålunda, att medan
tillkomsten av lokala nämnder ansetts medföra en lättnad i arbetsbördan
för sinnessjuknämndens ledamöter de — låt vara osäkra — premisser som
stå till buds ge vid handen att svårigheterna vid inrättandet av lokala
nämnder i stället komma att bestå i att såsom särskilt förordnade ledamöter
i sinnessjuknänmden förvärva personer, som kunna förena uppdraget
med heltidstjänst.
Direktionen för S:t Sigfrids sjukhus framhåller att de nyligen företagna
ändringarna i 5 kap. strafflagen vore ägnade att minska sinnessjuknämndens
arbetsuppgifter. Om ej särskilda omständigheter inträffade, hade man
därför anledning att räkna med att nämndens arbetsbörda nått sin kulmen
och vore i avtagande.
Liknande uttalanden göras av sjukhuscheferna vid S:ta Gertruds och Restads
sjukhus, vilka dessutom peka på att delegationsrätten medfört arbetsminskning
för sinnessjuknämnden. Sjukhuschefen vid Västra Marks sjukhus
håller före, att en i och för sig önskvärd avlastning icke borde föranleda
tillskapandet av en ny organisation.
Sjukhuschefen vid S:t Jörgens sjukhus anser detta beredningens skäl för
reformen väga lätt i förhållande till den sannolika ökningen av arbetsbördan
för de otillräckliga läkarkrafterna vid landsortssjukhusen.
Sjukhuschefen vid Furunäsets sjukhus framhåller, att antalet utskrivningsärenden
sannolikt komme att ytterligare tilltaga, om lokala utskrivningsnämnder
infördes. Sjukhuschefen befarar därjämte att med den oinskränkta
klagorätten till sinnessjuknämnden, som förslaget medgiver, flertalet
avslag sannolikt skulle överklagas hos överinstansen. Följden härav
torde bliva att sinnessjuknämndens arbetsvolym ökade i stället för
minskade.
Såsom skäl för sitt förslag har sinnessjukvårdsberedningen vidare anfört,
att personlig kontakt mellan patienter och den utskrivande myndigheten
ansetts vara erforderlig för ett riktigt avgörande.
I yttrandena framhålles i allmänhet att denna personliga kontakt vore
av stor betydelse och skulle innebära en betydande fördel framför nuvarande
förfaringssätt.
Sjukhuschefen vid psykiatriska sjukhuset i Stockholm anför i denna del:
Nuvarande ordning med så gott som uteslutande skriftlig handläggning
i sinnessjuknämnden av utskrivningsärenden har i de flesta fall fungerat
tillfredsställande. Emellertid finnes ett ej obetydligt antal fall, där det
skulle erfordras en stilistisk förmåga över genomsnittet hos vederbörande
sjukvårdsläkare, för att han i sitt yttrande skulle kunnat göra full rättvisa
åt patienten. Denna omständighet torde många gånger ha föranlett beslut
i för patienten negativ riktning. Det har även varit en brist, att sjukvårdsläkaren
ej varit i tillfälle att vid ärendets handläggning lämna kompletterande
upplysningar till sitt utlåtande. Såsom i promemorian på flera ställen
framhållits, har det ur psykologisk synpunkt varit en brist, alt patienten
3 — R i han g till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 179.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
ej kunnat annat än i undantagsfall personligen framträda inför sinnessjuknämnden.
I realiteten torde sinnessjuknämnden i de flesta fall ha varit i
stånd att bilda sig en fullt riktig bild av patienten och hans situation enbart
på de översända handlingarna. I andra fall däremot har säkerligen
detta, såsom ovan anförts, ej varit möjligt. Men många gånger är ej heller
ett tillfälligt sammanträffande med patienten tillfyllest, utan först en mera
ingående kännedom om honom möjliggör en tolkning av hans attityd och
beteende. Lika ofta, som ett sådant tillfälligt personligt sammanträffande
med honom kan påverka den beslutande myndigheten i för patienten gynnsam
riktning, kan det motsatta inträffa. Vid handläggning av utskrivningsfrågor
av lokal utskrivningsnämnd, blir sålunda denna omständighet ett
tveeggat svärd. Det riskmoment som skulle bestå i att vissa patienter vid
samtalen lade sina bästa sidor i dagen, anser jag dock vid handläggning i
lokal nämnd ej vara stora. Sjukvårdsläkaren med sin mera ingående
kännedom om patienten har ju då möjlighet att reservera sig.
Sjukhuschefen vid S:ta Gertruds sjukhus gör däremot gällande, att den
personliga kontakt som uppnås genom en stunds samtal vid ett enstaka
sammanträffande saknade större betydelse samt anför härutinnan:
Huvudparten av detta klientel utgöres av asociala sinnesslöa och psykopater,
vilkas själsliga abnormitet vid rättspsykiatrisk undersökning befunnits
vara av så djupgående art, att den ansetts vara jämställd med sinnessjukdom.
Dessa patienter äro i allmänhet formellt ordnade i sitt uppträdande,
äro av en subsolid, hysteroid läggning och hava en framstående förmåga
att kunna dupera den tillfällige iakttagaren. För att få en tillförlitlig
bild av en sådan patients psykiska habitus erfordras en längre tids observation
av hans attityder, hållning och uppförande å den avdelning, där han
vistas. Det torde praktiskt taget vara omöjligt för lekmannarepresentanterna
i de föreslagna utskrivningsnämnderna att nå sådan personlig kännedom
om patienterna, utan de torde bliva nödsakade att grunda sin uppfattning
på innehållet i sjukjournalerna med dess daganteckningar i lika hög
grad som nu är fallet beträffande sinnessjuknämnden. Den nuvarande
prövningen av dylika fall genom den särskilt kvalificerade myndighet, som
sinnessjuknämnden utgör, torde i själva verket tillgodose rimliga fordringar
och uppnåeliga mål i detta avseende. Någon förbättring häri torde
i varje fall ej vinnas genom införande av lokala utskrivningsnämnder.
Liknande synpunkter anföras av sjukhuschefen vid Frösö sjukhus.
Det tredje skälet som anförts för reformen är att ökad insyn och medinflytande
från lekmannahåll beträffande utskrivningsärendena kunde förväntas
skapa större förtroende för sinnessjukvården hos
patienterna och allmänheten.
Direktionerna för S:t Lars och Vipeholms sjukhus, läkare vid Ulleråkers
sjukhus samt Stockholms stads sjukhusdirektion betrakta den ökade insynen
som en fördel, ägnad att skapa ökat förtroende.
Sjukhuschefen för S:t Jörgens sjukhus anser, att även om beredningens
förslag icke godtoges, åtgärder borde vidtagas för vidgad lekmannainsyn
och lekmannakontroll beträffande sinnessjukhusen.
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 179.
Medicinalstyrelsen anser, att förhoppningarna om ökad insyn och ökat
förtroende vore ett starkt motiv för förslaget. För sin del finner styrelsen
förhoppningarna att förslaget skall möjliggöra en bättre insyn i viss mån
befogade, men håller eljest före, att ett väsentligt förbättrat förtroende endast
står att vinna genom en utökning av sinnessjukvårdens resurser i
olika avseenden.
Direktionen för S:t Sigfrids sjukhus uttalar, att det i viss mån kunde
vara riktigt att det ökade lekmannainflytandet vore ägnat att skapa ökat
förtroende för sinnessjukvården men framhåller att betydelsen härav icke
finge överskattas. De angrepp som förekommit mot sinnessjukvården hade
ofta varit sensationsbetonade, och i dylika fall torde den omständigheten
att lekmän tillerkänts visst inflytande i utskrivningsfrågan icke verksamt
bidraga till att lugna den allmänna opinionen.
Sjukhuscheferna vid Birgitta, S:ta Gertruds, Mariebergs och Frösö sjukhus
ävensom Svenska psykiatriska föreningen uttala tvivelsmål om att den
ökade insynen skall kunna i nämnvärd grad höja förtroendet för sinnessjukvården.
Sinnessjuknämnden framhåller, att det visserligen är långt ifrån säkert
att den ökade insynen kommer att minska kritiken mot sinnessjukvården,
men anser dock att en sådan ökad insyn bör eftersträvas. Då beredningen
tydligen tänkt sig att lekmännen skola kunna inverka i sak på vårdfrågornas
behandling, vore det nödvändigt att fastställa deras befogenheter härvidlag.
I detta avseende ansåge nämnden förslaget vara otillfredsställande.
Problemet om ökad insyn från lekmannahåll i sinnessjukhusens vårdfrågor,
avseende alla patienter och ej endast de straffriförklarade, vore av den vikt
att det borde tagas upp till självständig behandling.
Vad härefter angår de huvudsakliga skäl som anförts mot förslaget om
lokala utskrivningsnämnder, så har, som förut nämnts, sinnessjuknämnden
till en början framhållit, att inrättande av sådana nämnder skulle innebära
ett minskat lekmannainflytande på utskrivningsfrågorna. Sinnessjuknämnden
anser detta vara en olägenhet då ett dylikt inflytande —
med hänsyn till att utskrivningsspörsmålen hade så många sociala och över
huvud allmänt mänskliga aspekter — framstode som angeläget. Ett reellt
lekmannainflytande vore enligt nämndens mening icke tryggat genom den
formella omständigheten att majoriteten inom vederbörande utskrivningsorgan
utgjordes av lekmän. Vad sinnessjuknämnden anginge, så vore det
eu stor förtjänst att de psykiatriskt skolade ledamöterna icke hade några
egna intressen att bevaka i de särskilda fallen. Kollegiala hänsyn hade —
såvitt lekmannaledamöterna i nämnden kunnat finna — icke bestämt
förstnämnda ledamöters ställningstagande.
Sinnessjuknämnden fortsätter:
Sinnessjuknämnden vill icke ifrågasätta annat än alt hos lekmännen i
de lokala utskrivningsnämnderna kommer att förefinnas eu ärlig vilja till
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
självständig insats. Men trots lekmannamajoriteten kommer det faktiska
läget i de lokala nämnderna att vara ett annat än i sinnessjuknämnden.
Sjukvårdsläkaren har på förhand en viss ståndpunkt. Att denna vunnits
under en kanske långvarig behandling av patienten innebär väl i och för
sig en styrka. Men därmed är samtidigt förbunden den faran att läkarens
inställning influerats av att patienten under vistelsen å sinnessjukhuset
visat en missanpassning, vars roll för patientens liv i frihet av läkaren mer
eller mindre medvetet överbetonas därför att patientens fientliga attityd
gentemot omvärlden främst gått ut över läkaren. Fråga är om icke faktorer
av dylik art ingått som psykologiska element i många av de upprivande
strider som uppstått mellan patienter och deras anhöriga å ena samt sinnessjukläkare
å andra sidan och som i sin tur bidragit att skapa en viss
misstro mot sinnessjukvården. Hur härmed än må förhålla sig är det sinnessjuknämndens
övertygelse, att det kommer att vara lättare för en sjukvårdsläkare
att få den lokala nämnden att biträda hans mening än det nu
är för honom att få sinnessjuknämnden att göra detta. Som skäl för denna
sinnessjuknämndens åsikt torde endast behöva anföras den omständigheten
att vid den lokala nämndens handläggning av utskrivningsärende läkaren
är den ende medicinske auktoriteten, en omständighet som icke på
långt när motvägs av att lekmännen i den lokala nämnden få tillfälle sammanträffa
med patienten. Med tillkomsten av lokala nämnder kommer sålunda
enligt sinnessjuknämndens mening medinflytandet från lekmannaliåll
att reduceras. Det torde vara tillräckligt att konstatera att denna effekt
torde vara motsatt den som åtminstone de flesta av förslagets tillskyndare
åsyftat.
De skäl som framförallt åberopas mot ett inrättande av lokala utskrivningsnämnder,
äro emellertid dels att en sådan ordning skulle innebära en
ökning av sju k vårdsläkarnas arbetsbörda, vilket skulle vara
till men för sinnessjukvården i allmänhet, dels att reformen skulle medföra
bristande enhetlighet vid utskrivningsfrågornas prövning.
Vad den förstnämnda invändningen angår, så ha medicinalstyrelsen, ett
stort antal direktioner och sjukhuschefer samt Svenska psykiatriska föreningen
gjort gällande, att läkarnas arbetsbörda skulle ökas. De flesta karakterisera
arbetsökningen såsom avsevärd, väsentlig eller betydlig. I yttrandena
framhålles att ärendenas antal kommer att öka emedan tillvaron
av de lokala utskrivningsnämnderna kommer att stimulera patienterna att
anmäla sig för utskrivning. Därjämte kommer mer tid att tagas i anspråk
för varje ärende. Härigenom kommer läkarnas tid till egentligt sjukvårdsarbete
att beskäras och kravet på ytterligare läkarkrafter att bliva ännu
mer trängande.
Svenska psykiatriska föreningen anför:
Det förefaller föreningen sannolikt, att läkarens arbetsbörda avsevärt
kommer att ökas i all synnerhet å sjukhus, där nämndärenden äro talrika.
Om den kontakt, som förutsättes skola komma till stånd mellan nämndledamöterna
och vederbörande patienter, skall få någon real betydelse,
måste man räkna med att åt varje patient kunna ägna åtminstone en
timma. Detta innebär, att å vissa sjukhus en hel veckodag skulle komma
37
Kungl. Maj.ts proposition nr 179.
att blockeras av nämndsammanträde, vilket måste betraktas som en synnerligen
allvarlig konsekvens särskilt med hänsyn till nu rådande, katastrofala
brist på psykiatriska läkare. Härtill kommer, att man torde kunna
utgå ifrån, att sjukvårdsläkaren även inför de lokala utskrivningsnämnderna
önskar ha sin sammanfattning och sitt utlåtande framlagt i skrift
för att eventuellt senare, då handläggningen av ett ärende medfört icke
önskade konsekvenser, kunna exakt ange sin position. Det torde även bli
nödvändigt att sjukvårdsläkaren, då han vidarebefordrar ett ärende till
sinnessjuknämnden, lämnar en redogörelse för vad som vid den lokala
nämnden förekommit. Man kan nämligen utgå ifrån, att sinnessjuknämnden
icke kommer att kunna fatta ett från den lokala nämndens avvikande
beslut utan att få taga del av vilka speciella omständigheter, som legat till
grund för dess ställningstagande. Särskilt viktigt blir ett sådant referat i
sådana fall, som resulterat i skiljaktiga uppfattningar inom de lokala utskrivningsnämnderna.
I detta sammanhang må erinras om att strafflagberedningen redan då
den först tog upp frågan om inrättande av lokala utskrivningsnämnder uttalat
en rakt motsatt åsikt mot de nämnda remissinstanserna och framhållit
att skriftväxlingen med sinnessjuknämnden upptoge en icke oväsentlig
del av sjukvårdsläkarens tid och medförde omgång och tidsutdräkt.
Läkare vid Ulleråkers sjukhus framhålla häremot, att Skrivelser till sinnessjuknämnden
kunde avfattas på spilltid och utan att inverka på överläkarnas
vanliga arbetstid.
Från flera håll uttalas farhågor för att reformen skulle medföra b r i stande
enhetlighet i utskrivningsfrågor.
Direktionen för S:t Sigfrids sjukhus anför i denna fråga:
Den väsentliga invändningen mot förslaget om inrättande av lokala
nämnder är dock, att enhetligheten vid bedömningen av utskrivningsärendena
går förlorad. Det är här icke, som stundom framhållits, fråga om formella
enhetlighetssynpunkter, utan det gäller även här att slå vakt om
rättssäkerheten. Det är inget tvivel om att, därest den uppfattningen sprider
sig och visar sig vara grundad, att intagning på ett sinnessjukhus medför
utskrivning inom relativt kort tid under det att intagning på ett annat
under motsvarande förhållanden medför kvarhållande under avsevärt
längre tid, en befogad misstro mot systemet skulle uppkomma, som lätt
skulle spoliera det förtroende man i verkligheten vill skapa. Det kan visserligen
anmärkas, att — därest en lokal nämnd tillämpar alltför rigorösa
utskrivningsregler — vederbörande alltid kan överklaga nämndens beslut,
men bevärsinstitutet kan aldrig helt ersätta den grundläggande prövningen.
Om den lokala nämnden är alltför släpphänt, äro utsikterna att hos denna
nämnd framtvinga eu ändrad praxis mycket små. Visserligen kan överinspektören
för sinnessjukvården och statsåklagare efter förbehåll påkalla
sinnessjuknämndens prövning av en utskrivningsfråga, men del kan icke
förväntas, att dessa myndigheter göra dylika förbehåll i andra fall än då
fråga är om särskilt farliga kriminella element.
Likartade synpunkter utvecklas av sinnessjuknämnden, direktionen för
psykiatriska sjukhuset i Stockholm samt sjukhuscheferna vid S:ta Annas,
Mariebergs och Säters sjukhus.
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 179.
1947 urs psykopatvårdsutredning framhåller däremot, att önskvärdheten
av att en enhetlig praxis upprätthålles syntes vara tillgodosedd i den utsträckning
som kunde anses skälig, särskilt därigenom att överinspektören
för sinnessjukvården och statsåklagare kunna ingripa i vissa fall. Direktionen
för Västra Marks sjukhus framför liknande synpunkter.
Sjukhuschefen vid psykiatriska sjukhuset i Stockholm anför:
I promemorian framhålles, att nuvarande ordning garanterar en mera
enhetlig bedömning av utskrivningarna. Jag har svårt att helt förstå en
sådan synpunkt. Den omständighet, som väsentligen skall betinga en patients
utskrivning, är hans tillstånd. När han är återställd från sin sjukdom,
skall han enligt sinnessjuklagens 17 § utskrivas. Endast i det fall,
att han icke är återställd, kan tveksamhet råda, när han är så förbättrad,
och under vilka betingelser han kan vistas utom sjukhus. Härvid måste
givetvis hänsyn tagas till hans tidigare visade farlighet eller samhällsbesvärlighet.
Det är i dessa fall sinnessjuknämnden skulle kunna giva större
enhetlighet åt bedömningen. Dock är patientmaterialet så oenhetligt och betingelserna
för dessa patienters vistelse utom sjukhus så individuellt varierande,
att denna enhetlighet icke synes mig vara något, som i första hand
bör eftersträvas. Ej heller är det möjligt att vid handläggning enbart med
ledning av skriftliga handlingar taga full hänsyn till dylika individuella
omständigheter. •
Sinnessjukvårdsberedningen har i sin allmänna motivering till förslaget
även diskuterat frågan om utskrivningsnämndens organisation.
Av dem som yttrat sig i denna fråga ha medicinalstyrelsen, direktionerna
för S:t Lars och Vipeholms sjukhus, Svenska psykiatriska föreningen och
sjukhuschefen vid psykiatriska sjukhuset i Stockholm funnit beredningens
förslag tillfredsställande, därvid de tre förstnämnda särskilt omnämnt att
lekmannaledamöterna förutsättas skola rekryteras ur vederbörande sjukhusdirektion.
Direktionen för S:t Sigfrids sjukhus finner, alt det i vissa hänseenden
kan vara av värde att lekmannarepresentanterna i utskrivningsnämnden
samtidigt äro ledamöter i direktionen, men anser att undantag från denna
regel bör kunna komma i fråga, då särskilda skäl tala därför.
Sjukhuschefen vid Restads sjukhus ifrågasätter lämpligheten av att båda
lekmannaledamöterna skola vara medlemmar i direktionen, då i så fall
dessa ärenden komme att behandlas av en intern myndighet vid sjukhuset,
vilket skulle kunna antagas motverka det avsedda syftet beträffande insyn.
Straff lagberedningen avstyrker att ledamotskap i sjukhusdirektionen och
utskrivningsnämnden regelmässigt skola kombineras under följande motivering:
Strafflagberedningen
finner icke de skäl sinnessjukvårdsberedningen anfört
för denna mening vara övertygande. Tvärtom torde ett dylikt arrangemang
kunna äventyra utskrivningsnämndens möjligheter att fylla sin uppgift.
Den avgörande synpunkten på lekmannarepresentanternas kvalifika
-
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
tioner måste vara deras förmåga att tillföra nämnden sådan sakkunskap
som jämte den medicinska är erforderlig vid prövningen av utskrivningsfrågorna.
Utskrivningsnämndens och sjukhusdirektionens uppgifter äro
så olikartade, att man icke utan vidare kan förutsätta, att de insikter och
egenskaper som erfordras av utskrivningsnämndens ledamöter stå till buds
inom direktionen och omvänt. Därtill kommer att de personer som kunna
ifrågakomma för ledamotskap i utskrivningsnämnden långt ifrån alltid
torde vara benägna att vid sidan av uppgifterna inom utskrivningsnämnden
påta sig att dessutom tjänstgöra i direktionen. Arbetet i utskrivningsnämnden
torde i och för sig komma att bli krävande nog. Den föreslagna
ordningen skulle därför kunna göra det svårt att få lämpliga personer för
uppdraget.
I fortsättningen uttalar strafflagberedningen att man i själva verket
måste betrakta straffriförklaring med efterföljande intagning på sinnessjukhus
som en allvarlig och för individen ingripande brottspåföljd. Det
vore därför av utomordentlig vikt, att man beaktade kraven på ett effektivt
rättsskydd, både ur samhällets och den omhändertagnes synpunkt. Man
borde i dessa hänseenden ställa samma krav på utskrivningsförfarandet
som på processen i brottmål. Strafflagberedningen hävdade därför, att utskrivningsnämndens
juridiskt sakkunnige borde vara domare i tjänsteutövning.
Av samma skäl och med hänsyn till kravet på självständighet
gentemot sjukvårdsläkaren borde domaren såsom ordförande leda nämndens
förhandlingar.
Även justitickanslersämbetet och riksåklagarämbetet uttala sig för att
den lagfarne ledamoten skall vara domare. Riksåklagarämbetet förordar
därjämte att domaren skall fungera som ordförande i nämnden.
Sjukhuschefen vid Vipeholms sjukhus framhåller, att nämndens beslut
skulle bliva säkrare om i nämnden sutte två sakkunniga läkare, nämligen
dels sjukvårdsläkaren och dels en utomstående psykiatriskt utbildad läkare,
som i likhet med de övriga ledamöterna hade att bilda sin mening vid ett
enstaka personligt sammanträffande.
Beträffande ärendenas fördelning mellan de olika instanserna
ifrågasätter sjukhuschefen vid Birgittas sjukhus om icke ur rättssäkerhetssynpunkt
utskrivningsärenden, som beröra särskilt svåra brottslingar, alltjämt
borde underkastas sinnessjuknämndens prövning. Även direktionen
för Säters sjukhus anser att i dylika fall en central myndighet bör vara bestämmande,
varjämte i tveksamma fall ärendet bör underställas överinspektörens
mening. Denne torde nämligen lättare än sinnessjuknämnden
ha möjlighet att skaffa sig en personlig uppfattning om vederbörande patient
för bedömande av utskrivningsfrågan. Riksåklagarämbetet däremot
säger sig icke vilja uttala sig för någon begränsning av de lokala utskrivningsnämndernas
kompetens i detta hänseende. Ämbetet hade därvid beaktat
vad första lagutskottet vid 1947 års riksdag yttrade angående de
lokala nämndernas kompetens samt jämväl tagit hänsyn till att de all
-
40 Kungl. Maj.ts proposition nr 179.
männa skyddssynpunkterna tillgodoses genom statsåklagares och överinspektörens
klagorätt.
Direktionen för Källshagens sjukhus hävdar, såsom tidigare nämnts, att
klientelet asociala imbecilla bör undantagas från decentraliserat utskrivningsförf
arande.
Sjukhuschefen vid Källshagens sjukhus samt Göteborgs stads sjukhusdirektion
anse det innebära en vinst att sjukvårdsläkaren får rätt att till
utskrivningsnämnden hänskjuta även andra ärenden än sådana som obligatoriskt
gå dit.
Sjukhuschefen vid Rghovs sjukhus förmenar det vara inkonsekvent att
den lokala nämnden skall avgöra de mera komplicerade fallen men icke få
taga befattning med de enklare fallen såvida icke sjukvårdsläkaren hänskjuter
dem. Även i dessa sistnämnda fall är nämligen patientens personliga
kontakt med utskrivningsmyndigheten av stor betydelse. Sjukhuschefen
anser därför att utskrivningsnämnden bör vara närmaste överinstans
över sjukvårdsläkaren i dessa fall. I så fall kunde emellertid icke fordran
på enhällighet för beslut inom nämnden vidhållas. Det vore nämligen enligt
sjukhuschefen självklart att läkaren vidhåller sin ståndpunkt att patienten
icke bör utskrivas.
Vad härefter angår frågan om rätten att överklaga den lokala
nämndens beslut, så anser sjukhuschefen vid Furunäsets sjukhus,
att en oinskränkt klagorätt till sinnessjuknämnden icke bör komma i
fråga. En sådan rätt skulle sannolikt medföra att flertalet avslag överklagades.
På varje sinnessjukhus vårdades ett antal fall där utskrivning
av någon orsak uppenbart vore utesluten men där dock upprepade framställningar
göras därom. Utskrivningsnämnden skulle givetvis ha skyldighet
att upptaga även dylika fall men borde i lagen tilldelas rätt att efter
verkställd prövning bestämma, att dess beslut i ärendet ej finge överklagas.
Enhällighet borde stadgas även för ett sådant beslut. Åtskilligt meningslöst
skrivbordsarbete skulle enligt sjukhuschefen på detta sätt kunna undvikas.
Den i förslaget införda möjligheten för överinspektören för sinnessjukvården
eller statsåklagare att hänskjuta utskrivningsfråga till sinnessjuknämndens
prövning anses i allmänhet av remissinstanserna som en god
lösning ägnad att tillvarataga samhällets skyddsintressen och medverka till
enhetlig praxis. Sjukhuschefen vid S:t Jörgens sjukhus anser dock att det
vore tillfyllest om överinspektören anförtroddes ifrågavarande befogenhet.
Sjukhuschefen framhåller att det ej torde förekomma, att statsåklagare,
som hade skäl för ett ingripande, ej kunde hos den lokala nämnden vinna
gehör för sin säkerligen väl grundade uppfattning.
I en del yttranden uttalas farhågor för att syftet med förslaget att giva
överinspektören och statsåklagarna ifrågavarande befogenhet icke skall
tillgodoses genom en medverkan på det sätt som beredningen förutsatt. De
41
Kungi. Maj.ts proposition nr 179.
härvid anförda synpunkterna, som utmynna i förslag om viss underrättelseskyldighet
i förhållande till ifrågavarande myndigheter, komma att redovisas
i specialmotiveringen.
Några remissinstanser beröra även frågan om utskrivningsärendenas
handläggning i sinnessjuk nämnden efter reformens
genomförande.
Härom anför strafflagberedningen:
Det är ägnat att inge betänkligheter att sedan utskrivningsnämnd på
grundval av personlig kännedom om en intagen meddelat beslut rörande
dennes utskrivning, sinnessjuknämnden skall kunna ändra beslutet enbart
med stöd av skriftligt material. Särskilt egendomligt ter det sig att inrätta
en på detta sätt konstruerad instansordning, sedan överrättsprocessen vid
de allmänna domstolarna genom det nya rättegångsförfarandet nyligen blivit
muntlig. Som sinnessjukvårdsberedningen framhåller, kan inrättandet
av lokala utskrivningsnämnder beräknas medföra en sådan lättnad i sinnessjuknämndens
arbetsbörda, att sinnessjuknämnden eller åtminstone någon
eller några av dess ledamöter kan erhålla tillfälle att bilda sig ett på
personligt besök grundat omdöme om den intagne. Det förefaller under
dessa omständigheter strafflagberedningen som om något hinder icke skulle
föreligga mot att uttryckliga föreskrifter i detta hänseende meddelades.
Strafflagberedningen föreslår därför att dylika bestämmelser inarbetas i
sinnessjuklagen. De böra enligt strafflagberedningens mening innebära, att
sinnessjuknämnden icke må besluta ändring i utskrivningsnämnds beslut
utan att minst två av sinnessjuknämndens ledamöter, därav minst en av
läkarna och en lekman, tagit personlig kännedom om den om vars utskrivning
det är fråga.
Riksåklagarämbetet och sinnessjuknämnden utveckla liknande tankegångar.
Sinnessjuknämnden framhåller bl. a.:
Enbart på skriftligt material lärer det icke vara möjligt för sinnessjuknämnden
att annat än i undantagsfall fatta ett från den lokala nämndens
beslut avvikande avgörande, för vilket förståelse kan vinnas hos den lokala
nämnden själv, hos patienten och hans anhöriga, om beslutet går dessa
emot, och hos allmänna opinionen. Skulle i ett dylikt fall händelseutvecklingen
visa, att den lokala nämnden bedömt läget riktigare än sinnessjuknämnden,
skulle den senare säkerligen ådraga sig en ovilja, av vilken dess
auktoritet skulle taga allvarlig skada. Psykologiskt blir läget nämligen ett
helt annat än i motsvarande fall för närvarande, då sinnessjuknämndens
bedömning avviker från sjukvårdsläkarens. Bland de fall då ett studium
av handlingarna ej skulle inom sinnessjuknämnden giva klart utslag för att
en avvikelse från den lokala nämndens beslut borde ske komma givetvis
att finnas många, där ett personligt sammanträffande med patienten framstår
som överflödigt. Men å andra sidan kommer säkerligen att bland dessa
finnas åtskilliga fall, där nämnden kommer att stå inför valet att antingen
fastställa den lokala nämndens beslut utan alt känna sig övertygad om dess
riktighet eller resa till det sjukhus där patienten är intagen. Ett sådant val
bör uppenbarligen, oberoende av besvär och kostnader, utfalla enligt det
senare alternativet.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
Beträffande kostnaderna för förslagets genomförande
må här endast några viktigare synpunkter i remissvaren redovisas.
Justitiekanslersåmbetet framhåller angelägenheten av att lekmännen i
nämnderna bereddes en gottgörelse, som till fullo motsvarade såväl det ansvar,
varmed avgörandet i utskrivningsfrågor vore förenat, som det arbete
och intresse, som krävdes av dem, om de skulle tillfredsställande fullgöra
sin betydelsefulla uppgift.
Liknande synpunkter ha framkommit i flera yttranden och i några remissvar
från direktioner och sjukhuschefer föranlett yrkanden om en höjning
av de föreslagna arvodena.
Endast statskontoret föreslår en sänkning av dessa arvoden. Enligt statskontorets
mening borde ersättning till lekmannaledamot utgå högst med
belopp motsvarande vad som tillkommer ledamot av sinnessjuknämnden,
d. v. s. årsarvode för ordföranden 1 000 kronor och för envar av de övriga
ledamöterna 500 kronor samt dagarvode i likhet med vad beredningen förordat.
Medicinalstyrelsen och ett stort antal direktioner och sjukhuschefer anse,
att sjukvårdsläkaren borde få särskild ersättning som ledamot av nämnden.
Allmänt framhålles, särskilt från läkarhåll, att sekreterarhjälp erfordrades,
om ej sjukvårdsläkaren skulle ytterligare betungas med annat än
sjukvårdande arbete. Att mot särskild ersättning tjänstgöra som sekreterare
ha föreslagits bl. a. underläkare vid sjukhuset eller direktionens sekreterare.
Några remissinstanser påpeka, att den av beredningen beräknade kostnaden
• för skrivhjälp vore för låg.
Departementschefen.
Den särskilda centrala nämnd, sinnessjuknämnden, som enligt 1929 års
sinnessjuklag såsom första instans handlägger ärenden om utskrivning från
sinnessjukhus av straffriförklarade och vissa därmed jämställda sinnessjuka
och såsom andra instans beslutar om utskrivning av övriga intagna,
har sedan länge en betydande arbetsbörda. Antalet avgjorda ärenden har
Irån nämndens tillkomst till år 1945 oavbrutet stegrats och har under de
senaste åren uppgått till mellan 3 000 och 4 000 per år. För att kunna bemästra
denna arbetsbörda har nämnden nödgats ordna sitt arbete på sådant
sätt att envar av dess lekmannaledamöter, däribland ordföranden, tager del
av flertalet ärenden endast genom föredragningen vid nämndens sammanträden.
Ett sådant sammanträde har i regel tagit 1—2 timmar i anspråk,
under vilken tid de senaste åren handlagts i genomsnitt cirka 60 ärenden.
Ehuru varje ärende före sammanträdet granskats av två ledamöter, varav
en psykiater, samt tveksamma fall alltid föredragits, ha angivna förhållanden
inneburit att ett stort antal ärenden icke kunnat underkastas någon
grundlig prövning av nämnden i dess helhet och särskilt icke av dess lekmän.
Den stora arbetsbördan har även medfört att nämnden endast i undan
-
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
tagsfall kunnat sammanträda på sinnessjukhus. Prövningen har regelmässigt
måst ske på grundval av skriftligt material.
De anförda förhållandena äro uppenbarligen icke tillfredsställande. Icke
minst ur rättssäkerhetssynpunkt framstår den ofta tämligen summariska
skriftliga proceduren vid sinnessjuknämnden som olämplig. Den personliga
kontakten mellan patienten och det utskrivande organet har icke utan
fog ansetts utgöra en väsentlig förutsättning för ett riktigt avgörande. Med
hänsyn till nämndens arbetssätt torde det vidare föreligga risk för att lekmännen
i nämnden icke kunna utöva det inflytande pa utskrivningsfragorna,
som avsågs då denna ordning infördes år 1929. Härutinnan må
erinras om att lekmannarepresentanter medtogos i det utskrivande organet
dels av hänsyn till vikten av att sinnessjukvården omfattades med förtroende
bland allmänheten och dels för att höja organets allmänna kompetens.
I sistnämnda del framhölls bl. a. att de avgöranden som skulle
träffas ej vore av uteslutande medicinsk karaktär.
På grund av de angivna bristerna hos det nuvarande systemet har frågan
om att bereda sinnessjuknämnden lättnad i dess arbetsbörda och åstadkomma
en ändring i ordningen för utskrivningsärendenas prövning länge
varit aktuell. I syfte att minska antalet ärenden, som måste prövas av
nämnden, genomfördes 1941 och 1945 lagändringar, som gjorde det möjligt
för denna att delegera utskrivningsrätten till vederbörande sjukvårdsläkare.
Ändringarna synas icke ha haft någon betydande effekt i åsyftad riktning.
Det årliga antalet avgjorda ärenden har visserligen efter 1945 nedgått något
men arbetsbördan är alltjämt för stor för att medgiva en genomgripande
omläggning av arbetsformerna.
I sitt år 1942 avgivna betänkande om strafflagens tillräknelighetsbestämmelser
m. in. föreslog strafflagberedningen en decentralisering av utskrivningsförfarandet
till lokala utskrivningsnämnder beträffande straffriförklarade
och med dem likställda. Detta förslag upptogs emellertid ej i den proposition,
som på grundval av strafflagberedningens betänkande förelädes
1945 års riksdag. Anledningen härtill var framför allt att bedömningen av
utskrivningsfrågorna befarades skola bli alltför oenhetlig. Denna synpunkt
godtogs dock icke av riksdagen, som godkände ett av första lagutskottet
framlagt utlåtande, vari bl. a. anfördes att viktigare än formella enhetlighetssynpunkter,
vilka lätt ledde till ett schablonmässigt bedömande, vore
att man försökte nå fram till ett ur såväl samhällets som den enskildes
synpunkt riktigt bedömande av varje särskilt fall grundat på omedelbar
personlig kontakt. Utskottet framlade emellertid ej något förslag i sak.
Frågan upptogs på nytt vid 1947 års riksdag, som i anledning av motioner,
vari bl. a. åberopades här förut redovisade synpunkter, begärde förslag om
inrättande av lokala utskrivningsnämnder.
Frågan härom har nu ytterligare utretts av sinnessjukvårdsberedningen,
som funnit övervägande skäl tala för en decentralisering av utskrivnings
-
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
rätten till lokala nämnder. Beredningen har ansett en sådan ordning vara
den lämpligaste utvägen för att undanröja de förut berörda olägenheterna
med det nuvarande systemet samtidigt som kravet på ökad insyn från lekmannahåll
tillgodoses. Denna beredningens uppfattning har delats av flertalet
remissinstanser och av de myndigheter, som hos Kungl. Maj :t yttrat
sig över förslaget, ha endast statskontoret och sinnessjuknämnden uttryckligen
avstyrkt beredningens förslag. Sinnessjuknämnden har i stället förordat
att den centrala nämnden skulle i större utsträckning besöka de olika
sinnessjukhusen, en tanke som även berörts av sinnessjukvårdsberedningen.
Denna lösning torde dock, om ej ärendenas prövning skall fördröjas eller
besöken göras av endast en del av sinnessjuknämndens ledamöter, kräva
att nämnden utökas och uppdelas på avdelningar. Emellertid lär likväl icke
en viss försening kunna undvikas. Besöker sinnessjuknämnden, som den
själv förutsatt, vissa sjukhus endast en gång om året synes denna försening
kunna bli avsevärd, såvida man ej vill göra avsteg från principen om personlig
kontakt mellan det i första instans beslutande organets samtliga ledamöter
och dem som skola utskrivas. Ingen av dessa konsekvenser av den
anvisade alternativa lösningen synes önskvärd. Då härtill kommer att förslaget
torde förutsätta, att åtminstone några av nämndens ledamöter ägnade
en stor del av sin tid åt arbetet i nämnden — en anordning som ur olika
synpunkter synes mindre lämplig och som dessutom sannolikt skulle medföra
svårigheter vid rekryteringen av dessa uppdrag — kan jag icke ansluta
mig till detsamma.
Vad angår de båda övriga av sinnessjukvårdsberedningen diskuterade
alternativen till lokala nämnder — ökad delegation från sinnessjuknämnden
till sjukvårdsläkaren samt inrättande av regionala nämnder — så torde
de visserligen innebära, att sinnessjuknämndens arbetsbörda minskas. Men
vid en lösning enligt det första alternativet komma likväl sannolikt andra
lörut berörda olägenheter med en central handläggning, framför allt bristen
på personlig kontakt i icke delegerade ärenden, att kvarstå, varjämte
lekmannainflytandet bortfaller i fråga om övriga ärenden. Och en ordning
med regionala utskrivningsnämnder torde, som beredningen framhållit,
vara förenad med betydande praktiska svårigheter.
Den under frågans tidigare behandling och nu av sinnessjukvårdsberedningen
anvisade ordningen med lokala utskrivningsnämnder vid varje sinnessjukhus
samt rätt att överklaga nämndens beslut hos sinnessjuknämnden
utgör sålunda enligt min mening det enda kvarstående alternativet till
lösning av ifrågavarande problem. I likhet med sinnessjukvårdsberedningen
anser jag att en sådan decentralisering av utskrivningsrätten beträffande
straffriförklarade och likställda är ägnad att undanröja de olägenheter, som
enligt vad nyss anförts, äro förbundna med det nuvarande systemet. Samtidigt
bör anordningen i många fall medföra en snabbare och smidigare
handläggning av ifrågavarande ärenden.
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
Bland fördelarna med ett inrättande av lokala utskrivningsnämnder har
redan framhållits betydelsen av att det utskrivande organet får personlig
kännedom om de patienter, vars utskrivning ifrågasatts. Det skriftliga
materialet i ett dylikt ärende — protokoll över sinnesundersökning, journalanteckningar,
sjukvårdsläkarens yttrande etc. — kan enligt min mening
icke alltid ensamt utgöra ett tillräckligt underlag för ett ur olika synpunkter
riktigt bedömande. Vad särskilt angår sjukvårdsläkarens yttrande
måste denne uppenbarligen många gånger för det utskrivande organet
bättre kunna klargöra sin uppfattning om patienten genom en muntlig
framställning, som dessutom kan kompletteras med en demonstration, än
genom en skriftlig redogörelse. För lekmannen torde en dylik redogörelse
stundom giva en föga levande bild av den sjuke. I ett yttrande från läkarhåll
har visserligen gjorts gällande att de patienter, som det här i allmänhet
vore fråga om — asocialt imbecilla och psykopater -—- lätt kunde
dupera den tillfällige iakttagaren och att det vore omöjligt för lekmännen
i den lokala nämnden att få en tillförlitlig uppfattning av fallet endast
genom personlig kontakt. Emellertid bär sjukvårdsläkaren, som enligt förslaget
själv skall vara ledamot av den lokala nämnden, möjlighet att i
anslutning till varje utskrivningsfall för övriga ledamöter lägga fram de
omständigheter, som kunna göra det tillfälliga intrycket mindre tillförlitligt.
Men framför allt torde lekmännen i den lokala nämnden så småningom
förvärva erfarenhet i fråga om både sjukhusets klientel i allmänhet
och de särskilda patienterna samt bliva i stånd att bilda sig en självständig
mening i utskrivningsfrågorna. Bl. a. med hänsyn till sistnämnda
förhållande torde även den av sinnessjuknämnden framförda uppfattningen
att förslaget skulle innebära minskat lekmannainflytande vara mindre väl
grundad. Börande denna uppfattning, som synes bygga på den omständigheten
att lekmännen i en lokal nämnd skulle kunna få svårt att hävda sig
mot den ende sakkunnige -— sjukvårdsläkaren — må f. ö. framhållas det
av sinnessjuknämnden själv påpekade förhållandet att det avgörande som
skall träffas icke enbart är av medicinsk-psykiatrisk karaktär. Även faktorer
av social, ekonomisk och juridisk natur kunna ha betydelse och på
dessa områden torde lekmännens sakkunskap och erfarenhet vara av stort
värde. Det ligger vidare i sakens natur, att lekmännen komma att spela en
viktig roll vid avvägningen mellan å ena sidan samhällets intresse av att
farliga personer icke utskrivas i förtid och å andra sidan den enskilde
individens intresse av att icke utan grund vara berövad friheten. Med hänsyn
till de kvalifikationer för bedömandet av dessa frågor, som lekmännen
kunna väntas besitta, torde det ej behöva befaras att läkaren härvid kommer
att bli dominerande.
Det ökade lekmannainflytande på utskrivningsfrågorna, som ett inrättande
av lokala nämnder enligt min mening alltså kommer alt föra med
sig, innebär, såsom förut ofta påpekats, en fördel även ur den synpunkten,
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 179.
att det kan förväntas skapa större förtroende för sinnessjukvården hos patienterna
och allmänheten. Denna vinst med förslaget har också vid remissbehandlingen
vitsordats från olika håll och behöver icke här ytterligare
understrykas.
Sinnessjuknämnden har i detta sammanhang i anslutning till beredningens
förslag att den lokala nämndens lekmannarepresentanter samtidigt
skulle vara ledamöter i sjukhusets direktion tagit upp frågan om lekmannainsynen
beträffande sinnessjukvården i allmänhet och betydelsen av en
ökad sådan insyn för att mildra kritiken mot denna vård. Nämnden har
härvid funnit sinnessjukvårdsberedningens angivna förslag otillfredsställande
särskilt med hänsyn till att inga klara gränser dragits upp för
direktionens verksamhet samt förordat ytterligare utredning i fråga om
lekmannainsynen i sinnessjukhusens vårdfrågor. I anledning härav må
endast framhållas, att beredningens förslag på denna punkt icke avser
att giva direktionen vidgade befogenheter. Några olägenheter i av sinnessjuknämnden
berört hänseende synas därför ej behöva följa av att förslaget
förverkligas. Jag delar emellertid nämndens uppfattning att en
ökad lekmannainsyn inom sinnessjukvården är önskvärd även beträffande
andra vårdfrågor än de som sammanhänga med utskrivningen och
att en undersökning av hela vårdkomplexet från denna synpunkt kan
vara av värde. Ett genomförande av ifrågavarande förslag bör emellertid
giva erfarenheter av betydelse för en sådan undersökning och synes ej
vara ägnat att föregripa dess resultat.
Den av sinnessjukvårdsberedningen förordade decentraliseringen av beslutanderätten
i fråga om utskrivning av vissa sinnessjuka till lokala nämder
vid varje sjukhus bör sålunda medföra väsentliga fördelar i förhållande
till det nuvarande systemet. Mot dessa måste emellertid vägas de anmärkningar,
som icke minst från läkarhåll riktats mot den föreslagna ordningen
och som i flera yttranden föranlett förslag om att densamma måtte prövas
vid några utvalda sjukhus innan den definitivt genomföres.
Bortsett från vissa förut berörda invändningar är det i huvudsak två
omständigheter som åberopats mot förslaget nämligen den ökade arbetsbörda
för sjukvårdsläkaren och den bristande enhetlighet i tillämpningen
som den nya proceduren skulle medföra. Vad angår den sista anmärkningen,
som är av principiell natur, så synes den förlora en del av sin
tyngd genom den rätt för överinspektören för sinnessjukvården och statsåklagare
att hänskjuta en utskrivningsfråga till sinnessjuknämndens prövning,
som förslaget innebär. Man torde för övrigt icke böra överskatta
betydelsen av enhetlighet på detta område. Det rör sig dock här om psykiskt
sjuka människor, som icke alltid kunna hänföras till en viss kategori
och bedömas efter i förväg fastslagna normer. Det vore visserligen otillfredsställande
om man på förhand skulle kunna räkna med att bliva utskriven
avsevärt tidigare från ett sjukhus än från ett annat. Här erbjuder
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
emellertid den nyssnämnda anordningen med klagorätt även över utskrivning
ett visst remedium. Hur en lagstiftning i enlighet med sinnessjukvårdsberedningens
förslag kommer att verka på denna punkt är emellertid
ovisst.
Detta gäller även i fråga om verkningarna av en sådan lagstiftning
på sjukvårdsläkarnas arbetsbörda. Tidigare åberopades som ett särskilt
skäl för en decentralisering att läkaren skulle slippa ägna tid åt
skrivelser och utlåtanden till sinnessjuknämnden. Nu framhålles det från
läkarhåll, att arbetet med att förbereda och deltaga i den lokala nämndens
sammanträden skulle taga avsevärt längre tid i anspråk än som förut
åtgick för handläggning av motsvarande utskrivningsfall. Härtill skulle
komma den tid, som även i fortsättningen måste åtgå för skrivelser i
klagoärenden till sinnessjuknämnden samt tid för arbete med expediering
av den lokala nämndens beslut in. in. I vad mån dessa farhågor äro berättigade
är givetvis svårt att bedöma. Svaret på denna fråga beror bl. a.
på i vilken utsträckning de intagna genom den nya ordningen föranledas
att begära utskrivning. Sannolikt komma dock framställningar härom
särskilt under den första tiden av en lokal nämnds existens att vara
avsevärt flera än om beslutanderätten legat kvar hos sinnessjuknämnden.
Enligt vad jag under hand genom samtal med inom sinnessjukvården verksamma
läkare inhämtat bör emellertid förfarandet inför nämnden kunna
gestalta sig enklare och ej bliva så tidsödande och kräva så mycket förberedelser
från läkarens sida, som vissa kritiker förmodat. Man torde likväl
icke kunna bortse från att det föreligger risk för att sjukvårdsläkarens
arbetsbörda i någon mån skall öka. Det vore olyckligt om så skedde, då
detta skulle innebära att dessa läkare kunde ägna mindre tid åt de i egentlig
mening sjukvårdande uppgifterna, vilka till följd av den rådande bristen
på läkare vid sinnessjukhusen ändock icke kunna fullgöras i önskvärd
utsträckning.
Med hänsyn till den ovisshet som alltså råder i fråga om verkningarna
på viktiga punkter av den föreslagna reformen hyser jag trots de betydande
fördelar, som äro förenade med densamma, en viss tvekan om lämpligheten
av att nu genomföra förslaget i full utsträckning. Som förut framhållits
anser jag visserligen att en decentralisering av utskrivningsrätten till
lokala nämnder utgör det enda godtagbara alternativet till den nuvarande
ordningen. Med hänsyn till bristerna i denna bör också en ändring komma
till stånd. Det synes emellertid icke vara nödvändigt att omedelbart inrätta
lokala utskrivningsnämnder vid samtliga sinnessjukhus. Genomfördes
såsom flera remissinstanser, bl. a. medicinalstyrelsen, ifrågasatt det föreslagna
systemet i begränsad omfattning skulle det bli tillfälle att under
en kortare tid vinna erfarenhet i de avseenden, där enligt vad nyss anförts
osäkerhet råder om verkningarna av decentraliseringen.
På grund av det anförda har jag stannat för att i princip förorda sinnes
-
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
sjukvårdsberedningens förslag men att beträffande genomförandet ansluta
mig till tanken att tills vidare giva den föreslagna ordningen en begränsad
tillämpning. Lokala utskrivningsnämnder skulle sålunda inrättas endast
vid vissa av Kungl. Maj :t bestämda sinnessjukhus och vid dessa sjukhus
skulle ett utskrivningsförfarande i huvudsaklig överensstämmelse med det
av sinnessjukvårdsberedningen förordade införas. Beträffande övriga sjukhus
skulle däremot sinnessjuklagens utskrivningsregler tills vidare bestå
orubbade. Bestämmelserna om de särskilda utskrivningsreglerna skulle införas
i en särskild tidsbegränsad fullmaktslag.
Beredningen har av principiella skäl avvisat tanken på en sådan lagstiftning.
Och självfallet kan det ifrågasättas om det är helt lämpligt att
på eu för rättssäkerheten så betydelsefull punkt som den ifrågavarande
olika ordning råder i skilda delar av landet. Emellertid synas de reella skiljaktigheterna
icke behöva bli så avsevärda. Om sinnessjuknämndens arbetsbörda
i någon mån lättas, såsom avsikten är, bör denna nämnd kunna
grundligare än f. n. pröva de utskrivningsärenden, som kvarstå hos nämnden.
Den särskilda lagens bestämmelser böra vidare i huvudsak avvika
från motsvarande regler i sinnessjuklagen endast i den mån detta påkallas
av att sinnessjuknämnden ersättes av en lokal nämnd. Omfattningen av
det klientel, som skall vara underkastat de strängare utskrivningsbestämmelserna,
bör sålunda liksom förutsättningarna för utskrivning vara desamma
i båda fallen. Slutligen bör vid utväljande av sjukhus för det decentraliserade
förfarandet i görligaste män tillses att samma ordning kommer
att tillämpas vid samtliga eller flertalet sjukhus med ett visst klientel
t. ex. svårskötta psykopater.
De olägenheter som må anses förenade med en tillämpning av den föreslagna
ordningen endast vid vissa sjukhus synas sålunda kunna begränsas.
I den mån de kvarstå torde de uppvägas av värdet av att vinna erfarenheter
om reformens verkningar, som kunna vara till stort gagn vid den
fortsatta prövningen av frågan. Jag vill sålunda förorda att en tidsbegränsad
lagstiftning om utskrivningsförfarande genom lokala nämnder vid
vissa sinnessjukhus i enlighet med vad nyss angivits nu kommer till stånd.
Körande utformningen av lagstiftningen skall här upptagas några spörsmål
av mera principiell betydelse medan återstående frågor komma att behandlas
i specialmotiveringen.
Redan i detta sammanhang torde dock först få beröras frågan om vilka
sjukhus, som skola väljas för den nya ordningen. Härutinnan vill jag i
likhet med sinnessjukvårdsberedningen förorda att lokala nämnder inrättas
vid Ulleråkers, S:t Sigfrids och Sidsjöns sjukhus. Med hänsyn till att det
här endast gäller en tillämpning i begränsad omfattning för vinnande av
erfarenhet anser jag däremot icke att — som beredningen även tänkt sig —
nämnder f. n. böra inrättas vid Källshagens och Salberga sjukhus. Antalet
ärenden hos sinnessjuknämnden från dessa sjukhus är nämligen så bety
-
49
Kungl. Maj. ts proposition nr 179.
dande, att verksamheten om de medtoges skulle få en annan karaktär än
som avsetts. I stället torde ett sjukhus av annan typ väljas, t. ex. Psykiatriska
sjukhuset i Stockholm. För att belysa omfattningen må nämnas att
från angivna fyra sjukhus härrörde år 1947 cirka 25 procent av hela antalet
ärenden hos den centrala nämnden. Därigenom tillgodoses sålunda i
någon mån kravet att nedbringa sinnessjuk nämndens arbetsbörda. Då
straffriförklarade svårskötta manliga psykopater i regel hänvisas till specialavdelningar
vid S:t Sigfrids och Sidsjöns sjukhus tillgodoses vidare beträffande
detta klientel det nyss angivna önskemålet om ett såvitt möjligt
ensartat förfarande.
Vad härefter till en början angår frågan om den lokala nämndens
sammansättning så ha några remissinstanser förordat att denna
skulle avvika från vad sinnessjukvårdsberedningen föreslagit i så måtto att
den lagfarne ledamoten i nämnden alltid skulle vara domare. Jag delar
emellertid på denna punkt beredningens uppfattning att en domare visserligen
regelmässigt bör för ordnas men att möjligheten bör hållas öppen att
medgiva avsteg från denna regel. En sådan ordning ifrågasattes av första
lagutskottet vid frågans prövning 1947. Vid vissa sinnessjukhus torde det
f. ö. eljest icke bliva möjligt att erhålla lämpliga personer till såväl posten
som lagfaren ledamot som uppdragen att vara suppleant för denne.
Suppleant bör självfallet ha samma kompetens som den ledamot han skall
ersätta.
En från läkarhåll framförd tanke att ytterligare en läkare med psykiatrisk
specialitet skall ingå i nämnden torde redan av praktiska skäl
vara omöjlig att förverkliga. I fråga om ordförandeskapet i nämnden synes
det ej finnas anledning att i lagen göra några avvikelser från vad härutinnan
gäller beträffande sinnessjuknämnden eller att Kungl. Maj :t förordnar
ordförande. I allmänhet synes den lagfarne ledamoten böra utses.
I övrigt må här nämnas, att jag icke har något i princip att erinra mot
att lekmannaledamöterna i den lokala nämnden rekryteras ur sjukhusets
direktion. En sådan ordning torde, som förut antytts, kunna bliva av värde
för båda organens arbete och för direktionens del måhända föra med sig
en effektivisering av verksamheten. Eu förutsättning är att personer lämpliga
för båda uppgifterna finnas att tillgå. Är så icke förhållandet — och personvalet
för det ömtåliga uppdraget att vara ledamot i den lokala nämnden
måste självfallet ägnas den största uppmärksamhet — bör den föreslagna
ordningen icke tillämpas. Med hänsyn härtill och då ju lokala nämnder
skola inrättas i begränsad omfattning, synas de erinringar som av några
remissinstanser gjorts mot förslaget på denna punkt icke böra tillmätas
någon avgörande vikt.
Beträffande ä r e n d enas f ö r d e 1 n i n g mellan den centrala och de
lokala nämnderna och dessa nämnders kompetens samt k 1 a g or
ätten över deras beslut vill jag till eu början erinra om att frågan
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 179.
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 179.
huruvida särskilda föreskrifter för utskrivning av straffriförklarade och
likställda överhuvud skall finnas icke ansetts böra prövas i detta sammanhang.
Det förutsättes alltså att särskilda utskrivningsregler skola gälla för
samma klientel som nu, d. v. s. för de personer, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet
straffriförklarats eller som under inflytande av sinnessjukdom
eller sinnesslöhet begått mot annans personliga säkerhet riktat
brott, som icke blivit beivrat, ävensom vissa därmed jämställda, i 18 § sinnessjuldagen
angivna kategorier. I fråga om detta klientel bör icke någon
viss grupp av svårare fall skiljas ut och under alla förhållanden hänvisas
till sinnessjuknämnden som första instans. Såsom strafflagberedningen
tidigare framhållit torde nämligen en dylik uppdelning vara så gott som
omöjlig att åstadkomma.
I likhet med sinnessjukvårdsberedningen, vars förslag på denna punkt
i princip överensstämmer med vad strafflagberedningen förordade 1942,
anser jag att för utskrivning skall fordras, att samtliga ledamöter i den
lokala nämnden äro ense därom. Emellertid bör i enlighet med det nu föreliggande
förslaget men i motsats till vad strafflagberedningen då tänkte sig,
ärendet i händelse av oenighet mellan den lokala nämndens medlemmar på
yrkande av någon av dem kunna hänskjutas till sinnessjuknämndens
prövning.
I fråga om rätten att eljest till sinnessjuknämnden hänskjuta utskrivningsfråga,
vari den lokala nämnden meddelat beslut, kan jag helt ansluta
mig till vad sinnessjukvårdsberedningen förordat. Att såsom en sjukhuschef
ifrågasatt låta den lokala nämnden själv avgöra om dess beslut skall
få överklagas torde bl. a. av principiella skäl icke kunna komma i fråga.
Klagorätt över beslut om avslag på framställning om utskrivning bör alltså
tillkomma envar, som äger göra sådan framställning, medan utskrivningsbeslut
skall få överklagas av överinspektören för sinnessjukvården och
statsåklagare, därest myndigheten gjort förbehåll härom. Den sistnämnda
ordningen, vilken förordades av Svea hovrätt i dess yttrande över strafflagberedningens
betänkande av år 1942, torde som förut nämnts vara av
betydelse för att åstadkomma en viss enhetlighet i fråga om de lokala
nämndernas avgöranden. Frågan om den närmare utformningen av statsåklagares
befattning med dessa ärenden kommer att behandlas i specialmotiveringen.
I ett yttrande har framförts tanken, att den lokala nämnden även skulle
pröva utskrivningsfrågor beträffande andra sinnessjuka än straffriförklarade
och med dem jämställda närmast som besvärsinstans i förhållande till
sjukvårdsläkaren. F. n. avgör denne ensam dessa frågor med rätt för vederbörande
att hänskjuta saken till sinnessjuknämnden. I och för sig synes
det stå väl samman med syftet med inrättande av lokala nämnder att låta
dessa få befatta sig även med dessa intagna. Emellertid torde det icke vara
tillrådligt att innan ännu erfarenhet vunnits om reformens verkningar på
51
Kungl. Maj. ts proposition nr 179.
bl. a. sjukvårdsläkarnas och sinnessjuknämndens arbetsbörda lägga denna
stora grupp av ärenden på den lokala nämnden. För detta klientel bör
därför den nuvarande ordningen tills vidare tillämpas, varvid dock, som
beredningen föreslagit, sjukvårdsläkaren bör ha rätt att hänskjuta utskrivningsärendet
till den lokala nämndens avgörande.
Vad angår sinnessjuknämndens handläggning av u tskrivningsärenden
efter det att lokala utskrivningsnämnder inrättats
vid vissa sjukhus, så är jag i princip av den uppfattningen att sinnessjuknämnden
i regel bör grunda sitt beslut på personlig kännedom om den
som skall utskrivas. Den minskade arbetsbörda för sinnessjuknämnden,
som inrättandet av lokala nämnder kan väntas föra med sig, bör göra det
möjligt för den centrala nämnden eller några av dess ledamöter att i
något ökad omfattning .besöka sjukhus med ett större antal utskrivningsärenden.
Medger arbetsbördan att även andra sjukhus besökas bör detta
givetvis även ske. Med hänsyn till ovissheten om reformens inverkan på
sinnessjuknämndens arbetsförhållanden synas några bestämmelser i angivna
hänseenden icke böra nu införas i lagen. Sinnessjuknämnden bör
sålunda t. v. vara oförhindrad att ändra ett beslut av en lokal nämnd utan
att ha förskaffat sig personlig kännedom om den som avses med beslutet.
Jag delar icke sinnessjuknämndens uppfattning att tillskapandet av lokala
nämnder i och för sig skulle nödvändiggöra en sådan personlig kontakt.
De av sinnessjuknämnden från antydd utgångspunkt uttalade farhågorna
för att reformen skulle medföra svårigheter att rekrytera den centrala
nämnden torde även vara överdrivna.
Beträffande kostnaderna för de lokala nämndernas verksamhet är
jag ense med sinnessjukvårdsberedningen om att ersättningen till nämndernas
ledamöter icke bör tillmätas alltför knappt. Det oaktat kan jag i likhet
med statskontoret icke tillstyrka, att ersättningen bestämmes till högre belopp
än som nu utgår till sinnessjuknämndens ordförande och ledamöter.
Jag föreslår alltså, att den lokala nämndens ordförande tillerkännes ett
årsarvode å högst 1 000 kronor och ett sammanträdesarvode å 30 kronor,
medan till annan lekmannaledamot torde böra utgå årsarvode med högst 500
kronor och dagarvode med 20 kronor. Suppleanter böra erhålla arvode efter
samma grunder, som gälla för ersättning till suppleant i sinnessjuknämnden.
Vid remissbehandlingen har från åtskilliga håll framhållits, att även
sjukvårdsläkaren borde erhålla ersättning för det merarbete, som föranleddes
av hans deltagande i den lokala nämndens verksamhet. Vidare ha
yrkanden framställts om anställande av särskild sekreterare åt nämnderna.
Med anledning härav vill jag framhålla, att man med det enkla förfarande,
som jag anser kunna tillämpas vid nämnderna, knappast synes behöva
räkna med att det expeditionella arbetet skall bliva alltför betungande.
Såsom jag förut framhållit är det vidare svårt att bedöma, i vilken mån
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 17!).
inrättandet av lokala nämnder i övrigt kommer att medföra en ökning
av sjukvårdsläkarens arbetsbörda. Med hänsyn härtill är jag icke beredd
att nu förorda, att denne erhåller särskild ersättning i sin egenskap
av ledamot i nämnden eller att särskilda sekreterare anställas åt nämnderna.
Den skrivhjälp, som kan komma att erfordras för detta ändamål, torde
få tillhandahållas av vederbörande sjukhus, som i mån av behov torde böra
tilldelas erforderlig förstärkning härför av medicinalstyrelsen från de medel,
som styrelsen äger disponera för anställande av extra arbetskraft.
Kostnaderna för ersättningen till de lokala nämndernas ledamöter torde,
därest riksdagen ej har något att erinra däremot, under nästa budgetår
övergångsvis få bestridas från den i avlöningsstaten för statens sinnessjukhus
förslagsvis uppförda anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal. För därpå följande budgetår torde medel för ändamålet
böra upptagas under den i samma avlöningsstat uppförda anslagsposten
till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t.
Jag övergår härefter till att lämna en specialmotivering till det förslag
till lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus,
som i enlighet med det anförda utarbetats inom inrikesdepartementet.
Lagförslaget torde få fogas såsom bilaga (Bil. B) till protokollet i detta
ärende. Förslaget bygger i väsentliga delar på sinnessjukvårdsberedningens
förslag, vilket i sin tur utformats på grundval av vad strafflagberedningen
förordat i dessa delar i sitt betänkande SOU 1942:59. Till jämförelse har
därför såsom förut nämnts i en särskild bilaga (Bil. A) upptagits sinnessjukvårdsberedningens
förslag tillika med motsvarande stadganden i gällande
lag. Med hänsyn härtill har det icke ansetts erforderligt att närmare
redogöra för dessa bestämmelser. Sinnessjukvårdsberedningen har i fråga
om motiveringen av förslagets detaljer hänvisat till vad strafflagberedningen
anfört i omförmälda betänkande s. 185—188 och 219—224. En
motsvarande hänvisning må göras här. I det följande redovisas sålunda
huvudsakligen endast de avvikelser som gjorts från de föregående förslagen.
Vissa formella jämkningar i förhållande till beredningens förslag
ha ej ansetts fordra särskild motivering. 1
1 §•
Denna paragraf innehåller den allmänna fullmaktsbestämmelsen. Enligt
denna skall i den mån Konungen beträffande visst sinnessjukhus förordnar
därom i stället för vad i 20 § första och andra styckena, 21—23 och 26 §§
sinnessjuklagen stadgas om utskrivning från sinnessjukhus i sådant hänseende
gälla vad som sägs i den föreslagna lagen. »Sinnessjukhus» har här
samma innebörd som i sinnessjuklagen (se 4 § 1. nämnda lag). Det torde
icke vara erforderligt med en särskild bestämmelse härom.
53
Kungl. Maj.ts proposition nr Hd.
Någon regel som ger möjlighet att inrätta lokal utskrivningsnämnd vid
sinnessjukavdelning inom fångvården, beträffande vilka enligt 50 § sinnessjuklagen
denna lags utskrivningsbestämmelser gälla, har icke upptagits
i förslaget. Antalet ärenden hos sinnessjuknämnden från dessa avdelningar
synes nämligen vara så obetydligt i förhållande till hela antalet ärenden
(1947 endast 89 av 3 435) att det icke då lagen skall tillämpas endast i begränsad
omfattning torde böra komma i fråga att inrätta en lokal nämnd
vid en sådan avdelning.
Då den föreslagna ordningen endast bör gälla utskrivning av personer,
som äro för vård intagna på sinnessjukhus, har lagen vidare icke gjorts
tillämplig på den prövning av fråga om kvarhållande å sinnessjukhus, som
enligt 47 § 1 mom. tredje stycket sinnessjuklagen ankommer på sinnessjuknämnden
och som avser vissa personer, som intagits för sinnesundersökning
i brottmål m. m. Denna prövning skall alltså verkställas av sinnessjuknämnden,
även om lokal nämnd finnes vid sjukhuset.
Rörande innehållet i 20—23 §§ sinnessjuklagen hänvisas till den förut
lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser samt lagtexten i bil. A.
Dessa stadganden innehålla närmast regler om ordningen för utskrivning.
Utskrivningsförutsättningarna regleras i 17—19 §§ sinnessjuklagen. Dessa
paragrafer rubbas icke av förevarande lagstadganden och avses sålunda
skola gälla även vid utskrivning från sinnessjukhus med lokal utskrivningsnämnd.
Motsvarande gäller övriga paragrafer (24—26 §§) i sinnessjuklagens
utskrivningskapitel, av vilka dock 26 § ersättes med en särskild
paragraf, 9 §, i den föreslagna lagen. I
I denna paragraf ha upptagits regler orii den lokala utskrivningsnämnden,
som motsvaras av 20 § för sta stycket sinnessjuklagen i straff lagberedningens
och sinnessjukvårdsberedningens förslag. I nämnda paragraf hade även
införts en från 18 § nämnda lag överförd uppräkning av vilka intagna,
som skola vara underkastade de strängare utskrivningsbestämmelserna.
Någon sådan uppräkning har här ej skett utan i stället har i 3 § införts
en hänvisning till 18 § sinnessjuklagen.
I den allmänna motiveringen har i huvudsak redogjorts för de föreslagna
bestämmelserna om den lokala nämndens sammansättning. I anledning av
ett påpekande av sjukhuschefen vid Umednlens sjukhus vill jag framhålla,
att även kvinnor självfallet böra komma ifråga som ledamöter och suppleanter
i dessa nämnder.
I enlighet med ett yrkande av riksåklagarämbetet har i tredje stycket
införts en föreskrift om jäv för den lokala nämndens särskilt utsedda ledamöter,
varvid hänvisning skett till bestämmelserna om domarejäv (4 kap.
13—15 §§ rättegångsbalken). För sjukvårdsläkarnas del torde icke böra
givas någon motsvarande föreskrift.
54
Kungl. Maj. ts proposition nr 179.
Däremot synes det icke vara erforderligt att som riksåklagarämbetet
jämväl förordat komplettera paragrafen med bestämmelser om rösträkning
t. ex. för det fall att olika meningar uppkomma inom nämnden om utskrivningen
skall förbindas med åläggande att iakttaga särskilda föreskrifter
enligt 19 § sinnessjuklagen. Härutinnan bör nämligen utan särskilt stadgande
vanliga omröstningsregler gälla.
3 §■
Denna paragraf ersätter törsta och andra styckena av 20 § sinnessjuklagen
och innehåller bestämmelser om kompetensfördelningen mellan de
utskrivande myndigheterna. Utöver vad förut nämnts innebär sinnessjukvårdsberedningens
förslag den jämkningen i vad f. n. gäller, att för de
lokala nämndernas del icke införts den möjlighet att delegera utskrivningsrätten
till sjukvårdsläkaren, som sinnessjuknämnden har.
I flera remissyttranden ha erinringar gjorts mot förslaget i denna del.
Sålunda anför sjukhuschefen vid Furunäsets sjukhus att fall kunna
förekomma, där utredningen av en eller annan orsak ej blivit färdig till
ett utskrivningsnämndens sammanträde men kanske är slutförd dagen
därefter. Patienten måste då stanna på sjukhuset till nästföljande sammanträde
och ginge under tiden måhända förlustig det arbetstillfälle, som var
en av förutsättningarna för hans försöksutskrivning. Det inträffade också
fall, där förhistorien och situationen i övrigt vore så pass okomplicerade,
att beslutanderätten utan risk kunde delegeras.
Sjukhuschefen vid Källshagens sjukhus anser att delegationsrättens upphörande
medförde väsentlig ökning i läkarens arbetsbörda, avbräck i fråga
om smidigheten och nackdelar för patienterna och för vården. Särskilt
bleve det till onödigt hinder beträffande ändringar i försöksutskrivningsvillkoren.
Likartade synpunkter utvecklas av direktionerna för S:t Lars och Vipeholms
sjukhus, sjukhuschefen vid S:t Jörgens sjukhus samt Svenska psykiatriska
föreningen.
Sjukhusdirektionen i Göteborg anser däremot att delegationsrättens
upphörande icke i och för sig behöver medföra menliga följder. De ärenden,
vari beslutanderätten eventuellt skulle ha delegerats, skulle förmodligen
ha blivit de mera lättbedömda. Sjukvårdsläkarens föredragning av dylika
ärenden bör därför i regel kunna göras muntligen och utan nämnvärt större
förarbete än om han beslutat ensam.
Departementschefen.
Till första stycket av förevarande paragraf har överförts stadgandet i
20 § första stycket sinnessjuklagen med den sakliga ändringen, att »sinnessjuknämnden»
utbytts mot »utskrivningsnämnden vid sjukhuset». Därjämte
har i enlighet med sinnessjukvårdsberedningens förslag bestämmel
-
55
Kungl. Maj.ts proposition nr 179.
serna om delegationsrätt uteslutits. Det synes nämligen i viss mån strida
mot de syften, som föranlett inrättande av lokala nämnder att låta dessa
delegera sin beslutanderätt till sjukvårdsläkaren. Visserligen är det som
påpekats i flera yttranden i vissa fall betydelsefullt att patienten kan utskrivas
snabbt så att han ej går miste om ett arbetstillfälle som yppat sig.
Denna synpunkt torde emellertid kunna tillgodoses på det sättet, att nämnden
beslutar om utskrivning under viss preciserad förutsättning, t. ex. att
han får arbetsanställning, och därefter överlåter åt sjukvårdsläkaren att
bedöma när denna förutsättning är för handen. Något hinder mot en
sådan anordning torde ej föreligga. Då nämndens ledamöter sannolikt i
allmänhet komma att vara bosatta på platsen för sjukhuset, synes nämnden
f. ö. tämligen enkelt och formlöst kunna sammankallas till ett extra sammanträde,
om ett brådskande fall påkallar ett sådant möte.
Paragrafens andra och tredje stycken upptaga utan ändring bestämmelserna
i samma stycken i 20 § sinnessjukvårdsberedningens förslag,
vilka i sin tur svara mot 20 § andra stycket gällande lag. Rörande innehållet
hänvisas till den allmänna motiveringen.
4 §.
I denna paragraf ha upptagits vissa bestämmelser om ordningen för
den lokala nämndens prövning av utskrivningsärenden. Motsvarande bestämmelser
i sinnessjukvårdsberedningens förslag äro 21 § första och
andra styckena. Angående regeln i andra stycket anför beredningen:
För att icke blott sjukvårdsläkaren utan även utskrivningsnämndens
övriga båda ledamöter skola grunda utskrivningsbeslutet på personlig
kännedom om den intagne har i andra stycket av denna paragraf i överensstämmelse
med vad strafflagberedningen förordat — upptagits ett stadgande
att, innan beslut fattas rörande utskrivning, nämndens ledamöter
skola ha skaffat sig sådan kännedom. Detta är naturligtvis särskilt viktigt,
då fråga är om att låta en intagen av den kategori varom här är fråga
första gången få vistas utanför sinnessjukhuset. Om en person efter dylik
prövning blivit utskriven på försök, synes det kunna överlämnas till utskrivningsnämndens
bedömande att pröva huruvida ett förnyat personligt
sammanträffande mellan vederbörande och nämnden är erforderligt för
utskrivningsfrågans avgörande.
I detta sammanhang vill sinnessjukvårdsberedningen understryka angelägenheten
av att den lokala nämndens lekmannarepresentanter — som ju
förutsättas tillika vara ledamöter av sjukhusets direktion — över huvud
taget skaffa sig en personlig insyn beträffande förhållandena inom sinnessj
ukhuset.
Vid remissbehandlingen har strafflagberedningen förordat eu jämkning
av föreskriften i första styckets andra punkt att i fall av oenighet mellan
den lokala nämndens ledamöter ärendet skall hänskjutas till sinnessjuknämndens
prövning, om någon ledamot så yrkar. Föreskriften borde utformas
så att det omedelbart av lagtexten framginge att nämnden, vare sig
56
Kungl. Maj.ts proposition nr 179.
liänskjutande ägde rum eller icke, skulle vara skyldig att meddela ett beslut.
Det borde nämligen icke få ifrågakomma att nämnden skulle kunna
avbörda sig ett besvärligt ärende genom att utan eget yttrande hänskjuta
detsamma till sinnessjuknämnden.
Formerna för den lokala nämndens handläggning av utskrivningsärenden
ha berörts i ett par yttranden. Sjukhuschefen vid Sidsjöns sjukhus
anför:
Beträffande formerna för utskrivningsnämndernas arbete torde dessa
komma att regleras genom i administrativ ordning utfärdade tillämpningsföreskrifter.
Det är då av största vikt, att bestämmelserna komma att medge
största möjliga enkelhet i föredragning av ärendena, diarie- och protokollföring
samt expediering. Då det personliga sammanträffandet med patienten
kommer att stå i centrum för utskrivningsnämndens arbete och då
nämndens begränsning till två lekmannaledamöter torde medge att dessa
taga del av samtliga utskrivningsfrågan berörande handlingar, torde föredragningen
också kunna göras huvudsakligen muntlig utan längre skrivna
promemorior. Sådana böra reserveras för besvärsärendena, liksom yttranden
av utskrivningsnämnden knappast torde behöva förekomma annat än
i dylika fall efter remiss från sinnessjuknämnden. I likhet med sinnessjuknämndens
böra utskrivningsnämndens beslut ej vara motiverade, detta av
medicinska skäl. Det är uppenbart att de skäl, som bli avgörande för utskrivningsnämndens
ställningstagande, alla hänföra sig till dels patientens
aktuella tillstånd dels de vådor ur samhällelig synpunkt, som kunna vara
förenade med hans utskrivning. Mera speciella motiveringar kunde i många
fall framkalla icke önskvärda paranoida reaktioner hos den berörda eller
de berörda parterna.
Även om det expeditionella arbetet förenklas, torde det dock icke kunna
undvikas, att inrättande av lokala utskrivningsnämnder kommer att innebära
ett avsevärt merarbete för sjukvårdsläkarna, åtminstone vid vissa
sjukhus. Det är därför bl. a. också angeläget, att protokollföringen sker
under enklast tänkbara former, förslagsvis genom anteckning om beslutet
på kallelse- eller föredragningslista, ett förfaringssätt, som redan praktiseras
inom flera sjukhusdirektioner.
Departementschef en.
Av vad som anförts vid den allmänna motiveringen av förslaget torde ha
lramgått att jag beträffande ordningen för den lokala nämndens prövning
av utskrivningsärenden ansluter mig till vad sinnessjukvårdsberedningen
föreslagit. Bestämmelserna i denna paragraf upptaga sålunda utan saklig
ändring stadgandena i 21 § första och andra styckena sinnessjuklagen i beredningens
förslag.
Med anledning av vad strafflagberedningen anfört vill jag framhålla, att
om vid överläggning inom den lokala nämnden befinnes att denna icke är
enig om att vederbörande skall skrivas ut, så följer av första punkten i
paragrafens första stycke, att framställningen är att anse som avslagen.
Detta ställningstagande bör självfallet anses som ett beslut av nämnden i
57
Kungl. Maj.ts proposition nr 179.
den mening detta uttryck har i paragrafens andra stycke. Varje ledamots
ståndpunkt bör vidare antecknas i nämndens protokoll. Däremot synes lika
litet i detta fall som då nämnden är enig om bifall eller avslag på eu begäran
om utskrivning böra lämnas någon motivering. Såsom sjukhuschefen
vid Sidsjöns sjukhus framhållit torde det nämligen av medicinska skäl
vara mindre lämpligt att beslutet i utskrivningsfrågan motiveras. Hänskjutes
frågan till sinnessjuknämnden erfordras emellertid givetvis ett yttrande
av nämnden eller, om denna icke är enig, av dess särskilda ledamöter.
I fall, där hänskjutandet sker på begäran av ledamot av nämnden, bör lämpligen
yttrandet avfattas omedelbart så att remiss från sinnessjuknämnden
undvikes.
I fråga om formerna för den lokala nämndens arbete i övrigt kan jag i
huvudsak ansluta mig till vad sinnessjukvårdsberedningen och sjukhuschefen
vid Sidsjöns sjukhus anfört.
o Is
Paragrafen
motsvarar 22 § sinnessjukvårdsberedningens förslag, till vilken
paragraf, med de jämkningar som föranletts av inrättandet av lokala
nämnder, överförts bestämmelserna i 22 § första stycket och 21 § sinnessjuklagen
om vilka som äga göra framställning eller anmälan om utskrivning.
I beredningens förslag har föreskriften att framställning om utskrivning
hos sinnessjuknämnden skall ske skriftligen utgått.
Beträffande beredningens åtgärd att sålunda eftergiva kravet på skriftlig
framställning anför sjukhuschefen vid Salberga sjukhus bl. a.:
För att rättvis ordning för företräde skall kunna ske, måste framställningen
göras skriftligt samt diarieföras. Därest framställningen icke göres
skriftligen, frågar man sig också, vem som skall upptaga anmälan om företräde
för nämnden. Det skulle i så fall väl närmast bli vederbörande sjukvårdsläkare,
vilken dagligen kommer i kontakt med patienterna. Åtminstone
på Salberga sjukhus med dess otroligt tjatiga klientel finge då överläkaren
vara beredd att, inte bara på ronderna utan när helst han visade sig inom
området, upptaga order på företräde för nämnden. Dessutom skulle naturligtvis
anhöriga till patienterna telefonledes framställa krav på utskrivning
av på sjukhuset vårdade. I telefon har man för det första inga som helst
garantier för vem man talar med, för det andra skulle det för överläkaren
vara ogörligt att under pågående expeditionstid göra så noggranna anteckningar,
som erfordrades.
Sjukhuschefen vid Ryhovs sjukhus gör liknande erinringar samt framhåller
dessutom att det också för den vidare behandlingen av ärendet i högre
instans torde vara lämpligast med skriftlig framställning.
Departementschefen.
Beträffande avfattningen av denna paragraf kan jag i huvudsak ansluta
mig till sinnessjukvårdsberedningen. I enlighet med vad som förordats av
några sjukhuschefer och på härvid åberopade, nyss redovisade skäl, har
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
dock föreskriften att framställning om utskrivning hos sinnessjuknämnden
skall ske skriftligen bibehållits för den lokala nämndens del.
6 §•
I 22 § andra stycket sinnessjuklagen stadgas, att sinnessjuknämnden icke
är skyldig att mer än en gång var fjärde månad pröva framställning om utskrivning.
Sinnessjukvårdsberedningen har föreslagit att en motsvarande
bestämmelse skall gälla för den lokala nämndens del (21 § tredje stycket
beredningens förslag). Bestämmelsen, som icke föranlett någon erinran
vid remissbehandlingen, har upptagits i denna paragraf, varvid genom ett
tillägg markerats att den icke avser framställning av överinspektören för
sinnessjukvården.
7 §•
Denna paragraf innehåller bestämmelser om rätt för vederbörande att
hänskjuta utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens prövning, därest
framställning om utskrivning lämnats utan bifall av sjukvårdsläkaren eller
den lokala nämnden. Stadgandet överensstämmer helt med 23 § första stycket
sinnessjukvårdsberedningens förslag, som har sin motsvarighet i 23 §
gällande lag. Det må framhållas, att även överinspektören äger hänskjuta
utskrivningsfråga, vars avgörande ankommer på den lokala nämnden, till
sinnessjuknämndens prövning. Han bör dock först vända sig till den lokala
nämnden enligt 5 § tredje stycket och endast om denna nämnd avslår hans
framställning kunna utnyttja sin omförmälda rätt. Den föreslagna instansordningen
synes nämligen böra upprätthållas även för detta fall. Det anförda
avser endast straffriförklarade och jämställda. I fråga om Övriga intagna
äger överinspektören omedelbart förordna om utskrivning enligt 3 §
tredje stycket.
Sjukvårdsläkaren bör däremot icke ha rätt att med stöd av förevarande
stadgande hänskjuta utskrivningsfråga till sinnessjuknämndens prövning,
även om frågan hos den lokala nämnden väckts av honom själv jämlikt 5 §
andra stycket. Vägrar någon av de övriga ledamöterna i nämnden att i sådant
fall gå med på utskrivning äger han i stället hänskjuta frågan till den
centrala nämnden enligt 4 § första stycket andra punkten.
Det synes icke erforderligt att som riksåklagarämbetet ifrågasatt införa
klagorätt även för sådana fall, då framställningen bifallits men utskrivningen
jämlikt 19 § sinnessjuklagen förbundits med åläggande att iakttaga
föreskrifter.
8 §•
Såsom förut framhållits innefattar sinnessjukvårdsberedningens förslag
(23 § andra och tredje styckena) bestämmelser om befogenhet för överinspektören
för sinnessjukvården och statsåklagare att hos sinnessjuknämnden
överklaga beslut, varigenom den lokala nämnden bifallit fram
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
59
ställning om utskrivning. Till motivering av dessa bestämmelser anför beredningen
utöver vad förut redovisats bl. a. följande:
Ur såväl psykiatrisk synpunkt som de allmänna synpunkter, som förestava
att den som begått grovt brott icke utskrives för tidigt, anser sinnessjukvårdsberedningen
det önskvärt, att vissa beslut om utskrivning, som
fattas av den lokala nämnden, kunna hänskjutas till sinnessjuknämnden,
innan den intagne får lämna sinnessjukhuset. Så synes lämpligen kunna
ske genom att överinspektören och statsåklagare (landsfogde eller förste
stadsfiskal) erhålla rätt att inom någon kortare tid påkalla sinnessjuknämndens
prövning av fallet, innan den lokala utskrivningsnämndens beslut
går i verkställighet. Sinnessjukvårdsberedningen tänker sig här närmast
fall sådana som att fråga uppstår om utskrivning av en person som
begått ett grovt brott eller som visat utpräglade förföljelsetendenser mot
viss person och att åklagare genom den befattning han tidigare tagit med
saken eller att överinspektören eller åklagaren genom tidningspressen eller
genom anmälan av den som känner sig hotad får kännedom om fallet och
finner, att det med hänsyn till omständigheterna är angeläget att utskrivningsfrågan
underställes den centrala utskrivningsmyndighetens prövning.
Initiativet härtill bör således utgå från överinspektören resp. statsåklagaren
genom en begäran att beträffande viss intagen person bli underrättad om
när vederbörande utskrives. Har dylik begäran framställts, skall den lokala
nämnden omedelbart underrätta överinspektören resp. statsåklagaren, som
då bör ha möjlighet att inom 14 dagar hänskjuta saken till sinnessjuknämndens
prövning. I här avsedda fall bör utskrivning ej få ske, förrän det visat
sig att klagotiden gått tillända eller, om klagan förts, sinnessjuknämnden
beslutat om utskrivning.
Sinnessjukvårdsberedningen tillägger att rätt att hänskjuta utskrivningsfråga
till sinnessjuknämnden syntes böra tillkomma icke blott statsåklagare,
som vid domstol fört talan mot den intagne, utan även annan dylik åklagare,
t .ex. statsåklagaren i den intagnes eller hotades hemort.
För remissmyndigheternas allmänna inställning till detta förslag har
tidigare redogjorts. Här skola vissa synpunkter av mera speciell natur
beröras.
Riksåklagarämbetet, som finner den ifrågavarande lösningen av frågan
om hur samhällets skyddsintressen skall kunna vinna erforderligt beaktande
vara väl avvägd, har utförligt uppehållit sig vid den närmare utformningen
av de föreslagna anordningarna. Ämbetet ifrågasätter härvid
om den stalsåklagarna anförtrodda uppgiften kunde handläggas på ett fullt
tillfredsställande sätt genom en medverkan från deras sida anordnad på
det sätt som beredningen förutsatt. Ämbetet fortsätter:
Till eu början kan framhållas att det ofta kommer att bero på eu tillfällighet
om statsåklagaren erhåller kännedom om de fall där med hänsyn
till samhällsskyddet utskrivningsfrågan kan vara tveksam. Vad först beträffar
personer som intagits å sinnessjukhus, innan de nu föreslagna ändringarna
genomförts, ha stalsåklagarna tidigare icke haft anledning pröva
frågan om förbehåll skall göras. Statsåklagarna skulle således bliva nödsakade
att i sina äldre diarier genomgå de fall, där personer som förövat
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
brottslig gärning antingen förklarats straffria eller utan sådan förklaring
intagits å sinnessjukhus, för att kunna bedöma om förbehåll skall göras.
Ett dylikt förfarande är uppenbarligen tidsödande och besvärligt. Att
märka är vidare att statsåklagarna vid en sådan genomgång av de äldre
fallen i regel sakna kännedom om huruvida vederbörande är utskriven från
sinnessjukhus eller icke och i sistnämnda fall på vilket sinnessjukhus den
intagne vårdas. Vad därefter beträffar personer som efter den föreslagna
lagstiftningens genomförande intagits å sinnessjukhus kan även i avseende
på dem förfaringssättet i vissa fall möta praktiska svårigheter. Beträffande
sådana icke häktade som efter straffriförklaring intagits å sinnessjukhus
äger statsåklagare!! i regel icke kännedom om å vilket sinnessjukhus intagning
skett och måste sålunda efterforska till vilken utskrivningsnämnd
begäran skall ställas. I fråga om personer som intagits å sinnessjukhus i
samband med utskrivning eller frigivning från fångvårdsanstalt sakna statsåklagarna
regelmässigt vetskap om att intagning skett. Slutligen är att
märka att statsåklagarna ofta icke känna till de ganska talrika fall där
ansvarstalan iörts av distriktsåklagare, t. ex. i fråga om misshandel jämlikt
14 kap. 12 § strafflagen.
Ämbetet vill vidare framhålla att en rationell lösning av frågan synes
kräva dels att åt statsåklagaren beredes möjlighet att taga ställning till utskrivningsspörsmålet
i samband med alt detsamma blir aktuellt och icke
på ett tidigare stadium, dels ock att de skäl som statsåklagaren vid sin bedömning
av det aktuella utskrivningsfallet finner tala emot utskrivning
bliva bragta till utskrivningsnämndens kännedom så att de kunna av nämnden
beaktas vid dess avgörande.
Härutinnan förordar riksåklagarämbetet, att statsåklagaren skall genom
sjukvårdsläkarens försorg underrättas om att utskrivningsfrågan är aktuell
innan den lokala nämnden upptager densamma til! bedömande. Underrättelseskyldighet
borde dock begränsas till att avse intagen, vilken begått
antingen brott mot person, vilket kunde anses indicera farlighet för annans
personliga säkerhet, eller allmänfarliga brott, såsom mordbrand, allmänfarlig
ödeläggelse, sabotage eller dylikt. Ämbetet tillägger:
Anmälan bör göras till den statsåklagare, inom vars verksamhetsområde
den allmänna underrätt är belägen som dömt i målet. I sådana fall där
den intagne icke blivit lagförd för den brottsliga gärningen synes den statsåklagare
böra underrättas, inom vars verksamhetsområde gärningen begåtts.
Föranleder det sagda att underrättelse skall ske till flera statsåklagare,
torde det vara tillfyllest att sådan endast sker till eu av dem. Underrättelsen
bör tillika innehålla uppgift om när utskrivningsfrågan tidigast
kan förekomma till behandling. Har statsåklagare erhållit underrättelse
varom nu är fråga, har han att pröva, huruvida utskrivningsfrågan är tveksam
med hansyn till samhällsskyddet. Anser han detta vara fallet, bör han,
med angivande av de omständigheter som tala mot en utskrivning, göra
förbehåll om att hänskjuta ett blivande utskrivningsbeslut till sinnessjuknämnden.
Bifaller utskrivningsnämnden framställning om utskrivning när
statsåklagare gjort förbehåll som nyss sagts, skall denne ofördröjligen
underrättas om beslutet, varefter han har att pröva om hänskjutande till
sinnessjuknämnden skall ske.
Riksåklagarämbetet framhåller slutligen att ett genomförande av det av
ämbetet förordade förfaringssättet icke syntes kräva någon omredigering
Kungl. Maj. ts proposition nr 179.
61
av den föreslagna lagtexten. Närmare föreskrifter torde nämligen kunna
meddelas i administrativ ordning.
Vissa liknande synpunkter som de nu refererade ha framförts eller antytts
av sinnessjuknämnden, strafflagberedningen och direktionen för
Västra Marks sjukhus.
Justitiekansler sämbetet förordar, att vad i den föreslagna 23 § stadgas
om statsåklagare skall gälla även annan åklagare, om Konungen, eller efter
Konungens bemyndigande, riksåklagarämbetet så förordnat. Riksåklagarämbetet
gör en liknande hemställan och hänvisar till att ett motsvarande
bemyndigande upptagits i lagen den 30 juni 1948 (nr 403) om behörighet i
vissa fall för distriktsåklagare att verkställa åtalsprövning som eljest ankommer
på statsåklagare.
Departementschefen.
I det föregående har jag framhållit, att jag ansluter mig till sinnessjukvårdsberedningens
förslag om rätt för överinspektören för sinnessjukvården
och statsåklagare att i visst fall hänskjuta utskrivningsfråga till sinnessjuknämndens
prövning. Bestämmelser härutinnan ha upptagits i förevarande
paragraf, som frånsett vissa formella jämkningar överensstämmer
med motsvarande stadgande i beredningens förslag. Ändringarna i första
stycket åsyfta ett förtydligande av lagtexten. Att det här endast är fråga
om straffriförklarade och jämställda torde visserligen vara tämligen självklart
men har ansetts böra särskilt angivas. Motsvarande gäller beträffande
utskrivning, som skett efter anmälan av sjukvårdsläkaren.
I likhet med bl. a. riksåklagarämbetet anser jag att ifrågavarande regler
för att bliva effektiva böra kompletteras med föreskrifter om skyldighet
för vederbörande sjukvårdsläkare att i vissa fall underrätta statsåklagare,
då en utskrivningsfråga blivit aktuell. I fråga om den närmare utformningen
av denna anordning liksom av förfarandet i fortsättningen har jag
i huvudsak intet att erinra mot vad riksåklagarämbetet anfört. Jag delar
sålunda ämbetets uppfattning, att berörda föreskrifter kunna meddelas i
administrativ ordning.
I sådan ordning bör alltså bl. a. bestämmas vilka statsåklagare, som skola
underrättas, då en utskrivningsfråga blir aktuell. Det synes icke vara erforderligt
att härutöver i själva lagen införa bestämmelser om vilken eller
vilka statsåklagare, som beträffande viss intagen äger göra sådant förbehåll
som avses i paragrafen. Möjligheten bör vara öppen även för t. ex. statsåklagare
i den intagnes hemort alt hänskjuta utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens
prövning.
I)å det nu endast gäller tillämpning i begränsad omfattning av systemet
med lokala utskrivningsnämnder, synes det icke vara nödvändigt att, såsom
bl. a. justitiekanslersämbetet förordat, jämställa även vissa distrikts
-
62
Kungl. Maj.ts proposition nr 179.
åklagare med statsåklagare enligt ifrågavarande stadgande. En dylik ordning,
som skulle öka antalet personer, till vilka underrättelse borde sändas
enligt de nyss förordade bestämmelserna, skulle belasta sjuk vårdsläkaren
med ytterligare arbete utan att något väsentligt vinnes därmed.
9 §.
Till denna paragraf ha med några smärre av den föreslagna nya ordningen
påkallade jämkningar överförts stadgandena i 26 § sinnessjuklagen
10 §.
Enligt 7 § sinnessjuklagen skall beträffande sinnesslövården vad i lagen
stadgas om överinspektören för sinnessjukvården i stället gälla en av
Konungen förordnad inspektör för sinnesslövården. Denna bestämmelse
avser även sinnessjuklagens utskrivningskapitel. Då vissa paragrafer i detta
kapitel genom förevarande lag i särskilda fall skola ersättas med nya stadganden,
som inrymma befogenheter för överinspektören för sinnessjukvården,
torde det vara nödvändigt att i lagen införa en regel motsvarande
den nyssnämnda i 7 § sinnessjuklagen upptagna. Denna regel har upptagits
som lagens 10 §.
Lagstiftningens ikraftträdande och giltighetstid.
Sinnessjukvårdsberedningen har föreslagit, att den nya ordningen skulle
träda i kraft den 1 juli 1949. Såsom framgått av vad förut anförts erfordras
emellertid tillämpningsföreskrifter i olika avseenden. För att utarbeta
sådana föreskrifter kräves en icke alltför kort tidrymd efter lagens promulgerande.
Dessutom torde det vara välbetänkt att räkna med en icke alltför
snävt tilltagen tid för att utse ledamöter och suppleanter i de lokala nämnderna.
På grund härav vill jag förorda, att den nya lagstiftningen skall
träda i kraft den 1 januari 1950.
Förut har uttalats, att lagen bör givas begränsad giltighetstid. Med hänsyn
till det huvudsakliga syftet härmed — att vinna erfarenheter för en
omprövning av frågan — torde giltighetstiden icke böra sättas alltför kort.
Jag föreslår, att lagen skall gälla 21/2 år eller t. o. in. den 30 juni 1952.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över förenämnda inom inrikesdepartementet upprättade förslag till
lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus, av den
lydelse bilaga (Bilaga B)1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
K. A. Åkerberg.
1 Denna bilaga, som frånsett vissa redaktionella jämkningar är lika lydande med det vid
propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.
Kungl. Maj.ts proposition nr 179.
63
Bil. A.
Smnessjukvårdsberednmgens förslag till lag om ändring i sinnessjuklagen
den 19 december 1929 (nr 321).
Härigenom förordnas, att 18 § andra och tredje styckena sinnessjuklagen
den 19 september 1929 skola upphöra att gälla samt att 20—23 §§ samma
lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lag:) (Beredningens förslag:)
18 §. 18 §.
Kan sinnessjuk, som för vård intagits å sinnessjukhus, vistas utom sjukhuset
utan fara för annans personliga säkerhet eller eget liv, må, ändå att
den sjuke är i behov av vård å sådant sjukhus, utskrivning ske, därest det
erfordras för beredande av plats för annan sinnessjuk, som uppenbarligen
är i större behov av vård, eller på tillfredsställande sätt finnes sörjt för den
sjukes vårdande utom sjukhuset.
Utskrivning enligt första stycket
må ej äga rum av den,
som på grund av sin sinnesbeskaffenhet
av domstol förklarats
icke kunna fällas till ansvar för begånget
brott, eller
som, enligt vad känt är, under inflytande
av sinnessjukdom begått
mot annans personliga säkerhet riktat
brott, vilket icke blivit beivrat,
eller
som enligt domstols förordnande
intagits i allmän uppfostringsanstalt
men överförts till sinnessjukhus och
slutligt utskrivits från anstalten,
eller
som intagits å sinnessjukhus i
samband med frigivning från straffarbete
eller fängelse eller utskrivning
från förvaring eller internering i
säkerhetsanstalt.
Har sinnessjuk, som i andra stycket
sägs, utskrivits jämlikt 17 § och
varder han ånyo intagen å sinnessjukhus,
skall dock brottet icke utgöra
hinder för utskrivning enligt
första stycket, där ej överinspektören
för sinnessjukvården annorledes
förordnat.
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 179.
(Gällande lag:)
20 §.
Beträffande sådan för värd å sinnessjukhus
intagen person, för vilkens
utskrivning jämlikt 18 § hinder
möter på grund av vad i andra
stycket av samma paragraf stadgas,
tillkomme det sinnessjuknämnden
att antingen själv efter anmälan eller
framställning, som nedan sägs,
besluta om utskrivning enligt 17
eller 19 § eller uppdraga åt sjukvårdsläkaren
att därom meddela beslut.
Har sådant uppdrag meddelats
och begår därefter den, om vilkens
utskrivning är fråga, mot annans
personliga säkerhet riktat brott,
skall uppdraget anses återkallat.
I andra än de i första stycket omnämnda
fall ankomme det å sjukvårdsläkaren
att besluta om utskrivning
och äge jämväl överinspektören
för sinnessjukvården förordna
därom.
Sjukvårdsläkaren tillkomme att
jämlikt 19 § meddela förordnande
om återintagning å sinnessjukhus
av den, som utskrivits på försök.
21 §.
Finner sjukvårdsläkaren anledning
föreligga till utskrivning i fall,
där beslutanderätten tilkommer sin
-
(Beredningens förslag:)
20 §.
Utskrivning från sinnessjukhus
av den,
som på grund av sin sinnesbeskaffenhet
av domstol förklarats
icke kunna fällas till ansvar för begånget
brott, eller
som, enligt vad känt är, under inflytande
av sinnessjukdom begått
mot annans personliga säkerhet jäktat
brott, vilket icke blivit beivrat,
eller
som intagits å sinnessjukhus i
samband med frigivning eller utskrivning
från fångvårdsanstalt,
beslutas av en särskild nämnd
(utskrivnings nämnd), bestående
av sjukvårdsläkaren samt två
av Konungen utsedda personer, av
vilka en skall vara eller hava varit
innehavare av domarämbete eller eljest
vara lagfaren och den andre
bör vara i allmänna värv erfaren.
Konungen förordnar om ordförandeskapet
i nämnden, prövar behovet
av suppleanter samt meddelar de
närmare bestämmelser i övrigt angående
nämndens verksamhet, som
må erfordras utöver vad i denna lag
stadgas.
I andra fall än som angivas i
första stycket ankommer det på
sjukvårdsläkaren ensam att besluta
om utskrivning; sjukvårdsläkaren
dock obetaget att i dylika fall hånskjuta
ärendet till utskrivningsnämndens
prövning.
Där sjukvårdsläkaren ensam äger
besluta om utskrivning, må jämväl
överinspektören för sinnessjukvården
förordna därom.
Sjukvårdsläkaren tillkommer att
jämlikt 19 § meddela förordnande
om återintagning å sinnessjukhus
av den, som utskrivits på försök.
21 §.
I fall där det ankommer på utskrivningsnämnden
att besluta om
utskrivning eller ärendet av sjuk
65
Kungl. Maj.ts proposition nr 179.
(Gällande lag:)
nessjuknämnden, har han att ofördröjligen
göra anmälan därom hos
nämnden.
överinspektören för sinnessjukvården
äge ock göra sådan anmälan.
22 §.
Utskrivning av den, som för vård
intagits å sinnessjukhus, må påkallas
av den intagne själv, så ock av
hans förmyndare, gode man, make
eller anförvant eller av någon, som
är ansvarig för kostnaden för hans
vårdande å sinnessjukhuset. Påkallas
utskrivning hos sinnessjuknämnden,
skall framställningen därom göras
skriftligen.
Sinnessjuknämnden är icke skyldig
att mer än en gång var fjärde
månad pröva framställning om utskrivning.
(Beredningens förslag:)
vårdsläkaren överlämnats till utskrivning
snämndens prövning, må
utskrivning ej ske med mindre
nämndens ledamöter äro ense därom.
Äro ledamöterna icke ense,
skall, därest någon ledamot så yrkar,
ärendet hånskjutas till sinnessjuknämndens
prövning.
Innan utskrivningsnämnden fattar
beslut rörande utskrivning, skola
nämndens ledamöter hava skaffat
sig personlig kännedom angående
den, om vars utskrivning är fråga.
Är denne utskriven på försök, må
dock beslut fattas även om samtliga
ledamöter av nämnden icke hava sådan
kännedom.
Utskrivningsnämnden är icke skyldig
att mer än en gång var fjärde
månad pröva framställning om utskrivning.
22 §.
Utskrivning av den som för vård
intagits å sinnessjukhus må påkallas
av den intagne själv, så ock av
hans förmyndare, gode man, make
eller anförvant eller av någon, som
är ansvarig för kostnaden för hans
vårdande å sinnessjukhuset.
Finner sjukvårdsläkaren anledning
föreligga till utskrivning i fall,
där beslutanderätten tillkommer utskrivningsnämnden,
skall han ofördröj
ligen göra anmälan därom hos
utskrivningsnämnden.
överinspektören för sinnessjukvården
må, där beslutanderätten i
utskrivningsfrågan tillkommer utskrivningsnämnden,
påkalla utskrivningsnämndens
prövning av frågan.
23 §. 23 §.
Har sjukvårdsläkaren lämnat Har framställning om utskrivning
framställning om utskrivning utan lämnats utan bifall, må envar, som
bifall må envar, som enligt 22 § äger enligt 22 § äger påkalla utskrivning,
påkalla utskrivning, genom skriftlig genom skriftlig framställning hänframställning
hänskjuta utskriv- skjuta utskrivningsfrågan till sinnesningsfrågan
till sinnessjuknämndens sjuknämndens prövning./laser/rumprövning.
Angående sådan framställ- ställningen fall, där sjukvårdslåka5—Bihang
till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 179.
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 179.
(Gällande lag:) (Beredningens förslag:)
ning gälle vad i 22 § andra stycket
angående där omförmäld framställning
finnes stadgat.
ren ensam äger besluta om utskrivning,
skall vad i 21 § sista stycket
finnes stadgat beträffande där avsedd
framställning äga motsvarande
tillämpning.
Har utskrivningsnämnden bifallit
framställning om utskrivning, må,
såframt överinspektören för sinnessjukvården
eller statsåklagare av
särskilda skäl hos nämnden gjort
förbehåll härutinnan, överinspektören
eller statsåklagare skriftligen
hänskjuta utskrivnings frågan
till sinnessjuknämndens prövning.
Framställning härom skall göras
inom fjorton dagar från dagen för
utskrivningsnämndens beslut.
I fall som avses i andra stycket,
må utskrivning ej ske förrän det visat
sig att utskrivningsnämndens
beslut blivit beståndande eller sinnessjuknämnden
annorlunda förordnat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1949, från och med vilken dag tillika
skall gälla att vad i 20 § första stycket
stadgas om utskrivning från
sinnessjukhus skall äga tillämpning
jämväl å den som, efter att hava varit
intagen i allmän uppfostringsanstalt,
överförts till sinnessjukhus
och slutligt utskrivits från anstalten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
67
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 29 mars
19/19.
Närvarande:
justitieråden Geijer,
Dahlman,
Lech,
regeringsrådet Quensel.
Enligt lagrådet den 22 mars 1949 tillhandakommet utdrag av protokoll
över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 11 mars 1949, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag med särskilda bestämmelser om utskrivning
från sinnessjukhus.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i inrikesdepartementet, e. o. hovrättsassessorn
Sven af Geijerstam.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Bengt Larson.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 1 april 19b9.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, lagrådets
den 29 mars 1949 avgivna utlåtande över det den 11 mars 1949 till
lagrådet remitterade förslaget till lag med särskilda bestämmelser om utskrivning
från sinnessjukhus. Föredraganden hemställer att förslaget, som
av lagrådet lämnats utan erinran, måtte efter vissa redaktionella jämkningar
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Axel Sandberg.
opaginerad Kontrollera mot PDF
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
sid.
Propositionen.................................................... 1
Propositionens huvudsakliga innehåll.................................. 1
Lagförslag ...................................................... 3
Utdrag av statsrådsprotokollet den 11 mars 1949.......................... 6
Gällande bestämmelser .......................................... 7
Sinnessjuknämndens arbetsbörda och dess handläggning av utskrivnings
ärenden
.................................................... 8
Tidigare reformförslag ................................ 11
1941 års riksdag.............................................. 11
Strafflagberedningens förslag och yttrandena däröver................ 12
1945 års riksdag.............................................. 15
1947 års riksdag.............................................. 17
Sinnessjukvårdsberedningen ...................................... 20
Remissyttrandena .............................................. 27
Departementschefen ............................................ 42
Specialmotivering .............................................. 52
Bilaga:
Sinnessjukvårdsberedningens lagförslag.............................. 63
Utdrag av lagrådets protokoll den 29 mars 1949......................... 67
Utdrag av statsrådsprotokollet den 1 april 1949........................... 68
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- 1LU 1949:46 Memorial med föranledande av kamrarnas beslut beträffande utskottets utlåtande nr 35 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särs a2 i texten