Med förslag till förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt på grund av 1949 års taxering
13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1949:218, Med förslag till förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt på grund av 1949 års taxering
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 218.
1
Nr 218.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående
skatt på grund av 1949 års taxering; given Drottningholms
slott den 11 november 1949.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till förordning om särskilt anstånd med inbetalning
av kvarstående skatt på grund av 1949 års taxering.
GUSTAF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås att liknande anståndsregler, som gällt beträffande
kvarstående skatt på grund av 1948 års taxering, skola gälla med avseende
å kvarstående skatt på grund av taxeringen innevarande år. Sålunda föreslås
att den kvarstående skatt, som förfaller till betalning under uppbördsterminen
i mars 1950, i stället skall få gäldas under terminen i maj 1950.
Vidare föreslås att den kvarstående skatt, som förfaller till betalning under
majterminen, i stället skall få erläggas under uppbördsterminen i september
1950. I enlighet härmed föreslås därjämte att, om skattskyldig har att
vidkännas löneavdrag, det skattebelopp som förfaller till betalning under
majterminen skall fördelas a utbetalningstillfällena under januari—april
månader samt att det skattebelopp, som förfaller till betalning under terminen
i september, uppdelas på utbetalningstillfällena under maj—augusti
månader.
1 Bihang till riksdagens protokoll 19U0. i samt. Nr 218.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 218.
Förslag
till
förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående
skatt på grund av 1949 års taxering.
Härigenom förordnas, med ändring av vad i motsvarande hänseenden är
i uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896) stadgat, att beträffande
kvarstående skatt på grund av 1949 års taxering följande bestämmelser
skola gälla.
1 §•
På grund av 1949 års taxering påförd kvarstående skatt, som enligt uppbördsförordningen
förfaller till betalning under uppbördsterminen i mars
1950, skall i stället inbetalas under uppbördsterminen i maj sistnämnda år
och sådan kvarstående skatt, som enligt nämnda förordning förfaller till
betalning under uppbördsterminen i maj 1950, skall i stället inbetalas under
uppbördsterminen i september samma år.
Utan hinder av vad nyss är stadgat må dock skattskyldig, för vilken löneavdrag
icke skall ske, inbetala skatten å eljest stadgad tid.
2 §•
Löneavdrag för gäldande av kvarstående skatt, varom i 1 § förmäles, skall
verkställas, såvitt angår skatt som skall inbetalas under uppbördsterminen
i maj 1950, under tiden från och med januari till och med april samma
år samt, såvitt angår skatt som skall inbetalas under uppbördsterminen
i september 1950, under tiden från och med maj till och med augusti
samma år.
3 §•
Anteckning om inbetalning av kvarstående skatt på grund av 1949 års
taxering skall verkställas å uppbördskort samt restlängd över ogulden sådan
skatt upprättas efter utgången av uppbördsterminerna i maj och september
1950.
4 §•
Kungl. Maj :t äger, där så prövas oundgängligen erforderligt, beträffande
viss grupp eller vissa grupper av skattskyldiga föreskriva avvikelser från
vad i denna förordning är stadgat.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1950.
Kungi. Maj:ts proposition nr 218.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Drottningholms slott den 11
november 1949.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,
Vougt, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om särskilt
anstånd med inbetalning av kvarstående skatt på grund av 1949 års
taxering samt anför därvid följande.
Enligt 36 § uppbördsförordningen skall annan kvarstående skatt än fastighetsskatt,
skogsvårdsavgifter och vissa annuiteter förfalla till betalning,
om skattens belopp uppgår till högst tjugu kronor, under uppbördsterminen
i mars månad året näst efter taxeringsåret samt, om skattens belopp överstiger
tjugu kronor, med lika belopp under vardera av uppbördsterminerna i
mars och maj månader förstnämnda år; dock att belopp, som skall förfalla
under den senare terminen, skall avrundas till närmast lägre hela antal
kronor, därvid återstoden skall förfalla under den förra terminen.
Genom förordningen den 17 december 1948, nr 761, meddelades vissa
särskilda bestämmelser med avseende å den kvarstående skatten på grund
av 1948 års taxering. Sålunda stadgades att den kvarstående skatt, som
förfölle till betalning under uppbördsterminen i mars 1949, i stället finge
gäldas under terminen i maj 1949 och att den kvarstående skatt, som föriölle
till betalning under maj terminen, i stället skulle få erläggas under
uppbördsterminen i september 1949. I enlighet därmed skulle, om skattskyldig
hade att vidkännas löneavdrag för gäldande av kvarstående skatt, det
skattebelopp, som törfölle till betalning under majterminen, fördelas på uthetalningstillfällena
under januari—april månader och det skattebelopp,
soin förfölle till betalning under terminen i september, uppdelas på utbetalningstillfällena
under maj—augusti månader.
Förslag till sistnämnda bestämmelser förelädes 1948 års riksdag (höstsessionen)
i proposition nr 319. Såsom framgår av det vid propositionen
fogade statsrådsprotokollet, hade länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,
Kalmar, Kristanstads, Malmöhus, Göteborgs och Bobus, Värmlands,
Jämtlands, Västernorrlands samt Norrbottens län inkommit med vissa från
de lokala skattemyndigheterna infordrade uppgifter beträffande slutlig och
kvarstående skatt, respektive för mycket erlagd preliminär skatt enligt
1948 års taxering i ett antal kommuner inom respektive län. Av dessa uppgifter
framgick, att i de ifrågavarande kommunerna summan av den kvar
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 218.
stående skatten enligt nämnda års taxering betydligt översteg den för mycket
erlagda preliminära skatten. Den kvarstående skatten utgjorde i procent
av den slutliga skatten i genomsnitt för jordbrukare 51 procent (högst
77 och lägst 13 procent), för rörelseidkare 32 procent (högst 89 och lägst
3 procent), för löntagare 15 procent (högst 42 och lägst 2 procent) samt
för andra inkomsttagare 27 procent (högst 98 och lägst 3 procent). Den
för mycket erlagda preliminärskatten utgjorde i procent av den slutliga
skatten i genomsnitt för jordbrukare 8 procent (högst 80 och lägst 0,6 procent),
för rörelseidkare 7 procent (högst 96 och lägst 0,7 procent), för löntagare
4 procent (högst 60 och lägst 1 procent) samt för andra inkomsttagare
12 procent (högst 203 och lägst 0,i procent). — Det må anmärkas,
att nyssnämnda procentsiffror framkommit genom att summa kvarstående
skatt respektive summa för mycket erlagd preliminärskatt satts i relation
till summa slutlig skatt för hela gruppen inkomsttagare och alltså icke i relation
till summa slutlig skatt för allenast dem inom gruppen, som påförts
kvarstående skatt respektive erlagt för hög preliminärskatt.
I skrivelse den 8 november 1949 ha 19i9 års uppbördssakkunniga anmält,
att de till behandling upptagit spörsmålet, huruvida beträffande kvarstående
skatt på grund av 1949 års taxering behov kunde föreligga av liknande
särskilt anstånd med inbetalningen, som gällt beträffande kvarstående
skatt på grund av 1948 års taxering. De sakkunniga ha därvid åberopat
en vid skrivelsen fogad, av de sakkunniga upprättad promemoria i
ämnet.
I promemorian ha de sakkunniga anfört, att de hos nyssnämnda tio
länsstyrelser hemställt om införskaffande av liknande uppgifter som år
1948 från vissa lokala skattemyndigheter. De sakkunniga hade därvid
tillika anhållit om länsstyrelsernas uttalanden, huruvida det vore påkallat
att även med avseende å kvarstående skatt enligt 1949 års taxering meddela
särskilda bestämmelser om utsträckning av betalningstiden.
Det inkomna siffermaterialet har av de sakkunniga sammanställts och
kommenterats i promemorian. Av densamma kan följande inhämtas.
Skillnaden mellan den sammanlagda preliminära skatten (varmed i förevarande
sammanhang avses erlagd samt uppdebiterad A-skatt ävensom debiterad
B- och C-skatt) och den sammanlagda slutliga skatten inom de undersökta
kommunerna motsvarar 14 procent av den slutliga skatten och
16 procent av den preliminära skatten.
Den sammanlagda preliminära skatten i hela riket för år 1948 uppgår
enligt riksräkenskapsverkets uppgift till 3 264 milj. kronor. Någon uppgift
om den sammanlagda slutliga skatten enligt 1949 års taxering har
ännu icke stått att få. Efter nyssnämnda procenttal 16 skulle emellertid
det för hela riket sammanlagda skillnadsbeloppet mellan den slutliga och
den preliminära skatten kunna approximativt angivas till i runt tal 500
milj. kronor.
De sakkunniga ha till jämförelse omnämnt, att skillnaden mellan den
slutliga skatten enligt 1948 års taxering och den preliminära skatten för år
Kungl. Maj.ts proposition nr 218.
5
1947 uppgick till 668 milj. kronor, motsvarande 18,5 procent av den slutliga
och 23 procent av den preliminära skatten.
I promemorian redovisa de sakkunniga jämväl en närmare undersökning
rörande den kvarstående och den överskjutande preliminära skatten enligt
1949 års taxering för de olika inkomsttagaregrupperna inom de undersökta
kommunerna. Därav framgår att den kvarstående skatten utgör i procent
av den slutliga skatten i genomsnitt för jordbrukare 55 procent (högst 100
och lägst 29), för rörelseidkare 43 procent (högst 76 och lägst 27), för löntagare
som äro samtaxerade med andre maken 23 procent (högst 51 och
lägst 2), för övriga löntagare 17 procent (högst 37 och lägst 10) samt för
andra skattskyldiga 52 procent (högst 100 och lägst 21). Genomsnittssiffran
för samtliga inkomsttagaregrupper är 27 procent (högst 100 och
lägst 2). -— Den för mycket erlagda preliminärskatten utgör i procent av
den slutliga skatten i genomsnitt för jordbrukare 72 procent (högst 527 och
lägst 1), för rörelseidkare 50 procent (högst 1 984 och lägst 3), för löntagare
som äro samtaxerade med andre maken 15 procent (högst 95 och
lägst 4), för övriga löntagare 17 procent (högst 45 och lägst 8) samt för
andra skattskyldiga 60 procent (högst 4 139 och lägst 13). Genomsnittssiffran
för samtliga inkomsttagaregrupper är även här 27 procent (högst
4 139 och lägst 1).
Det är att märka, att de nämnda procenttalen framkommit genom en
jämförelse mellan, å ena sidan, summa kvarstående skatt respektive summa
överskjutande preliminärskatt och, å andra sidan, summa slutlig skatt för
sådana skattskyldiga, som påförts kvarstående skatt respektive erlagt för
hög preliminär skatt. Detta innebär att procenttalen icke äro fullt jämförbara
med de procenttal, som finnas angivna i propositionen nr 319 till 1948
års riksdag och som här inledningsvis återgivits. De sakkunniga ha emellertid
från det av dem införskaffade materialet framräknat även procenttal,
jämförbara med dem i sistnämnda proposition angivna. Resultatet framgår
av följande tablå.
Slutlig skatt1
_
Kvarstående
skatt
Överskjutande
preliminär skatt
1948
1949
i %
av slutlig skatt (kol. 2
resp. kol. 3)
1948
1949
1948
1949
1.
2.
3.
4.
5.
(1. | 7.
Jordbrukare................
5 535 331
4 905 912
51
44-5
8
13-5
Rörelseidkare...............
22 448 157
13 200 885
32
33
7
12
Löntagare..................
61 959 823
65 532 899
In
14
4
4
Övriga skattskyldiga........
6 836 627
7 376 160
27
40
12
13
Summa
!N> 77!) 988
91 015 850
22
20-5
(i
(i
1 Uppgifterna för 1948 och 1949 äro icke fullt jämförbara beträffande kol. 2 och 3, eftersom
de undersökta kommunerna icke helt sammanfalla för de båda åren. De i kol. 4—7 angivna
procenttalen torde däremot kunna godtagas som grundval för en jämförelse av uppbördsutfallet
fiir de båda åren.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 218.
Från promemorian kan vidare inhämtas, att antalet skattskyldiga, som
ha att erlägga kvarstående skatt, i de undersökta kommunerna uppgår till
70 procent av samtliga skattskyldiga inom samma kommuner. Den kvarstående
skatten uppgår i medeltal till 235 kronor för varje skattskyldig,
som har att erlägga sådan skatt, medan den genomsnittliga slutliga skatten
uppgår till 871 kronor. För skattskyldiga inom de särskilda inkomsttagargrupperna
uppgår den kvarstående skatten i medeltal till (inom parentes
angives motsvarande medeltal för den slutliga skatten): för jordbrukare
429 kronor (775 kronor), för rörelseidkare 741 kronor (1 706 kronor), för
löntagare som samtaxerats med andre maken 185 kronor (819 kronor),
för övriga löntagare 136 kronor (798 kronor) och för andra skattskyldiga
433 kronor (831 kronor).
I promemorian har framhållits, att ett närmare studium av det tillgängliga
undersökningsmaterialet gåve vid handen, att källskatteuppbörden under
år 1948 givit ett bättre resultat än under år 1947 i så måtto, att den
sammanlagda kvarstående skatten kunde beräknas ha nedgått avsevärt. Såvitt
gällde de enskilda skattedragarna hade den kvarstående skatten i de
undersökta kommunerna i genomsnitt ävenledes nedgått i förhållande till
den slutliga skatten, under det att förhållandet mellan den överskjutande
preliminära skatten och den slutliga skatten vore ungefär oförändrat.
I promemorian anföres därefter följande.
Uppbördssakkunniga hava i annat sammanhang låtit verkställa vissa uppbördsstatistiska
undersökningar. Sålunda hava bl. a. några få uppbördsdistrikt
(ett taxeringsdistrikt i Solna stad samt en mindre landsortskommun
i vardera Malmöhus län och Västmanlands län) varit föremål för en
mera ingående bearbetning. Uppdelning har därvid skett mellan skattskyldiga
med preliminär A-skatt och skattskyldiga med preliminär B-skatt. Vid
dessa undersökningar har man bl. a. kunnat konstatera, att skillnaden mellan
preliminär och slutlig skatt är avsevärt större beträffande de skattskyldiga,
som påförts preliminär B-skatt, än beträffande skattskyldiga med
preliminär A-skatt. Såvitt gäller de skattskyldiga med preliminär A-skatt
har det vidare visat sig, att de största kvarstående skatterna, procentuellt
sett, återfinnas hos skattskyldiga med biinkomster, skattskyldiga med oregelbundna
inkomster, särskilt s. k. provisionsför sälj are, samtaxerade skattskyldiga,
skattskyldiga, som erhållit befrielse från eller nedsättning av
skatteavdrag på grund av s. k. existensminimum, samt skattskyldiga, som
blivit skönstaxerade utan ledning av deklaration eller beträffande vilka felaktigheter
vid taxeringen kunnat konstateras. Sistnämnda kategori återfinnes
även bland skattskyldiga med överskjutande preliminär skatt. Dessa
skattskyldiga utgöras eljest huvudsakligen av personer, som haft arbetsanställning
endast under en del av inkomståret, beroende antingen på arbetenas
säsongbetonade karaktär eller på att arbetsanställning tillträtts eller
frångåtts under året. Nämnda förhållanden hava även tidigare varit kända
men blivit ytterligare belysta genom de verkställda undersökningarna.
Promemorian innefattar även en redogörelse för vad länsstyrelserna och
de lokala skattemyndigheterna anfört i avseende å behovet av den ifrågasatta
anståndslagstiftningen in. in. Följande må här återgivas.
Av de tio länsstyrelser, från vilka yttranden inhämtats, ha nio förklarat
Kungl. Maj:ts proposition nr 218. 7
sig vilja förorda eller i allt fall icke motsätta sig ett särskilt anstånd med
inbetalningen av kvarstående skatt enligt 1949 års taxering. Endast länsstyrelsen
i Värmlands län har förklarat sig icke kunna tillstyrka bestämmelser
av sådan innebörd. Även flertalet lokala skattemyndigheter har uttalat
sig för det ifrågasatta anståndet.
Av yttrandena må följande här återgivas.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har framhållit, att man vid en bedömning
av frågan om utsträckning av tiden för erläggande av den kvarstående
skatten givetvis måste konstatera de olägenheter, ett dylikt generellt anstånd
skulle medföra, särskilt för arbetsgivarna. Då man emellertid hade grundad
anledning antaga, att en dylik förskjutning av uppbördsterminerna i fortsättningen
icke skulle behöva komma i fråga, ville länsstyrelsen för sin del
icke motsätta sig, att för inbetalning av kvarstående skatt nästkommande år
utfärdades bestämmelser motsvarande dem som gällt innevarande år.
Länsstyrelsen i Kalmar län, som icke ansett sig kunna förorda ett generellt
anstånd, har anfört:
Även om orsaken till den bristande överensstämmelsen mellan preliminär
och slutlig skatt i ett flertal fall är att söka hos de skattskyldiga själva, som
därigenom erhållit ett icke avsett skatteuppskov, så är dock det nuvarande
uppbördssystemet alltjämt behäftat med vissa brister, vilka i sin mån bidragit
till uppkomsten av den bristande överensstämmelsen. I de fall, då den
kvarstående skatten uppgår till mera betydande belopp, torde i varje fall
löntagarna med all sannolikhet komma att beredas svårigheter att gälda
skatten under de fastställda uppbördsterminerna. Skulle dessutom en konjunkturförsämring
inträda under uppbördsåret, bliva dessa olägenheter än
större för den skattskyldige. Beträffande kategorierna jordbrukare och rörelseidkare
är länsstyrelsen av den uppfattningen, att då ifrågavarande skattskyldiga
i stor utsträckning avsiktligt föranlett, att den preliminära skatten
blivit för lågt beräknad, det icke föreligger några skäl till ändring av fastställda
uppbördsterminer. Vidare föreligger beträffande nu nämnda skattskyldiga
icke samma behov av hänsynstagande till skatteförmågan som beträffande
löntagare.
Vidkommande löntagarna, så har ovan framhållits, att orsakerna till den
bristande överensstämmelsen delvis äro att hänföra till brister i uppbördssystemet,
vilka brister kan förväntas delvis komma att avhjälpas genom den
översyn av uppbördssystemet, som nu pågår. Då det icke låter sig göra att
från anstånd undantaga sådana löntagare, som avsiktligt underlåtit att medverka
till att bästa möjliga överensstämmelse mellan preliminär och slutlig
skatt kunnat uppnås, synes ett betalningsanstånd för dessa lämpligen icke
kunna göras beroende av orsaken till den uppkomna differensen. Med hänsyn
till ovan angivna bristande överensstämmelse mellan preliminär och
slutlig skatt samt det stora antalet skattskyldiga av nu ifrågavarande kategori,
som beröres, är länsstyrelsen av den uppfattningen, att behov föreligger
av en förlängning av betalningstiden för den kvarstående skatten beträffande
nu nämnda skattskyldiga.
Då det emellertid får anses uteslutet, att ytterligare belasta de lokala
skattemyndigheterna med det merarbete, som ett ansökningsförfarande jämlikt
56 § uppbörds förord ningen skulle medföra, får länsstyrelsen föreslå, alt
det erforderliga anståndet med erläggande av den kvarstående skatten enligt
1949 års taxering gives enahanda former som under år 1949 med den här
ovan föreslagna begränsningen.
8
Kungi. Maj.ts proposition nr 218.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har i sitt yttrande framhållit, att
proportionen mellan den slutliga och den kvarstående skatten visserligen
vore avsevärt bättre än föregående år, men att likväl många skattskyldiga
otvivelaktigt skulle få svårt att erlägga den kvarstående skatten under den
kortare tid, som uppbördsförordningen bestämde. Det funnes därför anledning
förmoda att restföringarna skulle bli stora. Härtill komme också, att
en stor kvarstående skatt äventyrade möjligheten att uttaga nästa års preliminära
skatt.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län har anfört följande.
Behovet av att förlänga tiden för inbetalning av kvarstående skatt på
grund av 1949 års taxering i likhet med föregående år från 4 till 8 månader
torde icke få anses göra sig gällande med samma styrka nu som föregående
år, alldenstund verkningarna av det nya uppbördssystemet under år 1948
vore på ett helt annat sätt kända än under det första preliminärskatteåret
(år 1947).
Att för de s. k. B-skattarna, dvs. kategorierna jordbrukare, rörelseidkare
och »Övriga skattskyldiga» (bolag, föreningar m. fl.), den kvarstående skatten
blivit betydande, har flera orsaker, främst den att den debiterade preliminära
skatten för år 1948 enligt gällande föreskrifter debiterats med hänsyn
tagen till 1946 års inkomst (1947 års taxering), då inkomsten var lägre
än under år 1948. Ehuru skattskyldig, som haft att utgöra preliminär Bskatt,
är pliktig att — jämlikt 18 § uppbördsförordningen — utan anmaning
avgiva preliminär självdeklaration, då inkomsten under inkomståret kan
förväntas komma att uppgå till visst högre belopp än det som legat till
grund för debiteringen av den preliminära skatten har — enligt vad länsstyrelsen
inhämtat av de lokala skattemyndigheterna — endast i rena undantagsfall
hänt, att preliminär deklaration i dylika fall avgivits. Flertalet Bskattare
torde därför få anses ha medvetet räknat med att få erlägga en
högre kvarstående skatt på grund av underlåtenhet från deras sida att under
inkomståret eller dessförinnan göra framställning om jämkning av den
debiterade preliminära skatten i höjande riktning. Med nu gällande bestämmelser
torde någon förbättring därutinnan näppeligen vara att förvänta
(med hänsyn till B-skattarnas intresse av att erhålla tillfällig förstärkning
av rörelsekapital, räntevinst o. d.).
Länsstyrelsen har därefter anfört, att vad löntagarna anginge den kvarstående
skatten för flertalet skattskyldiga icke torde vara större än att den
kunde erläggas genom löneavdrag under i uppbördsförordningen föreskriven
tid av fyra månader. Att medeltalssiffran för samtaxerade makar vore högre
än för övriga löntagare, ehuru sådana skattskyldiga i anvisningarna till
skattetabeller, i radio och genom pressen uppmanats att begära förhöjt löneavdrag,
syntes tyda på att även denna kategori löntagare medvetet räknat
med att senare få erlägga en motsvarande högre skatt.
Länsstyrelsen har sammanfattningsvis uttalat, att det icke syntes oundgängligen
erforderligt att utsträcka tiden för erläggandet av den kvarstående
skatten för år 1949; därest så icke skedde, torde möjligen anståndsreglerna
i 56 § uppbördsförordningen i stället böra något utvidgas. Länsstyrelsen
hade emellertid å andra sidan icke något att erinra mot en utsträckning av
betalningstiden, därest en sådan åtgärd befunnes påkallad av andra skäl
än dem länsstyrelsen berört.
Kungl. Maj:ts proposition nr 218
9
Länsstyrelsen i Värmlands län har uttalat sig mot meddelandet av anståndsbestämmelser
och har därvid erinrat om att skattskyldiga med preliminär
B-skatt haft möjlighet att inkomma med preliminär självdeklaration
eller under löpande inkomstår göra framställning om jämkning. Denna kategori
inkomsttagare befunne sig därjämte i största allmänhet i sådan ekonomisk
situation, att möjlighet förelåge att gälda en eventuell kvarstående
skatt å författningsenligt föreskrivna terminer. Mot ett allmänt anstånd talade
även den omständigheten, att det förekommit skattskyldiga med B-skatt,
som begagnat sig av jämkningsinstitutet för erhållande av lägre preliminär
skatt, men vilka därefter påförts kvarstående skatt till betydande belopp. —
Vad åter anginge den stora kategorien löntagare, hade den kvarstående skatten
1949 avsevärt nedgått jämfört med föregående år, dock att samtaxerade
löntagare syntes erhålla en genomsnittligt högre kvarstående skatt än övriga
löntagare. Då sistnämnda kategori löntagare icke vore så stor, kunde emellertid
ett hänsynstagande till denna icke motivera ett allmänt anstånd.
Länsstyrelsen har även gjort gällande, att uppbördssystemets verkningar
under år 1948 varit så pass kända, att de skattskyldiga i största allmänhet
borde haft klart för sig att möjlighet förelåge att begära höjt löneavdrag i
sådana fall, där detta vore påkallat med hänsyn till biinkomster. Dessutom
hade genom kungörelsen den 4 februari 1949 om särskild tid för inbetalning
av ytterligare preliminär skatt de skattskyldiga beretts möjlighet att
själva genom egna inbetalningar motverka en alltför hög kvarstående skatt.
Kronokamreraren i Norrköping har icke funnit tillräckligt starka skäl
föreligga för utsträckning av den tid, under vilken den kvarstående skatten
författningsenligt skulle erläggas. Bestämmelserna i 56 § uppbördsförordningen
syntes lämna möjlighet till så vidsträckt tolkning, att anstånd kunde
medgivas, då skattskyldig ansåges ha berättigat fog därtill. Ett generellt
anstånd medförde vid indrivning och redovisning av kvarstående skatt ävensom
vid löneavdrag för preliminär skatt betydande olägenheter, varjämte
arbetsgivarnas redan förut stora arbetsbörda och ansvar ökades i icke önskvärd
grad. Därest särskilda anståndsbestämmelser likväl skulle anses nödvändiga,
torde sådan ändring i gällande bestämmelser böra vidtagas, att vid
löneavdrag för såväl kvarstående som preliminär skatt företräde gåves åt
den preliminära skatten.
Även kronokamreraren i Linköping har uttalat sig mot en framflyttning
av betalningstiden för den kvarstående skatten men i stället ifrågasatt en
sådan uppmjukning av bestämmelserna i 56 § uppbördsförordningen, att lokal
skattemyndighet medgåves rätt att efter prövning meddela anstånd, därest
den kvarstående skatten vore exceptionellt stor eller andra omständigheter
förelåge, som kunde motivera ett uppskov.
Kronokamreraren i Lund har tillstyrkt ett förlängt anstånd. Uppbördsterminerna
borde förläggas till juli 1950 och januari 1951 med löneavdrag
under hela år 1950.
Kronokamreraren i Örebro har funnit det föreligga grundad anledning
till påståendet, att skattskyldiga med B-skatt i stor utsträckning betraktade
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 218.
möjligheten att erhålla jämkning i den preliminära skatten som ett av staten
erbjudet kreditgivningssystem. Det vore därför motbjudande att genom
ett generellt beslut utsträcka betalningstiden för dem, som genom eget
förvållande åsamkat sig kvarstående skatteskuld. För övriga kategorier
skattskyldiga vore emellertid en förlängning av betalningsperioden i åtskilliga
fall erforderlig. Lokal skattemyndighet hade visserligen möjlighet att
efter ansökan från fall till fall medgiva särskilt anstånd, men om ett generellt
anstånd icke skulle medgivas, måste man befara, att de lokala skattemyndigheterna
bleve överlupna med anståndsansökningar. Då detta skulle
innebära en icke önskvärd arbetsbelastning till men för övriga arbetsuppgifter,
hade kronokamreraren likväl ansett sig böra förorda, att bestämmelser
om ett generellt anstånd utfärdades.
De sakkunniga ha därefter gjort följande uttalanden i promemorian.
Ehuru den kvarstående skatten även innevarande år kommer att i åtskilliga
fall uppgå till rätt höga belopp, torde likväl den tidigare lämnade redogörelsen
giva vid handen, att förhållandena äro bättre än föregående år. Vidare
synes framgå av såväl den lämnade statistiken som uttalanden från
länsstyrelser och lokala skattemyndigheter, att de största kvarstående skatterna
äro att finna hos jordbrukare och rörelseidkare och andra, som påförts
preliminär B-skatt. Åtskilliga av dessa hava säkerligen underlåtit att vidtaga
erforderliga åtgärder för erhållande av en riktig preliminär skatt och på
så sätt blivit i tillfälle att utnyttja en räntefri skattekredit. Även bland skattskyldiga
med preliminär A-skatt är en stor grupp att återfinna, som medvetet
tagit nackdelarna med en kvarstående skatt för att därigenom komma
i åtnjutande av denna skattekredit, nämligen flertalet skattskyldiga med inkomst
av bisysslor. Den procentuellt sett höga kvarstående skatten för denna
grupp bekräftar uttalanden från de lokala skattemyndigheternas sida, att
ifrågavarande skattskyldiga mera sällan begärt förhöjt skatteavdrag för
att täcka skatten på bisysslorna och därigenom undkomma kvarstående
skatt.
Å andra sidan torde — om än icke i samma utsträckning som tidigare —
anledningen till de höga kvarstående skatterna fortfarande bero på okunnighet
om det nya uppbördssystemets tillämpning. Särskilt må framhållas,
att många skattskyldiga med folkpension återfinnas bland dem, som blivit
påförda kvarstående skatt. Dessa skattskyldiga hava icke beaktat de nya
förhöjda folkpensionernas inverkan på skatten och därför icke tänkt på att
begära förhöjt skatteavdrag å sin huvudsakliga tjänsteinkomst, vanligen då
tjänste- eller familjepension. Vidare kan alltjämt i många fall den kvarstående
skatten hänföras till brister i uppbördssystemet, som ännu icke
kunnat avhjälpas.
I samtliga nu nämnda fall böra de skattskyldiga äga möjlighet att få anstånd
med skattebetalningen. Om emellertid härför skulle krävas särskilda
ansökningar av de skattskyldiga, bleve de lokala skattemyndigheterna ålagda
ett betydande merarbete.
Med hänsyn härtill torde anledning föreligga att medgiva liknande anstånd
med betalning av den kvarstående skatten på grund av 1949 års taxering
som gällde beträffande den kvarstående skatten på grund av 1948 års
taxering.
De sakkunniga äro visserligen fullt medvetna om att en anordning med
skatteavdragen fördelade på åtta månader i stället för på fyra månader
Kungl. Mai.ts proposition nr 218.
11
medför ett ökat arbete för arbetsgivarna. Skulle emellertid icke anstånd
medgivas, förefinnes risk att arbetstagarnas kvarstående skatter bliva restförda
i avsevärd omfattning och därefter föremål för införselförfarande vilket
även det skulle förorsaka arbetsgivarna avsevärt arbete. Man torde däremot
kunna utgå ifrån, att anledning sedan icke bör föreligga att utsträcka anståndsbestämmelserna
ytterligare ett år.
De skäl, som föranledde till att de särskilda anståndsreglerna föregående
år upptogos i en särskild förordning, torde alltjämt vara gällande.
Under åberopande av det anförda ha de sakkunniga hemställt att åtgärder
måtte vidtagas för att liknande anståndsbestämmelser som dem, vilka
gällt i avseende å inbetalning av kvarstående skatt på grund av 1948 års
taxering, måtte bliva tillämpliga jämväl vid inbetalning av kvarstående skatt
på grund av 1949 års taxering.
Departementschefen. Den av de sakkunniga förebragta utredningen synes
utvisa, att källskatteuppbörden under år 1948 givit ett något bättre resultat
än under år 1947. Den kvarstående skatten innevarande år kommer
dock likväl att i ett mycket stort antal fall uppgå till icke oväsentliga belopp.
Orsakerna härtill torde i huvudsak vara desamma som de, vilka föranledde
den bristande överensstämmelsen mellan 1947 års preliminärskatt och den
slutliga skatten enligt 1948 års taxering. Det mindre tillfredsställande utfallet
av 1947 års preliminärskatteuppbörd berodde dels på författningsbestämmelsernas
utformning och tillämpning, dels ock på bristande medverkan
från de skattskyldigas sida, i det att dessa i stor utsträckning underlåtit
att avgiva preliminär självdeklaration eller att begära jämkning av
preliminär skatt respektive förhöjning av löneavdraget.
I förstnämnda hänseende förhåller det sig visserligen så att en del av de
brister, som inverkade å 1947 års uppbördsutfall, voro av engångsnatur och
alltså icke påverkade preliminärskatten år 1948. Men vissa andra brister i
uppbördssystemet ha kvarstått jämväl efter år 1947. Jag får i detta sammanhang
erinra om den översyn av uppbördssystemet, med vilken 1949 års
uppbördssakkunniga äro sysselsatta. Det är att förvänta, att de nu åsyftade
bristerna skola kunna i betydande mån avhjälpas sedan denna översyn
slutförts.
1 de sakkunnigas uppdrag ingår även att undersöka i vad mån de skattskyldigas
egen medverkan vid uppbördsförfarandet kan minskas. Den av de
sakkunniga nu förebragta utredningen torde utvisa, att det mindre tillfredsställande
uppbördsresultatet under år 1948 i hög grad föranletts av att de
skattskyldiga underlåtit att lämna den medverkan, som uppbördsförfattningarna
i sin nuvarande utformning förutsätta. Detta gäller såväl löntagare
med bisysslor och samtaxerade äkta makar som jordbrukare, rörelseidkare
och andra, som ha att erlägga preliminär B-skatt.
Som de sakkunniga framhållit, torde man ha anledning räkna med att åtskilliga
av dessa skattskyldiga medvetet underlåtit att vidtaga åtgärder i
syfte att erlägga eu mot de verkliga inkomsterna svarande preliminärskatt
för att på så sätt komma i åtnjutande av eu räntefri skattekredit. I dessa
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 218.
fall ha de skattskyldiga sålunda redan vid inkomstens förvärvande haft klart
för sig att den erlagda preliminärskatten vore otillräcklig. Man kan därför
antaga, att i många av dessa fall den skattskyldige av inkomsten reserverat
tillräckliga medel för gäldande av den kvarstående skatten. För dessa skattskyldigas
vidkommande skulle tillräckliga skäl alltså icke föreligga för ett
utsträckande av tiden för erläggandet av skatten.
Å andra sidan torde — såsom de sakkunniga jämväl framhållit — många
skattskyldiga vid erläggandet av 1948 års preliminär skatt alltjämt ha varit
i viss mån okunniga om uppbördssystemets verkningssätt. Full och allmän
kännedom därom torde ha vunnits först i samband med utsändandet av
debetsedlarna å slutlig skatt enligt 1948 års taxering. Detta skedde emellertid
icke förrän i december 1948 eller alltså vid en tidpunkt då det i allmänhet
var för sent att rätta till den under sistnämnda år för lågt erlagda preliminärskatten.
Vid ett vägande av skälen för och emot en utsträckning av tiden för erläggande
av den kvarstående skatten enligt årets taxering bör man enligt
min mening fästa avgörande vikt — förutom vid det rent faktiska förhållandet
att nämnda skatt sammanlagt uppgår till ett mycket betydande belopp
— vid vad nyss anförts angående den tidpunkt då skattebetalarna i allmänhet
fingo full kännedom om uppbördssystemets verkningar. Dessa skäl
tala uppenbarligen för att särskilt anstånd bör medgivas jämväl med avseende
å den kvarstående skatten enligt 1949 års taxering. I enlighet härmed
förordar jag, att bestämmelser om anstånd meddelas. Emellertid vill
jag tillägga, att jag därvid utgår från att — såvitt icke läget blir ett annat än
vad som nu kan förutses — något liknande anståndsförfarande icke vidare
skall ifrågakomma. Med hänsyn särskilt till arbetsgivarnas arbete och kostnader
är det nämligen önskvärt, att betalningen av den kvarstående skatten
icke utsträckes över en längre tidsperiod än som är nödvändigt.
Därest bestämmelser om särskilt anstånd skola meddelas med avseende
å 1949 års kvarstående skatt, böra dessa bestämmelser liksom föregående
år utformas såsom en allmän förlängning av betalningstiden. Såsom anfördes
vid tillkomsten av 1948 års lagstiftning i ämnet skulle nämligen ett
system med individuella anståndsbeslut föranleda ett mycket betungande
mer arbete för de lokala skattemyndigheterna. Därtill kommer att det jämväl
ur arbetsgivarnas synpunkt torde vara i hög grad önskvärt med enhetliga
avdragsregler.
Anståndsreglerna torde sålunda, på sätt de sakkunniga föreslagit, böra
utformas på motsvarande sätt som skett i förordningen den 17 december
1948 (nr 761) om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt på
grund av 1948 års taxering.
Allenast i ett hänseende vill jag förorda ett tillägg i förhållande till de
bestämmelser, som finnas upptagna i förordningen den 17 december 1948.
Rörande tillämpningen av sistnämnda bestämmelser meddelade centrala
uppbördsnämnden vissa kompletterande anvisningar av innebörd att löneavdraget
för kvarstående skatt för vissa arbetstagare inom husbyggnads
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 218.
13
och anläggningsindustrierna skulle verkställas i en något annan ordning
än den i förordningen föreskrivna. Dessa anvisningar befunnos oundgängligen
erforderliga med hänsyn till de för dessa arbetstagargrupper då rådande
speciella inkomst- och skatteförhållandena. Om dessa förhållanden saknades
kännedom, när bestämmelserna antogos, varför de icke beaktades i
förordningen. Såvitt nu kan bedömas torde dylika anvisningar icke bliva
erforderliga för de nämnda arbetstagargrupperna under nästa år. Då det
emellertid icke kan anses uteslutet att anvisningar av liknande art kunna
bliva erforderliga för någon arbetstagargrupp jämväl vid en tillämpning av
de nu förordade bestämmelserna synes det mest ändamålsenligt, att Kungl.
Maj :t bemyndigas att meddela från de allmänna bestämmelserna avvikande
speciella föreskrifter i fall, där det med hänsyn till för viss grupp av skattskyldiga
föreliggande särskilda omständigheter finnes oundgängligen erforderligt.
I enlighet med det nu anförda har inom finansdepartementet utarbetats
förslag till förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående
skatt på grund av 1949 års taxering.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att nämnda förslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sven Ljungberg.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1949:395 Skrivelse till Konungen angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1949/50. a1 i texten
- BevU 1949:50 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt på grund av 19^9 års ta s. 1 i texten