Sök i Ratio Lex

Med förslag till ändring i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente, m. m

1949-04-01 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1949:193, Med förslag till ändring i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

1

Nr 193.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till ändring

i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente, m. m.;

given Stockholms slott den 1 april 194-9.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels godkänna härvid fogade förslag till kungörelser

1) om ändring i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente den 30 juni

1947 (nr 416),

2) om ändrad lydelse av 1 § 2 mom. 1947 års allmänna familj epensionsreglemente

den 30 juni 1947 (nr 417),

3) om ändring i 1947 års tjänstepensionsreglemente för de högre kommunala

skolorna den 30 juni 1947 (nr 418),

4) om ändrad lydelse av 1 § 1 mom. 1947 års familjepensionsreglemente

för de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 (nr 419),

5) om ändring i 1947 års tjänstepensionsreglemente för folkskolan den

30 juni 1947 (nr 420),

6) om ändrad lydelse av 1 § 1947 års familjepensionsreglemente för folkskolan

den 30 juni 1947 (nr 421) och

7) om ändring i 1947 års tjänstepensionsreglemente för arbetare den 30

juni 1947 (nr 422),

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 193.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås upphävande av de bestämmelser i pensionsreglementena

för statstjänstemän in. fl., enligt vilka ämbetsstraff samt skiljande

från anställningen i administrativ ordning på grund av fel eller försummelse

föranleda till att vederbörande ej må åtnjuta pension, ehuru förutsättningar

därför eljest föreligga, och till att han endast blir berättigad uppbära

en reducerad livränta. Vidare föreslås, att redan uppkomna verkningar

av diskvalifikationsbestämmelserna skola för framtiden undanröjas. Bestämmelserna,

som utgöra en kvarleva från en äldre rättsuppfattning, anses

icke överensstämma vare sig med moderna pensioneringsprinciper eller med

numera vedertagen straffrättslig uppfattning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

3

Förslag

till

kungörelse om ändring i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente

den 30 juni 1947 (nr 416).

Härigenom förordnas, dels att It § 1 inom., 12 § 2 inom., 22 § 1 inom., 23 §

1 inom., 26 § 1 mom. och 30 § 1 mom. 4 punkten 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente

den 30 juni 1947 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives, dels att 11 § 3 inom., 24 § 2 mom. och 26 § 3 mom. reglementet

skola upphöra att gälla, dels ock att nuvarande 3 och 4 mom. i 24 § reglementet

skola betecknas såsom 2 och 3 mom.

11 §•

1 mom. Rätt att vid avgång från tjänsten komma i åtnjutande av tjänstepension

tillkommer i detta---en pension.

12 §.

2 mom. Tjänstepension utgår---pensionstagarens frånfälle.

Vid tillämpning----- 800 kronor.

22 §.

1 mom. Ordinarie tjänsteman----med tjänstepensionsrätt.

23 §.

1 mom. Ordinarie tjänsteman---(invalidpension, sjukpension).

26 §.

1 mom. Uppskjuten livränta bestämmes till ett---fjärdedels år.

30 §.

Fjärde huvudtiteln.

1 mom. Försvarsdepartementet, försvarets sjukvårdsförvaltning, arméförvaltningen,

marinförvaltningen, ftygförvaltningen, försvarsstaben, armen,

marinen och flygvapnet.

4. Ordinarie beställningshavare---främmande tjänst.

Där tjänstepension enligt vad här ovan sägs upphör att utgå, inträder i

stället rätt till tjänstelivränta enligt bestämmelserna i 24—26 §§. I här avsett

fall utgör tjänstelivräntan en tredjedel av det belopp, varmed livräntan

i annat fall skolat utgå, med rätt likväl för Kungl. Maj :t att tillerkänna vederbörande

större del, dock ej mera än två tredjedelar.

Denna kungörelse länder till efterrättelse från och med den 1 januari 1949.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungi. Maj.ts proposition nr 193.

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av 1 § 2 mom. 1947 års allmänna

familjepensionsreglemente den 30 juni 1947 (nr 417).

Härigenom förordnas, att 1 § 2 mom. 1947 års allmänna familjepensionsreglemente

den 30 juni 1947 skall erhålla följande ändrade lydelse.1

1 §•

2 mom. Utöver vad---reglemente gälla,

a) att där---motsvarande tillämpning;

b) att pension---allmänna tjänstepensionsreglemente;

c) att med--— men på grund av vad i 30 § 1 mom. 4 punkten, 30 §

3 inom. eller 35 § 4 inom. nämnda reglemente stadgas vid frånfället ej vidare

uppbär pensionen.

Denna kungörelse länder till efterrättelse från och med den 1 januari 1949.

1 Senaste lydelse se 1948: 590.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

5

F ö r s 1 a g

till

kungörelse om ändring i 1947 års tjänstepensionsreglemente för

de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 (nr 418).

Härigenom förordnas, dels att 9 § 1 mom., 10 § 2 inom., 19 § 1 mom. och

22 § 1 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente för de högre kommunala

skolorna den 30 juni 1947 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels att 9 § 3 mom., 20 § 2 mom. och 22 § 3 mom. reglementet skola

upphöra att gälla, dels ock att nuvarande 3 och 4 mom. i 20 § reglementet

skola betecknas såsom 2 och 3 mom.

9 §•

1 mom. Rätt att vid avgång från befattningen komma i åtnjutande av

tjänstepension tillkommer i detta---en pension.

10 §.

2 mom. Tjänstepension utgår---pensionstagarens frånfälle.

Vid tillämpning----- 800 kronor.

19 §.

1 mom. Ordinarie lärare---uttryckt önskan.

22 §.

1 mom. Uppskjuten livränta bestämmes till ett--— fjärdedels år.

Denna kungörelse länder till efterrättelse från och med den 1 januari 1949.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av 1 § 1 mom. 1947 års familjepensionsreglemente

för de högre kommunala skolorna

den 30 juni 1947 (nr 419).

Härigenom förordnas, att 1 § 1 inom. 1947 års familjepensionsreglemente

för de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 skall erhålla följande

ändrade lydelse.1

1 §•

1 mom. Detta reglemente----nedan förmäles.

Bestämmelsen under c)----nyss sagts.

Denna kungörelse länder till efterrättelse från och med den 1 januari 1949.

1 Senaste lydelse se 1948:592.

Förslag

till

kungörelse om ändring i 1947 års tjänstepensionsreglemente för

folkskolan den 30 juni 1947 (nr 420).

Härigenom förordnas, dels att 8 § 1 inom., 9 § 2 mom. och 20 § 1 mom.

1947 års tjänstepensionsreglemente för folkskolan den 30 juni 1947 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 8 § 3 inom., 18 § 2 inom.

och 20 § 3 mom. reglementet skola upphöra att gälla, dels ock att 3 och 4

mom. i 18 § reglementet skola betecknas såsom 2 och 3 mom.

8 §•

1 mom. Rätt att vid avgång från befattningen komma i åtnjutande av

tjänstepension tillkommer i detta---en pension.

9 §.

2 mom. Tjänstepension utgår-----pensionstagarens frånfälle.

Vid tillämpning--- 800 kronor.

20 g.

1 mom. Uppskjuten livränta bestämmes till ett---fjärdedels år.

Denna kungörelse länder till efterrättelse från och med den 1 januari 1949.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

7

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av 1 § 1947 års familjepensionsreglemente

för folkskolan den 30 Juni 1947 (nr 421).

Härigenom förordnas, dels att 1 § 2 inom. 1947 års familjepensionsreglemente

för folkskolan den 30 juni 1947 skall upphöra att gälla, dels ock att

nuvarande 3 mom. i nämnda paragraf skall betecknas såsom 2 mom.

Denna kungörelse länder till efterrättelse från och med den 1 januari 1949.

Förslag

till

kungörelse om ändring i 1947 års tjänstepensionsreglemente för

arbetare den 30 juni 1947 (nr 422).

Härigenom förordnas, dels att 6 § 1947 års tjänstepensionsreglemente för

arbetare den 30 juni 1947 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels ock att 19 § 3 inom. reglementet skall upphöra att gälla.

6 §•

Rätt att efter anställningens upphörande komma i åtnjutande av tjänstepension

tillkommer arbetare som----föregående arbetsgivaren.

Denna kungörelse länder till efterrättelse från och med den 1 januari 1949.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 1 april 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför

chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss.

Genom bestämmelser i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente ha

betydelsefulla verkningar i pensionshänseende knutits till att tjänsteman

blivit dömd till avsättning eller till följd av tjänstefel skild från befattning

i statens tjänst eller från annan befattning, som är förenad med tjänstepensionsrätt,

eller till att han blivit för förbrytelse i tidigare innehavd tjänst

av sådant slag dömd, i stället för till avsättning, till straff enligt 2 kap. 17 §

strafflagen. Med befattning, som är förenad med tjänstepensionsrätt, avses

härvid befattning med pensionsrätt enligt tjänstepensionsbestämmelser, antagna

av Kungl. Maj :t och riksdagen, eller enligt tjänstepensionsbestämmelser

för riksdagens verk, vilka antagits av riksdagen eller med stöd av

dess bemyndigande utfärdats av delegerade för riksdagens verk.

Lagakraftägande beslut av dylik innebörd medför, att tjänstemannen ej

må komma i åtnjutande av pension, att honom redan beviljad pension upphör

att utgå från och med månaden näst efter den, under vilken beslutet

vunnit laga kraft, att tjänstemannen är berättigad att komma i åtnjutande av

tjänstelivränta under de förutsättningar och från den tidpunkt, som framgå

av de angående dylik förmån i allmänhet gällande bestämmelserna samt att

tjänstelivräntan endast utgör en tredjedel av det belopp, varmed livräntan

i annat fall skolat utgå, med rätt likväl för Kungl. Maj :t att tillerkänna vederbörande

större del, dock ej mera än två tredjedelar.

Där åter beträffande tjänsteman beslut av sagda innebörd meddelats men

ej vunnit laga kraft, må frågan om tjänstemannens rätt att komma i åtnjutande

av pension icke upptagas till prövning, så länge sådant förhållande föreligger.

Enligt bestämmelse i pensionsreglementet har vidare det förhållandet, att

tjänsteman hålles häktad för brott, vilket kan föranleda att han dömes till

avsättning eller, i stället för till avsättning, till straff enligt 2 kap. 17 §

strafflagen, eller att han av polismyndighet kvarhålles såsom misstänkt för

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

sådant brott, motsvarande uppskjutande verkan på prövningen av i rågan

om hans rätt att komma i åtnjutande av pension.

Vad slutligen angår suspension stadgas i pensionsreglementet, att den,

som dömts till mistning på viss tid av innehavd tjänst, icke må åtnjuta pension

för tjänsten före utgången av nämnda tid.

Bestämmelser av nu angiven innebörd finnas meddelade jämväl i 1947

års tjänstepensionsreglemente för de högre kommunala skolorna och i 1947

års tjänstepensionsreglemente för folkskolan. I viss mån motsvarande bestämmelser

återfinnas även i 1947 års tjänstepensionsreglemente för arbetare;

dessa bestämmelser avse det fall att arbetare blivit till följd av fel eller

försummelse skild från anställning i statens tjänst eller från annan anställning,

som är förenad med tjänstepensionsrätt. Anmärkas ma i detta sammanhang,

att i gällande reglemente för statens pensionsanstalt icke ha intagits

några föreskrifter i här berörda ämne.

Enligt de år 1947 utfärdade familjepensionsreglementena för statstjänstemän

in. fl. utgår familjepension eller familjelivränta till de efterlevande,

alltefter det vederbörande ägde rätt att åtnjuta tjänstepension, respektive

saknade sådan rätt. Avsättning eller därmed i tjänstepensionshänseende likställt

förhållande är därför av väsentlig betydelse jämväl i familj epensionshänseende.

Beträffande den straffrättsliga bakgrunden till nyssberörda bestämmelser

i tjänstepensionsreglementena — karaktären hos och tillämpningsområdet

för ämbetsstraff och straff enligt 2 kap. 17 § strafflagen — må i anslutning

till strafflagens lydelse före den 1 januari 1949 nämnas följande.

Ämbetsstraff användes dels såsom huvudstraff, dels såsom bistraff. Den

rättsliga skillnaden var väsentligen begränsad därtill, att beträffande^ avsättning

och mistning av befattning på viss tid såsom huvudstraff gåvos

föreskrifter om särskilt ersättningsstraff för det fall, att ämbetsmannen ej

längre var i besittning av den befattning vari han förbrutit sig; ersättningsstraffet

utgjordes av böter eller fängelse i högst sex månader (SL 2: 17).

Däremot tillämpades ej ersättningsstraff, då ämbetsstraffet var bistraff.

Särskiljandet inom ämbetsstraff en mellan huvudstraff och bistraff sammanhängde

nära med två olika huvuduppgifter för ämbetsstraffen. Dessa

användas å ena sidan såsom straffmedel i stället för eller i förening med

allmänna straff för brott som helt eller delvis särpräglades av att de förövats

av en ämbetsman. Å andra sidan tjänade ämbetsstraffen såsom medel

att från ämbete och andra offentliga befattningar avlägsna olämpliga eller

ovärdiga ämbetsmän på grund av brott i allmänhet. Den senare uppgitten

innebar en utöver den straffande verksamheten gående skyddsuppgift,

nämligen att från tjänsten skilja ämbetsmän vilka med hänsyn till brottslighet

måste anses sakna erforderliga förutsättningar för fullgod tjänsteutövning.

Såsom huvudstraff användes avsättning vid vissa i SL 25 kap. upptagna

ämbetsbrott. Dessa omfattade två grupper. Å ena sidan straffbelädes som

ämbetsbrott vissa gärningar, vilka antingen endast kunde begås av ämbetsman

eller, om de överhuvud kunde begås av annan än ämbetsman, föllo

utanför de allmänna brotten i strafflagstiftningen och därför kunna betecknas

såsom självständiga ämbetsbrott (t. ex. orätt dom, tagande av muta). Å

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

andra sidan behandlades såsom ämbetsbrott vissa allmänna brott vilka bestraffades

såsom särskilt kvalificerade på grund av att de begåtts av en

ämbetsmän i hans tjänst (t. ex. åtal mot veterligen oskyldig person). Inom

bada brottsgrupperna uppställdes ett antal speciella brottstyper vartill fogades

gemensamma straffbestämmelser i SL 25: 16 och 17. De sistnämnda

tillämpades å självständiga ämbetsbrott ensamma för sig men å allmänna

brott ! konkurrens med den för brottet eljest gällande allmänna straffbestämmelsen.

Den personkrets, som var underkastad ämbetsansvar, utgjordes

ci\ ämbetsmän ocli vissn tindra, i SL 251 22 angivna personer.

Ämbetsstraff tillämpat som huvudstraff hänförde sig i princip till den belattnmg,

vari vederbörande sig förbrutit. Vad angår ersättningsstraff skulle

enligt bestämmelsen i SL 2: 17 och grunderna för konkurrensbestämmelserna

i SL 4:1 och 2 utmätas ett gemensamt straff med tillämpning av

den allmänna strafflatituden för ämbetsbrottet och latituden för ersättnmgsstraffet;

resultatet härav blev en förhöjning av det allmänna straffet,

sa att detta ensamt för sig motsvarade brottslighetsgraden.

Såsom bistraff användes ämbetsstraff till en början, då ämbetsman eller

annan innehavare av allmän befattning dömdes till straffarbete för ett

utom tjänsten begånget brott av vad slag som helst (SL 2: 18). Härunder

f.° IJ1 större personkrets än den som var underkastad ämbetsansvar enligt

SL 25 kap., framför allt valda medlemmar av beslutande församlingar

i stat och kommun; användningen av ämbetsstraff för att tillgodose förenamnda

skyddsuppgift begränsades således icke till de fall, då detta framträdde

som en nödvändig konsekvens av tjänstemännens grundlagsskydd

enligt v, 36 regeringsformen. Vidare tillämpades ämbetsstraff på motsvarande

sätt då innehavare av allmän befattning för vissa brott dömdes till

fängelse och undantagsvis även då böter ådömdes (SL 8:31 och 25:20).

Slutligen skulle den ämbetsman som för brott i viss befattning förskyllt

avsättning i regel dömas till avsättning från andra allmänna befattningar

eller mistning därav på viss tid (SL 2: 18). Såväl i sistnämnda fall som

dar ämbetsstraff uteslutande tillämpades såsom bistraff skulle avsättningen

omfatta samtliga befattningar som den dömde innehade, dock med betogenhet

för domstolen att beträffande varje befattning pröva huruvida den

domde borde bibehållas i densamma.

I anslutning härtill må framhållas, att tjänstepensionsreglementenas bestämmelser

om pensionens ersättande med rätt till reducerad livränteförmån

i anledning av avsättning m. in. icke bliva tillämpliga såsom följd av

varje avsättning eller skiljande från tjänst eller dom å straff enligt 2 kap.

17 § strafflagen. Vederbörande skall ha blivit avsatt från eller till följd

av tjänstefel skild från en befattning i statens tjänst eller från annan befattning,

som är förenad med tjänstepensionsrätt, eller dömd till straff enligt

2 kap. 17 § strafflagen för förbrytelse i en tidigare innehavd tjänst

av sådant slag. För den som blivit avsatt från dylik tjänst inträder emellertid

ifrågavarande verkan i pensionshänseende oberoende av om avsättningen

adömts för självständigt ämbetsbrott eller för ett såsom ämbetsbrott

kvalificerat allmänt brott eller för ett allmänt brott, som ej tillika utgör

ämbetsbrott. Bestämmelserna få en mycket långtgående verkan även därigenom,

att de knyta till tjänstemannens person och sålunda medföra att

den avsatte etc. överhuvud taget ej kan erhålla mer än en begränsad livränterätt.

Det är att märka, att det enligt uttryckligt uttalande i prop.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

1941: 339 avsetts, att ifrågavarande påföljd skall inträda även med avseende

å pensionsrätten för sådan tjänst, från vilken tjänstemannen ej avsättes,

och att bestämmelserna enligt sin ordalydelse även förhindra vederbörande

att erhålla annat än en begränsad livränterätt i en tjänst, vilken han

tillträtt efter avsättningen.

Strafflagen har den 1 januari 1949 undergått betydande ändringar, bl. a.

i fråga om ämbetsbrott och ämbetsstraff. Beträffande de nya bestämmelserna

må nämnas följande.

De egentliga ämbetsbrotten — vid vilka i princip ämbetsstraff tillämpas

i första hand och allmänt straff tillägges, om brottet det förtjänar omfatta

tjänstemissbruk, tagande av muta, brott mot tystnadsplikt och tjänstefel

(annat än tjänstemissbruk) i fall, där ej gärningen är särskilt belagd

med straff. Ämbetsstraff et avser här i första hand den befattning, van

brottet begåtts, eller i dess ställe erhållen annan befattning med likartade

arbetsuppgifter. Med avseende å fall, där vederbörande ej vidare innehar

dylik befattning, ha latituderna för de allmänna straff, som kunna tillämpas

vid ämbetsbrotten, gjorts så vida, att anordningen med särskilt ersättningsstraff

kunnat bortfalla; i sådant fall skall vid det allmänna straffets

bestämmande tagas hänsyn till att vederbörande förskyllt avsättning eller

suspension, och om den brottslige förskyllt avsättning, skall detta utsättas

i domen. Oavsett huruvida den som förskyllt avsättning eller suspension

innehar den tjänst vari brottet begåtts eller i dess ställe erhållen annan

tjänst med likartade arbetsuppgifter eller han ej innehar nu nämnd tjänst,

skall han, om han innehar annan med ämbetsansvar förenad befattning,

avsättas från sagda befattning, om han genom brottet visat sig uppenbarligen

icke vara skickad att inneha densamma, och dömas till suspension

"från befattningen, om han eljest i avsevärd mån skadat det anseende

innehavaren av denna befattning bör äga.

De allmänna brotten i tjänsten ha uteslutits som ämbetsbrott. I princip

ha strafflatituderna för de allmänna brotten ansetts böra utformas med

tanke på att bereda utrymme för hänsynstagande till det försvårande momentet,

att brott förövats i offentlig eller enskild tjänst. Sådant brott av

ämbetsman, som tillika innefattar brott mot tjänsteplikt, skall emelleitid,

om den ordinära latituden stannar vid böter eller mindre än två års fängelse,

kunna bestraffas efter en skärpt latitud med maximum av fängelse i

två år.

Såväl vid de allmänna brott, vilka tillika innefatta åsidosättande av tjänsteplikt,

som vid andra allmänna brott ha ämbetsstraff närmast betraktats

som en skyddsåtgärd. Om vederbörande dömes till straffarbete, skall han

avsättas; om särskilda skäl föranleda därtill, får han dock bibehållas i

tjänsten och kan i sådant fall dömas till suspension. Förskyller han fängelse

eller böter, skall dömas till suspension, om han genom brottet i avsevard

mån skadat det anseende som innehavaren av befattningen bör äga; till avsättning

må dock dömas, om han med hänsyn till tjänstens säl skilda beskaffenhet

genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara skickad att mnehava

denna. Då sålunda avsättning eller suspension ådömes vid allmant

brott, skall den förlust ämbetsmannen därigenom lider beaktas vid bestammande

av annat straff för brottet, och må böter som eljest skolat följa å

brottet bortfalla.

Under förarbetena till de nya strafflagsbestämmelserna och deras riksdagsbehandling

ha gjorts olika uttalanden rörande förut nämnda stadganden

i tjänstepensionsreglementena.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

Straffrättskommittén, på vars förslag strafflagsändringarna närmast bygga,

har endast uttalat sig i fråga om den tekniska anordning, som vid borttagande

av ersättningsstraffet enligt 2 kap. 17 § strafflagen erfordrades

såsom underlag för motsvarande förlust av pensionsrätt. Enligt vad kommittén

framhåller har för detta ändamål givits en bestämmelse att, om

ämbetsman för ämbetsbrott finnes ha förskyllt avsättning, domstolen skall

utsätta detta i domen; därvid borde även angivas de av den dömde innehavda

befattningar som omfattades av det förskyllda avsättningsstraffet.

— Såsom förut nämnts finnes en sådan föreskrift, som kommittén föreslagit,

numera intagen i strafflagen.

Vid remissbehandlingen av straffrättskommitténs betänkande i ämnet uttalades

emellertid även från olika håll, att den som dömts till avsättning

borde bevaras vid intjänade pensionsförmåner.

Sålunda anförde justitiekanslersämbetet, att det vore önskvärt, om det

funnes möjlighet för domstol att i förekommande fall entlediga vederbörande

från befattningen med rätt för honom att under vissa förutsättningar

komma i åtnjutande av pension.

Socialstyrelsen framhöll, att straffrättskommittén icke ifrågasatt annat än

att liksom för närvarande avsättning skulle medföra förlust av pensionsrätt

såväl för egen som för familjens del samt uttalade i anslutning härtill följande.

Socialstyrelsen kan icke underlåta att i detta sammanhang med skärpa

framhålla, att en sådan ordning icke står i överensstämmelse med nutida

uppfattning av pensionsrättens natur. Ämbetsmans pensionsrätt grundlägges

genom visst antal fullgjorda tjänstår i enlighet med gällande "pensionsreglemente.

Tjänstepensionen är en löneförmån, vilken har intjänats genom

en arbetsprestation. Det kan icke vara rimligt, att reglementsenligt vederlag

för utfäst arbete utan vidare indrages som påföljd vid ämbetsbrott. Styrelsen

vill därför över huvud taget ifrågasätta skäligheten av den i allmänna

tjänstepensionsreglementet intagna bestämmelsen, att tjänsteman ej må

komma i åtnjutande av pension, om han blir dömd till avsättning eller suspension,

respektive till ersättningsstraff där han lämnat sin tjänst. Vad i

synnerhet familjepensionen beträffar, synes det vara uppenbart oskäligt, att

denna skall bortfalla i dylika fall. En omprövning av hela denna bestämmelses

behörighet vore i sin ordning. Man är härmed inne på ett spörsmål,

som givetvis ligger utanför straffrättens område, sådant detta definierats i

gällande lag och i förslaget. Spörsmålet har icke desto mindre ett uppenbart

samband med ifrågavarande strafflagsbestämmelse och blir av betydelse vid

bedömandet av frågan om straffets verkliga innebörd i hithörande fall. Det

synes därför vara väl på sin plats, att det i detta sammanhang erinras om

att vederbörande pensionsförfattningars föreskrifter om förlust av pensionsrätt

i samband med ämbetsbrott skäligen borde kunna ändras i ovan antvdd

riktning.

Överståthållarämbetet erinrade om att pension tillkommer tjänsteman som

gjort sig skyldig till brottsligt förfarande men jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen

förklaras fri från ansvar, då han av Kungl. Maj :t entledigas. Vederbörande

tjänsteman, som avsattes, borde, eventuellt efter prövning av domstolen,

kunna bibehållas vid sina redan intjänade pensionsförmåner. Några

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

befogade invändningar mot en sådan åtgärd syntes icke kunna resas, eftersom

avsättningen i dessa fall icke skedde i bestraffningssyfte utan som en

skyddsåtgärd.

Även länsstyrelsen och landsfogden i Uppsala län samt länsstyrelsen i

Västmanlands län uttalade sympatier för att intjänt pension skulle få bibehållas.

Tjänstemännens centralorganisation anförde i sitt yttrande följande.

Den allmänna princip, som har kommit till uttryck i att tjänsteman, som

dömes till avsättning, därmed skall gå förlustig sin pension srätt, kan centralorganisationen

för sin del icke godtaga. Pension betraktas numera allenast

som en uppskjuten löneförmån, som tjänstemannen intjänat under sin

anställningstid. Denna princip har även i viss utsträckning blivit erkänd i

de statliga pensionsreglementena. På den privata arbetsmarknaden är den

till fullo erkänd t. ex. i Svenska Personal-Pensionskassans bestämmelser.

Den s. k. oantastbarhetsprincipen har där även ansetts innebära, att pensionsrätten

under inga omständigheter kan upphöra, exempelvis på grund

av att en anställd, som begår ett brott, avskedas från sin tjänst. Denna bestämmelse

i pensionsreglementena och strafflagen måste alltså anses innebära

ett straff vid sidan av övriga påföljder, som påläggas ämbetsmannen.

Centralorganisationen vill därför bestämt påyrka, att i samband med denna

lagstiftningsrevision en ändring i såväl pensionsreglementena som strafflagen

vidtages.

Vid föredragning i statsrådet den 10 maj 1946 av förslaget angående ändrad

lagstiftning om brott mot staten och allmänheten, därvid remiss till

lagrådet beslöts, anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,

att det i yttrandena framförda kravet, att avsatta befattningshavare

skulle kunna bevaras vid intjänade pensionsförmåner, syntes välgrundat

men att denna fråga borde lösas genom en ändring av pensionsbestämmelserna

och ej kunde upptagas i nämnda sammanhang.

Lagrådet (justitieråden Lawski, Gyllensvärd och Nissen samt regeringsrådet

Kuylenstierna) gjorde följande uttalande.

Departementschefen har i anslutning till 6 §* funnit anledning att understryka

önskvärdheten av sådan ändring i gällande pensionsförfattningar, att

avsatta befattningshavare kunna bevaras vid intjänade pensionsförmåner.

Ehuru frågan härom kan förväntas bliva föremål för utredning på grund

av riksdagens skrivelse den 13 juni 1945, nr 348, må framhållas, att de i

7 § upptagna utvidgade bestämmelserna om mistning av tjänst såsom

skyddspåföljd vid brott synas böra medföra, att en sådan ändring av pensionsförfattningarna

blir gällande vid den tidpunkt, då förevarande förslag

skall träda i kraft. Härför talar även en annan omständighet. Om ämbetsman

dömes till avsättning eller suspension enligt 7 §, medför detta enligt

pensionsförfattningarna jämväl viss förlust av pensionsförmåner. Om

emellertid den tilltalade, innan dom avkunnats, på egen begäran entledigas

från sin tjänst, lärer liksom enligt gällande praxis någon pensionsförlust

icke inträda; och detta blir fallet även om den tilltalade, sedan han dömts

till avsättning, överklagar domen och innan den högre instansens dom meddelats

lyckas få avsked. Alt en tilltalad sålunda skall kunna befria sig från

1 Denna paragraf i SL Säö kap. i dess nya lydelse innehåller vissa bestämmelser om självständiga

ämbetsbrott.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

en i pensionsförfattningarna förutsatt påföljd av brottet är uppenbarligen

föga tillfredsställande. Vidtages den berörda ändringen i pensionsbestämmelserna

försvinner denna olägenhet.

I anledning härav underströk chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Zetterberg, vid föredragning av förslag till proposition till riksdagen (prop.

1948: 80), att han funne i hög grad önskvärt, att en ändring i pensionsförfattningarna

av den angivna innebörden snarast möjligt komme till stånd.

Frågan komme att, så snart omständigheterna det medgåve, upptagas inom

finansdepartementet.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 39) erinrade första lagutskottet,

att under förarbetena till propositionen från flera håll framhållits önskvärdheten

av att sådan ändring i nu gällande ordning genomfördes, att avsatta

befattningshavare kunde bevaras vid intjänade pensionsförmåner. I anledning

härav uttalade utskottet, att utskottet funne denna tanke behjärtansvärd

och med tillfredsställelse hälsade vad propositionen innehölle om

att frågan, så snart omständigheterna medgåve, komme att upptagas inom

finansdepartementet.

I detta sammanhang må nämnas, att 1944 års pensionsutredning i ett den

30 oktober 1948 avgivet betänkande framlagt förslag till nytt reglemente för

statens pensionsanstalt. Utredningen har därvid utgått från att i huvudsak

samma bestämmelser borde bliva gällande för icke-statliga befattningshavare

med pensionsrätt i pensionsanstalten som för statens tjänstemän och i enlighet

härmed föreslagit, att i det nya reglementet för pensionsanstalten

diskvalifikationsbestämmelser intagas, motsvarande dem som nu återfinnas i

1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente. Utredningen har emellertid

såsom sin uppfattning framhållit, att de pensioneringsgrunder, vilka för närvarande

gälla för statens tjänstemän, icke i alla avseenden äro tillfredsställande.

I yttrande över nämnda betänkande har statskontoret närmare berört pensionsutredningens

förslag i nu förevarande del. Därvid har ämbetsverket till

en början erinrat om det förut återgivna stadgande i 1947 års allmänna

tjänstepensionsreglemente, enligt vilket pension icke må tillkomma tjänsteman,

vilken genom beslut, som vunnit laga kraft, dömts till avsättning eller

till följd av tjänstefel skilts från befattning i statens tjänst eller från annan

med tjänstepensionsrätt förenad befattning eller genom lagakraftvunnet

beslut dömts till straff enligt 2 kap. 17 § strafflagen. I anslutning härtill har

statskontoret anfört följande.

Statskontoret har i annat sammanhang framhållit, att syftet med stadgandet

står i klar motsättning till de olika åtgärder, som ansetts böra vidtagas för

att bidraga till straffade personers återupprättande ävensom för att underlätta

för dessa att genom eget arbete erhålla sin försörjning. Erinras må härvid

om det uttalande, som gjordes av chefen för justitiedepartementet vid

anmälan i statsrådet av fråga om avskaffande bl. a. av den särskilda påföljden

»ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas». Departementschefen

framhöll (se prop. 1936: 190 s. 26), att det syntes honom i hög grad stötande

att samhället, som ställer anspråk på enskilda arbetsgivare att de skola

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

medverka till straffade personers återupprättande genom att i mån av möjlighet

bereda dem arbete, självt icke skall föregå med bättre exempel än

att det förklarar vissa personer — stundom för icke alltför grova förbrytelser

— för sitt återstående liv ovärdiga att nyttjas icke blott i den tjänst

vari de förbrutit sig utan över huvud i rikets tjänst.

Ett intagande av det berörda stadgandet i reglementet för statens pensionsanstalt

skulle betyda, att man inom ett vidare område inför den särskilda

livsvariga påföljd i pensionsbänseende, som tillskapats genom de statliga

reglerna, och alltså ytterligare begränsar möjligheterna för straffade personer

att erhålla pension även i senare innehavd tjänst. Statskontoret, som

förväntar att översynen av de statliga pensionsreglerna kommer att leda

till borttagandet av en så vitt syftande påföljd, föreslår, att i reglementet

för statens pensionsanstalt intages den bestämmelsen, att tjänsteman, som

dömes till avsättning eller till följd av tjänstefel skiljes från tjänsten, ej

må komma i åtnjutande av pension för denna tjänst.

Departementschefen. Frågan, huruvida ämbetsstraff och skiljande i administrativ

ordning från tjänsten i fortsättningen böra, på sätt hittills varit

fallet, medföra särskilda diskvalificerande verkningar i pensionshänseende

för statstjänstemän in. fl. och deras efterlevande eller om en ändring härvidlag

bör ske, tillhör det problemkomplex, som brukar betecknas som

frågan om pensionsrättens oantastbarhet. Riksdagen har i skrivelse den

13 juni 1945, nr 348, hos Kungl. Maj :t hemställt om utredning rörande

oantastbarhetsprincipens tillämpning i full utsträckning inom den statliga

pensioneringen, och en sådan utredning torde enligt min mening kunna

igångsättas under den närmaste framtiden. Under sådana förhållanden skulle

det i och för sig ligga nära till hands att låta anstå med ställningstagandet

till den här berörda frågan i avbidan på den blivande utredningens resultat.

Frågan har emellertid till följd av de nyligen genomförda straff lagsändringarna

aktualiserats på sådant sätt, att övervägande skäl synas tala för

att den nu upptages till prövning. Ett särskilt skäl härför är, att den ändrade

gränsdragningen i straffrättsligt hänseende mellan ämbetsbrott och

allmänna brott givit ifrågavarande pensionsbestämmelser ett ändrat sakinnehåll

och att ett provisoriskt återställande av bestämmelsernas reella innebörd

knappast kan ske genom någon förhållandevis enkel ändring i pensionsreglementena.

Vid frågans bedömande synes till en början böra beaktas, att de här berörda

bestämmelserna snarare vuxit fram som en naturlig följd av det sätt,

varpå den statliga pensioneringen överhuvud taget uppkommit, än framgått

som resultat av ett noga övervägt ställningstagande med beaktande av

de skäl, som kunna anföras för och emot dylika bestämmelser. Det bör sålunda

ihågkommas, alt pensionen intill 1900-talets början haft karaktären

av en vid varaktig arbetsoförmåga utgående lön, vilken det måste förefalla

naturligt alt indraga för den, som skildes från tjänsten. Stadgandet i § 36

regeringsformen om att de, som bekläda domarämbeten, samt alla andra

ämbets- och tjänstemän icke kunna, utan medelst rannsakning och dom,

ifrån sina innehavande sysslor av Konungen avsättas har från början uppfattats

som en garanti för lönens oantastbarhet, vilken gällde även i sådana

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

fall, då tjänstemannen till följd av ålder eller sjukdom blivit urståndsatt att

vidare tjänstgöra. För att avlägsna de olägenheter ur statsnyttans synpunkt,

som följde av att tjänsterna i viss utsträckning innehades av arbetsoförmögna

personer och uppehöllos av mindre kompetenta vikarier, medgavs emellertid

efter hand att under vissa betingelser tjänst, vars innehavare drabbats

av arbetsoförmåga, finge dubbleras genom att dittillsvarande tjänstinnehavaren

avfördes från ordinarie stat och i fortsättningen erhöll sin lön från

allmänna indragningsstaten. Betraktelsesättet att pensionen utgjorde fortsatt

lön — emeritilön — och följaktligen skulle mistas vid avsättning rubbades

icke, då en förändring inträdde i uppfattningen om grundlagsstadgandets

innebörd och med detsamma ansågs förenligt att för vissa fall införa skyldighet

att avgå mot åtnjutande av en förmån av mindre storlek än den, som

utgått under tjänstetiden. Pensionen utgjorde alltjämt formellt sett en fortsatt

lön, i det att den under tjänstetiden utgående avlöningen vid 1870-talets

löneregleringar uppdelades i lön och tjänstgöringspenningar och av dessa

förmåner lönen bibehölls vid pensionsavgång. Vid 1900-talets början blev

den vid varaktig oförmåga utgående lönen formellt ersatt med en självständig

pensionsförmån, men i enlighet med den då traditionella uppfattningen

uppställdes för pensions åtnjutande villkoret att vederbörande ej

blivit avsatt eller på grund av tjänstefel skild från tjänsten. Ett stadgande

härom intogs sålunda i 1907 års civila pensionslag efter förslag av 1899 års

pensionskommitté, som härom endast anförde att, då rätten till pension vore

en förmån, vilken omedelbarligen härledde sig från den innehavande

tjänsten, det borde vara en självklar sak, att den som gjort sig tjänsten

förlustig även skulle förlora sin rätt till pension. Villkoret har sedermera

bibehållits, i stort sett utan närmare diskussion om dess berättigande.

Sedan pensionen upphört att betraktas som lön, har ibland gjorts gällande,

att den utgör ett av staten utdelat ålderdomsunderstöd, ett slags gratifikation

grundad på trogen tjänst. Om denna uppfattning vore riktig, skulle

det självfallet framstå som fullt berättigat att undandraga den, som brustit

i trohet mot staten, pensionsförmåner. I olika sammanhang har emellertid

angivna uppfattning avvisats av statsmakterna, senast vid 1947 års allmänna

lönereglering, då det i samband med nettolönesystemets genomförande uttryckligen

framhölls, att pensionen utgjorde en förmån, till vilken tjänstemännen

hade lika god rätt som till lönen.

Till en motsatt ytterlighet har man å andra sidan gått, då man velat bebetrakta

pensionen som utbetalning av uppskjuten lön, en uppfattning som,

om den godtoges, utan vidare skulle få till följd att samtliga bestämmelser

i pensionsreglementena om viss verkan av ämbetsstraff och skiljande i administrativ

ordning från tjänsten på grund av tjänstefel borde upphävas.

Själva utgångspunkten för delta resonemang, nämligen att den under tjänstetiden

utgående lönen skulle varit högre, om pensionsrätt ej tillförsäkrats

tjänstemännen, synes kunna godtagas. Mot riktigheten av uppfattningen

att pensionen vore att betrakta som uppskjuten lön kan dock riktas den

vägande anmärkningen, att pensionen ej ens i normala ålderspensionsfall

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 193.

17

motsvarar summan av vid olika tillfällen intjänta men innehållna lönebelopp.

Bl. a. beräknas pensionen på grundval av den närmast före avgången

ur tjänst gällande slutlönen, ej på grundval av den verkliga lönen för de

olika höga tjänster vederbörande under sin tjänstetid innehaft. Pensionen

växer ej heller obegränsat med antalet tjänstår. Det kan därför konstateras,

att uppfattningen om pensionen som en i bokstavlig mening uppskjuten

lön icke överensstämmer med det verkliga förhållandet.

Enligt statens allmänna avlöningsreglemente äga innehavare av s. k. pensionsberättigande

tjänster på grund av sin anställning dels rätt till avlöningsförmåner,

dels ock pensionsrätt i den mån så följer av gällande tjänsteoch

familjepensionsbestämmelser. Av att pensionen sålunda fastslagits utgöra

en på grund av anställningen utgående, med lönen sidoordnad förmån,

som icke behöver hämta sin motivering i tanken på en uppskjuten lön eller

på en försäkring bekostad med innehållen lön, synes man varken behöva

eller böra i likhet med 1899 års pensionskommitté draga slutsatsen alt

pensionen bör följa samma regler som lönen och sålunda avstås vid avsättning

eller skiljande från tjänsten. Frågan om oantastbarhetsprincipens tilllämpning

blir i stället att bedöma med utgångspunkt från lämpligheten ur

olika synpunkter att ställa de pensionsförmåner, som skola utgå under olika

alternativa förutsättningar, i sådan inbördes relation, som uppkommer vid

en rent försäkringsteknisk beräkning. I och för sig fyller tydligen en sådan

rent matematisk norm för den inbördes avvägningen av pensionsförmånerna

högt ställda rättvisekrav. Det måste emellertid även undersökas, huruvida

andra skäl med sådan styrka tala emot en enbart på försäkringsteknisk

grund gjord avvägning, att avsteg från denna bör göras. I detta

sammanhang blir frågeställningen därför, huruvida de diskvalifikationsbestämmelser

i pensionshänseende, som nu gälla vid ämbetsstraff och administrativt

skiljande från tjänsten på grund av tjänstefel, av särskilda skäl

böra bibehållas, ehuru de strida mot förut nämnda matematiska avvägningsgrund.

Härvid ligger det uppenbarligen nära till hands att underkasta bestämmelserna

en granskning från straffrättsliga utgångspunkter.

Enligt numera vederlagen uppfattning bör straffreaktionen på ett brott

icke sträcka sig utöver vad som kan anses erforderligt ur förbättringssynpunkt

och preventiva synpunkter. Tillika gör sig med styrka gällande kravet,

att straffen skola öppet framträda som sådana och att till brotten icke

skola anknytas påföljder av olika slag, som reellt ehuru icke formellt utgöra

straff. Det kan emellertid icke förnekas, att ifrågavarande verkningar i pensionshänseende

väsentligen te sig såsom dylika påföljder, vilka i många

fall äro vida kännbarare än det egentliga straffet. Karaktären av straffpåföljd

har blivit särskilt framträdande genom den utformning ifrågavarande

bestämmelser erhållit i de civila och militära tjänstepensionsreglementen,

som trädde i kraft den 1 januari 1935, och i de därefter utfärdade pensionsförfattningarna.

Före nämnda dag inneburo bestämmelserna i ämnet endast,

all avsatt eller i administrativ ordning på grund av tjänstefel entledigad tjänsteman

försattes i samma ställning som tjänsteman i allmänhet, vilken på

2 liihang till riksdagens protokoll 1949. 1 sand. Nr I9o.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

egen begäran lämnade tjänsten; enligt 1907 års civila pensionslag utgick ej

pensionsförmån åt någondera tjänstemannen, och enligt 1920 års pensionslag

för kommunikationsverken överfördes för båda beloppet av inbetalda

pensionsavgifter till pensionsstyrelsen för grundläggande av rätt till pension

enligt bestämmelserna om pensionsstyrelsens frivilliga försäkring. Enligt

nämnda pensionsreglementen, vilka trädde i kraft den 1 juli 1935, skulle normalt

den, som avgick utan att pensionsfall förelåg, äga rätt till en efter

vissa grunder beräknad uppskjuten livränta, men för tjänsteman, som avsatts

på grund av förbrytelse i tjänsten eller entledigats på grund av tjänstefel,

skulle livränteförmånen reduceras. Det är också att märka, att en skärpning

i olika avseenden ägde rum genom ikraftträdandet av 1941 års allmänna

tjänstepensionsreglemente. Enligt detta utsträcktes bestämmelserna

om den mindre förmånliga livränterätt, som enligt vad nyss nämnts tillkom

den, som avsatts på grund av förbrytelse i tjänsten eller skilts från densamma

på grund av tjänstefel, att överhuvud taget gälla den, som avsatts eller på

grund av tjänstefel skilts från statlig eller med statlig pensionsrätt förenad

annan tjänst. Vidare bör erinras om att den, som under tjänstetiden begått

ett brott, vilket förskyllt avsättning, men efter det han lämnat tjänsten och

erhållit pension dömdes till straff enligt 2 kap. 17 § strafflagen, enligt de

tidigare bestämmelserna — även före den 1 juli 1935, då avsättning medförde

förlust av samtliga pensionsförmåner — fått behålla en tredjedel av pensionen.

Enligt 1941 års allmänna tjänstepensionsreglemente skulle däremot i

sådant fall pensionen upphöra att utgå och ersättas med en rätt till begränsad

livränteförmån. De skärpningar, som sålunda genomfördes den 1 juli

1935 och den 1 juli 1942, vidtogos mindre på grundval av några grundliga

överväganden om riktigheten i och för sig av att tillmäta avsättning m. in.

diskvalificerande verkan i pensionshänseende än med hänsyn till önskvärdheten

av att på ett ur konsekvenssynpunkt någorlunda invändningsfritt sätt

reglera spörsmålet. Eftersom pensionen för tjänsteman, som i stället för

till avsättning dömts till straff enligt 2 kap. 17 § strafflagen, i allmänhet

skulle, på sätt tidigare skett, reduceras med två tredjedelar, ansågs det

vid införandet av rätt till uppskjuten livränta erforderligt att tillämpa en liknande

reduktionsregel beträffande livräntan för att förebygga, att avsättning

i vissa fall skulle kunna försätta vederbörande i ett förmånligare, läge

än ett i dess ställe ådömt straff enligt 2 kap. 17 § strafflagen. Å andra sidan

ansågs vid tillkomsten av 1941 års allmänna tjänstepensionsreglemente otillfredsställande,

att den, som under tjänstetiden undgått upptäckt och därför

ådömdes ersältningsstraff för avsättning, skulle kunna erhålla reducerad

pension med högre belopp än den reducerade livränta, varmed vederbörande

fått åtnöjas, därest han under tjänstetiden blivit lagförd för brottet och avsatt.

Av det anförda framgår, att ifrågavarande bestämmelser i pensionsreglementena

i olika avseenden stå i strid mot gängse straffrättslig uppfattning.

De utgöra delvis en kvarleva från en tid, då pensioneringen uppfattades

på helt annat sätt än nu, och då bestämmelserna i sitt nuvarande skick härröra

från så sen tidpunkt som den 1 juli 1935 och, delvis, den 1 juli 1942,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

19

kan det knappast heller sägas att de ha hävd för sig. Då i övrigt några särskilda

skäl ej synas tala för deras bibehållande, anser jag mig efter samråd

med chefen för justitiedepartementet böra föreslå, att ifrågavarande avsteg

från grundsatsen om pensionsrättens oantastbarhet icke vidare skall göras.

Jag förordar alltså, att de bestämmelser upphävas, enligt vilka tjänstelivränta,

då sådan skall utgå, reduceras för den som avsatts eller på grund av

tjänstefel entledigats i administrativ ordning eller som i stället för till avsättning

dömts till straff enligt 2 kap. 17 § strafflagen. Jag har också funnit,

att övervägande skäl tala för upphävande av anordningen, att för sådan

person rätten till pension — rätten att komma i åtnjutande av pension respektive

att i fortsättningen åtnjuta redan beviljad pension — ersättes med

rätt till livränta då ålders-, invalid- eller sjukpensionsfall inträffar samtidigt

med avsättningen etc. eller redan inträffat dessförinnan. Svårighet skulle

uppstå att på ett rationellt sätt avgränsa de fall, i vilka pensionen skulle ersättas

med livränterätt. Påföljden skulle väl i så fall inträda vid de specifika

ämbetsbrotten och utebliva vid de allmänna brott, som icke innebära åsidosättande

av tjänsteplikt, men det bleve mera vanskligt att avgöra i vad mån

påföljden borde inträda vid de allmänna brott, som innebära åsidosättande

av tjänsteplikt; å ena sidan vore det knappast tilltalande att i förevarande

hänseende generellt behandla dessa brott på annat sätt än de specifika ämbetsbrotten,

men å andra sidan betraktas avsättning vid ifrågavarande allmänna

brott ej som straff utan som skyddsåtgärd, vilket visar sig i att

strafflagen saknar bestämmelser om att i domen skall, därest vederbörande

ej vidare innehar tjänsten, utsättas att brottet förskyllt avsättning. Att

verkningarna i pensionshänseende av ämbetsstraff m. in. begränsas till vad

som kan följa av att vederbörande nödgas lämna tjänsten vid tidpunkt, då

de allmänna förutsättningarna för rätt till pension ännu icke föreligga, kan

också sägas stå i viss överensstämmelse såväl med att någon särskild diskvalifikationsbestämmelse

ej gäller för den, som befunnits skyldig till förfarande

varå avsättning kunnat följa men jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarats

fri från ansvar, som med att intill den 1 juli 1942 straff enligt 2 kap. 17 §

strafflagen icke medförde indragning av beviljad pension. Med beaktande

av nu angivna omständigheter samt av att man såväl inom den privata pensioneringen

som i det hittillsvarande reglementet för statens pensionsanstalt

ansett sig kunna helt undvara bestämmelser om särskild påföljd i pensionshänseende

av skiljande från tjänsten på grund av tjänstefel bar jag ansett

mig böra förorda, att jämväl bestämmelserna om pensions ersättande med

livränta upphävas.

Jag anser mig även böra föreslå, att den bestämmelse uppbäves, som medför

att suspension sträcker sina verkningar till tid efter avgång ur tjänst.

För genomförande av vad sålunda förordats synas i första hand de diskvalifikationsbestämmelser

böra upphävas, som innefattas i de nu för aktiv

personal tillämpliga pensionsreglementena, nämligen 1947 års allmänna

1 jänstepensionsreglemente, 1947 års tjänstepensionsreglemente för de högre

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

kommunala skolorna, 1947 års tjänstepensionsreglemente för folkskolan

och 1947 års tjänstepensionsreglemente för arbetare. I samband därmed

böra sådana stadganden i nämnda pensionsreglementen och motsvarande familj

epensionsreglementen utgå, som innehålla hänvisningar till diskvalifikationsbestämmelserna.

Det synes naturligt att ändringarna ifråga genomföras

med verkan räknat från och med den 1 januari 1949, då straff lagsändringarna

trädde i kraft. I enlighet med vad här angivits ha inom finansdepartementet

upprättats förslag till kungörelser om ändring i berörda pensionsreglementen.

De nu angivna åtgärderna äro emellertid icke tillfyllest för att för framtiden

eliminera diskvalifikationsbestämmelsernas verkningar, utan därför

erfordras dessutom att innehållet i de tidigare utfärdade pensionsförfattningarna

undergår liknande jämkning och att särskilda föreskrifter utfärdas

för undanröjande, såvitt angår tid efter 1948 års utgång, av tidigare redan

uppkomna särskilda verkningar i tjänste- och familjepensionshänseende. Med

hänsyn till att de tidigare utfärdade diskvalifikationsbestämmelserna få anses

ha innefattat en icke ändamålsenlig reaktion mot brottsligheten och med

beaktande av att fråga här är om påföljder, vilka sträcka sig över vederbörandes

hela återstående livstid och dessutom inverka på hans efterlevandes

ställning, synes det naturligt att sådana åtgärder nu vidtagas, att ej

endast nya verkningar i pensionshänseende av avsättning etc. undvikas utan.

även redan uppkomna verkningar från och med angivna dag elimineras.

Det synes mig lämpligast att Kungl. Maj :t av riksdagen utverkar bemyndigande

att förordna om sådan omreglering av pensionsförhållandena enligt

av Kungl. Maj :t och riksdagen antagna tjänste- och familjepensionsbestäminelser,

att pensionsförhållandena från och med 1949 års ingång få det innehåll,

som skulle ha förelegat, om några diskvalifikationsbestämmelser av

här avsett slag icke varit meddelade. Det torde sålunda få ankomma på

Kungl. Maj :t att, sedan förslag i ämnet avgivits av statskontoret efter samråd

med övriga pensionsbeviljande myndigheter, meddela de bestämmelser

för omregleringen, som för angivna ändamål erfordras utöver de i det föregående

förordade ändringarna i för aktiv personal tillämpade pensionsreglementen.

Därvid bör bl. a. beaktas, att riksdagspension i några fall beviljats

avsatta tjänstemän och att denna bör i fortsättningen utgå allenast i

den mån detta är för vederbörande förmånligare än en tillämpning av vad

här förordats.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t

måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna förenämnda förslag till kungörelser,

dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t att, i huvudsaklig överensstämmelse

med vad i det föregående anförts, förordna

angående viss omreglering av pensionsförhållandena enligt

av Kungl. Maj :t och riksdagen antagna tjänste- och familjepensionsbestämmelser.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

21

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Erik Skiöld.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1949:324 Skrivelse till Konungen angående regleringen för budgetåret 1949/50 av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. a1 i texten
  2. BU 1949:39 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändring i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente, m. in. s. 1 i texten
  3. BU 1949:40 Utlåtande i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning i fråga om viss ändring i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente för riksdagens verk s. 6 i texten