Sök i Ratio Lex

Angående viss hjälpverksamhet för utlandssvenskar och flyktingar

52 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 50 av 52 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:136, Angående viss hjälpverksamhet för utlandssvenskar och flyktingar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

1

Nr 136.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående viss

hjälpverksamhet för utlandssvenskar och flyktingar;

given Drottningholms slott den 11 februari 1950.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Hess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att huvuddelen av den av utlandssvenskarnas förening

bedrivna hjälpverksamheten skall överflyttas på arbetsförmedlingsorganen.

Dessa föreslås också övertaga den hjälpverksamhet, som bedrives

av länsstyrelserna enligt 1918 års förordning om vad iakttagas bör med avseende

a nödställda svenska medborgare, vilka från utländsk ort överlämnas

till hemlandet. Utlandssvenskarnas förening avses fortfarande utöva viss

kuratorsverksamhet för återvända utlandssvenskar samt tills vidare handha

paketsändningar till svenskar i utlandet.

Statens flyktingsnämnd föreslås upphöra. Nämndens återstående uppgifter

överflyttas på arbetsmarknadsstyrelsen och socialstyrelsen. Arbetslöshetshjälp

föreslås kunna utgå till alla utlänningar efter viss tids vistelse i

Sverige. Rätt att erhålla mödrahjälp föreslås tillkomma i Sverige bosatta utländska

kvinnor på samma villkor som gälla för svenska medborgare.

Anslag äskas till viss hjälpverksamhet för utlandssvenskar och flyktingar.

1—m 50 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 136.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Knngl. Maj ds ''proposition nr 136.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms

slott den 17 februari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Yotjgt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Linghan.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, utrikes-, finans- och

inrikesdepartementen anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller.

Vid anmälan av propositionen 1949:146 angående anslag för budgetåret

1949/50 till hjälpverksamhet för utlandssvenskar och flyktingar erinrade jag

inledningsvis bl. a., att 1948 års riksdag (statsutsk. uti. nr 5, punkt 53, riksdagens

skr. nr 5) anhållit om utredning av frågan om överförande snarast

möjligt av den av utlandssvenskarnas förening bedrivna understödsverksamheten

till annat organ. Vidare hade riksdagen förutsatt, att de skäl, som

talade för upphörande av statens flyktingsnämnds verksamhet, skulle komma

under beaktande i samband med nämnda utredning. Med anledning härav

hade utredning ägt rum genom särskilda utredningsmän1 — 1948 års kommitté

för utlandssvenskar och flyktingar — vilka den 22 februari 1949 avlämnat

betänkande med förslag angående den sociala omvårdnaden om utlandssvenskar

och utlänningar (stencilerat). Betänkandet hade varit föremål

för remissbehandling. Dä härvid kort remisstid utsatts, hade i flera yttranden

anförts, att de i betänkandet framlagda förslagen icke hunnit prövas med

den grundlighet, som varit önskvärd. Ej heller inom socialdepartementet hade

tiden medgivit en ingående granskning av förslagen. På grund härav ansågos

kommitténs förslag endast i vissa delar böra föreläggas riksdagen i nämnda

sammanhang.

I propositionen lämnades därefter endast en kortfattad översikt av betänkandets

innehåll. Jag framhöll vidare min avsikt att föreslå Kungl. Maj:t,

att proposition angående hjälpverksamhetens ordnande på längre sikt skulle

föreläggas 1950 års riksdag. I årets statsverksproposition, V ht., s. 146—147,

har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i

ämnet, för budgetåret 1950/51 beräkna till bidrag till flyktingars uppehälle,

yrkesutbildning m. m. ett förslagsanslag av 1 550 000 kronor och till bidrag

till omhändertagande av utlandssvenskar in. m. ett förslagsanslag av 450 000

kronor.

1 Utredningsmännen voro ordföranden i statens utlänningskommission,. byråchefen VJ

P. Hagelin, ledamoten av riksdagens andra kammare, direktören J. H. Hj alm arson, ordföranden

i svenska träindustriarbetareförbundet K. Larsson och direktören i svenska socialvårdsförbundet

E. C. A. Wahlberg.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 186.

I det följande torde hjälpverksamheten för utlandssvenskar och flyktingar

m. fl. få upptagas till förnyad behandling.

Till en början torde få nämnas, att jag vid utverkande av Kungl. Maj:ts

bemyndigande att tillkalla förenämnda utredningsmän framhöll bl. a. att frågan

om överförande snarast möjligt av den av utlandssvenskarnas förening

bedrivna understödsverksamheten till annat organ borde upptagas till prövning

samt att därvid de skäl, som talade för upphörande av statens flyktingsnämnds

verksamhet, och möjligheterna av att överflytta arbetsuppgifterna till

kommunala organ eller permanenta statliga myndigheter beaktades. Å andra

sidan borde övervägas, huruvida behovet av en elastisk organisation för den

fortsatta avvecklingen samt beredskapshänsyn borde föranleda att flyktingsnämnden

bibehölls ytterligare någon tid. Härvid kunde tänkas, att nämnden

eventuellt med ändrad sammansättning övertog även sådan verksamhet beträffande

utlandssvenskar och estlandssvenskar, som ansågs böra fortfara.

I den mån förutsättningar härför befunnos föreligga borde också upptagas

frågan om avveckling av sådan särskild flyktingverksamhet, som handhaves

av arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen och socialstyrelsen.

Vid remissbehandlingen av kommittéförslaget ha yttranden över detsamma

avgivits av socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen — som därjämte öven

lämnat yttranden av arbetsnämnden i Stockholms stad och länsarbetsnämnden

i Norrbottens län •— statskontoret, överstyrelsen för yrkesutbildning,

medicinalstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, statspolisintendenten, statens utlänningskommission,

statens flyktingsnämnd, kommittén för estlandssvenskarna,

understödsnämnden för rysslandssvenskar, överståthållarämbetet —

som tillika överlämnat yttranden av fattigvårdsdirektören och polismästaren

i Stockholm — länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands, Blekinge, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Värmlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län, svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet, svenska

socialvårdsförbundet, utlandssvenskarnas förening, riksföreningen för

svenskhetens bevarande i utlandet, landsorganisationen i Sverige, svenska

arbetsgivareföreningen samt tjänstemännens centralorganisation. I anledning

av betänkandet har även styrelsen för rysslandssvenskarnas förening inkommit

med en skrift.

De myndigheter och organisationer, som på grund av den korta remisstiden

förklarat sig icke ha hunnit pröva betänkandet med önskvärd grundlig

het, ha sedermera erbjudits att avge förnyat yttrande. Något sådant yttrande

har icke avgivits.

Hjälpverksamheten för utlandssvenskar.

Nuvarande verksamhet.

Understöd till vissa från utlandet återvändande svenskar lämnas av länsstyrelserna

enligt förordningen den 14 juni 1918 (nr 456, ändr. 86/1931) om

vad iakttagas bör med avseende å nödställda svenska medborgare, vilka från

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

utländsk ort överlämnas till hemlandet. Till ett antal i utlandet bosatta

svenskar och svenskfödda utgå av Kungl. Maj:t bestämda månatliga understöd.

Genom utlandssvenskarnas förening bedrives väsentligen med statsmedel

en omfattande verksamhet för hjälp åt utlandssvenskar i Sverige och

utlandet. För en kategori utlandssvenskar nämligen de s. k. rysslandssvenskarna

bedrives en särskild statlig hjälpverksamhet. Slutligen lämnas stöd

åt utlandssvenskar i viss omfattning av enskilda organisationer, t. ex. riksföreningen

för svenskhetens bevarande i utlandet. I det följande torde få

lämnas en huvudsakligen på kommittébetänkandet byggd redogörelse för

ifrågavarande hjälpverksamhet. För hjälpen åt rysslandssvenskarna redogöres

dock först i samband med återgivandet av kommitténs förslag.

höns styreis er nas verksam,het enligt 1918 års förordning.

I 61 § 4 mom. lagen om fattigvård säges, att angående fattigvård åt svensk

medborgare, som av myndighet i utlandet överlämnats till myndighet i svensk

gränsort, är särskilt stadgat.

Enligt förenämnda förordning den 14 juni 1918, vilken ersatte eu förordning

av år 1871, skall svensk medborgare, som av svensk myndighet i utlandet

eller utländsk myndighet överlämnas till svensk myndighet i gränsort,

om han är nödställd omhändertagas av länsstyrelsen eller polismyndigheten

i gränsorten. Han skall därefter snarast av vederbörande myndighet sändas

till det fattigvårdssamhälle, där han äger hemortsrätt, eller, om han är arbetsför,

till det samhälle, där han senast varit boende eller eljest kan antagas

lättast kunna försörja sig. Om han till följd av sjukdom eller av annan anledning

är i behov av omedelbar vård, skall länsstyrelsen resp. polismyndigheten

föranstalta om att han genom fattigvårdsstyrelsen på platsen erhåller

erforderlig vård. Kostnaderna för resa samt för lämnat understöd under en

tid av högst SO dagar bestridas av statsmedel från förslagsanslaget till fattigvård

och barnavård enligt den nordiska fattigvårdskonventionen in. in. Kommittén

har inhämtat uppgifter från vissa länsstyrelser rörande den omfattning,

vari 1918 års förordning tillämpats. Länsstyrelserna i Stockholms, Got

lands och Västerbottens län ha härvid uppgivit, att de icke behövt tillämpa

förordningen. Länsstyrelsen i Blekinge län har endast tillämpat densamma

i enstaka fall. Av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ha under åren

1946—1948 29 personer behandlats enligt förordningen. Någon nödställd

svensk medborgare har på senare år icke behövt omhändertagas direkt av

länsstyrelsen i Värmlands län, men landsfiskalen i Oharlottenbergs distrikt

redovisar för år 1948 22 fall, då svenska medborgare erhållit bistånd enligt

förordningen. Länsstyrelsen i Norrbottens län har liaft ca 10 fall om året.

I Malmöhus län äro förhållandena andra; antalet personer, som under år

1948 blevo föremål för länsstyrelsens åtgärd enligt förordningen, uppgick til!

154, av vilka dock endast 71 voro i egentlig mening överlämnade från

utländsk ort.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

o

Av Kungl. Maj:t beviljade månadsunderstöd.

Sådana understöd beviljas i allmänhet för ett år i taget till namngivna

svenskar i utlandet och utgå f. n. i omkring 60 fall. Understöden ha icke

fattigvårds karaktär. Kostnaderna, vilka f. n. uppgå till ca 140 000 kronor

för år, bestridas från förslagsanslaget till fattigvård och barnavård enligt

den nordiska fattigvårdskonventionen nr. m.

Utlandssvenskarnas förenings verksamhet.

Utlandssvenskarnas förening bildades 1938. Ordföranden i föreningens

styrelse förordnas av Kungl. Maj:t. Antalet medlemmar var vid 1950 års

början ca 5 900, varav ca 3 700 bosatta i utlandet. Föreningen har sedan tillkomsten

åtnjutit bidrag av staten till sin ordinarie administration. Bidraget

utgick till en början av lotterimedel men har fr. o. m. budgetåret 1943/44 utgått

av anslagsmedel med 30 000 kronor för budgetår.

I samband med krigsutbrottet 1939 bedrev föreningen en omfattande, av

statsmedel och insamlade medel bekostad hjälpverksamhet bland liemvändande

utlandssvenskar. Hjälpverksamheten fortgick i begränsad omfattning

under de följande åren och tog ånyo större proportioner när antalet hemvändande

utlandssvenskar under de senare krigsåren ökades. Med anledning

av en av föreningen gjord framställning om effektivare men samtidigt mera

kostnadskrävande åtgärder för omhändertagande av utlandssvenskar fastställde

1945 års riksdag (prop. nr 306, statsutsk. uti. nr 206, rd. skr. nr 452)

grunderna för den av föreningen med statsmedel bedrivna hjälpverksamheten.

Dessa grunder gälla i vissa delar fortfarande. Hjälpverksamheten har dock

under de senaste budgetåren inskränkts i olika hänseenden.

Understöd från föreningen lämnas efter behovsprövning och i princip

i form av lån med återbetalningsskyldighet. Krav på återbetalning ha dock

ställts endast beträffande de under punkterna 2 och 3 i det följande omnämnda

lånen.

Föreningens hjälpverksamhet omfattar följande grenar.

1. Omhändertagande vid ankomsten och den närmaste tiden

därefter. Den första hjälpen avser att täcka kostnaderna för uppehälle

under tiden intill dess att vederbörande utlandssvensk erhåller arbetsans fällning

eller på annat sätt vinner sin försörjning. Hjälp ges dock även åt icke

arbetsföra personer. I de 1945 antagna grunderna för verksamheten föreskrevs

icke någon maximitid för hjälpen. Genom beslut av 1948 års riksdag

begränsades tiden till 12 månader efter ankomsten till Sverige. Efter utgången

av denna tid kvarstående hjälpfall skulle överföras till de kommunala

socialvårdsorganen. Fr. o. m. ingången av innevarande budgetår har

tiden förkortats ytterligare. Föreningen äger sålunda f. n. som regel lämna

hjälp mtill högst 90 dagar efter ankomsten till Sverige men kan, om särskilda

skäl därtill äro, utsträcka tiden till högst 180 dagar.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

2. Lån till komplettering av klädesutrustning, iuköp av

möbler, arbetsredskap o. d. Lånen äro räntefria. Antalet utlämnade

lån av detta slag utgjorde den 1 januari 1950 388 å tillhopa ca 212 700 kronor,

varå amorteringar verkställts med ca 61 000 kronor.

3. Rörelselån. Lånen äro avsedda för utlandssvenskar, som äro arbetsföra

men på grund av ålder eller annan anledning icke utan svårighet kunna

erhålla arbetsanställning utan lämpligast kunna vinna sin utkomst genom att

börja egen rörelse. Sj-ftet med låneverksamheten är att öppna en möjlighet

till erhållande av lån för utlandssvenskar, som ej ha sådana personliga förbindelser

i hemlandet, att de kunna få lån mot borgen. Rörelselånen voro

tidigare räntefria. De utgingo med ett högsta belopp av 10 000 kronor och

avsågo endast rörelse i vederbörandes tidigare yrke. I enlighet med ett av

1948 års kommitté för utlandssvenskar och flyktingar framlagt förslag, som

upptogs i propositionen 1949: 146, åsättas nya lån fr. o. m. innevarande budgetår

gängse bankränta samtidigt som maximibeloppet höjts till 15 000 kronor

för att täcka kostnaderna för låntagarens uppehälle intill dess att rörelsen

kan ge honom hans försörjning; för sistnämnda ändamål lämnade föreningen

förut särskilt månadsunderstöd vid sidan av rörelselånet. Bestämmelsen

att rörelse måste falla inom låntagarens tidigare yrke har upphävts

fr. o. in. innevarande budgetår.

Den 1 januari 1950 utgjorde antalet utlämnade rörelselån 65 å ett sammanlagt

beviljat belopp av 299 600 kronor. Av detta belopp ha tillhopa

50 700 kronor amorterats.

4. Hjälpsändningar av livsmedel, medicin in. in. till svenskar

i utlandet. Denna verksamhet upptogs under krigsåren som en följd av

varubristen. Mottagarna ha i vissa fall betalat för paketen i vederbörande

lands mynt, ehuru avsaknad av clearingmöjligheter gjort att dylika tillgodohavanden

ofta ej kunnat av föreningen hemtagas utan ställts till förfogande

t. ex. för välgörande ändamål genom vederbörande svenska församling. Största

delen av sändningarna har emellertid kommit mindre bemedlade svenskar till

godo och lämnats utan kostnad för vederbörande. I vissa fall ha även

Sverige bosatta anhöriga inbetalat kostnaderna för paket, som därefter

genom föreningen översänts till angiven adressat.

De av 1945 års riksdag fastställda grunderna för hjälpverksamheten avsågo

endast svenska medborgare. Till Sverige återkommande svenskfödda

kvinnor, vilka förlorat sitt svenska medborgarskap,

jämte dessas minderåriga barn ansågos böra omhändertagas av de statliga

flyktingmyndigheterna intill dess att de eventuellt återvunno svenskt medborgarskap.

Hjälpverksamheten för denna kategori utövades emellertid också

den av utlandssvenskarnas förening, ehuru enligt direktiv från flyktingmyndigheterna

och med anlitande av medel, som dessa ställde till förfogande.

Fr. o. m. budgetåret 1948/49 ha emellertid svenskfödda utländska medborgare

jämställts med svenska medborgare, och hjälpen åt båda grupperna ombesörjes

således numera av föreningen enligt samma regler. Rörelselån lämnas

dock endast svenska medborgare.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition ni 136. 7

Prövning av ansökningar om rörelselån samt viktigare ärenden i övrigt angående

hjälpverksamlieten handläggas av en inom föreningens styrelse utsedd

delegation, vari även ingå en representant för vardera socialstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen.

Antalet till Sverige nyanlända personer, som erhållit hjälp av föreningen,

belyses i följande uppställning. I denna ha även medtagits uppgifter om

utomlands boende personer, som i form av livsmedelspaket m. m. fått hjälp

av föreningen.

Budgetår

1944/46

1945/46

1946/47

1947/48

1948/49 S:a

Till Sverige nyanlända personer

vuxna ..........................

97

612

509

365

!ä! 3 908

barn ..........................

216

785

617

432

I utlandet hjälpta personer____

3188

1897

3 048

4 065

3 856 16 054

Föreningen har redovisat de sammanlagda kostnaderna för hjälpverksamheten

i Sverige och utlandet ävensom för därmed sammanhängande administration,

vilken bekostas av statsmedel, i följande uppställning. Till

föreningen gjorda inbetalningar och gåvor för sådan hjälpverksamhet inlevereras

till statsverket; de belopp, som på denna väg återgått till staten, ha även

angivits.

Budgetår

Bruttokostnad

Belopp att

inleverera till

statsverket

Nettokostnad

för statsverket

1944/45 .......

................ 713 632

413 494

300 138

1945/46 .......

............... 1 539 257

30 525

1 508 732

1946/47 .......

............... 1 413 494

79 846

1 333 648

1947/48 .......

............... 1 186 562

35 228

1 151 334

1948/49 .......

................ 839 473

21 506

817 967

Summa 5 692 418

580 599

5 111 819

Kommittéförslaget.

Motiv för särskilda hjälpåtgärder. Kommittén har till en början anfört, att

det torde vara signifikativt för hemvändande utlandssvenskar i allmänhet

att de söka så långt möjligt utan att påkalla det allmännas hjälp skapa sig

nya existensbetingelser i hemlandet. Det måste också anses fullt naturligt

och helt i överensstämmelse med den allmänna socialpolitiken, att det i

första hand är den återvändande utlandssvenskens egen angelägenhet att med

utnyttjande av de av honom disponerade resurserna söka ordna för sin fortsatta

utkomst här i landet. Endast i den mån dessa resurser bedömas otill

räckliga, bör bistånd från det allmännas sida kunna tänkas.

Erfarenheterna sedan långt tillbaka i tiden visa, fortsätter kommittén,

att utblottade hemvändande utlandssvenskars problem ur socialvårdssynpunkt

kunna kräva särskild uppmärksamhet. Kommittén hänvisar till bestämmelserna

i 1871 och 1918 års förenämnda förordningar om understöd åt

svenska medborgare, som i nödställd belägenhet av myndighet avlämnas å

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 136

svensk gränsort. Efter tillkomsten av 1918 års förordning kommo förhållandena

— i högre grad än som antogs vid dess utarbetande — att utvecklas i

sådan riktning, att tid efter annan även utlandssvenskar, som på egen hand

återvänt, ankommo i utblottat tillstånd och voro i stort behov av hjälp.

Speciella aktioner igångsattes, då hjälpbehovet bland dylika hemvändande

utlandssvenskar var särskilt markant, t. ex. vid rysslandssvenskarnas ankomst

omkring 1920 och vid rysk-finska krigets utbrott 1939. Även om man

vid dylika aktioner ansett sig böra taga sig an vederbörande mera ingående

än vad 1918 års förordning hade kunnat medgiva, om förordningen varit

tillämplig på dessa klientel, torde just avsaknaden av varje möjlighet från

det allmännas sida att redan vid ankomsten träda hjälpande emellan under

icke improviserade former ha bidragit till att man i dylika fall avlägsnat

sig från den ordinarie socialvårdens normer och praxis. Det nyss anförda

liksom även erfarenheten att enstaka utlandssvenskars hjälpbehov kan vara

väl så stort som mera kollektivt anländandes, anser kommittén tala för att i

princip hjälp av statsmedel bör kunna tillförsäkras nyanlända utblottade

utlandssvenskar, oavsett under vilka förhållanden de ankommit till landet.

Den särbehandling och förmånsställning, som sålunda kan anses motiverad

beträffande utlandssvenskar, bör dock i princip givas en bestämd tidsbegränsning

och endast omfatta själva ankomsten och den omedelbara tiden därefter.

Kommittén har fortsatt:

När kommittén anser sig böra förorda en gynnsammare behandling av utlandssvenskarna

under den första vistelsetiden än vad som kan vinnas stöd

för i de ordinarie föreskrifterna beträffande socialvården, grundar kommittén

sin uppfattning på det förhållandet, att den nyanlände utblottade utlandssvensken

i fråga om främst klädes- och bohagsutrustning ej ens torde nå upp

till den miniminivå, som t. o. m. den hemmasvensk, som nödgas söka samhällets

hjälp på grund av t. ex. iråkad arbetslöshet eller sjukdom, befinner

sig på. Den hjälp till självhjälp, som samhället sålunda bör ställa i utsikt

för de utblottade utlandssvenskarna, skall alltså syfta till att reellt sett ge

utlandssvensken samma utgångsläge som hemmasvensken. Kommittén anser

icke att härvid speciell hänsyn kan tagas till vederbörande utlandssvenskars

tidigare levnadsförhållanden och vanor, utan biståndet bör utgöra en minimihjälp,

lika för alla, då de utblottade anlända till Sverige.

Mottagningshjälp, starthjälp in. in. Kommittén har i fråga om hjälpverksamhetens

avgränsning ur medborgarskapssynpunkt föreslagit,

att de speciella hjälpåtgärderna för utlandssvenskar skola avse icke blott

svenska medborgare utan även förutvarande i Sverige födda svenska medborgare.

Härom har kommittén anfört i huvudsak följande.

Olikheterna mellan könen i fråga om mistandet av medborgarskap vid

giftermål anser kommittén icke motivera en uppspaltning av hjälpen till utlandssvenskarna

enligt normer grundade på en applicering av medborgarskapslagen.

Om en hjälpbehövande familj utgöres av mannen — svenskfödd

och svensk medborgare — och hans ursprungligen utländska hustru och deras

barn eller en utländsk medborgare och hans svenskfödda hustru — vilken

senare genom giftermålet och bosättningen i utlandet förlorat sitt svenska

medborgarskap — jämte deras barn, bör detta icke vara orsak till skiljaktig be
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. May.ts proposition nr 136.

handling i förevarande avseende. Vad beträffar den fortsatta hjälp, som

kan komma att utgå av det allmänna, exempelvis i form av folkpension, torde

det dock icke kunna undvikas, att nämnda utlandssvenskar, som förlorat

sitt svenska medborgarskap — liksom deras familjemedlemmar -— måste behandlas

såsom utlänningar.

Kommittén berör även frågan om någon minimitid för vederbör andes

utlandsvistelse bör uppställas som villkor för hjälpens erhållande.

Kommittén anser sig emellertid icke böra föreslå någon bestämd kvalificeringstid.

Det bör i stället ankomma på vederbörande hjälporgan att vid sin

prövning taga hänsyn även till tiden för utlandsvistelsen.

Körande hjälpverksamhetens organisation har kommittén anfört,

att till Sverige anländande utlandssvenskars hjälpbehov böra jämställas, vare

sig vederbörande själv lyckats taga sig hit eller överlämnats av myndighet i

utlandet. Samma organ bör således betjäna den utblottade utlandssvensken

oavsett hur han kommit till riket. Med denna allmängiltiga utformning av

hjälpverksamheten bör det åvila officiella myndigheter och icke en enskild

förening att utföra ifrågavarande åligganden. Kommittén har nämligen icke

ansett det riktigt, att personer, som äro berättigade att söka viss hjälp av

statsmedel, skola obligatoriskt vara hänvisade till en enskild förening för

utbekommande av hjälpen. Kommittén anser det ej heller lyckligt, att alternativa

möjligheter givas för vederbörande att erhålla hjälp antingen genom

myndighet eller genom föreningen. Kommittén föreslår därför, att handhavandet

av den speciella hjälpen för utlandssvenskar i första hand skall ankomma

på länsstyrelserna med utnyttjande av vederbörande lokala polismyndigheter.

1918 års förordning föreslås sålunda omarbetad och utvidgad

till att gälla även utlandssvenskar, som utan förmedling av myndighet ankommit

till Sverige.

Kommittén förutsätter, att utlandssvenskarnas förening även efter genomförande

av detta förslag får en betydelsefull roll som kuratorsorgan för de

personer, som hänvända sig dit. Exempelvis kan föreningen, i de fall den har

kontakt med utlandssvenskar redan före deras ankomst till landet, i god tid

underrätta myndigheterna och biträda vid planläggandet av mottagningshjälpen.

I fråga om den speciella hjälpens omfattning har kommittén anfört,

att den genom länsstyrelserna utgående första hjälpen, mottagningshjälpen,

bör omfatta såväl uppehälle som komplettering av den personliga

klädesutrustningen ävensom visst mindre kontantbidrag för personliga utgifter.

I många fall kan hjälpen slutligt behöva utgöras även av resekostnaderna

till den ort, där vederbörande skall bosätta sig, jämte ett visst belopp

till underhåll under resan.

Vad angår de närmare riktlinjerna för hjälpverksamheten har kommittén

skilt på tre grupper, nämligen arbetsföra, arbetsoförmögna och partiellt

arbetsföra personer.

Beträffande arbetsföra utlandssvenskar bör det enligt kommitténs uppfattning

ankomma på länsstyrelserna att snarast sätta dem i förbindelse med

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

arbetsförmedlingsorganen, vilka därefter i samband med att anställning anskaffas

skulle kunna lämna den starthjälp som i det speciella fallet kan vara

erforderlig. Förutom hjälp med resan samt bidrag till uppehälle under denna

för sig och den övriga familjen behöver den arbetsplacerade i sådant avseende

vanligen viss arbetsklädesutrustning, kontanthjälp till hyres- och hushållsutgifter

intill första avlöningstillfället samt, i den mån omöblerad bostad

erhålles, hjälp till bohagsutrustning.

Då det gäller de arbetsoförmögna, som i regel äro berättigade till obligatorisk

fattigvård, bör länsstyrelsen ordna med att vederbörande kommunala

socialvårdsmyndigheter omhändertaga dem. För dessa personer skola alltså

enligt förslaget gällande socialvårdsbestämmelser snarast tillämpas.

Kommittén erinrar, att de partiellt arbetsföra icke ha någon rätt att erhålla

obligatorisk fattigvård. Visserligen torde det kunna förutsättas, att många

kommuner skola visa villighet att lämna dem frivillig fattigvård, men med

säkerhet kan detta icke påräknas i samtliga fall. Även de partiellt arbetsföra

böra därför utan dröjsmål sättas i förbindelse med arbetsförmedlingsorganen.

De åtgärder, som stå till förfogande för att underlätta partiellt arbetsföras

inpassning i arbetslivet, böra komma även utlandssvenskarna till del. Skulle

det i något fall inträffa, att en utlandssvensk icke enligt gällande föreskrifter

kan få understöd för fullföljande av lämplig omskolning, föreslås att arbetsmarknadsstyrelsen

skall kunna lämna bistånd med anlitande av ett särskilt

mindre anslag för ändamålet.

Kommittén anser, att länsstyrelserna böra få möjlighet att, obundna av

mera detaljerade föreskrifter, i varje särskilt fall pröva, huruvida hjälp skall

utgå eller ej; det bör även stå länsstyrelserna fritt att själva organisera omhändertagandet

på lämpligaste sätt. Av länsstyrelse beviljad hjälp skall enligt

förslaget icke ha fattigvårdskaraktär och därför ej förknippas med återbetalningsskyldighet.

Starthjälp bör däremot lämnas som lån, dock att rese-,

flyttnings- och fraktkostnader böra utgå utan återbetalningsskyldighet, Mottagningshjälp

bör kunna utgå under högst 90 dagar från ankomstdagen.

Starthjälpen bör dock icke tidsbegränsas i annan män än att hjälpen anknytes

till den första arbetsanställningen.

Enligt förslaget bör, främst av psykologiska skäl, arbetsförmedlingsverksamheten

för utlandssvenskar vid varje huvudkontor inom

arbetsförmedlingen utgöra ett särskilt uppdrag för någon lämplig specialexpedition.

Rörelselån. Den låneverksamhet, som utlandssvenskarnas förening bedriver

med statsmedel i syfte att stödja sådana utlandssvenskar vilka icke kunnat

erhålla anställning men anses ha möjlighet att försörja sig genom att börja

egen rörelse, anser kommittén mycket lovvärd. Kommittén finner detta avsteg

från principen att utlandssvenskarna efter kortare tids vistelse i landet

icke skola intaga någon särställning motiverat på den grund att möjligheterna

att erhålla lån och borgensmän vanligen fordra kontakter och förbindelser,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj ds proposition nr 186.

som en nyanländ utlandssvensk troligen ej besitter och icke förrän efter en

relativt lång tids vistelse i landet torde kunna förskaffa sig. Med hänsyn

till rådande restriktiva praxis i fråga om utlännings rätt att idka handel eller

annat näringsyrke föreslås dock, att rörelselånen förbehållas dem, som alltjämt

äro svenska medborgare.

Handhavandet av låneverksamlieten bör enligt kommitténs mening uppdragas

åt en mera allsidigt sammansatt nämnd än den delegation inom utlandssvenskarnas

förenings styrelse, som nu ombesörjer denna hjälpform.

Såväl låneverksamheten som vissa andra hjälpformer böra enligt kommitténs

mening utövas centralt. På grund av dessa hjälpformers speciella karaktär

böra de icke omliänderhas av ordinarie organ utan av en särskild nämnd.

Till denna skidle alltså hänföras all statlig hjälpverksamhet för utlandssvenskar

och utlänningar, som icke utövas av de vanliga myndigheterna.

Efter viss komplettering av den nuvarande flyktingsnämnden synes denna

enligt kommitténs uppfattning väl lämpad för ifrågavarande uppgift.

Avskrivning ar vissa tidigare beviljade lån. I detta sammanhang bör

omnämnas ett av kommittén framlagt förslag i fråga om tidigare lämnade

lån. Kommittén anför i denna del i huvudsak följande.

När utlandssvenskarnas förening år 1945 fick i uppgift att lämna hjälp i

större omfattning, anförde föredragande statsrådet, att hjälpen skulle utgå

såsom lån. Kungl. Maj:t borde dock äga möjlighet att, när särskilda skäl

därtill förelåge, såsom dödsfall, långvarig sjukdom eller nödläge till följd

av långvarig oförvållad arbetslöshet, helt eller delvis eftergiva statens rätt

med avseende å sådant lån. Någon dylik avskrivning torde enligt vad kommittén

inhämtat ej ha ägt rum. I praktiken torde denna återbetalningsskyldighet

betraktas som formell av låntagarna själva. Deras möjligheter att

verkställa återbetalning synas för övrigt vara ringa. Endast rörelselånen

torde framstå som lån i egentlig mening, och å dessa verkställas regelbundet

amorteringar. Enligt kommitténs uppfattning bör det övervägas, om icke

fordringarna beträffande andra lån än rörelselånen skulle kunna avskrivas.

Hjälpåtgärder för svenskar i utlandet. Kommittén har anfört, att utlandssvenskarnas

förening vid fördelningen av sina hjälpsändningar även anlitat de

svenska beskickningarna och konsulaten. Då understöd till utomlands boende

svenskar i vissa fall lämnas direkt av Kungl. Maj:t efter förslag av vederbörande

beskickning eller konsulat, ha dessa — framhåller kommittén — alltså

att i Sverige söka kontakt med två skilda instanser i fråga om hjälp av statsmedel

till svenskar i utlandet. Även om en samordning synes medföra vissa

fördelar, har kommittén emellertid ansett tidpunkten ännu icke lämplig för

några mera genomgripande förändringar på detta område.

Beträffande den hjälp i form av gåvopaket, läkemedel in. m., som utlandssvenskarnas

förening nu ombesörjer, har kommittén anfört följande.

Vid de överläggningar, som ägt rum med utlandssvenskarnas förening,

har man från föreningens sida framhållit, att även om efterfrågan på dylika

hjälpsändningar kommer att successivt minska allteftersom försörjningssituationen

förbättras i världen, torde man dock ha att räkna med att visst

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Mai ds proposition nr 136.

behov av dylik hjälp alltid kommer att förefinnas bland svenskar ute i världen.

Föreningen är för sin del beredd att fortsätta verksamheten, om visst

statsunderstöd garanteras. Att enbart driva verksamheten på enskilda medel

anser föreningen icke möjligt, helst som betalningen delvis inflyter i sådana

valutor, som föreningen ej kan tillgodogöra sig.

Kommittén, som säger sig icke ha satt som sin uppgift att inskränka sådan

verksamhet, av vilken ett konstaterat behov föreligger, har föreslagit i stort

sett ett bibehållande av nuvarande ordning. Dock föreslår kommittén,

att det i det föregående föreslagna organet för låneärenden även får i uppdrag

att följa utvecklingen av frågan rörande hjälp till utomlands boende

svenskar och svenskfödda och i fortsättningen, efter vederbörlig prövning av

utlandssvenskarnas förenings framställningar, förmedla de statsmedel, som

bedömas böra utgå till dylik paketsändningsverksamhet.

Slutligen uttalar kommittén i detta sammanhang, att i framtiden måhända

finnes större anledning än nu att i stället för att bevilja understöd på utländsk

botten föranstalta om vederbörandes mottagande i hemlandet.

Hjälpverksamheten för rysslandssvenskar. Alltsedan 1920 har staten i

olika former lämnat hjälp till svenskar, som genom omstörtningen i Kyssland

och därmed sammanhängande händelser drabbats av förluster och återvänt

till Sverige. 1934 års riksdag anvisade 2 miljoner kronor till en fond för

hjälp åt rysslandssvenskar, varefter Kungl. Maj:t samma år tillsatte den alltjämt

fungerande understödsnämnden för rysslandssvenskar. Riksdagen fastslog

vid detta tillfälle, att den icke ansåg staten skyldig ersätta rysslandssvenskarna

för lidna förluster, varför hjälp skulle utgå uteslutande efter behovsprincipen.

Riksdagen förutsatte vidare, att Kungl. Maj:t i sinom tid

skulle vidtaga åtgärder för en successiv minskning av fonden. Fr. o. m.

budgetåret 1936/37 har vidare anvisats ett årligt anslag till förstärkning av

fondens avkastning, vilket anslag f. n. uppgår till 70 000 kronor. Antalet

hos understödsnämnden registrerade rysslandssvenskar utgjorde den 1 augusti

1949 168 huvudmän, representerande 229 familjemedlemmar. Av dessa erliöllo

104 huvudmän, representerande 139 familjemedlemmar, månadsunderstöd.

Kommittén anför, att denna understödsform med nuvarande tillämpningsnonner

beräknas kunna bestå ytterligare ett par decennier. Kommittén anser

sig icke kunna föreslå, att den enligt nuvarande direktiv bedrivna hjälpverksamheten

uppdrages åt den av kommittén föreslagna nämnden för utlandssvenskar

och flyktingar. Såsom skäl härför åberopas, att nämnden i sådant

fall för en del av sitt klientel skulle få tillämpa betydligt gynnsammare regler

än för övriga. Då avsevärd tid nu förflutit från hjälpverksamhetens uppkomst,

föreslår kommittén emellertid, att hjälpbehovet definitivt fixeras så

att understöd i fortsättningen endast lämnas åt de personer, som f. n. inneha

manadsunderstöd, medan nya hjälpfall icke vidare skulle tillkomma. Den

fortsatta verksamheten, som endast skulle innefatta utbetalningar efter en

fastställd plan, borde därvid kunna uppdragas åt statskontoret. Om möjlig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136. lo

het till viss social bedömning anses böra bibehållas, vill kommittén emellertid

icke motsätta sig att verksamheten efter mera begränsade och preciserade

direktiv sammanföres med arbetsuppgifterna för den av kommittén föreslagna

nämnden för utlandssvenskar och flyktingar.

Yttranden.

De av kommittén åberopade motiven för särskilda h j älp åt gärder

för utlandssvenskar lia i flertalet yttranden lämnats utan erinran. Socialstyrelsen

förklarar sig dela kommitténs mening, att sådan hjälpverksamhet och

omvårdnad, varav konstaterade behov föreligga, icke bör inskränkas utan

organiseras i fastare former och göras effektivare än hittills. Utlandssvenskai - nas förening anför bl. a., att statsmakterna i regel visat god förståelse för

utlandssvenskarna, vilka däremot pa andra hall ofta ansett sig sakna nödig

förståelse. Om på dessa håll kommitténs positiva inställning skulle kunna

bidraga till en vidgad och förstående syn på utlandssvenskarna, skulle detta

med största tillfredsställelse hälsas av såväl dem som av föreningen. Även

riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet betonar den förståelse

för utlandssvenskarnas problem och psykologiska situation, som kommit till

uttryck i betänkandet. Riksföreningen understryker den av kommittén uttalade

grundprincipen, att till Sverige nyanlända utlandssvenskar genom stödåtgärder,

främst av karaktären hjälp till självhjälp, under den första och

svåraste tiden skola förhjälpas till eu beträffande utkomst- och arbetsmöjligheter

med hemmasvenskarna något så när likställd position.

I några yttranden har kritik riktats mot kommitténs förslag om särskilda

hjälpåtgärder. Sålunda anför arbetsmarknadsstyrelsen bl. a. följande.

Mot förslaget om samhällelig hjälp till utlandssvenskar utöver ordinarie

socialvårdshjälp kunna starka principiella erinringar resas. Att enbart den

egenskapen att vederbörande är utlandssvensk — ett ganska svävande begiepp

__ skall predestinera honom till en förmånsställning ur socialvårdssynpunkt,

är i och för sig föga tilltalande. De av kommittén anförda motiven äro också

ganska långsökta. Låt vara att en del utlandssvenskar atervända totalt utblottade.

Oberoende av så att säga graden av utblottning torde det väl ej vara

förbjudet för de ordinarie socialvårdsmyndigheterna att ge utlandssvensken

den minimihjälp lian behöver. Motivet att skapa en särskild hjälpfonn foi

utlandssvenskarna enbart för att från början ställa dem på samma plattform

som en mer eller mindre utblottad hemlandssvensk är sålunda föga bärkraftigt.

Därtill kommer att motivet ingalunda får ges en generell innebörd. Det

torde vara ett fåtal fall av hem vändande utlandssvenskar, där detta motiv kan

anföras i förhållande till hemlandssvenskar, som också behöva hjälp. Som

kommittén själv riktigt framhåller, utgöra utlandssvenskarna en mycket

heterogen grupp. De allra flesta kunna också klara sig utan att någonsin

behöva anlita samhällelig hjälp i speciella former. Ehuru styrelsen sålunda

hyser starka betänkligheter mot kommitténs förslag i själva principfrågan

och helst hade sett en avveckling av den nu bedrivna särskilda hjälpen för

utlandssvenskar, vill styrelsen dock för närvarande icke direkt motsätta sig

kommitténs principförslag.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) uttalar i fråga om kommitténs

allmänna inställning till utlandssvenskar och flyktingar, att kommittén i vissa

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136.

tall synes ställa dessa i en något förmånligare ställning än hjälpbekövande

hemmasvenskar. Då detta kan leda till irritation, vill TCO utan att ingå på

de konkreta förslagen rent allmänt framhålla, att hjälpåtgärderna i möjligaste

mån böra avvägas så att de överensstämma med vad som gäller för motsvarande

grupper av hemmasvenskar.

4 ad angår förslaget om hjälpverksamhetens a vgräns ning ur

in edborgarskapss y n p u n k t ha socialstyrelsen och utlandssvenskarnas

förening föreslagit en utvidgning därhän, att även i utlandet födda förutvarande

svenska medborgare skola komma i åtnjutande av hjälpåtgärderna för

utlandssvenskar. Däremot ifrågasätter överstäthållarämbetet om icke hjälpverksamheten

vid utlandssvenskarnas ankomst till riket bör begränsas till

sådana med bibehållet svenskt medborgarskap. Enligt ämbetets uppfattning

kan det icke vara motiverat, att utländska medborgare, som kanske icke ha

annan anknytning till Sverige än att de äro födda här men icke fått svensk

uppfostran och ej heller eljest tidigare visat någon samhörighet med Sverige,

vid ankomsten hit bli omhändertagna i den form, som föreslagits beträffande

flyktingar och utlänningar i allmänhet. Länsstyrelsen i Malmöhus län tillstyrker

kommitténs förslag i ifrågavarande del men fäster uppmärksamheten

på de svårigheter som kunna uppstå vid samordning av åtgärderna beträffande

de förutvarande svenska medborgarna och andra utlänningar.

Överstäthållarämbetet anser, att särskilda garantier måste skapas mot missbruk

av hjälpverksamheten. Enligt ämbetets mening bör viss minimitid

för utlandsvistelse stadgas som förutsättning för ett åtnjutande av de

särskilda hjälpformerna för utlandssvenskar.

Den föreslagna organisationen för handha van de av mottagningshjälpen

tillstyrkes eller lämnas utan erinran i flertalet yttranden.

Förslaget att samma hjälpformer böra komma till användning för alla utlandssvenskar,

vare sig de överlämnats från myndighet i utlandet eller på

ogen hand återvänt till Sverige, tillstyrkes särskilt av länsstyrelsen i Malmöhus

län. Länsstyrelsen har den erfarenheten av 1918 års förordning att någon

skillnad ej bör göras mellan olika kategorier av utlandssvenskar. Liknande

synpunkter ha anförts av länsstyrelsen i Norrbottens län. Denna myndighet

anser det å andra sidan ägnat att väcka vissa betänkligheter att länsstyrelserna

skola lämna mottagningshjälp. Visserligen synes det lämpligt, att

själva mottagandet ombesörjes av länsstyrelserna med biträde av polischeferna

samt att de lokala polisorganen även anlitas för att lämna tidsbegränsad

hjälp. Endast under förutsättning av bistånd från länsarbetsnämnderna kunna

länsstyrelserna emellertid vara vuxna att med nuvarande personal handha den

övriga hjälpverksamhet, som föreslagits åvila dem.

Kommitténs förslag i organisationsfrågan har kritiserats av arbetsmarknadsstyrelsen,

som ifrågasätter lämpligheten av att dela upp administrationen

av hjälpen på tre olika myndigheter d. v. s. länsstyrelse, arbetsförmedling och

kommunala socialvårdsorgan. Styrelsen anför härom följande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj ds proposition nr 1H6.

I varje iall synes länsstyrelsernas befattning med de hemvändande utlandssvenskarna,

som endast avses bestå i utlämnande av mottagningshjälp

samt omedelbart kontaktande av arbetsförmedlingar och kommunala socialvårdsorgan,

utan vidare kunna utgå. Principiellt riktigast synes vara att de

olika hjälpformema åläggas de organ, som ha hand om motsvarande hjälp

för hemlandssvenskar, d. v. s. i här berörda fall do konununala socialvårdsorganen

samt, vad beträffar arbetsanvisningen, arbetsförmedlingarna, De kommunala

socialvårdsorganen skulle sålunda kunna ha hand om bade mottagningshjalpen

och starthjälpen. Erfarenhetsskäl tala emellertid föi att starthjälpen

ges i samband med arbetsanvisningen av det arbetsanvisande organet,

arbetsförmedlingen, en form som nu under flera år varit för handen vid utplacering

av utlänningar i arbete och som visat sig vara ett smidigt förfaringssätt,

Styrelsen är beredd lata sin lokala organisation, länsarbetsnämnder

och arbetsförmedlingar, påtaga sig denna uppgift. Redan nu ombesörjer

ju arbetsförmedlingen huvudparten av arbetsanvisningarna for utlandssvenskar.

Vid denna form synes det emellertid styrelsen lämpligast, att aven

mottagningshjälpen ålägges länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar. Dessa

olika hjälpformer, mottagningshjälp och starthjälp, äro varandra så närstående,

att det icke kan vara rationellt att de handläggas av olika myndigheter.

De äro dessutom intimt förknippade med möjligheterna för vederbörande att

erhålla arbetsanställning — ju snabbare arbetsanställning desto mindre socialvårdsbehov

— att det kan anses särskilt lämpligt att de handläggas av de

ordinarie arbetsförmedlingsorganen och deras chefsmyndighet.

Utlandssvenskarnas förening har framhållit de fördelar, som vinnas genom

att mottagningshjälp lämnas genom föreningen. Åtskilliga utlandssvenskar

känna sig efter kanske flera tiotal år i utlandet så främmande för svensk samhällsordning,

att de behöva ett mera speciellt mottagande än som i allmänhet

torde kunna beredas dem av de i regel arbetstyngda myndigheterna, vilka

endast undantagsvis äga närmare kännedom om utlandssvenskarnas problem.

I fråga om utlandssvenskarnas förenings ställning har länsstyrelsen

i Malmöhus län, som anser övervägande skäl tala för kommitténs förslag,

framhållit, att överflyttningen av föreningens hjälpverksamhet till statliga

organ såtillvida kan komma att innebära en nackdel, som ett inoidnande

av verksamheten i ett statligt system kan inge enskilda den uppfattningen att

deras initiativ och offervilja är obehövliga, något som långt ifrån är fallet

i kritiska skeden.

I fråga om mottagningshjälp ens omfattning har kritik mot kommittéförslaget

framförts på några punkter.

Socialstyrelsen föreslår, att länsstyrelse efter utlåtande av läkare medgives

rätt att utsträcka hjälpen från 90 till 180 dagar. En utvidgning av tidrymden

har även förordats av utlandssvenskarnas förening samt av fattigvårdsdirektören

i Stockholm.

Länsstyrelsen i Malmöhus län upplyser, att missbruk av hjälpen enligt 1918

års förordning förekommit, varför det är av vikt att, såsom de sakkunniga

föreslagit, länsstyrelserna få möjlighet att pröva huruvida hjälp skall utgå

eller ej. Länsstyrelsen anför vidare.

Enligt kommittén skall biståndet genom länsstyrelserna ej förknippas med

återbetalningsskyldighet. Denna princip torde vara riktig när det gäller ut
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

landssvenskar, som tvingats återvända till hemlandet på grund av krigshändelser

eller andra mer eller mindre katastrofartade förhållanden. Under trycket

av sådana händelser återvända ofta personer, som sedan mycket länge vistats

i utlandet och vars kontakt med hemlandet är mycket liten. Under normala

tider däremot utgöres, enligt länsstyrelsens erfarenhet, det hjälpsökande

klientelet i allmänhet av personer, som mera tillfälligt vistats i utlandet, exempelvis

sjömän och andra ej i utlandet stadigvarande bosatta personer, vilkas

blottställda belägenhet ofta mera beror på deras eget förvållande än på deras

främlingskap i vederbörande land. För dessa senare fall synes det länsstyrelsen

naturligt med en bestämmelse om återbetalningsskyldighet. En sådan

skyldighet är också påkallad för att motverka försök till missbruk av hjälpverksamheten.

På grund härav ifrågasätter länsstyrelsen, om icke återbetalningsskyldighet

i princip bör föreligga men med möjlighet till befrielse i

ömmande fall.

Arbetsmarknadsstyrelsen har framhållit, att utlandssvenskar endast böra

erhålla samma rättigheter som övriga svenskar när det gäller omskolning

för partiellt arbetsföra.

Beträffande förslaget att en särskild expedition vid varje länsarbetsnämnd

jämte övriga arbetsuppgifter även skall biträda utlandssvenskarna framhåller

flyktingsnämnden, att det torde räcka med eu särskild tjänsteman.

I fråga om rörelselånen tillstyrker socialstyrelsen bibehållandet av ett

specialorgan för denna verksamhetsgren. Då även utlänningar kunna medgivas

rätt att idka handel eller annat näringsyrke, förordar styrelsen, att också

förutvarande svenska medborgare få möjlighet erhålla rörelselån.

Arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasätter över huvud lämpligheten av hjälpverksamhet

i denna form. Styrelsen anför härom i huvudsak följande.

Röielselånen äro den hjälpform, till vilken styrelsen ställer sig mest tvekdå

den mest framhäver den förmånsställning en utlandssvensk erhåller

framföi en hemlandssvensk. Därest denna hjälpform skall finnas, anser styrelsen,

att lånerörelsen bör administreras på annat sätt än som av kommittén

föreslagits. Styrelsen kan icke finna det motiverat att den ringa lånerörelse

det har gäller skall behöva åläggas en helt ny statlig nämnd, låt vara att för

denna nämnd även föreslås en del andra uppgifter. Det måste allvarligt ifrågasättas

om icke denna mycket obetydliga uppgift kan åvila ett redan förhandenvarande

statligt organ. Arbetsmarknadsstyrelsen är för sin del beredd

att åtaga sig denna uppgift. Låneverksamheten bör prövas i nära anslutning

till arbetsmarknadssynpunkter. En lånesökande, som kan erhålla sin utkomst

på öppna arbetsmarknaden, bör icke komma i åtnjutande av denna extra

hjälpform. Den bör få utgå endast i rena undantagsfall och vara väl motiverad

ur arbetsmarknadssynpunkt.

Statens flyktingsnämnd, som icke anfört erinringar mot rörelselånen som

hjälpfoim, ifrågasätter pa enahanda grunder om icke uppgiften kan åläggas

arbetsmarknadsstyrelsen.

Utlandssvenskarnas fö ren mg, som beträffande rörelselånen anfört samma

synpunkter som de av socialstyrelsen framlagda, har i detta sammanhang

förordat, att även studiestipendier eller studielån till utlandssvensk ungdom

skola kunna beviljas. Även om denna ungdom stundom kan erhålla statsstipendrnr,

äro beloppen enligt föreningens uppfattning i regel alltför låga för att

fylla sitt ändamål.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

Flyktingsnämnden förklarar sig sakna möjlighet att överblicka de ekonomiska

konsekvenserna av den föreslagna avskrivningen av vissa av

utlandssvenskarnas förening lämnade lån. Föreningen tillstyrker

.avskri vningsförslaget.

I fråga om hjälpåtgärderna för svenskar i utlandet bär arbetsmarknadsstyrelsen

framhållit, att gåvosändningarna ha sitt upphov och sin

orsak i det av kriget förorsakade svåra försörjningsläget i ett flertal länder.

Styrelsen fortsätter:

När de främsta motiven för denna verksamhet i takt med en förbättring

av försörjningssituationen i världen försvinna, bör man eftersträva att avveckla

denna krisföreteelse och noga giva akt på att den icke blir permanent,

framförallt som rätt stora svårigheter torde föreligga att på grund av de långa

avstånden verkligen kontrollera behovet. Styrelsen anser därför, att det bör

allvarligt övervägas att nu slopa denna hjälpform. Skulle det visa sig på några

håll fortfarande vara starkt behov av denna hjälp, bör den ännu en tid kunna

få fortgå i utlandssvenskarnas förenings regi men med insyn från ett statligt

organ. Att pålägga den av kommittén föreslagna nya nämnden denna uppgift

synes här lika litet motiverat som i fråga om rörelselånen.

Statskontoret har för sin del intet att erinra mot att utlandssvenskarnas

förening även i fortsättningen omhänderhar förmedlingen av gåvopaket m. m.

Med hänsyn till det förbättrade försörjningsläget torde enligt statskontorets

mening antalet paket kunna minskas. Motsvarande uttalande har även gjorts

av flyktingsnämnden, som ifrågasätter lämpligheten av att statsanslagen i

fortsättningen fördelas av den föreslagna nämnden. En viss statlig kontroll

är emellertid motiverad.

Utlandssvenskarnas förening tillstyrker i denna del kommitténs förslag.

Beträffande kommitténs uttalande att man i stället för att bevilja understöd

på utländsk botten måhända bör föranstalta om vederbörandes mottagande i

hemlandet anför föreningen dock följande.

Föreningen vill betona betydelsen av att denna fråga behandlas med

största varsamhet, då ifrågavarande understödstagare i regel bott mycket

länge i vistelselandet och där ofta finna sig bättre till rätta än i hemlandet,

där kanske alla anknytningar förlorats. Kostnaderna för hemresa och underhåll

i Sverige uppgå även i många fall till högre belopp än det utsända understödet.

En bättre utväg vore måhända, att statsmedel delvis användas för

upprättande och drivande av sjuk- och ålderdomshem på vissa platser i utlandet,

varigenom de gamla icke behövde flytta från en för dem välkänd och

kär omgivning.

Liknande synpunkter ha anförts av socialstyrelsen.

Yad angår hjälpverksamheten för rysslandssvenskar har kommitténs

förslag om en fixering av hjälpbehovet och en avveckling av den särskilda

understödsnämndens verksamhet tillstyrkts av statskontoret, arbetsmarknadsstyrelsen

och flyktingsnämnden. Socialstyrelsen förordar, att understödsnämndens

uppgifter överföras till den föreslagna nämnden för utlandssvenskar

och flyktingar samt att direktiven för denna hjälp ändras till överensstämmelse

med vad som gäller för övriga utlandssvenskar.

2—12150 Biliana till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 136.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

Under stödsnämnden för rysslandssvenskar (majoriteten) avstyrker kommitténs

förslag. Nämnden framhåller, att om ytterligare månadsunderstödstagare

ej skulle få tillkomma samt utgivandet av tillfälliga understöd upphöra,

skulle detta innebära, att hjälpbehövande rysslandssvenskar måste hänvisas

till fattigvården. Nämnden har vidare anfört bl. a. följande.

En sådan klyvning av rysslandssvenskarna, som drabbar den eller dem,,

som i det längsta sökt vara verksamma och försörja sig och närstående, måsteframstå

såsom för rättskänslan stötande och staten ovärdig. Härtill kommer,

att rysslandssvenskar, då de uppnå åldern för folkpension, i regel ej förfoga

över hopsparade medel, med vilkas avkastning de skulle kunna komplettera

de otillräckliga folkpensionerna. Med anledning härav lämnar nämnden folkpensionärer

regelbundna månatliga understöd, motsvarande inkomster för

vederbörande, som icke inverka på de inkomstprövade pensionsförmånerna.

Om kommitténs förslag skulle bifallas, skulle de rysslandssvenskar, som sökt.

genom arbete försörja sig och vilka först sedan berörda förslag börjat förverkligas

uppnå åldern för folkpension, försättas i ett sämre ekonomiskt läge

än det, vari de rysslandssvenskar befinna sig, som nu åtnjuta folkpension.

Kommitténs förslag innebär standardsänkning och skuldsättning för rysslandssvenskarna

utan att tvingande omständigheter därtill föreligga.

Enligt nämndens uppfattning är tiden ännu ej inne för en avveckling av

ifrågavarande hjälpverksamhet, varför nämnden med sin ingående personkännedom

bör få fortsätta sin verksamhet. Uysslandssvenskarnas förening

har instämt i nämndens yttrande.

Ledamoten av nämnden, statskommissarien Johnsson, var av skiljaktig

mening och föreslog, att understödsnämnden och den förordade nämnden för

utlandssvenskar och flyktingar få utreda frågan i vilken omfattning månadsunderstöd

för framtiden böra utgå. Sedan understödsverksamheten sålunda

begränsats och preciserats kan den omhänderhavas av statskontoret.

Departementschefen.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen finns endast en särskild

permanent hjälpform för svenskar, som återvända från utlandet, nämligen den

av länsstyrelserna administrerade hjälpen åt personer, som i nödställd situation

av utländsk myndighet eller svensk myndighet i utlandet avlämnas å

svensk gränsort. Denna hjälpform, som synes komma till nämnvärd användning

endast inom Malmöhus län, torde i huvudsak tillämpas beträffande

efterseglade sjömän, blottställda turister m. fl. kategorier, vilka icke tillhöra

den grupp som vanligen avses med benämningen utlandssvenskar. För svenskar

som återvända på egen hand — och därmed i regel för den egentliga

gruppen utlandssvenskar — finns icke någon permanent hjälpform. Alltsedan

1939 har emellertid en provisorisk, väsentligen av statsmedel bekostad

hjälpverksamhet för nämnda grupp bedrivits av utlandssvenskarnas förening.

Denna verksamhet har haft sin grund i de av kriget föranledda förhållandena.

När riksdagen 1945 fastställde grunder för verksamheten var läget det„

att utlandssvenskar, som genom kriget fått sina existensmöjligheter i utlandet

spolierade, i betydande antal återvände till Sverige. Förhållandena ha

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

nu ändrats. År 1949 utgick hjälp av statsmedel genom föreningen endast i ett

hundratal fall. På grund härav och med hänsyn till att från krigstiden ännu

kvarvarande provisoriska hjälpåtgärder av olika slag i den mån så är möjligt

böra avvecklas synes det angeläget, att en omprövning av verksamheten no

kommer till stånd.

Det grundläggande spörsmålet är huruvida särskilda hjälpåtgärder för

hemvändande utlandssvenskar över huvud taget äro motiverade i framtiden.

Uppenbart är att skälen för sådana åtgärder numera äro svagare än under

krigstiden och tiden närmast efter krigsslutet. Inordnandet i det svenska

samhället av personer, som kanske en lång följd av år vistats utomlands,

erbjuder emellertid otvivelaktigt även under mera normala förhållanden

många gånger alldeles speciella problem. Om utlandssvenskar ankomma till

Sverige i utblottat tillstånd och icke omedelbart omhändertagas av anhöriga

eller andra enskilda, måste de genom samhällets organ tillförsäkras hjälp till

föda, bostad och kläder. Även om de i gynnsamma fall kunna beredas arbete

utan längre uppskov kunna de vara i behov av hjälp för att kunna tillträda

anställningen och för sitt uppehälle intill dess att de erhålla avlöning. Omständigheter

som sammanhänga med deras egenskap av utlandssvenskar -—

främst obekantskap med svenska förhållanden — kunna även medföra, att

arbetsplaceringen icke rimligen bör forceras. Det kan erbjuda svårigheter att

tillgodose härvid uppkommande hjälpbehov inom ramen för den ordinarie

socialvården. I den mån fråga är om arbetsföra personer föreligger icke

skyldighet för kommunerna att lämna fattigvård. På grund av arbetslöshetshjälpens

konstruktion torde denna hjälpform ofta icke erbjuda en lämplig

lösning. Sedan länge finnes såsom nämnts möjlighet för hemvändande svenskar

att genom länsstyrelserna eller de lokala polismyndigheterna erhålla viss

hjälp i dylika fall, men denna möjlighet är enligt bestämmelserna begränsad

till fall då vederbörande av myndighet avlämnats å svensk gränsort. Jag

delar kommitténs uppfattning att särskilda hjälpmöjligheter böra stå till förfogande

icke blott under nämnda förutsättning utan även när vederbörande

på egen hand tagit sig till Sverige. Såsom kommittén anfört är det sannolikt,

att om sådana hjälpmöjligheter stå till buds behovet av speciella hjälpaktioner

till förmån för utlandssvenskar kommer att minska.

Jag vill understryka den av såväl kommittén som statsutskottet (uti.

1949:125) uttalade uppfattningen att den särskilda, hjälpen endast bör syfta

till att reellt sett ge utlandssvensken samma utgångsläge som hemmasvensken.

Den bör därför endast omfatta understöd till uppehället under en kort

tid efter ankomsten (mottagningshjälp) samt därutöver visst bistånd i samband

med tillträdande av arbetsanställning m. m.

Den särskilda hjälpen bör såsom kommittén föreslagit och i överensstämmelse

med nuvarande praxis kunna tillämpas icke blott i fråga om svenska

medborgare och deras familjemedlemmar utan även beträffande vissa förutvarande

svenska medborgare och deras familjer. Yad de förutvarande svenska

medborgarna angår är det svårt att erhålla en tillfredsställande formell av
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

gränsning av den kategori, som bör kunna erhålla hjälp i ifrågavarande ordning.

Uppenbart är att personer som sakna reell anknytning till Sverige icke

böra erhålla tillgång till dessa hjälpmöjligheter blott på den grunden att de

en gång haft svenskt medborgarskap. Sådana fall kunna finnas bland såväl

i Sverige som i utlandet födda personer. Det synes lämpligast att de

organ som handha ifrågavarande hjälpverksamhet få med hänsynstagande till

omständigheterna i varje särskilt fall pröva, huruvida hjälp skäligen bör lämnas

i denna ordning.

För att en person skall räknas som utlandssvensk bör vidare fordras, att

han under en mera avsevärd tid varit bosatt i utlandet. I likhet med kommittén

anser jag dock, att någon bestämd minimitid för utlandsvistelse icke

bör fastställas.

Kommittén har ansett, att den föreslagna hjälpverksamheten för utlandssvenskar

icke lämpligen bör bedrivas av en förening utan av myndigheter.

Enligt min mening ha beaktansvärda fördelar vunnits genom att ifrågavarande

verksamhet under den tid densamma haft stor omfattning utövats genom utlandssvenskarnas

förening. Principiella skäl tala emellertid emot att verksamheten

sedan den erhållit mera permanenta former bedrives genom föreningen.

Då tillströmningen av hjälpbehövande utlandssvenskar under nuvarande förhållanden

torde bli tämligen liten, ställer det sig sannolikt även fördelaktigare

ur kostnadssynpunkt om verksamheten uppdrages åt statliga myndigheter.

Jag ansluter mig därför på denna punkt till kommitténs uppfattning,

att utlandssvenskarnas förenings i Sverige bedrivna hjälpverksamhet bör avvecklas.

Föreningen torde såsom kommittén anfört ändock i framtiden kunna

göra en betydande insats som kuratorsorgan. Föreningen bör med hänsyn

härtill fortfarande erhålla visst stöd av staten.

I likhet med kommittén finner jag det under dessa förhållanden lämpligt,

att samma myndighet omhänderhar mottagandet av alla utlandssvenskar, vare

sig de överlämnats från myndigheter i utlandet eller på egen hand återvänt

till Sverige. Kommittén har föreslagit, att omhändertagandet av återvändande

utlandssvenskar uppdrages åt länsstyrelserna, som för de direkta hjälpåtgärderna

skulle träda i förbindelse med arbetsförmedlingen och de kommunala

socialvårdsorganen. Arbetsmarknadsstyrelsen har i sitt yttrande uttalat,

att hjälpverksamheten i möjligaste mån bör koncentreras till en myndighet.

Jag ansluter mig till denna uppfattning. Då hjälpåtgärderna för hemvändande

utlandssvenskar främst syfta till att inpassa dem på den svenska

arbetsmarknaden och då hjälpens omfattning blir beroende av tidpunkten för

arbetsanskaffningen, förordar jag, att verksamheten uppdrages åt den offentliga

arbetsförmedlingen. Genom sin lokala organisation och sociala erfarenhet

synes arbetsförmedlingen väl lämpad härför. Verksamheten bör alltså

under arbetsmarknadsstyrelsens ledning bedrivas av länsarbetsnämnderna och

de lokala förmedlingsorganen.

Det sagda innebär, att arbetsförmedlingen skall övertaga såväl utlandssvenskarnas

förenings i Sverige bedrivna hjälpverksamhet som den under

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

länsstyrelsernas ledning enligt 1918 års förordning bedrivna verksambeten.

Den sistnämnda torde i huvudsak avse personer, som endast mera tillfälligt

vistats i utlandet och som alltså icke äro att hänföra till de egentliga utlandssvenskarna.

Denna kategori — personer med kortvarig anställning i

utlandet, blottställda turister m. fl. — ha hittills i allmänhet genom länsstyrelser

och polismyndigheter erhållit medel för resa till hemort eller arbetsplats.

Även om det i dessa fall snarare gäller en polisiär fråga än ett

arbetsmarknadsproblem, torde det vara mest praktiskt, att arbetslörmedlingsorganen

övertaga också denna verksamhetsgren.

Jag förutsätter emellertid, att arbetsförmedlingsorganen vid sitt handhavande

av ifrågavarande uppgifter måste samarbeta med länsstyrelserna.

Framför allt när det gäller arbetsoförmögna personer torde det i många fall

vara nödvändigt, att länsstyrelsen prövar på vilket sätt vederbörande böra

omhändertagas.

Jag kan i stort sett ansluta mig till kommitténs förslag rörande mottagningshjälpens

närmare utformning. Sådan hjälp synes dock böra i undantagsfall,

efter medgivande av arbetsmarknadsstyrelsen, kunna utsträckas till högst

180 dagar efter ankomsten eller den tidsgräns som f. n. gäller i fråga om den

av utlandssvenskarnas förening lämnade mottagningshjälpen. Kommitténs

förslag att dylik mottagningshjälp skall utgå utan återbetalningsskyldighet

har jag ansett mig böra i princip godtaga. Möjlighet bör emellertid även finnas

att såsom nu sker lämna personer, som endast tillfälligt vistats i utlandet,

medel till resekostnader m. m. såsom förskott med återbetalningsskyldighet.

Arbetsförmedlingsorganen böra icke i sin nu ifrågavarande verksamhet

bindas genom detaljerade författningsbestämmelser utan böra ha möjlighet

att lämna hjälp i den omfattning och i de former som i varje fall befinnes

lämpligast. Vid prövningen bör emellertid det begränsade syftet med denna

hjälpverksamhet beaktas. Detta torde leda till tämligen restriktiv användning

av hjälpmöjligheterna. Jag förutsätter, att polismyndigheterna vid behov

rent tillfälligt ombesörja det första mottagandet intill dess att arbetsförmedlingsorganen

kunna övertaga ansvaret.

Kommitténs förslag om starthjälp med återbetalningsskyldighet (bortsett

från rese-, flyttnings- och fraktkostnader) föranleder ej erinran från min sida,

Partiellt arbetsföra utlandssvenskar böra beredas hjälp enligt samma regler

som tillämpas för hemmasvenskar. I fall då bidrag till kostnaderna regelmässigt

fordras från kommun bör dock möjlighet till eftergift härifrån finnas

när fråga är om utlandssvenskar.

För arbetssökande, som icke kunna erhålla lämplig anställning på öppna

arbetsmarknaden, anser jag rörelselånen i vissa fall vara en lämplig hjälpform.

Denna verksamhetsgren bör därför bibehållas och bedrivas enligt de

av 1949 års riksdag med anledning av propositionen nr 146 godkända grunderna,

Möjligheten att erhålla lån bör fortfarande vara förbehållen svenska

medborgare. Jag finner det icke nödvändigt, att ansökningar om dylika lån

skola prövas av den ifrågasatta nya nämnden. Detta uppdrag bör i stället

lämnas arbetsmarknadsstyrelsen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

Av utlandssvenskarnas förening med anlitande av statsmedel lämnad hjälp

har formellt haft formen av lån. När 1945 års riksdag fastställde grunder

för verksamheten avsågs, att Kungl. Maj:t skulle äga att då särskilda skäl

därtill förelågo helt eller delvis efterge statens rätt med avseende på sådant

lån. Någon avskrivning har ännu icke skett. Kommittén har nu anfört, att

det bör övervägas om icke fordringarna beträffande andra lån än rörelselån

skulle kunna avskrivas. Huvuddelen av den genom föreningen inom landet

utlämnade hjälpen har utgått såsom bidrag till uppehället och torde knappast

av mottagarna ha uppfattats som veikliga lån. Det överensstämmer också med

de principer som tillämpats i den statliga flyktingverksamheten att icke kräva

återbetalning av dessa belopp. De böra enligt min mening avskrivas utan

individuell prövning av betalningsförmågan. Vidare utestå ca 150 000 kronor i

lån till inköp av möbler, arbetsredskap m. m. samt ca 250 000 kronor i rörelselån.

Samtliga dessa lån ha utlämnats på sådant sätt att deras karaktär av lån

tydligt framgår. Krav på amortering ha framställts och återbetalning har i viss

utsträckning skett. Lånen till inköp av möbler m. m. motsvara närmast den

nu föreslagna starthjälpen. Betalningsskyldigheten i fråga om dessa lån

torde icke böra generellt eftergivas. Kungl. Maj:t bör dock äga att efter individuell

prövning avskriva dylika lån. Detsamma bör gälla rörelselånen.

Betalningsansvaret beträffande dessa lån bör med hänsyn till lånens natur

givetvis upprätthållas särskilt strängt.

Förvaltningen av de lån som utestå vid nästa budgetårsskifte bör då överföras

från föreningen till arbetsmarknadsstyrelsen.

Livsmedelssändningama till svenskar i utlandet ha ursprungligen tillkommit

med anledning av den livsmedelsbrist, som rått i många länder. I

flertalet av verksamheten berörda länder torde försörjningssituationen numera

ha lättat i sådan utsträckning, att livsmedelsbrist icke kan anses föreligga.

Under sådana förhållanden har i fråga om dessa länder det väsentliga

motivet för sändningarna bortfallit. Jag har inhämtat, att sändningarna det

oaktat anses tillgodose ett betydande behov genom att förbättra försörjningen

för åldringar, sjuka och familjer med barn, vilka på grund av dyrtiden i ifrågavarande

länder leva under mycket knappa förhållanden. Med hänsyn härtill

och då livsmedelsbrist fortfarande kan anses råda på vissa håll, anser jag, att

verksamheten ännu någon tid bör få fortgå i allt mer begränsad omfattning.

Jag är däremot icke beredd att förorda, att livsmedelssändningama såsom

utlandssvenskarnas förening tänkt sig utvecklas till en permanent form för

understöd.

Livsmedelssändningama böra tills vidare fortfarande skötas av utlandssvenskarnas

förening. Medel för ändamålet böra ställas till förfogande av

Kungl. Maj:t. Något behov av tillsyn å verksamheten genom den av kommittén

föreslagna nämnden anser jag icke föreligga.

Till frågan om eventuellt understöd till sjuk- och ålderdomshem i utlandet

för svenskar kan jag icke nu taga ställning.

De av kommittén framlagda förslagen beträffande den särskilda hjälpen

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136.

åt rysslandssvenskarna bär jag, efter samråd med ministern för utrikes ärendena,

funnit icke böra föranleda någon åtgärd. Ifrågavarande verksamhet synes

på de av understödsnämnden för rysslandssvenskar anförda skälen tills

vidare böra fortgå enligt f. n. tillämpade riktlinjer.

Hjälpverksamheten för utlänningar.

Tidigare och nuvarande verksamhet.

Historik. Till en början torde få lämnas följande kortfattade översikt över

huvuddragen av flyktingverksamheten i Sverige sedan år 1939. Nämnda år

började speciell statlig flyktinghjälp lämnas i större omfattning. Till en

början lämnades enligt förslag av ett särskilt organ, nämnden för statens

flyktingshjälp, bidrag åt enskilda flyktingkommittéer. År 1940 började vid

sidan härav en individuell hjälpverksamhet genom statens utrymningskommission.

År 1941 uppdrogs handhavandet av den individuella flyktinghjälpen

och bidragen till flyktingkommittéerna åt en ny nämnd, statens flyktingsnämnd.

Förläggningar för flyktingar upprättades av socialstyrelsen fr. o. m.

år 1940. År 1944 övertogs denna verksamhet av statens utlänningskommission.

Under krigets slutskede och tiden närmast därefter drevos läger för flyktingar

och med dem jämställda kategorier (repatriander, finska evakuerade) i stor

omfattning av utlänningskommissionen och civilförsvarsstyrelsen, varjämte

genom medicinalstyrelsen särskilda avdelningar anordnades vid sanatorier

och andra sjukhus. Sin största omfattning hade flyktingverksamheten år 1945.

Därefter har verksamheten stegvis avvecklats. En plan för avvecklingen framlades

i propositionen 1947: 270. År 1947 överfördes de då återstående förläggningarna

från utlänningskommissionen till arbetsmarknadskommissionen,

medicinalstyrelsen och socialstyrelsen. Huvuddelen av statens flyktingsnämnds

individuella hjälpverksamhet upphörde samma år. Den del av verksamheten

som avsåg starthjälp vid tillträdande av arbetsanställning, hjälp

till omskolning och hjälp vid arbetslöshet övertogs av arbetsmarknadskommissionen.

Med utgången av nämnda år upphörde flyktingsnämnden att

lämna understöd motsvarande fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen (obligatorisk

fattigvård). Med utgången av budgetåret 1948/49 upphörde nämnden att

lämna understöd motsvarande fattigvård enligt 2 § fattigvårdslagen (frivilligfattigvård)

.

Antalet flyktingar och andra utlänningar. Flyktingströmmens utveckling

under senare år framgår av följande tabell (s. 24) över antalet utlänningar,

som sökt komma in i landet utan uppehållstillstånd.

Antalet inresetillstånd med karaktär av invandringstillstånd för bosättning

i landet utgjorde år 1947 1 822, år 1948 3 252 och år 1949 2 927. Dessutom

beviljades år 1947 15 242, år 1948 17 036 och år 1949 16 962 tillstånd för utlänningar,

som voro i besittning av återresemöjligheter till hemlandet. I

många fall torde beviljade tillstånd icke ha blivit utnyttjade, varför utlänningsstocken

icke ökat i den utsträckning, som nu nämnda siffror angiva.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

Hela

antalet

(inkl. barn)

Därav

År

icke

avvisade

avvi

sade

enl. beslut

av uti. komm.1)

vid gränsen

1946

2126

939

304

883

1947

2 552

1 455

112

985

1948

4 460

3164

268

1028

1949

2 380

1095

143

1142

*) Avvisningsbeslutet bär i flertalet fall icke verkställts.

Vid det andra världskrigets slut i

maj 1945 funnos i

Sverige 124 000 flyk-

tingar (barn inräknade), varav 62 300

danskar och norrmän. Totalantalet ut-

länningar i landet var vid denna tidpunkt 195 000. Några

månader senare hade-

antalet flyktingar nedgått till 81 000.

denna uppställning.

Den följande utvecklingen framgår av

År

Utlänningar

Därav

i Sverige

flyktingar

1946 .............................

. 116 000

55 000

1947 .............................

.. 140 000

55 000

1948 .............................

. 173 000

50 000

1949 .............................

. 167 000

48 000

1950 .............................

. 189 000

48 000

Åtgärder vid flyktingars ankomst. Vid flyktingars ankomst till Sverige omhändertagas

de — i den mån de icke omedelbart avvisas — jämlikt utlänningslagen

av vederbörande lokala polismyndighet. Enligt medgivande av 19454

års riksdag (prop. nr 146, statsutsk. uti. nr 125, riksdagens skr. nr 222) skolapolisens

kostnader för inkvartering m. m. av flyktingar bestridas av statsmedel

från det under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till anordnande

av polisbevakning i annan än den i lagen om polisväsendet i riket stadgade

ordning m. m. För mottagande av flyktingar driver arbetsmarknadsstyrelsen

särskilda förläggningar. Numera finnas endast två sådana, i Gottröra

i Stockholms län och i Landskrona. Flertalet till Sverige illegalt anländande

utlänningar överlämnas av den polismyndighet, som omhändertagit vederbörande,

till något av dessa läger.

Flykting, som fått uppehållstillstånd, placeras av den offentliga arbetsförmedlingen

i arbete och erhåller därvid s. k. starthjälp som lån. Kan arbete

icke anskaffas utan omskolning erhåller flykting sådan genom arbetsmarknadsorganen.

Kostnaderna för mottagningslägren bestridas från förslagsanslaget till

bidrag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m., under det att medel

till starthjälp och omskolning utgå från reservationsanslaget till kostnader

för överflyttning av arbetskraft.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

Här må anmärkas, att arbetsmarknadsstyrelsen bär möjlighet att lämna

även vissa legalt inresande utlänningar bidrag till kostnaden för resa till bestämmelseorten

här i landet m. m. samt att starthjälp lämnas även sådana

utlänningar.

Enligt 1 § civilförsvarskungörelsen den 14 september 1944 (nr 646) tillkommer

det civilförsvaret att, i den mån Kungl. Maj:t därom särskilt förordnar,

vidtaga åtgärder för omhändertagande av en mera omfattande flyktingström.

Sådant förordnande har icke gällt sedan år 1944.

Hjälp i övrigt åt flyktingar. Särskild hjälpverksamhet för flyktingar bedrives

fortfarande av statens flyktingsnämnd, arbetsmarknadsstyrelsen och

medicinalstyrelsen.

Statens flyktingsnämnd skall i enlighet med kungörelsen den 30

juni 1947 (nr 550) om statlig och statsunderstödd flyktingshjälp m. m. handha

ärenden om bidrag av statsmedel till enskilda sammanslutningar (flyktingskommittéer)

samt ärenden angående bistånd i övrigt åt flyktingar (utlänningar)

, vilka icke ankomma på annan myndighet. Nämndens verksamhet har

under de sista åren starkt minskats i omfattning i enlighet med de planer,

som framlagts i propositionerna 1947:270 och 1949:146. Statsbidrag utgår

f. n. icke till någon flyktingskommitté.

De återstående arbetsuppgifterna för nämnden äro följande. Nämnden

prövar ansökningar om bidrag till kostnader för resa till hemlandet för flyktingar,

som under kriget sökt en tillflyktsort i Sverige och vilka numera

önska återvända, samt för resa till andra länder för flyktingar, som visat

svårigheter att acklimatisera sig i svenska förhållanden. Vidare lämnar nämnden

bidrag motsvarande mödrahjälp till flyktingar. Slutligen betalar nämnden

kostnaderna — utöver den enligt gällande vårdtaxa av statsmedel utgående

ersättningen — för vård av ett 20-tal flyktingar och ca 200 estlandssvenskar,

vilka enligt avtal med vederbörande kommuner inackorderats å olika ålderdomshem.

För nämndens verksamhet innevarande budgetår har beräknats ett belopp

å 195 000 kronor, varav till bidrag till resor från Sverige 35 000 kronor, till

bidrag motsvarande mödrahjälp 100 000 kronor samt till ersättning utöver

vårdtaxans belopp 60 000 kronor. Kostnaderna för nämndens verksamhet bestridas

från förslagsanslaget till bidrag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning

m. m.

Flyktingsnämnden består av fem av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter. Såsom

nämndens kansli fungerar arbetsmarknadsstyrelsens utlänningsbyrå.

Genom arbetsmarknadsstyrelsen lämnas arbetslöshetshjälp åt

arbetslösa flyktingar. Åtskilliga personer, som räknas såsom flyktingar, ha

erhållit arkivarbete (musikerhjälp). Antalet utlänningar i sådant arbete var

den 1 januari 1950 425. Vidare har arbetsmarknadsstyrelsen bemyndigats att

utbetala ett antal stipendier till sådana framstående vetenskapsmän bland

flyktingarna, vilka sysselsättas med forskningsarbete vid vetenskapliga institutioner.

Under innevarande budgetår äger styrelsen bevilja högst 50 stipen
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj ds proposition nr 136.

dier å 575 kronor i månaden. Arbetslösa flyktingar kunna genom länsarbetsnämnderna

erhålla kontantunderstöd. Under år 1948 uppgingo kostnaderna

härför till 18 640 kronor och under år 1949 till 32 200 kronor. Kostnaderna''

för arbetslöshetshjälp åt flyktingar bestridas från reservationsanslaget till

kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. m.

Här må omnämnas, att till den kollektivt överförda utländska arbetskraften

av arbetsmarknadsstyrelsen utbetalas understöd motsvarande mödrahjälp och

allmänna barnbidrag från reservationsanslaget till kostnader för överflyttning

av arbetskraft.

Särskilda sjukförläggningar för flyktingar drivas av m e d i c i n a 1st y r e 1- sen å ett antal s. k. E-paviljonger vid sanatorier. Flertalet av de flyktingar

— huvudsakligen från tyska koncentrationsläger våren och sommaren 1945

överförda utlänningar — som vistas på dessa, ha alltsedan sin ankomst till

Sverige varit omhändertagna på förläggningar. Vidare driver styrelsen en

konvalescentförläggning i Stråtenbo i Kopparbergs län samt utnyttjar som

sådan förläggning det av en förening drivna Vrigstadhemmet i Jönköpings län.

Antalet flyktingar, vilkas omvårdnad medicinalstyrelsen övertog den 1 juli

1947, utgjorde 820. Den 1 januari 1950 hade antalet nedgått till 246. Av dessa

vistades vid sistnämnda tidpunkt sammanlagt 107 personer å Stråtenboförläggningen

och Vrigstadhemmet.

Kostnaderna för den av medicinalstyrelsen bedrivna verksamheten, vilka

för innevarande budgetår beräknats till 930 000 kronor, bestridas från förslagsanslaget

till bidrag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m.

Vad nu omnämnts utgör i huvudsak det som återstår av den tidigare mycket

omfattande statliga hjälpverksamheten för flyktingar. Bl. a. må framhållas,

att flykting, som icke längre är kvar på mottagningsläger, vid behov av fattigvård

numera har att vända sig till vederbörande fattigvårdsstyrelse.

Om utlänning — dock ej dansk, finsk eller norsk medborgare — erhåller

varaktig fattigvård skall fattigvårdsstyrelsen enligt kungörelsen den 27 juni

1947, nr 557, göra anmälan härom till länsstyrelsen. Länsstyrelsen har därefter

att taga under omprövning huruvida framställning om utlänningens hemsändande

bör göras hos Kungl. Maj:t. Sådan framställning bör emellertid

enligt kungörelsen icke göras om den nödställde länge vistats i landet eller

vissa andra humanitära skäl tala emot hemsändningen.

Slutligen må följande nämnas.

1941 åré riksdag bemyndigade Kungl. Maj:t att i fall, där så finnes av särskilda

omständigheter motiverat, av anslaget till fattigvård i allmänhet tillerkänna

kommun gottgörelse för vård, som jämlikt 2 § fattigvårdslagen lämnats

åt utländska flyktingar (1941 års statsverksprop., V ht., s. 102, riksdagens

skr. nr 5, p. 52; jfr 1950 års statsverksprop., V ht., s. 33). Bemyndigandet

synes icke ha utnyttjats.

Jämlikt lag den 17 juni 1938 (nr 322) äger Konungen förordna, att, om

viss förmån under förutsättning av ömsesidighet kan tillkomma medborgare

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kunql. Maj:ts proposition nr 136.

i annat land, nämnda förmån jämväl må tillkomma statslösa personer eller

sådana, som icke åtnjuta sitt hemlands beskydd, därest de stadigvarande vistas

bär i riket. Lagen har emellertid endast tillämpats i fråga om förmånen av

fri rättegång samt beträffande viss skyldighet att i rättegång ställa borgen.

Den har sålunda icke fått någon betydelse för socialvården.

Kommittéförslag et.

Kommittén framhåller, att utlänningsfrågan i vårt land ur socialvårdssynpunkt

kan uppdelas i två skilda, helt olika delproblem. Det ena omfattar de

åtgärder, som erfordras i samband med flyktingars och andra utlänningars

ankomst till riket. Det andra omfattar hela vår utlänningsstocks status ur

socialvårdssynpunkt.

Hjälpbehov beträffande nyanlända utlänningar.

Flyktingars omhändertagande vid ankomsten. Kommittén erinrar, att enligt

utlänningslagen polismyndighet i avbidan på den centrala utlänningsmyndighetens

(utlänningskommissionens) beslut skall taga flykting i förvar

eller ställa honom under uppsikt. Utlänningskungörelsen föreskriver, att den

som tagits i förvar skall intagas i statens fångvårdsanstalt, polisarrest eller

härads- eller stadsfängelse. Beträffande flyktings ställande under uppsikt ha

däremot några anvisningar ej lämnats. De polisiära bestämmelserna böra

enligt kommitténs mening kompletteras med erforderliga socialvårdsföreskrifter.

Kommittén konstaterar, att så länge en flykting icke har uppehållstillstånd

de polisiära synpunkterna äro väsentliga. Det bör därför i regel åvila polismyndighet

att helt svara för de illegalt anländande flyktingarnas uppehälle

—- kost, logi, komplettering av klädesutrustning m. m. —• så länge flyktingarna

äro i avsaknad av uppehållstillstånd. Uppstår behov av vård av dylik flykting

på särskild sjukvårdsanstalt, bör ansvarsförbindelse tecknas av vederbörande

polismyndighet för en tid av förslagsvis högst 30 dagar. Har flyktingen

icke under denna tid erhållit uppehållstillstånd, bör förbindelse kunna

tecknas för ytterligare 30 dagar. Föreligger vårdbehov även efter det att

uppehållstillstånd erhållits, bör det ankomma på kommunen, där anstalten

är belägen, att i fortsättningen lämna ansvarsförbindelse och i vanlig ordning

söka ersättning av staten. Annan sjuk- och läkarvård än den nämnda bör även

ersättas av polismyndighet, så länge flykting saknar uppehållstillstånd. Kommunerna

böra sålunda vara befriade från varje ekonomiskt ansvar i fråga om

nyanlända flyktingar, som ännu icke inneha uppehållstillstånd. För samtliga

dessa utgifter bör anslag stå till polismyndigheternas förfogande.

Vidare föreslår kommittén, att, om det anses nödvändigt att upprätta

mottagningsläger för utlänningar, denna uppgift skall åvila vederbörande

länsstyrelse i egenskap av polismyndighet. De av arbetsmarknadsstyrelsen

drivna förläggningarna böra övertagas av vederbörande länsstyrelser. Vid

mindre tillströmning av flyktingar böra flera länsstyrelser gemensamt kunna

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

utnyttja ett läger. Kungl. Maj:ts tillstånd skulle erfordras för upprättande

av mottagningsläger. Körande dessa läger anför kommittén ytterligare i huvudsak

följande.

Det bör fastslås, att mottagningsläger skola upprättas endast då så bedömes

oundgängligen nödvändigt samt att överföring till dylikt bör medgivas

polismyndighet endast om det synes mindre lämpligt, att vederbörande

kvarstannar på ankomstorten. De frågor, som här skola kontinuerligt bedömas,

toi*de svårligen kunna avgöras av en central myndighet, vare sig denna

är den centrala utlänningsmyndigheten eller arbetsmarknadsstyrelsen. Det

ligger närmast till hands att uppdraga dessa bedömanden åt länsstyrelserna,

icke minst med hänsyn till problemets framträdande polisiära aspekter, vilkas

vikt under senare tid alltmera tilltagit. Härigenom vinnas de fördelarna, att

en viss central översikt erhålles för varje landsända med ungefär likartade

problem i detta avseende, samtidigt som länsstyrelsen genom sina övriga

polisiära uppgifter har detaljerad kännedom om de olika lokala polismyndigheter,

som aktualisera frågorna. Den kontinuerliga kontakt, som sålunda finnes,

bör med fördel kunna ligga till grund för en mera ingående bedömning från

länsstyrelsens sida av vederbörande polismyndighets möjlighet att hysa nyanlända

flyktingar. Såsom betalande myndigheter inkopplas länsstyrelserna

på frågan i fall, då överföring till läger icke kommer till stånd, utan inkvarteringskostnader

uppstå på ankomstorten. Det ligger alltså även från ekonomisk

synpunkt en viss konsekvens i att uppdraga lägerverksamheten åt länsstyrelserna.

Den kontinuitet, som erhålles genom att även den smärre flyktingtillströmningen

administreras av länsstyrelserna, bör skapa förutsättningar

för en smidig övergång, om förändringar skulle uppstå, som påkalla tillämpning

av civilförsvarskungörelsens bestämmelse att civilförsvaret kan tagas i

anspråk vid större flyktingtillströmning.

Den omständigheten, att det blir ett nytt organ, som får hand om lägeradministrationen,

torde icke behöva minska förutsättningarna för ett bibehållande

av den nuvarande arbetsförmedlingskontakten med klientelet på

mottagningslägren, vilken, liksom nu är fallet, vid behov bör upprätthållas

genom särskilda arbetsförmedlingskontor på själva lägren. Denna kontakt

måste nämligen betraktas som synnerligen viktig, eftersom lägrens möjligheter

att bibehålla sin karaktär av genomgångsläger i stort sett bygga på denna.

Kommittén framhåller, att polisens resp. mottagningslägrens ansvar att

hysa flyktingar i princip bör upphöra, så snart uppehållstillstånd meddelats.

Då flyktingarna ej böra inges några förhoppningar, innan deras ärende avgjorts,

är det icke lämpligt att dessförinnan planera för deras fortsatta vistelse.

Å andra sidan kan det vara svårt att utan förberedelser ordna deras försörjning.

Tiden för omhändertagandet föreslås därför utsträckt till högst 30 dagar

efter det att uppehållstillstånd meddelats, beträffande å läger intagna i undantagsfall

under något längre tidrymd.

Åtgärder beträffande flyktingar sedan medgivande att kvarstanna i riket

erhållits. Så snart uppehållstillstånd meddelats, bör — anför kommittén —

polismyndigheten beträffande arbetsföra och partiellt arbetsföra

flyktingar taga kontakt med arbetsförmedlingen. Arbetsmarknadsstyrelsens

bistånd åt partiellt arbetsföra flyktingar bör bibehållas oförändrat. I samband

med den första anställningen böra arbetsmarknadsmyndigheterna — såsom

redan nu sker — lämna starthjälp med återbetalningsskyldighet.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

29

Skulle någon arbetssökande icke kunna arbetsplaceras inom den föreskrivna

trettiodagarsperioden, bör arbetsförmedlingen i god tid ha undersökt

möjligheterna för vederbörande att efter nämnda tid erhålla arbetslöshetshjälp.

Finnes möjlighet härtill i den kommun, där flyktingen vistas, bör han

sättas i förbindelse med arbetslöshetsnämnden. Om icke, bör det i princip

uppdragas åt arbetsmarknadsstyrelsen att ordna så att denna kategori utlänningar

får tillträde till statliga beredskapsarbeten eller arkivarbeten. Med

hänsyn till att dylika flyktingar — i motsats till de legalt inresande utlänningarna,

vilkas skäl i hög grad prövas ur samhällsnyttans synpunkt — kunna

anses påtvingade samhället, böra nämligen enligt kommitténs uppfattning de

enskilda kommunerna så långt möjligt besparas från att genom speciella åtgärder

ansvara för omvårdnaden av dylika flyktingar, som icke själva kunna

ordna sin försörjning.

Av samma anledning anser kommittén, att kommunerna böra befrias från

ansvaret för vården av flyktingar, som vid ankomsten äro varaktigt ar betsoförmögna.

Detta ansvar bör i stället åvila staten. Om sådan flykting intages

å kommunalt vårdhem, bör vederbörande kommun erhålla full gottgörelse

för de verkliga vårdkostnaderna. Statens uppgifter i detta hänseende

böra enligt de sakkunnigas uppfattning anförtros ett särskilt organ, den i

det föregående angivna nämnden för utlandssvenskar och flyktingar.

Då vårdbehovet bland de illegalt anländande flyktingarna visat sig vara

synnerligen ringa, anses vården vid akuta sjuk vårdsfall under nuvarande

förhållanden kunna åvila de ordinarie organen. Skulle däremot flyktingströmmen

tilltaga eller skifta karaktär och därigenom antalet sjukvårdsfall

avsevärt ökas, bör det direkta ansvaret för anstaltsvårdens ordnande för

dylika utlänningar, såsom skedde under den stora flyktingtillströmningen

1944—1945, helt övertagas av statsmakterna och bekostas av dessa.

Legalt inresande utlänningar. Hjälpbehovet för legalt inresande utlänningar

under den första tidens vistelse i landet har av kommittén bedömts som

obetydligt och föreslås tillgodoses enligt de allmänna socialvårdsföreskrifterna.

Även för denna kategori utlänningar anses starthjälp i form av lån genom

arbetsmarknadsstyrelsen böra ifrågakomma.

Socialvård för i landet bosatta utlänningar.

Kommittén framhåller, att de ännu kvarvarande ca 7 400 av de ursprungligen

31 000 repatriander, vilka genom Röda Kors- och UNRRA-aktionerna år

1945 överförts till Sverige, utgöra den alldeles övervägande delen av de utlänningar,

som åtnjuta understöd från den statliga flyktinghjälpen eller kommunala

socialvårdsorgan. De egentliga flyktingarnas vårdbehov däremot har

varit mycket ringa, sannolikt beroende på att endast fysiskt starka personer

kunnat genomföra en flykt.

Kommittén erinrar, att bestämmelserna om obligatorisk fattigvård i 1 §

fattigvårdslagen gälla även utlänningar, såväl flyktingar som andra. De lokala

fattigvårdsmyndigheterna ha sålunda skyldighet att vid behov lämna bistånd

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

även åt utlänningar, som äro minderåriga eller arbetsoförmögna på grund av

sjukdom, ålderdom eller dylikt. I sådana fall utgår viss ersättning av statsmedel

till kommunerna enligt fattigvårdslagens bestämmelser. Däremot kunna

flyktingar men i regel icke andra utlänningar fortfarande erhålla särskild hjälp

motsvarande arbetslöshetshjälp och mödrahjälp. Skälen att behandla flyktingar

samt på legal väg inkomna utlänningar olika i socialvårdshänseende

äro emellertid enligt kommitténs mening icke starka. Svårigheterna

att definiera flyktingbegreppet göra det hart när omöjligt

att åstadkomma en gränsdragning mellan flyktingar och övriga utlänningar.

Kommittén har därför funnit lämpligt, att den påbörjade avvecklingen

av den speciella flyktinghjälpen fullföljes och att flyktingar, som erhållit

uppehållstillstånd, likställas med övriga utlänningar i fråga om rätten

att erhålla hjälp av det allmänna. Den skiljaktiga behandlingen av flyktingar

och andra utlänningar bör i fortsättningen begränsas till att flyktingar, som

falla samhället till last, icke behöva riskera att bli hemsända. Det minimiskydd,

som 1 § fattigvårdslagen bereder utlänningar, har kommittén emellertid

icke ansett vara helt tillräckligt. Kommittén har därför föreslagit, att

utlänningar skola kunna erhålla arbetslöshetshjälp och mödrahjälp i samma

utsträckning som svenska medborgare.

Arbetslöshetshjälp. Kommittén hävdar, att samhällets hjälpåtgärder böra

omfatta icke endast den arbetsoförmögnes utan även den oförvållat arbetslöse

utlänningens minimibehov samt anför vidare:

Även om det bör eftersträvas, att utlänningar, som icke längre kunna erhålla

sin utkomst här, återvända till sitt hemland eller annat land, måste man

räkna med att utblottade, oförvållat arbetslösa utlänningar komma att uppträda

som hjälpsökande, beroende på att vederbörandes uppehållstillstånd

icke utlöpt och utlänningen icke frivilligt vill lämna landet, att arbetslösheten

bedömes som kortvarig o. s. v. Speciellt om det uppstår en mera utbredd

arbetslöshet, som troligen redan i ett begynnande stadium kommer att märkbart

drabba den utländska arbetskraften, måste man räkna med att behov

av understöd kommer att föreligga i stor omfattning, innan den åtstramning av

uppehållstillståndsgivningen, soin kan bli följden, återverkat på de enskilda

fallen. Men även under mera normala förhållanden torde alltid ett visst behov

av dylik arbetslöshetshjälp föreligga. Det synes sålunda nödvändigt, att den

reciprocitetslinje, som tidigare följts beträffande arbetslöshetshjälp åt utlänningar,

icke bibehålies såsom ovillkorlig utan att man av rent praktiskt

organisatoriska skäl räknar med att i fortsättningen behöva åtminstone under

kortare tid stödja oförvållat arbetslösa utlänningar även om ömsesidig överenskommelse

med vederbörande land icke föreligger.

Med denna utvidgning av arbetslöshetshjälpen till nya grupper av utlänningar

synes det icke lämpligt att behålla nuvarande organisatoriska uppläggning

för de s. k. flyktingarna och repatrianderna beträffande hjälpens utgivande

och låta den utgå genom länsarbetsnämnderna. Denna ordning uppstod

genom att länsarbetsnämnderna fungerade som ombud för flyktingsnämnden.

på vilken tidigare ankom att utlämna understöd motsvarande arbetslöshetshjälp.

I stället bör arbetslöshetshjälpen till utlänningar utgå genom de

kommunala arbetslöshetsnämnderna, liksom fattigvården till arbetsoföbmögna

utlänningar redan utgår genom de lokala fattigvårdsmyndigheterna. Det kan

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

31

nämligen knappast anses tillrådligt att i längden låta arbetsförmedlingsorganen

för viss del av sitt klientel i lika hög grad utgöra kontantunderstödsorgan

som arbetsanskaffningsinstitution. För de svenska arbetssökande kan detta

dessutom förefalla som ett favoriserande av utlänningarna.

Med hänsyn till att utlänningar med arbetsanställning erlägga kommunalskatt,

anser kommittén, att i statsbidragshänseende utlänningar böra jämställas

med sådana svenska medborgare, som icke äga hemortsrätt i vistelsekommunen.

Kommun, som lämnar utlänning kontant arbetslöshetshjälp,

skulle därvid kunna erhålla statsbidrag med 75 % och dessutom på återstoden

erhålla årskostnadsbidrag i vanlig ordning, d. v. s. med minst 20 %. Det sammanlagda

statsbidraget skulle alltså utgöra minst 80 % av hjälpkostnaderna.

Kommittén har beträffande arkivarbetena föreslagit bl. a., att dessa arbeten

skola göras tillgängliga för samtliga utlänningar. Kommittén uttalar, att de

till vissa utländska arkivarbetare utgående forskarstipendierna icke böra ha

karaktären av arbetslöshetshjälp. Anslag böra i stället beviljas och förordnande

meddelas i den ordning, som gäller för vederbörande institution.

Kommittén har även framlagt vissa förslag om vidgad möjlighet till hemsändning

av utlänningar, som icke kunna vinna sin försörjning. Härom har

kommittén anfört bl. a. följande.

Kommittén anser utsträckandet av rätten till arbetslöshetshjälp till att i

princip omfatta samtliga utlänningar med uppehållstillstånd böra förknippas

med möjligheter att, oavsett att vederbörandes uppehållstillstånd icke utlöpt,

kunna upptaga till prövning frågan om hemsändning av en hjälptagande utlänning

på samma sätt som hemsändningsmöjligheterna rörande arbetsoförrnögna

utlänningar, som falla fattigvården till last, redan prövas genom fattigvårdsmyndigheternas

anmälningsskyldighet till länsstyrelse, vilken i sin tur

kan underställa Kungl. Maj:t frågan för slutligt avgörande.

Syftet att avlägsna ur landet utlänningar, som erhålla arbetslöshetshjälp,

torde även kunna nås genom att möjligheter tillskapas för återkallande av

ett redan meddelat uppehållstillstånd.

Mödrahjälp. Även understöd motsvarande mödrahjälp utgår f. n. till flyktingar

men, bortsett från den kollektivt överförda arbetskraften, icke till andra

utlänningar. Kommittén förordar, att rätt till mödrahjälp tillerkännes i riket

mantalsskrivna utländska mödrar på samma villkor som gälla för svenska

medborgare. Visserligen kunna utländska barnaföderskor vid behov erhålla

visst bistånd i form av obligatorisk fattigvård för sig och sitt barn, men det

är av psykologiska skäl lämpligt, att stödet lämnas såsom mödrahjälp. I fråga

om kostnaderna för genomförande av förslaget i denna del anför kommittén i

huvudsak följande.

Antalet år 1948 födda utländska barn utgjorde något under 2 000. Om man

räknar med samma procentsats beviljade mödrahjälpsansökningar av antalet

födda barn för utlänningar som för svenskarna — cirka 50 % — och ett

genomsnittligt belopp per beviljad ansökan av 225 kronor samt utgår från

att födelsefrekvensen bland utlänningar blir densamma under budgetåret

1949/50 som kalenderåret 1948, skulle kostnaderna för mödrahjälp åt utlänningar

komma att utgöra 225 000 kronor. Som jämförelse kan nämnas, att

flyktingsnämnden för samma tid begärt ett anslag av 100 000 kronor för

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

dylika ändamål och att arbetsmarknadsstyrelsen räknat med ett behov av

35 000 kronor för den kollektivt överförda arbetskraften. Hur stor summa,

som utgår såsom obligatorisk fattigvård av statsmedel till utländska barnaföderskor,

torde svårligen kunna uppskattas. Med hänsyn till att den största

kategorien utlänningar måste vid behov söka dylikt bistånd denna väg, torde

man dock kunna räkna med ett relativt stort belopp. Kommittén anser därför

att några ekonomiska hinder icke böra anses föreligga mot att i fråga om

mödrahjälp jämställa utlänningar med svenska medborgare.

Återstående speciell flylriinghjälp. Av statens flyktingsnämnds nuvarande

arbetsuppgifter skulle vid bifall till kommitténs i det föregående återgivna

förslag utgivande av hjälp motsvarande mödrahjälp falla bort. Bidrag till

flyktingars resa från Sverige till annat land, vilka bidrag f. n. lämnas endast

i undantagsfall och då till flyktingar som icke beräknas kunna bli självförsörjande,

böra enligt kommitténs mening tills vidare få beviljas. Prövningen

av ansökningar om sådant bidrag bör lämpligen icke överlåtas åt något permanent

statligt organ utan ombesörjas av statens nämnd för utlandssvenskar

och flyktingar.

Kostnaderna för vård av de å ålderdomshem inackorderade flyktingarna

— ävensom motsvarande estlandssvenskar — skola enligt förslaget likaledes

bestridas av angivna nämnd. F. n. betalas den del av ersättningen, som faller

inom vårdtaxans ram, av vederbörande länsstyrelse, medan flyktingsnämnden

betalar återstoden. För att förenkla utbetalningen föreslår kommittén,

att nämnden för utlandssvenskar och flyktingar skall bestrida hela vårdkostnaden.

Av arbetsmarknadsstyrelsens verksamhet skulle vid bifall till kommitténs

förslag återstå, förutom starthjälpen, omskolningsverksamhet för partiellt

arbetsföra utlänningar. Denna hjälpform bör enligt kommitténs uppfattning

bibehållas och så långt möjligt anslutas till de allmänna normerna för styrelsens

verksamhet på detta område.

Kommittén föreslår, att medicinalstyrelsens flyktingverksamhet, som till

största delen kan anses utgöra en rest av det speciella repatriandproblemet,

skall fullföljas i stort sett enligt nuvarande riktlinjer. En avveckling bör sålunda

eftersträvas främst genom att patienterna utplaceras allt eftersom de

tillfriskna men även genom att möjligheterna att föra över klientelet till

ordinarie anstalter ständigt prövas. Någon ökning av klientelet genom nyintagning

bör icke få äga rum. Konvalescenthemmet i Yrigstad bör omedelbart

knytas till statens nämnd för utlandssvenskar och flyktingar. Senare bör

även Stråtenbolägret överföras till nämnden.

Kommittén har föreslagit, att arbetsmarknadsstyrelsen skall övertaga indrivningen

av de lån, som flyktingsnämnden tidigare beviljat i samband med

tillträdande av anställning och vilka sålunda haft karaktären av starthjälp.

Kommittén förutsätter, att nämnden dessförinnan medges rätt att avskriva

sådana lån där skäl härför föreligga. Nämndens utestående fordringar av

detta slag uppgingo den 31 december 1949 till ca 576 000 kronor, fördelade på

över 2 600 lånekonton.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

33

Statens nämnd för utlandssvenskar och flyktingar. Såsom framgår av den

förut lämnade redogörelsen, skulle denna nämnd, vilken skulle ersätta statens

flyktingsnämnd, få följande arbetsuppgifter förutom de i det föregående behandlade

uppgifterna beträffande hjälpverksamheten för utlandssvenskar,

nämligen

att lämna bidrag till resor till utlandet för vissa utlänningar (flyktingar);

att svara för de speciella åtgärder, som kunna erfordras för att omhändertaga

illegalt anländande flyktingar, som på grund av ålderdom eller kronisk

sjukdom äro i behov av vård å anstalt;

att övertaga flyktingsnämndens avtal rörande vårdavgift för de utlänningar

— liksom för de talrikare estlandssvenskarna — som ej äro inackorderade

enligt vårdtaxan, och för dessa bekosta hela vården, även den del som f. n.

ersättes av vederbörande länsstyrelse; samt

att från medicinalstyrelsen övertaga bekostandet av inackorderingsavgifterna

för vissa repatriander å konvalescenthemmet i Vrigstad.

Härtill kommer, såsom framgår av det följande, ytterligare en mindre uppgift

beträffande estlandssvenskarna,

Kommittén har med sitt förslag om inrättande av ifrågavarande nämnd

åsyftat, att all statlig hjälpverksamhet för utlandssvenskar och flyktingar,

vilken ej åvilar ordinarie centrala eller lokala organ, skall sammanföras hos

ett speciellt organ.

Nämnden för utlandssvenskar och flyktingar skall enligt förslaget bestå av

fem av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter jämte minst lika många suppleanter. Eu

av ledamöterna avses representera utlandssvenska intressen. Nämndens kansli

skall icke, såsom fallet är med flyktingsnämndens, vara förlagt till arbetsmarknadsstyrelsen.

De rent kamerala och juridiska uppgifterna skulle ombesörjas

av statskontoret. För de sociala uppgifterna skulle nämnden ha en

sekreterare. Kostnaderna för nämnden ha beräknats till 25 000 kronor under

det första budgetåret, varav till avlöningar 17 000 kronor och till omkostnader

8 000 kronor.

Yttranden.

Kommitténs förslag om hjälpverksamhet för utlänningar har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av statskontoret samt av länsstyrelserna i Gotlands,

Blekinge, Värmlands och Västerbottens län ävensom av svenska arbetsgivareföreningen.

Frågan i vilken utsträckning flyktingar böra omhändertagas i

mottagningsläger har i yttrandena bedömts olika,

Socialstyrelsen delar kommitténs uppfattning, att mottagningsläger för

nyanlända flyktingar icke skola upprättas annat än då så bedömes oundgängligen

nödvändigt, öv er ståthällar ämbetet åberopar ett av kriminalpolisintendenten

i Stockholm avgivet yttrande, vari bestämt framhålles, att för

Stockholms del flyktingarna i allmänhet måste överföras till mottagningsläger

med hänsyn till svårigheten att i Stockholm ordna erforderlig kontroll av

deras förehavanden.

3 — isi so Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 136.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj ds proposition nr 136.

I några yttranden framhålles, att inkvartering å läger bör vara det regelmässiga.

Arbetsmarknadsstyrelsen, som finner polisen bäst skickad att ansvara

för det första omhändertagandet, anser sålunda, att polismyndighetens

omhändertagande under nuvarande förhållanden bör göras så kortvarigt som

möjligt. Styrelsen åberopar, att lägerformen vid större flyktingtillströmning

ställer sig billigare än enskild inkvartering. Statspolisintendenten anser det

önskvärt, att flyktingar som regel överföras till särskilda mottagningsläger.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter likaledes om icke lägerformen bör

vara den normala under tider, då flyktingantalet är större. Icke blott starka

polisiära utan även medicinska skäl — åtskilliga flyktingar ha varit behäftade

med smittosamma sjukdomar — tala härför.

Ett flertal remissmyndigheter ha avstyrkt kommitténs förslag att mottagningslägren

skola upprättas av länsstyrelserna samt att de

redan befintliga lägren skola övergå från arbetsmarknadsstyrelsen till vederbörande

länsstyrelse. Sålunda anför flyktingsnämnden bl. a. följande.

Redan nu råder ett intimt och smidigt samarbete mellan polismyndigheterna

och arbetsmarknadsmyndigheterna, varför man icke bör ha orsak att

ändra ett förhållande, som icke givit anledning till några erinringar. Arbetsmarknadsstyrelsen

kan snabbt inskränka och utvidga dessa mottagningsläger

och lägrens antal har av styrelsen efterhand nedbringats. Hänsyn till flyktingarnas

språksvårigheter o. dyl. motivera en koncentration av verksamheten

till ett fåtal läger, medan ett överlåtande av verksamheten på länsstyrelserna

skulle kunna medföra krav på inrättande av läger i flera delar av landet med

ty åtföljande stegrade kostnader. Mottagningsläger ha tidigare varit anordnade

av socialstyrelsen, utrymningskommissionen, civilförsvarsstyrelsen och utlänningskommissionen.

Varje överflyttning av lägerverksamheten har givet

vis medfört kostnader och extraarbete. Så måste ånyo bli fallet vid en överflyttning

till länsstyrelserna av verksamheten. Starka skäl tala för att man

låter mottagningslägren kvarstanna under arbetsmarknadsstyrelsen, vilket

också är en garanti för att arbetsföra utlänningar, som inkomma till landet

och få tillstånd att stanna, snarast möjligt placeras i arbete och bli självförsörjande.

Flyktingsnämnden är emellertid angelägen framhålla, att även

om lägerverksamheten kvarligger under arbetsmarknadsstyrelsen, böra de

polisiära synpunkterna på allt sätt vinna beaktande vid lägeranordningarnas

utformning.

Statens utlänningskommisssion (majoriteten) yttrar, att den nuvarande ordningen

för driften av mottagningslägren fungerat väl, varför det från ekonomiska

och andra synpunkter kan ifrågasättas om anledning finnes att nu

ändra på det rådande systemet. Liknande synpunkter ha anlagts av länsstyrelsen

i Norrbottens län. Arbetsmarknadsstyrelsen har i och för sig intet att

erinra mot att lägerverksamheten överföres till länsstyrelserna men ifrågasätter,

huruvida icke både lämplighetsskäl och kostnadshänsyn motivera ett

bibehållande av lägren i styrelsens regi. Styrelsen framhåller, att det ur

personalkostnadssynpunkt visat sig vara en smidig anordning att samma myndighet,

länsarbetsnämnden, svarat för både arbetsförmedlingen — en dylik

anses under alla omständigheter böra finnas i lägret — och den övriga förvaltningen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förordar ett bibehållande av nuva
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

rande system men framhåller, att organisatoriska hinder för en överflyttning

av Landskronaförläggningen från arbetsmarknadsstyrelsen till länsstyrelsen

icke föreligga.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att uppgiften att anordna mottagningsläger

bör åvila den centrala utlänningsmyndigheten.

Kommittéförslaget tillstyrkes däremot av civilförsvarsstyrelsen och en

minoritet inom statens utlänning skommission (v. ordf. byråchefen Wiman,

ledamöterna Leche och Thulin samt t. f. byråchefen Stränge). Ej heller överståthållarämbetet

har något att erinra mot kommitténs förslag.

Kommitténs förslag att viss maximitid skall föreskrivas för omhändertagande

å mottagningsläger har avstyrkts av arbetsmarknadsstyrelsen. Fattigvårds

dir ektören i Stockholm finner den föreslagna tiden för omhändertagande

genom polismyndigheterna alltför kort. Länsstyrelsen i Malmöhus län anför,

att polismyndighet bör kunna utställa ansvarsförbindelse för vård å sjukhus

för längre tid än 60 dagar om prövningen av frågan om uppehållstillstånd drar

ut över nämnda tid.

Yad kommittén anfört i fråga om vård på statens bekostnad av varaktigt

ar betsoförmögna flyktingar samt om denna verksamhets handhavande

genom den föreslagna nya nämnden för utlandssvenskar och flyktingar tillstyrkes

helt av socialstyrelsen. Styrelsen understryker betydelsen av att nämnden

med hänsyn till platsbristen å ålderdomshem och vårdhem håller nära

kontakt med styrelsen samt framhåller, att skäl även tala för särskilda ålderdomshem

för detta klientel.

Flyktingsnämnden finner det likaledes riktigt, att kommunerna icke

åsamkas kostnader för ifrågavarande vård och förutsätter, att de få fall, som

kunna väntas anlända till landet, utan större svårigheter skola kunna beredas

plats å kommunala ålderdomshem, om full ersättning för de faktiska vårdkostnaderna

lämnas av staten. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning

bör ifrågavarande verksamhet åvila socialstyrelsen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det mera rationellt att bestämma ersättningen

för vård å kommunal anstalt efter taxa — som i sådant fall

bör upptaga högre ersättningsbelopp än den ordinarie vårdtaxan —- enär

den »verkliga kostnaden» är svår att fastslå. Länsstyrelsen ifrågasätter om

icke högre ersättningstaxa bör tillämpas också vid akuta vårdfall.

Kommitténs förslag att flyktingar och andra utlänningar skola

jämställas i socialvårdshänseende har tillstyrkts av arbetsmarknadsstyrelsen,

som vitsordar svårigheterna att definiera flyktingbegreppet

och att åstadkomma en gränsdragning mellan flyktingar och övriga utlänningar.

Att dessa båda kategorier blivit föremål för olika hjälpåtgärder från

det allmännas sida, varvid flyktingarna varit den gynnade parten, anser

styrelsen ha varit en otillfredsställande ordning. Liknande synpunkter ha

anförts av länsstyrelsen i Norrbottens län, svenska landstingsförbundet samt

flyktingsnämnden.

Överståthållarämbetet anser däremot, att gränsen mellan flyktingar och

övriga utlänningar bör bibehållas. Ämbetet anför i huvudsak följande.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

I och med slutförandet av avvecklingen av krigsårens speciella hjälpformer

avses flyktingarna i fortsättningen bli hänvisade till samhällets ordinarie

socialvård. Häremot kunna ur principiella synpunkter inga invändningar

göras. I vad angår vården om flyktingklientelet har kommittén emellertid

gått utöver syftet med utredningen. Framförallt gäller detta kommitténs

obenägenhet att upprätthålla en gräns mellan flyktingar och utlänningar i

allmänhet. Enligt överståthållarämbetets förmenande måste denna skillnad

vidmakthållas. I flyktingfallet tala humanitära skäl på ett helt annat sätt

för största möjliga bistånd från samhällets sida än i vad det gäller utlänningar

i allmänhet. Att likställa en flykting, som tvingats lämna sitt hemland

utan egen förskyllan och som anländer hit i utblottat och ofta i såväl

fysiskt som psykiskt nödtillstånd, med en utlänning, som exempelvis på

grund av här i landet rådande högkonjunktur av privatekonomiska skäl sökt

sig hit, kan icke anses riktigt. Den senare har ju dessutom icke berövats

möjligheten av sitt hemlands omvårdnad vid inträffat nödläge.

Kommitténs förslag att alla utlänningar skola kunna erhålla

arbetslöshetshjälp och mödrahjälp efter i huvudsak samma normer

som svenska medborgare, tillstyrkes av socialstyrelsen, som uttalar, att

samtliga utlänningskategorier såvitt möjligt böra åtnjuta samma socialvårdsförmåner

som svenska medborgare samt fortsätter:

Den i tidigare lagstiftning tillämpade ordningen att understödsrätt för

en utländsk medborgare göres beroende av en överenskommelse om reciprocitet,

bör helt överges. Det är nämligen orimligt, att hjälp till understödsbehövande

människor skall förvägras därför att hjälp ej lämnas till svenska

medborgare i ett annat land. Man kan säkerligen utgå från att våra medborgare

få erforderlig hjälp i främmande land, om det är känt, att Sverige

likställer utländska medborgare med svenska, då fråga är om hjälp i Sverige.

För de speciella hjälpformerna vid sidan av fattigvården synes en lämplig

avgränsning vara, att här mantalsskriven utlänning helt jämställes med

svensk medborgare.

Förslaget tillstyrkes vidare av flykting snämnden, som dock framhåller,

att vissa svårigheter kunna uppkomma i samband med överförande av arbetslöshetshjälpen

åt utlänningar från länsarbetsnämnderna till arbetslöshetsnämnderna

bl. a. på grund av att de sistnämnda icke äro obligatoriskt förekommande

och att arbetslöshetshjälpen författningsenligt är förknippad med

eu del restriktiva och reglerande bestämmelser. Understödsverksamhet kan

i en kommun icke igångsättas utan medgivande av arbetsmarknadsstyrelsen

och man kan svårligen tänka sig att enbart till följd av förekomsten av några

arbetslösa utlänningar i en kommun öppna sådan hjälpverksamhet där. Ett

principiellt beslut om meddelande av arbetslöshetshjälp åt utlänningar genom

arbetslöshetsnämnderna betyder sålunda icke, att en understödsrätt tillskapas

för dem.

Även arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrker förslaget.

Landsorganisationen förordar också bifall till kommitténs förslag och

understryker, att villkor om reciprocitet för arbetslöshetshjälp åt utlänningar,

som bidragit till vår arbetskraftsförsörjning, icke vore rimligt. Staten bör

dock enligt landsorganisationens mening bestrida hela kostnaden för arbetslöshetshjälp

åt utlänningar. «

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Iiungl. Maj ds proposition nr 186.

Fattigvårdsdirektören i Stockholm anser, att förslaget beträffande arbetslöshetshjälpen

bör kompletteras med bestämmelser om ersättning av staten

för frivillig fattigvård, enär hjälp ofta erfordras vid sidan av beviljad arbetslöshetshjälp.

Den föreslagna statsbidragsregeln kan möjligen godtagas under

förutsättning att den hjälpsökande avsevärd tid haft förvärvsarbete i Sverige

och att hemsändningsmöjligheter finnas.

Utlänning skommissionen (majoriteten) finner det mindre välbetänkt, att

innan ställning tagits till frågan om socialvården åt utlänningar i allmänhet

införa arbetslöshetshjälp och mödrahjälp för samtliga härstädes vistande utlänningar.

En reservant inom kommissionen, professor Håstad, tillstyrker i princip,

att utlänningar och flyktingar vid hjälpbehov överföras till den ordinarie

socialvården, samt anför:

Det ligger dock i sakens natur att vissa betingelser måste fastställas för

genomförandet av likställighet mellan flyktingar eller utlänningar å ena sidan

och svenska medborgare å den andra. För att erhålla arbetslöshetshjälp

måste det sålunda krävas att vederbörande utlänning under en viss tid varit

inlemmad i den svenska arbetsprocessen. Om man funne det ändamålsenligt

att lämna arbetslöshetshjälp åt flyktingar, som rimligen inte kunna förpassas

ur riket men som arbetat i Sverige viss tid, skulle det vara orättmätigt att

vägra sådan hjälp åt utlänningar, som kanske ännu längre tid arbetat här

och vilkas arbetskraft vid tiden för deras hitkomst måhända rent av varit

eftersökt. Innan statsmakterna binda sig för utfästelser inom olika sociala

avsnitt böra möjligheterna till reciproka överenskommelser med andra länder

närmare undersökas. Vid de nödvändiga fortsatta övervägandena om den

sociala omvårdnaden av utlänningar måste beaktas såväl socialhjälpens

eventuella invandringspolitiska konsekvenser som skyldigheten att ta hänsyn

till vårt lands moraliska förpliktelser mot den utländska arbetskraft, som

medverkat till att hålla produktionen uppe.

En annan reservant inom kommissionen, professor Holmbäck, anser ytterligare

utredning erforderlig i fråga om arbetslöshetshjälpen men tillstyrker

förslaget beträffande mödrahjälpen.

Överståthållarämbetet anser, att förslaget icke bygger på en så allsidig

utredning som den avsedda utvidgningen av sociallagstiftningens tillämplighetsområde

påkallar. Ämbetet framhåller risken för att ökade sociala förmåner

få till följd att utlänningar söka sig hit i alltför stor omfattning.

Arbetsnämnden i Stockholms stad hyser stora betänkligheter mot en utsträckning

av rätten till arbetslöshetshjälp på grund av den växande ström

av legalt inresande utlänningar, som söker sig till Stockholm för att finna

arbete.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, att kommitténs förslag beträffande

arbetslöshetshjälpen icke utgör en tillfredsställande lösning, då någon obligatorisk

skyldighet att lämna hjälp ej förefinnes för de kommunala arbetslöshetsorganen.

Skulle en mera utbredd arbetslöshet uppkomma, vilket utan

tvivel i första hand komme att drabba utlänningarna, och skulle kommunerna

därvid visa sig obenägna att meddela dessa hjälp, kan ett synnerligen svårt

läge uppstå, därest statliga beredskapsarbeten skulle visa sig otillräckliga.

En komplettering med särbestämmelser är enligt länsstyrelsens uppfattning

erforderlig.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Socialvårdsförbundet avstyrker likaledes kommittéförslaget i denna del.

Förbundet anför bärom följande.

Vid en eventuell arbetslöshetskris skulle med säkerhet de repatriander,

som nu arbeta inom produktionen, först bli arbetslösa. Den hjälpform, som

med hänsyn till denna flyktinggrupps fysiska svaghet torde ligga närmast

till hands, är kontantbidraget. Då många kommuner i sin hittillsvarande

arbetslöshetspolitik ansett kontantbidragsverksamheten olämplig och i stället

sökt lösa sina arbetslöshetsproblem genom kommunala hjälparbeten, inackorderingshjälp

till deltagare i beredskapskurser, hyreshjälp till icke yrkesvana

skogshuggare etc., innebär förslaget, att kommunerna — för att icke gå miste

om möjligheterna till ersättning av statsmedel — nödgas upptaga en av dem

eljest icke önskad kontantbidragsverksamhet, vilken givetvis i så fall måste

omfatta även de svenska arbetslösa. Det synes förbundet principiellt felaktigt,

att statsmakterna på detta sätt kunna komma att i betydande omfattning

bestämma de kommunala formerna för arbetslöshetens bekämpande.

Förbundet anser därför, att en omprövning av kommittéförslaget i vad det

avser arbetslöshetshjälp till flyktingar (repatriander) bör företagas.

Flyktingsnämnden och kriminalpolisintendenten i Stockholm uttala, att

hemsändning bör kunna ske av sådana utlänningar, som ligga samhället

till last.

Socialstyrelsen anser, att varje speciell ordning för hemsändning av hjälpbehövande

utlänning bör slopas. Styrelsen fortsätter.

I stället bör man införa en anmälningsskyldighet till statens utlänningskommission,

så snart hjälp av stadigvarande natur utgår till utlänning. Utlänningskommissionen

bör därefter vid prövning av fråga om fortsatt uppehållstillstånd

beakta detta förhållande på samma sätt som andra omständigheter

berörande utlänningen, exempelvis uppehållstidens längd i Sverige

eller släktförbindelser här. Huvudregeln bör därvid vara, att hemsändning

uteslutande på grund av hjälpbehov i möjligaste mån bör undvikas. Särskilt

vid vikande konjunkturer kan man däremot självfallet förvägra fortsatt uppehållsrätt

för utlänning, som kommit hit uteslutande för arbetsanställning och

som nu är arbetslös och uppbär understöd.

Landsorganisationen avstyrker förslaget om ökade möjligheter till hemsändning

och anser kommitténs syften lika väl kunna nås genom att utlöpt

uppehållstillstånd icke förlänges.

I vissa yttranden har anförts, att staten bör bestrida kostnaderna

för socialvård åt utlänningar i större utsträckning än kommittén

föreslagit. Fattigv år ds dir ektören i Stockholm framhåller sålunda,

att då kommunerna icke ha möjlighet att inverka på den statliga

politiken beträffande utlänningarna, kostnaderna för dessa böra helt

bäras av staten, möjligen med eftergift under vissa villkor för arbetsföra personer.

I fråga om fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen ersätter staten f. n.

endast »skälig kostnad», vilken som regel ej på långt när uppgår till den

verkliga kostnaden. Staten bör även svara för den faktiska vårdkostnaden

för sjukhusvård. Svenska landskommunernas förbund anser, att merhjälp

motsvarande fattigvård enligt 2 § fattigvårdslagen, som lämnas utlänning, bör

bestridas av statsmedel. Även länsstyrelsen i Jämtlands län finner det lämpligt,

att möjlighet till sådan hjälp står öppen. Svenska socialvårdsförbundet

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

anser det önskvärt, att nuvarande bestämmelser om ersättning av statsmedel

för till utlänningar utgiven fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen framdeles

tillämpas på ett mera generöst sätt än som hittills skett. Förbundet har

vidare anfört, att kommitténs förslag beträffande utlänningsfrågans förhållande

till den kommunala socialvården överhuvudtaget kan godtagas endast

under förutsättning, att nu rådande förhållanden komma att bestå i huvudsak

oförändrade. Därest flyktingströmmen till landet ändrar karaktär, arbetslöshet

i betydande omfattning uppstår bland utlänningarna eller om andra

förhållanden i högre grad förändras, måste frågan om den kommunala socialvårdens

skyldigheter omprövas och speciella åtgärder för problemets lösande

eventuellt vidtagas. Det är därför angeläget, att man icke nu alltför hårt fastlåser

verksamheten i vissa bestämda former.

Kommitténs förslag att resebidrag till vissa flyktingar, som

önska lämna Sverige, alltjämt bör utgå, tillstyrkes av flyktingsnämnden.

Nämnden framhåller, att denna hjälpverksamhet visserligen är mycket begränsad

men tillsvidare bör bibehållas, enär det kan innebära avsevärd besparing

ur svensk synpunkt att bekosta resa ur landet för flyktingar, som äro

understödsfall eller kunna befaras falla samhället till last.

Även arbetsmarknadsstyrelsen förordar ett bibehållande av denna hjälpform,

men då verksamheten beräknas komma att omfatta endast ett fall i

veckan bör den enligt styrelsens uppfattning åläggas ett permanent statligt

organ. Styrelsen är beredd att åtaga sig uppgiften.

Vad angår medicinalstyrelsens flyktingverksamhet avvisar

medicinalstyrelsen förslaget att konvalescenthemmet i Yrigstad skall anknytas

till den föreslagna nämnden. Även flyktingsnämnden har samma uppfattning.

Förslaget att statens flyktingsnämnd skall ombildas till en nämnd för

utlandssvenskar och flyktingar har tillstyrkts av socialstyrelsen, som

funnit kommitténs skäl för bibehållande tillsvidare av ett specialorgan övertygande.

Utlänningskommissionen anför, att man icke torde kunna utesluta

möjligheten av att till Sverige komma nya flyktinggrupper, vilka till sin

struktur måhända väsentligt avvika från det flyktingklientel, som under

senare tid sökt sig hit. Med hänsyn härtill ifrågasätter kommissionen, huruvida

det icke ur beredskapssynpunkt bör anstå med den speciella flyktinghjälpens

avveckling tills stabilare förhållanden inträtt i världen. Det torde

därför vara nödvändigt, att en särskild nämnd alltjämt finnes för handhavandet

av de berörda frågorna.

Flyktingsnämnden finner det icke motiverat att draga nya uppgifter till

nämnden, allra minst ärenden rörande utlandssvenskar och estlandssvenskar.

Däremot kan det av beredskapshänsyn synas försvarligt att ytterligare någon

tid bibehålla den nuvarande flyktingsnämnden.

En avveckling av flyktingsnämnden tillstyrkes av arbetsmarknadsstyrelsen,

som emellertid icke kan förorda, att den föreslagna nya nämnden inrättas.

Uppgifterna för denna synas bli av ringa storleksordning och ej så särpräg
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj;ts proposition nr 136.

lade, att de icke skulle kunna övertagas av andra organ. Tvärtom anser

styrelsen, att dessa uppgifter äro delar av en och samma verksamhet, som

nu omhänderhas eller föreslås övertagas av redan inrättade statliga myndigheter.

Att vissa remissmyndigheter avstyrkt den föreslagna nämndens verksamhet

beträffande rörelselån, gåvosändningar till svenskar i utlandet, arbetsoförmögna

flyktingar in. m. har i det föregående berörts i samband med dessa

frågor.

Särskilda framställningar från arbetsmarknadsstyrelsen.

Frågan om arbetslöshetshjälp åt utlänningar har sedermera upptagits av

arbetsmarknadsstyrelsen i en särskild framställning (26/10 1949). Styrelsen

har härvid till en början erinrat, att enligt 12 § kungörelsen den 27 maj 1949

angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet (nr

278) arbetslöshetshjälp må tillkomma endast den som är svensk medborgare

eller tillhör stat, med vilken överenskommelse träffats om ömsesidighet beträffande

hjälpåtgärder vid arbetslöshet. Efter särskilt bemyndigande av

Kungl. Maj:t äger arbetsmarknadsstyrelsen dock medgiva, att arbetslöshetshjälp

må utgivas även till annan utländsk medborgare.

Styrelsen har vidare anfört, att den 1 oktober 1949 sammanlagt 92 420 utlänningar

arbetade i Sverige. Av dessa voro ca 42 200 danska, norska, polska,

schweiziska och tjeckoslovakiska medborgare, vilka till följd av överenskommelser

med resp. länder om ömsesidighet beträffande hjälpåtgärder vid

arbetslöshet voro berättigade till arbetslöshetshjälp på samma sätt som

svenska medborgare. Antalet arbetande flyktingar var ca 25 000. Dessa kunna

erhålla arbetslöshetshjälp genom länsarbetsnämnderna. Frågan om hjälp vid

arbetslöshet är sålunda, anför styrelsen, löst för över 70 % av antalet arbetande

utlänningar i landet. Av de grupper som återstå utgjorde finnarna över

15 000 och den kollektivt överförda arbetskraften ca 3 200. Enligt styrelsens

uppfattning bör den finska arbetskraften i Sverige, som varit landet till stort

gagn, ävensom de kollektivt överförda arbetarna, vilka tagits hit på svenska

myndigheters initiativ, erhålla samma förmåner i fråga om arbetslöshetshjälp

som svenska medborgare. De återstående arbetande utlänningarna, som icke

uppgingo till 10 000, ha likaledes tillfört landet värdefull arbetskraft. Billighetsskäl

tala därför för att de vid oförvållad arbetslöshet även få åtnjuta de

förmåner samhället ger. Möjlighet finnes ju alltid att icke förlänga vederbörandes

arbets- och uppehållstillstånd när dessa utgå. Dylika tillstånd ges

i allmänhet endast för kortare tidsperioder. Vid en mera omfattande arbetslöshet

finns sålunda alltid möjlighet att efter en tid få denna arbetskraft, som

i regel har hemlandspass, att återvända till resp. länder.

Styrelsen föreslår sålunda, att samtliga utlänningar i Sverige bli delaktiga

av den arbetslöshetshjälp som tillkommer svenska medborgare. I anslutning

till vad som stadgats i vissa överenskommelser med andra länder bör dock

det villkoret uppställas, att utlänningen under ett år haft stadigvarande an
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

ställning i det svenska näringslivet, med rätt för arbetsmarknadsstyrelsen att

i särskilda fall medge dispens härifrån. Liksom beträffande svenskar bör

arbetslöshetshjälpen utgå genom de kommunala organen.

Styrelsen har vidare föreslagit, att utlänningar i fråga om beredskapsarbete

jämställas med i vederbörande kommun ej hemortsberättigade svenskar,

beträffande vilka arbetslöshetsnämnderna icke behöva erlägga s. k. dagavgift.

Styrelsen fortsätter:

Yad beträffar statskommunala beredskapsarbeten kan beviljande av dylika

innefatta villkor om sysselsättning jämväl av utlänningar. Någon ökning av

statsbidraget med hänsyn till sådant villkor synes ej behöva ifrågakomma, då

arbetets utförande i och för sig utgör en förmån för kommunen. I fråga om

kontantunderstöd synes ett jämställande med övriga i vistelsekommunen ej

hemortsberättigade emellertid icke lämpligen kunna ske. 1948 års kommitté

för utlandssvenskar och flyktingar har visserligen i sitt betänkande föreslagit

en sådan anordning med den motiveringen, att aven utlänningar med arbetsanställning

erlägga kommunalskatt. Då ansökan om arbetslöshetshjälp emellertid

skall göras hos arbetslöshetsnämnden i den kommun, där den arbetslöse

uppehåller sig, skulle det kunna bli en annan kommun än den, i vilken

hjälpsökande utlänning erlagt skatt, som skulle bidraga till hans arbetslöshetsunderstöd.

Kommunerna kunna vidare ej åläggas att anslå medel till

understöd åt utländska medborgare lika litet som åt svenskar, och det torde

kunna förutsättas, att många, särskilt mindre kommuner ej frivilligt komma

att ikläda sig några kostnader av detta slag. Arbetslöshetsnämnderna ha dessutom

ej, då det gäller utlänningar, samma möjlighet att hänvisa dessa till

hemorten som då fråga är om andra i kommunen ej hemortsberättigade hjälpsökande.

Med hänsyn till angivna omständigheter föreslår styrelsen, att kontantunderstöd

åt utländska medborgare skola utgå helt av statsmedel.

I fråga om arkivarbetena åberopar arbetsmarknadsstyrelsen en särskild

framställning (3/2 1949). I denna anföres, att till arkivarbeten hitintills icke

hänvisats andra utlänningar än flyktingar och utlänningar som av utlänningskommissionen

ansetts jämställda med flyktingar. Bland de utlänningar som

sålunda icke kunnat hänvisas till arkivarbete ha funnits personer med framstående

kvalifikationer på olika områden. Styrelsen finner det önskvärt, att

dylika personer beredes möjlighet till produktiv sysselsättning i arkivarbete

i stället för att behöva ty sig till fattigvården. Enligt styrelsens uppfattning

böra alltså även andra utlänningar än flyktingar och med dem jämställda kunna

hänvisas till arkivarbete.

Sistnämnda framställning har tillstyrkts av utlänningskommissionen.

Departementschefen.

Med anledning av kommitténs förslag angående illegalt anländande flyktingars

omhändertagande vid ankomsten till Sverige vill jag till en början anföra,

att. organisationen för nämnda ändamål tills vidare icke bör i detalj fastlåsas.

Yilket förfaringssätt som är lämpligast vid omhändertagandet beror på

storleken av flyktingtillströmningen samt på en rad andra omständigheter, som

icke kunna i förväg bedömas med någon säkerhet. Det bör liksom hittills

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kanyl. Haj:ts proposition nr 186.

ankomma på Kungl. Maj:t att meddela de bestämmelser i ämnet som i varje

särskilt läge påfordras. Yad jag i det följande anför tar sikte på en flyktingtillströmning

av samma storleksordning som de senaste årens.

Jämlikt gällande utlänningslagstiftning åligger det vederbörande lokala polismyndighet

att omhändertaga illegalt anländande utlänningar. Enligt kommitténs

förslag skola flyktingarna som regel stanna kvar under den lokala polismyndighetens

tillsyn och endast om så av någon anledning oundgängligen

erfordras omhändertagas i läger. P. n. överföras flyktingarna däremot i de

flesta fall till något av arbetsmarknadsstyrelsens mottagningsläger. Vägande

skäl tala såsom framhållits i flera remissyttranden för att detta förfaringssätt

bibehålies. Om det i särskilda fall befinnes lämpligare att flyktingar stanna

kvar å ankomstorten, bör emellertid något hinder härför icke möta. Enligt förslaget

skola mottagningsläger upprättas och drivas av länsstyrelserna. Den

nuvarande organisationen har emellertid fungerat väl. Arbetsmarknadsstyrelsen

bör därför enligt min mening tills vidare fortfarande driva de två nu befintliga

lägren i Landskrona och Gottröra i den mån icke en minskning av

flyktingtillströmningen eller andra skäl föranleda ändrat ställningstagande.

Vilken myndighet som skall driva eventuellt erforderliga nya läger bör avgöras

med hänsynstagande till förhållandena när behovet föreligger.

Enligt kommitténs förslag skall staten svara för kostnaderna för flyktingarnas

uppehälle m. in. under tiden intill dess att frågan om uppehållstillstånd

avgjorts. Jag har icke något att erinra mot denna princip, vilken överensstämmer

med vad som f. n. tillämpas. Det kan anmärkas, att f. n. eftersträvas en så

snabb handläggning av frågor om uppehållstillstånd för flyktingar att avgörande

skall ha träffats inom någon dag efter ankomsten. Sedan 1949 års riksdag

lämnat utan erinran ett därom i propositionen nr 146 framlagt förslag, ha

polismyndigheterna erhållit medgivande att bestrida kostnader för flyktingars

inkvartering m. m. från det under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget

till Anordnande av polisbevakning i annan än den i lagen om polisväsendet i

riket stadgade ordning m. m. Under tid då flyktingar vistas på läger svarar

lägermyndigheten för samtliga kostnader. Viss ersättning har sålunda bl. a.

lämnats för vård å allmän sjukvårdsinrättning (enligt fattigvårdstaxan) samt

för epidemivård. Någon ändring härutinnan bör icke äga rum f. n.

Enligt min mening är det icke lämpligt att införa en bestämd tidsgräns för

det första omhändertagandet å läger. Det bör få bedömas med hänsyn till omständigheterna,

huruvida arbetsföra flyktingar böra gå kvar på lägret i avbidan

på arbetsplacering eller om de böra erhålla arbetslöshetshjälp. Om så befinnes

lämpligt, böra de sålunda kunna placeras i beredskapsarbete. I undantagsfall

kan det också tänkas vara lämpligt att tillerkänna flykting kontantunderstöd.

Under vissa förhållanden kan det emellertid också vara ändamålsenligt att

flyktingar från mottagningsläger utplaceras i mindre grupper å t. ex. pensionat

för att underlätta utplaceringen i arbete. Även ett sådant förfarande

bör kunna komma till användning. Detta innebär, att enligt min mening någon

ändring icke bör vidtagas i det förfarande som nu tillämpas beträffande

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

arbetsföra flyktingar. Partiellt arbetsföra flyktingar kunna nu genom arbetsmarknadsstyrelsens

försorg erhålla omskolning. Detta bör vara fallet även i

framtiden. Kommitténs förslag beträffande varaktigt arbetsoförmögna flyktingar

synes mig välgrundat. I den mån sådana flyktingar anlända i framtiden

— under de senaste åren har detta knappast varit fallet — synes det rimligt

att staten åtminstone tills vidare tar på sig det ekonomiska ansvaret för deras

vård. Utplaceringen av ifrågavarande fall bör handhas av socialstyrelsen.

Jag har icke något att erinra mot förslagen om starthjälp åt flyktingar eller

om vård av akuta sjukvårdsfall. Såsom kommittén anfört och såsom understrukits

i vissa yttranden bör man räkna med att, därest antalet sjukvårdsfall

skulle mera avsevärt ökas, staten bör — såsom skedde under den stora flyktingtillströmningen

under kriget och omedelbart därefter — övertaga ansvaret

för sjukhusvården åt flyktingar.

Ehuru jag sålunda icke vill förorda den av kommittén föreslagna tidsbegränsningen

för omhändertagande å mottagningsläger eller i därmed jämförlig

ordning, vill jag understryka, att jag delar kommitténs uppfattning att

flyktingar som erhållit uppehållstillstånd så snabbt omständigheterna medgiva

böra placeras ut i arbete eller omhändertagas av de vanliga socialvårdsorganen.

Vad härefter angår frågan om sociala förmåner åt här i landet bosatta utlänningar

har kommittén föreslagit, att flyktingar och andra utlänningar i

princip böra behandlas på samma sätt. F. n. intaga flyktingar i detta avseende

eu gynnad ställning i förhållande till andra kategorier utlänningar i det att

de ha möjlighet att i särskild ordning — genom flyktingsnämnden resp. länsarbetsnämnderna

— erhålla mödrahjälp och arbetslöshetshjälp. Det måste

i praktiken bli allt svårare att avgöra vilka utlänningar som skola räknas som

flyktingar. Motiven för att behandla flyktingarna efter andra regler än övriga

utlänningar måste också försvagas allt eftersom flyktingarna inordnas i det

svenska samhället. En fortsatt avveckling av särbestämmelserna rörande flyktingar

bör sålunda eftersträvas.

Kommittén har föreslagit, att i fråga om arbetslöshetshjälp och mödrahjälp

utjämningen mellan flyktingar och andra utlänningar bör ske på det sättet, att

tillgång till dessa hjälpformer öppnas även för andra utlänningar än flyktingar.

Innan jag går närmare in på detta förslag, torde jag få nämna följande rörande

utlänningars ställning i socialvårdshänseende. Vissa hjälpformer äro förbehållna

svenska medborgare, varvid som regel gäller en s. k. reciprocitetsklausul

d. v. s. föreskrift om att utlänning kan erhålla tillgång till ifrågavarande hjälpform

under förutsättning att svenskar i utlänningens hemland erhålla motsvarande

förmån. Detta gäller beträffande bl. a. folkpensioner, särskilda barnbidrag,

moderskapspenning, mödrahjälp och bidragsförskott. Även i fråga om

arbetslöshetshjälp gäller en motsvarande bestämmelse. I 1949 års hjälpkungörelse

(nr 278) har emellertid därjämte införts en bestämmelse om att Kungl.

Maj:t äger medge att arbetslöshetshjälp må utges även till medborgare i land

med vilket ömsesidighetsavtal icke slutits. I andra hänseenden äro utlänningar

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungi.. Majrts proposition nr 136.

likställda med svenska medborgare. Sålunda äga utlänningar tillträde till sjukförsäkring,

arbetslöshetsförsäkring och försäkring för olycksfall i arbete i

stort sett i samma utsträckning som svenskar. Utlänningar är o också likställda

med svenskar när det gäller obligatorisk fattigvård med den skillnaden, att

utlänning, som erhåller fattigvård, i undantagsfall kan bli hemsänd till sitt

eget land. Vidare ha utlänningar samma tillgång som svenskar till sjukhusvård

och vissa familjesociala åtgärder, t. ex. fria resor för barn och husmödrar.

Beträffande arbetslöshetshjälp och mödrahjälp föreligga särskilda förhållanden

såtillvida, att dessa hjälpformer redan gjorts tillgängliga för betydande

utlänningsgrupper. Såsom framgår av de av arbetsmarknadsstyrelsen lämnade

uppgifterna kunna enligt f. n. tillämpade regler ca 67 000 av de ca 92 000 i

landet arbetande utlänningarna erhålla arbetslöshetshjälp. Understöd motsvarande

mödrahjälp enligt för svenska medborgare gällande regler utgives som

nämnts till flyktingar. I fråga om behovet av hjälp i samband med barnsbörd

bör vidare beaktas, att i dylika fall fattigvård ofta lämnats till utländska

kvinnor. Med hänsyn till dessa särskilda förhållanden har jag kommit till den

uppfattningen, att frågan om utsträckande av arbetslöshetshjälpen och mödrahjälpen

bör lösas fristående utan samband med den allmänna omprövning av

spörsmålet om utlänningars sociala förmåner, som jag förordar vid anmälan

denna dag av den av internationella arbetsorganisationen år 1949 reviderade

konventionen angående migrerande arbetare.

Jag delar den av kommittén uttalade uppfattningen, att det i en arbetslöshetssituation

av rent praktiska skäl åtminstone under en första tid icke är

möjligt att underlåta att lämna arbetslöshetshjälp åt friställda utländska

arbetare. Enligt min mening är det även rimligt, att sådan hjälp lämnas den

utländska arbetskraften, som under de senaste åren väsentligt bidragit till att

lösa våra arbetskraftsproblem. Jag tillstyrker alltså förslaget att utlänningar

skola kunna erhålla arbetslöshetshjälp. Enligt min mening är det vidare uppenbart,

att samhällelig hjälp måste lämnas även utländska barnaföderskor. Det

innebär då endast en administrativ förenkling om denna hjälp lämnas enligt

samma regler; som gälla för svenska inedborgare. Även beträffande mödrahjälpen

tillstyrker jag sålunda kommitténs förslag. Härav föranledd ändring i förordningen

om mödrahjälp torde böra underställas riksdagen i särskild proposition.

Arbetsmarknadsstyrelsen har föreslagit den begränsningen av möjligheten

att erhålla arbetslöshetshjälp, att utlänning skall ha haft stadigvarande

antällning i det svenska näringslivet under minst ett år därest styrelsen ej

medger undantag. Denna inskränkning kan jag godtaga. Dispens torde bl. a.

få ges när fråga är om flyktingar. Arbetslöshetshjälpen bör såväl i fråga om

svenskar som utlänningar utgå genom arbetslöshetsnämnderna. Av de skäl

arbetsmarknadsstyrelsen åberopat torde kostnaderna för kontantunderstöd åt

utlänningar böra helt bestridas av staten.

Även arkivarbetena böra i princip kunna anlitas för utlänningar, som icke

äro flyktingar.

Kommittén har anfört, att utsträckandet av rätten att erhålla arbetslöshets
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

hjälp bör förknippas med vidgade möjligheter till hemsändning av hjälpsökande

utlänningar. Under hänvisning till vad arbetsmarknadsstyrelsen anfört

i denna fråga i samband med sitt förslag och till att frågan torde bli behandlad

vid den nyssnämnda översynen av utlänningars sociala förmåner, anser

jag det icke påkallat att den nu upptages till prövning.

Vid bifall till det av mig förordade förslaget beträffande mödrahjälpen

skulle av statens flyktingsnämnds nuvarande arbetsuppgifter endast återstå

prövningen av ansökningar om bidrag till flyktingars resor från Sverige samt

handläggningen av ärenden rörande de estlandssvenskar och flyktingar, vilka

enligt avtal med olika kommuner inackorderats på kommunernas ålderdomshem.

Enligt kommitténs förslag skulle tillkomma ytterligare några mindre

uppgifter. Ifrågavarande arbetsuppgifter torde icke vara av sådan omfattning

att de motivera ett bibehållande av flyktingsnämnden. Samtliga uppgifter

äro också av sådan art, att de utan olägenhet kunna uppdragas åt permanenta

myndigheter. Det synes ej heller nödvändigt att nämnden består av

beredskapsskäl, då ett motsvarande organ snabbt torde kunna inrättas om

behov därav i framtiden skulle uppstå. Med anledning härav synes flyktingsnämnden

böra upphöra med utgången av innevarande budgetår. Samtidigt

bör flyktinghjälpskungörelsen den 30 juni 1947 (nr 550) upphävas.

Såsom kommittén föreslagit böra förenämnda, resebidrag till flyktingar,

som icke beräknas kunna bli självförsörjande, fortfarande kunna utgå. Prövningen

av sådana ansökningar bör uppdragas åt arbetsmarknadsstyrelsen.

Staten synes även i framtiden böra svara för kostnaderna för vård av de

åldringar, som genom flyktingsnämndens försorg enligt avtal med vederbörande

kommuner inackorderats på ålderdomshem. Ansvaret för denna del

av flyktingsnämndens verksamhet bör övertagas av socialstyrelsen.

I enlighet med kommitténs förslag bör indrivningen av flyktingsnämndens

utestående lån—möjligen med undantag av studielånen — överföras till arbetsmarknadsstyrelsen.

Dessförinnan bör, såsom kommittén föreslagit, den avskrivning

som finnes påkallad få företagas.

Medicinalstyrelsens flyktingverksamhet torde i annat sammanhang komma

att upptagas till behandling av chefen för inrikesdepartementet.

Hjälpverksamheten för estlandssvenskariia.

Hittillsvarande verksamhet.

I september 1940 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté, benämnd kommittén

för rågösvenskarna, för att stödja från Rågö i Estland ankommande personer

av svensk härkomst. Kommitténs uppdrag utvidgades sedermera till att avse

estlandssvenskar i allmänhet. Namnet ändrades på grund härav år 1944 till

kommittén för estlandssvenskarna. Kommittén organiserade bl. a. transporter

av estlandssvenskar till Sverige. Sammanlagt ha ca 7 600 estlandssvenskar

omhändertagits av kommittén. Med undantag av ett ringa antal ha dessa

numera blivit svenska medborgare.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Rungl. Maj ds proposition nr 136.

Kommittén liar lämnat anländande estlandssvenskar understöd dels i form

av kontanta lån och bidrag och dels in natura i form av kläder, bohagsutrustning

m. in. Huvuddelen av den lämnade hjälpen har ansetts icke böra återkrävas.

Återbetalning har dock krävts av viss i samband med tillträdande av

arbetsanställning lämnad hjälp (kontantlån samt lån i form av möbler och

annat bohag) samt av studielån. Enligt av kommittén lämnad uppgift hade

den 1 februari 1950 icke slutbetalats 118 kontantlån å sammanlagt ca 22 800

kronor, 235 bohagsutrustningslån om tillhopa ca 52 500 kronor samt 47 studielån

på ca 92 000 kronor. Genom kommitténs försorg har ett antal estlandssvenska

åldringar, f. n. ca 200, utackorderats på skilda ålderdomshem. Såsom

förut omnämnts erhålla vederbörande kommuner genom flyktingsnämnden

ersättning för skillnaden mellan i annan ordning utgående ersättning samt

den överenskomna avgiften för vården. Kommittén har vidare tagit initiativ

till ett särskilt ålderdomshem med f. n. 40 estlandssvenskar, vilket togs i bruk

1946. För hemmets drift har bildats stiftelsen Kustbohemmet.

I samråd med nämnda kommitté bildades 1940 Rågöstiftelsen med ändamål

att genom inköp av fast egendom eller anskaffande av arrenden o. d.

underlätta bildandet av egna jordbrukar- och fiskarhem för estlandssvenskarna.

Ett insamlat belopp å 100 000 kronor utgjorde stiftelsens grundkapital. Sedermera

har ytterligare ett insamlat belopp å 49 000 kronor ställts till stiftelsens

förfogande. Stiftelsen har 1944 och 1945 beviljats lån av statsmedel om tillhopa

1 000 000 kronor, varav 400 000 kronor dock icke behövt tagas i anspråk.

För nämnda medel har stiftelsen inköpt ett 50-tal fiskarlägenheter, av vilka

hittills ett 30-tal förvärvats av estlandssvenskar. Till inköp av fiskebåtar,

motorer och fiskredskap har lån beviljats i ca 120 fall; vid årsskiftet 1949—

1950 voro 40 sådana lån icke helt återbetalda. Slutligen har till 19 personer

utlämnats lån för inköp av jordbruksinventarier, varav 11 lån alltjämt utestå.

Av Engöstiftelsens statslån återstodo den 1 januari 1950 ca 226 000 kronor

att inbetala till statsverket.

För underlättande av estlandssvenskamas kolonisation å egna jordbruksfastigheter

ställdes 1945 och 1946 till dåvarande egnahemsstyrelsens förfogande

tillhopa 945 000 kronor att av styrelsen utlämnas som särskilda lån till estlandssvenskar

utöver i vanlig ordning beviljade egnahemslån. Jordbrukskolonisationen,

som tog sin början våren 1945, har skett i samarbete mellan Rågöstiftelsen

och vederbörande egnahemsnämnd.

Kommittéförslaget.

1948 års kommitté för utlandssvenskar och flyktingar räknade med att

kommitténs för estlandssvenskarna egentliga verksamhet i stort sett skulle

vara slutförd med utgången av år 1949. I betänkandet ifrågasattes, att kommitténs

för estlandssvenskarna återstående lån skulle överföras till arbetsmarknadsstyrelsen

samt att statens nämnd för utlandssvenskar och flyktingar

i sinom tid skulle övertaga de av Rågöstiftelsen lämnade lånen.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 136. 47

Yttranden.

Kommittén för estlandssvensJcarna har tillstyrkt de framlagda förslagen.

Flyktingsnämnden har föreslagit, att indrivningen av de av Rågöstiftelsen

lämnade lånen övertages av statskontoret. Arbetsmarknadsstyrelsen har förklarat

sig beredd övertaga uppgiften att indriva ej blott startlånen utan även

de av Rågöstiftelsen utlämnade lånen till fiskredskap nr. m.

Fattigvårdsdirektören i Stockholm har anfört följande.

Det kan ifrågasättas, om ej den föreslagna statens nämnd för utlandssvenskar

och flyktingar även sedan de åldriga estlandssvenskar, som nu efter

tillmötesgående från och frivilligt åtagande av kommunerna vårdas på dessas

ålderdomshem, blivit svenska medborgare, bör helt svara för de kommunens

kostnader, som ej täckas av folkpensionen, och därutöver även äga skyldighet

att vid förekommande behov ordna placering på annat ålderdomshem, därest

kommunens vårdmöjligheter erfordras för de egna samhällsmedlemmarna inom

kommunen.

Överståthållarämbetet anser däremot, att staten icke har anledning svara

för sådana kostnader, som i fråga om övriga svenska medborgare kommunerna

ha att bestrida.

Departementschefen.

Avsikten var tidigare, att kommitténs för estlandssvenskarna verksamhet

skulle upphöra med utgången av år 1949. För att kommittén med utnyttjande

av sin personkännedom skall kunna fullfölja indrivningen av utestående lån

har dess uppdrag förlängts att gälla även första halvåret 1950. Jag har icke

för avsikt att föreslå någon ytterligare förlängning av uppdraget. Indrivningen

av de lån, som fortfarande återstå oguldna när kommitténs verksamhet

upphör, bör övertagas av arbetsmarknadsstyrelsen eller, i fråga om

studielånen, eventuellt av annat organ. I samband med att kommittén upphör,

böra avskrivningar få verkställas i den mån detta befinnes erforderligt.

Jag anser mig ännu icke kunna taga ställning till vid vilken tidpunkt avvecklingen

av de av Rågöstiftelsen av statsmedel utlämnade lånen bör överföras

till statlig myndighet. En undersökning pågår f. n. inom stiftelsen

rörande formerna för dess fortsatta verksamhet. I den mån så befinnes lämpligt

böra stiftelsens administrationskostnader få bestridas av statsmedel även

under nästa budgetår.

Såsom tidigare nämnts ha ett antal estlandssvenska åldringar, f. n. ca 200

personer, ursprungligen genom kommittén för estlandssvenskarna efter avtal

med olika kommuner inackorderats å ålderdomshem, varvid kommittén åtagit

sig att ersätta kommunerna den kostnad för vården, som icke täckts genom

ersättning av statsmedel enligt fattigvårdslagens bestämmelser. Ansvaret för

ifrågavarande åldringar har sedermera överförts till statens flyktingsnämnd.

Flertalet av åldringarna ha numera erhållit svenskt medborgarskap. Kommunerna

tillgodogöra sig enligt vanliga regler huvuddelen av utgående folkpension

såsom ersättning för vården. I den män den ersättning som kommun

sålunda erhåller icke täcker vårdkostnaderna, har det ansetts rimligt, att

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136.

staten ersätter skillnaden trots att åldringarna erhållit svenskt medborgarskap.

Kungl. Maj:t har den 16 december 1949 lämnat flyktingsnämnden bemyndigande

i enlighet härmed för tiden intill innevarande budgetårs utgång. Med

hänsyn till de omständigheter under vilka ifrågavarande åldringar utplacerats

bör enligt min mening samma förfarande tillämpas även i framtiden. Ersättningarna

böra utgå genom socialstyrelsen, som vid ingången av nästa budgetår

bör övertaga flyktingsnämndens ansvar i denna del.

I anslutning till det förfarande som sålunda tillämpats beträffande nämnda

åldringar har stiftelsen Kustbohemmet erhållit särskilt bidrag av statsmedel

motsvarande skillnaden mellan stiftelsens inkomster och självkostnaden för

driften av stiftelsens ålderdomshem för estlandssvenskar. I den mån sådant

bidrag erfordras i framtiden för ålderdomshemmets uppehållande, bör socialstyrelsen

äga utge detsamma.

Anslagsberäkningar.

Till Bidrag till omhändertagande av utlandssvenskar har för innevarande

budgetår anvisats ett förslagsanslag av 450 000 kronor.

Under förutsättning att den av utlandssvenskarnas förening hittills bedrivna

hjälpverksamheten kommer att fortgå även nästa budgetår under i huvudsak

oförändrade former, har föreningen (skr. 4/10 1949) anhållit om statsbidrag

för budgetåret 1950/51 med 436 000 kronor.

Beträffande hjälpverksamheten inom Sverige anför föreningen bl. a. följande.

Under budgetåret 1948/49 ha sammanlagt 132 personer i behov av hjälp

återvänt till Sverige. Tendensen har för varje kvartal varit sjunkande, dock

med undantag för 1948 års sista kvartal. Erfarenhetsmässigt har emellertid

årets sista kvartal städse utvisat viss ökning. De återvändande kommo från

så vitt skilda länder som Finland, Frankrike, Israel, Jugoslavien, Kina,

Tjeckoslovakiet, Tyskland och Ungern. För budgetåret 1950/51 beräknar

föreningen, under förutsättning att de politiska förhållandena i världen icke

förvärras, att ca 25 personer per kvartal återvända, d. v. s. under hela

budgetåret 100 personer. Kostnaderna för varje person uppgingo under

budgetåret 1948/49 genomsnittligt till mellan 900 och 1000 kronor. Då

emellertid mottagningshjälpen numera blott utgår i högst 180 dagar, kunna

dessa siffror något reduceras. På grund av de fasta kostnaderna för varje

person kan beloppet dock icke sättas lägre än 800 kronor. Med denna beräkningsgrund

skulle alltså för budgetåret 1950/51 erfordras 80 000 kronor

för denna hjälpverksamhet inom landet.

Till rörelselån samt stipendieverksamhet för underlättande av utlandssvensk

ungdoms utbildning i Sverige beräknar föreningen sammanlagt

90 000 kronor.

Vad gäller hjälpverksamheten utom Sverige framhåller föreningen, att

livsmedelsläget under år 1949 förbättrats i åtskilliga länder, medan däremot

det ekonomiska läget undergått en avsevärd försämring. Föreningen anför

härom vidare i huvudsak följande.

Svenska präster i utlandsförsamlingarna samt andra omdömesgilla utlandssvenskar

ha betygat de ofta avsevärda svårigheter med vilka svenskarna

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

49

för närvarande livsmedelsmässigt lia att kämpa i vissa länder. För Englands

och Skottlands vidkommande har härvid pekats på den under sommaren

1949 betydligt försvårade livsmedelssituationen samt för Italien, Polen,

Tjeckoslovakiet, Tyskland och Österrike på de allmänna svårigheter, varmed

dessa länder alltjämt kämpa; för Tysklands del har härjämte understrukits

att arbetslösheten där alltmer ökar. Även i Frankrike är situationen långt

ifrån ljus, fastän antalet behövande väsentligt nedgått.

För budgetåret 1949/50 räknade föreningen ursprungligen med ett sammanlagt

behov av omkring 14 800 paket men har i senare beräkningar stannat

vid siffran 11 760. På grund av det minskade statsanslaget kan dock

icke ens sistnämnda antal utsändas, ehuru paketens innehåll avsevärt förenklats

och förminskats. För budgetåret 1950/51 beräknar föreningen, att

antalet paket behöver uppgå till sammanlagt 9 000, fördelade med i genomsnitt

ett paket per kvartal till nedanstående antal personer.

Land

Antal paket per kvartal

England med Skottland.............................. 125

* Frankrike.............................................. 125

Italien.................................................. 70

Polen .................................................. 15

Tjeckoslovakiet........................................ 30

Tyskland .............................................. 1 600

Österrike .........,.................................... 300

Summa paket per kvartal 2 265

Utöver dessa sändningar till individuella mottagare måste emellertid även

de svenska sjuk- och ålderdomshemmen i utlandet få vissa livsmedelssändningar

från Sverige för de å hemmen intagna.

Med en beräknad genomsnittskostnad per paket av 25 kronor skulle härför

erfordras 225 000 kronor vartill måste läggas kostnader för sändningarna

till sjuk- och ålderdomshemmen. Föreningen beräknar emellertid att kunna

ytterligare minska innehållet i paketen till vissa länder, varigenom kostnaderna

kunna nedgå till 200 000 kronor, d. v. s. till samma belopp som anvisats

för innevarande budgetår. Då paketen numera huvudsakligen utdelas till

ekonomiskt sämre lottade, bör det dock betonas, att några större belopp

icke kunna påräknas inflyta genom inbetalningar från enskilda paketmottagare.

Till bestridande av administrationskostnaderna för den av föreningen med

statsmedel bedrivna hjälpverksamheten hemställes om bidrag med 36 000

kronor.

Slutligen har föreningen anhållit, att i bidrag till dess ordinarie verksamhet

måtte anvisas samma belopp som beviljats sedan budgetåret 1943/44

eller 30 000 kronor.

Statskontoret har uttalat, att statsbidraget till föreningen torde kunna begränsas

till att uteslutande avse administrationskostnaderna.

Till Bidrag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. har för innevarande

budgetår anvisats ett förslagsanslag av 1 550 000 kronor.

Arbetsmarknadsstyrelsen har (skr. 24/8 1949) upplyst, att antalet av styrelsen

under budgetåret 1948/49 i mottagningsläger omhändertagna utlänningar utgjorde

1 838 samt att utgifterna härför uppgingo till 618 000 kronor, inne4—121

50 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 136.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

bärande en kostnad av 336 kronor för varje mottagen person. Styrelsen kar

vidare anfört, att det icke är möjligt att närmare uppskatta antalet flyktingar

under nästa budgetår och den genomsnittliga tid som åtgår innan de hunnit

placeras i arbete. Styrelsen anser, att man i avsaknad av andra hållpunkter

än siffrorna för budgetåret 1948/49 bör räkna med 2 000 flyktingar och eu

genomsnittlig kostnad per flykting av 336 kronor, vilket innebär en totalkostnad

av 672 000 kronor.

StatensJlylctingsnämnd beräknar (skr. 6/10 1949) medelsbehovet för flyktingars

resor ur landet under nästa budgetår till 35 000 kronor. Kostnaderna för

bidrag till flyktingar motsvarande mödrahjälp för svenska medborgare uppskattar

nämnden till 110 000 kronor.

Nämnden upplyser vidare, att under nästa budgetår skall erläggas ersättning

för vård under kalenderåret 1949 av de i det föregående omnämnda på

skilda ålderdomshem utackorderade estlandssvenskarna m. fl. Kostnaderna,

härför beräknas till 50 000 kronor.

Därest nämnden under nästa budgetår kommer att fortsätta sin nuvarande

verksamhet, har medelsbehovet för denna alltså beräknats till (35 000 +

110000 + 50 000) 195 000 kronor.

Departementschefen.

Jag behandlar till en början kostnaderna för hjälpverksamheten till

förmån för utlandssvenskar.

I det föregående har jag föreslagit, att den särskilda hjälpverksamheten

för till Sverige från utlandet återkomna svenskar i huvudsak skall överflyttas

på den offentliga arbetsförmedlingen. Utlandssvenskarnas förening avses

emellertid alltjämt komma att utöva viss kuratorsverksamhet inom Sverige samt

dessutom ombesörja paketsändningar till svenskar i utlandet. Det synes lämpligt

att för ifrågavarande ändamål anvisas två särskilda förslagsanslag. Av dessa

bör det ena ställas till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande för bestridande

av kostnaderna för mottagningshjälp, starthjälp och rörelselån. Anslaget bör

uppföras under rubriken Understöd åt utlandssvenskar m. m. Det andra anslaget

bör erhålla rubriken Bidrag till utlandssvenskarnas förening. Från

detta anslag böra bestridas kostnaderna för livsmedelssändningar till svenskar

i utlandet samt bidrag till föreningens administration.

Utlandssvenskarnas förening har beräknat kostnaderna för omhändertagande

av utlandssvenskar i Sverige — vilka kostnader synas avse i stort sett mottagningshjälp

och starthjälp enligt av mig använd terminologi — till ca

80 000 kronor under nästa budgetår. Detta belopp torde böra godtagas. Till

rörelselån och studielån har föreningen beräknat 90 000 kronor. Såsom framgår

av vad jag tidigare anfört kan jag icke tillstyrka, att medel i detta sammanhang

beräknas till de föreslagna studielånen. Utöver här nämnda hjälpformer

skall enligt mitt förslag på arbetsförmedlingen ankomma att handha

den hjälpverksamhet för från utländsk ort överlämnade nödställda svenska

medborgare, som hittills utövats av länsstyrelserna. Kostnaderna för sistnämnda

hjälpverksamhet, vilka icke torde uppgå till större belopp, bestridas

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

51

f. n. från förslagsanslaget till Fattigvård och barnavård enligt den nordiska

fattigvårdskonventionen m. m. Dessa kostnader böra under nästa budgetår

bestridas från anslaget till Understöd åt utlandssvenskar na. rn. Jag förordar,

att nämnda anslag uppföres med ett belopp av 175 000 kronor.

Av vad jag i det föregående anfört framgår, att livsmedelssändningarna till

svenskar i utlandet enligt min mening i viss utsträckning tills vidare böra

fortgå. Jag förordar, att för nästa budgetår till dylika sändningar beräknas

ett belopp av 150 000 kronor, vilket innebär en minskning med 50 000 kronor

i förhållande till det för innevarande budgetår beräknade beloppet.

För utlandssvenskarnas förenings ordinarie verksamhet har fr. o. m. budgetåret

1943/44 beräknats ett statsbidrag å 30 000 kronor. Samma belopp synes

böra beräknas för nästa budgetår.

För de administrationskostnader, som belöpa å livsmedelssändningarna,

bör föreningen erhålla full ersättning av statsmedel. Härjämte kan behov av

särskilt bidrag till kuratorsverksamhet för utlandssvenskar, som återkommit

till Sverige, visa sig föreligga under nästa budgetår. Det må sålunda nämnas,

att föreningen f. n. enligt vad jag inhämtat har två personer anställda särskilt

för sådana uppgifter, varav den ene är placerad i Stockholm och den

andre i Malmö. Denna fråga torde få prövas av Kungl. Maj:t. Jag förordar,

att för samtliga med hjälpverksamheten sammanhängande administrationskostnader

beräknas ett belopp av 25 000 kronor.

Till bidrag’ till utlandssvenskarnas förening torde alltså böra anvisas

(150 000 + 30000 + 25 000) 205 000 kronor.

Härefter torde jag få övergå till kostnaderna för hjälp åt flyktingar

och andra utlänningar.

Kostnaderna för på arbetsmarknadsstyrelsen ankommande åtgärder för

omhändertagande av illegalt anländande flyktingar ha av styrelsen uppskattats

till 672 000 kronor, vilket belopp synes böra godtagas. Medelsbehovet för

flyktingars resa ur landet, vilken verksamhet föreslås överflyttad till arbetsmarknadsstyrelsen,

har flyktingsnämnden beräknat till samma belopp som

för innevarande budgetår eller 35 000 kronor. Ej heller mot denna beräkning

har jag något att erinra.

Kostnader för starthjälp och omskolning böra liksom f. n. bestridas från

reservationsanslaget till Kostnader för överflyttning av arbetskraft. Arbetslöshetshjälp

åt utlänningar bör fortfarande belasta reservationsanslaget till

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. m.

Kostnaderna för vård av sådana arbetsoförmögna utlänningar och estlandssvenskar

med svenskt medborgarskap, för vilka staten enligt vad jag i det

föregående förordat bör bestrida hela vårdkostnaden, torde böra utgå från

förslagsanslaget till Fattigvård i allmänhet. Från detta anslag bör också

eventuellt erforderligt särskilt statsbidrag till stiftelsen Kustbohemmet utgå.

Någon uppräkning av anslaget bör ej äga rum med hänsyn till ifrågavarande

kostnader.

Mödrahjälp åt utlänningar bör belasta förslagsanslaget till Mödrahjälp.

Ej heller detta anslag bör uppräknas av denna anledning.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

För medicinalstyrelsens hjälpverksamhet bland utlänningar torde hemställan

om anvisande av medel under elfte huvudtiteln komma att i annat

sammanhang föreläggas riksdagen.

Särskild medelsanvisning erfordras däremot för förenämnda på arbetsmarknadsstyrelsen

ankommande kostnader om (672000 + 35 000) 707 000 kronor.

Det hittillsvarande anslaget till Bidrag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning

m. m. torde med hänsyn till sin användning böra erhålla ändrad

benämning och rubriceras Understöd åt flyktingar in. in. Från detta anslag

torde även få bestridas det bidrag till Kågöstiftelsens administration, som

kan visa sig erforderligt, ävensom de särskilda kostnader i övrigt för flyktingar

som kunna anses ofrånkomliga men för vilka särskilda medel ej beräknats.

Anslaget synes med hänsyn till de osäkra beräkningsgrunderna

böra uppföras med ett till 750 000 kronor avrundat belopp.

I samband härmed torde jag få anmäla följande. Under krigsåren disponerades

bl. a. den Uppsala universitet tillhöriga Sätra brunn som läger

för danska flyktingar. Genom brand, som vållats av en av flyktingarna,

förstördes den 30 december 1944 en av brunnens byggnader, värderad till

20 000 kronor. I brandförsäkring utbetalades endast 14 400 kronor, varför

brunnens styrelse anhållit att av statsmedel utfå ersättning med 5 600 kronor.

Denna framställning har tillstyrkts av statens utlänningskom mission. Därest

riksdagen icke har något att erinra häremot, torde anslaget till Understöd åt

flyktingar m. m. få tagas i anspråk för utbetalande av nämnda ersättning.

Hemställan.

Under hänvisning till vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

a) godkänna de grunder för hjälpverksamheten för utlandssvenskar

och utlänningar, som av mig angivits;

b) för budgetåret 1950/51 under femte huvudtiteln anvisa

dels till Understöd åt utlandssvenskar m. m. ett förslagsanslag

av 175 000 kronor;

dels till Bidrag till utlandssvenskarnas förening ett förslagsanslag

av 205 000 kronor;

dels ock till Understöd åt flyktingar m. m. ett förslagsanslag av

750 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ralph Sterner.

Stockholm 1950. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1950:155 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1949/50, i vad p a1 i texten