Sök i Ratio Lex

Angående anslag till fria resor för barn in. m. för budgetåret 1949150

1949-02-11 · 37 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 37 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1949:47, Angående anslag till fria resor för barn in. m. för budgetåret 1949150

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

1

Nr 47.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag

till fria resor för barn in. m. för budgetåret 1949150;

given Stockholms slott den 11 februari 1949.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås ändrade inkomst- och förmögenhetsgränser för

fria resor för barn och husmödrar. Enligt gällande bestämmelser må sådan

förmån i regel icke medgivas vid ett beskattningsbart belopp överstigande

2 500 kronor eller en skattepliktig förmögenhet överstigande 20 000 kronor.

För tiden fr. o. m. 1950 föreslås, att motsvarande gränser skola gå vid en beskattningsbar

inkomst av 4 000 kronor och en beskattningsbar förmögenhet

av 30 000 kronor. För 1949 föreslås en övergångsbestämmelse av innebörd att

inkomstgränsen höjes till ett beskattningsbart belopp av 3 000 kronor. Inkomstprövningen

föreslås, i motsats till vad som nu är fallet, skola gälla även för

fria resor till semesterhem.

Den nu gällande begränsningen av de fria resornas längd föreslås upphävd.

Fri resa må dock enligt förslaget i regel icke medgivas, därest resekostnaden

icke är högre än 5 kronor (f. n. 3 kronor).

Till Fria resor för barn äskas ett förslagsanslag av 4 000 000 kronor och

till Bidrag till husmoderssemestern ett förslagsanslag av 2 350 000 kronor

(för innevarande budgetår 5 500 000 resp. 2100 000 kronorb

1—27149 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 sand. Nr 47.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kvngl. Maj:ts proposition nr 47.

Utdrag av protokollet övei'' socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den It februari 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, [Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anför efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan under

femte huvudtiteln, punkterna 33 och 34, föreslagit riksdagen att, i avbidan på

särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1949/50 beräkna följande anslag:

Fria resor för barn, förslagsanslag ................................. kronor 4 000 000

Bidrag till husmoderssemestern, förslagsanslag ............... » 2 350 000

Jag anhåller nu att få till fortsatt behandling upptaga dessa anslagsfrågor.

Inledning.

För innevarande budgetår har under rubriken Fria resor för barn anvisats

ett förslagsanslag av 5 500 000 kronor samt under rubriken Bidrag till husmoderssemestern

ett förslagsanslag av 2 100 000 kronor. Enligt för användningen

av sistnämnda anslag fastställd stat ha 700 000 kronor avsetts till fria

resor för husmödrar till enskilda hem, 500 000 kronor till driftbidrag till

semesterhem, 100 000 kronor till fria resor till semesterhem samt 800 000

kronor till stipendier för underlättande av husmoderssemestern.

Vid anmälan av frågan om anslag till ifrågavarande ändamål för budgetåret

1949/50 erinrade jag om följande (1949 års statsverksprop., femte ht.,

s. 52). Enligt Kungl. Maj:ts i 1948 års statsverksproposition framlagda förslag

(s. 62) skulle till stipendier för underlättande av husmoderssemestern anvisas

ett belopp av 600 000 kronor. Statsutskottet föreslog, att detta belopp skulle

höjas till 800 000 kronor (uti. nr 5/1948, s. 15). Utskottet förklarade sig ha

övervägt möjligheterna att åstadkomma en mot denna utgiftsstegring svarande

besparing under reseanslaget. Utskottet anförde, att den åtgärd, som låge

närmast till hands, vore att begränsa den väglängd, för vilken resan är avgiftsfri.

En sänkning av den högsta ålder, nu tio år, vid vilken barn anses vara

i behov av vårdare under resan, borde jämväl övervägas. Utskottet förklarade

sig ej berett att framlägga förslag i ämnet men förutsatte, att Kungl. Maj:t

skulle taga frågan i övervägande. Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen

(skr. nr 5/1948).

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

3

Vidare anförde jag, att med hänsyn till vad utskottet uttalat och på grund

av att 1947 års skattelagstiftning torde böra föranleda nya bestämmelser om

inkomststreck för de avgiftsfria resorna särskilda sakkunniga tillkallats för

utredning rörande de avgiftsfria resorna m. m.

Den nämnda utredningen genom sakkunniga skulle enligt givna direktiv

avse, förutom förenämnda spörsmål, en översyn även i övrigt av gällande

bestämmelser och organisation i fråga om de fria resorna. Åt de sakkunniga

uppdrogs även att, med beaktande av de erfarenheter, som socialstyrelsen i

sin egenskap av tillsynsmyndighet förvärvat på ifrågavarande område, upptaga

till prövning möjligheterna att åstadkomma en förenkling av såväl organisationen

som den erforderliga kontrollapparaten.

De sakkunniga1 ha i november 1948 avgivit betänkande i ämnet. Yttranden

över detta betänkande ha avgivits av socialstyrelsen, järnvägsstyrelsen, statskontoret,

medicinalstyrelsen, svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas

förbund, svenska stadsförbundet, svenska socialvårdsförbundet,

barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Nacka, husmoderssemesternämndema

i Stockholms stad samt Jönköpings, Kristianstads, Göteborgs

och Bohus, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län, Sveriges

socialdemokratiska kvinnoförbund, högerns centrala kvinnoråd, folkpartiets

kvinnoförbund och svenska landsbygdens kvinnoförbund.

I det följande torde först få lämnas eu översikt av gällande bestämmelser

samt en på de sakkunnigas uppgifter byggd redogörelse för reseverksamhetens

omfattning. Därefter torde få behandlas de sakkunnigas förslag rörande inkomst-

och förmögenhetsgränsen samt resornas längd. Vidare torde få redogöras

för vissa andra av de sakkunniga diskuterade spörsmål rörande villkoren

för de fria resorna, organisationen m. m. Slutligen torde anslagsfrågorna

få behandlas. Såsom bilaga till detta protokoll ha fogats två inom

socialdepartementet upprättade kungörelseförslag.

Översikt av gällande bestämmelser.

De nu gällande bestämmelserna rörande de avgiftsfria resorna grunda sig

på beslut av 1946 års riksdag (prop. nr 233, statsutsk. uti. nr 143, rd. skr. nr

278). Bestämmelserna återfinnas i kungörelsen den 31 maj 1946 angående avgiftsfria

resor för barn och husmödrar m. fl. (nr 234), i det följande kallad

resekungörelsen, samt kungörelserna samma dag angående husmoderssemesternämnder

(nr 232) och angående statsbidrag till driften av semesterhem för

husmödrar m. m. (nr 233).

Enligt nämnda bestämmelser må följande personer erhålla avgiftsfri resa.

1) Barn, som under det år resan företages uppnår högst 14 års ålder.

1 De sakkunniga ha varit ledamöterna av riksdagens första kammare, byråchefen Bagnar

Lundqvist, tillika ordförande, f. d. kontoristen Gustaf Iwar Anderson och rektorn Sven

Ohlon, ledamoten av riksdagens andra kammare, fru Hildur Ericsson, Luleå, samt e. byråchefen

Per Eckerberg.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj-.ts proposition nr 47.

2) Vårdare till under 1) nämnt barn, vilket under det år resan företages

uppnår högst 10 års ålder eller eljest av särskilda skäl är i behov av vårdare

under resan.

3) Barn, som beretts plats på barnkoloni — med undantag av s. k. dagkoloni

— samt vid dylik koloni fast anställd personal, dock under förutsättning

att socialstyrelsen ej annorlunda bestämmer beträffande kolonien.

4) Husmoder med minst två hemmavarande barn, av vilka intetdera under

det år resan företages uppnår högre ålder än 14 år.

5) Annan husmoder än under 4) sägs, därest hon på grund av stor arbetsbörda

eller klenhet anses vara i särskilt behov av vila och rekreation.

6) Gäst och personal vid sådant semesterhem för husmödrar, som godkänts

av socialstyrelsen.

I de under 1), 4) och 5) angivna fallen gäller som förutsättning för erhållande

av avgiftsfri resa, att vederbörande familjs inkomst och förmögenhet

icke överstiger visst belopp (för inkomst i regel ett beskattningsbart belopp

å 2 500 kronor).

Avgiftsfri resa beviljas i de under 1), 2) och 4) angivna fallen av vederbörande

barnavårdsnämnd och i det under 5) upptagna fallet av husmoderssemesternämnden.

I det under 3) angivna fallet beviljas avgiftsfri resa av

koloniens anordnare samt i det under 6) upptagna fallet av semesterhemmets

anordnare. Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet för verksamheten.

Avgiftsfri resa för barn må endast då särskilda skäl föranleda därtill avse

bortovaro under kortare tid än fyra veckor. Avgiftsfri resa för husmoder må

icke medgivas med mindre bortovaron omfattar minst 10 dagar, dock att

bortovaro under kortare tid, icke understigande 7 dagar, må godtagas, då

bärande skäl härför föreligga. Vid dödsfall, sjukdomsfall eller annan dylik

händelse må återresan företagas avgiftsfritt utan hinder av att föreskriven tid

för bortovaron icke gått till ända.

Avgiftsfri resa avser billigaste färd med tåg, omnibus eller båt från hemorten

till vilo- eller rekreationsorten och åter. Kungl. Maj:t har härjämte bemyndigat

socialstyrelsen att i vissa undantagsfall ersätta resa med taxebil

till och från järnvägsstation. För resornas längd gälla särskilda minimi- och

maximibestämmelser.

Reseyerksamlietens omfattning och karaktär.

De sakkunniga ha anfört, att på grund av en omläggning av redovisningsterminerna

ännu endast bristfälliga uppgifter föreligga rörande omfattningen

av den reseverksamhet, som ägt rum efter utfärdandet av de nämnda kungörelserna

den 31 maj 1946. De sakkunniga ha emellertid ansett sig kunna uppskatta

antalet personer, inberäknat barn under sex år, som utnyttjat förmånen

av fria resor till enskilda hem och semesterhem, till 125 000 under budgetåret

1946/47 och 150 000 under budgetåret 1947/48. Uppskattningar avseende

innevarande budgetår och grundade på uppgifter om frekvensen under som
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

maren 1948 resultera i ett antal av 165 000 k 175 000 personer. Ersättning av

statsmedel för resor till och från barnkolonier har utgått för ett antal resor

motsvarande omkring 27 000 barn under såväl år 1946 som år 1947. För sommaren

1948 torde ungefär samma antal kunna beräknas.

I starkt avrundade tal beräknas barnen utgöra hälften, vårdare till dessa

barn 30 % och husmödrar på s. k. husmodersresa, d. v. s. resa utan att barnen

medföras, 20 % av alla resande med avgiftsfria resor till enskilda hem och

semesterhem. Av barnen beräknas omkring hälften vara yngre än sex år.

Syskonkullar torde utgöra en väsentlig del av barnen. Vid ca 60 % av vårdarresoma

beräknas vårdaren vara barnets mor och stanna med barnet i feriehemmet

under minst fyra veckor. Av samtliga resor synas sålunda närmare

40 % ge en husmor tillfälle till rekreation. Husmodersresorna, vilkas antal

visat den jämförelsevis starkaste ökningen under ifrågavarande tid, ställas i

3 000 å 4 000 fall per år till semesterhem men äro eljest enskilt ordnade

semesterresor. Medan de fria barn- och vårdarresorna till övervägande delen

företagas av stadsbefolkningen, därvid enbart Stockholm synes svara för omkring

en fjärdedel av hela antalet, ha husmodersresorna visat sig i betydande

utsträckning ge landsbygdens husmödrar möjlighet till rekreationsvistelse

utom hemmet. En relativt mycket stor del av husmodersresorna företagas av

husmödrarna i de nordligaste länen.

Om re^everksamhetens karaktär ha de sakkunniga anfört bl. a. följande.

Föreliggande uppgifter ge vid handen, att verksamheten med de fria

resorna fått just den inriktning man vid institutionens skapande avsåg. Att de

fria resorna befordrat familjesemesterns utveckling framgår otvetydigt av

uppgifterna rörande antalet våixlarresor och frekvensen av syskonskaror. Att

å andra sidan institutionen varit av betydelse för genomförandet av särskilda

semesterformer för husmödrar och barn är även uppenbart. För de lanthushåll,

där vården av husdjur o. d. gör det omöjligt för hela familjen att samtidigt

vara borta från hemmet, liksom för de barnrika familjernas husmödrar,

vilka i många fall äro i behov av fullständig avkoppling från hushållsarbete,

ha de fria resorna öppnat möjligheter till förverkligande av länge närda, tidigare

ouppfyllda förhoppningar. För barnkoloniverksamheten har statens

övertagande av resekostnaderna haft en fortsatt stimulerande verkan. Feriebarnsverksamheten

har på grund av de fria resorna nått en omfattning, som

man ännu för kort tid sedan icke vågade hoppas på och har visat sig utgöra

en mycket värdefull komplettering till koloniverksamheten särskilt i en tid, då

önskemål om byggenskap för koloniändamål endast i tämligen ringa mån

kunnat tillgodoses. En ingalunda betydelselös följd av reseverksamhetens utbyggnad

genom 1946 års beslut är, att nya grupper av vårt folk ha blivit delaktiga

av de glädjeämnen som resor erbjuda och av de lärdomar, som bekantskapen

med nya landsändar och befolkningsgrupper ge. Ett odiskutabelt omdöme

blir sålunda, att verksamheten med de fria resorna varit till mycken

gagn och glädje. De sakkunniga ha också erfarit, att verksamheten röner stor

uppskattning bland alla dem, för vilka förmånen av fria resor betyder nya

möjligheter att på ett ändamålsenligt sätt utnyttja semester och ferier.

Likväl framstår, anföra de sakkunniga, som ett dominerande intryck av

föreliggande statistiska uppgifter, att de fria resorna fått en långt mindre omfattning

än man väntat. Endast omkring 10 % av alla dem, som enligt av be
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

folkningsutredningen på sin tid gjorda beräkningar äro berättigade till förmånen,

lia hitintills utnyttjat den. Rörande orsaken härtill ha de sakkunniga

anfört.

Att företaga en semesterresa eller skicka sina barn till ferievistelse utom

hemmet är alltjämt en möjlighet endast för ett relativt fåtal av vårt folk.

Föreliggande uppgifter rörande resornas mål och längd ge också det intrycket,

att i de allra flesta fall något egentligt val av resemål icke föreligger. Man

sänder sina barn och reser själv till det i allmänhet enda ställe man har att

anlita för vistelse utom hemmet: ett föräldrahem eller en annan nära anförvants

hem. Möjligheten att mottaga gäster för längre eller kortare tid är också

i vårt land i allmänhet och i denna bostadsbristens tid i synnerhet för det

stora flertalet mycket begränsad.

Yad angår de fria resornas inverkan på järnvägarnas trafikbelastning ha de

sakkunniga upplyst, att de fria resorna av nu ifrågavarande slag år 1947 utgjorde

0,3 % av hela antalet järnvägsresor av mera tillfällig karaktär i tredje

klass. Av personkilometerantalet för samma slags resor svarade de fria

resorna för ca 1,7 %. Under sommarmånaderna skulle enligt gjorda uppskattningar

de fria resornas antal utgöra nära 1 % av nämnda trafik, medan uttryckt

i antalet personkilometer de fria resornas andel i totalsumman för tillfälliga

resor i tredje klass stiger till omkring 5 %.

Inkomst- och förmögenlietsgränserna.

Gällande bestämmelser.

Enligt resekungörelsens 3 § må avgiftsfri resa icke medgivas då vid senaste

taxering familjeföreståndaren eller han och hans maka gemensamt upptagits

för ett beskattningsbart belopp överstigande 2 500 kronor eller för en

skattepliktig förmögenhet överstigande 20 000 kronor. Oavsett förmögenhetens

storlek må avgiftsfri resa dock medgivas, därest det beskattningsbara beloppet

icke överstiger 500 kronor. Efter taxeringen ändrade inkomstförhållanden må

föranleda undantag från nämnda regler.

Detta inkomst- och förmögenhetsstreck gäller icke koloniresor eller resor

till semesterhem. Socialstyrelsen framhåller i sina tillämpningsföreskrifter

till resekungörelsens 3 §, att den som ansöker om avgiftsfri resa skall för

barnavårdsnämnden uppvisa senaste kronodebetsedel. Vill den sökande göra

gällande, att hans ekonomiska förhållanden så försämrats, att han bör vara

berättigad till fri resa trots att så icke är fallet enligt debetsedeln, skall intyg

härom från taxeringsnämndens ordförande begäras. Kan sådant intyg icke

anskaffas, skall barnavårdsnämnden företaga en fri prövning. Därvid har

nämnden att förvissa sig om att det inträffat sådana förändringar i vederbörandes

ekonomiska förhållanden, att dessa uppenbarligen äro att jämställa

med de personers, vilka enligt huvudregeln erhålla förmånen av avgiftsfri resa.

Kungl. Maj:t föreskrev den 28 maj 1948, att 1946 års kronodebetsedel finge

läggas till grund för inkomstprövningen intill dess 1948 års kronodebetsedel

utkommit.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

7

De sakkunniga.

De sakkunniga hänvisa till att de enligt utredningsdirektiven vid omprövningen

av inkomst- och förmögenhetsgränserna haft att taga hänsyn till dels

innebörden av den nya skattelagstiftningen och dels de förändringar, som den

allmänna inkomstnivån undergått sedan resekungörelsens tillkomst 1946.

Emellertid är, påpeka de sakkunniga, den debetsedel, som utdelats i december

1948 och enligt hittills tillämpad praxis skall läggas till grund för prövningen

av rätten till fria resor under 1949, uppställd i enlighet med den äldre

skattelagstiftning, som fortfarande gällde vid taxeringen av 1947 års inkomster

och som bl. a. innebar, att s. k. barnavdrag ännu gjordes. Av vissa skäl anges

likväl på denna debetsedel icke beloppet för skattepliktig förmögenhet.

Först i slutet av 1949 kommer att utdelas en ny typ av debetsedlar, uppställda

i enlighet med den nya skattelagstiftningen. Storleken av den beskattningsbara

förmögenheten kommer- icke heller att förekomma på dessa

debetsedlar.

De sakkunniga ha därför funnit sig böi’a föreslå å ena sidan nya inkomstgränser

för dels år 1949, dels år 1950 och därefter samt å andra sida nya

bestämmelser om förmögenhetsgräns.

Vid behandlingen av frågan vilken inkomstgräns, som bör gälla för de

fria resorna under år 1949, ha de sakkunniga anfört, att vid tiden för resekungörelsens

utfärdande skulle i princip 1945 års inkomster läggas till grund

för inkomstprövningen. Enligt utredningens förslag skall 1949 den på 1947

års inkomster grundade debetsedeln företes vid ansökningstillfället. De sakkunniga

ha därför funnit sig böra taga hänsyn till inkomstutvecklingen under

tiden 1945—1947 och ha härom anfört i huvudsak följande.

Enligt en inom socialstyrelsen verkställd undersökning låg den genomsnittliga

löneinkomsten för vuxna manliga arbetare inom egentlig industri år

1947 för hela landet 23 % över motsvarande inkomst år 1945. Enligt föreliggande

preliminära uppgifter synes den uppskattade inkomsten av tjänst enligt

taxeringsutfallet ha stegrats i ungefär samma mån under motsvarande tid. Inkomststegringen

synes ha varit relativt något lägre i städerna och särskilt i de

största städerna än för övrigt.

De sakkunniga ha funnit sig böra eftersträva, att förmånen av fria resor

under den närmaste framtiden tillkommer familjer på samma relativa inkomstnivå

som de nu gällande bestämmelserna avse. Någon utvidgning av förmånen

till nya skikt av inkomsttagare har icke ansetts böra ske. Med hänsyn till inkomstnivåns

förändringar synes en uppräkning böra ske med 20 % av de inkomstbelopp.

som motsvara det beskattningsbara belopp, vid vilket gränsen

nu går.

De sakkunniga föreslå i enlighet härmed, att rätten till avgiftsfria resor

under år 1949 göres beroende därav, att familjeföreståndaren eller han och

hans make gemensamt vid 1948 års taxering icke upptagits för ett beskattningsbart

belopp överstigande 3 500 kronor.

Vid bedömning av frågan om den inkomstgräns, som skall gälla fr. o. m.

år 1950, ha de sakkunniga funnit, att hänsyn bör tagas även till inkomstutvecklingen

år 1948. I denna fråga anföra de sakkunniga bl. a.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj ds proposition nr 47.

Föreliggande uppgifter ge vid handen, att stegringen av den allmänna inkomstnivån

under tiden 1945—1948 kan uppskattas till genomsnittligt o2

a 33 %. . .

Till grund för bedömningen av rätten till fria resor kan icke läggas enbart

den beskattningsbara inkomst, för vilken den skattskyldige upptages enligt

den nya skattelagstiftningen. Hänsyn måste även tagas till inkomsttagarens

barnantal. Familjer med flera barn skulle nämligen i annat fall bli alltmer missgynnade,

ju större barnantalet är. Sålunda synes gränsbeloppet för den beskattningsbara

inkomsten böra höjas i förhållande till antalet minderåriga

barn. För enkelhetens skull bör med minderårigt barn i detta fall förstås barn,

som självt är berättigat till fri resa, d. v. s. barn, som under det år resan företages

uppnår högst 14 års ålder.

En inkomstprövning enligt en dylik trappstegsmetod har redan beslutats

beträffande familjebostadsbidrag och bränslebidrag, för vilka enligt kungörelsen

den 30 juni 1948 (nr 547, ändrad genom 642/1948) gränsen för familj med

två barn dragits vid en beskattningsbar inkomst av 4 000 kronor, vilket belopp

för familjer med flera barn ökas med .1 000 kronor för varje barn utöver två.

Enligt vad de sakkunniga under hand erfarit har pensionsstyrelsen i skrivelse

till Konungen den 12 november 1948 förordat, att en liknande gränsdragning

sker även beträffande moderskapspenning. Sålunda skulle rätt till dylik i allmänhet

föreligga, då sökandens eller makarnas beskattningsbara inkomst uppgår

till 4 000 kronor ökat med 1 000 kronor för varje barn, för vilket rätt till

allmänt barnbidrag föreligger.

De sakkunniga anföra vidare, att det torde vara ett allmänt intresse att i

möjligaste mån lika bestämmelser gälla för skilda slag av sociala förmåner.

Å andra sidan finna de sakkunniga angeläget att icke åstadkomma alltför

höga trösklar i form av inkomststreck, vilkas underskridande medför en rad

förmåner, som samtliga gå förlorade vid en relativt ringa inkomstökning. De

sakkunniga ha med hänsynstagande till det sagda undersökt i vad mån de för

moderskapspenningen föreslagna inkomstgränserna kunde accepteras även

som grund för prövning av frågan om rätt till fria resor. Därvid har uppmärksammats,

att de sålunda föreslagna gränserna skulle medföra en viss ökning

av antalet till ifrågavarande förmån berättigade. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga

icke ansett sig kunna godtaga nämnda gränser. De sakkunniga ha

i stället byggt sitt förslag på följande överväganden.

Då varje inkomstbegränsning synes hårdast drabba familjerna i ortsgrupp

5, har viss hänsyn ansetts böra tagas till den genomsnittliga industriarbetarlönen

i denna ortsgrupp. Denna beräknas för 1948 komma att

uppgå till omkring 6 800 kronor. När gällande bestämmelser fastställdes låg

inkomstgränsen i ortsgrupp 5 något över den genomsnittliga industriarbetarlönen

år 1945. En motsvarande gränsdragning skulle nu komma att ligga vid

ca 7 000 kronor, vilket belopp motsvarar en beskattningsbar inkomst av 4 000

kronor i högsta ortsgruppen. Då rätt till fri resa icke i något fall inträder

förrän familjen innefattar minst ett minderårigt barn, synes inkomstgränsen

böra anknytas till denna familjetyp.

Sålunda föreslår utredningen, att fr. o. in. 1950 avgiftsfri resa må beviljas,

då sökandens eller makarnas beskattningsbara inkomst uppgår till ett belopp

icke överstigande 3 000 kronor ökat med 1 000 kronor för varje barn, vilket

under det år resan företages uppnår högst 14 år och för vilket rätt till allmänt

barnbidrag föreligger.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

9

De sakkunniga ka viclare anfört.

Utredningen erinrar om att en sådan inkomstbegränsning skulle för t. ex.

tvåbarnsfamiljen innebära, att rätt till avgiftsfri resa förelåge så länge den

beskattningsbara inkomsten icke överstege 5 000 kronor. Motsvarande belopp

för denna familjetyp vid prövning av ansökan om moderskapspenning skulle

enligt pensionsstyrelsens ovannämnda förslag bli 6 000 kronor, medan det

redan fastställda beloppet för familjebostadsbidrag och bränslebidrag är 4 000

kronor. Det synes utredningen, att härigenom en önskvärd spridning av de

sociala förmånerna skett, samtidigt som bestämmelserna äga vissa formella

likheter, vilka böra underlätta prövningsförfarandet.

I fråga om förmögenhetsgränsen ha de sakkunniga anfört bl. a.,

att, då den beskattningsbara förmögenhetens belopp icke vidare kommer att

upptagas på debetsedeln, ett gränsbelopp måste avse själva förmögenhetsskattens

belopp. Enligt förordningen den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt

skall sådan skatt överhuvud icke utgå för fysisk persons förmögenhet

i vad den icke överstiger 30 000 kronor. I fortsättningen kommer därför

icke att av debetsedeln kunna utläsas, huruvida förmögenhet lägre än nämnda

belopp föreligger. Emellertid ha de sakkunniga funnit 30 000 kronor lämpligt

såsom nytt gränsbelopp för rätten till fria resor. Kungörelsen föreslås

på denna punkt för enkelhetens skull givas den innebörden, att rätt till avgiftsfri

resa ej föreligger, därest den sökande överhuvud påförts statlig förmögenhetsskatt.

För att bestämmelserna icke skola bli alltför invecklade föreslås sistnämnda

regel gälla även under år 1949. Då den i december 1948 utlämnade

debetsedeln är grundad på den äldre skattelagstiftningen, enligt vilken ett

förmögenhetsbelopp överstigande 20 000 kronor medförde skyldighet att erlägga

skatt, innebär detta, att någon höjning av gällande förmögenhetsgräns

icke omedelbart skulle företagas.

Oavsett den skattepliktiga förmögenhetens storlek må avgiftsfri resa enligt

gällande bestämmelser medgivas, därest det beskattningsbara beloppet icke

överstiger 500 kronor. De sakkunniga föreslå, att denna bestämmelse ändras

därhän att avgiftsfri resa under 1949 må medgivas oaktat den sökande påförts

särskild skatt å förmögenhet, därest det beskattningsbara beloppet icke

överstiger 1 000 kronor. För följande år anse de sakkunniga detta korrektiv

av den allmänna inkomst- och förmögenhetsregeln icke vara motiverat, då

dels förmögenhetsgränsen höjts med 50 %, dels den föreslagna gränsdragningen

beträffande beskattningsbar inkomst gynnar de lägre ortsgrupperna. En

enkelt konstruerad gräns av ifrågavarande slag skulle, anföra de sakkunniga,

göra förmögenhetsspärren helt illusorisk.

De sakkunniga ha uppmärksammat, att tillämpningen av de föreslagna

bestämmelserna med avseende på inkomstprövningen medför vissa

praktiska problem. Sålunda kommer en arbetstagare, som har att erlägga

kvarstående skatt, icke att äga omedelbar tillgång till sin debetsedel under

den tid, då de flesta av de fria resorna företagas. Debetsedeln skall nämligen

i nämnda fall överlämnas till arbetsgivaren. I viss utsträckning torde sålunda,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

anföra de sakkunniga, större eller mindre svårigheter föreligga för den enskilde

att vid ansökan om fri resa styrka det beskattningsbara beloppets eller

den beskattningsbara inkomstens storlek, även om det torde kunna förväntas,

att arbetsgivare i allmänhet skola visa sig villiga att tillmötesgå vederbörandes

önskan att tillfälligt återfå sin debetsedel. De sakkunniga anföra, att det

synes böra åligga barnavårdsnämnden att vid behov hos den lokala skattemyndigheten

kontrollera den enskildes uppgift på ifrågavarande punkt.

Rörande kontrollen av antalet barn anföra de sakkunniga bl. a.

Kontroll av den enskildes uppgifter angående antalet barn har hittills icke

varit aktuell för andra fall än det, då ansökan om fri resa avser husmodersresa.

Då ansökan avsett resa för barn, har barnets ålder varit föremål för

undersökning. I sistnämnda fall torde barnets personkort i allmänhet ha företetts

såsom bevis. Då det gäller antalet hemmavarande barn har föreskrivits,

att sökanden, därest icke barnavårdsnämnden avstår från detta krav, skall

förete intyg från pastorsämbetet, utvisande att minst två minderåriga barn

vistas i hemmet.

De föreslagna nya bestämmelserna medföra, att antalet barn och dessas

ålder blir av betydelse vid bedömningen av varje ansökan, då nämligen gränsbeloppet

för inkomstprövningen är avhängigt barnantalet. För att minska besväret

med intygsskrivning och besök på pastorsexpeditionerna torde böra

övervägas, om icke det bidragsmottagarregister, som varje barnavårdsnämnd

är skyldig föra enligt bestämmelserna om allmänna barnbidrag, kunde generellt

användas för kontroll av uppgifter rörande barnens antal och ålder.

De sakkunniga framhålla slutligen angelägenheten av att de kontrollåtgärder

av skilda slag, som förekomma i samband med ansökan om olika sociala

förmåner, i möjligaste mån samordnas och förenhetligas, så att såväl myndigheters

som enskildas bestyr med intyg o. d. inskränkes. Ett förenklat förfarande

vid denna kontroll, t. ex. genom användande i största utsträckning av

telefon vid inhämtandet av uppgifter, rekommenderas även.

Yttranden.

De sakkunnigas förslag till nya inkomst- och förmögenhetsgränser ha i

flertalet yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Sålunda har socialstyrelsen,

under hänvisning bl. a. till det ekonomiska läget och till det av

riksdagen uttalade önskemålet om besparingar på ifrågavarande område, förklarat

sig intet ha att erinra mot de sakkunnigas förslag i denna del. Styrelsen

anser dock, att de i betänkandet angivna procenttalen för lönenivåns

förskjutningar sknlle motiverat större höjningar av inkomstgränserna än de

sakkunniga föreslagit. Stockholms stads husmoderssemesternämnd anför, att

förslaget om höjning av inkomst- och förmögenhetsgränserna synes i stort

sett motsvara berättigade krav med hänsyn till inkomstutvecklingen. Nämnden

framhåller dock, att större hänsyn än som skett bör tagas till de högre

dyrorterna, särskilt Stockholm, enär de eljest komma i ett ogynnsammare

läge än landet i övrigt.

Statskontoret anför, att i princip reell löneökning icke bör komma i betraktande

vid ifrågavarande uppräkning men väl sådan inkomstökning, som

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj-.ts proposition nr 47.

motsvaras av inträdd stegring av levnadskostnaderna. Då enligt socialstyrelsens

levnadskostnadsindex sistnämnda kostnader under åren 1945—1947

icke stigit ens hälften så mycket som lönenivån, måste enligt statskontorets

mening den nu föreslagna höjningen av inkomstgränsen i och för sig vara

alltför stor. Statskontoret erinrar vidare, att inkomstgränsen 1946 höjdes från

1 500 till nuvarande 2 500 kronor. Vid detta förhållande synes enligt ämbetsverkets

mening den inträdda inkomsthöjningen icke utgöra tillräckligt skäl

för att med tillämpning redan 1949 ytterligare höja inkomstgränsen. Vad

angår den inkomstgräns, som skall gälla fr. o. m. 1950, kan ämbetsverket icke

tillstyrka de sakkunnigas förslag men vill icke motsätta sig en uppräkning

av den innebörden, att inkomstgränsen fixeras till ett belopp av 3 000 kronors

beskattningsbar inkomst oberoende av barnantal. Beträffande den föreslagna

differentieringen efter barnantal har statskontoret anfört, att enligt vad som

framgår av förarbetena till beskattningsreformen denna medfört lindring i

beskattningen för barnlösa familjer med upp till 15 000 kronors inkomst. För

familjer med barn medförde skatteomläggningen i praktiskt taget samtliga

fall försämring i det ekonomiska läget först vid en inkomst, som är alltför

hög för att vara aktuell i samband med i ärendet avsedda statsbidrag. Härjämte

borde beaktas, att barnbidragen icke äro den enda förmån, som utgår

till barnfamiljerna utan behovsprövning. Detta gällde exempelvis även fria

skolmåltider och fri skolmateriel, borttagande av terminsavgifter m. m. En

efter barnantalet differentierad skala kunde därför icke vara motiverad av

den genomförda skatteomläggningen.

Husmoderssemesternämnden i Göteborgs och Bohus län uttalar ett bestämt

önskemål om att de nuvarande bestämmelserna trots vissa svårigheter få

gälla även år 1949. Så tätt på varandra inträffande förändringar som föreslagits

vore nämligen i hög grad besvärande för såväl barnavårdsnämnder

som sökande. Högerns centrala kvinnoråd förklarar sig, under hänvisning till

den samhällsekonomiska situationen, hysa betänkligheter mot varje sådan utvidgning

av verksamheten, som medför ökade utgifter för staten. Förbundet

säger sig nämligen i motsats till de sakkunniga anse, att en höjning av inkomstgränsen

måste medföra en viss kostnadsökning, alldenstund man enligt

tidigare erfarenhet måste räkna med en fullt naturlig ökning av resefrekvensen,

beroende på att verksamheten blir mer och mer känd. Folkpartiets

kvinnoförbund har intet att erinra mot förslaget till inkomstgräns för 1949

men föreslår, att inkomstgränsen fr. o. m. 1950 sättes vid 3 500 kronors beskattningsbar

inkomst ökad med 500 kronor per minderårigt barn. Förbundet

förklarar sig anse, att i nuvarande beträngda ekonomiska läge förmånen

av avgiftsfria resor icke bör utsträckas till nya inkomstskikt, vilket enligt förbundets

mening bleve fallet med i betänkandet föreslagen inkomstgräns.

Svenska landsbygdens kvinnoförbund har riktat erinringar mot förmögenhetsstrecket

med hänvisning till det fall att en husmor har familjeförmögenheten

bunden i t. ex. ett eget jordbruk eller en villa.

Beträffande innebörden av begreppet minderårigt barn vid inkomst
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

prövningen sådan den föreslagits bli konstruerad fr. o. m. 1950 har socialstyrelsen

förordat, att man skall taga hänsyn till alla barn, som äro berättigade

till allmänt barnbidrag, d. v. s. barn upp till 16 års ålder. Barnavårdsnämnderna

i Stockholm och Nacka äro av samma mening.

Yad angår de praktiska problem vid inkomstprövningen, som

de sakkunniga berört, har från de tre största städerna pekats på de svårigheter,

som möta det ifrågasatta arrangemanget att använda bidragsmottagarregistret

för kontroll av uppgifterna rörande barnantalet. Flyttningsbetyg eller

personkort har hittills använts för detta ändamål, och med hänsyn till att

flera expeditioner på dessa orter användas för de fria resorna, vore det lämpligast

att fortsätta med samma anordning som tidigare. Stockholms stads

barnavårdsnämnd och stadens husmoderssemesternämnd påpeka dessutom,

att debetsedeln tidigare använts även för kontroll av att endast en fri resa

per år begärts av varje sökande. En betydande ökning av taxeringsmyndigheternas

arbetsbörda skulle bli följden av hänvändelser från personer, vilka

önska intyg om beskattningsbart belopp. Nämnderna föreslå därför, att en

frånskiljbar talong fästes vid debetsedeln och att på denna talong lämnas de

uppgifter, som i förevarande och andra liknande fall kunna behövas.

Riksdagens revisorer.

I sin berättelse rörande budgetåret 1947/48 ha riksdagens revisorer återgivit

vissa iakttagelser i fråga om gällande bestämmelser rörande behovsprövning

(§ 14). Revisorerna ha granskat de ansökningar om fria resor, som under

år 1948 beviljats av en barnavårdsnämnd, under jämförelse med 1948 års taxeringslängd.

Av 441 ansökningar, vilka avsett ett icke angivet ehuru troligen

betydligt större antal resande, skulle 234 eller 53 % icke ha kunnat bifallas,

därest inkomstprövningen grundats på den sökandes inkomster under år 1947.

Revisorerna anföra i anslutning härtill bl. a. följande.

Lika väl som bidrag må kunna beviljas då en påtaglig inkomstförsämring

skett, lika litet bör en dylik förmån få åtnjutas, då behov därav uppenbarligen

icke längre förefinnes. Med hänsyn till det anförda förefaller det revisorerna

angeläget att prövningen av här avsedda ansökningar genomgående grundas

på ett mera aktuellt inkomstmaterial än f. n. Gällande bestämmelser torde

därför på de områden, där nu berörda förhållanden göra sig gällande, böra

kompletteras med en föreskrift om att sökande, som eljest skulle varit berättigad

till förmån, varom här är fråga, likväl icke må medgivas sådan, därest

hans inkomst- och förmögenhetsförhållanden efter den tid, den senaste

taxeringen avser, undergått sådan förbättring, att det måste antagas att därest

taxeringen grundats på de sålunda förbättrade förhållandena sökanden icke

skulle ha varit berättigad till förmånen i fråga. Då taxeringslängderna skola

vara justerade senast den 15 maj och flertalet avgiftsfria resor anträdas efter

denna tidpunkt, torde i de flesta fall möjlighet förefinnas att från taxeringsmyndigheterna

erhålla erforderliga aktuellare taxeringsuppgifter.

Revisorerna hemställa, att frågan om en komplettering av gällande bestämmelser

på det sätt som antytts upptages till övervägande.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

13

Departementschefen.

Rätten till fria resor är, bortsett från resor till barnkolonier och semesterhem

för husmödrar, beroende av inkomst- och förmögenhetsprövning.

Inkomstgränsen fastställdes av 1946 års riksdag till 2 500 kronors beskattningsbart

belopp och förmögenhetsgränsen till 20 000 kronors skattepliktig

förmögenhet. Det är två omständigheter, som böra föranleda en

omprövning av dessa gränser, nämligen dels den nya skattelagstiftningen

och dels inkomstutvecklingen under de senaste åren. Enligt tidigare

gällande skattelagstiftning var nämligen det beskattningsbara beloppet

differentierat med hänsyn till barnantalet genom de s. k. barnavdragen. Härutinnan

skedde ändring den 1 januari 1948, då barnavdragen vid den statliga

beskattningen bortföllo och ersattes med allmänna barnbidrag. Vad åter

inkomstutvecklingen beträffar ha de sakkunniga erinrat om att höjningen av

den allmänna inkomstnivån under tiden 1945—1947 kan uppskattas till genomsnittligen

23 % och under tiden 1945—1948 till 32—33 %. Genom denna förskjutning

skulle ett betydande antal familjer komma att förlora förmånen av

fria resor, därest inkomstgränsen bibehölles vid nuvarande nivå.

Innan jag går in på de sakkunnigas förslag till nya inkomst- och förmögenhetsgränser

vill jag till behandling upptaga en fråga, som berörts av 1948

års riksdagsrevisorer. Enligt nu gällande bestämmelser skall till grund för

inkomst- och förmögenhetsprövningen läggas resultatet av senaste taxering.

Emellertid ha vid den tid, då huvudparten av de fria resorna företages, nämligen

under försommaren, debetsedlar avseende årets taxering ännu icke utfärdats.

I Stockholm och i vissa fall även på andra orter äro ej heller taxeringslängderna

färdigställda, då resesäsongen börjar. Av dessa orsaker skulle

det, i synnerhet i de större städerna, möta stora svårigheter att lägga det

löpande årets taxeringsresultat till grund för inkomst- och förmögenhetsprövningen.

Det har visat sig mest praktiskt att barnavårdsnämnderna för kontroll

av den sökandes inkomst- och förmögenhetsförhållanden använda senaste

debetsedeln. Härigenom kommer emellertid inkomstprövningen att grundas

på förhållanden, som i de flesta fall ligga minst ett och ett halvt år tillbaka

i tiden. De olägenheter detta kan innebära ha varit särskilt påfallande under

år 1948, då enligt riksdagens medgivande 1946 års debetsedlar legat till grund

för prövningen intill dess att de nya debetsedlarna kommit allmänheten till

handa under december månad. Riksdagens revisorer lia påpekat, att genom

detta förfaringssätt åtskilliga familjer, vilkas inkomster vid tiden för resan

överstigit inkomstgränsen, kommit i åtnjutande av reseförmånerna. Revisorerna

föreslå därför, att en särskild prövning med ledning av senaste taxering skall

företagas, då en sådan förbättring av inkomst- och förmögenhetsförhållandena

kan antagas ha skett. I varje fall på större orter skulle en sådan bestämmelse

innebära, att för varje sökande uppgifter angående resultatet av senaste taxering

måste inhämtas. Av det föregående torde ha framgått, att detta möter

stora och i vissa fall oöverkomliga praktiska hinder. På grund härav anser jag

mig icke kunna förorda revisorernas förslag. Den senaste debetsedeln bör sålunda

enligt min mening i regel läggas till grund för prövningen. Dock bör

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. May.ts proposition nr 47.

i likhet med vad som nu gäller undantag från denna regel kunna göras, om den

sökandes ekonomiska villkor försämrats. Avgiftsfri resa bör kunna medgivas,

såframt det på den sökandes eget initiativ styrkes att så skulle ha kunnat ske,

om till grund för prövningen lagts senare taxering än den, som debetsedeln

avser.

Debetsedlar uppställda i enlighet med den nya skattelagstiftningen komma

att utdelas först i slutet av år 1949. De skola avse inkomsterna under år

1948 och komma att läggas till grund för inkomstprövningen under år 1950.

Den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst, som anges på dessa

debetsedlar, är icke differentierad efter barnantal. De sakkunniga ha därför

föreslagit, att vid prövningen av rätt till fria resor en sådan differentiering

skall tillämpas därigenom att inkomstgränsen förskjutes uppåt med 1000

kronor för varje barn under 14 år. I likhet med statskontoret är jag icke

beredd att tillstyrka den föreslagna anordningen. Då det för en verksamhet

som denna är angeläget att finna enkla och praktiska regler för handläggningen,

är redan av denna anledning ett enhetligt inkomststreck att föredraga. Barnavårdsnämnderna

böra icke åläggas mer arbete än som är oundgängligen nödvändigt.

Därtill kommer att — såsom statskontoret erinrat — genom de

olika stödåtgärderna till barnfamiljerna en viss utjämning av barnkostnaderna

mellan familjer av olika storlek skett. Denna utjämning torde inom de inkomstgrupper,

som det här gäller, mer än väl motsvara den utjämning, som

tidigare åstadkoms genom de numera bortfallna barnavdragen. Vid prövningen

av rätten till familj ebostadsbidrag tages visserligen hänsyn till barnantalet,

men detta är motiverat bl. a. därav, att det i detta fall gäller förmåner

av en helt annan storlek än de fria resorna innebära. Jag föreslår sålunda,

att ett enhetligt inkomststreck bibehålies.

Med hänsyn till den avsevärda förskjutning av inkomstnivån, som ägt rum

sedan nu gällande inkomstgräns fastställdes, ha de sakkunniga föreslagit en

höjning av inkomstgränsen. Härvid ha de sakkunniga utgått från att sådan

hänsyn borde tagas till inkomstutvecklingen, att samma befolkningsskikt, som

genom 1946 års beslut avsågs få rätt till fria resor, skulle få behålla denna

förmån. Jag är ense med de sakkunniga om att denna princip i stort sett bör tilllämpas.

De sakkunniga ha föreslagit, att gränsen för familjer med ett barn

dragés vid en beskattningsbar inkomst av 4 000 kronor, motsvarande en verklig

årsinkomst av 6 500—7 000 kronor. Denna gräns torde även böra tillämpas vid

den av mig föreslagna anordningen med ett enhetligt inkomststreck. Jag är

medveten om att enligt nu gällande regler för inkomstprövningen vissa flerbarnsfamiljer

i högre inkomstlägen än de nyssnämnda kunna beviljas fria

resor och således genom den föreslagna gränsdragningen komma att förlora

denna förmån. Praktisk betydelse torde denna begränsning ha endast i de

högsta ortsgrupperna. Samtidigt kan den föreslagna inkomstgränsen möjligen

komma att innebära någon utvidgning av rätten till fria resor inom de lägre

ortsgrupperna, d.v. s. främst på landsbygden. Huruvida härigenom någon ökning

av det totala antalet till fria resor berättigade familjer uppstår torde icke

med säkerhet kunna bedömas. Även om en mindre ökning skulle uppstå torde

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj-.ts proposition nr 47.

detta likväl icke nämnvärt påverka anslagsbelastningen. Till stöd för detta antagande

torde jag få hänvisa till de sakkunnigas uppgift, att hitintills endast

omkring 10 % av alla dem, som enligt av befolkningsutredningen gjorda beräkningar

äro berättigade till fria resor, utnyttjat förmånen. Jag föreslår sålunda,

att, med i det föregående angivet undantag, fri resa icke må medgivas, då

familjeforeståndaren eller han och hans make gemensamt enligt senast utdelade

debetsedel upptagits för en till statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst

överstigande 4 000 kronor.

Vad angår förmögenhetsgränsen kan jag godtaga de sakkunnigas förslag,

att rätt till fria resor icke skall föreligga, därest den sökande påförts statlig förmögenhetsskatt.

Detta innebär på grund av den nya skattelagstiftningens bestämmelser,

att förmögenhetsgränsen höjes från nuvarande 20 000 kronor till

30 000 kronor.

Gällande bestämmelser rörande förmögenhetsgränsen innebära även, att

fria resor oavsett den skattepliktiga förmögenhetens storlek må medgivas, om

det beskattningsbara beloppet icke överstiger 500 kronor. De sakkunniga ha

funnit, att detta s. k. korrektiv till inkomst- och förmögenhetsgränsen icke

lämpligen kan kombineras med en differentierad inkomstgräns och ha därför

föreslagit att det slopas fr. o. m. år 1950. Med hänsyn till mitt ställningstagande

beträffande differentieringen förordar jag, att nämnda korrektiv

får kvarstå. Regeln bör härvid bli, att fri resa må medgivas, oaktat den

sökande påförts förmögenhetsskatt, därest den beskattningsbara inkomsten

icke överstiger 1 000 kronor.

Vid prövning av ansökningar om fria resor under år 1949 kommer den i

slutet av 1948 utdelade debetsedeln att användas. Vid den taxering, på vilken

denna debetsedel grundar sig, tillämpades den äldre skattelagstiftningen. Vid

beräkningen av det beskattningsbara beloppet ha sålunda barnavdrag gjorts.

Med hänsyn till inkomstnivåns förskjutning 1945—1947 ha de sakkunniga

föreslagit, att inkomstgränsen för år 1949 dragés vid ett beskattningsbart

belopp av 3 500 kronor. Jag finner en viss uppräkning av inkomstgränsen vara

skälig men anser den böra begränsas till 500 kronor. Sålunda föreslår jag,

att till dess att 1949 års debetsedlar utdelats fri resa må kunna medgivas,

då familjeforeståndaren eller han och hans make gemensamt vid 1948 års

taxering upptagits för ett beskattningsbart belopp av högst 3 000 kronor. Vad

angår förmögenhetsgränsen och det s. k. korrektivet kan jag godtaga de sakkunnigas

förslag. Detta innebär, att förmögenhetsgränsen 1949 bibehålies

vid 20 000 kronors skattepliktig förmögenhet men att oaktat förmögenhetsförhållandena

fri resa ändock må beviljas därest det beskattningsbara beloppet

icke överstiger 1 000 kronor.

De sakkunniga ha uppmärksammat, att vissa praktiska problem uppstå

vid tillämpningen av de föreslagna reglerna för inkomstprövningen. Genom

den av mig förordade anordningen med en enhetlig inkomstgräns även fr. o. m.

1950 uppnås bl. a. den fördelen, att kontroll av den sökandes barnantal icke

behöver ske annat än vid ansökan om s. k. husmodersresa. Någon sådan definition

av begreppet minderårigt barn, som i sakkunnigeförslaget och vissa

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj-.ts proposition nr 47.

remissyttranden diskuterats, är sålunda icke behövlig i samband med inkomstprövningen.

Enligt vad jag inhämtat torde frågan om debetsedlarnas uppställning,

vilken givit anledning till vissa i det föregående återgivna uttalanden, bliva

föremål för överväganden i samiband med den allmänna översyn av spöremål

berörande skatteuppbörden, som inom kort torde komma att påbörjas.

Slutligen ansluter jag mig till den av de sakkunniga uttalade uppfattningen,

att kontrollförfarandet vid prövning av inkomstförhållanden m. m.

bör i möjligaste mån förenklas.

Resornas längd.

Gällande bestämmelser.

Avgiftsfri resa till enskilt hem må enligt resekungörelsens 6 § icke överstiga

för personer hemmahörande i Norrbottens län 120 mil, i Västerbottens län

100 mil, i Västernorrlands och Jämtlands län 80 mil samt i riket i övrigt

60 mil.

Denna huvudregel gäller sålunda icke för gäster vid semesterhem för hus;

mödrar, ej heller för resor till barnkolonier.

Den nämnda paragrafen stadgar vidare, att avgiftsfri resa endast medgives,

därest resekostnaden överstiger 3 kronor.

Därest någon önskar resa längre än de angivna sträckorna tillämpas ett

särskilt prövningsföifarande. Därvid skall man i första hand söka finna ett

feriehem på närmare håll för den sökande, i andra hand undersöka feriehemmets

eller vistelseortens lämplighet för det angivna syftet. Om den

sökande av barnavårdsnämnden medgives rätten att företaga en resa utöver

maximigränsen får sökanden själv betala för den överskjutande sträckan.

För järnvägsresor får sökanden därvid erlägga ett pris, som är jämförelsevis

lägre än den ersättning som av statsmedel utgår för den del av resan, vilken

faller inom maximigränsen. Resande från något av de fyra nordligaste länen

kunna efter ansökan till socialstyrelsen beviljas fri resa även för sträcka utöver

den för länet gällande maximigränsen.

De sakkunniga.

Enligt uppgifter, som de sakkunniga redovisat i sitt betänkande, är medeltalet

för resornas längd omkring 380 kilometer, varvid även de mycket långa

resorna från övre Norrland medräknats. Av järnvägsresorna under juni och

juli månader 1948 voro drygt 25 % högst 200 kilometer, 44 % högst 300 kilometer

och 60% högst 400 kilometer långa. Resorna utöver maximigränserna

synas utgöra ca 12 % av samtliga resor. Frekvensen av sådana långa

resor torde vara något högre än genomsnittet för resor från Stockholm och

avsevärt högre för resor från Norrbottens län.

För kalenderåret 1947 föreligga uppgifter om järnvägsföretagens inkomster

av sådana resor utöver maximigränserna, som företagits på enskildas

bekostnad. Enligt de sakkunnigas uppgifter erlade resenärerna i runt

tal 66 000 kronor för sådana resor. Om ersättning utgått för dessa sträckor

enligt samma beräkningsgrunder som för maximisträckorna, skulle järn
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

vägarna ha erhållit ytterligare ca 53 000 kronor, motsvarande knappt två procent

av den summa, som av statsmedel utgick för järnvägsresor av ifrågavarande

slag under 1947. Därest samma resor skulle ha företagits helt på

statens bekostnad hade den sammanlagda utgiften för de fria resorna stigit

med ca 119 000 kronor eller 3,7 %. De sakkunniga ha erfarit, att under sommaren

1948 resenärer med fria resor från Stockholms centralbangård erlade

14 672 kronor för överskjutande sträckor medan 36156 kronor inbetalades i

avgifter för snälltåg, resgods och cyklar. Den enskildes kostnad för resa utöver

maximigräns har under åren 1946 och 1947 uppgått till genomsnittligt

ca 5 kronor.

Under år 1947 biföll socialstyrelsen 143 av 147 inkomna ansökningar om

dispens från maximibegränsningen för de fyra nordligaste länen. 1948 inkommo

enligt en inom socialstyrelsen gjord sammanställning 86 dylika ansökningar,

av vilka 84 biföllos.

Med utgångspunkt från dessa uppgifter framhålla de sakkunniga bl. a.

följande.

Gällande maximibegränsning av de fria resornas längd synes vara av ringa

betydelse då det gäller att nedbringa reslängden. Föreliggande uppgifter

synas styrka uppfattningen att något egentligt val av resemål i allmänhet icke

föreligger. De sakkunniga äro också av den uppfattningen, att långa järnvägsresor

i allmänhet icke framstå såsom något eftersträvansvärt, i synnerhet icke

då det gäller resor med barn. Den som har ett feriehem för barnen att tillgå

på nära håll är oftast glad att slippa företaga en lång och tröttande resa.

Den som reser en mycket lång sträcka gör det på grund av tvång: något

feriehem på närmare håll kan, enligt den försäkran vederbörande skall avgiva

till barnavårdsnämnden, icke anskaffas. De sakkunniga finna ingen anledning

betvivla, att de sökandes uppgifter på denna punkt i största utsträckning

äro riktiga.

De sakkunniga ha under utredningens gång konstaterat, att legitima behov

av dispens för helt avgiftsfri resa utöver maximigräns föreligga — särskilt

med avseende på feriebarnsorganisationer — även i de län, där 600- kilometersgränsen gäller. För resor till semesterhem och kolonier gäller

ingen maximigräns. Sålunda beredas t. ex. omkring 260 barn från Kiruna

och Malmberget varje sommar koloni vistelse i Halland eller Östergötland.

För dessa i motsats till övriga barn från samma orter beviljas alltså utan

vidare avgiftsfria resor till orter belägna långt bortom 1 200-kilometersgränsen.

Icke så få husmödrar från övre Norrland ha beretts plats på semesterhem

i sydligaste Sverige.

Gränser uttryckta i fasta tal av kilometer järnväg ge ofta upphov till egendomliga

avståndsrelationer. Sålunda kan man, för att välja ett extremt

exempel, från Luleå inom 1 200-kilometersgränsen med järnväg väl nå Vagnhärad

i södra Södermanland, medan Särna i nordligaste Dalarna befinner sig

på ett avstånd av minst 1 239 kilometer med järnväg från Luleå. Detta exempel

visar samtidigt, att de nuvarande gränserna verka mycket ojämnt. Sålunda

avskäres en smal remsa av sydligaste Skåne genom 600-kilometersgränsen

från Stockholm, medan för resenärer från Kiruna, trots att det fria

avståndet är dubbelt så långt, gränsen går genom Gästrikland och i stort

sett norr om Dalarna. Generellt kan sägas, att de fyra nordligaste länens

resenärer genom gällande gränser utestängas från hela eller större delen av

Sydsverige och under alla förhållanden från Västkusten och Skåne, försåvitt

2—2-149 Biliang till riksdagens protokoll 1949. 1 sand. Nr 47.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

de icke få dispens eller betala prisskillnaden för resa utöver maximigränsen.

I motsatt riktning är t. ex. Dalarna utan extra kostnad uppnåeligt endast för en

del av Skånes befolkning. Betydande områden inom landets norra och södra

delar äro ömsesidigt avskurna från varandra.

Om sålunda redan de nuvarande begränsningarna förorsaka en icke önskvärd

uppdelning av landet ur resenärernas synpunkt, komme, fortsätta de

sakkunniga, en förkortning av maximisträckorna med t. ex. omkring en tredjedel

att i än högre grad från de anförda synpunkterna medföra en isolering

av skilda landsdelar från varandra. De sakkunniga anföra härom.

Stockholmarna komme att genom en 400-kilometersgräns avskäras från

större delen av Götaland, delar av Västsverige samt nästan hela Norrland.

Från Göteborg kunde man med samma begränsning icke resa fritt till östra

Södermanland, Uppland eller inre Dalarna. Från Malmö nådde man ej

längre mot norr än till Östergötland och Västergötland. Skulle i konsekvens

med denna gränsdragning maximigränsen för t. ex. Norrbottens län läggas

vid 800 kilometer bleve följden, att man från Kiruna icke skulle nå fram till

Östersund.

Till förmån för en sådan gränsdragning synas inga andra än rent ekonomiska

skäl kunna andragas.

Vidare ha de sakkunniga anfört följande.

De inkomster, som inflyta till transportföretagen i form av avgifter från

de enskilda resenärerna för resor utöver maximigräns, äro ytterst obetydliga.

De motsvaras av ett betydande arbete för såväl barnavårdsnämnder

som trafikföretag, vilka skola för varje resenär kontrollera resans längd och

i förekommande fall debitera kostnad för resa utöver maximigränsen. Därtill

kommer bestyret med intygsskrivning och undersökning, som enligt gällande

bestämmelser föregår varje medgivande till resa utöver maximigräns.

Någon nämnvärd återhållande verkan på den enskilde torde, på grund av

den förmånliga prisberäkningen, kostnaden för överskjutande sträcka inte ha.

Då utredningen haft till ändamål bl. a, att söka åstadkomma organisatoriska

förenklingar föreslå de sakkunniga under åberopande av det anförda,

att maximibegränsningen helt slopas. Flärigenom skulle undanröjas bestämmelser,

vilka för den enskilde mången gång framstått som onödigt tillkrånglade

och klart orättvisa och för samhällsorganen och trafikföretagen medfört

ett betydande arbete. De sakkunniga anföra vidare.

De sakkunniga äro medvetna om att detta förslag, därest inga kompletterande

bestämmelser utfärdades, skulle medföra en ökad belastning av anslagen

till fria resor. De äro likväl övertygade, att denna ökning blir jämförelsevis

mycket liten och att den motsvaras av beaktansvärda fördelar. Likväl

böra barnavårdsnämnderna, vilkas arbete med biljettbeställningarna enligt de

sakkunnigas förslag skulle betydligt minskas, av tillsynsmyndigheten manas

att i möjligaste mån stävja tendenser till en onödig utsträckning av resornas

längd.

Med hänsyn till förändringarna av den allmänna inkomstnivån samt till

den taxehöjning på järnvägarna, som genomförts 1948, ha de sakkunniga funnit

sig böra förorda, att föreskriften om minimibegränsning ändras

därhän, att fri resa endast i undantagsfall må medgivas, därest priset för

enkel resa för vuxen är lägre än 5 kronor. Detta skulle innebära, att den en
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 47. 19

skilde i allmänhet själv finge svara för reskostnaden, därest järnvägsresans

längd underskrede 65 kilometer.

Då det emellertid stundom för familjer med många barn och mycket låga

inkomster kan medföra svårigheter att bestrida kostnaderna även för kortare

resor, därest flera av barnen skola resa ut på ferievistelse, föreslås möjlighet

för barnavårdsnämnd att i ömmande fall — utan onödiga formaliteter — medgiva

undantag från nämnda regel.

En viss osäkerhet har, enligt vad de sakkunniga erfarit, kommit att råda

beträffande minimibegränsningens giltighet med avseende på koloniresor.

Tidigare ha kolonianordnare fått ersättning för barns och personals resor

oavsett resornas längd. Då det gäller koloniresor har det i allmänhet icke

varit den enskilde utan en organisation e. d., som bekostat resorna. Då kolonianordnaren

icke synes böra försättas i ett sämre läge, därest kolonien ligger

nära barnens hemort, föreslå de sakkunniga, att undantag från minimibegränsningen

klart stadgas i fråga om resor till barnkolonier.

De sakkunniga ha icke varit beredda att ange någon uppskattning av de

belopp, som kunde inbesparas för statsverket genom den föreslagna skärpningen

av minimibegränsningen. Någon större ekonomisk betydelse komme

förändringen helt visst icke att få. Likväl vore den ägnad att motverka den

kostnadsökning, som kunde emotses, därest maximibegränsningen slopades.

De sakkunniga konstatera, att socialstyrelsen i vissa fall medgivit dispens

för fri resa till svensk gränsstation, då resan avsett vistelse i ett nordiskt

grannland. Under år 1948 ha enligt en inom socialstyrelsen gjord

sammanställning inkommit 990 ansökningar om medgivanden till resor för

vistelse i utlandet. 926 ansökningar, avseende 1 686 personer, ha bifallits.

Dispensgivningen har enligt styrelsens uppgift uteslutande gällt resor till de

nordiska grannländerna för personer, som inflyttat till Sverige från dessa

länder eller rest till härifrån utflyttade anhöriga. Ansökningar om resor avseende

andra länder ha icke i något fall bifallits. De sakkunniga ha på denna

punkt icke funnit anledning föreslå någon ändring av nu tillämpade regler.

Yttranden.

Förslaget om maximibegränsningens slopande har i allmänhet

mötts med tillfredsställelse i remissyttrandena. Järnvägsstyrelsen ansluter

sig till de sakkunnigas mening och påpekar, att en sådan ändring skulle bespara

järnvägarnas tjänsteställen mycket arbete och väsentligt underlätta

expedieringen av resorna.

Yissa erinringar mot förslaget ha likväl framförts. Statskontoret förordar,

under hänvisning till önskemålet att åstadkomma besparingar, att den sträcka,

för vilken statsbidrag må utgå, i likhet med vad som gällde år 1943 maximeras

för personer hemmahörande i Norrbottens och Västerbottens län till 100 mil,

i Jämtlands och Västernorrlands län till 80 mil samt i riket i övrigt till 50

mil. Husmoder ssemesternämnden i Göteborgs och Bohus län ställer sig tviv
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj ds proposition nr 47.

lande till lämpligheten av maximigränsernas avskaffande. Yida angelägnare

än att förlänga resorna vore åtgärder bl. a. för att ge effektivare ekonomiskt

stöd åt husmödrar, som av ekonomiska skäl och till följd av svårigheten att

skaffa ersättare i hemmet under semestertiden nu ej kunna utnyttja förmånen

av fria resor.

Högerns centrala kvinnoråd anser principiellt, att en maximibegränsning

bör finnas, men vill av praktiska skäl ge sin anslutning till förslaget om begränsningens

slopande, dock endast under förutsättning att en därav föranledd

kostnadsökning på annat sätt kompenseras.

Mot de sakkunnigas förslag om minimibegränsningens skärpning

gör socialstyrelsen ingen erinran. Styrelsen finner skäligt, att i enlighet med

förslaget undantag i ömmande fall skal? kunna göras från den regel, som fastställes,

men önskar härvidlag klara direktiv. Ämbetsverket förordar sålunda,

att undantag från minimibegränsningen medgives, därest i samma familj finnas

minst fem personer över sex års ålder, som äro berättigade till fria resor.

Behovet av en möjlighet till undantag enligt fastställda regler understrykes

även av barnavårdsnämnden i Göteborg. Barnavårdsnämnden i Stockholm anser

en skärpning av minimibegränsningen komma att medföra svårigheter för barnrika

familjer. Om skärpningen genomfördes, måste en dispensmöjlighet finnas.

Fria resor borde sålunda beviljas även för kortare sträckor om den sammanlagda

resekostnaden för barnen skulle uppgå till eller överstiga exempelvis

tio kronor. Stockholms stads husmoderssemesternämnd finner det önskvärt,

att även minimigränsen för de fria resornas längd slopas. För ett bibehållande

av nuvarande minimibegränsning uttala sig barnavårdsnämnden i Malmö och

husmoderssemesternämnden i Västernorrlands län. Det anföres, att ansökan

om fria resor under minimigränsen icke onödigtvis torde ske med hänsyn till

det om ock ringa besväret, att resande till semesterhem i stor utsträckning

skulle drabbas av en sådan begränsning, som dessutom skulle medföra svårigheter

för feriebarnsverksamheten, samt att begränsningen under alla förhållanden

är av ringa ekonomisk betydelse.

Med anledning av vad de sakkunniga anfört angående fria resor för vistelse

i ett nordiskt grannland har chefen för statskontoret, generaldirektören

Björck vid ärendets föredragning gjort ett särskilt uttalande till protokollet.

Häri sägs, att enligt Björcks mening icke tillräckliga skäl föreligga att medgiva

förmånen av fri resa för vistelse å ort inom utlandet.

Departementschefen.

Yad till en början angår resornas maximilängd har utredningen givit vid

handen, att bestämmelserna härom äro betungande för såväl barnavårdsnämnderna

som transportföretagen. Dessa bestämmelser och den med desamma

sammanhängande debiteringen av kostnaden för varje enskild resa ha beräknats

medföra ett arbete, vari uppskattningsvis ingå tillhopa minst en miljon

räkneoperationer per år. Detta arbete synes icke stå i rimlig proportion till

den ekonomiska betydelsen av maximibegränsningen. Vidare synes, såsom

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

framgår av de sakkunnigas redogörelse, denna begränsning icke sällan i praktiken

leda till sakligt otillfredsställande resultat. Jag ansluter mig därför till

förslaget att slopa bestämmelserna om begränsning av den längd, för vilken

de ifrågavarande resorna äro fria. Samtidigt delar jag dock de sakkunnigas

uppfattning, att barnavårdsnämnderna böra söka motverka en onödig utsträckning

av resornas längd.

Även förslaget om en skärpning av minimibegränsningen därhän, att fri

resa i regel endast må beviljas, därest priset för enkel resa för vuxen är.

lägre än 5 kronor, kan jag godtaga. Den föreslagna dispensmöjligheten

sjnes lämpligen böra ges den utformningen, att fria resor likväl av barnavårdsnämnd

må kunna medgivas i fall, då kostnaden för färdbiljetter för sökandens

barn skulle komma att uppgå till sammanlagt 10 kronor eller däröver.

Någon minimibegränsning har hitintills icke tillämpats beträffande koloniresor.

Dessa resor böra även i framtiden vara undantagna från ifrågavarande

begränsning.

De nya reglerna om resornas längd synas om möjligt böra tillämpas redan

under innevarande års resesäsong.

Beträffande resor för vistelse i nordiskt grannland finner jag i likhet med

de sakkunniga ej anledning föreslå någon ändring av nu tillämpad praxis.

Socialstyrelsen bör således även framdeles kunna medgiva rätt till fri resa

till svensk gränsstation, därest resan avser vistelse i något av de nordiska

grannländerna.

Vissa bestämmelser i övrigt för de fria resorna.

Gällande bestämmelser.

A s. 3—4 har redogjorts för vissa bestämmelser angående fria resor

för barn och vårdare. Härutöver må följande anföras. Som sådana

särskilda skäl, vilka kunna föranleda att fri resa medges vårdare till barn över

10 år, räknas enligt socialstyrelsens anvisningar exempelvis försenad utveckling

eller klenhet hos barnet eller särskilt besvärlig resväg med flera tågbyten. Avgiftsfrihet

gäller för vårdares återresa antingen tillsammans med barnet vid

ferievistelsens slut eller inom 10 dagar från framresan. Endast i undantagsfall,

t. ex. om resan företages med minst tre barn under fem år, beviljas fri

resa för mer än en vårdare i samma familj. I allmänhet skall vårdarresa företagas

av modem.

Beträffande bestämmelserna för husmoders resor till enskilt ordnad

semester vistelse torde likaledes få hänvisas till förenämnda redogörelse.

Vad angår husmödrars resor till semesterhem stadgar semesterhemskungörelsens

7 §, att efter socialstyrelsens bemyndigande avgiftsfri resa

må av semesterhemmets anordnare medgivas gäster och personal vid av socialstyrelsen

godkänt hem. Kungörelsen angåiende husmoderssemesternämnder

innehåller i 2 § ett stadgande av innebörd, att husmoderssemesternämnd skall

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

utöva tillsyn över att uttagningen av gäster till sådana semesterhem för husmödrar,

som av socialstyrelsen bemyndigats medgiva gäster och personal avgiftsfria

resor, sker med hänsyn till gästernas rekreationsbehov och sociala

förhållanden.

Resa till semesterhem är underkastad samma minimibegränsning som andra

fria resor och må medgivas endast en gång varje år. Reglerna rörande bortovarons

längd äro desamma som för övriga husmodersresor. Därest semesterhemsanordnare

icke har bemyndigande att själv utfärda biljettbeställningar

åligger det barnavårdsnämnden i semesterhemsresenärens hemkommun att på

grundval av intyg från semesterhemmet utfärda beställning. Någon ytterligare

prövning av frågan skall därvid icke ske.

Sålunda gälla för semesterhemsresenärer icke några regler om maximibegränsning,

utan resan är helt avgiftsfri oavsett väglängden. Ej heller utgör

tidigare under året företagen vårdarresa något hinder för vederbörande att

erhålla avgiftsfri resa till semesterhemmet. Då vid urvalet av semesterhemsgäster

hänsyn skall tagas till rekreationsbehov och sociala föihallanden, sker

ej heller någon inkomstprövning eller kontroll av barnantalet inför barnavårdsnämnden

då biljettbeställning utställes.

De sakkunniga.

Yad till en början angår barns och vårdares resor ha de sakkunniga

icke föreslagit någon ändring av 14-årsgränsen för barns resor till enskilt

ordnad ferievistelse.

Såsom förut nämnts framhålla de sakkunniga, att vårdarresorna i stor utsträckning

företagas av husmödrar. De sakkunniga uppge sålunda, att husmödrarnas

semesterbehov synes tillgodoses i ungefär lika mån av vårdar- och

husmodersresor. Det antal fall, då annan person än modern reser som vårdare,

utgör ca 11 % av hela antalet vårdarresor. Yårdare för barn över 10 år förekomma

i genomsnittligt ca 3 % av hela antalet vårdarresor. Antalet fall, då

mer än en vårdare för barn tillhörande samma familj beviljats fri resa, utgjorde

under andra halvåret 1947 drygt en procent av samtliga vårdarresor.

För de stora städerna synas frekvenstalen i de nämnda fallen vara avsevärt

lägre än genomsnittet för hela landet.

De sakkunniga förklara, att de icke funnit föreliggande uppgifter rörande

missbruk av förmånerna på denna punkt motivera restriktiva åtgärder, vilka

för det stora flertalet resenärer inom ifrågavarande kategori skulle medföra

ökat krångel. Yissa rekommendationer riktas dock till social- och järnvägsstyrelserna

i avsikt att medverka till en ytterligare nedskärning av antalet

sådana vårdarresor, som icke företagas av modern.

Yad angår vårdaråldern återge de sakkunniga ett yttrande av socialstyrelsen,

vari framhålles, att det stora flertalet barn — framför allt landsbygdens

barn och alldeles särskilt barnen i de norrländska länen — äro mycket litet

resvana. Många av dessa barn hade aldrig förut rest på tåg. De kunde därför

icke skickas i väg ensamma. Många barn skulle helt visst gå förlustiga en önsk
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition m 47.

värd rekreationsresa, om man toge bort möjligheterna för dem att ha vårdare

med sig. Man kunde nu med hänsyn till trafiksituationen icke heller begära

tågpersonalens bistånd för tillsyn av barnen och hjälp åt dem vid tågombyten

och avstigningar. De sakkunniga finna med hänsyn till det anförda, att gällande

bestämmelser om vårdaråldern böra bestå oförändrade.

Rörande bortovarons längd ha de sakkunniga upplyst, att under andra

halvåret 1947 i runt tal 11 % av bamen vistades borta kortare tid än fyra

veckor samt att under samma tid 5,8 % av husmödrarna beviljades undantag

från regeln om minst tio dagars bortovaro. De sakkunniga ha icke funnit anledning

föreslå ändring i gällande tidsbegränsningar eller därmed sammanhängande

regler.

I fråga om husmodersresor till enskilt ordnad semestervistelse

ha de sakkunniga granskat det s. k. tvåbamsvillkoret, d. v. s. bestämmelsen

att fri resa i regel må medgivas husmoder endast om hon har minst

två hemmavarande barn, av vilka intetdera under det år då resan företages

uppnår högre ålder än 14 år. De sakkunniga ha härvid hänvisat till riksdagens

uttalande 1946 (rd. skr. nr 278), att frågan om rätt till fria resor för husmödrar

med endast ett minderårigt barn borde tagas under förnyat övervägande

sedan erfarenhet vunnits beträffande den ifrågavarande verksamheten.

Antalet husmödrar, som företagit s. k. husmodersresor, har av de sakkunniga

uppskattats till 30 000 å 35 000 under år 1948. Det för ändamålet anvisade

anslaget har under budgetåret 1947/48 visat sig otillräckligt. Detta

torde enligt de sakkunnigas mening bli fallet även innevarande budgetår, för

vilket 700 000 kronor anvisats. Vidare anföra de sakkunniga bl. a.

Beräkningar av antalet hushåll med olika antal minderåriga barn ha

föranlett antagandet, att en utsträckning av rätten till fria resor att gälla

även husmödrar med endast ett minderårigt barn skulle fördubbla antalet till

denna förmån berättigade. Utifrån det antagandet, att mödrar med endast ett

barn ha lättare än flerbarnsmödrama att ordna en tids ledighet från hushållsgöromål

och barnskötsel, torde ökningen av antalet husmodersresor vid tvåbarnsvillkorets

slopande sålunda böra beräknas till åtminstone en fördubbling.

Kostnaderna för denna form av reseverksamhet skulle i sådant fall kunna

förväntas stiga till 1,8 å 2 miljoner kronor.

De sakkunniga förklara sig icke anse tillräckliga skäl föreligga att f. n.

generellt utsträcka rätten till fria husmodersresor även till ettbarnsmödrarna.

För detta ställningstagande åberopas ekonomiska och trafiktekniska skäl,

varjämte de sakkunniga hänvisa till dessa mödrars möjlighet att erhålla

fria resor som vårdare om de ha barn under 10 år. Behovet av fullständig avkoppling

från arbetet med barnen torde, anföra de sakkunniga, för denna

kategori vara betydligt mindre än för mödrar med flera barn.

De sakkunniga ha vidare behandlat den i resekungörelsen medgivna möjligheten

för husmoderssemestemämnd att bevilja dispens från tvåbarnsvillkoret

i de fall, då husmodern på grund av stor arbetsbörda eller klenhet

anses vara i särskilt behov av vila och rekreation. Om de erfarenheter, som

på denna punkt vunnits under tiden 1946—1948, anföra de sakkunniga i

huvudsak följande.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

Under budgetåret 1946/47 ha omkring 11 % av husmodersresorna avsett

personer, som beviljats dispens från tvåbarnsvillkoret. Under andra halvåret

1947 har detta procenttal stigit till 18, varvid en viss övervikt för landsbygdens

husmödrar gjort sig märkbar.

Det nämnda medgivandet föranledes ofta därav, att husmodern har ett

barn under den angivna åldersgränsen och flera hemmavarande barn i högre

ålder. Det har även ifrågasatts, huruvida icke en mor, som fostrat en stor

skara barn men nu icke längre har några barn i angiven ålder kvar i hemmet,

vore i lika män förtjänt och i behov av en husmodersresa som de därtill enligt

gällande bestämmelser berättigade mödrarna. En sådan moder som helt

eller delvis avslutat sin fostrargärning, borde enligt en framkommen mening

uppmuntras med en fri resa t. ex. för att hälsa på hos sina barn. På samma

sätt skulle en sådan rätt till avgiftsfri resa kunna i någon mån ersätta morötter

farmödrars uppoffringar för sina barnbarn och deras ansträngningar

att bereda barnbarnens föräldrar tillfälle till semester.

Enligt de sakkunnigas mening motsvara dessa uppfattningar rörande husmodersresornas

ändamål knappast den avsikt med verksamheten, »om företräddes

av riksdagen då ifrågavarande ''beslut fattades. Även om en utsträckning

av reseförmånerna i och för sig vore synnerligen önskvärd och de

nämnda kategorierna av mödrar särskilt väl värda uppmuntran, skulle ett

förslag i enlighet med dylika önskemål föranleda ökade krav pa statliga

anslag för denna verksamhet. De sakkunniga anse sig under nuvarande förhållanden

icke böra framlägga ett sådant förslag.

Emellertid torde ett icke alldeles obetydligt antal av just de mödrar, för

vilka förmånen av fria resor i detta sammanhang ifrågasatts, få eller kunna

få förmånen av någon tids vistelse vid semesterhem. Det synes böra vara

barnavårdsnämnderna angeläget att uppmuntra dessa mödrar att söka erhålla

inbjudan till semesterhemmen.

De sakkunniga ha slutligen funnit anledning understryka den av tillsynsmyndigheten

utfärdade anvisningen, att dispens av nu ifrågavarande slag bör

lämnas endast undantagsvis.

I fråga om de fria resorna till semesterhem för husmödrar ha

de sakkunniga upplyst, att antalet resande till semesterhem hittills utgjort

3 000 ä 4 000 per år, vari ingår ett hundratal personer tillhörande hemmens

personal. Dessa resor synas i betydande utsträckning vara relativt korta

resor, då semesterhemmens gäster oftast höra hemma i det län, där hemmet

är beläget. De sakkunniga anföra vidare bl. a.

De särskilda rättigheter på de fria resornas område, som givits semesterhemsanordnarna,

ha motsvarats av det vid skilda tillfällen upprepade kravet,

att uttagningen av gäster till hemmen sker med hänsynstagande till rekreationsbehov

och sociala förhållanden. De sakkunniga ha sett som sin uppgift

att granska denna uttagning utifrån den utgångspunkten, att de fria resorna

till semesterhemmen borde beviljas enligt åtminstone i huvudsak samma

normer som gälla för fria resor till enskilt ordnad semestervistelse.

Tillräckligt material för en detaljerad bedömning av ifrågavarande spörsmål

föreligger icke. Semesterhemsanordnarna ha hittills haft mycket fria

händer, då det gällt uttagningen av gäster. De upplysningar, som lämnats de

sakkunniga, ge emellertid vid handen, att i viss utsträckning fri resa till

semesterhem beviljats personer, vilkas ekonomiska eller andra sociala förhållanden

ingalunda skulle möjliggjort för dem att erhålla fri resa till enskilt

ordnad semestervistelse.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

De sakkunniga anföra, att även om meningen varit att det statliga stödet

till semesterhemsgästerna skulle utgå efter till dels andra och mindre stränga

normer än som gälla för övriga fria resor, husmoderssemesternämnderna

syntes böra mer uppmärksamt än hittills följa verksamheten och uppmärksamma

förekommande fall, i vilka berättigandet av statliga stödåtgärder

kunde dragas i tvivelsmål. Det borde vara socialstyrelsen angeläget att öva

en av erfarenheterna påkallad tillsyn över verksamheten och utfärda de kompletterande

bestämmelser, som må befinnas behövliga. De sakkunniga ifrågasätta,

huruvida icke barnavårdsnämnderna åtminstone upplysningsvis borde

höras även i fråga om sådana gäster vid semesterhem, för vilka statligt

stöd utgår. Det borde även övervägas, om icke den rätt att själva utställa

biljetter, som ett mindre antal semesterhemsanordnare erhållit, med fördel

kunde bringas att upphöra.

De sakkunniga konstatera rörande utländska medborgares resor,

att socialstyrelsen 1947 utfärdat en bestämmelse av innebörd, att barn och

hustru till utländsk undersåte kunna erhålla fria resor på samma villkor

som gälla för rätt till allmänt barnbidrag. Ej heller på denna punkt ha de

sakkunniga funnit anledning föreslå ändring av gällande regler.

Vid en granskning av den nuvarande organisationen av reseverksamheten

ha de sakkunniga funnit densamma i stort sett ändamålsenlig. Tänkbara

förenklingar höra samman med de i annat sammanhang behandlade

frågorna om inkomstprövning, resornas längd o. s. v. Ej heller ha de sakkunniga

funnit anledning föreslå några förändringar i fråga om det kontrollintyg,

varmed den enskilde är skyldig styrka att han uppfyllt de villkor,

som gälla för de fria resorna.

Yttranden.

Vad angår 14-års gräns en för barns rätt till fri resa beklagar Stockholms

stads barnavårdsnämnd, att de sakkunniga icke ansett sig kunna f. n.

tillstyrka höjning av åldersgränsen till 15 år.

De sakkunnigas uttalanden rörande vårdarresorna och bortovarons

längd ha icke föranlett några erinringar.

Beträffande tvåbarns villkoret för husmodersresor har barnavårdsnämnden

i Malmö anfört, att det kanske vore tillrådligt med en uppmjukning

av villkoret i vissa fall. Nämnden avser därvid främst förvärvsarbetande

ettbarnsmödrar samt gamla husmödrar, som en gång fostrat upp

en stor barnskara. Man borde, förmenar nämnden, på något sätt ordna för

dessa kategorier, kanske genom resor till nedsatt pris. Barnavårdsnämnden

i Nacka uttalar den uppfattningen, att bestämmelserna på denna punkt

varit alltför begränsade och att frågan om en utsträckning av rätten till fria

resor för husmödrar bör upptagas till behandling vid lämplig tidpunkt.

Nämnden meddelar, att den under de senaste åren anslagit medel för att

motverka olägenheterna av det gällande tvåbarnsvillkoret. Ilusmoderssemesternämnden

i Gävleborgs län finner det böra erkännas, att de nu

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

gamla husmödrarna i 60-årsåldern och däröver praktiskt taget aldrig fått

åtnjuta några av de sociala förmåner, som numera i så hög grad komma

yngre mödrar och husmödrar till godo. Ur rättvisesynpunkt borde man därför

kunna visa dem en viss välvilja, då det gäller dispenser för husmodersresor.

Nämnden ifrågasätter, om man ej kunde medgiva dessa gamla husmödrar

dispens för en resa, medan man sedan endast i alldeles särskilda

undantagsfall utsträckte dispensgivningen till ytterligare resor. Svenska

landsbygdens kvinnoförbund håller före, att de husmödrar från småbrukaroch

bondehemmen, som erhållit dessa dispenser, icke utan större finansiellt

nödläge än nu är för handen borde ha nekats dispens.

Vad beträffar resor till se mester hem har socialstyrelsen i huvudsak

anslutit sig till de sakkunnigas uttalanden. Styrelsen har emellertid därjämte

förordat en bestämmelse om att barnavårdsnämnden i sökandens hemort

skall tillfrågas om lämpligheten av vederbörandes vistelse å semesterliem.

Erfarenheten har också enligt styrelsens förmenande visat, att rätten

för semesterhemsanordnare att utfärda biljettbeställningar torde kunna upphävas.

Husmoderssemesternämnden i Norrbottens län framhåller såsom en

brist, att de sakkunniga ej framlagt några förslag till ändring av bestämmelserna

rörande semesterhemsresor. Någon egentlig och på grundval av

lokal kännedom företagen prövning av ifrågavarande resenärers sociala förhållanden

och rekreationsbehov förekommer enligt nämndens mening knappast.

Då socialstyrelsen, sedan semesterhemmen ansökt om driftbidrag från

stat och landsting, önskade besked från husmoderssemesternämnden om att

gästernas resa till och vistelse vid hemmen varit motiverade, vore det omöjligt

för nämnden att lämna något dylikt besked. Nämnden framhåller nödvändigheten

av att barnavårdsnämnderna erhålla uppgiften att uttala sig om

semesterbehovet och det berättigade i beviljande av fri resa även beträffande

husmödrar, som önska vistas å semesterhem. I detta sammanhang berör

nämnden de svårigheter att utnyttja samhällets semesterförmåner, som föreligga

för husmödrar i hem med stora barnskaror och särskilt stor arbetsbörda.

Ett sätt att lösa dessa husmödrars problem vore att det ordnades semesterkolonier,

dit mödrarna kunde medföra de minsta barnen som där borde kunna

få tillsyn av särskild personal. Ett annat sätt vore enligt nämndens mening

att det genom samhällets försorg ordnades någon form av hemhjälp för dessa

mödrar.

Även husmoderssemesternämnden i Västernorrlands län håller före, att den

rätt att utställa biljetter, som f. n. finnes för vissa semesterhemsanordnare,

kan bringas att upphöra. Husmoderssemesternämnden i Gävleborgs län

finner den bristande noggrannheten i prövningen från semesterhemmens sida

böra påtalas. Nämnden säger sig ha för avsikt att föreslå landstingets förvaltningsutskott,

att driftbidrag från landstinget ej får utgå till semesterhemmen

för andra husmödrar än sådana, vilkas mottagande godkänts av

vederbörande barnavårdsnämnd. Därmed torde emellertid tillräcklig kontroll

icke kunna utövas gentemot företag, som icke ansöka om landstings
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

bidrag. Det enklaste vore därför, anför nämnden, en föreskrift att barnavårdsnämnderna

icke lia rättighet att utfärda biljett till semesterhem för

andra husmödrar än sådana, vilkas vistelse på hemmen i förväg godkänts av

vederbörande nämnd, samt att den nu gällande rättigheten för vissa hem att

själva utfärda biljetter borttages. Husmoderssemesternämnden i Stockholms

stöd anser det kunna ifrågasättas, om icke den rätt att utställa biljettrekvisitioner,

som givits vissa semesterhemsanordnare, bör överföras till husmoderssemesternämnderna.

I Stockholm har av praktiska skäl den ordningen införts,

att husmoderssemesternämndens expedition utställer biljettrekvisition

i samband med beviljandet av ansökan om fri resa för husmoder eller för

vistelse å semesterhem. Husmoderssemesternämnden anser sig därigenom ha

erhållit erforderlig kontroll över att rätten till fria resor icke missbrukas.

En annan uppfattning redovisas av Malmö stads barnavårdsnämnd, som

anser den vissa semesterhemsanordnare tillerkända rätten att utfärda biljettbeställningar

ha sin betydelse. Därigenom kunde man förebygga många kontroverser

med de mindre barnavårdsnämnderna, som ännu icke tycktes ha fått

klart för sig de särbestämmelser, som gälla för resor till semesterhem. Husmoderssemesternämnden

i Göteborgs och Bohus län säger sig finna de sakkunnigas

antydningar om ökad kontroll av hemmen opåkallade vad angår nämndens

verksamhetsområde och hävdar, att semesterhemmens hittillsvarande fria

och självständiga ställning bör bibehållas. Svenska landsbygdens kvinnoförbund

har intet att erinra mot förslaget att semesterhemmens rätt att utfärda

biljettrekvisitioner indrages. Däremot skulle förbundet anse det ganska olyckligt,

om barnavårdsnämnderna inkopplades på uttagningen av gäster till hemmen.

Fall, då gäster som ej skulle haft dessa förmåner blivit antagna, hörde

säkerligen till undantagen.

Med anledning av de sakkunnigas uttalanden angående utländska medborgares

rätt till fria resor har chefen för statskontoret, generaldirektören

Björck, gjort ett uttalande till protokollet .av innebörd, att det ej borde

ifrågakomma att i nu berörda avseende med svensk medborgare jämställa utlänning,

som vistas här i riket.

Beträffande organisationen och kontrollen av reseverksamheten har

statskontoret föreslagit införandet av en sådan bestämmelse, att fria resor icke

må beviljas i fall, där vederbörandes skyldigheter med avseende å kontrollen

av tidigare åtnjutna fria resor ännu icke fullgjorts. Högerns centrala kvinnoråd

betonar, att man borde söka åstadkomma all slags förenkling i systemet

men att samtidigt de kommunala myndigheterna borde beredas större möjligheter

att mer effektivt utöva den vederbörliga kontrollen över verksamheten.

Yikten av effektiv kontroll i varje avseende understrykes av rådet även i annat

sammanhang. Folkpartiets kvinnoförbund finner det böra undersökas, om icke

en större decentralisering av tillsynsmyndigheten innebure en möjlighet till

ytterligare förenkling av ‘organisationen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

28

Departementschefen.

I de frågor, som behandlas i detta avsnitt, kan jag i huvudsak instämma

i vad de sakkunniga anfört. Jag förordar sålunda, att nu gällande bestämmelser

bibehållas såvitt angår barnens ålder, vårdarresorna och den s. k.

vårdaråldern, bortovarons längd samt det s. k. tvåbamsvillkoret vid husmodersresor.

Ej heller beträffande utländska medborgares resor eller organisationen

av reseverksamheten har jag något att erinra mot de sakkunnigas uttalanden.

Statskontoret har föreslagit, att den som icke uppfyllt sina skyldigheter

med avseende på kontrollen av tidigare fria resor icke må beviljas ny sådan

resa. Jag finner det av praktiska skäl icke möjligt att föreslå en bestämmelse

av ifrågasatt innebörd, då nämligen detta skulle förutsätta en landsomfattande

och fortlöpande registrering av sådana personer, vilka icke fullgjort sina skyldigheter

i ifrågavarande avseende. Likväl synes det mig angeläget betona

vikten av att givna föreskrifter rörande bortovarons längd m. m. iakttagas. 1

fall av uppenbart åsidosättande av gällande bestämmelser må barnavårdsnämnd,

på vilken det i sista hand ankommer att bevilja avgiftsfri resa, kunna

neka sökande sådan förmån.

Yad angår de fria resorna till semesterhem för husmödrar ha de sakkunniga

förordat en noggrann tillsyn över verksamheten och ifrågasatt, om icke

barnavårdsnämnderna borde höras upplysningsvis i fråga om sådana gäster

vid semesterhem, för vilka statligt stöd utgår. Upphävande av den vissa semesterhemsanordnare

tillkommande befogenheten att själva utfärda biljettbeställningar

ifrågasättes även.

Rörande uttagningen av gäster till semesterhemmen finnas, såsom förut

nämnts, icke bestämmelser meddelade i författning i annan mån än att kungörelsen

angående husmoderssemesternämnder i 2 § stadgar, att nämnderna

skola utöva tillsyn över att uttagningen sker med hänsyn till gästernas

rekreationsbehov och sociala förhållanden. Av vad de sakkunniga anfört framgår,

att i viss utsträckning fri resa till semesterhem torde ha beviljats personer,

vilkas ekonomiska eller andra förhållanden icke skulle ha möjliggjort

för dem att erhålla fri resa till enskilt hem. Ehuru jag icke finner det sannolikt,

att fria resor till semesterhem i större omfattning kommit sådana husmödrar

till godo, som icke varit i behov därav, finner jag lämpligt, att samma

bestämmelser om inkomst- och förmögenhetsprövning gälla för fria husmodersresor

till enskilda hem och till semesterhem. Jag förordar därför, att avgiftsfri

resa till semesterhem endast må medgivas efter sådan inkomst- och förmögenhetsprövning,

som i det föregående föreslagits beträffande barns och husmödrars

resor till enskilda hem. Då gästerna vid semesterhemmen även nu

i de allra flesta fall torde tillhöra samma inkomstkategorier som de husmödrar,

vilka få fria resor till enskilda hem, torde den föreslagna bestämmelsen icke

medföra någon nämnvärd faktisk inskränkning i rätten till fria resor till

semesterhem. Inkomstprövningen synes böra äga rum då biljettbeställning

utfärdas, vilket av praktiska skäl bör ske i hemorten och lämpligen av barns
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts ''proposition nr 47. 29

vårdsnämnden. Den rätt att utfärda biljettbeställningar, som givits vissa

semesterhemsanordnare, bör därför upphöra.

Utöver vad i det föregående anförts ha vissa smärre ändringar i

syfte att förtydliga den nu gällande resekungörelsen befunnits lämpliga.

Sålunda har en ändring synts befogad av bestämmelsen i 6 §,

att avgiftsfri resa avser billigaste färd med tåg, omnibus eller båt från

hemorten till vilo- eller rekreationsorten och åter. Såsom det påpekats i den

tidigare lämnade översikten av gällande bestämmelser har socialstyrelsen bemyndigats

att i vissa undantagsfall ersätta resa med taxebil till och från

järnvägsstation. Bestämmelsen om billigaste färd har icke heller ansetts

böra strikt tillämpas, därest detta skulle innebära att en opraktisk resväg med

t. ex. eljest onödiga tågbyten måste väljas. Med hänsyn härtill synes det böra

ankomma på socialstyrelsen att för särskilda fall medgiva undantag från den

nämnda bestämmelsen.

Anslagsfrågor.

Socialstyrelsen.

I skrivelse den 19 augusti 1948 har socialstyrelsen framlagt beräkning av

medelsbehovet för budgetåret 1949/50 under förslagsanslagen till Fria resor

för barn och till Bidrag till husmoderssemestern.

Styrelsen har beträffande anslaget till Fria resor för barn hänvisat till att

resultatet av förenämnda sakkunnigutredning kunde komma att inverka på

anslagsbehovet för nästa budgetår samt tills vidare beräknat medelsbehovet

till 5 500 000 kronor eller samma belopp som anvisats för innevarande

budgetår.

I fråga om anslaget till Bidrag till husmoderssemestern har styrelsen uppgivit,

att kostnaderna för fria resor för husmödrar till enskilda hem under

budgetåret 1947/48 uppgått till ca 855 000 kronor. För innevarande budgetår

ha för detta ändamål beräknats 700 000 kronor. Styrelsen föreslår, att ett

belopp av 900 000 kronor upptages för ändamålet under nästa budgetår.

För driftbidrag till semesterhem ha innevarande budgetår beräknats

500 000 kronor. Utgifterna under budgetåret 1947/48 utgjorde enligt styrelsens

uppgift ca 315 000 kronor. Då antalet semesterhemsanordnare, som söka statligt

driftbidrag, ökar år från år, föreslår styrelsen, att 500 000 kronor fortfarande

upptagas för detta ändamål.

Kostnaderna för fria resor till semesterhem uppgingo under förra budgetåret

enligt styrelsens uppgift till ca 120 000 kronor. Styrelsen föreslår, att

det för detta ändamål beräknade beloppet höjes från nuvarande 100 000 kronor

till 150 000 kronor.

Slutligen har styrelsen beträffande det till stipendier för underlättande av

husmoderssemestern avsedda, maximerade anslagsbeloppet anfört, att husmodersstipendierna

visat sig vara till stor nytta då det gällt att bereda uttröttade

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

husmödrar och framför allt husmödrar med stora barnskaror erforderlig vila

och rekreation. Enligt styrelsens uppfattning vore denna stipendiehjälp till

husmödrarna så värdefull, att en utvidgning av densamma vore önskvärd.

Styrelsen föreslår, att för ändamålet beräknas ett med 200 000 kronor till

1 000 000 kronor förhöjt belopp.

Hela medelsbehovet under anslaget till Bidrag till husmoderssemestern

uppskattas sålunda av socialstyrelsen till (900 000 + 500 000 + 150 000 +

1 000 000) 2 550 000 kronor, innebärande en ökning med 450 000 kronor i förhållande

till det för innevarande budgetår anvisade anslaget.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha icke framlagt några beräkningar av medelsbehovet för

nästa budgetår. De ha emellertid diskuterat möjligheten att reducera anslagsbehovet

genom att införa en särskild expeditionsavgift. Härom ha de

sakkunniga anfört bl. a. följande.

I det föregående har föreslagits, att maximibegränsningen av resornas

längd slopas. Därigenom skulle resenärerna beredas en väsentlig förmån. Å

andra sidan innebär minimibegränsningen att ett visst antal personer över

huvud icke beviljas fria resor till enskilt ordnad ferievistelse. Det synes sålunda

icke kunna anses obilligt gentemot någon, att en begränsning av i princip

samma slag, som till följd av minimigränsen drabbar de resande med korta

resor, genomföres för alla resande med fria resor till enskilda hem. En sådan

begränsning skulle kunna ges karaktären av en expeditionsavgift. Denna,

kunde lämpligen upptagas av avresestationen och kvitteras med en särskild

biljett eller ett märke motsvarande järnvägens fraktmärken.

Vissa resor beröra ej järnvägarna. Det antal resor, som företas enbart med

buss eller med båt, är emellertid så litet, att man av praktiska skäl lämpligen

kunde avstå från expeditionsavgiften i dessa fall.

Vid bedömningen av frågan om en sådan expeditionsavgifts storlek böra

hänsyn tagas till de ekonomiska följderna för såväl den enskilde som staten.

Även om helt naturligt ingen expeditionsavgift skulle uttagas för barn under

G års ålder synas hänsynstaganden särskilt till de barnrika familjerna kräva,

att avgiften icke sättes för högt. En expeditionsavgift utgående med två kronor

för fram- och återresa för äldre resande, d. v. s. husmödrar och vårdare,

och med en krona för barn, synes motsvara vad man sålunda skulle kunna

tänka sig.

Därest de fria resornas antal beräknas inom en tämligen nära framtid uppgå

till 200 000 per år och de olika resandekategorierna antagas uppgå till samma

relativa tal som nu är fallet skulle en dylik expeditionsavgift ge följande

effekt: för 60 000 vårdare och 40 000 husmödrar skulle inflyta 200 000 kronor

och för 50 000 barn (övriga 50 000 barn äro under 6 år) 50 000 kronor, summa

sålunda 250 000 kronor, som vid avräkning mellan järnvägs- och socialstyrelserna

kunde krediteras den senare. Anslagsbehovet skulle således minska med

ett dylikt belopp.

Med dessa överväganden angående införandet av en s. k. expeditionsavgift

och beräkningar av den ekonomiska effekt, som en sådan åtgärd skulle få,

säga sig de sakkunniga ha velat anvisa en framkomlig väg för att göra besparingar

under reseanslagen.

I detta sammanhang torde få nämnas, att de sakkunniga föreslagit en för
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

enklad prisberäkning för de fria resorna. De sakkunniga framhålla,

att kostnaden för varje enskild resa f. n. noggrant uträknas, varefter utförliga

specifikationer överlämnas till socialstyrelsen såsom underlag för ersättningsanspråken

från järnvägsföretagens sida. Enligt utförda beräkningar har

den genomsnittliga resekostnaden för olika kategorier av resenärer med fria

resor företett endast obetydliga skillnader mellan åren 1946 och 1947. Sålunda

borde, såsom under kriget skedde i fråga om militärpersonalens resor,

vissa enhetspriser kunna fastställas för de fria resorna. En framtida ytterligare

förenkling vore, uttala de sakkunniga, att ett visst belopp av riksdagen direkt

ställdes till järnvägsstyrelsens disposition såsom ersättning för fria resor.

Det nuvarande förfarandet ter sig i flera avseenden onödigt invecklat med hänsyn

till att det dock gäller överförande av penningmedel från ett statligt organ

till ett annat.

Yttranden.

I den mån remissyttrandena innehålla några särskilda uttalanden i fråga

om en expeditionsavgift äro dessa i det övervägande antalet fall negativa.

Socialstyrelsen finner det olämpligt att förknippa denna allmänna socialpolitiska

förmån med en generell avgift, som skulle uttagas även vid resor

under den nuvarande maximigränsen. Styrelsen avstyrker sålunda en sådan

åtgärd. Om den ändock skulle vidtagas måste avgiften enligt ämbetsverkets

mening uttagas av järnvägsstationerna, då det i praktiken skulle ställa sig

ogenomförbart för barnavårdsnämnderna att utkräva beloppet och redovisningen

dessutom skulle medföra stora svårigheter.

Barnavårdsnämnderna i Malmö och Nacka ställa sig tveksamma inför tanken

på en expeditionsavgift. Husmoderssemesternämnden i Gävleborgs län

avstyrker på det bestämdaste särskilda expeditionsavgifter. Nämnden hänvisar

till en diskussion om saken vid sammanträde med länets barnavårdsnämnder

och anför bl. a.

^ id detta synnerligen talrikt besökta sammanträde riktades en mycket

skarp gensaga mot en expeditionsavgift. Det ansågs allmänt, att en dylik

pålaga skulle vara att ekonomiskt betunga de till »fria resor» berättigade,

vilka ändock ha att erlägga snälltågs- och poletteringsavgifter m. m. själva’

Husmoderssemesternämnden delar helt barnavårdsnämndernas uppfattning i

detta avseende. Det skulle dessutom förefalla egendomligt, om staten betingade

sig en dylik avgift för färd på järnvägar, under det att sådan avgift icke

skulle utgå vid färd å bussar eller båtar. Även om genom uttagandet av

expeditionsavgift eu viss besparing å det av staten anvisade reseanslaget

komme att uppstå, synes denna bli tämligen obetydlig i förhållande till den

irritation en dylik avgift säkert skulle vålla. Många av de resande befinna

sig nämligen i en sådan ekonomisk situation, att de måste se på varje öre

och nämnden har sig bekant, att åtskilliga f. n. välja att fara med de långsammare

persontågen, aven på långa sträckor, hellre än att betala snälltågsavgiften

och därigenom komma betydligt fortare fram.

Husmoderssemesternämnderna i Jönköpings län och Stockholms stad ge

uttryck åt liknande åsikter. Även barnavårdsnämnden i Stockholm och folk
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

partiets kvinnoförbund ställa sig avvisande till tanken på en expeditionsavgift.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund förklarar sig kraftigt reagera

mot tanken på en expeditionsavgift, då enligt förbundets mening en social

förmån icke skall beläggas med någon som helst avgift.

Husmoderssemesternämnden i Västernorrlands län finner en expeditionsavgift

icke böra införas med mindre den s. k. minimibegränsningen utformas

enligt de sakkunnigas förslag.

Statskontoret anser en expeditionsavgift böra uttagas, försåvitt maximigränserna

för resornas längd icke sänkas i enlighet med ämbetsverkets förslag.

Utan att ingå på den principiella sidan av frågan framhåller järnvägisstyrelsen,

att en expeditionsavgift affärsmässigt sett ej vore något järnvägarnas

intresse. Det förefölle därför naturligast, att denna avgift uttoges av

barnavårdsnämnderna. Skulle emellertid en sådan ordning av någon anledning

icke befinnas framkomlig, vore järnvägarna likväl beredda att påtaga sig detta

arbete.

Mot förslaget om en förenklad prisberäkning har någon erinran ej

framförts.

Departementschefen.

De fria resorna för barn ha hittills icke utnyttjats på långt när i den utsträckning,

som tidigare beräknats. Till följd härav ha icke heller de för

verksamheten anvisade anslagen helt utnyttjats. Däremot ha de för husmodersresor

beräknade beloppen under budgetåret 1947/48 överskridits. De

sakkunniga ha beräknat, att av innevarande budgetårs sammanlagda anslagssumma

för reseändamål omkring 2 miljoner kronor torde komma att bli outnyttjade.

Det av mig i det föregående förordade förslaget att avskaffa begränsningen

av de fria resornas längd torde medföra en viss kostnadsökning.

Denna kan dock icke beräknas bli av mera betydande storlek. Den uppräkning

av inkomstgränsen, som jag i det föregående föreslagit, torde såsom därvid

anförts icke medföra någon nämnvärd kostnadsökning. Däremot måste förutses,

att de fria resorna komma att utnyttjas i större utsträckning i och med att

verksamheten blir mera känd och de enskilda finna nya möjligheter att förverkliga

sina önskemål om ferievistelse på annan ort än hemorten. En ökning

av kostnaderna för de fria resorna synes därför på längre sikt ofrånkomlig.

För nästa budgetår torde emellertid en begränsning av den sammanlagda

medelsanvisningen, jämförd med medelsanvisningen för innevarande

budgetår, vara möjlig.

De sakkunniga ha, utan att direkt framlägga förslag därom, ifrågasatt införande

av en expeditionsavgift för fria resor på järnväg. Uttagandet av denna

avgift skulle otvivelaktigt medföra ökat arbete för mottagaren av avgiften och

nödvändiggöra ett nytt system för redovisning och kontroll, varigenom en del

av den faktiska besparingen för statsverket skulle gå förlorad. Dessutom

kunna, såsom av remissyttrandena framgår, flera principiella skäl anföras mot

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

uttagandet av en sådan avgift. Expeditionsavgiftens ekonomiska betydelse för

statsverket synes icke vara så stor, att den under dessa förhållanden bör tillmätas

utslagsgivande betydelse. Jag anser mig därför icke böra förorda, att

någon avgift av ifrågasatt slag skall upptagas.

Däremot ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag om en förenkling av

avräkningsförfarandet mellan social- och järnvägsstyrelserna. Enligt beräkningar,

som utförts inom järnvägsstyrelsen, användes under år 1948 omkring

4 000 arbetstimmar, varav en icke oväsentlig del utom ordinarie arbetstid, för

att utföra det komplicerade kontroll- och debiteringsarbete, som de nu tillämpade

reglerna medföra. Under en viss tid av året voro enligt uppgift 5 å 6

personer sysselsatta med detta arbete. En viss personalbesparing synes alltså

bli möjlig genom en förenkling. Det torde böra få ankomma på Kungl. Maj:t

att på grundval av tidigare genomsnittskostnader för resorna meddela före

skrifter om en förenklad prissättning.

Jag behandlar härefter medelsbehovet under de särskilda anslagen.

Yad först angår förslagsanslaget till Fria resor för barn, vilket anslag för

innevarande budgetår upptagits till 5 500 000 kronor, föreslår jag en nedräkning

till 4 000 000 kronor för nästa budgetår.

Beträffande förslagsanslaget till Bidrag till husmoderssemestern biträder

jag socialstyrelsens beräkning av medelsbehovet till kostnader för fria resor

för husmödrar till enskilda hem, för driftbidrag till semesterhem samt för

fria resor till semesterhem. Jag beräknar sålunda för angivna ändamål resp.

900 000, 500 000 och 150 000 kronor. Däremot kan jag f. n. icke förorda

bifall till socialstyrelsens förslag att medelsanvisningen till stipendier för

underlättande av husmoderssemestern skall ökas från nuvarande 800 000 kronor

till 1 000 000 kronor. Jag beräknar alltså oförändrat belopp för detta

ändamål. Hela medelsbehovet under nu ifrågavarande ''anslag beräknar jag

sålunda till (900 000 + 500 000 + 150 000 + 800 000) 2 350 000 kronor.

Vid anmälan av propositionen nr 233 till 1946 års riksdag yttrade föredragande

statsrådet (s. 26), att de s. k. husmodersstipendierna borde uppgå

till högst 50 kronor. Riksdagen anförde ingen erinran mot detta uttalande.

Enligt vad jag erfarit har det visat sig angeläget att i särskilda fall kunna

överskrida detta belopp. Jag finner det därför befogat, att i sådana fall, då

synnerliga skäl därtill föreligga, stipendierna må kunna utgå med högre belopp

än 50 kronor, dock högst 100 kronor.

Hemställan.

Under hänvisning till det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen att

dels godkänna, att reglerna rörande fria resor för barn och

husmödrar ändras i huvudsaklig överensstämmelse med vad jag

i det föregående förordat;

3 27i 49 Bihan g till riksdagens protokoll 1949. 7 samt, Yr 47.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Iiungl. May.ts proposition nr 47.

dels under femte huvudtiteln till Fria resor för barn för budgetåret

1949/50 anvisa ett förslagsanslag av 4 000 000 kronor;

dels ock under femte huvudtiteln till Bidrag till husmoderssemestern

för budgetåret 1949/50 anvisa ett förslagsanslag av

2 350 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

TJr protokollet:

Lars Lemne.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 47

35

Bilaga.

Förslag

till

Kungörelse

angående avgiftsfria resor för barn och husmödrar in. fl.

1 §•

För beredande av vila och rekreation åt barn och husmödrar må av statsmedel

bekostas avgiftsfria resor i enlighet med vad nedan sägs. Om avgiftsfria

resor till semesterhem för husmödrar är särskilt stadgat.

Med husmoder avses i denna kungörelse kvinna, som förestår hushåll utan

att vara att anse som arbetstagare.

2 §■

Avgiftsfri resa till vilo- eller rekreationsort må av barnavårdsnämnd medgivas
a)

barn, som under det år resan företages uppnår högst 14 års ålder,

b) vårdare, som på avgiftsfri resa medföljer barn, vilket under det år

resan företages uppnår högst 10 års ålder eller eljest av särskilda skäl är i

behov av vårdare under resan, och

c) husmoder med minst två hemmavarande barn, av vilka intetdera under

det år resan företages uppnår högre ålder än 14 år.

Annan husmoder än i första stycket avses må av husmoderssemesternämnd

medgivas avgiftsfri resa, därest hon på grund av stor arbetsbörda eller klenhet

anses vara i särskilt behov av vila och rekreation. Framställning om sådan

förmån skall ingivas till barnavårdsnämnden, som har att med eget yttrande

överlämna densamma till husmoderssemesternämnden.

3 §•

Avgiftsfri resa må icke medgivas barn eller husmoder då familjeföreståndaren

eller han och hans make gemensamt vid den senaste taxering till statlig

inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt, för vilken debetsedlar utdelats,

upptagits för en beskattningsbar inkomst överstigande 4 000 kronor

eller påförts förmögenhetsskatt. Oaktat förmögenhetsskatt påförts må avgiftsfri

resa dock medgivas, därest den beskattningsbara inkomsten icke överstiger

1 000 kronor.

Utan hinder av vad i första stycket är stadgat må avgiftsfri resa medgivas,

såframt det styrkes att rätt till avgiftsfri resa skulle hava förelegat, därest

senare taxering lagts till grund för prövningen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

4 §■

Avgiftsfri resa till barnkoloni, dock ej s. k. dagkoloni, må, i den mån ej

socialstyrelsen beträffande viss koloni annorlunda bestämmer, av koloniens anordnare

medgivas barn, som beretts plats på kolonien, samt vid denna fast anställd

personal ävensom vårdare, som erfordras vid resa till eller från kolonien.

5 §•

Avgiftsfri resa för barn må endast då särskilda skäl föranleda därtill avse

bortovaro under kortare tid, resdagar inräknade, än fyra veckor.

Avgiftsfri resa för husmoder må icke medgivas med mindre bortovaron, resdagar

inräknade, omfattar minst 10 dagar, dock att bortovaro under kortare

tid, icke understigande 7 dagar, må godtagas, då bärande skäl härför föreligga
Vid

dödsfall, sjukdomsfall eller annan dylik händelse må återresan företagas

avgiftsfritt utan hinder av att föreskriven tid för bortovaron icke gått

till ända.

6§-

Avgiftsfri resa avser, såframt icke socialstyrelsen för särskilda fall annorlunda

bestämmer, billigaste färd med tåg, omnibus eller båt från hemorten till

vilo- eller rekreationsorten och åter. För andra resor än resor till barnkoloni

medgives avgiftsfrihet endast, därest ordinarie biljettpriset för enkel färd för

vuxen är 5 kronor eller högre belopp, dock att avgiftsfria resor må medgivas,

därest den sammanlagda kostnaden för färdbiljetter för barn tillhörande samma

familj uppgår till 10 kronor eller högre belopp.

Avgiftsfri resa må medgivas endast en gång varje kalenderår.

7 §•

Socialstyrelsen skall vara centralmyndighet för samt hava tillsyn och utöva

kontroll över de avgiftsfria resorna.

De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av denna kungörelse,

utfärdas av socialstyrelsen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 maj 1949, då kungörelsen den 31

maj 1946 (nr 234) angående avgiftsfria resor för barn och husmödrar m. fl.

upphör att gälla.

Intill dess att debetsedlar avseende 1949 års taxering till statlig inkomstskatt

och statlig förmögenhetsskatt utdelats, skall oavsett bestämmelsen i

3 § första stycket gälla, att avgiftsfri resa icke må medgivas barn eller husmoder

då familjeföreståndaren eller han och hans make gemensamt vid 1948

års taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt upptagits för ett beskattningsbart

belopp överstigande 3 000 kronor eller påförts särskild skatt

å förmögenhet. Oaktat särskild skatt å förmögenhet påförts må avgiftsfri resa

dock medgivas, därest det beskattningsbara beloppet icke överstiger 1 000

kronor.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 47.

37

Förslag;

till

Kungörelse

augäeude ändrad lydelse av 7 § kungörelsen den 31 maj 1946 (nr 233)

angående statsbidrag till driften av semesterhem för husmödrar m. in.

7 §•

Avgiftsfri resa till sådana semesterhem för husmödrar, som godkänts av

socialstyrelsen, må, vare sig statsbidrag till driften av hemmet utgår eller icke,

av barnavårdsnämnd medgivas den, som beretts plats å hemmet, så ock vid

hemmet fast anställd personal.

Avgiftsfri resa må icke medgivas gäst vid semesterhem då den sökande eller

hon och hennes make gemensamt vid senaste taxering till statlig inkomstskatt

och statlig förmögenhetsskatt, för vilken debetsedlar utdelats, upptagits för en

beskattningsbar inkomst överstigande 4 000 kronor eller påförts förmögenhetsskatt.

Oaktat förmögenhetsskatt påförts må avgiftsfri resa dock medgivas,

därest den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 1 000 kronor.

Utan hinder av vad i nästföregående stycke är stadgat må avgiftsfri resa

medgivas, såframt det styrkes att rätt till avgiftsfri resa skulle hava förelegat,

därest senare taxering lagts till grund för prövningen.

Avgiftsfri resa avser, såframt icke socialstyrelsen för särskilda fall annorlunda

bestämmer, billigaste färd med tåg, omnibus eller båt från hemorten till

semesterhemmet samt medgives endast, därest ordinarie biljettpriset för enkel

färd är 5 kronor eller högre belopp. Avgiftsfri resa må medgivas endast en

gång varje kalenderår.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 maj 1949.

Intill dess att debetsedlar avseende 1949 års taxering till statlig inkomstskatt

och statlig förmögenhetsskatt utdelats, skall oavsett bestämmelsen i 7 §

andra stycket gälla, att avgiftsfri resa icke må medgivas gäst vid semesterhem

då den sökande eller hon och hennes make gemensamt vid 1948 års taxering till

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt upptagits för ett beskattningsbart belopp

överstigande 3 000 kronor eller påförts särskild skatt å förmögenhet.

Oaktat särskild skatt å förmögenhet påförts må avgiftsfri resa dock medgivas,

därest det beskattningsbara beloppet icke överstiger 1 000 kronor.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1949:128 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1949/50 till fria resor för barn m. m. jämte i ämnet väckt motio a1 i texten