Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350), m. m

1949-04-08 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1949:206, Med förslag till lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350), m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

1

Nr 206.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr

350), m. m.; given Stockholms slott den 8 april 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogat förslag till lag om fortsatt giltighet av valutalagen

den 22 juni 1939 (nr 350),

dels ock bifalla det förslag i övrigt om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj ds

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 200■

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350).

Härigenom förordnas, att valutalagen den 22 juni 19391, vilken jämlikt

lag den 28 maj 1948 (nr 247) gäller till och med den 30 juni 1949, skall äga

fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1950. 1

1 Senaste lydelse av 5 § se 1940: 613.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 1 april 1049.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och handelsdepartementen

anför chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss.

Genom valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) har Kungl. Maj :t erhållit befogenhet

att, när riksdagen ej är samlad, under vissa förutsättningar förordna

om inskränkning i olika hänseenden av förfoganderätten över utländska

betalningsmedel in. in. Under tid, då riksdagen är samlad, äger Kungl.

Maj :t enahanda befogenhet efter inhämtande av riksdagens samtycke. Lagen

gällde urspungligen till och med den 31 mars 1940 men har därefter

erhållit fortsatt giltighet, senast genom lag den 28 maj 1948 (nr 247), enligt

vilken giltighetstiden utsträckts till och med den 30 juni 1949. Genom lag

den 28 juni 1940 (nr 613) erhöll 5 § valutalagen ändrad lydelse.

Med stöd av valutalagen utfärdades efter inhämtande av riksdagens samtycke

valutaförordningen den 25 februari 1940 (nr 97). I denna förordning,

vilken jämlikt valutalagen icke gäller längre än sagda lag äger giltighet, ha

vissa ändringar genomförts genom förordningar den 17 maj 1940 (nr 348),

den 28 juni 1940 (nr 614), den 9 maj 1941 (nr 244), den 20 oktober 1944

(nr 693) och den 26 januari 1945 (nr 16).

I en den 24 februari 1949 dagtecknad, till Kungl. Maj :t ställd skrivelse

ha fullmäktige i riksbanken och styrelsen för valutakontoret anfört, att rådande

förhållanden nödvändiggjorde fortsatt giltighet av ifrågavarande lagstiftning.

Någon ändring av valutalagen hade för närvarande icke ansetts

erforderlig. I enlighet härmed hemställdes, att valutalagen måtte erhålla

förlängd giltighet, förslagsvis under ytterligare ett år eller alltså till utgången

av juni månad 1950. I

I samma skrivelse ha fullmäktige i riksbanken och styrelsen för valutakontoret

vidare föreslagit vissa ändringar i valutaförordningen. I detta hänseende

har i skrivelsen anförts följande.

Det är av väsentlig betydelse för den enskilde ur valutasynpunkt, om han

är att betrakta såsom bosatt inom Sverige (s. k. valutainlänning) eller icke.

Som bosatt här i riket anses enligt 1 § valutaförordningen, i vad angår fy
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

sisk person, svensk medborgare med fast bostad i Sverige, så ock utlänning

som haft fast bostad i Sverige sedan den 25 november 1939. Denna

bestämmelse är numera föråldrad. Tidpunkten synes böra framflyttas, förslagsvis

till den 1 januari 1947.

Frågan om lämnandet av kredit här i riket mot borgen av någon i utlandet

bosatt är icke uttryckligen reglerad i valutaförordningen. Frågan har

huvudsakligen betydelse antingen då utländskt bolag önskar finansiera investering

i Sverige genom att svenskt dotterbolag här upptager kredit mot

moderbolagets borgen i stället för att för finansieringen erforderliga medel

överföras till Sverige eller då svenskt dotterbolag endast genom krediter i

Sverige mot utländskt moderbolags borgen kan anskaffa medel för de transfereringar

till utlandet — t. ex. på grund av utdelning — som i och för sig

kunna medgivas. Valutaförordningen torde följaktligen böra kompletteras

med en bestämmelse om att riksbankens tillstånd erfordras för iklädande

av gäkl mot borgen av någon i utlandet bosatt. Ifrågavarande bestämmelse

torde kunna intagas under 6 § andra stycket som en särskild punkt mellan

nuvarande punkterna 1) och 2). Rubriken till 6—9 §§ torde vidare böra

kompletteras genom att orden »med mera» tillkomma.

Enligt 12 g valutaförordningen får »valutainlänning» icke utan riksbankens

tillstånd förfoga över honom tillhöriga utländska betalningsmedel, utländska

banktillgodohavanden och andra utländska fordringar på sådant

sätt, att hans innehav av utländska betalningsmedel, utländska banktillgodohavanden

och andra utländska fordringar därigenom förminskas. Bestämmelsen

hindrar däremot icke att »valutainlänning» säljer värdepapper han

har i utlandet till annan här i riket bosatt. Mot detta vore i och för sig intet

att invända, om icke den nu ifrågavarande möjligheten utnyttjades av personer,

som ämna emigrera, att skaffa sig tillgångar i utlandet utan tillstånd

av valutakontoret. Bestämmelserna i 12 g torde med hänsyn härtill böra

kompletteras med ett stadgande om att tillstånd erfordras för att den, som

är bosatt här i riket, skall få förminska sitt innehav av utländska värdepapper.

Om den nu ifrågasatta kompletteringen av 12 g genomföres, har

riksbanken (valutakontoret) för avsikt att tillsvidare medgiva sådant undantag

från bestämmelserna i paragrafen att fri handel tillätes med i Sverige

förvarade, härstädes börsnoterade utländska värdepapper.

Enligt 13 g första stycket må avtal om betalning annorledes än med vanliga

betalningsmedel ej träffas med mindre det följer av handelsbruk eller

annan sedvänja eller eljest betingas av omständigheterna. De understrukna

uttrycken äro vaga och det har i praktiken visat sig, att de utnyttjats för

att undvika att till Sverige hemtaga vissa inflytande utländska valutor. Det

är därför önskvärt, att de understrukna uttrycken utgå.

Underlåtenhet att fullgöra den hembudsskyldighet och deklarationsskyldighet,

varom förordnats jämlikt 10 resp. 16 gg valutaförordningen, är

straff sanktionerad enligt 19 g valutaförordningen. Användningen av straff

som tvångsmedel i dessa fall förefaller emellertid ofta mindre lämplig. Då

det synes effektivare att här använda vite för framtvingandet av de rättsplikter,

som åläggas enligt nämnda bestämmelser, torde It) och 16 §§ böra

kompletteras med stadganden, som giva riksbanken möjlighet att genom

vitesförläggande framtvinga fullgörande av hembuds- och deklarationsskyldigheten.

Vid bifall härtill bör 24 g andra stycket utvidgas att avse uttagande

även av vite som här avses.

Försök till brott mot valutaförordningen äro straffbelagda endast i så

måtto, att i 20 § stadgas att lika med olovlig utförsel i strid mot 4 § eller

olovlig införsel i strid mot 6 eller 7 § anses som försök därtill. Det har

under valutaförordningens giltighetstid ofta visat sig föreligga ett behov

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

att kunna straffa försök i vidare utsträckning än som för närvarande är

möjligt. Svårigheterna att bestämma när försök skall anses föreligga, göra

emellertid att fullmäktige och valulakontorets styrelse icke nu anse sig böra

föreslå en utvidgning av det straffbara området för försök annat än i ett

fall, som tillika är det mest praktiska, nämligen försök att genom oriktig

uppgift förskaffa sig rätt till förvärv eller föryttring av utländska betalningsmedel

eller utländska fordringar mot vederlag i svenskt mynt eller till

riksbankens tillstånd, där sådant erfordras. Fullbordat brott i dylikt avseende

är straffbelagt enligt 19 § 3) valutaförordningen. Bestämmelse om

strafförsök i fall, som här avses, torde böra införas som ett nytt stycke

under 20 §.

Enligt vad som inhämtats torde förslag komma att avlåtas till årets riksdag

om att ersätta förordningen den 3 mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel

in. in. med en ny lag i ämnet. Om så sker, torde 26 § valutaförordningen

böra undergå därav föranledd formell ändring.

I enlighet härmed ha fullmäktige i riksbanken och styrelsen för valutakontoret

hemställt, att 1, 6, 10, 12, 13, 16, 20, 24 och 26 §§ valutaförordningen

måtte ändras i huvudsaklig överensstämmelse med vad i skrivelsen

anförts. Vid skrivelsen har fogats förslag till författning i ämnet.

Enligt vid bankofullmäktiges skrivelse fogat utdrag av det hos fullmäktige

förda protokollet i ärendet hade ledamöterna herrar Björnsson, Gränebo

och Hagberg — med instämmande av herr Åkerlund — anmält skiljaktig

mening i så måtto, att de ansett att de föreslagna ändringarna av 12

och 13 §§ valutaförordningen icke borde genomföras.

Över nämnda skrivelse ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av fullmäktige

i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen, Svenska bankföreningen

och Sveriges allmänna exportförening.

Vad först angår förslaget om förlängning av valutalagens

giltighetstid har Svenska bankföreningen förklarat, att föreningen

icke ville underlåta att framhålla nödvändigheten av att vårt land så snart

som möjligt återvände till en ekonomisk politik, som möjliggjorde fria och

naturliga förhållanden på valutaområdet. Det nuvarande tillståndet vore en

hämsko på näringslivets och särskilt exportproduktionens utveckling och

hindrade affärsförbindelser med utlandet. Vid avvecklingen av de regleringsbekymmer,

som nu tyngde hela det ekonomiska livet, läte det sig emellertid

icke göra att börja med avskaffande av valutalagstiltningen. Föreningen

kunde därför icke motsätta sig förslaget om att valutalagen skulle erhålla

förlängd giltighet till utgången av juni månad 1950.

Övriga remissinstanser ha tillstyrkt eller lämnat utan erinran förslaget

om förlängning av giltighetstiden för valutalagen.

Beträffande förslaget om ä ndrin gar i v a 1 u t a f ö r o r d n i n g e n

ha fullmäktige i riksgäldskontoret meddelat, att fullmäktige icke ansåge sig

höra avgiva yttrande beträffande sagda förslag.

Bank- och fondinspektionen har anfört, alt ur de synpunkter inspektionen

hade att företräda funnes intet att erinra mot att 1, 6, 10, 12, 13, 16,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

24 och 2(1 §§ valutaförordningen erhölle den ändrade lydelse, som föresloges

i den remitterade framställningen. Vad åter angår den i 20 § sagda

förordning föreslaga ändringen, varigenom skulle införas straff för försök

till sådan gärning, som beskreves i 19 § 3) i förordningen, ville inspektionen

framhålla, att beskrivningen av ifrågavarande fullbordade brott icke

vore tillfredsställande, i det att arten av de oriktiga uppgifter, varom här

vore fråga, icke närmare angåves. Varje oriktig uppgift som föranledde att

någon finge dispositionsrätt över utländsk valuta, kunde sålunda föranleda

att straff ådömdes uppgiftslämnaren. Med hänsyn härtill ansåge inspektionen

det olämpligt att genom kriminalisering av försök till brott, som

här avsåges, ytterligare utvidga det redan nu svårbestämbara området för

sådana brott, helst som det kunde antagas att desamma icke förekomme

i så stor omfattning eller vore av sådan farlighetsgrad, att deras beivrande

representerade ett betydande samhällsintresse. Inspektionen avstyrkte därför

den ifrågasatta ändringen av 20 § valutaförordningen.

Svenska bankföreningen har anfört följande.

I fråga om de föreslagna ändringarna i valutaförordningen får föreningen

till en början framhålla, att den i 1 § föreslagna ändringen av den

relevanta tidpunkten för bestämmande av begreppet valutainlänning kan

komma att medföra konsekvenser som icke äro önskvärda. Sålunda skulle

den stora nya grupp av valutainlänningar, som därigenom uppkomme,

plötsligen komma i ett väsentligen fördelaktigare läge än tidigare i fråga

om inköp av såväl resevaluta som valutor för andra ändamål. Å andra

sidan skulle de komma i ett sämre läge än förut därigenom att de skulle

bli hembudsskyldiga beträffande utländska valutor enligt samma regler

som gälla för svenskar. Detta skulle bli särskilt besvärande för utlänningar

som måhända på grund av sin tjänst vistats i Sverige sedan 1947

års ingång. Möjligen skulle det också utlösa motåtgärder av diskriminerande

art mot svenskar i andra länder. Föreningen vill fördenskull sätta

i fråga, huruvida den i 1 § föreslagna ändringen verkligen är tillrådlig.

I 6 § valutaförordningen föreslås införande av en ny bestämmelse av

innebörd, att riksbankens tillstånd skall fordras jämväl för iklädande av

gäld mot borgen av någon i utlandet bosatt. Enligt vad föreningen har sig

bekant praktiseras det sålunda föreslagna förfaringssättet i många fall redan

nu. Föreningen anser det dock vara förenat med vissa betänkligheter

att införa en formlig bestämmelse härom i förordningen. Det torde i de

flesta fall vara för vårt land nyttig företagsamhet som finansieras genom

borgen av utlänningar, särskilt i det vanliga fall då utländskt moderbolag

ikläder sig borgen för ett svenskt dotterbolag. Det i den remitterade skrivelsen

omnämnda förfarandet, att ett utländskt moderbolag finansierar investeringar

i Sverige genom att låta det svenska dotterbolaget upptaga kredit

mot moderbolagets borgen synes föreningen icke kunna rubriceras som

något missbruk som bör stävjas. Och det kan starkt ifrågasättas om en

vägran av tillstånd till sådan kredit verkligen skulle medföra, att moderbolaget

i stället överförde för finansieringen erforderliga medel till Sverige.

Inför risken att ej vid behov få hemtaga disponibla medel, torde sådana

transaktioner icke vara särskilt lockande. Den i skrivelsen befarade risken,

att ett svenskt dotterbolag skulle kunna lämna utdelning eller eljest överföra

medel till utlandet med anlitande av här upptagna krediter, synes också

vara ett alltför speciellt fall för att motivera en lagstiftningsåtgärd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 206. 1

Vidare bör beaktas den icke ovanliga situationen, att ett svenskt dotterföretag

på basis av den utländska moderfirmans borgen träffat avtal med

en bank om diskontering av varuväxlar intill ett visst belopp under viss

tid. Sådana redan ingångna kreditavtal kunna uppenbarligen icke ensidigt

hävas av banken och böra därför under alla förhållanden undantagas från

lagstiftningen. Slutligen bör framhållas, att ett införande av den föreslagna

bestämmelsen förmodligen komme att medföra, att andra länder vidtaga

motsvarande åtgärder gentemot Sverige, något som uppenbarligen vore till

nackdel för våra internationellt förgrenade exportindustrier.

I 12 § valutaförordningen har förslagits elt tillägg av innebörd, att riksbankens

tillstånd skall erfordras för att den som är bosatt här i riket skall

få förminska sitt innehav av utländska värdepapper. Samtidigt har i skrivelsen

uttalats, att riksbanken har för avsikt att tillsvidare medgiva sådant

undantag från denna bestämmelse, att fri handel tillätes med i Sverige förvarade,

härstädes börsnoterade utländska värdepapper. Den för den föreslagna

ändringen åberopade bevekelsegrunden, nämligen att den nuvarande

möjligheten till fri handel med utländska värdepapper kan utnyttjas av

personer som ämna emigrera till att skaffa sig tillgångar i utlandet, kan i

och för sig vara riktig. Men enligt föreningens mening innebär förslaget

icke den logiska reagensen mot ett sådant missförhållande. Att på grund

därav hindra handeln med i Sverige förvarade utländska värdepapper synes

vara rätt meningslöst, då ju under alla förhållanden valutakontorets tillstånd

erfordras för att utföra dem. Och att därvid göra skillnad på härstädes

börsnoterade värdepapper och andra är ännu mer opåkallat. Vad

beträffar i utlandet förvarade utländska värdepapper borde det enligt föreningens

mening övervägas, huruvida man icke skulle kunna konnna till

rätta med de påtalade missförhållandena på ett enklare sätt genom att för

kontrollen av innehav av dylika papper anlita ett förfarande liknande det

som tillämpas i Holland och som innebär, att värdepapper få innehavas i

utlandet endast genom en valutabank som ombud. En skedd försäljning av

ett sådant värdepapper kan då icke föranleda papperets utlämnande, sa

länge valutaregleringen består. I anslutning härtill vill föreningen icke underlåta

att framhålla, att förevarande ändringsförslag är ett typiskt exempel

på den ofta och med beklagande konstaterade företeelsen, att en reglering

föder nya regleringar som icke kunnat förutses.

1 fråga om den i l.''i g första stycket föreslagna ändringen, som innebär

att sedvänja eller eljest föreliggande särskilda omständigheter icke längre

skola kunna åberopas som skäl för att emottaga betalning annorledes än

med vanliga betalningsmedel, vill föreningen endast uttala, att den nuvarande

bestämmelsen onekligen är smidig och användbar och att det synes

tvivelaktigt, huruvida de missbruk som förekommit äro sä betydelsefulla,

att de motivera den i och för sig beklagliga åtstramning som här föreslås.

Vad beträffar det i skrivelsen framlagda förslaget om att införa straff

för försök att uppsåtligen genom oriktig uppgift förskaffa sig rätt till förvärv

eller föryttring av valutor eller riksbankens tillstånd, där sådant erfordras,

vill föreningen för sin del avråda från att vidtaga eu sådan åtgärd.

Straff för försök bör överhuvud icke förekomma inom sådana brottsgrupper,

där försökskritericrna enligt sin natur äro dunkla och svåra att objektivt

konstatera. I bär avsedda fall skulle det i mänga fall vara omöjligt att

fastställa vad som utgör ett uppsåtligl försök att genom oriktiga uppgifter

förmå valutamyndighet att fatta beslut i viss riktning och vad som bottnar

i ren okunnighet. Under sådana omständigheter bör ett straffrättsligt sett

så allvarligt steg som kriminalisering av försök icke tagas, om icke särskilt

angelägna skäl föreligga därtill, något som för visso icke är fallet. Den om
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungi. Maj:ts proposition nr 206-

ständigheten, att överträdelser av valutabestämmelserna åtalas endast efter

valutakontorets medgivande, försvagar icke den här förda argumenteringen.

Slutligen vill föreningen uttala, att den tendens till skärpning av de valutareglerande

bestämmelserna, som det remitterade förslaget är ett uttryck

för, enligt bankföreningens mening är mycket beklaglig, då den i sin mån

är ägnad att alltmera försvåra den återgång till fria och naturliga förhållanden

på valutaområdet, som är en förutsättning för en lyckosam utveckling

av våra affärsförbindelser med utlandet.

Sveriges allmänna exportförening bar till en början uttalat, att det måste

i och för sig betecknas såsom beklagligt att vid nuvarande tidpunkt en ytterligare

skärpning befunnes erforderlig av en kristidsförordning, vilken

baserade sig på en lag tillkommen för att vid krig eller krigsfara eller eljest

under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden skydda vårt lands

penningväsen. Emellertid funne sig föreningen i stort sett kunna biträda

det framlagda förslaget, varvid föreningen utginge från att vid tillämpningen

av de ifrågavarande bestämmelserna skälig hänsyn i varje särskilt fall

komme att tagas till det praktiska livets krav.

Föreningen har vidare anfört:

1) En framflyttning av den tidpunkt, som skall vara avgörande för huruvida

en till Sverige inflyttad utlänning är att betrakta såsom s. k. valutainlänning,

från den 25 november 1939 till den 1 januari 1947 synes föreningen

i och för sig väl motiverad (1 § i valutaförordningen). Föreningen utgår

dock från att skälig hänsyn vid tillämpningen kommer att tagas till det i

många fall rimliga intresset hos utländska medborgare, som inflyttat till

Sverige före den 1 januari 1947, att bliva befriade från skyldighet att till

riksbanken hembjuda sina i utlandet placerade tillgångar. Det anförda gäller

ej minst sådana f. d. svenska medborgare, som i yngre år emigrerat och

förlorat sitt svenska medborgarskap men på äldre dagar återvänt till hemlandet.

2) Det föreslagna införandet i 6 § av en bestämmelse av innebörd, att tillstånd

av riksbanken skall vara erforderligt för lämnande av försträckning

emot borgen av någon som är bosatt utomlands, synes ej direkt beröra

svenska exportintressen. Handhavandet av den nya bestämmelsen, vilken

framför allt. torde komma att beröra utländska företags finansiering av dotterbolag

i Sverige, bör emellertid ske på sådant sätt, att därav träffade länder

icke föranledas till repressalier, vilka skulle kunna kännbart drabba

svenska dotterbolags verksamhet i utlandet.

3) Föreningen vill i och för sig icke motsätta sig den föreslagna kompletteringen

av 12 § med ett stadgande om att tillstånd skall erfordras för att

den, som är bosatt här i riket, skall få förminska sitt innehav av utländska

värdepapper. Härvid förut sättes givetvis, att riksbanken (valutakontoret)

fullföljer sin avsikt att medgiva sådant undantag från bestämmelserna i paragrafen,

att fri handel tillåtes med i Sverige förvarade, bärstädes börsnoterade

utländska värdepapper. Föreningen utgår vidare från att vid utflyttning

ur riket av svenska affärsmän, som vilja grunda en verksamhet i utlandet,

det ifrågavarande stadgandet kommer att tillämpas under vederbörligt

hänsyntagande till de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna.

4) Till det föreslagna borttagandet ur 13 § av uttrycket »eller annan sedvänja

eller eljest betingas av omständigheterna» ställer sig föreningen mera

tveksam. Under vissa förhållanden är det möjligt, att den nya lydelsen skulle

bliva till nackdel för exportföretagen, nämligen i de understundom inträf
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

9

fande fall då betalning måste godtagas i form av varor för att hindra infrysning

av svenska exporttillgodohavanden, för den händelse den föreslagna

ändringen likväl kommer till stånd, bör i varje fall möjlighet till dispens

i dylika särskilda fall hållas öppen.

5) Föreningen har ingen erinran emot de föreliggande förslagen om dels

införande av vitesföreläggande såsom tvångsmedel vid underlåtenhet att fullgöra

hembuds- eller deklarationsskyldighet jämlikt 10 resp. 16 §§, dels utvidgning

av det straffbara området till att avse även försök att genom oriktig

uppgift uppsåtligen förskaffa sig rätt till förvärv eller föryttring av utländska

betalningsmedel eller utländska fordringar mot vederlag i svenskt mynt

<20 §).

Föreningen har härefter förklarat att — ehuru frågan ej fölle inom de

delar av valutaförordningen, som nu vore föremål för översyn — föreningen

ville fästa uppmärksamheten på önskvärdheten av en uppmjukning av 5 §

3 mom. valutaförordningen. I nämnda moment stadgades, att tillstånd av

riksbanken erfordrades därest den, som vore bosatt här i riket, skulle verkställa

inbetalning å eller överföring till konto eller räkning, som här fördes

till förmån för någon som vore bosatt i utlandet, eller eljest verkställa betalning

till eller till förmån för i utlandet bosatt person. Denna bestämmelse

vållade ofta svårigheter för de exportföretag, som sände ut sina anställda

för tjänstgöring hos dotterbolag eller andra företag i utlandet. I sådana fall

önskade ej sällan hemmaföretaget för den anställdes räkning betala inom

Sverige regelbundet förekommande utgifter av personligt slag, såsom pensionsavgifter,

livförsäkringspremier och periodiska understöd till anhöriga.

Tillstånd till dylika betalningar syntes emellertid i praktiken lämnas enr

dast i undantagsfall, detta under motivering, att den anställde rätteligen

själv borde till Sverige remittera dylika betalningar. Med hänsyn till svårigheterna

att från vissa länder erhålla tillstånd att för dylika ändamål transferera

erforderliga belopp till Sverige syntes det föreningen, som om en revidering

av ifrågavarande paragraf vore behövlig. Fn smidigare bestämmelse

på denna punkt skulle göra det lättare för exportföretagen att kunna sända

ut kvalificerad svensk personal för tjänstgöring i utlandet.

Departementschefen. I enlighet med vad bankofullinäktige och styrelsen

för valutakontoret föreslagit torde valutalagen — vars giltighetstid utgår

den 30 juni 1949 — böra erhålla giltighet jämväl för tiden därefter. Någon

ändring i valutalagen ifrågasättes icke för närvarande. .lag förordar sålunda,

att valutalagen i sin nuvarande lydelse förlänas fortsatt giltighet under

tiden till och med den 30 juni 1950.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen ha bankofullinäktige och

styrelsen för valutakontoret hemställt om vissa ändringar i valutaförordningen.

1 § nämnda förordning har föreslagits ändrad så att den tidpunkt, som

är avgörande för huruvida en till Sverige inflyttad utlänning är att betrakta

såsom valutainlänning, framflyttas från den 25 november 1939 till den 1 januari

1947. Eu dylik ändring i fråga om valutaförordningens räckvidd sy
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungi. Maj:ts proposition nr 206.

nes motiverad med hänsyn till att åtskilliga år numera förflutit sedan valutalagstiftningen

sattes i tillämpning. Den föreslagna ändringen torde sålunda

böra genomföras.

I anledning av exportföreningens uttalande, att skälig hänsyn vid valutaförordningens

tillämpning bör tagas till det i många fall rimliga intresset

hos utländska medborgare, som inflyttat till Sverige under tiden den 25

november 1939—den 31 december 1946, att bliva befriade från skyldighet

att till riksbanken hembjuda sina i utlandet placerade tillgångar, vill jag

understryka angelägenheten av att valutalagstiftningen icke tillämpas

strängare än vad som är nödvändigt för att tillgodose syftet med denna lagstiftning.

I anslutning härtill må erinras om att riksbanken enligt 17 §'' valutaförordningen

äger medgiva befrielse från eller lindring i de skyldigheter,

som äro angivna i förordningen.

I 6 § har föreslagits införandet av en ny bestämmelse av innehåll, alt

tillstånd av riksbanken erfordras, därest den som är bosatt här i riket skall

ikläda sig gäld mot borgen av någon som är bosatt i utlandet. Enligt vad

bankföreningen upplyst har redan nu i många fall förekommit, att riksbankens

samtycke inhämtats vid kreditavtal varom här är fråga. De olägenheter

och komplikationer som enligt bankföreningens och exportföreningens

uttalanden skulle kunna uppkomma, därest den föreslagna nya bestämmelsen

upptoges i valutaförordningen, torde med en smidig tillämpning

kunna i huvudsak undvikas. Med hänsyn härtill och då den föreslagna bestämmelsen

synes erforderlig för att förhindra illojala transaktioner, tillstyrker

jag att valutaförordningen kompletteras i enlighet med det föreliggande

förslaget. Samtidigt härmed bör underrubriken närmast före 6 §

jämkas.

Något särskilt undantagsstadgande beträffande redan ingångna kreditavtal

synes icke erforderligt. Redan ianspråktagna borgensåtaganden beröras

icke av den nya bestämmelsen och i övrigt torde det ankomma på riksbanken

(valutakontoret) att utfärda sådana tillämpningsföreskrifter al

några svårigheter vid den nya bestämmelsens ikraftträdande icke uppstå.

Bankofullmäktige och styrelsen för valutakontoret ha vidare hemställt

om sådan ändring i valutaförordningen, att i 12 § upptages ett stadgande

av innebörd, att den som är här i riket bosatt icke utan riksbankens tillstånd

får förminska sitt innehav av utländska värdepapper.

Bankföreningen har mot detta förslag invänt, att såvitt angår i utlandet

förvarade utländska värdepapper de påtalade missförhållandena lättare

skulle kunna avhjälpas genom det i Holland tillämpade systemet, som innebär

att värdepapper få innehavas i utlandet endast genom valutabank såsom

ombud. Emellertid torde detta system — som enligt uppgift från valutakontoret

närmare övervägts i samband med framläggandet av de nu

föreliggande förslagen till ändringar i valutaförordningen — vara förhållandevis

omständligt och innebära ett mera omfattande ingripande än som är

erforderligt i förevarande fall. Med hänsyn härtill och då anledning icke

torde föreligga att i detta hänseende genomföra en åtskillnad mellan i Sverige

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

och i utlandet förvarade utländska värdepapper tillstyrker jag det förslag

till ändring av 12 g, som framlagts av bankofullmäktige och styrelsen för

valutakontoret. Jag får i detta sammanhang erinra om att, därest den föreslagna

bestämmelsen genomföres, riksbanken har för avsikt att tillsvidare

medgiva fri handel med i Sverige förvarade, härstädes börsnoterade utländska

värdepapper.

Enligt 13 § första stycket valutaförordningen i dess nuvarande lydelse

må avtal om betalning annorledes än med vanliga betalningsmedel ej träffas

»med mindre det följer av handelsbruk eller annan sedvänja eller eljest

betingas av omständigheterna». Denna bestämmelse föreslås skärpt på så

sätt att avtal om betalning annorledes än med vanliga betalningsmedel icke

må träffas såvitt ej annat följer av handelsbruk. Då den hittills gällande

bestämmelsen synes alltför vittomfattande och enligt uppgift från valutakontoret

varit till hinder vid dess arbete att säkerställa, att till Sverige i

största möjliga utsträckning hemtoges intjänta utländska valutor, torde

den föreslagna skärpningen böra komma till stånd. Jag vill erinra om att

möjlighet föreligger för riksbanken att med stöd av 17 § valutaförordningen

bevilja dispens jämväl från bestämmelserna i 13 §.

I förslaget av bankofullmäktige och styrelsen för valutakontoret ha därjämte

upptagits nya stadganden om rätt för riksbanken att förelägga vite

vid underlåtenhet att fullgöra viss hembuds- eller uppgiftsskyldighet, varom

i 10 resp. 16 g förmäles. Även dessa förslag, som icke föranlett någon

erinran från remissinstansernas sida, anser jag mig böra godtaga.

Slutligen ha bankofullmäktige och styrelsen för valutakontoret hemställt

om en utvidgning av bestämmelserna i 20 § om straff för försök. Det är

givet att vissa betänkligheter kunna anföras mot detta förslag. Emellertid

har erfarenheten visat behovet av att kriminalisera försök att genom orik
-

tiga uppgifter förskaffa sig rätt till förvärv eller föryttring av utländska betalningsmedel

eller utländska fordringar mot vederlag i svenskt mynt eller

riksbankens tillstånd, där sådant erfordras. Det bör även framhållas att,

därest straffbestämmelserna utvidgas på föreslaget sätt, stadgandet i 24 g

första stycket erbjuder en viss garanti för att åtal icke anhängiggöres i andra

fall än då så bör ske; i nämnda författningsrum stadgas att åtal icke må

anhängiggöras annat än efter angivelse av riksbanken. Vid nu angivna förhållanden

och med beaktande jämväl av att exportföreningen i sitt remissyttrande

uttryckligen förklarat sig icke hava någon erinran mot den föreslagna

utvidgningen av straffbestämmelserna anser jag mig — om än med

tvekan — kunna godtaga förslaget.

Exportföreningen har i sitt remissyttrande understrukit önskvärdheten av

att 5 g 3 mom. valutaförordningen uppmjukades i syfte att möjliggöra för

exportföretag att verkställa utbetalningar här i landet för personer, tjänstgörande

hos dotterbolag eller andra företag i utlandet. Då emellertid enligt

vad från valutakontoret under hand framhållits dispens kan beviljas för

dylika utbetalningar, torde någon ändring av valutaförordningen i nu ifrågavarande

hänseende icke vara påkallad. Jag vill tillägga atl jag härvid lör
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

utsätter, att dispens i erforderlig omfattning meddelas i sådana fall då

svårigheter föreligga att transferera de erforderliga beloppen från det främmande

landet till Sverige.

I enlighet med vad i det föregående anförts ha inom finansdepartementet

upprättats förslag till

1) lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) samt

2) förordning om ändring i valutaförordningen den 25 februari 1940 (nr

97).

Av dessa författningsförslag — vilka torde såsom bilaga1 få fogas vid statsrådsprotokollet

för denna dag — torde det förstnämnda böra underställas

lagrådets granskning.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över nyssnämnda förslag till lag om fortsatt giltighet av valutalagen

den 22 juni 1939 (nr 350) måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Erik Skiöld. 1

1 Av de i bilagan upptagna författningsförslagen har förslaget till lag om fortsatt giltighet

av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350), som är likalydande med det vid propositionen fogade

lagförslaget, här uteslutits.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

13

Bilaga.

Förslag

till

förordning om ändring i valutaförordningen den 25 februari

1940 (nr 97).

Härigenom förordnas, att 1, 6, 10, 12, 13, 16, 20, 24 och 26 §§ samt underrubriken

till 6—9 §§ valutaförordningen den 25 februari 19401 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Gällande lydelse.

1

I denna--— svenskt mynt.

Såsom bosatt här i riket anses enligt

denna förordning, i vad angår

fysisk person, svensk medborgare

med fast bostad i Sverige, så ock utlänning,

som haft fast bostad i Sverige

sedan den 25 november 1939. Juridisk

person skall anses vara bosatt

i det land, där styrelsen har sitt säte

eller, om styrelse icke finnes, där

huvudkontoret är beläget.

Om införsel av betalningsmedel och

värdepapper, så ock om försäljning

av värdepapper.

6

Betalningsmedel så — — — till

riket.

Tillstånd av riksbanken vare ock

erforderligt, därest

1) den, som är bosatt här i riket,

skall, i annat fall än i första stycket

avses, direkt eller genom annans förmedling

mottaga betalning från någon,

som är bosatt i utlandet, eller 1

1 Senaste lydelse se beträffande 6, 13 och

beträffande 16 och 24 §§ 1945:16.

Föreslagen lydelse.

§•

I denna---svenskt mynt.

Såsom bosatt här i riket anses enligt

denna förordning, i vad angår

fysisk person, svensk medborgare

med fast bostad i Sverige, så ock utlänning,

som haft fast bostad i Sverige

sedan den 1 januari 19\7. Juridisk

person skall anses vara bosatt

i det land, där styrelsen har sitt säte

eller, om styrelse icke finnes, där

huvudkontoret är beläget.

Om införsel av betalningsmedel och

värdepapper, så ock om försäljning

av värdepapper med mera.

§•

Betalningsmedel så — — -—■ till

riket.

Tillstånd av riksbanken vare ock

erforderligt, därest den, som är bosatt

här i riket, skall

1) direkt eller genom annans förmedling,

i annat fall än i första stycket

avses, mottaga betalning från någon,

som är bosatt i utlandet;

26 §§ 1944: 693, beträffande 10 § 1940: 348 samt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Ma[:ts proposition nr 206.

Gällande lydelse.

2) den, som är bosatt här i riket,

skall ikläda sig gäld till någon som

är bosatt i utlandet, där ej fråga är

om ingående av köpeavtal på inom

branschen allmänt tillämpade köpevillkor

eller om vidtagande av därmed

jämförliga åtgärder.

10

Utländska betalningsmedel — —

— valutalagen sägs.

I fråga —--såsom innehavare.

Yppas vid---mening, mel
lanmeningen.

12

Ändå att---under c) sägs.

Vad sålunda är stadgat skall äga

motsvarande tillämpning i fråga om

andra utländska fordringar än banktillgodohavanden,

där fordringarna

tillhöra någon här i riket bosatt.

13

Här i riket bosatt, som gentemot

utlandet äger rätt att kräva betalning

eller som ådragit sig betalningsskyldighet

gentemot utlandet, må ej

medgiva anstånd med eller uppskjuta

betalningen eller träffa avtal om betalning

annorledes än med vanliga

betalningsmedel med mindre det följer

av handelsbruk eller annan sedvänja

eller eljest betingas av omständigheterna.

Föreslagen lydelse.

2) lämna f örsträckning mot säkerhet

av borgen av någon, som är bosatt

i utlandet; eller

3) ikläda sig gäld till någon som är

bosatt i utlandet, där ej fråga är om

ingående av köpeavtal på inom branschen

allmänt tillämpade köpevillkor

eller om vidtagande av därmed

jämförliga åtgärder.

Utländska betalningsmedel — —

— valutalagen sägs.

I fråga----såsom innehavare.

Yppas vid---mening, mel
lanmeningen.

Underlåter någon att fullgöra skyldighet,

som i första stycket sägs, äger

riksbanken förelägga honom lämpligt

vite.

§•

Ändå att---under c) sägs.

Vad sålunda är stadgat skall äga

motsvarande tillämpning i fråga om

andra utländska fordringar än banktillgodohavanden,

så ock beträffande

utländska värdepapper, där fordringarna

eller värdepapperen tillhöra någon

här i riket bosatt.

§•

Här i riket bosatt, som gentemot

utlandet äger rätt att kräva betalning

eller som ådragit sig betalningsskyldighet

gentemot utlandet, må ej

medgiva anstånd med eller uppskjuta

betalningen eller träffa avtal om betalning

annorledes än med vanliga

betalningsmedel, såvitt ej annat följer

av handelsbruk.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 206-

15

Gällande lydelse.

Ej heller--— -— liknande åtgär
der.

16

En var — — — gentemot utlandet.

Den som, —--bosatt person.

I förpliktelse,----eller guld
mynt.

Där så erfordras för nödig upplysnings

vinnande, äger riksbanken vid

lämpligt vite förelägga uppgiftsskyldig

att för riksbanken eller den, som

handlar å riksbankens vägnar, tillhandahålla

sina handelsböcker jämte

därtill hörande handlingar.

20

Lika med---försök därtill.

24

Brott mot — — — allmän domstol.

Det ankommer på vederbörande

länsstyrelse att på framställning av

riksbanken, efter prövning av förekommande

förhållanden, förordna

om uttagande av vite, som i 16 §

fjärde stycket sägs.

Föreslagen lydelse.

Ej heller---liknande åtgär
der.

§•

En var — — — gentemot utlandet.

Den som,---bosatt person.

I förpliktelse,---eller guld
mynt.

Underlåter någon att fullgöra uppgiftsskyldighet

varom ovan sägs, äger

riksbanken förelägga honom lämpligt

vite. Riksbanken äger jämväl, där så

erfordras för nödig upplysnings vinnande,

vid lämpligt vite förelägga

uppgiftsskyldig att för riksbanken eller

den, som handlar å riksbankens

vägnar, tillhandahålla sina handelsböcker

jämte därtill hörande handlingar.

§•

Lika med —--försök därtill.

Vad i 19 § är stadgat angående

straff för den som uppsåtligen genom

oriktig uppgift förskaffar sig

rätt eller tillstånd, som avses i nämnda

paragraf under 3), skall äga tilllämpning

jämväl beträffande den

som uppsåtligen genom oriktig uppgift

försöker skaffa sig sådan rätt eller

sådant tillstånd.

§•

Brott mot — — — allmän domstol.

Det ankommer på vederbörande

länsstyrelse att på framställning av

riksbanken, efter prövning av förekommande

förhållanden, förordna

om uttagande av vite, som i 10 §

fjärde stycket eller 16 § fjärde stycket

sägs.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 206-

Gällande lydelse. Föreslagen lydelse.

26 §.

I fråga om de i 4 §, 6 § första stycket

och 7 § meddelade förbud skall

vad i förordningen den 3 mars 1916

om straff för olovlig varuutförsel

in. m. och lagen den 8 juni 1923 om

straff för olovlig varuinförscl är om

beslag och tillsyn stadgat äga motsvarande

tillämpning; dock att undersökning

å person må å ort och i

den ordning, som i sagda förordning

och lag stadgas, företagas närhelst

anledning därtill föreligger.

Där det —--postverkets vård.

I fråga om de i 4 §, 6 § första stycket

och 7 § meddelade förbud skall

vad i gällande författningar om straff

för olovlig varuutförsel eller varuinförsel

är stadgat angående beslag och

tillsyn äga motsvarande tillämpning;

dock att undersökning å person må

å ort och i den ordning, som i nämnda

författningar stadgas, företagas

närhelst anledning därtill föreligger.

Där det---postverkets vård.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

17

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 8 april

1949.

Närvarande:

justitieråden Gei jer,

Dahlman,

Lech,

regeringsrådet Quensel.

Enligt lagrådet den 6 april 1949 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i statsrådet den 1 april 1949, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22

juni 1939 (nr 350).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen i finansdepartementet, hovrättsrådet Henning Nitelius.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

tf

Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 206.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet ä

Stockholms slott den 8 april 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och handelsdepartementen

anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets

den 8 april 1949 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 1 april

1949 remitterade förslaget till lag om fortsatt giltighet av valutalagen den

22 juni 1939 (nr 350).

Föredraganden anför.

Lagrådet har lämnat förslaget till lag om fortsatt giltighet av valutalagen

utan erinran. Detta förslag torde genom proposition böra föreläggas riksdagen

till antagande.

Samtidigt härmed bör framställning göras till riksdagen om bemyndigande

för Kungl. Maj :t att meddela förordnande som avses i 1 § valutalagen

i överensstämmelse med det förslag till förordning om ändring i valutaförordningen

den 25 februari 1940 (nr 97), som fogats vid statsrådsprotokollet

den 1 april 1949.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa att Kungl.

Maj :t måtte föreslå riksdagen att

dels antaga nyssnämnda förslag till lag om fortsatt giltighet

av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350),

dels ock medgiva, att Kungl. Maj:t må meddela förordnande

som avses i 1 § valutalagen i överensstämmelse med

det förslag till förordning om ändring i valutaförordningen

den 25 februari 1940 (nr 97), som fogats vid statsrådsprotokollet

den 1 april 1949.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Erik Berggren.

497453. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1949.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1949:356 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 a1 i texten