Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt på grund av 1949 års taxering

13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1949:218, Med förslag till förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt på grund av 1949 års taxering

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

1

Nr 218.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående

skatt på grund av 1949 års taxering; given Drottningholms

slott den 11 november 1949.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogat förslag till förordning om särskilt anstånd med inbetalning

av kvarstående skatt på grund av 1949 års taxering.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att liknande anståndsregler, som gällt beträffande

kvarstående skatt på grund av 1948 års taxering, skola gälla med avseende

å kvarstående skatt på grund av taxeringen innevarande år. Sålunda föreslås

att den kvarstående skatt, som förfaller till betalning under uppbördsterminen

i mars 1950, i stället skall få gäldas under terminen i maj 1950.

Vidare föreslås att den kvarstående skatt, som förfaller till betalning under

majterminen, i stället skall få erläggas under uppbördsterminen i september

1950. I enlighet härmed föreslås därjämte att, om skattskyldig har att

vidkännas löneavdrag, det skattebelopp som förfaller till betalning under

majterminen skall fördelas a utbetalningstillfällena under januari—april

månader samt att det skattebelopp, som förfaller till betalning under terminen

i september, uppdelas på utbetalningstillfällena under maj—augusti

månader.

1 Bihang till riksdagens protokoll 19U0. i samt. Nr 218.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Förslag

till

förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående

skatt på grund av 1949 års taxering.

Härigenom förordnas, med ändring av vad i motsvarande hänseenden är

i uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896) stadgat, att beträffande

kvarstående skatt på grund av 1949 års taxering följande bestämmelser

skola gälla.

1 §•

På grund av 1949 års taxering påförd kvarstående skatt, som enligt uppbördsförordningen

förfaller till betalning under uppbördsterminen i mars

1950, skall i stället inbetalas under uppbördsterminen i maj sistnämnda år

och sådan kvarstående skatt, som enligt nämnda förordning förfaller till

betalning under uppbördsterminen i maj 1950, skall i stället inbetalas under

uppbördsterminen i september samma år.

Utan hinder av vad nyss är stadgat må dock skattskyldig, för vilken löneavdrag

icke skall ske, inbetala skatten å eljest stadgad tid.

2 §•

Löneavdrag för gäldande av kvarstående skatt, varom i 1 § förmäles, skall

verkställas, såvitt angår skatt som skall inbetalas under uppbördsterminen

i maj 1950, under tiden från och med januari till och med april samma

år samt, såvitt angår skatt som skall inbetalas under uppbördsterminen

i september 1950, under tiden från och med maj till och med augusti

samma år.

3 §•

Anteckning om inbetalning av kvarstående skatt på grund av 1949 års

taxering skall verkställas å uppbördskort samt restlängd över ogulden sådan

skatt upprättas efter utgången av uppbördsterminerna i maj och september

1950.

4 §•

Kungl. Maj :t äger, där så prövas oundgängligen erforderligt, beträffande

viss grupp eller vissa grupper av skattskyldiga föreskriva avvikelser från

vad i denna förordning är stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1950.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 218.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Drottningholms slott den 11

november 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,

Vougt, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om särskilt

anstånd med inbetalning av kvarstående skatt på grund av 1949 års

taxering samt anför därvid följande.

Enligt 36 § uppbördsförordningen skall annan kvarstående skatt än fastighetsskatt,

skogsvårdsavgifter och vissa annuiteter förfalla till betalning,

om skattens belopp uppgår till högst tjugu kronor, under uppbördsterminen

i mars månad året näst efter taxeringsåret samt, om skattens belopp överstiger

tjugu kronor, med lika belopp under vardera av uppbördsterminerna i

mars och maj månader förstnämnda år; dock att belopp, som skall förfalla

under den senare terminen, skall avrundas till närmast lägre hela antal

kronor, därvid återstoden skall förfalla under den förra terminen.

Genom förordningen den 17 december 1948, nr 761, meddelades vissa

särskilda bestämmelser med avseende å den kvarstående skatten på grund

av 1948 års taxering. Sålunda stadgades att den kvarstående skatt, som

förfölle till betalning under uppbördsterminen i mars 1949, i stället finge

gäldas under terminen i maj 1949 och att den kvarstående skatt, som föriölle

till betalning under maj terminen, i stället skulle få erläggas under

uppbördsterminen i september 1949. I enlighet därmed skulle, om skattskyldig

hade att vidkännas löneavdrag för gäldande av kvarstående skatt, det

skattebelopp, som törfölle till betalning under majterminen, fördelas på uthetalningstillfällena

under januari—april månader och det skattebelopp,

soin förfölle till betalning under terminen i september, uppdelas på utbetalningstillfällena

under maj—augusti månader.

Förslag till sistnämnda bestämmelser förelädes 1948 års riksdag (höstsessionen)

i proposition nr 319. Såsom framgår av det vid propositionen

fogade statsrådsprotokollet, hade länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,

Kalmar, Kristanstads, Malmöhus, Göteborgs och Bobus, Värmlands,

Jämtlands, Västernorrlands samt Norrbottens län inkommit med vissa från

de lokala skattemyndigheterna infordrade uppgifter beträffande slutlig och

kvarstående skatt, respektive för mycket erlagd preliminär skatt enligt

1948 års taxering i ett antal kommuner inom respektive län. Av dessa uppgifter

framgick, att i de ifrågavarande kommunerna summan av den kvar
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

stående skatten enligt nämnda års taxering betydligt översteg den för mycket

erlagda preliminära skatten. Den kvarstående skatten utgjorde i procent

av den slutliga skatten i genomsnitt för jordbrukare 51 procent (högst

77 och lägst 13 procent), för rörelseidkare 32 procent (högst 89 och lägst

3 procent), för löntagare 15 procent (högst 42 och lägst 2 procent) samt

för andra inkomsttagare 27 procent (högst 98 och lägst 3 procent). Den

för mycket erlagda preliminärskatten utgjorde i procent av den slutliga

skatten i genomsnitt för jordbrukare 8 procent (högst 80 och lägst 0,6 procent),

för rörelseidkare 7 procent (högst 96 och lägst 0,7 procent), för löntagare

4 procent (högst 60 och lägst 1 procent) samt för andra inkomsttagare

12 procent (högst 203 och lägst 0,i procent). — Det må anmärkas,

att nyssnämnda procentsiffror framkommit genom att summa kvarstående

skatt respektive summa för mycket erlagd preliminärskatt satts i relation

till summa slutlig skatt för hela gruppen inkomsttagare och alltså icke i relation

till summa slutlig skatt för allenast dem inom gruppen, som påförts

kvarstående skatt respektive erlagt för hög preliminärskatt.

I skrivelse den 8 november 1949 ha 19i9 års uppbördssakkunniga anmält,

att de till behandling upptagit spörsmålet, huruvida beträffande kvarstående

skatt på grund av 1949 års taxering behov kunde föreligga av liknande

särskilt anstånd med inbetalningen, som gällt beträffande kvarstående

skatt på grund av 1948 års taxering. De sakkunniga ha därvid åberopat

en vid skrivelsen fogad, av de sakkunniga upprättad promemoria i

ämnet.

I promemorian ha de sakkunniga anfört, att de hos nyssnämnda tio

länsstyrelser hemställt om införskaffande av liknande uppgifter som år

1948 från vissa lokala skattemyndigheter. De sakkunniga hade därvid

tillika anhållit om länsstyrelsernas uttalanden, huruvida det vore påkallat

att även med avseende å kvarstående skatt enligt 1949 års taxering meddela

särskilda bestämmelser om utsträckning av betalningstiden.

Det inkomna siffermaterialet har av de sakkunniga sammanställts och

kommenterats i promemorian. Av densamma kan följande inhämtas.

Skillnaden mellan den sammanlagda preliminära skatten (varmed i förevarande

sammanhang avses erlagd samt uppdebiterad A-skatt ävensom debiterad

B- och C-skatt) och den sammanlagda slutliga skatten inom de undersökta

kommunerna motsvarar 14 procent av den slutliga skatten och

16 procent av den preliminära skatten.

Den sammanlagda preliminära skatten i hela riket för år 1948 uppgår

enligt riksräkenskapsverkets uppgift till 3 264 milj. kronor. Någon uppgift

om den sammanlagda slutliga skatten enligt 1949 års taxering har

ännu icke stått att få. Efter nyssnämnda procenttal 16 skulle emellertid

det för hela riket sammanlagda skillnadsbeloppet mellan den slutliga och

den preliminära skatten kunna approximativt angivas till i runt tal 500

milj. kronor.

De sakkunniga ha till jämförelse omnämnt, att skillnaden mellan den

slutliga skatten enligt 1948 års taxering och den preliminära skatten för år

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

5

1947 uppgick till 668 milj. kronor, motsvarande 18,5 procent av den slutliga

och 23 procent av den preliminära skatten.

I promemorian redovisa de sakkunniga jämväl en närmare undersökning

rörande den kvarstående och den överskjutande preliminära skatten enligt

1949 års taxering för de olika inkomsttagaregrupperna inom de undersökta

kommunerna. Därav framgår att den kvarstående skatten utgör i procent

av den slutliga skatten i genomsnitt för jordbrukare 55 procent (högst 100

och lägst 29), för rörelseidkare 43 procent (högst 76 och lägst 27), för löntagare

som äro samtaxerade med andre maken 23 procent (högst 51 och

lägst 2), för övriga löntagare 17 procent (högst 37 och lägst 10) samt för

andra skattskyldiga 52 procent (högst 100 och lägst 21). Genomsnittssiffran

för samtliga inkomsttagaregrupper är 27 procent (högst 100 och

lägst 2). -— Den för mycket erlagda preliminärskatten utgör i procent av

den slutliga skatten i genomsnitt för jordbrukare 72 procent (högst 527 och

lägst 1), för rörelseidkare 50 procent (högst 1 984 och lägst 3), för löntagare

som äro samtaxerade med andre maken 15 procent (högst 95 och

lägst 4), för övriga löntagare 17 procent (högst 45 och lägst 8) samt för

andra skattskyldiga 60 procent (högst 4 139 och lägst 13). Genomsnittssiffran

för samtliga inkomsttagaregrupper är även här 27 procent (högst

4 139 och lägst 1).

Det är att märka, att de nämnda procenttalen framkommit genom en

jämförelse mellan, å ena sidan, summa kvarstående skatt respektive summa

överskjutande preliminärskatt och, å andra sidan, summa slutlig skatt för

sådana skattskyldiga, som påförts kvarstående skatt respektive erlagt för

hög preliminär skatt. Detta innebär att procenttalen icke äro fullt jämförbara

med de procenttal, som finnas angivna i propositionen nr 319 till 1948

års riksdag och som här inledningsvis återgivits. De sakkunniga ha emellertid

från det av dem införskaffade materialet framräknat även procenttal,

jämförbara med dem i sistnämnda proposition angivna. Resultatet framgår

av följande tablå.

Slutlig skatt1

_

Kvarstående

skatt

Överskjutande

preliminär skatt

1948

1949

i %

av slutlig skatt (kol. 2

resp. kol. 3)

1948

1949

1948

1949

1.

2.

3.

4.

5.

(1. | 7.

Jordbrukare................

5 535 331

4 905 912

51

44-5

8

13-5

Rörelseidkare...............

22 448 157

13 200 885

32

33

7

12

Löntagare..................

61 959 823

65 532 899

In

14

4

4

Övriga skattskyldiga........

6 836 627

7 376 160

27

40

12

13

Summa

!N> 77!) 988

91 015 850

22

20-5

(i

(i

1 Uppgifterna för 1948 och 1949 äro icke fullt jämförbara beträffande kol. 2 och 3, eftersom

de undersökta kommunerna icke helt sammanfalla för de båda åren. De i kol. 4—7 angivna

procenttalen torde däremot kunna godtagas som grundval för en jämförelse av uppbördsutfallet

fiir de båda åren.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

Från promemorian kan vidare inhämtas, att antalet skattskyldiga, som

ha att erlägga kvarstående skatt, i de undersökta kommunerna uppgår till

70 procent av samtliga skattskyldiga inom samma kommuner. Den kvarstående

skatten uppgår i medeltal till 235 kronor för varje skattskyldig,

som har att erlägga sådan skatt, medan den genomsnittliga slutliga skatten

uppgår till 871 kronor. För skattskyldiga inom de särskilda inkomsttagargrupperna

uppgår den kvarstående skatten i medeltal till (inom parentes

angives motsvarande medeltal för den slutliga skatten): för jordbrukare

429 kronor (775 kronor), för rörelseidkare 741 kronor (1 706 kronor), för

löntagare som samtaxerats med andre maken 185 kronor (819 kronor),

för övriga löntagare 136 kronor (798 kronor) och för andra skattskyldiga

433 kronor (831 kronor).

I promemorian har framhållits, att ett närmare studium av det tillgängliga

undersökningsmaterialet gåve vid handen, att källskatteuppbörden under

år 1948 givit ett bättre resultat än under år 1947 i så måtto, att den

sammanlagda kvarstående skatten kunde beräknas ha nedgått avsevärt. Såvitt

gällde de enskilda skattedragarna hade den kvarstående skatten i de

undersökta kommunerna i genomsnitt ävenledes nedgått i förhållande till

den slutliga skatten, under det att förhållandet mellan den överskjutande

preliminära skatten och den slutliga skatten vore ungefär oförändrat.

I promemorian anföres därefter följande.

Uppbördssakkunniga hava i annat sammanhang låtit verkställa vissa uppbördsstatistiska

undersökningar. Sålunda hava bl. a. några få uppbördsdistrikt

(ett taxeringsdistrikt i Solna stad samt en mindre landsortskommun

i vardera Malmöhus län och Västmanlands län) varit föremål för en

mera ingående bearbetning. Uppdelning har därvid skett mellan skattskyldiga

med preliminär A-skatt och skattskyldiga med preliminär B-skatt. Vid

dessa undersökningar har man bl. a. kunnat konstatera, att skillnaden mellan

preliminär och slutlig skatt är avsevärt större beträffande de skattskyldiga,

som påförts preliminär B-skatt, än beträffande skattskyldiga med

preliminär A-skatt. Såvitt gäller de skattskyldiga med preliminär A-skatt

har det vidare visat sig, att de största kvarstående skatterna, procentuellt

sett, återfinnas hos skattskyldiga med biinkomster, skattskyldiga med oregelbundna

inkomster, särskilt s. k. provisionsför sälj are, samtaxerade skattskyldiga,

skattskyldiga, som erhållit befrielse från eller nedsättning av

skatteavdrag på grund av s. k. existensminimum, samt skattskyldiga, som

blivit skönstaxerade utan ledning av deklaration eller beträffande vilka felaktigheter

vid taxeringen kunnat konstateras. Sistnämnda kategori återfinnes

även bland skattskyldiga med överskjutande preliminär skatt. Dessa

skattskyldiga utgöras eljest huvudsakligen av personer, som haft arbetsanställning

endast under en del av inkomståret, beroende antingen på arbetenas

säsongbetonade karaktär eller på att arbetsanställning tillträtts eller

frångåtts under året. Nämnda förhållanden hava även tidigare varit kända

men blivit ytterligare belysta genom de verkställda undersökningarna.

Promemorian innefattar även en redogörelse för vad länsstyrelserna och

de lokala skattemyndigheterna anfört i avseende å behovet av den ifrågasatta

anståndslagstiftningen in. in. Följande må här återgivas.

Av de tio länsstyrelser, från vilka yttranden inhämtats, ha nio förklarat

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 218. 7

sig vilja förorda eller i allt fall icke motsätta sig ett särskilt anstånd med

inbetalningen av kvarstående skatt enligt 1949 års taxering. Endast länsstyrelsen

i Värmlands län har förklarat sig icke kunna tillstyrka bestämmelser

av sådan innebörd. Även flertalet lokala skattemyndigheter har uttalat

sig för det ifrågasatta anståndet.

Av yttrandena må följande här återgivas.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har framhållit, att man vid en bedömning

av frågan om utsträckning av tiden för erläggande av den kvarstående

skatten givetvis måste konstatera de olägenheter, ett dylikt generellt anstånd

skulle medföra, särskilt för arbetsgivarna. Då man emellertid hade grundad

anledning antaga, att en dylik förskjutning av uppbördsterminerna i fortsättningen

icke skulle behöva komma i fråga, ville länsstyrelsen för sin del

icke motsätta sig, att för inbetalning av kvarstående skatt nästkommande år

utfärdades bestämmelser motsvarande dem som gällt innevarande år.

Länsstyrelsen i Kalmar län, som icke ansett sig kunna förorda ett generellt

anstånd, har anfört:

Även om orsaken till den bristande överensstämmelsen mellan preliminär

och slutlig skatt i ett flertal fall är att söka hos de skattskyldiga själva, som

därigenom erhållit ett icke avsett skatteuppskov, så är dock det nuvarande

uppbördssystemet alltjämt behäftat med vissa brister, vilka i sin mån bidragit

till uppkomsten av den bristande överensstämmelsen. I de fall, då den

kvarstående skatten uppgår till mera betydande belopp, torde i varje fall

löntagarna med all sannolikhet komma att beredas svårigheter att gälda

skatten under de fastställda uppbördsterminerna. Skulle dessutom en konjunkturförsämring

inträda under uppbördsåret, bliva dessa olägenheter än

större för den skattskyldige. Beträffande kategorierna jordbrukare och rörelseidkare

är länsstyrelsen av den uppfattningen, att då ifrågavarande skattskyldiga

i stor utsträckning avsiktligt föranlett, att den preliminära skatten

blivit för lågt beräknad, det icke föreligger några skäl till ändring av fastställda

uppbördsterminer. Vidare föreligger beträffande nu nämnda skattskyldiga

icke samma behov av hänsynstagande till skatteförmågan som beträffande

löntagare.

Vidkommande löntagarna, så har ovan framhållits, att orsakerna till den

bristande överensstämmelsen delvis äro att hänföra till brister i uppbördssystemet,

vilka brister kan förväntas delvis komma att avhjälpas genom den

översyn av uppbördssystemet, som nu pågår. Då det icke låter sig göra att

från anstånd undantaga sådana löntagare, som avsiktligt underlåtit att medverka

till att bästa möjliga överensstämmelse mellan preliminär och slutlig

skatt kunnat uppnås, synes ett betalningsanstånd för dessa lämpligen icke

kunna göras beroende av orsaken till den uppkomna differensen. Med hänsyn

till ovan angivna bristande överensstämmelse mellan preliminär och

slutlig skatt samt det stora antalet skattskyldiga av nu ifrågavarande kategori,

som beröres, är länsstyrelsen av den uppfattningen, att behov föreligger

av en förlängning av betalningstiden för den kvarstående skatten beträffande

nu nämnda skattskyldiga.

Då det emellertid får anses uteslutet, att ytterligare belasta de lokala

skattemyndigheterna med det merarbete, som ett ansökningsförfarande jämlikt

56 § uppbörds förord ningen skulle medföra, får länsstyrelsen föreslå, alt

det erforderliga anståndet med erläggande av den kvarstående skatten enligt

1949 års taxering gives enahanda former som under år 1949 med den här

ovan föreslagna begränsningen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungi. Maj.ts proposition nr 218.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har i sitt yttrande framhållit, att

proportionen mellan den slutliga och den kvarstående skatten visserligen

vore avsevärt bättre än föregående år, men att likväl många skattskyldiga

otvivelaktigt skulle få svårt att erlägga den kvarstående skatten under den

kortare tid, som uppbördsförordningen bestämde. Det funnes därför anledning

förmoda att restföringarna skulle bli stora. Härtill komme också, att

en stor kvarstående skatt äventyrade möjligheten att uttaga nästa års preliminära

skatt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har anfört följande.

Behovet av att förlänga tiden för inbetalning av kvarstående skatt på

grund av 1949 års taxering i likhet med föregående år från 4 till 8 månader

torde icke få anses göra sig gällande med samma styrka nu som föregående

år, alldenstund verkningarna av det nya uppbördssystemet under år 1948

vore på ett helt annat sätt kända än under det första preliminärskatteåret

(år 1947).

Att för de s. k. B-skattarna, dvs. kategorierna jordbrukare, rörelseidkare

och »Övriga skattskyldiga» (bolag, föreningar m. fl.), den kvarstående skatten

blivit betydande, har flera orsaker, främst den att den debiterade preliminära

skatten för år 1948 enligt gällande föreskrifter debiterats med hänsyn

tagen till 1946 års inkomst (1947 års taxering), då inkomsten var lägre

än under år 1948. Ehuru skattskyldig, som haft att utgöra preliminär Bskatt,

är pliktig att — jämlikt 18 § uppbördsförordningen — utan anmaning

avgiva preliminär självdeklaration, då inkomsten under inkomståret kan

förväntas komma att uppgå till visst högre belopp än det som legat till

grund för debiteringen av den preliminära skatten har — enligt vad länsstyrelsen

inhämtat av de lokala skattemyndigheterna — endast i rena undantagsfall

hänt, att preliminär deklaration i dylika fall avgivits. Flertalet Bskattare

torde därför få anses ha medvetet räknat med att få erlägga en

högre kvarstående skatt på grund av underlåtenhet från deras sida att under

inkomståret eller dessförinnan göra framställning om jämkning av den

debiterade preliminära skatten i höjande riktning. Med nu gällande bestämmelser

torde någon förbättring därutinnan näppeligen vara att förvänta

(med hänsyn till B-skattarnas intresse av att erhålla tillfällig förstärkning

av rörelsekapital, räntevinst o. d.).

Länsstyrelsen har därefter anfört, att vad löntagarna anginge den kvarstående

skatten för flertalet skattskyldiga icke torde vara större än att den

kunde erläggas genom löneavdrag under i uppbördsförordningen föreskriven

tid av fyra månader. Att medeltalssiffran för samtaxerade makar vore högre

än för övriga löntagare, ehuru sådana skattskyldiga i anvisningarna till

skattetabeller, i radio och genom pressen uppmanats att begära förhöjt löneavdrag,

syntes tyda på att även denna kategori löntagare medvetet räknat

med att senare få erlägga en motsvarande högre skatt.

Länsstyrelsen har sammanfattningsvis uttalat, att det icke syntes oundgängligen

erforderligt att utsträcka tiden för erläggandet av den kvarstående

skatten för år 1949; därest så icke skedde, torde möjligen anståndsreglerna

i 56 § uppbördsförordningen i stället böra något utvidgas. Länsstyrelsen

hade emellertid å andra sidan icke något att erinra mot en utsträckning av

betalningstiden, därest en sådan åtgärd befunnes påkallad av andra skäl

än dem länsstyrelsen berört.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 218

9

Länsstyrelsen i Värmlands län har uttalat sig mot meddelandet av anståndsbestämmelser

och har därvid erinrat om att skattskyldiga med preliminär

B-skatt haft möjlighet att inkomma med preliminär självdeklaration

eller under löpande inkomstår göra framställning om jämkning. Denna kategori

inkomsttagare befunne sig därjämte i största allmänhet i sådan ekonomisk

situation, att möjlighet förelåge att gälda en eventuell kvarstående

skatt å författningsenligt föreskrivna terminer. Mot ett allmänt anstånd talade

även den omständigheten, att det förekommit skattskyldiga med B-skatt,

som begagnat sig av jämkningsinstitutet för erhållande av lägre preliminär

skatt, men vilka därefter påförts kvarstående skatt till betydande belopp. —

Vad åter anginge den stora kategorien löntagare, hade den kvarstående skatten

1949 avsevärt nedgått jämfört med föregående år, dock att samtaxerade

löntagare syntes erhålla en genomsnittligt högre kvarstående skatt än övriga

löntagare. Då sistnämnda kategori löntagare icke vore så stor, kunde emellertid

ett hänsynstagande till denna icke motivera ett allmänt anstånd.

Länsstyrelsen har även gjort gällande, att uppbördssystemets verkningar

under år 1948 varit så pass kända, att de skattskyldiga i största allmänhet

borde haft klart för sig att möjlighet förelåge att begära höjt löneavdrag i

sådana fall, där detta vore påkallat med hänsyn till biinkomster. Dessutom

hade genom kungörelsen den 4 februari 1949 om särskild tid för inbetalning

av ytterligare preliminär skatt de skattskyldiga beretts möjlighet att

själva genom egna inbetalningar motverka en alltför hög kvarstående skatt.

Kronokamreraren i Norrköping har icke funnit tillräckligt starka skäl

föreligga för utsträckning av den tid, under vilken den kvarstående skatten

författningsenligt skulle erläggas. Bestämmelserna i 56 § uppbördsförordningen

syntes lämna möjlighet till så vidsträckt tolkning, att anstånd kunde

medgivas, då skattskyldig ansåges ha berättigat fog därtill. Ett generellt

anstånd medförde vid indrivning och redovisning av kvarstående skatt ävensom

vid löneavdrag för preliminär skatt betydande olägenheter, varjämte

arbetsgivarnas redan förut stora arbetsbörda och ansvar ökades i icke önskvärd

grad. Därest särskilda anståndsbestämmelser likväl skulle anses nödvändiga,

torde sådan ändring i gällande bestämmelser böra vidtagas, att vid

löneavdrag för såväl kvarstående som preliminär skatt företräde gåves åt

den preliminära skatten.

Även kronokamreraren i Linköping har uttalat sig mot en framflyttning

av betalningstiden för den kvarstående skatten men i stället ifrågasatt en

sådan uppmjukning av bestämmelserna i 56 § uppbördsförordningen, att lokal

skattemyndighet medgåves rätt att efter prövning meddela anstånd, därest

den kvarstående skatten vore exceptionellt stor eller andra omständigheter

förelåge, som kunde motivera ett uppskov.

Kronokamreraren i Lund har tillstyrkt ett förlängt anstånd. Uppbördsterminerna

borde förläggas till juli 1950 och januari 1951 med löneavdrag

under hela år 1950.

Kronokamreraren i Örebro har funnit det föreligga grundad anledning

till påståendet, att skattskyldiga med B-skatt i stor utsträckning betraktade

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

möjligheten att erhålla jämkning i den preliminära skatten som ett av staten

erbjudet kreditgivningssystem. Det vore därför motbjudande att genom

ett generellt beslut utsträcka betalningstiden för dem, som genom eget

förvållande åsamkat sig kvarstående skatteskuld. För övriga kategorier

skattskyldiga vore emellertid en förlängning av betalningsperioden i åtskilliga

fall erforderlig. Lokal skattemyndighet hade visserligen möjlighet att

efter ansökan från fall till fall medgiva särskilt anstånd, men om ett generellt

anstånd icke skulle medgivas, måste man befara, att de lokala skattemyndigheterna

bleve överlupna med anståndsansökningar. Då detta skulle

innebära en icke önskvärd arbetsbelastning till men för övriga arbetsuppgifter,

hade kronokamreraren likväl ansett sig böra förorda, att bestämmelser

om ett generellt anstånd utfärdades.

De sakkunniga ha därefter gjort följande uttalanden i promemorian.

Ehuru den kvarstående skatten även innevarande år kommer att i åtskilliga

fall uppgå till rätt höga belopp, torde likväl den tidigare lämnade redogörelsen

giva vid handen, att förhållandena äro bättre än föregående år. Vidare

synes framgå av såväl den lämnade statistiken som uttalanden från

länsstyrelser och lokala skattemyndigheter, att de största kvarstående skatterna

äro att finna hos jordbrukare och rörelseidkare och andra, som påförts

preliminär B-skatt. Åtskilliga av dessa hava säkerligen underlåtit att vidtaga

erforderliga åtgärder för erhållande av en riktig preliminär skatt och på

så sätt blivit i tillfälle att utnyttja en räntefri skattekredit. Även bland skattskyldiga

med preliminär A-skatt är en stor grupp att återfinna, som medvetet

tagit nackdelarna med en kvarstående skatt för att därigenom komma

i åtnjutande av denna skattekredit, nämligen flertalet skattskyldiga med inkomst

av bisysslor. Den procentuellt sett höga kvarstående skatten för denna

grupp bekräftar uttalanden från de lokala skattemyndigheternas sida, att

ifrågavarande skattskyldiga mera sällan begärt förhöjt skatteavdrag för

att täcka skatten på bisysslorna och därigenom undkomma kvarstående

skatt.

Å andra sidan torde — om än icke i samma utsträckning som tidigare —

anledningen till de höga kvarstående skatterna fortfarande bero på okunnighet

om det nya uppbördssystemets tillämpning. Särskilt må framhållas,

att många skattskyldiga med folkpension återfinnas bland dem, som blivit

påförda kvarstående skatt. Dessa skattskyldiga hava icke beaktat de nya

förhöjda folkpensionernas inverkan på skatten och därför icke tänkt på att

begära förhöjt skatteavdrag å sin huvudsakliga tjänsteinkomst, vanligen då

tjänste- eller familjepension. Vidare kan alltjämt i många fall den kvarstående

skatten hänföras till brister i uppbördssystemet, som ännu icke

kunnat avhjälpas.

I samtliga nu nämnda fall böra de skattskyldiga äga möjlighet att få anstånd

med skattebetalningen. Om emellertid härför skulle krävas särskilda

ansökningar av de skattskyldiga, bleve de lokala skattemyndigheterna ålagda

ett betydande merarbete.

Med hänsyn härtill torde anledning föreligga att medgiva liknande anstånd

med betalning av den kvarstående skatten på grund av 1949 års taxering

som gällde beträffande den kvarstående skatten på grund av 1948 års

taxering.

De sakkunniga äro visserligen fullt medvetna om att en anordning med

skatteavdragen fördelade på åtta månader i stället för på fyra månader

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai.ts proposition nr 218.

11

medför ett ökat arbete för arbetsgivarna. Skulle emellertid icke anstånd

medgivas, förefinnes risk att arbetstagarnas kvarstående skatter bliva restförda

i avsevärd omfattning och därefter föremål för införselförfarande vilket

även det skulle förorsaka arbetsgivarna avsevärt arbete. Man torde däremot

kunna utgå ifrån, att anledning sedan icke bör föreligga att utsträcka anståndsbestämmelserna

ytterligare ett år.

De skäl, som föranledde till att de särskilda anståndsreglerna föregående

år upptogos i en särskild förordning, torde alltjämt vara gällande.

Under åberopande av det anförda ha de sakkunniga hemställt att åtgärder

måtte vidtagas för att liknande anståndsbestämmelser som dem, vilka

gällt i avseende å inbetalning av kvarstående skatt på grund av 1948 års

taxering, måtte bliva tillämpliga jämväl vid inbetalning av kvarstående skatt

på grund av 1949 års taxering.

Departementschefen. Den av de sakkunniga förebragta utredningen synes

utvisa, att källskatteuppbörden under år 1948 givit ett något bättre resultat

än under år 1947. Den kvarstående skatten innevarande år kommer

dock likväl att i ett mycket stort antal fall uppgå till icke oväsentliga belopp.

Orsakerna härtill torde i huvudsak vara desamma som de, vilka föranledde

den bristande överensstämmelsen mellan 1947 års preliminärskatt och den

slutliga skatten enligt 1948 års taxering. Det mindre tillfredsställande utfallet

av 1947 års preliminärskatteuppbörd berodde dels på författningsbestämmelsernas

utformning och tillämpning, dels ock på bristande medverkan

från de skattskyldigas sida, i det att dessa i stor utsträckning underlåtit

att avgiva preliminär självdeklaration eller att begära jämkning av

preliminär skatt respektive förhöjning av löneavdraget.

I förstnämnda hänseende förhåller det sig visserligen så att en del av de

brister, som inverkade å 1947 års uppbördsutfall, voro av engångsnatur och

alltså icke påverkade preliminärskatten år 1948. Men vissa andra brister i

uppbördssystemet ha kvarstått jämväl efter år 1947. Jag får i detta sammanhang

erinra om den översyn av uppbördssystemet, med vilken 1949 års

uppbördssakkunniga äro sysselsatta. Det är att förvänta, att de nu åsyftade

bristerna skola kunna i betydande mån avhjälpas sedan denna översyn

slutförts.

1 de sakkunnigas uppdrag ingår även att undersöka i vad mån de skattskyldigas

egen medverkan vid uppbördsförfarandet kan minskas. Den av de

sakkunniga nu förebragta utredningen torde utvisa, att det mindre tillfredsställande

uppbördsresultatet under år 1948 i hög grad föranletts av att de

skattskyldiga underlåtit att lämna den medverkan, som uppbördsförfattningarna

i sin nuvarande utformning förutsätta. Detta gäller såväl löntagare

med bisysslor och samtaxerade äkta makar som jordbrukare, rörelseidkare

och andra, som ha att erlägga preliminär B-skatt.

Som de sakkunniga framhållit, torde man ha anledning räkna med att åtskilliga

av dessa skattskyldiga medvetet underlåtit att vidtaga åtgärder i

syfte att erlägga eu mot de verkliga inkomsterna svarande preliminärskatt

för att på så sätt komma i åtnjutande av eu räntefri skattekredit. I dessa

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

fall ha de skattskyldiga sålunda redan vid inkomstens förvärvande haft klart

för sig att den erlagda preliminärskatten vore otillräcklig. Man kan därför

antaga, att i många av dessa fall den skattskyldige av inkomsten reserverat

tillräckliga medel för gäldande av den kvarstående skatten. För dessa skattskyldigas

vidkommande skulle tillräckliga skäl alltså icke föreligga för ett

utsträckande av tiden för erläggandet av skatten.

Å andra sidan torde — såsom de sakkunniga jämväl framhållit — många

skattskyldiga vid erläggandet av 1948 års preliminär skatt alltjämt ha varit

i viss mån okunniga om uppbördssystemets verkningssätt. Full och allmän

kännedom därom torde ha vunnits först i samband med utsändandet av

debetsedlarna å slutlig skatt enligt 1948 års taxering. Detta skedde emellertid

icke förrän i december 1948 eller alltså vid en tidpunkt då det i allmänhet

var för sent att rätta till den under sistnämnda år för lågt erlagda preliminärskatten.

Vid ett vägande av skälen för och emot en utsträckning av tiden för erläggande

av den kvarstående skatten enligt årets taxering bör man enligt

min mening fästa avgörande vikt — förutom vid det rent faktiska förhållandet

att nämnda skatt sammanlagt uppgår till ett mycket betydande belopp

— vid vad nyss anförts angående den tidpunkt då skattebetalarna i allmänhet

fingo full kännedom om uppbördssystemets verkningar. Dessa skäl

tala uppenbarligen för att särskilt anstånd bör medgivas jämväl med avseende

å den kvarstående skatten enligt 1949 års taxering. I enlighet härmed

förordar jag, att bestämmelser om anstånd meddelas. Emellertid vill

jag tillägga, att jag därvid utgår från att — såvitt icke läget blir ett annat än

vad som nu kan förutses — något liknande anståndsförfarande icke vidare

skall ifrågakomma. Med hänsyn särskilt till arbetsgivarnas arbete och kostnader

är det nämligen önskvärt, att betalningen av den kvarstående skatten

icke utsträckes över en längre tidsperiod än som är nödvändigt.

Därest bestämmelser om särskilt anstånd skola meddelas med avseende

å 1949 års kvarstående skatt, böra dessa bestämmelser liksom föregående

år utformas såsom en allmän förlängning av betalningstiden. Såsom anfördes

vid tillkomsten av 1948 års lagstiftning i ämnet skulle nämligen ett

system med individuella anståndsbeslut föranleda ett mycket betungande

mer arbete för de lokala skattemyndigheterna. Därtill kommer att det jämväl

ur arbetsgivarnas synpunkt torde vara i hög grad önskvärt med enhetliga

avdragsregler.

Anståndsreglerna torde sålunda, på sätt de sakkunniga föreslagit, böra

utformas på motsvarande sätt som skett i förordningen den 17 december

1948 (nr 761) om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt på

grund av 1948 års taxering.

Allenast i ett hänseende vill jag förorda ett tillägg i förhållande till de

bestämmelser, som finnas upptagna i förordningen den 17 december 1948.

Rörande tillämpningen av sistnämnda bestämmelser meddelade centrala

uppbördsnämnden vissa kompletterande anvisningar av innebörd att löneavdraget

för kvarstående skatt för vissa arbetstagare inom husbyggnads
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

13

och anläggningsindustrierna skulle verkställas i en något annan ordning

än den i förordningen föreskrivna. Dessa anvisningar befunnos oundgängligen

erforderliga med hänsyn till de för dessa arbetstagargrupper då rådande

speciella inkomst- och skatteförhållandena. Om dessa förhållanden saknades

kännedom, när bestämmelserna antogos, varför de icke beaktades i

förordningen. Såvitt nu kan bedömas torde dylika anvisningar icke bliva

erforderliga för de nämnda arbetstagargrupperna under nästa år. Då det

emellertid icke kan anses uteslutet att anvisningar av liknande art kunna

bliva erforderliga för någon arbetstagargrupp jämväl vid en tillämpning av

de nu förordade bestämmelserna synes det mest ändamålsenligt, att Kungl.

Maj :t bemyndigas att meddela från de allmänna bestämmelserna avvikande

speciella föreskrifter i fall, där det med hänsyn till för viss grupp av skattskyldiga

föreliggande särskilda omständigheter finnes oundgängligen erforderligt.

I enlighet med det nu anförda har inom finansdepartementet utarbetats

förslag till förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående

skatt på grund av 1949 års taxering.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att nämnda förslag

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Ljungberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1949:395 Skrivelse till Konungen angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1949/50. a1 i texten
  2. BevU 1949:50 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt på grund av 19^9 års ta s. 1 i texten