Sök i Ratio Lex

Angående vissa anslag ur kyrkofonden för avlönande av präster m. m

1950-03-10 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:173, Angående vissa anslag ur kyrkofonden för avlönande av präster m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds -proposition nr 173.

1

Nr 173.

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen angående vissa anslag

ur kyrkofonden för avlönande av präster m. m.;

given Stockholms slott den 10 mars 1950.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 §

lagen den 21 november 1925 (nr 449) om resanslag åt vissa präster i nyreglerade

pastorat, dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande

till riksdagen föredragande statsrådet hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Quensel.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Förlängning på ett år föreslås för de tidsbegränsade, genom anslag ur

kyrkofonden bekostade särskilda provisoriska förmåner åt biskoparna och

andra präster och deras efterlevande, som beviljades av 1948 års riksdag i

form av provisoriskt lönetillägg, särskild gottgörelse åt prästgårdsinnehavare

för uppvärmningskostnad, provisorisk förbättring av semesterkostnadsbidrag

och av emeritilöner och familj epensioner samt provisoriskt representationsbidrag

åt biskoparna. Förlängning på ett år föreslås också av

grunderna för anslag till avlöning av utlandspastorerna.

Anslag ur kyrkofonden äskas för tillfällig arbetshjälp åt domkapitlen och

för anlitande av biträde vid handläggning inom ecklesiastikdepartementet

av boställsärenden.

Pension föreslås få utgå till f. d. kyrkoherden H. R. Stintzing, vilken avgått

utan rätt till emeritilön.

Slutligen föreslås viss höjning av det belopp för år, vartill de s. k. tillfälliga

resanslagen högst må uppgå, samt av de för reseersättning åt stiftsoch

kontraktsadjunkter avsedda medlen.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 173.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 173.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 5 § lagen den 21 november 1925 (nr 449) om

resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat.

Härigenom förordnas, att 5 §* lagen den 21 november 1925 om resanslag

åt vissa präster i nyreglerade pastorat skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse:)

5 §

Till tillfälliga resanslag, om vilka

förmäles i 3 och 4 §§, må icke något

år användas mer än sammanlagt

200 000 kronor av kyrkofondens

medel.

(Föreslagen lydelse:)

5 §

Till tillfälliga resanslag, om vilka

förmäles i 3 och 4 §§, må icke något

år användas mer än sammanlagt

350 000 kronor av kyrkofondens

medel.

Denna lag träder i kraft dagen

efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket

i Svensk författningssamling.

1 Nuvarande lydelse, se 1937:217.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

3

Utdrag av protokollet öv''er ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 10 mars 1950.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Ling
MAN.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet samt

statsrådet Lingman anmäler statsrådet Quensel vissa frågor, avseende sådana

utgifter för prästlöne- och andra särskilda ändamål, som jämlikt lagen

den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond skola bestridas ur nämnda

fond, och anför därvid följande.

1. Provisoriska avlönings- och pensionsförmåner åt vissa

präster och deras efterlevande.

Genom beslut av 1948 års riksdag tillerkändes vissa prästerliga befattningshavare

och deras efterlevande provisoriska tilläggsförmåner i avlönings-

och pensionshänseende. De provisoriska förmånerna avsågo provisoriskt

lönetillägg åt vissa präster, särskild gottgörelse åt vissa prästgårdsinnehavare

för uppvärmningskostnad, semesterkostnadsbidrag åt präster,

provisoriskt nyreglerad emeritilön och familjepension från kyrkofonden

samt provisoriskt representationsbidrag åt biskoparna. De provisoriska bestämmelserna

skulle gälla tills vidare, beträffande semesterkostnadsbidraget

under kalenderåret 1949 och i övrigt för tiden intill den 1 juli 1949. Samtidigt

medgavs, att samtliga ifrågavarande förmåner fingo bestridas ur

kyrkofonden.

Genom beslut av 1949 års riksdag beslöts förlängning av de ifrågavarande

provisoriska tilläggsförmånerna (prop. nr 169, punkt 1; riksd. skriv, nr 373).

De provisoriska bestämmelserna äga alltså giltighet intill utgången av kalenderåret

1950 respektive intill den 1 juli 1950.

I skrivelse den 23 december 1949 har 19\6 års prästlönekommitté — med

hänsyn till att den i princip beslutade löne- och pensionsregleringen för

prästerna icke komme att genomföras under nästa budgetår — föreslagit,

att den provisoriska avlönings- och pensionsregleringen i dess helhet måtte

prolongeras att oförändrad gälla tills vidare intill den 1 juli 1951; dock att

Kungl. Maj:t, i likhet med vad för innevarande avlöningsperiod medgivits,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

borde förbehållas befogenhet att, därest det rörliga tillägget å lön enligt

statens löneplansförordning under den nya perioden komme att utgå efter

högre procenttal än 12, omräkna prästernas provisoriska lönetillägg till

överensstämmelse med sådant högre procenttal.

Föredraganden. I årets statsverksproposition, bilagan För flera huvudtitlar

gemensamma frågor, har chefen för finansdepartementet vid behandlingen

av frågan om provisoriskt lönetillägg åt bland andra prästerna uttalat,

att för nästa budgetår icke ifrågasattes någon ändring i av riksdagen

för innevarande budgetår godkända grunder.

Vad sålunda uttalats bör ock gälla beträffande övriga delar av den provisoriska

avlönings- och pensionsregleringen för präster. I anslutning till

prästlönekommitténs förslag förordar jag alltså förlängning på oförändrade

grunder under ännu ett år av de av 1948 års riksdag beslutade provisoriska

bestämmelserna.

Med hänsyn till vad sålunda förordats böra två till Kungl. Maj:t inkomna

framställningar om avlöning åt vissa extra ordinarie präster under

värnpliktstjänstgöring respektive om beräkning av dyrtidstillägg och kristillägg

å avdrag å prästerlig lön, motsvarande vikariearvode, icke föranleda

någon åtgärd.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj:t att i överensstämmelse med

vad jag under förevarande punkt förordat meddela bestämmelser

angående provisoriskt lönetillägg åt vissa präster,

särskild gottgörelse åt vissa prästgårdsinnehavare för uppvärmningskostnad,

semesterkostnadsbidrag åt präster, provisoriskt

nyreglerad emeritilön och familjepension från kyrkofonden

samt provisoriskt representationsbidrag åt biskoparna,

att gälla tills vidare, beträffande semesterkostnadsbidraget

under kalenderåret 1951 och i övrigt för tiden intill

den 1 juli 1951, ävensom medgiva, att samtliga ifrågavarande

förmåner må bestridas ur kyrkofonden.

2. Anslag till särskild prästerlig verksamhet utom riket.

Under förevarande rubrik föreslog Kungl. Maj:t i propositionen

1949: 169, att anslag ur kyrkofonden skulle få utgå för prästerlig verksamhet

utom riket i överensstämmelse med vad föredraganden förordat. För

avlönande av utlandspastorerna skulle anslag få utgå för tiden till och med

utgången av juni 1950 och för bidrag till sjömans vårdsstyrelsen för avlönande

av i dess tjänst i utlandet anställda präster skulle anslag få utgå tills

vidare från och med den 1 juli 1949. Förslaget innebar i huvudsak, att den

dittills gällande provisoriska löneregleringen för utlandspastorerna skulle

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 173.

prolongeras för tiden 1 juli 1949—30 juni 1950 med endast den ändringen,

att viss höjning skulle, i den mån så prövades erforderligt, kunna av Kungl.

Maj :t beslutas i fråga om de till utlandspastorerna utgående tillfälliga utlandstilläggens

grundbelopp. Beträffande bidraget till sjömans vårdsstyrelsen

innebar Kungl. Maj:ts förslag, att avlöningsbidrag med 10 500 kronor

för år skulle utgå för var och en av tio tjänster.

Riksdagen godkände Kungl. Maj:ts förenämnda förslag (riksd. skriv.

1949 nr 373).

Föredraganden. Sjömansvårdsstyrelsen har icke ifrågasatt någon ändring

beträffande de till styrelsen utgående avlöningsbidragen. För egen del ifrågasätter

jag ej heller några ändrade bidragsgrunder beträffande sjömansprästerna.

Då 1949 års riksdags beslut i detta hänseende äger giltighet tills

vidare, erfordras nu inget nytt beslut i förevarande anslagsfråga.

Ej heller beträffande anslaget för avlönande av utlandspastorerna ifrågasätter

jag någon ändring under nästa budgetår.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att medgiva, att för prästerlig verksamhet utom riket må

ur kyrkofonden för tiden till och med utgången av juni 1951

utgå anslag till avlönande av utlandspastorerna i överensstämmelse

med vad jag i det föregående förordat.

3. Anslag ur kyrkofonden för tillfällig arbetshjälp åt domkapitlen

i samband med kyrkomusikerreformens ikraftträdande.

I proposition till riksdagen den 1 april 1949, nr 199, framlade Kungl. Maj :t

förslag till nya grunder för kyrkomusikerorganisationen samt för kyrkomusikernas

anställnings- och avlöningsförhållanden. Riksdagen godkände förslagen

med vissa ändringar (första lagutskottets uti. nr 39; riksd. skriv, nr

327).

Enligt de sålunda beslutade grunderna skola för kyrkomusikerverksamheten

rikets stift indelas i kyrkomusikerdistrikt. Distriktsindelningen skall

i regel fastställas av vederbörande domkapitel; dock skall indelningsfråga i

vissa fall underställas Kungl. Maj:t för prövning. I varje kyrkomusikerdistrikt

skall finnas en organisttjänst eller en kantorstjänst. Vilken av nämnda

två tjänstetyper, som skall finnas i de särskilda distrikten, fastställes i

regel av domkapitlet, dock att även i detta fall frågan under vissa förutsättningar

skall underställas Kungl. Maj:t för avgörande. I undantagsfall skall i

stället för organist eller kantor kunna anställas orgelspelare. Tillstand härtill

skall lämnas av domkapitlet.

Vid ikraftträdandet av den nya kyrkomusikerorganisationen måste beslut

i fråga om såväl distriktsindelning som tjänstetyp meddelas beträffande

samtliga församlingar i riket. Då — såsom framgått av det föregående —

de flesta besluten därvid skola fattas av domkapitlen, kommer arbetsbördan

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

vid domkapitlen att under en begränsad tidsperiod öka högst väsentligt.

Det blir, enligt vad jag inhämtat, icke möjligt för den ordinarie personalen

vid domkapitlen att inom rimlig tid medhinna denna extra arbetsbelastning.

Framställningar om tillfällig förstärkning av kanslipersonalen för åtgärderna

i samband med ikraftträdandet av kyrkomusikerreformen ha gjorts

i skilda sammanhang.

Den nya kyrkomusikerorganisationen är avsedd att genomföras under

nästa budgetår. Frågan om lämpligaste sättet att bereda domkapitlen möjlighet

till extra arbetskraft för de ifrågavarande åtgärderna bör därför upptagas

nu.

Jag vill erinra om att 1947 års riksdag på förslag av Kungl. Maj:t

(prop. nr 295, s. 52—53) medgav, att för anskaffande av arbetshjälp åt

domkapitlen vid en preliminär indelning av stiften i kyrkomusikerdistrikt

fick för budgetåret 1947/48 i enlighet med Kungl. Maj:ts beprövande ur

kyrkofonden utgå högst 30 000 kronor. Motsvarande anordning synes lämplig

även för nu förevarande fall. Med hänsyn till att de av 1948 års riksdag

godkända grunderna för den nya kyrkomusikerorganisationen i väsentliga

avseenden skilja sig från dem, som lågo till grund för 1947 års preliminära

indelning, kan den definitiva indelning, som nu skall verkställas, icke utan

vidare bygga på den preliminära indelningen. Till viss del torde dock den

gjorda indelningen kunna underlätta den indelning, som nu skall verkställas.

Å andra sidan omfattar det arbete, för vilket extra arbetskraft bör beviljas,

även besluten om tjänstetyp i de nya distrikten. Med hänsyn härtill

torde kostnaderna böra uppskattas något högre än år 1947. Det erforderliga

beloppet till täckande av de motsedda kostnaderna synes kunna beräknas

till sammanlagt högst 40 000 kronor. De för ändamålet behövliga medlen

synas lämpligen böra bestridas ur kyrkofonden.

På grund av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen

att medgiva, att för tillfällig arbetshjälp åt domkapitlen

i samband med den nya kyrkomusikerorganisationens

ikraftträdande må i enlighet med Kungl. Maj:ts beprövande

ur kyrkofonden utgå högst 40 000 kronor.

4. Anslag ur kyrkofonden för anlitande av biträde vid handläggning

av boställsärenden och vad därmed

äger samband.

Jämlikt stadgande i 6 § kyrkofondslagen skall ur kyrkofonden gäldas

bland annat anslag, som Kungl. Maj:t och riksdagen finna skäligt ställa

till vederbörande statsdepartements förfogande för anlitande av biträde vid

handläggning av boställsärenden och vad därmed äger samband. Under en

följd av år ha inom ecklesiastikdepartementet särskilda experter varit sysselsatta

med sådana arbetsuppgifter. På förslag av Kungl. Maj:t har riksdagen

medgivit, att anslag ur kyrkofonden för ifrågavarande ändamål finge

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

-Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

för vart och ett av nedannämnda budgetår utgå med högst de belopp, som

angivas i följande sammanställning, vilken även utvisar medelsåtgången i

avrundade tal enligt av statskontoret under hand lämnade uppgifter:

Budgetår Anslag Medelsåtgång

kronor kronor

1945/46 ................. 7 000 6 800

1946/47 ................. 7 000 6 000

1947/48 ................. 15 000 15 000

1948/49 ................. 15 000 18 533

1949/50 ................. 15 000

De från och med budgetåret 1947/48 förhöjda anslagsbeloppen ha till

väsentlig del åtgått till vissa av särskilda experter verkställda utredningar

rörande dels det ecklesiastika arrendeväsendet, dels tjänsteorganisationen

för kyrkomusikerna. För budgetåret 1948/49 medgav riksdagen (skriv.

1949: 373), att anslaget finge överskridas med belopp, som bleve erforderligt

för gäldande av kostnaderna för dessa två utredningar.

Föredraganden. Under innevarande budgetår har jag jämlikt Kungl.

Maj:ts bemyndigande tillkallat ytterligare experter och en sakkunnig för

att biträda vid den inom ecklesiastikdepartementet pågående fortsatta

översynen av det ecklesiastika arrendeväsendet och vad därmed äger samband.

Då på grund härav förevarande anslag för innevarande budgetår kan

komma att överskridas, synes erforderligt utverka medgivande av riksdagen,

att det överskjutande beloppet, vilket ännu icke kan fixeras, får avföras

på kyrkofonden.

Vad angår nästa budgetår, torde medelsbehovet för här ifragavarande

ändamål böra beräknas till ett till 25 000 kronor förhöjt belopp.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

medgiva, dels att ifrågavarande anslag för innevarande

budgetår må överskridas med belopp, som blir erforderligt

för gäldande av kostnaderna för nämnda fortsatta översyn,

dels ock att för anlitande av biträde vid handläggning

inom ecklesiastikdepartementet av boställsärenden och vad

därmed äger samband må för tiden den 1 juli 1950—den

30 juni 1951 i enlighet med Kungl. Maj:ts beprövande ur

kyrkofonden utgå högst 25 000 kronor.

5. Pension åt f. d. kyrkoherden H. R. Stintzing.

Enligt 4 § 1 mom. lagen den 9 december 1910 (nr 141) om emeritilöner

för präster är ordinarie präst pliktig att, mot åtnjutande av emeritilön, avgå

från tjänsten:

a) när han fyllt 70 år, eller

b) niir han fyllt 65 år samt under mer än tre av de senast förflutna fem

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

åren varit i följd av obotlig sjukdom eller ålderdomssvaghet urståndsatt att

själv fullgöra sina tjänst åligganden och av sådan anledning åtnjutit tjänstledighet,

eller

c) när han — utan att uppfylla de under a) och b) uppställda fordringarna

— efter att under fem på varandra följande år på grund av sjukdom,

vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra, finnes vara för framtiden

till tjänstgöring oförmögen.

I 4 § 3 mom. stadgas att, om den befattningshavare, som avgår på grund

av de i 1 mom. c) intagna bestämmelserna, icke uppnått 35 prästerliga

tjänstar, emeritilönen skall utgå med avkortat belopp i förhållande till det

mindre antalet tjänstår, dock att den sålunda avkortade emeritilönen icke

må understiga 75 procent av hela emeritilönen.

Vid avgång från tjänsten av annan anledning än de nyss nämnda har

prästerlig befattningshavare icke enligt nu gällande bestämmelser någon

möjlighet att erhålla emeritilön eller annan tjänstepensionsförmån.

Kyrkoherden i Guldsmedshyttans pastorat av Västerås stift Hugo Roderich

Stintzing, som är född den 7 november 1885, erhöll genom beslut av

domkapitlet i Västerås den 23 augusti 1949 på egen begäran avsked från och

med den 1 januari 1950 från sin kyrkoherdetjänst och prästämbetet. Samtidigt

med att han begärde avsked anhöll Stintzing i en till Kungl. Maj:t

ställd ansökan att nådevägen få sig tilldelad emeritilön. I sistnämnda ansökan

har Stintzing anfört i huvudsak följande.

Jag har sedan många år tillbaka omfattat en åskådning, som hämtat sin

näring ur Rudolf Steiners antroposofi. Denna åskådning har fått befrukta

min prästerliga gärning och varit mig till hjälp att kunna frambära en positiv

kristen förkunnelse. Den har dock tillika framkallat ett visst med åren

växande spänningsförhållande mellan min övertygelse och vad jag har att

representera som svenska kyrkans präst. Spänningen har efter hand nått

till den punkt, där jag finner mig icke böra stå kvar i kyrkans prästämbete.

Jag har av denna anledning hos domkapitlet i Västerås anhållit att få frånträda

min befattning som kyrkoherde tillika med prästämbetet i svenska

kyrkan.

Jag är ännu icke i den ålder, då jag enligt gällande bestämmelser skulle ha

möjlighet att avgå mot åtnjutande av emeritilön. En avgång i förtid med

förlust av alla pensionsförmåner skulle emellertid innebära, att min och min

hustrus ekonomiska existens helt äventyrades. Jag ser mig därför hänvisad

till att nådevägan söka utverka vissa pensionsförmåner, som i någon mån

kunna betrygga min och min hustrus framtid. Jag tror mig kunna göra en

sådan framställning med så mycket bättre skäl, som ingen anmärkning rests

mot min prästerliga verksamhet varken inom de församlingar, i vilka jag

fått tjänstgöra, eller från mina kyrkliga överordnades sida, och jag således

tror mig kunna åberopa en oförvitlig tjänstgöring inom svenska kyrkan

under något mer än 24 år.

Med åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t ville tilldela mig emeritilön med belopp, som kan prövas motsvara

mina tjänstår, samt att min hustru förklaras berättigad att, därest hon

överlever mig, uppbära familjepension enligt gällande bestämmelser.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts -proposition nr 173.

Beträffande Stintzing inhämtas av handlingarna, att han prästvigdes den

24 maj 1925, att han av domkapitlet förordnats att fr. o. m. den 1 juni 1925

tills vidare uppehålla komministerstjänsten vid Åsen i Älvdalens pastorat,

att han den 14 november 1925 av domkapitlet utnämndes till komminister

i nämnda pastorat, att han den 20 maj 1938 av Kungl. Maj:t utnämndes

till kyrkoherde i Guldsmedshyttans pastorat samt att han icke åtnjutit sådan

tjänstledighet, som avses i förut refererade bestämmelser i emeritilönelagen.

Domkapitlet erinrar, att Stintzing, därest intet oförutsett inträffat, skulle

ha blivit skyldig att avgå med emeritilön den 1 april 1956. Efter sitt nu beviljade

avsked från prästämbetet kunde Stintzing emellertid icke påräkna

emeritilön i vanlig ordning. Domkapitlet har vidare anfört i huvudsak

följande.

Enligt domkapitlets mening tala alla skäl för att Stintzings ansökning av

Kungl. Maj:t beviljas. Stintzings långa tjänstgöring inom svenska kyrkan

har varit oförvitlig; domkapitlet vitsordar med glädje av Stintzing själv

lämnade uppgifter i detta avseende. En stark rekommendation för Stintzing

som människa och präst är hans nu vidtagna åtgärd att på grund av inträdd

förändring i hans religiösa åskådning begära sitt avsked, trots att han

därmed berövar sig rätten till emeritilön och familjepension. Då hans nuvarande

teologiska åskådning icke föranlett och sannolikt icke skulle komma

att föranleda någon anmärkning från församlingens sida, hade det varit

möjligt för honom att med fördöljande av densamma kvarbliva vid tjänsten,

tills han om några år i vanlig ordning skulle avgå med emeritilön. Att

han trots de ekonomiska riskerna nu själv begärt sitt avsked är ägnat att

för honom väcka respektfylld aktning. Det synes domkapitlet orimligt att

han för denna sin ärlighet skulle bestraffas genom att berövas sina utkomstmöjligheter.

På anförda skäl vill domkapitlet varmt tillstyrka, att Stintzing av nåd

beviljas den pension, som med hänsyn till längden av hans tjänstgöring kan

befinnas skälig, samt att han bibehålies vid rätten till pension för sina

efterlevande.

Statskontoret konstaterar, att Stintzing icke uppfyller fordringarna för

att erhålla emeritilön, samt anför vidare i huvudsak följande.

Anledningen till att Stintzing sökt och erhållit avsked från prästämbetet

uppgives ha varit, att han till följd av förändring i sin religiösa åskådning

»icke funnit sig böra kvarstå i kyrkans prästämbete». Frågan om emeritilön

åt prästman, som erhållit avsked av sådan anledning, torde, såvitt ämbetsverket

har sig bekant, icke tidigare ha varit föremål för statsmakternas

prövning. Ämbetsverket vill emellertid erinra om att ett med förevarande

fråga likartat spörsmål behandlats i samband med förslaget till ändrad lagstiftning

om ämbetsbrott av präst (prop. nr 94, 1948). T anslutning till

denna lagstiftning föreslogs nämligen ett tillägg till kyrkolagen av innehåll

att, om någon, som innehar prästerlig befattning inom svenska kyrkan, avfaller

från kyrkans lära, han skall vara pliktig avgå från befattningen. Föredragande

departementschefen framhöll med anledning av detta förslag, att

enligt hans mening starka skäl talade för alt den präst, som förklarades

skyldig avgå på grund av avfall, i regel borde kunna påräkna viss pension

samt tilläde, alt denna fråga lämpligen torde böra lösas i den utredning, som

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

omhänderhades av 1946 års prästlönekommitté, samt att intill dess dennas

förslag kunde bliva genomfört, frågan borde få lösas genom särskilda beslut

av riksdagen från fall till fall.

I den proposition med förslag till avlöning för präster in. m. som förelädes

1949 års riksdag har Kungl. Maj:t anslutit sig till vad prästlönekommittén

föreslagit beträffande pensionering av präster. Enligt detta förslag

skulle prästernas pensionering regleras efter i stort sett samma grunder

som för närvarande gälla för statstjänstemännen. Detta torde innebära, att

bestämmelser om tjänstelivränta skulle bliva tillämpliga även för prästerliga

befattningshavare. Några särbestämmelser i pensionshänseende för

prästmän, som tvingas avgå på grund av avfall från kyrkans lära, har prästlönekommittén

icke — enligt vad ämbetsverket under hand inhämtat —

för avsikt att föreslå. Enligt kommitténs mening borde nämligen icke förmånligare

regler gälla för dem, som tvingas avgå på grund av avfall, än för

dem, som avgå av annan anledning. Därest pensionsbestämmelser i enlighet

med kommitténs förslag redan varit utfärdade, skulle sålunda Stintzing

hava erhållit en viss tjänstelivränta.

Med hänsyn till Stintzings levnadsålder och långa prästerliga tjänstgöring

har statskontoret icke velat motsätta sig att Kungl. Maj:t hos riksdagen

utverkar viss årlig livränta åt Stintzing. Ämbetsverket har därvid

förordat, att livräntan bestämmes till 5 700 kronor för år. Å denna livränta

borde, framhåller statskontoret vidare, på sätt gäller för tjänstelivränta,

icke utgå rörligt tillägg.

Statskontorets förslag innebär en avkortning av nu utgående full pension,

vilken i förevarande fall skulle ha uppgått till 7 572 kronor jämte

12 procent rörligt tillägg därå.

Föredraganden. Med hänsyn till föreliggande omständigheter vill jag icke

motsätta mig, att Stintzing av kyrkofondens medel erhåller bidrag till sitt

uppehälle under sin återstående livstid, utan hinder av att han avgått under

sådana förhållanden att han icke uppfyller kraven för erhållande av

emeritilön.

För egen del vill jag — enär det i avbidan på en blivande pensionsreglering

för präster synes angeläget att icke meddela beslut, som kunna verka

föregripande på en sådan pensionsreglering — förorda, att Stintzing erhåller

en pension, bestämd till belopp, som efter mera fri prövning kan anses

skäligt med hänsyn till hans tjänstgöring och i övrigt föreliggande förhållanden.

Med utgångspunkt härifrån tillstyrker jag, att åt Stintzing utverkas

en pension till belopp av 4 800 kronor för år, med rätt för honom att därå

åtnjuta rörligt tillägg.

Med hänsyn till gällande bestämmelser påkallar framställningen, i vad

den avser familjepension, icke någon åtgärd.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att medgiva, att till f. d. kyrkoherden H. R. Stintzing må,

räknat från och med den 1 januari 1950, tills vidare under

hans återstående livstid ur kyrkofonden utgå pension med

ett belopp av 4 800 kronor för år jämte rörligt tillägg därå.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

.Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

6. Resekostnadsersättning åt församlingspräst.

Jämlikt lagen den 21 november 1925 (nr 449) om resanslag åt vissa

präster i nyreglerade pastorat, sådan den lyder efter vissa år 1937 gjorda

tillägg, äger Kungl. Maj:t — i regel i samband med fastställande av löneregleringen

för prästerskapet i vederbörande pastorat — tillerkänna i pastoratet

tjänstgörande kyrkoherde, komminister och kyrkoadjunkt ett fast

resanslag av högst 500 kronor för år såsom ersättning för dennes utgifter

»för skjuts för resor i tjänsteärenden». Storleken av resanslaget bestämmes

med hänsyn till i första hand pastoratets ytvidd, förekomsten av duplikation,

särskild pastorsexpedition å annan plats än den där prästen är

boende, avlägset belägna predikoställen etc. Har präst biträde av pastoratsadjunkt

eller har i pastoratet anställd kyrkoadjunkt ej tillagts eget

resanslag, bedömes adjunktstagarens behov av resanslag även med hänsyn

till dennes kostnader för adjunktens resor.

För den händelse det fasta resanslaget skulle visa sig otillräckligt för

bestridande av prästens kostnader för året för egna och adjunkts tjänsteresor,

i den mån dessa kostnader icke anses ha ersatts honom genom hans

reglerade lön eller arvode, kan han i efterhand såsom bidrag till täckande

av de för respektive år överskjutande kostnaderna erhålla ett tillfälligt resanslag,

vilket efter ansökan — styrkt med utförlig resespecifikation —

tilldelas honom av domkapitlet omedelbart ur kyrkofonden. För detta ändamål

ställer Kungl. Maj:t årligen, efter därom av domkapitlet för nästförflutet

kalenderår gjord rekvisition, erforderligt belopp till domkapitlets

förfogande, dock att jämlikt stadgande i 5 § resanslagslagen därtill icke må

något år användas mer än sammanlagt 200 000 kronor av kyrkofondens

medel. I 3 kap. A reglementet den 15 februari 1935 (nr 17) för prästerskapets

avlöning äro närmare bestämmelser meddelade om villkoren för

erhållande och sättet för bestämmande av tillfälligt resanslag. Tillfälligt

resanslag har i allmänhet kunnat utbetalas till vederbörande präst först ett

bra stycke fram på året efter det, varunder tjänsteresorna företagits. För

att i någon mån avhjälpa denna olägenhet medgav Kungl. Maj:t den 4

juni 1948 domkapitlen att, efter särskild ansökan, redan under det löpande

året tilldela präst, som för året åtnjöte fast resanslag, ett förskott ur kyrkofonden

till bestridande av sådana utgifter under året för egna och adjunkts

resor i tjänsteärenden, som beräknades icke kunna täckas av det fasta

resanslaget. Förskottet borde normalt bestämmas till 75 procent av det tillfälliga

resanslag, som prästen åtnjutit för föregående år.

Innan systemet med fasta och tillfälliga resanslag genom 1925 års lag

infördes, erhöllo prästerna gottgörelse för sina resekostnader i tjänsten

genom ett fast skjutsersättningsbelopp å högst 250 kronor för år, varå dock

därjämte utgick dvrtidstillägg. Denna ersättning ansågs emellertid allmänt

allt för knapp. Fn viss lindring i sina utgifter för tjänsteresor erhöllo likväl

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 173,

prästerna på den tiden merendels genom att vid arrendeupplåtelserna av

de ecklesiastika löneboställena arrendatorerna ålades skjutsningsskyldighet

till nedsatta priser. Någon ersättning för resekostnaderna ansågs dessutom

då — liksom allt fortfarande — tillkomma prästerna genom de i deras

reglerade lön ingående fyllnadsbeloppen för pastoratets areal m. m. Kostnaderna

för de till prästerna utgående skjutsersättningarna, vilka då helt

gäldades ur kyrkofonden, beräknades i början av 1920-talet uppgå till närmare

en halv miljon kronor för år.

Till grund för 1925 års beslut om resanslag åt prästerna låg ett förslag

av 1919 års arrendesakkunniga (SOU 1923: 12). Nämnda sakkunniga föreslogo

emellertid, att prästernas skjutsersättningar — jämte det åtgärder

vidtogos för borttagande av prästernas förmån av prisbilliga tjänstbarheter

— utbyttes mot i princip icke på förhand fixerade resanslag, vilka helt

skulle gäldas av pastoraten fastän med dessa i vanlig ordning tillerkänt

tillskott ur kyrkofonden till kostnadernas bestridande. Sammanlagda ersättningskostnaden

beräknades härvid av de sakkunniga till högst 1%

miljon kronor, varav knappt hälften beräknades komma på kyrkofonden.

Till motivering av detta förslag anförde de sakkunniga bland annat följande.

Det finge betraktas som ett både billigt och rättvist krav, att prästerna,

vilka för sina ämbetsåliggandens behöriga fullgörande vore hänvisade till

att i stor utsträckning företaga resor inom sitt pastorat, finge det så ordnat,

att de om möjligt icke nödgades till någon del själva bestrida kostnaden

för dessa med tjänsten förenade resor. Prästerskapets löner vore

ingalunda så beräknade, att uppoffringar i sådant hänseende skäligen

kunde av dem påfordras. Även från pastoratets sida framstode det som

angeläget, att prästen icke av hänsyn till den egna ekonomin förleddes till

att undandraga sig resor, som från församlingsvårdens synpunkt vore påkallade.

Och, gällde det sagda redan under dåvarande förhållanden, då

prästen synnerligen ofta på grund av förbehållet om tjänstbarheter kunde

hålla sina utgifter för skjutsen inom något så när rimliga gränser, ägde

det än större giltighet, därest den föreslagna förändringen med avseende å

tjänstbarheterna genomfördes och skjutskostnaden därigenom ökades. —

Det syntes de sakkunniga icke lämpligt att göra ersättningsbeloppet för

resekostnaderna, såsom dittills, orubbligt för den tjuguåriga löneregleringsperioden,

utan borde ersättningen kunna av Kungl. Maj:t till beloppet

ändras under perioden på grund av sig företeende omständigheter. — Den

föreslagna ändringen i fråga om tjänstbarheterna förutsattes komma att

föranleda en höjning i löneboställets arrendevärde och därigenom en ökning

i pastoratets medel för prästlönekostnadernas gäldande. Det syntes

därför riktigt och billigt, att pastoratet med dessa medel även skulle hava

att vidkännas resekostnadsgottgörelsens erläggande. Härför talade ock den

omständigheten, att det i ämbetsresornas natur låge, att de utgjorde en

prestation i pastoratets intresse.

I yttrande över detta förslag invände kammarkollegiet, att den prövning

i varje särskilt fall, som de föreslagna jämkningarna i ersättnings
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 173.

beloppen måste förutsätta, korame att ställa Kungl. Maj:t inför en mycket

betungande uppgift. Det vore naturligt, att vid ersättningarnas utmätande

icke kunde utövas någon absolut rättvisa, varför man finge nöja sig med

att mera generellt söka befordra syftet att främja en riktig avvägning av

gottgörelserna i fråga. Kammarkollegiet föreslog fördenskull en allmän

procentuell förhöjning av de dittillsvarande skjutsbidragen och därjämte

befogenhet för domkapitlen att tilldela vederbörande befattningshavare den

fyllnad därutöver i skjutsersättningen, som domkapitlet efter prövning i

varje särskilt fall funne av omständigheterna påkallad. För detta ändamål

borde till Kungl. Maj:ts förfogande ställas ett särskilt årligt anslag ur

kyrkofonden, förslagsvis 250 000 kronor, som Kungl. Maj:t skulle ha att

fördela mellan domkapitlen efter viss grund.

Kammarkollegiets ifrågavarande förslag upptogs av Kungl. Maj:t i propositionen

till riksdagen (prop. 1925: 222) men med vissa jämkningar. Det

fasta ersättningsbeloppet bestämdes till högst 500 kronor för år utan dyrtidstillägg.

Med hänsyn härtill beräknades anslaget till fyllnadsersättningar

(nu benämnda tillfälliga resanslag) kunna sänkas till i avrundat tal 200 000

kronor för år. Totalkostnaden för prästernas resekostnadsersättningar uppskattades

härvid komma, sedan regleringen vunnit tillämpning över hela

riket, att uppgå till sammanlagt ej fullt 1 200 000 kronor, därav på pastoraten

nära en miljon i fasta resanslag. — Kungl. Maj:ts förslag bifölls av

riksdagen (skr. nr 304) och 1925 års kyrkomöte (skr. nr 28).

Det i 1925 års lag maximerade beloppet visade sig under den närmaste

tiden därefter väl förslå. Först under den senare delen av 1940-talet har

belastningen å anslaget konstant överskridit 100 000 kronor. Summan av

beviljade tillfälliga resanslag uppgick sålunda för 1942 till 68 410 kronor,

för 1943 till 83 282 kronor, för 1944 till 101 524 kronor, för 1945 till 121 930

kronor, för 1946 till 154 076 kronor samt för 1947 till 192 034 kronor. Då

de fasta resanslagen för närvarande torde uppgå till sammanlagt omkring

915 000 kronor, har alltså totalsumman för prästernas resekostnadsersättningar

hitintills hållit sig under vad härför beräknades år 1925.

Vid fördelningen år 1949 av anslaget för 1948 visade sig emellertid det maximerade

beloppet å 200 000 kronor ej längre förslå. Domkapitlen hade i sina

rekvisitioner efter preliminär granskning begärt sammanlagt 291 207 kronor.

Då detta med nära 32 procent översteg maximibeloppet, nödgades

Kungl. Maj:t vid anslagsfördelningen göra en motsvarande schablonmässig

reducering för varje stift av det belopp, som eljest bort ställas till domkapitlets

förfogande för de godkända resekostnaderna.

För de enskilda prästerna, vilka givetvis haft fog för att räkna med full

gottgörelse för sina verifierade och godkända kostnader, innebar detta Kungl.

Maj:ts beslut helt naturligt en stor besvikelse. Beslutet föranledde också

omedelbart framställningar från flera av domkapitlen om åtgärder dels för

att erhålla utfyllnad i anslaget för 1948, dels för att för framtiden undan
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 173.

röja spärren i resanslagslagen. Sådana framställningar ha inkommit från

domkapitlen i Uppsala, Linköping, Skara, Växjö, Lund och Visby. Domkapitlet

i Lund har anfört bland annat följande.

Det torde vara första gången sedan tillkomsten av lagstiftningen om

resanslag, som maximibeloppet ej räckt till för att tillmötesgå domkapitlens

anslagsäskanden. Prästernas ökade utgifter för tjänsteresor — någon

traktamentsersättning utgår ej — sammanhänga med de högst avsevärt

stegrade trafiktaxorna, noggrannare anteckningar om verkställda tjänsteresor,

det av domkapitlen med stöd av bestämmelser i löneregleringarna

för prästerskapet i de olika pastoraten påbjudna ökade antalet särskilda

gudstjänster och andaktsstunder å platser utanför församlingskyrkorna

in. m. Då härtill kommer, att de 200 000 kronorna vid lagstiftningens tillkomst

år 1925 hade ett helt annat värde än denna summa innevarande år

— penningförsämringen spelar en högst betydande roll — inses lätt, att

beloppet är otillräckligt och ej motsvarar lagstiftningens avsikt. — Tilläggas

bör, att domkapitlets anslagsäskande för år 1948 tillkommit efter

granskning av de ingivna ansökningarna efter vedertagna regler — det

gäller sålunda anslag för täckande av utgifter för tjänsteresor inom pastoraten,

vilka utgifter till fullo verifierats av de sökande. Ytterligare granskning

verkställes sedermera inom riksräkenskapsverket.

Över de av domkapitlen här gjorda framställningarna har kammarkollegiet

avgivit utlåtande och därvid anfört bland annat följande.

Den omständigheten att anslagsberäkningen hade gjorts under en tid med

högt prisläge syntes ha bidragit till att anslaget så länge förmått tillgodose

behovet trots den utveckling mot större rörlighet, som det prästerliga församlingsarbetet

med åren undergått. Orsaken till den numera inträdda

kostnadsstegringen syntes främst vara att söka i prisfördyringen på olika

slag av kommunikationsmedel, senast under förra delen av 1948. Även en

del andra orsaker hade anförts i de föreliggande framställningarna. Någon

ändring av de vanliga grunderna för bedömandet av inkomna ansökningar

om tillfälligt resanslag hade, såvitt kollegiet vid sin granskning tidigare

under året av domkapitlens framställning om medelstilldelning för 1948

kunnat förmärka, icke förekommit. — Vid tillkomsten av såväl 1910 års

prästlöneregleringslag som 1925 års lag om resanslag hade förutsatts,

att prästen i regel icke skulle behöva göra någon pekuniär uppoffring för

fullgörandet av sina tjänsteresor, och från denna i sig självklara princip

utginge också 1946 års prästlönekommitté i sitt förslag till ordnande av

prästernas resekostnadsersättning. Starka skäl syntes alltså tala för att åtgärder

yidtoges för att säkerställa tillgången av medel för tillfälliga resanslag

åt präster.

I enlighet med detta uttalande tillstyrkte kammarkollegiet, att anslaget

ur kyrkofonden för ifrågavarande ändamål höjdes, förslagsvis till 400 000

kronor. Att helt borttaga, maximeringen, på sätt domkapitlen yrkat, syntes

enligt kammarkollegiet allt för mycket föregripa den reglering på området,

som kunde väntas i samband med prästlönereformen. Kammarkollegiet

fann det jämväl billigt, att medel utverkades för att möjliggöra fyllnadsersättning

åt de präster, som på grund av den hittillsvarande maxime
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

ringen av anslaget helt eller delvis nödgats vidkännas resekostnader, som

normalt bort bestridas genom tillfälligt resanslag.

Statskontoret, som även hörts i frågan, har förklarat sig biträda vad

kammarkollegiet förordat, dock med ifrågasättande att anslaget skulle begränsas

till 350 000 kronor.

I anslutning till vad kammarkollegiet i sitt utlåtande omnämnt beträffande

1946 års prästlön ekommittés ståndpunktstagande beträffande prästernas

resekostnadsersättning må ur nämnda kommittés betänkande

(1948: 44) här ytterligare refereras följande uttalande i denna fråga.

Kommittén är över huvud taget av den meningen, att den njugghet, som

satt sin prägel på de gällande, drastiskt omständliga reglerna för prästernas

resekostnadsersättning, är missriktad. Det ligger icke i det allmännas

intresse att prästerna ute i församlingarna sitta stilla i sina prästgårdar.

Deras beredvillighet att söka sina arbetsuppgifter runt omkring i sina

tjänstgöringsområden bör icke hämmas; den synes tvärtom böra på allt

sätt uppmuntras. I det syftet bör tillses, att prästerna erhålla full gottgörelse

för de kostnader, som deras tjänsteresor åsamka dem.

Rekvisitioner av medel för tillfälliga resanslag för år 1949 ha numera inkommit

från samtliga domkapitlen. Rekvisitionerna, vilka grunda sig på

till domkapitlen ingivna och av domkapitlen preliminärt granskade ansökningar

av prästerna i stiftet, sluta på en sammanlagd summa av drygt

340 000 kronor.

De under föregående år av domkapitlen ingivna rekvisitionerna av medel

för år 1948 till tillfälliga resanslag slutade, såsom förut nämnts, på ett

efter preliminär granskning godkänt belopp, som med 91 207 kronor översteg

vad för året stod till förfogande för ändamålet. Efter ytterligare granskning

har detta belopp numera nedbringats till 89 494 kronor.

Föredraganden. Enligt 1925 års lag om resanslag åt vissa präster kunna

församlingsprästerna erhålla fyllnadsersättning ur kyrkofonden för de utgifter

de fått vidkännas för tjänsteresor utöver vad som täckes av deras

s. k. fasta resanslag, som pastoraten ha att gälda. Enligt 5 § i lagen får

dock icke för dylika fyllnadsersättningar — s. k. »tillfälliga resanslag» —

användas mer än sammanlagt 200 000 kronor för år. Såsom framgår av

den i det föregående lämnade redogörelsen ha församlingsprästernas utgifter

för dem åliggande resor i tjänsteärenden under de senaste åren på

grund av den starka stegringen av resekostnaderna och andra orsaker

ökat så mycket, att maximibeloppet, 200 000 kronor, numera icke förslår

för sitt ändamål. Framställningar ha därför gjorts om slopande av

maximeringen. Då det icke kan vara rimligt att församlingsprästerna själva

skola nödgas att vidkännas kostnader för tjänsteresor, och det ej heller,

såsom 1940 års prästlönekommitté framhållit, är önskvärt att genom för

snäva anslag begränsa prästernas resemöjligheter, hade det måhända varit

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

mest rationellt att avskaffa nämnda maximering. Med hänsyn till vad kammarkollegiet

och statskontoret i ärendet anfört vill jag emellertid icke nu

ifrågasätta en dylik åtgärd utan förordar i likhet med nämnda myndigheter

i stället, att maximibeloppet höjes. I enlighet med statskontorets förslag

torde beloppet böra bestämmas till 350 000 kronor. Härjämte torde

emellertid också av riksdagen böra utverkas medgivande, att det hittillsvarande

anslaget å 200 000 kronor får överskridas med erforderligt belopp

för att bereda fyllnadsersättning åt prästerna för deras resekostnader under

år 1948 och, i den mån så påkallas, även för motsvarande kostnader under

år 1949. — Förslag till sådan ändring av 5 § resanslagslagen, som föranledes

av vad jag förordat, har uppgjorts inom ecklesiastikdepartementet.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte

dels föreslå riksdagen att medgiva, att, utöver det i 1925

års lag om resanslag fastställda beloppet å 200 000 kronor

till tillfälliga resanslag, anslag må ur kyrkofonden utgå till

fyllnadsersättningar åt prästerna med högst 90 000 kronor

för deras resekostnader under år 1948 samt högst 150 000

kronor för deras resekostnader under år 1949,

dels genom proposition förelägga riksdagen till antagande

förutnämnda förslag till lag angående ändrad lydelse av

5 § lagen den 21 november 1925 (nr 449) om resanslag åt

vissa präster i nyreglerade pastorat.

7. Anslag till särskild prästerlig verksamhet inom riket.

Jämlikt 6 § andra stycket punkten 5 i 1932 års kyrkofondslag, i den

lydelse nämnda lagrum erhållit enligt lagen den 13 juni 1947, nr 272, må

ur kyrkofonden utgå »anslag, som Konungen enligt av riksdagen godkända

grunder bestämmer för avlönande av för särskild prästerlig tjänstgöring

inom riket anställda präster». Medelst detta anslag avlönas för närvarande

sammanlagt fyrtio stiftsadjunkter inom de särskilda stiften och fyra kontraktsadjunkter

inom Luleå stift, varjämte från anslaget utgår dels ett

bidrag till svenska kyrkans diakonistyrelse med 14 000 kronor för år till

avlönande av och till resekostnadsersättning åt vissa hos nämnda styrelse

anställda sekreterare, dels enligt särskilt beslut av riksdagen (skriv.

1949: 373) från och med den 1 juli 1949 ett bidrag med 6 000 kronor för

år till avlönande av för verksamhet bland universitets- och högskolestuderande

m. fl. anställda präster, vilket sistnämnda bidrag för innevarande

år fördelats med 3 000 kronor vardera för avlönande av en »studentpräst»

i Uppsala och en i Stockholm.

I propositionen 1947: 64 lämnades en kortfattad redogörelse för inne
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts -proposition nr 173.

börden och utvecklingen under de senaste åren av den särskilda prästerliga

tjänsteorganisation, som genom stifts- och kontraktsadjunkterna uppehälles.

Kontraktsadjunkterna äro anställda för visst kontrakt inom Luleå

stift. De äro närmast avsedda till förstärkning av den ordinarie församlingsorganisationen

i pastoraten inom kontraktet, då dessa pastorats eget prästerskap

i följd av pastoratens stora utsträckning och merendels spridda

bebyggelse icke har möjlighet att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina

församlingsvårdande uppgifter. Stiftsadjunkterna åter äro i regel anställda

för hela stift. De fingo redan från början speciella arbetsuppgifter, såsom

ungdoms- och sjömansvård, och ha sin verksamhet förlagd till stiftet i dess

helhet eller till viss större del därav. I anslutning till den utveckling och

vidare inriktning av den prästerliga verksamheten, som under senare tider

ägt rum och som de nuvarande tidsförhållandena ansetts kräva, har stiftsadjunkternas

verksamhetsfält ytterligare vidgats och omfattar numera,

förutom förutnämnda arbetsuppgifter, jämväl ledningen av kyrkligt studieoch

bildningsarbete av skiftande slag, scoutarbete, söndagsskola, juniorverksamhet

och andra likartade grenar av frivilligt kyrkligt arbete inom

stiftet. I Visby stift är stiftsadjunkten därjämte ålagd att i nödig utsträckning

biträda stiftets församlingsprästerskap med förrättandet av gudstjänster

i de därvarande många småförsamlingarna. Reglerande bestämmelser

om anställande av stifts- och kontraktsadjunkter och rörande deras

verksamhet ha meddelats av Kungl. Maj:t den 13 juni 1947. Enligt särskilda

beslut samma dag må intill utgången av juni 1950 inom stiften

finnas anställda — förutom de fyra kontraktsadjunkterna i Luleå stift —

fyra stiftsadjunkter i vartdera av Uppsala och Lunds stift, fem i Luleå, en

1 Visby och två i Stockholms stift samt tre i vart och ett av de åtta övriga

stiften.

Omfattningen av såväl stiftsadjunkts- som kontraktsadjunktsorganisationen

regleras omedelbart av riksdagen, som jämlikt den inledningsvis

åberopade bestämmelsen i kyrkofondslagen har att godkänna grunderna

för ifrågavarande anslags utnyttjande. De nuvarande grunderna härför

fastställdes i samband med riksdagens godkännande år 1947 (skriv, nr

97) av det nu gällande anslagsstadgandet. Med stöd härav infördes genom

kungörelsen 1947: 309 i prästavlöningsreglementet 2 kapitlet 5 § bestämmelser

angående dessa prästers avlöningsförmåner. Årsavlöningen, lika för

stiftsadjunkt och kontraktsadjunkt, utgöres av ett begynnelsearvode å

5 580 kronor jämte tre ålderstillägg, ett vart å 300 kronor, ävensom ödebygdstillägg

enligt Kungl. Maj:ts särskilda bestämmande, dyrtids- och

kristillägg enligt de grunder, som gälla för befattningshavare i statens

tjänst med äldre s. k. reglerad avlöning, samt provisoriskt lönetillägg med

för närvarande 720 kronor för år. Härtill kommer resekostnadsersättning

— för stifts- och kontraktsadjunkterna i Luleå stift därjämte traktaments
2

— Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 11$.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kurujl. Maj:ts proposition nr 173.

ersättning enligt särskilda besparingsbestämmelser — antingen i form av

fast resanslag för år eller omedelbart efter allmänna resereglementets bestämmelser,

klass II B. Resekostnadsersättningarna, vilka enligt de av

riksdagen 1947 godkända grunderna tills vidare må jämte traktamentsersättningarna

utgå med tillhopa högst 100 000 kronor för år, blevo vid

regleringen den 13 juni 1947 för tiden intill utgången av juni 1950 av

Kungl. Maj:t för stiftsadjunkterna i samtliga stiften, utom Luleå och Visby,

bestämda såsom fasta resanslag, utgående för stiftsadjunkt och år med

2 400 kronor i Härnösands stift, 2 000 kronor i Uppsala, Västerås och Växjö

stift, 1 800 kronor i Linköpings och Skara stift, 1 500 kronor i Strängnäs

och Karlstads stift, 900 kronor i Göteborgs och Stockholms stift samt i

Lunds stift efter domkapitlets fördelning med inalles högst 5 700 kronor

för året. För stifts- och kontraktsadjunkterna i Luleå stift skulle resekostnads-

och traktamentsersättningarna samt för stiftsadjunkten i Visby stift

resekostnadsersättningen utgå efter räkning med sammanlagt för år högst

39 000 kronor i det förra och 3 000 kronor i det senare stiftet. Genom särskilt

beslut den 25 november 1949 har Kungl. Maj:t medgivit, att det

sålunda för Luleå stift bestämda ersättningsbeloppet finge för året 1948/49

överskridas med högst 4 580 kronor.

Genom beslutet den 13 juni 1947 ålades domkapitlen att, innan de av

Kungl. Maj:t lämnade medgivandena till anställande av stifts- och kontraktsadjunkter

utginge, under året förut göra anmälan till Kungl. Maj:t

för respektive stift i fråga om fortsatt anställande därstädes av sådana

präster. I enlighet härmed ha de olika domkapitlen numera inkommit med

sina framställningar i sådant hänseende.

Vad då först angår behovet av stifts- och kontraktsadjunkter för tiden

närmast efter juni 1950, så ha samtliga domkapitlen, utom domkapitlet i

Visby, hemställt att få anställa samma antal som under innevarande anställningsperiod.

Domkapitlet i Visby har anhållit att få anställa ytterligare

en stiftsadjunkt, vilken framställning avstyrkts av kammarkollegiet.

I övrigt ha yrkanden om förändringar framställts endast i fråga om

resekostnadsersättningarna åt adjunkterna.

Domkapitlet i Uppsala har ifrågasatt, att resekostnadsersättningen till

därvarande stiftsadjunkter skall få utgå efter räkning eller också att resanslaget

höjes till sammanlagt 12 000 kronor att av domkapitlet fördelas

på adjunkterna.

Domkapitlet i Göteborg har, med åberopande av ingivna resekostnadsspecifikationer,

begärt höjning av varje stiftsadjunkts resanslag till 2 000

kronor samt att denna höjning måtte medgivas retroaktivt från och med

den 1 januari 1948.

Domkapitlet i Luleå har för sin del hemställt om att det maximibelopp

för år, inom vilket resekostnads- och traktamentsersättningarna åt stiftsoch

kontraktsadjunkterna i stiftet finge utgå, höjes till 45 000 kronor.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Iiungl. Maj:ts proposition nr 173.

Domkapitlet i Visby har framhållit, att därvarande stiftsadjunkts resekostnader

under de två sista åren betydligt överstigit det för honom medgivna

maximibeloppet av 3 000 kronor för år, varför merkostnaden måst

bestridas med anlitande av enskilda medel, och påyrkat en höjning av beloppet.

Därest två stiftsadjunkter, varom domkapitlet hemställt, finge anställas

i stiftet, ansåge domkapitlet beloppet kunna begränsas till 2 500

kronor för år för vardera adjunkten.

Domkapitlet i Stockholm har, liksom domkapitlet i Uppsala, ifrågasatt

att resekostnadsersättningen till de därvarande stiftsadjunkterna finge utgå

efter räkning, fastän utan traktamentsersättning, men eljest hemställt att

resanslaget för vardera adjunkten måtte höjas till 1 500 kronor.

Kammarkollegiet har tillstyrkt,

att för Uppsala stift resanslagen för samtliga därvarande stiftsadjunkter

höjes med tillhopa 2 000 kronor och att domkapitlet medgives

befogenhet att fördela anslagssumman i dess helhet mellan stiftsadjunkterna,

att för Göteborgs stift resanslaget för en var av de tre därvarande

stiftsadjunkterna höjes till 2 000 kronor för tiden efter juni 1950 samt

att domkapitlet dessutom beviljas ett engångsanslag å 7 500 kronor för

utbetalning av ersättning åt dessa stiftsadjunkter för sådan resekostnad

under tiden den 1 januari 1948—den 30 juni 1950, som vederbörande visar

sig ha utgivit utöver det honom för denna tid tillerkända resanslaget,

att för Lu 1 e å stift maximibeloppet för år för resekostnads- och

traktamentsersättningar åt stifts- och kontraktsadjunkterna i stiftet höjes

till 45 000 kronor,

att för Visby stift maximibeloppet för år för resekostnadsersättning

åt stiftsadjunkten därstädes bestämmes till 3 500 kronor, förutsatt

att någon ytterligare stiftsadjunkt för detta stift ej medgives,

samt att för Stockholms stift resanslaget för vardera av de två

där anställda stiftsadjunkterna sättes till 1 500 kronor.

Kammarkollegiet har härjämte, med hänsyn till svårigheterna att på förhand

bedöma resekostnadernas omfattning, förordat att utöver de fördelade

anslagsposterna ett extra belopp upptages, förslagsvis 12 000 kronor,

för att efter särskild framställning av domkapitlen och efter Kungl.

Maj:ts beprövande användas till utfyllnad av resekostnadsanslagen.

Föredraganden. Av domkapitlens framställningar och kammarkollegiets

däröver avgivna utlåtande framgår, att en höjning av anslaget till resekostnads-

och traktamentsersättningar åt stifts- och kontraktsadjunkterna är

påkallad. Med beaktande jämväl av den omständigheten, att nämnda ersättningar

icke undergått någon höjning efter den 1 juli 1947 vill jag förorda,

att det för ifrågavarande ändamål tillgängliga beloppet av högst

100 000 kronor för år höjes med 10 000 kronor till sammanlagt Ilo 000 kro
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

nor. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att fördela detta anslagsbelopp

till resekostnads- och traktamentsersättningar. Framställningen om

7 500 kronor för retroaktiv reglering av reseersättningarna åt stiftsadjunkterna

i Göteborgs stift anser jag mig icke böra tillstyrka.

I likhet med kammarkollegiet finner jag det icke för närvarande tillrådligt

att tillstyrka den av domkapitlet i Visby begärda utökningen av antalet

stiftsadjunkter. I fråga om de övriga utgiftsposterna för stifts- och kontraktsadjunkterna

samt de från samma anslag utgående bidragen till diakonistyrelsen

och till studentprästverksamhet ifrågasätter jag icke några

förändringar.

Under åberopande av vad jag här anfört hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen

att medgiva, att anslaget ur kyrkofonden för avlönande

av för särskild prästerlig tjänstgöring inom riket anställda

präster må tills vidare från och med den 1 juli 1950 utgå i

överensstämmelse med vad jag i det föregående förordat.

Vad föredragande statsrådet sålunda under punkterna

1—7 hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma,

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten samt

förordnar, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

C. A. Ekbom.

Stockholm 1950 Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.

500874

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1950:185 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till Karl Wilhelm Karlsson m. fl. i anledning av yrkessjukdom. s. 10 i texten
  2. 1LU 1950:20 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Majits ''proposition angående vissa anslag ur kyrkofonden för avlönande av präster m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten