Angående vissa riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation
1950-03-03 · 55 sidor, varav 53 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 53 av 55 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1950:133, Angående vissa riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 133.
1
Nr 133.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa riktlinjer
för enhetsskolans ledning och lokala organisation;
given Stockholms slott den 3 mars 1950.
Kungl. Maj:t vill härigenom, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Josef Weijne.
Propositionens huvudsakliga innehåll:
I propositionen behandlas följande fyra frågor, nämligen om kommunalisering
av skolväsendet, centrala och regionala skolmyndigheter, skolans lokala
organisation och lärartillsättningen. I den första frågan föreslås, att
enhetsskolan, varom förslag framlagts i propositionen 1950: 70, skall vara
en statsunderstödd kommunal skola. Vid valet mellan en statlig eller kommunal
enhetsskola har departementschefen anslutit sig till det senare alternativet
såsom det ur praktisk synpunkt enda möjliga. Beträffande gymnasiet
ställes avgörandet om en eventuell kommunalisering på framtiden.
Med spörsmålet om statlig eller kommunal skola sammanhänger frågan
om fördelningen mellan staten och kommunerna av kostnaderna för skol
1
— Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 13S.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 133.
väsendet. Departementschefen har funnit detta vara ett mycket invecklat
problem, som det icke är möjligt att utan föregående noggrann utredning
taga ställning till; han har i detta sammanhang endast uttalat, att han finner
det önskvärt att staten kan ikläda sig huvudparten av kostnaderna.
Beträffande de övriga i propositionen berörda frågorna framläggas icke
några definitiva förslag, då ytterligare utredning i olika hänseenden ansetts
erforderlig.
Kungl. Maj:ts proposition nr 133.
3
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 3 mars 1950.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Eriksson,
Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Weijne följande.
Vid anmälan av propositionen nr 70 till innevarande års riksdag angående
riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling framhöll jag, att beredningen
av de med skolreformen sammanhängande frågorna om skolans ledning
och lokala organisation samt om lärarutbildningen då ännu icke var
avslutad. Jag anhåller nu att få anmäla frågan om skolans ledning och
lokala organisation. Till frågan om lärarutbildningen ämnar jag återkomma
framdeles.
1. Kommunalisering av skolväsendet. Kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun.
Nuvarande förhållanden.
Om man undantar de relativt fåtaliga privata skolorna omfattar det
svenska skolväsendet en statlig och en kommunal sektor. Till den förra
gruppen höra huvudsakligen de allmänna läroverken — högre allmänna
läroverk och fristående realskolor. Dessas antal har genom det successiva
förstatligandet av ett stort antal kommunala mellanskolor avsevärt ökat
under de senare åren. Större delen av skolväsendet står emellertid under
kommunal förvaltning: folkskolorna (med påbyggnader), flickskolorna och
yrkesskolorna med vissa undantag, liksom fortfarande åtskilliga mellanskolor.
Dessutom finnes ett antal kommunala gymnasier.
De allmänna läroverkens karaktär av statliga inrättningar hindrar ej
att viss medverkan sker från kommunernas sida. Jämlikt § 212 läroverksstadgan
åligger det sålunda läroverkskommun att i överensstämmelse
med av kommunen gjorda åtaganden tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler,
däri inbegripna laboratorie- och materielrum, biblioteks- och
studierum, behövliga specialrum för undervisningen i praktiska läroämnen
4
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 133.
och övningsämnen in. m., samt i de fall, då sådant blivit vederbörligen bestämt,
jämväl inredning och möbelutrustning. Där sådant åtagande icke
föreligger eller skyldighet i sagda avseende eljest icke förefinnes, skola byggnad
och underhåll av läroverkshus ske på bekostnad av läroverkets byggnadsfond
ävensom i stift, där byggnadskassa finnes, med bidrag av denna
i mån av Kungl. Maj:ts medgivande.
I § 215 stadgas vidare, att läroverkskommun skall, såvida icke annorlunda
i särskilt fall är föreskrivet, anskaffa och underhalla rektorsbostad
eller utgiva kontant ersättning härför.
Samtliga läroverkskommuner ha numera åtagit sig att hålla läroverksbyggnad
och bostad åt rektor (eller utgiva ersättning för rektorsbostad).
Däremot har åtagande att bekosta inredning och möbelutrustning ännu icke
gjorts av alla ifrågakonmiande kommuner. Enligt efter hand utbildad praxis
brukar staten vid upprättande av nya läroverk, vid förstatligande av icke
statliga skolor ävensom vid organisationsförändringar av större omfattning
i fråga om redan befintliga statliga skolor, uppställa såsom villkor, att kommunen
ikläder sig nämnda skyldigheter i fråga om hela skolan. Vid mindre
genomgripande organisationsförändringar har skyldigheten begränsats till
den del av skolan, som berörts därav. Slutligen må nämnas, att efter uttalande
av 1941 års riksdag en ny skyldighet tillkommit, nämligen att tillhandahålla
bostad åt erforderlig vaktmästarpersonal. Åtagande härutinnan
har sedan dess avkrävts vederbörande läroverkskommun vid varje
organisationsändring.
Här må erinras, att skolöverstyrelsen, som genom Kungl. Maj:ts beslut
den 29 mars 1946 anbefallts att verkställa utredning av frågan om statsbidrag
under vissa förhållanden till undervisningslokaler för högre läroanstalter,
i skrivelse den 21 februari 1949 föreslagit, att statsbidrag skulle
i den ordning och efter de grunder, som i skrivelsen närmare angivas, utgå
till kostnaderna för byggnader för i högre allmänna läroverk ingående realskolor,
fristående (sam) realskolor, kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor,
praktiska mellanskolor och högre folkskolor. Förslaget, vars remissbehandling
nu avslutats, har ännu ej föranlett någon åtgärd från Kungl.
Maj:ts sida.
Vid de allmänna läroverken erlade eleverna intill budgetåret 1947/48
terminsavgifter dels direkt till statskassan dels ock till de vid läroverken
befintliga kassorna. Enligt beslut av 1947 års riksdag upphörde förstnämnda
avgifter att utgå med utgången av budgetåret 1946/47 (se 1947 års åttonde
huvudtitel, s. 290). Däremot finnas avgifterna till kassorna alltjämt kvar.
De utgå med följande belopp, nämligen
till ljus- och vedkassan: högst 30 kronor per elev och termin,
till biblioteks- och materielkassan: dels 3 kronor för elev, som inskrives
vid läroverket och dels högst 10 kronor — eller efter Kungl. Maj:ts medgivande
högst 15 kronor — per elev och termin,
Kungl. Maj:ts proposition nr 133. 5
till understöds- och premiekassan: 7 kronor för elev, som inskrives vid
läroverket, samt
till byggnadsfonden: 5 kronor per elev och termin.
Lokalstyrelsen kan besluta om befrielse från eller nedsättning av nämnda
avgifter.
Förslag om fullständigt avskaffande av terminsavgifterna vid de allmänna
läroverken har framlagts av skolutredningen (VIII. Utredning och
förslag rörande vissa socialpedagogiska anordningar inom skolväsendet,
SOU 1947: 11). Det må framhållas att ett avskaffande av avgifterna till
läroverkens kassor är förknippat med vissa tekniska frågor av komplicerad
beskaffenhet, vilket bidragit till att någon ändring ännu icke kommit till
stånd.
För inrättande av högre kommunal skola (kommunal mellanskola, kommunal
flickskola, praktisk mellanskola eller högre folkskola) erfordras
Kungl. Maj:ts tillstånd. Skolorna stå under inseende av skolöverstyrelsen,
som fastställer reglemente och förordnar inspektor för varje skola. De högre
kommunala skolorna äro underkastade den kontroll och de bestämmelser i
övrigt, som Kungl. Maj:t kan finna gott föreskriva. Närmare föreskrifter
rörande de högre kommunala skolornas organisation, undervisningens anordnande,
lärarnas kompetens m. m. ha meddelats i av Kungl. Maj:t utfärdade
stadgor för de kommunala mellanskolorna (1933: 345), för de kommunala
flickskolorna (1928: 426) och för de högre folkskolorna (1934: 248),
vilken senare stadga i tillämpliga delar även gäller de praktiska mellanskolorna.
Kostnaderna för de högre kommunala skolorna bestridas av vederbörande
kommuner, vilka dock erhålla statsbidrag till avlönande av lärare med 78
procent av kostnaderna härför. Andra lärare än övningslärare avlönas i
enlighet med bestämmelserna i statens allmänna avlöningsreglemente. För
övningslärarna avses särskilt avlöningsreglemente skola träda i kraft den 1
juli 1950; för närvarande gälla för dessa provisoriska avlöningsbestämmelser.
Vidare utgår statsbidrag till hälsovården vid nu ifrågavarande skolor
i enlighet med bestämmelserna i kungörelserna 1944: 584 och 585. Kommunerna
ha att ensamma bära utgifterna för uppförande och underhåll av
skolbyggnader samt anskaffande av inredning och möbelutrustning till desamma,
för uppvärmning, belysning och renhållning samt undervisningsoch
annan materiel. Vidare ha kommunerna att vidkännas vissa avgifter
för lärarnas pensionering. Enligt kungörelserna 1938: 754 och 1941: 320 skall
statsbidrag till redan inrättad högre kommunal skola ej utgå, om den ej
längre fyller ett behov, som står i skäligt förhållande till de av skolans verksamhet
föranledda kostnaderna.
Till kostnaderna för anskaffande av skolbyggnader för folkskoleväsendet
erhålla kommunerna statsbidrag, vars storlek är beroende på kommunernas
ekonomiska bärkraft m. m. och kan variera mellan 35 och 80 procent eller,
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 133.
där »synnerliga skäl» föreligga, mer än 80 procent. Även till förhyrande av
undervisningslokaler samt till anskaffande av tjänstebostäder för lärare
utgår statsbidrag.
Lärarna utbildas vid de statliga folk- och småskoleseminarierna samt avlönas
i enlighet med det särskilda avlöningsreglementet för folkskolan
(1948:437). Kommunernas kostnader för lärarnas kontantlöner täckas till
väsentlig del av statsbidrag. Av kommunernas utgifter i övrigt täckes likaledes
en stor del genom statsbidrag. Av sådana bidrag må nämnas bidrag till
skolhemsbyggnader och deras inredning, till inackordering av skolbarn i
skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem, till anordnande av skolskjutsar för
slcolpliktiga barn, till kostnaderna för tillhandahållande av fria läroböcker
m. m., till undervisningsmateriel och till anordnande av skolmåltider.
För att belysa relationen mellan statens och kommunernas utgifter för
folkskoleväsendet kan nämnas, att av de för budgetåret 1948/49 beräknade
sammanlagda kostnaderna för ändamålet, omkring 368 miljoner kronor,
inemot 200 miljoner kronor täcktes av statsmedel.
Skolkorn mission ens förslag.
Skolkommissionens organisationsförslag för skolväsendet1 innebär, att
folkskola och realskola sammanslås till en enhetsslcola, att en viss samordning
kommer till stånd mellan gymnasiet och enhetsskolan, i det att klass
9 g blir gemensam för båda skolformerna, varjämte i åtskilliga fall lokaler
och lärare torde komma att vara gemensamma, samt att en samordning
sker även mellan enhetsskolan och yrkesskolan dels genom klass 9 y och
dels därigenom att man för undervisningen i praktiska ämnen inom enhetsskolan
kommer att få användning för yrkesskolans lärare liksom omvänt,
varjämte även i fråga om lokaler en viss gemenskap mellan den nioåriga
skolan och yrkesskolan ibland kan komma att visa sig ändamålsenlig.
Denna samordning mellan olika skolformer har föranlett skolkommissionen
att undersöka möjligheterna att upphäva den nuvarande dualismen
stat-kommun, vilken ansetts försvåra en rationell samordning i fråga om
lärarnas tjänstgöring, lokalernas användning, inköp av materiel, skolsociala
åtgärder, arbetstider och måltidstimmar m. m. mellan olika skolformer. Av
de två vägar, som därvid erbjuda sig — nämligen antingen ett förstatligande
eller ett kommunaliserande av hela skolväsendet — har kommissionen
stannat för den sistnämnda. Mot ett förstatligande av hela skolväsendet
talar enligt kommissionen främst den omständigheten, att det lokala intresset
för skolan skulle slappna och att den administrativa apparaten skulle
behöva bli alltför omfattande. Genom en kommunalisering skulle de statliga
skolorna få del av det kommunala intresse, som på många håll varit
utomordentligt fruktbärande men som av naturliga skäl koncentrerats till
1 Se 1946 års skolkommissions betänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets
utveckling (SOU 1948:27).
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 133.
de kommunala skolformerna. Endast som kommunal kunde skolan vara en
medborgerlig angelägenhet av första rangen ute i kommunerna. Kommissionen
framhåller emellertid att detta förutsätter två ting. För det första
måste den föreslagna kommunaliseringen av skolväsendet verkligen åtföljas
av vidgade befogenheter för den lokala skolledningen, vars handhavande
av det kommunala skolväsendet för närvarande är omgärdat av alltför
många och detaljerade statliga bestämmelser. För det andra måste ett intimt
samarbete mellan skolstyrelse och facklig skolledning komma till stånd
på samma gång som en gräns måste dragas mellan den kommunala skolstyrelsens
och den fackliga skolledningens befogenheter. Rektorer, lärarkollegier
och de enskilda lärarna måste tillerkännas självständighet även
i förhållande till de kommunala skolorganen. »Undervisningens frihet måste
säkerställas.»
Det har emellertid ej varit kommissionens mening, att en över hela linjen
genomförd kommunal organisation av skolväsendet skulle innebära, att skolan
skulle helt frigöras från staten.
»Rätten att fastställa skolarbetets målsättning i stort och att fastställa
den yttre ramen för skolorganisationen måste alltfort ligga i statens hand.
Fn viss minimistandard för skolväsendet inom kommunerna måste föreskrivas.
Under den föreskrivna minimigränsen bör kommunerna inte få gå,
medan det däremot principiellt sett inte bör föreligga hinder för dem att
därutöver utbygga sitt skolväsen. Vidare bör det allmänna skolväsendet,
såsom även nu är fallet med dess kommunala sektor, fortfarande stå under
skolöverstyrelsens överinseende och vara underkastat statlig inspektion.
Såsom i det följande närmare kommer att utvecklas, bör arten av denna inspektion
förändras, men något uppgivande av själva grundprincipen, att
skolorna skall vara underkastade statlig inspektion, kan inte gärna ifrågasättas.
—
Skolväsendets kommunalisering gör ingalunda en central instans för hela
landets skolväsen överflödig. Fn sådan motiveras redan av det statliga intresset
av att den pedagogiska utvecklingen sker någorlunda jämnt över
hela landet. Att en råd befogenheter överflyttas från denna centrala instans
till de lokala myndigheterna innebär närmast, att den centrala instansen
befrias från vissa organisatoriska och detalj kontrollerande uppgifter och
därigenom får större möjligheter att göra skapande insatser på viktigare
och för central myndighet naturligare områden.» (S. 429.)
I anslutning härtill framhåller kommissionen, att statlig och kommunal
förvaltning av skolväsendet aldrig kan helt avgränsas från varandra. Gränsen
måste alltid vara flytande och kan förskjutas i den ena eller andra riktningen.
Vid fördelningen av uppgifterna mellan stat och kommun bör den
avgörande synpunkten vara den att byråkratism undvikes och att kommunerna
få så stor frihet och så stort ansvar, att skolfrågorna bli en central
medborgerlig angelägenhet inom kommunen.
Frågan om kommunaliseringen sammanhänger nära med problemet om
fördelningen av kostnaderna för skolväsendet. Skolväsendets förbättring
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 133.
medför stora utgiftsökningar för byggande av nya skolhus, anställande av
flera lärare o. s. v. Dessa ökade utgifter böra enligt kommissionens uppfattning
ej påläggas kommunerna, enär man då kan riskera ett minskat
intresse för och måhända ett motarbetande av hela reformen. Det vore
därför riktigast, att kostnaderna för skolväsendet så långt som möjligt överflyttades
på statsverket. Kommissionen har tänkt sig statsbidragssystemet
så utformat, att bidragen utgå automatiskt utan statlig prövning annat än
då fråga är om utgifter utöver ett visst minimiprogram. Inom detta minimiprogram
avses bestämmanderätten helt ligga hos kommunerna.
Remissyttranden.
På skolhåll har kommissionens förslag om kommunalisering av hela skolväsendet
mottagits mycket olika.1 De 49 folkskolestyrelser, som yttrat sig
om förslaget, ha samtliga tillstyrkt detsamma. Av de 20 folkskolinspektörer,
som yttrat sig därom, ha däremot endast 6 tillstyrkt, och av de 97 högre
skolor, som yttrat sig, ha endast 11 tillstyrkt, medan ytterligare 16 uttalat
vissa sympatier för förslaget. I de fall, då man motiverat sin anslutning till
kommissionens förslag om skolväsendets kommunalisering, har man talat om
en önskvärd decentralisering, varigenom kommunernas intresse för skolans
utveckling skulle öka, eller menat, att den nya skolan måste få en enhetlig
ledning, varvid kommunalisering av den nu statliga delen måste sägas vara
den enda framkomliga vägen. Åtminstone ett par av folkskolinspektörema
ha uttalat som sin uppfattning att det statliga inflytandet över skolväsendet
icke verkat hämmande och framhålla, att utvecklingen säkerligen icke
skulle ha skett så snabbt, om bestämmanderätten helt varit överlämnad åt
kommunerna. Dessa se många gånger icke tillräckligt vidsynt på skolfrågorna.
Inspektören i Stockholmstraktens inspektionsområde delar skolkommissionens
uppfattning, att viss ökad befogenhet att ge skolan form och innehåll
bör lämnas kommunerna, men anser dock, att kommissionen varit väl
optimistisk.
_ »Den som minns de många svåra missgrepp och försummelser, som under
tidigare epoker av stor kommunal frihet begåtts på många håll, är nog närmast
böjd för en viss moderation i kommissionens förslag. Statskontroll
torde bli nödvändig icke blott med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna
utan även för att garantera, att allt går rätt till. Huvudsaken är att
förhållandet mellan stat och kommun blir mindre bemängt med småfuttiga
kontrollföreskrifter. Ett välreglerat kontrollsystem med klara enkla föreskrifter
är ofta mindre irriterande än en kontroll, som först genom oklara
föreskrifter frestar till missbruk och sedan beivrar missbruken som brott.»
Även i ett antal yttranden från de högre skolorna påpekas, att kommunerna
icke överallt visat ett positiv intresse för skolväsendet, och många
1 Se SOU 1949:35, som’ innehåller skolöverstyrelsens utlåtande jämte sammanfattning av
vissa remissyttranden i övrigt.
9
Kungl. Maj:ts proposition m 133.
uttala farhagor för att det ej heller i framtiden skall bli så fruktbärande,
som kommissionen hoppats. Vidare framhålles faran för att skolväsendet
kan komma att behandlas högst olika i olika kommuner och att skolor i
kommuner med liten ekonomisk bärkraft skola komma i missgynnad ställning.
Högre allmänna läroverket i Uppsala vänder sig mot kommissionens uttalande,
att skolan endast som kommunal kan vara »en medborgerlig angelägenhet
av första rangen».
»Det har skolan alltid varit och kommer alltid att vara, helt enkelt därför,
att medborgarnas barn gå i skolan. Ett mera konstlat uppammande av
intresset för skolan bör undvikas.»
Samma läroverk betvivlar, att en kommunal administration skulle bli
smidigare än en statlig och att byråkratismen skulle minskas.
»Byråkratismen kan frodas överallt, även inom kommunernas styrelse.
Byråkratismen beror främst på förhållandet mellan överordnade och underordnade
och naturligtvis på de enskilda ämbetsmännens sätt att handla.
Decentralisation och kommunalisering utgöra därför ingalunda någon garanti
för minskad byråkratism.»
Med styrka framhålles i många yttranden risken för att lärarna skola bli
ofria och osjälvständiga gentemot inflytelserika lokala intressen och beroende
av »tillfälliga kastvindar inom den kommunala opinionen».
Lektorernas förening kan icke finna kommissionens skäl för skolväsendets
kommunalisering övertygande. Föreningen är även orolig för att förslaget
kan komma att innebära en politisering av skolans ledning:
»Att i de större städerna med deras mer betydande resurser åtskilligt
verkligt intresse för skolans, undervisningens och lärarnas frihet skulle kunna
mobiliseras, kan vara möjligt, men för det övervägande flertalet av landets
kommuner är det att befara, att resultatet blir en dragkamp mellan
den kommunala skolstyrelsen och skolans fackliga ledning, som blir till föga
båtnad för skolan.
Föreningen vill dessutom framhålla, att om den föreslagna skolstyrelsen
utrustas med de befogenheter, som SK föreslår, man kan förvänta, att val
av skolstyrelsemedlemmar, som förrättas av kommunens beslutande myndighet,
kommer att äga rum efter partipolitiska riktlinjer, som numera
merendels sker vid val till betydande kommunala nämnder och styrelser.
En sådan politisering av skolans ledning vore ytterst olycklig; föreningen
tvekar för sin del icke att beteckna den som en av de största faror, som
hittills hotat svenskt skolväsen.»
Allmänna adjunktsföreningen kan ej inse, att inte de fördelar, som kommissionen
velat vinna med en kommunal skola med visst statligt inflytande,
lika bra skulle kunna nås genom en statlig skola med visst kommunalt inflytande.
Föreningen föreslår, att spörsmålet löses på sistnämnda sätt. Det
förefaller ej troligt, att det lokala intresset för skolans sak slappnar, då en
kommunal mellanskola ombildas till statlig realskola, och man torde väl
10
Kungl. Maj ds ''proposition nr 133.
kunna hävda, att läroverket i t. ex. någon av de gamla gymnasiestäderna
i viss mån står i centrum för stadens intresse. Under alla omständigheter
hävdar föreningen, att gymnasiets och realskolans lärare böra behålla sin
ställning som statstjänstemän.
Även läroverkslärarnas riksförbund föreslår, att hela skolväsendet förstatligas,
men anser dessutom att det kommunala inflytandet bör stärkas
så, att skolan »kommer att framstå som ett centralt kommunalt intresse».
Värdet av anordningar, som verka i sådan riktning, kan knappast överskattas.
Detta lokala inflytande får dock ej utformas så, att lärarnas självständighet
kommer i fara. Läraren måste erhålla en fullt fri och självständig
ställning bland annat gentemot de personer, som å ena sidan ha en inflytelserik
ställning i kommunen, och å andra sidan äro föräldrar till för
teoretiska studier obekväma barn. — Sveriges yngre läroverlcslärares förening
finner en decentralisering av enhetsskolan i vissa avseenden berättigad
och uttalar särskilt, så när som på ett par viktiga förbehåll, sin uppskattning
av den stora frihet, som i många hänseenden därvid lämnas skolans
lokala ledning, både i frågor av organisatorisk och pedagogisk natur.
Sveriges överlärarförbund tillstyrker oreserverat förslaget om kommunalisering
av skolväsendet och ett statsbidragssystem, som lägger så mycket
som möjligt av kostnaderna på statsverket, medan användandet av anslaget
så långt som möjligt anförtros åt kommunerna. En sådan befogenhet skulle
för kommunerna innebära en avsevärd lättnad och arbetsbesparing. De
skulle befrias från det nuvarande systemet med en mängd detaljuppgifter
utan verklig ekonomisk betydelse för erhållande av statsbidrag, och en icke
obetydlig arbetsbesparing skulle likaså vinnas för statens kontrollerande
myndigheter. — Städernas folkskolinspektörsförbund räknar med, att kommunaliseringen
skall öka kommunernas intresse för skolans angelägenheter.
Särskilt tillfredsställande är skolkommissionens strävan att befria kommunerna
från den »olustbetonade detaljkontroll», som f. n. kännetecknar skolväsendets
administration.
Svenska folkskollärarinneförbundet finner många skäl tala för en utveckling
mot ökad kommunalisering, även om förbundet inte saknar erfarenheter,
som kommit skolkommissionens tilltro till kommunernas positiva intresse
och förståelse för skolan att framstå såsom väl optimistisk. Garantier
böra skapas för att kommunerna skola hålla en viss standard på sitt skolväsen.
— Även Sveriges småskollärarinneförbund finner anledning till viss
tveksamhet. »I många skoldistrikt har nämligen framåtskridandet gått
mycket sakta.»
Skolöverstyrelsen anser för egen del ett förstatligande av folkskoleväsendet
icke kunna ifrågasättas med hänsyn bland annat till att den administrativa
apparaten skulle bli alltför omfattande. Då den nya enhetsskolan
främst av praktiska skäl icke kan till en del vara kommunal och till en del
statlig, tillstyrker överstyrelsen, att enhetsskolan blir en helt kommunal
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 133.
skola, även om den på sina håll måste delvis vara för flera kommuner gemensam.
Detta överstyrelsens ståndpunktstagande förutsätter dock uttryckligen,
att objektiva grunder för lärartillsättningen garanteras. Frågan
om gymnasiets kommunalisering finner överstyrelsen böra tills vidare anstå
med hänsyn till oklarheten beträffande dess framtida organisation och till
att varje gymnasium i regel betjänar flera kommuner.
Överstyrelsen kan icke biträda skolkommissionens uttalande om att statsbidragssystemet
bör utformas så, att »bidragen utgå automatiskt». Däremot
finner överstyrelsen angeläget att ett så enkelt bidragssystem som möjligt
tillskapas. Utredning härom pågår redan vad folkskoleväsendet beträffar.
I vilken omfattning kostnaderna för skolväsendet skola bestridas av statsverket
bör närmare övervägas. Därvid bör beaktas, att kommunernas omvårdnad
om skolväsendet säkerligen icke blir lidande på att de enskilda
kommunerna även ha ekonomiskt ansvar för skolväsendet.
I detta sammanhang har överstyrelsen understrukit vikten av att även
den framtida helt kommunaliserade skolan står under statlig kontroll. Den
kontrollerande och initiativtagande verksamhet, som utövats av statens
folkskolinspektörer, har i hög grad bidragit till den utveckling i både organisatoriskt
och pedagogiskt hänseende, som ägt rum inom folkskolan.
Överstyrelsen för yrkesutbildning förutsätter, att de tekniska läroverken
även i fortsättningen skola vara statliga och med en från övriga skolor fristående
lokal styrelse och ledning. Den organisation, som dessa läroverk nu
ha med ett för hela landet planlagt system av speciella linjer, kan icke utan
stor våda sönderbrytas genom kommunal anknytning i någon form, som
väsentligt skiljer sig från den nuvarande.
Kammarkollegiet har först ställt sig frågan, om nioårig skola skall kunna
uppehållas i de skilda kommunerna i den utsträckning, som skolkommissionen
räknat med.
»Kommissionen utgår från att för en nioårig skola av den karaktär det
här är fråga om erfordras ett befolkningsunderlag av 2 500 å 3 000 personer
(s. 54). Om man utgår från att födelsetalet enligt erfarenheterna under de
senaste åren håller sig omkring 20 °/oo av befolkningen och att av de varje
år födda vid det nionde skolårets inträde kvarleva cirka 95 procent, skulle
en kommun behöva ha ett folkmängdsunderlag av 4 000 å 4 500 personer för
att med normal lärjungebesättning, 25 ä 30 elever per linje, uppehålla den i
tre linjer delade avslutningsklassen i enhetsskolan (9 g, 9 y och 9 a). Det synes
icke ekonomiskt och med hänsyn till lärarrekryteringen försvarligt att
räkna med mindre elevtal per klassavdelning än 25. Enligt riktlinjerna för
den allmänna kommunregleringen kan man i regel icke ställa högre krav på
folkmängdsunderlag i en kommun än 3 000 (jfr kungl. prop. 236/1946 s. 63).
En granskning av de utav länsstyrelserna avgivna förslagen till ny kommunindelning
i de av dessa berörda 22 länen visar, att av de 1 028 kommuner,
städerna inberäknade, som efter genomförande av länsstyrelsernas förslag
skulle kvarstå, får ungefär en tredjedel en folkmängd understigande 3 000
personer, omkring 43 procent erhåller en folkmängd av 3 500 och därunder
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 133.
samt mer än hälften, cirka 55 procent, en folkmängd av mindre än 4 000.
Bland dessa kommungrupper finnas åtskilliga kommuner där folkmängden
befinner sig i starkt sjunkande. Icke ens hälften av kommunerna kommer
därför att ha den för uppehållande av nionde klassen erforderliga folkmängden.
»
Kollegiet finner med hänsyn till det anförda tveksamt, om man skall
förbehålla kommunerna enbart små- och mellanskolestadierna, för vilket
syntes fordras ett folkmängdsunderlag av 2 000 ä 2 500 invånare i varje
kommun — och ställa realskolestadiet under statlig förvaltning eller om
man bör godtaga kommissionens förslag. Även om kollegiet icke funnit de
av kommissionen åberopade skälen mot en statlig administration starka,
har kollegiet likväl med hänsyn till sammanhanget mellan mellanskole- och
realskolestadierna ansett det kommunala alternativet vara att föredraga.
Däremot anser kollegiet på närmare anförda skäl att gymnasiet alltjämt
bör stå under statlig förvaltning.
Statskontoret har icke velat bestrida, att goda skäl kunna anföras för
skolkommissionens förslag att kommunalisera skolväsendet, men finner,
att kommissionen med alltför lätt hand gått förbi de praktiska svårigheter,
som följa därav. En av dessa svårigheter gäller överförandet till kommunal
tjänst av statsläroverkens tusentals ordinarie lärare, vilka icke kunna
uppsägas. Mot de berörda lärarnas vilja lär, framhåller statskontoret, en
dylik överföring icke lagligen kunna genomföras.
Av länsstyrelserna och domkapitlen ha flertalet antingen tillstyrkt en
kommunalisering av hela skolväsendet eller ej framställt erinran mot förslaget
härom. Länsstyrelsen i Växjö och domkapitlet i Härnösand ha dock
yppat tvekan om kommunaliseringen även bör avse gymnasiet och ansett
avgörandet härutinnan böra tills vidare anstå.
Även överståthållarämbetet har ställt sig positivt till förslaget och funnit
det tilltalande med en dylik kommunal förankring och decentralisation, varigenom
det kan vara möjligt att få fram ett alltmer utbrett och fördjupat
intresse runt om i bygderna och åstadkomma fruktbärande samverkan
mellan skolans myndigheter och befolkningen.
I några yttranden har betonats, att en kommunalisering av skolväsendet
måste kombineras med en sådan ledning och kontroll från statens sida,
att en viss minimistandard å skolväsendet inom kommunerna garanteras.
Mot kommunaliseringsförslaget ha länsstyrelserna i Jönköping, Karlskrona,
Uppsala och Visby anfört vissa betänkligheter. Sålunda skriver länsstyrelsen
i Jönköping:
»Gentemot skolkommissionens förslag om kommunalisering av skolväsendet
kunna vissa betänkligheter resas. Förslaget innebär, bland annat,
en decentralisering av skolväsendet, varigenom skolan skulle garanteras
större frihet. Denna frihet kan emellertid bli illusorisk, därest de kommunala
myndigheterna erhålla alltför stor möjlighet att ingripa på skolans
verksamhetsområde. Konsekvenserna härav skulle kunna bliva särskilt be
-
13
Kungl. Maj ds proposition nr 133.
tänkliga, om garantier saknas för att den lokala skolmyndigheten alltid
kommer att besitta den sakliga kompetens, som erfordras för handhavande
av de uppgifter som äro förenade med realskolan och gymnasiet. Därest
emellertid lärarkåren i sin yrkesutövning tillförsäkras självständighet i
förhållande till den lokala skolmyndigheten samt denna myndighet gives
lämplig sammansättning, framförallt med hänsyn till kompetensen, synas
betänkligheterna mot ett genomförande av skolkommissionens ifrågavarande
förslag, vilket ur andra synpunkter måhända kan anses lämpligt och
även önskvärt, böra få vika.»
Länsstyrelsen i Uppsala framhåller, att den statliga regin måste anses
vara en garanti för den enhetlighet och likformighet, som blir mer och mer
nödvändig ju högre upp i skolan man kommer, och att staten i varje fall
bör vara representerad i styrelserna för realskolor och gymnasier. Enligt
länsstyrelsens i Visby mening böra statens mycket stora bidrag till kostnaderna
för skolväsendet medföra, att kommunerna endast i mycket begränsad
utsträckning lämnas frihet att utforma sitt skolväsen.
Av de få länsstyrelser, som uttalat sig i frågan om fördelningen av kostnaderna
mellan staten och kommunerna, har länsstyrelsen i Karlstad icke
funnit något i princip att erinra mot att statsbidragen utgå automatiskt
och att bestämmanderätten inom ramen för ett visst minimiprogram anförtros
kommunen. Länsstyrelsen har framhållit såsom angeläget, att det
medgivande från statens sida, som skulle erfordras för åtgärder utöver
nämnda minimiprogram, icke omgärdas med så snäva och detaljerade villkor,
att den kommunala bestämmanderätten göres illusorisk.
Överståthållarämbetet uttalar, att det knappast kan anses lyckligt om
den, som har att besluta om ett utlägg, icke har att vidkännas åtminstone
något av kostnaden därför. Enligt ämbetets mening må därför statsverket
väl åtaga sig huvudbördan av kostnaderna för skolväsendet men å andra
sidan kommunerna städse ha att stå för någon del, större eller mindre, med
avvägning efter vad som må prövas lämpligt och skäligt.
Länsstyrelsen i Vänersborg framhåller som angeläget, att kommande
statsbidragsbestämmelser avfattas så, att tillämpningen av desamma icke
onödigtvis försvåras.
Länsstyrelsen i Umeå har utförligt redogjort för sin uppfattning i statsbidragsfrågan.
Länsstyrelsen anser, att ett genomförande av skolprogrammet
kräver en differentiering av statsbidraget efter kommunernas bärkraft.
Till de ekonomiskt svagaste kommunerna bör statsbidrag utgå med
hela kostnaden. Eljest är det helt uteslutet, att landsbygden överlag kan
bli delaktig av den utveckling som skolprogrammet syftar till. Länsstyrelsen
har därvid pekat på vissa för Västerbottens län aktuella förhållanden,
såsom de långa avstånden, den spridda bebyggelsen, det relativt ringa
skatteunderlaget i landsbygdskommunerna m. m. Länsstyrelsen understryker
att statsbidragen böra utgå automatiskt. Staten bör, när det gäller
förverkligandet av minimiprogrammet, visa generositet. Endast om de kom
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 133.
munala skolstyrelserna icke behöva befara för mycken kontroll och förmånga
detalj föreskrifter i fråga om medelsanvändningen, torde man kunna
förvänta det initiativ och den arbetshåg hos skolstyrelserna, som kommissionens
förslag syftar till.
En uppdelning i statsbidragshänseende i tre grupper av åtgärderna på
skolväsendets område förordas av folkskoledirektionen i Stockholm: 1) obligatoriska
åtgärder, till vilka statsbidrag automatiskt utgår, 2) en frivillig
utbyggnad av skolväsendet inom en angiven ram, i huvudsak motsvarande
den nuvarande standarden i de mera välutrustade skoldistrikten; statsbidrag
bör utgå automatiskt även härtill, 3) för skolväsendets reformering
erforderlig experimentverksamhet, beträffande vilken frågan om statsbidrag
får göras beroende av prövning genom statlig myndighet.
Stockholms stads kammarkontor betonar, att en förutsättning för kommunaliseringen
av skolväsendet som helhet bör vara, att därmed också,
följa vidgade befogenheter för den lokala skolledningen. Huruvida härmed
låter sig förena den staten förbehållna rätten såväl att fastställa skolarbetets
mål i stort och den yttre ramen för skolorganisationen som att utöva
inspektion över skolorna, synes kunna bli föremål för tveksamhet. Å andra,
sidan kan det måhända befaras, framhåller kammarkontoret vidare, att
ett eftergivande av dessa villkor från statens sida kunde äventyra en nödvändig
enhetlighet inom skolorna i landets olika delar. Kammarkontoret
kommer därefter in på frågan om kostnadsfördelningen mellan staten och
kommunerna och menar, att det av kommissionen skisserade statsbidragssystemet
kan bli ogynnsamt för Stockholms vidkommande.
»Tanken att med statsmedel skola utan vidare bestridas allenast de kostnader,
som motsvara en skolorganisation enligt ett för samtliga kommuner
gemensamt minimiprogram, alltså alldeles oberoende av om det gäller landsbygd
eller städer, små eller stora städer, synes innebära risk för att Stockholm
kommer att få påtaga sig en proportionellt sett mycket stor del av
kostnaderna för skolväsendet. Det torde nämligen få anses självfallet, att
det minimum, som skall krävas i alla kommuner, stora och små, icke kan
sättas högre, än att skolväsendet i huvudstaden måste utbyggas långt därutöver.
Eftersom en prövning skall ske, i vilken omfattning statsbidrag
skall utgå för kostnader utöver minimiprogrammet, har man anledning befara
dels att till följd härav en del — och sannolikt en ej obetydlig del — av
kostnaderna för skolväsendet i Stockholm kommer att få uppbäras av den
efter proportionell grund utgående kommunalskatten i stället för av den
progressiva statsskatten, dels att med åberopande av skatteutjämningsbehovet
en viss njugghet kan komma att visas vid utmätande av de ickeautomatiska
statsbidragen till Stockholm.»
Landskommunernas förhund förutsätter, att kommunerna skola svara
för en rimlig del av kostnaderna för reformens genomförande, men med hänsyn
till beskattningsföremålens ojämna fördelning torde redan nu i åtskilliga
fall den övre gränsen för kommunernas möjligheter att bära skolutgifter
vara nådd.
15
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 133.
»För dylika kommuners vidkommande måste en förutsättning för reformens
genomförbarhet vara att staten ikläder sig huvudparten av de nya
kostnaderna. Det säger sig självt, att utgifterna för enhetsskolan — räknat
såväl per elev som per skattekrona — måste bli betydligt högre i flertalet
landskommuner än i städerna. Statsbidraget måste så konstrueras, att den
kommunala utdebiteringen för enhetsskolan kommer att motsvara ungefärligen
samma belopp per skattekrona i hela landet. Här möta problem av
stor räckvidd och av svårbemästrat slag. I den mån dessa problem icke bli
tillfredsställande lösta genom det förslag till nya statsbidragsgrunder, som
väntas bli framlagt av 1945 års folkskolesakkunniga, måste de snarast upptagas
till särskild behandling.»
Svenska stadsförbundet har helt anslutit sig till skolkommissionens förslag
och synpunkter.
Departementschefen.
I den proposition angående riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling,
som nyligen förelagts riksdagen, har föreslagits, att åtgärder skola
vidtagas för att införa en på nioårig allmän skolplikt grundad enhetsskola,
avsedd att ersätta bland annat nuvarande folkskola och realskola. Till ett
treårigt småskolestadium och ett treårigt mellanskolestadium skulle i enhetsskolan
fogas ett likaledes treårigt realskolestadium.
Folkskolan är en kommunal skolform, realskolan i alldeles övervägande
grad en statlig. Enhetsskolan är avsedd att bli en syntes av båda. Frågan
blir då, om denna nya skolform skall utformas såsom statlig eller kommunal;
i det senare fallet förutsättes statsbidrag utgå till en avsevärd del av
kostnaderna.
Skolkommissionen har valt det senare alternativet och således föreslagit,
att enhetsskolan skall bli kommunal och åtnjuta statsunderstöd. För egen
del ansluter jag mig utan tvekan till detta förslag, vilket, såvitt jag kan bedöma
saken, är det ur praktisk synpunkt enda möjliga alternativet. Bygger
man ut den kommunala folkskolan med ett realskolestadium till en enhetsskola,
synes det tämligen självfallet, att även sistnämnda del av skolan
bör vara kommunal. Lika självklar ter sig visserligen ej denna slutsats beträffande
de kommuner, där statliga realskolor nu finnas och där det sålunda
ej är fråga om en påbyggnad utan om en sammansmältningsprocess.
Även dessa realskolor böra emellertid enligt min mening successivt inarbetas
i enhetsskolan och få kommunal karaktär. Det förefaller mig icke
tänkbart att låta enhetsskolans realskolestadium bli kommunalt i vissa kommuner
och statligt i en annan. Enhetsskolan bör över hela linjen få samma
ställning, eljest skulle enhetligheten snart gå förlorad. Tanken att förstatliga
skolväsendet faller enligt min mening på sin egen orimlighet. En förstatligad
skola förutsätter en utomordentligt omfattande och dyrbar administrativ
apparat. Redan av denna anledning synes det naturligt, att
enhetsskolan i administrativt hänseende utformas såsom en statsunder
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 133.
stödd kommunal skola. Därtill kommer, att ett förstatligande kan befaras
förkväva det kommunala initiativet och den ansvarskänsla, som i stort sett
präglar skoldistriktens nuvarande inställning till skolväsendet. Blir enhetsskolan
däremot en kommunal angelägenhet med, såsom avsikten är, större
rörelsefrihet för kommunerna än för närvarande, kommer detta enligt min
övertygelse att bli till båtnad för skolväsendet genom det större intresse och
den ökade känsla av gemensamt ansvar, som kan förväntas.
Kommunaliseringen av redan existerande realskolor är givetvis en fråga
på längre sikt; på de flesta orter torde de ännu under lång tid komma att
bibehålla sin nuvarande organisation och ställning. Det är givet att vissa
problem en gång komma att möta vid skolornas avveckling. Statskontoret
har pekat på ett, nämligen hur man skall göra med alla de ordinarie lärare,
som nu finnas vid de statliga realskolorna och vilka enligt gällande bestämmelser
ej kunna utan vidare överföras till kommunal tjänst. Därest under
den långa övergångstid, varom här är fråga, en lönereglering skulle komma,
till stånd för lärare vid de statliga skolorna, kan måhända frågan lösas i
samband därmed. Man kan vidare undersöka möjligheterna att vid kommande
lärarutnämningar vid dessa skolor föreskriva förflyttningsskyldighet
till kommunala skolor.
Den omständigheten, att realskolestadiet även efter kommunindelningsreformens
genomförande på sina håll kan behöva göras gemensamt för två
eller flera kommuner, synes icke gärna kunna rubba grundsatsen om enhetsskolan
som en kommunal skolform. I detta sammanhang vill jag framhålla,
att det förefaller mig, som om kammarkollegiet ställer för stora anspråk på
folkmängdsunderlaget i kommunerna för uppehållande av en enhetsskola
omfattande alla tre stadierna. Att som kammarkollegiet räkna med så högt
lärjungeantal som 25 å 30 elever per linje såsom minimum för klass 9 synes
icke erforderligt; det kan icke ens tagas för givet, att alla tre linjerna av
denna klass överallt skola visa sig behövliga. Enligt min mening bör en
folkmängd av 2 500 invånare i ett skoldistrikt vara tillräcklig som underlag
för en enhetsskola; på sina håll kan det måhända vara befogat att gå ned
till 2 000 invånare. Först när man kommer under detta tal, komma svårigheter
att tillstöta, vilka emellertid delvis torde kunna elimineras genom viss
samundervisning på realskolestadiet.
Inom ecklesiastikdepartementet föreligga för närvarande några framställningar
om förstatligande av kommunala mellanskolor. Det är här fråga om
skolor, som erkänts såsom kommunala mellanskolor efter år 1943 och sålunda
ej tillhöra den grupp kommunala mellanskolor, som enligt riksdagens
beslut successivt förstatligats från och med budgetåret 1944/45. Detta förstatligande
har numera framskridit så långt, att endast en skola, den i
Skoghall, alltjämt i sin helhet är kommunal. I fråga om denna skola och de
senare tillkomna kommunala mellanskolor, som ej omfattas av riksdagens
förenämnda beslut, synas eventuella önskemål om förstatligande i nuvarande
läge icke lämpligen böra föranleda någon åtgärd.
17
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 133.
En kommunalisering av skolväsendet bör givetvis ej medföra, att den
statliga kontrollen slopas. Detta har ej heller skolkommissionen tänkt sig.
De stora utgifter, som staten får vidkännas för skolväsendet, och angelägenheten
av en viss grad av enhetlighet inom skolorna i landets olika delar,
göra alltjämt ett statligt inflytande motiverat. Detta har otvivelaktigt i
flera hänseenden varit till gagn för skolan. Jag är i detta sammanhang angelägen
att framhålla det förtjänstfulla arbete på skolväsendets utveckling,
som nedlagts av statens folkskolinspektörer. Den rådgivande och initiativtagande
verksamhet, som dessa under ofta ogynnsamma yttre förhållanden
utövat, är värd allt erkännande.
I flera remissyttranden har fragan om enhetsskolans kommunalisering
sammankopplats med frågan om tillsättningen av lärare vid denna. Jag
återkommer i det följande till detta spörsmål men vill redan här framhålla,
att enhetsskolans kommunalisering icke i och för sig med nödvändighet
synes behöva medföra en lärartillsättning i kommunal regi.
Beträffande gymnasiet ter sig en kommunalisering icke lika självfallen
som beträffande realskolan. Gymnasiet knyter ej så direkt an till den kommunala
folkskolan som realskolan gör och det kommer givetvis i vida större
omfattning än denna att bli en för flera kommuner gemensam angelägenhet.
Av stor betydelse är givetvis även utformningen av gymnasiets framtida
organisation. Sasom framgar av propositionen nr 70 har jag icke ansett möjligt
att nu taga slutlig ställning till detta problem. För att närmast sörja för
gymnasieutbildningen för de ungdomar, som komma från den nuvarande
realskolan, har jag föreslagit en provisorisk gymnasiereform, byggd på denna
realskolas grund. Nu anförda omständigheter tala för att avgörandet av
frågan om en eventuell kommunalisering av gymnasiet ställes på framtiden.
Med hänsyn till det särskilda system, som bär upp den tekniska läroverksorganisationen,
synes en kommunalisering av dessa läroanstalter knappast
böra ifrågasättas.
Med spörsmålet om statlig eller kommunal skola sammanhänger frågan
om fördelningen mellan staten och kommunerna av kostnaderna för skolväsendet.
Skolkommissionen har här endast helt allmänt uttalat, att dessa
kostnader böra så långt som möjligt åvila statsverket och att statens bidragbör
utgå automatiskt utan närmare statlig prövning, så länge skolväsendet
hålles inom ramen för en av staten angiven minimistandard. Först i fråga
om utgifter därutöver bör bidragsrätten närmare prövas.
Kostnadsfördelningen är ett mycket invecklat problem, som det icke är
möjligt att utan föregående noggrann utredning taga ställning till. Hur
mycket staten å ena och kommunerna å andra sidan böra svara för och
om staten ens kan påtaga sig hela merkostnaden för skolreformen äro frågor,
som jag icke nu kan besvara. Jag kan endast rent allmänt framhålla,
att jag finner det önskvärt, att staten kan ikläda sig huvudparten av kostnaderna,
Detta synes angeläget för att ej bristande ekonomiska förutsätt
2
— Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr ISS.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 133.
ningar på sina håll skola hindra eller försena reformens genomförande.
Ifråga om nuvarande kommunala mellanskolor — särskilt de med stort antal
lärjungar från andra kommuner — kan det mahända övervägas att
under övergångstiden genom ökade msatser från statens sida minska kom
munernas utgifter för dessa läroanstalter.
Jag kan helt ansluta mig till det från flera håll framförda önskemålet, att
statsbidragssystemet erhåller en så enkel och lättillämpad utformning som
möjligt. Att det är möjligt att åstadkomma ett dylikt system torde belysas
av vissa under senare år tillkomna statsbidrag, sasom till skolmåltider, fria
läroböcker m. in. och undervisningsmateriel. Det må även erinras om det
förslag till förenklat rekvisitions- och granskningsförfarande beträffande
vissa statsbidrag till folkskoleväsendet, som förra året avgivits av 1945 ars
folkskolesakkunniga (SOU 1949:40).
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 mars 1949 ha tillkallats
särskilda sakkunniga (den s. k. allmänna statsbidragsutredningen) för att
utreda statsbidragssystemet i dess helhet och att därvid uppdraga allmänna
riktlinjer för systemets utformning för skilda slag av statsunderstödd verksamhet.
Resultatet av denna utredning torde böra avvaktas. Med hänsyn
till den tänkta ordningen för skolreformens genomförande torde en lösning
av statsbidragsfrågan ej vara överhängande. Endast för försöksdistriktens
del torde den aktualiseras relativt snart men får då lösas genom provisoriska
bestämmelser. En dylik provisorisk bestämmelse bör bland annat bli,
att statsbidrag till uppförande av byggnader för enhetsskolor må utgå i enlighet
med nu gällande bidragsbestämmelser i fråga om folkskolebyggnader.
2. Centrala och regionala skolmyndigheter.
Nuvarande förhållanden m. in.
Det allmänna, icke yrkesbetonade skolväsendets centrala instans är skolöverstyrelsen.
Redan med nuvarande skolorganisation har en omorganisation
av detta ämbetsverk befunnits önskvärd, och med stöd av Kungl.
Maj :ts bemyndigande har jag den 18 juni 1949 tillkallat särskilda sakkunniga
för att utreda denna fråga. Det må här erinras om att en åtgärd av
principiell betydelse med avseende å överstyrelsens organisation vidtagits
i och med att Kungl. Maj:t år 1947, efter förslag av skolkommissionen, förordnat
lekmannarepresentanter såsom ledamöter i överstyrelsen med vissa
begränsade uppgifter.
Förutom denna centrala instans finnas för folkskoleväsendet regionala
myndigheter (s.k. mellaninstanser), nämligen statens folkskolinspektörer,
länsstyrelserna och domkapitlen. Länsstyrelsernas uppgift är huvudsakligen
kameral, i det att de handha utanordnandet av statsbidrag till folkskoleväsendet.
Enahanda uppgift ha länsstyrelserna beträffande det högre kommunala
skolväsendet. De verkställa även utbetalningar av vissa anslag till
statsläroverken.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 133.
Domkapitlen erhöllo genom 1842 års folkskolestadga mycket betydelsefulla
uppgifter i fråga om skolväsendet, varefter utvecklingen medfört att
de fått befattning med åtskilliga nya folkskoleärenden. Förutom det i folkskolestadgan
inskrivna allmänna åliggandet »att hava en sorgfällig uppsikt
över anstalterna för folkundervisningen samt vaka över deras ledning och
utveckling till uppfyllande av deras viktiga bestämmelse» ha domkapitlen
bland annat att pröva och avgöra besvär över lärares tillsättning, att godkänna
organisationsplaner, att handlägga frågor om förening av lärartjänst
med organist- eller klockarsyssla, om förflyttning av lärare inom skoldistrikt
vid omorganisation av skolväsendet m. m. Sedan år 1936 har inom
domkapitlen funnits särskild sakkunskap i fråga om folkskoleväsendet, i
det att en av ledamöterna skall representera detta område.
Folkskolinspektionen härstammar från beslut av 1859/60 års riksdag. Antalet
inspektörer är nu 52, varjämte för ledningen av nomadskolväsendet
finnes en statens nomadskolinspektör. Folkskolinspektörerna äro direkt underställda
skolöverstyrelsen och deras befogenheter framgå av den genom
kungörelsen 1914: 489 utfärdade instruktionen.
Frågan om en omorganisation av mellaninstansväsendet har sedan länge
varit aktuell. Efter av Kungl. Maj:t erhållet uppdrag ha 1945 års folkskolesakkunniga
den 16 juni 1948 avlämnat betänkande och förslag angående
nya mellaninstanser för folkskoleväsendet (SOU 1948: 28). De sakkunnigas
förslag innebär i huvudsak,
att en ny mellanmstans, kallad skoldirektion, inrättas för visst område,
kallat skoldirektionsområde, vilket sammanfaller med det nuvarande inspektionsområdet,
att skoldirektionen skall besta av fem ledamöter: tre lekmän, varav en
skall vara ordförande, och två fackmän, varav den ene utgöres av folkskolmspektören,
vilken som regel skall vara föredragande i skoldirektionen och
benämnas statens skoldirektör,
att till skoldirektionerna skola överföras dels samtliga folkskolärenden,
som nu handläggas av domkapitlen — med undantag av besvärsärenden’
vissa tjansteföremngsärenden samt sådana ärenden, som kunna decentraliseras
till de lokala skolmyndigheterna — dels ock vissa ärenden, som nu handläggas
av skolöverstyrelsen, främst sådana som avse organisationsplaner,
skolskjutsanordningar, bestämmande av antalet icke-ordinarie lärartjänster
(i vissa fall), fastställande av instruktion för distriktsöverlärare m. fl.,
att skoldirektionerna därjämte skola vara huvudmän för sådana lärartjänster,
som iiro gemensamma för flera skoldistrikt, t. ex. övningslärar- och
reservvikarietjänster, utöva den disciplinära myndigheten över folk- och
tortsättmngsskolans lärare samt slutligen erhålla vissa uppgifter som distriktsstyrelse,
att skolöverstyrelsen och länsstyrelserna inträda
folkskoleväsendet,
som besvärsinstanser för
att skoldirektören skall handlägga i huvudsak samma ärenden
ankomma på folkskolinspektören,
som nu
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 133.
samt att för skoldirektionen och skoldirektören skall upprättas ett gemensamt
kansli, vars chef skoldirektören skall vara med biträde av en heltidsanställd
direktionssekreterare med placering till en början i Cg 22.
Den av samhället ordnade grundläggande yrkesutbildningen (pa läilingsoch
yrkesskolstadiet) sorterar för närvarande under olika centrala instanser.
År 1944 överflyttades den centrala ledningen av yrkesundervisningen inom
industri, hantverk, handel och husligt arbete ävensom av viss utbildning för
sjöfolk från skolöverstyrelsen till ett nyinrättat ämbetsverk, överstyrelsen
för yrkesutbildning. Under skolöverstyrelsens inseende stå emellertid fortfarande
vissa yrkesbetonade undervisningsanstalter, nämligen yrkesbestämda
fortsättningsskolor och högre folkskolor, praktiska mellanskolor och realskolans
inbyggda praktiska linjer. Lantbruksstyrelsen utgör centralt ämbetsverk
för bland annat lantbruksskolor, lantmannaskolor, jordbrukets yrkesskolor
och lanthushållsskolor samt en ganska mångskiftande kursverksamhet
inom jordbruket m. m. Navigationsskolorna lyda under kommerskollegium,
och den lägre skogsundervisningen star i allmänhet under central ledning
av domänstyrelsen.
Något regionalt tillsynsorgan för yrkesutbildningen finnes icke. Länsstyrelsernas
befattning inskränker sig även beträffande denna del av undervisningen
i huvudsak till att utbetala statsunderstöd.
Skolkorn missionen.
Det framtida skolväsendet kommer att ställa den centrala skolledningen
inför nya uppgifter. Skolkommissionen har icke ansett det vara sin uppgift
att på denna punkt framlägga något organisationsförslag men kommissionen
har anfört följande allmänna synpunkter på skolöverstyrelsens ställning
inom framtidens skola.
»En ledande tankegång vid kommissionens utformning av förslaget till
skolreform har varit decentralisationen, varigenom befogenheter överflyttas
från den centrala instansen och större frihet medges den lokala skolledningen.
I vida mindre utsträckning än nu torde den centrala mstansen i framtiden
behöva ta befattning med skolväsendets detaljproblem. Skolöverstyrelsen
får därigenom möjlighet att syssla med andra, för eu central instans
naturligare uppgifter. ..
I ett tidigare sammanhang har betonats, att en av skolreformens viktigaste
mål är att göra det svenska skolväsendet progressivt, dynamiskt. Da
framstegen på det pedagogiska området i första rummet åstadkommits av
skolans fältarbetare, har skolkommissionen ansett, att den främsta garantin
för ett effektivt framstegsarbete på det pedagogiska området är vidsträckt
frihet för den lokala skolledningen och för lärarna att efter egna idéer och
erfarenheter utforma skolans liv. Skolväsendets centrala instans får härigenom
en ny ställning: vid sidan av de statiskt-administrativa och kontrollerande
uppgifterna får de experimentella och nyskapande stor betydelse.
Den centrala instansen har sin givna och betydelsefulla roll i fram
-
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 133.
stegsarbetet. I fjärde kapitlet bär de nya uppgifterna fixerats: en inspektionsverksamhet
av i första rummet rådgivande och stimulerande karaktär,
ledandet av den statliga, mer systematiskt lagda försöksverksamheten, samordnandet
av det svenska skollivet med den in- och utländska pedagogiska
forskningen och dess resultat, observation och publicering av de nya pedagogiska
rönen inom det svenska skolväsendet. För detta arbete bör skolöverstyrelsen
få till sitt förfogande tillräckliga hjälpmedel: den statistiska
avdelningen bör erhålla större resurser, det pedagogiska biblioteket bör
kraftigt utvidgas, så att det blir möjligt att där följa det utländska skolväsendets
omdaning och den pedagogiska forskningens utveckling och rön,
det psykologisk-pedagogiska institutet bör förses med en pedagogisk-psykologisk
forskningsinstitution, som vid den centrala skolinstansens sida kunde
stå till tjänst vid utprovandet av nya pedagogiska idéer, och överstyrelsen
bör få möjlighet att genom publikationer informera skolstyrelser och lärarkårer
om framstegsarbetet. Att överstyrelsens personaluppsättning genom
denna nyinriktning delvis måste bli en annan än nu, torde vara en följd av
det sagda.» (S. 431.)
Skolkommissionen har funnit klart, att den föreslagna förberedande yrkesutbildningen
inom enhetsskolans ram (klass 9 y) bör liksom enhetsskolan
i övrigt lyda under skolöverstyrelsen. Då emellertid överstyrelsen för
närvarande icke äger tillgång till erforderlig sakkunskap om och erfarenhet
av yrkesutbildning samt näringslivets och arbetsmarknadens förhållanden
in. m., har kommissionen ifrågasatt att inom skolöverstyrelsen skapa ett
organ för fortlöpande samarbete beträffande här berörda frågor mellan
överstyrelsen å ena sidan samt överstyrelsen för yrkesutbildning, lantbruksstyrelsen,
domänstyrelsen, näringslivets riksorganisationer m. fl. å andra
sidan. Det borde övervägas huruvida vederbörande fackmyndighet kunde
tillerkännas inspektionsrätt beträffande sådan förberedande yrkesutbildning,
som berör dess verksamhetsområde.
Beträffande skolans mellaninstanser torde en liknande nyinriktning som
för skolöverstyrelsen bli nödvändig, framhåller skolkommissionen. Det av
1945 års folkskolesakkunniga framlagda förslaget avser de nu aktuella problemen,
men i det framtida skolväsendet torde mellaninstanserna böra erhålla
en annan ställning än i det nuvarande. Kommissionen, som kommer
att senare framlägga specificerade förslag härutinnan, har i detta sammanhang
endast erinrat om, att den nuvarande folkskolinspektionen ej är avsedd
för realskolan och gymnasiet, medan framtidens regionala inspektion
måste ha kompetens för det allmänna skolväsendet i dess helhet. Vidare påpekas,
att även regioninspektörernas verksamhet måste bli ett instrument
för det pedagogiska framstegsarbetet och i detta avseende samordnas både
med den centrala instansen och de lokala skolledningarnas verksamhet. För
den förberedande yrkesutbildningens del bör det regionala organet uppehålla
kontakt med länsarbetsnämnd, landstingets och kommunens yrkesskolor,
länets hushållningssällskap m. fl. Slutligen framhäves behovet av
lekmannainflytande även i denna instans.
22
Kungl. May.ts proposition nr 133.
Remissyttranden.
De i förevarande avsnitt berörda spörsmålen lia icke närmare diskuterats
i remissyttrandena annat än såvitt rör tillsynen av den i klass 9 y meddelade
yrkesutbildningen.
Skolöverstyrelsen har förordat en arbetsfördelning mellan enhetsskolorna
och yrkesskolorna, så att de senare i största möjliga utsträckning skulle
övertaga den egentliga yrkesutbildningen. Därav följer, framhåller överstyrelsen,
att den omedelbara tillsynen över denna verksamhetsgren även i
fortsättningen bör utövas av yrkesskolväsendets organ.
Härigenom förenklas enligt överstyrelsen problemet om den centrala ledningen.
Huvuduppgiften för det av skolkommissionen föreslagna samarbetsorganet
inom skolöverstyrelsen torde knappast komma att bli yrkesutbildningsfrågor
i egentlig mening utan i stället frågor om allmänt praktisk utbildning
och framförallt sådana enhetsskolan mera närliggande ungdomsvårdsproblem,
som t. ex. studieorientering, yrkesvägledning, praktikant- och
arbetsinställning.
Beträffande spörsmålet i stort om de centrala och regionala organen har
överstyrelsen framhållit angelägenheten av att det allmänna skolväsendets
centralmyndighet frigöres från en mängd ärenden, som med fördel kunna
avgöras av mera lokalt betonade organ.
Överstyrelsen för yrkesutbildning uttalar, att därest frågan om den förberedande
systematiska yrkesutbildningen i klass 9 y ordnas på sätt överstyrelsen
tidigare förordat, kommer enhetsskolan i huvudsak att behöva
svara endast för den allmänna yrkespraktik, som enligt kommissionens förslag
skall beredas för de icke yrkesbestämda och för dem, som valt sådant
yrke, att de först senare kunna påbörja sin utbildning. Överstyrelsen anser
därför, att det samarbete, som kommissionen antytt mellan skolöverstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning, bör kunna på ett tillfredsställande
sätt tillgodose önskemålet om att de erfarenheter överstyrelsen har på
området i fråga skola kunna tillgodogöras även för nämnda form av yrkesutbildning.
Någon generell inspektionsrätt eller inspektionsskyldighet syntes
därför icke vara erforderlig för överstyrelsens vidkommande. Överstyrelsens
förslag till yrkesutbildningens ordnande komme även att göra behovet av
att förstärka skolöverstyrelsen med särskild sakkunskap i arbetsmarknadsfrågor
och yrkesutbildning mindre framträdande.
Psykologisk-pedagogiska institutet framhåller, att därest en centralisering
av klass 9 y genomföres i större utsträckning, även den förberedande yrkesutbildningen
bör sortera under överstyrelsen för yrkesutbildning. — Svenska
facklärarförbundet framhåller, att överstyrelsen för yrkesutbildning bör ha
någon möjlighet att kontrollera den förberedande yrkesutbildningen i
klass 9 y.
En klar gränsdragning mellan enhetsskolan och yrkesskolan och mellan
23
Kungl. Maj:ts -proposition nr 133.
vederbörande tillsynsmyndigheter bör från början göras uttalar handelskamrarnas
nämnd, som tillägger, att all yrkesutbildning — teoretisk och
praktisk — för lärjungar, som träffat sitt yrkesval, bör föras till yrkesskolan
och underställas överstyrelsen för yrkesutbildning. De lokala yrkesskolstyrelserna
böra fortbestå.
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation slutligen anser, att i den
mån klass 9 y utgör första året i lärlings- och verkstadsskoleutbildning, bör
den också stå under överstyrelsen för yrkesutbildning.
Departementschefen.
I fråga om skolöverstyrelsens organisation och uppgifter vill jag här endast
framhålla, att i de för skolöverstyrelsesakkunniga meddelade direktiven
det angivits vara av väsentlig vikt, att överstyrelsens organisation lägges
till rätta så, att den lätt kan fullgöra de nya uppgifter, som vid en reformering
av skolväsendet komma att åvila ämbetsverket. Beträffande den ställning
och de uppgifter, överstyrelsen bör ha i framtidens skola, kan jag i
stort sett ansluta mig till de synpunkter, som av kommissionen anförts, och
jag vill särskilt understryka den betydelsefulla roll, som tillkommer överstyrelsen
på det pedagogiska framstegsområdet. Viss tveksamhet har i några
remissyttranden kommit till uttryck, huruvida den centrala ledningen av
klass 9 y i enhetsskolan bör utövas av skolöverstyrelsen eller överstyrelsen
för yrkesutbildning. För egen del ansluter jag mig till kommissionens uppfattning,
att den undervisning, som meddelas i denna klass, bör även i den
mån den är av yrkesutbildningskaraktär liksom enhetsskolan i övrigt lyda
under skolöverstyrelsen. Jag stödes därvid av den ställning till frågan, som
intagits av såväl skolöverstyrelsen som överstyrelsen för yrkesutbildning.
Genom det samarbete, som kommissionen förutsatt skall etableras mellan
skolöverstyrelsen och yrkesutbildningens myndigheter m. fl., synes den särskilda
sakkunskapen i hithörande frågor kunna göra sig gällande i erforderlig
grad. Allteftersom yrkesskolväsendet efter hand utbygges, torde för
övrigt allt större del av den egentliga yrkesutbildningen förläggas till yrkesskolor
och därmed direkt underordnas vederbörande fackmyndighet. Huruvida,
innan så skett i större utsträckning, fackmyndigheterna böra tillerkännas
inspektionsrätt beträffande i klass 9 y meddelad yrkesundervisning,
som berör deras verksamhetsområden, är en fråga som bör övervägas i samband
med försöksverksamheten.
Det av 1945 års folkskolesakkunniga utarbetade förslaget till mellaninstanser
berör endast folkskoleväsendet och har närmast avsetts som ett
provisorium under övergången till den nya skolreformen. Förslaget, som
under remissbehandlingen varit föremål för ganska delade meningar, har ansetts
böra vila i avbidan på slutförandet av länsstyrelseutredningens arbete.
Därest i enlighet med skolkommissionens förslag mellaninstanserna böra avses
även för realskolan och gymnasiet, erfordras givetvis en annan samman
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 133.
sättning av dem än den folkskolesakkunniga förordat. Detta torde för övrigt
bli nödvändigt även om endast enhetsskolan skall sortera under dem.
Hur frågan om skolans framtida regionala inspektion och ledning bör lösas
torde sålunda tarva ytterligare överväganden, varvid särskilt bör beaktas,
vilka funktioner man vill tillämna mellaninstanserna i fråga om lärartillsättningen.
Jag kommer i det följande att något beröra detta spörsmål.
3. Skolans lokala organisation.
Nuvarande förhållanden.
Den lokala ledningen av skolväsendet är för närvarande föga enhetlig i
det att man på orter med skolor tillhörande olika skolformer i allmänhet
har skilda styrelser för dessa skolor.
Förvaltningen och vården av folk- och fortsättningsskoleväsendet handliaves
i lands- eller stadskommun, som sammanfaller med skoldistrikt och där
kommunal- eller stadsfullmäktige finnas, av en folkskolestyrelse. Dennas
uppgifter och befogenheter äro reglerade i folkskolestadgan och lagen den
6 juni 1930 om skolstyrelse i vissa kommuner (nr 262).
Sammanfattningsvis skall skolstyrelsen »i enlighet med gällande författningar
och reglementen ordna och med uppmärksamhet följa undervisningen»,
den skall »utöva den ekonomiska förvaltningen ävensom ha tillsyn
över lokaler, som upplåtits för undervisningen och dithörande anstalter»,
den skall tillsätta och avskeda lärare och övriga befattningshavare, den
skall verkställa kommunal- eller stadsfullmäktiges beslut rörande skolväsendet,
den skall till kommunal- eller stadsfullmäktige »göra de framställningar
och förslag, som av omständigheterna påkallas», och den skall »verkställa
beredning av ärenden, som skola förekomma till behandling hos kommunaleller
stadsfullmäktige».
Ledamöterna i folkskolestyrelsen, vilkas antal skall vara minst 5 och
högst 21, jämte lämpligt antal suppleanter väljas av kommunal- eller stadsfullmäktige.
De väljas för fyra år. Valet skall förrättas i november eller
december månad året näst efter det, då allmänna val av kommunal- och
stadsfullmäktige äger rum, och skall vara proportionellt, därest det begäres
av visst antal väljande. Styrelsen äger att åt särskilda inom densamma utsedda
nämnder överlämna och enligt de närmare föreskrifter, som meddelas
av styrelsen, med dess rätt och befogenhet besluta i följande ärenden, nämligen
beviljande av tjänstledighet åt och förordnande av vikarie för lärare,
tillämpning på enskilda fall av bestämmelser, antagna av styrelsen, åtgärder
enligt folkskolestadgan mot vanartade skolbarn samt tredskande föräldrar
och målsmän ävensom mindre ärenden av ekonomisk natur. Särskild nämnd
skall bestå av minst fyra personer. Av sådan nämnd vidtagen åtgärd skall
anmälas för folkskolestyrelsen vid dess nästa sammanträde.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 133.
Distriktsöverläraren jämte en av distriktets lärare äga att vara tillstädes
vid folkskolestyrelsens sammanträden och därvid deltaga i överläggningarna
men ej i besluten, med rätt för dem att få sina uttalade meningar antecknade
till protokollet.
Beträffande de högre kommunala skolorna (kommunala mellanskolor och
flickskolor, praktiska mellanskolor och högre folkskolor) gäller, att för varje
sådan skola skall finnas en av minst fem ledamöter bestående styrelse, dock
att flera skolor inom samma skolområde kunna ha gemensam styrelse. Skolans
rektor är självskriven ledamot av styrelsen med skolans tillsynslärare
som suppleant. Vid de kommunala flickskolorna är dock även tillsynsläraren
självskriven ledamot. Ytterligare föreskrifter om styrelsens sammansättning
m. in. lämnas i vederbörande skolas reglemente. Skolstyrelsens uppgifter
framgå av de för respektive skoltyper utfärdade stadgorna. Bland annat
ankommer på styrelsen att tillsätta ordinarie och icke-ordinarie lärare
vid skolan (dock ej rektor, som förordnas av skolöverstyrelsen efter förslag
av skolstyrelsen), att utöva vissa disciplinära befogenheter med avseende å
lärarna, att handhava vården och förvaltningen av de till skolans förfogande
stående medlen m. m.
Vid varje statligt läroverk skall finnas en lokalstyrelse. Rektor är självskriven
ledamot, en ledamot utses av länsstyrelsen, en ledamot utser kollegiet
inom sig, och tre ledamöter utses av vederbörande kommunalstyrelse.
Lokalstyrelsens sammansättning är sådan, att den icke kan anses i allo
jämförlig med kommunala styrelser i allmänhet, och dess befogenheter äro
ganska begränsade. De avse huvudsakligen åtgärder, som ansluta sig till
kommunernas skyldigheter med avseende å läroverksbyggnaden m. m.
Skolutredningens och skolkorn missionens förslag.
Skolenheterna. Med skolenhet menas i det följande en skola med
egen rektor eller en grupp av skolor med gemensam rektor och gemensamt
kollegium. Skolkommissionen framhåller, att det kommunala skolväsendets
uppdelning på skolenheter bör bli en uppgift för de beslutande församlingarna
i kommunerna. Dessa kommuner komma även efter kommunindelningsreformens
genomförande att vara så olika till storlek och struktur, att
variationerna bli många. Problemen kunna inte lösas efter en gemensam
mall. Skolkommissionen har dock angivit vissa allmänna riktlinjer för bildandet
av skolenheter men betonar, att kommunerna böra ha stor frihet
vid tillämpningen därav.
»I ett litet skoldistrikt med enbart nioårig skola och en enda centralskola
erbjuder organisationsarbetet inga större svårigheter. Det lokala skolväsendets
enhet är här given. Ehuru det vid sidan av centralskolan kan finnas
åtskilliga bygdeskolor, bör samtliga skolor kunna ställas under samma rektor
och utgöra en organisatorisk enhet. Eventuellt förekommande förskolor
bör kunna knytas till samma enhet.
26
Kungl. Maj ds -proposition nr 133.
Är skoldistriktet så stort, att där finns två eller flera centralskolor, är två
alternativ tänkbara: man kan dela upp distriktet på flera skolenheter med
cn rektor för varje centralskola med kringliggande bygdeskolor, eller man
kan bibehålla enhetligheten och ställa samtliga skolor under en gemensam
rektor.
Finnes utom den nioåriga skolan och eventuellt förefintliga förskolor också
andra skolformer representerade inom skoldistriktet, kompliceras problemet.
I allmänhet torde det vara lämpligt att låta yrkesskolorna bilda en
skolenhet för sig, fristående från det övriga skolväsendet. Är yrkesskolväsendet
inom distriktet rikt utvecklat, blir det naturligt att uppdela det på olika
enheter. Finns gymnasium inom skoldistriktet, bör det, om det är stort nog,
kunna utgöra en självständig enhet. Även stora gymnasier kan dock tänkas
organisatoriskt förenade med klasser ur enhetsskolan; en vertikal klyvning
av en orts skolväsen kan ofta vara att föredraga framför en horisontell,
bland annat med hänsyn till lärarnas tjänstgöring: de bör lära känna gymnasiets
grundskola, och gymnasiets och realskolans lärare kan med stort utbyte
tjänstgöra inom varandras områden. I de mindre städerna torde gymnasiet
oftast vara för litet för att vara självständigt; i så fall bör det bilda
en skolenhet tillsammans med en av centralskolorna med tillhörande bygdeskolor
eller vissa klasser ur denna. Förenas gymnasiet med en sådan centralskolas
tre högsta klasser, skulle man få en skolenhet av den nuvarande läroverkstypen
med gymnasium och realskola förenade till en skola, dock med
den skillnaden, att realskolan är obligatorisk och omfattar många skilda
utbildningsvägar.
Också flickskolan kan tänkas vara självständig, men då det egentliga
flickskolestadiet endast omfattar tre klasser (9—11), torde det oftast bli
lämpligt att förena flickskolan med ett gymnasium till en skolenhet eller
att med flickskolans tre klasser förena flickklasser (7 och 8) ur enhetsskolan.
Flickskolan skulle härigenom få femårig obruten skolgång.
I mycket stora skoldistrikt kan det vara naturligt att lägga stadierna till
grund för skolenheterna. Småskolor (med klasserna 1—3) skulle i så fall
bilda skolenheter för sig, likaså mellanskolorna (klasserna 4—6) och realskolorna
(klasserna 7—9). Flickskolor och gymnasier skulle på samma sätt
bilda självständiga skolenheter. Men givetvis är också kombinationer av
olika stadier tänkbara och kan ofta vara att föredraga. En viss specialisering
kan dessutom vara ändamålsenlig: praktiska realskolor av nuvarande
typ, men treåriga och med de två första klasserna lagda som klasserna 7
och 8 i de vanliga realskolorna, dessutom gärna försedda med ett fjärde år
(klass 10) och specialgymnasier (tekniska gymnasier, handelsgymnasier),
vilkas problem inte behandlas i detta betänkande, bör få ge skolväsendet i
de stora distrikten den önskvärda nyanseringen.
Det är givet, att vid det lokala skolväsendets uppdelning på skolenheter
hänsyn till traditionella skolenheter kommer att spela in. Ortstraditionerna
kommer inte att brytas i onödan. Också befintliga skolbyggnader kommer
att ha betydelse för det lokala skolväsendets utformning.» (S. 432—433.)
Vid bildandet av skolenheter måste givetvis stor hänsyn tagas till elevantalet
i de blivande skolenheterna. Man bör undvika, att dessa göras alltför
stora. Skolutredningen ägnade denna fråga rätt stor uppmärksamhet;
den betraktade den pågående utvecklingen mot ett allt större lärjungeantal
i skolorna såsom föga lycklig.
27
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 133.
»Skolvägarna bli för många längre än som är önskvärt. Smittofaran vid
infektionssjukdomar ökas. Värre är det emellertid, att läroverk på 30 40
avdelningar och folkskolor på 50—60 klasser icke motsvara rimliga socialpedagogiska
krav. De få genom sin storlek över sig en prägel av anstalt, där
individen icke kan känna sig som människa bland människor utan endast
som nummer i en avdelning, som i sin tur är ett nummer i den oöverskådliga
helheten. Ingen skolchef förmår att sätta en personlig stil på en institution,
vars omfattning i och för sig tvingar till likriktning och uniformering. Ingen
rätt levande gemenskapskänsla kan växa fram i en undervisningsinrättning,
där lärjungemassornas storlek utesluter ett personligt förhållande mellan
äldre och yngre lärjungar liksom mellan jämnåriga ur skilda klassavdelningar.
Eleverna strömma förbi varandra i korridorer och trappor lika likgiltigt
som människorna på storstadens gator passera varandra. —_--
Med hänsyn såväl till arbetets organisation som till den pedagogiska ledningen
av skolans verksamhet synes det angeläget, att antalet avdelningar
inom skolenheterna begränsas. Även från nyss antydda sociala synpunkt är
en sådan begränsning önskvärd.---
Å andra sidan är det klart, att skolenheten på den obligatoriska skolans
högre stadium icke får bli så liten, att den icke kan utrustas med de lärarkrafter,
de lokaler och den materiel, som den mera differentierade undervisningen
på detta stadium kräver. Vid planerandet av skolväsendets organisation
inom ett skolsamhälle måste hänsyn tagas till det av undervisningsplanerna
betingade behovet av ämneslärare, specialutrymmen och dylikt.
En isolerad B 2- eller B 3-skola lärer knappast kunna få en utrustning,
som väl svarar mot anspråken på det nya högstadiets undervisning.
I dylika fall finns ingen annan möjlighet än att söka genom centralisering
av undervisningen samla så stora lärjungegrupper till en skola, att denna
med rimliga ekonomiska uppoffringar kan förses med nödig lärarpersonal
och erforderlig utrustning i lokaler och materiel.» (IV: 1 s. 63 f.)
Skolstyrelsernas verksamhetsområde. Den nuvarande
ordningen med skilda skolstyrelser för olika skolor har av såväl skolutredningen
som skolkommissionen ansetts ur flera synpunkter olämplig. Den
kan ofta hindra ett ekonomiskt fördelaktigt samgående mellan skolorna, då
det gäller anskaffning av inventarier och materiel, den försvårar ett rationellt
utnyttjande av skollokalerna för skolornas egna ändamål och för andra
lokalbehov, t. ex. behov av lokaler för fri ungdomsverksamhet, den kan leda
till bristande överensstämmelse mellan skolorna i fråga om läsårets samt
måltidsrasters och lovdagars förläggning in. m. samt försvåra utnyttjandet
på ett rationellt sätt av lärarkrafterna.
Frågan om en mera ändamålsenlig samordning av den lokala ledningen
av skolväsendet hörde enligt direktiven till 1940 års skolutrednings uppdrag.
Utredningen framlade ej något förslag i ämnet, enär den ansåg, att utredning
i frågan borde ske först sedan principbeslut angående organisationen
fattats. Däremot uppehöll sig utredningen diskussions vis vid spörsmålet
och uttalade sig i princip för en gemensam ledning för samtliga skolenheter
i ett och samma skoldistrikt. Vidare framhöll utredningen att i det fall en
samorganisation av en statlig och en kommunal skola avsåges komma till
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 133.
stånd det icke syntes erbjuda större svårigheter att skapa sådana former
för den nuvarande folkskolestyrelsens sammansättning och åligganden, att
den kunde övertaga den lokala läroverksledningens funktioner.
Skolkommissionen har tagit upp och närmare utvecklat tanken på en
gemensam skolledning i kommunerna. I princip bör enligt kommissionen i
varje skoldistrikt finnas en enda skolstyrelse. Risk föreligger därvid givetvis,
att arbetsuppgifterna för denna kunna bli alltför omfattande och splittrade.
För att olägenheterna härav skola kunna till en del undvikas föreslår
kommissionen, att styrelsen uppdelas på nämnder eller delegationer med
rätt för styrelsen att i dessa insätta även personer, som icke äro ledamöter
av styrelsen. För stora skoldistrikt bör möjlighet finnas att med Kungl.
Maj:ts medgivande tillsätta olika skolstyrelser för olika uppgifter. För de
största städerna, vilka erbjuda ett särskilt problem, torde särskilda föreskrifter
bli nödvändiga, till vilka förslag bör utarbetas av städernas egna
organ. Ett annat särskilt problem erbjuda yrkesskolorna. Förslag om yrkesskolväsendets
organisation kommer först senare att framläggas av skolkommissionen.
Frågan om yrkesskolorna inom ett skoldistrikt böra ställas under
den gemensamma skolstyrelsen eller få en egen lokal styrelse, måste därför
tills vidare lämnas öppen.
För det lokala handhavandet av den i klass 9 y meddelade yrkesundervisningen
har skolkommissionen funnit vissa speciella åtgärder erforderliga.
Beträffande de problem, som här möta skolledningen, har kommissionen
anfört följande.
»I många avseenden innebär planen för yrkesutbildning av elever under
det nionde skolåret nya inslag i skolan. Skolan får större ansvar beträffande
elevernas yrkesvägledning. Praktikantplatser skall anskaffas för de
olika eleverna och överenskommelser träffas med företagare angående arten
och omfattningen av elevernas praktiska arbete. En viss tillsyn över denna
yrkespraktik måste ordnas. Samråd och information bör äga rum med dem,
som närmast har hand om elevernas praktiska utbildning. Mellan elever
och företagare uppkommande misshälligheter, som förvisso icke torde kunna
undvikas, måste regleras. Stora svårigheter att samordna undervisningen
i yrkesteori och allmänna skolämnen med yrkespraktiken torde i flera fall
uppstå. Demonstrations- och instruktionsdagar skall inläggas i yrkespraktiken.
Lämpliga yrkeslärare och instruktörer skall anställas. En del elever
måste erhålla yrkespraktik och skolgång å annan ort eller gå i speciell skola
för yrkesundervisning. Samarbete måste i flera här berörda avseenden ske
med kringliggande skolor. Vidare måste ständig kontakt uppehållas med
näringslivets organisationer och företagen på orten samt med den statliga
arbetsförmedlingen. Individuella studier med korrespondensundervisning
torde också komma att påkalla skolledningens uppmärksamhet mer än vanlig
klassundervisning.
Det förefaller icke vara möjligt att överlåta administrationen i detalj av
hela denna omfattande nya verksamhet åt skolstyrelse och skolchef (rektor).
Man kan nämligen icke förutsätta, att en skolstyrelse, vars ledamöter valts
i huvudsak med hänsyn till sitt allmänna skolintresse, även skall vara i be
-
29
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 133.
sittning av kunskaper om arbetsmarknadsfrågor och yrkesutbildning. Det
vore också orimligt kräva, att rektor, som i första hand bör vara pedagog
och skoladministratör, skulle vara så insatt i arbetsmarknadens förhållanden
och yrkesutbildningsfrågor, att han under sin omedelbara ledning skulle
kunna handha den förberedande yrkesutbildningen under det nionde skolåret.
» (S. 244 f.)
Kommissionen föreslår, att en särskild nämnd, förslagsvis kallad skolstyrelsens
yrkesnämnd, skall handha yrkesutbildningen under det nionde skolåret.
Denna nämnd bör kunna rekryteras med personer även utanför skolstyrelsen.
För dess sammansättning bör gälla ungefär samma föreskrifter
som för nuvarande kommunala yrkesskolstyrelser. Till ledamöter böra alltså
utses lämpliga personer, däribland såväl arbetsgivare som arbetare, med
god kännedom om ortens arbetsliv.
För den omedelbara ledningen av yrkesutbildningen i klass 9 y förordar
kommissionen en särskild tillsynslärare. Denne, som förutsättes få avsevärt
lägre undervisningsskyldighet än övriga lärare, bör bland annat vara föredragande
i yrkesnämnden och under rektors tillsyn verkställa dess beslut.
Yrkesnämndens och tillsynslärarens ställning och uppgifter ha av kommissionen
angivits sålunda:
»För förenkling av administrationen bör skolstyrelsen kunna överlåta åt
nämnden att besluta om utgifter och vidtagande av åtgärder inom ramen
för den fastställda staten för yrkesutbildningen och de reglementariska
föreskrifterna för skolan. Ärenden rörande tillsättning och entledigande av
lärare och annan personal, vidtagande av disciplinära åtgärder mot nämnda
befattningshavare, förslag om allmänna reglementariska föreskrifter och om
ändring av dessa, frågor berörande även den övriga undervisningen i skolan
och skolförhållandena i allmänhet samt framställningar och yttranden till
statliga myndigheter bör dock, sedan nämnden avgivit förslag eller yttrande,
handläggas av styrelsen.
Nämnden bör ägna särskild uppmärksamhet åt yrkesutbildningens ändamålsenliga
ordnande samt åt frågor rörande elevernas yrkesvägledning. Den
skall i samråd med arbetsförmedlingen anvisa lämpliga anställningar åt
eleverna för erhållande av yrkespraktik ävensom träffa avtal med vederbörande
yrkesutövare beträffande yrkespraktikens anordning.
Nämnden bör genom tillsynslärare öva tillsyn över att eleverna erhåller i
avtal reglerad yrkespraktik samt att den yrkesteoretiska undervisningen
sker i lämplig anknytning till yrkespraktiken. Nämnden skall genom råd
och anvisningar söka medverka till att yrkespraktiken med hänsyn till utbildningssyftet
blir så effektiv som möjligt.
Nämnden bör vid fullgörande av sina uppgifter hålla kontakt med närliggande
utbildningsanstalter, näringslivets organisationer och i synnerhet
dessa organisationers speciella organ för yrkesutbildning, t. ex. lärlingsnämnder,
ävensom med den offentliga arbetsförmedlingen och sådana organisationer
på orten, som har intresse av och befrämjar yrkesutbildningsverksamhet
bland ungdom.
Tillsynsläraren skall under rektors allmänna överinseende förbereda och
verkställa nämndens eller skolstyrelsens beslut rörande yrkesutbildningen
samt uppehålla kontakt med såväl elevernas studiemålsmän (se nedan) som
opaginerad Kontrollera mot PDF
so
Kungl. Maj:ts proposition nr 133.
med de företagare och andra yrkesmän, vilka närmast handleder eleverna
under deras yrkespraktik. Lämpligt är, att tillsynsläraren i en mindre enhetsskola
även fungerar som kontaktman mellan skola och arbetsförmedling.
Vid större skolor torde dock sannolikt en annan person än tillsynsläraren
för yrkesutbildningen böra uppehålla denna senare syssla.» (S. 245 f.)
Därjämte böra enligt skolkommissionens mening för den förberedande utbildningen
i olika yrken utses studiemålsmän, i regel en för varje yrke, vari
utbildning sker under nionde skolåret. Studiemålsmännen böra utses av yrkesnämnden
efter förslag av ortens representativa yrkesorganisationer. Deras
uppgift skall vara att biträda tillsynsläraren med upplysningar och råd
angående utbildningens ordnande inom vederbörande yrke, träda i kontakt
med de företagare och yrkesmän, som närmast svara för de ungas yrkespraktik,
samt i allmänhet uppehålla kontakt mellan skolan och vederbörande
yrkesområde inom näringslivet. Sysslan bör närmast betraktas som ett
förtroendeuppdrag.
Skolstyrelsernas ledamöter. Skolkommissionen föreslår, att
ledamöterna i skolstyrelsen väljas — enligt proportionell valmetod — av
kommunens beslutande myndighet och liksom denna utses på fyra år. Antalet
ledamöter fastställes av nämnda myndighet, varvid dock antalet bör
vara minst 7 och högst 21. Ehuru i framtiden ökade krav komma att ställas
på den lokala skolledningen har kommissionen icke ifrågasatt några särskilda
kompetenskrav — utöver intresse för skolans sak och vilja att befrämja
skolväsendet — för ledamotskap i skolstyrelsen. Ej heller har det
ansetts böra förekomma några självskrivna ledamöter i skolstyrelsen; enligt
kommissionens uppfattning är ett proportionellt valsätt oförenligt därmed.
I fråga om rektors och lärares närvaro vid skolstyrelsens sammanträden
har kommissionen anfört följande.
»Om skolväsendet i distriktet omfattar en enda skolenhet, bör dennas
rektor ha rättighet och skyldighet att närvara vid sammanträdena. Omfattar
skolväsendet flera skolenheter, bör vederbörande rektor vara närvarande
vid behandlingen av frågor, som rör hans skola. Lärarkårerna bör
vara representerade vid sammanträdena enligt bestämmelser, som bör fastställas
av varje skoldistrikt för sig, varvid bör tillses, att de olika skolstadierna
allsidigt blir företrädda. På särskild kallelse bör experter, vilkas närvaro
kan vara av värde vid viss frågas behandling, kunna närvara.»
(S. 434 f.)
Skolstyrelsernas uppgifter. Genom den av skolkommissionen
förordade decentralisationen av skolväsendet lägges ansvaret för det
lokala undervisningsväsendet i de kommunala myndigheternas händer.
Kommunens beslutande myndighet får härigenom det avgörande inflytandet
över det lokala skolväsendets organisation — inom ramen givetvis för
gällande författningar — och över dess allmänna standard. Den egentliga
ledningen över distriktets skolväsen får emellertid skolstyrelsen, som därvid
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 133.
handlar på den beslutande myndighetens vägnar. Enligt kommissionens
mening böra de uppgifter, som enligt den föregående redogörelsen ankomma
på den nuvarande folkskolestyrelsen, övergå på den nya, för skilda skolformer
gemensamma kommunala skolstyrelsen, dock att beträffande lärartillsättningen
vissa modifikationer i skolstyrelsens befogenheter måste företagas;
sistnämnda fråga beröres i följande avsnitt.
Skolstyrelsens ställning kommer emellertid, framhåller skolkommissionen,
att förändras inte blott i så måtto, att styrelsen kommer att få ansvaret
också för det högre skolväsendet, utan också såtillvida, att den får ansvar
för det pedagogiska framåtskridandet inom distriktets skolväsen. På sistnämnda
fält bör enligt kommissionen skolstyrelsen kunna i två avseenden
göra positiva insatser: den bör underlätta det pedagogiska försöksarbetet
och den bör tillse, att lärarna får tillfälle till vidareutbildning. Härom anför
kommissionen vidare följande.
»Det pedagogiska försöksarbetet är givetvis i första rummet en angelägenhet
för skolans fackliga ledning och för lärarna själva. Såsom i fjärde
kapitlet understrukits bör en skola inte utifrån påtvingas experiment, som
står i strid med annan försöksverksamhet inom skolan eller som berörda
lärare inte har intresse för. Emellertid är här som på andra områden ett intimt
samarbete mellan skola och skolstyrelse att rekommendera, och för
skolstyrelsen bör det vara angeläget att ta initiativ till sådana försök, som
är av intresse för orten. Å andra sidan kan försök, som skolan önskar göra,
kräva organisatoriska eller ekonomiska åtgärder, och det blir i så fall skolstyrelsens
sak att ta ställning härtill och framlägga förslag inför kommunens
beslutande myndighet. Skolstyrelsen bör alltid hållas underkunnig om
pågående försöksverksamhet inom distriktets skolväsen.
Lärarnas vidareutbildning torde för framtiden komma att spela en större
roll än hittills varit fallet. Man måste därvid skilja mellan obligatorisk och
frivillig vidareutbildning. Den obligatoriska bör helt och hållet ombesörjas
av staten. Vad återigen den frivilliga vidareutbildningen beträffar, bör skolstyrelsen
i mån av behov stimulera lärarna till dylik fortsatt utbildning och
underlätta för dem att deltaga i kurser av olika slag. Där så befinnes lämpligt,
bör skolstyrelsen själv anordna dylika kurser, till vilka statsbidrag bör
kunna utgå.» (S. 435 f.)
Till skolstyrelsernas nya uppgifter hör vidare, framhåller kommissionen,
att befrämja samarbetet mellan skola och hem. I den föregående princippropositionen
har betonats, att detta samarbete är av grundläggande betydelse
för den fostran av eleverna, som är hemmets och skolans gemensamma
angelägenhet. Även om det i allmänhet är skolans uppgift att befrämja detta
samarbete, kan det dock ofta bero av skolstyrelsens positiva intresse för
saken, om den rätta gemenskapsandan skall växa fram och om föräldrarna
skola få den hjälp i uppfostringsfrågor, som skolan kan ge. I problemet om
fritidssysselsättningen har skolstyrelsen eu viktig uppgift, som endast kan
lösas i intimt samarbete med hemmen och med skolans fackliga ledning.
32
Kungl. Maj ds proposition nr 133.
Skolans fackliga ledning. Inom skolkommissionen har diskuterats
frågan om att inom varje skoldistrikt tillsätta en särskild skolchef
med administrativt och pedagogiskt ansvar för distriktets hela skolväsen,
en anordning i huvudsak motsvarande den, som nu tillämpas i mycket stora
skoldistrikt, cliir man har en kommunal inspektör för distriktets folkskoleväsen.
I kommissionens betänkande anföres vidare härom:
»Finns endast en skolenhet i distriktet, blir dess rektor under alla förhållanden
skolchef. I mycket stora skoldistrikt tillämpas redan nu systemet
med kommunal inspektör över distriktets folkskoleväsen. Så länge det gäller
distrikt, där skolenheterna endast omfattar den obligatoriska skolan, bör
systemet med gemensam skolchef inte behöva vålla personella svårigheter.
I skoldistrikt, där också gymnasium finns, torde det däremot vara svårigheter
att finna en person, som samtidigt som han behärskar gymnasiets
problem även har insikter om t. ex. småskolan och dess angelägenheter.
Fördelarna med en för distriktets skolväsen gemensam facklig ledning är
dock uppenbara. Avvägning och planering skulle underlättas, samordningen
skulle bli bättre; inför skolstyrelsen skulle en och samma man stå som den
ansvarige för distriktets skolväsen. Rektorerna för de olika skolenheterna
inom distriktet skulle sortera under skolchefen, vilken dock i icke alltför
stora distrikt kunde förena skolchefsbefattningen med rektoratet vid en av
skolenheterna.» (S. 439).
Då skolchefsinstitutionen är oprövad har kommissionen icke nu ansett sig
kunna föreslå dess införande generellt men förordar, att den prövas i ett
antal skoldistrikt av olika struktur.
Inom skolenheten avses rektor ha den fackliga ledningen av arbetet. För
att helt kunna ägna sig åt denna uppgift bör han enligt kommissionen befrias
från rutinmässiga kamerala och kontorsmässiga sysslor och till sitt
förfogande ha tillräcklig kontorspersonal. Hans undervisningsskyldighet bör
ej heller vara alltför stor. Om rektors verksamhet och ansvar inför skolstyrelsen
uttalar kommissionen vidare:
»Stor omsorg bör nedläggas på att finna den för rektorsuppgiften lämpliga^
mannen eller kvinnan. Rektorn bör nämligen lämnas så stor frihet och
erhålla så betydande befogenheter, att han har möjlighet att sätta sin prägel
på skolan och skolarbetet. Han bör inför skolstyrelsen vara ansvarig för
skolans skötsel, och han bör vinnlägga sig om ett gott samarbete med styrelsen,
men han bör i sitt ledarskap för det fackliga arbetet lämnas stor
frihet. I skolstyrelsens uppgifter ingår ’att med uppmärksamhet följa undervisningen’,
men det pedagogiska arbetet vid skolan bör vara underkastat
egentlig inspektion endast från vederbörande regionala eller centrala skolmyndigheter.
Det är vidare nödvändigt, att rektor erhåller viss ekonomisk
rörelsefrihet, så att han inte behöver höra skolstyrelsen då det gäller användningen
i varje detalj av de i skoldistriktets budget upptagna anslagen
för olika skoländamål.
Det bör betonas, att rektors ansvarighet inför skolstyrelsen bör gälla
skolarbetet taget som helhet, alltså även de enskilda lärarnas arbete. Det
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 133.
bör vara han, som inspekterar deras undervisning och utfärdar tjänstgöringsbetygen.
Rektors viktigaste uppgift bör vara att leda det pedagogiska
arbetet. Han bör därför för de övriga lärarna vara vägledande och inspirerande.
Att han för pedagogiska försök, som kräver övriga lärares medverkan,
bör inhämta ämneskonferensens eller kollegiets samtycke, förefaller
dock självklart. Den enskilde lärarens frihet att utforma undervisningen på
sitt eget sätt måste betraktas som principiellt oantastbart.» (S. 439.)
D en lokala organisationen under övergångstiden.
Skolkommissionen framhåller, att planeringen av det lokala skolväsendets
organisation bör från kommunernas sida påbörjas så snart riksdagen fattat
principbeslut om den framtida skolan.
En nyplanering av det lokala skolväsendet måste under alla förhållanden
verkställas i många kommuner i samband med kommunindelningsreformens
genomförande. Givetvis kan man därvid nöja sig med en planering, som
blott tar hänsyn till det nuvarande skolsystemet och därför måste få en
provisorisk karaktär. För att ej dylika provisoriska lösningar skola bli till
hinder för de omläggningar, som på grund av skolreformen efter hand måste
vidtagas, har det synts kommissionen lämpligt, att planeringen av det framtida
lokala skolväsendet sker redan i samband med kommunindelningsreformens
genomförande. Kommissionen föreslår, att kommunerna åläggas
att senast före utgången av år 1954 till Kungl. Maj:t inkomma med förslag
till skolväsendets organisation inom kommunerna. Expertis inom skolöverstyrelsen
bör stå till kommunernas förfogande för rådgivning.
I skoldistrikt med flera olika skolformer under olika ledning bör man,
anser kommissionen, snarast möjligt genomföra kommissionens förslag om
en gemensam styrelse. Detta låter sig väl göra, även om den nya skolorganisationen
i övrigt ännu ej är genomförd i distriktet. En fördel med en snabb
övergång till gemensam skolstyrelse är, att den nya allsidigt sammansatta
styrelsen härigenom får möjlighet att medverka vid planeringen av det
framtida skolväsendets utformning inom kommunen.
Remissyttranden.
Frågan om de olika skolformerna skola verka var för sig på en ort eller
bilda en gemensam skolenhet har berörts endast i ett fåtal yttranden.
Medan inspektören i Stockholmstraktens inspektionsområde håller på att
enhetsskolan och gymnasiet böra få vardera sin särskilda styrelse och inspektören
i Dalarnas södra inspektionsområde anser det »direkt olämpligt
att t. ex. rektor för gymnasiet på samma gång skall vara skolchef för småskolan»,
ha högre allmänna läroverket i Södertälje och samrealslcolan i
Kungälv funnit det olyckligt, om gymnasium och realskola skiljas åt och
bilda olika skolenheter och därför ansett, att gymnasiet bör förenas med
enhetsskolan, gärna även dennas lägsta klasser.
Ett par röster ha höjts för att samtliga skolformer inom ett distrikt bilda
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 133.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 13S.
en skolenhet. Sålunda menar inspektören i Skaraborgs norra inspektionsområde,
att mycket talar för att även i de största skoldistrikten samtliga
skolor ställas under en gemensam ledning med en skolchef med administrativt
och pedagogiskt ansvar för hela skolväsendet. Häremot må ställas yttrandena
från högre allmänna läroverken i Halmstad och Hudiksvall, i
vilka pekas på nödvändigheten av en begränsning av elevantalet i skolenheterna.
Överstyrelsen för yrkesutbildning delar kommissionens uppfattning, att
det i allmänhet torde vara lämpligt att låta yrkesskolorna bilda särskilda
skolenheter för sig, fristående från det övriga skolväsendet.
Förslaget om en gemensam skolstyrelse inom varje distrikt
har i det övervägande antalet remissyttranden accepterats eller lämnats
utan erinran. På sina håll framskymta dock farhågor för att en gemensam
styrelse skall få svårt att bemästra de ökade uppgifter, som komma att
åvila densamma särskilt i mycket stora skoldistrikt. I dessa yttranden förordas
därför särskilda styrelser för de olika skolenheterna. Ett annat förslag
har framförts av karolinska högre allmänna läroverket i Örebro, vilket
tänker sig skilda styrelser men ett gemensamt rådgivande organ, som har
att handlägga för alla skolor gemensamma angelägenheter, såsom lov, skolsociala
åtgärder m. in. Skolstyrelsen i Borås är inne på en liknande tankegång,
likaså läroverk slär ar nas riksförbund i fråga om de större städerna.
Inspektören i Östergötlands östra inspektionsområde föreslår, att i de
större städerna den gemensamma skolstyrelsen kallas »skoldirektion», den
skulle kunna uppdelas på nämnder eller delegationer, var och en ansvarig
för sin respektive skolenhet. Som ansvarig ledare för städernas skolväsen
borde då stå en »skoldirektör».
Särskilda styrelser för yrkesskolorna förordas av Borås stads skolor för
yrkesundervisning. Även överstyrelsen för yrkesutbildning vill ha särskilda
yrkesskolstyrelser men framhåller, att denna fråga får närmare prövas i
samband med yrkesskolväsendets uppbyggande.
Domkapitlet i Strängnäs framhåller, att det givetvis är förenat med svårigheter
att finna personer lämpade att vara ledamöter i en gemensam skolstyrelse,
»men den kommunala självstyrelsen har tidigare alltid visat sig
mäktig att finna män och kvinnor till skiftande uppdrag».
Till dem, som icke hysa några betänkligheter mot eu gemensam skolstyrelse,
hör länsstyrelsen i Västerås, som tänkt sig att även den fria och frivilliga
folkbildningen skulle sortera under denna styrelse, vilken då skulle
benämnas »undervisningsstyrelse».
Enligt skolöverstyrelsens mening måste det, åtminstone i fråga om mindre
och medelstora skoldistrikt, anses synnerligen opraktiskt med flera styrelser.
Överstyrelsen tillstyrker därför att normalt varje skoldistrikt erhåller
en enda skolstyrelse. I likhet med skolkommissionen anser dock överstyrelsen,
att ett skoldistrikt bör efter särskilt medgivande, vilket bör kunna lämnas av
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 133.
överstyrelsen, kunna få tillsätta skolstyrelser för olika uppgifter. Överstyrelsen
avstyrker däremot förslaget om rätt för styrelsen att i nämnder och
delegationer insätta personer, som icke äro ledamöter av styrelsen. Det kan
nämligen icke vara riktigt, anser överstyrelsen, att sådana personer få deltaga
i beslut, som fattas av särskild nämnd med skolstyrelses rätt och befogenhet.
Däremot bör skolstyrelse äga att för särskilda uppgifter tillkalla
experter i erforderlig utsträckning.
På sistnämnda punkt delas överstyrelsens betänkligheter helt av överståthållarämbetet,
som finner att det skulle bli ett föga lyckligt avsteg från
nu gällande bestämmelser om tillsättandet och organiserandet av kommunala
nämnder och styrelser, i fall det skulle tillförsäkras en skolstyrelse att
med förbigående av kommunalrepresentationen besluta om styrelsens uppdelning
på avdelningar och — vilket är än mer betänkligt — om insättande
i sådana avdelningar av personer utom styrelsen. Även länsstyrelsen i Luleå
har ställt sig tveksam till ifrågavarande anordning.
Förslaget om särskilda yrlcesnämnder, t i 11 s y n s 1 ä r a r e
och studiemåls in ä n för yrkesutbildningen i klass 9 y har på sina
håll ansetts komma att leda till överorganisation. Detta anser bland annat
jolkskolestyrelsen i Hälsingborg, som tillägger, att i det övervägande flertalet
skoldistrikt torde dessa angelägenheter mycket väl kunna skötas av
redan förefintliga organ, folkskolestyrelserna och nuvarande tillsynsmyndigheter.
Skolöverstyrelsen framhåller, att med den arbetsfördelning mellan enhetsskolan
och yrkesskolorna, som överstyrelsen förordat, bör enhetsskolans
styrelse och dess yrkesnämnd koncentrera sig på den yrkesorienterande och
allmänt praktiska utbildningen på enhetsskolans högstadium och framför
allt på de mer ungdomsvårdande uppgifterna. Under sådana förhållanden
torde den av kommissionen föreslagna tillsynsorganisationen kunna i någon
mån begränsas. Endast i större skoldistrikt med ett rikt differentierat yrkesliv
synes man behöva överväga att genomföra hela den av kommissionen
tilltänkta tillsynsorganisationen. I allmänhet torde enhetsskolans styrelse
eller någon delegation inom denna kunna utöva ledningen av den ifrågavarande
verksamheten. I regel torde det emellertid behövas en särskild tillsynslärare
för dylika uppgifter av mer ungdomsvårdande natur.
Arbetsmarknadsstyrelsen finner det tydligt, att det i samband med den
föreslagna yrkesutbildningen i klass 9 y måste bedrivas en relativt omfattande
platsförmedlingsverksamhet. Denna måste självfallet bedrivas i
nära anslutning till skolverksamheten, utan alla onödiga omvägar. Å andra
sidan bör det vara lika självfallet, att denna form av ungdomsförmedling
på ett eller annat sätt måste samordnas med den offentliga arbetsförmedlingens
verksamhet. Kommissionens förslag att anlita tillsynslärarna i klass
9 y som kontaktmän mellan arbetsförmedling och skola innebär i princip
intet nytt; anordningen finns redan nu på ett hundratal orter och man har
36 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 133.
i stort sett mycket goda erfarenheter därav. Ifrågavarande lärare äro emellertid
i sin egenskap av kontaktmän knutna till arbetsförmedlingen och de
handla i enlighet med länsarbetsnämndens instruktioner. Något liknande
bör man kunna tänka sig även framdeles. Tillsynslärarens platsförmedling
och yrkesvägledning bör stå under kontroll av samma instanser som den
allmänna arbetsförmedlingen.
Frågan om de nya skolstyrelsernas sammansättning
har berörts i åtskilliga remissyttranden. Det har därvid i många fall ansetts
mindre tillfredsställande, att styrelserna endast skulle bestå av genom proportionella
val utsedda ledamöter, varigenom det kunde befaras att de ej
komme att rymma tillräcklig sakkunskap och bli alltför politiskt inriktade.
Psykologisfc-pedagogiska institutet uttrycker dessa farhågor sålunda:
Skolstyrelserna komma med all sannolikhet att sammansättas efter partioch
kommunalpolitiska linjer. I en dylik styrelse kan man befara, att skolans
rektor och lärare i vissa fall icke beredas möjlighet att låta sin sakkunskap
få göra sig gällande. Rektor skall visserligen ha rätt och skyldighet att
närvara vid sammanträdena men har ingen särskild funktion, icke ens rösträtt
eller reservationsrätt. Skolan äger med andra ord tydligen ingen säkerhet
för att på ett betryggande sätt få sina synpunkter beaktade och sina
intressen tillvaratagna.
Från flera håll har föreslagits, att rektor eller rektor jämte representant
för lärarkollegiet skulle vara självskriven ledamot eller att en eller
flera ledamöter skulle utses av statlig myndighet. Uttalanden i sådan riktning
ha bland annat gjorts av praktiska mellanskolornas och liögre folkskolornas
lärarförening, domkapitlet i Stockholm, ett antal kollegier vid
högre skolor samt länsstyrelserna i Halmstad, Karlstad, Luleå, Kalmar,
Malmö och Jönköping. Sistnämnda myndighet anser, att under alla förhållanden
bör rektor och representant för lärarna tillförsäkras rätt ej blott
att närvara vid skolstyrelsens sammanträden utan även att till protokollet
anteckna avvikande mening.
Länsstyrelsen i Malmö finner att kommissionen med avseende å det pedagogiska
arbetet satt lärare och lekmän sida vid sida utan att tillräckligt
beakta, hur dessa kategoriers samarbete organisatoriskt skall gestalta sig.
För att så långt som möjligt säkra samarbetet mellan de för skolväsendet
i kommunen ytterst ansvariga och förebygga en motsatsställning mellan
dem bör skolchefen, där särskild sådan finnes, och eljest rektor vara ledamot
av skolstyrelsen. Finnes jämte skolchefen en eller flera rektorer, böra
dessa vara ledamöter vid behandlingen av ärenden, som beröra deras respektive
skolenheter. Vidare anser länsstyrelsen att bestämmelser om rätt
för lärarkårerna att vara representerade vid skolstyrelsens sammanträden
icke böra fastställas av varje skoldistrikt för sig utan vara gemensamma
för alla skoldistrikt och därför utfärdas centralt. Enahanda uppfattning
framfördes av Sveriges folkskollärarförbund. Enligt inspektören i Hälsing
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 133.
37
lands norra inspektionsområde bör antalet lärarrepresentanter fastställas
i proportion till antalet lärare inom distriktet.
Även länsstyrelsen i Kalmar har den uppfattningen, att lärarkårens
representation bör fastställas i författning. En rektor och en lärare från
varje stadium (småskole-, folkskole-, mellanskole- och gymnasiestadiet) böra
vara ledamöter, eventuellt även en övningslärare åtminstone i de större skoldistrikten.
Enahanda förslag framföres av läroverkslärarnas riksförbund,
medan Sveriges yngre läroverkslärares förening anser, att rektorer och lärare
böra vara representerade i skolstyrelserna efter ungefär samma grunder och
i ungefär samma omfattning som i läroverkens lokalstyrelser.
Skolkommissionens invändning, att självskrivna ledamöter i skolstyrelserna
skulle vara oförenliga med det proportionella valsättet, bemötes i
flera yttranden, där man antingen finner påståendet oriktigt eller anser
nämnda omständighet i detta sammanhang sakna utslagsgivande betydelse.
Länsstyrelsen i Kalmar framhåller, att »skolstyrelserna ju icke skola utgöra
några politiska församlingar, inom vilka vederbörande ledamots partianslutning
är ett primärt önskemål eller inom vilka majoriteten för något parti
är av vikt. Betydelsefullare synes vara att garantera ett relativt starkt
fackmannainslag i dessa styrelser.» Och länsstyrelsen i Malmö uttalar, att
»det är givet, att valsättet icke är det väsentliga när det gäller att ge skolstyrelsen
den ur saklig synpunkt lämpligaste sammansättningen». Länsstyrelsen
erinrar även om att exempelvis i kyrkoråd, som må utses genom
proportionellt valsätt, kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar eller den
präst inom församlingen, som kyrkoherden därtill förordnar, skall vara ordförande.
Kammarkollegiet pekar på det fall, att realskolans rekryteringsområde
kommer att omfatta mer än en kommun utan att kommunalförbund bildas.
För dylikt fall bör skolstyrelsen sammansättas av ledamöter från samtliga
kommuner inom rekryteringsområdet samt förstärkas med en av den statliga
inspektionsmyndigheten utsedd representant, som erhåller rätt att närvara
och yttra sig vid sammanträdena men ej att deltaga i besluten. Det
kan ifrågasättas, uttalar kollegiet vidare, om icke en sådan förstärkning
lämpligen bör förekomma i alla skolstyrelser.
Domkapitlet i Härnösand har såsom en möjlig utväg att tillförsäkra
skolstyrelsen ökad kompetens och ökat oberoende mot ovidkommande intressen
framkastat tanken på att ordföranden i skolstyrelsen skulle utses
av domkapitlet eller länsstyrelsen. Inspektörerna i Östergötlands östra och
Norrbottens södra inspektionsområde syfta åt samma håll, då de föreslå,
att skolstyrelsens ordförande skall likställas med statstjänsteman och handla
under ämbetsmannaansvar.
Slutligen må nämnas, att önskemål om inväljande av kvinnliga ledamöter
i skolstyrelserna och om rätt för kyrkoherden att närvara vid sammanträdena
framförts av svenska landsbygdens kvinnoförbund, och att
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
målsmännens riksförbund funnit det vara av utomordentlig betydelse för
samarbetet mellan hem och skola, att ett stort antal av skolstyrelsens ledamöter
äro föräldrar till barn i skolan. Lämpligt vore — där föräldraföreningar
finnas — att vissa ledamöter utsåges inom förslag från föräldraföreningarna
vid kommunens skolor.
Skolkommissionens förslag om skolstyrelsernas uppgifter
(med undantag av lärartillsättningen) har behandlats i endast ett fåtal remissvar
från skolmyndigheterna. Några mena, att de nya styrelserna ej
böra tilldelas större befogenheter än läroverkens nuvarande lokalstyrelser,
andra önska att skolsociala åtgärder, fritidssysselsättningar för elever och
samarbete mellan hem och skola böra ingå i deras uppgifter. Däremot ställer
man sig skeptisk mot att skolstyrelserna på småorter skulle ha möjlighet
att ägna sig åt försöksverksamhet och lärarnas vidareutbildning. I
flera yttranden hävdas, att skolstyrelsen ej får ges inflytande över skolväsendets
lokala utformning, kursernas planläggning och innehåll, liksom
ej heller bestämmanderätten över rektor och lärare. Inspektören i Östergötlands
östra inspektionsområde kan gå med på ökade befogenheter för
skolstyrelsen men endast under förutsättning att en klar gräns dragés mellan
den fackliga ledningen och lärarkåren å ena sidan och skolstyrelsen å den
andra. Länsstyrelsen i Kalmar betonar, att de nya skolstyrelsernas befogenheter
icke få försvaga ställningen för skolans fackliga ledning och
lärarna.
Skolöverstyrelsen har icke något att erinra emot att de nya skolstyrelserna
i stort sett erhålla samma befogenheter som de nuvarande folkskolestyrelserna,
med undantag för lärartillsättningen och ärenden angående
disciplinära åtgärder mot lärare, vilka sistnämnda ärenden enligt överstyrelsen
böra handläggas av de nya mellaninstanserna. Överstyrelsen understryker,
att de framtida skolstyrelsernas ansvar för det pedagogiska framåtskridandet
särskilt bör taga sig uttryck i underlättande av försöksverksamhet
och anordnande av kurser för lärare. Styrelserna böra också vara angelägna
om att underlätta samarbetet mellan skola och hem. Även Sveriges
folkskollärarförbund anser, att disciplinära ärenden böra hänskjutas till
mellaninstanserna.
Beträffande skolans fackliga ledning har länsstyrelsen i Linköping
ställt sig avvisande mot projektet med en särskild skolchef som den
administrative och pedagogiske ledaren av skolväsendet i ett distrikt. Enligt
länsstyrelsens mening bör skolans rektor inför skolstyrelsen vara ensam ansvarig
för skolans skötsel. Denna uppfattning delas av länsstyrelsen i Halmstad,
som emellertid räknar med att det då skall bli nödvändigt att på
många håll bereda rektor hjälp med de administrativa och kamerala göromålen,
i de större skoldistrikten genom inrättandet av särskilda befattningar
som skolkamrerare. Länsstyrelsen i Luleå har däremot inte haft något
att erinra emot eu försöksverksamhet med skolchefer i ett antal skoldistrikt
med olika struktur.
39
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 133.
Högre allmänna läroverket i Hudiksvall anser att rektor vid gymnasiet,
där sådant finnes inom distriktet, bör vara självskriven som skolchef. Häremot
hävdar inspektören i Sydskånes västra inspektionsområde, att skolehefsbefattningen
bör stå öppen för alla överlärare eller rektorer inom
distriktet. Samma uppfattning hyser Sveriges folkskollärarförbund, som
dessutom tänker sig att en klasslärare kan bli rektor för enhetsskolan, varvid
realskolan bör ha eu adjunktsutbildad studierektor, men också att en
adjunktsutbildad lärare kan bli rektor för hela enhetsskolan, varvid klasserna
1—6 böra ställas under en klasslärarutbildad biträdande rektor. Förbundet
föreslår att såväl skolchef som rektorer skola utses av skolöverstyrelsen.
Skolöverstyrelsen har anfört följande i skolchefsfrågan.
I skoldistrikt utan gymnasium bör enligt överstyrelsens mening skolchefsfrågan
för enhetsskolan lämpligen lösas ungefär efter samma normer, som
nu gälla beträffande de kommunala skolledarna inom folkskoleväsendet
(överlärarna). Överlärarnas åligganden och befogenheter äro reglerade dels
genom stadgebestämmelser och dels i särskilda instruktioner. Frågan om
vem som skall kunna utses till skolchef bör avgöras från fall till fall, varvid
största hänsyn tages till vederbörandes lämplighet för befattning av detta
slag. Även i skoldistrikt med flera skolenheter bör enligt överstyrelsens mening
skolchefsfrågan kunna lösas på liknande sätt. Den härför lämpligaste
av de lokala skolledarna bör utses till skolchef för distriktets enhetsskola.
I likhet med SK finner överstyrelsen, att särskilda svårigheter uppstå
vid lösandet av skolchefsfrågan i skoldistrikt, där också gymnasium finnes.
Det synes överstyrelsen lämpligast, att gymnasiet i det nya skolsystemet
erhåller särskild facklig ledning. I den mån viss del av enhetsskolan bildar
skolenhet tillsammans med gymnasiet, bör gymnasiets rektor vara skolchef
för hela skolenheten. I städer med flera gymnasier bör måhända en av
gymnasierektorerna utses till skolchef för samtliga gymnasier. Särskilda bestämmelser
böra utfärdas angående samarbetet mellan enhetsskolans och
gymnasiets skolchefer inom ett skoldistrikt. Eventuellt förekommande flickskolor
och kommunala samskolor torde kunna sortera under antingen enhetsskolans
eller gymnasiets skolchef.
Vad SK anför om rektors fackliga ledning av arbetet inom en skolenhet
har överstyrelsen ej något att erinra emot. Överstyrelsen får särskilt framhålla
vikten av att rektor befrias från alltför omfattande kamerala och kontorsmässiga
uppgifter samt att han erhåller viss ekonomisk rörelsefrihet.
Beträffande den lokala organisationen under skolreformens
g e n o in förande framhåller skolöverstyrelsen, att den gemensamma
skolstyrelsen bör genomföras utan onödigt dröjsmål; den bör
helst ha trätt i funktion redan när de första enligt skolkommissionens system
organiserade försöksskolorna nå fram till anknytningspunkten för den fyraåriga
realskolan. I övrigt böra de författningstekniska förutsättningarna för
övergången till den nya skolordningen föreligga senast vid tidpunkten för
kommunindelningsreformens ikraftträdande. Organisationsplanen för skolväsendet
inom varje storkommun bör utarbetas inom de närmast följande
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 133.
åren. Om maximum för lärjungeomslutningen, såsom överstyrelsen håller
för troligt, kommer att något förskjutas i tiden i förhållande till kommissionens
antaganden, synes det tillräckligt, att organisationsplanen föreligger
färdig till godkännande exempelvis inom fyra år efter kommunindelningsreformens
genomförande. Den närmare tidpunkten bör bestämmas av
Kungl. Maj:t. Organisationsplanerna böra upprättas av vederbörande kommuner
och för godkännande ingivas till överstyrelsen och icke, såsom föreslagits,
till Kungl. Maj:t, dock givetvis med besvärsrätt för kommunerna
över överstyrelsens beslut.
Departementschefen.
Att uppställa några generella bindande normer för skolväsendets uppdelning
på skolenheter i de olika kommunerna kan givetvis icke ifrågakomma.
Därtill komma förhållandena även efter kommunindelningsreformens genomförande
att vara alltför skiftande. Kommunerna böra härvidlag lämnas
stor frihet att handla så som de lokala förhållandena göra lämpligast. Ortstraditioner,
redan befintliga skolbyggnader m. m. måste i detta sammanhang
spela en betydande roll. Vad skolkommissionen anfört i frågan får
därför endast betraktas såsom allmänna synpunkter, vilka kunna tjäna till
vägledning. För undvikande av onödigt dubbelarbete torde det som regel
visa sig fördelaktigt, att planeringen av det framtida lokala skolväsendet i
möjligaste mån sker redan i samband med genomförandet av den nya kommunindelningen,
enär denna ändock i många fall torde behöva föranleda en
omorganisation av skolväsendet.
En mycket betydelsefull fråga är den lokala ledningen av skolväsendet.
Man kommer här in på frågor, som i stor utsträckning höra hemma på
kommunallagstiftningens område och som måste underkastas ytterligare
utredning. Även om några slutligt utformade förslag sålunda icke kunna i
detta sammanhang föreläggas riksdagen, har jag likväl ansett mig böra
framföra vissa synpunkter till ledning vid det fortsatta utredningsarbetet.
Jag delar skolutredningens och skolkommissionens åsikt, att den nuvarande
ordningen med skilda skolstyrelser för olika skolor är ur flera synpunkter
olämplig och att man därför bör sträva efter större enhetlighet och reda
på detta område. Målet synes böra vara att åstadkomma största möjliga
enhetlighet i skolväsendets ledning inom varje distrikt. I avvaktan på det
kommande förslaget om yrkesskolväsendets organisation måste jag visserligen
lämna öppet, i vilken utsträckning särskild styrelse kan befinnas påkallad
för yrkesutbildande läroanstalter, men i de flesta kommuner är säkerligen
en gemensam styrelse för alla distriktets skolor genomförbar. Endast i
de allra största kommunerna kan det måhända visa sig nödvändigt med en
uppdelning på flera styrelser. En gemensam styrelse torde emellertid förutsätta,
att densamma kan arbeta på nämnder eller delegationer. Skolkommis
-
41
Kungl. May.ts ‘proposition nr 133.
sionen liar ansett att även personer utanför styrelsen böra kunna vara ledamöter
i dessa. För att minska de betänkligheter, som i detta sammanhang
framkommit i några remissyttranden, kan det måhända övervägas att låta
dessa sistnämnda personer utses av kommunens beslutande organ. I övrigt
torde, såsom skolkommissionen avsett, bestämmelserna angående skolstyrelsens
ledamöter, befogenheter m. m. kunna i huvudsak ansluta sig till vad
som nu gäller för folkskolestyrelsen; dock bör dess befattning med lärartillsättningen
och ärenden angående disciplinära åtgärder mot lärare få bli
beroende av de fortsatta övervägandena i bland annat mellaninstansfrågan.
Vidare må erinras om det ansvar för det pedagogiska framåtskridandet inom
distrikten, som skolkommissionen enligt min mening med rätta velat lägga
på skolstyrelserna. Dessa böra även vara angelägna att främja samarbetet
mellan skolan och hemmen.
Från olika håll har ifrågasatts, att i styrelsen skulle, förutom de genom
val utsedda ledamöterna, ingå en eller flera självskrivna ledamöter —
i regel rektor och lärarrepresentanter — eller att en eller flera ledamöter
skulle utses av statlig myndighet eller att ordföranden skulle få
ställning som tjänsteman och handla under tjänstemannaansvar. Dessa förslag
ha förestavats av eu önskan att motverka en befarad brist på sakkunskap
och alltför stark politisering inom skolstyrelsen. Enligt min uppfattning
äro dessa farhågor betydligt överdrivna och jag kan därvid hänvisa
till att de erfarenheter, man har av de nuvarande folkskolestyrelsernas
verksamhet, knappast göra eu antydd utveckling sannolik. I dessa folkskolestyrelser
har överläraren jämte en representant för lärarkåren rätt att
närvara vid sammanträdena och deltaga i överläggningarna men ej i besluten,
dock med rätt att få sina meningar antecknade till protokollet. Den
pedagogiska och fackliga sakkunskapen synes på ett liknande sätt böra få
göra sig gällande i de nya gemensamma skolstyrelserna. Rektor och lärare
få härigenom tillfälle att föra fram sina synpunkter på de föreliggande frågorna.
Detta är det väsentligaste; om de sedan äro ledamöter eller ej torde
spela en underordnad roll. Äro synpunkterna av värde, vinna de förvisso
beaktande även om vederbörande icke med sin egen röst kan stödja dem.
Det synes lämpligt att, om skolväsendet i distriktet omfattar en enda
skolenhet, dennas rektor är närvarande vid sammanträdena. Finnas flera
skolenheter, böra rektorerna närvara vid behandlingen av frågor, som beröra
deras respektive skolor. Lärarkårernas representation torde böra regleras
genom centralt utfärdade, för alla skoldistrikt gemensamma bestämmelser.
Frågan om dessas närmare utformning behöver övervägas ytterligare,
varvid bör tillses, att de olika skolstadierna bli vederbörligen företrädda.
För att ytterligare tillgodose sakkunskapen inom skolstyrelserna böra i
enlighet med skolkommissionens förslag dessa äga att vid behandlingen av
viss fråga tillkalla särskilda experter.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
Det synes önskvärt, att anordningen med gemensam skolstyrelse kan
genomföras så snart som möjligt; det torde i vart fall icke vara nödvändigt
att härför avvakta genomförandet av den nya skolorganisationen i övrigt.
Tvärtom framhåller skolöverstyrelsen lämpligheten av att den nya styrelsen
trätt i funktion redan när de första enhetsskolorna av försökstyp nå
fram till anknytningspunkten för den fyraåriga realskolan. Det bör vidare
vara värdefullt, att den nya styrelsen får möjlighet att från början medverka
vid utformningen av skolväsendet inom kommunen. Det fortsatta
utredningsarbetet får giva vid handen, i vilken utsträckning det är möjligt
att tillmötesgå dessa önskemål.
I några remissyttranden har som alternativ till den gemensamma skolstyrelsen
ifrågasatts en anordning, som skulle innebära att skilda styrelser
bibehållas för de olika skolorna men att något slags gemensamt organ skapas,
som skulle handlägga för alla skolor gemensamma angelägenheter, såsom
lov, skoltider, sociala åtgärder m. m. Jag har för min del intet att erinra
mot att ett dylikt arrangemang försöksvis prövas i ett eller annat skoldistrikt,
om så befinnes möjligt.
Den av skolkommissionen förordade särskilda tillsynsorganisationen —
med yrkesnämnd, tillsynslärare och studiemålsmän — för yrkesutbildningen
under nionde skolåret kan måhända synas väl vidlyftig. Det är emellertid
inte möjligt att nu bestämt uttala sig härom; i denna liksom i så många
andra frågor torde de praktiska erfarenheterna kunna ge de säkraste anvisningarna
för hur saken bör ordnas.
Att generellt införa ett system med en särskild skolchef såsom högste facklige
ledare av ett distrikts skolväsen synes mig icke lämpligen kunna ifrågasättas.
Det är emellertid icke osannolikt, att i en del större skoldistrikt vissa
påtagliga fördelar skulle vinnas genom anställande av en dylik befattningshavare;
han skulle då närmast komma att motsvara den kommunale folkskolinspektör,
som nu finnes på sina håll. Det synes lämpligt, att anordningen
i samband med försöksverksamheten prövas i ett antal skoldistrikt
av olika struktur.
Vad skolkommissionen anfört rörande rektorernas kvalifikationer och
uppgifter i den nya skolan ger jag min fulla anslutning. Jag anser mig även
böra understryka angelägenheten av att rektorerna så mycket som möjligt
befrias från administrativa och kamerala sysslor för att i desto större utsträckning
kunna ägna sig åt de viktiga pedagogiska uppgifterna. Jag vill
erinra om att det är denna tanke, som ligger bakom det förslag till organisation
av arbetet på rektorsexpeditionerna vid de allmänna läroverken in. fl.
läroanstalter, som hösten 1947 framlagts av särskilt tillkallade sakkunniga.
Med hänsyn till det statsfinansiella läget har emellertid förslaget, som innebär
en rätt avsevärd kostnadsökning för statsverket, ännu icke lett till
några åtgärder från statsmakternas sida. Det är emellertid min förhoppning,
att förhållandena snart skola möjliggöra, att förslaget lägges till grund för
en proposition till riksdagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 133.
43
4. Lärartillsättningen.
Nuvarande förhållanden.
Vid tillsättning av lärare tillämpas för närvarande olika principer inom
olika skolformer.
Då fråga är om ordinarie lärare vid folkskoleväsendet uppgör folkskolestyrelsen
ett förslag, upptagande de tre mest meriterade sökandena; över
förslaget, som kan i vederbörlig ordning överklagas, skall folkskolinspektören
yttra sig, varefter bland de på förslaget uppförda företages val inom
folkskolestyrelsen, vilket är slutgiltigt, såvitt ej själva valförfarandet kan
påvisas ha varit olagligt. Äro folkskolinspektören och skolstyrelsen ej ense
om vilka sökande som skola uppföras på förslaget, skall domkapitlet upprätta
förslag. Överlärare vid folkskola tillsättes av folkskolestyrelsen på
liknande sätt som ordinarie folkskollärare, dock att förslaget upprättas av
skolöverstyrelsen.
Vid tillsättning av ordinarie lärare vid de högre kommunala skolorna
uppsätter rektor de sökande i ordning efter meriter, varefter skolans styrelse
tillsätter den, som av styrelsen anses vara mest meriterad. Utnämningen
kan överklagas. Rektor vid dylik skola förordnas av skolöverstyrelsen på
förslag av skolans styrelse.
Vid de statliga läroverken avger rektor förord; då det gäller lektors- eller
adjunktstjänst avger skolöverstyrelsen sedan förslag, varefter Kungl. Maj:t
utnämner. I fråga om ämneslärarinnor och lärare i övningsämnen har skolöverstyrelsen
utnämningsrätten. Såväl överstyrelsens förslag som dess utnämningar
kunna överklagas. Rektor vid statligt läroverk förordnas av
Kungl. Maj:t. efter förslag av skolöverstyrelsen, vilket enligt praxis ej överklagas.
Skolkommissionen.
I samband med folkskolans och realskolans sammansmältning till en enhetsskola
och vissa statsläroverks kommunalisering måste en omprövning
ske av utnämningsförfarandet.
Skolkommissionen har ej framlagt några definitiva förslag härutinnan.
I betänkandet har emellertid redogjorts för de diskussioner, som i ämnet
förts inom kommissionen; dessa ge en ganska god bild av hur kommissionen
ser på problemet.
Inom kommissionen har framförts tanken, att det tillsättningsförfarande,
som nu tillämpas vid folkskolorna, skulle utsträckas till att gälla hela enhetsskolan.
För en sådan anordning kunde sägas tala, att den stode i linje
med kommissionens grundprincip att överflytta befogenheter till den lokala
skolledningen; utan rätt att tillsätta befattningshavarna vid kommunens
skolor skulle kommunens bestämmanderätt över det egna skolväsendet vara
44
Kungl. Maj:is proposition nr 133.
illusorisk. Genom det nämnda utnämningsförfarandet hade kommunen möjlighet
att försäkra sig'' om just de lärare, som ansåges mest lämpade för vederbörande
skola. De meriter, som kunde utläsas ur vederbörande ansökningshandlingar,
skulle ej ensamma behöva vara avgörande; skolstyrelsen,
som hade ett klart intresse av att erhålla den bästa lärarkraften, skulle ha
möjlighet att bland de högst meriterade välja den, som enligt, skolstyrelsens
personkännedom bäst skulle passa just den ifrågavarande skolans behov.
Häremot har såväl inom kommissionen själv som inom dess expertråd
gjorts vägande invändningar. Därvid har framhållits att lärarval ej alltid
skedde med hänsyn till pedagogiska synpunkter. Termen »skolans behov»
hade ibland fått tjäna som täckmantel för ovidkommande hänsyn — religiösa,
politiska, nykterhetspolitiska, privatbetonade. Personer, som tjänstgjort
inom distriktet eller vilkas personliga kapacitet eljest varit känd för
skolstyrelsen eller ledamöter därav, hade ibland föredragits framför personer,
som varit personligt överlägsna den valde men okända för skolstyrelsen.
Lärarnas självständighet, som befordrades av medvetandet om objektiv
bedömning vid utnämningarna, skulle ej befrämjas av systemet med lärarval.
Enligt den sistnämnda uppfattningen vore det riktigare, att utnämningsrätten
överlämnades till centralt forum, lämpligen den nya mellaninstansen.
Skolstyrelsen skulle i så fall uppgöra förslag och kunna motivera detta med
det lokala behovet av just den föreslagne (behovet av yngre kraft, av kvinnlig
kraft, av lärarkraft med specialuppgift, av lärare lämpad för försöksverksamhet
inom skolenheten o. dyl.), varefter den utnämnande instansen,
som finge anses vara något förtrogen med vederbörande skolas behov, hade
att väga skolstyrelsens synpunkter och den föreslagnes meriter mot de medsökandes.
Denna utnämningsprocedur skulle ge fullt utrymme åt de lokala
synpunkterna och vara fullt förenlig med ett demokratiskt skolsystem men
i jämförelse med lärarval trygga principen om förtjänst och skicklighet vid
utseendet av befattningshavare.
»Trots tyngden av dessa invändningar» har skolkommissionen icke velat
föreslå någon förändring i förfarandet vid tillsättningen av småskollärare
och folkskollärare (mellanskollärare), »så länge detta förfarande anses tillfredsställande,
vilket för närvarande synes vara fallet».
»Det kan enligt kommissionens mening inte vara rimligt att påtvinga ett
skoldistrikt en lärare, som visserligen genom goda betyg i lärarexamen,
normala tjänstgöringsbetyg och lång tjänstgöring är sina medsökande formellt
överlägsen men dock i realiteten är eller av skolstyrelsen anses vara
en medelmåttig lärare, som pedagog underlägsen en eller flera av konkurrenterna.
Möjligheten att välja mellan tre ger större smidighet åt utnämningsförfarandet
och ger skolans lokala ledning möjlighet att bättre tillgodose
det egna skolväsendets behov. Visserligen ger en sådan frihet också
möjlighet till missbruk, men detta är fallet med all frihet. Den ansvarskänsla,
som är motvikten häremot, kan aldrig framväxa eller befästas utan denna
45
Kungl. Maj.ts ''proposition nr 138.
frihet till missbruk. Dessutom är ej heller s. k. neutral instans någon absolut
garanti mot mannamån och godtycke» (s. 437).
Kommissionen anser att detta resonemang gäller likaväl realskolans (klasserna
7—9) som småskolans och mellanskolans (klasserna 1—3 och 4—6)
lärare. Man har invänt, säger kommissionen, att realskolans lärare befinna
sig i eu högre lönegrad och att skolstyrelserna ej äro kompetenta att bedöma
de akademiska meriter, som erfordras för anställning som realskollärare.
Beträffande sistnämnda förhållande uttalar kommissionen,
»att betygen i filosofie ämbetsexamen inte torde vara svårare att bedöma
än de betydligt mer komplicerade betygen i den nuvarande folkskollärarexamen.
I båda fallen måste för övrigt bedömningen anförtros åt expertisen,
i det att skolstyrelsens överläggning alltid måste föregås av utredning och
förslag från t. ex. vederbörande rektors sida. Enligt kommissionens mening
bör om möjligt alla enhetsskolans lärare tillsättas på samma sätt. Om förslag
till lärartjänst, vilket stadium inom enhetsskolan det än gäller, alltid
skall fastställas av skolans mellaninstans, torde garanti vara skapad för
förslagets objektivitet» (s. 438).
Först då det gäller gymnasiet och därmed parallella skolformer anser skolkommissionen
ett annat utnämningsförfarande behöva tillgripas. Gymnasiet
betjänar ett större område än det skoldistrikt, vartill det hör, och
lärartillsättningen är därför en angelägenhet inte bara för detta skoldistrikt.
Därtill kommer, att svårvägbara vetenskapliga meriter måste tagas med
i räkningen vid tillsättning av gymnasielärare. Enligt kommissionens mening
böra dessa lärare utnämnas av skolöverstyrelsen. Sedan utredning
verkställts av vederbörande gymnasierektor, avger skolstyrelsen förord,
varvid tillfälle gives att framlägga de lokala synpunkterna, varefter överstyrelsen
utnämner. Utnämningen kan överklagas hos Kungl. Maj:t.
Rektor bör enligt skolkommissionen tillsättas på samma sätt som ordinarie
lärare, alltså inom enhetsskolans område av vederbörande skolstyrelse
och vid skolenhet, vari gymnasium ingår, av skolöverstyrelsen.
Slutligen pekar kommissionen på vissa särskilda faktorer, som kunna inverka
på frågan om tillsättningen av lärare.
»Skolöverstyrelsens omorganisation och de nya mellaninstansernas utformning
kan få betydelse för ställningstagandet till utnämningsförfarandet.
Det pågående arbetet på rationalisering av statsförvaltningen kan leda till
sådana resultat, att kommissionen måste ändra sin uppfattning på vissa
punkter. Kommissionens ställningstagande ovan innebär exempelvis, att
utnämningen av gymnasielärare flyttas från Kungl. Maj:t till skolöverstyrelsen.
En sådan åtgärd kan emellertid inte rekommenderas, om inte en
liknande överflyttning äger rum inom övriga grenar av förvaltningen beträffande
ämbetsmän i motsvarande lönegrader. Överhuvudtaget önskar skolkommissionen
inte förorda att lärarna placeras i någon särställning, som
skulle försämra rekryteringen av läraryrket. Lönegradsplaceringen måste
alltså enligt kommissionens mening i viss mån vara utslagsgivande för tillsättningsförfarandet.
Detta kan också komma att gälla realskolans lärare.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4G
Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
Slutligen liar erfarenheterna av nuvarande tillsättningsförfarande för de
olika lärarkategorierna inte gjorts till föremål för en samlad och systematisk
undersökning» (s. 438).
Remissyttranden.
Lärartillsättningen är en fråga, som i hög grad intresserat remissinstanserna
och därvid främst givetvis skolmyndigheter och lärarsammanslutningar.
Bland dessa komma helt naturligt rätt skilda uppfattningar till uttryck,
beroende på om frågan skärskådats ur folkskolans eller det högre skolväsendets
synvinkel.
23 folkskolestyrelser ha uttalat sig för att enhetsskolans lärare böra tillsättas
av den lokala skolstyrelsen och bland dem har en (folkskolestyrelsen
i Själevad) velat utsträcka detta förfaringssätt till att omfatta även gymnasiets
lärare, medan 3 folkskolestyrelser velat förlägga utnämningen till
en mellaninstans efter förslag av skolstyrelsen. 2 folkskolestyrelser (i Varberg
och Luleå) anse frågan vara i behov av ytterligare utredning.
Även bland statens folkskolinspektörer har skolkommissionens tanke vunnit
bifall: 12 ha tillstyrkt en utnämning av den lokala skolstyrelsen, varvid
i flera fall förutsättes att mellaninstansen skall uppgöra förslag, medan 2
yrka på utnämning av mellaninstansen efter förslag av skolstyrelsen. Övriga,
folkskolinspektörer ha icke berört frågan.
När man tillstyrkt, att enhetsskolans samtliga lärare skola tillsättas av
den lokala skolstyrelsen, har detta i regel motiverats med att en allmän
kommunalisering av skolväsendet också måste innefatta rätten att utnämna
lärarna.
Vad åter remissyttrandena från seminarier och högre skolor beträffar må
först nämnas, att samtliga de 7 folkskoleseminarier och 2 småskoleseminarier,
som berört frågan, ha yrkat på utnämning av eu central instans, varvid
skolöverstyrelsen uttryckligen nämnts i ett fall.
Om den vikt, som de högre skolornas lärare tillmäta utnämningsförfarandet,
vittnar bland annat, att icke mindre än 266 skolor mer eller mindre
utförligt behandlat saken och att samtliga remissvaren från 66 högre allmänna
läroverk varit inne på detta spörsmål.
Sammanlagt ha endast 3 skolor (högre folkskolan i Backe, praktiska mellanskolan
i Uddevalla och Gävle borgarskola) tillstyrkt en tillsättning av
den lokala skolstyrelsen, medan de övriga 263 skolorna önskat bibehålla
nuvarande utnämningsförfarande för realskolans och gymnasiets lärare eller
velat överlämna det till annan central myndighet. Endast en av de rektorer,
som avgivit eget yttrande (rektor vid samrealskolan i Filip stad), vill
förorda en kommunal lärartillsättning, dock »under förutsättning att lärarens
rättsliga ställning inte förändras».
Tillsättning av Kungl. Maj:t önska 49 kollegier, av Kungl. Maj:t eller
skolöverstyrelsen 16, av skolöverstyrelsen 10, av central myndighet 63, av
mellaninstans 5 (gymnasielärare av Kungl. Maj:t eller skolöverstyrelsen),
av »neutral instans» 11, av Kungl. Maj:t eller central instans eller mellaninstans
7 och av statlig myndighet överhuvudtaget 62.
47
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 133.
När man rest invändningar mot tanken att överlämna utnämningsrätten
för alla enlietsskolans lärare till de kommunala organen, har man åberopat,
förutom de argument, som inom skolkommissionen anförts, i synnerhet följande
skäl.
De lokala styrelserna sakna på grund av sin sammansättning kompetens
att sakligt och objektivt bedöma och mot varandra väga olika meriter.
Möjligheterna till transport minskas i mycket hög grad, vilket blir till nackdel
för mindre orter och för orter i Norrland, vilka redan nu ha svårigheter
med rekryteringen. Den rörlighet, som det vid läroverken nu tillämpade
transportsystemet medför, anses vara till fördel för skolan. — Överhuvudtaget
skulle lärarbanan bli mindre lockande och rekryteringen försvåras. Av
vikt är att lärarna i fråga om tillsättning inte bli sämre ställda än andra
tjänstemän i motsvarande löneställning. Därför bör enligt högre allmänna
läroverket i Jönköping nedflyttning av utnämningsförfarandet från Kungl.
Maj:t endast ifrågakomma i samband med en allmän omorganisation av
statsförvaltningen.
Av lärarsammanslutningarna ställa sig de på folkskolans område avvaktande
till dess att den ytterligare utredning i frågan föreligger, som skolkommissionen
förutsatt skall komma till stånd. Såväl överlärarförbundet
som folkskollärarförbundet och folkskollärarinneförbundet framhålla dock,
att samtliga lärare i enhetsskolan böra tillsättas av en och samma myndighet.
Folkskollärarförbundet anför sålunda:
»Det finns inga sakliga skäl att utnämna exempelvis klasslärare på ett
sätt och ämneslärare på ett annat. Dessutom torde detta av praktiska skäl
vara en oframkomlig väg. Kommissionen föreslår lärarkategorier med kombinerad
klasslärar- och ämneslärarutbildning och tjänstgöring både på mellanstadiet
och realskolestadiet. Dessutom tillkommer lärare i övningsämnen
med tjänstgöring i vissa fall på olika stadier. Fn enhetlig lärartillsättning
synes därför även av praktiska skäl bli nödvändig.»
Det kan vidare nämnas, att folkskollärarförbundet och folkskollärarinneförbundet
som sin mening uttalat, att det nuvarande tillsättningssystemet
för folkskolans lärare ingalunda kan anses tillfredsställande, om ock enligt
det förstnämnda förbundets uppfattning förhållandena förbättrats sedan
nuvarande meritvärderingssystem åstadkommit enhetliga bestämmelser
vid förslags upprättande samt genom att skolstyrelsens förslag underställes
statens folkskolinspektör. Folkskollärarförbundet understryker starkt vikten
av att ifrågavarande meritvärderingssystem bibehålies, oavsett vilken
myndighet som kommer att utnämna klasslärare i enhetsskolan. I övrigt
anser sig förbundet icke kunna på grundval av vad som anförts i betänkandet
taga definitiv ställning i fråga om tillsättningsmyndigheten och tillsättningsförfarandet:
huruvida den mest meriterade av de sökande skall utses
eller om val skall ske mellan de tre mest meriterade sökandena eller om
någon kombination mellan dessa system kan befinnas lämplig.
Sveriges småskollärarinneförbund har föredragit att ej alls yttra sig om
lärartillsättningen i avvaktan på ytterligare utredning av frågan.
48
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 138.
Städernas folkskolinspektörsförbund vill att alla enhetsskolans lärare
skola tillsättas i den ordning som nu gäller för folkskolans lärare.
Lärarorganisationerna inom det högre skolväsendet ställa sig avvisande
mot tanken på kommunal tillsättning av realskolans lärare. Lektorernas
förening önskar att utnämningsrätten alltjämt skall ligga hos Kungl. Maj:t
och läroverkslärarnas riksförbund anser, att realskolans lärare böra tillsättas
av central statlig myndighet. Därest denna myndighet blir annan
än Kungl. Maj:t, bör myndighetens beslut kunna överklagas. Förbundet
understryker med stor skärpa, att läroverkens lärare icke äro sinnade att
avstå från sin ställning som statstjänstemän.
»Riksförbundet anser i likhet med SK, att det kommunala inflytandet
bör stärkas, men anser att lärarnas ställning som statstjänstemän är så betydelsefull
såväl för deras ämbetsutövning som för den personliga trivsel,
som är en förutsättning för att lärarrekryteringens svåra problem skall kunna
lösas, att man vid enhetsskolans genomförande i valet mellan läroverkens
kommunalisering och folkskolans förstatligande måste välja den senare
vägen ... I den grundlagsfästa principen om förtjänst och skicklighet
såsom enda befordringsgrund se läroverkslärarna en av sina främsta tillgångar,
som de ej äro sinnade att låta sig avhändas.»
Riksförbundets yttrande på denna punkt mynnar ut i en hemställan om
att tillsättningsförfarandet göres till föremål för en utredning, vars riktmärke
bör vara, att lokala myndigheter ha att uppgöra ett förslag, vid vilket
av speciella förhållanden betingade önskemål kunna framläggas, men
att vid utnämningen principen om förtjänst och skicklighet som enda befordringsgrund
tillämpas. Endast vid val mellan sökande, som enligt denna
grundsats äro i huvudsak likställda, må hänsyn tagas till lokala önskemål.
Riksförbundet anser det också nödvändigt, att samma tillsättningsförfarande
gäller för realskolans och gymnasiets lärare.
Även Sveriges yngre läroverkslärares förening tycker att realskolans lärare
böra utnämnas av »högre eller lägre central myndighet». Föreningen
framhåller, att kritik vid olika tillfällen framförts med anledning av det
godtycke, som kommunala myndigheter ansetts ha visat vid tillsättning av
vissa tjänster. Det vore obestridligt, att denna kritik i vissa fall varit befogad.
Däremot hade föreningen veterligt intet allvarligare missnöje anmälts
i fråga om tillsättningen av tjänster vid de allmänna läroverken. Det hade
icke visats att den nuvarande kommunala tillsättningen av folkskollärare
skulle vara ändamålsenligare än den centrala tillsättningen av läroverkslärare.
Allmänna adjunktsföreningen anser, att gymnasiets och realskolans lärare
— ämneslärare såväl som övningslärare — böra utnämnas av samma statliga
myndighet.
»Ur läroverkslärarnas synpunkt skulle det vara synnerligen olyckligt, om
olika principer skulle komma att tillämpas för realskolans och gymnasiets
lärare. En skarp skiljelinje skulle uppstå mellan dessa lärare, som i mycket
49
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 133.
stor utsträckning kar samma utbildning, om gymnasiets lärare tillsattes
av skolöverstyrelsen med möjlighet att överklaga hos Kungl. Maj:t, medan
realskolans lärare skulle väljas av skolstyrelsen bland ett förslag på tre utan
möjlighet till överklagande.»
Beträffande tillsättningen av övningslärare avböja gymnastiklärarsällskapet,
teckning slärarnas riksförbund och musiklärarnas riksförbund bestämt,
att denna skulle ske på kommunal väg utan förorda, att central instans,
lämpligast skolöverstyrelsen, alltjämt handhar denna fråga.
Skolöverstyrelsen har lika litet som skolkommissionen ansett sig nu kunna
taga definitiv ställning till detta viktiga spörsmål. Frågan bör enligt
överstyrelsen ytterligare utredas, vilket lämpligen syntes böra ske genom
en särskild kommitté. Överstyrelsen har framfört vissa synpunkter på frågan,
vilka synts vara av betydelse för det fortsatta utredningsarbetet.
»Vill man ha bästa möjliga garantier för en objektiv värdering av sökandes
meriter, torde prövning av meriterna genom någon neutral instans
vara att föredraga. Den mest meriterade bör därefter utses till befattningen,
och besvärsrätt bör förefinnas.
Skapas verkliga garantier för att en dylik prövning av meriterna sker
och införes bestämmelse, att den mest meriterade skall utses, blir frågan
om var utnämningen skall läggas närmast ett tekniskt-organisatoriskt
spörsmål. Olika alternativ kunna här övervägas. Det synes emellertid överstyrelsen
riktigast att härutinnan avvakta resultatet av den föreslagna utredningen.
Överstyrelsen vill därför utan eget ställningstagande här endast
framföra några synpunkter, som synas förtjäna upptagas till diskussion.
Mot tanken, att skolstyrelsen icke skulle utse lärare inom enhetsskolan,
anför SK: ’Utan rätt att tillsätta befattningshavarna vid kommunens skolor
skulle kommunens bestämmanderätt över det egna skolväsendet vara
illusorisk.’ Häremot har invänts, att skolväsendet enligt SK:s förslag icke
är en uteslutande kommunal angelägenhet. Staten skulle t. ex. stå för det
mesta av kostnaderna. Det har då synts icke vara orimligt, att icke-kommunala
organ få inflytande på lärartilLsättningarna.
Det har också framhållits, att kommunerna äga rätt att utnämna småskolans,
folkskolans och de högre kommunala skolornas lärare, varför kommunerna,
om statlig tillsättning skulle genomföras, skulle fråntagas en rätt,
som de nu äga. Mot detta har anförts, att man icke borde trycka alltför
mycket på detta förhållande. Skolväsendet står inför en genomgripande reform,
varvid kommunerna erhålla betydande förmåner genom enhetsskolans
upprättande. Det synes då finnas skäl, som tala för att samtidigt vissa
ändringar kunde vidtagas i kommunernas nuvarande befogenheter.»
För ett avgörande inflytande från skolöverstyrelsens sida på tillsättning
av realskollärare tala speciella omständigheter, framhåller överstyrelsen
vidare. Det är av vikt att överstyrelsen erhåller en allmän överblick över
lärarbehovet i olika ämneskombinationer, så att åtgärder i tid kunna vidtagas
för att motverka olägenheten av ojämn tillgång på lärare i skilda
ämnen. Vidare kan den erfarenhet, som överstyrelsens ledamöter vid in
-
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 133.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 133.
spektioner förvärva om lärare, komma till full användning, endast om
överstyrelsen har ett avgörande inflytande på utnämningsfrågorna.
Även överstyrelsen finner det i och för sig önskvärt, att om möjligt alla
enhetsskolans lärare tillsättas på samma sätt. Vid den kommande utredningen
böra skälen för och emot central tillsättning av olika kategorier lärare
noga vägas mot varandra.
»Då det gäller småskolans och folkskolans (mellanskolans) lärare, torde
en central tillsättning för hela landet vara svårare att genomföra på grund
av tillsättningsärendenas stora omfattning, än då det gäller realskolans lärare.
För de förra lärarkategorierna synes en förläggning till skolans föreslagna
nya mellaninstans böra övervägas. Därigenom skulle bland annat de
olägenheter kunna motverkas, som uppstå, då en sökande samtidigt anmält
sig till flera tjänster, vilka olägenheter göra sig gällande för alla slag
av lärare vid decentraliserat tillsättningsförfarande.
■ Beträffande realskolans lärare kommer tillsättningsärendenas antal att
kraftigt öka i jämförelse med nuvarande förhållanden. Detta kommer
uppenbarligen att försvåra bibehållande av nuvarande centrala tillsättningsförfarande
genom skolöverstyrelsen och Kungl. Maj:t. En överflyttning
från Kungl. Maj:t till överstyrelsen synes vara ofrånkomlig. Huruvida
en förläggning till överstyrelsen kan bibehållas trots det omfattande administrativa
arbete, som det skulle medföra, bör noga undersökas vid den
föreslagna utredningen.
Mot tanken på utnämning av enhetsskolans lärare genom icke-kommunal
myndighet har även anförts, att dessa lärare ha sin verksamhet i ett
kommunalt skolväsen. Häremot har framhållits, att invändningen icke torde
vara bärande. Samma invändning skulle nämligen kunna göras mot
SK:s förslag om statlig utnämning av lärarna i gymnasiet, som också föreslås
kommunaliserat. Vidare förekommer redan nu statlig utnämning av
befattningshavare i icke statlig tjänst. Sålunda kan erinras.om utnämning
av rektorer vid högre kommunala skolor, borgmästare och i vissa fall kyrkoherdar,
lasaretts- och sanatorieläkare, stadsfiskaler och stadsfogdar. Det
synes därför icke finnas principiella hinder för utnämning av enhetsskolans
lärare genom statlig myndighet. Det torde i vart fall förtjäna tagas under
övervägande, om icke, därest utnämningsrätten skulle förläggas till de
kommunala skolstyrelserna, dessas beslut dock borde underställas statlig
myndighet för fastställelse.»
Statskontoret inskränker sig till att understryka vikten av att erforderliga
garantier skapas för att tillsättningen kommer att ske enligt grundlagens
bestämmelser om förtjänst och skicklighet som enda bedömningsgrund.
Möjlighet att överklaga den kommunala skolstyrelsens beslut torde
fördenskull ovillkorligen böra hållas öppen.
Att lärarna böra tillsättas endast efter förtjänst och skicklighet betonas
även i flertalet yttranden av länsstyrelser och domkapitel, varvid tillika uttalas,
att säkra garantier härför knappast kunna vinnas, därest lärarna skola
tillsättas av de lokala skolstyrelserna. »Att principen om förtjänst och
skicklighet som uteslutande befordringsgrund upprätthålles och att man
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 133.
värnar om den enskilde lärarens trygghet och självständighet är ett vitalt
intresse», anser sålunda domkapitlet i Karlstad. Den hittills gjorda erfarenheten
visar, att nämnda intresse bättre tillgodoses genom statlig än
kommunal tillsättning. Domkapitlet håller icke för troligt, att själva lärartillsättningen
skulle spela en så dominerande roll för det kommunala skolintresset
som kommissionen förutsätter.
Medan i vissa yttranden förordas, att alla enhetsskolans lärare skola tillsättas
av statlig myndighet — i regel den planerade mellaninstansen —
ifrågasättes av andra myndigheter ett dylikt förfaringssätt endast beträffande
realskole- och gymnasielärarna.
Några remissinstanser, bland annat länsstyrelserna i Falun och Nyköping,
ansluta sig till de principer för lärartillsättningen, som av skolkormnissionen
anförts, men framhålla, att det ifrågasatta systemet måste kompletteras
med rätten till besvär hos statlig myndighet.
Länsstyrelsen i Halmstad utgår vid sitt godtagande av kommissionens
tankegång från att skolstyrelsens förslag till lärartillsättning skall godkännas
av den framtida mellaninstansen. Enligt länsstyrelsen måste nämligen
folkskolinspektörens granskning av folkskolestyrelsens tillsättningsförslag
tillerkännas en icke ringa del av förtjänsten av att det nuvarande tillsättningsförfarandet
vid folkskolan utfallit tillfredsställande.
Länsstyrelsen i Västerås framhåller såsom önskvärt, att, vilket tillvägagångssätt
man än kommer att stanna för vid lärartillsättningen, samma
former användas vid utnämningen av gymnasiets och enhetsskolans lärare.
Domkapitlet i Uppsala menar,
»att även en ensidig och överdriven uppskattning av den ena eller andra
pedagogiska åskådningen kan innebära risker och ge upphov till högst betydande
orättvisor. Kommissionen framhäver så starkt betydelsen av nyskapande
pedagogisk verksamhet, att man snarast kan befara en underskattning
av det plikttrogna, kanske ej nydanande men effektiva vardagsarbetet.
Det kan befaras, att tillsättandet av avlönade huvudlärare skulle
ge särskilt stort spelrum åt subjektiva värderingar, ägnade att rubba tilltron
till skolmyndigheternas opartiskhet och väcka splittring inom lärarkårerna,
och domkapitlet vill för sin del tillråda ytterligare överväganden,
innan denna fråga avgöres.»
Sveriges förenade studentkårer ha bestämt avvisat tanken på att realskole-
och gymnasielärarna skulle tillsättas av de lokala skolmyndigheterna
och enligt studentkårernas uppfattning föreligger risk för att en stor del av
dem, som för närvarande studera vid universitet och högskolor i syfte att
ägna sig åt lärarbanan, komma att övergå till annan verksamhet, därest den
lokala tillsättningen bleve verklighet. Rekryteringsfrågan skulle härigenom
komma i ett katastrofalt läge. Studentkårerna anse sig ej heller kunna acceptera
en regional tillsättning av nu ifrågavarande lärare utan förorda, att
dessa tillsättas av central statlig myndighet. Liknande uppfattningar kom
-
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 133.
ma till uttryck i yttrandena av humanistiska sektionen och större akademiska
konsistoriet i Uppsala, humanistiska och naturvetenskapliga sektionerna
i Lund samt Göteborgs högskolas lärarråd.
Godtemplarordens studieförbund erinrar om att åtskilliga personer med
lärarkompetens tjänstgöra som heltidsanställda konsulenter eller studierektorer
inom folkbildningsarbetet. Dessa böra få tillgodoräkna sig ett bestämt
meritvärde för denna tjänstgöring. Vidare finnes ett mycket stort
antal lärare, som ägnar en del av sin fritid åt folkbildningsarbetet. Dessa
böra ej i konkurrensen om anställning bli förbigångna av kamrater, som
ägnar motsvarande tid åt studier för egen förkovran. Värdet av meriter av
nu ifrågavarande slag bör fixeras genom föreskrifter; det räcker ej med ett
allmänt uttalande, att hänsyn därtill bör tagas. — I samma riktning uttalar
sig tjänstemännens bildning sverksamhet.
Departementschefen.
Den föreslagna omorganisationen av skolväsendet återverkar givetvis på
frågan om formerna för tillsättningen av lärare i framtidens skola. Såsom
av den föregående redogörelsen framgått har skolkommissionen icke ansett
sig nu kunna framlägga några definitiva förslag i ämnet, men väl framfört
vissa synpunkter, vilka under remissbehandlingen livligt debatterats.
Kommissionen har framkastat tanken på att det nuvarande tillsättningsförfarandet
vid folkskoleväsendet (val av folkskolestyrelsen inom ett förslag,
upptagande de tre mest meriterade sökande) skulle utsträckas att gälla
hela enhetsskolan. Detta skulle innebära en rätt avsevärd förändring beträffande
realskolans lärare, vilka nu utnämnas av Kungl. Maj:t efter förslag
av skolöverstyrelsen. Till förmån för en dylik anordning har bland
annat anförts, att den stode i linje med kommissionens grundtanke att tillerkänna
de lokala myndigheterna ett avsevärt inflytande på skolväsendet
och att enhetsskolans idé motiverade ett och samma förfarande beträffande
alla dess lärarkategorier. Från opponenternas sida har bland annat framhållits,
att det nuvarande systemet vid folkskolan ingalunda kunde sägas
fungera tillfredsställande, i det att andra synpunkter än förtjänst och
skicklighet stundom fått fälla utslaget.
Jag har redan i samband med frågan om enhetsskolans kommunalisering
uttalat, att denna icke i och för sig nödvändigtvis behövde föra med sig en
lärartillsättning i kommunal regi. Det kan här pekas på att flera rent kommunala
befattningar för närvarande tillsättas av statlig myndighet. Det
kommunala inflytandet torde kunna få tillräckligt utrymme även om inte
själva tillsättningsåtgärden förlägges till kommunal myndighet, t. ex. genom
att kommunal myndighet får avge förslag eller förord. Och begreppet
»enhetsskola» får givetvis inte drivas så hårt, att icke olika tillsättnings
-
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 133.
förfaranden för dess lärarkategorier skulle kunna medgivas, därest starka
skäl skulle tala därför.
Yad härefter beträffar folkskollärartillsättningama synes mig, som om
några allvarligare anmärkningar numera knappast kunna riktas mot dessa.
Bestämmelsen att förslaget skall underställas statens folkskolinspektör
samt det nya meritvärderingssystemet synes åt förfarandet ha givit en avsevärd
stadga och ett stort mått av rättvisa och objektivitet. Såsom en
svaghet kan kanske betecknas frånvaron av besvärsrätt annat än av rent
formella skäl. Sådan föreligger däremot vid den form av lärartillsättning,
som tillämpas vid de högre kommunala skolorna, och som innebär, att den
mest meriterade skall utses.
Vilket av de nämnda förfarandena — måhända kan även en kombination
av båda tänkas — som bör väljas, är förvisso en svårlöst fråga. För egen
del är jag icke nu beredd att taga ställning därtill. Med hänsyn till de mycket
delade meningar, som kommit till uttryck, icke minst bland lärarorganisationerna,
synes det lämpligt, att spörsmålet göres till föremål för ytterligare
utredning, vilken torde böra uppdragas åt en särskild kommitté.
Har man väl funnit en principiell lösning rörande själva förfarandet, synes
frågan om hos vilken eller vilka myndigheter tillsättningen skall förläggas
närmast vara ett rent organisatoriskt spörsmål, på vilket huvudsakligen
praktiska synpunkter böra läggas. Av avgörande betydelse måste
härvid givetvis bli den framtida organisationen av skolöverstyrelsen och
mellaninstanserna. Skolöverstyrelsens organisation är redan, såsom i det
föregående anförts, under utredning av särskilda sakkunniga. Hur mellaninstanserna
böra vara organiserade i framtidens skola är en öppen fråga,
vilken enligt vad jag tidigare uttalat bör underkastas ytterligare prövning.
Med hänsyn till sambandet mellan detta spörsmål och spörsmålet om lärartillsättningen
synes det lämpligt, att den av mig nu ifrågasatta särskilda
utredningen får omfatta båda dessa frågor.
5. Hemställan.
De frågor jag i det föregående berört böra enligt min mening för närvarande
bli föremål för beslut endast såvitt gäller enhetsskolans ställning såsom
kommunal eller statlig skola. Jag har dock ansett det lämpligt att i
detta sammanhang redogöra relativt utförligt även för övriga frågor och
ge till känna mina synpunkter på dem.
Jag hemställer således, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
besluta, att den enhetsskola, varom förslag framlagts i
det vid propositionen 1950: 70 fogade utdraget av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 3 februari
1950, skall vara en statsunderstödd kommunal skola.
54
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 133.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
G. v. Krusenstjerna.
Kiongl. Maj:ts proposition nr 133. 55
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
1. Kommunalisering av skolväsendet. Kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun ................................................ 3
2. Centrala och regionala skolmyndigheter........................ 18
3. Skolans lokala organisation ................................... 24
4. Lärartillsättningen ........................................... 43
5. Hemställan ................................................. 53
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1950:403 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation jämte i ämnet väckt a1 i texten
- SärU 1950:3 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående vissa riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten