Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet, m. m

1950-03-10 · 29 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 26 av 29 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:184, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

1

Nr 184.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om

delning av jord å landet, m. m.; given Stockholms

slott den 10 mars 1950.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 13 § lagen den 12 maj 1917 (nr

269) om fastighetsbildning i stad.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I en tidigare avlämnad proposition (nr 59) har framlagts förslag till lagstiftning

om gräns mot allmänt vattenområde i havet ävensom i Vänern, Vättern,

Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Nu föreliggande lagförslag innehåller

bestämmelser om lantmäteriförrättning som skall kunna hållas för

att utröna sträckningen av sådan gräns.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 1S4.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning

ay jord å landet.

Härigenom förordnas, att 7 kap. 7 § lagen den 18 juni 1926 om delning av

jord å landet skall erhålla följande ändrade lydelse samt att till samma

kapitel skall fogas en ny paragraf, betecknad 8 §, av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 KAP.

7

Vad nu är stadgat om rågångar

gälle i tillämpliga delar jämväl om

gränser, som tillkommit vid skifte,

klyvning, ägostyckning, avsöndring

och avstyckning, ävensom om andra

fastighetsgränser.

§•

Vad nu är stadgat om rågångar

gälle i tillämpliga delar jämväl om

gränser, som tillkommit vid skifte,

klyvning, ägostyckning, avsöndring

och avstyckning, ävensom om andra

fastighetsgränser, vilka ej utgöra

gräns mot allmänt vattenområde.

8 §.

Prövas erforderligt att bestämma

gräns mot allmänt vattenområde,

skall sammanträde hållas med ombud

för det allmänna samt delägarna

i skifteslaget. Lantmätaren skall i god

tid insända underrättelse om sammanträdet

till kammarkollegiet för

förordnande av ombud som nyss

sagts. Angående kungörelse om sammanträdet

samt kallelse därtill åge i

övrigt vad i 1 §''stadgas motsvarande

tillämpning.

Förrättning smännen undersöke

med ledning av tillgängliga kartor och

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj.ts proposition nr 184.

3

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

handlingar huru gränsen enligt vad

särskilt är stadgat sträcker sig. Finnes

ej tillförlitlig karta upptagande

de vattendjup, strandlinjer och

övriga förhållanden, efter vilka gränsen

är att bestämma, skall sådan karta

upprättas. Förrättningsmännen

pröve gränsens råtta sträckning och

give beslut härom samt utmårke densamma

å karta. Det åligge lantmätaren

att inom femton dagar från det

sammanträde, å vilket beslutet meddelats,

utgiva eller med posten översända

ett exemplar av kartan och protokollet

över förrättningen till det allmännas

ombud och ett exemplar till

den av delägarna, som av dessa eller,

där de ej åsämjas, av lantmätaren

utses att mottaga handlingarna.

Gränsbestämning enligt denna paragraf

vare utan verkan i den mån

vid ny förrättning befinnes eller i annan

ordning visas att bestämningen

avviker från vad i lag stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl Maj:ts proposition nr 184.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 kap. 13 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269)

om fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas att 2 kap. 13 § lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning

i stad1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.

13 §.

Vad detta —---— — eljest förekommer.

Annan ägogräns än tomtgräns må

på ansökan av sakägare bestämmas

enligt föreskrifterna i detta kapitel;

dock skall, där gränsen utgör gräns

mellan stadsjord och jord å landet

eller ock sakägare det påfordrar,

gränsens bestämmande ske i den ordning,

som stadgas i lagen om delning

av jord å landet.

Annan ägogräns än tomtgräns må

på ansökan av sakägare bestämmas

enligt föreskrifterna i detta kapitel;

dock skall, där gränsen utgör gräns

mellan stadsjord och jord å landet

eller gräns mot allmänt vattenområde

eller ock sakägare det påfordrar,

gränsens bestämmande ske i den

ordning, som stadgas i lagen om delning

av jord å landet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951.

1 Senaste lydelse se SFS 1931: 143.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms

slott den 25 november 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Danielson, Yougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående ändring

i lagen om delning av jord å landet m. m. samt anför följande.

I statsrådet den 18 juni 1949 beslöt Kungl. Maj :t inhämta lagrådets utlåtande

över, bland annat, ett av lagberedningen utarbetat förslag till lag

om gräns mot allmänt vattenområde. Till protokollet anförde jag då, att frågan

om möjlighet att genom lantmäteriförrättning bestämma gräns mot allmänt

vattenområde torde få övervägas i annat sammanhang. Denna fråga

har sedermera på uppdrag av mig beretts av fastighetsbildningssakkunniga,

vilka därvid biträtts av revisionssekreteraren Gösta G. Thulin. De sakkunniga

ha — efter samråd med lagberedningen och lantmäteristyrelsen —

med skrivelse den 23 november 1949 överlämnat en promemoria om bestämning

av gräns mot allmänt vattenområde jämte därvid fogade förslag

till lagar angående ändringar i jorddelningslagen och fastighetsbildningslagen.

Denna promemoria torde få såsom bilaga fogas vid protokollet. De sålunda

föreslagna lagändringarna äro avsedda att träda i kraft vid samma tidpunkt

som den nyssnämnda lagen om gräns mot allmänt vattenområde.

I enlighet med vad sålunda anförts föreligga nu förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet; och

2) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 13 § lagen den 12 maj 1917 (nr

269) om fastighetsbildning i stad.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Bengt Augustinsson.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

7

Bilaga.

P M

om bestämning av gräns mot allmänt vattenområde.

Inledning.

I 2 § andra stycket 1896 års lag om rätt till fiske stadgas såsom allmän

grundsats, att vid öppna havsstranden samt utom skären strandägarens

enskilda fiskerätt omfattar allt det vatten, som finnes till och med 180

meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager.1

I öppna havet därutanför äger enligt 1 § samma lag varje svensk undersåte

rätt att fiska. Vad angår fastigheternas ägovälden i havet torde gällande

rättsuppfattning vara, att avgränsningen därav bör ske i analogi med fiskerättens

avgränsning.

Beträffande insjöar finnes icke något uttryckligt stadgande vare sig för

strandägares vattenområde över huvud eller för hans fiskevatten. Lagen

om rätt till fiske utgår emellertid från att i vissa sjöar ett vattenområde

kan ligga utom de enskilda byarnas ägovälden.2

I lagberedningens den 12 juni 1947 avlämnade betänkande med förslag till

jordabalk I upptogos särskilda lagbestämmelser om fastigheternas utsträckning

i havet och de stora sjöarna. Sedermera avgav fiskerättskommittén den

31 juli 1947 betänkande med förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande

författningar. Förslaget till fiskelag innehöll bestämmelser om

gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten. Lagberedningens och

fiskerättskommitténs förslag hade i nämnda delar utarbetats i samråd och

innefattade en reglering som i huvudsak var överensstämmande. Fiskerättskommittén

föreslog tillika, att nyssnämnda bestämmelser i förslaget till jordabalk

såsom ett provisorium skulle utbrytas till en särskild lag om gräns

mot allmänt vattenområde. Vidare framlade kommittén förslag till lag om

ersättning för mistad fiskerätt m. m. I detta förslag upptogs — förutom

bestämmelser om ersättning av statsmedel för förlust av fiskerätt till följd

av fiskelagen — ett stadgande om sådan ersättning för förlust av annan

förmån än rätt till fiske till följd av de föreslagna nya bestämmelserna om

gräns mot allmänt vattenområde.

Den 25 februari 1949 remitterades till lagrådet ett på grundval av fiskerättskommitténs

förslag utarbetat förslag till lag om rätt till fiske. Det remitterade

förslaget upptar med vissa formella omredigeringar de av fiskerättskommittén

förordade allmänna reglerna för gränsdragningen mellan

fritt och enskilt fiskevatten. Emellertid föreligga avvikelser från fiskerätts
1

Att angivna regel icke äger förbehållslös giltighet, se SOU 1947:47, s. 49.

2 Jfr SOU 1947: 38, s. 51.

opaginerad Kontrollera mot PDF

° Kungl Maj.ts proposition nr 184.

kommitténs förslag bland annat beträffande vissa kuststräckor i Norrbottens

och Kalmar län.

Till lagrådet remitterades samtidigt förslag till lag om ersättning för mistad

fiskerätt. Detta förslag avsåg — i motsats till fiskerättskommitténs förslag

i ämnet —- icke frågor om ersättning för förluster i samband med lagstiftning

om fastigheternas gräns mot allmänt vattenområde.

Ett överarbetat förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde har

därefter den 18 maj 1949 avgivits av lagberedningen och den 18 juni samma

år remitterats till lagrådet. Enligt 1 § i detta lagförslag är vattenområde i

havet allmänt (allmänt vatten), där det ej ingår i fastigheterna (enskilt vatten).

Jämlikt 2 § lagförslaget hänföres till enskilt vatten i havet:

1. allt vatten inom trehundra meter från fastlandet eller från ö eller

holme av minst etthundra meters längd ävensom, på de ställen där den

stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, allt vatten

inom denna djupkurva;

2. allt vatten, vars förbindelse med öppna havet icke är av större bredd

än en kilometer räknat från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra

meters längd, dock ej vatten vid ö eller ögrupp vilken från fastlandet

helt skiljes av annat vatten än nu sagts; samt

3. annat vatten, som har förbindelse med öppna havet allenast över enskilt

vatten.

I 3 § föreskrives, att vid de kuststräckor i Norrbottens och Kalmar län,

där enligt vad särskilt är stadgat enskilt fiskevatten omfattar vatten utöver

vad i 2 § sägs, även sådant vatten skall vara enskilt. Hänvisningen innebär

att i fråga om viss del av Norrbottens län fastigheternas gräns mot allmänt

vatten skall följa linjer i det internationella längd- och breddgradssystemet

och att i fråga om vissa delar av Kalmar län sagda gräns blir bestämd av

räta linjer mellan vissa angivna uddar och liknande riktpunkter.

Finnes ej enskilt vatten vid ö eller holme i havet, vilken utgör fastighet

eller del därav, skall gränsen mot det allmänna vattnet enligt 4 § anses

följa strandlinjen.

Vad i 1, 2 och 4 §§ lagförslaget stadgas om vattenområde i havet skall jämlikt

6 § ock gälla beträffande Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i

Jämtland. Därjämte skall i fråga om Hjälmaren och Storsjön bestämmelsen

i 3 § äga motsvarande tillämpning.

I föreslagna övergångsbestämmelser stadgas, att om vattenområde delats

före ikraftträdandet av lagen och enligt denna till skifteslag kommer att

hänföras ytterligare vattenområde, detta skall anses delat mellan de ägolotter,

som ligga vid stranden, efter de i 12 kap. 4 § jordabalken angivna

grunderna. Skedde den tidigare delningen efter väsentligen annan grund,

skall dock det nytillkomna vattenområdet anses delat mellan de ägolotter,

vilkas vattenområden gränsa däremot, så att till varje ägolott hör den del

därav, som är närmast ägolottens vattenområde. Utan hinder av vad sålunda

stadgats skall vid gränsbestämning företagas den jämkning, som prövas

erforderlig för att erhålla lämplig sträckning å gräns eller för att förhindra

att ägolott avskäres från allmänt vattenområde.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Samtidigt med det nu omförmälda lagförslaget har till lagrådet remitterats

förslag till lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m., vilket förslag —

i likhet med fiskerättskommitténs förslag i ämnet — jämväl avser frågor

om ersättning för förluster på grund av lagen om gräns mot allmänt vattenområde.

Därvid har remissen till lagrådet den 25 februari 1949 av förslag

till lag om ersättning för mistad fiskerätt återkallats.

Gällande regler om gränsbestämning.

Det förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde, för vilket ovan

redogjorts, innebär att i lagen avsedd gräns -— liksom enligt hittillsvarande

rättsuppfattning — i princip skall anses vara rörlig, i det att de faktorer,

vilka skola bestämma gränsens läge, på grund av landhöjningen och andra

förhållanden kunna undergå förändring. Härav vållas vissa komplikationer

ur lantmäterisynpunkt.

I 7 kap. jorddelningslagen återfinnas regler om bestämmandet av gränserna

kring ett skifteslags ägor. Enligt 1 § skall för sådan gränsbestämning

sammanträde hållas med rågrannarna å ömse sidor.

Är rågång i laga ordning bestämd, skola förrättningsmännen undersöka

dess sträckning på marken.1 Befinnes rågångens rätta sträckning på marken

vara tydligt utmärkt, och förklaras rågången av samtliga närvarande rågrannar

ostridig, eller befinnes beträffande rågången framställd anmärkning

uppenbarligen sakna fog, erfordras ej vidare åtgärd än att lantmätaren

iståndsätter förfallna råmärken samt utsätter nya sådana märken, där det

finnes nödigt. Finnes ej tillförlitlig karta över rågången, skall sådan upprättas.

(2 §.)

Om rågång visserligen är i laga ordning bestämd men icke på marken hävdas

i överensstämmelse med tillgängliga kartor och handlingar eller osäkerhet

råder om rågångens rätta sträckning, skola förrättningsmännen söka

åvägabringa förening om rågångens sträckning. Kan förening ej träffas, besluta

förrättningsmännen i saken. I båda fallen skall rågången utstakas där

så erfordras. Lantmätaren skall tillika på karta utmärka rågången. (3 §.)

Finnes ej i laga ordning bestämd rågång, skola förrättningsmännen med

ledning av märken, som av ålder ansetts utvisa gränsen, och den utredning,

som i övrigt kan åvägabringas, undersöka huru rågången sträcker sig. Är

rågångens sträckning mellan samtliga närvarande rågrannar ostridig, skall

lantmätaren upprätta karta och, där så erfordras, utstaka rågången, varefter

han skall låta rågrannarna godkänna rågången genom förening. Föreligger

tvist och kan förening ej träffas, besluta förrättningsmännen om rågångens

sträckning, varefter lantmätaren skall utstaka rågången och utmärka

den på kartan. (4 §.)

1 Under skifteslags mark inbegripes, enligt 1 kap. 5 § jorddclningslagen, jämväl vattentäckt

område.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Sedan rågången blivit slutligen bestämd, skall lantmätaren å marken utmärka

rågången på tydligt och varaktigt sätt (6 §).

De bestämmelser om rågång, för vilka nu redogjorts, gälla, jämlikt 7 kap.

7 § jorddelningslagen, i tillämpliga delar även om gränser, som tillkommit

vid skifte, klyvning, ägostyckning, avsöndring och avstyckning, ävensom om

andra fastighetsgränser.

De för laga skifte i bland annat 7 kap. jorddelningslagen meddelade föreskrifterna

skola, jämlikt 19 kap. 5 §, i tillämpliga delar lända till efterrättelse

vid avstyckning. Beträffande bestämmandet av gräns mot fastighet,

som ej ingår i avstyckningsförrättningen, upptar emellertid 19 kap. 10 § särskilda

regler.

Bestämmande och utmärkande av rågång eller annan fastighetsgräns må,

jämlikt 20 kap. 1 § jorddelningslagen, verkställas såsom särskild jorddelningsförrättning

utan sammanhang med annan sådan förrättning. Även därvid

bli, enligt 6 § första stycket andra punkten sagda kapitel, ovan angivna

regler i 7 kap. tillämpliga.

Bestämmelser om gränsbestämning återfinnas även i lagen om fastighetsbildning

i stad. Jämlikt 2 kap. 7 § tredje stycket sagda lag skall sålunda vid

tomtmätning i protokollet antecknas, huruvida närvarande sakägare förklara

tomtens gränser ostridiga eller, om så ej sker, vilka anmärkningar som

framställas mot desamma, så ock huruvida gränserna hävdas i överensstämmelse

med senast upprättade tomtkarta eller, om skiljaktighet i sådant

hänseende föreligger, omfattningen härav.

Vid tomtmätningen skall karta över tomten upprättas (2 kap. 8 §). Tomtgräns

skall på tydligt och varaktigt sätt utmärkas å marken utom i vissa

särskilt angivna fall, såsom då tomtgräns är överbyggd eller av annan anledning

icke åtkomlig (2 kap. 9 §). Förrättningsmannen skall slutligen

avgiva utlåtande angående tomtgränsernas rätta sträckning (2 kap. 10 §).

Vad i 2 kap. stadgas om bestämmande av tomtgräns i sammanhang med

tomtmätning skall även gälla, då fråga om bestämmande av sådan gräns

eljest förekommer. Annan ägogräns än tomtgräns må ock på ansökan av

sakägare bestämmas enligt föreskrifterna i andra kapitlet. Där gränsen utgör

gräns mellan stadsjord och jord å landet eller sakägare det påfordrar, skall

dock gränsen bestämmas i den ordning, som stadgas i jorddelningslagen,

(2 kap. 13 § fastighetsbildningslagen).

Bestämmelserna i 2 kap. fastighetsbildningslagen äro jämväl tillämpliga

inom vissa samhällen och områden å landet (2 kap. 15 §).

Vad angår gränsbestämning i samband med avstyckning enligt fastighetsbildningslagen

återfinnas regler i 5 kap. 5 §, vilket lagrum innefattar en

hänvisning till de föreskrifter i 2 kap. 13 §, för vilka ovan redogjorts.

Vid laga skifte i stad skola, jämlikt 6 kap. 1 § fastighetsbildningslagen,

jorddelningslagens bestämmelser i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

En specialbestämmelse för stad återfinnes emellertid i 6 kap. 5 § fastighetsbildningslagen,

enligt vilket lagrum vid laga skifte å stadsjord gräns mot

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

fastighet, som ej ingår i förrättningen, skall bestämmas enligt de regler i

2 kap. 13 § fastighetsbildningslagen, för vilka nyss redogjorts.

Beträffande tillämpningen av föreskrifterna om gränsbestämning tilldrager

sig i förevarande sammanhang rättsfallet N. J. A. 1933:490 särskilt

intresse. I målet var fråga om bestämmande av fastighets gräns mot öppna

havet. Högsta Domstolen, vars utslag var enhälligt, förklarade, att då de i

målet ifrågavarande hemmanens gräns mot öppna havet vore underkastad

förskjutning i samband med den fortgående förändringen av strandlinjen

och vattendjupet därutanför, gränsen icke kunde bestämmas i den ordning,

som avsåges i 7 kap. jorddelningslagen.

I ett den 14 november 1933 dagtecknat meddelande från lantmäteristyrelsen

till rikets lantmätare1 refererades det här angivna rättsfallet, varefter

styrelsen anförde: »Fråga uppstår nu, huru man vid laga skifte eller

avstyckning, vari ingår strandfastighets vattenområde i havet, skall kunna

utröna och i händelse av tvist rättsgiltigt fastslå sträckningen av den vid

förrättningstillfället befintliga gränsen mot det utanför liggande allmänna

vattenområdet. Enligt styrelsens mening böra, intill dess särskilda lagbestämmelser

i ämnet bliva utfärdade eller i följd av prejudikat en annan

ordning för frågans handläggning må vara att iakttaga, lantmätarna förfara

på följande sätt. Vid sammanträde, till vilket kallas allmänt ombud för

bevakande av kronans intresse beträffande det allmänna vattenområdet,

böra förrättningsmännen efter verkställd undersökning rörande strandlinjen

och djupförhållandena tillkännagiva sin mening ifråga om gränsens sträckning.

Kunna de närvarande sakägarna och det allmänna ombudet enas om

denna sträckning eller om någon annan, som icke står i uppenbar strid

mot de enligt rättspraxis analogiskt tillämpliga bestämmelserna i 2 § andra

stycket lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske, torde annan åtgärd icke

erfordras, än att gränsen inlägges på förrättningskartan och följes vid förrättningen.

Kunna vederbörande icke enas, torde tvisten såsom gällande

äganderätt till jord och varande av betydelse för förrättningens behöriga

verkställande böra jämlikt 3 kap. 12 § jorddelningslagen underställas ägodelningsrättens

prövning. En dom torde i sådant fall ej komma att avse

annat än ett avgörande angående gränsens sträckning vid förrättningstillfället.

»

Regler för bestämning av gräns mot allmänt vattenområde.

Sedan lantmäteristyrelsens nyss omtalade cirkulär utsändes, ha varken

några lagbestämmelser i det däri berörda ämnet tillkommit eller någon

förändring av rättspraxis inträtt. Emellertid har lantmäteristyrelscn vid

skilda tillfällen hemställt, att jorddelningslagen måtte kompletteras med

stadganden om gränsbestämning mellan enskilt och allmänt vattenområde

1 Kungl. lantmäteristyrelsens meddelanden 1933 nr 6.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

såväl i havet som i vissa större insjöar. Sålunda har styrelsen i yttrande

över insjöfiskesakkunnigas år 1937 avgivna betänkande1 framfört erinran

mot att en reglering av gränserna för den enskilda fiskerätten i de stora

sjöarna skulle ske, utan att samtidigt bestämmelser bleve meddelade om

ägogränserna i vattnet och angående bestämning vid lantmäteriförrättning

av gräns mellan enskilt och fritt fiskevatten. Genom det nyssnämnda rättsfallet

hade gränsbestämningsfrågan beträffande öppna havet enligt styrelsens

mening kommit i ett mycket egendomligt läge, i det att jorddelningslagen

väl vid laga skifte och i vissa fall även vid avstyckning tvingade till

intagande i förrättningen av enskilt vattenområde, som gränsade mot öppna

havet, men icke anvisade något medel att bestämma gränsen mellan vattenområdena.

Rättspraxis hade alltså blottat en lucka i jorddelningslagen,

som behövde fyllas.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 14 februari 1938 om fullföljande av

ägogränslagstiftningen framhöll lantmäteristyrelsen ånyo liknande synpunkter2

och betonade, att åtminstone vid laga skifte beträffande vattenområde,

som gränsade mot allmänt vatten, en gränsbestämning som regel

vore ofrånkomlig med hänsyn till att området måste arealberäknas och i

vissa fall graderas.

Såsom förut framgått föreslog lagberedningen i sitt år 1947 avgivna förslag

till jordabalk, efter samråd med fiskerättskommittén, nya regler om

vad i havet skulle hänföras till fastigheterna, vilka regler i huvudsak voro

av samma innebörd som stadgandena i det definitiva, till lagrådet remitterade

förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde. Lagberedningen

påpekade, att de nya reglerna hade karaktären av tvingande lagbud

och således icke kunde med bindande verkan frångås genom enskilda

dispositioner.3 Därav torde följa, yttrade beredningen, att man ej heller

genom en lantmäteriförrättning kunde fastslå annan sträckning av denna

gräns än som omedelbart följde av lagen. Av principen att gränsen vore

rörlig följde vidare att den icke rätteligen borde kunna bli föremål för

gränsbestämning i vanlig ordning. Vad nu sagts motsade visserligen icke

att det vid skifte eller annan lantmäteriförrättning kunde uppkomma ett

behov av att fastställa gränsens läge vid själva förrättningstillfället. I den

mån särskild reglering erfordrades beträffande förfarandet därvid, syntes

denna böra meddelas inom jorddelningslagstiftningen.

Även i de fyra frivattenssjöarna Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön

i Jämtland borde enligt lagberedningens mening gränsen för enskilt

vattenområde, liksom motsvarande gräns i havet, vara rörlig.4 Gränsens

läge skulle alltså påverkas av en fortgående förändring av strandlinjen och

vattendjupet. I fråga om dessa sjöar torde väl landhöjningen sakna praktisk

betydelse, men strandlinjen och vattendjupet kunde på sina håll röna

inverkan exempelvis av uppgrundning och uppslamning. Även sådana för
-

SOU 1937:10—11. Jfr SOU 1947:47, s. 304 ff.

Jfr SOU 1947: 47, s. 306.

SOU 1947:38, s. 48.

SOU 1947: 38, s. 54 f.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

ändringar, som åstadkommits på konstlad väg, borde av praktiska skål

kunna påverka gränsens sträckning. Om vattenståndet varaktigt förändrades,

t. ex. genom en sjöreglering, borde gränsen sålunda förskjutas och

icke bibehållas i sitt läge före regleringen.

Även fiskeråttskommittén har vid utformandet av sitt förslag beträffande

gränsen för det enskilda fiskevattnet i saltsjön utgått från att denna gräns

i princip borde vara rörlig.1 Sålunda skulle, i den mån strandlinjen flyttade

sig till följd av landhöjningen eller landsänkningen, frivattensgränsen

följa efter. Beträffande ingrepp gjorda av människohand, exempelvis utfyllningar,

uttalade kommittén, att det visserligen principiellt torde böra

hävdas att de icke skulle få inverka på den enskilda fiskerättens omfattning,

men att det ej syntes uteslutet att i ett dylikt fall förhållandena efter

en längre tids förlopp kunde komma att utveckla sig därhän att hänsyn

ansåges böra tagas även till den konstgjorda »landbildningen» eller därav

föranledda uppgrundningar, då frivattensgränsens sträckning skulle bestämmas.

2

Fiskeråttskommittén föreslog, såsom jämväl förut angivits, att i avbidan

på jordabalksförslagets slutliga prövning skulle därur utbrytas de

bestämmelser, som avsåge fastighets gräns mot allmänt vattenområde i havet

och i de stora sjöarna, samt att dessa bestämmelser skulle såsom ett provisorium

framläggas i en särskild lag samtidigt med de av kommittén föreslagna

nya reglerna om gränsen mellan enskilt och fritt fiskevatten.3 4 I sitt

förslag till en sådan särskild lag både kommittén även upptagit föreskrifter

om gränsbestämning mot allmänt vattenområde. Även fiskeråttskommittén

framhöll, att då fastighets gräns mot allmänt vatten — i motsats till gräns

mellan fastigheter — i princip vore rörlig, följde därav, att gränsens sträckning

varken kunde eller finge fastslås för all framtid vare sig genom gränsbestämning

eller på annat sätt. Icke minst för en s. k. frifiskare skulle

syftet med det föreslagna gränsdragningssystemet beträffande fisket förfelas,

om lian måste riskera att de lagliga reglerna kunde sättas ur spel

genom lokala förrättningar, om vilka det icke rimligen kunde begäras att

han skulle ha kännedom.

För bestämning av fastighets gräns mot allmänt vatten vore det enligt

fiskerättskommitténs mening ej påkallat att tillskapa ett särskilt förfarande,

utan sådan gränsbestämning syntes utan olägenhet kunna ske i samma ordning

som bestämning av gräns mellan fastigheter. Kommittén föreslog emellertid

ett stadgande av innehåll, att bestämning genom lantmäteriförrättning

av fastighets gräns mot allmänt vattenområde vore utan verkan, i den mån

genom ny förrättning eller på annat sätt visades att den fastställda gränsen

löpte annorledes än enligt den särskilda lagens föreskrifter. I motiven

anförde kommittén,* att det vid jorddelningslagens tillkomst utan tvivel av
1

SOU 1947: 47, s. 62.

2 SOU 1947: 47, s. 67, jfr s. 73.

3 SOU 1947:47, s. 306.

4 SOU 1917:47, s. 307 ff.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungi. Maj.ts proposition nr 184.

setts, att även ett skifteslags gräns mot öppna havet skulle kunna bestämmas

med tillämpning av lagens 7 kap. När sedermera i domstolspraxis sådan

frivattensgräns, som vore underkastad förskjutning, ansetts icke kunna

bestämmas i denna ordning, torde detta ha berott på farhågor för att gränsbestämningen

kunde få sken av att äga giltighet även i så måtto, att därav

skulle följa att gränsen löpte annorlunda än enligt de lagliga normerna.

Kommittén hade genom att uttryckligen begränsa de rättsliga verkningarna

av gränsbestämning mot allmänt vattenområde velat undanröja nyssnämnda

hinder mot att låta gränsbestämningen ske i den form som ursprungligen

avsetts. Den praktiska betydelsen av en sådan gränsbestämning

kunde väntas bli betydligt större än vad de inskränkta rättsliga verkningarna

kunde låta förmoda. I praktiken torde det endast undantagsvis

komma att göras gällande, att gränsen vid tiden för förrättningen löpt på

annat sätt än vid förrättningen sagts. Då fråga bleve huruvida gränsen sedermera

undergått förskjutning, torde i flertalet fall vara tillräckligt att undersöka,

om någon ändring inträtt i de enligt lag normerande förhållandena,

såsom strandlinje och vattendjup. En gränsbestämning mot allmänt vatten

kunde därför väntas få betydelse både såsom självständig förrättning och

såsom ett värdefullt hjälpmedel vid annan samtidigt företagen lantmäteriförrättning,

t. ex. avstyckning, laga skifte, fiskevattensdelning. Ehuru gränsbestämningen

formellt endast avsåge förhållandena vid förrättningstillfället,

kunde den även för framtiden lämna en god fingervisning om var gränsens

rätta läge vore att finna.

Fiskerättskommittén framhöll att förfarandet vid gränsbestämning mot

allmänt vattenområde borde kunna förenklas och betonade att det icke

kunde ifrågakomma att ge bindande kraft åt någon förening mellan intressenterna

om gränsens sträckning. Kommittén anförde vidare följande.

Gränsbestämningen behöver självfallet icke omfatta en fastighets hela

grans mot allmänt vatten utan endast den del därav som ansetts tveksam

exempelvis innanför ett sund, som är nästan exakt 1 km brett, eller omkring

en holme, vars längd ligger i närheten av de kritiska 100 meterna. Om förrattningsmannen

finner att fastigheten icke når fram till allmänt vatten

kan förrättningen ytterligare förenklas.

Liksom vanlig gränsbestämning mellan fastigheter skall även gränsbestammng

mot allmänt vatten kunna överklagas till ägodelningsrätten. Vid

t aststallelseprovmngen torde överlantmätarens och ägodelningsdomarens

granskning närmast komma att inriktas på frågan huruvida de formella

reglerna för gransbestämningsförrättningen blivit iakttagna. Om fastställelsebeslut

meddelas, sker detta givetvis under det i lagen föreslagna förbehai;et.

;ltt gransbestämningen är utan verkan, i den mån genom ny lantmateriforrattning

eller på annat sätt visas att gränsen förlagts annorledes

an lagen säger; erinran härom synes böra åtecknas förrättningskartan. —

»amma förbehåll gäller uppenbarligen även om gränsbestämningar, som må

na kommit till stånd före den nya lagstiftningens genomförande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 184.

15

Spörsmålet om bestämning av gräns mot allmänt vattenområde upptogs

av fastighetsbildningssakkunniga i yttrande över fiskerättskominitténs betänkande.

Enligt de sakkunnigas mening erfordrades uttryckliga lagbestämmelser

icke blott om den rättsverkan som vore förenad med bestämning av

yttergräns i vatten utan även om förfarandet vid sådan bestämning, därvid

särskilt borde anges att förening icke finge lända till efterrättelse. Då dylika

bestämmelser i väsentliga delar komme att innefatta avvikelser från

de eljest gällande reglerna om gränsbestämning i egentlig mening, syntes

de —-i stället för i den tillämnade särskilda lagen — böra införas i 7 kap.

j orddelningslagen.

I vad fastighetsbildningssakkunniga sålunda yttrat har lantmäteristyrelen

instämt. Styrelsen har tillika påpekat, att ett stadgande om gränsbestämning

mot allmänt vatten erfordrades jämväl i lagen om fastighetsbildning i stad.

Vidare har styrelsen uttalat vissa betänkligheter ur fastighetsbildningssynpunkt

beträffande det labila rättstillstånd, som komme att bli följden av

förrättningarnas begränsade rättsverkan. Härutinnan har styrelsen utvecklat

sin ståndpunkt på följande sätt.

Det finns ingenting som hindrar att, sedan en gränsbestämning ägt rum

och fastställts, en därmed missnöjd part genast begär ny gränsbestämning.

Om res judicata kan över huvud ej bli tal. Det säger sig självt att ett sådant

labilt rättstillstånd icke kan vara lämpligt ur fastighetsbildningssynpunkt.

Bestämmelserna ha också utformats närmast med tanke på fiskeförhållandena.

Man har ansett sig icke kunna förutsätta att yrkesfiskarna, som ofta

komma till ett fiskevatten från andra avlägsna orter, skola äga kännedom

om skedda gränsbestämningar i vattnet och därför ej velat förläna gränsbestämningen

ens temporär giltighet mot dem. Det kan därför antas att i

praktiken saken kommer att ställa sig så, att den vid förrättningen bestämda

gränsen blir bindande för strandägarna, som ju måste förutsättas äga kännedom

om gränsbestämningen, men icke för yrkesfiskarna, som strandägarna

genom gränsbestämningen velat skydda sig mot. Gränsbestämningen

torde dock få anses ha tillskapat en viss presumtion, som det gäller för

yrkesfiskarna att motbevisa. Lantmäteristyrelsen bestrider ingalunda att

ett sådant rättsläge kan vara lämpligt ur fiskesynpunkt men har å andra

sidan icke velat underlåta att framhålla olägenheterna därav ur fastighetsbildningssynpunkt.

Olägenheterna torde dock framträda starkare i teorien

än i praktiken.

I sitt utlåtande den 18 maj 1949 angående lagstiftning om gräns mot allmänt

vattenområde1 har lagberedningen i enlighet med nyssberörda hemställan

från fastighetsbildningssakkunniga och lantmäteristyrelsen funnit

att det av fiskerättskommittén föreslagna stadgandet om bestämning av

gräns mot allmänt vattenområde borde överflyttas till 7 kap. jorddelningslagen,

varvid ett motsvarande stadgande erfordrades i lagen om fastighetsbildning

i stad. Den föreslagna regeln att gränsbestämning ej ägde giltighet

för framtiden avsåge även gränsen mot allmänt vattenområde i de stora

sjöarna, vilken i princip vore rörlig. Regeln borde vidare vara tillämplig å

gränsen mellan ö eller holme av mindre än 100 meters längd och kringliggande

allmänt vattenområde, vilken gräns skulle gå i strandlinjen.

1 SOU 1949: 23, s. 24.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Vid sin anmälan i statsrådet den 18 juni 1949 av lagberedningens ifrågavarande

utlåtande anförde chefen för justitiedepartementet att frågan om

möjlighet att genom lantmäteriförrättning bestämma gräns mot allmänt

vattenområde torde få övervägas i annat sammanhang.

Fastighetsbildningssakkunniga vidhålla sin ståndpunkt att den lucka i

j orddelningslagstiftningen, som visat sig föreligga beträffande bestämmandet

av gräns mot allmänt vatten, bör fyllas genom tillfogande av nya föreskrifter

i 7 kap. jorddelningslagen. Denna ståndpunkt har ock vunnit gillande

av lantmäteristyrelsen och lagberedningen. De sakkunniga ansluta sig å

sin sida till vad lagberedningen i övrigt, på sätt nyss återgivits, i sitt utlåtande

den 18 maj 1949 uttalat angående det här ifrågavarande spörsmålet.

I anslutning till lantmäteristyrelsens i det föregående återgivna uttalande

vilja de sakkunniga vitsorda, att de begränsade rättsverkningarna av en

gränsbestämning mot allmänt vatten otvivelaktigt kunna innefatta en viss

olägenhet ur fastighetsbildningssynpunkt. Det vill dock synas, som om olägenheterna

av att lämna frågan olöst vore väsentligt större, en uppfattning

som, enligt vad de sakkunniga förvissat sig om, delas av lantmäteristyrelsen.

Någon alternativ lösning av frågan om gränsbestämningens rättsverkan lärer

heller icke på detta stadium av ärendets behandling kunna ifrågasättas.

Lantmäteristyrelsen har ju för övrigt själv påpekat, att de berörda olägenheterna

torde framträda starkare i teorien än i praktiken. Ur praktisk synpunkt

kan förtjäna framhållas, att på ställen, där de faktorer som enligt den

särskilda lagen skola bestämma gränsens sträckning endast undergå ringa

förändring, en gränsbestämning mot allmänt vattenområde kommer att få

i det närmaste samma varaktighet som en gränsbestämning mellan fastigheter.

Så blir exempelvis fallet i de stora sjöarna, vid kuststräckorna i gränszonen

mellan landhöjning och landsänkning (Blekinge och norra Skåne)

samt i de trakter vid smålandskusten, där gränsen till följd av hänvisningen

i 3 § lagen om gräns mot allmänt vattenområde till reglerna i den nya fiskelagen

blir bestämd av räta linjer mellan vissa angivna uddar och liknande

riktpunkter. Även för delar av Norrbottens län äro gränserna mot allmänt

vatten avsedda att för all framtid ligga fasta, i det att gränserna, såsom förut

framgått, utgöras av linjer i det internationella längd- och breddgradssystemet.

I princip äro dock ifrågavarande gränser att anse som rörliga. Det kan

i detta sammanhang anmärkas, att det prejudicerande rättsfallet från år

1933 avsåg en trakt, där landhöjningen är mycket obetydlig, nämligen endast

omkring 1 millimeter om året, vilket är allenast tiondelen av landhöjningen

i mellersta Norrland.

Mellan gränsbestämning mot allmänt vattenområde och gränsbestämning

mellan fastigheter föreligger emellertid skillnad ej endast med avseende å

nu berörda förhållanden. Den måhända mest väsentliga skillnaden ligger

däri, att den förra gränsen i motsats till den senare regleras av tvingande

lagbud, som icke kunna med bindande verkan frångås genom enskilda dis
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

17

positioner. Detta motiverar i vissa hänseenden ett annat förfarande vid bestämmandet

av gräns mot allmänt vattenområde än vid gränsbestämning i

övrigt.

Vad då först angår spörsmålet, i vilka fall gränsbestämning av här förevarande

slag kan ifrågakomma, är till en början uppenbart, att sådan gränsbestämning

kan utgöra ett moment i laga skifte, låt vara att sådan gränsbestämning

stundom av praktiska skäl kan underlåtas.1

Emellertid torde gränsbestämning mot allmänt vattenområde vidare, liksom

andra gränsbestämningar, böra kunna företagas såsom särskild förrättning

enligt 20 kap. 1 § jorddelningslagen. Sådan förrättning kan exempelvis

erfordras för bestämmande av ersättningskrav mot kronan med anledning av

de nya reglerna om fastighets gräns mot allmänt vatten. Även vid delning

av fiske jämlikt 20 kap. 8 § jorddelningslagen kan gränsbestämning mot

allmänt vattenområde bliva till gagn eller rent av vara nödvändig.

Gränsbestämning mot allmänt vattenområde såsom särskild förrättning

bör självfallet få verkställas på ansökan av ägare till fastighet, som gränsar

mot sådant område, därvid uppenbarligen representant för det allmänna bör

kallas till förrättningen. Enligt 3 kap. 2 § jorddelningslagen skall vid laga

skifte, som angår fastighet under allmän myndighets vård och inseende,

länsstyrelsen underrättas för förordnande av allmänt ombud. Denna bestämmelse

avser sålunda det fall, att »allmän myndighet» är delägare i

skifteslaget eller rågranne, och förordnande av ombud kan för olika fall

ankomma på ett flertal olika myndigheter. Uppgiften att iakttaga det allmännas

intresse av att gränsbestämning mot allmänt vattenområde verkställes

i enlighet med vad särskilt är stadgat torde däremot städse böra

ankomma på en och samma myndighet. Det vill synas uppenbart att denna

myndighet bör vara kammarkollegiet, som enligt den föreslagna lagen om

ersättning för mistad fiskerätt m. m. skall bevaka kronans talan i ersättningsfrågor

enligt sagda lag. Föreligger anledning därtill bör kammarkollegiets

ombud kunna samråda med fiskeristyrelsen och vederbörande yrkesfiskarorganisation.

Att giva särskild talerätt vid gränsbestämningen åt representant

för fiskerinäringen synes däremot vara att i onödan komplicera

förfarandet.

De sakkunniga anse, att även kammarkollegiet bör äga initiativrätt till

särskild förrättning för bestämmande av gräns mot allmänt vattenområde,

men ha icke funnit uttryckligt lagstadgande härom erforderligt. Att det allmänna

härvid bör vidkännas skälig andel i förrättningskostnaden torde

utan vidare framgå av 20 kap. 6 § andra stycket jorddelningslagen.

I förevarande sammanhang torde böra anmärkas, att bestämmande av

gräns mot allmänt vattenområde icke torde utgöra sådan gränsbestämning

mot i förrättningen ej ingående fastighet, som enligt 19 kap. jorddelningslagen

kan utgöra ett moment i avstyckningsförrättning. Prövas erforderligt

att bestämma gräns mot allmänt vattenområde i samband med avstyckning

— vilket sällan torde bliva händelsen — torde sålunda särskild förrättning

1 Jfr NJA 1936: 109.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 1S4.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

enligt 20 kap. 1 § jorddelningslagen få företagas vid sidan av själva avstyckningsförrättningen.

Lagstadgandet om bestämmande av gräns mot allmänt vattenområde

torde böra upptaga föreskrifter om prövning av gränsens lagenliga sträckning

och utmärkande av gränsen på karta. Det torde böra övervägas, huruvida

i administrativ ordning bör givas anvisning om begagnande av särskild

beteckning på kartan, varigenom gränsen ifråga skiljes från sådana gränsser,

som avses skola vara definitiva. Ur lagbestämmelsen böra självfallet de

allmänna reglerna i 7 kap. jorddelningslagen om träffande av förening vid

gränsbestämning utmönstras. Å andra sidan torde, såsom de sakkunniga tidigare

gjort gällande, särskilt böra angivas, att gränsbestämningen är utan

verkan i den mån vid ny förrättning befinnes eller i annan ordning visas

att bestämningen avviker från vad i lag stadgas. Härom torde en erinran

böra göras även genom anteckning på kartan.

Något utmärkande »på marken» av gränsen torde ej böra ifrågakomma.

Även frånsett de avsevärda tekniska svårigheter, som ofta måste vara förenade

med ett sådant utmärkande, torde detta mången gång få anses direkt

olämpligt, då det skulle kunna giva en felaktig föreställning om gränsbestämningens

varaktighet.

Utöver de föreskrifter för lantmätarna beträffande gränsbestämning mot

allmänt vattenområde, som torde böra meddelas i administrativ ordning,

torde 2 § kungörelsen den 25 november 1927 (nr 418) med vissa bestämmelser

i anledning av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å

landet m. m. böra kompletteras med föreskrift om fastställelsebeslutets innebörd

med avseende å sådana förrättningar, varom här är fråga.

Beträffande bestämmandet av gräns mellan stadsjord och allmänt vattenområde

torde genom tillägg i 2 kap. 13 § fastighetsbildningslagen hänvisning

böra göras till jorddelningslagens föreskrifter.

I enlighet med det anförda ha de sakkunniga upprättat bilagda1 förslag

till

1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet, samt

2) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 13 § lagen den 12 maj 1917

(nr 269) om fastighetsbildning i stad.

1 Dessa förslag, vilka frånsett dagen för ikraftträdandet och en mindre jämkning i det föreslagna

stadgandet i 7 kap. 8 § andra st. jorddelningslagen äro likalydande med de vid propositionen

fogade författningsförslagen, ha här utelämnats.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

19

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 16 februari

1950.

Närvarande:

justitieråden Geijer,

Lech,

regeringsrådet Quensel.

justitierådet Beckman.

Enligt lagrådet den 7 december 1949 tillhandakomma utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen

i statsrådet den 25 november 1949, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättade förslag till

1) Lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning

av jord å landet; och

2) Lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 13 § lagen den 12 maj 1917

(nr 269) om fastighetsbildning i stad.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av revisionssekreteraren Gösta Thulin.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Regeringsrådet Quensel:

Med anledning av vissa under förarbetena till förslaget om ändring i jorddelningslagen

gjorda uttalanden om förslagets förhållande till gällande rätt

mä framhållas, att vad som förekom vid jorddelningslagens tillkomst synes ge

vid handen att man då icke tänkt sig tillämpning av reglerna om gränsbestämning

å gräns, vars sträckning skall vara oberoende av dylik åtgärd. Förutsatt

att de legala normerna för sträckning av gräns mot allmänt vatten icke

må lida någon inskränkning genom gränsbestämning, lärer den ståndpunkt,

man i rättspraxis intagit beträffande möjligheten att enligt jorddelningslagens

regler bestämma dylik gräns, väl stämma med lagstiftarens mening

Det lärer få anses att i remitterade förslaget är fråga om att för en åtgärd,

som till sin innebörd icke motsvarar gränsbestämning i den bemärkelse,

vari detta uttryck användes i gällande lag, i huvudsak begagna de former

som för sådan gränsbestämning finnas stadgade.

Dessa former, som anges i lagens 7 och 21 kap., äro utbildade med hänsyn

till gränsbestämningens funktion att åstadkomma ett rättskraftigt av
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

görande. Åt institutet har givits natur av ett efter lantmäteriteknisk utredning

inträdande judiciellt förfarande, däri kan ingå en vanlig rättegång angående

gränsens sträckning.

Här må till en början betraktas det fall att gränsbestämningen företages

som en självständig åtgärd och således icke utgör ett led i ett laga skifte

eller dylikt.

Vid det rättsliga förfarandet kommer då normalt att uppstå ett motpartsförhällandc

mellan rågrannar, vare sig de äro ense eller tvista. När fråga

är om gräns mot allmänt vattenområde, skulle, åtminstone enligt den tilltänkta

nya lagstiftningen därom, saknas rättsägare å ena sidan, eftersom

dylikt område icke skulle vara föremål för vare sig kronans eller annans

äganderätt eller eljest för rättigheter i egentlig mening. En motsvarighet

till sakägare å denna sida kan man erhålla genom att i enlighet med

förslaget låta det allmänna, representerat av ett ämbetsverk, inträda såsom

rågranne.

Men svårligen kan det anses förenligt med vedertagna grundsatser eller

lämpligt att ett sådant judiciellt förfarande mellan parterna, som gränsbestämning

innebär, skulle kunna äga rum utan att avgörandet bleve bindande

åtminstone i något avseende eller tills väsentliga ändringar inträtt, som

kunde motivera att saken toges upp till ny prövning. Enligt förslaget skulle

emellertid gränsbestämningen sakna rättsbildande verkan, icke ens temporärt

inverka på gränsens råtta läge. Precis samma fråga, som avgjorts

genom formellt lagakraftägande dom i rättegång, skulle när som helst kunna

av någon av parterna åter dragas inför ny sakprövning, utan att särskilt

skäl härför behövde åberopas. Ändå att frågan icke sålunda ånyo väcktes

skulle gränsbestämningen icke vara bindande för någon.

Den föreslagna lagtexten skulle visserligen kunna tyckas ange att gränsbestämningen

tillsvidare skulle äga verkan på det materiella rättsläget; och

i ett i promemorian återgivet yttrande uttalas en förmodan att bestämningen

i praktiken skulle bli bindande för ena parten. Men någon tvekan

torde icke råda om att förslagets åsyftade innebörd är den av mig nyss angivna.

Häri ligger den väsentliga skillnaden mellan nu ifrågavarande och

vanlig gränsbestämning. Att gränsen icke skulle i officiell ordning utmärkas

i naturen, ändå att praktiska möjligheter därtill funnes, är väl också

av vikt men kan betraktas som en konsekvens av att bestämningen skulle

sakna materiell rättsverkan. Detsamma gäller den omständigheten att förening

mellan sakägarna aldrig skulle få läggas till grund för bestämningen.

Denna bleve ju, om den ej vore rättsbildande, blott en undersökning rörande

faktiska förhållanden, eventuellt också ett icke bindande utlåtande om

tolkningen av de legala normerna. Utrymme för sådana rättshandlingar

som »förening» saknas alltså.

Av den föreslagna regeln att bestämningen skall vara utan verkan i den

män vid ny förrättning befinnes eller i annan ordning visas att bestämningen

avviker från vad i lag stadgas, borde väl kunna slutas att bestämningen,

intill dess dylik motbevisning skett, skulle anses riktigt ange grän
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

KungI. Maj.ts proposition nr 184.

21

sens rätta läge. Bestämningen skulle då medföra en legal presumtion för

att gränsen går som den bestämts. Att döma av uttalanden i promemorian

bör förslaget ock uppfattas på detta sätt. Men presumtionen skulle kunna

bringas på fall när som helst genom motbevisning med vad slags medel

som helst och torde sålunda icke synnerligen öka det bevisvärde, bestämningen

redan i och för sig skulle kunna äga. Man synes förmodat att det

endast undantagsvis skulle komma att påstås att bestämningen från början

var oriktig och att det därför skulle bli möjligt att, när frågan om gränsens

läge ånyo uppstode, begagna bestämningen som en fast utgångspunkt

och endast behöva beräkna om och i vad mån en förskjutning av gränsen

ägt ruin sedan dess läge bestämdes. Anledningarna till gränsens förskjutning

kunna emellertid vara av olika slag, och ändringarna lära ej kunna

på dylikt sätt beräknas. Dessutom skulle det naturligtvis vanligen icke vid

förande av motbevisning gå så till, att man sökte med kalkyler visa att gränsen

måste förmodas ha förskjutit sig, utan man torde t. ex. med vittnen,

som gjort lödningar av djupet e. d., styrka att gränsen faktiskt ginge fram

på visst sätt å den plats som vore i fråga. Stämde ej detta med gränsbestämningsresultatet,

förfölle presumtionen i denna del, alldeles oavsett anledningen

till avvikelsen.

Presumtionens huvudsakliga betydelse skulle väl ligga däri att bevisbördan

alltid ålåge den som påstode att gränsens läge vore ett annat än det bestämningen

utvisade. Det mest praktiska fallet torde vara det, då fråga är

om rättsstridigt överskridande av gränsen, särskilt vid fiske, vare sig s. k.

''frifiskare påstås ha gjort intrång på enskilt vattenområde eller det göres

gällande att någon, som där har rätt att fiska, olovligen satt ut fast fiskredskap

utanför gränsen mot det allmänna vattnet. Men gränsbestämningen

själv skulle då kunna åberopas mot den som bedrev fisket, endast om han

därvid känt eller bort känna densamma. Förslaget bygger på att detta i regel

ej skulle gälla frifiskarna. Där emellertid den fiskande ansåges skyldig att

känna den bestämda gränsen och överskridit denna, skulle han dock icke

kunna dömas till ansvar utan på sin höjd till civil påföljd, om han icke

övertygades att verkligen ha känt till hur denna gräns ginge fram. Skadeståndsskyldighet

torde i dessa fall spela en mycket ringa roll och dessutom

lätt bortfalla på grund av ursäktligt misstag, särskilt om gränsen ej vore utmärkt

i naturen. Även om han insett att han överskred den bestämda gränsen,

skulle han i regel icke kunna fällas till ansvar, om han invände, att han

trott verkliga gränsen vara en annan i relevant hänseende, och omständigheterna

icke vore sådana att han kunde övertygas om uppsåt alldeles oavsett

gränsbestämningen. En verkställd dylik bestämning, som avviker från verkliga

gränsen, kan tänkas vilseleda och därmed freda för påföljder av rättskränkningar,

men detta gäller oberoende av presumtionen. Denna skulle

således vara av synnerligen ringa betydelse, ändå att någon motbevisning ej

skett.

För övrigt torde, i den mån avvikelse mellan rätta gränsen och det bestämda

läget verkligen förelåge, motbevisningen vanligen vara lätt nog att

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

åstadkomma, och den som hade intresse därav torde då icke underlåta att

begagna sig av möjligheten.

Att presumtionen skulle kunna tjäna som något slags ersättning för rättskraften

synes icke kunna antagas. Och skulle likväl gränsbestämningen i

något fall praktiskt komma att verka såsom om den vore bindande, skulle detta

resultat strida mot förslagets egen utgångspunkt att man bör kunna förlita

sig på de allmänna normerna för gränsens sträckning och att gränsens bestämning

icke må rubba den avvägning lagstiftaren gjort mellan strandägarnes

och allmänhetens intressen.

En legal presumtion bör näppeligen uppställas, med mindre det är sannolikt

att den visar rätt. Beträffande gränsens ungefärliga läge må väl en

dylik sannolikhet till en tid föreligga, men efter längre tids förlopp kommer

tvärtom sannolikheten att tala för att den verkliga gränsen går fram i annan

sträckning. För det exakta läget kan presumtionen ej heller från början

stödas på någon sannolikhet, därest icke bestämningen företagits med ytterlig

noggrannhet över hela linjen, ett förfarande som säkerligen i regel skulle

vara ett svårt slöseri med tid och kostnader. Förslaget synes ock utgå ifrån

att man vid bestämningen må lita till kartmaterial, sjökortets djupkurvor

o. d. samt således icke behöva göra kontrollmätningar i naturen annat än

när det undantagsvis erfordras beträffande en eller annan plats.

Att behöva laborera med presumtionen, om den, ehuru i det särskilda fallet

icke motbevisad, dock sannolikt eller kanske säkert visade fel, vore naturligtvis

olägligt. Motbevisning, som förebragts i visst mål, skulle emellertid

icke gärna kunna ex officio beaktas i annat mål med delvis andra parter.

Enda medlet att reducera gränsbestämningen till dess verkliga värde

vore att påkalla ny bestämning, något som dock icke stode envar intressent

till buds och som kunde bliva onödigt omständligt och kostsamt.

Bestämning av gräns av förevarande slag torde, om åtgärden icke skall

vara rättsbildande, ej heller böra gälla för mer än en undersökning av gränsens

läge vid tiden för bestämningen och ett bevis, vars styrka beror av omständigheterna

och därför bör få fritt prövas.

önskar någon, som därav har intresse, en dylik undersökning utförd av

opartisk och sakkunnig person t. ex. för att begagna resultatet som bevis i

rättegång eller vid krav på ersättning av statsmedel för mistad fiskerätt enligt

den tilltänkta nya lagstiftningen, så borde han måhända ha möjlighet

att anlita lantmätare eller annan lämplig tjänsteman. Men något rättsligt

förfarande, motsvarande det som är föreskrivet för vanlig gränsbestämning

med materiella rättsverkningar, synes med hänsyn till vad ovan anförts varken

erforderligt eller lämpligt. Fallet är närmast att jämställa med det i 20

kap. 10 § jorddelningslagen avsedda, och andra bestämmelser om förfarandet

än vad där meddelas synas icke påkallade, helst som syftet med undersökningen

kan vara olika i skilda fall och inverka på sättet för arbetets utförande.

Det torde böra ankomma på den, som begärt undersökningen, att avgöra

huruvida dess bevisvärde bör stärkas genom att representant för eventuella

andra intressenter får tillfälle att närvara och göra påminnelser. En

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

annan sak är att, om man vid undersökningen behöver övergå annans ägor,

underrättelse på förhand kan böra meddelas denne, liksom också att man,

om så finnes lämpligt, kan i den särskilda lagstiftningen om ersättning av

statsmedel för mistad fiskerätt eller därtill hörande tillämpningsföreskrifter

uppställa särskilda krav på bevisning, t. ex. fordra att utredning sker genom

tjänsteman och att kammarkollegiet beredes tillfälle att genom ombud närvara

därvid.

Skyldigheten att betala kostnaderna för undersökningen åvilar den som

begärt den. Han kan eventuellt få dem åter, om undersökningen erfordras

för bevisning vid ett sådant krav å statsmedel som nyss sagts eller i en

rättegång e. d., men prövningen av denna fråga faller naturligtvis helt utom

ramen för undersökningen om gränsens läge. Här synes icke finnas något

utrymme för den vid vanlig gränsbestämning förekommande fördelningen

av kostnaderna mellan rågrannar med hänsyn till ömsesidig nytta för dem

ur rättssäkerhetens synpunkt.

Bestämmelsen om gränsbestämning i 20 kap. 1 § jorddelningslagen synes

således icke böra kunna vinna tillämpning å nu ifrågavarande slag av gränser.

Ett uttryckligt undantag för dem torde där böra ske. I stället kunde

måhända vara lämpligt att i 10 § samma kapitel göra ett tillägg av innebörd

att icke blott jordägare och kammarkollegiet utan även annan, som gjorde

antagligt att han hade behov därav, kunde utverka förordnande för lantmätare

eller mätningsman att verkställa undersökning angående läget av gräns

mot allmänt vatten.

Även om gränsbestämning finge ske i den i förslaget angivna ordningen,

torde dock de allmänna reglerna böra med avseende å förevarande fall ändras

så, att icke annan än sökanden kan vid gränsbestämning förpliktas

gälda kostnader för densamma. Reglerna om kostnadsfördelning ge visserligen

rum för skälighetsprövning, men i förevarande fall synes vid förrättningen

över huvud taget icke böra förekomma dylik fördelning mellan den

som begärt förrättningen och andra.

Vad angår gränsens bestämning i samband med laga skifte kommer

spörsmålet om förfarandet i viss mån i annat läge. De vattenområden, varom

här är fråga, lära väl i regel icke vara så värdefulla att en exakt beräkning

av deras storlek tarvas för en rättvis och lämplig skiftesläggning

och ej heller torde yttergränsernas precisa sträckning behöva utrönas för

skiftets utförande. För iakttagande av bestämmelser, som i detta fall skulle

få karaktär av rena formaliteter, bör naturligtvis ej verkställas tidsödande

och kostsamma undersökningar, så mycket mindre som gränsens exakta

läge ofta kan väntas snart nog förskjuta sig. Men en ungefärlig beräkning

av arealerna och gränserna torde dock vara av betydelse vid laga skifte,

under vilken beteckning här må inbegripas även fiskedelningar i den om laga

skifte stadgade ordningen. I den mån dylik beräkning inverkar på skiftets

utförande, blir ju fråga om något som verkligen rör skiftesdelägarnas rätt

och varom de kunna inbördes tvista. Deras allmänna befogenhet att under

ägodelningsrättens prövning draga förrättningsmännens åtgärder torde där
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 184-

lör omfatta även ifrågavarande gränsutredning. Att denna saknar inflytande

på gränsens rättsliga läge, förrycker således i detta fall icke grunden för

en rättegång om saken. Avgörandet får dock ett slags materiell rättskraft,

i det att därigenom blir för skiftets vidkommande slutgiltigt bestämt, hur

gränsen skall anses gå. Man skulle kunna uttrycka saken så, att föremålet för

prövningen egentligen icke är gränsens läge utan en förberedande åtgärd i

skiftets utförande.

Måhända vore lämpligast att i lagstiftningen behandla dylik undersökning

som något från gränsbestämning skilt och att resultatet icke fastställdes

i vanlig mening. Men om undersökningens karaktär och till skiftet begränsade

verkan klart utmärkas, torde dock frågan kunna regleras i huvudsaklig

överensstämmelse med förslagets innehåll. Den representant för

det allmänna, som skulle tillkallas, synes emellertid principiellt icke kunna

anses som sakägare. Om han har erinran att göra mot förrättningsmännens

slutsatser, torde vara tillräckligt att hans anmärkningar antecknas

till protokollet och att han kan höras av fastställelsemyndigheten samt till

denna inge sina påminnelser. Förrättningsmännens undersökning synes

icke böra, såsom enligt förslaget, anges avse huru gränsen skall förläggas

utan huru gränsen sträcker sig (jfr kapitlets 4 §). Resultatet av undersökningen

borde måhända betecknas som ett utlåtande i stället för ett beslut.

Bestämmelsen i sista stycket av den föreslagna nya 8 § synes i enlighet

med vad ovan anförts om presumtionen för överensstämmelse med de legala

normerna lämpligen kunna utbytas mot ett stadgande av innebörd att

i allt som icke avser skiftets verkställande sträckningen av gräns, varom i

paragrafen är fråga, skall bero endast av vad därom är i lag särskilt stadgat,

ändå att gränsen blivit i förevarande ordning bestämd.

Att motsvarande förbehåll göres i fastställelsebeslutet synes så viktigt

att föreskrift härom borde meddelas i själva lagen.

Justitierådet Lech:

I likhet med regeringsrådet Quensel och i huvudsak på de av honom anförda

skälen anser jag att bestämmelsen om gränsbestämning i 20 kap. 1 §

jorddelningslagen icke bör kunna vinna tillämpning å gräns mot allmänt

vattenområde.

Likaså instämmer jag med regeringsrådet Quensel i vad denne anfört angående

bestämning av sådan gräns i samband med laga skifte. I fråga om

lagtexten biträder jag de uttalanden i regeringsrådet Quensels yttrande,

varigenom förordats vissa jämkningar i andra stycket av den föreslagna

8 § i 7 kap. jorddelningslagen ävensom att sista stycket av samma paragraf

utbytes mot ett stadgande av närmare angiven innebörd.

Jnstitieråden Geijer och Beckman:

Genom förslagen skulle införas möjlighet till bestämning av gräns mot

allmänt vattenområde. Trots att sådan gränsbestämning icke på samma

sätt som hittills förekommande dylika förrättningar skulle erhålla rätts
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

25

kraftig verkan, torde denna möjlighet äga ett visst värde. Då förrättningsmännen

enligt förslagens grunder icke ha att undersöka, huru gränsen

skall förläggas, utan blott, huru gränsen enligt vad särskilt är stadgat sträcker

sig, synas emellertid ordalagen i andra stycket av den föreslagna nya

8 § i 7 kap. jorddelningslagen böra jämkas till överensstämmelse härmed.

Justitierådet Beckman:

I den vid statsrådsprotokollet fogade promemorian om bestämning av

gräns mot allmänt vattenområde framhålles, att även kammarkollegiet bör

äga initiativrätt till särskild förrättning för bestämmande av gräns mot allmänt

vattenområde. I samband härmed uttala de sakkunniga: »Att det allmänna

härvid bör vidkännas skälig andel i förrättningskostnaden torde

utan vidare framgå av 20 kap. 6 § andra stycket jorddelningslagen.»

Av detta uttalande får icke dragas den slutsatsen att kostnaderna, om

kronan är sökande, böra delas mellan kronan och de enskilda jordägarna

men att kronan, om enskild är sökande, icke skulle vidkännas några kostnader.

Både kronan och de enskilda jordägarna ha del i förrättningen; och

kostnaderna skola enligt nyssnämnda lagrum i jorddelningslagen fördelas

efter vad i varje fall av förrättningsmännen prövas skäligt.

Justitieråden Lech och Beckman:

Fördelningen av förrättningskostnader för bestämning av gräns mot allmänt

vattenområde får enligt vår mening icke påverkas av att förrättningen

må vara erforderlig för bestämmande av ersättningskrav mot kronan

med anledning av de nya reglerna om fastighets gräns mot allmänt vatten.

N i utgå emellertid ifrån att kronan i ersättningsärendet kan finnas pliktig

att gottgöra sådana förrättningskostnader.

Jastiticrådet Gei jer:

I anslutning till vad de sakkunniga anfört beträffande förrättningskostnaderna

må erinras om ett förhållande som ej sällan torde böra öva inflytande

på kostnadsfrågan i viss riktning, när fråga uppstår i vad mån

den ena eller andra sidan skäligen bör bära kostnaden. Därest den lagstiftning

om ny gränsdragning mellan allmänt och enskilt vattenområde, som

lagrådet nyligen förehaft till behandling, kommer till stånd, ligger det i sakens

natur, att detta synnerligen ofta kan medföra ett behov att fastställa

gränsens sträckning i enlighet med de nya reglerna. Icke minst måste det

förväntas bli händelsen i alla de fall då jordägaren vill söka ersättning för

vad han eventuellt förlorar genom den nya lagstiftningen; men behovet av

gränsbestämning är naturligtvis icke inskränkt till sådana fall. Den utredning,

som bör föregå framställande t. ex. av ett ersättningsanspråk för förlust

av fiskevatten, kan naturligtvis ske i annan ordning än genom förrättning

enligt jorddelningslagen; och i sådant fall blir frågan om skyldighet

för det allmänna att gottgöra utredningskostnaden att bedöma i första hand

av vederbörande fiskevärderingsnämnd i samband med huvudanspråket.

.Men om jordägaren väljer att åstadkomma den önskade utredningen genom

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

en laga förrättning, torde saken ställa sig i viss mån annorlunda, eftersom

frågan om förrättningskostnaden då blir avgjord i samband med förrättningen

och näppeligen bör kunna omprövas i annat sammanhang. Frågan

måste ju nämligen bedömas under beaktande av alla på densamma inverkande

förhållanden, även sådana som ej kunna anses tillhöra fiskevärderingsnämndernas

prövning. I sist berörda och andra fall, då förrättning

över huvud kommer till stånd för gränsens bestämmande, synes det billigt

att frågan om förrättningskostnaden bedömes under hänsynstagande till i

vad mån förrättningen kan anses hava blivit erforderlig till följd av den

nya lagstiftningen. Det torde nämligen vara i princip erkänt, att denna senare

icke bör tillåtas åsamka den enskilde förluster. Jag ifrågasätter därför,

om icke i den nya 8 § i 7 kap. jorddelningslagen bör införas ett stadgande

av innebörd, att vid fördelning av kostnaderna för förrättning, som

prövas i avsevärd mån hava föranletts av ändrad lagstiftning om läget av

gräns mot allmänt vattenområde, skälig hänsyn skall tagas till detta förhållande.

Härigenom skulle öppnas möjlighet för en rättvis fördelning, oberoende

av om något hänskjutande av anspråk till fiskevärderingsnämnd

kommer till stånd eller ej.

Lagrådet:

Lagrådet har vid sin granskning utgått från att lagförslagen komma att

kompletteras genom utsättande av dag för lagarnas ikraftträdande i enlighet

med vad departementschefen i remissprotokollet anfört.

Slutligen må framhållas, att de undersökningar som erfordras för att utröna

gränsen mot allmänt vatten, lära i stor omfattning falla under det i

5 § i lagen den 17 maj 1940 med vissa bestämmelser till skydd för försvaret

m. m. stadgade förbudet mot sjömätning eller lodning, i den mån icke annorlunda

av Konungen stadgas eller särskilda tillstånd utverkats i enlighet

med vad som sägs i bevakningskungörelsen den 24 maj 1940.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

27

Utdrag av protokollet över justitiedepartemcntsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 10 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 16 februari

1950 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 25 november 1949 remitterade

förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet; och

2) lag angående ändrad Igdelse av 2 kap. 13 § lagen den 12 maj 1917 (nr

269) om fastighetsbildning i stad.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Lagrådets samtliga ledamöter ha funnit att frågan om sådan gränsbestämning,

som verkställes i samband med laga skifte, kan regleras i huvudsaklig

överensstämmelse med det remitterade förslaget. I fråga om möjligheten

att företa gränsbestämning även såsom självständig förrättning ha två

av lagrådets ledamöter på anförda skäl funnit bestämmelsen om gränsbestämning

i 20 kap. 1 § jorddelningslagen icke böra kunna vinna tillämpning

på gräns mot allmänt vattenområde. Lagrådets båda övriga ledamöter

ha emellertid även för detta fall uttalat att möjligheten till gränsbestämning

mot allmänt vattenområde torde äga ett visst värde, trots att sådan

gränsbestämning icke på samma sätt som hittills förekommande dylika

förrättningar skulle erhålla rättskraftig verkan. Väl är det riktigt, såsom

förstnämnda båda ledamöter framhållit, att förslagets gränsbestämning

skulle sakna rättsbildande verkan samt att samma fråga skulle, oberoende

av tidigare gränsbestämning, kunna upptagas ånyo och bliva föremål för

ny sakprövning. Den betänklighet, som ur principiell synpunkt sålunda föreligger

mot förslaget, gör sig emellertid i lika hög grad gällande vare sig bestämningen

företages i samband med laga skifte eller utgör en självständig

förrättning. Av det förhållandet att gränsbestämningen icke är förenad med

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

rättskraft, torde ej heller kunna dragas den slutsatsen att den som bevislaktum

skulle sakna betydelse. Vad vid förrättningen fastställts torde som

sådant komma att gälla som fullt bevis, om ej omständigheter förebringas

som förringa tilltron därtill. Närmast kommer givetvis en sådan bestämning

att tjäna till ledning för de deltagande sakägarna. Men även för dem som

icke från början känt till gränsbestämningen kan förrättningen bli av betydelse,

exempelvis i den praktiskt vanliga situationen att en fiskande, som

kommit in på enskilt vatten, blir upplyst om den skedda gränsbestämningen;

detta kan då vid eventuellt fortsatt fiske inverka på bedömningen av

frågan huruvida god tro kan anses föreligga. Med hänsyn till det praktiska

värde som förslaget sålunda äger anser jag mig kunna biträda detsamma.

— Av skäl som lagrådet anfört har jag i 7 kap. 8 § andra stycket jorddelningslagen

vidtagit en mindre jämkning i ordalydelsen.

Med anledning av vad inom lagrådet uttalats om den noggrannhetsgrad

med vilken erforderliga mätningar under olika förhållanden skola göras,

må tramhållas att i händelse av tvekan erforderliga anvisningar kunna

erhållas av lantmäteristyrelsen jämlikt 6 kap. jorddelningslagen.

Vad angår fördelningen av förrättningskostnaderna ansluter jag mig till

vad en ledamot av lagrådet uttalat därom att både kronan och de enskilda

jordägarna ha del i förrättningen och att därför kostnaderna enligt 20 kap.

6 § andra stycket jorddelningslagen skola fördelas efter vad i varje fall av

förrättningsmännen prövas skäligt. Givetvis kan det förekomma gränsbestämningar

mot allmänt vatten, som så uppenbart ske endast i ena partens

intresse, särskilt då förrättningen företages i samband med laga skifte, att

det icke kan anses skäligt att pålägga annan än sökanden andel i kostnaderna.

Förrättningsmännen ha emellertid att göra en skälighetsprövning

med möjlighet att beakta omständigheterna i det särskilda fallet. Fördelningen

av förrättningskostnaderna bör icke få påverkas av att förrättningen

i visst fall kan tjäna till ledning för bestämmande av ersättningskrav mot

kronan med anledning av de nya reglerna om fastighets gräns mot allmänt

vatten. Huruvida och i vad mån kronan sedermera i ersättningsärendet

skall förpliktas att gottgöra sökanden sådana kostnader, får ankomma på

fiskevärderingsnämndens prövning.

I enlighet med vad jag vid lagrådsremissen anfört har i lagförslagen upptagits

att de skola träda i kraft vid samma tidpunkt som lagen om gräns

mot allmänt vattenområde eller den 1 januari 1951.

I den mån de undersökningar, som erfordras för att utröna gränsen mot

allmänt vatten, komma att innefatta sjömätning eller lodning, falla undersökningarna

— liksom motsvarande undersökningar enligt gällande fiskerättslag

— under det i 5 § i lagen den 17 maj 1940 med vissa bestämmelser

till skydd för försvaret m. m. stadgade förbudet. Medgivanden till dylika

mätningar och lödningar torde i sådant fall böra lämnas, lämpligen med stöd

av det i nyssnämnda lagrum åt Konungen givna bemyndigandet. I vad mån

sådana medgivanden kunna meddelas generellt eller beträffande särskilda

områden böra förknippas med vissa villkor torde få ankomma på Kungl.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 18i.

Maj :t att avgöra. Det torde få förutsättas att å förrättningskarta inga andra

vattendjup skola angivas än de soin äro oundgängligen nödvändiga för

gränsbestämningen; särskild föreskrift härom lärer ej vara erforderlig.

Föredraganden hemställer, att de nu ifrågavarande förslagen till lag angående

ändring i jorddelningslagen och lag angående ändrad lydelse av 2

kap. 13 § lagen om fastighetsbildning i stad måtte, efter angiven jämkning,

jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Nordwall.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1950:382 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 s. 10 i texten
  2. 3LU 1950:21 Memorial angående uppskov med behandlingen av vissa utskottet tilldelade ärenden. Till lagutskott ha hänvisats bland annat följande ärenden, vilka tilldelats tr s. 2 i texten