Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus

1949-03-11 · 69 sidor, varav 68 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 68 av 69 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1949:179, Med förslag till lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 179.

1

Nr 179.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus;

given Stockholms slott den 1 april 19^9.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag med särskilda bestämmelser om

utskrivning från sinnessjukhus.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Eije Mossberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Enligt det i propositionen framlagda lagförslaget må Konungen beträtfande

visst sinnessjukhus kunna förordna att vid sjukhuset skall inrättas

en lokal utskrivningsnämnd. Den skall bestå av sjukvårdsläkaren och två

särskilt utsedda personer, av vilka en skall vara eller ha varit innehavare

av domarämbete eller eljest vara lagfaren. Denna nämnd skall besluta om

utskrivning från sjukhuset av sådana intagna, vilkas utskrivning f. n. prövas

av en central .sinnessjuknämnd såsom första och enda instans, d. v. s.

straffriförklarade och vissa med dem jämställda personer. För att den

lokala nämnden skall få skriva ut en sådan intagen fordras enligt förslaget

att den är enig. Äro ledamöterna ej ense skall om någon ledamot så yrkar

ärendet hänskjutas till sinnessjuknämndens prövning. Nämnden skall i

princip icke få fatta beslut i eu utskrivningsfråga utan att dess ledamöter

skaffat sig personlig kännedom om den som skall utskrivas.

Den lokala nämndens beslut skall enligt förslaget kunna överklagas hos

sinnessjuknämnden. Avslås begäran om utskrivning tillkommer klagorätt

envar som äger påkalla utskrivning, llifalles framställning må överinspektören

för sinnessjukvården och statsåklagare inom 14 dagar hänskjuta frågan

till den centrala nämnden.

I—Bihang till riksdagens protokoll 19A9. 1 sand. Nr 179.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

Lokala utskrivningsnämnder avses f. n. endast skola inrättas vid Ulleråkers,

S:t Sigfrids och Sidsjöns sjukhus samt ytterligare något sinnessjukhus.

För vinnande av erfarenheter förordas att den nya ordningen skall göras

provisorisk. Lagen föreslås därför skola gälla endast 2^2 år från den

1 januari 1950.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17!).

3

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

I den mån Konungen beträffande visst sinnessjukhus förordnar därom

skall i stället för vad i 20 § första och andra styckena, 21—23 och 26 §§

sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321)1 stadgas om utskrivning

från sinnessjukhus i sådant hänseende gälla vad nedan i denna lag sägs.

2 §•

Vid sinnessjukhus, som avses med förordnande enligt 1 §, skall för prövning

av utskrivningsfrågor finnas en särskild nämnd (utskrivning snämnd)

bestående av sjukvårdsläkaren samt två av Konungen utsedda personer, av

vilka en skall vara eller hava varit innehavare av domarämbete eller eljest

vara lagfaren och den andre bör vara i allmänna värv erfaren.

För en var av de särskilt utsedda ledamöterna i utskrivningsnämnden

förordnar Konungen, där så erfordras, en eller flera suppleanter. Suppleant

för särskilt utsedd ledamot skall uppfylla de för denne stadgade behörighetsvillkoren.

Beträffande jäv mot de särskilt utsedda ledamöterna i nämnden skall i

tillämpliga delar gälla vad om domarejäv är stadgat.

Konungen förordnar om ordförandeskapet i nämnden samt meddelar de

närmare bestämmelser i övrigt angående nämndens verksamhet, som må

erfordras utöver vad i denna lag stadgas.

3 §.

Beträffande sådan för vård å sinnessjukhus intagen person, för vilkens

utskrivning jämlikt 18 § sinnessjuklagen hinder möter på grund av vad i

andra stycket av samma paragraf stadgas, tillkommer det utskrivningsnämnden

vid sinnessjukhuset alt efter anmälan eller framställning, som

nedan sägs, besluta om utskrivning enligt 17 eller 19 § nämnda lag.

I andra fall än som angivas i första stycket ankommer det på sjukvårdsläkaren

ensam att besluta om utskrivning, sjukvårdsläkaren dock obetaget

att i dylika fall hänskjuta ärendet till utskrivningsnämndens prövning.

1 Senaste lydelse, se beträffande 20 § SFS 1945: 467 samt beträffande 21 och 22 §§ SFS

1941: 509.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 179.

Där sjukvårdsläkaren ensam äger besluta om utskrivning, må jämväl

överinspektören för sinnessjukvården förordna därom.

4 §•

I fall där det tillkommer utskrivningsnämnden att besluta om utskrivning

eller ärendet av sjukvårdsläkaren överlämnats till utskrivningsnänmdens

prövning, må utskrivning ej ske med mindre nämndens ledamöter äro

ense därom. Äro ledamöterna icke ense, skall, därest någon ledamot så

yrkar, ärendet hänskjutas till sinnessjuknämndens prövning.

Innan utskrivningsnämnden fattar beslut i ärende om utskrivning, skola

nämndens ledamöter hava skaffat sig personlig kännedom angående den,

om vars utskrivning är fråga. Är denne utskriven på försök, må dock beslut

fattas även om samtliga ledamöter av nämnden icke hava sådan

kännedom.

5 §•

Utskrivning av den, som för vård intagits å sinnessjukhus, må påkallas

av den intagne själv, så ock av hans förmyndare, gode man, make eller anförvant

eller av någon, som är ansvarig för kostnaden för hans vårdande

å sinnessjukhuset. Påkallas utskrivning hos utskrivningsnämnden, skall

framställningen därom göras skriftligen.

Finner sjukvårdsläkaren anledning föreligga till utskrivning i fall, där

beslutanderätten tillkommer utskrivningsnämnden, skall han ofördröjligen

göra anmälan därom hos nämnden.

Överinspektören för sinnessjukvården må, där beslutanderätten i utskrivningsfråga

tillkommer utskrivningsnämnden, påkalla nämndens prövning

av frågan.

6 §•

Utskrivningsnämnden är icke skyldig att mer än en gång var fjärde månad

pröva framställning om utskrivning som i 5 § första stycket sägs.

7 §•

Har framställning om utskrivning lämnats utan bifall, må envar, som

enligt 5 § äger påkalla utskrivning, genom skriftlig framställning hänskjuta

utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens prövning. Avser framställningen

fall, där sjukvårdsläkaren ensam äger besluta om utskrivning, skall vad i

6 § finnes stadgat beträffande där avsedd framställning härvid äga motsvarande

tillämpning.

8 §.

Har utskrivningsnämnden beslutat om utskrivning av person, som avses

i 3 § första stycket, må, såframt överinspektören för sinnessjukvården

eller statsåklagare av särskilda skäl hos utskrivningsnämnden gjort förbehåll

härom, överinspektören eller statsåklagare skriftligen hänskjuta ut
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 179. 5

skrivningsfrågan till sinnessjuknämndens prövning. Framställning härom

skall göras inom fjorton dagar från dagen för utskrivningsnämndens beslut.

I fall, som avses i första stycket, må utskrivningsnämndens beslut ej gå

i verkställighet förrän det visat sig att*beslutet blivit beståndande eller sinnessjuknämnden

annorlunda förordnat.

9 §•

Har någon, vilken är för vård intagen å sinnessjukhus, som avses med förordnande

enligt 1 §, givit tillkänna, att han anser sig icke böra kvarhållas

där, skall han genom sjuk vårdsläkarens försorg erhålla meddelande om den

rätt att göra framställning om utskrivning, som enligt 5—7 §§ denna lag

tillkommer honom.

Vill intagen som i första stycket sägs hos utskrivningsnämnden eller

sinnessjuknämnden göra framställning om utskrivning, skall möjlighet beredas

honom att uppsätta erforderliga skrifter.

10 §.

Vad i denna lag stadgas om överinspektören för sinnessjuk vården skall

beträffande sinnesslövården i stället gälla inspektören för sinnesslövården.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950 och gäller till och med den

HO juni 1952.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kiingl. Maj.ts proposition nr 179.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 11 mars 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, fråga

om inrättande av lokala utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen samt

anför.

I skrivelse den 20 maj 1947 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj :t måtte

framlägga förslag om inrättande av lokala utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen.

Med anledning härav uppdrogs den 30 december 1947 åt statens sinnessjukvårdsberedning1

att verkställa utredning angående frågan om inrättande

av sådana nämnder samt inkomma med det förslag vartill utredningen

kunde föranleda. Beredningen överlämnade den 25 november 1948

promemoria med förslag om inrättande av dylika utskrivningsnämnder. I

promemorian föreslås ändringar i sinnessjuklagens 18 och 20—23 §§

av innebörd att utskrivning från sinnessjukhus av sådana intagna, vilkas

utskrivning f. n. i första hand beslutas av sinnessjuknämnden, skall beslutas

av en lokal utskrivningsnämnd vid varje sjukhus bestående av sjukvårdsläkaren

och två lekmän. Beslutet skall få överklagas hos sinnessjuknämnden.

Beredningens lagförslag torde såsom bilaga (Bil. A) få fogas till

protokollet i detta ärende.

Över promemorian ha yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,

riksåklagarämbetet, statskontoret, medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden,

strafflagberedningen, 1947 års psykopatvårdsutredning, Svenska psykiatriska

föreningen samt sjukhusdirektionerna i Stockholm, Göteborg och

1 Statens sinnessjukvårdsberedning tillkallades enligt bemyndigande den 13 juni 1947 för

att inom inrikesdepartementet biträda vid fortsatt handläggning av frågorna om sinnessjukvårdens

effektivering och utbyggnad. I handläggningen av ifrågavarande ärende ha deltagit

statsrådet Eije Mossberg samt av beredningens ledamöter överdirektören Erik Björkquist,

ledamoten av riksdagens första kammare Elon Andersson, medicinalrådet Peder Björck,

överläkaren vid Långbro sjukhus Erik Goldkuhl, dåvarande överinspektören för sinnessjukvården

i riket Gunnar Lundquist, ledamoten av riksdagens andra kammare Gösta Skoglund,

förste uppsyningsmannen vid Säters sjukhus Gustaf Snygg och överläkaren vid S:t Lars

sjukhus Gayler White. Vid förslagets juridiska utformning har beredningen biträtts av

hovrättsrådet Yngve Samuelsson.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Malmö. Medicinalstyrelsen har överlämnat yttranden från direktionerna

för samtliga statens sinnessjukhus utom Sundhy sjukhus. Direktionerna

ha i allmänhet bifogat yttranden från vederbörande sjukhuschefer. Direktionen

för Ulleråkers sjukhus har överlämnat ett yttrande av läkare vid

sjukhuset. Göteborgs stads sjukhusdirektion har åberopat en promemoria

av sjukhusdirektören i staden, i vilken promemoria finnes intaget ett yttrande

av sjukhuschefen vid Lillhagens sjukhus.

Bland remissinstanserna äro meningarna delade, även om flertalet i princip

tillstyrker beredningens förslag. I några yttranden förordas att den

föreslagna ordningen t. v. genomföres endast i begränsad omfattning.

Såsom närmare kommer att utvecklas i fortsättningen kan jag med denna

modifikation i huvudsak ansluta mig till vad beredningen förordat. Det

torde få överlämnas åt Kungl. Maj :t att bestämma vid vilka sinnessjukhus

lokala utskrivningsnämnder skola inrättas och den nuvarande ordningen

bör bibehållas vid övriga sinnessjukhus. Ett förslag till lagstiftning av

denna innebörd har upprättats inom inrikesdepartementet. Lagen har givits

tidsbegränsad giltighet.

Jag vill i det följande närmare redogöra för vad i ärendet förekommit

och börjar därvid med de nuvarande bestämmelserna på detta område.

Gällande bestämmelser.

Enligt sinnessjuklagen den 19 september 1929 meddelas beslut om utskrivning

från sinnessjukhus antingen av vederbörande sjukvårdsläkare

eller av sinnessjuknämnden, överinspektören för sinnessjukvården äger

därjämte befogenhet att förordna om utskrivning i sådana fall, då det enligt

lagen ankommer på sjulcvårdsläkaren att besluta därom. Vad om överinspektören

för sinnessjukvården är stadgat äger, såvitt angår sinnesslövården,

i stället tillämpning å inspektören för sinnesslövården.

Sinnessjuknämnden är utskrivningsmyndighet beträffande den som på

grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas

till ansvar för begånget brott eller som, enligt vad känt är, under inflytande

av sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet riktat brott,

vilket icke blivit beivrat (20 § första stycket, jämfört med 18 § andra stycket).

Vidare handlägger sinnessjuknämnden fråga om utskrivning av den

som enligt domstols förordnande intagits i allmän uppfostringsanstalt men

överförts till sinnessjukhus och slutligt utskrivits från anstalten eller som

intagits å sinnessjukhus i samband med frigivning från straffarbete eller

fängelse eller utskrivning från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt.

Sinnessjuknämnden kan uppdraga åt sjuk vårdsläkaren att beträffande

viss person meddela beslut om utskrivning i nämndens ställe. Har sådant

uppdrag meddelats och begår därefter den, om vilkens utskrivning är fråga,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 179.

mot annans personliga säkerhet riktat brott, skall uppdraget anses åter

kallat (20 § första stycket).

I andra fall än sådana, i vilka beslut om utskrivning enligt nyss återgivna

bestämmelser i första hand skall meddelas av sinnessjuknämnden,

ankommer det på vederbörande sjukvårdsläkare — samt överinspektören

för sinnessjukvården — att förordna därom (20 § andra stycket). Finner

sjukvårdsläkaren anledning föreligga till utskrivning i fall, där beslutanderätten

tillkommer sinnessjuknämnden, har han att ofördröjligen göra

anmälan därom hos nämnden. Sådan anmälan kan göras jämväl av överinspektören

för sinnessjukvården (21 §).

Jämte det sinnessjuknämnden i första hand beslutar om utskrivning av

förut angivna kategorier sinnessjuka fungerar nämnden i fråga om övriga

sinnessjuka såsom överinstans i förhållande till sjukvårdsläkaren i utskrivningsfrågor.

Har sjukvårdsläkaren lämnat framställning om utskrivning

utan bifall, må nämligen envar, som äger påkalla utskrivning, hänskjuta

utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens prövning (23 §). Nämnden är

dock icke skyldig att mer än en gång var fjärde månad pröva sådan framställning

om utskrivning. Samma begränsning gäller i fråga om nämndens

skyldighet att pröva framställning om utskrivning av straffriförldarad eller

annan om vars utskrivning nämnden i första hand äger besluta (22 § andra

stycket). Klagan över nämndens beslut är icke tillåten.

De fall, i vilka utskrivning från sinnessjukhus kan ske, äro närmare reglerade

i 17—19 §§ sinnessjuklagen.

Angående utskrivning från sinnessjukavdelning vid fångvården av den

som efter straffriförklaring för vård förvaras å sådan avdelning gälla enligt

50 § sinnessjuklagen samma regler som för utskrivning från sinnessjukhus

av straffriförklarad med den avvikelsen endast att överinspektören

för sinnessjukvården icke äger föreslå utskrivning.

Sinnessjuknämnden består enligt vad i 2 § stadgas av fem ledamöter.

Chefen för medicinalstyrelsen är självskriven ledamot; övriga ledamöter

jämte suppleanter utses av Konungen. Av de särskilt utsedda ledamöterna

skola två vara i sinnessjukvård särskilt kunniga läkare. De båda övriga få

icke vara läkare, och den ene av dem skall vara eller hava varit ordinarie

innehavare av domarämbete.

Sinnessjuknämndens arbetsbörda och dess handläggning av utskriv
ningsärenden.

Sinnessjukvårdsberedningen har verkställt vissa undersökningar rörande

sinnessjuknämndens arbetsbörda och arbetssätt m. m. samt redogjort för

resultatet därav i sin promemoria. Angående antalet ärenden innehåller

promemorian följande uppgifter.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 179.

Antalet av sinnessjuknämnden avgjorda ärenden har under de senare

åren uppgått till mellan 3 000 och 4 000 per år. Flertalet av dessa ärenden

avser frågor om patienters utskrivning (definitiv utskrivning, försöksutskrivning

eller ändring av försöksutskrivningsvillkor). Ett mindre antal

ärenden har varit av annan art, exempelvis förfrågningar från sjukvårdsläkare,

framställningar från patienter beträffande vilka vederbörande sjukvårdsläkare

träffat avgörande innan ärendet kommit före i nämnden, vissa

förordnanden, organisationsfrågor in. in.

Antalet av nämnden slutligt avgjorda ärenden har under nämndens verksamhetstid

utgjort:

Å r

Utskrivnings-

ärenden

Ärenden av

annan art

Summa

1931 ................

363

75

438

1932 ................

457

52

509

1933 ................

593

56

649

1934 ................

741

83

824

1935 ................

963

75

1 038

1936 ................

1 122

76

1 198

1937 ................

1 417

17

1 434

1938 ................

1 685

24

1 709

1939 ................

2 144

74

2218

1940 ................

2 243

82

2 325

1941 ................

2 481

124

2 605

1942 ................

2 784

118

2 902

1943 ................

3 019

138

3 157

1944 ................

3 358

272

3 630

1945 ................

3 584

284

3 868

1946 ................

3 626

207

3 833

1947 ................

3 529

273

3 802

Enligt av sinnessjuknämnden till inrikesdepartementet lämnade preliminära

uppgifter utgjorde antalet under år 1948 behandlade ärenden 3 711.

Av redogörelsen i promemorian för sinnessjuknämndens arbetssätt in. in.

må här återgivas följande:

Antalet sammanträden av nämnden och genomsnittliga antalet ärenden

vid varje sammanträde framgår av denna uppställning:

Å r

Antal

sammanträden

Därav på

sjukhus

Genomsnittligt

antal avgjorda

huvudärenden

per samman- träde

1943 ................

48

4

66

1944 ................

47

1

78

1945 ................

50

1

71

1946 ................

60

6

60

1947 ................

02

7

57

Utskrivningsärende aktualiseras hos sinnessjuknämnden genom skriftlig

ansökning, vilken vanligen ingives av patienten själv, någon anhörig till

denne, sjukvårdsläkaren eller annan enligt sinnessjuklagen behörig person.

Om ansökningen göres av sjukvårdsläkaren eller ingives genom denne,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

bifogar läkaren sitt eget yttrande, vanligen omfattande 1/3—3 sidor, jämte

de handlingar som regelmässigt erfordras för bedömande av ärendet.

Om ansökningen inkommit direkt till nämnden utan att ha passerat sjukvårdsläkaren

remitteras densamma till läkaren, vilken har att avgiva yttrande,

i regel inom 14 dagar. Som regel utnyttjas dock denna tid icke helt.

Från den tidpunkt fullständig utredning föreligger i ärendet, kräver behandlingen

inom nämnden omkring en vecka eller kortare tid. Varje

ärende granskas, innan nämnden in pleno upptager det till prövning, av

två ledamöter, av vilka den ene skall vara psykiater. Ärendena fördelas

följaktligen mellan ledamöterna så, att varje psykiater granskar hälften av

föreliggande ärenden samt ordföranden och envar av de två övriga ledamöterna

vardera en tredjedel.

Samtliga ärenden anmälas till sammanträde av sekreteraren samt föredragas

mer eller mindre utförligt efter ledamöternas önskemål i varje särskilt

fall. Flertalet ärenden erfordra emellertid icke föredragning. Åtskilliga

av dessa senare fall gälla patienter, vilkas förhållanden nämndens ledamöter

lärt känna från tidigare ärenden. Sammanträde tager som regel 1—2

timmar i anspråk.

Sinnessjuknämnden besöker varje år ett antal sjukhus för att bereda

åtminstone ett begränsat antal patienter tillfälle till personlig kontakt. Antalet

dylika besök under de senaste åren framgår av tabellen rörande nämndens

sammanträden. Innan besök företages, erhåller nämnden från vederbörande

sjukvårdsläkare en förteckning över de patienter, vilkas utskrivning

är nära förestående (ett 20-tal eller flera) jämte handlingarna beträffande

dem. Sedan nämnden härigenom i förväg skaffat sig kännedom

om ärendena, beredes varje dylik patient vid besöket tillfälle till personligt

samtal (demonstration). I flertalet av dessa ärenden meddelar nämnden

vid samma sammanträde sitt beslut. I mån av tid mottager nämnden även

patienter, vilka först vid besökstillfället göra framställning om samtal. För

varje samtal beräknas i genomsnitt omkring 15 minuter.

Beträffande innehållet av sinnessjuknämndens avgöranden må följande

återgivas ur arbetsberättelsen för år 1947:

Beslutens innehåll

N

O

ND

P

S:a

Utskrivning ......................................

338

74

2

3

467

Delegation av utskrivningsrätt......................

172

40

—

—

212

Försöksutskrivning 1 månad > ....................

508

125

1

2

636

» 1 » < ....................

140

27

—

1

168

Utsträckt frigång..................................

52

12

1

—

65

Fortsatt försöksutskrivning ........................

463

107

—

—

570

Ändring av villkor ................................

77

25

—

—

102

Återförvisning till sjukvårdsläkaren..................

1

—

5

47

53

Avslag............................................

634

167

72

302

1 175

Anm.: Summa

2 435

577

81

355

3 448

N = av domstol straffriförklarade.

0 = övriga, i första hand på nämndens beslut ankommande fall (patienter, som begått

brottslig handling men ej tilltalats, från säkerhetsanstalt eller interneringsanstalt

överförda).

ND = besvär i delegerade ärenden.

PN = överförda från säkerhetsanstalt eller internering.

P = i första hand på sjukvårdsläkaren ankommande fall (besvär

av icke brottsliga).

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

Fördelningen av utskrivningsärendena på de olika statliga sinnessjukhusen

belyses av följande i beredningens promemoria intagna tabell, som

avser sinnessjuknämndens under år 1947 avgjorda utskrivningsärenden.

Statliga sinnessjukhus

N1

O+ND + PN1

P1

S:a

Psykiatriska sjukhuset ................

76

9

7

92

Ulleråker (Uppsala)....................

163

80

36

279

S:ta Anna (Nyköping)..................

25

17

5

47

Sundby (Strängnäs)....................

120

46

11

177

Birgitta (Vadstena)....................

70

14

7

91

Ryhov (Jönköping)....................

52

19

8

79

S:t Sigfrid (Växjö) ....................

226

20

20

266

S:ta Gertrud (Västervik) ..............

36

15

8

59

S:t Olof (Visby) ......................

12

3

5

20

S:t Lars (Lund) ......................

89

26

10

125

Vipeholm (Lund)......................

2

—

—

2

S:ta Maria (Hälsingborg) ..............

80

11

3

94

S:t Jörgen (Göteborg)..................

26

1

4

31

Restad (Vänersborg) ..................

68

48

14

130

Källshagen » ..................

419

83

37

539

Marieberg (Kristinehamn)..............

20

15

3

38

Västra Mark (Örebro)..................

57

4

17

78

Salberga (Sala)........................

386

49

38

473

Säter ................................

46

22

7

75

Sidsjön (Sundsvall) ....................

206

60

12

278

Gådeå (Härnösand)....................

19

10

13

41

Frösö (Östersund)......................

33

21

6

60

Umedalen (Umeå) ....................

37

32

7

66

Furunäset (Piteå)......................

33

30

6

69

1 Ang. beteckningarnas innebörd se anmärkning under föregående tabell.

Från kommunala sinnessjukhus härrörde 1947 137 ärenden, fördelade

på 11 sjukhus, och från sinnessjukavdelningar inom fångvården 89 ärenden,

varav 74 från anstalten på Håga.

Tidigare reformförslag.

19U1 års riksdag.

Rätten för sinnessjuknämnden att uppdraga åt sjukvårdsläkaren att i

nämndens ställe hesluta om utskrivning tillkom först år 1941 genom en då

vidtagen lagändring. Enligt den avfattning bestämmelsen då erhöll kunde

sådant uppdrag dock ej meddelas beträffande intagen, som begått mot annans

personliga säkerhet riktat brott.

Anledningen till ifrågavarande lagändring var en av sinnessjuknämnden

till Kungl. Maj:t gjord framställning om ändrade bestämmelser för nämndens

verksamhet i syfte att vinna lättnad i nämndens alltmer stegrade

arbetsbörda.

I den för riksdagen framlagda propositionen (nr 121) framhöll föredragande

departementschefen, statsrådet Möller, att grunden till den upp
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

delning av utskrivningsfrågorna mellan sinnessjuknämnden och sjukvårdsläkaren

som företagits i sinnessjuklagen framför allt vore att söka däri att

prövningen av utskrivningsfrågor beträffande straffriförklarade och vissa

andra sinnessjuka ansetts mera ansvarsfull och därför måst uppdragas åt

en särskilt kvalificerad myndighet. Det kunde emellertid ifrågasättas huruvida

de strängare reglerna vore behövliga i avseende å straffriförklarade

som icke begått brott mot person; i varje fall syntes det icke behöva möta

betänkligheter att ge sinnessjuknämnden möjlighet att åt sjukvårdsläkaren

överlämna beslutanderätten i fråga om utskrivning av sådana sinnessjuka,

vilkas brottslighet ej riktat sig mot annans personliga säkerhet.

Första lagutskottet erinrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande

(nr 38) över propositionen hl. a., att då sinnessjuknämnden icke syntes

vara i stånd att hinna med alla de uppgifter, som åvilade densamma, det

framstode som en nära till hands liggande lösning att begränsa nämndens

verksamhet till den huvuduppgift, för vilken nämnden egentligen inrättats,

eller att utgöra en opartisk och auktoritativ klagoinstans, dit de intagna

och deras anhöriga skulle kunna vända sig med framställningar om utskrivning.

Utskottet uttalade vidare såsom sin uppfattning, att genom vad

i propositionen föreslagits för att minska nämndens arbetsbörda någon bestående

lösning icke torde kunna vinnas, men att utskottet — som tillstyrkte

de föreslagna ändringarna i utskrivningsbestämmelserna — med

tanke på strafflagberedningens då pågående utredning icke funne sig böra

tillstyrka motionsvis framförda yrkanden om en ytterligare utsträckning

av sjukvårdsläkarens befogenhet med avseende på utskrivning.

Strafflagberedningens förslag och yttrandena däröver.

Strafflagberedningen har i sitt år 1942 avgivna betänkande angående

strafflagens tillräknelighetsbestämmelser, sinnesundersökning in. in. (SOU

1942; 59) även behandlat frågan om utskrivning från sinnessjukhus av

straffriförklarade och andra sinnessjuka som begått brott. Härom uttalade

strafflagberedningen att den presumtion om farlighet för det allmänna, som

ett av straffriförklarad eller annan sinnessjuk begånget brott innebure, i

allmänhet måste medföra att större försiktighet och en viss återhållsamhet

iakttoges innan man skrede till utskrivning. Det måste därför i de allvarligare

fallen tillses, att vistelsen å sinnessjukhuset genom sin längd komme

att innebära en garanti för att patienten verkligen definitivt tillfrisknat innan

han utskreves. Intagning på sinnessjukhus hade i dessa fall icke allenast

karaktären av en vårdåtgärd utan innebure tillika en samhällets

skyddsåtgärd i rättssäkerhetens intresse. De rent psykiatriska synpunkterna

kunde därför icke få vara ensamt avgörande vid ett beslut om utskrivning,

utan en medverkan av personer, som kunde anses särskilt representera

de allmänna skyddssynpunkterna vid utskrivningsfrågans avgörande,

vore påkallad.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj. ts proposition nr 179.

I sistnämnda hänseende måste enligt strafflagberedningens mening sinnessjuknämndens

sammansättning vara synnerligen väl avpassad. Olägenheter

vore emellertid förknippade med en central prövning av nu ifrågavarande

utskrivningsärenden. En stark anhopning av sådana ärenden hos

den centrala myndigheten medförde sålunda, att ett vart av dessa icke

kunde ägnas den ingående och grundliga prövning som vore önskvärd. Beredningen

föreslog från dessa utgångspunkter en decentralisering av utskrivningsförfarandet

i fråga om straffriförklarade och med dem i utskrivningshänseende

likställda personer. Genom en dylik decentralisering kunde

man råda hot på vissa nackdelar, som vidlådde det nuvarande systemet.

Härutinnan framhöll beredningen, att sinnessjuknämndens prövning oftast

måste ske utan den personliga kontakt med den intagne, som en lokal utskrivningsmyndighet

kunde ernå. Beredningen pekade vidare på att skriftväxlingen

mellan sinnessjuknämnden och sjukvårdsläkaren upptoge en

icke oväsentlig del av den sistnämndes tid samt medförde tidsutdräkt. Möjligheterna

att placera en patient i lämplig arbetsanställning vid utskrivning

försvårades ibland därigenom att sinnessjuknämndens besked måste avvaktas.

En lokal utskrivningsnämnd kunde smidigare och snabbare få till

stånd ett beslut i brådskande situationer. Ett ytterligare skäl för en starkare

decentralisering av utskrivningsförfarandet beträffande straffriförklarade

och likställda låge däri, att sinnessjuknämnden skulle erhålla den

ställning som ursprungligen avsetts skola tillkomma densamma såsom en

klagoinstans till skydd för de intagna.

Enligt strafflagberedningens mening borde det vara till fyllest att utöver

sjukvårdsläkaren två av Kungl. Maj:t för ändamålet förordnade personer,

av vilka den ene vore eller varit ordinarie innehavare av domarämbete och

den andre borde vara i allmänna värv erfaren, medgåve att utskrivning

finge ske. Beredningen förutsatte därvid, att utskrivning icke skulle kunna

ske med mindre båda de särskilt förordnade personerna vore ense med sjukvårdsläkaren

om att sådan vore tillrådlig. Motsatte sig någon av dem att

den intagne utskreves, borde frågan förfalla. Beredningen hade övervägt att

i dylikt fall utskrivningsfrågan automatiskt skulle hänskjutas till sinnessjuknämnden

men funnit detta överflödigt. Den intagne eller någon som

ägde föra talan för honom kunde hos sinnessjuk nämnden påkalla prövning

av frågan och kunde givetvis därvid påräkna bistånd av sjukvårdsläkaren.

Om klagan ej fördes, syntes emellertid anledning saknas att draga frågan

under nämndens prövning.

I syfte att främja att även de båda för utskrivningsfrågor utsedda lekmännen

skulle grunda beslutet på personlig kännedom om den intagne, ansåg

beredningen böra stadgas att, innan beslut fattades i fråga rörande utskrivning,

de som skulle pröva frågan skulle ha skaffat sig dylik

kännedom.

Vad angår frågan, vilka personer som skulle omfattas av de särskilda

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungi. Maj.ts proposition nr 179.

utskrivningsregler strafflagberedningen föreslagit, uttalade beredningen, att

därest lokala organ tillskapades för prövning av utskrivningsfrågan, skäl

icke syntes föreligga att göra någon begränsning i förhållande till gällande

rätt.

I syfte att stärka utskrivningsgarantierna beträffande sådana på sinnessjukhus

intagna personer, som begått mycket grova brott eller genom omständigheterna

vid det begångna brottets utförande eller eljest framstode

såsom särskilt farliga, föreslog beredningen att överinspektören för sinnessjukvården

skulle äga rätt att i fråga om viss person förbehålla sig att

bliva hörd före utskrivningen och att, när så skett, överinspektörens yttrande

skulle inhämtas innan beslut om utskrivning fattades. Denna föreskrift

ansåg beredningen böra gälla även i fråga om utskrivning av strafffriförklarad,

som förvarades å sinnessjukavdelning vid fångvården, oaktat

överinspektören icke hade någon inspektionsrätt eller inspektionsskyldighet

beträffande fångvårdens sinnessjukavdelningar.

Strafflagberedningens förslag remissbehandlades i vanlig ordning. Förslaget

att decentralisera utskrivningsförfarandet beträffande straffriförklarade

och med dem i utskrivningshänseende jämställda tillstyrktes

härvid — om än stundom med vissa modifikationer — i flertalet av de

yttranden, däri frågan berördes. Bland de tillstyrkande märktes justitiekanslersämbetet,

Svea hovrätt, statskontoret, Svenska psykiatriska föreningen,

Svenska läkaresällskapet, sjukhuscheferna vid S:t Lars, S:t Jörgens

och Sidsjöns sjukhus samt direktionerna för Salberga och Säters sjukhus.

I de tillstyrkande yttrandena ansågs förslaget innebära fördelar främst

därigenom att den lokala nämndens ledamöter hade tillfälle till personlig

kontakt med patienten och dessutom ofta kände väl till honom. Vidare

framhölls, att utskrivningen på detta sätt i vissa fall möjligen kunde ske

snabbare än genom sinnessjuknämnden. Genom förslaget finge vidare

sjukvårdsläkarna lättnad i sin arbetsbörda genom minskning av skriftväxlingen

med sinnessjuknämnden i utskrivningsfrågor.

Sjukhuscheferna vid S:t Lars, S:t Jörgens och Sidsjöns sjukhus uttryckte

emellertid tvivelsmål, huruvida det vore möjligt att på varje ort uppbringa

kompetenta personer med de kvalifikationer beredningen angivit, som, vore

villiga att mottaga förordnande att biträda sjukhusläkaren i utskrivningsfrågor.

Farhågor för att ett utskrivningsförfarande enligt strafflagberedningens

förslag skulle medföra ett mindre enhetligt bedömande uttalades av

justitiekanslersämbetet. Ämbetet framhöll bl. a., att klagan visserligen

kunde föras hos sinnessjuknämnden över beslut, varigenom utskrivning

vägrats. På denna väg kunde alltså vinnas en viss enhetlighet. Frågan vore

emellertid, om tillräcklig likformighet skulle ernås härigenom. Att märka

vore också, att klagan icke finge föras mot beslut, varigenom utskrivning

medgåves, även där sådan utskrivning med hänsyn till rättssäkerheten

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 179.

framstode som olämplig. Ämbetet ansåg det böra övervägas att beträffande

sådana å sinnessjukhus intagna personer, som begått mot annans personliga

säkerhet riktat brott, bibehålla beslutanderätten om utskrivning hos

sinnessj uknämnden.

Även statskontoret ansåg, att utskrivningen från sinnessjukhus av sådana

straffriförklarade som gjort sig skyldiga till grövre brott borde ankomma

på sinnessjuknämnden.

Svea hovrätt fann det för säkerställande av enhetlig rättstillämpning

önskvärt att beslut, som fattats av den lokala utskrivningsnämnden, kunde

hänskjutas till sinnessj uknämnden, innan de ginge i verkställighet. Rätt att

inom snävt begränsad tid påkalla sinnessjuknämndens prövning kunde

lämpligen tillerkännas överinspektören för sinnessjukvården och vederbörande

landsfogde. Direktionen för Säters sjukhus framhöll, att det vore

osannolikt, att de båda lekmän, som skulle deltaga i utskrivningsfrågan,

ville taga på sitt ansvar att kvarhålla en patient, som läkaren ville utskriva.

Det borde därför föreskrivas, att om någon av lekmännen icke ville utskriva

patienten, frågan borde hänskjutas till sinnessj uknämnden. Ett sådant

arrangemang skulle säkerligen även bidraga till en enhetlig praxis i

utskrivningsf rågor.

Beredningens förslag avstyrktes av medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden

samt sjukhuscheferna vid Källshagens, Mariebergs och Restads

sjukhus.

Medicinalstyrelsen förklarade sig icke finna ådagalagt att förslaget innebure

någon fördel framför nuvarande ordning.

Sinnessjuknämnden ansåg det förenat med vissa risker att i de lokala

utskrivningsnämnderna den ende psykiatriskt sakkunnige läkaren finge

det dominerande inflytandet. Enligt nämndens mening bleve vid den föreslagna

anordningen kravet på enhetlig behandling av de straffriförklarade

åsidosatt. Härtill komme att anordnandet av lokala utskrivningsnämnder

bleve tungrott och dyrbart.

De avstyrkande sjukhuscheferna ansågo, att den centrala prövningen

innebure större garantier för ett enhetligt bedömande av utskrivningsfrågorna.

19b5 års riksdag.

Ett på strafflagberedningens betänkande grundat förslag till ändringar

i sinnessjuklagen framlades för 1945 års riksdag genom proposition nr 259.

I denna upptogs icke beredningens förslag om lokala utskrivningsnämnder.

Härom anförde föredragande departementschefen, statsrådet Bergquist,

bl. a. följande:

Vad beredningen föreslagit har i flertalet yttranden i princip tillstyrkts,

därvid särskilt framhållits att förslagets genomförande skulle medföra en

minskning av den nuvarande skriftväxlingen med sinnessjuknämnden i ut
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 17!).

skrivningsfrågor. I övriga yttranden, däribland de som avgivits av medicinalstyrelsen

och sinnessjuknämnden, har däremot beredningens förslag

i denna del avstyrkts. För min del befarar jag, i enlighet med vad i dessa

avstyrkande yttranden anförts, att en så stark decentralisering av prövningen

som beredningen föreslagit kommer att medföra att bedömandet

av olika sjukhus kommer att bliva alltför oenhetligt. Jag vill i detta hänseende

åberopa vad justitiekanslersämbetet anfört därom att en sådan olikformighet

endast till en del avhjälpes genom rätten att klaga hos sinnessjuknämnden,

enär beslut, varigenom utskrivning medgivits, icke kan bliva

föremål för sådan klagan. I detta sammanhang bör anmärkas, att enligt

vad sinnessjuknämnden anfört nämnden i allmänhet varit mera restriktiv

än läkarna. Såsom nämnden framhållit kan genom nämndens sammansättning

olika psykiatriska synpunkter göra sig hörda, medan i en lokal

utskrivningsnämnd risk föreligger för en ensidig belysning av fallen från

psykiatrisk synpunkt.

Det är emellertid uppenbart att vissa fördelar äro förknippade med en

ökad decentralisering av utskrivningsrätten. Utöver att en lättnad i sinnessjuknämndens

arbetsbörda vinnes torde sålunda det minskade behovet

av skriftväxling med nämnden medföra arbetsbesparing för sjukvårdsläkaren.

Möjligheterna att placera den som skall utskrivas i lämpligt

arbete torde också i viss mån ökas. Med hänsyn till önskvärdheten att bibehålla

största möjliga enhetlighet i utskrivningsfrågorna kan jag dock

icke förorda en ytterligare decentralisering i vidare mån än att sinnessjuknämnden

bör även i fråga om den som begått brott mot annans personliga

säkerhet kunna överlåta åt sjukvårdsläkaren att besluta om utskrivning. I

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 37) anförde första lagutskottet

följande:

Enligt utskottets mening tala beaktansvärda skäl för en decentralisering

av utskrivningsförfarandet. Strafflagberedningens förslag har ock tillstyrkts

i flertalet av de remissyttranden, däri frågan om utskrivningsförfarandet

berörts. Det stora antalet utskrivningsärenden angående straffriförklarade

och med dem i förevarande hänseende likställda — under år

1944 uppgick antalet till 2 985 — medför att varje ärende icke kan ägnas

den ingående prövning, som vore önskvärt. Härtill kommer att sinnessjuknämnden

i det stora flertalet fall måste verkställa prövningen med stöd

allenast av skriftlig utredning. Detta nödvändiggör i sin tur en betungande

skriftväxling. En lokal utskrivningsmyndighet kan vidare, såsom i lagstiftningsärendet

framhållits, på ett smidigare och snabbare sätt tillse att den

utskrivne placeras i lämplig miljö och erhåller lämpligt arbete. Departementschefen

har som skäl mot förslaget att decentralisera utskrivningsförfarandet

åberopat bland annat, att bedömningen i utskrivningsfrågor kunde

befaras bliva alltför oenhetlig. Viktigare än formella enhetlighetssynpunkter

— vilka, när prövningen allenast grundas på ett skriftligt material, lätt

leda till ett schablonmässigt bedömande — är enligt utskottets mening att

man vid utskrivningen söker nå fram till ett ur såväl samhällets som den

enskildes synpunkt riktigt bedömande av varje särskilt fall, grundat på

omedelbar, personlig kontakt med fallet. Ur synpunkten av den enskildes

rättssäkerhet må vidare erinras att nämndens ursprungliga uppgift att

vara en besvärsinstans för de intagna förskjutits till deras nackdel därigenom

att den även fått uppgiften att emot sjukvårdsläkarna bevaka det

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 179. 17

allmännas intresse av de intagnas kvarhållande ur samhällsskyddets synpunkt.

Utskottet anser sig icke i frågans nuvarande läge kunna framlägga förslag

om en ändrad organisation för utskrivningsfrågornas handläggning.

Frågan bör emellertid upptagas till förnyat övervägande i samband med

den omprövning av undersökningsväsendets organisation, som utskottet

här förordat.

1947 års riksdag.

I de likalydande motionerna I: 41 och II: 75 yrkades, att riksdagen måtte

besluta att hos Kungl. Maj :t hemställa om förslag till ändring av sinnessjuklagen

avseende inrättande av lokala utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen.

Motionärerna framhöllo, att de av strafflagberedningen anförda skälen

för inrättande av lokala utskrivningsnämnder genom vissa händelser under

senare tid fått ökad styrka. Antalet ärenden, som kommit under sinnessjuknämndens

prövning, hade sålunda så när som på år 1946 vuxit under

vart och ett av de senaste fyra åren. Möjligheterna för sinnessjuknämnden

att erhålla personlig kontakt med klientelet vid sammanträden på de olika

sjukhusen begränsades av de praktiska svårigheterna, och i de flesta fall

måste ärendena avgöras utan att nämnden vid något tillfälle kunnat skaffa

sig en på personlig undersökning grundad kännedom om vederbörande.

Enligt motionärernas mening skulle inrättandet av lokala utskrivningsnämnder

ur flera synpunkter innebära stora fördelar. För det första skulle

det innebära en förenklad utskrivningsprocedur, som skulle befria sjukvårdsläkaren

från en del betungande skrivarbete. Skriftväxlingen med sinnessjuknämnden,

som utgjorde en väsentlig del av dennes expeditionella

arbete, skulle sannolikt minska avsevärt. Vidare skulle även sinnessjuknämndens

arbetsbörda lättas. Men framför allt skulle ett starkare lokalt

lekmannainflytande vid utskrivningen av de ofta ömtåliga kriminalfallen

kunna leda till att den felaktiga föreställningen om oberättigat kvarhållande

av patienter på sinnessjukhusen undanröjdes, liksom även eventuellt

farhågor ur den allmänna säkerhetens synpunkt vid dessa patienters utskrivning.

Utskottet inhämtade yttranden över motionerna från medicinalstyrelsen,

sinnessjuknämnden, strafflagberedningen och Svenska psykiatriska föreningen.

Straff lagberedningen och psykiatriska föreningen tillstyrkte bifall till

motionerna.

Medicinalstyrelsen fann de av motionärerna anförda skälen för inrättandet

av lokala utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen värda allt beaktande

även om styrelsen hysle tveksamhet i vissa avseenden. Sammanfattningsvis

uttalade medicinalstyrelsen att enligt styrelsens mening vissa

skäl talade för inrättandet av dylika nämnder. Styrelsen ansåg emellertid

2 — Dihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 179.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

bl. a., att sinnessjuknämnden alltjämt borde besluta beträffande patienter,

som visat sig farliga för annans personliga säkerhet.

Sinnessjuknämnden uttalade att såväl fördelar som nackdelar vore förenade

med en reform i enlighet med motionärernas förslag. För ett övergivande

av den nuvarande ordningen ansåge emellertid sinnessjuknämnden

böra krävas, att ett decentraliserat förfarande skulle vara väsentligt överlägset

den nuvarande centrala prövningen. Detta kunde enligt nämndens

mening dock icke anses vara fallet. Då vidare frågan om decentralisering

av inskrivningsväsendet vore mera komplicerad än som framginge av motionerna,

borde riksdagen, även vid en positiv inställning till tanken, dock

icke nu taga ställning på ett mera bindande sätt än genom en begäran om

utredning. Härför talade bl. a., att någon utredning om kostnaderna för

de lokala nämnderna icke förelåge. Sinnessjuknämnden framhöll vidare

bl. a. att den kunde bemästra sin dåvarande arbetsbörda men däremot icke

någon avsevärt stegrad sådan. Ärendenas antal hos nämnden visade emellertid

tendens att avtaga, detta till följd av den utvidgade delegationsrätten

samt ändringarna i 5 kap. strafflagen. Något tvångsläge med hänsyn till

nämndens arbetsbörda för en ändring efter de riktlinjer motionärerna

tänkt sig, torde icke föreligga, utan frågan om decentralisering kunde prövas

fritt.

Första lagutskottet framhöll i sitt utlåtande nr 36 att visserligen hade i

yttrandena över motionerna delade meningar kommit till uttryck om lämpligheten

av att inrätta lokala utskrivningsnämnder vid sjukhusen. Enligt

utskottets mening måste emellertid de olägenheter förslaget möjligen kunde

innebära, anses väga lätt i jämförelse med de fördelar som förslaget koinme

att medföra. Huvudinvändningen mot en decentralisering syntes alltjämt

vara, att bedömningen i utskrivningsfrågor kunde befaras bli alltför oenhetlig.

Denna invändning måste emellertid anses tillräckligt vederlagd genom

vad utskottet i denna del anfört vid 1945 års riksdag.

Enligt utskottets mening vore det uppenbart, att om sinnessjuknämnden

hade möjlighet till personlig kontakt med dem, vilkas utskrivning det

gällde, det skulle skapas bättre förutsättningar för utskrivningsfrågornas

riktiga avgörande än som funnes f. n., då nämnden endast undantagsvis

hade tillfälle till sådan kontakt. En lokal utskrivningsnämnd borde däremot

alltid kunna skaffa sig en på personlig kännedom grundad uppfattning

om varje utskrivningsfall.

Utskottet fortsatte:

Det är icke troligt att den häftiga kritik som tid efter annan riktats mot

sinnessjukvården kommer att upphöra, om lokala utskrivningsnämnder inrättas.

Kritiken, som grundas ömsom på påståendet att för annans säkerhet

farliga patienter utskrivas för lättvindigt och ömsom på det motsatta

förhållandet att patienter oberättigat kvarhållas i anstalt, torde ofta bottna

i ett rent känslomässigt betraktelsesätt, något som enligt sakens natur

lätt sker inom ett så ömtåligt område som sinnessjukvården. Genom in
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj. ts proposition nr 179.

rättandet av lokala utskrivningsnämnder skulle emellertid allmänheten erhålla

tillfälle till ökad insyn i sinnessjukvården, och förtroendet för denna

torde därigenom komma att stärkas. Oberättigad kritik mot utskrivningsnämndernas

behandling torde i fråga om straffriförklarade och med dem

i utskrivningshänseende jämställda kategorier icke så lätt kunna vinna gehör,

om avgörandet av utskrivningsfrågorna i första instans träffas, icke

av en central nämnd efter en allenast på handlingarna verkställd prövning

av fallen, utan av en lokal nämnd, bestående av sjukvårdsläkaren jämte

två erfarna och omdömesgilla lekmän. För vederbörande patient måste det

ock kännas betydligt mer tillfredsställande att få personligen framlägga sin

sak inför den myndighet, som har att besluta om utskrivningen, än att helt

bero av den bild av hans fall som skriftliga handlingar kunna giva.

I fråga om de lokala nämndernas sammansättning ansåg utskottet strafflagberedningens

förut nämnda förslag väl avpassat. Utskottet ifrågasatte

dock om icke det juridiska elementet i nämnden borde bestämmas på sådant

sätt som skett beträffande anstaltsnämnd vid fångvårdsanstalt.1

Beträffande den lokala utskrivningsnämndens kompetens förklarade sig

utskottet icke kunna biträda medicinalstyrelsens förslag att från nämndens

handläggning undantaga frågor om utskrivning av patienter, som kunde

anses farliga för annans personliga säkerhet. Med en sådan anordning

skulle nämnden alltjämt komma att kvarstå som beslutande i första instans

i ett stort antal fall litan att ha möjlighet att komma i den personliga

kontakt med patienterna, som enligt utskottets mening vore av så stor betydelse

i utskrivningsärenden. Vidare skulle man härigenom gå miste om

förmånen att ovanpå det i första hand beslutande organet —- den lokala

nämnden — ha en klagoinstans hos vilken den intagne kunde anföra besvär

över vägrad utskrivning.

Önskemålet att beträffande svårbedömda utskrivningsfrågor lekmännen

i en lokal nämnd icke skola vara helt beroende av sjukvårdsläkarens sakkunskap

syntes utskottet bäst tillgodoses genom att överinspektören för

sinnessjukvården tillerkändes rätt att i fråga om viss person förbehålla sig

att bliva hörd före utskrivningen och att, när så skett, överinspektörens

yttrande skulle inhämtas, innan beslut om utskrivning fattades.

Om ledamöterna i en lokal nämnd icke kunde enas i en utskrivningsfråga,

borde enligt utskottets mening utskrivning icke ske. Att frågan i sådant

fall regelmässigt skulle underställas sinnessjuknämndens prövning

syntes icke vara påkallat. Goda skäl talade emellertid enligt utskottets mening

för att sjukvårdsläkaren skulle äga befogenhet att hänskjuta frågan

till sinnessjuknämndens avgörande om han ansåg utskrivning böra äga

rum, men någon av de andra ledamöterna av den lokala nämnden motsatte

sig detta.

Beträffande den verkan inrättandet av lokala utskrivningsnämnder

kunde få på handläggningen inför sinnessjuknämnden anförde utskottet,

1 —• — — vara eller hava varit innehavare av domarämbete eller eljest vara lagfaren.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

att det icke kunde anses tillfredsställande, att sinnessjuknämnden vid ändring

av den lokala nämndens beslut grundade sitt avgörande på ett rent

skriftligt material. Enligt utskottets uppfattning vore det emellertid att

förvänta att sinnessjuknämndens arbetsbörda genom decentraliseringen

skulle nedgå så avsevärt, att nämnden eller åtminstone någon av dess ledamöter

i de fall, där det verkligen erfordrades, skulle bli i tillfälle att få

personlig kontakt med den intagne.

Utskottet hemställde att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla

att Kungl. Maj:t till 1948 års riksdag ville framlägga förslag om inrättande

av lokala utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen. Riksdagen

biföll utskottets utlåtande.

Sinnessjukvårdsberedningen.

Sinnessjukvårdsberedningens förslag innebär att en lokal utskrivningsnämnd

vid varje sjukhus skall besluta om utskrivning av sådana intagna,

för vilka sinnessjuknämnden f. n. är utskrivningsmyndighet. Den lokala

utskrivningsnämnden skall bestå av sjukvårdsläkaren samt två lekmän, av

vilka den ena skall vara eller ha varit domare eller eljest vara lagfaren.

Enligt förslaget skall sjukvårdsläkaren alltjämt ensam besluta om utskrivning

av övriga intagna. Sjukvårdsläkaren skall emellertid äga hänskjuta

fråga om sådan utskrivning till den lokala nämndens prövning. Utskrivningsnämndens

ledamöter skola vara skyldiga att skaffa sig personlig kännedom

angående den, om vars utskrivning är fråga. Utskrivning skall ej

få ske, om icke nämndens ledamöter äro ense därom. Vid oenighet skall på

yrkande av ledamot ärendet liänskjutas till sinnessjuknämnden. Har framställning

om utskrivning avslagits, skall beslutet kunna överklagas hos

sinnessjuknämnden. Därjämte skall i vissa fall en bifallen framställning

om utskrivning kunna av överinspektören för sinnessjukvården och statsåklagare

hänskjutas till sinnessjuknämndens prövning. I

I sin promemoria framhåller sinnessjukvårdsberedningen, att en ändrad

ordning för behandling av ärenden om utskrivning från sinnessjukvårdsanstalt

påkallats främst av följande skäl:

1) sinnessjuknämndens arbetsbörda hade sedan åtskilliga år befunnit

sig nära det maximum, som ansågs kunna bemästras med nuvarande

organisation,

2) personlig kontakt mellan patienten och den utskrivande myndigheten

hade ansetts vara erforderlig för ett riktigt avgörande,

3) ökad insyn och medinflytande från lekmannahåll beträffande utskrivningsärendena

förväntades skapa större förtroende för sinnessjukvården

hos patienterna och allmänheten.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

21

Sinnessjukvårdsberedningen anför härefter, att den i likhet med riksdagens

första lagutskott och strafflagberedningen funnit övervägande skäl

tala för en decentralisering av utskrivningsförfarandet. ökningen av sinnessjuknämndens

arbetsbörda vore enligt beredningens mening så betydande

vid jämförelse med förhållandena vid nämndens tillkomst — i runt

tal en tiodubbling — att det måste anses ligga i sakens natur, att den gällande

organisationens lämplighet behövde omprövas. Visserligen förekomme

bland de i statistiken redovisade ärendena åtskilliga, som av olika

anledningar icke krävde något mera betungande arbete från ledamöternas

sida, exempelvis ärenden om fortsatt försöksutskrivning samt ärenden rörande

patienter, vilka nämnden lärt känna från tidigare ansökningar. Det

nuvarande antalet ärenden ansåge beredningen likväl vara alltför högt. Det

hade framtvingat en arbetsfördelning, som bl. a. innebure att nämndens

ordförande toge personlig kännedom om allenast omkring en tredjedel av

hela antalet. Detta förhållande måste enligt beredningens mening betecknas

som otillfredsställande, även om ärenden av tveksam natur föredroges

vid nämndens sammanträden. En liknande arbetsfördelning torde eljest

icke tillämpas inom nämnder med likartade arbetsuppgifter eller inom kollegiala

domstolar. En väsentlig minskning av sinnessjuknämndens arbetsbörda

vore därför synnerligen önskvärd.

Beredningen framhåller i fortsättningen:

Rörande möjligheten att genom ett ändrat utskrivningsförfarande skapa

ökat förtroende för sinnessjukvården hos såväl patienter som allmänheten

har under diskussionen framhållits, att alla som ha att handlägga ärenden

om utskrivning av sinnessjuka småningom bli förbrukade vad patienternas

förtroende beträffar. Det har vidare framhållits, att den starka kritik, som

tid efter annan riktats mot sinnessjukvården, i allmänhet varit så starkt

affektbetonad, att sinnessjukvården säkerligen icke kan räkna med att förskonas

därifrån, hur utskrivningsförfarandet än gestaltas. Även om dessa

synpunkter i och för sig icke kan helt frånkännas berättigande, anser emellertid

beredningen, att den möjlighet till ökad insyn, som inrättandet av

lokala utskrivningsnämnder skulle medföra, är ägnad att i betydande grad

stärka förtroendet för sinnessjukvården.

Sinnessjukvårdsberedningen har emellertid upptagit Ull diskussion även

andra tänkbara lösningar av frågan om en förbättring av utskrivningsförfarandet

än inrättande av lokala utskrivningsnämnder. De möjligheter,

som beredningen anser kunna komina i fråga äro dels en uppdelning av

sinnessjuknämnden på avdelningar, dels ökad delegering till sjukvårdsläkaren

av rätten att meddela beslut i utskrivningsärende, dels ock inrättande

av regionala nämnder, gemensamma för två eller flera sjukhus.

Eventuellt skulle eu kombination av flera av de angivna lösningarna kunna

tänkas. Angående dessa alternativ anför beredningen:

En minskning av ledamöternas i sinnessjuknämnden arbetsbörda skulle

givetvis vinnas genom att nämnden uppdelades på avdelningar. En dylik

uppdelning skulle dock knappast i avsedd omfattning tillgodose önskemålen

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

om ökad personlig kontakt i utskrivningsärenden och om ökad lekmannainsyn,

vilka båda önskemål torde få betraktas som var för sig mycket angelägna.

Lättnad i sinnessjuknämndens arbetsbörda torde, såsom nämnts, vidare

kunna ske genom att i ökad utsträckning delegera beslutanderätten till

sjukvårdsläkarna. Vid tillkomsten år 1929 av den nu gällande sinnessjuklagens

bestämmelser förekom straffriförklaring huvudsakligen beträffande

personer, vilka gjort sig skyldiga till grövre brott. I detta avseende har

numera inträtt en förskjutning genom att straffriförklaring förekommer

även i mål, som röra brottslingar vilka icke i samma grad äro farliga för

det allmännas säkerhet, exempelvis i mål rörande stölder, där det stulnas

värde stundom är tämligen ringa. Om sjukvårdsläkarna erhölle behörighet

att besluta om utskrivning av sådana patienter, vilka begått rena egendomsbrott,

skulle en väsentlig begränsning av antalet ärenden hos sinnessjuknämnden

åstadkommas. Av sinnessjuknämnden skulle däremot alltjämt

handläggas ärenden rörande patienter, vilka begått brott mot person eller

eljest kunde anses farliga för någons personliga säkerhet, häri givetvis inbegripet

egendomsbrott av grövre natur, exempelvis mordbrand, skadegörelse

genom sprängning, skadegörelse mot allmänt trafikmedel o. dyl.

Väsentlig minskning av antalet ärenden hos sinnessjuknämnden skulle

jämväl kunna åstadkommas därest nämndens befattning med utskrivningsärenden

begränsades till att gälla exempelvis endast patienters förstagångsutskrivning

från sjukhus samt den definitiva utskrivningen. Härigenom

skulle nämnden befrias från eu stor mängd ärenden, som endast avse fortsatt

försöksutskrivning, ändring av villkor in. in. Med denna anordning

skulle emellertid sinnessjuknämnden förlora den löpande kontakten med

ärendena.

Icke heller en ökad överflyttning till sjukvårdsläkaren av vissa ärenden

på sätt nu nämnts skulle emellertid tillgodose önskemålen om ökad personlig

kontakt mellan patienten och sinnessjuknämnden i återstående fall

eller leda till ökad insyn beträffande sinnessjukvården. Fasthåller man vid

dessa krav, återstår att överväga lämpligheten av att inrätta lokala utskrivningsnämnder,

antingen en nämnd vid varje eller flertalet statliga sinnessjukhus

eller ock ett mindre antal nämnder med flera sjukhus på varje,

s. k. regionala nämnder.

Beträffande båda dessa alternativ är att märka, att en decentralisering

av utskrivningsrätten till lokala nämnder, som skulle söka personlig kontakt

med varje patient, måste medföra en ökning av den tid, som ägnas

dessa ärenden. Dels tager samtalen med patienterna en viss tid i anspråk

och dels torde antalet ärenden komma att öka, enär tillvaron vid sjukhuset

av en nämnd, som har att pröva utskrivningsfrågor, torde komma att stimulera

patienterna att anmäla sig för utskrivning.

Om man härefter går att överväga alternativet med regionala nämnder

är att märka att antalet sjukhus, som skulle ankomma på varje nämnd,

icke gärna kan överstiga tre. Den i det föregående intagna sammanställningen

rörande ärendenas fördelning på de olika sjukhusen ger vid handen,

att vissa sjukhus, främst Källshagen, Salberga, Ulleråker, Sidsjön, S:t

Sigfrid och Sundby men även Restad och S:t Lars redovisa ett förhållandevis

stort antal ärenden — sammanlagt två tredjedelar av hela det årliga

antalet — under det andra sjukhus visa en låg siffra, ofta betydligt understigande

100 per år. Utgår man från att regionala nämnder böra finnas i

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

anslutning till förut uppräknade sjukhus (dock gemensam för Källshagen

och Restad), torde sammanträde vid dessa sjukhus böra hållas varje vecka,

därest icke fördelarna av en snabb behandling skulle gå förlorad i samband

med omorganisationen. De övriga sjukhusen skulle besökas åtminstone en

gång var 14:e dag, även om endast ett fåtal ärenden skulle förekomma till

behandling varje gång. Eljest skulle man nödgas att acceptera en förlängning

av prövningstiden för ärendena från dessa mindre sjukhus — en konsekvens

som knappast torde vara godtagbar med hänsyn till den avsevärda

vikt som måste tillmätas snabbheten i behandlingen (den sammanhänger

exempelvis ofta med möjligheten att placera patienterna i arbete). Räknar

man alltså med att på varje lokal nämnd skulle komma ett så lågt antal

sjukhus som tre, skulle ledamöterna i nämnden nödgas sammanträda två

gånger varje vecka, varav ett sammanträde skulle förenas med resa till

annan ort. Det torde möta svårigheter att finna personer, vilka dels äro

lämpade att handhava dessa ömtåliga uppgifter och dels kunna för ändamålet

disponera en så avsevärd tid. Betydande praktiska svårigheter torde

därför vara att motse vid ett genomförande av detta alternativ.

På grund av det anförda har sinnessjukvårdsheredningen stannat för att

en lokal utskrivningsnämnd i princip bör finnas vid varje statligt sinnessjukhus.

Däremot anser beredningen behov icke annat än i undantagsfall

föreligga att utse särskilda lekmannarepresentanter vid de kommunala

sjukvårdsanstalterna och vid fångvårdens sinnessjukavdelningar. Vid dessa

förekomma nämligen i allmänhet endast enstaka utskrivningsärenden. Beredningen

föreslår för dessa anstalters del, att lekmannarepresentanterna i

utskrivningsnämnden vid närmaste statliga sinnessjukhus skola i förekommande

fall ha att deltaga i prövningen av utskrivningsfrågor. Uppenbarligen

behövde — framhåller beredningen vidare — inga praktiska svårigheter

möta härför, om den kommunala anstalten (fångvårdsanstalten) vore belägen

på samma ort som det statliga sinnessjukhuset. Vore anstalten däremot

belägen på annan ort, kunde vissa besvärligheter uppstå. De praktiska

olägenheterna torde dock enligt beredningens åsikt icke bli av någon

nämnvärd betydelse med hänsyn till det ringa antal ärenden det här bleve

fråga om. Härtill komtne att en lämplig dirigering av klientelet borde

kunna medföra att de sinnessjuka, med vilkas utskrivning de lokala nämnderna

skulle befatta sig, i stort sett intagas endast å sinnessjukhus med

särskilda utskrivningsnämnder. Genom en sådan fördelning av klientelet

borde det vara möjligt att lösa det problem det här gällde på ett tillfredsställande

sätt.

I anslutning härtill framhåller beredningen, att den föreslagna lösningen

bidrager till att motverka eu ensidig bedömning av utskrivningsärendena

därigenom att den ställer ett mera omfattande material till nämndledamöternas

förfogande och gör dem mer förtrogna med sina uppgifter.

Sinnessjukvårdsheredningen har övervägt, huruvida icke den önskade

decentraliseringen av utskrivningsförfarandet först borde tillämpas

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 179.

endast i begränsad omfattning på så sätt att det nya förfarandet

först prövades vid vissa sinnessjukhus, t. ex. vid Ulleråkers, Källshagens,

Sidsjöns, S:t Sigfrids och Salberga sjukhus. Vid övriga sinnessjukhus

skulle det nuvarande systemet bibehållas, d. v. s. med sinnessjuknämnden

såsom första och enda utskrivningsinstans i fråga om straffriförklarade

och jämställda. Beredningen framhåller, att för en sådan anordning

bl. a. talade den omständigheten, att frågan om de administrativa frihetsberövandena

vore föremål för särskild uppmärksamhet i andra sammanhang,

exempelvis vid utredningarna beträffande alkoholistvården och psykopatvården,

och att det därför kunde förefinnas risk för att inom en icke

alltför avlägsen framtid ett annat förfarande kunde betraktas som mera

önskvärt. Främst av principiella skäl hade emellertid beredningen icke ansett

sig böra förorda en dylik försöksmässig tillämpning av det nya systemet

utan funnit att detta borde tillämpas på en gång över hela linjen. Beredningen

framhåller emellertid, att det borde övervägas, huruvida de nya

reglerna ej borde givas en begränsad giltighetstid av förslagsvis tre år. Vid

utgången av nämnda tid skulle sedan prövas hur det nya systemet slagit ut

i praktiken och om de förändrade utskrivningsreglerna borde definitivt

sättas i kraft. Beredningen synes emellertid vara mest böjd för att omedelbart

giva reformen definitiv giltighet.

Beträffande de lokala utskrivningsnämndernas organisation

ansluter sig sinnessjukvårdsberedningen till strafflagberedningens

förslag, vilket innebär att nämnderna skulle bestå av sjukvård släkaren

jämte två av Kungl. Maj :t för ändamålet förordnade personer, av vilka den

ene skulle vara eller ha varit ordinarie innehavare av domarämbete. Med

hänsyn till risken att personvalet eljest bleve alltför begränsat och då det

icke torde vara uteslutet, att annan juridiskt utbildad erfaren person kunde

äga förutsättningar för uppgiften, borde det emellertid, enligt beredningens

mening, vara möjligt att göra avsteg från sistnämnda förutsättning.

Vid behandlingen av frågan om nämndernas organisation har sinnessjukvårdsberedningen

diskuterat spörsmålet, huruvida icke de två lekmannaledamöterna

i nämnden samtidigt borde vara ledamöter av sjukhusdirektionen.

I detta hänseende anför beredningen:

De nuvarande direktionerna, som skola bestå av fem ledamöter ävensom

av sjukhuschefen, ha huvudsakligen att taga befattning med förvaltningsfrågor,

byggnadsfrågor och personalfrågor. Deras befattning med vården

har i sinnessjukstadgan angivits med den allmänt hållna formuleringen,

att direktionen har att utöva tillsyn över sjukhuset och att behandla framställda

anmärkningar rörande förhållandena därstädes. Enligt sinnessjukstadgan

äger emellertid medicinalstyrelsen i egenskap av överstyrelse, förutom

vissa bestämda uppgifter med avseende å personalens tillsättning

in. in., ett flertal allmänna befogenheter i fråga om den ekonomiska förvaltningen,

vilkas utövande med hänsyn till önskvärdheten av största möjliga

enhetlighet och sparsamhet lett till mer eller mindre långt gående in
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

gripanden i de olika sinnessjukhusens förvaltning. Detta liar i sin tur medfört,

att direktionernas beslut eller åtgöranden i stor utsträckning kommit

att begränsas till avgivande av förslag eller verkställande av centralt beslutade

åtgärder. Denna utveckling har uppenbarligen icke varit ägnad att

vidmakthålla eller befordra direktionsmedlemmarnas intresse för sjukvårdsförvaltningen.

Under senare år har visserligen verksamhetsområdet

vidgats genom att direktionerna tillagts ökad befattning med vissa personalfrågor

och byggnadsfrågor, men det torde likväl alltjämt finnas gott utrymme

för ytterligare uppgifter.

Med beaktande av det anförda har beredningen ansett vägande skäl tala

för att vissa ledamöter av sjukhusdirektionerna erhålla uppdrag att fungera

som lokala utskrivningsnämnder. En sådan anordning torde även kunna

förväntas få till följd ett ökat intresse från direktionernas sida för vårdfrågor

över huvud taget, särskilt som en kontinuerlig kontakt med vården

måste vara till gagn för utskrivningsfrågornas bedömande. Förslaget förutsätter,

att direktionernas sammansättning omprövas eller att antalet ledamöter

i direktionerna ökas. På sina håll torde det vara en lämplig anordning,

att den juridiskt utbildade ledamot, som skall deltaga i behandlingen

av utskrivningsfrågor, tillika fungerar som ordförande i utskrivningsnämnden.

I fråga om ärendenas fördelning mellan de olika instanserna

i utskrivningsfrågor innebär sinnessjukvårdsberedningens förslag, att de

lokala nämnderna såsom första instans skola besluta om utskrivning av

straffriförklarade och likställda. Beredningen anser sig icke vilja föreslå

att från de lokala nämndernas kompetens skulle undantagas utskrivningen

av vissa patienter, exempelvis sådana som gjort sig skyldiga till särskilt

grova brott.

För att säkerställa enhetlighet i avgörandena föreslår beredningen, att

sinnessjuknämnden skall utgöra överinstans. Till denna instans borde

hänvisas dels besvär över avslagsbeslut och dels efter yrkande av ledamot

ärende, i vilket ledamöterna i den lokala nämnden icke varit ense. I syfte

att ernå större garantier för en enhetlig praxis i utskrivningsfrågor föreslår

beredningen vidare, att vissa utskrivningsbeslut, som fattas av de

lokala nämnderna, skola kunna hänskjutas till sinnessjuknämnden, innan

den intagne får lämna sinnessjukhuset. Beredningen förordar härutinnan

att överinspektören för sinnessjukvården och statsåklagare skola få rätt

att inom viss kortare tid påkalla sådant hänskjutande.

Beträffande andra intagna än straffriförklarade och likställda, de s. k.

P-fallen, anser sinnessjukvårdsberedningen att reformen icke bör föranleda

någon ändring i utskrivningsförfarandet. För dessa patienters del

borde det även i fortsättningen tillkomma sjuk vårdsläkaren ensam att fatta

beslut om utskrivning, dock med rätt att hänskjuta frågan till den lokala

nämnden. Enär den personliga kontakten torde vara av betydelse även beträffande

detta klientel, borde vidare den lokala nämnden i förekommande

fall avgiva yttrande över besvär.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

Sinnessjukvårdsberedningen har även berört frågan om handläggningen

av utskrivningsfrågorna hos sinnessjuknämnden

efter reformens genomförande. Beredningen anför härutinnan:

Därest den lokala nämnden efter personligt sammanträffande med en intagen

fattat sitt beslut, kan det uppenbarligen, särskilt om fallet skulle vara

tveksamt, ställa sig svårt för sinnessjuknämnden att enbart på ett skriftligt

material träffa ett avgörande, som innebär ändring i den lokala nämndens

beslut. Genom den av sinnessjukvårdsberedningen förordade decentraliseringen

av utskrivningsförfarandet torde emellertid ett stort antal ärenden

komma att stanna hos den lokala nämnden. Därigenom kommer sinnessjuknämndens

arbetsbörda att lättas, så alt det bör bli tillfälle för sinnessjuknämnden

eller åtminstone någon eller några av dess ledamöter att

genom personligt besök å vederbörande sinnessjukhus bilda sig ett omdöme

om den intagne. Om emellertid sinnessjuknämndens ledamöter i större

utsträckning än hittills skola besöka de olika sinnessjukhusen uppställer

sig den frågan, huruvida icke en än mera vidgad personlig kontakt mellan

sinnessjuknämnden och de intagna skulle göra ett inrättande av lokala utskrivningsnämnder

överflödigt. En sådan kontakt skulle kunna tänkas

t. ex. därigenom att sinnessjuknämnden eller någon eller några av dess

ledamöter regelmässigt årligen besökte varje sinnessjukhus och där sammanträffade

med dem, vilkas utskrivning vore aktuell. Vid ärendets avgörande

inom sinnessjuknämnden skulle då finnas personlig kunskap om

den intagne.

Sinnessjukvårdsberedningen har icke förbisett en sådan lösning av ifrågavarande

problem. En dylik anordning skulle vara förenad med den fördelen,

att därigenom skulle helt bibehållas den enhetlighet vid bedömandet,

som följer av det nuvarande utskrivningssystemet. Vidare torde den medföra

mindre kostnader än som uppstå, därest lokala utskrivningsnämnder

inrättas. Beredningen har likväl icke ansett sig böra förorda att nu antydda

lösning väljes.

Såsom tidigare framhållits har beredningen nämligen utgått från att den

lokala nämndens lekmannarepresentanter samtidigt äro ledamöter av sinnessjukhusets

direktion och att de genom den ökade personliga insyn, som

de förutsättas få beträffande olika förhållanden inom sjukhuset, skola till

båtnad för sinnessjukvården tillföra direktionen sina erfarenheter. Den

vinst, som en lätt tillgänglig lokal nämnd — såväl härutinnan som i utskrivningsfrågor

— innebär, kan enligt beredningen icke nås genom något

enstaka, mer eller mindre kortvarigt besök av sinnessjuknämnden. Vad beträffar

svårigheterna för sinnessjuknämnden att i andra instans besluta på

skriftligt material, vill beredningen hänvisa till vad förut anförts. I många

fall torde förhållandena vara sådana, att det bör vara möjligt för sinnessjuknämnden

att träffa ett rättvist avgörande på ett skriftligt material. I

tveksamma fall synes sinnessjuknämnden ha möjlighet att skaffa sig personlig

kontakt med den intagne. Och vad angår kostnadsfrågan vill beredningen

endast uttala, att det här rör sig om en sådan fundamental sak som

frihetens berövande och att kostnaden då icke bör få vara utslagsgivande,

i all synnerhet som det icke är fråga om någon mera avsevärd kostnad.

Beträffande kostnaderna må i detta sammanhang nämnas, att beredningen

med utgångspunkt från att 23 nämnder inrättades beräknat dessa

till 96 600 kronor. Härvid har föreslagits ett årsarvode av 1 200 kronor för

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 179. 27

envar av de båda lekmännen samt ett sammanträdesarvode av 30 kronor

för ordföranden och 20 kronor för annan lekmannaledamot. Beredningen

har framhållit, att det för att möjliggöra förvärvande av lämpliga personer

vore angeläget, att ersättningen icke tillmättes alltför knappt och att de

angivna beloppen syntes vara de lägsta, som borde komma i fråga. Som en

alternativ lösning har dock angivits, att årsarvodena i viss mån skulle graderas

efter antalet ärenden vid resp. sjukhus.

Till sjukvårdsläkaren skulle enligt beredningen ej utgå något arvode.

Beredningen har emellertid uttalat, att det ej syntes vara uteslutet, att sjukvårdsläkarna

erhölle någon gottgörelse för det merarbete, som föranleddes

av deras arbete i nämnderna.

Beredningen framhåller vidare, att till det angivna beloppet komme vissa

kostnader för resor. Om icke en avsevärd utökning av kontorspersonalen

vid sinnessjukhusen ägde rum samtidigt med den nya organisationen, syntes

man vidare böra räkna med visst belopp, förslagsvis 300 kronor per

månad och år, för skrivhjälp. Möjlighet syntes jämväl böra stå öppen för

Kungl. Maj :t att tillerkänna särskilt lägre årsarvode för suppleant, som i

större utsträckning inkallas till sammanträden.

Någon minskning i kostnaderna för sinnessjuknämndens verksamhet

syntes enligt beredningens mening icke vara att påräkna. Det lägre antalet

sammanträden i nämnden syntes nämligen i kostnadshänseende uppvägas

av ökat antal resor till olika sinnessjukhus.

Remissyttrandena.

Såsom inledningsvis anmärkts äro meningarna bland remissinstanserna

delade i fråga om sinnessjukvårdsberedningens förslag att inrätta lokala

utskrivningsnämnder.

Förslaget tillstyr k es i princip eller lämnas utan erinran av

justitiekansler sämbetet, strafflagberedningen, 1947 års psykopatvårdsutredning

(majoriteten), direktionerna vid 12 statliga sinnessjukhus, sjukhuscheferna

vid psykiatriska sjukhuset i Stockholm samt Ihjhovs, S:t Olofs,

Säters, Sidsjöns, Gådeå och Umedalcns sjukhus ävensom av sjukhusdirektionerna

i Stockholm (majoriteten), Göteborg och Malmö. I allmänhet ha

härvid särskilt understrukits de fördelar som förslaget skulle medföra i

fråga om personlig kontakt mellan patienten och utskrivningsmyndigheten.

Stor vikt har också fästs vid att utskrivningsförfarandet skulle bliva snabbare

och smidigare. I några av yttrandena framhålles även det ökade förtroende

för sinnessjukvården hos patienterna och allmänheten som väntas

bliva ett resultat av förslagets genomförande.

Psykopatvårdsutredningcn framhåller till en början, att den uttalat sig

i frågan under den förutsättningen, att utskrivningsförfarandet i fråga om

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 179.

de nya anstalter, som enligt utredningens direktiv borde tillskapas för psykopatklientelet,

ansåges böra ordnas efter mönster av vad som gäller för

sinnessjukvården i övrigt. Utredningen fortsätter:

Den fråga, som behandlas i sinnessjukvårdsberedningens promemoria, är

för psykopatklientelets vidkommande av synnerligt intresse. Det torde

nämligen få antagas, att de krav som stundom framkommit på ändrade

former lör utskrivning från sinnessjukhus i väsentlig utsträckning baserats

på erfarenheter om fall, där fråga varit om sinnessjukvård av psykopater.

Framför allt torde detta gälla framkomna påståenden om att intagning

eller kvarhållande på sinnessjukhus förekommit, där sådant icke varit

motiverat. Kritiken sammanhänger i denna del med frågan i vilken omfattning

straffriförldaring skall ske och har såtillvida beaktats, som de nya

tillräknelighetsbestämmelser, som genomfördes 1945, förutsätta att psykopater

skola straffriförklaras i mindre omfattning än tidigare. Avgörande

för denna fråga liksom för kritiken i övrigt i här förevarande hänseende

har varit att psykopatklientelets vårdbehov i allmänhet är betingat av en

social missanpassning, vars samband med de psykiska defekterna icke utåt

manifesterar sig på samma sätt som vanligen är fallet vid sinnessjukdom

eller sinnesslöhet. Vid bedömande av frågan huruvida ett vårdbehov föreligger

måste därför i många fall hänsyn tagas både till de möjligheter som

finnas att genom en medicinsk vård resocialisera vederbörande och de olägenheter

för samhället, som en fortsatt asorfalitet från vederbörandes sida

kan föra med sig. Den förra frågan är ett läkarspörsmål, den senare däremot

i hög grad lämpad för en medbedömning av socialt erfarna och kunniga

lekmän.

Från dessa utgångspunkter ter det sig naturligt, att i fråga om kvarhållande

å sinnessjukhus av kriminella och asociala psykopater — vilka

komma att utgöra huvuddelen av klientelet å de specialsjukhus för psykopater,

utredningens uppdrag avser — som regel kräva medverkan av lekmän.

Utredningen är emellertid icke beredd att nu taga ställning till detta

problem i vidare mån än såvitt angår de psykopater beträffande vilka sinnessjuknämnden

nu är behörig utskrivningsmyndighet och beträffande

vilka sinnessjukvårdsberedningen föreslagit att utskrivningsrätten skulle

överflyttas å lokala utskrivningsnämnder.

Rörande detta förslag uttalar psykopatvårdsutredningen, att den funne

starka skäl tala för detsamma. Utredningen framhåller bl. a. att arbetsterapien

vore ett mycket väsentligt moment i psykopatvården. Då fråga

uppkomme om utskrivning spelade arbetsanskaffningen och placeringen av

patienten en viktig roll. Det torde icke kunna förnekas, att en lokal utskrivningsinstans

härvidlag vore att föredraga framför en central myndighet

därigenom att beslut om utskrivning snabbare och smidigare kunde

ordnas i anslutning till den utskrivnes placering.

I några av de tillstyrkande yttrandena uttalas emellertid en viss tvekan

om lämpligheten av den föreslagna anordningen. Sålunda anför justitiekanslersämbetet

att den ifrågasatta reformen vore förenad med såväl fördelar

som nackdelar. I sistnämnda del framhåller ämbetet bl. a. risken av

en mera ensidig prövning dels därför att sjukvårdsläkaren kunde komma

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 179. 29

att dominera inom en lokal nämnd och dels emedan de lokala nämnderna

icke kunde rymma mer än en representant för den psykiatriska sakkunskapen,

ehuru meningarna i flera psykiatriska frågor skiftade avsevärt.

Justitiekanslersämbetet anför i fortsättningen bl. a.:

Ämbetet är likväl, om än icke utan tvekan, böjt för att tillstyrka reformen.

Härvid har ämbetet i främsta rummet fäst avseende vid att utskrivningsfrågan

kommer att avgöras efter det att patienten fått tillfälle till personlig

kontakt med dem som bestämma i en för honom så utomordentligt

viktig angelägenhet som utskrivningen utgör, att av dessa personer två äro

lekmän samt att genom nämnderna kan skapas en viss insyn från allmänhetens

sida i sinnessjukvården. Förslaget innefattar ock en möjlighet att

främja likformigheten i avgörandena genom införandet av besvärsrätt för

överinspektören för sinnessjukvården och statsåklagare.

Den tvekan inför förslaget, som ämbetet icke kunnat undgå att hysa, har

ökats genom vad beredningen anfört rörande lämpligheten av att inrätta

lokala nämnder vid alla statliga sinnessjukhus samtidigt in. in. samt rörande

införande allenast av en provisorisk lag i ämnet. Vad sålunda anförts

har givit ämbetet det intrycket, att beredningen själv känner en viss

osäkerhet inför förslaget. I vad mån de antydda pågående utredningarna

rörande psykopatvården och frågan om administrativa frihetsberövanden

kunna inverka på ställningstagandet till förslaget om utskrivningsnämnder

har ämbetet svårt att i ärendets läge bedöma. Råder emellertid ovisshet,

om förslagets fördelar i tillräcklig grad överväga den nuvarande ordningen

för utskrivning, bör väl lagstiftningsfrågan få ytterligare mogna. Att någon

verklig fara i dröjsmål skulle föreligga lärer icke kunna antagas.

Direktionerna för Restads och Källshagens sjukhus tillstyrka förslaget

under förutsättning att läkarpersonalen vid dessa sjukhus förstärkes. Direktionen

för Källshagens sjukhus anser vidare att klientelet asociala imbecilla

borde, därest detta läte sig göra, undantagas från ett decentraliserat

utskrivningsförfarande.

Några remissinstanser ställa sig tveksamma till förslaget och ansluta sig

till detsamma endast under den förutsättningen att reformen genomföres

försöksvis, antingen på så sätt att den till en början genomföres endast

beträffande vissa sjukhus eller därigenom att lagförslaget gives en

begränsad giltighetstid. Härvid åberopas bl. a. ovissheten i fråga om förslagets

konsekvenser i olika hänseenden särskilt dess inverkan på sjukvårdsläkarens

arbetsbörda och behovet med hänsyn härtill att vinna erfarenheter.

Det framhålles även att genom eu sådan tillämpning i begränsad

omfattning skulle kostnaderna för förslagets genomförande i sin helhet

kunna beräknas säkrare.

Till denna grupp remissinstanser höra direktionerna för Ulleråkers, S:ta

Annas, Birgittas, S:t Sigfrids, S:t Jörgens och Furunäsets sjukhus, läkare

vid Ulleråkers och sjukhuscheferna vid Furunäsets och Lillhagens sjukhus,

tvä ledamöter av psgkopatvärdsutrcdningen (överläkarna Frey och Kjellin)

samt Svenska psykiatriska föreningen. Direktionen för S:t Sigfrids sjuk
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

hus framhåller, att åtskilliga svårigheter visserligen skulle uppkomma vid

det oenhetliga system, som skulle känneteckna försökstiden. Ett dylikt

försök skulle dock kunna giva värdefulla erfarenheter för det fortsatta

arbetet. Sjukhuschefen vid S:t Jörgens sjukhus anser att förslaget i varje

fall under inga förhållanden borde genomföras vid samtliga sinnessjukhus

med mindre delegationsinstitutet bibehölles och katastrofsituationen beträffande

läkarkrafterna först bemästrades. Frågan behövde emellertid ej

nödvändigt lösas ensartat för alla sinnessjukhus. Vid vissa sjukhus torde

förslaget kunna innebära en vinst även i oförändrat skick. Så kunde antagas

vara fallet vid vissa specialsjukhus resp. sjukhus med specialavdelningar

för asociala imbecilla och psykiskt abnorma eller eljest med särskilt

stort klientel.

Även ett par remissinstanser, som avstyrka förslaget, ifrågasätta i andra

hand, att förslaget gives begränsad tillämpning. Sålunda förordar statskontoret,

att nämnder inrättas i Vänersborg och Sala vid Restads, Källshagens

och Salberga sjukhus, vilka svarat för omkring y3 av de ärenden, som

under 1947 avgjorts av sinnessjuknämnden. Sjukhuschefen vid Frösö sjukhus

anser att i sådant fall till försök borde uttagas sjukhus av sinsemellan

olika typ i fråga om de straffriförldarades relativa antal och art.

Gentemot tanken på tillämpning i begränsad omfattning framhåller

sjukhusdirektionen i Göteborg, att det knappast vore lämpligt att olika

lagar tillämpades i olika delar av landet samt dessutom att ärendets grundliga

utredning syntes vara en viss garanti mot icke önskvärda följder.

Medicinalstyrelsen har icke tagit bestämd ställning till förslaget. Styrelsen

anför sammanfattningsvis bl. a., att det vore osäkert, om inrättandet

av de lokala utskrivningsnämnderna skulle ha en gynnsam effekt. Förslaget

ställde ökade krav på sjukhusläkarna. Det vore förenat med väsentligt

större kostnader än de beräknade. Skulle förslaget genomföras vore det

emellertid enligt styrelsens mening önskvärt om detta icke skedde generellt

utan den nya ordningen först prövades vid vissa sjukhus.

Beredningens förslag avstyrkes mer eller mindre bestämt av statskontoret,

sinnessjuknämnden, direktionerna för psykiatriska sjukhuset i

Stockholm samt S:ta Gertruds och Frösö sjukhus ävensom av sjukhuscheferna

vid S:ta Annas, S:ta Gertruds, Restads och Frösö sjukhus. De skäl

som härvidlag åberopas äro huvudsakligen att sjukvårdsläkarnas arbetsbörda

skulle avsevärt ökas, att svårigheter skulle uppstå att rekrytera de

lokala nämnderna, att reformen skulle medföra bristande enhetlighet i

utskrivningsfrågor samt att kostnaderna för reformen skulle bliva betydande.

Sjukhuschefen vid Källshagens sjukhus har endast yttrat sig med hänsyn

till förhallandena vid nämnda sjukhus och avstyrker inrättandet av

eller försöksanordning med lokal utskrivningsnämnd där. Såsom skäl här
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj. ts proposition nr 179.

för åberopas särskilt att lokala nämnder icke lämpade sig för klientelet av

asociala imbecilla, från vilket huvudmassan av sjukhusets nämndärenden

härrörde, och skulle innebära en belastning och försämring i jämförelse

med nuvarande centrala prövning, som däremot lämpade sig väl för detta

klientel.

Sinnessjuknämnden sammanfattar sina synpunkter på förslaget sålunda:

1) Med tillkomsten av lokala nämnder kommer medinflytandet från lekmannahåll

tvärtemot vad förslaget torde förutsätta att reduceras.

2) Sinnessjuknämnden är positivt inställd till frågan om ökad lekmannainsyn

i sinnessjukhusens vårdfrågor. De gränser, inom vilka lekmännen

skola verka och deras befogenheter härvidlag, måste emellertid för vinnande

av en klar ansvarsfördelning fastslås. Beredningens förslag är ur

denna synpunkt otillfredsställande och kan väntas medföra slitningar mellan

läkaren och lekmännen. Problemet om ökad insyn från lekmannahåll

i sinnessjukhusens vårdfrågor, avseende alla sinnessjukhusens patienter

och ej endast de straffriförklarade och de med dem i utskrivningshänseende

jämställda, är av den vikt att det hör tagas upp till självständig behandling.

Den lösning som då åstadkommes blir med säkerhet lyckligare för

alla parter än det nu föreliggande förslaget.

3) Den centrala prövningen medför större garanti för att två parallella

fall från olika sjukhus få en likartad behandling. Sinnessjuknämnden är

tveksam om det praktiska värdet av sinnessjukvårdsberedningens förslag

till stärkande av utskrivningsgarantierna. Även vid försök att uppställa

skrankor för de lokala nämndernas bestämmanderätt kommer på skilda

sjukhus olika lång vårdtid att tillämpas för fall, som i fråga om det begångna

brottets art och recidivriskerna med hänsyn till patientens konstitution

och miljö under försöksutskrivningstiden äro praktiskt taget kongruenta.

4) En konsekvens av att lokala nämnder tillskapas blir att sinnessjuk
nämnden

eller representanter för nämnden måste i ett avsevärt antal fall

besöka vederbörande patient, innan nämnden träffar sitt avgörande.---

5) Vidgade möjligheter till personligt sammanträffande mellan det utskrivande

organet och patienterna skulle utgöra en vinning. Med hänsyn

till de samstämmigt framkomna önskemålen härom skulle det vara ett

psykologiskt felgrepp att ej beakta desamma. Sådan vidgad personlig kontakt

skulle åstadkommas — utom genom inrättande av lokala nämnder —- även genom föreskrift att sinnessjuknämnden eller några av dess ledamöter

skulle årligen besöka varje sinnessjukhus.

6) De sjukhus, från vilka de flesta utskrivningsärenden komma, äro

specialanstalter för särskilda kategorier sinnessjuka och mottaga därför

patienter från hela landet eller eu stor del därav. Sjukhusets förläggningsort

och patientens hemort sammanfaller därför endast i enstaka undantagsfall.

Man kan därför ej räkna med att det lokala lekmannainflytandet

skall i högre grad än lekmannaelementet i sinnessjuknänindcn förmå undanröja

felaktiga föreställningar om oberättigat kvarhållande.

Vid övervägande av nu anförda synpunkter anser sig sinnessjuknämnden

böra avstyrka förslaget om inrättande av lokala utskrivningsnämnder.

Vissa av de remissinstanser som ställt sig tveksamma eller avvisande till

förslaget rekommendera några av de alternativa lösningar, som be
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

redningen övervägt. Sinnessjuknämnden föreslår sålunda i stället införande

av föreskrift att sinnessjuknämnden eller representanter för nämnden

minst en gång årligen skola besöka varje sinnessjukhus och där sammanträffa

med samtliga patienter, om vilkas utskrivning det ankommer på

nämnden att besluta. Liknande förslag göras av direktionerna för psykiatriska

sjukhuset i Stockholm och S:t Sigfrids sjukhus samt sjukhuschefen

vid Källshagens sjukhus. Statskontoret och sjukhuscheferna vid S:ta Gertruds,

S:t Jörgens, Restads och Västra Marks sjukhus ifrågasätta om icke

sinnessjuknämnden bör förstärkas eller fördelas på avdelningar. Medicinalstyrelsen

anser, att såsom ett alternativ en ändrad ordning för sinnessjuknämndens

verksamhet borde övervägas.

Såsom ett första skäl till den föreslagna reformen upptager beredningen,

att sinnessjuk nämndens arbetsbörda sedan åtskilliga år befunnit

sig nära det maximum, som anses kunna bemästras med nuvarande

organisation.

Sinnessjuknämnden anser det ovedersägligt att antalet av nämnden

handlagda ärenden skulle komma att mycket kraftigt reduceras om reformen

genomfördes. Den genomsnittliga svårighetsgraden skulle emellertid

stiga, bl. a. därför att de nuvarande rutinärendena rörande t. ex. fortsatt

försöksutskrivning skulle helt försvinna. Sinnessjuknämnden håller före

att antalet av dess sammanträden icke skulle bliva lägre än hittills. Om

sammanträden icke skulle hållas varje vecka, skulle nämligen förfarandet

inför den lokala nämnden och sinnessjuknämnden medföra en tre- eller

fyrdubbling av den nuvarande väntetiden för sökanden, en anordning, till

vilken nämnden icke ville på eget ansvar medverka. Reformen skulle vidare

såsom nödvändig konsekvens medföra betydligt ökad personlig kontakt

mellan sinnessjuknämnden och dem vilkas utskrivning är i fråga.

Rörande följderna härav för sinnessjuknämndens arbetsbörda anför

nämnden:

Det är tyvärr omöjligt att giva några statistiska belägg för hur ofta resor

enligt den tilltänkta ordningen bli nödvändiga för sinnessjuknämnden eller

några av dess ledamöter; att, såsom beredningen tänkt sig, låta endast någon

av nämndens ledamöter företaga sådan resa bör ej ifrågakomma, då

såväl nämndens lekmannaelement som dess psykiatrici i sådant sammanhang

böra vara representerade. Gör man det icke ogrundade antagandet

att vid varje sammanträde skall förekomma i genomsnitt ett ärende, som

påkallar resa, kommer man till det resultatet, att å nämndens ledamöter

kommer att läggas en arbetsbörda, som icke går att förena med heltidstjänst-

i annan befattning. För dylik förening uppkommer för övrigt svårigheter

även med antagande av färre resor än nyss nämnts. Att den av

sinnessjukvårdsberedningen åberopade lättnaden i nämndens arbetsbörda

i detta sammanhang saknar nämnvärd betydelse framgår kanske bäst om

man nämner, att lättnaden i arbetsbördan uppskattningsvis kan i tid betyda

ungefär två timmar i veckan huvudsakligen å valfri tid, medan varje

resa tager minst en arbetsdag i anspråk.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

Det onekligen förbryllande resultatet uppkommer sålunda, att medan

tillkomsten av lokala nämnder ansetts medföra en lättnad i arbetsbördan

för sinnessjuknämndens ledamöter de — låt vara osäkra — premisser som

stå till buds ge vid handen att svårigheterna vid inrättandet av lokala

nämnder i stället komma att bestå i att såsom särskilt förordnade ledamöter

i sinnessjuknänmden förvärva personer, som kunna förena uppdraget

med heltidstjänst.

Direktionen för S:t Sigfrids sjukhus framhåller att de nyligen företagna

ändringarna i 5 kap. strafflagen vore ägnade att minska sinnessjuknämndens

arbetsuppgifter. Om ej särskilda omständigheter inträffade, hade man

därför anledning att räkna med att nämndens arbetsbörda nått sin kulmen

och vore i avtagande.

Liknande uttalanden göras av sjukhuscheferna vid S:ta Gertruds och Restads

sjukhus, vilka dessutom peka på att delegationsrätten medfört arbetsminskning

för sinnessjuknämnden. Sjukhuschefen vid Västra Marks sjukhus

håller före, att en i och för sig önskvärd avlastning icke borde föranleda

tillskapandet av en ny organisation.

Sjukhuschefen vid S:t Jörgens sjukhus anser detta beredningens skäl för

reformen väga lätt i förhållande till den sannolika ökningen av arbetsbördan

för de otillräckliga läkarkrafterna vid landsortssjukhusen.

Sjukhuschefen vid Furunäsets sjukhus framhåller, att antalet utskrivningsärenden

sannolikt komme att ytterligare tilltaga, om lokala utskrivningsnämnder

infördes. Sjukhuschefen befarar därjämte att med den oinskränkta

klagorätten till sinnessjuknämnden, som förslaget medgiver, flertalet

avslag sannolikt skulle överklagas hos överinstansen. Följden härav

torde bliva att sinnessjuknämndens arbetsvolym ökade i stället för

minskade.

Såsom skäl för sitt förslag har sinnessjukvårdsberedningen vidare anfört,

att personlig kontakt mellan patienter och den utskrivande myndigheten

ansetts vara erforderlig för ett riktigt avgörande.

I yttrandena framhålles i allmänhet att denna personliga kontakt vore

av stor betydelse och skulle innebära en betydande fördel framför nuvarande

förfaringssätt.

Sjukhuschefen vid psykiatriska sjukhuset i Stockholm anför i denna del:

Nuvarande ordning med så gott som uteslutande skriftlig handläggning

i sinnessjuknämnden av utskrivningsärenden har i de flesta fall fungerat

tillfredsställande. Emellertid finnes ett ej obetydligt antal fall, där det

skulle erfordras en stilistisk förmåga över genomsnittet hos vederbörande

sjukvårdsläkare, för att han i sitt yttrande skulle kunnat göra full rättvisa

åt patienten. Denna omständighet torde många gånger ha föranlett beslut

i för patienten negativ riktning. Det har även varit en brist, att sjukvårdsläkaren

ej varit i tillfälle att vid ärendets handläggning lämna kompletterande

upplysningar till sitt utlåtande. Såsom i promemorian på flera ställen

framhållits, har det ur psykologisk synpunkt varit en brist, alt patienten

3 — R i han g till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 179.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

ej kunnat annat än i undantagsfall personligen framträda inför sinnessjuknämnden.

I realiteten torde sinnessjuknämnden i de flesta fall ha varit i

stånd att bilda sig en fullt riktig bild av patienten och hans situation enbart

på de översända handlingarna. I andra fall däremot har säkerligen

detta, såsom ovan anförts, ej varit möjligt. Men många gånger är ej heller

ett tillfälligt sammanträffande med patienten tillfyllest, utan först en mera

ingående kännedom om honom möjliggör en tolkning av hans attityd och

beteende. Lika ofta, som ett sådant tillfälligt personligt sammanträffande

med honom kan påverka den beslutande myndigheten i för patienten gynnsam

riktning, kan det motsatta inträffa. Vid handläggning av utskrivningsfrågor

av lokal utskrivningsnämnd, blir sålunda denna omständighet ett

tveeggat svärd. Det riskmoment som skulle bestå i att vissa patienter vid

samtalen lade sina bästa sidor i dagen, anser jag dock vid handläggning i

lokal nämnd ej vara stora. Sjukvårdsläkaren med sin mera ingående

kännedom om patienten har ju då möjlighet att reservera sig.

Sjukhuschefen vid S:ta Gertruds sjukhus gör däremot gällande, att den

personliga kontakt som uppnås genom en stunds samtal vid ett enstaka

sammanträffande saknade större betydelse samt anför härutinnan:

Huvudparten av detta klientel utgöres av asociala sinnesslöa och psykopater,

vilkas själsliga abnormitet vid rättspsykiatrisk undersökning befunnits

vara av så djupgående art, att den ansetts vara jämställd med sinnessjukdom.

Dessa patienter äro i allmänhet formellt ordnade i sitt uppträdande,

äro av en subsolid, hysteroid läggning och hava en framstående förmåga

att kunna dupera den tillfällige iakttagaren. För att få en tillförlitlig

bild av en sådan patients psykiska habitus erfordras en längre tids observation

av hans attityder, hållning och uppförande å den avdelning, där han

vistas. Det torde praktiskt taget vara omöjligt för lekmannarepresentanterna

i de föreslagna utskrivningsnämnderna att nå sådan personlig kännedom

om patienterna, utan de torde bliva nödsakade att grunda sin uppfattning

på innehållet i sjukjournalerna med dess daganteckningar i lika hög

grad som nu är fallet beträffande sinnessjuknämnden. Den nuvarande

prövningen av dylika fall genom den särskilt kvalificerade myndighet, som

sinnessjuknämnden utgör, torde i själva verket tillgodose rimliga fordringar

och uppnåeliga mål i detta avseende. Någon förbättring häri torde

i varje fall ej vinnas genom införande av lokala utskrivningsnämnder.

Liknande synpunkter anföras av sjukhuschefen vid Frösö sjukhus.

Det tredje skälet som anförts för reformen är att ökad insyn och medinflytande

från lekmannahåll beträffande utskrivningsärendena kunde förväntas

skapa större förtroende för sinnessjukvården hos

patienterna och allmänheten.

Direktionerna för S:t Lars och Vipeholms sjukhus, läkare vid Ulleråkers

sjukhus samt Stockholms stads sjukhusdirektion betrakta den ökade insynen

som en fördel, ägnad att skapa ökat förtroende.

Sjukhuschefen för S:t Jörgens sjukhus anser, att även om beredningens

förslag icke godtoges, åtgärder borde vidtagas för vidgad lekmannainsyn

och lekmannakontroll beträffande sinnessjukhusen.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 179.

Medicinalstyrelsen anser, att förhoppningarna om ökad insyn och ökat

förtroende vore ett starkt motiv för förslaget. För sin del finner styrelsen

förhoppningarna att förslaget skall möjliggöra en bättre insyn i viss mån

befogade, men håller eljest före, att ett väsentligt förbättrat förtroende endast

står att vinna genom en utökning av sinnessjukvårdens resurser i

olika avseenden.

Direktionen för S:t Sigfrids sjukhus uttalar, att det i viss mån kunde

vara riktigt att det ökade lekmannainflytandet vore ägnat att skapa ökat

förtroende för sinnessjukvården men framhåller att betydelsen härav icke

finge överskattas. De angrepp som förekommit mot sinnessjukvården hade

ofta varit sensationsbetonade, och i dylika fall torde den omständigheten

att lekmän tillerkänts visst inflytande i utskrivningsfrågan icke verksamt

bidraga till att lugna den allmänna opinionen.

Sjukhuscheferna vid Birgitta, S:ta Gertruds, Mariebergs och Frösö sjukhus

ävensom Svenska psykiatriska föreningen uttala tvivelsmål om att den

ökade insynen skall kunna i nämnvärd grad höja förtroendet för sinnessjukvården.

Sinnessjuknämnden framhåller, att det visserligen är långt ifrån säkert

att den ökade insynen kommer att minska kritiken mot sinnessjukvården,

men anser dock att en sådan ökad insyn bör eftersträvas. Då beredningen

tydligen tänkt sig att lekmännen skola kunna inverka i sak på vårdfrågornas

behandling, vore det nödvändigt att fastställa deras befogenheter härvidlag.

I detta avseende ansåge nämnden förslaget vara otillfredsställande.

Problemet om ökad insyn från lekmannahåll i sinnessjukhusens vårdfrågor,

avseende alla patienter och ej endast de straffriförklarade, vore av den vikt

att det borde tagas upp till självständig behandling.

Vad härefter angår de huvudsakliga skäl som anförts mot förslaget om

lokala utskrivningsnämnder, så har, som förut nämnts, sinnessjuknämnden

till en början framhållit, att inrättande av sådana nämnder skulle innebära

ett minskat lekmannainflytande på utskrivningsfrågorna. Sinnessjuknämnden

anser detta vara en olägenhet då ett dylikt inflytande —

med hänsyn till att utskrivningsspörsmålen hade så många sociala och över

huvud allmänt mänskliga aspekter — framstode som angeläget. Ett reellt

lekmannainflytande vore enligt nämndens mening icke tryggat genom den

formella omständigheten att majoriteten inom vederbörande utskrivningsorgan

utgjordes av lekmän. Vad sinnessjuknämnden anginge, så vore det

eu stor förtjänst att de psykiatriskt skolade ledamöterna icke hade några

egna intressen att bevaka i de särskilda fallen. Kollegiala hänsyn hade —

såvitt lekmannaledamöterna i nämnden kunnat finna — icke bestämt

förstnämnda ledamöters ställningstagande.

Sinnessjuknämnden fortsätter:

Sinnessjuknämnden vill icke ifrågasätta annat än alt hos lekmännen i

de lokala utskrivningsnämnderna kommer att förefinnas eu ärlig vilja till

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

självständig insats. Men trots lekmannamajoriteten kommer det faktiska

läget i de lokala nämnderna att vara ett annat än i sinnessjuknämnden.

Sjukvårdsläkaren har på förhand en viss ståndpunkt. Att denna vunnits

under en kanske långvarig behandling av patienten innebär väl i och för

sig en styrka. Men därmed är samtidigt förbunden den faran att läkarens

inställning influerats av att patienten under vistelsen å sinnessjukhuset

visat en missanpassning, vars roll för patientens liv i frihet av läkaren mer

eller mindre medvetet överbetonas därför att patientens fientliga attityd

gentemot omvärlden främst gått ut över läkaren. Fråga är om icke faktorer

av dylik art ingått som psykologiska element i många av de upprivande

strider som uppstått mellan patienter och deras anhöriga å ena samt sinnessjukläkare

å andra sidan och som i sin tur bidragit att skapa en viss

misstro mot sinnessjukvården. Hur härmed än må förhålla sig är det sinnessjuknämndens

övertygelse, att det kommer att vara lättare för en sjukvårdsläkare

att få den lokala nämnden att biträda hans mening än det nu

är för honom att få sinnessjuknämnden att göra detta. Som skäl för denna

sinnessjuknämndens åsikt torde endast behöva anföras den omständigheten

att vid den lokala nämndens handläggning av utskrivningsärende läkaren

är den ende medicinske auktoriteten, en omständighet som icke på

långt när motvägs av att lekmännen i den lokala nämnden få tillfälle sammanträffa

med patienten. Med tillkomsten av lokala nämnder kommer sålunda

enligt sinnessjuknämndens mening medinflytandet från lekmannaliåll

att reduceras. Det torde vara tillräckligt att konstatera att denna effekt

torde vara motsatt den som åtminstone de flesta av förslagets tillskyndare

åsyftat.

De skäl som framförallt åberopas mot ett inrättande av lokala utskrivningsnämnder,

äro emellertid dels att en sådan ordning skulle innebära en

ökning av sju k vårdsläkarnas arbetsbörda, vilket skulle vara

till men för sinnessjukvården i allmänhet, dels att reformen skulle medföra

bristande enhetlighet vid utskrivningsfrågornas prövning.

Vad den förstnämnda invändningen angår, så ha medicinalstyrelsen, ett

stort antal direktioner och sjukhuschefer samt Svenska psykiatriska föreningen

gjort gällande, att läkarnas arbetsbörda skulle ökas. De flesta karakterisera

arbetsökningen såsom avsevärd, väsentlig eller betydlig. I yttrandena

framhålles att ärendenas antal kommer att öka emedan tillvaron

av de lokala utskrivningsnämnderna kommer att stimulera patienterna att

anmäla sig för utskrivning. Därjämte kommer mer tid att tagas i anspråk

för varje ärende. Härigenom kommer läkarnas tid till egentligt sjukvårdsarbete

att beskäras och kravet på ytterligare läkarkrafter att bliva ännu

mer trängande.

Svenska psykiatriska föreningen anför:

Det förefaller föreningen sannolikt, att läkarens arbetsbörda avsevärt

kommer att ökas i all synnerhet å sjukhus, där nämndärenden äro talrika.

Om den kontakt, som förutsättes skola komma till stånd mellan nämndledamöterna

och vederbörande patienter, skall få någon real betydelse,

måste man räkna med att åt varje patient kunna ägna åtminstone en

timma. Detta innebär, att å vissa sjukhus en hel veckodag skulle komma

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 179.

att blockeras av nämndsammanträde, vilket måste betraktas som en synnerligen

allvarlig konsekvens särskilt med hänsyn till nu rådande, katastrofala

brist på psykiatriska läkare. Härtill kommer, att man torde kunna

utgå ifrån, att sjukvårdsläkaren även inför de lokala utskrivningsnämnderna

önskar ha sin sammanfattning och sitt utlåtande framlagt i skrift

för att eventuellt senare, då handläggningen av ett ärende medfört icke

önskade konsekvenser, kunna exakt ange sin position. Det torde även bli

nödvändigt att sjukvårdsläkaren, då han vidarebefordrar ett ärende till

sinnessjuknämnden, lämnar en redogörelse för vad som vid den lokala

nämnden förekommit. Man kan nämligen utgå ifrån, att sinnessjuknämnden

icke kommer att kunna fatta ett från den lokala nämndens avvikande

beslut utan att få taga del av vilka speciella omständigheter, som legat till

grund för dess ställningstagande. Särskilt viktigt blir ett sådant referat i

sådana fall, som resulterat i skiljaktiga uppfattningar inom de lokala utskrivningsnämnderna.

I detta sammanhang må erinras om att strafflagberedningen redan då

den först tog upp frågan om inrättande av lokala utskrivningsnämnder uttalat

en rakt motsatt åsikt mot de nämnda remissinstanserna och framhållit

att skriftväxlingen med sinnessjuknämnden upptoge en icke oväsentlig

del av sjukvårdsläkarens tid och medförde omgång och tidsutdräkt.

Läkare vid Ulleråkers sjukhus framhålla häremot, att Skrivelser till sinnessjuknämnden

kunde avfattas på spilltid och utan att inverka på överläkarnas

vanliga arbetstid.

Från flera håll uttalas farhågor för att reformen skulle medföra b r i stande

enhetlighet i utskrivningsfrågor.

Direktionen för S:t Sigfrids sjukhus anför i denna fråga:

Den väsentliga invändningen mot förslaget om inrättande av lokala

nämnder är dock, att enhetligheten vid bedömningen av utskrivningsärendena

går förlorad. Det är här icke, som stundom framhållits, fråga om formella

enhetlighetssynpunkter, utan det gäller även här att slå vakt om

rättssäkerheten. Det är inget tvivel om att, därest den uppfattningen sprider

sig och visar sig vara grundad, att intagning på ett sinnessjukhus medför

utskrivning inom relativt kort tid under det att intagning på ett annat

under motsvarande förhållanden medför kvarhållande under avsevärt

längre tid, en befogad misstro mot systemet skulle uppkomma, som lätt

skulle spoliera det förtroende man i verkligheten vill skapa. Det kan visserligen

anmärkas, att — därest en lokal nämnd tillämpar alltför rigorösa

utskrivningsregler — vederbörande alltid kan överklaga nämndens beslut,

men bevärsinstitutet kan aldrig helt ersätta den grundläggande prövningen.

Om den lokala nämnden är alltför släpphänt, äro utsikterna att hos denna

nämnd framtvinga eu ändrad praxis mycket små. Visserligen kan överinspektören

för sinnessjukvården och statsåklagare efter förbehåll påkalla

sinnessjuknämndens prövning av en utskrivningsfråga, men del kan icke

förväntas, att dessa myndigheter göra dylika förbehåll i andra fall än då

fråga är om särskilt farliga kriminella element.

Likartade synpunkter utvecklas av sinnessjuknämnden, direktionen för

psykiatriska sjukhuset i Stockholm samt sjukhuscheferna vid S:ta Annas,

Mariebergs och Säters sjukhus.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 179.

1947 urs psykopatvårdsutredning framhåller däremot, att önskvärdheten

av att en enhetlig praxis upprätthålles syntes vara tillgodosedd i den utsträckning

som kunde anses skälig, särskilt därigenom att överinspektören

för sinnessjukvården och statsåklagare kunna ingripa i vissa fall. Direktionen

för Västra Marks sjukhus framför liknande synpunkter.

Sjukhuschefen vid psykiatriska sjukhuset i Stockholm anför:

I promemorian framhålles, att nuvarande ordning garanterar en mera

enhetlig bedömning av utskrivningarna. Jag har svårt att helt förstå en

sådan synpunkt. Den omständighet, som väsentligen skall betinga en patients

utskrivning, är hans tillstånd. När han är återställd från sin sjukdom,

skall han enligt sinnessjuklagens 17 § utskrivas. Endast i det fall,

att han icke är återställd, kan tveksamhet råda, när han är så förbättrad,

och under vilka betingelser han kan vistas utom sjukhus. Härvid måste

givetvis hänsyn tagas till hans tidigare visade farlighet eller samhällsbesvärlighet.

Det är i dessa fall sinnessjuknämnden skulle kunna giva större

enhetlighet åt bedömningen. Dock är patientmaterialet så oenhetligt och betingelserna

för dessa patienters vistelse utom sjukhus så individuellt varierande,

att denna enhetlighet icke synes mig vara något, som i första hand

bör eftersträvas. Ej heller är det möjligt att vid handläggning enbart med

ledning av skriftliga handlingar taga full hänsyn till dylika individuella

omständigheter. •

Sinnessjukvårdsberedningen har i sin allmänna motivering till förslaget

även diskuterat frågan om utskrivningsnämndens organisation.

Av dem som yttrat sig i denna fråga ha medicinalstyrelsen, direktionerna

för S:t Lars och Vipeholms sjukhus, Svenska psykiatriska föreningen och

sjukhuschefen vid psykiatriska sjukhuset i Stockholm funnit beredningens

förslag tillfredsställande, därvid de tre förstnämnda särskilt omnämnt att

lekmannaledamöterna förutsättas skola rekryteras ur vederbörande sjukhusdirektion.

Direktionen för S:t Sigfrids sjukhus finner, alt det i vissa hänseenden

kan vara av värde att lekmannarepresentanterna i utskrivningsnämnden

samtidigt äro ledamöter i direktionen, men anser att undantag från denna

regel bör kunna komma i fråga, då särskilda skäl tala därför.

Sjukhuschefen vid Restads sjukhus ifrågasätter lämpligheten av att båda

lekmannaledamöterna skola vara medlemmar i direktionen, då i så fall

dessa ärenden komme att behandlas av en intern myndighet vid sjukhuset,

vilket skulle kunna antagas motverka det avsedda syftet beträffande insyn.

Straff lagberedningen avstyrker att ledamotskap i sjukhusdirektionen och

utskrivningsnämnden regelmässigt skola kombineras under följande motivering:
Strafflagberedningen

finner icke de skäl sinnessjukvårdsberedningen anfört

för denna mening vara övertygande. Tvärtom torde ett dylikt arrangemang

kunna äventyra utskrivningsnämndens möjligheter att fylla sin uppgift.

Den avgörande synpunkten på lekmannarepresentanternas kvalifika
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

tioner måste vara deras förmåga att tillföra nämnden sådan sakkunskap

som jämte den medicinska är erforderlig vid prövningen av utskrivningsfrågorna.

Utskrivningsnämndens och sjukhusdirektionens uppgifter äro

så olikartade, att man icke utan vidare kan förutsätta, att de insikter och

egenskaper som erfordras av utskrivningsnämndens ledamöter stå till buds

inom direktionen och omvänt. Därtill kommer att de personer som kunna

ifrågakomma för ledamotskap i utskrivningsnämnden långt ifrån alltid

torde vara benägna att vid sidan av uppgifterna inom utskrivningsnämnden

påta sig att dessutom tjänstgöra i direktionen. Arbetet i utskrivningsnämnden

torde i och för sig komma att bli krävande nog. Den föreslagna

ordningen skulle därför kunna göra det svårt att få lämpliga personer för

uppdraget.

I fortsättningen uttalar strafflagberedningen att man i själva verket

måste betrakta straffriförklaring med efterföljande intagning på sinnessjukhus

som en allvarlig och för individen ingripande brottspåföljd. Det

vore därför av utomordentlig vikt, att man beaktade kraven på ett effektivt

rättsskydd, både ur samhällets och den omhändertagnes synpunkt. Man

borde i dessa hänseenden ställa samma krav på utskrivningsförfarandet

som på processen i brottmål. Strafflagberedningen hävdade därför, att utskrivningsnämndens

juridiskt sakkunnige borde vara domare i tjänsteutövning.

Av samma skäl och med hänsyn till kravet på självständighet

gentemot sjukvårdsläkaren borde domaren såsom ordförande leda nämndens

förhandlingar.

Även justitickanslersämbetet och riksåklagarämbetet uttala sig för att

den lagfarne ledamoten skall vara domare. Riksåklagarämbetet förordar

därjämte att domaren skall fungera som ordförande i nämnden.

Sjukhuschefen vid Vipeholms sjukhus framhåller, att nämndens beslut

skulle bliva säkrare om i nämnden sutte två sakkunniga läkare, nämligen

dels sjukvårdsläkaren och dels en utomstående psykiatriskt utbildad läkare,

som i likhet med de övriga ledamöterna hade att bilda sin mening vid ett

enstaka personligt sammanträffande.

Beträffande ärendenas fördelning mellan de olika instanserna

ifrågasätter sjukhuschefen vid Birgittas sjukhus om icke ur rättssäkerhetssynpunkt

utskrivningsärenden, som beröra särskilt svåra brottslingar, alltjämt

borde underkastas sinnessjuknämndens prövning. Även direktionen

för Säters sjukhus anser att i dylika fall en central myndighet bör vara bestämmande,

varjämte i tveksamma fall ärendet bör underställas överinspektörens

mening. Denne torde nämligen lättare än sinnessjuknämnden

ha möjlighet att skaffa sig en personlig uppfattning om vederbörande patient

för bedömande av utskrivningsfrågan. Riksåklagarämbetet däremot

säger sig icke vilja uttala sig för någon begränsning av de lokala utskrivningsnämndernas

kompetens i detta hänseende. Ämbetet hade därvid beaktat

vad första lagutskottet vid 1947 års riksdag yttrade angående de

lokala nämndernas kompetens samt jämväl tagit hänsyn till att de all
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 179.

männa skyddssynpunkterna tillgodoses genom statsåklagares och överinspektörens

klagorätt.

Direktionen för Källshagens sjukhus hävdar, såsom tidigare nämnts, att

klientelet asociala imbecilla bör undantagas från decentraliserat utskrivningsförf

arande.

Sjukhuschefen vid Källshagens sjukhus samt Göteborgs stads sjukhusdirektion

anse det innebära en vinst att sjukvårdsläkaren får rätt att till

utskrivningsnämnden hänskjuta även andra ärenden än sådana som obligatoriskt

gå dit.

Sjukhuschefen vid Rghovs sjukhus förmenar det vara inkonsekvent att

den lokala nämnden skall avgöra de mera komplicerade fallen men icke få

taga befattning med de enklare fallen såvida icke sjukvårdsläkaren hänskjuter

dem. Även i dessa sistnämnda fall är nämligen patientens personliga

kontakt med utskrivningsmyndigheten av stor betydelse. Sjukhuschefen

anser därför att utskrivningsnämnden bör vara närmaste överinstans

över sjukvårdsläkaren i dessa fall. I så fall kunde emellertid icke fordran

på enhällighet för beslut inom nämnden vidhållas. Det vore nämligen enligt

sjukhuschefen självklart att läkaren vidhåller sin ståndpunkt att patienten

icke bör utskrivas.

Vad härefter angår frågan om rätten att överklaga den lokala

nämndens beslut, så anser sjukhuschefen vid Furunäsets sjukhus,

att en oinskränkt klagorätt till sinnessjuknämnden icke bör komma i

fråga. En sådan rätt skulle sannolikt medföra att flertalet avslag överklagades.

På varje sinnessjukhus vårdades ett antal fall där utskrivning

av någon orsak uppenbart vore utesluten men där dock upprepade framställningar

göras därom. Utskrivningsnämnden skulle givetvis ha skyldighet

att upptaga även dylika fall men borde i lagen tilldelas rätt att efter

verkställd prövning bestämma, att dess beslut i ärendet ej finge överklagas.

Enhällighet borde stadgas även för ett sådant beslut. Åtskilligt meningslöst

skrivbordsarbete skulle enligt sjukhuschefen på detta sätt kunna undvikas.

Den i förslaget införda möjligheten för överinspektören för sinnessjukvården

eller statsåklagare att hänskjuta utskrivningsfråga till sinnessjuknämndens

prövning anses i allmänhet av remissinstanserna som en god

lösning ägnad att tillvarataga samhällets skyddsintressen och medverka till

enhetlig praxis. Sjukhuschefen vid S:t Jörgens sjukhus anser dock att det

vore tillfyllest om överinspektören anförtroddes ifrågavarande befogenhet.

Sjukhuschefen framhåller att det ej torde förekomma, att statsåklagare,

som hade skäl för ett ingripande, ej kunde hos den lokala nämnden vinna

gehör för sin säkerligen väl grundade uppfattning.

I en del yttranden uttalas farhågor för att syftet med förslaget att giva

överinspektören och statsåklagarna ifrågavarande befogenhet icke skall

tillgodoses genom en medverkan på det sätt som beredningen förutsatt. De

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungi. Maj.ts proposition nr 179.

härvid anförda synpunkterna, som utmynna i förslag om viss underrättelseskyldighet

i förhållande till ifrågavarande myndigheter, komma att redovisas

i specialmotiveringen.

Några remissinstanser beröra även frågan om utskrivningsärendenas

handläggning i sinnessjuk nämnden efter reformens

genomförande.

Härom anför strafflagberedningen:

Det är ägnat att inge betänkligheter att sedan utskrivningsnämnd på

grundval av personlig kännedom om en intagen meddelat beslut rörande

dennes utskrivning, sinnessjuknämnden skall kunna ändra beslutet enbart

med stöd av skriftligt material. Särskilt egendomligt ter det sig att inrätta

en på detta sätt konstruerad instansordning, sedan överrättsprocessen vid

de allmänna domstolarna genom det nya rättegångsförfarandet nyligen blivit

muntlig. Som sinnessjukvårdsberedningen framhåller, kan inrättandet

av lokala utskrivningsnämnder beräknas medföra en sådan lättnad i sinnessjuknämndens

arbetsbörda, att sinnessjuknämnden eller åtminstone någon

eller några av dess ledamöter kan erhålla tillfälle att bilda sig ett på

personligt besök grundat omdöme om den intagne. Det förefaller under

dessa omständigheter strafflagberedningen som om något hinder icke skulle

föreligga mot att uttryckliga föreskrifter i detta hänseende meddelades.

Strafflagberedningen föreslår därför att dylika bestämmelser inarbetas i

sinnessjuklagen. De böra enligt strafflagberedningens mening innebära, att

sinnessjuknämnden icke må besluta ändring i utskrivningsnämnds beslut

utan att minst två av sinnessjuknämndens ledamöter, därav minst en av

läkarna och en lekman, tagit personlig kännedom om den om vars utskrivning

det är fråga.

Riksåklagarämbetet och sinnessjuknämnden utveckla liknande tankegångar.

Sinnessjuknämnden framhåller bl. a.:

Enbart på skriftligt material lärer det icke vara möjligt för sinnessjuknämnden

att annat än i undantagsfall fatta ett från den lokala nämndens

beslut avvikande avgörande, för vilket förståelse kan vinnas hos den lokala

nämnden själv, hos patienten och hans anhöriga, om beslutet går dessa

emot, och hos allmänna opinionen. Skulle i ett dylikt fall händelseutvecklingen

visa, att den lokala nämnden bedömt läget riktigare än sinnessjuknämnden,

skulle den senare säkerligen ådraga sig en ovilja, av vilken dess

auktoritet skulle taga allvarlig skada. Psykologiskt blir läget nämligen ett

helt annat än i motsvarande fall för närvarande, då sinnessjuknämndens

bedömning avviker från sjukvårdsläkarens. Bland de fall då ett studium

av handlingarna ej skulle inom sinnessjuknämnden giva klart utslag för att

en avvikelse från den lokala nämndens beslut borde ske komma givetvis

att finnas många, där ett personligt sammanträffande med patienten framstår

som överflödigt. Men å andra sidan kommer säkerligen att bland dessa

finnas åtskilliga fall, där nämnden kommer att stå inför valet att antingen

fastställa den lokala nämndens beslut utan alt känna sig övertygad om dess

riktighet eller resa till det sjukhus där patienten är intagen. Ett sådant val

bör uppenbarligen, oberoende av besvär och kostnader, utfalla enligt det

senare alternativet.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

Beträffande kostnaderna för förslagets genomförande

må här endast några viktigare synpunkter i remissvaren redovisas.

Justitiekanslersåmbetet framhåller angelägenheten av att lekmännen i

nämnderna bereddes en gottgörelse, som till fullo motsvarade såväl det ansvar,

varmed avgörandet i utskrivningsfrågor vore förenat, som det arbete

och intresse, som krävdes av dem, om de skulle tillfredsställande fullgöra

sin betydelsefulla uppgift.

Liknande synpunkter ha framkommit i flera yttranden och i några remissvar

från direktioner och sjukhuschefer föranlett yrkanden om en höjning

av de föreslagna arvodena.

Endast statskontoret föreslår en sänkning av dessa arvoden. Enligt statskontorets

mening borde ersättning till lekmannaledamot utgå högst med

belopp motsvarande vad som tillkommer ledamot av sinnessjuknämnden,

d. v. s. årsarvode för ordföranden 1 000 kronor och för envar av de övriga

ledamöterna 500 kronor samt dagarvode i likhet med vad beredningen förordat.

Medicinalstyrelsen och ett stort antal direktioner och sjukhuschefer anse,

att sjukvårdsläkaren borde få särskild ersättning som ledamot av nämnden.

Allmänt framhålles, särskilt från läkarhåll, att sekreterarhjälp erfordrades,

om ej sjukvårdsläkaren skulle ytterligare betungas med annat än

sjukvårdande arbete. Att mot särskild ersättning tjänstgöra som sekreterare

ha föreslagits bl. a. underläkare vid sjukhuset eller direktionens sekreterare.

Några remissinstanser påpeka, att den av beredningen beräknade kostnaden

• för skrivhjälp vore för låg.

Departementschefen.

Den särskilda centrala nämnd, sinnessjuknämnden, som enligt 1929 års

sinnessjuklag såsom första instans handlägger ärenden om utskrivning från

sinnessjukhus av straffriförklarade och vissa därmed jämställda sinnessjuka

och såsom andra instans beslutar om utskrivning av övriga intagna,

har sedan länge en betydande arbetsbörda. Antalet avgjorda ärenden har

Irån nämndens tillkomst till år 1945 oavbrutet stegrats och har under de

senaste åren uppgått till mellan 3 000 och 4 000 per år. För att kunna bemästra

denna arbetsbörda har nämnden nödgats ordna sitt arbete på sådant

sätt att envar av dess lekmannaledamöter, däribland ordföranden, tager del

av flertalet ärenden endast genom föredragningen vid nämndens sammanträden.

Ett sådant sammanträde har i regel tagit 1—2 timmar i anspråk,

under vilken tid de senaste åren handlagts i genomsnitt cirka 60 ärenden.

Ehuru varje ärende före sammanträdet granskats av två ledamöter, varav

en psykiater, samt tveksamma fall alltid föredragits, ha angivna förhållanden

inneburit att ett stort antal ärenden icke kunnat underkastas någon

grundlig prövning av nämnden i dess helhet och särskilt icke av dess lekmän.

Den stora arbetsbördan har även medfört att nämnden endast i undan
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

tagsfall kunnat sammanträda på sinnessjukhus. Prövningen har regelmässigt

måst ske på grundval av skriftligt material.

De anförda förhållandena äro uppenbarligen icke tillfredsställande. Icke

minst ur rättssäkerhetssynpunkt framstår den ofta tämligen summariska

skriftliga proceduren vid sinnessjuknämnden som olämplig. Den personliga

kontakten mellan patienten och det utskrivande organet har icke utan

fog ansetts utgöra en väsentlig förutsättning för ett riktigt avgörande. Med

hänsyn till nämndens arbetssätt torde det vidare föreligga risk för att lekmännen

i nämnden icke kunna utöva det inflytande pa utskrivningsfragorna,

som avsågs då denna ordning infördes år 1929. Härutinnan må

erinras om att lekmannarepresentanter medtogos i det utskrivande organet

dels av hänsyn till vikten av att sinnessjukvården omfattades med förtroende

bland allmänheten och dels för att höja organets allmänna kompetens.

I sistnämnda del framhölls bl. a. att de avgöranden som skulle

träffas ej vore av uteslutande medicinsk karaktär.

På grund av de angivna bristerna hos det nuvarande systemet har frågan

om att bereda sinnessjuknämnden lättnad i dess arbetsbörda och åstadkomma

en ändring i ordningen för utskrivningsärendenas prövning länge

varit aktuell. I syfte att minska antalet ärenden, som måste prövas av

nämnden, genomfördes 1941 och 1945 lagändringar, som gjorde det möjligt

för denna att delegera utskrivningsrätten till vederbörande sjukvårdsläkare.

Ändringarna synas icke ha haft någon betydande effekt i åsyftad riktning.

Det årliga antalet avgjorda ärenden har visserligen efter 1945 nedgått något

men arbetsbördan är alltjämt för stor för att medgiva en genomgripande

omläggning av arbetsformerna.

I sitt år 1942 avgivna betänkande om strafflagens tillräknelighetsbestämmelser

m. in. föreslog strafflagberedningen en decentralisering av utskrivningsförfarandet

till lokala utskrivningsnämnder beträffande straffriförklarade

och med dem likställda. Detta förslag upptogs emellertid ej i den proposition,

som på grundval av strafflagberedningens betänkande förelädes

1945 års riksdag. Anledningen härtill var framför allt att bedömningen av

utskrivningsfrågorna befarades skola bli alltför oenhetlig. Denna synpunkt

godtogs dock icke av riksdagen, som godkände ett av första lagutskottet

framlagt utlåtande, vari bl. a. anfördes att viktigare än formella enhetlighetssynpunkter,

vilka lätt ledde till ett schablonmässigt bedömande, vore

att man försökte nå fram till ett ur såväl samhällets som den enskildes

synpunkt riktigt bedömande av varje särskilt fall grundat på omedelbar

personlig kontakt. Utskottet framlade emellertid ej något förslag i sak.

Frågan upptogs på nytt vid 1947 års riksdag, som i anledning av motioner,

vari bl. a. åberopades här förut redovisade synpunkter, begärde förslag om

inrättande av lokala utskrivningsnämnder.

Frågan härom har nu ytterligare utretts av sinnessjukvårdsberedningen,

som funnit övervägande skäl tala för en decentralisering av utskrivnings
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

rätten till lokala nämnder. Beredningen har ansett en sådan ordning vara

den lämpligaste utvägen för att undanröja de förut berörda olägenheterna

med det nuvarande systemet samtidigt som kravet på ökad insyn från lekmannahåll

tillgodoses. Denna beredningens uppfattning har delats av flertalet

remissinstanser och av de myndigheter, som hos Kungl. Maj :t yttrat

sig över förslaget, ha endast statskontoret och sinnessjuknämnden uttryckligen

avstyrkt beredningens förslag. Sinnessjuknämnden har i stället förordat

att den centrala nämnden skulle i större utsträckning besöka de olika

sinnessjukhusen, en tanke som även berörts av sinnessjukvårdsberedningen.

Denna lösning torde dock, om ej ärendenas prövning skall fördröjas eller

besöken göras av endast en del av sinnessjuknämndens ledamöter, kräva

att nämnden utökas och uppdelas på avdelningar. Emellertid lär likväl icke

en viss försening kunna undvikas. Besöker sinnessjuknämnden, som den

själv förutsatt, vissa sjukhus endast en gång om året synes denna försening

kunna bli avsevärd, såvida man ej vill göra avsteg från principen om personlig

kontakt mellan det i första instans beslutande organets samtliga ledamöter

och dem som skola utskrivas. Ingen av dessa konsekvenser av den

anvisade alternativa lösningen synes önskvärd. Då härtill kommer att förslaget

torde förutsätta, att åtminstone några av nämndens ledamöter ägnade

en stor del av sin tid åt arbetet i nämnden — en anordning som ur olika

synpunkter synes mindre lämplig och som dessutom sannolikt skulle medföra

svårigheter vid rekryteringen av dessa uppdrag — kan jag icke ansluta

mig till detsamma.

Vad angår de båda övriga av sinnessjukvårdsberedningen diskuterade

alternativen till lokala nämnder — ökad delegation från sinnessjuknämnden

till sjukvårdsläkaren samt inrättande av regionala nämnder — så torde

de visserligen innebära, att sinnessjuknämndens arbetsbörda minskas. Men

vid en lösning enligt det första alternativet komma likväl sannolikt andra

lörut berörda olägenheter med en central handläggning, framför allt bristen

på personlig kontakt i icke delegerade ärenden, att kvarstå, varjämte

lekmannainflytandet bortfaller i fråga om övriga ärenden. Och en ordning

med regionala utskrivningsnämnder torde, som beredningen framhållit,

vara förenad med betydande praktiska svårigheter.

Den under frågans tidigare behandling och nu av sinnessjukvårdsberedningen

anvisade ordningen med lokala utskrivningsnämnder vid varje sinnessjukhus

samt rätt att överklaga nämndens beslut hos sinnessjuknämnden

utgör sålunda enligt min mening det enda kvarstående alternativet till

lösning av ifrågavarande problem. I likhet med sinnessjukvårdsberedningen

anser jag att en sådan decentralisering av utskrivningsrätten beträffande

straffriförklarade och likställda är ägnad att undanröja de olägenheter, som

enligt vad nyss anförts, äro förbundna med det nuvarande systemet. Samtidigt

bör anordningen i många fall medföra en snabbare och smidigare

handläggning av ifrågavarande ärenden.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

Bland fördelarna med ett inrättande av lokala utskrivningsnämnder har

redan framhållits betydelsen av att det utskrivande organet får personlig

kännedom om de patienter, vars utskrivning ifrågasatts. Det skriftliga

materialet i ett dylikt ärende — protokoll över sinnesundersökning, journalanteckningar,

sjukvårdsläkarens yttrande etc. — kan enligt min mening

icke alltid ensamt utgöra ett tillräckligt underlag för ett ur olika synpunkter

riktigt bedömande. Vad särskilt angår sjukvårdsläkarens yttrande

måste denne uppenbarligen många gånger för det utskrivande organet

bättre kunna klargöra sin uppfattning om patienten genom en muntlig

framställning, som dessutom kan kompletteras med en demonstration, än

genom en skriftlig redogörelse. För lekmannen torde en dylik redogörelse

stundom giva en föga levande bild av den sjuke. I ett yttrande från läkarhåll

har visserligen gjorts gällande att de patienter, som det här i allmänhet

vore fråga om — asocialt imbecilla och psykopater -—- lätt kunde

dupera den tillfällige iakttagaren och att det vore omöjligt för lekmännen

i den lokala nämnden att få en tillförlitlig uppfattning av fallet endast

genom personlig kontakt. Emellertid bär sjukvårdsläkaren, som enligt förslaget

själv skall vara ledamot av den lokala nämnden, möjlighet att i

anslutning till varje utskrivningsfall för övriga ledamöter lägga fram de

omständigheter, som kunna göra det tillfälliga intrycket mindre tillförlitligt.

Men framför allt torde lekmännen i den lokala nämnden så småningom

förvärva erfarenhet i fråga om både sjukhusets klientel i allmänhet

och de särskilda patienterna samt bliva i stånd att bilda sig en självständig

mening i utskrivningsfrågorna. Bl. a. med hänsyn till sistnämnda

förhållande torde även den av sinnessjuknämnden framförda uppfattningen

att förslaget skulle innebära minskat lekmannainflytande vara mindre väl

grundad. Börande denna uppfattning, som synes bygga på den omständigheten

att lekmännen i en lokal nämnd skulle kunna få svårt att hävda sig

mot den ende sakkunnige -— sjukvårdsläkaren — må f. ö. framhållas det

av sinnessjuknämnden själv påpekade förhållandet att det avgörande som

skall träffas icke enbart är av medicinsk-psykiatrisk karaktär. Även faktorer

av social, ekonomisk och juridisk natur kunna ha betydelse och på

dessa områden torde lekmännens sakkunskap och erfarenhet vara av stort

värde. Det ligger vidare i sakens natur, att lekmännen komma att spela en

viktig roll vid avvägningen mellan å ena sidan samhällets intresse av att

farliga personer icke utskrivas i förtid och å andra sidan den enskilde

individens intresse av att icke utan grund vara berövad friheten. Med hänsyn

till de kvalifikationer för bedömandet av dessa frågor, som lekmännen

kunna väntas besitta, torde det ej behöva befaras att läkaren härvid kommer

att bli dominerande.

Det ökade lekmannainflytande på utskrivningsfrågorna, som ett inrättande

av lokala nämnder enligt min mening alltså kommer alt föra med

sig, innebär, såsom förut ofta påpekats, en fördel även ur den synpunkten,

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 179.

att det kan förväntas skapa större förtroende för sinnessjukvården hos patienterna

och allmänheten. Denna vinst med förslaget har också vid remissbehandlingen

vitsordats från olika håll och behöver icke här ytterligare

understrykas.

Sinnessjuknämnden har i detta sammanhang i anslutning till beredningens

förslag att den lokala nämndens lekmannarepresentanter samtidigt

skulle vara ledamöter i sjukhusets direktion tagit upp frågan om lekmannainsynen

beträffande sinnessjukvården i allmänhet och betydelsen av en

ökad sådan insyn för att mildra kritiken mot denna vård. Nämnden har

härvid funnit sinnessjukvårdsberedningens angivna förslag otillfredsställande

särskilt med hänsyn till att inga klara gränser dragits upp för

direktionens verksamhet samt förordat ytterligare utredning i fråga om

lekmannainsynen i sinnessjukhusens vårdfrågor. I anledning härav må

endast framhållas, att beredningens förslag på denna punkt icke avser

att giva direktionen vidgade befogenheter. Några olägenheter i av sinnessjuknämnden

berört hänseende synas därför ej behöva följa av att förslaget

förverkligas. Jag delar emellertid nämndens uppfattning att en

ökad lekmannainsyn inom sinnessjukvården är önskvärd även beträffande

andra vårdfrågor än de som sammanhänga med utskrivningen och

att en undersökning av hela vårdkomplexet från denna synpunkt kan

vara av värde. Ett genomförande av ifrågavarande förslag bör emellertid

giva erfarenheter av betydelse för en sådan undersökning och synes ej

vara ägnat att föregripa dess resultat.

Den av sinnessjukvårdsberedningen förordade decentraliseringen av beslutanderätten

i fråga om utskrivning av vissa sinnessjuka till lokala nämder

vid varje sjukhus bör sålunda medföra väsentliga fördelar i förhållande

till det nuvarande systemet. Mot dessa måste emellertid vägas de anmärkningar,

som icke minst från läkarhåll riktats mot den föreslagna ordningen

och som i flera yttranden föranlett förslag om att densamma måtte prövas

vid några utvalda sjukhus innan den definitivt genomföres.

Bortsett från vissa förut berörda invändningar är det i huvudsak två

omständigheter som åberopats mot förslaget nämligen den ökade arbetsbörda

för sjukvårdsläkaren och den bristande enhetlighet i tillämpningen

som den nya proceduren skulle medföra. Vad angår den sista anmärkningen,

som är av principiell natur, så synes den förlora en del av sin

tyngd genom den rätt för överinspektören för sinnessjukvården och statsåklagare

att hänskjuta en utskrivningsfråga till sinnessjuknämndens prövning,

som förslaget innebär. Man torde för övrigt icke böra överskatta

betydelsen av enhetlighet på detta område. Det rör sig dock här om psykiskt

sjuka människor, som icke alltid kunna hänföras till en viss kategori

och bedömas efter i förväg fastslagna normer. Det vore visserligen otillfredsställande

om man på förhand skulle kunna räkna med att bliva utskriven

avsevärt tidigare från ett sjukhus än från ett annat. Här erbjuder

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

emellertid den nyssnämnda anordningen med klagorätt även över utskrivning

ett visst remedium. Hur en lagstiftning i enlighet med sinnessjukvårdsberedningens

förslag kommer att verka på denna punkt är emellertid

ovisst.

Detta gäller även i fråga om verkningarna av en sådan lagstiftning

på sjukvårdsläkarnas arbetsbörda. Tidigare åberopades som ett särskilt

skäl för en decentralisering att läkaren skulle slippa ägna tid åt

skrivelser och utlåtanden till sinnessjuknämnden. Nu framhålles det från

läkarhåll, att arbetet med att förbereda och deltaga i den lokala nämndens

sammanträden skulle taga avsevärt längre tid i anspråk än som förut

åtgick för handläggning av motsvarande utskrivningsfall. Härtill skulle

komma den tid, som även i fortsättningen måste åtgå för skrivelser i

klagoärenden till sinnessjuknämnden samt tid för arbete med expediering

av den lokala nämndens beslut in. in. I vad mån dessa farhågor äro berättigade

är givetvis svårt att bedöma. Svaret på denna fråga beror bl. a.

på i vilken utsträckning de intagna genom den nya ordningen föranledas

att begära utskrivning. Sannolikt komma dock framställningar härom

särskilt under den första tiden av en lokal nämnds existens att vara

avsevärt flera än om beslutanderätten legat kvar hos sinnessjuknämnden.

Enligt vad jag under hand genom samtal med inom sinnessjukvården verksamma

läkare inhämtat bör emellertid förfarandet inför nämnden kunna

gestalta sig enklare och ej bliva så tidsödande och kräva så mycket förberedelser

från läkarens sida, som vissa kritiker förmodat. Man torde likväl

icke kunna bortse från att det föreligger risk för att sjukvårdsläkarens

arbetsbörda i någon mån skall öka. Det vore olyckligt om så skedde, då

detta skulle innebära att dessa läkare kunde ägna mindre tid åt de i egentlig

mening sjukvårdande uppgifterna, vilka till följd av den rådande bristen

på läkare vid sinnessjukhusen ändock icke kunna fullgöras i önskvärd

utsträckning.

Med hänsyn till den ovisshet som alltså råder i fråga om verkningarna

på viktiga punkter av den föreslagna reformen hyser jag trots de betydande

fördelar, som äro förenade med densamma, en viss tvekan om lämpligheten

av att nu genomföra förslaget i full utsträckning. Som förut framhållits

anser jag visserligen att en decentralisering av utskrivningsrätten till

lokala nämnder utgör det enda godtagbara alternativet till den nuvarande

ordningen. Med hänsyn till bristerna i denna bör också en ändring komma

till stånd. Det synes emellertid icke vara nödvändigt att omedelbart inrätta

lokala utskrivningsnämnder vid samtliga sinnessjukhus. Genomfördes

såsom flera remissinstanser, bl. a. medicinalstyrelsen, ifrågasatt det föreslagna

systemet i begränsad omfattning skulle det bli tillfälle att under

en kortare tid vinna erfarenhet i de avseenden, där enligt vad nyss anförts

osäkerhet råder om verkningarna av decentraliseringen.

På grund av det anförda har jag stannat för att i princip förorda sinnes
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

sjukvårdsberedningens förslag men att beträffande genomförandet ansluta

mig till tanken att tills vidare giva den föreslagna ordningen en begränsad

tillämpning. Lokala utskrivningsnämnder skulle sålunda inrättas endast

vid vissa av Kungl. Maj :t bestämda sinnessjukhus och vid dessa sjukhus

skulle ett utskrivningsförfarande i huvudsaklig överensstämmelse med det

av sinnessjukvårdsberedningen förordade införas. Beträffande övriga sjukhus

skulle däremot sinnessjuklagens utskrivningsregler tills vidare bestå

orubbade. Bestämmelserna om de särskilda utskrivningsreglerna skulle införas

i en särskild tidsbegränsad fullmaktslag.

Beredningen har av principiella skäl avvisat tanken på en sådan lagstiftning.

Och självfallet kan det ifrågasättas om det är helt lämpligt att

på eu för rättssäkerheten så betydelsefull punkt som den ifrågavarande

olika ordning råder i skilda delar av landet. Emellertid synas de reella skiljaktigheterna

icke behöva bli så avsevärda. Om sinnessjuknämndens arbetsbörda

i någon mån lättas, såsom avsikten är, bör denna nämnd kunna

grundligare än f. n. pröva de utskrivningsärenden, som kvarstå hos nämnden.

Den särskilda lagens bestämmelser böra vidare i huvudsak avvika

från motsvarande regler i sinnessjuklagen endast i den mån detta påkallas

av att sinnessjuknämnden ersättes av en lokal nämnd. Omfattningen av

det klientel, som skall vara underkastat de strängare utskrivningsbestämmelserna,

bör sålunda liksom förutsättningarna för utskrivning vara desamma

i båda fallen. Slutligen bör vid utväljande av sjukhus för det decentraliserade

förfarandet i görligaste män tillses att samma ordning kommer

att tillämpas vid samtliga eller flertalet sjukhus med ett visst klientel

t. ex. svårskötta psykopater.

De olägenheter som må anses förenade med en tillämpning av den föreslagna

ordningen endast vid vissa sjukhus synas sålunda kunna begränsas.

I den mån de kvarstå torde de uppvägas av värdet av att vinna erfarenheter

om reformens verkningar, som kunna vara till stort gagn vid den

fortsatta prövningen av frågan. Jag vill sålunda förorda att en tidsbegränsad

lagstiftning om utskrivningsförfarande genom lokala nämnder vid

vissa sinnessjukhus i enlighet med vad nyss angivits nu kommer till stånd.

Körande utformningen av lagstiftningen skall här upptagas några spörsmål

av mera principiell betydelse medan återstående frågor komma att behandlas

i specialmotiveringen.

Redan i detta sammanhang torde dock först få beröras frågan om vilka

sjukhus, som skola väljas för den nya ordningen. Härutinnan vill jag i

likhet med sinnessjukvårdsberedningen förorda att lokala nämnder inrättas

vid Ulleråkers, S:t Sigfrids och Sidsjöns sjukhus. Med hänsyn till att det

här endast gäller en tillämpning i begränsad omfattning för vinnande av

erfarenhet anser jag däremot icke att — som beredningen även tänkt sig —

nämnder f. n. böra inrättas vid Källshagens och Salberga sjukhus. Antalet

ärenden hos sinnessjuknämnden från dessa sjukhus är nämligen så bety
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj. ts proposition nr 179.

dande, att verksamheten om de medtoges skulle få en annan karaktär än

som avsetts. I stället torde ett sjukhus av annan typ väljas, t. ex. Psykiatriska

sjukhuset i Stockholm. För att belysa omfattningen må nämnas att

från angivna fyra sjukhus härrörde år 1947 cirka 25 procent av hela antalet

ärenden hos den centrala nämnden. Därigenom tillgodoses sålunda i

någon mån kravet att nedbringa sinnessjuk nämndens arbetsbörda. Då

straffriförklarade svårskötta manliga psykopater i regel hänvisas till specialavdelningar

vid S:t Sigfrids och Sidsjöns sjukhus tillgodoses vidare beträffande

detta klientel det nyss angivna önskemålet om ett såvitt möjligt

ensartat förfarande.

Vad härefter till en början angår frågan om den lokala nämndens

sammansättning så ha några remissinstanser förordat att denna

skulle avvika från vad sinnessjukvårdsberedningen föreslagit i så måtto att

den lagfarne ledamoten i nämnden alltid skulle vara domare. Jag delar

emellertid på denna punkt beredningens uppfattning att en domare visserligen

regelmässigt bör för ordnas men att möjligheten bör hållas öppen att

medgiva avsteg från denna regel. En sådan ordning ifrågasattes av första

lagutskottet vid frågans prövning 1947. Vid vissa sinnessjukhus torde det

f. ö. eljest icke bliva möjligt att erhålla lämpliga personer till såväl posten

som lagfaren ledamot som uppdragen att vara suppleant för denne.

Suppleant bör självfallet ha samma kompetens som den ledamot han skall

ersätta.

En från läkarhåll framförd tanke att ytterligare en läkare med psykiatrisk

specialitet skall ingå i nämnden torde redan av praktiska skäl

vara omöjlig att förverkliga. I fråga om ordförandeskapet i nämnden synes

det ej finnas anledning att i lagen göra några avvikelser från vad härutinnan

gäller beträffande sinnessjuknämnden eller att Kungl. Maj :t förordnar

ordförande. I allmänhet synes den lagfarne ledamoten böra utses.

I övrigt må här nämnas, att jag icke har något i princip att erinra mot

att lekmannaledamöterna i den lokala nämnden rekryteras ur sjukhusets

direktion. En sådan ordning torde, som förut antytts, kunna bliva av värde

för båda organens arbete och för direktionens del måhända föra med sig

en effektivisering av verksamheten. Eu förutsättning är att personer lämpliga

för båda uppgifterna finnas att tillgå. Är så icke förhållandet — och personvalet

för det ömtåliga uppdraget att vara ledamot i den lokala nämnden

måste självfallet ägnas den största uppmärksamhet — bör den föreslagna

ordningen icke tillämpas. Med hänsyn härtill och då ju lokala nämnder

skola inrättas i begränsad omfattning, synas de erinringar som av några

remissinstanser gjorts mot förslaget på denna punkt icke böra tillmätas

någon avgörande vikt.

Beträffande ä r e n d enas f ö r d e 1 n i n g mellan den centrala och de

lokala nämnderna och dessa nämnders kompetens samt k 1 a g or

ätten över deras beslut vill jag till eu början erinra om att frågan

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 179.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 179.

huruvida särskilda föreskrifter för utskrivning av straffriförklarade och

likställda överhuvud skall finnas icke ansetts böra prövas i detta sammanhang.

Det förutsättes alltså att särskilda utskrivningsregler skola gälla för

samma klientel som nu, d. v. s. för de personer, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet

straffriförklarats eller som under inflytande av sinnessjukdom

eller sinnesslöhet begått mot annans personliga säkerhet riktat

brott, som icke blivit beivrat, ävensom vissa därmed jämställda, i 18 § sinnessjuldagen

angivna kategorier. I fråga om detta klientel bör icke någon

viss grupp av svårare fall skiljas ut och under alla förhållanden hänvisas

till sinnessjuknämnden som första instans. Såsom strafflagberedningen

tidigare framhållit torde nämligen en dylik uppdelning vara så gott som

omöjlig att åstadkomma.

I likhet med sinnessjukvårdsberedningen, vars förslag på denna punkt

i princip överensstämmer med vad strafflagberedningen förordade 1942,

anser jag att för utskrivning skall fordras, att samtliga ledamöter i den

lokala nämnden äro ense därom. Emellertid bör i enlighet med det nu föreliggande

förslaget men i motsats till vad strafflagberedningen då tänkte sig,

ärendet i händelse av oenighet mellan den lokala nämndens medlemmar på

yrkande av någon av dem kunna hänskjutas till sinnessjuknämndens

prövning.

I fråga om rätten att eljest till sinnessjuknämnden hänskjuta utskrivningsfråga,

vari den lokala nämnden meddelat beslut, kan jag helt ansluta

mig till vad sinnessjukvårdsberedningen förordat. Att såsom en sjukhuschef

ifrågasatt låta den lokala nämnden själv avgöra om dess beslut skall

få överklagas torde bl. a. av principiella skäl icke kunna komma i fråga.

Klagorätt över beslut om avslag på framställning om utskrivning bör alltså

tillkomma envar, som äger göra sådan framställning, medan utskrivningsbeslut

skall få överklagas av överinspektören för sinnessjukvården och

statsåklagare, därest myndigheten gjort förbehåll härom. Den sistnämnda

ordningen, vilken förordades av Svea hovrätt i dess yttrande över strafflagberedningens

betänkande av år 1942, torde som förut nämnts vara av

betydelse för att åstadkomma en viss enhetlighet i fråga om de lokala

nämndernas avgöranden. Frågan om den närmare utformningen av statsåklagares

befattning med dessa ärenden kommer att behandlas i specialmotiveringen.

I ett yttrande har framförts tanken, att den lokala nämnden även skulle

pröva utskrivningsfrågor beträffande andra sinnessjuka än straffriförklarade

och med dem jämställda närmast som besvärsinstans i förhållande till

sjukvårdsläkaren. F. n. avgör denne ensam dessa frågor med rätt för vederbörande

att hänskjuta saken till sinnessjuknämnden. I och för sig synes

det stå väl samman med syftet med inrättande av lokala nämnder att låta

dessa få befatta sig även med dessa intagna. Emellertid torde det icke vara

tillrådligt att innan ännu erfarenhet vunnits om reformens verkningar på

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj. ts proposition nr 179.

bl. a. sjukvårdsläkarnas och sinnessjuknämndens arbetsbörda lägga denna

stora grupp av ärenden på den lokala nämnden. För detta klientel bör

därför den nuvarande ordningen tills vidare tillämpas, varvid dock, som

beredningen föreslagit, sjukvårdsläkaren bör ha rätt att hänskjuta utskrivningsärendet

till den lokala nämndens avgörande.

Vad angår sinnessjuknämndens handläggning av u tskrivningsärenden

efter det att lokala utskrivningsnämnder inrättats

vid vissa sjukhus, så är jag i princip av den uppfattningen att sinnessjuknämnden

i regel bör grunda sitt beslut på personlig kännedom om den

som skall utskrivas. Den minskade arbetsbörda för sinnessjuknämnden,

som inrättandet av lokala nämnder kan väntas föra med sig, bör göra det

möjligt för den centrala nämnden eller några av dess ledamöter att i

något ökad omfattning .besöka sjukhus med ett större antal utskrivningsärenden.

Medger arbetsbördan att även andra sjukhus besökas bör detta

givetvis även ske. Med hänsyn till ovissheten om reformens inverkan på

sinnessjuknämndens arbetsförhållanden synas några bestämmelser i angivna

hänseenden icke böra nu införas i lagen. Sinnessjuknämnden bör

sålunda t. v. vara oförhindrad att ändra ett beslut av en lokal nämnd utan

att ha förskaffat sig personlig kännedom om den som avses med beslutet.

Jag delar icke sinnessjuknämndens uppfattning att tillskapandet av lokala

nämnder i och för sig skulle nödvändiggöra en sådan personlig kontakt.

De av sinnessjuknämnden från antydd utgångspunkt uttalade farhågorna

för att reformen skulle medföra svårigheter att rekrytera den centrala

nämnden torde även vara överdrivna.

Beträffande kostnaderna för de lokala nämndernas verksamhet är

jag ense med sinnessjukvårdsberedningen om att ersättningen till nämndernas

ledamöter icke bör tillmätas alltför knappt. Det oaktat kan jag i likhet

med statskontoret icke tillstyrka, att ersättningen bestämmes till högre belopp

än som nu utgår till sinnessjuknämndens ordförande och ledamöter.

Jag föreslår alltså, att den lokala nämndens ordförande tillerkännes ett

årsarvode å högst 1 000 kronor och ett sammanträdesarvode å 30 kronor,

medan till annan lekmannaledamot torde böra utgå årsarvode med högst 500

kronor och dagarvode med 20 kronor. Suppleanter böra erhålla arvode efter

samma grunder, som gälla för ersättning till suppleant i sinnessjuknämnden.

Vid remissbehandlingen har från åtskilliga håll framhållits, att även

sjukvårdsläkaren borde erhålla ersättning för det merarbete, som föranleddes

av hans deltagande i den lokala nämndens verksamhet. Vidare ha

yrkanden framställts om anställande av särskild sekreterare åt nämnderna.

Med anledning härav vill jag framhålla, att man med det enkla förfarande,

som jag anser kunna tillämpas vid nämnderna, knappast synes behöva

räkna med att det expeditionella arbetet skall bliva alltför betungande.

Såsom jag förut framhållit är det vidare svårt att bedöma, i vilken mån

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 17!).

inrättandet av lokala nämnder i övrigt kommer att medföra en ökning

av sjukvårdsläkarens arbetsbörda. Med hänsyn härtill är jag icke beredd

att nu förorda, att denne erhåller särskild ersättning i sin egenskap

av ledamot i nämnden eller att särskilda sekreterare anställas åt nämnderna.

Den skrivhjälp, som kan komma att erfordras för detta ändamål, torde

få tillhandahållas av vederbörande sjukhus, som i mån av behov torde böra

tilldelas erforderlig förstärkning härför av medicinalstyrelsen från de medel,

som styrelsen äger disponera för anställande av extra arbetskraft.

Kostnaderna för ersättningen till de lokala nämndernas ledamöter torde,

därest riksdagen ej har något att erinra däremot, under nästa budgetår

övergångsvis få bestridas från den i avlöningsstaten för statens sinnessjukhus

förslagsvis uppförda anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie

personal. För därpå följande budgetår torde medel för ändamålet

böra upptagas under den i samma avlöningsstat uppförda anslagsposten

till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t.

Jag övergår härefter till att lämna en specialmotivering till det förslag

till lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus,

som i enlighet med det anförda utarbetats inom inrikesdepartementet.

Lagförslaget torde få fogas såsom bilaga (Bil. B) till protokollet i detta

ärende. Förslaget bygger i väsentliga delar på sinnessjukvårdsberedningens

förslag, vilket i sin tur utformats på grundval av vad strafflagberedningen

förordat i dessa delar i sitt betänkande SOU 1942:59. Till jämförelse har

därför såsom förut nämnts i en särskild bilaga (Bil. A) upptagits sinnessjukvårdsberedningens

förslag tillika med motsvarande stadganden i gällande

lag. Med hänsyn härtill har det icke ansetts erforderligt att närmare

redogöra för dessa bestämmelser. Sinnessjukvårdsberedningen har i fråga

om motiveringen av förslagets detaljer hänvisat till vad strafflagberedningen

anfört i omförmälda betänkande s. 185—188 och 219—224. En

motsvarande hänvisning må göras här. I det följande redovisas sålunda

huvudsakligen endast de avvikelser som gjorts från de föregående förslagen.

Vissa formella jämkningar i förhållande till beredningens förslag

ha ej ansetts fordra särskild motivering. 1

1 §•

Denna paragraf innehåller den allmänna fullmaktsbestämmelsen. Enligt

denna skall i den mån Konungen beträffande visst sinnessjukhus förordnar

därom i stället för vad i 20 § första och andra styckena, 21—23 och 26 §§

sinnessjuklagen stadgas om utskrivning från sinnessjukhus i sådant hänseende

gälla vad som sägs i den föreslagna lagen. »Sinnessjukhus» har här

samma innebörd som i sinnessjuklagen (se 4 § 1. nämnda lag). Det torde

icke vara erforderligt med en särskild bestämmelse härom.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr Hd.

Någon regel som ger möjlighet att inrätta lokal utskrivningsnämnd vid

sinnessjukavdelning inom fångvården, beträffande vilka enligt 50 § sinnessjuklagen

denna lags utskrivningsbestämmelser gälla, har icke upptagits

i förslaget. Antalet ärenden hos sinnessjuknämnden från dessa avdelningar

synes nämligen vara så obetydligt i förhållande till hela antalet ärenden

(1947 endast 89 av 3 435) att det icke då lagen skall tillämpas endast i begränsad

omfattning torde böra komma i fråga att inrätta en lokal nämnd

vid en sådan avdelning.

Då den föreslagna ordningen endast bör gälla utskrivning av personer,

som äro för vård intagna på sinnessjukhus, har lagen vidare icke gjorts

tillämplig på den prövning av fråga om kvarhållande å sinnessjukhus, som

enligt 47 § 1 mom. tredje stycket sinnessjuklagen ankommer på sinnessjuknämnden

och som avser vissa personer, som intagits för sinnesundersökning

i brottmål m. m. Denna prövning skall alltså verkställas av sinnessjuknämnden,

även om lokal nämnd finnes vid sjukhuset.

Rörande innehållet i 20—23 §§ sinnessjuklagen hänvisas till den förut

lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser samt lagtexten i bil. A.

Dessa stadganden innehålla närmast regler om ordningen för utskrivning.

Utskrivningsförutsättningarna regleras i 17—19 §§ sinnessjuklagen. Dessa

paragrafer rubbas icke av förevarande lagstadganden och avses sålunda

skola gälla även vid utskrivning från sinnessjukhus med lokal utskrivningsnämnd.

Motsvarande gäller övriga paragrafer (24—26 §§) i sinnessjuklagens

utskrivningskapitel, av vilka dock 26 § ersättes med en särskild

paragraf, 9 §, i den föreslagna lagen. I

I denna paragraf ha upptagits regler orii den lokala utskrivningsnämnden,

som motsvaras av 20 § för sta stycket sinnessjuklagen i straff lagberedningens

och sinnessjukvårdsberedningens förslag. I nämnda paragraf hade även

införts en från 18 § nämnda lag överförd uppräkning av vilka intagna,

som skola vara underkastade de strängare utskrivningsbestämmelserna.

Någon sådan uppräkning har här ej skett utan i stället har i 3 § införts

en hänvisning till 18 § sinnessjuklagen.

I den allmänna motiveringen har i huvudsak redogjorts för de föreslagna

bestämmelserna om den lokala nämndens sammansättning. I anledning av

ett påpekande av sjukhuschefen vid Umednlens sjukhus vill jag framhålla,

att även kvinnor självfallet böra komma ifråga som ledamöter och suppleanter

i dessa nämnder.

I enlighet med ett yrkande av riksåklagarämbetet har i tredje stycket

införts en föreskrift om jäv för den lokala nämndens särskilt utsedda ledamöter,

varvid hänvisning skett till bestämmelserna om domarejäv (4 kap.

13—15 §§ rättegångsbalken). För sjukvårdsläkarnas del torde icke böra

givas någon motsvarande föreskrift.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 179.

Däremot synes det icke vara erforderligt att som riksåklagarämbetet

jämväl förordat komplettera paragrafen med bestämmelser om rösträkning

t. ex. för det fall att olika meningar uppkomma inom nämnden om utskrivningen

skall förbindas med åläggande att iakttaga särskilda föreskrifter

enligt 19 § sinnessjuklagen. Härutinnan bör nämligen utan särskilt stadgande

vanliga omröstningsregler gälla.

3 §■

Denna paragraf ersätter törsta och andra styckena av 20 § sinnessjuklagen

och innehåller bestämmelser om kompetensfördelningen mellan de

utskrivande myndigheterna. Utöver vad förut nämnts innebär sinnessjukvårdsberedningens

förslag den jämkningen i vad f. n. gäller, att för de

lokala nämndernas del icke införts den möjlighet att delegera utskrivningsrätten

till sjukvårdsläkaren, som sinnessjuknämnden har.

I flera remissyttranden ha erinringar gjorts mot förslaget i denna del.

Sålunda anför sjukhuschefen vid Furunäsets sjukhus att fall kunna

förekomma, där utredningen av en eller annan orsak ej blivit färdig till

ett utskrivningsnämndens sammanträde men kanske är slutförd dagen

därefter. Patienten måste då stanna på sjukhuset till nästföljande sammanträde

och ginge under tiden måhända förlustig det arbetstillfälle, som var

en av förutsättningarna för hans försöksutskrivning. Det inträffade också

fall, där förhistorien och situationen i övrigt vore så pass okomplicerade,

att beslutanderätten utan risk kunde delegeras.

Sjukhuschefen vid Källshagens sjukhus anser att delegationsrättens upphörande

medförde väsentlig ökning i läkarens arbetsbörda, avbräck i fråga

om smidigheten och nackdelar för patienterna och för vården. Särskilt

bleve det till onödigt hinder beträffande ändringar i försöksutskrivningsvillkoren.

Likartade synpunkter utvecklas av direktionerna för S:t Lars och Vipeholms

sjukhus, sjukhuschefen vid S:t Jörgens sjukhus samt Svenska psykiatriska

föreningen.

Sjukhusdirektionen i Göteborg anser däremot att delegationsrättens

upphörande icke i och för sig behöver medföra menliga följder. De ärenden,

vari beslutanderätten eventuellt skulle ha delegerats, skulle förmodligen

ha blivit de mera lättbedömda. Sjukvårdsläkarens föredragning av dylika

ärenden bör därför i regel kunna göras muntligen och utan nämnvärt större

förarbete än om han beslutat ensam.

Departementschefen.

Till första stycket av förevarande paragraf har överförts stadgandet i

20 § första stycket sinnessjuklagen med den sakliga ändringen, att »sinnessjuknämnden»

utbytts mot »utskrivningsnämnden vid sjukhuset». Därjämte

har i enlighet med sinnessjukvårdsberedningens förslag bestämmel
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 179.

serna om delegationsrätt uteslutits. Det synes nämligen i viss mån strida

mot de syften, som föranlett inrättande av lokala nämnder att låta dessa

delegera sin beslutanderätt till sjukvårdsläkaren. Visserligen är det som

påpekats i flera yttranden i vissa fall betydelsefullt att patienten kan utskrivas

snabbt så att han ej går miste om ett arbetstillfälle som yppat sig.

Denna synpunkt torde emellertid kunna tillgodoses på det sättet, att nämnden

beslutar om utskrivning under viss preciserad förutsättning, t. ex. att

han får arbetsanställning, och därefter överlåter åt sjukvårdsläkaren att

bedöma när denna förutsättning är för handen. Något hinder mot en

sådan anordning torde ej föreligga. Då nämndens ledamöter sannolikt i

allmänhet komma att vara bosatta på platsen för sjukhuset, synes nämnden

f. ö. tämligen enkelt och formlöst kunna sammankallas till ett extra sammanträde,

om ett brådskande fall påkallar ett sådant möte.

Paragrafens andra och tredje stycken upptaga utan ändring bestämmelserna

i samma stycken i 20 § sinnessjukvårdsberedningens förslag,

vilka i sin tur svara mot 20 § andra stycket gällande lag. Rörande innehållet

hänvisas till den allmänna motiveringen.

4 §.

I denna paragraf ha upptagits vissa bestämmelser om ordningen för

den lokala nämndens prövning av utskrivningsärenden. Motsvarande bestämmelser

i sinnessjukvårdsberedningens förslag äro 21 § första och

andra styckena. Angående regeln i andra stycket anför beredningen:

För att icke blott sjukvårdsläkaren utan även utskrivningsnämndens

övriga båda ledamöter skola grunda utskrivningsbeslutet på personlig

kännedom om den intagne har i andra stycket av denna paragraf i överensstämmelse

med vad strafflagberedningen förordat — upptagits ett stadgande

att, innan beslut fattas rörande utskrivning, nämndens ledamöter

skola ha skaffat sig sådan kännedom. Detta är naturligtvis särskilt viktigt,

då fråga är om att låta en intagen av den kategori varom här är fråga

första gången få vistas utanför sinnessjukhuset. Om en person efter dylik

prövning blivit utskriven på försök, synes det kunna överlämnas till utskrivningsnämndens

bedömande att pröva huruvida ett förnyat personligt

sammanträffande mellan vederbörande och nämnden är erforderligt för

utskrivningsfrågans avgörande.

I detta sammanhang vill sinnessjukvårdsberedningen understryka angelägenheten

av att den lokala nämndens lekmannarepresentanter — som ju

förutsättas tillika vara ledamöter av sjukhusets direktion — över huvud

taget skaffa sig en personlig insyn beträffande förhållandena inom sinnessj

ukhuset.

Vid remissbehandlingen har strafflagberedningen förordat eu jämkning

av föreskriften i första styckets andra punkt att i fall av oenighet mellan

den lokala nämndens ledamöter ärendet skall hänskjutas till sinnessjuknämndens

prövning, om någon ledamot så yrkar. Föreskriften borde utformas

så att det omedelbart av lagtexten framginge att nämnden, vare sig

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 179.

liänskjutande ägde rum eller icke, skulle vara skyldig att meddela ett beslut.

Det borde nämligen icke få ifrågakomma att nämnden skulle kunna

avbörda sig ett besvärligt ärende genom att utan eget yttrande hänskjuta

detsamma till sinnessjuknämnden.

Formerna för den lokala nämndens handläggning av utskrivningsärenden

ha berörts i ett par yttranden. Sjukhuschefen vid Sidsjöns sjukhus

anför:

Beträffande formerna för utskrivningsnämndernas arbete torde dessa

komma att regleras genom i administrativ ordning utfärdade tillämpningsföreskrifter.

Det är då av största vikt, att bestämmelserna komma att medge

största möjliga enkelhet i föredragning av ärendena, diarie- och protokollföring

samt expediering. Då det personliga sammanträffandet med patienten

kommer att stå i centrum för utskrivningsnämndens arbete och då

nämndens begränsning till två lekmannaledamöter torde medge att dessa

taga del av samtliga utskrivningsfrågan berörande handlingar, torde föredragningen

också kunna göras huvudsakligen muntlig utan längre skrivna

promemorior. Sådana böra reserveras för besvärsärendena, liksom yttranden

av utskrivningsnämnden knappast torde behöva förekomma annat än

i dylika fall efter remiss från sinnessjuknämnden. I likhet med sinnessjuknämndens

böra utskrivningsnämndens beslut ej vara motiverade, detta av

medicinska skäl. Det är uppenbart att de skäl, som bli avgörande för utskrivningsnämndens

ställningstagande, alla hänföra sig till dels patientens

aktuella tillstånd dels de vådor ur samhällelig synpunkt, som kunna vara

förenade med hans utskrivning. Mera speciella motiveringar kunde i många

fall framkalla icke önskvärda paranoida reaktioner hos den berörda eller

de berörda parterna.

Även om det expeditionella arbetet förenklas, torde det dock icke kunna

undvikas, att inrättande av lokala utskrivningsnämnder kommer att innebära

ett avsevärt merarbete för sjukvårdsläkarna, åtminstone vid vissa

sjukhus. Det är därför bl. a. också angeläget, att protokollföringen sker

under enklast tänkbara former, förslagsvis genom anteckning om beslutet

på kallelse- eller föredragningslista, ett förfaringssätt, som redan praktiseras

inom flera sjukhusdirektioner.

Departementschef en.

Av vad som anförts vid den allmänna motiveringen av förslaget torde ha

lramgått att jag beträffande ordningen för den lokala nämndens prövning

av utskrivningsärenden ansluter mig till vad sinnessjukvårdsberedningen

föreslagit. Bestämmelserna i denna paragraf upptaga sålunda utan saklig

ändring stadgandena i 21 § första och andra styckena sinnessjuklagen i beredningens

förslag.

Med anledning av vad strafflagberedningen anfört vill jag framhålla, att

om vid överläggning inom den lokala nämnden befinnes att denna icke är

enig om att vederbörande skall skrivas ut, så följer av första punkten i

paragrafens första stycke, att framställningen är att anse som avslagen.

Detta ställningstagande bör självfallet anses som ett beslut av nämnden i

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 179.

den mening detta uttryck har i paragrafens andra stycke. Varje ledamots

ståndpunkt bör vidare antecknas i nämndens protokoll. Däremot synes lika

litet i detta fall som då nämnden är enig om bifall eller avslag på eu begäran

om utskrivning böra lämnas någon motivering. Såsom sjukhuschefen

vid Sidsjöns sjukhus framhållit torde det nämligen av medicinska skäl

vara mindre lämpligt att beslutet i utskrivningsfrågan motiveras. Hänskjutes

frågan till sinnessjuknämnden erfordras emellertid givetvis ett yttrande

av nämnden eller, om denna icke är enig, av dess särskilda ledamöter.

I fall, där hänskjutandet sker på begäran av ledamot av nämnden, bör lämpligen

yttrandet avfattas omedelbart så att remiss från sinnessjuknämnden

undvikes.

I fråga om formerna för den lokala nämndens arbete i övrigt kan jag i

huvudsak ansluta mig till vad sinnessjukvårdsberedningen och sjukhuschefen

vid Sidsjöns sjukhus anfört.

o Is
Paragrafen

motsvarar 22 § sinnessjukvårdsberedningens förslag, till vilken

paragraf, med de jämkningar som föranletts av inrättandet av lokala

nämnder, överförts bestämmelserna i 22 § första stycket och 21 § sinnessjuklagen

om vilka som äga göra framställning eller anmälan om utskrivning.

I beredningens förslag har föreskriften att framställning om utskrivning

hos sinnessjuknämnden skall ske skriftligen utgått.

Beträffande beredningens åtgärd att sålunda eftergiva kravet på skriftlig

framställning anför sjukhuschefen vid Salberga sjukhus bl. a.:

För att rättvis ordning för företräde skall kunna ske, måste framställningen

göras skriftligt samt diarieföras. Därest framställningen icke göres

skriftligen, frågar man sig också, vem som skall upptaga anmälan om företräde

för nämnden. Det skulle i så fall väl närmast bli vederbörande sjukvårdsläkare,

vilken dagligen kommer i kontakt med patienterna. Åtminstone

på Salberga sjukhus med dess otroligt tjatiga klientel finge då överläkaren

vara beredd att, inte bara på ronderna utan när helst han visade sig inom

området, upptaga order på företräde för nämnden. Dessutom skulle naturligtvis

anhöriga till patienterna telefonledes framställa krav på utskrivning

av på sjukhuset vårdade. I telefon har man för det första inga som helst

garantier för vem man talar med, för det andra skulle det för överläkaren

vara ogörligt att under pågående expeditionstid göra så noggranna anteckningar,

som erfordrades.

Sjukhuschefen vid Ryhovs sjukhus gör liknande erinringar samt framhåller

dessutom att det också för den vidare behandlingen av ärendet i högre

instans torde vara lämpligast med skriftlig framställning.

Departementschefen.

Beträffande avfattningen av denna paragraf kan jag i huvudsak ansluta

mig till sinnessjukvårdsberedningen. I enlighet med vad som förordats av

några sjukhuschefer och på härvid åberopade, nyss redovisade skäl, har

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

dock föreskriften att framställning om utskrivning hos sinnessjuknämnden

skall ske skriftligen bibehållits för den lokala nämndens del.

6 §•

I 22 § andra stycket sinnessjuklagen stadgas, att sinnessjuknämnden icke

är skyldig att mer än en gång var fjärde månad pröva framställning om utskrivning.

Sinnessjukvårdsberedningen har föreslagit att en motsvarande

bestämmelse skall gälla för den lokala nämndens del (21 § tredje stycket

beredningens förslag). Bestämmelsen, som icke föranlett någon erinran

vid remissbehandlingen, har upptagits i denna paragraf, varvid genom ett

tillägg markerats att den icke avser framställning av överinspektören för

sinnessjukvården.

7 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om rätt för vederbörande att

hänskjuta utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens prövning, därest

framställning om utskrivning lämnats utan bifall av sjukvårdsläkaren eller

den lokala nämnden. Stadgandet överensstämmer helt med 23 § första stycket

sinnessjukvårdsberedningens förslag, som har sin motsvarighet i 23 §

gällande lag. Det må framhållas, att även överinspektören äger hänskjuta

utskrivningsfråga, vars avgörande ankommer på den lokala nämnden, till

sinnessjuknämndens prövning. Han bör dock först vända sig till den lokala

nämnden enligt 5 § tredje stycket och endast om denna nämnd avslår hans

framställning kunna utnyttja sin omförmälda rätt. Den föreslagna instansordningen

synes nämligen böra upprätthållas även för detta fall. Det anförda

avser endast straffriförklarade och jämställda. I fråga om Övriga intagna

äger överinspektören omedelbart förordna om utskrivning enligt 3 §

tredje stycket.

Sjukvårdsläkaren bör däremot icke ha rätt att med stöd av förevarande

stadgande hänskjuta utskrivningsfråga till sinnessjuknämndens prövning,

även om frågan hos den lokala nämnden väckts av honom själv jämlikt 5 §

andra stycket. Vägrar någon av de övriga ledamöterna i nämnden att i sådant

fall gå med på utskrivning äger han i stället hänskjuta frågan till den

centrala nämnden enligt 4 § första stycket andra punkten.

Det synes icke erforderligt att som riksåklagarämbetet ifrågasatt införa

klagorätt även för sådana fall, då framställningen bifallits men utskrivningen

jämlikt 19 § sinnessjuklagen förbundits med åläggande att iakttaga

föreskrifter.

8 §•

Såsom förut framhållits innefattar sinnessjukvårdsberedningens förslag

(23 § andra och tredje styckena) bestämmelser om befogenhet för överinspektören

för sinnessjukvården och statsåklagare att hos sinnessjuknämnden

överklaga beslut, varigenom den lokala nämnden bifallit fram
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

59

ställning om utskrivning. Till motivering av dessa bestämmelser anför beredningen

utöver vad förut redovisats bl. a. följande:

Ur såväl psykiatrisk synpunkt som de allmänna synpunkter, som förestava

att den som begått grovt brott icke utskrives för tidigt, anser sinnessjukvårdsberedningen

det önskvärt, att vissa beslut om utskrivning, som

fattas av den lokala nämnden, kunna hänskjutas till sinnessjuknämnden,

innan den intagne får lämna sinnessjukhuset. Så synes lämpligen kunna

ske genom att överinspektören och statsåklagare (landsfogde eller förste

stadsfiskal) erhålla rätt att inom någon kortare tid påkalla sinnessjuknämndens

prövning av fallet, innan den lokala utskrivningsnämndens beslut

går i verkställighet. Sinnessjukvårdsberedningen tänker sig här närmast

fall sådana som att fråga uppstår om utskrivning av en person som

begått ett grovt brott eller som visat utpräglade förföljelsetendenser mot

viss person och att åklagare genom den befattning han tidigare tagit med

saken eller att överinspektören eller åklagaren genom tidningspressen eller

genom anmälan av den som känner sig hotad får kännedom om fallet och

finner, att det med hänsyn till omständigheterna är angeläget att utskrivningsfrågan

underställes den centrala utskrivningsmyndighetens prövning.

Initiativet härtill bör således utgå från överinspektören resp. statsåklagaren

genom en begäran att beträffande viss intagen person bli underrättad om

när vederbörande utskrives. Har dylik begäran framställts, skall den lokala

nämnden omedelbart underrätta överinspektören resp. statsåklagaren, som

då bör ha möjlighet att inom 14 dagar hänskjuta saken till sinnessjuknämndens

prövning. I här avsedda fall bör utskrivning ej få ske, förrän det visat

sig att klagotiden gått tillända eller, om klagan förts, sinnessjuknämnden

beslutat om utskrivning.

Sinnessjukvårdsberedningen tillägger att rätt att hänskjuta utskrivningsfråga

till sinnessjuknämnden syntes böra tillkomma icke blott statsåklagare,

som vid domstol fört talan mot den intagne, utan även annan dylik åklagare,

t .ex. statsåklagaren i den intagnes eller hotades hemort.

För remissmyndigheternas allmänna inställning till detta förslag har

tidigare redogjorts. Här skola vissa synpunkter av mera speciell natur

beröras.

Riksåklagarämbetet, som finner den ifrågavarande lösningen av frågan

om hur samhällets skyddsintressen skall kunna vinna erforderligt beaktande

vara väl avvägd, har utförligt uppehållit sig vid den närmare utformningen

av de föreslagna anordningarna. Ämbetet ifrågasätter härvid

om den stalsåklagarna anförtrodda uppgiften kunde handläggas på ett fullt

tillfredsställande sätt genom en medverkan från deras sida anordnad på

det sätt som beredningen förutsatt. Ämbetet fortsätter:

Till eu början kan framhållas att det ofta kommer att bero på eu tillfällighet

om statsåklagaren erhåller kännedom om de fall där med hänsyn

till samhällsskyddet utskrivningsfrågan kan vara tveksam. Vad först beträffar

personer som intagits å sinnessjukhus, innan de nu föreslagna ändringarna

genomförts, ha stalsåklagarna tidigare icke haft anledning pröva

frågan om förbehåll skall göras. Statsåklagarna skulle således bliva nödsakade

att i sina äldre diarier genomgå de fall, där personer som förövat

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

brottslig gärning antingen förklarats straffria eller utan sådan förklaring

intagits å sinnessjukhus, för att kunna bedöma om förbehåll skall göras.

Ett dylikt förfarande är uppenbarligen tidsödande och besvärligt. Att

märka är vidare att statsåklagarna vid en sådan genomgång av de äldre

fallen i regel sakna kännedom om huruvida vederbörande är utskriven från

sinnessjukhus eller icke och i sistnämnda fall på vilket sinnessjukhus den

intagne vårdas. Vad därefter beträffar personer som efter den föreslagna

lagstiftningens genomförande intagits å sinnessjukhus kan även i avseende

på dem förfaringssättet i vissa fall möta praktiska svårigheter. Beträffande

sådana icke häktade som efter straffriförklaring intagits å sinnessjukhus

äger statsåklagare!! i regel icke kännedom om å vilket sinnessjukhus intagning

skett och måste sålunda efterforska till vilken utskrivningsnämnd

begäran skall ställas. I fråga om personer som intagits å sinnessjukhus i

samband med utskrivning eller frigivning från fångvårdsanstalt sakna statsåklagarna

regelmässigt vetskap om att intagning skett. Slutligen är att

märka att statsåklagarna ofta icke känna till de ganska talrika fall där

ansvarstalan iörts av distriktsåklagare, t. ex. i fråga om misshandel jämlikt

14 kap. 12 § strafflagen.

Ämbetet vill vidare framhålla att en rationell lösning av frågan synes

kräva dels att åt statsåklagaren beredes möjlighet att taga ställning till utskrivningsspörsmålet

i samband med alt detsamma blir aktuellt och icke

på ett tidigare stadium, dels ock att de skäl som statsåklagaren vid sin bedömning

av det aktuella utskrivningsfallet finner tala emot utskrivning

bliva bragta till utskrivningsnämndens kännedom så att de kunna av nämnden

beaktas vid dess avgörande.

Härutinnan förordar riksåklagarämbetet, att statsåklagaren skall genom

sjukvårdsläkarens försorg underrättas om att utskrivningsfrågan är aktuell

innan den lokala nämnden upptager densamma til! bedömande. Underrättelseskyldighet

borde dock begränsas till att avse intagen, vilken begått

antingen brott mot person, vilket kunde anses indicera farlighet för annans

personliga säkerhet, eller allmänfarliga brott, såsom mordbrand, allmänfarlig

ödeläggelse, sabotage eller dylikt. Ämbetet tillägger:

Anmälan bör göras till den statsåklagare, inom vars verksamhetsområde

den allmänna underrätt är belägen som dömt i målet. I sådana fall där

den intagne icke blivit lagförd för den brottsliga gärningen synes den statsåklagare

böra underrättas, inom vars verksamhetsområde gärningen begåtts.

Föranleder det sagda att underrättelse skall ske till flera statsåklagare,

torde det vara tillfyllest att sådan endast sker till eu av dem. Underrättelsen

bör tillika innehålla uppgift om när utskrivningsfrågan tidigast

kan förekomma till behandling. Har statsåklagare erhållit underrättelse

varom nu är fråga, har han att pröva, huruvida utskrivningsfrågan är tveksam

med hansyn till samhällsskyddet. Anser han detta vara fallet, bör han,

med angivande av de omständigheter som tala mot en utskrivning, göra

förbehåll om att hänskjuta ett blivande utskrivningsbeslut till sinnessjuknämnden.

Bifaller utskrivningsnämnden framställning om utskrivning när

statsåklagare gjort förbehåll som nyss sagts, skall denne ofördröjligen

underrättas om beslutet, varefter han har att pröva om hänskjutande till

sinnessjuknämnden skall ske.

Riksåklagarämbetet framhåller slutligen att ett genomförande av det av

ämbetet förordade förfaringssättet icke syntes kräva någon omredigering

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 179.

61

av den föreslagna lagtexten. Närmare föreskrifter torde nämligen kunna

meddelas i administrativ ordning.

Vissa liknande synpunkter som de nu refererade ha framförts eller antytts

av sinnessjuknämnden, strafflagberedningen och direktionen för

Västra Marks sjukhus.

Justitiekansler sämbetet förordar, att vad i den föreslagna 23 § stadgas

om statsåklagare skall gälla även annan åklagare, om Konungen, eller efter

Konungens bemyndigande, riksåklagarämbetet så förordnat. Riksåklagarämbetet

gör en liknande hemställan och hänvisar till att ett motsvarande

bemyndigande upptagits i lagen den 30 juni 1948 (nr 403) om behörighet i

vissa fall för distriktsåklagare att verkställa åtalsprövning som eljest ankommer

på statsåklagare.

Departementschefen.

I det föregående har jag framhållit, att jag ansluter mig till sinnessjukvårdsberedningens

förslag om rätt för överinspektören för sinnessjukvården

och statsåklagare att i visst fall hänskjuta utskrivningsfråga till sinnessjuknämndens

prövning. Bestämmelser härutinnan ha upptagits i förevarande

paragraf, som frånsett vissa formella jämkningar överensstämmer

med motsvarande stadgande i beredningens förslag. Ändringarna i första

stycket åsyfta ett förtydligande av lagtexten. Att det här endast är fråga

om straffriförklarade och jämställda torde visserligen vara tämligen självklart

men har ansetts böra särskilt angivas. Motsvarande gäller beträffande

utskrivning, som skett efter anmälan av sjukvårdsläkaren.

I likhet med bl. a. riksåklagarämbetet anser jag att ifrågavarande regler

för att bliva effektiva böra kompletteras med föreskrifter om skyldighet

för vederbörande sjukvårdsläkare att i vissa fall underrätta statsåklagare,

då en utskrivningsfråga blivit aktuell. I fråga om den närmare utformningen

av denna anordning liksom av förfarandet i fortsättningen har jag

i huvudsak intet att erinra mot vad riksåklagarämbetet anfört. Jag delar

sålunda ämbetets uppfattning, att berörda föreskrifter kunna meddelas i

administrativ ordning.

I sådan ordning bör alltså bl. a. bestämmas vilka statsåklagare, som skola

underrättas, då en utskrivningsfråga blir aktuell. Det synes icke vara erforderligt

att härutöver i själva lagen införa bestämmelser om vilken eller

vilka statsåklagare, som beträffande viss intagen äger göra sådant förbehåll

som avses i paragrafen. Möjligheten bör vara öppen även för t. ex. statsåklagare

i den intagnes hemort alt hänskjuta utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens

prövning.

I)å det nu endast gäller tillämpning i begränsad omfattning av systemet

med lokala utskrivningsnämnder, synes det icke vara nödvändigt att, såsom

bl. a. justitiekanslersämbetet förordat, jämställa även vissa distrikts
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 179.

åklagare med statsåklagare enligt ifrågavarande stadgande. En dylik ordning,

som skulle öka antalet personer, till vilka underrättelse borde sändas

enligt de nyss förordade bestämmelserna, skulle belasta sjuk vårdsläkaren

med ytterligare arbete utan att något väsentligt vinnes därmed.

9 §.

Till denna paragraf ha med några smärre av den föreslagna nya ordningen

påkallade jämkningar överförts stadgandena i 26 § sinnessjuklagen

10 §.

Enligt 7 § sinnessjuklagen skall beträffande sinnesslövården vad i lagen

stadgas om överinspektören för sinnessjukvården i stället gälla en av

Konungen förordnad inspektör för sinnesslövården. Denna bestämmelse

avser även sinnessjuklagens utskrivningskapitel. Då vissa paragrafer i detta

kapitel genom förevarande lag i särskilda fall skola ersättas med nya stadganden,

som inrymma befogenheter för överinspektören för sinnessjukvården,

torde det vara nödvändigt att i lagen införa en regel motsvarande

den nyssnämnda i 7 § sinnessjuklagen upptagna. Denna regel har upptagits

som lagens 10 §.

Lagstiftningens ikraftträdande och giltighetstid.

Sinnessjukvårdsberedningen har föreslagit, att den nya ordningen skulle

träda i kraft den 1 juli 1949. Såsom framgått av vad förut anförts erfordras

emellertid tillämpningsföreskrifter i olika avseenden. För att utarbeta

sådana föreskrifter kräves en icke alltför kort tidrymd efter lagens promulgerande.

Dessutom torde det vara välbetänkt att räkna med en icke alltför

snävt tilltagen tid för att utse ledamöter och suppleanter i de lokala nämnderna.

På grund härav vill jag förorda, att den nya lagstiftningen skall

träda i kraft den 1 januari 1950.

Förut har uttalats, att lagen bör givas begränsad giltighetstid. Med hänsyn

till det huvudsakliga syftet härmed — att vinna erfarenheter för en

omprövning av frågan — torde giltighetstiden icke böra sättas alltför kort.

Jag föreslår, att lagen skall gälla 21/2 år eller t. o. in. den 30 juni 1952.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över förenämnda inom inrikesdepartementet upprättade förslag till

lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus, av den

lydelse bilaga (Bilaga B)1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

K. A. Åkerberg.

1 Denna bilaga, som frånsett vissa redaktionella jämkningar är lika lydande med det vid

propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 179.

63

Bil. A.

Smnessjukvårdsberednmgens förslag till lag om ändring i sinnessjuklagen

den 19 december 1929 (nr 321).

Härigenom förordnas, att 18 § andra och tredje styckena sinnessjuklagen

den 19 september 1929 skola upphöra att gälla samt att 20—23 §§ samma

lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lag:) (Beredningens förslag:)

18 §. 18 §.

Kan sinnessjuk, som för vård intagits å sinnessjukhus, vistas utom sjukhuset

utan fara för annans personliga säkerhet eller eget liv, må, ändå att

den sjuke är i behov av vård å sådant sjukhus, utskrivning ske, därest det

erfordras för beredande av plats för annan sinnessjuk, som uppenbarligen

är i större behov av vård, eller på tillfredsställande sätt finnes sörjt för den

sjukes vårdande utom sjukhuset.

Utskrivning enligt första stycket

må ej äga rum av den,

som på grund av sin sinnesbeskaffenhet

av domstol förklarats

icke kunna fällas till ansvar för begånget

brott, eller

som, enligt vad känt är, under inflytande

av sinnessjukdom begått

mot annans personliga säkerhet riktat

brott, vilket icke blivit beivrat,

eller

som enligt domstols förordnande

intagits i allmän uppfostringsanstalt

men överförts till sinnessjukhus och

slutligt utskrivits från anstalten,

eller

som intagits å sinnessjukhus i

samband med frigivning från straffarbete

eller fängelse eller utskrivning

från förvaring eller internering i

säkerhetsanstalt.

Har sinnessjuk, som i andra stycket

sägs, utskrivits jämlikt 17 § och

varder han ånyo intagen å sinnessjukhus,

skall dock brottet icke utgöra

hinder för utskrivning enligt

första stycket, där ej överinspektören

för sinnessjukvården annorledes

förordnat.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 179.

(Gällande lag:)

20 §.

Beträffande sådan för värd å sinnessjukhus

intagen person, för vilkens

utskrivning jämlikt 18 § hinder

möter på grund av vad i andra

stycket av samma paragraf stadgas,

tillkomme det sinnessjuknämnden

att antingen själv efter anmälan eller

framställning, som nedan sägs,

besluta om utskrivning enligt 17

eller 19 § eller uppdraga åt sjukvårdsläkaren

att därom meddela beslut.

Har sådant uppdrag meddelats

och begår därefter den, om vilkens

utskrivning är fråga, mot annans

personliga säkerhet riktat brott,

skall uppdraget anses återkallat.

I andra än de i första stycket omnämnda

fall ankomme det å sjukvårdsläkaren

att besluta om utskrivning

och äge jämväl överinspektören

för sinnessjukvården förordna

därom.

Sjukvårdsläkaren tillkomme att

jämlikt 19 § meddela förordnande

om återintagning å sinnessjukhus

av den, som utskrivits på försök.

21 §.

Finner sjukvårdsläkaren anledning

föreligga till utskrivning i fall,

där beslutanderätten tilkommer sin
-

(Beredningens förslag:)

20 §.

Utskrivning från sinnessjukhus

av den,

som på grund av sin sinnesbeskaffenhet

av domstol förklarats

icke kunna fällas till ansvar för begånget

brott, eller

som, enligt vad känt är, under inflytande

av sinnessjukdom begått

mot annans personliga säkerhet jäktat

brott, vilket icke blivit beivrat,

eller

som intagits å sinnessjukhus i

samband med frigivning eller utskrivning

från fångvårdsanstalt,

beslutas av en särskild nämnd

(utskrivnings nämnd), bestående

av sjukvårdsläkaren samt två

av Konungen utsedda personer, av

vilka en skall vara eller hava varit

innehavare av domarämbete eller eljest

vara lagfaren och den andre

bör vara i allmänna värv erfaren.

Konungen förordnar om ordförandeskapet

i nämnden, prövar behovet

av suppleanter samt meddelar de

närmare bestämmelser i övrigt angående

nämndens verksamhet, som

må erfordras utöver vad i denna lag

stadgas.

I andra fall än som angivas i

första stycket ankommer det på

sjukvårdsläkaren ensam att besluta

om utskrivning; sjukvårdsläkaren

dock obetaget att i dylika fall hånskjuta

ärendet till utskrivningsnämndens

prövning.

Där sjukvårdsläkaren ensam äger

besluta om utskrivning, må jämväl

överinspektören för sinnessjukvården

förordna därom.

Sjukvårdsläkaren tillkommer att

jämlikt 19 § meddela förordnande

om återintagning å sinnessjukhus

av den, som utskrivits på försök.

21 §.

I fall där det ankommer på utskrivningsnämnden

att besluta om

utskrivning eller ärendet av sjuk

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 179.

(Gällande lag:)

nessjuknämnden, har han att ofördröjligen

göra anmälan därom hos

nämnden.

överinspektören för sinnessjukvården

äge ock göra sådan anmälan.

22 §.

Utskrivning av den, som för vård

intagits å sinnessjukhus, må påkallas

av den intagne själv, så ock av

hans förmyndare, gode man, make

eller anförvant eller av någon, som

är ansvarig för kostnaden för hans

vårdande å sinnessjukhuset. Påkallas

utskrivning hos sinnessjuknämnden,

skall framställningen därom göras

skriftligen.

Sinnessjuknämnden är icke skyldig

att mer än en gång var fjärde

månad pröva framställning om utskrivning.

(Beredningens förslag:)

vårdsläkaren överlämnats till utskrivning

snämndens prövning, må

utskrivning ej ske med mindre

nämndens ledamöter äro ense därom.

Äro ledamöterna icke ense,

skall, därest någon ledamot så yrkar,

ärendet hånskjutas till sinnessjuknämndens

prövning.

Innan utskrivningsnämnden fattar

beslut rörande utskrivning, skola

nämndens ledamöter hava skaffat

sig personlig kännedom angående

den, om vars utskrivning är fråga.

Är denne utskriven på försök, må

dock beslut fattas även om samtliga

ledamöter av nämnden icke hava sådan

kännedom.

Utskrivningsnämnden är icke skyldig

att mer än en gång var fjärde

månad pröva framställning om utskrivning.

22 §.

Utskrivning av den som för vård

intagits å sinnessjukhus må påkallas

av den intagne själv, så ock av

hans förmyndare, gode man, make

eller anförvant eller av någon, som

är ansvarig för kostnaden för hans

vårdande å sinnessjukhuset.

Finner sjukvårdsläkaren anledning

föreligga till utskrivning i fall,

där beslutanderätten tillkommer utskrivningsnämnden,

skall han ofördröj

ligen göra anmälan därom hos

utskrivningsnämnden.

överinspektören för sinnessjukvården

må, där beslutanderätten i

utskrivningsfrågan tillkommer utskrivningsnämnden,

påkalla utskrivningsnämndens

prövning av frågan.

23 §. 23 §.

Har sjukvårdsläkaren lämnat Har framställning om utskrivning

framställning om utskrivning utan lämnats utan bifall, må envar, som

bifall må envar, som enligt 22 § äger enligt 22 § äger påkalla utskrivning,

påkalla utskrivning, genom skriftlig genom skriftlig framställning hänframställning

hänskjuta utskriv- skjuta utskrivningsfrågan till sinnesningsfrågan

till sinnessjuknämndens sjuknämndens prövning./laser/rumprövning.

Angående sådan framställ- ställningen fall, där sjukvårdslåka5—Bihang

till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 179.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 179.

(Gällande lag:) (Beredningens förslag:)

ning gälle vad i 22 § andra stycket

angående där omförmäld framställning

finnes stadgat.

ren ensam äger besluta om utskrivning,

skall vad i 21 § sista stycket

finnes stadgat beträffande där avsedd

framställning äga motsvarande

tillämpning.

Har utskrivningsnämnden bifallit

framställning om utskrivning, må,

såframt överinspektören för sinnessjukvården

eller statsåklagare av

särskilda skäl hos nämnden gjort

förbehåll härutinnan, överinspektören

eller statsåklagare skriftligen

hänskjuta utskrivnings frågan

till sinnessjuknämndens prövning.

Framställning härom skall göras

inom fjorton dagar från dagen för

utskrivningsnämndens beslut.

I fall som avses i andra stycket,

må utskrivning ej ske förrän det visat

sig att utskrivningsnämndens

beslut blivit beståndande eller sinnessjuknämnden

annorlunda förordnat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1949, från och med vilken dag tillika

skall gälla att vad i 20 § första stycket

stadgas om utskrivning från

sinnessjukhus skall äga tillämpning

jämväl å den som, efter att hava varit

intagen i allmän uppfostringsanstalt,

överförts till sinnessjukhus

och slutligt utskrivits från anstalten.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

67

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 29 mars

19/19.

Närvarande:

justitieråden Geijer,

Dahlman,

Lech,

regeringsrådet Quensel.

Enligt lagrådet den 22 mars 1949 tillhandakommet utdrag av protokoll

över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i statsrådet den 11 mars 1949, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag med särskilda bestämmelser om utskrivning

från sinnessjukhus.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i inrikesdepartementet, e. o. hovrättsassessorn

Sven af Geijerstam.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 1 april 19b9.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, lagrådets

den 29 mars 1949 avgivna utlåtande över det den 11 mars 1949 till

lagrådet remitterade förslaget till lag med särskilda bestämmelser om utskrivning

från sinnessjukhus. Föredraganden hemställer att förslaget, som

av lagrådet lämnats utan erinran, måtte efter vissa redaktionella jämkningar

jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Axel Sandberg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

sid.

Propositionen.................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................. 1

Lagförslag ...................................................... 3

Utdrag av statsrådsprotokollet den 11 mars 1949.......................... 6

Gällande bestämmelser .......................................... 7

Sinnessjuknämndens arbetsbörda och dess handläggning av utskrivnings
ärenden

.................................................... 8

Tidigare reformförslag ................................ 11

1941 års riksdag.............................................. 11

Strafflagberedningens förslag och yttrandena däröver................ 12

1945 års riksdag.............................................. 15

1947 års riksdag.............................................. 17

Sinnessjukvårdsberedningen ...................................... 20

Remissyttrandena .............................................. 27

Departementschefen ............................................ 42

Specialmotivering .............................................. 52

Bilaga:

Sinnessjukvårdsberedningens lagförslag.............................. 63

Utdrag av lagrådets protokoll den 29 mars 1949......................... 67

Utdrag av statsrådsprotokollet den 1 april 1949........................... 68

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 1LU 1949:46 Memorial med föranledande av kamrarnas beslut beträffande utskottets utlåtande nr 35 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särs a2 i texten