Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet, m. m

1950-03-10 · 102 sidor, varav 100 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 100 av 102 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:177, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

1

Nr 177.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om

delning av jord å landet, m. m.; given Stockholms

slott den 10 mars 1950.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning

av jord å landet;

2) lag om ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna till lagen den 19

september 1947 (nr 700) angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr

326) om delning av jord å landet;

3) lag angående ändrad lydelse av 15 och 21 §§ lagen den 18 juni 1926

(nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet;

4) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning

i stad; samt

5) lag angående ändring i lagen den 27 februari 1948 (nr 96) med särskilda

bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 177.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition m 177.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Enligt 21 kap. 66 § jorddelningslagen gälla med avseende å prövning och

fastställelse av jorddelningsförrättning särskilda bestämmelser i fråga om

avstyckning inom samhälle på landet, där byggnadslagens bestämmelser för

stad äga tillämpning, samt inom annat område på landet, för vilket finnes

stadsplan, byggnadsplan eller annan därmed jämförlig plan. I dylika

fall skall nämligen med vissa undantag vad enligt nämnda lag ankommer

på ägodelningsrätt och ägodelningsdomare ävensom överlantmätares

befattning med fastställelseprövning fullgöras av länsstyrelse. I propositionen

föreslås, att dessa särbestämmelser om länsstyrelses befattning

med avstyckningsmål skola upphöra att gälla. Emellertid förutsättes, att

samråd kommer att äga rum mellan jorddelnings- och planmyndigheterna,

främst länsarkitekter och länsstyrelser, där omständigheterna äro sådana

att dylikt samråd kan anses påkallat. Framställer i sådant fall länsstyrelsen

erinran mot förrättningen, skall frågan om fastställelse hänskjutas till

ägodelningsrätten. Om domstolen därvid ansett sig böra frångå vad planmyndigheten

yrkat, skall enligt förslaget länsarkitekten äga fullfölja talan

mot fastställelsebeslutet.

Vidare har föreslagits, att fastställelseprövningen med avseende å gränsbestämning,

som för närvarande ankommer på ägodelningsdomaren, skall

överflyttas på överlantmätaren, där fråga är om gränsbestämning i sammanhang

med sådan avstyckning som skall prövas och fastställas av överlantmätaren.

I 1948 års lag med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom

vissa områden av stad föreslås den ändringen, att Kungl. Maj :t skall äga

meddela bemyndigande för i kommuns tjänst anställd mätningsman eller

särskilt förordnad förrättningsman att inom område som omfattas av förordnande

enligt lagen verkställa förrättning för avstyckning av mark, avsedd

för jordbruk eller skogsbruk.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

3

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord

å landet.

Härigenom förordnas dels att 19 kap. 10 och 13 §§ samt 21 kap. 1, 13,

23, 38, 43—45, 51, 58 och 59 §§ lagen den 18 juni 1926 om delning av jord

å landet skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att

21 kap. 66 § samma lag skall upphöra att gälla, till följd varav även överskriften

till samma paragraf skall utgå.1

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

19 KAP. 19 KAP.

10 §.

Bestämmande av----— —

År fråga om avstyckning inom

samhälle eller område, som i 5 § andra

stycket sägs, och sker i sammanhang

med avstyckningsförrättningen

bestämmande av sådan gräns, som

avses i första stycket av denna paragraf,

må avstyckningsförrättningen

ej avslutas, innan den förrättning,

varvid gränsfrågan behandlats, blivit

genom laga kraft ägande beslut fastställd.

13 §. 13 §.

1 mom. Inom område, som -—--äga rum.

2 mom. Avstyckning inom —----— äro därtill.

Inom område, för — —--— denna beaktas.

3 mom. Har inom visst område 3 mom. Har inom visst område tättätbebyggelse

uppkommit eller är bebyggelse uppkommit eller är sådan

sådan bebyggelse att vänta inom bebyggelse att vänta inom nära förenära

förestående tid eller kan eljest stående tid eller kan eljest avstyck
*

Senaste lydelse, se beträffande 19 kap. 10 § SFS 1938: 163, 19 kap. 13 § SFS 1947:700,

21 kap. 1, 13, 23 och 58 §§ SFS 1946:827, 21 kap. 38, 43, 51, 59 och 66 §§ SFS 1947:700 samt

21 kap. 44 § SFS 1935:236.

10 §.

framställt yrkande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

avstyckning av flera lägenheter fram- ning av flera lägenheter framdeles

deles förväntas, må, innan stadsplan förväntas, må, innan stadsplan eller

eller byggnadsplan blivit fastställd, byggnadsplan blivit fastställd, avavstyckning

icke verkställas så, att styckning icke verkställas så, att omområdets

ändamålsenliga bebyggan- rådets ändamålsenliga bebyggande

de försvåras eller lämplig planlägg- försvåras eller olämplig tätbebyggelning

av området eljest motverkas, se eljest kan föranledas eller lämplig

och skall förty utom annat iakttagas, planläggning av området motverkas,

att vägar och allmänna platser kun- och skall förty utom annat iakttagas,

na anordnas när behov därav upp- att vägar och allmänna platser kunkommer.

Finnes fast fornlämning, na anordnas när behov därav uppskall

därtill hörande område såvitt kommer. Finnes fast fornlämning,

möjligt kunna avsättas till öppen skall därtill hörande område såvitt

plats. Med avseende å tillämpningen möjligt kunna avsättas till öppen

i övrigt av vad i detta stycke stad- plats. Med avseende å tillämpningen

gas äger Konungens befallningsha- i övrigt av vad i detta stycke stadgas

vande meddela de anvisningar som äger Konungens befallningshavande

prövas erforderliga. meddela de anvisningar som prövas

erforderliga.

När fråga -------erinran däremot.

Anvisningar och------förd klagan.

4 mom. Erfordras enligt vad i 2 4 mom. Erfordras enligt vad i 2

eller 3 mom. stadgas Konungens be- eller 3 mom. stadgas Konungens befallningshavandes

medgivande till fallningshavandes medgivande till

avstyckning, må lantmätaren utan avstyckning, må lantmätaren utan

hinder av att sådant medgivande ej hinder av att sådant medgivande ej

erhållits meddela tillstånd till av- erhållits meddela tillstånd till avstyckning

under villkor att medgi- styckning under villkor att medgivande

lämnas och slutföra förrätt- vande lämnas och slutföra förrättningen.

Om sakägare yrkar det eller ningen. Om sakägare yrkar det eller

lantmätaren finner olämpligt att fort- lantmätaren finner olämpligt att fortsätta

förrättningen, skall han förkla- sätta förrättningen, skall han förklara

denna vilande och insända hand- rä denna vilande och insända handlingarna

i ärendet till överlantmäta- lingarna i ärendet till överlantmätaren,

som har att med eget yttrande ren, som har att med eget yttrande

anmäla det hos Konungens befall- anmäla det hos Konungens befallningshavande.

Samma lag vare, om ningshavande.

lantmätaren finner att avstyckning Finner lantmätaren anledning till

ej bör äga rum utan att fråga om antagande att för område som beröres

upprättande av stadsplan eller bygg- av förrättningen erfordras stadsplan

nadsplan eller om ändring av sådan eller byggnadsplan eller, där dylik

plan blivit prövad. plan är gällande, att ändring därav

bör ske, åligger honom att underrätta

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

överlantmätaren, som har att med eget

yttrande anmäla förhållandet hos Konungens

befallningshavande.

21 KAP. 21 KAP.

1 §•

Första domstol------- —

Där till —----

Angående domstol

Om Konungens befallningshavandes

och överlantmätares befattning

med vissa avstyckningsmål är nedan

i detta kapitel stadgat.

13 §.

Att biträda ägodelningsrätten kalle

ägodelningsdomaren, där så finnes

erforderligt, vederbörande överlantmätare.

Överlantmätaren äger att för sin

inställelse åtnjuta ersättning av allmänna

medel enligt gällande resereglemente;

kostnaden skall stanna å

statsverket.

Ersättning till — —-----

1 §•

- ---varje domsaga.

jorden ligger.

är tillämpligt.

Att i vissa fall jorddelningsmål

skola handläggas av annan myndighet

än domstol följer av vad i denna

lag stadgas.

13 §.

Att biträda ägodelningsrätten kalle

ägodelningsdomaren, där så finnes erforderligt,

överlantmätaren och länsarkitekten.

Dessa äga att för sin inställelse åtnjuta

ersättning av allmänna medel

enligt gällande resereglemente; kostnaden

skall stanna å statsverket.

--— — nu nämnts.

23 §.

Mot beslut eller åtgärd under jorddelningsförrättning,

som i denna lag

avses, i andra fall, än nu är sagt,

må, såvitt ej annat följer av bestämmelserna

i 66 §, talan föras genom

besvär, som, ställda till ägodelningsrätten,

skola ingivas till ägodelningsdomaren

inom trettio dagar från den

dag, då den förrättning, under vilken

beslutet meddelats eller åtgärden

vidtagits, blivit avslutad.

Under jorddelningsförrättning — —-

23 §.

Mot beslut eller åtgärd under jorddelningsförrättning,

som i denna lag

avses, i andra fall, än nu är sagt, må

talan föras genom besvär, som, ställda

till ägodelningsrätten, skola ingivas

till ägodelningsdomaren inom

trettio dagar från den dag, då den

förrättning, under vilken beslutet

meddelats eller åtgärden vidtagits,

blivit avslutad.

— blivit fastställt.

38 §. 38 §.

Utskrift av —----tillställas förrättningslantmätaren.

Har ägodelningsdomaren eller ägo- Har ägodelningsrätten meddelat

delningsrätten meddelat fastställelse fastställelse å jorddelningsförrätt
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

(Gällande lydelse)

å jorddelningsförrättning eller tillstånd

till jorddelning, skall överlantmätaren

ävensom, i fråga om förrättning

inom ort där skyldighet föreligger

att söka byggnadslov, byggnadsnämnden

utan dröjsmål underrättas

om beslutet.

43 §.

Hava besvär icke inom stadgad tid

anförts mot avslutad jorddelningsförrättning,

varom ovan sägs, överlämne

överlantmätaren, där ej stadgandena

i tredje stycket av denna paragraf

eller i 66 § annat föranleda,

handlingarna till ägodelningsdomaren;

bifoge ock eget yttrande ävensom

den förklaring över gjorda anmärkningar,

han må hava infordrat från

förrättningslantmätaren. I fråga om

yttrande, varom nu är sagt, gälle

vad i 28 § andra stycket sägs.

Sedan handlingarna inkommit till

ägodelningsdomaren, företage denne

förrättningen till prövning, därvid

vad i 42 § fjärde stycket sägs skall

äga tillämpning. Där anledning ej förekommer

till annat än att förrättningen

är lagligen beskaffad samt,

såvitt angår avstyckning av mark för

sammanläggning eller under villkor

att stamfastigheten ingår i sammanläggning,

förordnande tillika gives

om sammanläggningen, meddele ägodelningsdomaren

fastställelse å förrättningen,

men eljest hänskjute han

frågan till ägodelningsrätten samt utsätte,

så snart lämpligen kan ske, tid

och ort för målets handläggning. För

ägodelningsrättens behandling av

(Föreslagen lydelse)

ning eller tillstånd till jorddelning,

skall överlantmätaren ävensom, i

fråga om förrättning inom ort där

skyldighet föreligger att söka byggnadslov,

byggnadsnämnden utan

dröjsmål underrättas om beslutet.

Underrättelse härom skall ock, då

Konungens befallningshavande eller

lantbruksnämnden avgivit utlåtande

i målet, tillställas denna myndighet.

43 §.

Hava besvär icke inom stadgad tid

anförts mot avslutad jorddelningsförrättning,

varom ovan sägs, överlämne

överlantmätaren, där ej stadgandena

i tredje stycket av denna paragraf

annat föranleda, handlingarna

till ägodelningsdomaren; bifoge ock

eget yttrande ävensom det utlåtande,

han må hava inhämtat från annan

myndighet, och den förklaring över

gjorda anmärkningar, han må hava

infordrat från förrättningslantmätaren.

I fråga om yttrande, varom nu

är sagt, gälle vad i 28 § andra stycket

sägs.

Sedan handlingarna inkommit till

ägodelningsdomaren, företage denne

förrättningen till prövning, därvid

vad i 42 § fjärde stycket sägs skall

äga tillämpning. Där anledning ej förekommer

till annat än att förrättningen

är lagligen beskaffad och Konungens

befallningshavande, överlantmätaren,

lantbruksnämnden eller

byggnadsnämnden ej framställt erinran

mot förrättningen samt, såvitt

angår avstyckning av mark för sammanläggning

eller under villkor att

stamfastigheten ingår i sammanläggning,

förordnande tillika gives om

sammanläggningen, meddele ägodel
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

7

(Gällande lydelse)

målet gälle i ty fall vad i 42 § tredje

stycket sägs.

Utgöres förrättningen av sådan avstyckning,

med vilken avses bildande

av särskild fastighet, utan att vid

avstyckningen fästs villkor att stamfastigheten

skall ingå i sammanläggning,

har överlantmätaren att företaga

förrättningen till prövning, därvid

vad i 42 § fjärde stycket sägs skall

äga motsvarande tillämpning. Förekommer

ej anledning till annat ån

att förrättningen år lagligen beskaffad

och har lantbruksnämnden eller

byggnadsnämnden ej framställt erinran

mot densamma, meddele överlantmätaren

fastställelse därå. Har

förrättningen, på sätt i 22 § andra

stycket sägs, blivit medelst påskrift

å protokollet godkänd, utgöre den

omständigheten, att den för talan

mot avstyckningsförrättning stadgade

tid icke gått till ända, ej hinder

för prövningens företagande. Äger

överlantmätaren enligt vad ovan i

detta stycke sagts icke meddela fastställelse

å förrättningen, hänskjute

han frågan därom till ägodelningsrätten,

skolande för sådant fall de

i första stycket meddelade föreskrifterna

äga tillämpning.

44 §.

Då laga kraft ägande beslut om

fastställelse föreligger, teckne ägodeldelningsdomaren,

i den mån ej föreskriften

'' andra stycket annat föranleder,

bevis om fastställelsen å kartan,

därest sådan finnes, ävensom, där

fråga är om annan förrättning än avstyckning,

å förrättningshandlingarna,

allt i enlighet med av Konungen

utfärdade närmare föreskrifter.

(Föreslagen lydelse)

ningsdomaren fastställelse å förrättningen.

1 motsatt fall hänskjute han

frågan till ägodelningsrätten samt utsätte,

så snart lämpligen kan ske, tid

och ort för målets handläggning. För

ägodelningsrättens behandling av målet

gälle i ty fall vad i 42 § tredje stycket

sägs.

Avser förrättningen avstyckning,

som icke beror av sammanläggning,

skall den fast ställets epr övning, som

enligt andra stycket tillkommer ägodelning

sdomar en, i stället ankomma

på överlantmätaren. Har gränsbestämning

ägt rum i sammanhang med

avstyckningsförrättningen, skall överlantmätaren

till prövning företaga

förrättningen jämväl i denna del.

Äger överlantmätaren med hänsyn till

vad i andra stycket är stadgat icke

meddela fastställelse å förrättningen,

hänskjute han frågan därom till ägodelningsrätten,

skolande för sådant

fall de i första stycket meddelade

föreskrifterna äga tillämpning.

Har avstyckningsförrättning, under

vilken ej företagits gränsbestämning,

blivit på sätt i 22 § andra stycket

sågs medelst påskrift å protokollet

godkänd, skall så anses som hade

den för talan mot förrättningen stadgade

tiden gått till ända.

44 §.

Då laga kraft ägande beslut om

fastställelse föreligger, teckne ägodelningsdomaren

eller, där beslutet meddelats

av överlantmätaren, denne bevis

om fastställelsen å kartan, därest

sådan finnes, ävensom, där fråga

är om annan förrättning än avstyckning,

å förrättningshandlingarna, allt

i enlighet med av Konungen utfäidade

närmare föreskrifter.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

(Gällande lydelse)

Har överlantmåtaren meddelat

fastställelse å avstyckningsförrättning,

skall vad förut i denna paragraf

stadgats om ågodelningsdomaren

i tillämpliga delar gälla beträffande

överlantmåtaren.

45 §.

Ågodelningsdomaren åligger att föra

protokoll över av honom jämlikt

föreskrifterna i detta kapitel handlagda

mål.

Där överlantmåtaren jämlikt 43 §

tredje stycket handlagt avstyckningsmål,

skall vad i första stycket sägs

am ågodelningsdomaren äga motsvarande

tillämpning beträffande överlantmätaren.

(Föreslagen lydelse)

45 §.

Protokoll skall föras av ågodelningsdomaren

i mål, som han enligt

detta kapitel handlägger, och av överlantmätaren

i mål, som handläggas

av honom jämlikt i3 § tredje stycket.

51 §.

1 mom. över beslut,----- —

Har, efter —--------

Beslut, varigenom fastställelse å

jorddelningsförrättning meddelats i

annan ordning än i 43 § tredje stycket

sägs, må överklagas av överlantmätaren

och lantbruksnämnden så

ock, då förrättningen ägt rum inom

ort där skyldighet föreligger att söka

byggnadslov, av byggnadsnämnden.

2 mom. Enahanda klagorätt som

enligt 1 mom. tillkommer överlantmätare,

lantbruksnämnd och byggnadsnämnd

gälle i fråga om beslut,

varigenom tillstånd till jorddelning

meddelats efter underställning.

58 §.

I jorddelningsmål må hovrätten,

där så finnes erforderligt, till biträde

åt sig kalla överlantmätare; i fråga om

ersättning åt honom skall vad i 13 §

51 §.

— —- — --moment sägs.

—- — emot gått.

Beslut, varigenom ägodelningsrätt

eller hovrätt meddelat fastställelse å

jorddelningsförrättning, må överklagas

av överlantmätaren, länsarkitekten

och lantbruksnämnden så ock, då

förrättningen ägt rum inom ort där

skyldighet föreligger att söka byggnadslov,

av byggnadsnämnden.

2 mom. Enahanda klagorätt som

enligt 1 mom. tillkommer överlantinätare,

länsarkitekt, lantbruksnämnd

och byggnadsnämnd gälle i fråga om

beslut, varigenom tillstånd till jorddelning

meddelats efter underställning.

58 §.

I jorddelningsmål må hovrätten,

där så finnes erforderligt, till biträde

åt sig kalla överlantmätare och länsarkitekt;

i fråga om ersättning åt

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj ds proposition nr 177.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

finnes stadgat äga motsvarande tilllämpning.

Erfordras för utredning av

teknisk fråga undersökning å marken,

må hovrätten uppdraga åt överlantmätare

att ensam eller med biträde

av två ägodelningsnämndemän

verkställa sådan undersökning. Om

underrättelse rörande tiden för undersökningen

samt om ersättning åt

ägodelningsnämndemännen gälle vad

i 32 § finnes för där utsatt fall stadgat.

Bevis genom-------

Hava parterna —------

dem skall vad i 13 § finnes stadgat

äga motsvarande tillämpning. Erfordras

för utredning av teknisk fråga

undersökning å marken, må hovrätten

uppdraga åt överlantmätare att

ensam eller med biträde av två ägodelningsnämndemän

verkställa sådan

undersökning. Om underrättelse rörande

tiden för undersökningen samt

om ersättning åt ägodelningsnämndemannen

gälle vad i 32 § finnes för där

utsatt fall stadgat.

—- — — därtill äro.

---utan betydelse.

59 §. 59 §.

När hovrätten----— — tillställas förrättningslantmätaren.

Har hovrätten meddelat fastställelse

å jorddelningsförrättning eller

tillstånd till jorddelning, skall underrättelse

om beslutet utan dröjsmål

meddelas överlantmätaren ävensom,

i fråga om förrättning inom ort

där skyldighet föreligger att söka

byggnadslov, byggnadsnämnden.

Har hovrätten meddelat fastställelse

å jorddelningsförrättning eller

tillstånd till jorddelning, skall underrättelse

om beslutet utan dröjsmål

meddelas överlantmätaren ävensom,

i fråga om förrättning inom ort

där skyldighet föreligger att söka

byggnadslov, byggnadsnämnden. Underrättelse

om beslutet skall och, då

Konungens befallning shav ande eller

lantbruksnämnden avgivit utlåtande

i målet, tillställas denna myndighet.

K. Om förfarandet i vissa avstyckning^!

ål.

66 §.

1 mål om avstyckning inom samhälle

eller område, varom i 19 kap.

5 § andra stycket sågs, skall såväl

vad enligt denna lag ankommer på

ägodelningsrätt och ägodelningsdomare

utom såvitt angår bestämmande

av fastighetsgräns i samband med avstyckningen

samt tvist, varom i 19

kap. 15 § sägs, som ock överlantmå
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

tares befattning med fastställelseprövning

fullgöras av Konungens befallning

shavande.

Är någon missnöjd med beslut angående

bestämmande av fastighetsgräns

i samband med avstyckning,

varom i denna paragraf är fråga, skall

beträffande fullföljd av talan mot sådant

beslut vad i 19 § första stycket

stadgas äga tillämpning; och gålle

om faststållelse av sådan gränsförråttning

vad förut i denna lag år bestämt.

Är fråga om avstyckning av mark

för sammanläggning eller under villkor

att stamfastigheten ingår i sammanläggning,

må Konungens befallningshavande

meddela faststållelse

å avstyckningen allenast under villkor

att förordnande gives om sammanläggningen

enligt vad därom år

särskilt stadgat.

Beträffande klagan över Konungens

befallningshavandes beslut i mål,

varom i denna paragraf sägs, gälle

i tillämpliga delar vad i 50—52 §§ i

detta kapitel stadgas. Klagan föres

genom besvär i den ordning, som för

överklagande av förvaltande myndigheters

och ämbetsverks beslut är bestämd.

Denna lag skall träda i kraft den

1 juli 1950 men ej tillämpas med avseende

å förrättning som avslutats

dessförinnan.

Har utlåtande i fråga om tillstånd

till avstyckning avgivits före nämnda

dag, skall, ändå att förrättningen icke

avslutats dessförinnan, med avseende

å underställning av utlåtandet äldre

lag gälla.

Har Konungens befallningshavan
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl Maj:ts proposition nr 177.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

de jämlikt äldre lag fastställt avstyckning

under villkor att förordnande gives

om sammanläggning och meddelas

ej sådant förordnande på ansökan

som gjorts inom två år från dagen

för nya lagens ikraftträdande, eller,

om fastsiällelsebeslutet meddelats efter

sistnämnda dag, inom två år från

detta beslut, vare fastställelsen utan

verkan och avstyckningsförrättningen

att anse som undanröjd.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar övergångsbestämmelserna till lagen den 19 september

1947 (nr 700) angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326)

om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att övergångsbestämmelserna till lagen den 19 september

1947 angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning

av jord å landet skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Denna lag---den 1 juli 1948.

Har förrättning ----gällande föreskrifter.

Med avseende---- förut skett.

Utan hinder av vad i andra stycket är stadgat därom att, där förrättning

sökts före den 1 januari 1948, ärendet skall handläggas och prövas jämlikt

äldre lag, skall med avseende å rätten att fullfölja talan mot beslut, varigenom

jorddelningsförrättning fastställts eller tillstånd givits till jorddelning

efter underställning, nya lagen gälla, såframt beslutet meddelats efter

den 30 juni 1950.

Har avstyckningsförrättning inom område, för vilket utomplansbestämmelser

fastställts, sökts före den 1 januari 1948 men ej avslutats före den

1 juli 1950, skola utan hinder av vad i andra stycket är stadgat äldre lags

bestämmelser i 21 kap. 66 § om Konungens befallningshavandes befattning

med avstyckningsmål ej vidare äga tillämpning; dock skall, där utlåtande

i fråga om tillstånd till avstyckning avgivits före sistnämnda dag, äldre lag

gälla med avseende å underställning av utlåtandet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1950.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

13

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 15 och 21 §§ lagen den 18 juni 1926 (nr 336)

om sammanläggning av fastigheter å landet.

Härigenom förordnas, att 15 och 21 §§ lagen den 18 juni 1926 om sam
-

manläggning av fastigheter å landet1

nedan angives.

(Gällande lydelse)

15 §.

Sedan ärendet kommit i sådant

skick, att det lagligen kan bliva föremål

för prövning, företage ägodelningsdomaren

ärendet till vidare

handläggning. Finner ägodelningsdomaren

laga hinder mot bifall till ansökningen

icke möta, meddele han

förordnande om sammanläggningen.

Har sökanden icke fullgjort föreläggande,

varom i denna lag sägs, eller

finner ägodelningsdomaren laga

hinder möta för bifall till ansökningen,

hänskjute han ärendet till ägodelningsrättens

prövning.

Huruledes, då fråga är om sammanläggning

i samband med avstyckning,

beslut i ärendet, där ansökningen

bifalles, i vissa fall skall meddelas

i sammanhang med fastställelse å

avstyckningen, därom skils i 21 kap.

42 och 43 §§ i lagen om delning av

jord å landet. Ankommer fastställel
-

skola erhålla ändrad lydelse på sätt

(Föreslagen lydelse)

15 §.

Sedan ärendet kommit i sådant

skick, att det lagligen kan bliva föremål

för prövning, företage ägodelningsdomaren

ärendet till vidare

handläggning. Har sökanden icke

fullgjort föreläggande, varom i denna

lag sägs, eller finner ägodelningsdomaren

laga hinder möta för bifall

till ansökningen, hänskjute han ärendet

till ägodelningsrättens prövning.

Samma lag vare, om överlantmätaren

eller lantbruksnämnden framställt

erinran mot den sökta sammanläggningen.

Föreligger ej fall som nu

sagts, meddele ägodelningsdomaren

förordnande om sammanläggningen.

Huruledes, då fråga är om sammanläggning

i samband med avstyckning,

beslut i ärendet, där ansökningen

bifalles, i vissa fall skall meddelas

i sammanhang med fastställelse å avstyckningen,

därom skils i 21 kap.

42 och 43 §§ i lagen om delning av

jord å landet.

1 Senaste lydelse, se SFS 1947: 701.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

seprövningen å Konungens befallningshavande,

må förordnande om

sammanläggningen ej meddelas, förrän

avstyckningen blivit genom laga

kraft ägande beslut fastställd på sätt

i 21 kap. 66 § i nyssnämnda lag sägs.

Har ägodelningsdomaren —---— fastställas till efterrättelse.

Angående meddelat---—---- — i ärendet.

Ägodelningsdomaren åligger--—----angående sammanläggning.

Beträffande förfarandet----— lända till efterrättelse.

21 §. 21 §.

I fråga ---— •—- — —--till efterrättelse.

Har ansökning om sammanlägg- över beslut, varigenom ägodelning

bifallits, åge överlantmätaren ningsrått eller hovrätt bifallit ansöoch

lantbruksnämnden överklaga be- kan om sammanläggning, må klagan

slutet. föras av överlantmätaren och lant
bruksnämnden.

Rörande av--------domstolens försorg.

Denna lag skall träda i kraft den

1 juli 1950 men ej tillämpas med avseende

å sammanläggning i samband

med avstyckning, där förrättningen

avslutats före nämnda dag.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

15

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning

i stad.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 8 § och 6 kap. 13 § lagen den 12 maj

1917 om fastighetsbildning i stad1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 KAP. 5 KAP.

8 §. 8 §.

1 mom. Avstyckning inom------äro därtill.

Inom område, —----denna beaktas.

2 mom. Har inom visst område

tätbebyggelse uppkommit eller är sådan

bebyggelse att vänta inom nära

förestående tid eller kan eljest avstyckning

av flera lägenheter framdeles

förväntas, må, innan stadsplan

eller byggnadsplan blivit fastställd,

avstyckning icke verkställas så, att

områdets ändamålsenliga bebyggande

försvåras eller lämplig planläggning

av området eljest motverkas,

och skall förty utom annat iakttagas,

att vägar och allmänna platser kunna

anordnas när behov därav uppkommer.

Finnes fast fornlämning,

skall därtill hörande område såvitt

möjligt kunna avsättas till öppen

plats. Med avseende å tillämpningen

i övrigt av vad i detta stycke stadgas

äger Konungens befallningshavande

meddela anvisningar som prövas erforderliga.

2 mom. Har inom visst område tätbebyggelse

uppkommit eller är sådan

bebyggelse att vänta inom nära förestående

tid eller kan eljest avstyckning

av flera lägenheter framdeles

förväntas, må, innan stadsplan eller

byggnadsplan blivit fastställd, avstyckning

icke verkställas så, att områdets

ändamålsenliga bebyggande

försvåras eller olämplig tätbebyggelse

eljest kan föranledas eller lämplig

planläggning av området motverkas,

och skall förty utom annat iakttagas,

att vägar och allmänna platser kunna

anordnas när behov därav uppkommer.

Finnes fast fornlämning, skall

därtill hörande område såvitt möjligt

kunna avsättas till öppen plats. Med

avseende å tillämpningen i övrigt av

vad i detta stycke stadgas äger Konungens

befallningshavande meddela

de anvisningar som prövas erforderliga.

1 Senaste ydelse, se SFS 1947: 703.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

När fråga------erinran däremot.

Anvisningar och — —----förd klagan.

3 mom. Erfordras enligt vad i 1

eller 2 mom. stadgas Konungens befallningshavandes

medgivande till

avstyckning, må förrättningsmannen

utan hinder av att sådant medgivande

ej erhållits meddela tillstånd till avstyckning

under villkor att medgivande

lämnas och slutföra förrättningen.

Om sakägare yrkar det eller

förrättningsmannen finner olämpligt

att fortsätta förrättningen, skall han

förklara denna vilande och insända

handlingarna i ärendet till magistraten,

som har att med eget yttrande

anmäla det hos Konungens befallningshavande.

Samma lag vare, om

förrättningsmannen finner att avstyckning

ej bör äga rum utan att fråga

om upprättande av stadsplan eller

byggnadsplan eller om ändring av sådan

plan blivit prövad.

6 KAP.

13 §.

Innan förrättning--—■ ■--

Beslut, varigenom laga skifte blivit

fastställt eller tillstånd därtill meddelats

efter underställning, må överklagas

av byggnadsnämnden, som

utan dröjsmål skall erhålla del av

beslutet.

3 mom. Erfordras enligt vad i 1

eller 2 mom. stadgas Konungens befallningshavandes

medgivande till

avstyckning, må förrättningsmannen

utan hinder av att sådant medgivande

ej erhållits meddela tillstånd till

avstyckningen under villkor att medgivande

lämnas och slutföra förrättningen.

Om sakägare yrkar det eller

förrättningsmannen finner olämpligt

att fortsätta förrättningen, skall han

förklara denna vilande och insända

handlingarna i ärendet till magistraten,

som har att med eget yttrande

anmäla det hos Konungens befallningshavande.

Finner förrättningsmannen anledning

till antagande att för område

som beröres av förrättningen erfordras

stadsplan eller byggnadsplan, eller,

där dylik plan är gällande, att

ändring därav bör ske, åligger honom

att underrätta magistraten, som har

att med eget yttrande anmäla förhållandet

hos Konungens befallningshavande.

6 KAP.

13 §.

från byggnadsnämnden.

Beslut, varigenom ågodelningsrätt

eller hovrätt fastställt förrättning

som avses i detta kapitel eller efter

underställning meddelat tillstånd till

laga skifte, må överklagas av byggnadsnämnden,

som utan dröjsmål

skall erhålla del av beslutet.

Denna lag skall träda i kraft den

1 juli 1950 men ej tillämpas med avseende

å förrättning som avslutats

före nämnda dag.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 177.

17

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 27 februari 1948 (nr 96) med särskilda

bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad.

Härigenom förordnas, att andra stycket i lagen den 27 februari 1948 med

särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Förordnande enligt denna lag medför

icke ändring av vad i lagen om

fastighetsbildning i stad stadgas därom,

att avstyckning må ske jämväl

från mark som ej ingår i fastighetsindelning,

och ej heller av samma

lags bestämmelser angående ansökan

om avstyckning, behörighet att verkställa

avstyckningsförrättning, förfarandet

då förrättningsman finner sig

jävig, underrättelse till registerförare

och förvaring av konceptakt. Är fråga

om avstyckning av mark, avsedd

för jordbruk eller skogsbruk, och är

ej den, som enligt sistnämnda lag

skolat verkställa förrättningen, behörig

därtill enligt lagen om delning

av jord å landet, skall dock byggnadsnämnden

för förrättningens

verkställande överlämna ansökningen

till distriklslantmätaren.

(Föreslagen lydelse)

Förordnande enligt denna lag medför

icke ändring av vad i lagen om

fastighetsbildning i stad stadgas därom,

att avstyckning må ske jämväl

från mark som ej ingår i fastighetsindelning,

och ej heller av samma

lags bestämmelser angående ansökan

om avstyckning, behörighet att verkställa

avstyckningsförrättning, förfarandet

då förrättningsman finner sig

jävig, underrättelse till registerförare

och förvaring av konceptakt. Är fråga

om avstyckning av mark, avsedd

för jordbruk eller skogsbruk, och är

ej den, som enligt sistnämnda lag

skolat verkställa förrättningen, behörig

därtill enligt lagen om delning

av jord å landet eller särskilt av

Konungen meddelat bemyndigande,

skall dock byggnadsnämnden för

förrättningens verkställande överlämna

ansökningen till distriktslantmätaren.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1950.

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 177.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms

slott den 10 februari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Zetterberg, fråga om vissa ändringar i jorddelning slag en m. m.

Föredraganden anför följande.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 10 juli 1947 (nr 476) hemställde riksdagen,

att Kungl. Maj :t ville föranstalta om skyndsam utredning angående

upphävande av den befogenhet med avseende å mål om avstyckning inom

samhälle eller annat planlagt område, som i 21 kap. 68 § (numera 66 §)

lagen om delning av jord å landet tillagts länsstyrelse, samt snarast möjligt

för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Sedan jag genom skrivelse den 19 september 1947 uppdragit åt de särskilda

sakkunniga, vilka med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 juni

1939 tillkallats för utredning rörande revision av fastighetsbildningsväsendet

å landet m. m. — fastighetsbildningssakkunniga — att verkställa

den begärda utredningen, ha de sakkunniga till fullgörande av uppdraget

till mig överlämnat en den 29 januari 1949 dagtecknad promemoria med

förslag till lag angående ändring i jorddelningslagen m. m. I denna promemoria

förorda fastighetsbildningssakkunniga dels att länsstyrelses befogenhet

i fråga om fastställelse av avstyckning inom samhälle eller område,

varom i 19 kap. 5 § andra stycket jorddelningslagen sägs, skall upphöra att

gälla, dels ock att överlantmätaren skall erhålla generell befogenhet att

pröva och fastställa gränsbestämning, beträffande vilken anledning icke förekommit

till annat än att förrättningen är lagligen beskaffad. Fastighetsbildningssakkunniga

ha även i ett särskilt avsnitt av promemorian till övervägande

upptagit frågan om upphävande av den befogenhet, som enligt gällande

lag tillkommer länsstyrelse att utfärda avstyckningsförbud, men stannat

för den uppfattningen, att avgörandet av detta spörsmål bör något undanskjutas

i avvaktan på erfarenheter av den fortsatta utvecklingen.

Fastighetsbildningssakkunnigas förslag har, efter remissbehandling, va
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj ds proposition nr 177.

rit föremål för övervägande inom justitiedepartementet. I anslutning härtill

ha behandlats dels ett i annan ordning väckt förslag om ändring av de genom

lagen den 19 september 1947 (nr 700) införda bestämmelserna i jorddelningslagen

om rätt att fullfölja talan mot fastställelsebeslut dels ock

fråga om viss ändring i lagen den 27 februari 1948 (nr 96) med särskilda

bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad.

Jag anhåller nu att få lämna en sammanfattande redogörelse för förslagen

och de däröver avgivna yttrandena.

Gällande bestämmelser.

Gällande regler om fastighetsbildning återfinnas i huvudsak beträffande

städer och stadsliknande samhällen i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning

i stad och för den egentliga landsbygden i lagen den 18 juni 1926

om delning av jord å landet och lagen samma dag om sammanläggning

av fastigheter å landet. Fastighetsbildningslagen gäller, såsom redan dess

rubrik angiver, beträffande all fastighetsbildning i stad. Beträffande fastighetsbildning

å landet är enligt gällande rätt, bortsett från tomtindelning,

tomtmätning och sammanläggning av områden vilka utgöra tomt,

fastighetsregistreringssättet avgörande för frågan, vilken jorddelningslagstiftning

— fastighetsbildningslagen eller jorddelningslagen — som skall

tillämpas. Om sålunda fastighetsregister såsom för stad skall föras för

samhälle på landet, sker jorddelningen inom detta samhälle enligt fastighetsbildningslagen;

i annat fall gälla bestämmelserna i jorddelningslagen.

Jorddelningslagen är således tillämplig icke blott å själva landsbygden utan

även å alla de samhällen, där fastighetsregister såsom för stad ej skall föras,

d. v. s. en del köpingar och ett flertal av landets municipalsamhällen.

Den nu angivna gränsdragningen mellan fastighetsbildningslagen och

jorddelningslagen gäller emellertid icke utan undantag. Enligt lag den 27

februari 1948 (nr 96) med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning

inom vissa områden av stad äger nämligen Kungl. Maj :t att, om så påkallas

av jordpolitiska skäl, förordna att de för landet gällande reglerna om

avstyckning och sammanläggning skola tillämpas för område inom stad

eller annat samhälle, där bestämmelserna härom i lagen om fastighetsbildning

i stad eljest gälla.

Jorddelningsförrättning, varå jorddelningslagen är tillämplig — vare sig

direkt eller till följd av Kungl. Maj :ts förordnande enligt nyssnämnda

1948 års lag — skall undergå fastställelseprövning (21 kap. 47 § jorddelningslagen).

F astställelseprövningen tillkommer i princip ägodelningsrätten

eller ägodelningsdoinaren (42 och 43 §§). En betydande modifikation

av denna princip gäller dock beträffande avstyckning, som icke

beror av sammanläggning. Sådan avstyckning äger enligt 43 § överlantmätaren

— som granskar varje avstyckningsförrättning (28 och 43 §§)

— själv fastställa, om anledning ej förekommer till annat än att förrätt
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kurtnl. Maj.ts proposition nr 177.

ningen är Lagligen beskaffad samt lantbruksnämnden eller byggnadsnämnden

éj framställt erinran mot densamma. I annat fall skall överlantmätaren

hänskjuta frågan om fastställelse å förrättningen till ägodelningsrätten.

Särskilda bestämmelser gälla vidare i fråga om avstyckning inom

sairthälle på landet, där byggnadslagens bestämmelser för stad äga tilllämpning,

samt inom annat område på landet, för vilket stadsplan eller

bygghadsplan fastställts eller jämlikt äldre lag förordnats att stadsplan

skall upprättas. I dylika fall skall nämligen enligt 66 § fastställelseprövningen

fullgöras av länsstyrelsen. Jämlikt övergångsbestämmelser till 1947

års ändringar i 19 kap. jorddelningslagen (SFS 1947: 700) skall länsstyrelsens

prövningsrätt även gälla sådant område, för vilket länsstyrelsen

enligt äldre lag godkänt avstyckningsplan. Är avstyckning beroende av

sammanläggning, äger länsstyrelsen meddela fastställelse allenast under

villkor att förordnande gives om sammanläggningen. Sådant förordnande

meddelas enligt sammanläggningslagen av ägodelningsdomaren. Beträffande

sådana avstyckningar varom nu är fråga skall länsstyrelsen även

i övrigt fullgöra de göromål som eljest enligt jorddelningslagen ankomma

på ägodelningsrätt och ägodelningsdomare. Underställning enligt 19 kap.

17 § jorddelningslagen skall alltså ske hos länsstyrelsen, och talan mot

avslutad förrättning skall fullföljas hos denna myndighet. I vissa avseenden

har dock prövningen förbehållits de reguljära jorddelningsmyndigheterna.

Gränsbestämning, som verkställts i samband med avstyckningsförrättning,

skall sålunda alltid prövas av ägodelningsrätten eller ägodelningsdomaren.

Från länsstyrelsens prövningsrätt har även undantagits tvist

mellan sakägarna vid avstyckning om den rätt, som tillkommer dem enligt

överlåtelsehandlingen eller förening, ävensom i övrigt uppkommen tvist

om äganderätt eller ständig besittningsrätt, som bör vara avgjord innan

avstyckning verkställes.

Jorddelningslagens särskilda bestämmelser om prövning och fastställelse

av avstyckning inom vissa samhällen och områden på landet föranleddes

av motioner vid 1926 års riksdag. Motionärerna hävdade, bland annat,

att en nödvändig förutsättning för att ernå effektiv kontroll över att avstyckningarna

bleve lämpligt utförda vore, att den fastställande myndigheten

sutte inne med erforderlig sakkunskap i stadsplane- och byggnadsfrågor. Då

tillräcklig sakkunskap i detta avseende ej syntes kunna förutsättas varken

hos ägodelningsrätten eller överlantmätaren, vilka enligt lagförslaget skulle

hava att fastställa avstyckningarna, vore det av största vikt, att fastställelsen

anförtroddes åt annan myndighet, förslagsvis Konungens befallningshavande,

som ju redan vore fastställelsemyndighet beträffande avstyckningar

inom städer under landsrätt och sådana samhällen å landet, för

vilka skulle föras fastighetsregister enligt de för städerna gällande bestämmelserna.

Det särskilda utskott, som behandlade förslaget till ny jorddelningslag,

förklarade sig i huvudsak gilla de av motionärerna framhållna

synpunkterna och fann, lika med motionärerna, att prövningen och fastställelsen

av avstyckningar inom område, där större byggnadsverksamhet

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

21

rådde eller vore att förvänta, borde ankomma å Konungens befallningshavande.

Därigenom syntes Konungens befallningsliavande komma att få

kännedom om den begynnande samhällsbildningen och äga möjlighet att i

tid ingripa, när förhållandena bleve sådana, att särskilda föreskrifter för

ordnande av byggnadsverksamheten inom området visade sig erforderliga.

Genom bestämmelser i den nya byggnadslagstiftningen — byggnadslagen

den 30 juni 1947 och byggnadsstadgan samma dag (nr 390) — har det

allmänna tillagts befogenhet att bestämma både om och när tätbebyggelse

må uppkomma (5 § andra stycket byggnadslagen). Fråga, huruvida

visst område må tagas i anspråk för tätbebyggelse, skall i första hand prövas

i samband med översiktlig planläggning, alltså vid upprättande av regioneller

generalplan. Där sådan plan ej upprättats, får frågan avgöras i samband

med detaljplanläggning (2 § byggnadslagen). Stadsplan eller byggnadsplan

får icke fastställas för område som icke är lämpat för tätbebyggelse (se

26 § sista stycket och 119 § andra stycket byggnadsstadgan). Och om området

i och för sig är lämpat för sådan bebyggelse, må bebyggelsen likväl

icke komma till stånd, förrän detaljplan fastställts för området. För att

hindra olämplig tätbebyggelse inom område, för vilket detaljplan ej fastställts,

har föreskrivits, att inom sådant område byggnadslov ej får beviljas

för nybyggnad, som skulle innefatta tätbebyggelse (79 och 137 §§

byggnadsstadgan). Då nybyggnad inom städer eller stadsliknande samhällen

ej får företagas utan byggnadslov (76, 100 och 101 §§ byggnadsstadgan),

har man härigenom fått möjligheter att där förhindra ej önskvärd

tätbebyggelse. Samma möjligheter finnas inom de områden på landet, för

vilka detaljplan eller utomplansbestämmelser fastställts och där skyldighet

att söka byggnadslov följaktligen gäller (129 och 135 §§ byggnadsstadgan).

Inom de delar av landsbygden, där sådan skyldighet icke föreligger,

skall tätbebyggelse, som ej är önskvärd, förhindras främst genom ett kombinerat

övervaknings- och förbudssystem. Det ankommer sålunda på byggnadsnämnden

— sådan skall finnas inom varje kommun — att noga följa

byggnadsverksamheten inom sitt område samt att till länsstyrelsen anmäla,

om tätbebyggelse uppkommit eller är att förvänta inom visst område

(103 §'' byggnadsstadgan). För att underlätta nämndens uppgift har föreskrivits

skyldighet att till nämnden anmäla byggnadsföretag innan det påbörjas

(146 § byggnadsstadgan). Härtill kommer den skyldighet, som i

19 kap. 13 § 4 mom. sista punkten jorddelningslagen ålagts förrättningslantmätare

att anmäla pågående avstyckningsförrättning, då han finner att

avstyckning ej bör äga rum utan att fråga om upprättande av stadsplan

eller byggnadsplan eller om ändring av sådan plan blivit prövad. Finner

länsstyrelsen på grund av anmälan eller eljest att tätbebyggelse kan förväntas

äga rum inom visst område, har länsstyrelsen enligt 123 § byggnadslagen

att meddela förbud mot nybyggnad eller de föreskrifter i övrigt,

som finnas erforderliga till förekommande av tätbebyggelse inom område,

som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan.

Dessa bestämmelser i byggnadslagstiftningen äga ett nära samband med

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

de föreskrifter i jorddelningslagen som reglera avstyckning inom vissa

samhällen och områden på landet. De materiella reglerna härom återfinnas

i 19 kap. 13 § jorddelningslagen. Detta lagrum har med anledning av den

nya planlagstiftningen ändrats och fått sin nuvarande utformning genom

lag den 19 september 1947 (nr 700). Paragrafen innehåller dels ett förbud

mot avstyckning av tomtindelad mark (1 mom.) och dels de villkor för avstyckning

vilka hänföra sig till planlagstiftningen (2—4 inom.). I sistnämnda

hänseende upptager andra momentet den föreskriften, att inom

område, för vilket enligt fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan

eller på annan grund särskilda byggnadsbestämmelser såsom utomplansbestämmelser

gälla, avstyckning ej får verkställas så att områdets

ändamålsenliga bebyggande försvåras eller syftet med bestämmelserna eljest

motverkas. Enligt övergångsbestämmelserna till 1947 års ändringar

i jorddelningslagen skall avstyckningsplan i nu angivet hänseende jämställas

med byggnadsplan. Från detta förbud äger dock länsstyrelsen medgiva

dispens. Då emellertid sådan dispens torde sökas endast i undantagsfall,

huvudsakligen endast vid ifrågasatt ändring av plan, tilldrager sig

andra momentets bestämmelser blott underordnat intresse ur de synpunkter,

varom här är fråga. Av väsentligt större betydelse i förevarande sammanhang

äro föreskrifterna i tredje momentet. Genom 1947 års lagändring

upphävdes förut gällande bestämmelser om avstyckningsplan. Syftet med

denna planform skall numera tillgodoses genom stadsplane- och byggnadsplaneinstituten.

Emellertid har det icke ansetts tillräckligt härmed. I första

stycket av tredje momentet har därför till en början föreskrivits, att avstyckning

inom område, där tätbebyggelse uppkommit eller inom kort kan

väntas, icke får, innan stadsplan eller byggnadsplan fastställts, verkställas

så, att områdets ändamålsenliga bebyggande försvåras eller lämplig

planläggning av området eljest motverkas. Vidare stadgas att länsstyrelsen

äger meddela anvisningar för tillämpningen av denna generella föreskrift.

Bestämmelsen bör jämställas med stadgandet i fjärde momentet sista punkten,

enligt vilket förrättningslantmätaren, om han finner att avstyckning ej

bör äga rum utan att fråga om upprättande av stadsplan eller byggnadsplan

eller om ändring av sådan plan blivit prövad, skall förklara förrättningen

vilande och avvakta länsstyrelsens besked i planfrågan.

Det ankommer i första hand på förrättningsmannen och fastställelsemyndigheterna

att beakta kravet på att avstyckning ej sker så, att lämplig

planläggning av ett område motverkas. Emellertid äger länsstyrelsen,

såsom nyss nämndes, att till ledning för tillämpningen i allmänhet eller

i det särskilda fallet meddela erforderliga anvisningar. Länsstyrelsen kan

sålunda t. ex. föreskriva, alt avstyckning inom visst område icke får fastställas

utan att länsarkitekten blivit hörd i ärendet.

Har utvecklingen fortskridit så långt, att fråga väckts om upprättande

av stadsplan eller byggnadsplan för visst område eller om ändring av sådan

plan, äger länsstyrelsen enligt andra stycket i tredje momentet utfärda

förbud mot avstyckning inom området utan särskild dispens (avstyck
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177. 23

ningsförbud). Rätten att meddela dispens kan av länsstyrelsen delegeras

till länsarkitekten.

Ett i sammanhanget betydelsefullt stadgande innehåller fjärde momentet

i 13 §. För att förenkla proceduren har där föreskrivits att, om i avstyckningsärende

fordras dispens av länsstyrelsen enligt andra eller tredje

momentet, lantmätaren likväl kan slutföra förrättningen och meddela tillstånd

till den sökta avstyckningen under villkor att dispens beviljas. Om

den sökta dispensen beviljas av länsstyrelsen eller länsarkitekten, har överlantmätaren

eller, vid sammanläggning, ägodelningsdomaren att fastställa

avstyckningen, om förutsättningarna därför i övrigt föreligga. Avslås dispensansökningen

måste ärendet hänskjutas till ägodelningsrätten, som

avgör om förrättningen skall återförvisas eller undanröjas. Såväl länsstyrelsens

som ägodelningsrättens beslut kunna överklagas. Klagan över ägodelningsrättens

utslag, som föranleder ärendets prövning i hovrätt och i

högsta domstolen, kan icke leda till ändring av länsstyrelsens beslut i planfrågan.

Sådan ändring kan endast vinnas genom besvär över länsstyrelsens

beslut hos regeringsrätten.

Såsom inledningsvis nämnts, ha fastighetsbildningssakkunniga i sin nu

föreliggande promemoria även till prövning upptagit frågan om fastställelsemyndighet

beträffande gränsbestämning.

Jorddelningslagen utgår från det betraktelsesättet att gränsbestämning,

då den äger rum i samband med laga skifte eller avstyckning, utgör en

integrerande del härav och att sålunda i detta fall de för dessa jorddelningsformer

gällande reglerna utan vidare skola tillämpas även å gränsbestämningen,

i den mån så låter sig göra och annat ej stadgats. Denna konstruktion

har emellertid icke konsekvent genomförts. Prövningen av fastställelse

å gränsbestämning tillhör sålunda ägodelningsrätten eller ägodelningsdomaren,

även om det såsom vid avstyckning under särskilda förutsättningar

ankommer på annan myndighet — överlantmätaren eller länsstyrelsen

—- att pröva fråga om fastställelse å sistnämnda förrättning (21 kap.

42, 43 och G6 §§ jorddelningslagen). Gränsbestämning i samband med skifte

utgör vidare en s. k. preliminärfråga, som i händelse av missnöje skall

särskilt överklagas (21 kap. 19 §). Vid avstyckning däremot gäller enligt

21 kap. 22 §, att fullföljd av talan mot beslut angående bestämmande av

fastighetsgräns i samband med avstyckning i allmänhet ej får ske förrän

avstyckningsförrättningen blivit avslutad; fastställelse kan sålunda i regel

meddelas samtidigt å avstyckningen och i samband därmed vidtagen gränsbestämning.

Skall avstyckningen emellertid på sätt tidigare angivits fastställas

av länsstyrelsen, behandlas en under avstyckningsförrättningen

verkställd gränsbestämning på likartat sält som gränsbestämning vid skifte.

Enligt 19 kap. 10 § andra stycket skall nämligen i dylikt fall gränsfrågan

definitivt avgöras, innan avstyckningsförrättningen får avslutas. Gränsförrättningen

är i sådant fall att anse såsom en självständig förrättning,

som skall särskilt överklagas hos ägodelningsrätten och fastställas av ägo
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

delningsrätten eller, om besvär ej anföras, av ägodelningsdomaren. Först

sedan så ägt rum, får avstyckningsförättningen bringas till slut.

Tidigare reformkrav.

Under senare år ha i skilda sammanhang förslag framförts om ändringar

i reglerna om avstyckning i syfte att vinna förenkling av fastställelseproceduren.

Fastighetsbildningssakkunniga uppge, att de år 1939 riktade en förfrågan

till ägodelningsdomare, kommunalnämnder, hushållningssällskap m. fl. rörande

behovet av ändring eller komplettering av jorddelningslagstiftningen

samt att därvid från flera håll framhölls, att avstyckningsförrättningarna

vore alltför omständliga och tidskrävande, särskilt då fastställelse skulle

meddelas av länsstyrelsen. Förvaltningsutskottet i Stockholms läns och

stads hushållningssällskap, som mest ingående behandlade spörsmålet, anförde

sålunda:

En anmärkning av allmän karaktär måste riktas mot fastighetsbildningsväsendet,

en anmärkning av så allvarlig och betydelsefull art, att densamma

enligt utskottets mening i första hand måste beaktas vid en lagrevision.

Denna anmärkning gäller den oerhörda tidsutdräkten och omgången i jorddelningsförfarandet.

Det torde icke vara nödvändigt att här klargöra, vilka

stora olägenheter, som äro förknippade med den stagnation i fastigheternas

utformning genom bebyggande, dikning och andra anläggningar, vilken vållats

av tidsutdräkten före fastställelsen av fastighetsbildningen. Den tid,

som åtgår från det ansökan om förrättning ingivits till dess denna blivit

fastställd, torde i genomsnitt icke understiga 6 månader, och sedan numera

länsstyrelsen blivit fastställelsemyndighet för avstyckningar inom mer än

V5 av länet, har tidsutdräkten för dessa förrättningar blivit avsevärt större.

Felet synes ligga i den alltför invecklade förrättnings- och fastställelseproceduren.

Det kan icke synas rimligt, att exempelvis en avstyckningsförrättning

skall behöva passera så många instanser, som för närvarande är fallet.

En avstyckning inom område, för vilket länsstyrelsen är fastställelsemyndighet,

passerar innan den blivit fastställd följande stadier: Sedan ansökan

gjorts, börjas förrättningen efter någon tid — beroende på lantmätarens arbetsbalans.

Om gränsbestämning av någon mer eller mindre formell anledning

finnes erforderlig — om exempelvis någon gräns väl är klart och tydligt

utmärkt samt ostridig parterna emellan men inte överensstämmer med

fastställd karta — avbrytes förrättningen efter gränsbestämningen. Handlingarna

och kartan sändas till överlantmätaren för granskning och från

honom till ägodelningsdomaren för fastställelse av gränsbestämningen. Härefter

återgå handlingarna till lantmätaren, som så snart tillfälle gives avslutar

avstyckningen. Förrättningsakten går därefter på nytt till överlantmätaren

för granskning av avstyckningen, från honom till länsstyrelsen,

från denna till länsarkitekten för granskning, från länsarkitekten tillbaka

till länsstyrelsen för fastställelse, från länsstyrelsen till överlantmätaren

för registrering och från överlantmätaren till lantmätaren, som äntligen

inom 45 dagar därefter utlämnar den åstundade kartan. Förrättningen passerar

alltså växelvis olika myndigheter — med ty åtföljande skrivelser, diarieföring

etc. — sammanlagt icke mindre än 10 gånger; och allt detta för

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

en praktiskt sett så enkel sak som avskiljande av ett område för egnahemsändamål.

Gäller förrättningen avstyckning för sammanläggning, förlänges

proceduren ytterligare av sammanläggningsförfarandet med ty åtföljande

remiss mellan ägodelningsdomaren och överlantmätaren. Och skulle så

olyckligt vara, att gränsbestämningen berör fastighet, som står under allmän

myndighets vård och inseende, och förening om gränsen därför måste

underställas berörda myndighets prövning, får man säkerligen förutsätta

en god portion optimism hos den förrättningssökande, som med full vetskap

om alla dessa blindskär vågar sig ut på den långa seglatsen. Visserligen

är förfarandet enklare i det flertal fall, då gränsbestämning eller sammanläggning

icke erfordras, men även i dessa fall måste proceduren anses

onödigt invecklad och såväl för staten som för den enskilde alltför dyrbar.

I det betänkande med förslag till ändringar i jorddelningslagen, som avgavs

av fastighetsbildningssakkunniga i september 1944 (SOU 1944: 46)

och som låg till grund för 1947 års revision av bestämmelserna om avstyckning

och sammanläggning, ifrågasattes om ej länsstyrelsens funktion

såsom fastställelsemyndighet borde kunna upphöra och dess kontroll över

samhällsbildningen fullt ut lika effektivt göra sig gällande på annat sätt

i avstyckningsärendena. Något förslag till slutlig lösning av detta spörsmål

framlades emellertid ej i betänkandet.

I proposition (nr 232) vid WV7 års riksdag med förslag till ändringar i

jorddelningslagen, grundad på de sakkunnigas förslag, upptogs icke frågan

om länsstyrelsens fastställelsebefogenhet till direkt behandling. Över

huvud lämnades fastställelseproceduren i princip å sido. Spörsmålet kom

likväl att i viss utsträckning beröras i samband med frågan om behörighet

för annan än lantmätare att verkställa avstyckning för bostads- och industriändamål

inom stadsliknande samhällen och vissa områden i övrigt. Enligt

19 kap. 5 § jorddelningslagen i dess dittills gällande lydelse hade sådan

befogenhet stadgats beträffande avstyckning inom samhälle, där den för

städerna gällande ordningen för bebyggande skulle iakttagas, samt inom

område, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts

eller jämlikt äldre lag förordnats, att stadsplan skulle upprättas, eller meddelats

särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande

eller för vilket avstyckningsplan godkänts.

1 propositionen anfördes, att utomplansbestämmelser enligt den nya byggnadslagstiftningen

avsåge områden, där tätbebyggelse ej funnes eller vore

att förvänta men där reglering av bebyggelsen ändock ansåges erforderlig,

t. ex. i fråga om storleken av tomtplats, högsta tillåtna hushöjd, avstånd

till väg eller dylikt. Utomplansbestämmelser kunde därför bli gällande inom

stora områden av ren landsbygdsnatur. Vid avstyckning inom utomplansområden

skulle de jordpolitiska villkoren tillämpas i full utsträckning. Det

kunde då icke vara lämpligt att där tillåta personer utan utbildning och

erfarenhet rörande de jordpolitiska frågorna alt förrätta avstyckningar.

Vidare framhölls, att enligt 21 kap. 68 § (numera 66 §) jorddelningslagen

länsstyrelsen vore fastställelsemyndighet beträffande avstyckningar inom

sådana områden, där befogenhet att verkställa sådana förrättningar tillkomme

annan än lantmätare. Om bland sådana områden även skulle ingå

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungi. Maj:ts proposition nr 177.

utomplansområden, följde därav alltså att länsstyrelsen bleve fastställelsemyndighet.

Detta gällde avstyckningar av alla slag, även sådana för jordbruksändamål.

Med hänsyn till vad som anförts angående utomplansbestämmelsernas

natur syntes ett sådant resultat mindre önskvärt. På de sålunda

anförda skälen föreslogs, att behörighet att verkställa avstyckning

inom områden med utomplansbestämmelser skulle förbehållas vederbörande

lantmätare. Härav blev följden, att länsstyrelsens befogenhet att fastställa

avstyckningar inom utomplansområden överflyttades på överlantmätaren.

I 1947 års proposition framlades jämväl förslag till ändringar i lagen om

sammanläggning av fastigheter å landet. I ärendet hade lagrådet erinrat

därom, att vid avstyckning för sammanläggning länsstyrelsen ägde meddela

fastställelse å förrättningen allenast under villkor att förordnande gåves

om sammanläggningen enligt vad därom vore särskilt stadgat. Tanken

vore, att avstyckningen icke skulle få fastställas för sig med risk att sedan

sammanläggningen ej komme till stånd. Bestämmelserna vore emellertid,

yttrade lagrådet, i viss mån ofullständiga. Lagen reglerade icke verkningarna

av att, sedan samtidigt fastställelsebeslut och förordnande om sammanläggning

givits, ettdera överklagades och bleve upphävt i högre rätt. Och

om länsstyrelsen meddelat villkorligt fastställelsebeslut, funnes inga föreskrifter

för den eventualiteten att sammanläggningen av en eller annan

anledning ej komme till stånd, utan själva förrättningen liksom länsstyrelsens

beslut syntes förbliva orubbade. Såvitt känt hade väl några större olägenheter

på grund av denna ofullständighet icke visat sig i praktiken;

emellertid komme genom de nya bestämmelserna om sammanläggning

kretsen av dem, som kunde klaga över sammanläggningsbeslut, att vidgas

och det syntes icke uteslutet att denna omständighet ävensom den ökade

användning av sammanläggningsinstitutet, som de föreslagna lättnaderna

i sammanläggningsvillkoren komme att medföra, kunde giva frågan större

räckvidd. Enligt lagrådets mening vore det angeläget, att de anmärkta bristerna

snarast möjligt avhjälptes.

t motioner, föranledda av ifrågavarande proposition, framhölls att fastställelseförfarandet

inom samhällen och andra planlagda områden medförde

ett synnerligen omständligt remissförfarande och att proceduren till

följd därav vore i hög grad tidsödande och tungrodd, samt hemställdes, att

länsstyrelsens fastställelsebefogenhet beträffande avstyckningar måtte upphävas.

Andra lagutskottet, som behandlade motionerna, anförde1 i huvudsak följande.

Frågan om en förenkling av fastställelseförfarandet vid avstyckning

inom samhälle eller annat område, för vilket plan vore gällande, hade tidigare

varit föremal för riksdagens prövning. Sålunda hade en motion i ämnet

väckts vid 1938 års riksdag. Motionen föranledde dock icke någon riksdagens

åtgärd, enär en allmän revision av jorddelningslagen förordats. I

utlåtande över 1938 års motion hade emellertid vederbörande utskott förutsatt,

att de uppslag, som framkommit till vinnande av snabbare handlägg
-

1 Utlåtande nr 47, sid. 83 f.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

ning i nu åsyftade fall, vid revisionen komme att tagas under närmare övervägande.

Emellertid hade procedurfrågan icke upptagits till behandling vare

sig av fastighetsbildningssakkunniga, åt vilka uppdragits att verkställa

ifrågavarande revision, eller i 1947 års proposition. Enligt utskottets mening

borde dock frågan om länsstyrelsens fastställelsebefogenhet snarast

bringas till sin lösning. Det syntes nämligen icke kunna förnekas, att den

nuvarande ordningen, enligt vilken skilda myndigheter hade att i olika hänseenden

taga befattning med ett och samma fastställelseärende, vore till

hinder för en så skyndsam handläggning av ärendet, som vore önsklig. Utskottet

kunde därför i allt väsentligt instämma i vad motionärerna uttalat

om önskvärdheten av att gällande lags bestämmelser om fastställelse inom

samhällen och andra planlagda områden revideras för att få till stånd ett

enklare och snabbare fastställelseförfarande. Då det syntes kunna förutsättas,

att fastighetsbildningssakkunniga komme att verkställa utredning rörande

ifrågavarande frågekomplex samt anledning saknades att föregripa

de förslag i ämnet som kunde komma att avgivas av de sakkunniga, ansåge

sig utskottet dock icke böra tillstyrka, att riksdagen dessförinnan företoge

sådan ändring i jorddelningslagen som förordats av motionärerna. Av

de anförda skälen vore det emellertid angeläget att utredningen bedreves

med all skyndsamhet, så att förslag till ändring i de bestämmelser som

gällde med avseende å mål om avstyckning inom samhällen och andra

planlagda områden snarast kunde föreläggas riksdagen. Enligt utskottets

mening syntes riksdagen därför i anledning av motionerna böra avlåta särskild

skrivelse härom till Kungl. Maj :t. ■— Såsom framgar av det inledningsvis

anförda blev detta även riksdagens beslut.

Även riksdagens år 1946 församlade revisorer berörde i samband med behandling

av frågan om länsarkitekternas arbetsbalans frågan om faststallelseförfarandet

beträffande samhällen och områden, varom nu är fråga.

Revisorerna yttrade därvid, bland annat, följande.

Beträffande den tidsåtgång, som avstyckningsförrättningar för närvarande

normalt kräva, har en år 1945 verkställd preliminär utredning visat följande.

Avstyckningar för bostadsändamål, i den mån inga komplicerande

moment tillkomma, kräva i regel 2,5 månader från ansökan till förrättningens

avslutning. Inom vissa delar av landet är denna tid avsevärt längre.

Länsstyrelsens fastställande tager i anspråk omkring 3,9 manader i medeltal

för landet. Sakägare få sålunda vänta omkring ett halvår från det ansökan

göres tills fastställelse meddelas. Av denna tid åtgår således största

delen till fastställelseprövningen.

I den mån gränsbestämning tillkommer eller avstyckning sker under villkor

om sammanläggning ökas denna tid ytterligare med tidsåtgången hos

ägodelningsdomare eller i ägodelningsrätten, vilken även är betydande. Det

är sålunda icke ovanligt att fastställelsen kan dröja något år efter ansökan.

Om — som ofta är fallet där tätortsbebyggelse väntas — avstyckningsförbud

råder, tillkommer ytterligare tiden för att erhålla dispens från detta.

Slutligen kan anmärkas, att med det på senare år växande antalet förrättningar

och den ökade balansen av ej slutförda sådana, de angivna tidsperioderna

visa en tendens att kraftigt öka.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Under hela denna tid kan ej fastighetsägaren erhålla lagfart och i allmänhet

ej heller byggnadskredit, varför byggandet ofta måste vänta. Den

olägenhet detta innebär för vederbörande med nuvarande svårigheter på

bostadsmarknaden är uppenbar. Den långa tidsutdräkten för avstyckningar

ar i allmänhet opåräknad av vederbörande och kullkastar ofta hans byggnadsdispositioner.

Som ovan visats, måste denna tidsutdräkt i första hand

tillskrivas tungroddheten i fastställelseförfarandet, om vars nytta meningarna

äro delade. Förfarandet vid dessa förrättningar är alltså synnerligen

omständligt och tidsödande, och från olika håll hava framställts önskemål,

att handläggningen av sådana ärenden förenklas. Sålunda har framhållits,

att ur mätningsteknisk synpunkt liksom ur fastighetsredovisningssynpunkt

en tillfredsställande granskning endast kan ske å lantmäterikontor. Det har

ifrågasatts, om en sådan granskning erfordras efter den ingående

provning, som sker av förrättningmannen.

I fråga om avstyckningar inom områden med avstyckningsplan och byggnadsplan

hava i och med den granskning, som föregått planens godkännande

eller fastställande, stadsplane- och byggnadssynpunkterna fått komn?a

tnl uttryck. Länsstyrelsens och länsarkitektens granskning inskränker

sig har till att avse avstyckningens överensstämmelse med i planen givna

anvisningar. Det har ifrågasatts, om dessa ärenden behöva remitteras till

lansarkitekten för granskning.

Riksdagens revisorer åberopade i detta sammanhang en uppställning, utvisande

att i genomsnitt för hela landet inemot hälften av alla ärenden,

som ankommo på länsarkitekterna, utgjordes av granskning av avstyckningsförrättningar.

Det må emellertid anmärkas, att vid den tidpunkt, då

ifrågavarande sammanställning gjordes, jämväl avstyckningar inom utomplansonnåden

föllo under länsstyrelsens prövning och därmed även under

lansarkitektens granskning. Revisorerna uttalade att det, innan en förstärkning

av länsarkitektorganisationen komme till stånd, borde utredas om och

i vad man en lättnad i länsarkitekternas arbetsbörda kunde vinnas genom

inskränkning av deras befattning med vissa arbetsuppgifter, exempelvis

granskning av vissa tomtindelningar och avstyckningsförrättningar samt

uppgörande av vissa byggnadsplaner.

De framförda reformkraven ha även tagit sikte på länsstyrelsernas befogenhet

att meddela avstyckningsförbud. Fastighetsbildningssakkunniga

framhöllo i sitt förut omnämnda år 1944 avgivna betänkande, att

länsstyrelserna ej sällan utövat sin ifrågavarande befogenhet på sådant sätt,

att mycket stora områden blivit inbegripna under förbudet. Uppgiften att

sovra ut de delar av områdena, beträffande vilka någon tätortsbebyggelse

icke vore att förvänta, ställdes på framtiden och all avstyckningsverksamhet,

vare sig för bostads-, jordbruks- eller annat ändamål, bleve för obegränsad

tid beroende av dispens från länsstyrelsen.

Även i propositionen (nr 232) till 1947 års riksdag med förslag till ändrade

bestämmelser om avstyckning blev spörsmålet behandlat. Med hänsyn

till att den dubbla prövningen hos länsstyrelsen och fastighetsbildningsmyndigheterna

vore tidsödande hade bland annat övervägts att slopa avstyckningsförbuden.

På fastighetsbildningsmyndigheterna skulle då ankomma

att tillse, att yttrande i erforderlig omfattning inhämtades från plan
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

myndigheterna, närmast länsarkitekten, och det skulle förutsättas, att den

största hänsyn toges till planmyndigheternas mening. Departementschefen

uttalade emellertid sin betänksamhet inför en sådan åtgärd. Avstyckning

utgjorde i regel den första inledningen till begynnande tätortsbildning. Det

syntes därför böra ligga i länsstyrelsens hand att hindra avstyckningar,

som vore olämpliga ur plansynpunkt. Det vore också att märka, att avstyckningar,

särskilt för bostads- eller industriändamål, icke sällan ägde

samband med aktuella väg- och avloppsfrågor. Rörande sadana frågor hade

länsstyrelsen och länsarkitekten sakkunskap och erfarenhet. Även med hänsyn

härtill syntes det erforderligt att planmyndigheternas beslutanderätt

med avseende å avstycknings tillåtlighet ur plansynpunkt i huvudsak bibehölles.

Emellertid föreslogos och genomfördes vissa andra förenklingar i förfarandet

på sätt redan framgått av redogörelsen för nu gällande lydelse av

19 kap. 13 § jorddelningslagen, nämligen dels möjligheten för lantmätaren

att trots avstyckningsförbud slutföra avstyckning under villkor om dispens

från förbudet och dels möjligheten för länsstyrelsen att till länsaikitekten

delegera prövningen av dispensansökningarna i fråga. Departementschefen

förklarade sig vidare vilja understryka vikten av att den frihet, som

lämnats länsstyrelsen att utfärda avstyckningsförbud, icke bleve utnyttjad

vare sig för onödigt lång tid eller för onödigt stora områden.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen yrkades i motioner, att länsstyrelsens

rätt att meddela avstyckningsförbud måtte upphöra. Som skäl

härför anfördes, att avstyckningsärendena inom område, som omfattades

av dylikt förbud, ytterligare fördröjdes med den tid, som åtginge för erhållande

av dispens från sådant förbud.

Andra lagutskottet anförde härom följande.

Även med de förenklingar som i propositionen föreslagits beträffande

handläggningen av avstyckningsförrättning inom område, för vilket avstyckningsförbud

utfärdats, torde ett sådant förbud icke sällan kunna medföra

omgång och tidsutdräkt samt ökade kostnader för sakägarna. En snabbare

handläggning av avstyckningsförrättningarna samt större enkelhet

och reda vid deras fastställande skulle otvivelaktigt möjliggöras genom att

den formella prövningen av plansynpunkterna vid avstyckning helt överfördes

på de reguljära fastighetsbildningsmyndigheterna. Det skulle med

hänsyn härtill kunna övervägas, huruvida icke länsstyrelsens befogenhet

att meddela avstyckningsförbud borde upphävas eller i varje fall starkt begränsas.

Utskottet har emellertid ansett sig icke böra nu taga slutgiltig

ställning till denna fråga. Samtliga de spörsmål som hänföra sig till lansstyrelsernas

befogenheter beträffande avstyckning — vare sig de avse fastställelse

å avslutad avstyckningsförrättning eller kontroll över avstyckningsverksamheten

genom avstyckningsförbud — torde nämligen lämpligen

böra upptagas till övervägande i ett sammanhang. Med hänsyn till vad salunda

anförts vill utskottet icke för närvarande tillstyrka bifall till det yrkande,

som i förevarande hänseende framställts i motionerna. Utskottet

vill emellertid understryka föredragande departementschefens uttalande om

vikten av att den frihet som lämnats länsstyrelserna att utfärda avstyckningsförbud

icke utnyttjas för onödigt lång tid eller för onödigt stora områden.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Här bör slutligen nämnas, att kommunikationsdepartementet i ett den

11 maj 1948 dagtecknat cirkulär till samtliga länsstyrelser fäst dessas uppmärksamhet

på angelägenheten av att meddelade beslut om förbud mot

avstyckning i avbidan på upprättandet av avstyckningsplan så snart ske

kunde upptoges till omprövning.

I de svar som avgåvos på fastighetsbildningssakkunnigas förfrågan år

1939 berördes även spörsmålet om fastställelse av gränsbestämning.

Flera kommunalnämnder påyrkade, att överlantmätarna till undvikande

av tidsutdräkt skulle erhålla befogenhet att fastställa gränsbestämning

i samband med avstyckning.

I fastighetsbildningssakkunnigas betänkande med förslag till ändrade bestämmelser

om avstyckning hävdades likaledes, att prövningen av gränsbestämning

i samband med avstyckning borde kunna anförtros överlantmätaren.

De sakkunniga stannade emellertid icke därvid utan ansågo, att fastställelse

av gränsbestämning över huvud taget borde verkställas av överlantmätaren

i alla icke tveksamma fall. De sakkunniga framhöllo, att så snart

avstyckning vore förenad med gränsbestämning förlorades en väsentlig del

av den tidsvinst och förenkling i övrigt, som åsyftats med stadgandet om

överlantmätarens fastställelsemyndighet. Värdet av att fastställelse av en

oklandrad gränsbestämning förbehölles ägodelningsdomaren eller rätten

vore över huvud taget minimalt. För den händelse sakägarna icke haft något

att erinra mot bestämningen, syntes fastställelseprövningen, lika väl som då

det gällde avstyckning, kunna anförtros överlantmätaren, vilket innebure

en icke föraktlig förenkling av förfarandet.

De sakkunnigas nu angivna förslag tillstyrktes eller lämnades utan erinran

i så gott som samtliga remissyttranden. Emellertid framställde överlantmätaren

i Älvsborgs län samt ågodelningsdomarna i Aspelands och

Handbörds och Ångermanlands norra domsagor vissa erinringar mot förslaget.

Dessa avsågo i huvudsak att överlantmätaren i motsats till ägodelningsdomaren

ej ägde tillgång till de urkunder, främst fastighetsböckerna,

vilka utvisade behörighet för vederbörande att exempelvis underskriva ingångna

föreningar.

Nu förevarande spörsmål blev såsom en procedurfråga icke upptagen i

propositionen till 1947 års riksdag med förslag till ändringar i jorddelningslagen.

Under riksdagsbehandlingen yrkades emellertid i motioner, att riksdagen

måtte besluta sådan ändring i jorddelningslagen beträffande gränsbestämning

i samband med avstyckning, att fastställelsen överflyttades från

ägodelningsdomaren till överlantmätaren. Andra lagutskottet yttrade i denna

fråga, att det, sedan utredning verkställts om fastställelseförfarandet

med avseende å avstyckning, kunde visa sig erforderligt att taga motionärernas

yrkande under omprövning.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

31

Fastighetsbildningssalikuxinigas förslag.

Vad först angår länsstyrelsernas befogenhet att fastställa

avstyckning erinra de sakkunniga om att denna befogenhet

motiverats med önskemålet, att länsstyrelsen skulle få kännedom om en begynnande

samhällsbildning och i tid kunna ingripa, när särskilda föreskrifter

för ordnande av byggnadsverksamheten bleve erforderliga. Efter

tillkomsten av nu gällande byggnadslagstiftning stode emellertid, framhålla

de sakkunniga, andra medel till buds för tillgodoseende av detta önskemål.

Enligt de sakkunnigas mening kunde det därför göras gällande, att den ursprungliga

motiveringen till bestämmelserna i fråga icke längre vore bärande.

I stället borde den frågan ställas, om en överflyttning till fastighetsbildningsmyndigheterna

av länsstyrelsernas kvarstående befogenhet i förevarande

avseende skulle kunna befaras medföra, att avstyckningar bleve fastställda

i strid mot tätortsplanernas syfte eller mot reglerna i övrigt i 19

kap. 13 § jorddelningslagen. De sakkunniga meddela, att de för att kunna

besvara denna fråga inhämtat uppgift från överlantmätarna om dels hela

antalet avstyckningsärenden, som av dem under åren 1946 och 1947 för

fastställelseprövning överlämnats till länsstyrelserna, dels ock antalet fall,

då länsstyrelsen vägrat fastställa avstyckning som tillstyrkts av överlantmätaren.

Då utomplansområdena från och med den 1 januari 1948 undantagits

från länsstyrelsernas fastställelseprövning, ha de sakkunniga hemställt

att de begärda uppgifterna såvitt möjligt gåves särskilt för dessa områden

och särskilt för övriga områden, d. v. s. i huvudsak byggnadsplaneområden.

Utredningen visade, att inom de 19 län, där redovisning kunnat

ske särskilt för utomplansområden och särskilt för planlagda områden,

överlantmätaren under de angivna åren till länsstyrelserna överlämnat 6 973

avstyckningar inom utomplansområden och 10 384 inom planlagda områden.

I dessa ärenden hade länsstyrelserna mot överlantmätarnas tillstyrkan

vägrat fastställelse i 29 respektive 20 fall. Detta utgjorde för utomplansområdena

drygt 0,4 procent och för planlagda områden i det närmaste 0,2

procent. För båda områdestyperna tillhopa bleve den relativa siffran

ungefär 0,3 procent. Vid medräknande jämväl av de län, där någon skillnad

icke kunnat göras mellan utomplans- och andra områden, blev den relativa

siffran likaledes omkring 0,3 procent.

Under hänvisning till den verkställda utredningen ha fastighetsbildningssakkunniga

anfört:

Antalet fall, där överlantmätaren och länsstyrelsen stannat i olika mening,

är sålunda ytterst obetydligt. Härtill kommer, att länsarkitekten regelmässigt

yttrar sig först sedan ärendet överlämnats till länsstyrelsen. Om

länsarkitekterna meddelat överlantmätarna sin mening innan de senare

avgivit utlåtande, skulle meningsskiljaktigheterna mellan länsstyrelserna

och överlantmätarna uppenbarligen ha blivit än obetydligare eller måhända

helt bortfallit. Under sådana förhållanden synes risken för ur planeringssynpunkt

olämpliga beslut om avstyckning genom fastställelsens förlag
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Iiungl. Maj:ts proposition nr 177.

gande till jorddelningsmyndigheterna med fog kunna betecknas som mimmal.

Mot bakgrunden av de från olika håll framförda klagomålen över

den nuvarande ordningen och de åberopade sakskälen för ett frångående

av denna, synes tvekan då icke böra råda om den ifrågasatta lagändringens

lämplighet. Självfallet förutsätter detta resonemang, att samråd mellan

länsarkitekt och överlantmätare anordnas. I själva verket torde reformen

då bli mera av formell än reell natur, då överlantmätaren uppenbarligen

regelmässigt bör respektera länsarkitektens mening, varigenom länsarkitekten

i realiteten erhåller vetorätt i de avstyckningsärenden, varom här

är fråga.

Beträffande formerna för överlantmätarens och länsarkitektens samråd

ha fastighetsbildningssakkunniga ansett, att det ej borde vara obligatoriskt

att i varje ärende höra länsarkitekten. Enligt de sakkunnigas mening borde

formliga remisser i många fall kunna underlåtas och ersättas med ett underhandsförfarande.

Det syntes nämligen naturligt att överlantmätaren och

länsarkitekten på förhand samrådde om lösningen av särskilda frågor inom

de olika områden, där avstyckningar påginge, och att formlig remiss till

länsarkitekten gjordes endast i tveksamma eller särskilt viktiga fall. Samarbetet

mellan överlantmätarna och länsarkitekterna syntes böra göras så

formlöst som möjligt och kunde regleras genom instruktioner. Genom det

nu skisserade förfarandet kunde i många fall en avsevärd tidsbesparing

vinnas.

Fastighetsbildningssakkunniga ha därefter upptagit frågan, till vilken

myndighet länsstyrelsen eller ägodelningsrätten — avstyckningsförrättning

bör hänskjutas, då länsarkitekten framställt erinran mot förrättningen

eller anledning eljest förekommer till att förrättningen icke är lagligen

beskaffad. De sakkunniga ha föreslagit, att ägodelningsrätten göres till underställningsmyndighet,

och som skäl härför anfört följande.

Med hänsyn till det fåtal fall, varom här lärer bli fråga, kan spörsmålet

te sig mindre betydelsefullt. Beträffande avstyckning med gränsbestämning

har man emellertid här till en början att beakta stadgandet i 19 kap. 10 S

andra stycket jorddelningslagen, att avstyckningsförrättning ej må avslutas,

innan gransfrågan avgjorts. Därest länsstyrelsen — om än undantagsvis

fortfarande skulle fungera som fastställelsemyndighet torde bestämmelsen

i angivna lagrum böra bibehållas, då det ju ej under förrättningen

kan avgöras om överlantmätaren eller länsstyrelsen skall fastställa själva

avstycknmgen. Följaktligen skulle bestämmelsen i samma grad som nu

vara agnad att fördröja samtliga avstyckningar, som äro förenade med

gransbestamnmg, varjämte de kritiserade villkorliga fastställelserna vid avstyckning

förenad med sammanläggning kvarstode.

Det förefaller ock mest konsekvent, att samtliga mål om avstyckning

överflyttas till fastighetsbildningsmyndighet. Härigenom avlägsnas vidare

en oformlighet i nuvarande ordning, nämligen att besvär över ävstvekningsforrättningar

gå till regeringsrätten, när det gäller länsstyrelsens beslut,

och till hovrätt eller i sista hand högsta domstolen, när det gäller beslut,

som meddelats av ägodelningsrätt.

Det kan nu invändas, att länsstyrelsen såsom planmyndighet är mera

kompetent än ägodelningsrätten att pröva de tvistiga fallen. Härtill kan

dock till en början anmärkas, att statsmakterna funnit sig kunna anförtro

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

33

åt fastighetsbildningsmyndigheterna att pröva avstyckningar inom områden,

för vilka utomplansbestämmelser gälla. Vidare torde i de tvistiga

målen regelmässigt utredning finnas eller kunna införskaffas, som sätter

domstolen i stånd att allsidigt pröva frågan om avstyckningens lämplighet

ur plansynpunkt. I viktiga och tveksamma fall lärer domstolen icke underlåta

att inhämta yttrande från länsstyrelsen.

Fastighetsbildningssakkunniga ha utöver det förut sagda velat ytterligare

framhålla att, om befogenheten att fastställa avstyckning icke längre skulle

tillkomma länsstyrelsen, ägodelningsdomaren skulle ha att fastställa samtliga

de avstyckningar i förening med sammanläggning, som vore lagligen

beskaffade och mot vilka från länsarkitektens sida erinran ej gjorts. Reformen

skulle även här medföra en avsevärd tidsvinst, då ju handlingarna i

ärendet kunde från överlantmätaren sändas direkt till ägodelningsdomaren

för fastställelse och sammanläggning. Att länsstyrelsen icke behövde ingripa

för att meddela fastställelse å avstyckning under villkor att förordnande

om sammanläggning meddelades innebure även, att de anmärkningar

som lagrådet1 riktat mot de nuvarande bestämmelsernas ofullständighet

komme att förfalla.

På nu anförda grunder ha fastighetsbildningssakkunniga förordat, att

länsstyrelsernas befogenhet i fråga om fastställelse av avstyckning inom

samhälle eller område, varom i 19 kap. 5 § andra stycket jorddelningslagen

sägs, upphör att gälla.

Såsom inledningsvis nämnts ha fastighetsbildningssakkunniga även övervägt

möjligheterna att slopa länsstyrelsernas befogenhet att

meddela avstyckningsförbud men stannat för den uppfattningen,

att avgörandet av detta spörsmål borde något undanskjutas i avvaktan

på erfarenheter av den fortsatta utvecklingen. De sakkunniga säga sig icke

vilja bestrida, att ett beaktansvärt skäl alltjämt talade för slopande av avstyckningsförbuden,

nämligen önskemålet att i förenklande och tidsbesparande

syfte så långt som möjligt undvika att ett och samma ärende prövades

av skilda myndigheter. Emellertid hade viss förenkling i förfarandet

redan nåtts, varjämte inskränkning i förbudens omfattning och giltighetstid

vore att vänta. De sakkunniga ha härom anfört följande.

Den lämnade redogörelsen för diskussionen kring frågan om länsstyrelsernas

befogenhet att meddela avstyckningsförbud torde visa, att de framkomna

kraven på slopande av denna befogenhet i väsentlig mån föranletts

av den vidsträckta omfattning förbuden på sina håll givits och de långa

tidsperioder, som icke sällan förflutit utan att plan upprättats eller förbudet

omprövats. Kommunikationsdepartementets nyssnämnda cirkulärskrivelse

torde nu komma att föranleda, att de äldre avstyckningsförbuden överses

och beskäras. För framtiden lärer chefens för justitiedepartementet av

riksdagen understrukna uttalande om ett försiktigare utnyttjande av befogenheten

i fråga komma att beaktas av länsstyrelserna. Det bör vidare

understrykas, alt ett avstyckningsförbud kan begränsas att gälla avstyckning

för bostadsändamål, under det alt rena jordbruksavstyckningar lämnas

fria. Vad angår den tid, för vilken avstyckningsförbud skall gälla, saknar

visserligen jorddelningslagen motsvarighet till de begränsningar av gil
1

.1 fr ovan s. 0.

:t Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 177.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

tighetstiden för byggnadsförbud, som sladgats i byggnad slagen. I praktiken

torde emellertid byggnads- och avstyckningsförbuden ofta komma att följas

åt. Den stadgade begränsningen av giltighetstiden för ett byggnadsförbud

torde sålunda i realiteten komma att gälla även avstyckningsförbudet.

En annan möjlighet till viss förenkling av ärenden om avstyckning inom

förbudsområde ligger i möjligheten för länsstyrelsen att delegera dispensprövningen

till länsarkitekten, en möjlighet som redan utnyttjats t. ex. i

Kronobergs län. Ett smidigt och mindre formbundet samråd bör här kunna

anordnas mellan lantmätare och länsarkitekt. Det kan nämnas, att klagan

icke må föras över länsarkitektens beslut att lämna avstyckning utan erinran.

Någon splittring av ärendets behandling genom klagan hos såväl högsta

domstolen som regeringsrätten uppstår sålunda icke, om länsarkitekten

medgivit dispens.

Beträffande slutligen frågan om fastställelse å gränsbestämn

i n g ha fastighetsbildningssakkunniga erinrat om att man från olika

håll intagit en positiv ställning till de sakkunnigas tidigare i denna fråga

framlagda förslag, särskilt såvitt anginge befogenhet för överlantmätaren

att fastställa gränsbestämning i samband med avstyckning. De erinringar

som framställts i ett fåtal remissyttranden över detta förslag syntes de sakkunniga

föga vägande. Stadgandet i 3 kap. 10 § andra stycket jorddelningslagen

ansåges allmänt innefatta skyldighet för lantmätaren att vid en

gränsbestämning från vederbörande domarkansli inhämta upplysningar om

senast beviljade lagfart etc. med avseende å de fastigheter som berördes av

förrättningen, i den mån tillförlitliga och fullständiga uppgifter därutinnan

icke kunde erhållas vid själva förrättningen. Ett sådant förfarande vore

uppenbarligen smidigare och väsentligt mindre tidsödande än att hänskjuta

samtliga gränsbestämningar till ägodelningsdomaren och syntes icke med

fog kunna anses innefatta någon risk ur rättssäkerhetssynpunkt. Vad anginge

den oklarhet, som förmenats vidlåda bestämmelserna i 7 kap. jorddelningslagen,

ha de sakkunniga ansett tillfyllest att framhålla, att överlantmätaren

icke torde underlåta att med eget yttrande hänskjuta fastställelseprövningen

till ägodelningsrätten i de tveksamma fall som kunde uppkomma.

Ehuru förevarande promemoria närmast åsyftade förenklingar av

förfarandet vid avstyckning, ville de sakkunniga, särskilt med hänsyn till

syftet med Kungl. Maj:ts cirkulär den 6 juni 1947 om ett snabbare och enklare

förvaltningsförfarande, på nu anförda grunder ånyo hemställa, att överlantmätaren

erhölle generell befogenhet att pröva och fastställa gränsbestämning,

beträffande vilken anledning icke förekommit till annat än att förrättningen

vore lagligen beskaffad. I

I överensstämmelse med vad sålunda anförts ha fastighetsbildningssakkunniga

upprättat förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni

1926 (nr 326) om delning av jord å landet. Förslaget torde få fogas såsom

Bilaga A till detta protokoll.

Enligt detta förslag skulle lagens 21 kap. 66 § upphöra att gälla, till följd

varav även överskriften till denna paragraf skulle utgå. Vidare har där

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

föreslagits, att 19 kap. 10 § samt 21 kap. 1, 23, 43—45 och 51 §§ samma

lag skulle erhålla ändrad lydelse. I 19 kap. 10 § skulle sålunda andra stycket

utgå; där återfinnes för närvarande föreskriften om att gränsbestämning

i samband med avstyckning inom samhälle eller planområde skall

behandlas såsom en särskild förrättning, som skall vara genom laga kraft

ägande beslut fastställd innan avstyckningsförrättningen avslutas. Lagens

21 kap. 43 § har ändrats så, att det skulle ankomma på överlantmätaren

att fastställa ej blott såsom nu avstyckning, som ej beror av sammanläggning,

utan även gränsbestämningsförrättning, varjämte föreslagits ett stadgande

av innebörd att, om länsarkitekten framställt erinran mot förrättningen,

över lantmätaren skall hänskjuta frågan om fastställelse därå till

ägodelningsrätten. 1 21 kap. 51 § ha i förslaget intagits regler om besvärsrätt

för länsarkitekt. Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna till

ändringarna i jorddelningslagen skulle av länsstyrelse jämlikt äldre lag

meddelad fastställelse av avstyckning under villkor om sammanläggning

vara utan verkan för den händelse förordnande om sammanläggning ej

meddelades på ansökan som gjorts inom viss tid, i förslaget bestämd till

två år.

Fastighetsbildningssakkunniga ha vidare upprättat förslag till lag angående

ändrad lydelse av 15 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning

av fastigheter å landet samt lag angående ändring i lagen den 26

maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj.ts regeringsrätt. De här föreslagna

ändringarna äro huvudsakligen av följ dförfattnings natur.

Beträffande den närmare innebörden av de utav fastighetsbildningssakkunniga

föreslagna ändringarna i nyssnämnda lagar torde jag få återkomma

härtill vid behandlingen av de särskilda stadgandena i de sakkunnigas

förslag.

Yttrandena.

över fastighetsbildningssakkunnigas förslag ha efter remiss yttranden

avgivits av lantmäteristyrelsen, byggnadsstyrelsen, länsstyrelserna, ägodelningsdomarna

i Stockholms läns västra, Uppsala läns norra, östra och Medelsta,

Gärds och Albo, Villands samt Ångermanlands läns södra och norra

domsagor, kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation, föreningen

Sveriges häradshövdingar och Sveriges lantmätareförening.

Länsstyrelserna ha envar bifogat utlåtanden av överlantmätaren och länsarkitekten

i länet.

I ärendet har inkommit en skrivelse från länsarkitekternas förening.

Vad först angår förslaget om upphävande av länsstyrelses

befogenhet med avseende å avstycknings in ål har

detta förslag i allmänhet biträtts eller lämnats utan erinran av de hörda

myndigheterna och sammanslutningarna. Endast i ett fåtal utlåtanden, för

vilka redogörelse skall lämnas i det följande, har en mera avvisande ståndpunkt

intagits.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

I åtskilliga yttranden har behovet av förenkling av fastställelseförfarandet

understrukits och såsom allmänt omdöme uttalats, att förslagets genomförande

skulle komma att medföra ett betydligt enklare och snabbare fastställelseförfarande

utan men för rättssäkerheten och därigenom ej oväsentligt

förenkla den tunga och komplicerade förrättningsproceduren vid avstyckning.

Lantmäteristyrelsen har erinrat om att styrelsen i yttrande den 14 januari

1948 över vissa uttalanden, som gjorts av riksdagens år 1948 församlade

revisorer angående arbetsbalansen inom lantmäteriväsendet, närmare utvecklat

riktlinjerna för en rad olika åtgärder i syfte att effektivisera och

förenkla fastighetsbildningsarbetet, vilka bedömts nödvändiga med hänsyn

till den ständigt växande arbetsmängden inom lantmäteriet. De av lastighetsbildningssakkunniga

nu framlagda förslagen utgjorde en detalj i det

större reformarbete som påginge men överensstämde väl med de grundläggande

principer som styrelsen ansett böra utgöra ett rättesnöre för en

lagrevision på området i fråga. Enligt lantmäteristyrelsens mening kunde

en varaktig förbättring på detta område icke ernås på annat sätt än genom

att beslutanderätten i fastighetsbildningsfrågor koncentrerades helt till jorddelningsmyndigheterna,

varvid finge förutsättas att dessa, innan beslut träffades

i tveksamma eller särskilt komplicerade fall, samrådde med de andra

statliga organ som hade intresse av dessa frågor. Det kunde icke råda något

tvivel om att fastställelseförfarandet vid avstyckning inom sådant område,

som avsåges i 19 kap. 5 § andra stycket jorddelningslagen, vore alldeles

för omständligt. Några särregler för dessa slag av förrättningar vore

icke längre motiverade utan den formella fastställelseprövningen borde ske

enligt huvudregeln. De förrättningar, varom här vore fråga, utgjorde en

betydande del av den totala förrättningsverksamheten. Genom att beslutanderätten

i dessa fall koncentrerades till fastighetsbildningsmyndigheterna

skedde därför en förenkling, som både för de berörda myndigheterna

och för allmänheten vore mycket betydelsefull. Länsstyrelsen i Uppsala län

har, med hänsyn till de möjligheter som numera stode det allmänna till

buds vid planläggning av bebyggelsen samt förhandsprövning av och tillsyn

över byggnadsföretagen, ansett den urspungliga motiveringen för länsstyrelsens

befogenhet att fastställa avstyckning icke längre kunna göras gällande

i samma utsträckning som tidigare. Liknande åsikt har uttalats av

länsstyrelsen i Jönköpings län, som framhållit, att man nödgades konstatera

att länsstyrelsens fastställelseprövning medförde vissa komplikationer;

särskilt genom remisserna till överlantmätare, länsarkitekt och i vissa fall

byggnadsnämnd hade proceduren onekligen blivit tidsödande och tungrodd.

Enligt länsstyrelsens mening ägde planfrågan visserligen en dominerande

betydelse i avstyckningsärendet, och det vore visserligen av stor vikt att

länsstyrelsen på ett så tidigt stadium som möjligt erhölle kunskap om en

begynnande samhällsbildning för att i tid kunna ingripa med reglerande

byggnadsföreskrifter. Emellertid syntes tillräckliga garantier därför ligga i

den anmälningsplikt, som numera ålagts lantmätarna och byggnadsnämn
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

derna. På grund därav och med hänsyn till det samarbete som måste äga

rum mellan länsarkitekt och överlantmätare ansåge sig länsstyrelsen kunna

tillstyrka förslaget. Länsstyrelsen i Kronobergs län har uttalat, att ett av

de starkaste skälen för de sakkunnigas förslag vore att länsstyrelsen genom

den nya byggnadslagstiftningen erhållit ökade möjligheter att reglera tätbebyggelsen.

Enligt länsstyrelsens uppfattning hade utvecklingen nu gått

därhän, att den föreslagna överflyttningen av fastställelseprövningen skulle

innebära väsentliga fördelar. Förutom tidsvinsten skulle lättnad vinnas i

länsstyrelsens arbetsbörda utan ökning av överlantmätarens. Genom de sakkunnigas

förslag att länsarkitektens och överlantmätarens samarbete skulle

ordnas medelst ett underhandsförfarande utan formliga remisser syntes

även länsarkitekten erhålla lättnad i sin arbetsbörda och en ytterligare

tidsbesparing kunna vinnas. Av länsstyrelsen i Kopparbergs län har framhållits,

att varje åtgärd i förenklande och tidsbesparande syfte beträffande

det — även med bortseende från länsstyrelsens nuvarande befattning med

ifrågavarande ärenden — synnerligen omständliga och tidsödande avstycknings-

och fastställelseförfarandet vore att hälsa med tillfredsställelse.

Härtill komme att fastställelseprövning i fråga om avstyckningar inom område

för fastställd stadsplan eller byggnadsplan måste ur planläggningssynpunkt

anses mindre vansklig än motsvarande prövning av avstyckningar

inom område, för vilket gällde utomplansbestämmelser. Liknande synpunkter

som de av nyssnämnda länsstyrelser anförda ha kommit till uttryck i

de utlåtanden som avgivits av länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands,

Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs, Örebro,

Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens

län.

Häradshövdingföreningen har i likhet med de sakkunniga ansett att risken

för ur planeringssynpunkt olämpliga beslut om avstyckning genom

fastställelsens förläggande till jorddelningsmyndigheterna kunde betecknas

som minimal. Med hänsyn till de framförda klagomålen över den nuvarande

ordningen funne föreningen följaktligen tvekan icke böra råda om den

ifrågasatta lagändringen. Även de i ärendet hörda ägodelningsdomarna ha

tillstyrkt förslaget. Överlantmätarna i riket ha likaledes tillstyrkt förslaget,

därvid framhållits att genom 1947 års byggnadslagstiftning och de i anslutning

därtill vidtagna ändringarna i jorddelningslagen andra och bättre möjligheter

öppnats för länsstyrelsen att överblicka och reglera tätortsbildningen

än vad den formella fastställelsebefogenheten innebure. övcrlantmätaren

i Uppsala län har därutöver som sin mening uttalat, att den ringa

möjlighet till variation som en förrättningsman vid avstyckning hade inom

en fastställd detaljplan knappast kunde motivera, att den ordinarie gransknings-

och fastställelscinstanscn vore påbyggd med en obligatorisk prövning

av länsarkitekt och länsstyrelse. Snarare kunde man i dessa fall tänka sig,

att avstyckningsförättningen finge vinna laga kraft utan obligatorisk

granskning. En sådan ordning bär förordats iiven i det yttrande som avgivits

av lantmätareföreningen. Enligt föreningens åsikt borde omedelbart

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

och förutsättningslöst utredas, huruvida och i vilken utsträckning fastställelse

av jorddelningsförrättningar kunde ersättas med laga kraftvinnande.

De nu föreslagna reformerna av fastställelseförfarandet hade emellertid

en sådan betydelse, att deras genomförande icke borde anstå till dess

en dylik utredning verkställts.

Några remissmyndigheter ha emellertid, som nyss nämnts, uttalat betänkligheter

mot att på sätt de sakkunniga föreslagit avskaffa länsstyrelses

befogenhet att fastställa avstyckning. Det framhålles, att vid avstyckning

inom samhälle eller område som angives i 19 kap. 5 § jorddelningslagen

de plantekniska synpunkterna, som det ankomme på länsstyrelsen att bevaka,

måste tillmätas större betydelse än de lantmäteritekniska samt att

reformen icke kunde väntas komma att medföra den tidsvinst som de sakkunniga

hållit för sannolik. Byggnadsstyrelsen, som framhållit att förslaget

innebure att man gått vidare på den väg som beträtts då prövningen av

fråga om fastställelse å avstyckning inom utomplansbestämmelseområde

genom 1947 års lagändring överflyttades från länsstyrelsen till överlantmätaren,

har sålunda anfört bl. a. följande.

Beträffande de samhällen och områden, varom nu är fråga, böra fastighetsbildning

och samhällsbyggande ses i ett sammanhang. Därvid får plansynpunkten

anses vara den dominerande, enär den lantmäteritekniska sidan

i avstyckningsförfarandet mera tager sikte på detaljer av huvudsakligen

inätningsteknisk och fastighetsrättslig natur. Det är av väsentlig betydelse

att varje enskild avstyckning bedömes i dess plantekniska sammanhang,

och frågan om en avstycknings lämplighet är därför ofta i första

rummet en arkitektonisk och husbyggnadsteknisk fråga. Indelningen i tomtplatser

av byggnadsmarken inom ett planområde kan icke på ett avgörande

sätt angivas redan i samband med detaljplanens upprättande. För att fastighetsbildningen

skall bliva utformad på ett fullt ändamålsenligt sätt måste

den göras till föremål för ett särskilt studium, som bör vara mera ingående

än som är möjligt i samband med planupprättandet och som bl. a. måste

avse de förhållanden och behov i fråga om tomtplatsernas bebyggande och

disposition i övrigt, vilka råda vid den tidpunkt, då fastighetsbildningen

är aktuell. Det av de sakkunniga citerade uttalandet av riksdagens år 1946

församlade revisorer, enligt vilket länsstyrelsens och länsarkitektens granskning

av avstyckningar skulle inskränka sig till att avse avstyckningens överensstämmelse

med i planen givna anvisningar, torde därför i viss mån

vara grundat på en missuppfattning. Avstyckningar inom sådana samhällen

och områden som avses i 19 kap. 5 § andra stycket jorddelningslagen

böra således bedömas med anläggande av i huvudsak samma betraktelsesätt

som då det gäller tomtindelning, i vilka fall det icke lärer kunna ifrågasättas

att tillmäta de plantekniska synpunkterna underordnad betydelse.

Det huvudsakliga syftet med det framlagda förslaget att överflytta fastställelseprövningen

från länsstyrelsen till överlantmätaren har angivits vara

att ernå tidsbesparing och minskad omgång i fastställelseproceduren. Till

stöd för sitt förslag ha de sakkunniga lämnat vissa statistiska uppgifter.

Dessa hänföra sig emellertid endast till ett år, 1945, varför det för frågans

bedömande hade varit önskvärt med ett nyare och mera fullständigt statistiskt

material. Styrelsen är emellertid av den uppfattningen att den genomsnittliga

fastställelsetiden för närvarande är avsevärt kortare än den

som framgår av de i promemorian lämnade sifferuppgifterna för nämnda

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Mcij.ts proposition nr 177.

39

år. Det kan vidare ifrågasättas om icke en överflyttning av fastställelseprövningen

till överlantmätaren kommer att förlänga den tid som nu åtgår

för avstyckningsärendenas handläggning av överlantmätaren, enär

denne såsom fastställande myndighet torde behöva ägna de plantekniska

synpunkterna en ingående prövning. Det torde därför vara tveksamt om

den väntade tidsbesparingen vid ett genomförande av förslaget kommer att

ernås. Med hänsyn till de betänkligheter som styrelsen ovan framfört och

då närmare erfarenheter ännu saknas beträffande verkningarna av den år

1947 vidtagna ändringen i jorddelningslagen, varigenom överlantmätaren

blev fastställande myndighet beträffande avstyckningar inom utomplansbestämmelseområden,

vill styrelsen, som icke haft tillfälle yttra sig över

förslaget till nämnda ändring, ifrågasätta, om icke försiktigheten bjuder

att tillsvidare bibehålla länsstyrelsen såsom fastställande myndighet beträffande

avstyckningar inom de samhällen och områden, som nu äro angivna

i 19 kap. 5 § andra stycket nämnda lag, ehuru med rätt för länsstyrelsen

att i lämplig utsträckning delegera sin beslutanderätt till överlantmätaren

i alla de fall där länsarkitekten ej finner anledning till erinran ur plansynpunkt.

Med ett dylikt system, som överensstämmer med vad som kan tilllämpas

i fråga om dispenser från avstyckningsförbud, skulle i stort sett i

praktiken samma resultat kunna vinnas som enligt de sakkunnigas förslag.

Det skisserade systemet har därjämte den fördelen att avgörandet i

de tveksamma fallen alltjämt komme att ligga hos planmyndigheten inom

länet med därav följande garantier för ett enhetligt och allsidigt bedömande

av planfrågorna inom ett läns olika delar.

Även länsstyrelsen i Stockholms län har ställt sig avvisande mot förslaget

och har beträffande fastställelseprövningen inom planlagda områden

anfört:

Att märka är emellertid, att denna prövning här icke endast avser att

tillse, att avstyckningen överensstämmer med planens anvisningar. Den

måste också taga sikte på en lämplig reglering av bebyggelsen. Här gör sig

samma synpunkter gällande som beträffande tomtindelning. I fråga om

sådan indelning stadgas i 37 § andra stycket byggnadsstadgan att byggnadsnämnd

till ledning för uppgörande av förslag därtill bör i mån av behov

låta utreda och å särskild karta angiva, huru bebyggandet å de särskilda

tomterna kommer att te sig som ett led i ett lämpligt bebyggande av kvarteret

i dess helhet. Jämväl beträffande byggnadskvarter inom områden, för

vilka plan finnes fastställd, föreligger behov av en undersökning till utrönande

av det lämpligaste sättet för markens uppdelning i byggnadstomter.

Det är därför av största vikt att planmyndigheten får möjlighet att granska

fastighetsbildningen inom sådana områden. Möjlighet härtill skulle enligt

de sakkunniga beredas genom att lantmäteriinstruktionen kompletterades

med en bestämmelse om skyldighet för överlantmätaren alt lämna länsarkitekten

tillfälle att i avstyckningsärenden giva sin mening till känna.

Därest länsarkitekten framställt erinran mot förrättning skall frågan om

fastställelse hänskjutas till ägodelningsrätten. Häremot må dock erinras,

alt ägodelningsrätten torde sakna den sakkunskap och erfarenhet, som erfordras

för bedömande av avstycknings lämplighet för bostads- eller industriändamål.

Det kan också ifrågasättas om icke fastställelseprövningen i

fall, där ärendet måste hänskjutas till ägodelningsrätten, kommer att bli

förenad med längre tidsutdräkt än vad nu är förhållandet.

Av i huvudsak samma skäl som de av byggnadsstyrelsen och länsstyrelsen

i Stockholms bin anförda bär förslaget avstyrkts även av länsstyrelsen

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

i Värmlands län samt länsarkitekterna i Stockholms, Värmlands, Örebro

och Västerbottens län.

Några remissinstanser ha visserligen icke velat motsätta sig förslagets

genomförande men med hänsyn till länsstyrelsernas befattning med planväsendet

ifrågasatt, om tillräckliga skäl förelåge för att avskaffa deras befogenhet

med avseende å fastställelseprövningen. I fråga om avstyckningar,

som verkställts enligt jorddelningslagens bestämmelser inom stadsliknande

samhällen, har länsstyrelsen i Malmöhus län sålunda förklarat sig vara

betänksam, eftersom länsstyrelsen skulle bibehållas vid rätten att fastställa

avstyckningar jämlikt fastighetsbildningslagen inom samhällen av nyssnämnt

slag. Med hänsyn till vikten av att de jordpolitiska villkoren tillämpades

inom stadsliknande samhällen med jordregister ville länsstyrelsen

dock icke motsätta sig att fastställelseprövningen överflyttades på annan

myndighet. Länsstyrelsen i Skaraborgs län bär ansett självfallet, att garantierna

för ett allsidigt bedömande med tillbörligt hänsynstagande också till

mera allmänna skälighetssynpunkter måste öka genom länsstyrelsens prövning

av avstyckning. Efter den nya byggnadslagstiftningens tillkomst syntes

dock länsstyrelsens möjligheter att kontrollera och dirigera begynnande

samhällsbildning icke bli nämnvärt försvårade genom den ifrågasatta överflyttningen

av fastställelseprövningen till överlantmätaren. Ehuru de praktiska

fördelarna syntes bli tämligen begränsade, ville länsstyrelsen därför

om ock med tvekan förklara, att länsstyrelsen icke ville motsätta sig den

föreslagna överflyttningen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har

givit uttryck åt liknande synpunkter. Även länsstyrelsen i Norrbottens lön

har funnit uppenbart, att de skäl som föranledde att länsstyrelserna vid

tillkomsten av 1926 års jorddelningslag gjordes till fastställelsemyndighet

ännu till icke oväsentlig del bestode. Länsstyrelserna syntes därför icke

böra fråntagas denna befogenhet med mindre länsarkitekternas hörande i

avstyckningsärendena bleve obligatoriskt. Liknande kritiska uttalanden ha

gjorts av länsarkitekterna i Kristianstads, Skaraborgs, Västmanlands och

Norrbottens län. De båda förstnämnda länsarkitekternas betänkligheter mot

den föreslagna överflyttningen synas dock närmast grunda sig på farhågor

för att länsstyrelse och länsarkitekt efter en överflyttning av fastställelseprövningen

icke vidare skulle få kännedom om avstyckningsverksamhet

för bostads- och industriändamål som påginge inom sådana områden, där

det vore av vikt att åtgärder vidtoges för reglering av markuppdelningen

och bebyggelsen.

I det yttrande som avgivits av kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation

har kommittén inledningsvis betonat, att det vore av största betydelse

för planmyndigheterna att kunna följa fastighetsbildningen inom

alla delar av länet, där samhällsbildning växte fram och bebyggelsereglering

av något slag kunde erfordras. Bildandet av fastigheter för bostadsoch

industriändamål måste alltid bedömas icke blott med hänsyn till fastighetens

lämplighet för det angivna ändamålet utan även med beaktande

av om bebyggelse över huvud taget borde ske med tanke på allmänna plan
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

synpunkter och möjligheterna att tillgodose krav som kunde ställas exempelvis

i fråga om vägar, kommunikationer, vatten och avlopp etc. Det måste

verka förvillande för den stora allmänheten, om en myndighet medverkade

till uppkomsten av en fastighet, medan en annan myndighet såge sig tvungen

förhindra att den hleve hehyggd. Detta kunde endast undvikas genom

samverkan mellan dessa myndigheter i lämpliga former. Kommittén har

därjämte erinrat om att förslaget avsåge avstyckningar dels inom stadsplanelagda

områden och inom områden med byggnadsplan och därmed jämställda

planer dels ock inom icke planlagda områden av samhällen, där

byggnadsstadgans bestämmelser för stad gällde. Inom de planlagda omiå

dena hade alla avstyckningar stor betydelse. Kvarterets indelning i tomter

genom avstyckning bleve i regel avgörande för bebyggelsens placering och

finge därmed stor betydelse för de planvårdande myndigheterna. Först vid

indelningen av kvarteren i tomtplatser kunde med säkerhet bedömas, hur

marken i detalj borde utnyttjas för att en trivsam och rationellt ordnad

bebyggelse skulle åstadkommas. Det vore vidare av vikt att planmyndigheterna

kunde kontrollera fastighetsbildningen omedelbart utanför planlagda

områden, exempelvis i samhällenas ytterzoner, enär annars kunde

befaras att den utformades så, att den bleve ett hinder för en rationell planläggning,

om tätbebyggelse förr eller senare skulle bli aktuell. Kommittén,

som med det anförda velat påvisa vissa viktiga insatser som planmyndigheterna

för närvarande fullgjorde vid prövningen av sådana avstyckningar

som avsåges med förslaget, har vidare yttrat följande.

De sakkunniga ha räknat med att en icke ringa tidsvinst och förenkling

kan uppnås med deras förslag. I likhet med de sakkunniga anser kommittén

att alla möjligheter till sådana åtgärder som medföra en rationalisering

böra vidtagas i den mån icke viktiga planintressen få stå tillbaka. Vad tidsvinsten

beträffar är kommittén tveksam om den kommer att bli sa stor

som de sakkunniga förutsatt. Undersökningar som företagits i vissa lan

ha nämligen visat, att handläggningen hos länsarkitekten och länsstyrelsen

numer icke tager så lång tid i anspråk som anges i den undersökning

från år 1945, vilken återges i de sakkunnigas betänkande. År 1945 var ett

onormalt år för avstyckningsverksamheten, beroende på att det under kriget

uppdämda behovet av tomtmark då på en gång koin till synes.

Även om tidsvinsten sålunda blir betydligt mindre än som framgår av

betänkandet, är kommittén dock övertygad om att en viss förkortning kan

uppnås. Man bör även kunna räkna med en viss avlastning av länsarkitektkontorens

och länsstyrelsernas arbetsbörda. Denna i och för sig önskvärda

utveckling måste emellertid vägas mot de nackdelar som en minskad kontroll

ur plansynpunkt skulle medföra.

Kommittén, som sökt skaffa sig klarhet i hur planmyndigheterna själva

värdesatte den kontroll som de nu skulle mista, har emelleilid funnit att

meningarna vore ganska delade pa denna punkt. För egen del har kommittén

icke velat taga ställning till frågan om den praktiska betydelsen av den

kontroll som av länsstyrelserna utövas vid fastställelseprövningen men ansett

en viss åtskillnad kunna göras mellan olika slag av områden. Kommittén

anför sålunda:

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

Del är emellertid tydligt att planlagda områden på landsbygden och i

småsamhällen icke gärna behöva bedömas med samma måttstock som större

stadsliknande samhällen. I och för sig förefaller det därför rimligt att kraven

på kontroll av tomtbildningen i dessa områden och samhällen skulle

kunna eftergivas i viss utsträckning. Däremot är det uppenbart att en mera

kvalificerad bedömning av fastighetsbildningen ur plansynpunkt är önskvärd

i större samhällen, där strängare krav måste ställas på markens utnyttjande

och bebyggelsens lokalisering och utförande. Beträffande icke

planlagda områden finner kommittén också självklart, att en mera noggrann

bedömning erfordras. Här gäller det att icke föregripa en framtida

planläggning, varvid alla de hänsyn som göra sig gällande vid vanlig planläggning

måste beaktas. r

Utifrån detta resonemang skulle man således kunna komma fram till att

nuvarande plankontroll över fastighetsbildningen i planlagda områden skulle

kunna lättas beträffande smärre samhällen, medan avstyckning i större

samhällen ävensom fastighetsbildning inom icke planlagda områden borde

ske i nära samråd med planmyndigheterna.

Kommittén anser sig av detta kunna draga den slutsatsen att om den

tidsvinst och förenkling, som man kan räkna med enligt förslaget, av praktiska

skäl värderas högre än den mera fullständiga plankontroll över avstyckningsförfarandet

som nu gällande regler medge, den icke bör motsätta

sig de sakkunnigas förslag att överföra fastställelserätten från länsstyrelse*1

till överlantmätaren. En förutsättning härför måste emellertid vara att,

i enlighet med det anförda, avstyckning inom mera tättbebyggda samhällen

alltid sker i nara samråd med länsarkitekten och att över huvud taget tveksamma

fall, exempelvis avstyckningar inom natursköna områden, vid stränder

etc. bli föremål för gemensam bedömning.

I detta sammanhang må anmärkas att ett flertal länsstyrelser — i likhet

med byggnadsstyrelsen och nyssnämnda kommitté — gjort gällande att

den statistik rörande tidsåtgången vid länsstyrelsernas fastställelse, som

åberopats av de sakkunniga och enligt vilken fastställelsen skulle taga i

anspråk omkring 3,9 månader i medeltal för landet, avsåge ett år med onormalt

stark ansvällning av antalet avstyckningsärenden och därför icke kunde

anses representativ. Länsstyrelsernas fastställelse brukade i allmänhet

taga en betydligt kortare tid i anspråk, och den ifrågasatta reformen kunde

icke antagas komma att medföra någon större tidsvinst. Uttalanden av denna

innebörd ha gjorts av länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus,

Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län ävensom länsarkitekternas förening.

I några remissyttranden ha tvivel yppats om lämpligheten av att redan

nu genomföra den föreslagna reformen. Kommittén för stadsplaneväsendets

omorganisation har erinrat om att genom 1947 års ändring av jorddelningslagen

länsstyrelsernas befogenhet att fastställa avstyckning upphävdes i viss

del, nämligen beträffande avstyckning inom områden under utomplansbestämmelser.

Det funnes enligt kommitténs mening anledning avvakta erfarenheterna

av denna lagändring innan man ginge vidare på den då inslagna

vägen, åtteiligare ett skäl för att dröja något med den nu föreslagna åtgärden

utgjorde den omständigheten, att betydelsefulla organisatoriska förändringar

kunde väntas med anledning av pågående utredningar om plan
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

väsendet och länsstyrelsernas arbetsformer. Kommittén ville även erinra

om vikten av att reglerna om avstyckning enligt fastighetsbildningslagen

samordnades med bestämmelserna i jorddelningslagen. En rationell lösning

av frågan om avstyckningsförfarandet försvårades genom en isolerad behandling

av delar i detta enhetliga problemkomplex. Även länsstyrelsen i

Värmlands län samt länsarkitekterna i Värmlands, Örebro och Västerbottens

län ha med hänsyn till de pågående utredningarna om länsstyrelsernas

organisation och arbetssätt samt stadsplaneväsendets organisation ansett

olämpligt att nu taga slutgiltig ställning till förslaget.

Såsom tidigare nämnts har byggnadsstyrelsen, för den händelse gällande

regler om fastställelse å avstyckning ansåges böra ändras, ifrågasatt, om

icke försiktigheten bjöde att tills vidare bibehålla länsstyrelsen såsom fastställande

myndighet beträffande avstyckningar inom samhällen och områden

som vore angivna i 19 kap. 5 § andra stycket jorddelningslagen, ehuru

med rätt för länsstyrelsen att i lämplig utsträckning delegera sin beslutanderätt

till överlantmätaren i alla de fall där länsarkitekten ej funnit

anledning till erinran ur plansynpunkt. Även länsarkitekternas förening

och länsarkitekten i Örebro län ha förordat en lösning av problemet efter

denna linje, därvid länsarkitektföreningen förfäktat den meningen att en

sådan ordning borde gälla alla avstyckningar som icke skedde för jordeller

skogsbrukets behov. Samma tankegång har också kommit till uttryck

i det utlåtande som avgivits av kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation.

Kommittén, som ansett att i varje fall de tvistiga ärendena borde

förbehållas länsstyrelsen, har nämligen funnit en tänkbar utväg vara

att, med bibehållande av länsstyrelsens befogenhet att fastställa avstyckningar,

ge länsstyrelsen rätt att delegera icke tvistiga fall till överlantmätaren.

En annan utväg borde vara att ge överlantmätaren rätt att fastställa

avstyckningar, såsom de sakkunniga föreslagit, men låta tvistiga fall gå

till länsstyrelsen i stället för till ägodelningsrätten. Bägge utvägarna måste

emellertid förenas med skyldighet för överlantmätaren att höra länsarkitektens

mening i alla avstyckningsärenden, vilket givetvis begränsade den

tidsvinst som vore möjlig i de okomplicerade fall, där länsarkitekten annars

icke skulle behöva yttra sig. I

I de avgivna yttrandena framhålles genomgående, att ett överflyttande

på fastighetsbildningsmyndigheterna av den fastslällelseprövning som för

närvarande ankomme på länsstyrelserna förutsatte, att ett intimt samarbete

koinme till stånd mellan förstnämnda myndigheter och de myndigheter,

främst länsarkitekten, på vilken det ankomme att bevaka de plantekniska

synpunkterna. Lantmäteristyrelsen har sålunda uttalat, att det måste tillses

att plansynpunkterna vunne allt beaktande vid fastställelseprövningen,

även om denna formellt företoges hos jorddelningsmyndigheterna. Givetvis

kunde man enligt styrelsens uppfattning utgå från alt lastighetsbildningsmyndigheterna

komme att fästa den största vikt vid vad planmyndigheterna

ansåge och yrkade. Länsstyrelsen i Västmanlands län, som ansett sig kunna

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

tillstyrka förslaget i nu förevarande del, har förklarat att detta skelt under

det uttryckliga antagandet, att vid fastställelseprövningen hos överlantmätaren

tillsåges, att avstyckningarna inom planområdet skedde på sådant sätt,

att de avstyckade tomterna erhölle sådan utformning beträffande storlek

m. in., att desamma kunde bebyggas i enlighet med planbestämmelserna.

Länsstyrelsen förutsatte här, att samarbete komme att äga rum mellan

överlantmätaren och länsarkitekten samt även med länens vägförvaltningar

för tillgodoseende av jämväl vägtrafikintresset. Överlantmätaren i Våsternorrlands

län har ansett det icke kunna nog framhållas, att det oeftergivliga

villkoret för att fastighetsbildningen skulle kunna så utvecklas och

taga den form som avsåges med jorddelnings- och byggnadslagen vore, att

ett förtroendefullt samarbete under enkla och praktiska former städse ägde

rum mellan myndigheter och tjänstemän, som hade att skaffa med planoch

fastighetsbildningen.

Beträffande formerna för samarbetet mellan plan- och jorddelningsmyndigheterna

råda delade meningar. Ett stort antal remissinstanser har anslutit

sig till de sakkunnigas uppfattning, att samarbetet borde göras så

formlöst som möjligt och kunde regleras genom instruktioner. Lantmäteristyrelsen

har sålunda velat särskilt framhålla vikten av att samrådet mellan

överlantmätaren och länsarkitekten reglerades på sätt fastighetsbildningssakkunniga

föreslagit, varvid formerna för den jordpolitiska kontroll

som lantbruksnämnderna utövade i vissa ärenden tjänat som mönster. Detta

samrådsförfarande, som byggde på ömsesidigt förtroende, hade såvitt anginge

lantbruksnämnderna slagit väl ut. I flertalet fall skulle uppenbarligen

en onödig omgång uppstå om, såsom från vissa håll kunde komma att påyrkas,

samråd obligatoriskt måste äga rum beträffande alla avstyckningar

inom detaljplaneområden. Man vore nämligen berättigad förutsätta, att överlantmätaren

kände till de allmänna riktlinjerna för plansynpunkternas tillgodoseende

och att samrådet därför borde kunna begränsas till tveksamma

fall. Först genom en sådan begränsning kunde nu avsedd förenkling till

fullo ernås.

Kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation har förklarat sig i

stort sett instämma i vad de sakkunniga yttrat och för egen del vidare anfört

:

Ett förtroendefullt och intimt samarbete mellan jorddelnings- och planmyndigheterna

bör vara ett synnerligen effektivt medel att åstadkomma

samordning mellan fastighetsbildning och bebyggelseplanering. Såsom de

sakkunniga framhållit är det lämpligt att överlantmätaren och länsarkitekten

tid efter annan gemensamt genomgå olika områden, där avstyckningar pågå,

och utforma allmänna riktlinjer för bedömningen av avstyckningsverksamheten.

Endast i tveksamma eller särskilt viktiga fall bör samrådet taga formen

av remisser, medan övriga ärenden torde kunna diskuteras i mera fria

former. Det är lämpligt att även distriktslantmätarna deltaga i samarbetet.

Regler för detta samarbetes bedrivande kunna intagas i vederbörande instruktioner

och arbetsordningar. En klar gräns för de fall där samråd bör

ske vore givetvis värdefull, men det torde vara ogörligt att fixera en sådan

i paragrafer. Länsstyrelsen kan få en viktig uppgift att fylla i detta sam
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

manhang genom att, på sätt kommittén närmare kommer att utveckla i sitt

blivande betänkande, anordna regelbundna sammankomster mellan länets

olika planmyndigheter samt genom en central för planfrågor och byggnadsfrågor

underlätta en fortlöpande överblick över arbetet på olika områden av

samhällsbyggandet.

Även länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Jämtlands

län samt det övervägande antalet överlantmätare ha biträtt de sakkunnigas

förslag i förevarande avseende. Länsstyrelsen i Malmöhus län har

väl funnit önskligt att samråd skulle äga rum rörande alla avstyckningar

som ej avsåge skogs- eller jordbruk, dock ej avstyckningar av rent teknisk

art såsom avstyckning av mark för gata eller allmän plats, men dock ansett

sig ej kunna förorda en sådan ordning, eftersom den förenkling och

tidsvinst som reformen åsyftade då ej skulle vinnas.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i likhet med nyssnämnda myndigheter

understrukit angelägenheten av att lantmäteriorganisationen vid tillskapande

av nya fastigheter uppehölle kontakt med länsstyrelsen på sådant

sätt, att jorddelningen ej komme att ske i strid med bebyggelseregleringen

efter de linjer länsstyrelsen ansåge riktiga. Enligt länsstyrelsens

mening borde detta komma till tydligare uttryck i lagtexten än vad som

vore fallet enligt förslaget. En liknande uppfattning har kommit till synes

i det utlåtande som avgivits av överlantmätaren i Malmöhus län. Denne

framhåller, att ett intimt samarbete mellan överlantmätare och länsarkitekt

redan tidigare med gott resultat varit regel på de flesta håll och därjämte

föreskrivits i gällande arbetsordning för länslantmäterikontoien. Det kunde

därför synas onödigt att i lagtexten intaga ett uttrycklig stadgande därom.

Med hänsyn till att länsarkitekten för vissa fall föreslagits erhålla besvärsrätt

beträffande fastställelse å avstyckning, syntes emellertid av formella

skäl ett stadgande om överlantmätarens skyldighet att i förekommande

fall inhämta länsarkitektens mening icke kunna undvaras.

Några myndigheter ha med instämmande i huvudsak i vad de sakkunniga

föreslagit beträffande samarbetet mellan plan- och fastighetsbildningsmyndigheter

dock ansett, att det på ett eller annat sätt borde göras bevisligt

vad länsarkitekten anfört i ärendet. En dylik uppfattning har hävdats

av länsstyrelsen i Uppsala län. Även länsarkitekten i Skaraborgs län har ansett

betydande fördelar vara förknippade med skriftliga yttranden. Häremot

har överlantmätaren i Västmanlands län gjort gällande, att det borde

kunna uppdragas åt överlantmätaren att själv avgöra när skriftligt yttrande

från länsarkitekten borde inhämtas och när det kunde vara tillräckligt

med en underhandskonferens. Överlantmätaren i Västernorrlands län har

ansett det vara av alldeles särskild vikt att samarbetet skedde smidigt utan

onödiga och tyngande skriverier.

Flera länsstyrelser och länsarkitekter ha förklarat sig icke kunna ansluta

sig till de sakkunnigas mening, alt överlantmätarens och länsarkitektens

samråd skulle kunna ske i form av ett underhandsförfarande. Byggnadsstyrelsen

har sålunda, för den händelse reformen skulle komma alt genom
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

föras, ansett angeläget att det stadgades föreskrift för överlantmätaren att

lämna länsarkitekten tillfälle att i avstyckningsärenden giva sin mening

tillkänna. Vidare borde övervägas om icke länsarkitekten borde få tillfälle

att yttra sig beträffande avstyckningar även inom utomplansbestämmelseområden

för att därigenom bli i tillfälle att följa utvecklingen i fråga om

eventuella tätortsbildningar. Länsstyrelsen i Kristianstads län, som tillstyrkt

den föreslagna reformen, har härvid dock gjort det bestämda förbehållet,

att planmyndigheternas självklara befattning'' med dessa frågor icke gjordes

illusorisk genom frånvaron av klara och entydiga bestämmelser om skyldighet

för jorddelningsmyndigheten att i alla de i all, där fråga gällde avstyckning

inom samhälle eller område, varom i 19 kap. 5 § jorddelningslagen

sägs, inhämta yttrande från länsarkitekten. Enligt förslaget skulle det

li§§a i överlantmätarens fria skön att höra eller icke höra länsarkitekten,

\ilket

byggnadslagstiftningen, som ju ålade planmyndigheterna vittgående initiativ

till förhindrande redan från första början av ur plansynpunkt olämplig

bebyggelse, hade länsstyrelsens ansvar för planväsendets sunda utveckling

i väsentlig mån skärpts. Det låge då stor vikt uppå att länsstyrelsen och

därmed länsarkitekten erhölle en ingående och fortlöpande kännedom om

jorddelningen, enkannerligen avstyckningsväsendet. Vad nu sagts ägde i

lika och kanske än högre grad tillämpning då fråga vore om avstyckning

inom område, där utomplansbestämmelser gällde eller byggnadsföreskrifter

helt saknades och där alltså överlantmätaren ombesörjde fastställelseprövningen.

Även i sistnämnda fall borde skyldighet föreskrivas för överlantmätaren

att hålla länsarkitekten underkunnig om fastställda avstyckningar.

Följden bleve eljest den, att om samverkan av någon anledning icke

kunde etableras mellan överlantmätaren och länsarkitekten, den sistnämnde

och därmed också länsstyrelsen förlorade den kontakt med jorddelningen

inom hithörande områden, som maste anses utgöra en nödvändig förutsättning

för fullgörande av länsstyrelsens åligganden enligt nya byggnadslagstiftningen.

Länsstyrelsen behövde i detta sammanhang endast hänvisa

till tatortsproblemet. Den mening, varåt länstyrelsen i Kristianstads län

sålunda givit uttryck, omfattas även av länsstyrelserna i Hallands, Värmlands

och Norrbottens län samt länsarkitekterna i Östergötlands, Malmöhus,

Kopparbergs och Norrbottens lön.

Länsarkitekten i Uppsala lån har ansett, att det föreslagna tillägget till

lantmäteriets instruktion rörande samarbetet mellan överlantmätare och

länsarkitekt borde införas i jorddelningslagen och gälla all avstyckning för

bostadsändamål på landsbygden. Det vore vidare angeläget att länsarkitekten

vid avstyckning inom byggnadsplan bereddes tillfälle alt taga del av

hur lantmätaren avsåge att tomtindelningen av hela kvarteret skulle göras

samt att detta förslag godkändes av länsarkitekten, överlantmätaren i Norrbottens

län har likaledes ansett, att överlantmätaren vid prövningen av den

törsta avstyckningcn inom ett kvarter samtidigt borde pröva en skissartad

tomtindelning av kvarteret. Om följande avstyckningar skedde i enlighet

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

med denna indelning, skulle särskilt samråd ej erfordras. Länsarkitekten i

Hallands län har förfäktat den uppfattningen, att inom områden på landet

där inga byggnadsreglerande bestämmelser funnes samt inom utomplansområden

överlantmätaren borde under hand eller genom remiss höra länsarkitekten

i de fall, då tveksamhet från överlantmätarens sida uppkommit

rörande en avstyckning. Då fråga vore om områden där plan funnes fastställd,

borde länsarkitekten regelmässigt höras av fastställelsemyndigheten.

Å andra sidan har emellertid länsarkitekten i Örebro län ansett, att samarbetet

i första hand borde inriktas på avstyckningar inom utomplansområden

och andra områden på landet, där bebyggelseutvecklingen och planeringsfrågorna

ansetts böra ägnas särskild uppmärksamhet. Med hänsyn

till den betydelse ur planeringssynpunkt som avstyckningar inom andra

samhällen och områden än de i 19 kap. 5 § andra stycket jorddelningslagen

nämnda kunde ha borde sålunda samrådet, till skillnad från vad de sakkunniga

föreslagit, avse även sådana avstyckningar för annat än jordbruksoch

skogsbruksändamål, som företoges inom utomplansområden eller andra

områden på landet, där planmyndigheterna funnit sig böra utfärda föreskrifter

av något slag för byggnadsverksamhetens reglering. En liknande

tankegång har kommit till synes i de yttranden som avgivits av länsarkitektföreningen

och länsarkitekten i Kronobergs län, vilken sistnämnde framhållit

att särskild uppmärksamhet måste ägnas avstyckningar — förutom inom

utomplansområden —• inom köpings och municipalsamhälles icke planlagda

delar ävensom i närheten av planlagt område på landsbygden.

I några utlåtanden har understrukits vikten av att det erforderliga samrådet

komme till stånd redan på ett tidigt stadium av förrättningen, överlantmätaren

i Västernorrlands län har sålunda framhållit, att det vore utomordentligt

viktigt att samarbetet toge sig uttryck så tidigt som möjligt.

Distriktslantmätaren vore, envar inom sitt distrikt, i regel den som först

finge kännedom om avsedd fastighetsbildning och om gryende tätbebyggelse.

I alla fall då så erfordrades borde han stå i intim kontakt med länsarkitekten

och överlantmätaren. Uttalanden av liknande innebörd ha gjorts

av överlantmätaren i Stockholms län samt länsarkitekterna i Jämtlands

och Blekinge län, därvid den sistnämnde särskilt pekat på de svårigheter

som förelåge för en förrättningsman att avgöra, om en avstyckning vore

inledning till tätbebyggelse eller om en avstyckning inom område, där tätbebyggelse

uppstått, komme att försvåra områdets ändamålsenliga bebyggande

eller motverka en lämplig planläggning. Länsarkitekternas förening

har funnit angeläget att samarbete ägde rum redan mellan byggnadsnämnder

och förrättningsmän.

I flera yttranden har framhållits, att det vore av särskild vikt alt planmyndigheterna

i tid finge kännedom om vidtagna ändringar i fastighetsindelningen

och att de hölles å jour med fastighetsbildningen för att kunna

bevaka planintressena. Länsstyrelsen i Malmöhus län, som ansett sig icke

kunna biträda ett av länsarkitekten i länet framfört förslag om samråd i

varje avstyckningsärende för bostads- och industriändamål, har emellertid

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj ds proposition nr 177-

funnit önskvärt, att en sådan ordning genomfördes, att överlantmätaren

läte länsarkitekten få del av kartor tillhörande fastställda avstyckningar

för att länsarkitekten skulle bli i tillfälle att inrita styckningslotterna på

översiktskartor. Föreskrift därom syntes likväl ej böra stadgas i lagen utan

i instruktionsmässig ordning. Länsarkitekten i Södermanlands län anför, att

det för att länsarkitekten skulle kunna taga de initiativ som ålåge honom

enligt instruktionen vore en oeftergivlig förutsättning, att han ständigt hölles

underkunnig om alla avstyckningar inom utomplansområden med skisser

som sedan infördes på länsarkitektkontorets arkivkartor. Trots vad som

antytts om andra medel för länsstyrelsen att följa utvecklingen vore dessa

översiktskartor det bekvämaste och säkraste medlet. Länsstyrelsen skulle

icke behöva vända sig till lantmäterikontoret för att skaffa sig denna kännedom.

Öv er lantmätaren i Gotlands län har ifrågasatt, om icke i arbetsordning

eller instruktion borde föreskrivas att länsarkitektens plan- och översiktskartor

skulle hållas å jour genom överlantmätarens förmedling. Liknande

synpunkter som de nu anförda ha framförts av länsarkitekterna i

Uppsala, Kristianstads, Värmlands och Västernorrlands län samt överlantmätarna

i Uppsala, Kalmar och Västernorrlands län. I några av de nu anmärkta

yttrandena har uttalats, att ett fruktbärande samarbete mellan överlantmätaren

och länsarkitekten redan kommit till stånd genom regelbundet

återkommande sammanträden, vid vilka man gått igenom företagna avstyckningar

för bostadsändamål ävensom andra ärenden av gemensamt intresse.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har i detta hänseende meddelat, att

inom länet brukade hållas konferenser inför landshövdingen, i vilka deltoge

— förutom befattningshavare i länsstyrelsen — länsarkitekten, överlantmätaren,

vägdirektören, distriktsingenjören för vatten och avlopp samt direktörerna

för länsarbetsnämnden, lantbruksnämnden och länsbostadsnämnden.

Å dessa sammanträden dryftades med gott resultat gemensamma

spörsmål i syfte att därigenom åstadkomma en enhetlig och snabb handläggning

av ärendena. Länsstyrelsen hade sig bekant, att sådana sammankomster

förekomme även i andra länsstyrelser, och utsikter syntes förefinnas,

att de komme att göras obligatoriska. Inom detta länskollegium borde

överlantmätaren föredraga de avstyckningsärenden, om vilka tveksamhet

rådde, och dessutom sådana ärenden, som vore av principiell natur.

De sakkunnigas förslag om upphävande av länsstyrelsernas befattning

med fastställelse av avstyckning medför, att om länsarkitekten framställt

erinran mot förrättningen liksom då anledning eljest förekommer till att

lörrättningen icke är lagligen beskaffad, prövningen av förrättningen skall

hänskjutas till ägodelningsrätten och icke till länsstyrelsen. De sakkunnigas

ståndpunkt i fråga om underställningsmyndighet har omfattats av det

övervägande antalet remissmyndigheter. I flera yttranden har emellertid

gjorts gällande, att länsstyrelsen besutte större sakkunskap och därför vore

mera skickad att pröva de tvistiga fallen än ägodelningsrätten samt att

länsstyrelsen med hänsyn därtill borde behållas såsom underställningsmyn
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 177.

49

dighet. En dylik uppfattning har uttalats av byggnadsstyrelsen, länsstyrelserna

i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Kristianstads, Skaraborgs och

Värmlands län, länsarkitekterna i Stockholms, Kristianstads, Jämtlands och

Västerbottens län, länsarkitekternas förening samt kommittén för stadsplaneväsendets

omorganisation. Av dessa har byggnadsstyrelsen uttalat, att

förslaget visserligen innebure den fördelen att samma myndighet, som hade

att avgöra mål om gränsbestämning som verkställts i samband med avstyckning,

även finge avgöra avstyckningsfrågan, men att det dock måste

anses tveksamt, om det kunde vara riktigt att låta domstol bli fastställelsemyndighet

i ett ärende, där rent arkitektoniskt och tekniskt-ekonomiska

plansynpunkter kunde vara av dominerande betydelse.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har i denna fråga anfört:

På grund av länsstyrelsens befattning med bebyggelseplaneringen synes

det ligga närmast till hands att ifrågavarande tveksamma avstyckningsärenden

hänskjutas till länsstyrelsens prövning i stället för till ägodelningsrätten.

Denna regel torde i så fall böra utsträckas att gälla även dylika

avstyckningar inom utomplansområden. Länsstyrelsens bibehållande som

fastställelsemyndighet skulle visserligen medföra vissa nackdelar beträffande

sådana avstyckningar, som äro förenade med gränsbestämning eller

fastighetssammanläggning, men med hänsyn till det ringa antal förrättningar,

som kan förväntas komma att hänskjutas till länsstyrelsens prövning,

torde dessa olägenheter icke böra tillmätas avgörande betydelse. Härtill

må framhållas, att därest ifrågavarande ärenden skola avgöras av ägodelningsrätt,

länsstyrelsens yttrande i regel torde komma att införskaffas.

Om däremot fastställelsen anförtros länsstyrelsen, synes proceduren bli ett

remissled kortare.

Kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation bär förklarat sig icke

ha något att invända mot att avstyckningsärende, däri länsarkitekten givit

till känna annan uppfattning än överlantmätaren, underställdes högre myndighets

prövning men funnit det principiellt betänkligt att denna myndighet,

såsom föreslagits, skulle vara ägodelningsrätten. Kommittén har härom

andragit följande.

Det är visserligen förståeligt, att de sakkunniga önska enhetliga regler

i fråga om instansordningen för alla slag av jorddelningsmål, men det måste

anses otillfredsställande att anförtro prövningen av sådana typiskt administrativa

ärenden av allmänpolitisk karaktär som en avstycknings lämplighet

ur plansynpunkt till en domstol. Ägodelningsrätten saknar erfarenhet

om planfrågor, och de sakkunnigas förslag att den i tveksamma fall bör

höra länsstyrelsen är ganska opraktiskt, då länsstyrelsens expert på dessa

frågor ju är länsarkitekten, som i dessa fall står som part i målet. Det kan

även framhållas att handläggningen hos ägodelningsrätten torde kräva avsevärt

längre tid än hos länsstyrelsen. Det vore därför önskvärt om den i

förslaget åsyftade förenklingen i handläggningen av okomplicerade mål

kunde förenas med föreskrifter, varigenom länsstyrelsen fortfarande förbehölles

rätten att pröva tvistiga mål. Dessa äro, som de sakkunniga själva

framhålla, till antalet så få, alt det förefaller mindre nödvändigt att för dessas

del kräva samma behandlingssätt.

Några myndigheter ha varit tveksamma om lämpligheten av att klandrad

eller eljest tvistig avstyckning inom samhälle eller område, varom nu är

4 Iiihnng till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 177.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungi. Maj:ts proposition nr 177.

fråga, skulle underställas ägodelningsrättens prövning men med hänsyn till

att domstolen kunde antagas komma att regelmässigt inhämta länsstyrelsens

yttrande i ärendet ansett sig kunna biträda förslaget på denna punkt.

Länsstyrelsen i Kronobergs lån har sålunda uttalat, att förslagets ståndpunkt

i förevarande avseende möjligen kunde tänkas innebära en fara för

att plansynpunkterna skulle kunna bli eftersatta. Bl. a. med hänsyn till att

domstolen i tveksamma fall säkerligen icke komme att underlåta att inhämta

yttrande från länsstyrelsen, kunde man förvänta att plansynpunkterna

skulle bli behörigen iakttagna. Därtill komme att länsarkitekten erhållit besvärsrätt.

Länsstyrelsen ville därför icke motsätta sig förslaget. Länsstyrelserna

i Jönköpings, Kalmar och Jämtlands län ha anlagt liknande synpunkter.

Länsstyrelserna i Hallands samt Göteborgs och Bohus län ha ansett uttryckligt

stadgande böra meddelas om ägodelningsrättens skyldighet att i fall

som de ifrågavarande inhämta länsstyrelsens utlåtande.

De sakkunnigas förslag om ldagorätt för länsarkitekt har föranlett vissa

uttalanden av principiell innebörd. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

har sålunda ifrågasatt, om icke enahanda befogenhet som föreslagits för

länsarkitekten att anföra besvär över ägodelningsrätts utslag borde tillerkännas

även länsstyrelsen. Å andra sidan bär lantmäteristyrelsen uttalat,

att klagorätt för länsarkitekt måhända kunde anses onödig. Styrelsen hade

dock intet att erinra mot att dylik klagorätt nu infördes. Skulle den emellertid

senare befinnas överflödig, borde den avskaffas. Länsstyrelsen i Malmöhus

län har för sin del icke funnit riktigt, att åt en befattningshavare

som icke i länsstyrelsen deltoge i avgörandet av planfrågor överlämnades

en rätt att genom avstyrkande hindra fastställelse och att överklaga beslut,

varigenom fastställelse meddelats. Länsstyrelsen ansåge ej heller, att länsstyrelsen

såsom planmyndighet borde tilläggas en sådan veto- och besvärsrätt.

Man borde i stället åvägabringa ett sådant samarbete mellan plan- och

fastighetsbildningsmyndigheterna, att skilda meningar icke behövde uppstå.

Ett uttalande av liknande innebörd har gjorts av lånsarlzitektföreningen.

Även kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation har funnit det

olämpligt, att länsarkitekten skulle såsom företrädare för allmänna plansynpunkter

behöva föra process inför hovrätt eller högsta domstol och därvid

i vissa fall nödgas argumentera mot en annan statlig tjänsteman. Visserligen

funnes redan en dylik klagorätt för lantbruksnämnd och byggnadsnämnd,

men kommittén ansåge samma invändning kunna riktas däremot.

Såsom tidigare nämnts ha de sakkunniga även övervägt, huruvida icke

länsstyrelses befogenhet att meddela avstyckningsförbud

borde upphävas, men för närvarande icke funnit skäl att framlägga

förslag härom. I denna fråga ha meningarna brutit sig. De sakkunnigas

ståndpunkt har sålunda —• i de flesta fallen utan särskild motivering

eller med instämmande i de sakkunnigas synpunkter -— accepterats av byggnadsstyrelsen,

det övervägande antalet länsstyrelser och länsarkitekter,

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 277.

51

länsarkitekternas förening samt överlantmätarna i Södermanlands, Blekinge,

Hallands, Värmlands, Örebro och Västmanlands län. Å andra sidan

ha flera remissinstanser förordat, att avstyckningsförbuden omedelbart slopades.

Bland dessa remissinstanser må här nämnas lantmäteristgrelsen,

länsstgrelserna i Kronobergs, Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län,

överlantmätarna i Stockholms, Södermanlands, Kalmar, Gotlands, Kristianstads,

Malmö, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs, Gävleborgs,

Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ävensom

lantmätareföreningen. Ägodelningsdomaren i Östra och Medclsta domsaga

har uttalat sig för en begränsning av möjligheterna att utfärda avstyckningsförbud.

I flera av de yttranden som följa de sakkunnigas linje göres gällande, att

avstyckningsförbuden alltjämt vore av behovet påkallade. Länsstgrelsen i

Stockholms län, som enligt vad nyss nämnts ansett länsstyrelserna böra bibehållas

vid sin befogenhet att meddela avstyckningsförbud, har uttalat, att

det i annat fall syntes bli svårt för länsstyrelserna att uppbära det ansvar

för planläggningen och byggnadsväsendet som jämlikt 7 § byggnadslagen

och 172 § byggnadsstadgan åvilade dem. överlantmätaren i Hallands län har,

med instämmande av länsstyrelsen i lånet, hävdat, att avstyckningsförbuden

innebure ett icke oväsentligt medel att förhindra ur plansynpunkt icke

önskvärd fastighetsbildning och såsom skäl för denna sin uppfattning andragit

följande.

Inom länet förefinnes ett trängande behov av planläggning såväl av ett

stort antal tätorter med helårsbebyggelse som av stora områden med fritidsbebyggelse.

Med nuvarande brist på arbetskrafter för såväl kartläggnings-

som planläggningsarbeten torde det kräva avsevärd tid innan planer

blivit upprättade för alla de områden, där behov av sådana redan nu äro

för handen. Den länsstyrelsen medgivna behörigheten att med stöd av 19

kap. 13 § jorddelningslagen utfärda anvisningar rörande fastighetsbildningen

är icke tillfyllest för att ersätta avstyckningsförbuden, då dylika anvisningar

måste givas generell innebörd och icke kunna taga sikte på de enstaka

fallen. Särskilt under den tid, som förflyter mellan det beslut om upprättande

av stads- eller byggnadsplan meddelats och fastställd plan föreligger,

äro avstyckningsförbuden såväl ur fastighetsbildnings- som ur plansynpunkt

ett verksamt medel att förhindra fastighetsbildning, som kan försvåra

en lämplig planläggning. Visserligen kan länsstyrelsen genom nybyggnadsförbud

"förhindra att ur plansynpunkt olämplig bebyggelse uppstår,

men då byggnadsförbuden i och för sig ej torde utgöra hinder mot

avstyckning, torde först genom en kombination av avstyckningsförbud och

nybyggnadsförbud erhållas ett tillräckligt verksamt medel att förhindra såväl

olämplig bebyggelse som icke önskvärd fastighetsbildning.

Även länsstyrelsen i Västernorrlands län har ansett, att avstyckningsförbuden

hade en viktig funktion att fylla, och därom anfört.

Vad härefter angår den av de sakkunniga jämväl diskuterade frågan om

upphävande av länsstyrelsens befogenhet att meddela sådana avstyckningsförbud,

varom förmäles i 13 § 3 mom. andra stycket jorddelningslagen,

skulle ett avskaffande av dessa förbud otvivelaktigt, på sätt de sakkunniga

anfört, medgiva ett förenklat prövningsförfarande beträffande avstyckning
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungi. Maj:ts proposition nr 177.

ar inom områden för blivande eller ändrad stadsplan eller byggnadsplan.

Då länsstyrelsen det oaktat anser sig böra biträda de sakkunnigas uppfattning,

att frågan om slopandet av avstyckningsförbuden tills vidare bör lämnas

öppen, grundar länsstyrelsen sin uppfattning härutinnan därpå, att

såväl de fastighetsbildande myndigheterna som planmyndigheterna för närvarande

och under avsevärd tid framåt torde bliva nödsakade att taga ställning

till tätbebyggelsebegreppet från fall till fall1 och utan stöd av översiktsplaner.

Innan ännu sådana planer upprättats erbjuder tillämpningen

av det i 13 § 3 mom. första stycket sista punkten jorddelningslagen intagna

stadgandet vissa svårigheter, över huvud taget synes jorddetningslagstiftningen

i praktiken icke erbjuda de rättstillämpande myndigheterna

lika stora möjligheter att hindra avstyckningar för exempelvis bostadsändamål

inom områden, där sådan bebyggelse åtminstone tillsvidare synes böra

förhindras, som byggnadslagstiftningen ger att hindra bebyggelse inom dylika

områden. Under sådana förhållanden synes det länsstyrelsen mindre

välbetänkt att nu beröva länsstyrelserna befogenheten att under de i nyssnämnda

paragraf stadgade förutsättningarna utfärda avstyckningsförbud.

En lagändring i denna del torde för övrigt icke kunna genomföras, med

mindre ståndpunkt först tagits till frågan om den fortsatta giltigheten av

de redan meddelade avstyckningsförbuden, ett spörsmål som uppenbarligen

måste göras till1 föremål för närmare utredning, innan förslag om upphävande

av ifrågavarande stadgande i jorddelningslagen kan framläggas.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har velat bestämt avråda från ett slopande

av avstyckningsförbuden och förklarat, att länsstyrelsen hade synnerligen

tråkiga erfarenheter av frånvaron av dylika förbud. Överlantmätaren

i samma län, som ej heller kunnat förorda ett slopande av avstyckningsförbuden,

har ansett, att ett sådant förbud utgjorde en kraftig maning till

markägaren att träffa anstalter för tillstånd till områdets planläggning ävensom

planarbetets igångsättande. Förbudet finge därvidlag en helt annan

styrka än förrättningsmannens vägran att lämna tillstånd till en eller annan

separat avstyckning. Länsarkitekten i Kalmar län har uttalat, att ett

till tiden begränsat avstyckningsförbud syntes vara till båtnad särskilt om

det skulle befinnas ändamålsenligt att ändra byggnadsplan och att verkställa

en avstyckning i strid mot planen. Ett förbud kunde i sådant fall anses innebära

ett upphävande av planen i avvaktan på ändringens genomförande

och sålunda underlätta avstyckning i strid mot planen men i överensstämmelse

med den tillämnade ändringen.

De remissinstanser, som enligt vad nyss nämnts uttalat sig för att avstyckningsförbuden

slopades, ha i allmänhet framhållit, att dessa medförde

icke oväsentlig fördyring och tidsutdräkt, att de med fördel kunde ersättas

med ett samrådsförfarande mellan fastighetsbildnings- och planmyndigheterna

samt att länsstyrelserna genom att utnyttja sin befogenhet enligt 19

kap. 13 § 3 mom. jorddelningslagen att utfärda anvisningar kunde utöva

den kontroll över avstyckningsverksamheten som vore erforderlig ur piansynpunkt.

Belysande för motiven till den sålunda framförda uppfattningen

är det yttrande som avgivits av lantmäteristyrelsen. Styrelsen har ansett,

att i huvudsak samma skäl, som talade för att länsstyrelsens rätt att fastställa

avstyckningar inom planområden borde upphävas, kunde åberopas

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

för att man avskaffade länsstyrelsens rätt att meddela avstyckningsförbud

och sålunda även i detta avseende koncentrerade den formella beslutanderätten

i fastighetsbildningsärenden till jorddelningsmyndigheterna. Avstyckningsförbud

gällde alltjämt för betydande områden, särskilt i vissa län, och

någon ändring därutinnan syntes knappast vara att vänta under de närmaste

åren. Inom förbudsområdena krävdes formellt beslut angående avstycknings

tillåtlighet av såväl planmyndigheter som fastighetsbildningsmyndigheter.

Detta vore enligt styrelsens mening principiellt oriktigt och

ledde till att förrättningsverksamheten i viss mån försvårades, försenades

och fördyrades. Lantmäteristyrelsen har ansett avstyckningsförbuden icke

vara erforderliga vare sig för att länsarkitekten skulle kunna tölja utvecklingen

av fastighetsbildningen eller för att planmyndigheterna skulle få erforderligt

inflytande på avstyckningsärendenas behandling. Sådant inflytande

kunde säkerställas genom samråd mellan dessa myndigheter och fastighetsbildningsmyndigheterna,

oftast överlantmätaren. Styrelsen har vidare

beträffande detta samråd anfört.

Ett förtroendefullt, intimt och i stor utsträckning informellt samarbete

sker redan mellan länsarkitekt och överlantmätare. Detta samarbete torde

komma att ytterligare främjas, därest länsstyrelsens fastställelsebefogenhet

avskaffas. Samrådet torde utan tvivel kunna ordnas så, att även avstyckningsförbuden

bli onödiga. Såsom förebild kan tjäna det samråd, som redan

äger rum mellan överläntmätare och lantbruksnämnd.

Den förenkling, som skulle uppstå genom avstyckningsförbudens upphörande,

bleve uppenbarligen av mindre betydelse, om alla avstyckningsärenden

av här förevarande slag måste bli föremål för samråd mellan överlantmätare

och länsarkitekt. Skulle ett smidigt och informellt samrådsförfarande

i analogi med vad som gäller i förhållandet mellan lantbruksnämnd

och överlantmätare i något fall icke anses tillfyllest, är emellertid länsstyrelsen

oförhindrad att med stöd av bestämmelserna i 19 kap. 13 § 3 mom.

första stycket jorddelningslagen meddela anvisningar av innehåll, att avstyckning

inom visst område, för vilket fråga väckts om upprättande av

detaljplan, ej får fastställas utan att länsarkitekten blivit hörd.

Eftersom det kan förutsättas att fastighetsbildningsmyndigheterna taga

den största hänsyn till planmyndigheternas mening, torde risken för att

en ur plansynpunkt olämplig fastighetsbildning kommer till stånd vara

mycket ringa, även om avstyckningsförbuden avskaffas. Länsarkitekten bör

vidare, om detta skulle anses erforderligt, tillerkännas klagorätt i mål rörande

avstyckning inom områden, där byggnadsförbud råder i. avbidan på

upprättande av detaljplan.

Det torde i detta sammanhang böra påpekas, att det kan förutsättas, att

lantmätarna redan på förrättningsstadiet i tveksamma fall söka kontakt

med länsarkitekten och överlantmätaren under hand för att diskutera lämpligheten

av en ifrågasatt fastighetsbildning. I de fall då ett dylikt underhandsbesked

inhämtats — överläggningar kunna härvid ha ägt rum även

med distriktsingenjören för vatten och avlopp, vägförvaltningen, länsbostadsnämnden

eller annan expertis, som bör äga inflytande på fastighetsbildningen

— torde fastställelseprövningen kunna inskränkas till en formalitet.

Lantmäteristyrelsen är för sin del beredd att på allt sätt medverka till

ett dylikt arbetssätt, som innebär att i tveksamma eller komplicerade fall

expertsynpunkterna komma till uttryck och beaktas på ett stadium av för
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

rättningen, då ännu inga avgöranden träffats och möjligheterna att vidtaga

justeringar och förbättringar ännu stå öppna. Ett dylikt tillvägagångssätt

praktiseras redan på många håll med mycket gott resultat.

Beträffande frågan, hur man borde förfara med de redan gällande avstyckningsförbuden

för den händelse länsstyrelsens befogenhet att meddela

dylika förbud upphävdes, har lantmäteristyrelsen uttalat, att det såväl ur

allmänhetens synpunkt som för plan- och fastighetsbildningsmyndigheterna

syntes vara fördelaktigast, om de nu befintliga förbuden upphörde att gälla.

Liknande synpunkter som de av lantmäteristyrelsen anförda ha uttalats

av, bland andra, länsstyrelserna i Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län

ävensom Sveriges lantmätareförening och ett flertal överlantmåtare. Av

dessa sistnämnda har överlantmätaren i Stockholms län förklarat, att erfarenheten

givit vid handen, att avstyckningsförbuden ytterligt sällan haft

avsedd verkan. Den enda verkan hade varit att fastighetsbildningsproceduren

belastats med det tidsödande och betungande mellanled som låge i dispensförfarandet.

Förbuden hade, i stället för att framtvinga plan, ofta lagt

en tung hand över utvecklingen i orten. Även överlantmåtarna i Kronobergs

samt Göteborgs och Bohus län ha befarat att, även om rådande avstyckningsförbud

reformerades till omfattning och giltighetstid, för avsevärd tid

framåt komme att kvarstå en rad förbudsområden utan upprättad plan.

Avstyckningsförbuden utgjorde en oformlig och tungarbetande apparat, och

situationen vore med hänsyn till det sagda rätt bekymmersam såväl för

stora delar av allmänheten som för de myndigheter, som hade att taga befattning

med avstyckningar inom områden med avstyckningsförbud.

I några utlåtanden har hänvisats till stadgandet i 19 kap. 13 § 4 mom.

sista punkten jorddelningslagen, enligt vilket förrättningsmannen har att

förklara förrättningen vilande och inhämta länsstyrelsens besked, om han

finner att avstyckning ej bör äga rum utan att fråga om upprättande av

stadsplan eller byggnadsplan eller om ändring av sådan plan blivit prövad.

Genom denna föreskrift erhölle man, framhålles i dessa yttranden, ett slags

avstyckningsförbud, bestående däri att förrättningsmannen i tveksamma fall

skulle inhämta besked från länsstyrelsen om av styckningens tillåtlighet.

Uttalanden av denna innebörd ha gjorts av överlantmätarna i Uppsala, Kristianstads,

Skaraborgs och Västerbottens län.

Avstyckningsförbuden ha i vissa yttranden ansetts obehövliga av den

anledningen, att den erforderliga kontrollen av bebyggelsen kunde vinnas

genom nybyggnadsförbud, vilka i realiteten måste få samma verkan med

avseende å fastighetsbildningen som avstyckningsförbud. Överlantmätaren

i Uppsala län har sålunda för det fall att länsstyrelsen meddelat nybyggnadsförbud

för visst område funnit det meningslöst att lantmätare där

gjorde avstyckning för bostadsändamål utan att av länsstyrelsen ha fått

besked, att den blivande tomtplatsen sedan finge bebyggas. Liknande vore

förhållandet, om länsstyrelsen, utan att meddela byggnadsförbud, förordnat

att byggnadsplan skulle upprättas för visst område. Överlantmätaren

i Örebro län har uttalat samma upjjfattning under framhållande, att till
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

stånd till avstyckning för bostadsändamål med hänsyn till föreskriften i 19

kap. 2 § andra stycket jorddelningslagen icke syntes kunna meddelas, med

.mindre det utretts att förutsättningarna för avsedd bebyggelse förelåge.

För att tillstånd till avstyckning skulle kunna meddelas, måste sålunda i

fall då byggnadsförbud meddelats krävas, att dispens därifrån medgivits

eller att det utretts att sådan dispens komme att lämnas. Samma mening

har förfäktats av överlantmätaren i Östergötlands län.

Ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga bar ansett det icke

kunna bestridas, att verkställda avstyckningar, särskilt om de följts av överlåtelser

av de avstyckade områdena, kunde i vissa fall få till följd att planmyndigheterna

funne sig av billighetshänsyn icke kunna bestämma om områdets

planläggning på det sätt som eljest vore ur allmänna synpunkter det

lämpligaste. Detta kunde vara ett skäl att — i avvaktan på erfarenheter av

den fortsatta utvecklingen — icke nu helt avskaffa länsstyrelsens befogenhet

att utfärda avstyckningsförbud. I syfte att vinna snabbare och enklare

handläggning syntes det dock möjligt att vidtaga åtminstone två reformer.

I yttrandet anföres härom följande.

Den första avser undantagande från avstyckningsförbuden av avstyckningar

för jordbruksändamål. De sakkunniga hava behandlat denna fråga i

betänkandet, men ansett att det vore tillräckligt med den möjlighet som

redan finnes för länsstyrelserna att själva begränsa förbuden så, att de icke

omfatta rena jordbruksavstyckningar. Det torde kanske kunna antagas att

sådana begränsningar ske i framdeles meddelade beslut om avstyckningsförbud.

Beträffande redan utfärdade förbud synes det däremot angeläget

att man icke skall behöva invänta resultatet av en allmän översyn och omprövning.

Ett särskilt skäl härtill är den livligare avstyckningsverksamhet

som redan påbörjats och är att förvänta som ett led i jordbrukets yttre

rationalisering. Man kan knappast tänka sig fall, då avstyckning för j ordbruksändamål

behöver försvåra en lämplig planläggning. Med hänsyn härtill

synes det mig lämpligt med en lagändring, som innebär att avstyckningar

för jordbruksändamål dels generellt undantagas från redan gällande avstyckningsförbud

dels ock icke kunna inbegripas i avstyckningsförbud som

framdeles meddelas med stöd av bestämmelserna i 19 kap. 13 § jorddelningslagen.

Den andra reformen avser avstyckningsförbud, vilka meddelas när fråga

väckts om upprättande av stadsplan eller byggnadsplan. För sådant fall

gälla ju bestämmelserna i 19 kap. 13 § 3 mom. första stycket, vilka i kombination

med de byggnadsförbud som situationen påkallar torde innebära

tillräckliga garantier för att plansynpunkterna bliva vederbörligen beaktade

av fastställd semyndigheterna. Tillämplighetsområdet för länsstyrelsernas

avstyckningsförbud skulle härmed inskränkas till de fall, då fråga

väckts om ändring av stadsplan eller byggnadsplan. Dessa äro också de

enda fall, då ett påtagligt behov av avstyckningsförbud — utom beträffande

avstyckningar för jordbruksändamål — förefinnes, enär det här ovedersägligen

kan bereda svårigheter att vid avstyckningstillfället avgöra, huruvida

följandet av den fastställda planen kan försvåra genomförandet av

den projekterade planlösningen.

De hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha i allmänhet tillstyrkt

eller lämnat utan erinran de sakkunnigas förslag, att

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kung!. Maj ds proposition nr 177.

överlantmätaren skulle erhålla generell befogenhet

att pröva och fastställa gränsbestämning, beträffande

vilken anledning icke förekommit till annat än att förrättningen är lagligen

beskaffad. Endast i två yttranden har förslaget i denna del förklarats icke

kunna godtagas.

Lantmäteristyrelsen har förklarat sig vara mycket tillfredsställd över

detta förslag och vidare anfört följande.

Förslagets genomförande kommer att möjliggöra snabbare behandling av

gränsbestämningsärendena och är därför till fördel icke minst för den förrättningssökande

allmänheten. Den tveksamhet, som tidigare kommit till

uttryck mot den föreslagna reformen, torde icke kunna anses sakligt motiverad.

Några särskilda bestämmelser utöver dem som redan finnas beträffande

lantmätares skyldighet att utreda äganderättsförhållandena i samband

med gränsbestämning torde icke erfordras. Bestämmelserna i 3 kap.

10 § jorddelningslagen syfta främst till att lantmätaren skall kontrollera

sakägares behörighet att föra talan vid förrättningen och torde icke kunna

tolkas som ett påbud om en fullständig och bindande äganderättsutredning.

Att alla, som kunna beröras av en gränsbestämningsförrättning, verkligen

tå tillfälle att bevaka sin rätt, garanteras av kallelse- och kungörelseförfarandet.

I likhet med Iantmäteristyrelsen har överlantmätaren i Kronobergs län

ansett fördelarna med att överlantmätaren erhölle generell befogenhet att

pröva och fastställa gränsbestämning så påtagliga, att de erinringar som

framställts däremot icke borde utgöra hinder för förslagets upphöjande till

lag i denna del. Även överlantmätaren i Uppsala län har tillstyrkt förslaget

och tillagt, att det kunde ifrågasättas om icke fastställelseprövning av gränsbestämningar

kunde avskaffas och ersättas med enbart lagakraftvinnande.

Det egendomliga förhållandet förelåge nämligen, att gränsbestämning rörande

den dyrbara stadsjorden regelmässigt skedde enligt 2 kap. fastighetsbildningslagen

och utan fastställelseprövning, medan gränsbestämning enligt

jorddelningslagen på landet, där jord värdet oftast vore lägre, vore underkastad

fastställelseprövning. Överlantmätaren i Jönköpings län har velat

tästa uppmärksamheten på en särskild fördel med förslaget och härom

yttrat.

Beträffande fastställeise av gränsbestämning må erinras därom, att den

från den 1 januari 1948 införda rätten för vissa myndigheter att överklaga

ägodelningsdomares beslut angående fastställeise av jorddelningsförrättning

(21 kap. 51 §) medfört ytterligare cirka 30 dagars fördröjning av ärendena.

Då gränsbestämning verkställts i samband med avstyckning, återställde ägodelningsdomaren

tidigare akten jämte fastställelseprotokoll till överlantmätaren

för avstyckningsärendets vidare behandling omedelbart efter fastställelsen,

under det att numera protokollet översändes omgående men akten

först sedan fastställelsebeslutet vunnit laga kraft. Genom den föreslagna

lagändringen avkortas fastställelseproceduren med bl. a. även dessa

30 dagar.

Häradshövdingföreningen har, i likhet med de sakkunniga, funnit att, så

snart en avstyckning vore förenad med gränsbestämning, en väsentlig del

av den tidsvinst och förenkling i övrigt som åsyftades med stadgandet om

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

överlantmätares fastställelsemyndighet förlorades, om fastställelse av en

oklandrad gränsbestämning förbehölles ägodelningsdomaren. Föreningen ansåge,

att någon risk icke vore förenad med att överflytta fastställelsebefogenheten

till överlantmätaren. Men dylik befogenhet borde på sätt de sakkunniga

föreslagit gälla icke blott gränsbestämning i samband med avstyckning,

utan borde överlantmätaren erhålla generell befogenhet att pröva och

fastställa gränsbestämning, beträffande vilken anledning icke förekommit

till annat än att förrättningen vore lagligen beskaffad. Även ägodelningsdomaren

i Östra och Medelsta domsaga har ansett intet i princip vara att

erinra mot förslaget i förevarande del. Visserligen kunde vid gränsbestämningar

uppkomma svårlösta juridiska spörsmål, men detta inträffade endast

i sällsynta undantagsfall och det saknades anledning antaga annat än

att överlantmätarna med sin förtrogenhet inom hithörande rättsområden

skulle vederbörligen uppmärksamma dessa fall. önskvärt syntes dock vara

att de åsyftade undantagsfallen — sådana som objektivt sett framstode

såsom tveksamma — hänskötes till ägodelningsrätt, även om överlantmätaren

för sin del vore på det klara med hur han ville bedöma dem. Förslagets

formulering av lagtexten syntes icke helt utesluta en sådan tolkning. Måhända

kunde ett framhållande därav i instruktionen vara lämpligt.

I motsats till lantmäteristyrelsen ha vissa av de myndigheter som intagit

en positiv inställning gentemot förslaget ansett en uttrycklig lagbestämmelse

böra meddelas om skyldighet för förrättningsmannen att fullständigt

utreda äganderättsförhållandena; det stadgande som för närvarande funnes

i 3 kap. 10 § andra stycket jorddelningslagen vore icke tillfyllest. Överlantmätaren

i Malmöhus län har sålunda understrukit vikten av att förrättningsmannen

verkställde så fullständig äganderättsutredning som möjligt.

I vad mån stadgandet i nyssnämnda lagrum kunde anses innefatta skyldighet

i detta hänseende, ville överlantmätaren för sin del låta vara osagt.

Han ansåge emellertid, att ett otvetydigt stadgande därom med fördel skulle

kunna intagas i lagtexten. Denna uppfattning har hävdats jämväl av överlantmätarna

i Uppsala och Kronobergs län liksom även av ägodelningsdomaren

i Uppsala läns norra domsaga, vilken sistnämnde uttalat att i 3 kap.

10 § jorddelningslagen borde införas bestämmelse om skyldighet för lantmätare

att verkställa fullständig äganderättsutredning och att göra anteckning

därom i akten. Erfarenheten visade, att nu så ej alltid skedde. Överlantmätaren

i Västmanlands län har ifrågasatt, om icke skärpta föreskrifter

om anteckning i protokollet av delägarnas åtkomsthandlingar kunde utfärdas

på instruktionell väg.

I några av de nu anmärkta yttrandena ha berörts några detalj spörsmål.

Ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga har tolkat förslagets

lagtext så, att då gränsbestämning företagits i samband med avstyckning

som berodde av sammanläggning, gränsbestämningen skulle fastställas av

ägodelningsdomaren i samband med fastställelscprövningen av avstyckningen

och förordnandet om sammanläggning. Gränsbestämning i samband med

avstyckning vore nämligen ingen självständig förrättning. Emellertid fun
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

nes, framhålles i yttrandet, fall som icke särskilt omnämnts av de sakkunniga,

då en alldeles jämförbar situation förelåge. Härom anföres i yttrandet.

Enligt 20 kap. 2 § jorddelningslagen medför förordnande för lantmätare

att bestämma eller utmärka rågång eller annan fastighetsgräns behörighet

jämväl att handlägga i sammanhang därmed uppkommande fråga om ägoutbyte.

Gränsbestämningen och ägoutbytet handläggas i detta fall som en

sammanhängande förrättning. På samma sätt förfares i praxis, då förordnandet

avsett verkställande av ägoutbyte men för dess genomförande erfordras

gränsbestämning. I dessa båda fall synes fastställandet av såväl

gränsbestämningen som ägoutbytet böra ske av ägodelningsdomaren. Annars

får man en uppdelning på olika fastställelsemyndigheter, vilken icke

finnes enligt gällande rätt. Det synes emellertid som om den föreslagna lagtexten

icke skulle medgiva ett sådan förfarande.

Även häradshövdingföreningen samt överlantmätarna i Malmöhus och Västmanlands

län ha i sina yttranden behandlat dessa spörsmål. Häradshövdingföreningen

har funnit uppenbart, att om i samband med gränsbestämning

verkställes ägoutbyte, det alltjämt skulle ankomma på ägodelningsdomaren

eller ägodelningsrätten att pröva såväl gränsbestämningen som ägoutbytet.

Överlantmåtaren i Malmöhus län har ansett de föreslagna reglerna innebära

att, om gränsbestämning verkställts i samband med avstyckning som

beror av sammanläggning, gränsbestämningen skulle fastställas av överlantmätaren

medan det skulle ankomma på ägodelningsdomaren att fastställa

avstyckningen och förordna om sammanläggning. Vid fristående avstyckning

skulle förfaringssättet för överlantmätarens vidkommande bli

enahanda, därest han vid fastställelseprövningen väl funne sig kunna fastställa

gränsbestämningen men däremot icke avstyckningsförrättningen.

Överlantmätaren i Västmanlands län har förklarat sig icke kunna ur de

sakkunnigas promemoria utläsa, huruvida en gränsbestämning som skett

i samband med avstyckning för sammanläggning borde fastställas av överlantmätaren,

innan akten skickades till ägodelningsdomaren. Enahanda frågor

uppkomme, då ett skifte och den i samband med skiftet verkställda

gränsbestämningen avslutats samtidigt och på en gång överlämnades till

fastställelseprövning. Detsamma vore förhållandet, då ett fristående ägoutbyte

handlagts på motsvarande sätt.

Såsom nyss anfördes, har förslaget om överlantmätares fastställelse av

gränsbestämning mött kritik i två yttranden. Sålunda har ägodelningsdomaren

i Ångermanlands södra domsaga ansett invändningar kunna riktas

mot detta förslag samt i första hand avstyrkt förslaget och i andra hand,

därest överlantmätaren likväl funnes böra tilläggas befogenhet att fastställa

gränsbestämning, föreslagit att denna befogenhet endast skulle gälla

i fråga om gränsbestämning i samband med avstyckning. Som skäl för denna

sin ståndpunkt anför ägodelningsdomaren följande.

Enligt mitt förmenande erfordras ur åtskilliga synpunkter en omarbetning

av bestämmelserna i 21 kap. jorddelningslagen. Jag förmodar, att i de

sakkunnigas uppdrag ingår att verkställa en översyn av nämnda bestämmelser.

Därvid bör till allsidigt bedömande upptagas frågan i fall fastställelseprövningen

beträffande jorddelningsförrättningar bör tillkomma ägo
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

delningsdomaren eller överlantmätaren. Gränsbestämningarna intaga principiellt

ingen särställning i förhållande till andra jorddelningsförrättningar

utan de skäl, som kunna andragas för och mot ett överflyttande av fastställellseprövningen

beträffande gränsbestämningar till överlantmätaren,

gälla 1 huvudsak även beträffande andra jorddelningsförrättningar. Det torde

därför ej vara lämpligt att i detta sammanhang utvidga överlantmätarens

befogenhet mer än som kan anses oundgängligen erforderligt för att vinna

ett snabbt men likväl rättssäkert fastställelseförfarande beträffande avstyckningsförrättningar.

Ett viktigt led i fastställelseprövningen är ju granskningen av de juridiska

förutsättningarna för förrättningen samt därvid fattade beslut och

ingångna föreningar. I praxis löses flertalet frågor genom föreningar mellan

vederbörande sakägare. Jorddelningslagens bestämmelser om föreningar

äro emellertid delvis otydliga och det kan inträffa, att sakägare, som bort

biträda förening, blivit uteglömda. Av betydelse är att ägodelningsdomaren,

i motsats till överlantmätaren, äger möjlighet att kontrollera i förrättningsprotokollet

förekommande uppgifter om sakägare. Väl torde det förhålla

sig så, att lantmätarna numera i stor utsträckning inhämta erforderliga

uppgifter från fastighetsböckerna. Men det sker ej undantagslöst, och någon

skyldighet härtill torde ej föreligga (se 3 kap. 1 §). Det kan i detta sammanhang

framhållas, att det ej alltid tillräckligt beaktas, vilka personer

som äro behöriga att företräda en fastighet, exempelvis om denna äges av

äkta makar gemensamt eller av ett dödsbo. Med hänsyn till mångfalden och

omfattningen av de arbetsuppgifter, som åvila överlantmätaren, lär det vara

uteslutet, att han skulle själv kunna i detalj granska alla förekommande

förrättningar, utan torde han i åtskilliga fall vara nödsakad att meddela

beslut efter föredragning av underordnad personal, som varken besitter

samma kompetens eller erfarenhet som överlantmätaren.

De sakkunniga synas hava utgått från att gränsbestämningar i allmänhet

skulle vara förrättningar av enkel beskaffenhet, som ej krävde nämnvärd

prövning ur juridisk synpunkt. Detta kan äga sin riktighet i fråga om gränsbestämning

vid avstyckning. Andra gränsbestämningar äro däremot oftare

av vidlyftig och invecklad beskaffenhet, särskilt då fråga är om gränsbestämning

å skogsmark eller om tillämpning av lagen den 17 juni 1932

med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser. Det huvudsakliga skälet

för överflyttande av fastställelseprövningen beträffande gränsbestämningar

till överlantmätaren synes vara att förkorta fastställelseproceduren. Detta

skäl torde emellertid med de sakkunnigas utgångspunkt — bildandet av

fastigheter för omedelbar bebyggelse — vara bärkraftigt endast ifråga om

gränsbestämning i samband med avstyckning och då närmast avstyckning

för omedelbar bebyggelse.

Såvitt jag kan bedöma är tidsutdräkten i avstyckningsmål huvudsakligen

att tillskriva dels den tid, som åtgår för själva förrättningen, och dels den

tid, som åtgår för överlantmätarens granskning av förrättningen. Gränsbestämning

i samband med avstyckning kan i regel, om den ej är av invecklad

beskaffenhet, prövas av ägodelningsdomaren inom en ä två veckor.

Jag bortser i detta sammanhang från avstyckning för sammanläggning. Vad

som numera fördröjer fastställelseprövningen hos ägodelningsdomaren är

den klagorätt, som genom lagändringen den 19 september 1947 tillagts överlantmätaren

med flera. Denna klagorätt medför, att förrättningsakten måste

kvarligga hos ägodelningsdomaren i avbidan på besvärstidens utgång,

d. v. s. fyra veckor efter fastställclsebeslutet.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra domsaga har vidare beträffande

gränsbestämning som företagits i samband med annan förrättning,

som skall prövas av ägodelningsdomaren, anfört följande.

Enligt de sakkunnigas förslag synes avsikten vara, att överlantmätaren

skulle erhålla befogenhet alt pröva och fastställa ej blott gränsbestämning

i samband med avstyckning och gränsbestämning, som företagits såsom

särskild förrättning enligt 20 kap. jorddelningslagen, utan jämväl gränsbestämning

i samband med laga skifte, ägoutbyte och servitutsutbrytning.

Förslaget överensstämmer härutinnan med de sakkunnigas betänkande den

1 september 1944 (SOU 1944 nr 46). Enligt detta betänkande skulle emellertid

gränsbestämning, även om den företoges i samband med annan jorddelningsförrättning,

i allo behandlas såsom en särskild förrättning. Enligt

gällande rätt är gränsbestämningen principiellt en integrerande del av den

jorddelningsförättning, i samband med vilken den företages, ehuru den i

vissa avseenden behandlas fristående och formellt utgör en sådan preliminär

fråga, som skall avgöras för sig. I praxis förekommer doek ej så sällan

att dylik gränsbestämning handlägges och avslutas samtidigt med förrättningen

i övrigt, särskilt vid ägoutbyten och servitutsutbrytningar men någon

gång även vid enklare laga skiften. En följd av de sakkunnigas förslag

skulle bliva, att vid sådan förrättning komme att krävas två fastställelsebeslut,

det ena meddelat av överlantmätaren och det andra av ägodelningsdomaren.

Då en dylik anordning måste anses olämplig, synes från överlantmätarens

prövningsrätt böra undantagas i allt fall gränsbestämning, som

verkställes i samband med annan jorddelningsförrättning än avstyckning.

Enligt 20 kap. 2 § jorddelningslagen medför förordnande att bestämma

och utmärka rågång eller annan fastighetsgräns behörighet för lantmätaren

att jämväl handlägga i sammanhang därmed uppkommande fråga om ägoutbyte.

De sakkunniga hava icke berört frågan huru skall förfaras med fastställelseprövningen

i dylika fall. Skäl synes ej föreligga att utvidga överlantmätarens

befogenhet till att omfatta jämväl ägoutbyte i samband med

gränsbestämning. Men då uppstår återigen ett fall med dubbel fastställelseprovning.

Även gränsbestämning med ägoutbyte synes därför böra undantagas

från överlantmätarens prövningsrätt.

Överlantmätaren i Södermanlands län har funnit frågan om fastställelseprövningen

av gränsbestämning äga sin största aktualitet för smärre avstyckningar,

varvid skett gränsbestämning, och vidare andragit.

Förlägges fastställelsen av alla avstyckningar hos de reguljära jorddelningsmyndigheterna,

bortfaller den allvarligaste olägenheten med nuvarande

system. Den nu föreslagna förändringen att från ägodelningsdomare till

överlantmätare överflytta fastställelsen av gränsbestämningar innebär ett

märkligt avsteg från jorddelningslagens regler om handläggningen av jorddelningsmål.

Gränsbestämningar föranleda ofta svårbedömbara frågor av

formellt-rättslig natur, för vilkas bedömande tillgång till fastighetsböcker,

förmynderskapsprotokoll in. fl. handlingar, som finnas å domarekansliet,

kan vara nödvändig. Å andra sidan förekomma andra slag av jorddelningsförrättningar,

som stundom äro enklare än många gränsbestämningar, och

som på lika goda skäl skulle kunna fastställas av överlantmätare, t. ex.

enkla ägoutbyten. Något annat vägande motiv för att till överlantmätaren

överflytta fastställelsen av gränsbestämningar än att vinna tid då fråga är

om avstyckningar i förening med gränsbestämning har knappast anförts.

Att av denna anledning taga med även den stora gruppen av fristående

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

gränsbestämningar, vilka handläggas med gode män, och som regelmässigt

kunna vara förenade med ägoutbyte, förefaller omotiverat.

I detta sammanhang må nämnas, att i flera yttranden upptagits spörsmål

om längre gående reformer än de sakkunniga nu avsett. Lantmäteristgrelsen

har sålunda hemställt, att i samband med de nu föreslagna lagändringarna

vissa tillägg måtte göras till övergångsbestämmelserna till 1947 års lag om

ändring i jorddelningslagen, så att de då genomförda reformerna med avseende

å länsstyrelses fastställelsebefogenliet och klagorätt för det allmänna

måtte erhålla tillämpning även på förrättningar som sökts före lagens

ikraftträdande. En överlantmätare har ansett, att man nu borde taga steget

fullt ut och överflytta all fastställelseprövning på överlantmätaren. Fråga

om sammanläggning i samband med avstyckning borde, om överlantmätaren

ansåges icke kunna betros med uppgiften att meddela beslut därom, kunna

handläggas av inskrivningsdomaren. Även en ägodelningsdomare har uttalat

sig för en sådan ordning beträffande avstyckning som beror av sammanläggning.

En överlantmätare har funnit de sakkunnigas förslag icke vara tillräckligt

vittgående för utnyttjande av alla möjligheter att genom förenkling

i förrättningsproceduren vinna tid och spara kostnader och pekat på

möjligheterna att förenkla kungörelse- och kallelseförfarandet, förkorta

besvärstiden och slopa fastställelseprövningen i vissa fall av avstyckning

inom detaljplan och av gränsbestämning. En annan övcrlantmätare har

ifrågasatt, om icke godkännande av gränsbestämning, där förening träffats

rörande gränsen, kunde tilläggas samma rättsverkan som godkännande av

avstyckningsförrättning, medan åter en annan överlantmätare anser, att

man borde kunna slopa det i 3 kap. 6 § jorddelningslagen uppställda kravet

att förening, som träffas i fråga om kronan tillhörig mark, måste för att

gälla godkännas av den myndighet under vars allmänna vård och inseende

fastigheten står. Ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra domsaga har

förordat, att reglerna om klagorätt över fastställelsebeslut i detta sammanhang

toges under omprövning.

Departementschefen.

Fastighetsbildning och bebyggelseplanering ha nära samband med varandra.

Sålunda böra nya fastigheter för bostäder och därmed jämförliga

ändamål icke få tillskapas, om de till följd av det i planlagstiftningen uppställda

förbudet mot tätbebyggelse utan föregående planläggning eller på

grund av andra i byggnadslagstiftningen meddelade förbudsbestämmelser

sedan icke skulle få bebyggas. Detta ligger i sakens natur och torde för övrigt

stå i linje med den i jorddelningslagstiftningen inskrivna grundsatsen, att

avstyckning endast må ske, om det kan antagas att styckningsdel skall inom

nära förestående tid komma till användning för det avsedda ändamålet. Ä

andra sidan är självfallet, att de planer för bebyggelsens anordnande som

jämlikt byggnadslagstiftningen fastställts för skilda områden skola respek
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

teras vid fastighetsbildningen. Fastighetsbildningen får icke motverka planen.

Det är detta fastighetsbildningens beroende av bebyggelseplaneringen som

föranlett, att planmyndigheterna — länsstyrelser och länsarkitekter _ i

viss omfattning tillagts beslutanderätt i avstyckningsärenden. Såsom framgår

av den tidigare lämnade redogörelsen för gällande rätt äger länsstyrelsen

sålunda utfärda anvisningar beträffande avstyckning inom område, där tätbebyggelse

uppkommit eller är att vänta eller där eljest avstyckning av

liera lägenheter framdeles kan förväntas. Och när det har väckts fråga om

upprättande av stadsplan eller byggnadsplan, äger länsstyrelsen i erforderlig

utsträckning meddela avstyckning^förbud. Från sådant förbud äger länsarkitekten

medgiva dispens. Inom stadsliknande samhällen och andra planlagda

områden på landet tillkommer det vidare länsstyrelserna att verkställa

den faststcillelseprövning med avseende a avstyckning som eljest ankommer

på de vanliga jorddelningsmyndigheterna. Bestämmelserna härom tillkommo

i anledning av motioner vid 1926 års riksdag. Vederbörande riksdagsutskott

anförde, att prövning och fastställelse av avstyckningar inom område,

där större byggnadsverksamhet rådde eller vore att förvänta, borde

ankomma å länsstyrelsen, som därigenom finge kännedom om en begynnande

samhällsbildning och möjlighet att i tid ingripa, när särskilda föreskrifter

för ordnande av byggnadsverksamheten inom området bleve erforderliga.

I motionerna uttalades vidare, att en nödvändig förutsättning för

ernåendet av effektiv kontroll över att avstyckningarna bleve lämpligt utförda

vore att den fastställande myndigheten sutte inne med erforderlig sakkunskap

i stadsplane- och byggnadsfrågor. Även ur denna synpunkt ansågos

länsstyrelserna böra vara fastställelsemyndighet.

De krav som under senare år i skilda sammanhang rests på åtgärder för

att förenkla förfarandet vid avstyckning ha särskilt tagit sikte på de fall, då

lastställelseprövningen ankommer på länsstyrelsen. Förrättningarna ha då

ansetts vara förenade med ett onödigt omständligt remissförfarande, som

medförde att proceduren bleve i hög grad tidsödande och tungrodd. Man har

också hänvisat till den arbetsbalans som vore rådande såväl inom lantmäteriet

som för länsarkitekterna och framhållit, att icke minst med tanke

därpå åtgärder i rationaliserande syfte vore av behovet påkallade.

De klagomål som sålunda framställts över proceduren inom område där

länsstyrelsen har att fastställa avstyckning måste anses välgrundade. Jag vill

till en början erinra om den förut omnämnda utredningen, som åberopats av

riksdagens år 1946 församlade revisorer. Enligt denna utredning skulle avstyckningar

för bostadsändamål inom samhällen och planområden i allmänhet

kräva en tid av drygt ett halvt år, räknat från dagen för ansökningen,

och av denna tid skulle mer än hälften eller omkring 3,9 månader belöpa

å fastställelseprövningen. I den mån gränsbestämning tillkomme eller avstyckning

skedde under villkor om sammanläggning, ökades denna tid med

tidsomgången hos ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten, vilken även

den vore betydande. Det vore sålunda icke ovanligt att fastställelsen kunde

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

dröja något år efter ansökningen. Även om — såsom av vissa remissinstanser

påståtts — utredningen skulle avse ett år med onormalt stark ansvällning

av antalet avstyckningsärenden och statistiken därför icke kunna anses

fullt representativ, torde det vara ofrånkomligt att en splittring av beslutanderätten

sådan som den här föreliggande mellan skilda myndigheter

jorddelnings- och planmyndigheter — medför omgång och tidsutdräkt. Såsom

nyss antytts, bli komplikationerna särskilt påtagliga i de fall då avstyckningen

är förenad med gränsbestämning eller beror av sammanläggning.

1 förstnämnda fall får avstyckningsförrättningen ej avslutas, förrän gränsförrättningen

blivit fastställd av ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten.

Avstyckningsförrättningen måste alltså i detta fall avbrytas för slutbehandling

av gränsbestämningen. Är det åter fråga om avstyckning av mark

för sammanläggning eller under villkor att stamfastigheten ingår i sammanläggning,

får länsstyrelsen fastställa avstyckningsförrättningen endast

under villkor att förordnande sedermera ges om sammanläggningen. Avstyckningen

blir då ej gällande, förrän ägodelningsdomaren meddelat sådant

förordnande. Å andra sidan kvarstår fastställelsebeslutet orubbat, hur

länge det än dröjer innan ansökan om sammanläggning göres och till och

med om sammanläggningen av en eller annan anledning icke kommer till

stånd. Rättsförhållandena kunna på detta sätt förbli i oklart läge hur länge

som helst, något som uppenbarligen är till stor olägenhet, ej minst när

fråga uppstår om nya avstyckningar eller andra ändringar i fastighetsindelningen.

Av vad jag nu anfört rörande de olägenheter som följa av länsstyrelsernas

fastställelsebefogenhet torde framgå, att man genom att upphäva jorddelningslagens

särskilda bestämmelser härom skulle vinna en betydande

förenkling av förfarandet. Tages därjämte i betraktande att man genom en

sådan åtgärd även skulle åstadkomma en icke oväsentlig lättnad i länsstyrelsernas

och länsarkitekternas arbetsbörda utan motsvarande ökning av

överlantmätarnas, synes tvekan icke böra råda om att ur rationaliseringssynpunkt

betydande fördelar skulle vara att vinna genom en sådan åtgärd.

Såsom lantmäteristyrelsen hävdat, lärer en varaktig förbättring av den

komplicerade fastighetsbildningsproceduren icke kunna ernås utan att beslutanderätten

i dessa frågor sä långt görligt koncentreras till fastighetsbildningsmyndigheterna.

En förutsättning för att länsstyrelsernas fastställelseprövning

skall kunna upphävas måste dock givetvis vara, att de planpolitiska

intressen som denna prövning avser att tillvarataga kunna tillfredställande

tillgodoses på annat sätt.

Bestämmelserna om länsstyrelses befogenhet i fråga om fastställelse av

avstyckning ha bland annat motiverats med önskemålet, att länsstyrelsen

skulle få kännedom om en begynnande samhällsbildning och i tid kunna

ingripa, när särskilda föreskrifter för ordnande av byggnadsverksamheten

bleve erforderliga. Med hänsyn till nu gällande planlagstiftning är emellertid

länsstyrelses befogenhet att pröva och fastställa avstyckning högst

otillfredsställande såsom instrument att ernå kunskap om bebyggelseut
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

vecklingen. Länsstyrelses åliggande i fråga om fastställelse av avstyckning

är ju begränsat till samhällen och sådana områden, där det redan finnes

plan. Även om länsstyrelses kontroll över bebyggelsens utveckling i första

hand måste taga sikte på de icke planlagda delarna av i utveckling stadda

samhällen, är dess skyldighet att övervaka planväsendet och att, vid behov,

vidtaga åtgärder till förhindrande av en mer eller mindre planlös bebyggelse

ingalunda begränsad till dessa samhällen och områden. Ur denna synpunkt

lärer alltså länsstyrelsens befogenhet att fastställa avstyckning, sådan

den nu är utformad, vara av tämligen ringa värde. Härtill kommer att, såsom

fastighetsbildningssakkunniga närmare anfört, andra medel numera

stå till buds för länsstyrelserna att förskaffa sig kännedom om gryende tätbebyggelse.

Inom samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad äga

tillämpning, åligger det sålunda byggnadsnämnden att med uppmärksamhet

följa byggnadsverksamheten och den allmänna utvecklingen i samhället

och att, då tätbebyggelse uppkommit eller är att förvänta inom

visst område, tillse att stadsplan, i mån av behov, upprättas eller, om

i särskilt fall byggnadsplan anses böra fastställas för området, anmäla

förhållandet till länsstyrelsen (5 och 100 §§ byggnadsstadgan). Beträffande

landet i övrigt är i 103 § samma stadga föreskrivet, att byggnadsnämnden

skall göra anmälan till länsstyrelsen, då tätbebyggelse uppkommit

eller är att förvänta inom visst område. Vidare må erinras därom,

att lantmätare eller annan förrättningsman, som finner avstyckning icke

böra äga rum utan att fråga om upprättande av plan blivit prövad, har att

förklara förrättningen vilande och anmäla ärendet hos länsstyrelsen. Med

hänsyn till de nu nämnda bestämmelserna måste förutsättas, att länsstyrelsen

erhåller vetskap om när förhållandena inom ett samhälle eller ett

landsområde blivit sådana att behov föreligger av detaljplanläggning. Att

i detta syfte bibehålla länsstyrelserna såsom fastställelsemyndighet lärer

sålunda icke vara erforderligt.

Frågan måste emellertid skärskådas även ur andra synvinklar. Det kan

av skal som jag tidigare anfört — främst då grunderna för det i jorddelningslagstiftningen

uppställda kravet på aktualitet hos ändamålet med fastighetsbildningen

— i princip icke vara medgivet att bilda fastigheter för

bostadsändamål och dylikt, vilkas bebyggande skulle innefatta eller leda

antingen till tätbebyggelse utan att marken enligt byggnadslagen finnes

från allmän synpunkt lämpad för detta ändamål eller också till sådan glesbebyggelse

som byggnadslagstiftningen vill förhindra. Vidare måste vid‘fastighetsbildningen

beaktas den i 19 kap. 13 § jorddelningslagen uppställda

regeln, att efter det planläggning skett avstyckning inom det planlagda området

icke tår motverka planen. Att dessa båda grundsatser noga iakttagas

vid fastighetsbildningen är ytterst betydelsefullt; ett åsidosättande kan avsevart

fördröja och försvåra upprättandet eller genomförandet av planer

för markens disposition. Det är av denna anledning uppenbarligen motiverat

att de myndigheter — främst länsstyrelse och länsarkitekt — vilka handhava

vården av planväsendet även äga inflytande å fastighetsbildningen. I

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kunrjl. Maj:ts proposition nr 177.

likhet med de sakkunniga och flertalet remissinstanser vilka uttalat sin anslutning

till sakkunnigförslaget håller jag emellertid före, att ett sådant

inflytande kan säkerställas genom samverkan mellan jorddelningsmyndigheterna

och de organ åt vilka anförtrotts vården om planväsendet. Länsstyrelsernas

formella beslutanderätt i fråga om fastställelse av avstyckning

torde sålunda kunna ersättas med ett samrådsförfarande.

Vad först angår det av mig nyss omnämnda intresset, att avstyckning icke

sker i strid mot fastställd plan, ha i några yttranden farhågor yppats för att

ett överförande på överlantmätare och ägodelningsdomare av fastställelseprövningen

skulle kunna leda till en ur plansynpunkt mindre lämplig fastighetsindelning,

därvid man särskilt betonat att vid avstyckning inom kvarter

samma betraktelsesätt måste anläggas som vid tomtindelning. Å andra sidan

har emellertid i flertalet yttranden av såväl länsstyrelser som överlantmätare

framhållits, att fastställelseprövningen beträffande avstyckning inom

planlagt område i allmänhet vore ur plansynpunkt mindre vansklig än motsvarande

prövning i fråga om den icke planlagda marken. Inom planområde

förelåge icke samma möjligheter till variation som eljest. Där vore ju dispositionen

av marken i förväg prövad av planmyndigheten i samband med planens

fastställande eller godkännande, och till följd av de i planen intagna

anvisningarna behövde i regel tvekan icke råda, hur avstyckning borde verkställas

för att icke motverka planens genomförande. Denna uppfattning, enligt

vilken sålunda vid avstyckning inom plan större meningsskiljaktigheter

icke skulle behöva uppstå, synes vinna starkt stöd av den statistiska utredning

som åberopats av de sakkunniga och enligt vilken antalet fall, där överlantmätare

och länsstyrelse stannat i olika mening, är ytterst obetydligt;

mot överlantmätarnas tillstyrkan ha länsstyrelserna vägrat fastställelse av

avstyckning i endast omkring 0,3 procent av hela antalet till länsstyrelserna

överlämnade ärenden. I den mån de resta invändningarna taga sikte på nybildningen

av fastigheter inom kvarter, synas de också förlora i styrka om

man betänker, att enligt byggnadslagens föreskrifter indelningen av kvartersmark

som utlagts genom stadsplan regelmässigt skall ske genom tomtindelning

och icke genom avstyckning. Dylik mark får nämligen i princip

icke bebyggas, innan kvarteret blivit indelat till tomter genom tomtindelning

(''37 § byggnadslagen). Att vid sådant förhållande avstyckning för bebyggelse

i allmänhet icke torde komina till användning inom byggnadskvarler

under stadsplan torde vara uppenbart, och det lärer med hänsyn härtill

också sakna större betydelse ur plansynpunkt vilken myndighet som fastställer

avstyckning av sådan mark. Är åter fråga om mark under byggnadsplan,

sker uppdelningen av kvartersmarken i byggnadsplatser i allmänhet

genom avstyckning. Inom kvarter med enkel och regelbunden form torde

emellertid denna uppdelning icke erbjuda några speciella svårigheter, i all

synnerhet som planförfattaren i allmänhet å planen angivit hur han tänkt sig

kvarterets indelning i tomtplatser. Äro kvarterets gränser oregelbundna till

följd av höjdförhållanden, vägar o. dyl., kunna förhållandena bli mer komplicerade.

I dylika fall bör förrättningsmannen vid den första avstyckning
5

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 177.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

en inom kvarteret genom en karta eller kartskiss ungefärligen visa, på vad

sätt avstyckningen är avsedd att ingå som ett led i kvarterets lämpliga indelning,

samt söka kontakt med byggnadsnämnden eller, om så kan anses

behövligt, med länsarkitekten för samråd beträffande de lösningar beträffande

uppdelningen i byggnadsplatser som kunna godtagas. Det lärer böra

ankomma på lantmäteristyrelsen att i samråd med byggnadsstyrelsen utfärda

närmare föreskrifter härom.

Den kontroll som planmyndigheterna utöva i avstyckningsärenden torde

ha sin största betydelse däri, att den på ett tidigare stadium kan förhindra

en fastighetsbildning, som innebär eller kan befaras leda till icke önskvärd

tätbebyggelse. I jorddelningslagens 19 kap. 13 § ha, såsom jag tidigare

nämnt, meddelats åtskilliga föreskrifter som alla ha till syfte att förhindra

en fastighetsbildning som kan föregripa en framtida planläggning. Det är

sålunda stadgat alt, innan en inom ett visst område i och för sig behövlig

stadsplan eller bvggnadsplan ännu blivit fastställd, avstyckning icke må

verkställas så att områdets ändamålsenliga bebyggande försvåras eller lämplig

planläggning av området eljest motverkas, att länsstyrelsen äger meddela

anvisningar med avseende å tillämpningen av denna föreskrift, att

länsstyrelsen under vissa förutsättningar äger meddela förbud mot avstyckning

utan länsstyrelsens medgivande samt att förrättningslantmätaren

har att anmäla av honom iakttaget behov av detaljplan. Beträffande

dessa bestämmelser har lantmäteristyrelsen i särskild skrivelse, till vilken

jag torde tå återkomma senare, uttalat att de till sin ordalydelse vore i

viss mån oklara. Särskilt syntes detta vara förhållandet i vissa fall, då enligt

byggnadslagens principer tätbebyggelse över huvud ej borde få komma

till stånd. I dylikt fall borde även avstyckning för tätbebyggelseändamål

vara förbjuden. Enligt lantmäteristyrelsens mening borde därför ett förtydligande

av lagrummet komma till stånd i detta sammanhang. Jag delar

denna uppfattning. Tvekan kan råda huruvida nyssnämnda föreskrifter i

19 kap. 13 § enligt sin ordalydelse helt täcka den i 5 § byggnadslagen uttalade

grundsatsen, att mark icke får användas till tätbebyggelse utan att den vid

planläggning prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Om länsstyrelsernas

befattning med fastställelseprövningen upphäves, är det emellertid

av vikt att återverkningarna på fastighetsbildningen av denna grundsats

komma till tydligt uttryck i jorddelningslagen. Jag vill därför i enlighet

med lantmäteristyrelsens hemställan föreslå sådant förtydligande av ifrågavarande

lagrum, att det blir fullt klart att om bebyggelse icke får ske till följd

av det i byggnadslagen uttalade tätbebyggelseförbudet avstyckning för sådan

bebyggelse ej heller får äga rum. Prövningen av uppkommen fråga om avstycknings

tillåtlighet med hänsyn till regeln att tätbebyggelse ej må ske

utan föregående planläggning bör ingå såsom ett normalt led i avstyckningsförrättningens

handläggning. Med hänsyn till de stora svårigheter som

ofta torde möta då det gäller att avgöra, huruvida förhållandena äro sådana

att tätbebyggelse föreligger eller kan väntas uppstå, torde dock samråd

regelmässigt böra ske med de planvårdande organen i de fall då tve
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 177.

67

kan uppstått i sådan fråga. Har länsstyrelsen utfärdat nybyggnadsförbud

för ett visst område — så kan ha skett därför att fråga väckts om detaljplan

eller för att förhindra att tätbebyggelse uppkommer utanför sådan

plan — utgör detta förbud givetvis en särskild anledning att inhämta planmyndighetens

besked angående en inom området begärd avstyckning. Länsstyrelsen

kan också, i de fall då länsstyrelsen finner det vara av särskild

vikt att samverkan kommer till stånd, i utfärdade anvisningar enligt 19

kap. 13 § 3 mom. jorddelningslagen föreskriva, att avstyckning inom visst

område icke får ske utan att samråd ägt rum med byggnadsnämnden eller

länsarkitekten. På detta sätt kan länsstyrelsen således i särskilt viktiga

fall själv tillskapa en garanti för att samråd verkligen kommer till stånd.

Fastighetsbildningssakkunniga liksom samtliga i ärendet hörda myndigheter

och sammanslutningar ha, för den händelse länsstyrelsernas formella

beslutanderätt i avstyckningsärenden skulle avskaffas, understrukit vikten

av att samråd äger rum mellan fastighetsbildnings- och planmyndigheterna.

Emellertid råda delade meningar dels om den omfattning detta samråd

bör ha och dels om den form i vilken det bör ske. Åtskilliga ha gjort

gällande att jorddelningsmyndigheterna borde samråda i alla de fall då

fråga vore om avstyckning inom samhälle eller område som angives i 19

kap. 5 § jorddelningslagen eller att samråd borde ske beträffande alla avstyckningar

för bostads- och därmed jämförliga ändamål. I flera yttranden

ha önskemål framställts, att föreskrifterna om samråd icke begränsades till

nyssnämnda samhällen och områden utan finge tillämpning även inom områden

för vilka utomplansbestämmelser fastställts. Det har även i ett par

utlåtanden ifrågasatts, om icke samrådet borde ske genom formliga remisser

med skriftliga yttranden. För egen del anser jag i likhet med de sakkunniga,

att samarbetet mellan jorddelnings- och planmyndigheterna bör

utformas efter mönster av den samverkan som redan är etablerad med lantbruksnämnderna.

Detta samarbete, varom föreskrifter endast meddelats i

administrativ ordning, äger rum i den utsträckning överlantmätaren finner

erforderligt. Det är alltså överlantmätaren som avgör, i vilka ärenden

lantbruksnämnden skall höras. Skriftliga remisser undvikas såvitt möjligt,

och samrådet är formlöst och äger rum under hand i största möjliga utsträckning.

Detta samarbete har löpt smidigt och slagit väl ut. Av praktiska

skäl böra samma principer tillämpas i fråga om den byggnadspolitiska kontrollen.

Det bör alltså i första hand ankomma på förrättningslantmätare och

överlantmätare att bedöma när samråd är behövligt och bör äga rum. Det

bör alltså icke föreskrivas såsom obligatoriskt för vissa typfall. Förutom

att det stora flertalet avstyckningar måste antagas vara av enkel beskaffenhet

jämväl ur plansynpunkt och ett obligatoriskt remissförfarande därför

skulle vara överflödigt, skulle ett sådant system helt äventyra syftet med

ifrågavarande lagstiftning, nämligen att åstadkomma ett enklare och därigenom

snabbare och billigare förfarande. Det skulle givetvis ha varit av

värde, om eu klar gräns kunnat uppdragas för de fall där samråd bör ske,

men detta torde knappast låta sig göra. Såsom de sakkunniga anfört, är det

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

lämpligt att överlantmätaren och länsarkitekten tid efter annan gemensamt

genomgå olika områden, där avstyckningar pågå, och utforma allmänna

riktlinjer för bedömningen av avstyckningsverksamheten. I dessa gemensamma

överläggningar bör lämpligen även vederbörande distriktslantmätare

deltaga. Jag vill också understryka vad kommittén för stadsplaneväsendets

omorganisation anfört därom, att länsstyrelserna kunna få en viktig uppgift

att fylla i detta sammanhang genom att anordna regelbundna sammankomster

mellan länets olika planmyndigheter. Samrådet bör ej heller, såsom

de sakkunniga synas ha avsett, vara begränsat till vissa samhällen och

områden. Även om plansynpunkterna göra sig starkast gällande inom samhällen

och områden, för vilka planer fastställts, kan behov av samråd uppenbarligen

uppkomma även annorstädes, främst då inom områden för vilka

utomplansbestämmelser fastställts. Det bör därför åligga lantmäteriets befattningshavare

att söka kontakt med planmyndigheterna var helst tveksamhet

kan råda om avstycknings tillåtlighet med hänsyn till de villkor för

avstyckning som uppställas i 19 kap. 13 § jorddelningslagen. Avgörande för

frågan, om samråd bör äga rum med planmyndigheterna eller med lantbruksnämnderna

eller med andra organ vilkas verksamhet berör fastighetsbildningen,

bör sålunda icke vara markens belägenhet inom vissa slags samhällen

eller områden utan under vilka förhållanden och för vad ändamål

avstyckningen är avsedd att äga rum. Vid framläggandet av förslaget till

1947 års ändringar i jorddelningslagen uttalade jag beträffande samarbetet

med lantbruksnämnderna, att samråd borde äga rum redan under förrättningens

gång, där omständigheterna vore sådana att dylikt samråd finge

anses påkallat. Detta bör även gälla samarbete med planmyndigheterna.

Distriktslantmätaren, vilken ju är den befattningshavare som först kommer

i kontakt med fastighetsbildnings- och bebyggelseutvecklingen i orten,

bör sålunda i sin verksamhet stå i nära kontakt med byggnadsnämnden,

länsarkitekten och överlantmätaren.

De betänkligheter, som i några yttranden kommit till synes mot att såsom

här förordats överlämna åt förrättningslantmätare och övcrlantmätare

att bedöma när samråd bör ske, torde i viss omfattning bottna i farhågor

för att länsstyrelser och länsarkitekter därigenom skulle förlora kontakten

med jorddelningen. För att planmyndigheterna, främst länsstyrelserna, skola

kunna uppbära det ansvar för planväsendets utveckling som åvilar dem enligt

byggnadslagstiftningen är det uppenbarligen av vikt, att de hållas å jour

med fastighetsbildningen inom samhällen och orter, där tätbebyggelse uppkommit

eller är att vänta, vare sig detta föranlett upprättande av plan eller

ej. Det synes med tanke härpå vara lämpligt, att förändringar som inträffat

i fastighetsindelningen med jämna mellanrum införas å sammanställningsoch

översiktskartor på länsarkitektkontoren. Det torde böra åligga överlantmätarna,

envar inom sitt län, att lämna sin medverkan till att länsarkitekternas

kartmaterial på detta sätt hålles levande. Närmare föreskrifter

härom böra meddelas i instruktionell ordning.

Om en jorddelningsförrättning ej är lagligen beskaffad, äger för närva
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

69

rande varken ägodelningsdomaren eller överlantmätaren undanröja densamma.

Beslut härom kan meddelas endast av ägodelningsrätten eller, i

fråga om avstyckning inom samhälle eller område som angives i 19 kap.

5 § jorddelningslagen, av länsstyrelsen. Enligt de sakkunnigas förslag skulle

för den händelse länsarkitekten framställt erinran mot verkställd avstyckningsförrättning

liksom då anledning eljest förekommer till att förrättningen

ej är lagligen beskaffad, prövningen av förrättningen alltid hänskjutas

till ägodelningsrätten. Åtskilliga myndigheter, bland dem byggnadsstyrelsen

och de flesta länsstyrelserna, ha ur principiell synpunkt ansett en sådan

ordning betänklig och i stället förordat, att länsstyrelsen bibehölles såsom

underställningsmyndighet. Som skäl härför har i främsta rummet framhållits,

att länsstyrelserna besutte större sakkunskap och därför vore mera

skickade att pröva de tvistiga fallen än ägodelningsrätterna samt att det

icke kunde vara riktigt att låta domstol bli fastställelsemyndighet i ärenden

där rent arkitektoniska och tekniskt-elconomiska synpunkter kunde

vara av dominerande betydelse. Dessa skäl äro otvivelaktigt tungt vägande.

Att bibehålla länsstyrelsen såsom underställningsmyndighet skulle emellertid

medföra betydande praktiska nackdelar. Åtskilliga av de olägenheter

som nu äro förenade med länsstyrelsernas fastställelsebefogenhet skulle då

komma att bestå, och detta skulle i viss utsträckning gälla icke blott det

fåtal fall som skulle hänskjutas till länsstyrelsen utan även de okomplicerade

fall som fastställas av ägodelningsdomaren eller överlantmätaren. Den

nuvarande konstruktionen med gränsbestämning såsom särskild förrättning,

då den företages i samband med avstyckning av det slag som nu är i

fråga, skulle sålunda behöva bibehållas, och bestämmelsen härom skulle,

såsom de sakkunniga framhållit, i samma grad som nu vara ägnad att fördröja

samtliga avstyckningar med gränsbestämning, hur enkla de än vore.

De kritiserade villkorliga fastställelserna vid avstyckning som är förenad

med sammanläggning skulle komma att kvarstå, och vidare skulle alltjämt

den oformligheten komma att bestå, att besvär över meddelade beslut i

ärenden rörande fastställelse å avstyckning skulle gå till regeringsrätten,

när det gäller beslut meddelade av länstyrelserna, och eljest till hovrätt och

högsta domstolen. Med hänsyn till det sagda torde det icke vara lämpligt

att bibehålla länsstyrelsen såsom underställningsmyndighet. En tänkbar utväg

skulle dock vara att endast i så måtto låta länsstyrelsen även i fortsättningen

fungera såsom underställningsmyndighet, att länsstyrelsen tillädes

befogenhet att undanröja sådan avstyckningsförrättning som länsarkitekten

eller länsstyrelsen ansett sig icke kunna godkänna. Länsstyrelsen skulle

däremot icke äga meddela fastställelse å förrättningen. Med en sådan

ordning skulle man vinna viss garanti för att avstyckningar som icke kunna

godtagas av planmyndigheterna icke komma till stånd men undgå de

nyss omnämnda olägenheterna av länsstyrelsens fastställelseprövning. Eftersom

det enligt förslaget blir beroende av överlantmätarnas bedömning i

vad mån planmyndigheterna erhålla tillfälle att i avstyckningsärenden uttala

sin mening, skulle det emellertid genom det nu antydda systemet upp
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

stå en tämligen godtycklig klyvning av de tveksamma avstyckningsärendena,

av vilka den ena gruppen — eller den där erinran ur plansynpunkt

icke framställts —- skulle handläggas och prövas av ägodelningsdomaren

eller ägodelningsrätten och den andra gruppen av länsstyrelsen. En dylik

anordning synes icke tilltalande, och om, såsom jag ämnar förorda, länsstyrelsens

yttrande alltid inhämtas då överlantmätaren ansett sig icke kunna

biträda av länsarkitekten framställd erinran mot verkställd avstyckning,

torde ur saklig synpunkt några betänkligheter ej heller behöva hysas

för att i enlighet med de sakkunnigas förslag genomföra ett enhetligt

underställningsförfarande. Jag utgår nämligen från att den största hänsyn

skall tagas till den mening som länsstyrelsen eller annat planvårdande organ

uttalat. Upprättade planer för bebyggelsen liksom andra byggnadsreglerande

föreskrifter skola ju respekteras vid fastighetsbildningen, och det

får uppenbarligen icke bli så, att en myndighet medverkar till uppkomsten

av en fastighet för bebyggelse medan en annan myndighet anser sig icke

kunna medgiva att den bebygges. Vad planmyndigheterna yrka bör därför

i regel bli avgörande; deras mening bör icke frångås utan att särskilda tungt

vägande skäl föranleda därtill. Även om formellt beslutanderätten tillkommer

fastighetsbildningsmyndigheterna, torde således i dessa ärenden den

reella prövningen alltjämt komma att ligga hos planmyndigheterna. Har

emellertid domstol av särskild anledning ansett sig tvungen frångå vad

planmyndighet yrkat, bör på sätt de sakkunniga föreslagit länsarkitekten

äga fullfölja talan mot fastställelsebeslutet. Jag kan icke finna, att några

principiella betänkligheter skulle behöva möta mot ett sådant system, vilket

redan genomförts med avseende å byggnadsnämnder och lantbruksnämnder.

Jag anser emellertid icke, att denna klagorätt bör vara begränsad

till samhällen och områden som angivas i 19 kap. 5 § jorddelningslagen.

Samma skäl, som föranlett mig föreslå att samråd med planmyndigheterna

bör etableras varhelst behov därav kan föreligga, tala för att länsarkitektens

klagorätt icke bör vara i rummet begränsad.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle såsom nämnts avslutad avstyckningsförrättning

hänskjutas till ägodelningsrätten för den händelse länsarkitekten

framställt erinran mot förrättningen. Det synes dock vara tveksamt,

om erinran från länsarkitekten under alla förhållanden bör föranleda

hänskjutande till ägodelningsrätten. Om överlantmätaren delar den mening

som uttalats av länsarkitekten, skall hänskjutande självfallet äga

rum; det följer redan av gällande lags föreskrift att överlantmätaren äger

fastställa förrättning endast för det fall att anledning ej förekommer till

annat än att förrättningen är lagligen beskaffad. Men om länsarkitektens

uppfattning, att avstyckningen ej bör tillåtas, icke delas av överlantmätaren,

synes ärendet icke böra hänskjutas till ägodelningsrätten utan att frågan

först underställts länsstyrelsens prövning och länsstyrelsen funnit fastställelse

icke böra meddelas å förrättningen. Det kan eljest inträffa att,

sedan ärendet hänskjutits till ägodelningsrätten, länsstyrelsen i avgivet

yttrande finner hinder mot fastställelse ej möta ur de synpunkter länssty
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

relsen har att beakta. Det synes vidare lämpligt, att i dylika ytterst tveksamma

fall länsstyrelsens yttrande alltid inhämtas och att detta såsom en förberedande

ågärd äger rum redan innan målet upptages till handläggning

av ägodelningsrätten.

I likhet med de sakkunniga har jag ansett att frågan om att slopa avstyckningsförbuden

bör ställas något på framtiden. Väl kan sägas att de

skäl som åberopats till stöd för upphävande av länsstyrelses befattning med

avstyckningsmål också tala för att avstyckningsförbuden avskaffas. Emellertid

torde det icke vara tillrådligt att redan nu vidtaga en sådan åtgärd.

Genom den nya byggnadslagstiftningen, som trädde i kraft den 1 januari

1948, och de krav som där uppställas på planläggning av den mark som

skall användas till tätbebyggelse torde inom åtskilliga län ha uppstått ett så

stort behov av stads- och byggnadsplaner, att detta med tillgängliga arbetskrafter

icke lärer kunna tillgodoses inom den närmaste tiden. Under mellantiden

synes det böra ligga i länsstyrelsens hand att genom särskilda avstvckningsförbud

hindra avstyckningar som kunna föregripa en framtida

detaljplanering. Det torde också vara lämpligt att avvakta erfarenheterna

av det nu föreslagna upphävandet av länsstyrelsernas befattning med avstyckningsmål,

innan avstyckningsförbuden avskaffas. Med hänsyn till de

förenklingar som redan genomförts med avseende å förfarandet vid avstyckning

inom område, för vilket avstyckningsförbud råder, och till de uttalanden

som i andra sammanhang gjorts rörande angelägenheten av att avstyckningsförbuden

så långt görligt inskränkas till omfattning och giltighetstid,

torde de olägenheter som vållas av dessa förbud kunna antagas bli av begränsad

räckvidd.

Beträffande fastighetsbildningssakkunnigas förslag, att den befogenhet

att pröva och fastställa gränsbestämning som enligt gällande lag tillkommer

ägodelningsdomaren skulle överföras på överlantmätaren, må erinras

om att de sakkunniga redan i sitt 1944 avlämnade betänkande med förslag

till lag om ändring i jorddelningslagen m. m. framlade förslag härom. Medan

i gällande lagtext gränsbestämning, som företages i samband med annan

förrättning, väsentligen framträder som en integrerande del av denna,

borde enligt vad de sakkunniga hävdade i nämnda betänkande gränsbestämningen

även i dylikt fall i allo få karaktär av särskild förrättning. I detta

syfte föreslogo de sakkunniga vissa ändringar i reglerna om gränsbestämnings

överklagande och uppställde sålunda eu gemensam regel om tid för

gränsbestämningens överklagande, oavsett om bestämningen företagits fristående

eller i samband med den ena eller andra jorddelningsförrättningen.

Med denna konstruktion var det klart att, om gränsbestämningsförrättning

företagits i samband med annan förrättning vilken skulle fastställas

av ägodelningsdomaren, såsom ägoutbyte eller avstyckning i förening

med sammanläggning, fastställelsen å förstnämnda förrättning likväl

skulle meddelas av överlantmätaren. I sin nu avlämnade promemoria

ha de sakkunniga icke föreslagit några motsvarande ändringar i gällande

lag, och några remissmyndigheter ha därför funnit tveksamt, om enligt

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungi. Maj.ts proposition nr 177.

förslaget överlantmätaren eller ägodelningsdomaren i fall sådana som de

nyss angivna skulle fastställa gränsbestämningen. För egen del anser jag,

att man i detta sammanhang bör stanna vid att på överlantmätaren överflytta

fastställelseprövningen med avseende å gränsbestämning allenast

såvitt fråga är om gränsbestämning i samband med sådan avstyckning som

skall prövas av överlantmätaren. Härigenom torde man vinna huvudsyftet

med förslaget eller att förkorta fastställelseproceduren i dylika fall.

De i vissa remissyttranden väckta frågorna om reformer utanför ramen

för de sakkunnigas nu framlagda förslag synas icke behöva avgöras i förevarande

sammanhang. De torde lämpligen få övervägas vid de sakkunnigas

fortsatta arbete med fastighetsbildningslagstiftningen. I två hänseenden synas

emellertid de gjorda framställningarna böra föranleda lagändringar redan

nu. Med anledning av lantmäteristyrelsens hemställan, att vissa tillägg

måtte göras till övergångsbestämmelserna till 1947 års lag om ändring i

jorddelningslagen, så att de då genomförda reformerna med avseende å länsstyrelses

fastställelsebefogenhet och klagorätt för det allmänna måtte erhålla

tillämpning även på förrättningar som sökts före lagens ikrafträdande,

har sålunda upprättats förslag till lag om tillägg till slutstadgandet i lagen

den 19 september 1947 (nr 700) angående ändring i lagen om delning av

jord å landet. I anledning av gjorda framställningar om ändring av de genom

1947 års lagstiftning införda reglerna om rätt att fullfölja talan mot

fastställelsebeslut ha vidare dessa bestämmelser omarbetats. Jag torde i det

följande få till närmare behandling upptaga de här åsyftade lagändringarna.

Jag övergår härefter till en redogörelse för de särskilda inom departementet

utarbetade lagförslagen.

Förslag till lag angående ändring i lagen om delning av jord å landet.

3 KAP.

10 §.

I andra stycket är intagen en bestämmelse om skyldighet för lantmätaren

att med ledning av företedda handlingar och eljest tillgängliga upplysningar

utreda och i protokollet anteckna, vilka som äro delägare i skifteslaget

och den andel envar av dem innehar, ävensom att i protokollet anmärka

envar delägares tillgängliga åtkomsthandlingar. Stadgandet gäller

icke blott laga skifte utan även andra jorddelningsförrättningar, såsom

gränsbestämning.

Fastighetsbildningssakkunniga ha erinrat om att de invändningar, som

framställts mot det tidigare av de sakkunniga framlagda förslaget att på

överlantmätaren överflytta fastställelseprövningen i fråga om gränsbestämning,

i första hand tagit sikte på att överlantmätaren i motsats till ägodel
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

ningsdomaren ej ägde tillgång till de urkunder, främst fastighetsböckerna,

vilka utvisade behörighet för vederbörande att exempelvis underskriva ingångna

föreningar. De sakkunniga ha häremot anfört, att stadgandet i förevarande

lagrum allmänt ansåges innefatta skyldighet för lantmätaren att

vid en gränsbestämning från vederbörande domarkansli inhämta upplysningar

om senast beviljade lagfart etc. med avseende å de fastigheter, som

berördes av förrättningen, i den mån tillförlitliga och fullständiga uppgifter

härom icke kunde erhållas vid själva förrättningen.

I den allmänna motiveringen har redogjorts för den inställning remissinstanserna

i detta lagstiftningsärende intagit till denna fråga. Av vad där

anförts framgår, att lantmäteristyrelsen ansett några särskilda bestämmelser

utöver dem som redan finnas icke vara erforderliga men att några

överlantmätare och en ägodelningsdomare ansett uttryckliga föreskrifter

böra meddelas om skyldighet för förrättningslantmätaren att fullständigt

utreda äganderättsförhållandena.

Departementschefen.

Ett viktigt led i prövningen av jorddelningsförrättnings lagliga beskaffenhet

utgör granskningen av de rättsliga förutsättningarna för förrättningen

och därvid fattade beslut. Vid gränsbestämningsförrättning måste fastställelsemyndigheten

särskilt kontrollera, att behöriga sakägares underskrifter

tagits å ingångna föreningar. Då överlantmätaren icke har tillgång

till fastighetsböckerna eller andra urkunder, som utvisa äganderätten till

de av förrättningen berörda fastigheterna, blir det i den mån fastställelseprövningen

skall överflyttas på överlantmätaren uppenbarligen av vikt, att

lantmätaren fullständigt utreder äganderättsförhållandena och i protokollet

antecknar sakägarnas åtkomst. Vid gränsförrättningar av enkel beskaffenhet

torde väl i allmänhet tillförlitliga upplysningar rörande äganderättsförhållandena

kunna erhållas vid själva förrättningen, men där så ej är

fallet, bör det ankomma på lantmätaren att från fastighetsboken inhämta

uppgifter härom. Såsom de sakkunniga anfört torde emellertid stadgandet

i förevarande paragrafs andra stycke allmänt anses innefatta sådan skyldighet,

och det lärer följaktligen icke vara behövligt att med anledning av den

reform som nu föreslagits med avseende å fastställelseproceduren vid gränsbestämning

ändra lagens bestämmelser på denna punkt. Det torde emellertid

vara lämpligt att lantmäteristyrelsen i fråga om äganderättsutredningen

vid sådan gränsbestämning som enligt förslaget skall fastställas av överlantmätaren

i särskilda föreskrifter för lantmätarna inskärper vikten av att

utredningen göres så fullständig som möjligt och att sakägarnas åtkomst

noga antecknas i förättningsprotokollet.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungi. Maj:ts proposition nr 177.

19 KAP.

10 §.

I andra stycket av denna paragraf är för närvarande stadgat att, om

gränsbestämning sker under sådan avstyckningsförrättning som skall fastställas

av länsstyrelsen, gränsfrågan måste definitivt avgöras innan avstyckningen

får avslutas. Om såsom föreslagits länsstyrelses befogenhet i

fråga om fastställelse av avstyckning upphäves, blir denna särbestämmelse

överflödig och bör därför utgå.

13 §.

Denna paragraf avser förhållandet till byggnadslagstiftningen. Medan

1 mom. innehåller förbud mot avstyckning inom tomtindelat område, är

i 2 mom. föreskrivet att vid avstyckning hänsyn skall tagas till planer

och andra bestämmelser rörande byggnadsverksamheten. I 3 mom. äro i

första stycket meddelade närmare föreskrifter angående avstyckning inom

område, där tätbebyggelse uppkommit eller är att vänta inom nära förestående

tid eller där eljest avstyckning av flera lägenheter framdeles kan förväntas,

allt utan att stadsplan eller byggnadsplan likväl blivit fastställd. I

andra stycket återfinnas bestämmelserna om de förbud mot avstyckning,

som länsstyrelse äger utfärda i avbidan på upprättande av plan. Slutligen

innehåller 4 mom. närmare föreskrifter rörande förrättningsförfarandet vid

de i lagrummet åsyftade fallen.

Såsom i den allmänna motiveringen anförts har lantmäteristyrelsen i särskild

skrivelse uttalat, att bestämmelserna i 3 mom. första stycket till sin

ordalydelse vore i viss mån oklara. Särskilt vore detta förhållandet i vissa

fall, då enligt byggnadslagens principer tätbebyggelse över huvud ej borde

få komma till stånd. Sådan bebyggelse kunde förhindras genom att planläggning

icke ägde rum. I dylikt fall borde ej heller avstyckning för tätbebyggelseändamål

vara tillåten. Styrelsen hade visserligen ansett ifrågavarande

bestämmelser böra tolkas på så sätt, att avstyckning för tätbebyggelse icke

finge ske utan plan, om icke vid förrättningen befunnes att avstyckningen

icke medförde olämplig tätbebyggelse eller eljest försvårade lämplig planläggning

och bebyggelse. I jorddelningslagen syntes emellertid icke finnas

något stadgande, som direkt toge sikte på de fall då tätbebyggelse över huvud

icke borde få komma till stånd. Att klar överensstämmelse icke rådde

mellan byggnadslagstiftningen och jorddelningslagen i detta synnerligen viktiga

hänseende hade vållat praktiska olägenheter. För att förhindra avstyckning,

syftande till tätbebyggelse som vore otillåten och olämplig, hade vissa

lantmätare i avsaknad av ett direkt tillämpligt stadgande ansett sig böra

åberopa »grunderna för 19 kap. 13 § 3 mom. jorddelningslagen». I andra fall

hade i samma syfte anförts, att det s. k. aktualitetskravet i 19 kap. 2 § sista

stycket icke vore uppfyllt. Exempel funnes också på att lantmätare och ägo
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

delningsrätter misstagit sig i fråga om lagens innebörd. Då det vore av stor

betydelse att de viktiga reglerna i 19 kap. 13 § 3 mom. avfattades så klart

och tydligt, att tvekan om deras rätta innebörd icke uppkomme, hemställde

lantmäteristyrelsen att ett förtydligande av detta lagrum komme till stånd.

Lantmäteristyrelsen har ansett, att även stadgandena i 4 inom. borde ändras

något, och därom anfört:

Finner lantmätare att avstyckning ej bör äga rum utan att fråga om upprättande

av stadsplan eller byggnadsplan eller om ändring av sådan plan

blivit prövad, skall han enligt stadgandet i dess nuvarande lydelse förklara

förrättningen vilande och insända handlingarna till överlantmätaren, som

har att med eget yttrande anmäla det hos länsstyrelsen. Ett förtydligande

borde här göras för att undanröja särskilt den ovisshet, som på visst håll

uppkommit om vilka befogenheter som i anledning av dylik underställning

tillkommer länsstyrelsen.

Departementschefen.

I den allmänna motiveringen har framhållits, att tvekan kan råda om i

jorddelningslagen finnes full motsvarighet till den i 5 § byggnadslagen uttalade

grundsatsen, att mark icke får användas till tätbebyggelse utan att den

vid planläggning prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Såsom

lantmäteristyrelsen anfört bör denna viktiga grundsats komma till klart

uttryck i jorddelningslagen. Principen bör uppenbarligen vara den, att avstyckning

som är att hänföra eller kan antagas leda till tätbebyggelse icke

må äga rum innan stadsplan eller byggnadsplan fastställts; innan så skett,

får ju i allmänhet marken icke användas till tätbebyggelse. Lagen torde också

ha tillämpats på detta sätt i praktiken. Det bör dock av lagen tydligt

framgå, att avstyckning för bebyggelse icke får ske, om bebyggelsen icke är

tillåten till följd av det i byggnadslagen uppställda förbudet mot tätbebyggelse.

Det i byggnadslagen uppställda allmänna principstadgandet om vad

som förutsättes för att mark skall få användas till tätbebyggelse är emellertid

icke förbehållslöst och givetvis kan då ej heller det ifrågavarande förbudet

mot avstyckning gälla utan undantag. Med anledning härav har till det

nuvarande stadgandet i 3 mom. första stycket, att avstyckning i där åsyftade

fall icke må verkställas så, att områdets ändamålsenliga bebyggande

försvåras eller lämplig planläggning av området eljest motverkas, fogats

ännu ett led av innebörd, att avstyckning ej heller må verkställas så att

olämplig tätbebyggelse kan föranledas därav.

Med anledning av vad lantmäteristyrelsen anfört därom att viss ovisshet

yppats om innebörden av föreskriften i 13 § 4 mom. sista punkten, bär en

mindre jämkning vidtagits i detta lagrum. Då det väsentliga syftet med stadgandet

lärer vara, att behovet av stadsplan eller byggnadsplan eller ändring

av förefintlig plan bringas till länsstyrelsens kännedom, torde vara tillfyllest

att fpreskriva skyldighet för lantmätaren att göra anmälan om dylikt behov.

Huru med förrättningen bör förfaras i sådant fall är att bedöma med ledning

av reglerna i 3 mom. första stycket och 4 mom. första stycket. Såsom jag nyss

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungi. Maj:ts proposition nr 177.

nämnt, äger lantmätaren undantagsvis meddela tillstånd till avstyckning

oaktat plan ej blivit fastställd, nämligen om avstyckningen befinnes kunna

ske utan att områdets ändamålsenliga bebyggande försvåras eller olämplig

tätbebyggelse eljest föranledes eller lämplig planläggning av området motverkas.

Föreligga emellertid ej skäl till sådant antagande, har lantmätaren

att förklara hinder möta mot den begärda avstyckningen och vägra tillstånd

därtill. I båda fallen skall lantmätaren givetvis därjämte anmäla behovet av

plan till länsstyrelsen.

21 KAP.

1 §•

Med anledning av de förändringar som företagits med avseende å fastställelsemyndighet

i fråga om avstyckning och gränsbestämning har sista

stycket i lagrummet erhållit ändrad lydelse.

13 §.

Fastighetsbildningssakkunniga ha icke föreslagit ändring av vare sig 21

kap. 10 §, som innehåller särskilda bestämmelser om kungörelse och kallelse

rörande sammanträde med ägodelningsrätt, eller 13 §, som ger ägodelningsdomaren

rätt att kalla överlantmätaren att biträda ägodelningsrätten.

Lantmäteristgrelsen har, för den händelse länsarkitekt erhölle klagorätt,

ansett 10 § böra kompletteras med bestämmelse att ägodelningsdomaren

skall, när han finner skäl därtill föranleda, om ägodelningsrätts sammanträde

underrätta länsarkitekten. Styrelsen har därvid hänvisat till att en

liknande ändring vidtogs vid 1947 års lagstiftning i fråga om lantbruksnämnden.

Samma uppfattning har uttalats av länsstyrelsen i Jämtlands län

samt överlantmätarna i Uppsala och Jämtlands län. Överlantmätaren i Västernorrlands

län har, med instämmande av länsstyrelsen i länet, förmenat

att länsarkitekten borde kunna av ägodelningsdomaren kallas till ägodelningsrättens

sammanträde med rätt för länsarkitekten att för inställelsen

åtnjuta ersättning av allmänna medel.

Departementschefen.

Med hänsyn till att plansynpunkterna efter tillkomsten av byggnadslagstiftningen

måste i fastighetsbildningsärenden tillmätas större betydelse än

tidigare, torde det framdeles ingalunda bli sällsynt att länsarkitektens närvaro

vid sammanträde med ägodelningsrätt befinnes vara av behovet påkallad.

Med anledning härav har i förevarande lagrum ägodelningsdomaren

ålagts att vid behov kalla länsarkitekten att biträda ägodelningsrätten. 1

likhet med överlantmätaren bör länsarkitekten för sin inställelse åtnjuta

ersättning av allmänna medel enligt gällande resereglemente; kostnaden

bör stanna å statsverket.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

23 §.

I denna paragraf har ej vidtagits annan ändring än att hänvisningen i

första stycket till 66 § uteslutits.

38 §.

Enligt andra stycket av denna paragraf åligger det ägodelningsdomaren

att, då denne eller ägodelningsrätten meddelat fastställelse å jorddelningsförrättning

eller tillstånd till jorddelning efter underställning, om beslutet

underrätta överlantmätaren ävensom, i fråga om förrättning inom ort där

skyldighet föreligger att söka byggnadslov, byggnadsnämnden. Dessa föreskrifter

ha föranletts av bestämmelserna i 51 § om rätt för överlantmätaren

och byggnadsnämnden att föra talan mot beslut, varigenom fastställelse

meddelats å jorddelningsförrättning eller tillstånd till jorddelning meddelats

efter underställning. Såsom vid 51 § skall närmare angivas, ämnar jag

föreslå att denna fullfölj dsrätt begränsas att gälla endast utslag meddelade

av ägodelningsrätt. Med hänsyn härtill har den i förevarande paragraf stadgade

underrättelseskyldigheten upphävts, i vad den avser beslut meddelade

av ägodelningsdomare, till följd varav underrättelse endast skall ske om utslag

meddelade av ägodelningsrätt. Å andra sidan synes emellertid, då målet

anhängiggjorts hos ägodelningsrätten på grund av erinran som av länsstyrelsen

eller lantbruksnämnden framställts mot förrättningens fastställande,

underrättelse om ägodelningsrättens utslag böra tillställas jämväl

dessa myndigheter. Då antalet mål som till följd av sådan erinran hänskjutes

till ägodelningsrätt måste antagas komma att bli tämligen ringa,

lärer en sådan utvidgning av underrättelseskyldigheten icke bli särdeles betungande

och torde fördenskull ej kunna befaras motverka önskemålet om

ett förenklat förfarande. I paragrafens sista stycke har på grund härav tilllagts

en föreskrift, att där länsstyrelsen eller lantbruksnämnden avgivit

utlåtande i målet, underrättelse om beslutet skall tillställas jämväl denna

myndighet.

43 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser rörande fastställelseförfarandet

i fråga om jorddelningsförrättning, varemot besvär icke blivit anförda inom

föreskriven tid. I fastighetsbildningssakkunnigas förslag har till en början

hänvisningen i första stycket till 66 § uteslutits. Vidare har i tredje stycket

införts den av de sakkunniga föreslagna befogenheten för överlantmätaren

att fastställa jämväl gränsbestämning. I tredje stycket har därjämte stadgats,

att erinran från länsarkitekten skall föranleda att avstyckningsärende

av överlantmätaren hänskjutes till ägodelningsrätten. De sakkunniga ha

härvid förutsatt, att detta endast skulle gälla beträffande avstyckning inom

område, som avses i 19 kap. 5 § andra stycket jorddelningslagen.

Ehuru enligt de sakkunnigas förslag överlantmätaren äger fastställa avstyckning

endast under förutsättning att länsarkitekten ej framställt erin
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

rån mot förrättningen, ha de sakkunniga icke ansett nödvändigt att stadga

skyldighet för överlantmätaren att remittera varje ärende till länsarkitekten.

De sakkunniga ha velat undvika stela formföreskrifter beträffande

samarbetet mellan överlantmätare och länsarkitekt. Det har därför synts

de sakkunniga lämpligt att, liksom skett med avseende å samarbetet mellan

överlantmätare och lantbruksnämnd, i lantmäteriinstruktionen intoges

bestämmelse om skyldighet för överlantmätaren att lämna länsarkitekten

tillfälle att i avstyckningsärenden giva sin mening till känna.

Lantmäteristyrelsen har framhållit, att enligt vad de sakkunniga anfört i

motiven erinran av länsarkitekten skulle föranleda hänskjutande till ägodelningsrätten

endast i fråga om avstyckning inom område, som avses i 19

kap. 5 § andra stycket jorddelningslagen. Detta borde, till undvikande av

missförstånd, komma till uttryck i lagtexten. Samma önskemål har framställts

av överlantmätarna i Uppsala och Södermanlands län. Den sistnämnde

har dock, i likhet med länsarkitekten i länet, ansett att länsarkitekten

borde ha vetorätt även inom områden, för vilka fastställts utomplansbestämmelser.

Överlantmätaren i Hallands län, som tillstyrkt förslaget, har

dock gjort den reservationen, att länsstyrelsens yttrande i avstyckningsmål

borde inhämtas för det fall att överlantmätaren ansåge sig icke kunna biträda

av länsarkitekten framställd erinran mot förrättningen.

Departementschefen.

I den allmänna motiveringen har utvecklats, hurusom länsstyrelsernas befogenhet

i fråga om fastställelse av avstyckning bör ersättas med ett samrådsförfarande

mellan jorddelnings- och planmyndigheterna. Om under

sådant samråd planmyndighet framställer erinran mot avslutad förrättning,

bör såsom de sakkunniga funnit förrättningen hänskjutas till ägodelningsrätten.

Bestämmelse härom bör intagas i förevarande lagrum. Departementsförslaget

skiljer sig dock från sakkunnigförslaget i några avseenden.

Av skäl som jag anfört i den allmänna motiveringen bör sålunda för det

fall att överlantmätaren anser sig icke kunna gilla av länsarkitekten framställd

invändning mot avslutad jorddelningsförrättning frågan underställas

länsstyrelsens prövning och förrättningen hänskjutas till ägodelningsrätten

först om även länsstyrelsen funnit anledning föreligga till erinran mot förrättningen.

Det bör ankomma på överlantmätaren, som granskar varje förrättning

ur teknisk synpunkt, att i fall som nu angivits såsom en förberedande

åtgärd inhämta länsstyrelsens besked. Har länsstyrelsen därvid framställt

erinran mot förrättningen, bör detta utgöra hinder för fastställelse icke

blott för överlantmätaren utan även för ägodelningsdomaren. Detsamma bör

gälla, då erinran gjorts av lantbruksnämnden eller byggnadsnämnden eller,

såvitt fråga är om ägodelningsdomarens fastställelseprövning, av överlantmätaren.

Genom att erinran av någon av de nu nämnda myndigheterna alltid

föranleder att ärendet hänskjutes till ägodelningsrätten vinnes, förutom en

mera grundlig och allsidig prövning av ärendet, att fullföljdsrätt icke vidare

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

79

erfordras beträffande fastställelsebeslut meddelat av ägodelningsdomaren

utan att denna rätt kan anknytas till ägodelningsrättens utslag, en förändring

som medför en icke oväsentlig tidsvinst i fastställelseförfarandet. Härtill

återkommer jag vid behandlingen av 51 §.

Jag har tidigare uttalat, att det samråd som bör etableras med planmyndigheterna

icke bör vara begränsat till vissa samhällen eller områden utan

bör äga rum var helst en begärd avstycknings tillåtlighet med hänsyn till

planvillkoren i 19 kap. 13 § jorddelningslagen kan ifrågasättas. I enlighet

härmed har i lagrummet icke stadgats någon begränsning av länsstyrelsens

rätt att genom erinran mot förrättning få denna hänskjuten till ägodelningsrätten.

Det bör av skäl som tidigare utvecklats överlämnas åt fastighetsbildningsmyndigheterna

att själva bedöma behovet av samråd med planmyndigheterna.

Såsom de sakkunniga funnit, bör det sålunda icke stadgas skyldighet

för överlantmätaren att remittera varje ärende till länsarkitekten. I fråga

om samrådet med länsarkitekten torde liksom beträffande samarbetet med

lantbruksnämnden kunna förutsättas att, där tvekan kan föreligga rörande

en förrättnings lagliga beskaffenhet, överlantmätaren ej meddelar fastställelsebeslut

eller till ägodelningsdomaren för fastställelse översänder handlingarna

rörande förrättningen utan att länsarkitekten, med vilken han

skall ha att nära samarbeta, blivit i tillfälle att framställa sina erinringar

mot förrättningen. Emellertid torde i lantmäteriinstruktionen böra föreskrivas

skyldighet för överlantmätaren att lämna länsarkitekten tillfälle att i

avstyckningsärenden, vilka kunna antagas vara av intresse för planmyndigheterna,

giva sin mening till känna.

I den allmänna motiveringen har förordats, att reformen i fråga om gränsbestämning

för närvarande bör stanna vid att överlantmätaren erhåller befogenhet

att fastställa gränsbestämning verkställd i sammanhang med sådan

fristående avstyckning som det ankommer på honom att pröva. Dylik

gränsbestämning ingår som ett led i avstyckningsförrättningen. Den utgör

sålunda ingen självständig förrättning, och i enlighet härmed har i tredje

stycket föreskrivits att om gränsbestämning ägt rum under avstyckningsförrättningen,

må överlantmätaren till prövning företaga förrättningen jämväl

i denna del.

I övrigt vidtagna ändringar i lagrummet äro av övervägande redaktionell

natur och torde icke kräva närmare motivering.

44 och 45 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer föranledas av att överlantmätaren i förslaget

tillerkänts befogenhet att fastställa icke blott fristående avstyckningar

utan även i samband därmed verkställda gränsbestämningar.

51 §•

Ursprungligen fick i princip talan ej föras mot beslut, varigenom fastställelse

meddelats å jorddelningsförrättning. Från denna regel uppställde lagen

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Mai ds proposition nr 177.

dock undantag bl. a. för det fall att förrättningen ägt rum inom samhälle,

där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas. I dylikt

fall fick nämligen fastställelsebeslutet överklagas av byggnadsnämnden.

Oenom 1947 års lagstiftning infördes ett nytt undantag. Då tillerkändes nämligen

även överlantmätare och lantbruksnämnd rätt att överklaga fastställelsebeslut

som meddelats av ägodelningsrätt, ägodelningsdomare eller länsstyrelse.

Däremot skulle alltjämt gälla, att klagan icke får föras över fastställelsebeslut

som meddelats av överlantmätaren. I stället föreskrevs, att

denne icke äger fastställa avstyckningsförrättning, om lantbruksnämnden

eller byggnadsnämnden framställt erinran mot förrättningen. Har så skett,

skall överlantmätaren hänskjuta frågan om fastställelse till ägodelningsrätten.

På detta sätt har man anknutit till det hittillsvarande systemet, enligt

vilket överlantmätaren endast har att avgöra frågor, beträffande vilka tvist

ej föreligger eller kan tänkas uppkomma.

I fastighetsbildningssakkunnigas förslag har i vartdera momentet av 51 §

införts bestämmelse om rätt för länsarkitekten att, då förrättningen utgör

avstyckning inom samhälle eller område som i 19 kap. 5 § andra stycket

sägs, fullfölja talan mot beslut, varigenom förrättningen fastställts eller tillstånd

till avstyckningen lämnats efter underställning.

I skrivelse, som den 21 oktober 1948 inkommit till justitiedepartementet,

har ägodelnings domaren i Medelpads östra domsaga framhållit, att befogenhet

att fullfölja talan mot fastställelsebeslut förelåge, även om vederbörande

myndighet beretts tillfälle att yttra sig i ärendet och därvid intet

haft att erinra mot förrättningen. Enligt 21 kap. 51 § 2 mom. förefunnes

enahanda ovillkorliga klagorätt mot beslut, varigenom tillstånd till jorddelning

meddelats efter underställning. Jämlikt stadgandet i 21 § andra stycket

lagen om sammanläggning av fastigheter å landet förelåge klagorätt för

de nämnda myndigheterna jämväl i sammanläggningsärenden. Det syntes

meningslöst att klagorätt för myndighet skulle förefinnas jämväl i fall då

vederbörande beretts tillfälle att yttra sig i ärendet och därvid icke haft

någon erinran att framställa. Att man även i sådana fall skulle vara nödgad

att meddela fullföljdshänvisning medförde också uppenbarligen en onödig

tidsförlust. Olägenheten bleve särskilt framträdande då fråga vore om

sammanläggningsärenden, i det att av sammanläggningsärendet betingade

lagfarts- och inteckningsåtgärder måste anstå i avbidan på att sammanläggningen

vunne laga kraft. Ingen som helst jordpolitisk motivering syntes

heller föreligga vare sig för överlantmätarens och lantbruksnämndens

eller lör byggnadsnämndens klagorätt i ärenden som endast avsåge gränsbestämning.

Under åberopande av det sålunda anförda har ägodelningsdomaren

ifrågasatt, huruvida icke ett tillägg borde göras till stadgandet i

tredje stycket av 51 § 1 mom. av innebörd, att klagorätt ej skulle föreligga

med avseende å gränsbestämning eller för överlantmätare, lantbruksnämnd

eller byggnadsnämnd, som beretts tillfälle att yttra sig i ärendet och därvid

intet haft att erinra mot förrättningen.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Med anledning av fastighetsbildningssakkunnigas förslag att tillerkänna

jämväl länsarkitekt klagorätt med avseende å avstyckning inom samhälle

eller område som sägs i 19 kap. 5 § jorddelningslagen har länsarkitektföreningen

gjort gällande, att om dylik klagorätt över huvud skulle införas den

borde avse även utomplansområde på landet, då utoinplansbcstämmelser

sannolikt under lång tid framåt komme att reglera byggnadsverksamheten

inom område, där uppenbart behov av detaljplan förelåge, och därjämte

även annat område, där bebyggelseutvecklingen borde ägnas uppmärksamhet

av planmyndigheterna, exempelvis där länsstyrelsen till förekommande

av tätbebyggelse meddelat förbud mot nybyggnad med stöd av 123 § byggnadslagen.

Flera länsarkitekter ha hävdat samma mening, överlantmätaren

i Södermanlands län samt länsarkitekten i Östergötlands län, den sistnämnde

med instämmande av länsstyrelsen i länet, ha ansett klagorätt för

länsarkitekten böra förefinnas även inom utomplansområden.

över nyssnämnda framställning av ägodelningsdomaren i Medelpads östra

domsaga om överarbetning av bestämmelserna om fullföljdsrätt över

fastställelsebeslut har utlåtande inhämtats av lantmäteristyrelsen, vilken

tillika överlämnat yttranden av överlantmätarna i Värmlands, Örebro och

Jämtlands län. Lantmäteristyrelsen har i sitt utlåtande förklarat sig i likhet

med ägodelningsdomaren anse, att fullföljdsrätten erhållit en alltför

stor omfattning med hänsyn till de ändamål varför den inrättats. Styrelsen

har däremot icke kunnat helt biträda det förslag som ägodelningsdomaren

framlagt till lagändring och har härom anfört följande.

Om förslaget godkännes medför detta att ägodelningsdomaren torde bli

tvungen att ofta även i självklara fall inhämta yttranden från lantbruksnämnd

och byggnadsnämnd. Bifalles vidare även ett av fastighetsbildningssakkunniga

den 29 januari 1949 framlagt förslag om att —- i samband med

alt länsstyrelsens rätt att fastställa avstyckningar inom planområden avskaffas

— länsarkitekten skall äga klagorätt i jorddelningsmål, blir följden

att yttrande måste införskaffas även från länsarkitekten. Det av häradshövdingen

framförda förslaget torde sålunda komma att föranleda ett betydande

remissförfarande utöver det samråd som nu regelmässigt bedrives mellan

överlantmätaren å ena sidan samt länsarkitekten, lantbruksnämnden och

byggnadsnämnderna å den andra. Förslaget överensstämmer på grund härav

icke med de nu aktuella strävandena att förenkla fastställelseförfarandet.

Under hänvisning till det sagda har lantmäteristyrelsen förklarat, att den

önskade inskränkningen i fullföljdsrätten lämpligen borde sökas efter någon

annan linje, och ansett en lämplig sådan vara att finna i ett av överlantmätarna

i Örebro och Värmlands län framlagt förslag, enligt vilket

fullföljdsrätten skulle begränsas till sådana beslut, varigenom fastställelse

å jorddelningsförrättning meddelats av ägodelningsrätt. Enligt lantmäteristyrelsens

mening vore detta förslag väl ägnat att utan ökat remissförfarande

medföra de fördelar beträffande handläggningen av jorddelningsmål

som åsyftades med ägodelningsdomarens framställning. Förslaget byggde

på den förutsättningen, att ärendet skulle prövas icke av ägodelningsdo
(!

fiihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 177.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

maren utan av ägodelningsrätten i de fall då överlantmätare, lantbruksnämnd

eller byggnadsnämnd framställt erinran mot förrättningen. Genomfördes

förslaget, skulle överlantmätaren, lantbruksnämnden och byggnadsnämnden

fortfarande äga fullfölj dsrätt beträffande gränsbestämningsförrättningar

och förrättningar enligt 14 kap. 10 § jorddelningslagen. Detta

kunde synas oegentligt med hänsyn till motiven för fullföljdsrätten, men

betydelsen därav måste, om fullföljdsrätten vore begränsad till ägodelningsrättens

beslut, anses ringa.

Beträffande därefter de i framställningen påtalade olägenheter som vore

förenade med överlantmätares och byggnadsnämnds rätt att klaga över

beslut om sammanläggning har lantinäteristyrelsen anfört följande.

Enligt 11 § sammanläggningslagen skall överlantmätarens utlåtande inhämtas

i sammanläggningsärende. Överlantmätaren har därvid särskilt att

bevaka att de i lagen uppställda jordpolitiska villkoren uppfyllas vid den

tilltänkta sammanläggningen. Instruktionsenligt åligger det även överlantmätaren

att inhämta vederbörande lantbruksnämnds mening i ärenden som

kunna vara av intresse för nämnden i dess verksamhet för jordbrukets rationalisering.

Ägodelningsdomaren skall därefter, sedan ärendet kommit i

sådant skick att det lagligen kan bli föremål för prövning, företaga detsamma

till handläggning. Finner ägodelningsdomaren »laga hinder möta

för bifall till ansökningen», skall ärendet hänskjutas till ägodelningsrätt.

Ägodelningsdomarens beslutanderätt i sammanläggningsärenden torde härigenom

bli begränsad till sådana fall, där anledning till erinran icke föreligger

från överlantmätares eller lantbruksnämnds sida. Det synes dock

måhända lämpligt att i lagtexten införes en uttrycklig föreskrift om att

ägodelningsdomare icke må själv besluta om sammanläggning, mot vilken

överlantmätare, lantbruksnämnd eller byggnadsnämnd framställt erinran.

Med hänsyn till dessa omständigheter skulle nämnda myndigheters fullföljdsrätt

enligt styrelsens mening även i här avsett fall kunna begränsas

att gälla ägodelningsrätts beslut. I

I sitt yttrande över fastighetsbildningssakkunnigas promemoria har även

ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra domsaga upptagit förevarande

fråga om överlantmätares, lantbruksnämnds och byggnadsnämnds klagorätt.

Denne ägodelningsdomare framhåller, att denna klagorätt medfört en

i flertalet fall onödig förlängning av fastställelseprocedurcn med fyra veckor,

och ifrågasätter, om det av jordpolitiska skäl förelåge behov av besvärsrätt

beträffande sådana förrättningar som gränsbestämning och förrättning

för bestämmande av ersättningar enligt 14 kap. 10 § jorddelningslagen.

Det kunde vidare ifrågasättas, om besvärsrätt vore motiverad i sådana

fall, då såväl överlantmätare som övriga myndigheter lämnat förrättningen

utan erinran. Spörsmålet syntes kunna lösas tämligen enkelt. Antingen

kunde stadgas en ovillkorlig skyldighet för ägodelningsdomaren att

till ägodelningsrätt hänskjuta frågan om fastställelse av jorddelningsförrättning,

mot vilken överlantmätaren eller annan myndighet framställt anmärkning.

I så fall skulle klagorätten kunna begränsas till beslut, meddelade

av ägodelningsrätt. Eller också skulle ägodelningsdomaren kunna bi
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

83

behållas vid sin nuvarande befogenhet och klagorätten begränsas till sådana

förrättningar, mot vilka anmärkning blivit framställd.

Departementschefen.

Vad först angår fullfölj dsbestämmelsernas konstruktion lärer vad i nyssnämnda

framställning och de i ärendet avgivna yttrandena anförts rörande

de olägenheter som äro förenade med klagorätten sådan den utformats i

51 § innefatta tillräckliga skäl att i detta sammanhang revidera dessa bestämmelser.

Syftet med dem angavs i motiven till 1947 års lagstiftning vara

att möjliggöra för det allmänna att påkalla rättelse av beslut, varigenom

det allmännas intresse av en ur jordpolitisk synpunkt lämplig fastighetsbildning

eftersatts till den enskildes förmån. Ur denna synpunkt torde det

icke vara erforderligt att alla fastställelsebeslut kunna överklagas; det är

tillräckligt att klagan må föras över fastställelse av förrättning som ur allmän

synpunkt framstår såsom icke önskvärd, d. v. s. förrättning mot vilken

erinran framställts. Från denna utgångspunkt synes den i ärendet anvisade

utvägen att begränsa fullföljdsrätten till fastställelsebeslut meddelade av

ägodelningsrätten innebära en lämplig lösning. Genomföres samma ordning

i fråga om sammanläggning, undanröjes den påtalade tidsförlusten i

samtliga fall, då beslutet meddelats av ägodelningsdomaren eller överlantmätaren.

Därigenom torde önskemålet om ett enklare och snabbare förfarande

på denna punkt ha tillgodosetts så långt görligt. Den föreslagna anordningen

förutsätter dock, såsom också framhållits i yttrandena, att det

föreligger skyldighet för icke blott överlantmätaren utan även ägodelningsdomaren

att till ägodelningsrätten hänskjuta förrättning, mot vilken erinran

framställts av någon av de myndigheter som ha att bevaka det allmännas

intressen. En sådan skyldighet låter sig väl förena med den tankegång

som ligger till grund för fastställelseförfarandet, nämligen att ägodelningsdomare

och överlantmätare skola äga fastställa jorddelningsförrättning endast

under förutsättning, att anledning ej förekommer till annat än att

förrättningen är lagligen beskaffad. På sätt framgår av den redan tidigare

kommenterade 43 §, har också i departementsförslaget såsom villkor för

ägodelningsdomarens rätt att fastställa förrättning föreskrivits, att icke

Konungens befallningshavande, överlantmätaren, lantbruksnämnden eller

byggnadsnämnden framställt erinran mot förrättningen, varjämte i fråga om

den på överlantmätaren ankommande fastställelseprövningen hänvisats till

detta stadgande. Såsom en konsekvens härav har nu i förevarande lagrum

fullföljdsrätten begränsats att avse endast beslut om fastställelse eller om

tillstånd till jorddelning som meddelats av ägodelningsrätt eller hovrätt.

Av skäl som anförts i den allmänna motiveringen har fullföljdsrätt som

nu sagts även tillerkänts länsarkitekten. Jag har tidigare framhållit, att

jorddelningsmyndigheternas samarbete med de planvårdande organen icke

bör vara begränsat till vissa samhällen och planområden, och i enlighet

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

härmed har någon inskränkning ej heller gjorts i fråga om länsarkitektens

rätt att fullfölja talan mot fastställelse- eller tillståndsbeslut.

I departementsförslaget har från klagorätten icke undantagits gränsbestämnings-

och andra förrättningar, vilka icke kunna anses innebära ändring

i den bestående fastighetsindelningen och sålunda ej heller kunna

antagas vara av intresse för de myndigheter som tillerkänts klagorätt. Frånvaron

av dylika undantagsbestämmelser torde emellertid sakna praktisk

betydelse.

58 §.

I första stycket av detta lagrum har vidtagits enahanda ändring som i

13 §.

59 §.

I denna paragraf har andra stycket ändrats på samma sätt som 38 §

andra stycket.

Övergångsbestämmelser.

Fastighetsbildningssakkunniga ha föreslagit, att länsstyrelserna även efter

ikraftträdandet av de nya reglerna skulle äga befogenhet att pröva avstyckningar

som avslutats före ikraftträdandet.

De sakkunniga ha vidare i ett andra stycke föreslagit en preklusionstid

för giltigheten av villkorligt fastställda avstyckningar. Enligt de sakkunnigas

förslag skulle sålunda, om länsstyrelsen jämlikt äldre lag fastställt avstyckning

under villkor att förordnande gives om sammanläggning, fastställelsen

vara utan verkan och avstyckningen att anse som undanröjd,

därest ej förordnande om sammanläggningen meddelas på ansökan som

gjorts senast två år efter den nu föreslagna lagens ikraftträdande eller, vid

tillämpning av nyssnämnda övergångsbestämmelse, inom samma tid efter

dagen för fastställelsen. De sakkunniga ha härutinnan hänvisat till den

motivering, som givits i de sakkunigas år 1944 avlämnade betänkande med

förslag till ändring i jorddelningslagen m. m.1

De föreslagna övergångsbestämmelserna ha endast såtillvida givit anledning

till uttalanden i remissyttrandena som överlantmätarna i Södermanlands,

Västmanlands och Norrbottens län förklarat sig med tillfredsställelse

hälsa de sakkunnigas förslag att avveckla de villkorliga fastställelserna.

överlantmätaren i Södermanlands län har dock ifrågasatt, om icke preklusionstiden

två år skulle kunna minskas till ett år.

Departementschefen.

Fastighetsbildningssakkunnigas förslag, att länsstyrelserna skulle även

efter de nya reglernas ikraftträdande äga befogenhet att pröva avstyckningar

som avslutats före ikraftträdandet, har icke givit anledning till an
-

1 Se SOU 1944: 46 sid. 252.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

85

märkning och torde vara lämpligt. Med hänsyn till de förbehåll som för närvarande

göras i 21 kap. 23 och 43 §§ för avstyckning som omförmäles i 21

kap. 66 g måste emellertid övergångsbestämmelserna givas en mera allmän

avfattning än de fått i de sakkunnigas förslag. Vidare föreligger behov

av övergångsbestämmelser även i andra hänseenden. Har avstyckningsförrättning,

varunder gränsbestämning ägt rum enligt bestämmelserna i 19

kap. 10 § första stycket, avslutats före den nya lagens ikraftträdande,

bör ägodelningsdomaren ombesörja fastställelseprövningen beträffande

gränsbestämningsförrättningen även om prövningen sker först efter ikraftträdandet

och enligt den nya lagen skulle ha ankommit på överlantmätaren.

Detsamma bör gälla i fråga om sådan särskild gränsbestämning, som verkställts

enligt andra stycket av nämnda paragraf och som avslutats före den

nya lagens ikraftträdande. I dylika fall kan överlantmätaren redan före den

nya lagens ikraftträdande ha överlämnat förrättningshandlingarna jämte

eget yttrande till ägodelningsdomaren för fastställelse av gränsbestämningen,

och det synes av praktiska skäl lämpligt att denne då också företager

förrättningen till prövning. Ej heller den föreslagna begränsningen av

rätten att fullfölja talan mot fastställelsebeslut och de därav föranledda

ändringarna i stadgandena i 21 kap. 43 § om fastställelseproceduren böra

•lämpligen gälla beträffande förrättning som avslutats före ikraftträdandet.

1 enlighet med det sagda har föreskrivits, att den nya lagen icke skall tilllämpas

med avseende å förrättning som avslutats före den 1 juli 1950.

Har under avstyckningsförättning inom samhälle eller planområde som

avses i 21 kap. 66 § utlåtande i fråga om tillstånd till den begärda avstyckningen

avgivits före lagens ikraftträdande, lärer för den händelse utlåtandet

skall underställas enligt bestämmelserna i 19 kap. 17 § jorddelningslagen

prövningen av utlåtandet i tillståndsfrågan alltjämt böra tillkomma

länsstyrelsen. Om förrättningen sedermera avslutas först efter lagens ikraftträdande,

kommer visserligen fastställelseprövningen att fullgöras av annan

myndighet, nämligen ägodelningsdomaren eller överlantmätaren. Då

det i underställningsmålet meddelade tillståndsbeslutet emellertid är bindande,

såvitt angår den fråga som däri prövats, medför nyssnämnda förhållande

ingen olägenhet. I ett andra stycke av övergångsbestämmelserna

har därför stadgats att, om utlåtande i fråga om tillstånd till avstyckning

avgivits före lagens ikraftträdande, skall, ändå att förrättningen icke avslutats

dessförinnan, med avseende å underställning av utlåtandet äldre lag

gälla.

Beträffande de sakkunnigas förslag i sista stycket av övergångsbestämmelserna

har jag tidigare utvecklat, hurusom betydande olägenheter äro

förknippade med de av länsstyrelse under villkor om sammanläggning meddelade

fastställelsebesluten. Det synes med hänsyn härtill vara till fördel,

om dylika villkorliga fastställelsebeslut bringas ur världen genom uppställandet

av en preklusionstid. Såsom de sakkunniga i förenämnda betänkande

anfört, utesluter den föreslagna preklusionsrcgeln icke att, om ansökningen

om sammanläggning avslås på grund av visst hinder, t. ex. i inteck
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungi. Maj:ts proposition nr 177.

ningsförhållandena, sökanden dock kan rädda avstyckningens bestånd genom

att undanröja hindret och göra ny ansökan om det blott sker inom den

föreskrivna tiden. Icke heller kommer det att i förevarande hänseende gå

ut över honom, om det drager särskilt lång tid hos vederbörande myndigheter

att slutbehandla ärendet. Det är visserligen icke möjligt att erhålla

ett myndighetsbeslut, varigenom konstateras att fastställelsen är utan verkan

och förrättningen undanröjes. Men sedan de nya bestämmelserna varit

gällande viss tid, kan dock överlantmätaren genom att hos ägodelningsdomaren

skaffa sig besked rörande sökta sammanläggningar få kännedom

om vilka avstyckningar som gått åter och göra anteckningar härom i jordregistret.

Med hänsyn till de svårigheter som understundom kunna uppstå för att

undanröja de hinder för sammanläggning som inteckningsförhållandena utgöra,

torde det icke vara lämpligt att såsom en överlantmätare ifrågasatt

förkorta preklusionstiden till ett år.

Förslag till lag om tillägg till övergångsbestämmelserna till lagen den

19 september 1947 angående ändring i lagen om delning av jord å landet.

Genom lag den 19 september 1947 (nr 700) genomfördes vissa ändringar

i jorddelningslagen, främst i bestämmelserna om avstyckning. Den då vidtagna

reformen berörde även reglerna om länsstyrelses befattning med avstyckningsmål

och om rätten att fullfölja talan mot fastställelsebeslut.

Enligt 19 kap. 5 § jorddelningslagen i dess dittills gällande lydelse hade

befogenheten att fastställa avstyckning tillkommit länsstyrelse, om förrättningen

ägt rum inom samhälle, där den för städerna gällande ordningen

för bebyggande skulle iakttagas, eller inom område, för vilket byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser fastställts eller jämlikt äldre lag förordnats,

att stadsplan skulle upprättas, eller meddelats särskilda föreskrifter

med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande eller för vilket avstyckningsplan

godkänts. Den omarbetning av detta lagrum som skedde vid

1947 års revision av avstyckningsreglerna ledde till att länsstyrelserna icke

vidare skulle pröva fråga om fastställelse av avstyckning inom områden med

utomplansbestämmelser. Denna prövning skulle därefter tillkomma de vanliga

jorddelningsmyndigheterna, ägodelningsdomaren eller över lantmätaren.

Beträffande rätten att fullfölja talan mot fastställelsebeslut blev genom

1947 års lagstiftning möjligheten att överklaga dylika beslut väsentligt utvidgad.

Genom denna lagstiftning tillerkändes nämligen såväl överlantmätaren

som lantbruksnämnden rätt att anföra besvär mot beslut, varigenom

fastställelse å jorddelningsförrättning meddelats i annan ordning än i

21 kap. 43 § tredje stycket jorddelningslagen sägs, d. v. s. mot fastställelsebeslut

meddelade av annan än överlantmätaren. Syftet med dessa förändringar

var främst att erhålla större garanti för att de då skärpta jordpolitiska

villkoren vid avstyckning skulle bli tillbörligen beaktade.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

Enligt övergångsbestämmelserna till 1947 års lag skulle denna i princip

träda i kraft den 1 januari 1948. Emellertid gjordes förbehåll beträffande

förrättning, som sökts före nämnda dag. I dylikt tall skulle ärendet, utom

såvitt angår de materiella villkoren för avstycknings tillåtlighet, handläggas

och prövas jämlikt äldre lag.

I sitt yttrande över fastighetsbildningssakkunnigas förslag om upphävande

av länsstyrelses befogenhet i fråga om fastställelse av avstyckning har

lantmäteristijrelsen framhållit, att jämlikt övergångsbestämmelserna till

förslaget varje avstyckning, som avslutas efter ikraftträdandet, skall prövas

enligt den nya ordningen. Det vore enligt lantmäteristyrelsens uppfattning

ett önskemål, att motsvarande övergångsbestämmelser nu infördes i fråga

om den lagändring som skedde år 1947 och som inneburit, att länsstyrelses

rätt att fastställa avstyckningar inom utomplansområden upphävdes. Sannolikt

skulle följden eljest bli, att länsstyrelserna ännu under flera år komme

att inom utomplansområden fastställa avstyckningar, vilka sökts före

den 1 januari 1948. Länsstyrelsen i Malmöhus län och överlantmätaren i

Hallands län ha uttalat samma mening.

Beträffande de genom 1947 års lagstiftning införda bestämmelserna om

fullföljdsrätt för överlantmätare och lantbruksnämnd har lantmäteristyrelsen

vidare i särskild skrivelse uppgivit, att fråga uppkommit om överlantmätare

och lantbruksnämnd ägde klagorätt beträffande förrättning som sökts före

lagens ikraftträdande den 1 januari 1948.1 ett under högsta domstolens prövning

draget mål hade domstolen i utslag den 4 juni 1949 fastställt ett av

Svea hovrätt meddelat utslag, innebärande att överlantmätare icke ägde rätt

att föra talan mot ägodelningsrätts utslag i mål avseende förrättning, som

handlagts och prövats jämlikt äldre lag. Med hänsyn till det betydande antal

förrättningar beträffande vilka ifrågavarande övergångsbestämmelser vore

tillämpliga, vore att befara att denna inskränkning i överlantmätarnas och

lantbruksnämndernas klagorätt komme att medföra allvarliga olägenheter ur

allmänna synpunkter. Styrelsen hemställde därför, att övergångsbestämmelserna

till 1947 års lagstiftning måtte erhålla sådant tillägg att överlantmätare

och lantbruksnämnder tillerkändes klagorätt även i mål avseende förrättningar

som tillkommit före den 1 januari 1948.

Departementschefen.

Enligt övergångsbestämmelserna till de nu föreslagna ändringarna i jorddelningslagcn

skall länsstyrelse alltjämt pröva fråga om fastställelse av avstyckning,

som avslutats före den 1 juli 1950, då lagen är avsedd att träda

i kraft. Har förrättningen avslutats först efter denna dag, skall emellertid

ny lag gälla. Tidpunkten för ansökningen saknar härvidlag betydelse. Enligt

övergångsbestämmelserna till 1947 års lagändringar är det emellertid

denna tidpunkt som är avgörande för tillämpligheten av gammal eller ny

lag. Såsom i de avgivna remissyttrandena anförts, är det tydligen ur skilda

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

synpunkter önskvärt, att övergångsbestämmelserna bli utformade på likartat

sätt, så att länsstyrelses befogenhet i fråga om fastställelse av avstyckning

icke kommer att bestå längre då det gäller äldre förrättningar inom områden

med utoinplansbestämmelser än i fråga om sådana förrättningar inom

samhällen och planområden. Jag vill därför föreslå, att i en särskild lag om

tillägg till övergångsbestämmelserna till lagen den 19 september 1947 angående

ändring i jorddelningslagen föreskrives att, även om förrättning som

nu sagts sökts före den 1 januari 1948, äldre lags bestämmelser i 21 kap.

66 § om länsstyrelses befattning med avstyckningsmål ej vidare skall äga

tillämpning, därest förrättningen avslutats först efter den 30 juni 1950.

Beträffande rätten att fullfölja talan mot fastställelsebeslut i jorddelningsmål

saknas anledning att från tillämpningen av de genom 1947 års lag

införda bestämmelserna undantaga förrättningar, som sökts före lagens

ikraftträdande den 1 januari 1948. Det är fastmera av vikt, att fastställelsebeslut,

vilka till sitt innehåll icke kunna anses förenliga med de av statsmakterna

antagna jordpolitiska riktlinjerna, kunna utan inskränkning dragas

under högre rätts prövning. Med hänsyn till den innebörd övergångsbestämmelserna

till 1947 års lag ansetts ha i rättstillämpningen och då enligt

vad lantmäteristyrelsen upplyst alltjämt finnes ett betydande antal förrättningar

yarå dessa övergångsbestämmelser äro tillämpliga, torde det vara

lämpligt att i den nyss omnämnda lagen även införa stadgande därom,

att ny lag skall gälla med avseende å rätten att fullfölja talan mot fastställelsebeslut,

även om förrättningen sökts före den 1 januari 1948. Härvid

måste dock förbehåll göras beträffande sådana förrättningar, som redan

avslutats och tagit åt sig laga kraft. Det föreslagna tillägget har av denna

anledning gjorts tillämpligt på fastställelsebeslut, vilka meddelas efter den

30 juni 1950, alltså efter ikraftträdandet av de nu senast föreslagna ändringarna

i jorddelningslagens bestämmelser om fullföljdsrätt.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 15 och 21 §§ lagen om

sammanläggning av jord å landet.

15 §.

I första stycket har, förutom viss formell omarbetning, vidtagits den ändringen,

att såsom hinder för ägodelningsdomarens prövning av sökt sammanläggning

upptagits, att överlantmätaren eller lantbruksnämnden framställt

erinran mot sammanläggningen. Beträffande skälen för denna ändring

må här hänvisas till mitt yttrande vid 21 kap. 51 § jorddelningslagen.

Med anledning av att 21 kap. 66 § jorddelningslagen föreslagits skola

upphöra att gälla, har i paragrafens nuvarande tredje stycke sista punkten

fått utgå.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

89

21 §.

För närvarande äger överlantmätaren och lantbruksnämnden överklaga

beslut, varigenom ansökan om sammanläggning bifallits. I denna bestämmelse

har vidtagits samma ändring som i fråga om stadgandet i 21 kap.

51 § jorddelningslagen. Enligt departementsförslaget skall sålunda klagorätt

i fråga om sammanläggningsbeslut föreligga endast i fråga om beslut

meddelade av ägodelningsrätt eller hovrätt. Har ägodelningsdomare bifallit

ansökan om sammanläggning, skall beslutet alltså icke få överklagas.

Beträffande motiveringen till denna begränsning av fullfölj dsrätten må hänvisas

till vad som anförts i fråga om motsvarande ändring i jorddelningslagens

regler i 21 kap. 51 § om rätt till fullföljd över fastställelsebeslut.

Övergångsbestämmelser.

Lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1950. I övergångsbestämmelserna

till den föreslagna lagen om ändring i jorddelningslagen har

föreskrivits, att den nya lagen icke skall tillämpas med avseende å förrättning

som avslutats före lagens ikraftträdande den 1 juli 1950. Vad tidigare

stadgats rörande länsstyrelses befattning med avstyckningsmål och om fullföljd

av talan mot fastställelsebeslut skall alltså fortfarande gälla beträffande

sådan förrättning. I konsekvens härmed böra de förutvarande stadgandena

i 15 och 21 §§ sammanläggningslagen alltjämt äga tillämpning i

fråga om sammanläggning i samband med avstyckning, där förrättningen

avslutats före nämnda dag. Stadgande av denna innebörd har intagits i

övergångsbestämmelserna.

Förslag till lag angående ändring i lagen om fastighetsbildning i stad.

5 KAP.

8 §.

De här meddelade föreskrifterna om iakttagande av planer och andra

byggnadsbestämmelser ha omarbetats i huvudsaklig överensstämmelse med

de föreslagna stadgandena i 19 kap. 13 § jorddelningslagen, till vilket lagrum

jag alltså kan här hänvisa.

6 KAP.

13 §.

Med anledning av de ändringar som vidtagits i 21 kap. 43 och 51 §§ jorddelningslagen

i fråga om fastställelse av jorddelningsförrättning och klagan

över sådant beslut har andra stycket i förevarande lagrum omarbetats i

nära anslutning till motsvarande stadgande i 21 kap. 51 § jorddelningslagen.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Förslag till lag angående ändring i lagen den 27 februari 1948 med

särskilda bestämmelser om fastighetsbildning

inom vissa områden av stad.

Enligt lagen med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa

områden av stad äger Kungl. Maj :t, där så påkallas av hänsyn till jordbruksnäringen

eller skogsbruket, förordna att de för landet gällande reglerna

om avstyckning och sammanläggning skola tillämpas för område inom

stad eller annat samhälle, där bestämmelserna härom i lagen om fastighetsbildning

i stad eljest skolat gälla. Har dylikt förordnande meddelats, skola

dock fastighetsbildningslagens bestämmelser angående ansökan om avstyckning

och behörighet att verkställa avstyckningsförrättning alltjämt tillämpas.

Enligt dessa bestämmelser göres ansökan hos byggnadsnämnden. Förrättningen

skall verkställas av i stadens tjänst anställd mätningsman eller,

där sådan ej finnes, av till sådan befattning behörig person som förordnats

av länsstyrelsen att tills vidare förrätta avstyckningar i staden. 1948 års lag

gör dock undantag för det fall att fråga är om avstyckning av mark, avsedd

för jordbruk eller skogsbruk. Är nämligen den som enligt fastighetsbildningslagen

skolat verkställa förrättningen icke behörig därtill enligt jorddelningslagen,

skall byggnadsnämnden för förrättningens verkställande överlämna

ansökningen till distriktslantmätaren.

Inom nu ifrågavarande områden av stad eller samhälle är behörighetsfrågan

sålunda ordnad så, att i stadens eller samhällets tjänst anställd mätningsman

eller särskild förrättningsman i princip är bibehållen vid sin behörighet

att verkställa avstyckningsförrättning. Enligt jorddelningslagen

äger emellertid annan än lantmätare sådan behörighet endast då avstyckningen

sker för bostadsändamål eller för att bereda plats för industriell anläggning

eller i annat liknande syfte inom stadsliknande samhälle samt inom

vissa landsbygdsområden under plan. Med hänsyn härtill och för att säkerställa

en riktig tillämpning av de i jorddelningslagen införda jordpolitiska

villkoren för avstyckning har behörigheten för mätningsman och därmed

jämställd särskild förrättningsman att verkställa avstyckningsförrättning

inom sådant område varom här är fråga begränsats så, att där avstyckningen

avser mark för jordbruk eller skogsbruk förrättningen får företagas endast

av statsanställd lantmätare.

Sedan Kungl. Maj :t genom beslut den 18 juni 1949 meddelat förordnande

enligt den nu omnämnda lagen beträffande de landsbygdsbetonade delarna

av Karlskoga stad, har fråga uppkommit om behörighet för stadsingenjören

i staden att företaga avstyckningsförrättningar för jordbruks- och skogsbruksändamål.

Länsstyrelsen i Örebro län har icke haft något att erinra mot

bifall till en av staden gjord framställning att stadsingenjören måtte förklaras

äga sådan behörighet, därvid länsstyrelsen dock gjort sitt uttalande beroende

av att gällande lagstiftning icke ansåges utgöra hinder för att med
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungi. Maj:ts proposition nr 177.

dela den begärda förklaringen. Lantmäteristyrelsen, som avgivit utlåtande i

ärendet, har framhållit att stadsingenjören jämlikt jorddelningslagens bestämmelser

icke vore formellt behörig att verkställa avstyckningar av ifrågavarande

slag samt att hinder därför syntes möta mot den begärda behörighetsförklaringen.

Enligt lantmäteristyrelsens mening förelåge icke anledning

att ifrågasätta sådan lagändring, att det skulle bli möjligt att i fall som

det ifrågavarande låta även annan än vederbörande distriktslantmätare utföra

avstyckning för jordbruksändamål.

Departementschefen.

Såsom lantmäteristyrelsen funnit, kan i kommuns tjänst anställd mätningsman

lagligen icke meddelas behörighet att inom sådant område varom

här är tal verkställa avstyckningsförrättning för jordbruks- eller skogsbrultsändamål.

Det kan emellertid ifrågasättas, om det föreligger tillräckliga skäl

att helt förbehålla de statsanställda lantmätarna sådan behörighet. Det huvudsakliga

skälet till lagens restriktiva inställning på denna punkt var, såsom

nyss nämnts, att man ville säkerställa en riktig tillämpning av de jordpolitiska

villkoren för avstyckning. I motiven uttalades bland annat, att det

gällde att tillse att kontrollen över att dessa villkor iakttoges lades i rätta

händer. Det hade förutsatts, att effektiv jordpolitisk kontroll skulle åstadkommas

särskilt genom överlantmätarens granskning. För att denna granskning

skulle få avsedd verkan fordrades emellertid, att utredningen rörande

de jordbruksekonomiska förhållanden som i varje särskilt fall kunde vara

av betydelse för ärendets bedömande vore fullständig och tillförlitlig. Det

syntes vara ovisst, om andra förrättningsmän än de statsanställda lantmätarna

besutte erforderlig erfarenhet och insikt i dessa ämnen. Med hänsyn

till vad sålunda och i övrigt anförts ansågs tillrådligt att endast låta dem

som tillhörde det statliga lantmäteriet företaga avstyckning inom nu förevarande

områden av mark, avsedd för jordbruk eller skogsbruk.

Av det anförda framgår, att lagens bestämmelser om behörigheten i huvudsak

föranletts av önskemålet att avstyckningar för jordbruk eller skogsbruk

må företagas endast av förrättningsmän med insikt och erfarenhet i

jordbruksekonomiska frågor. Ett sådant önskemål torde emellertid icke

med nödvändighet behöva leda till att behörigheten undantagslöst förbehålles

de statsanställda lantmätarna. Även annan synes ur nyss angiven synpunkt

kunna anförtros att företaga avstyckningsförrättning för jordbruksändamål

blott det visas att han genom sin utbildning och tidigare verksamhet

förvärvat samma kompetens som statsanställd lantmätare. Att sådan

kompetens föreligger måste givetvis prövas från fall till fall, och prövningen

härav torde böra ankomma på Kungl. Maj:t efter hörande av överlantmätaren,

länsstyrelsen och lantmäteristyrelsen.

Även den omständigheten, att det statliga lantmäteriet lider brist på arbetskraft

och har att kämpa med en viss arbetsbalans, synes tala för att man

i så stor utsträckning som möjligt utnyttjar i kommunal tjänst anställda

lantmätare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

På nu anförda grunder vill jag föreslå, att i lagen inrymmes befogenhet

för Kungl. Maj :t att efter framställning av stad eller samhälle och efter hörande

av överlantmätaren, länsstyrelsen och lantmäteristyrelsen meddela bemyndigande

för i kommunens tjänst anställd mätningsman eller särskilt

förordnad förrättningsman att inom område som omfattas av förordnande

enligt 1948 års lag verkställa jämväl förrättning för avstyckning av mark,

avsedd för jordbruk eller skogsbruk. Dylik behörighetsförklaring lärer böra

gälla tills vidare. Lagstiftningstekniskt torde vara tillräckligt att i lagens

andra stycke inskjutes ett led, varigenom med behörig förrättningsman enligt

jorddelningslagen likställes den som erhållit särskilt av Kungl. Maj:t meddelat

bemyndigande.

I enlighet med det anförda ha inom justitiedepartementet upprättats förslag

till

1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet;

2) lag om tillägg till övergångsbestämmelserna till lagen den 19 september

1947 (nr 700) angående ändring i lagen den 18 juni 1926 om delning

av jord d landet;

3) lag angående ändrad lydelse av 15 och 21 §§ lagen den 18 juni 1926

(nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet;

4) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning

i stad; samt

5) lag angående ändring i lagen den 27 februari 1948 (nr 96) med särskilda

bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad.

Förslagen torde få fogas vid statsrådsprotokollet såsom bilaga.1

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Bengt Augustinsson

1 Denna bilaga har bär uteslutits i vad avser de under 1), 3) och 4) upptagna lagförslagen,

vilka frånsett vissa redaktionella jämkningar äro likalydande med de vid propositionen fogade

förslagen till lagar i samma ämnen.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 177.

93

Förslag1

till

Lag

om tillägg till, övergångsbestämmelserna till lagen den 19 september

1947 (nr 700) angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om

delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att till övergångsbestämmelserna till lagen den 19

september 1947 angående ändring i lagen den 18 juni 1926 om delning av

jord å landet skola fogas de bestämmelser som nedan angivas.

Denna lag---den 1 juli 1948.

Har förrättning---gällande föreskrifter.

Med avseende — — — förut skett.

Utan hinder av vad i andra stycket är stadgat därom att, där förrättning

sökts före den 1 januari 1948, ärendet skall handläggas och prövas jämlikt

äldre lag, skall med avseende å rätten att fullfölja talan mot beslut, varigenom

jorddelningsförrättning fastställts eller tillstånd givits till jorddelning

efter underställning, nya lagen gälla, såframt beslutet meddelats efter

den 30 juni 1950.

Har avstyckningsförrättning inom område, för vilket utomplansbestämmelser

fastställts, sökts före den 1 januari 1948 men avslutats först efter

den 30 juni 1950, skola utan hinder av vad i andra stycket är stadgat äldre

lags bestämmelser i 21 kap. 66 § om Konungens befallningshavandes befattning

med avstyckningsmål ej vidare äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1950.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 27 februari 1948 (nr 98) med särskilda

bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad.

Härigenom förordnas, att lagen den 27 februari 1948 med särskilda bestämmelser

om fastighetsbildning inom vissa områden av stad skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Där så -—--—--skola tillämpas.

Förordnande enligt denna lag medför

icke ändring av vad i lagen om

fastighetsbildning i stad stadgas därom,

att avstyckning må ske jämväl

från mark som ej ingår i fastighetsindelning,

och ej heller av samma

lags bestämmelser angående ansökan

om avstyckning, behörighet att verkställa

avstyckningsförrättning, förfarandet

då förrättningsman finner sig

jävig, underrättelse till registerförare

och förvaring av konceptakt. Är fråga

om avstyckning av mark, avsedd

för jordbruk eller skogsbruk, och är

ej den, som enligt sistnämnda lag

skolat verkställa förrättningen, behörig

därtill enligt lagen om delning

av jord å landet, skall dock

byggnadsnämnden för förrättningens

verkställande överlämna ansökningen

till distriktslantmätaren.

Avser ifrågasatt--

Meddelas förordnande

Om förordnande — —

Förordnande enligt denna lag medför

icke ändring av vad i lagen om

fastighetsbildning i stad stadgas därom,

att avstyckning må ske jämväl

från mark som ej ingår i fastighetsindelning,

och ej heller av samma

lags bestämmelser angående ansökan

om avstyckning, behörighet att verkställa

avstyckningsförrättning, förfarandet

då förrättningsman finner sig

jävig, underrättelse till registerförare

och förvaring av konceptakt. Är fråga

om avstyckning av mark, avsedd

för jordbruk eller skogsbruk, och är

ej den, som enligt sistnämnda lag

skolat verkställa förrättningen, behörig

därtill enligt lagen om delning

av jord å landet eller särskilt av

Konungen meddelat bemyndigande,

skall dock byggnadsnämnden för

förrättningens verkställande överlämna

ansökningen till distriktslantmätaren.

ingående marken.

■ ---eller sammanläggning.

- i fastighetsregistret.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1950.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma):ts proposition nr 177.

95

Bilaga A.

Fastighetsbildningssakkunnigas förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord

å landet.

Härigenom förordnas dels att 19 kap. 10 § samt 21 kap. 1, 23, 43—45 och

51 §§ lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives dels ock att 21 kap. 66 § samma lag

skall upphöra att gälla, till följd varav även överskriften till samma paragraf

skall utgå.

19 KAP.

10 §.

Bestämmande av---framställt yrkande.

21 KAP.

1 §•

Första domstol---varje domsaga.

Där till---- jorden ligger.

Angående domstol---är tillämpligt.

Att i vissa fall jorddelningsmål skola handläggas av annan myndighet

än domstol, följer av vad i denna lag stadgas.

23 §.

Mot beslut eller åtgärd under jorddelningsförrättning, som i denna lag

avses, i andra fall, än nu är sagt, må talan föras genom besvär, som, ställda

till ägodelningsrätten, skola ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio

dagar från den dag, då den förrättning, under vilken beslutet meddelats

eller åtgärden vidtagits, blivit avslutad.

Under jorddelningsförrättning---blivit fastställt.

43 §.

Hava besvär icke inom stadgad tid anförts mot avslutad jorddelningsförrättning,

varom ovan sägs, överlämne överlantmätaren, där ej stadgandena

i tredje stycket av denna paragraf annat föranleda, handlingarna till

opaginerad Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 177.

ägodelningsdomaren; bifoge ock eget yttrande ävensom det utlåtande, han

må hava inhämtat från annan myndighet, och den förklaring över gjorda

anmärkningar, han må hava infordrat från förrättningslantmätaren. I fråga

om yttrande, varom nu är sagt, gälle vad i 28 § andra stycket sägs.

Sedan handlingarna —• --tredje stycket sägs.

Avser förrättningen gränsbestämning eller avstyckning, som icke beror

av sammanläggning, har överlantmätaren att företaga förrättningen till

provning, därvid, såvitt angår avstyckning, vad i 42 § fjärde stycket sägs

skall äga motsvarande tillämpning. Förekommer ej anledning till annat än

att förrättningen är lagligen beskaffad och har, i förekommande fall, lantbruksnämnden,

byggnadsnämnden eller länsarkitekten ej framställt erinrar»

mot densamma, meddele överlantmätaren fastställelse därå. Har avstyckningsförrättning,

på sätt i 22 § andra stycket sägs, blivit medelst påskrift å

protokollet godkänd, utgöre den omständigheten, att den för talan mot förrättningen

stadgade tid icke gått till ända, ej hinder för prövningens företagande.

Äger över lantmätaren enligt vad ovan i detta stycke sagts icke

meddela fastställelse å förrättningen, hänskjute han frågan därom till ägodelningsrätten,

skolande för sådant fall de i första stycket meddelade föreskrifterna

äga tillämpning.

44 §.

Då laga kraft ägande beslut om fastställelse föreligger, teckne ägodelningsdomaren

eller, där beslutet meddelats av överlantmätaren, denne bevis

om fastställelsen å kartan, därest sådan finnes, ävensom, där fråga är om

annan förrättning än avstyckning, å förrättningshandlingarna, allt i enlighet

med av Konungen meddelade föreskrifter.

45 §.

Ägodelningsdomaren åligger — — — handlagda mål.

Där överlantmätaren jämlikt 43 § tredje stycket handlagt jorddelningsmål,

skall vad i första stycket sägs om ägodelningsdomaren äga motsvarande

tillämpning beträffande överlantmätaren.

51 §.

1 mom. över beslut---moment sägs.

Har, efter---emot gått.

Beslut, varigenom fastställelse å jorddelningsförrättning meddelats i annan

ordning än i 43 § tredje stycket sägs, må överklagas av överlantmätaren

och lantbruksnämnden sa ock, då förrättningen ägt rum inom ort, där

skyldighet föreligger att söka byggnadslov, av byggnadsnämnden samt, då

förrättningen utgör avstyckning inom samhälle eller område, som i 19 kap.

5 § andra stycket sägs, av länsarkitekten.

2 mom. Enahanda klagorätt som enligt 1 mom. tillkommer överlantmätare,

lantbruksnämnd, byggnadsnämnd och länsarkitekt gälle i fråga om

beslut, varigenom tillstånd till jorddelning meddelats efter underställning.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 177.

97

Denna lag skall träda i kraft den ; dock skola stadgan
dena

i första, tredje och fjärde styckena i 21 kap. 66 § fortfarande äga tilllämpning

på avstyckningsförrättning, som avslutats före nämnda dag.

Har Konungens befallningshavande jämlikt äldre lag fastställt avstyckning

under villkor att förordnande gives om sammanläggning och meddelas

ej sådant förordnande på ansökan som gjorts senast två år efter denna

lags ikraftträdande, eller, vid tillämpning av övergångsbestämmelsen här

ovan, inom samma tid efter dagen för fastställelsen, vare fastställelsen utan

verkan och avstyckningen att anse som undanröjd.

7 Dihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 177.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungi. Maj:ts proposition nr 177.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 6 mars

1950.

Närvarande:

justitieråden Geuer,

Lech,

regeringsrådet Quensel,

justitierådet Beckman.

Enligt lagrådet den 21 februari 1950 tillhandakonnnet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i

statsrådet den 10 februari 1950, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet;

2) lag om tillägg till övergångsbestämmelserna till lagen den 19 september

1947 (nr 700) angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om

delning av jord å landet;

3) lag angående ändrad lydelse av 15 och 21 §§ lagen den 18 juni 1926

(nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet;

4) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning

i stad; samt

5) lag angående ändring i lagen den 27 februari 1948 (nr 96) med särskilda

bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av borgmästaren Äke von Schultz.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326)

om delning av jord å landet.

2 1 KAP.

51 §.

Regeringsrådet Quensel:

Såvitt angår den första egentliga instansen — ägodelningsrätten respektive

ägodelningsdomaren — ankommer det enligt förslaget å bl. a. länsstyrelsen

att bevaka planintressena. Men när det gäller rätt att överklaga ägo
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

99

delningsrättens eller hovrättens beslut, har däremot enligt förevarande paragraf

länsarkitekten insatts i länsstyrelsens ställe. Auledningen härtill

lärer vara att det ej ansetts lämpligt att länsstyrelsen själv skulle komma

att intaga ställning som klagande och utföra partstalan i målet.

Emellertid synes än mindre lämpligt att, när länsstyrelsen företräder ifrågavarande

intresse i första instans, en styrelsen underordnad tjänsteman

skulle självständigt representera samma intresse i högre rätt. Icke endast

formellt skulle en dylik anordning vara oegentlig. Det kunde inträffa att

beslut om jorddelning, mot vilken länsstyrelsen intet hade att erinra, bleve

av länsarkitekten överklagat. Att förslaget icke åsyftar att ge den sistnämnde

en dylik av länsstyrelsen oberoende ställning i förevarande hänseende

torde framgå av att han icke äger överklaga ägodelningsdomarens beslut,

oaktat skyldighet att hänskjuta frågan till ägodelningsrätten icke inträder,

blott för att länsarkitekten motsatt sig jorddelningen. Å andra sidan torde

länsarkitekten, om lagstiftaren förbehållslöst ger honom klagorätt, ha såväl

rätt som plikt att efter sin egen uppfattning bedöma frågan, huruvida

domstolens beslut bör överklagas. Han lärer icke kunna underlåta att begagna

sin klagorätt endast därför att länsstyrelsen tillstyrkt eller icke avstyrkt

jorddelningen. Att det skulle vara uteslutet att meningsskiljaktighet

i frågan uppkomme mellan länsstyrelsen och länsarkitekten lärer väl

icke någon vilja söka göra gällande.

Med hänsyn till vad sålunda anförts torde förslaget böra ändras därhän

att länsarkitektens föreslagna talerätt i stället tillerkännes länsstyrelsen,

låt vara att denna kunde få uppdraga åt länsarkitekten att utföra talan.

Åtminstone torde den sistnämndes talerätt böra göras beroende av att han

inhämtat länsstyrelsens tillstånd att överklaga vederbörande domstolsbeslut.

Justitierådet Beckman:

Vad regeringsrådet Quensel anfört utgör enligt min mening icke hinder

mot att nu genomföra en provisorisk reform på sätt förslaget innebär. Jag

utgår därvid ifrån att de anförda synpunkterna bliva beaktade vid en definitiv

revision av jorddelningslagstiftningen.

58 §.

Regeringsrådet Quensel:

Jorddelningsmål äro visserligen av blandad judiciell och administrativ

natur, och prövningsmyndigheten har ex officio att iakttaga det allmännas

intressen. Men dessa förhållanden bli mindre framträdande, när det gäller

procederet i överrätterna, särskilt sedan talerätt mot första instansens beslut

tillerkänts vissa myndigheter, som sålunda kunna intaga ställning som

part (eller representant för part) i överrättsprocessen. Med uppdrag att däri

pa dylikt sätt bevaka allmänna gentemot enskilda intressen låter icke väl

förena sig att tjänstgöra som biträde åt överrätten i jorddelningsmålen. Alldeles

uteslutet lärer vara att en sådan kombination skulle kunna få före
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

komma i ett och samma mål, och föga lämpligt är att viss tjänsteman skulle

tungera än såsom part än såsom rättens biträde i jorddelningsmålen. En

annan sak är att rätten må inkalla honom för att höras i målen, ändå att

han däri ej för talan.

Vad nu anmärkts iåkttogs visserligen icke, då man genom 1947 års lagändring

gav öveflaritmfttaren talerätt mot fastställelse- och tillståndsbeSlut.

Men detta förhållande synes icke böra föranleda att nu även länsarkitekten

skulle erhålla en dylik dubbelställning av part och rättens biträde.

Tvärtom torde gällande lag, vad överlarttmätaren beträffar, böra i detta

sammanhang ändras i förevarande hänseende.

Justitierådet Beckman:

Beträffande denna paragraf framföres av mig enahanda erinran som beträffande

Öl §.

Förslaget till lag om tillägg till övergångsbestämmelserna till lagen

den 19 september 1947 (nr 700) angående ändring i lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet.

Lagrådet:

Av enahanda skäl, som föranlett stadgandet i andra stycket av övergångsbestämmelserna

i förslaget till lag angående ändring i lagen om delning av

jord å landet, torde ett stadgande av motsvarande innehåll böra fogas till

den i nu förevarande lagförslag sist upptagna bestämmelsen.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 27 februari 1948 (nr 96)

med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden

av stad.

Lagrådet:

Törsta stycket i 1948 års lag, vilket i detta förslag upptages i transumt,

skulle erhålla ändrad lydelse enligt ett annat till lagrådet remitterat förslag,

avseende ändrade bestämmelser angående gränsdragningen mellan

områden med olika fastighetsregistreringssystem. Det synes i tydlighetens

intresse vara erforderligt att antingen samarbeta de båda lagförslagen eller

ock jämväl formellt begränsa det nu förevarande till att avse endast andra

stycket i 1948 års lag.

Övriga lagförslag.

Lagrådet:

Förslagen lämnas utan erinran.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

101

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 10 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,

Zetterberg,, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Zetterberg, lagrådets den 6 mars 1950 avgivna utlåtande över de till lagrådet

den 10 februari 1950 remitterade förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord på landet;

2) lag om tillägg till övergångsbestämmelserna till lagen den 19 september

1947 (nr 700) angående ändring i lagen den 18 juni 1926 om delning

av jord å landet;

3) lag angående ändrad lydelse av 15 och 21 §§ lagen den 18 juni 1926

(nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet;

4) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning

i stad; samt

5) lag angående ändring i lagen den 27 februari 1948 (nr 96) med särskilda

bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Den av lagrådet föreslagna ändringen i förslaget till lag om tillägg till

övergångsbestämmelserna till lagen den 19 september 1947 angående ändring

i lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet har vidtagits.

Lagens rubrik har därjämte jämkats. Vidare har med anledning av vad

lagrådet anfört förslaget till lag angående ändring i lagen den 27 februari

1948 med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden

av stad begränsats till att avse endast andra stycket i 1948 års lag. Slutligen

ha vissa redaktionella jämkningar vidtagits i de remitterade lagförslagen.

Föredraganden hemställer, att de sålunda jämkade lagförslagen måtte

jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungi. Maj.ts proposition nr 177.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Nordvall.

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

492617

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1950:197 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 2 i texten