Angående anslag till fria resor för barn in. m. för budgetåret 1949150
1949-02-11 · 37 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 37 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1949:47, Angående anslag till fria resor för barn in. m. för budgetåret 1949150
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
1
Nr 47.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag
till fria resor för barn in. m. för budgetåret 1949150;
given Stockholms slott den 11 februari 1949.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås ändrade inkomst- och förmögenhetsgränser för
fria resor för barn och husmödrar. Enligt gällande bestämmelser må sådan
förmån i regel icke medgivas vid ett beskattningsbart belopp överstigande
2 500 kronor eller en skattepliktig förmögenhet överstigande 20 000 kronor.
För tiden fr. o. m. 1950 föreslås, att motsvarande gränser skola gå vid en beskattningsbar
inkomst av 4 000 kronor och en beskattningsbar förmögenhet
av 30 000 kronor. För 1949 föreslås en övergångsbestämmelse av innebörd att
inkomstgränsen höjes till ett beskattningsbart belopp av 3 000 kronor. Inkomstprövningen
föreslås, i motsats till vad som nu är fallet, skola gälla även för
fria resor till semesterhem.
Den nu gällande begränsningen av de fria resornas längd föreslås upphävd.
Fri resa må dock enligt förslaget i regel icke medgivas, därest resekostnaden
icke är högre än 5 kronor (f. n. 3 kronor).
Till Fria resor för barn äskas ett förslagsanslag av 4 000 000 kronor och
till Bidrag till husmoderssemestern ett förslagsanslag av 2 350 000 kronor
(för innevarande budgetår 5 500 000 resp. 2100 000 kronorb
1—27149 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 sand. Nr 47.
2
Kvngl. Maj:ts proposition nr 47.
Utdrag av protokollet övei'' socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den It februari 1949.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, [Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anför efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter.
I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan under
femte huvudtiteln, punkterna 33 och 34, föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1949/50 beräkna följande anslag:
Fria resor för barn, förslagsanslag ................................. kronor 4 000 000
Bidrag till husmoderssemestern, förslagsanslag ............... » 2 350 000
Jag anhåller nu att få till fortsatt behandling upptaga dessa anslagsfrågor.
Inledning.
För innevarande budgetår har under rubriken Fria resor för barn anvisats
ett förslagsanslag av 5 500 000 kronor samt under rubriken Bidrag till husmoderssemestern
ett förslagsanslag av 2 100 000 kronor. Enligt för användningen
av sistnämnda anslag fastställd stat ha 700 000 kronor avsetts till fria
resor för husmödrar till enskilda hem, 500 000 kronor till driftbidrag till
semesterhem, 100 000 kronor till fria resor till semesterhem samt 800 000
kronor till stipendier för underlättande av husmoderssemestern.
Vid anmälan av frågan om anslag till ifrågavarande ändamål för budgetåret
1949/50 erinrade jag om följande (1949 års statsverksprop., femte ht.,
s. 52). Enligt Kungl. Maj:ts i 1948 års statsverksproposition framlagda förslag
(s. 62) skulle till stipendier för underlättande av husmoderssemestern anvisas
ett belopp av 600 000 kronor. Statsutskottet föreslog, att detta belopp skulle
höjas till 800 000 kronor (uti. nr 5/1948, s. 15). Utskottet förklarade sig ha
övervägt möjligheterna att åstadkomma en mot denna utgiftsstegring svarande
besparing under reseanslaget. Utskottet anförde, att den åtgärd, som låge
närmast till hands, vore att begränsa den väglängd, för vilken resan är avgiftsfri.
En sänkning av den högsta ålder, nu tio år, vid vilken barn anses vara
i behov av vårdare under resan, borde jämväl övervägas. Utskottet förklarade
sig ej berett att framlägga förslag i ämnet men förutsatte, att Kungl. Maj:t
skulle taga frågan i övervägande. Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen
(skr. nr 5/1948).
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
3
Vidare anförde jag, att med hänsyn till vad utskottet uttalat och på grund
av att 1947 års skattelagstiftning torde böra föranleda nya bestämmelser om
inkomststreck för de avgiftsfria resorna särskilda sakkunniga tillkallats för
utredning rörande de avgiftsfria resorna m. m.
Den nämnda utredningen genom sakkunniga skulle enligt givna direktiv
avse, förutom förenämnda spörsmål, en översyn även i övrigt av gällande
bestämmelser och organisation i fråga om de fria resorna. Åt de sakkunniga
uppdrogs även att, med beaktande av de erfarenheter, som socialstyrelsen i
sin egenskap av tillsynsmyndighet förvärvat på ifrågavarande område, upptaga
till prövning möjligheterna att åstadkomma en förenkling av såväl organisationen
som den erforderliga kontrollapparaten.
De sakkunniga1 ha i november 1948 avgivit betänkande i ämnet. Yttranden
över detta betänkande ha avgivits av socialstyrelsen, järnvägsstyrelsen, statskontoret,
medicinalstyrelsen, svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, svenska stadsförbundet, svenska socialvårdsförbundet,
barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Nacka, husmoderssemesternämndema
i Stockholms stad samt Jönköpings, Kristianstads, Göteborgs
och Bohus, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län, Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund, högerns centrala kvinnoråd, folkpartiets
kvinnoförbund och svenska landsbygdens kvinnoförbund.
I det följande torde först få lämnas eu översikt av gällande bestämmelser
samt en på de sakkunnigas uppgifter byggd redogörelse för reseverksamhetens
omfattning. Därefter torde få behandlas de sakkunnigas förslag rörande inkomst-
och förmögenhetsgränsen samt resornas längd. Vidare torde få redogöras
för vissa andra av de sakkunniga diskuterade spörsmål rörande villkoren
för de fria resorna, organisationen m. m. Slutligen torde anslagsfrågorna
få behandlas. Såsom bilaga till detta protokoll ha fogats två inom
socialdepartementet upprättade kungörelseförslag.
Översikt av gällande bestämmelser.
De nu gällande bestämmelserna rörande de avgiftsfria resorna grunda sig
på beslut av 1946 års riksdag (prop. nr 233, statsutsk. uti. nr 143, rd. skr. nr
278). Bestämmelserna återfinnas i kungörelsen den 31 maj 1946 angående avgiftsfria
resor för barn och husmödrar m. fl. (nr 234), i det följande kallad
resekungörelsen, samt kungörelserna samma dag angående husmoderssemesternämnder
(nr 232) och angående statsbidrag till driften av semesterhem för
husmödrar m. m. (nr 233).
Enligt nämnda bestämmelser må följande personer erhålla avgiftsfri resa.
1) Barn, som under det år resan företages uppnår högst 14 års ålder.
1 De sakkunniga ha varit ledamöterna av riksdagens första kammare, byråchefen Bagnar
Lundqvist, tillika ordförande, f. d. kontoristen Gustaf Iwar Anderson och rektorn Sven
Ohlon, ledamoten av riksdagens andra kammare, fru Hildur Ericsson, Luleå, samt e. byråchefen
Per Eckerberg.
4
Kungl. Maj-.ts proposition nr 47.
2) Vårdare till under 1) nämnt barn, vilket under det år resan företages
uppnår högst 10 års ålder eller eljest av särskilda skäl är i behov av vårdare
under resan.
3) Barn, som beretts plats på barnkoloni — med undantag av s. k. dagkoloni
— samt vid dylik koloni fast anställd personal, dock under förutsättning
att socialstyrelsen ej annorlunda bestämmer beträffande kolonien.
4) Husmoder med minst två hemmavarande barn, av vilka intetdera under
det år resan företages uppnår högre ålder än 14 år.
5) Annan husmoder än under 4) sägs, därest hon på grund av stor arbetsbörda
eller klenhet anses vara i särskilt behov av vila och rekreation.
6) Gäst och personal vid sådant semesterhem för husmödrar, som godkänts
av socialstyrelsen.
I de under 1), 4) och 5) angivna fallen gäller som förutsättning för erhållande
av avgiftsfri resa, att vederbörande familjs inkomst och förmögenhet
icke överstiger visst belopp (för inkomst i regel ett beskattningsbart belopp
å 2 500 kronor).
Avgiftsfri resa beviljas i de under 1), 2) och 4) angivna fallen av vederbörande
barnavårdsnämnd och i det under 5) upptagna fallet av husmoderssemesternämnden.
I det under 3) angivna fallet beviljas avgiftsfri resa av
koloniens anordnare samt i det under 6) upptagna fallet av semesterhemmets
anordnare. Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet för verksamheten.
Avgiftsfri resa för barn må endast då särskilda skäl föranleda därtill avse
bortovaro under kortare tid än fyra veckor. Avgiftsfri resa för husmoder må
icke medgivas med mindre bortovaron omfattar minst 10 dagar, dock att
bortovaro under kortare tid, icke understigande 7 dagar, må godtagas, då
bärande skäl härför föreligga. Vid dödsfall, sjukdomsfall eller annan dylik
händelse må återresan företagas avgiftsfritt utan hinder av att föreskriven tid
för bortovaron icke gått till ända.
Avgiftsfri resa avser billigaste färd med tåg, omnibus eller båt från hemorten
till vilo- eller rekreationsorten och åter. Kungl. Maj:t har härjämte bemyndigat
socialstyrelsen att i vissa undantagsfall ersätta resa med taxebil
till och från järnvägsstation. För resornas längd gälla särskilda minimi- och
maximibestämmelser.
Reseyerksamlietens omfattning och karaktär.
De sakkunniga ha anfört, att på grund av en omläggning av redovisningsterminerna
ännu endast bristfälliga uppgifter föreligga rörande omfattningen
av den reseverksamhet, som ägt rum efter utfärdandet av de nämnda kungörelserna
den 31 maj 1946. De sakkunniga ha emellertid ansett sig kunna uppskatta
antalet personer, inberäknat barn under sex år, som utnyttjat förmånen
av fria resor till enskilda hem och semesterhem, till 125 000 under budgetåret
1946/47 och 150 000 under budgetåret 1947/48. Uppskattningar avseende
innevarande budgetår och grundade på uppgifter om frekvensen under som
-
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
maren 1948 resultera i ett antal av 165 000 k 175 000 personer. Ersättning av
statsmedel för resor till och från barnkolonier har utgått för ett antal resor
motsvarande omkring 27 000 barn under såväl år 1946 som år 1947. För sommaren
1948 torde ungefär samma antal kunna beräknas.
I starkt avrundade tal beräknas barnen utgöra hälften, vårdare till dessa
barn 30 % och husmödrar på s. k. husmodersresa, d. v. s. resa utan att barnen
medföras, 20 % av alla resande med avgiftsfria resor till enskilda hem och
semesterhem. Av barnen beräknas omkring hälften vara yngre än sex år.
Syskonkullar torde utgöra en väsentlig del av barnen. Vid ca 60 % av vårdarresoma
beräknas vårdaren vara barnets mor och stanna med barnet i feriehemmet
under minst fyra veckor. Av samtliga resor synas sålunda närmare
40 % ge en husmor tillfälle till rekreation. Husmodersresorna, vilkas antal
visat den jämförelsevis starkaste ökningen under ifrågavarande tid, ställas i
3 000 å 4 000 fall per år till semesterhem men äro eljest enskilt ordnade
semesterresor. Medan de fria barn- och vårdarresorna till övervägande delen
företagas av stadsbefolkningen, därvid enbart Stockholm synes svara för omkring
en fjärdedel av hela antalet, ha husmodersresorna visat sig i betydande
utsträckning ge landsbygdens husmödrar möjlighet till rekreationsvistelse
utom hemmet. En relativt mycket stor del av husmodersresorna företagas av
husmödrarna i de nordligaste länen.
Om re^everksamhetens karaktär ha de sakkunniga anfört bl. a. följande.
Föreliggande uppgifter ge vid handen, att verksamheten med de fria
resorna fått just den inriktning man vid institutionens skapande avsåg. Att de
fria resorna befordrat familjesemesterns utveckling framgår otvetydigt av
uppgifterna rörande antalet våixlarresor och frekvensen av syskonskaror. Att
å andra sidan institutionen varit av betydelse för genomförandet av särskilda
semesterformer för husmödrar och barn är även uppenbart. För de lanthushåll,
där vården av husdjur o. d. gör det omöjligt för hela familjen att samtidigt
vara borta från hemmet, liksom för de barnrika familjernas husmödrar,
vilka i många fall äro i behov av fullständig avkoppling från hushållsarbete,
ha de fria resorna öppnat möjligheter till förverkligande av länge närda, tidigare
ouppfyllda förhoppningar. För barnkoloniverksamheten har statens
övertagande av resekostnaderna haft en fortsatt stimulerande verkan. Feriebarnsverksamheten
har på grund av de fria resorna nått en omfattning, som
man ännu för kort tid sedan icke vågade hoppas på och har visat sig utgöra
en mycket värdefull komplettering till koloniverksamheten särskilt i en tid, då
önskemål om byggenskap för koloniändamål endast i tämligen ringa mån
kunnat tillgodoses. En ingalunda betydelselös följd av reseverksamhetens utbyggnad
genom 1946 års beslut är, att nya grupper av vårt folk ha blivit delaktiga
av de glädjeämnen som resor erbjuda och av de lärdomar, som bekantskapen
med nya landsändar och befolkningsgrupper ge. Ett odiskutabelt omdöme
blir sålunda, att verksamheten med de fria resorna varit till mycken
gagn och glädje. De sakkunniga ha också erfarit, att verksamheten röner stor
uppskattning bland alla dem, för vilka förmånen av fria resor betyder nya
möjligheter att på ett ändamålsenligt sätt utnyttja semester och ferier.
Likväl framstår, anföra de sakkunniga, som ett dominerande intryck av
föreliggande statistiska uppgifter, att de fria resorna fått en långt mindre omfattning
än man väntat. Endast omkring 10 % av alla dem, som enligt av be
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
folkningsutredningen på sin tid gjorda beräkningar äro berättigade till förmånen,
lia hitintills utnyttjat den. Rörande orsaken härtill ha de sakkunniga
anfört.
Att företaga en semesterresa eller skicka sina barn till ferievistelse utom
hemmet är alltjämt en möjlighet endast för ett relativt fåtal av vårt folk.
Föreliggande uppgifter rörande resornas mål och längd ge också det intrycket,
att i de allra flesta fall något egentligt val av resemål icke föreligger. Man
sänder sina barn och reser själv till det i allmänhet enda ställe man har att
anlita för vistelse utom hemmet: ett föräldrahem eller en annan nära anförvants
hem. Möjligheten att mottaga gäster för längre eller kortare tid är också
i vårt land i allmänhet och i denna bostadsbristens tid i synnerhet för det
stora flertalet mycket begränsad.
Yad angår de fria resornas inverkan på järnvägarnas trafikbelastning ha de
sakkunniga upplyst, att de fria resorna av nu ifrågavarande slag år 1947 utgjorde
0,3 % av hela antalet järnvägsresor av mera tillfällig karaktär i tredje
klass. Av personkilometerantalet för samma slags resor svarade de fria
resorna för ca 1,7 %. Under sommarmånaderna skulle enligt gjorda uppskattningar
de fria resornas antal utgöra nära 1 % av nämnda trafik, medan uttryckt
i antalet personkilometer de fria resornas andel i totalsumman för tillfälliga
resor i tredje klass stiger till omkring 5 %.
Inkomst- och förmögenlietsgränserna.
Gällande bestämmelser.
Enligt resekungörelsens 3 § må avgiftsfri resa icke medgivas då vid senaste
taxering familjeföreståndaren eller han och hans maka gemensamt upptagits
för ett beskattningsbart belopp överstigande 2 500 kronor eller för en
skattepliktig förmögenhet överstigande 20 000 kronor. Oavsett förmögenhetens
storlek må avgiftsfri resa dock medgivas, därest det beskattningsbara beloppet
icke överstiger 500 kronor. Efter taxeringen ändrade inkomstförhållanden må
föranleda undantag från nämnda regler.
Detta inkomst- och förmögenhetsstreck gäller icke koloniresor eller resor
till semesterhem. Socialstyrelsen framhåller i sina tillämpningsföreskrifter
till resekungörelsens 3 §, att den som ansöker om avgiftsfri resa skall för
barnavårdsnämnden uppvisa senaste kronodebetsedel. Vill den sökande göra
gällande, att hans ekonomiska förhållanden så försämrats, att han bör vara
berättigad till fri resa trots att så icke är fallet enligt debetsedeln, skall intyg
härom från taxeringsnämndens ordförande begäras. Kan sådant intyg icke
anskaffas, skall barnavårdsnämnden företaga en fri prövning. Därvid har
nämnden att förvissa sig om att det inträffat sådana förändringar i vederbörandes
ekonomiska förhållanden, att dessa uppenbarligen äro att jämställa
med de personers, vilka enligt huvudregeln erhålla förmånen av avgiftsfri resa.
Kungl. Maj:t föreskrev den 28 maj 1948, att 1946 års kronodebetsedel finge
läggas till grund för inkomstprövningen intill dess 1948 års kronodebetsedel
utkommit.
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
7
De sakkunniga.
De sakkunniga hänvisa till att de enligt utredningsdirektiven vid omprövningen
av inkomst- och förmögenhetsgränserna haft att taga hänsyn till dels
innebörden av den nya skattelagstiftningen och dels de förändringar, som den
allmänna inkomstnivån undergått sedan resekungörelsens tillkomst 1946.
Emellertid är, påpeka de sakkunniga, den debetsedel, som utdelats i december
1948 och enligt hittills tillämpad praxis skall läggas till grund för prövningen
av rätten till fria resor under 1949, uppställd i enlighet med den äldre
skattelagstiftning, som fortfarande gällde vid taxeringen av 1947 års inkomster
och som bl. a. innebar, att s. k. barnavdrag ännu gjordes. Av vissa skäl anges
likväl på denna debetsedel icke beloppet för skattepliktig förmögenhet.
Först i slutet av 1949 kommer att utdelas en ny typ av debetsedlar, uppställda
i enlighet med den nya skattelagstiftningen. Storleken av den beskattningsbara
förmögenheten kommer- icke heller att förekomma på dessa
debetsedlar.
De sakkunniga ha därför funnit sig böi’a föreslå å ena sidan nya inkomstgränser
för dels år 1949, dels år 1950 och därefter samt å andra sida nya
bestämmelser om förmögenhetsgräns.
Vid behandlingen av frågan vilken inkomstgräns, som bör gälla för de
fria resorna under år 1949, ha de sakkunniga anfört, att vid tiden för resekungörelsens
utfärdande skulle i princip 1945 års inkomster läggas till grund
för inkomstprövningen. Enligt utredningens förslag skall 1949 den på 1947
års inkomster grundade debetsedeln företes vid ansökningstillfället. De sakkunniga
ha därför funnit sig böra taga hänsyn till inkomstutvecklingen under
tiden 1945—1947 och ha härom anfört i huvudsak följande.
Enligt en inom socialstyrelsen verkställd undersökning låg den genomsnittliga
löneinkomsten för vuxna manliga arbetare inom egentlig industri år
1947 för hela landet 23 % över motsvarande inkomst år 1945. Enligt föreliggande
preliminära uppgifter synes den uppskattade inkomsten av tjänst enligt
taxeringsutfallet ha stegrats i ungefär samma mån under motsvarande tid. Inkomststegringen
synes ha varit relativt något lägre i städerna och särskilt i de
största städerna än för övrigt.
De sakkunniga ha funnit sig böra eftersträva, att förmånen av fria resor
under den närmaste framtiden tillkommer familjer på samma relativa inkomstnivå
som de nu gällande bestämmelserna avse. Någon utvidgning av förmånen
till nya skikt av inkomsttagare har icke ansetts böra ske. Med hänsyn till inkomstnivåns
förändringar synes en uppräkning böra ske med 20 % av de inkomstbelopp.
som motsvara det beskattningsbara belopp, vid vilket gränsen
nu går.
De sakkunniga föreslå i enlighet härmed, att rätten till avgiftsfria resor
under år 1949 göres beroende därav, att familjeföreståndaren eller han och
hans make gemensamt vid 1948 års taxering icke upptagits för ett beskattningsbart
belopp överstigande 3 500 kronor.
Vid bedömning av frågan om den inkomstgräns, som skall gälla fr. o. m.
år 1950, ha de sakkunniga funnit, att hänsyn bör tagas även till inkomstutvecklingen
år 1948. I denna fråga anföra de sakkunniga bl. a.
8
Kungl. Maj ds proposition nr 47.
Föreliggande uppgifter ge vid handen, att stegringen av den allmänna inkomstnivån
under tiden 1945—1948 kan uppskattas till genomsnittligt o2
a 33 %. . .
Till grund för bedömningen av rätten till fria resor kan icke läggas enbart
den beskattningsbara inkomst, för vilken den skattskyldige upptages enligt
den nya skattelagstiftningen. Hänsyn måste även tagas till inkomsttagarens
barnantal. Familjer med flera barn skulle nämligen i annat fall bli alltmer missgynnade,
ju större barnantalet är. Sålunda synes gränsbeloppet för den beskattningsbara
inkomsten böra höjas i förhållande till antalet minderåriga
barn. För enkelhetens skull bör med minderårigt barn i detta fall förstås barn,
som självt är berättigat till fri resa, d. v. s. barn, som under det år resan företages
uppnår högst 14 års ålder.
En inkomstprövning enligt en dylik trappstegsmetod har redan beslutats
beträffande familjebostadsbidrag och bränslebidrag, för vilka enligt kungörelsen
den 30 juni 1948 (nr 547, ändrad genom 642/1948) gränsen för familj med
två barn dragits vid en beskattningsbar inkomst av 4 000 kronor, vilket belopp
för familjer med flera barn ökas med .1 000 kronor för varje barn utöver två.
Enligt vad de sakkunniga under hand erfarit har pensionsstyrelsen i skrivelse
till Konungen den 12 november 1948 förordat, att en liknande gränsdragning
sker även beträffande moderskapspenning. Sålunda skulle rätt till dylik i allmänhet
föreligga, då sökandens eller makarnas beskattningsbara inkomst uppgår
till 4 000 kronor ökat med 1 000 kronor för varje barn, för vilket rätt till
allmänt barnbidrag föreligger.
De sakkunniga anföra vidare, att det torde vara ett allmänt intresse att i
möjligaste mån lika bestämmelser gälla för skilda slag av sociala förmåner.
Å andra sidan finna de sakkunniga angeläget att icke åstadkomma alltför
höga trösklar i form av inkomststreck, vilkas underskridande medför en rad
förmåner, som samtliga gå förlorade vid en relativt ringa inkomstökning. De
sakkunniga ha med hänsynstagande till det sagda undersökt i vad mån de för
moderskapspenningen föreslagna inkomstgränserna kunde accepteras även
som grund för prövning av frågan om rätt till fria resor. Därvid har uppmärksammats,
att de sålunda föreslagna gränserna skulle medföra en viss ökning
av antalet till ifrågavarande förmån berättigade. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga
icke ansett sig kunna godtaga nämnda gränser. De sakkunniga ha
i stället byggt sitt förslag på följande överväganden.
Då varje inkomstbegränsning synes hårdast drabba familjerna i ortsgrupp
5, har viss hänsyn ansetts böra tagas till den genomsnittliga industriarbetarlönen
i denna ortsgrupp. Denna beräknas för 1948 komma att
uppgå till omkring 6 800 kronor. När gällande bestämmelser fastställdes låg
inkomstgränsen i ortsgrupp 5 något över den genomsnittliga industriarbetarlönen
år 1945. En motsvarande gränsdragning skulle nu komma att ligga vid
ca 7 000 kronor, vilket belopp motsvarar en beskattningsbar inkomst av 4 000
kronor i högsta ortsgruppen. Då rätt till fri resa icke i något fall inträder
förrän familjen innefattar minst ett minderårigt barn, synes inkomstgränsen
böra anknytas till denna familjetyp.
Sålunda föreslår utredningen, att fr. o. in. 1950 avgiftsfri resa må beviljas,
då sökandens eller makarnas beskattningsbara inkomst uppgår till ett belopp
icke överstigande 3 000 kronor ökat med 1 000 kronor för varje barn, vilket
under det år resan företages uppnår högst 14 år och för vilket rätt till allmänt
barnbidrag föreligger.
Kungl. Maj.ts proposition nr 47.
9
De sakkunniga ka viclare anfört.
Utredningen erinrar om att en sådan inkomstbegränsning skulle för t. ex.
tvåbarnsfamiljen innebära, att rätt till avgiftsfri resa förelåge så länge den
beskattningsbara inkomsten icke överstege 5 000 kronor. Motsvarande belopp
för denna familjetyp vid prövning av ansökan om moderskapspenning skulle
enligt pensionsstyrelsens ovannämnda förslag bli 6 000 kronor, medan det
redan fastställda beloppet för familjebostadsbidrag och bränslebidrag är 4 000
kronor. Det synes utredningen, att härigenom en önskvärd spridning av de
sociala förmånerna skett, samtidigt som bestämmelserna äga vissa formella
likheter, vilka böra underlätta prövningsförfarandet.
I fråga om förmögenhetsgränsen ha de sakkunniga anfört bl. a.,
att, då den beskattningsbara förmögenhetens belopp icke vidare kommer att
upptagas på debetsedeln, ett gränsbelopp måste avse själva förmögenhetsskattens
belopp. Enligt förordningen den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt
skall sådan skatt överhuvud icke utgå för fysisk persons förmögenhet
i vad den icke överstiger 30 000 kronor. I fortsättningen kommer därför
icke att av debetsedeln kunna utläsas, huruvida förmögenhet lägre än nämnda
belopp föreligger. Emellertid ha de sakkunniga funnit 30 000 kronor lämpligt
såsom nytt gränsbelopp för rätten till fria resor. Kungörelsen föreslås
på denna punkt för enkelhetens skull givas den innebörden, att rätt till avgiftsfri
resa ej föreligger, därest den sökande överhuvud påförts statlig förmögenhetsskatt.
För att bestämmelserna icke skola bli alltför invecklade föreslås sistnämnda
regel gälla även under år 1949. Då den i december 1948 utlämnade
debetsedeln är grundad på den äldre skattelagstiftningen, enligt vilken ett
förmögenhetsbelopp överstigande 20 000 kronor medförde skyldighet att erlägga
skatt, innebär detta, att någon höjning av gällande förmögenhetsgräns
icke omedelbart skulle företagas.
Oavsett den skattepliktiga förmögenhetens storlek må avgiftsfri resa enligt
gällande bestämmelser medgivas, därest det beskattningsbara beloppet icke
överstiger 500 kronor. De sakkunniga föreslå, att denna bestämmelse ändras
därhän att avgiftsfri resa under 1949 må medgivas oaktat den sökande påförts
särskild skatt å förmögenhet, därest det beskattningsbara beloppet icke
överstiger 1 000 kronor. För följande år anse de sakkunniga detta korrektiv
av den allmänna inkomst- och förmögenhetsregeln icke vara motiverat, då
dels förmögenhetsgränsen höjts med 50 %, dels den föreslagna gränsdragningen
beträffande beskattningsbar inkomst gynnar de lägre ortsgrupperna. En
enkelt konstruerad gräns av ifrågavarande slag skulle, anföra de sakkunniga,
göra förmögenhetsspärren helt illusorisk.
De sakkunniga ha uppmärksammat, att tillämpningen av de föreslagna
bestämmelserna med avseende på inkomstprövningen medför vissa
praktiska problem. Sålunda kommer en arbetstagare, som har att erlägga
kvarstående skatt, icke att äga omedelbar tillgång till sin debetsedel under
den tid, då de flesta av de fria resorna företagas. Debetsedeln skall nämligen
i nämnda fall överlämnas till arbetsgivaren. I viss utsträckning torde sålunda,
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
anföra de sakkunniga, större eller mindre svårigheter föreligga för den enskilde
att vid ansökan om fri resa styrka det beskattningsbara beloppets eller
den beskattningsbara inkomstens storlek, även om det torde kunna förväntas,
att arbetsgivare i allmänhet skola visa sig villiga att tillmötesgå vederbörandes
önskan att tillfälligt återfå sin debetsedel. De sakkunniga anföra, att det
synes böra åligga barnavårdsnämnden att vid behov hos den lokala skattemyndigheten
kontrollera den enskildes uppgift på ifrågavarande punkt.
Rörande kontrollen av antalet barn anföra de sakkunniga bl. a.
Kontroll av den enskildes uppgifter angående antalet barn har hittills icke
varit aktuell för andra fall än det, då ansökan om fri resa avser husmodersresa.
Då ansökan avsett resa för barn, har barnets ålder varit föremål för
undersökning. I sistnämnda fall torde barnets personkort i allmänhet ha företetts
såsom bevis. Då det gäller antalet hemmavarande barn har föreskrivits,
att sökanden, därest icke barnavårdsnämnden avstår från detta krav, skall
förete intyg från pastorsämbetet, utvisande att minst två minderåriga barn
vistas i hemmet.
De föreslagna nya bestämmelserna medföra, att antalet barn och dessas
ålder blir av betydelse vid bedömningen av varje ansökan, då nämligen gränsbeloppet
för inkomstprövningen är avhängigt barnantalet. För att minska besväret
med intygsskrivning och besök på pastorsexpeditionerna torde böra
övervägas, om icke det bidragsmottagarregister, som varje barnavårdsnämnd
är skyldig föra enligt bestämmelserna om allmänna barnbidrag, kunde generellt
användas för kontroll av uppgifter rörande barnens antal och ålder.
De sakkunniga framhålla slutligen angelägenheten av att de kontrollåtgärder
av skilda slag, som förekomma i samband med ansökan om olika sociala
förmåner, i möjligaste mån samordnas och förenhetligas, så att såväl myndigheters
som enskildas bestyr med intyg o. d. inskränkes. Ett förenklat förfarande
vid denna kontroll, t. ex. genom användande i största utsträckning av
telefon vid inhämtandet av uppgifter, rekommenderas även.
Yttranden.
De sakkunnigas förslag till nya inkomst- och förmögenhetsgränser ha i
flertalet yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Sålunda har socialstyrelsen,
under hänvisning bl. a. till det ekonomiska läget och till det av
riksdagen uttalade önskemålet om besparingar på ifrågavarande område, förklarat
sig intet ha att erinra mot de sakkunnigas förslag i denna del. Styrelsen
anser dock, att de i betänkandet angivna procenttalen för lönenivåns
förskjutningar sknlle motiverat större höjningar av inkomstgränserna än de
sakkunniga föreslagit. Stockholms stads husmoderssemesternämnd anför, att
förslaget om höjning av inkomst- och förmögenhetsgränserna synes i stort
sett motsvara berättigade krav med hänsyn till inkomstutvecklingen. Nämnden
framhåller dock, att större hänsyn än som skett bör tagas till de högre
dyrorterna, särskilt Stockholm, enär de eljest komma i ett ogynnsammare
läge än landet i övrigt.
Statskontoret anför, att i princip reell löneökning icke bör komma i betraktande
vid ifrågavarande uppräkning men väl sådan inkomstökning, som
11
Kungl. Maj-.ts proposition nr 47.
motsvaras av inträdd stegring av levnadskostnaderna. Då enligt socialstyrelsens
levnadskostnadsindex sistnämnda kostnader under åren 1945—1947
icke stigit ens hälften så mycket som lönenivån, måste enligt statskontorets
mening den nu föreslagna höjningen av inkomstgränsen i och för sig vara
alltför stor. Statskontoret erinrar vidare, att inkomstgränsen 1946 höjdes från
1 500 till nuvarande 2 500 kronor. Vid detta förhållande synes enligt ämbetsverkets
mening den inträdda inkomsthöjningen icke utgöra tillräckligt skäl
för att med tillämpning redan 1949 ytterligare höja inkomstgränsen. Vad
angår den inkomstgräns, som skall gälla fr. o. m. 1950, kan ämbetsverket icke
tillstyrka de sakkunnigas förslag men vill icke motsätta sig en uppräkning
av den innebörden, att inkomstgränsen fixeras till ett belopp av 3 000 kronors
beskattningsbar inkomst oberoende av barnantal. Beträffande den föreslagna
differentieringen efter barnantal har statskontoret anfört, att enligt vad som
framgår av förarbetena till beskattningsreformen denna medfört lindring i
beskattningen för barnlösa familjer med upp till 15 000 kronors inkomst. För
familjer med barn medförde skatteomläggningen i praktiskt taget samtliga
fall försämring i det ekonomiska läget först vid en inkomst, som är alltför
hög för att vara aktuell i samband med i ärendet avsedda statsbidrag. Härjämte
borde beaktas, att barnbidragen icke äro den enda förmån, som utgår
till barnfamiljerna utan behovsprövning. Detta gällde exempelvis även fria
skolmåltider och fri skolmateriel, borttagande av terminsavgifter m. m. En
efter barnantalet differentierad skala kunde därför icke vara motiverad av
den genomförda skatteomläggningen.
Husmoderssemesternämnden i Göteborgs och Bohus län uttalar ett bestämt
önskemål om att de nuvarande bestämmelserna trots vissa svårigheter få
gälla även år 1949. Så tätt på varandra inträffande förändringar som föreslagits
vore nämligen i hög grad besvärande för såväl barnavårdsnämnder
som sökande. Högerns centrala kvinnoråd förklarar sig, under hänvisning till
den samhällsekonomiska situationen, hysa betänkligheter mot varje sådan utvidgning
av verksamheten, som medför ökade utgifter för staten. Förbundet
säger sig nämligen i motsats till de sakkunniga anse, att en höjning av inkomstgränsen
måste medföra en viss kostnadsökning, alldenstund man enligt
tidigare erfarenhet måste räkna med en fullt naturlig ökning av resefrekvensen,
beroende på att verksamheten blir mer och mer känd. Folkpartiets
kvinnoförbund har intet att erinra mot förslaget till inkomstgräns för 1949
men föreslår, att inkomstgränsen fr. o. m. 1950 sättes vid 3 500 kronors beskattningsbar
inkomst ökad med 500 kronor per minderårigt barn. Förbundet
förklarar sig anse, att i nuvarande beträngda ekonomiska läge förmånen
av avgiftsfria resor icke bör utsträckas till nya inkomstskikt, vilket enligt förbundets
mening bleve fallet med i betänkandet föreslagen inkomstgräns.
Svenska landsbygdens kvinnoförbund har riktat erinringar mot förmögenhetsstrecket
med hänvisning till det fall att en husmor har familjeförmögenheten
bunden i t. ex. ett eget jordbruk eller en villa.
Beträffande innebörden av begreppet minderårigt barn vid inkomst
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
prövningen sådan den föreslagits bli konstruerad fr. o. m. 1950 har socialstyrelsen
förordat, att man skall taga hänsyn till alla barn, som äro berättigade
till allmänt barnbidrag, d. v. s. barn upp till 16 års ålder. Barnavårdsnämnderna
i Stockholm och Nacka äro av samma mening.
Yad angår de praktiska problem vid inkomstprövningen, som
de sakkunniga berört, har från de tre största städerna pekats på de svårigheter,
som möta det ifrågasatta arrangemanget att använda bidragsmottagarregistret
för kontroll av uppgifterna rörande barnantalet. Flyttningsbetyg eller
personkort har hittills använts för detta ändamål, och med hänsyn till att
flera expeditioner på dessa orter användas för de fria resorna, vore det lämpligast
att fortsätta med samma anordning som tidigare. Stockholms stads
barnavårdsnämnd och stadens husmoderssemesternämnd påpeka dessutom,
att debetsedeln tidigare använts även för kontroll av att endast en fri resa
per år begärts av varje sökande. En betydande ökning av taxeringsmyndigheternas
arbetsbörda skulle bli följden av hänvändelser från personer, vilka
önska intyg om beskattningsbart belopp. Nämnderna föreslå därför, att en
frånskiljbar talong fästes vid debetsedeln och att på denna talong lämnas de
uppgifter, som i förevarande och andra liknande fall kunna behövas.
Riksdagens revisorer.
I sin berättelse rörande budgetåret 1947/48 ha riksdagens revisorer återgivit
vissa iakttagelser i fråga om gällande bestämmelser rörande behovsprövning
(§ 14). Revisorerna ha granskat de ansökningar om fria resor, som under
år 1948 beviljats av en barnavårdsnämnd, under jämförelse med 1948 års taxeringslängd.
Av 441 ansökningar, vilka avsett ett icke angivet ehuru troligen
betydligt större antal resande, skulle 234 eller 53 % icke ha kunnat bifallas,
därest inkomstprövningen grundats på den sökandes inkomster under år 1947.
Revisorerna anföra i anslutning härtill bl. a. följande.
Lika väl som bidrag må kunna beviljas då en påtaglig inkomstförsämring
skett, lika litet bör en dylik förmån få åtnjutas, då behov därav uppenbarligen
icke längre förefinnes. Med hänsyn till det anförda förefaller det revisorerna
angeläget att prövningen av här avsedda ansökningar genomgående grundas
på ett mera aktuellt inkomstmaterial än f. n. Gällande bestämmelser torde
därför på de områden, där nu berörda förhållanden göra sig gällande, böra
kompletteras med en föreskrift om att sökande, som eljest skulle varit berättigad
till förmån, varom här är fråga, likväl icke må medgivas sådan, därest
hans inkomst- och förmögenhetsförhållanden efter den tid, den senaste
taxeringen avser, undergått sådan förbättring, att det måste antagas att därest
taxeringen grundats på de sålunda förbättrade förhållandena sökanden icke
skulle ha varit berättigad till förmånen i fråga. Då taxeringslängderna skola
vara justerade senast den 15 maj och flertalet avgiftsfria resor anträdas efter
denna tidpunkt, torde i de flesta fall möjlighet förefinnas att från taxeringsmyndigheterna
erhålla erforderliga aktuellare taxeringsuppgifter.
Revisorerna hemställa, att frågan om en komplettering av gällande bestämmelser
på det sätt som antytts upptages till övervägande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
13
Departementschefen.
Rätten till fria resor är, bortsett från resor till barnkolonier och semesterhem
för husmödrar, beroende av inkomst- och förmögenhetsprövning.
Inkomstgränsen fastställdes av 1946 års riksdag till 2 500 kronors beskattningsbart
belopp och förmögenhetsgränsen till 20 000 kronors skattepliktig
förmögenhet. Det är två omständigheter, som böra föranleda en
omprövning av dessa gränser, nämligen dels den nya skattelagstiftningen
och dels inkomstutvecklingen under de senaste åren. Enligt tidigare
gällande skattelagstiftning var nämligen det beskattningsbara beloppet
differentierat med hänsyn till barnantalet genom de s. k. barnavdragen. Härutinnan
skedde ändring den 1 januari 1948, då barnavdragen vid den statliga
beskattningen bortföllo och ersattes med allmänna barnbidrag. Vad åter
inkomstutvecklingen beträffar ha de sakkunniga erinrat om att höjningen av
den allmänna inkomstnivån under tiden 1945—1947 kan uppskattas till genomsnittligen
23 % och under tiden 1945—1948 till 32—33 %. Genom denna förskjutning
skulle ett betydande antal familjer komma att förlora förmånen av
fria resor, därest inkomstgränsen bibehölles vid nuvarande nivå.
Innan jag går in på de sakkunnigas förslag till nya inkomst- och förmögenhetsgränser
vill jag till behandling upptaga en fråga, som berörts av 1948
års riksdagsrevisorer. Enligt nu gällande bestämmelser skall till grund för
inkomst- och förmögenhetsprövningen läggas resultatet av senaste taxering.
Emellertid ha vid den tid, då huvudparten av de fria resorna företages, nämligen
under försommaren, debetsedlar avseende årets taxering ännu icke utfärdats.
I Stockholm och i vissa fall även på andra orter äro ej heller taxeringslängderna
färdigställda, då resesäsongen börjar. Av dessa orsaker skulle
det, i synnerhet i de större städerna, möta stora svårigheter att lägga det
löpande årets taxeringsresultat till grund för inkomst- och förmögenhetsprövningen.
Det har visat sig mest praktiskt att barnavårdsnämnderna för kontroll
av den sökandes inkomst- och förmögenhetsförhållanden använda senaste
debetsedeln. Härigenom kommer emellertid inkomstprövningen att grundas
på förhållanden, som i de flesta fall ligga minst ett och ett halvt år tillbaka
i tiden. De olägenheter detta kan innebära ha varit särskilt påfallande under
år 1948, då enligt riksdagens medgivande 1946 års debetsedlar legat till grund
för prövningen intill dess att de nya debetsedlarna kommit allmänheten till
handa under december månad. Riksdagens revisorer lia påpekat, att genom
detta förfaringssätt åtskilliga familjer, vilkas inkomster vid tiden för resan
överstigit inkomstgränsen, kommit i åtnjutande av reseförmånerna. Revisorerna
föreslå därför, att en särskild prövning med ledning av senaste taxering skall
företagas, då en sådan förbättring av inkomst- och förmögenhetsförhållandena
kan antagas ha skett. I varje fall på större orter skulle en sådan bestämmelse
innebära, att för varje sökande uppgifter angående resultatet av senaste taxering
måste inhämtas. Av det föregående torde ha framgått, att detta möter
stora och i vissa fall oöverkomliga praktiska hinder. På grund härav anser jag
mig icke kunna förorda revisorernas förslag. Den senaste debetsedeln bör sålunda
enligt min mening i regel läggas till grund för prövningen. Dock bör
14
Kungl. May.ts proposition nr 47.
i likhet med vad som nu gäller undantag från denna regel kunna göras, om den
sökandes ekonomiska villkor försämrats. Avgiftsfri resa bör kunna medgivas,
såframt det på den sökandes eget initiativ styrkes att så skulle ha kunnat ske,
om till grund för prövningen lagts senare taxering än den, som debetsedeln
avser.
Debetsedlar uppställda i enlighet med den nya skattelagstiftningen komma
att utdelas först i slutet av år 1949. De skola avse inkomsterna under år
1948 och komma att läggas till grund för inkomstprövningen under år 1950.
Den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst, som anges på dessa
debetsedlar, är icke differentierad efter barnantal. De sakkunniga ha därför
föreslagit, att vid prövningen av rätt till fria resor en sådan differentiering
skall tillämpas därigenom att inkomstgränsen förskjutes uppåt med 1000
kronor för varje barn under 14 år. I likhet med statskontoret är jag icke
beredd att tillstyrka den föreslagna anordningen. Då det för en verksamhet
som denna är angeläget att finna enkla och praktiska regler för handläggningen,
är redan av denna anledning ett enhetligt inkomststreck att föredraga. Barnavårdsnämnderna
böra icke åläggas mer arbete än som är oundgängligen nödvändigt.
Därtill kommer att — såsom statskontoret erinrat — genom de
olika stödåtgärderna till barnfamiljerna en viss utjämning av barnkostnaderna
mellan familjer av olika storlek skett. Denna utjämning torde inom de inkomstgrupper,
som det här gäller, mer än väl motsvara den utjämning, som
tidigare åstadkoms genom de numera bortfallna barnavdragen. Vid prövningen
av rätten till familj ebostadsbidrag tages visserligen hänsyn till barnantalet,
men detta är motiverat bl. a. därav, att det i detta fall gäller förmåner
av en helt annan storlek än de fria resorna innebära. Jag föreslår sålunda,
att ett enhetligt inkomststreck bibehålies.
Med hänsyn till den avsevärda förskjutning av inkomstnivån, som ägt rum
sedan nu gällande inkomstgräns fastställdes, ha de sakkunniga föreslagit en
höjning av inkomstgränsen. Härvid ha de sakkunniga utgått från att sådan
hänsyn borde tagas till inkomstutvecklingen, att samma befolkningsskikt, som
genom 1946 års beslut avsågs få rätt till fria resor, skulle få behålla denna
förmån. Jag är ense med de sakkunniga om att denna princip i stort sett bör tilllämpas.
De sakkunniga ha föreslagit, att gränsen för familjer med ett barn
dragés vid en beskattningsbar inkomst av 4 000 kronor, motsvarande en verklig
årsinkomst av 6 500—7 000 kronor. Denna gräns torde även böra tillämpas vid
den av mig föreslagna anordningen med ett enhetligt inkomststreck. Jag är
medveten om att enligt nu gällande regler för inkomstprövningen vissa flerbarnsfamiljer
i högre inkomstlägen än de nyssnämnda kunna beviljas fria
resor och således genom den föreslagna gränsdragningen komma att förlora
denna förmån. Praktisk betydelse torde denna begränsning ha endast i de
högsta ortsgrupperna. Samtidigt kan den föreslagna inkomstgränsen möjligen
komma att innebära någon utvidgning av rätten till fria resor inom de lägre
ortsgrupperna, d.v. s. främst på landsbygden. Huruvida härigenom någon ökning
av det totala antalet till fria resor berättigade familjer uppstår torde icke
med säkerhet kunna bedömas. Även om en mindre ökning skulle uppstå torde
15
Kungl. Maj-.ts proposition nr 47.
detta likväl icke nämnvärt påverka anslagsbelastningen. Till stöd för detta antagande
torde jag få hänvisa till de sakkunnigas uppgift, att hitintills endast
omkring 10 % av alla dem, som enligt av befolkningsutredningen gjorda beräkningar
äro berättigade till fria resor, utnyttjat förmånen. Jag föreslår sålunda,
att, med i det föregående angivet undantag, fri resa icke må medgivas, då
familjeforeståndaren eller han och hans make gemensamt enligt senast utdelade
debetsedel upptagits för en till statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst
överstigande 4 000 kronor.
Vad angår förmögenhetsgränsen kan jag godtaga de sakkunnigas förslag,
att rätt till fria resor icke skall föreligga, därest den sökande påförts statlig förmögenhetsskatt.
Detta innebär på grund av den nya skattelagstiftningens bestämmelser,
att förmögenhetsgränsen höjes från nuvarande 20 000 kronor till
30 000 kronor.
Gällande bestämmelser rörande förmögenhetsgränsen innebära även, att
fria resor oavsett den skattepliktiga förmögenhetens storlek må medgivas, om
det beskattningsbara beloppet icke överstiger 500 kronor. De sakkunniga ha
funnit, att detta s. k. korrektiv till inkomst- och förmögenhetsgränsen icke
lämpligen kan kombineras med en differentierad inkomstgräns och ha därför
föreslagit att det slopas fr. o. m. år 1950. Med hänsyn till mitt ställningstagande
beträffande differentieringen förordar jag, att nämnda korrektiv
får kvarstå. Regeln bör härvid bli, att fri resa må medgivas, oaktat den
sökande påförts förmögenhetsskatt, därest den beskattningsbara inkomsten
icke överstiger 1 000 kronor.
Vid prövning av ansökningar om fria resor under år 1949 kommer den i
slutet av 1948 utdelade debetsedeln att användas. Vid den taxering, på vilken
denna debetsedel grundar sig, tillämpades den äldre skattelagstiftningen. Vid
beräkningen av det beskattningsbara beloppet ha sålunda barnavdrag gjorts.
Med hänsyn till inkomstnivåns förskjutning 1945—1947 ha de sakkunniga
föreslagit, att inkomstgränsen för år 1949 dragés vid ett beskattningsbart
belopp av 3 500 kronor. Jag finner en viss uppräkning av inkomstgränsen vara
skälig men anser den böra begränsas till 500 kronor. Sålunda föreslår jag,
att till dess att 1949 års debetsedlar utdelats fri resa må kunna medgivas,
då familjeforeståndaren eller han och hans make gemensamt vid 1948 års
taxering upptagits för ett beskattningsbart belopp av högst 3 000 kronor. Vad
angår förmögenhetsgränsen och det s. k. korrektivet kan jag godtaga de sakkunnigas
förslag. Detta innebär, att förmögenhetsgränsen 1949 bibehålies
vid 20 000 kronors skattepliktig förmögenhet men att oaktat förmögenhetsförhållandena
fri resa ändock må beviljas därest det beskattningsbara beloppet
icke överstiger 1 000 kronor.
De sakkunniga ha uppmärksammat, att vissa praktiska problem uppstå
vid tillämpningen av de föreslagna reglerna för inkomstprövningen. Genom
den av mig förordade anordningen med en enhetlig inkomstgräns även fr. o. m.
1950 uppnås bl. a. den fördelen, att kontroll av den sökandes barnantal icke
behöver ske annat än vid ansökan om s. k. husmodersresa. Någon sådan definition
av begreppet minderårigt barn, som i sakkunnigeförslaget och vissa
16 Kungl. Maj-.ts proposition nr 47.
remissyttranden diskuterats, är sålunda icke behövlig i samband med inkomstprövningen.
Enligt vad jag inhämtat torde frågan om debetsedlarnas uppställning,
vilken givit anledning till vissa i det föregående återgivna uttalanden, bliva
föremål för överväganden i samiband med den allmänna översyn av spöremål
berörande skatteuppbörden, som inom kort torde komma att påbörjas.
Slutligen ansluter jag mig till den av de sakkunniga uttalade uppfattningen,
att kontrollförfarandet vid prövning av inkomstförhållanden m. m.
bör i möjligaste mån förenklas.
Resornas längd.
Gällande bestämmelser.
Avgiftsfri resa till enskilt hem må enligt resekungörelsens 6 § icke överstiga
för personer hemmahörande i Norrbottens län 120 mil, i Västerbottens län
100 mil, i Västernorrlands och Jämtlands län 80 mil samt i riket i övrigt
60 mil.
Denna huvudregel gäller sålunda icke för gäster vid semesterhem för hus;
mödrar, ej heller för resor till barnkolonier.
Den nämnda paragrafen stadgar vidare, att avgiftsfri resa endast medgives,
därest resekostnaden överstiger 3 kronor.
Därest någon önskar resa längre än de angivna sträckorna tillämpas ett
särskilt prövningsföifarande. Därvid skall man i första hand söka finna ett
feriehem på närmare håll för den sökande, i andra hand undersöka feriehemmets
eller vistelseortens lämplighet för det angivna syftet. Om den
sökande av barnavårdsnämnden medgives rätten att företaga en resa utöver
maximigränsen får sökanden själv betala för den överskjutande sträckan.
För järnvägsresor får sökanden därvid erlägga ett pris, som är jämförelsevis
lägre än den ersättning som av statsmedel utgår för den del av resan, vilken
faller inom maximigränsen. Resande från något av de fyra nordligaste länen
kunna efter ansökan till socialstyrelsen beviljas fri resa även för sträcka utöver
den för länet gällande maximigränsen.
De sakkunniga.
Enligt uppgifter, som de sakkunniga redovisat i sitt betänkande, är medeltalet
för resornas längd omkring 380 kilometer, varvid även de mycket långa
resorna från övre Norrland medräknats. Av järnvägsresorna under juni och
juli månader 1948 voro drygt 25 % högst 200 kilometer, 44 % högst 300 kilometer
och 60% högst 400 kilometer långa. Resorna utöver maximigränserna
synas utgöra ca 12 % av samtliga resor. Frekvensen av sådana långa
resor torde vara något högre än genomsnittet för resor från Stockholm och
avsevärt högre för resor från Norrbottens län.
För kalenderåret 1947 föreligga uppgifter om järnvägsföretagens inkomster
av sådana resor utöver maximigränserna, som företagits på enskildas
bekostnad. Enligt de sakkunnigas uppgifter erlade resenärerna i runt
tal 66 000 kronor för sådana resor. Om ersättning utgått för dessa sträckor
enligt samma beräkningsgrunder som för maximisträckorna, skulle järn
-
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
vägarna ha erhållit ytterligare ca 53 000 kronor, motsvarande knappt två procent
av den summa, som av statsmedel utgick för järnvägsresor av ifrågavarande
slag under 1947. Därest samma resor skulle ha företagits helt på
statens bekostnad hade den sammanlagda utgiften för de fria resorna stigit
med ca 119 000 kronor eller 3,7 %. De sakkunniga ha erfarit, att under sommaren
1948 resenärer med fria resor från Stockholms centralbangård erlade
14 672 kronor för överskjutande sträckor medan 36156 kronor inbetalades i
avgifter för snälltåg, resgods och cyklar. Den enskildes kostnad för resa utöver
maximigräns har under åren 1946 och 1947 uppgått till genomsnittligt
ca 5 kronor.
Under år 1947 biföll socialstyrelsen 143 av 147 inkomna ansökningar om
dispens från maximibegränsningen för de fyra nordligaste länen. 1948 inkommo
enligt en inom socialstyrelsen gjord sammanställning 86 dylika ansökningar,
av vilka 84 biföllos.
Med utgångspunkt från dessa uppgifter framhålla de sakkunniga bl. a.
följande.
Gällande maximibegränsning av de fria resornas längd synes vara av ringa
betydelse då det gäller att nedbringa reslängden. Föreliggande uppgifter
synas styrka uppfattningen att något egentligt val av resemål i allmänhet icke
föreligger. De sakkunniga äro också av den uppfattningen, att långa järnvägsresor
i allmänhet icke framstå såsom något eftersträvansvärt, i synnerhet icke
då det gäller resor med barn. Den som har ett feriehem för barnen att tillgå
på nära håll är oftast glad att slippa företaga en lång och tröttande resa.
Den som reser en mycket lång sträcka gör det på grund av tvång: något
feriehem på närmare håll kan, enligt den försäkran vederbörande skall avgiva
till barnavårdsnämnden, icke anskaffas. De sakkunniga finna ingen anledning
betvivla, att de sökandes uppgifter på denna punkt i största utsträckning
äro riktiga.
De sakkunniga ha under utredningens gång konstaterat, att legitima behov
av dispens för helt avgiftsfri resa utöver maximigräns föreligga — särskilt
med avseende på feriebarnsorganisationer — även i de län, där 600- kilometersgränsen gäller. För resor till semesterhem och kolonier gäller
ingen maximigräns. Sålunda beredas t. ex. omkring 260 barn från Kiruna
och Malmberget varje sommar koloni vistelse i Halland eller Östergötland.
För dessa i motsats till övriga barn från samma orter beviljas alltså utan
vidare avgiftsfria resor till orter belägna långt bortom 1 200-kilometersgränsen.
Icke så få husmödrar från övre Norrland ha beretts plats på semesterhem
i sydligaste Sverige.
Gränser uttryckta i fasta tal av kilometer järnväg ge ofta upphov till egendomliga
avståndsrelationer. Sålunda kan man, för att välja ett extremt
exempel, från Luleå inom 1 200-kilometersgränsen med järnväg väl nå Vagnhärad
i södra Södermanland, medan Särna i nordligaste Dalarna befinner sig
på ett avstånd av minst 1 239 kilometer med järnväg från Luleå. Detta exempel
visar samtidigt, att de nuvarande gränserna verka mycket ojämnt. Sålunda
avskäres en smal remsa av sydligaste Skåne genom 600-kilometersgränsen
från Stockholm, medan för resenärer från Kiruna, trots att det fria
avståndet är dubbelt så långt, gränsen går genom Gästrikland och i stort
sett norr om Dalarna. Generellt kan sägas, att de fyra nordligaste länens
resenärer genom gällande gränser utestängas från hela eller större delen av
Sydsverige och under alla förhållanden från Västkusten och Skåne, försåvitt
2—2-149 Biliang till riksdagens protokoll 1949. 1 sand. Nr 47.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
de icke få dispens eller betala prisskillnaden för resa utöver maximigränsen.
I motsatt riktning är t. ex. Dalarna utan extra kostnad uppnåeligt endast för en
del av Skånes befolkning. Betydande områden inom landets norra och södra
delar äro ömsesidigt avskurna från varandra.
Om sålunda redan de nuvarande begränsningarna förorsaka en icke önskvärd
uppdelning av landet ur resenärernas synpunkt, komme, fortsätta de
sakkunniga, en förkortning av maximisträckorna med t. ex. omkring en tredjedel
att i än högre grad från de anförda synpunkterna medföra en isolering
av skilda landsdelar från varandra. De sakkunniga anföra härom.
Stockholmarna komme att genom en 400-kilometersgräns avskäras från
större delen av Götaland, delar av Västsverige samt nästan hela Norrland.
Från Göteborg kunde man med samma begränsning icke resa fritt till östra
Södermanland, Uppland eller inre Dalarna. Från Malmö nådde man ej
längre mot norr än till Östergötland och Västergötland. Skulle i konsekvens
med denna gränsdragning maximigränsen för t. ex. Norrbottens län läggas
vid 800 kilometer bleve följden, att man från Kiruna icke skulle nå fram till
Östersund.
Till förmån för en sådan gränsdragning synas inga andra än rent ekonomiska
skäl kunna andragas.
Vidare ha de sakkunniga anfört följande.
De inkomster, som inflyta till transportföretagen i form av avgifter från
de enskilda resenärerna för resor utöver maximigräns, äro ytterst obetydliga.
De motsvaras av ett betydande arbete för såväl barnavårdsnämnder
som trafikföretag, vilka skola för varje resenär kontrollera resans längd och
i förekommande fall debitera kostnad för resa utöver maximigränsen. Därtill
kommer bestyret med intygsskrivning och undersökning, som enligt gällande
bestämmelser föregår varje medgivande till resa utöver maximigräns.
Någon nämnvärd återhållande verkan på den enskilde torde, på grund av
den förmånliga prisberäkningen, kostnaden för överskjutande sträcka inte ha.
Då utredningen haft till ändamål bl. a, att söka åstadkomma organisatoriska
förenklingar föreslå de sakkunniga under åberopande av det anförda,
att maximibegränsningen helt slopas. Flärigenom skulle undanröjas bestämmelser,
vilka för den enskilde mången gång framstått som onödigt tillkrånglade
och klart orättvisa och för samhällsorganen och trafikföretagen medfört
ett betydande arbete. De sakkunniga anföra vidare.
De sakkunniga äro medvetna om att detta förslag, därest inga kompletterande
bestämmelser utfärdades, skulle medföra en ökad belastning av anslagen
till fria resor. De äro likväl övertygade, att denna ökning blir jämförelsevis
mycket liten och att den motsvaras av beaktansvärda fördelar. Likväl
böra barnavårdsnämnderna, vilkas arbete med biljettbeställningarna enligt de
sakkunnigas förslag skulle betydligt minskas, av tillsynsmyndigheten manas
att i möjligaste mån stävja tendenser till en onödig utsträckning av resornas
längd.
Med hänsyn till förändringarna av den allmänna inkomstnivån samt till
den taxehöjning på järnvägarna, som genomförts 1948, ha de sakkunniga funnit
sig böra förorda, att föreskriften om minimibegränsning ändras
därhän, att fri resa endast i undantagsfall må medgivas, därest priset för
enkel resa för vuxen är lägre än 5 kronor. Detta skulle innebära, att den en
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 47. 19
skilde i allmänhet själv finge svara för reskostnaden, därest järnvägsresans
längd underskrede 65 kilometer.
Då det emellertid stundom för familjer med många barn och mycket låga
inkomster kan medföra svårigheter att bestrida kostnaderna även för kortare
resor, därest flera av barnen skola resa ut på ferievistelse, föreslås möjlighet
för barnavårdsnämnd att i ömmande fall — utan onödiga formaliteter — medgiva
undantag från nämnda regel.
En viss osäkerhet har, enligt vad de sakkunniga erfarit, kommit att råda
beträffande minimibegränsningens giltighet med avseende på koloniresor.
Tidigare ha kolonianordnare fått ersättning för barns och personals resor
oavsett resornas längd. Då det gäller koloniresor har det i allmänhet icke
varit den enskilde utan en organisation e. d., som bekostat resorna. Då kolonianordnaren
icke synes böra försättas i ett sämre läge, därest kolonien ligger
nära barnens hemort, föreslå de sakkunniga, att undantag från minimibegränsningen
klart stadgas i fråga om resor till barnkolonier.
De sakkunniga ha icke varit beredda att ange någon uppskattning av de
belopp, som kunde inbesparas för statsverket genom den föreslagna skärpningen
av minimibegränsningen. Någon större ekonomisk betydelse komme
förändringen helt visst icke att få. Likväl vore den ägnad att motverka den
kostnadsökning, som kunde emotses, därest maximibegränsningen slopades.
De sakkunniga konstatera, att socialstyrelsen i vissa fall medgivit dispens
för fri resa till svensk gränsstation, då resan avsett vistelse i ett nordiskt
grannland. Under år 1948 ha enligt en inom socialstyrelsen gjord
sammanställning inkommit 990 ansökningar om medgivanden till resor för
vistelse i utlandet. 926 ansökningar, avseende 1 686 personer, ha bifallits.
Dispensgivningen har enligt styrelsens uppgift uteslutande gällt resor till de
nordiska grannländerna för personer, som inflyttat till Sverige från dessa
länder eller rest till härifrån utflyttade anhöriga. Ansökningar om resor avseende
andra länder ha icke i något fall bifallits. De sakkunniga ha på denna
punkt icke funnit anledning föreslå någon ändring av nu tillämpade regler.
Yttranden.
Förslaget om maximibegränsningens slopande har i allmänhet
mötts med tillfredsställelse i remissyttrandena. Järnvägsstyrelsen ansluter
sig till de sakkunnigas mening och påpekar, att en sådan ändring skulle bespara
järnvägarnas tjänsteställen mycket arbete och väsentligt underlätta
expedieringen av resorna.
Yissa erinringar mot förslaget ha likväl framförts. Statskontoret förordar,
under hänvisning till önskemålet att åstadkomma besparingar, att den sträcka,
för vilken statsbidrag må utgå, i likhet med vad som gällde år 1943 maximeras
för personer hemmahörande i Norrbottens och Västerbottens län till 100 mil,
i Jämtlands och Västernorrlands län till 80 mil samt i riket i övrigt till 50
mil. Husmoder ssemesternämnden i Göteborgs och Bohus län ställer sig tviv
-
20 Kungl. Maj ds proposition nr 47.
lande till lämpligheten av maximigränsernas avskaffande. Yida angelägnare
än att förlänga resorna vore åtgärder bl. a. för att ge effektivare ekonomiskt
stöd åt husmödrar, som av ekonomiska skäl och till följd av svårigheten att
skaffa ersättare i hemmet under semestertiden nu ej kunna utnyttja förmånen
av fria resor.
Högerns centrala kvinnoråd anser principiellt, att en maximibegränsning
bör finnas, men vill av praktiska skäl ge sin anslutning till förslaget om begränsningens
slopande, dock endast under förutsättning att en därav föranledd
kostnadsökning på annat sätt kompenseras.
Mot de sakkunnigas förslag om minimibegränsningens skärpning
gör socialstyrelsen ingen erinran. Styrelsen finner skäligt, att i enlighet med
förslaget undantag i ömmande fall skal? kunna göras från den regel, som fastställes,
men önskar härvidlag klara direktiv. Ämbetsverket förordar sålunda,
att undantag från minimibegränsningen medgives, därest i samma familj finnas
minst fem personer över sex års ålder, som äro berättigade till fria resor.
Behovet av en möjlighet till undantag enligt fastställda regler understrykes
även av barnavårdsnämnden i Göteborg. Barnavårdsnämnden i Stockholm anser
en skärpning av minimibegränsningen komma att medföra svårigheter för barnrika
familjer. Om skärpningen genomfördes, måste en dispensmöjlighet finnas.
Fria resor borde sålunda beviljas även för kortare sträckor om den sammanlagda
resekostnaden för barnen skulle uppgå till eller överstiga exempelvis
tio kronor. Stockholms stads husmoderssemesternämnd finner det önskvärt,
att även minimigränsen för de fria resornas längd slopas. För ett bibehållande
av nuvarande minimibegränsning uttala sig barnavårdsnämnden i Malmö och
husmoderssemesternämnden i Västernorrlands län. Det anföres, att ansökan
om fria resor under minimigränsen icke onödigtvis torde ske med hänsyn till
det om ock ringa besväret, att resande till semesterhem i stor utsträckning
skulle drabbas av en sådan begränsning, som dessutom skulle medföra svårigheter
för feriebarnsverksamheten, samt att begränsningen under alla förhållanden
är av ringa ekonomisk betydelse.
Med anledning av vad de sakkunniga anfört angående fria resor för vistelse
i ett nordiskt grannland har chefen för statskontoret, generaldirektören
Björck vid ärendets föredragning gjort ett särskilt uttalande till protokollet.
Häri sägs, att enligt Björcks mening icke tillräckliga skäl föreligga att medgiva
förmånen av fri resa för vistelse å ort inom utlandet.
Departementschefen.
Yad till en början angår resornas maximilängd har utredningen givit vid
handen, att bestämmelserna härom äro betungande för såväl barnavårdsnämnderna
som transportföretagen. Dessa bestämmelser och den med desamma
sammanhängande debiteringen av kostnaden för varje enskild resa ha beräknats
medföra ett arbete, vari uppskattningsvis ingå tillhopa minst en miljon
räkneoperationer per år. Detta arbete synes icke stå i rimlig proportion till
den ekonomiska betydelsen av maximibegränsningen. Vidare synes, såsom
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
framgår av de sakkunnigas redogörelse, denna begränsning icke sällan i praktiken
leda till sakligt otillfredsställande resultat. Jag ansluter mig därför till
förslaget att slopa bestämmelserna om begränsning av den längd, för vilken
de ifrågavarande resorna äro fria. Samtidigt delar jag dock de sakkunnigas
uppfattning, att barnavårdsnämnderna böra söka motverka en onödig utsträckning
av resornas längd.
Även förslaget om en skärpning av minimibegränsningen därhän, att fri
resa i regel endast må beviljas, därest priset för enkel resa för vuxen är.
lägre än 5 kronor, kan jag godtaga. Den föreslagna dispensmöjligheten
sjnes lämpligen böra ges den utformningen, att fria resor likväl av barnavårdsnämnd
må kunna medgivas i fall, då kostnaden för färdbiljetter för sökandens
barn skulle komma att uppgå till sammanlagt 10 kronor eller däröver.
Någon minimibegränsning har hitintills icke tillämpats beträffande koloniresor.
Dessa resor böra även i framtiden vara undantagna från ifrågavarande
begränsning.
De nya reglerna om resornas längd synas om möjligt böra tillämpas redan
under innevarande års resesäsong.
Beträffande resor för vistelse i nordiskt grannland finner jag i likhet med
de sakkunniga ej anledning föreslå någon ändring av nu tillämpad praxis.
Socialstyrelsen bör således även framdeles kunna medgiva rätt till fri resa
till svensk gränsstation, därest resan avser vistelse i något av de nordiska
grannländerna.
Vissa bestämmelser i övrigt för de fria resorna.
Gällande bestämmelser.
A s. 3—4 har redogjorts för vissa bestämmelser angående fria resor
för barn och vårdare. Härutöver må följande anföras. Som sådana
särskilda skäl, vilka kunna föranleda att fri resa medges vårdare till barn över
10 år, räknas enligt socialstyrelsens anvisningar exempelvis försenad utveckling
eller klenhet hos barnet eller särskilt besvärlig resväg med flera tågbyten. Avgiftsfrihet
gäller för vårdares återresa antingen tillsammans med barnet vid
ferievistelsens slut eller inom 10 dagar från framresan. Endast i undantagsfall,
t. ex. om resan företages med minst tre barn under fem år, beviljas fri
resa för mer än en vårdare i samma familj. I allmänhet skall vårdarresa företagas
av modem.
Beträffande bestämmelserna för husmoders resor till enskilt ordnad
semester vistelse torde likaledes få hänvisas till förenämnda redogörelse.
Vad angår husmödrars resor till semesterhem stadgar semesterhemskungörelsens
7 §, att efter socialstyrelsens bemyndigande avgiftsfri resa
må av semesterhemmets anordnare medgivas gäster och personal vid av socialstyrelsen
godkänt hem. Kungörelsen angåiende husmoderssemesternämnder
innehåller i 2 § ett stadgande av innebörd, att husmoderssemesternämnd skall
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
utöva tillsyn över att uttagningen av gäster till sådana semesterhem för husmödrar,
som av socialstyrelsen bemyndigats medgiva gäster och personal avgiftsfria
resor, sker med hänsyn till gästernas rekreationsbehov och sociala
förhållanden.
Resa till semesterhem är underkastad samma minimibegränsning som andra
fria resor och må medgivas endast en gång varje år. Reglerna rörande bortovarons
längd äro desamma som för övriga husmodersresor. Därest semesterhemsanordnare
icke har bemyndigande att själv utfärda biljettbeställningar
åligger det barnavårdsnämnden i semesterhemsresenärens hemkommun att på
grundval av intyg från semesterhemmet utfärda beställning. Någon ytterligare
prövning av frågan skall därvid icke ske.
Sålunda gälla för semesterhemsresenärer icke några regler om maximibegränsning,
utan resan är helt avgiftsfri oavsett väglängden. Ej heller utgör
tidigare under året företagen vårdarresa något hinder för vederbörande att
erhålla avgiftsfri resa till semesterhemmet. Då vid urvalet av semesterhemsgäster
hänsyn skall tagas till rekreationsbehov och sociala föihallanden, sker
ej heller någon inkomstprövning eller kontroll av barnantalet inför barnavårdsnämnden
då biljettbeställning utställes.
De sakkunniga.
Yad till en början angår barns och vårdares resor ha de sakkunniga
icke föreslagit någon ändring av 14-årsgränsen för barns resor till enskilt
ordnad ferievistelse.
Såsom förut nämnts framhålla de sakkunniga, att vårdarresorna i stor utsträckning
företagas av husmödrar. De sakkunniga uppge sålunda, att husmödrarnas
semesterbehov synes tillgodoses i ungefär lika mån av vårdar- och
husmodersresor. Det antal fall, då annan person än modern reser som vårdare,
utgör ca 11 % av hela antalet vårdarresor. Yårdare för barn över 10 år förekomma
i genomsnittligt ca 3 % av hela antalet vårdarresor. Antalet fall, då
mer än en vårdare för barn tillhörande samma familj beviljats fri resa, utgjorde
under andra halvåret 1947 drygt en procent av samtliga vårdarresor.
För de stora städerna synas frekvenstalen i de nämnda fallen vara avsevärt
lägre än genomsnittet för hela landet.
De sakkunniga förklara, att de icke funnit föreliggande uppgifter rörande
missbruk av förmånerna på denna punkt motivera restriktiva åtgärder, vilka
för det stora flertalet resenärer inom ifrågavarande kategori skulle medföra
ökat krångel. Yissa rekommendationer riktas dock till social- och järnvägsstyrelserna
i avsikt att medverka till en ytterligare nedskärning av antalet
sådana vårdarresor, som icke företagas av modern.
Yad angår vårdaråldern återge de sakkunniga ett yttrande av socialstyrelsen,
vari framhålles, att det stora flertalet barn — framför allt landsbygdens
barn och alldeles särskilt barnen i de norrländska länen — äro mycket litet
resvana. Många av dessa barn hade aldrig förut rest på tåg. De kunde därför
icke skickas i väg ensamma. Många barn skulle helt visst gå förlustiga en önsk
-
23
Kungl. Maj:ts proposition m 47.
värd rekreationsresa, om man toge bort möjligheterna för dem att ha vårdare
med sig. Man kunde nu med hänsyn till trafiksituationen icke heller begära
tågpersonalens bistånd för tillsyn av barnen och hjälp åt dem vid tågombyten
och avstigningar. De sakkunniga finna med hänsyn till det anförda, att gällande
bestämmelser om vårdaråldern böra bestå oförändrade.
Rörande bortovarons längd ha de sakkunniga upplyst, att under andra
halvåret 1947 i runt tal 11 % av bamen vistades borta kortare tid än fyra
veckor samt att under samma tid 5,8 % av husmödrarna beviljades undantag
från regeln om minst tio dagars bortovaro. De sakkunniga ha icke funnit anledning
föreslå ändring i gällande tidsbegränsningar eller därmed sammanhängande
regler.
I fråga om husmodersresor till enskilt ordnad semestervistelse
ha de sakkunniga granskat det s. k. tvåbamsvillkoret, d. v. s. bestämmelsen
att fri resa i regel må medgivas husmoder endast om hon har minst
två hemmavarande barn, av vilka intetdera under det år då resan företages
uppnår högre ålder än 14 år. De sakkunniga ha härvid hänvisat till riksdagens
uttalande 1946 (rd. skr. nr 278), att frågan om rätt till fria resor för husmödrar
med endast ett minderårigt barn borde tagas under förnyat övervägande
sedan erfarenhet vunnits beträffande den ifrågavarande verksamheten.
Antalet husmödrar, som företagit s. k. husmodersresor, har av de sakkunniga
uppskattats till 30 000 å 35 000 under år 1948. Det för ändamålet anvisade
anslaget har under budgetåret 1947/48 visat sig otillräckligt. Detta
torde enligt de sakkunnigas mening bli fallet även innevarande budgetår, för
vilket 700 000 kronor anvisats. Vidare anföra de sakkunniga bl. a.
Beräkningar av antalet hushåll med olika antal minderåriga barn ha
föranlett antagandet, att en utsträckning av rätten till fria resor att gälla
även husmödrar med endast ett minderårigt barn skulle fördubbla antalet till
denna förmån berättigade. Utifrån det antagandet, att mödrar med endast ett
barn ha lättare än flerbarnsmödrama att ordna en tids ledighet från hushållsgöromål
och barnskötsel, torde ökningen av antalet husmodersresor vid tvåbarnsvillkorets
slopande sålunda böra beräknas till åtminstone en fördubbling.
Kostnaderna för denna form av reseverksamhet skulle i sådant fall kunna
förväntas stiga till 1,8 å 2 miljoner kronor.
De sakkunniga förklara sig icke anse tillräckliga skäl föreligga att f. n.
generellt utsträcka rätten till fria husmodersresor även till ettbarnsmödrarna.
För detta ställningstagande åberopas ekonomiska och trafiktekniska skäl,
varjämte de sakkunniga hänvisa till dessa mödrars möjlighet att erhålla
fria resor som vårdare om de ha barn under 10 år. Behovet av fullständig avkoppling
från arbetet med barnen torde, anföra de sakkunniga, för denna
kategori vara betydligt mindre än för mödrar med flera barn.
De sakkunniga ha vidare behandlat den i resekungörelsen medgivna möjligheten
för husmoderssemestemämnd att bevilja dispens från tvåbarnsvillkoret
i de fall, då husmodern på grund av stor arbetsbörda eller klenhet
anses vara i särskilt behov av vila och rekreation. Om de erfarenheter, som
på denna punkt vunnits under tiden 1946—1948, anföra de sakkunniga i
huvudsak följande.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
Under budgetåret 1946/47 ha omkring 11 % av husmodersresorna avsett
personer, som beviljats dispens från tvåbarnsvillkoret. Under andra halvåret
1947 har detta procenttal stigit till 18, varvid en viss övervikt för landsbygdens
husmödrar gjort sig märkbar.
Det nämnda medgivandet föranledes ofta därav, att husmodern har ett
barn under den angivna åldersgränsen och flera hemmavarande barn i högre
ålder. Det har även ifrågasatts, huruvida icke en mor, som fostrat en stor
skara barn men nu icke längre har några barn i angiven ålder kvar i hemmet,
vore i lika män förtjänt och i behov av en husmodersresa som de därtill enligt
gällande bestämmelser berättigade mödrarna. En sådan moder som helt
eller delvis avslutat sin fostrargärning, borde enligt en framkommen mening
uppmuntras med en fri resa t. ex. för att hälsa på hos sina barn. På samma
sätt skulle en sådan rätt till avgiftsfri resa kunna i någon mån ersätta morötter
farmödrars uppoffringar för sina barnbarn och deras ansträngningar
att bereda barnbarnens föräldrar tillfälle till semester.
Enligt de sakkunnigas mening motsvara dessa uppfattningar rörande husmodersresornas
ändamål knappast den avsikt med verksamheten, »om företräddes
av riksdagen då ifrågavarande ''beslut fattades. Även om en utsträckning
av reseförmånerna i och för sig vore synnerligen önskvärd och de
nämnda kategorierna av mödrar särskilt väl värda uppmuntran, skulle ett
förslag i enlighet med dylika önskemål föranleda ökade krav pa statliga
anslag för denna verksamhet. De sakkunniga anse sig under nuvarande förhållanden
icke böra framlägga ett sådant förslag.
Emellertid torde ett icke alldeles obetydligt antal av just de mödrar, för
vilka förmånen av fria resor i detta sammanhang ifrågasatts, få eller kunna
få förmånen av någon tids vistelse vid semesterhem. Det synes böra vara
barnavårdsnämnderna angeläget att uppmuntra dessa mödrar att söka erhålla
inbjudan till semesterhemmen.
De sakkunniga ha slutligen funnit anledning understryka den av tillsynsmyndigheten
utfärdade anvisningen, att dispens av nu ifrågavarande slag bör
lämnas endast undantagsvis.
I fråga om de fria resorna till semesterhem för husmödrar ha
de sakkunniga upplyst, att antalet resande till semesterhem hittills utgjort
3 000 ä 4 000 per år, vari ingår ett hundratal personer tillhörande hemmens
personal. Dessa resor synas i betydande utsträckning vara relativt korta
resor, då semesterhemmens gäster oftast höra hemma i det län, där hemmet
är beläget. De sakkunniga anföra vidare bl. a.
De särskilda rättigheter på de fria resornas område, som givits semesterhemsanordnarna,
ha motsvarats av det vid skilda tillfällen upprepade kravet,
att uttagningen av gäster till hemmen sker med hänsynstagande till rekreationsbehov
och sociala förhållanden. De sakkunniga ha sett som sin uppgift
att granska denna uttagning utifrån den utgångspunkten, att de fria resorna
till semesterhemmen borde beviljas enligt åtminstone i huvudsak samma
normer som gälla för fria resor till enskilt ordnad semestervistelse.
Tillräckligt material för en detaljerad bedömning av ifrågavarande spörsmål
föreligger icke. Semesterhemsanordnarna ha hittills haft mycket fria
händer, då det gällt uttagningen av gäster. De upplysningar, som lämnats de
sakkunniga, ge emellertid vid handen, att i viss utsträckning fri resa till
semesterhem beviljats personer, vilkas ekonomiska eller andra sociala förhållanden
ingalunda skulle möjliggjort för dem att erhålla fri resa till enskilt
ordnad semestervistelse.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
De sakkunniga anföra, att även om meningen varit att det statliga stödet
till semesterhemsgästerna skulle utgå efter till dels andra och mindre stränga
normer än som gälla för övriga fria resor, husmoderssemesternämnderna
syntes böra mer uppmärksamt än hittills följa verksamheten och uppmärksamma
förekommande fall, i vilka berättigandet av statliga stödåtgärder
kunde dragas i tvivelsmål. Det borde vara socialstyrelsen angeläget att öva
en av erfarenheterna påkallad tillsyn över verksamheten och utfärda de kompletterande
bestämmelser, som må befinnas behövliga. De sakkunniga ifrågasätta,
huruvida icke barnavårdsnämnderna åtminstone upplysningsvis borde
höras även i fråga om sådana gäster vid semesterhem, för vilka statligt
stöd utgår. Det borde även övervägas, om icke den rätt att själva utställa
biljetter, som ett mindre antal semesterhemsanordnare erhållit, med fördel
kunde bringas att upphöra.
De sakkunniga konstatera rörande utländska medborgares resor,
att socialstyrelsen 1947 utfärdat en bestämmelse av innebörd, att barn och
hustru till utländsk undersåte kunna erhålla fria resor på samma villkor
som gälla för rätt till allmänt barnbidrag. Ej heller på denna punkt ha de
sakkunniga funnit anledning föreslå ändring av gällande regler.
Vid en granskning av den nuvarande organisationen av reseverksamheten
ha de sakkunniga funnit densamma i stort sett ändamålsenlig. Tänkbara
förenklingar höra samman med de i annat sammanhang behandlade
frågorna om inkomstprövning, resornas längd o. s. v. Ej heller ha de sakkunniga
funnit anledning föreslå några förändringar i fråga om det kontrollintyg,
varmed den enskilde är skyldig styrka att han uppfyllt de villkor,
som gälla för de fria resorna.
Yttranden.
Vad angår 14-års gräns en för barns rätt till fri resa beklagar Stockholms
stads barnavårdsnämnd, att de sakkunniga icke ansett sig kunna f. n.
tillstyrka höjning av åldersgränsen till 15 år.
De sakkunnigas uttalanden rörande vårdarresorna och bortovarons
längd ha icke föranlett några erinringar.
Beträffande tvåbarns villkoret för husmodersresor har barnavårdsnämnden
i Malmö anfört, att det kanske vore tillrådligt med en uppmjukning
av villkoret i vissa fall. Nämnden avser därvid främst förvärvsarbetande
ettbarnsmödrar samt gamla husmödrar, som en gång fostrat upp
en stor barnskara. Man borde, förmenar nämnden, på något sätt ordna för
dessa kategorier, kanske genom resor till nedsatt pris. Barnavårdsnämnden
i Nacka uttalar den uppfattningen, att bestämmelserna på denna punkt
varit alltför begränsade och att frågan om en utsträckning av rätten till fria
resor för husmödrar bör upptagas till behandling vid lämplig tidpunkt.
Nämnden meddelar, att den under de senaste åren anslagit medel för att
motverka olägenheterna av det gällande tvåbarnsvillkoret. Ilusmoderssemesternämnden
i Gävleborgs län finner det böra erkännas, att de nu
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
gamla husmödrarna i 60-årsåldern och däröver praktiskt taget aldrig fått
åtnjuta några av de sociala förmåner, som numera i så hög grad komma
yngre mödrar och husmödrar till godo. Ur rättvisesynpunkt borde man därför
kunna visa dem en viss välvilja, då det gäller dispenser för husmodersresor.
Nämnden ifrågasätter, om man ej kunde medgiva dessa gamla husmödrar
dispens för en resa, medan man sedan endast i alldeles särskilda
undantagsfall utsträckte dispensgivningen till ytterligare resor. Svenska
landsbygdens kvinnoförbund håller före, att de husmödrar från småbrukaroch
bondehemmen, som erhållit dessa dispenser, icke utan större finansiellt
nödläge än nu är för handen borde ha nekats dispens.
Vad beträffar resor till se mester hem har socialstyrelsen i huvudsak
anslutit sig till de sakkunnigas uttalanden. Styrelsen har emellertid därjämte
förordat en bestämmelse om att barnavårdsnämnden i sökandens hemort
skall tillfrågas om lämpligheten av vederbörandes vistelse å semesterliem.
Erfarenheten har också enligt styrelsens förmenande visat, att rätten
för semesterhemsanordnare att utfärda biljettbeställningar torde kunna upphävas.
Husmoderssemesternämnden i Norrbottens län framhåller såsom en
brist, att de sakkunniga ej framlagt några förslag till ändring av bestämmelserna
rörande semesterhemsresor. Någon egentlig och på grundval av
lokal kännedom företagen prövning av ifrågavarande resenärers sociala förhållanden
och rekreationsbehov förekommer enligt nämndens mening knappast.
Då socialstyrelsen, sedan semesterhemmen ansökt om driftbidrag från
stat och landsting, önskade besked från husmoderssemesternämnden om att
gästernas resa till och vistelse vid hemmen varit motiverade, vore det omöjligt
för nämnden att lämna något dylikt besked. Nämnden framhåller nödvändigheten
av att barnavårdsnämnderna erhålla uppgiften att uttala sig om
semesterbehovet och det berättigade i beviljande av fri resa även beträffande
husmödrar, som önska vistas å semesterhem. I detta sammanhang berör
nämnden de svårigheter att utnyttja samhällets semesterförmåner, som föreligga
för husmödrar i hem med stora barnskaror och särskilt stor arbetsbörda.
Ett sätt att lösa dessa husmödrars problem vore att det ordnades semesterkolonier,
dit mödrarna kunde medföra de minsta barnen som där borde kunna
få tillsyn av särskild personal. Ett annat sätt vore enligt nämndens mening
att det genom samhällets försorg ordnades någon form av hemhjälp för dessa
mödrar.
Även husmoderssemesternämnden i Västernorrlands län håller före, att den
rätt att utställa biljetter, som f. n. finnes för vissa semesterhemsanordnare,
kan bringas att upphöra. Husmoderssemesternämnden i Gävleborgs län
finner den bristande noggrannheten i prövningen från semesterhemmens sida
böra påtalas. Nämnden säger sig ha för avsikt att föreslå landstingets förvaltningsutskott,
att driftbidrag från landstinget ej får utgå till semesterhemmen
för andra husmödrar än sådana, vilkas mottagande godkänts av
vederbörande barnavårdsnämnd. Därmed torde emellertid tillräcklig kontroll
icke kunna utövas gentemot företag, som icke ansöka om landstings
-
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
bidrag. Det enklaste vore därför, anför nämnden, en föreskrift att barnavårdsnämnderna
icke lia rättighet att utfärda biljett till semesterhem för
andra husmödrar än sådana, vilkas vistelse på hemmen i förväg godkänts av
vederbörande nämnd, samt att den nu gällande rättigheten för vissa hem att
själva utfärda biljetter borttages. Husmoderssemesternämnden i Stockholms
stöd anser det kunna ifrågasättas, om icke den rätt att utställa biljettrekvisitioner,
som givits vissa semesterhemsanordnare, bör överföras till husmoderssemesternämnderna.
I Stockholm har av praktiska skäl den ordningen införts,
att husmoderssemesternämndens expedition utställer biljettrekvisition
i samband med beviljandet av ansökan om fri resa för husmoder eller för
vistelse å semesterhem. Husmoderssemesternämnden anser sig därigenom ha
erhållit erforderlig kontroll över att rätten till fria resor icke missbrukas.
En annan uppfattning redovisas av Malmö stads barnavårdsnämnd, som
anser den vissa semesterhemsanordnare tillerkända rätten att utfärda biljettbeställningar
ha sin betydelse. Därigenom kunde man förebygga många kontroverser
med de mindre barnavårdsnämnderna, som ännu icke tycktes ha fått
klart för sig de särbestämmelser, som gälla för resor till semesterhem. Husmoderssemesternämnden
i Göteborgs och Bohus län säger sig finna de sakkunnigas
antydningar om ökad kontroll av hemmen opåkallade vad angår nämndens
verksamhetsområde och hävdar, att semesterhemmens hittillsvarande fria
och självständiga ställning bör bibehållas. Svenska landsbygdens kvinnoförbund
har intet att erinra mot förslaget att semesterhemmens rätt att utfärda
biljettrekvisitioner indrages. Däremot skulle förbundet anse det ganska olyckligt,
om barnavårdsnämnderna inkopplades på uttagningen av gäster till hemmen.
Fall, då gäster som ej skulle haft dessa förmåner blivit antagna, hörde
säkerligen till undantagen.
Med anledning av de sakkunnigas uttalanden angående utländska medborgares
rätt till fria resor har chefen för statskontoret, generaldirektören
Björck, gjort ett uttalande till protokollet .av innebörd, att det ej borde
ifrågakomma att i nu berörda avseende med svensk medborgare jämställa utlänning,
som vistas här i riket.
Beträffande organisationen och kontrollen av reseverksamheten har
statskontoret föreslagit införandet av en sådan bestämmelse, att fria resor icke
må beviljas i fall, där vederbörandes skyldigheter med avseende å kontrollen
av tidigare åtnjutna fria resor ännu icke fullgjorts. Högerns centrala kvinnoråd
betonar, att man borde söka åstadkomma all slags förenkling i systemet
men att samtidigt de kommunala myndigheterna borde beredas större möjligheter
att mer effektivt utöva den vederbörliga kontrollen över verksamheten.
Yikten av effektiv kontroll i varje avseende understrykes av rådet även i annat
sammanhang. Folkpartiets kvinnoförbund finner det böra undersökas, om icke
en större decentralisering av tillsynsmyndigheten innebure en möjlighet till
ytterligare förenkling av ‘organisationen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
28
Departementschefen.
I de frågor, som behandlas i detta avsnitt, kan jag i huvudsak instämma
i vad de sakkunniga anfört. Jag förordar sålunda, att nu gällande bestämmelser
bibehållas såvitt angår barnens ålder, vårdarresorna och den s. k.
vårdaråldern, bortovarons längd samt det s. k. tvåbamsvillkoret vid husmodersresor.
Ej heller beträffande utländska medborgares resor eller organisationen
av reseverksamheten har jag något att erinra mot de sakkunnigas uttalanden.
Statskontoret har föreslagit, att den som icke uppfyllt sina skyldigheter
med avseende på kontrollen av tidigare fria resor icke må beviljas ny sådan
resa. Jag finner det av praktiska skäl icke möjligt att föreslå en bestämmelse
av ifrågasatt innebörd, då nämligen detta skulle förutsätta en landsomfattande
och fortlöpande registrering av sådana personer, vilka icke fullgjort sina skyldigheter
i ifrågavarande avseende. Likväl synes det mig angeläget betona
vikten av att givna föreskrifter rörande bortovarons längd m. m. iakttagas. 1
fall av uppenbart åsidosättande av gällande bestämmelser må barnavårdsnämnd,
på vilken det i sista hand ankommer att bevilja avgiftsfri resa, kunna
neka sökande sådan förmån.
Yad angår de fria resorna till semesterhem för husmödrar ha de sakkunniga
förordat en noggrann tillsyn över verksamheten och ifrågasatt, om icke
barnavårdsnämnderna borde höras upplysningsvis i fråga om sådana gäster
vid semesterhem, för vilka statligt stöd utgår. Upphävande av den vissa semesterhemsanordnare
tillkommande befogenheten att själva utfärda biljettbeställningar
ifrågasättes även.
Rörande uttagningen av gäster till semesterhemmen finnas, såsom förut
nämnts, icke bestämmelser meddelade i författning i annan mån än att kungörelsen
angående husmoderssemesternämnder i 2 § stadgar, att nämnderna
skola utöva tillsyn över att uttagningen sker med hänsyn till gästernas
rekreationsbehov och sociala förhållanden. Av vad de sakkunniga anfört framgår,
att i viss utsträckning fri resa till semesterhem torde ha beviljats personer,
vilkas ekonomiska eller andra förhållanden icke skulle ha möjliggjort
för dem att erhålla fri resa till enskilt hem. Ehuru jag icke finner det sannolikt,
att fria resor till semesterhem i större omfattning kommit sådana husmödrar
till godo, som icke varit i behov därav, finner jag lämpligt, att samma
bestämmelser om inkomst- och förmögenhetsprövning gälla för fria husmodersresor
till enskilda hem och till semesterhem. Jag förordar därför, att avgiftsfri
resa till semesterhem endast må medgivas efter sådan inkomst- och förmögenhetsprövning,
som i det föregående föreslagits beträffande barns och husmödrars
resor till enskilda hem. Då gästerna vid semesterhemmen även nu
i de allra flesta fall torde tillhöra samma inkomstkategorier som de husmödrar,
vilka få fria resor till enskilda hem, torde den föreslagna bestämmelsen icke
medföra någon nämnvärd faktisk inskränkning i rätten till fria resor till
semesterhem. Inkomstprövningen synes böra äga rum då biljettbeställning
utfärdas, vilket av praktiska skäl bör ske i hemorten och lämpligen av barns
-
Knngl. Maj:ts ''proposition nr 47. 29
vårdsnämnden. Den rätt att utfärda biljettbeställningar, som givits vissa
semesterhemsanordnare, bör därför upphöra.
Utöver vad i det föregående anförts ha vissa smärre ändringar i
syfte att förtydliga den nu gällande resekungörelsen befunnits lämpliga.
Sålunda har en ändring synts befogad av bestämmelsen i 6 §,
att avgiftsfri resa avser billigaste färd med tåg, omnibus eller båt från
hemorten till vilo- eller rekreationsorten och åter. Såsom det påpekats i den
tidigare lämnade översikten av gällande bestämmelser har socialstyrelsen bemyndigats
att i vissa undantagsfall ersätta resa med taxebil till och från
järnvägsstation. Bestämmelsen om billigaste färd har icke heller ansetts
böra strikt tillämpas, därest detta skulle innebära att en opraktisk resväg med
t. ex. eljest onödiga tågbyten måste väljas. Med hänsyn härtill synes det böra
ankomma på socialstyrelsen att för särskilda fall medgiva undantag från den
nämnda bestämmelsen.
Anslagsfrågor.
Socialstyrelsen.
I skrivelse den 19 augusti 1948 har socialstyrelsen framlagt beräkning av
medelsbehovet för budgetåret 1949/50 under förslagsanslagen till Fria resor
för barn och till Bidrag till husmoderssemestern.
Styrelsen har beträffande anslaget till Fria resor för barn hänvisat till att
resultatet av förenämnda sakkunnigutredning kunde komma att inverka på
anslagsbehovet för nästa budgetår samt tills vidare beräknat medelsbehovet
till 5 500 000 kronor eller samma belopp som anvisats för innevarande
budgetår.
I fråga om anslaget till Bidrag till husmoderssemestern har styrelsen uppgivit,
att kostnaderna för fria resor för husmödrar till enskilda hem under
budgetåret 1947/48 uppgått till ca 855 000 kronor. För innevarande budgetår
ha för detta ändamål beräknats 700 000 kronor. Styrelsen föreslår, att ett
belopp av 900 000 kronor upptages för ändamålet under nästa budgetår.
För driftbidrag till semesterhem ha innevarande budgetår beräknats
500 000 kronor. Utgifterna under budgetåret 1947/48 utgjorde enligt styrelsens
uppgift ca 315 000 kronor. Då antalet semesterhemsanordnare, som söka statligt
driftbidrag, ökar år från år, föreslår styrelsen, att 500 000 kronor fortfarande
upptagas för detta ändamål.
Kostnaderna för fria resor till semesterhem uppgingo under förra budgetåret
enligt styrelsens uppgift till ca 120 000 kronor. Styrelsen föreslår, att
det för detta ändamål beräknade beloppet höjes från nuvarande 100 000 kronor
till 150 000 kronor.
Slutligen har styrelsen beträffande det till stipendier för underlättande av
husmoderssemestern avsedda, maximerade anslagsbeloppet anfört, att husmodersstipendierna
visat sig vara till stor nytta då det gällt att bereda uttröttade
30 Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
husmödrar och framför allt husmödrar med stora barnskaror erforderlig vila
och rekreation. Enligt styrelsens uppfattning vore denna stipendiehjälp till
husmödrarna så värdefull, att en utvidgning av densamma vore önskvärd.
Styrelsen föreslår, att för ändamålet beräknas ett med 200 000 kronor till
1 000 000 kronor förhöjt belopp.
Hela medelsbehovet under anslaget till Bidrag till husmoderssemestern
uppskattas sålunda av socialstyrelsen till (900 000 + 500 000 + 150 000 +
1 000 000) 2 550 000 kronor, innebärande en ökning med 450 000 kronor i förhållande
till det för innevarande budgetår anvisade anslaget.
De sakkunniga.
De sakkunniga ha icke framlagt några beräkningar av medelsbehovet för
nästa budgetår. De ha emellertid diskuterat möjligheten att reducera anslagsbehovet
genom att införa en särskild expeditionsavgift. Härom ha de
sakkunniga anfört bl. a. följande.
I det föregående har föreslagits, att maximibegränsningen av resornas
längd slopas. Därigenom skulle resenärerna beredas en väsentlig förmån. Å
andra sidan innebär minimibegränsningen att ett visst antal personer över
huvud icke beviljas fria resor till enskilt ordnad ferievistelse. Det synes sålunda
icke kunna anses obilligt gentemot någon, att en begränsning av i princip
samma slag, som till följd av minimigränsen drabbar de resande med korta
resor, genomföres för alla resande med fria resor till enskilda hem. En sådan
begränsning skulle kunna ges karaktären av en expeditionsavgift. Denna,
kunde lämpligen upptagas av avresestationen och kvitteras med en särskild
biljett eller ett märke motsvarande järnvägens fraktmärken.
Vissa resor beröra ej järnvägarna. Det antal resor, som företas enbart med
buss eller med båt, är emellertid så litet, att man av praktiska skäl lämpligen
kunde avstå från expeditionsavgiften i dessa fall.
Vid bedömningen av frågan om en sådan expeditionsavgifts storlek böra
hänsyn tagas till de ekonomiska följderna för såväl den enskilde som staten.
Även om helt naturligt ingen expeditionsavgift skulle uttagas för barn under
G års ålder synas hänsynstaganden särskilt till de barnrika familjerna kräva,
att avgiften icke sättes för högt. En expeditionsavgift utgående med två kronor
för fram- och återresa för äldre resande, d. v. s. husmödrar och vårdare,
och med en krona för barn, synes motsvara vad man sålunda skulle kunna
tänka sig.
Därest de fria resornas antal beräknas inom en tämligen nära framtid uppgå
till 200 000 per år och de olika resandekategorierna antagas uppgå till samma
relativa tal som nu är fallet skulle en dylik expeditionsavgift ge följande
effekt: för 60 000 vårdare och 40 000 husmödrar skulle inflyta 200 000 kronor
och för 50 000 barn (övriga 50 000 barn äro under 6 år) 50 000 kronor, summa
sålunda 250 000 kronor, som vid avräkning mellan järnvägs- och socialstyrelserna
kunde krediteras den senare. Anslagsbehovet skulle således minska med
ett dylikt belopp.
Med dessa överväganden angående införandet av en s. k. expeditionsavgift
och beräkningar av den ekonomiska effekt, som en sådan åtgärd skulle få,
säga sig de sakkunniga ha velat anvisa en framkomlig väg för att göra besparingar
under reseanslagen.
I detta sammanhang torde få nämnas, att de sakkunniga föreslagit en för
-
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
enklad prisberäkning för de fria resorna. De sakkunniga framhålla,
att kostnaden för varje enskild resa f. n. noggrant uträknas, varefter utförliga
specifikationer överlämnas till socialstyrelsen såsom underlag för ersättningsanspråken
från järnvägsföretagens sida. Enligt utförda beräkningar har
den genomsnittliga resekostnaden för olika kategorier av resenärer med fria
resor företett endast obetydliga skillnader mellan åren 1946 och 1947. Sålunda
borde, såsom under kriget skedde i fråga om militärpersonalens resor,
vissa enhetspriser kunna fastställas för de fria resorna. En framtida ytterligare
förenkling vore, uttala de sakkunniga, att ett visst belopp av riksdagen direkt
ställdes till järnvägsstyrelsens disposition såsom ersättning för fria resor.
Det nuvarande förfarandet ter sig i flera avseenden onödigt invecklat med hänsyn
till att det dock gäller överförande av penningmedel från ett statligt organ
till ett annat.
Yttranden.
I den mån remissyttrandena innehålla några särskilda uttalanden i fråga
om en expeditionsavgift äro dessa i det övervägande antalet fall negativa.
Socialstyrelsen finner det olämpligt att förknippa denna allmänna socialpolitiska
förmån med en generell avgift, som skulle uttagas även vid resor
under den nuvarande maximigränsen. Styrelsen avstyrker sålunda en sådan
åtgärd. Om den ändock skulle vidtagas måste avgiften enligt ämbetsverkets
mening uttagas av järnvägsstationerna, då det i praktiken skulle ställa sig
ogenomförbart för barnavårdsnämnderna att utkräva beloppet och redovisningen
dessutom skulle medföra stora svårigheter.
Barnavårdsnämnderna i Malmö och Nacka ställa sig tveksamma inför tanken
på en expeditionsavgift. Husmoderssemesternämnden i Gävleborgs län
avstyrker på det bestämdaste särskilda expeditionsavgifter. Nämnden hänvisar
till en diskussion om saken vid sammanträde med länets barnavårdsnämnder
och anför bl. a.
^ id detta synnerligen talrikt besökta sammanträde riktades en mycket
skarp gensaga mot en expeditionsavgift. Det ansågs allmänt, att en dylik
pålaga skulle vara att ekonomiskt betunga de till »fria resor» berättigade,
vilka ändock ha att erlägga snälltågs- och poletteringsavgifter m. m. själva’
Husmoderssemesternämnden delar helt barnavårdsnämndernas uppfattning i
detta avseende. Det skulle dessutom förefalla egendomligt, om staten betingade
sig en dylik avgift för färd på järnvägar, under det att sådan avgift icke
skulle utgå vid färd å bussar eller båtar. Även om genom uttagandet av
expeditionsavgift eu viss besparing å det av staten anvisade reseanslaget
komme att uppstå, synes denna bli tämligen obetydlig i förhållande till den
irritation en dylik avgift säkert skulle vålla. Många av de resande befinna
sig nämligen i en sådan ekonomisk situation, att de måste se på varje öre
och nämnden har sig bekant, att åtskilliga f. n. välja att fara med de långsammare
persontågen, aven på långa sträckor, hellre än att betala snälltågsavgiften
och därigenom komma betydligt fortare fram.
Husmoderssemesternämnderna i Jönköpings län och Stockholms stad ge
uttryck åt liknande åsikter. Även barnavårdsnämnden i Stockholm och folk
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
partiets kvinnoförbund ställa sig avvisande till tanken på en expeditionsavgift.
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund förklarar sig kraftigt reagera
mot tanken på en expeditionsavgift, då enligt förbundets mening en social
förmån icke skall beläggas med någon som helst avgift.
Husmoderssemesternämnden i Västernorrlands län finner en expeditionsavgift
icke böra införas med mindre den s. k. minimibegränsningen utformas
enligt de sakkunnigas förslag.
Statskontoret anser en expeditionsavgift böra uttagas, försåvitt maximigränserna
för resornas längd icke sänkas i enlighet med ämbetsverkets förslag.
Utan att ingå på den principiella sidan av frågan framhåller järnvägisstyrelsen,
att en expeditionsavgift affärsmässigt sett ej vore något järnvägarnas
intresse. Det förefölle därför naturligast, att denna avgift uttoges av
barnavårdsnämnderna. Skulle emellertid en sådan ordning av någon anledning
icke befinnas framkomlig, vore järnvägarna likväl beredda att påtaga sig detta
arbete.
Mot förslaget om en förenklad prisberäkning har någon erinran ej
framförts.
Departementschefen.
De fria resorna för barn ha hittills icke utnyttjats på långt när i den utsträckning,
som tidigare beräknats. Till följd härav ha icke heller de för
verksamheten anvisade anslagen helt utnyttjats. Däremot ha de för husmodersresor
beräknade beloppen under budgetåret 1947/48 överskridits. De
sakkunniga ha beräknat, att av innevarande budgetårs sammanlagda anslagssumma
för reseändamål omkring 2 miljoner kronor torde komma att bli outnyttjade.
Det av mig i det föregående förordade förslaget att avskaffa begränsningen
av de fria resornas längd torde medföra en viss kostnadsökning.
Denna kan dock icke beräknas bli av mera betydande storlek. Den uppräkning
av inkomstgränsen, som jag i det föregående föreslagit, torde såsom därvid
anförts icke medföra någon nämnvärd kostnadsökning. Däremot måste förutses,
att de fria resorna komma att utnyttjas i större utsträckning i och med att
verksamheten blir mera känd och de enskilda finna nya möjligheter att förverkliga
sina önskemål om ferievistelse på annan ort än hemorten. En ökning
av kostnaderna för de fria resorna synes därför på längre sikt ofrånkomlig.
För nästa budgetår torde emellertid en begränsning av den sammanlagda
medelsanvisningen, jämförd med medelsanvisningen för innevarande
budgetår, vara möjlig.
De sakkunniga ha, utan att direkt framlägga förslag därom, ifrågasatt införande
av en expeditionsavgift för fria resor på järnväg. Uttagandet av denna
avgift skulle otvivelaktigt medföra ökat arbete för mottagaren av avgiften och
nödvändiggöra ett nytt system för redovisning och kontroll, varigenom en del
av den faktiska besparingen för statsverket skulle gå förlorad. Dessutom
kunna, såsom av remissyttrandena framgår, flera principiella skäl anföras mot
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
uttagandet av en sådan avgift. Expeditionsavgiftens ekonomiska betydelse för
statsverket synes icke vara så stor, att den under dessa förhållanden bör tillmätas
utslagsgivande betydelse. Jag anser mig därför icke böra förorda, att
någon avgift av ifrågasatt slag skall upptagas.
Däremot ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag om en förenkling av
avräkningsförfarandet mellan social- och järnvägsstyrelserna. Enligt beräkningar,
som utförts inom järnvägsstyrelsen, användes under år 1948 omkring
4 000 arbetstimmar, varav en icke oväsentlig del utom ordinarie arbetstid, för
att utföra det komplicerade kontroll- och debiteringsarbete, som de nu tillämpade
reglerna medföra. Under en viss tid av året voro enligt uppgift 5 å 6
personer sysselsatta med detta arbete. En viss personalbesparing synes alltså
bli möjlig genom en förenkling. Det torde böra få ankomma på Kungl. Maj:t
att på grundval av tidigare genomsnittskostnader för resorna meddela före
skrifter om en förenklad prissättning.
Jag behandlar härefter medelsbehovet under de särskilda anslagen.
Yad först angår förslagsanslaget till Fria resor för barn, vilket anslag för
innevarande budgetår upptagits till 5 500 000 kronor, föreslår jag en nedräkning
till 4 000 000 kronor för nästa budgetår.
Beträffande förslagsanslaget till Bidrag till husmoderssemestern biträder
jag socialstyrelsens beräkning av medelsbehovet till kostnader för fria resor
för husmödrar till enskilda hem, för driftbidrag till semesterhem samt för
fria resor till semesterhem. Jag beräknar sålunda för angivna ändamål resp.
900 000, 500 000 och 150 000 kronor. Däremot kan jag f. n. icke förorda
bifall till socialstyrelsens förslag att medelsanvisningen till stipendier för
underlättande av husmoderssemestern skall ökas från nuvarande 800 000 kronor
till 1 000 000 kronor. Jag beräknar alltså oförändrat belopp för detta
ändamål. Hela medelsbehovet under nu ifrågavarande ''anslag beräknar jag
sålunda till (900 000 + 500 000 + 150 000 + 800 000) 2 350 000 kronor.
Vid anmälan av propositionen nr 233 till 1946 års riksdag yttrade föredragande
statsrådet (s. 26), att de s. k. husmodersstipendierna borde uppgå
till högst 50 kronor. Riksdagen anförde ingen erinran mot detta uttalande.
Enligt vad jag erfarit har det visat sig angeläget att i särskilda fall kunna
överskrida detta belopp. Jag finner det därför befogat, att i sådana fall, då
synnerliga skäl därtill föreligga, stipendierna må kunna utgå med högre belopp
än 50 kronor, dock högst 100 kronor.
Hemställan.
Under hänvisning till det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att
dels godkänna, att reglerna rörande fria resor för barn och
husmödrar ändras i huvudsaklig överensstämmelse med vad jag
i det föregående förordat;
3 27i 49 Bihan g till riksdagens protokoll 1949. 7 samt, Yr 47.
34
Iiungl. May.ts proposition nr 47.
dels under femte huvudtiteln till Fria resor för barn för budgetåret
1949/50 anvisa ett förslagsanslag av 4 000 000 kronor;
dels ock under femte huvudtiteln till Bidrag till husmoderssemestern
för budgetåret 1949/50 anvisa ett förslagsanslag av
2 350 000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
TJr protokollet:
Lars Lemne.
Kungl. Maj:ts proposition nr 47
35
Bilaga.
Förslag
till
Kungörelse
angående avgiftsfria resor för barn och husmödrar in. fl.
1 §•
För beredande av vila och rekreation åt barn och husmödrar må av statsmedel
bekostas avgiftsfria resor i enlighet med vad nedan sägs. Om avgiftsfria
resor till semesterhem för husmödrar är särskilt stadgat.
Med husmoder avses i denna kungörelse kvinna, som förestår hushåll utan
att vara att anse som arbetstagare.
2 §■
Avgiftsfri resa till vilo- eller rekreationsort må av barnavårdsnämnd medgivas
a)
barn, som under det år resan företages uppnår högst 14 års ålder,
b) vårdare, som på avgiftsfri resa medföljer barn, vilket under det år
resan företages uppnår högst 10 års ålder eller eljest av särskilda skäl är i
behov av vårdare under resan, och
c) husmoder med minst två hemmavarande barn, av vilka intetdera under
det år resan företages uppnår högre ålder än 14 år.
Annan husmoder än i första stycket avses må av husmoderssemesternämnd
medgivas avgiftsfri resa, därest hon på grund av stor arbetsbörda eller klenhet
anses vara i särskilt behov av vila och rekreation. Framställning om sådan
förmån skall ingivas till barnavårdsnämnden, som har att med eget yttrande
överlämna densamma till husmoderssemesternämnden.
3 §•
Avgiftsfri resa må icke medgivas barn eller husmoder då familjeföreståndaren
eller han och hans make gemensamt vid den senaste taxering till statlig
inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt, för vilken debetsedlar utdelats,
upptagits för en beskattningsbar inkomst överstigande 4 000 kronor
eller påförts förmögenhetsskatt. Oaktat förmögenhetsskatt påförts må avgiftsfri
resa dock medgivas, därest den beskattningsbara inkomsten icke överstiger
1 000 kronor.
Utan hinder av vad i första stycket är stadgat må avgiftsfri resa medgivas,
såframt det styrkes att rätt till avgiftsfri resa skulle hava förelegat, därest
senare taxering lagts till grund för prövningen.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
4 §■
Avgiftsfri resa till barnkoloni, dock ej s. k. dagkoloni, må, i den mån ej
socialstyrelsen beträffande viss koloni annorlunda bestämmer, av koloniens anordnare
medgivas barn, som beretts plats på kolonien, samt vid denna fast anställd
personal ävensom vårdare, som erfordras vid resa till eller från kolonien.
5 §•
Avgiftsfri resa för barn må endast då särskilda skäl föranleda därtill avse
bortovaro under kortare tid, resdagar inräknade, än fyra veckor.
Avgiftsfri resa för husmoder må icke medgivas med mindre bortovaron, resdagar
inräknade, omfattar minst 10 dagar, dock att bortovaro under kortare
tid, icke understigande 7 dagar, må godtagas, då bärande skäl härför föreligga
Vid
dödsfall, sjukdomsfall eller annan dylik händelse må återresan företagas
avgiftsfritt utan hinder av att föreskriven tid för bortovaron icke gått
till ända.
6§-
Avgiftsfri resa avser, såframt icke socialstyrelsen för särskilda fall annorlunda
bestämmer, billigaste färd med tåg, omnibus eller båt från hemorten till
vilo- eller rekreationsorten och åter. För andra resor än resor till barnkoloni
medgives avgiftsfrihet endast, därest ordinarie biljettpriset för enkel färd för
vuxen är 5 kronor eller högre belopp, dock att avgiftsfria resor må medgivas,
därest den sammanlagda kostnaden för färdbiljetter för barn tillhörande samma
familj uppgår till 10 kronor eller högre belopp.
Avgiftsfri resa må medgivas endast en gång varje kalenderår.
7 §•
Socialstyrelsen skall vara centralmyndighet för samt hava tillsyn och utöva
kontroll över de avgiftsfria resorna.
De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av denna kungörelse,
utfärdas av socialstyrelsen.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 maj 1949, då kungörelsen den 31
maj 1946 (nr 234) angående avgiftsfria resor för barn och husmödrar m. fl.
upphör att gälla.
Intill dess att debetsedlar avseende 1949 års taxering till statlig inkomstskatt
och statlig förmögenhetsskatt utdelats, skall oavsett bestämmelsen i
3 § första stycket gälla, att avgiftsfri resa icke må medgivas barn eller husmoder
då familjeföreståndaren eller han och hans make gemensamt vid 1948
års taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt upptagits för ett beskattningsbart
belopp överstigande 3 000 kronor eller påförts särskild skatt
å förmögenhet. Oaktat särskild skatt å förmögenhet påförts må avgiftsfri resa
dock medgivas, därest det beskattningsbara beloppet icke överstiger 1 000
kronor.
Kungl. Maj. ts proposition nr 47.
37
Förslag;
till
Kungörelse
augäeude ändrad lydelse av 7 § kungörelsen den 31 maj 1946 (nr 233)
angående statsbidrag till driften av semesterhem för husmödrar m. in.
7 §•
Avgiftsfri resa till sådana semesterhem för husmödrar, som godkänts av
socialstyrelsen, må, vare sig statsbidrag till driften av hemmet utgår eller icke,
av barnavårdsnämnd medgivas den, som beretts plats å hemmet, så ock vid
hemmet fast anställd personal.
Avgiftsfri resa må icke medgivas gäst vid semesterhem då den sökande eller
hon och hennes make gemensamt vid senaste taxering till statlig inkomstskatt
och statlig förmögenhetsskatt, för vilken debetsedlar utdelats, upptagits för en
beskattningsbar inkomst överstigande 4 000 kronor eller påförts förmögenhetsskatt.
Oaktat förmögenhetsskatt påförts må avgiftsfri resa dock medgivas,
därest den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 1 000 kronor.
Utan hinder av vad i nästföregående stycke är stadgat må avgiftsfri resa
medgivas, såframt det styrkes att rätt till avgiftsfri resa skulle hava förelegat,
därest senare taxering lagts till grund för prövningen.
Avgiftsfri resa avser, såframt icke socialstyrelsen för särskilda fall annorlunda
bestämmer, billigaste färd med tåg, omnibus eller båt från hemorten till
semesterhemmet samt medgives endast, därest ordinarie biljettpriset för enkel
färd är 5 kronor eller högre belopp. Avgiftsfri resa må medgivas endast en
gång varje kalenderår.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 maj 1949.
Intill dess att debetsedlar avseende 1949 års taxering till statlig inkomstskatt
och statlig förmögenhetsskatt utdelats, skall oavsett bestämmelsen i 7 §
andra stycket gälla, att avgiftsfri resa icke må medgivas gäst vid semesterhem
då den sökande eller hon och hennes make gemensamt vid 1948 års taxering till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt upptagits för ett beskattningsbart belopp
överstigande 3 000 kronor eller påförts särskild skatt å förmögenhet.
Oaktat särskild skatt å förmögenhet påförts må avgiftsfri resa dock medgivas,
därest det beskattningsbara beloppet icke överstiger 1 000 kronor.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1949:128 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1949/50 till fria resor för barn m. m. jämte i ämnet väckt motio a1 i texten