Sök i Ratio Lex

Angående godkännande au mellan Sverige och Polen träffade uppgörelser rörande ersättning för vissa svenska privata ekonomiska intressen, m. m

22 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 21 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:187, Angående godkännande au mellan Sverige och Polen träffade uppgörelser rörande ersättning för vissa svenska privata ekonomiska intressen, m. m

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Nr 187.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående godkännande

au mellan Sverige och Polen träffade uppgörelser rörande

ersättning för vissa svenska privata ekonomiska

intressen, m. m.; given Stockholms slott den 3 mars

1950.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden

för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 187.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

Bilaga A.

Accord

entre le Gouvernement suédois et

le Gouvernement polonais concernant

rindemnisation des intéréts

suédois en Pologne.

Le Gouvernement suédois et le

Gouvernement polonais,

se référant au Protocole des négociations

polono-suédoises concernant

les intéréts des personnes physiques

ou morales suédoises en Pologne du

28 février 1947,

désireux de régler définitivement

les revendications suédoises consécutives

aux effets des actes législatifs

ou de toute autre mesure de 1’État

polonais, sur les biens, droits et intéréts

suédois,

sont convenus des dispositions suivantes:
Article

1.

Le Gouvernement polonais versera

au Gouvernement suédois la somme

de centseize millions de couronnes

suédoises å titre d’indemnité globale

et forfaitaire pour:

1. tous les biens, droits et intéréts

suédois touchés par les mesures visées

å 1’article premier du protocole

mentionné dans le préambule;

2. les créances suédoises sur 1’État

polonais, å 1’exception de celles incorporées

dans des titres d’emprunts

publics;

3. Les créances suédoises, y compris

celles qui sont incorporées dans

des titres, sur les débiteurs en Pologne,

dont les biens ont été touchés par

les mesures visées sous (1);

4. toutes les revendications de la

Svenska Tändsticks-A/B, sur 1’État

(Översättning)

Överenskommelse

mellan svenska regeringen och

polska regeringen angående ersättning

för de svenska intressena i

Polen.

Svenska regeringen och polska regeringen

ha

under hänvisning till protokollet

av den 28 februari 1947 över de

polsk-svenska förhandlingarna rörande

svenska fysiska och juridiska

personers intressen i Polen

samt med önskan att slutgiltigt

reglera de svenska anspråken till

följd av lagstiftning eller varje annat

förfarande från polska statens sida

beträffande svensk egendom, svenska

rättigheter och intressen

överenskommit om följande bestämmelser:
Artikel

t.

Polska regeringen skall till svenska

regeringen betala ett belopp av etthundrasexton

miljoner svenska kronor,

utgörande i ett för allt den sammanlagda

ersättningen för:

1. all svensk egendom, alla svenska

rättigheter och intressen, vilka beröras

av de åtgärder, som åsyftas i artikel

1 av det i inledningen omförmälda

protokollet;

2. svenska fordringar mot den

polska staten med undantag av sådana,

som ha karaktär av offentliga

lån;

3. svenska fordringar, jämväl sådana,

som föreligga i värdepapper,

mot gäldenärer i Polen, vilkas egendom

berörts av de under 1. angivna

åtgärderna;

4. alla Svenska Tändsticks A/B:s

anspråk mot polska staten, även så
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 187.

3

polonais raéme celles incorporées

dans des titres de l’emprunt »The

Republic of Poland 41/* % External

Secured Sinking Fund Dollar Bond

Loan due October 1st, 1965».

Les revendications suédoises de

toute nature sur les banques en Pologne

ne sont pas réglées par l’indemnité

globale mentionnée ci-dessus.

Article 2.

Le Gouvernement suédois garantit

que le Gouvernement polonais apres

le paiement intégral de la somme de

centseize millions de couronnes suédoises

n’aura pas å payer d’autre

compensation pour les revendications

visées ci-dessus.

Dés 1’entrée en vigueur du present

accord et aussi longtemps que les

prescriptions de 1’accord seront remplies

le Gouvernement suédois s’engage

å ne plus appuyer les revendications

des intéressés suédois indemnisés

selon ledit accord.

Le Gouvernement suédois remettra,

le premier j an vier 1951, au Gouvernement

polonais tous les titres et

papiers-valeur relatifs aux intéréts

suédois indemnisés aux termes de

1’article premier.

De son cöté, apres paiement intégral

de 1’indemnité globale, le Gouvernement

polonais considérera comme

définitivement réglées toutes les

prétentions de 1’État polonais, ayant

pris naissance avant la signature du

présent accord, envers les intéressés

suédois indemnisés aux termes de

1’article premier.

Article 3.

La somme globale fixée å 1’article

premier sera payée en Suéde dans un

délai de dixsept années, conformément

aux modalités convenues enlre

les deux Gouvernements å partir du 1

janvier 1951.

Article 4.

La somme globale fixée å 1’article

premier sera distribuée conformé
-

dana, som grunda sig på obligationer

för »The Republic of Poland 4V4 %

External Secured Sinking Fund Dollar

Bond Loan due October 1st,

1965».

Svenska ersättningsanspråk mot

bankerna i Polen av vilket slag de än

må vara regleras icke genom ovannämnda

totala ersättningsbelopp.

Artikel 2.

Svenska regeringen garanterar, att

polska regeringen efter fullgjord betalning

av beloppet etthundrasexton

miljoner svenska kronor icke skall

ha att erlägga någon annan ersättning

för de ovan angivna anspråken.

Från ikraftträdandet av denna överenskommelse

och så länge bestämmelserna

i överenskommelsen uppfyllas,

förbinder sig svenska regeringen

att icke längre stödja de svenska

intressenters anspråk, som blivit

gottgjorda enligt sagda överenskommelse.

Svenska regeringen skall den 1 januari

1951 till polska regeringen överlämna

alla åtkomsthandlingar och

värdepapper avseende de svenska intressen,

som blivit gottgjorda enligt

föreskrifterna i artikel i.

Polska regeringen skall å sin sida

anse såsom slutgiltigt reglerade alla

polska statens anspråk uppkomna före

undertecknandet av förevarande

överenskommelse mot de svenska

intressenter, vilka gottgjorts enligt

föreskrifterna i artikel 1.

Artikel 3.

Det i artikel 1 fastställda totalbeloppet

skall betalas i Sverige inom en

tid av sjutton år, räknat från den

1 januari 1951, enligt de mellan de

båda regeringarna överenskomna betalningsvillkoren.

Artikel 4.

Fördelningen av det i artikel 1 angivna

totalbeloppet skall ske på sätt,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ment au mode de reparation adopté

par le Gouvernement suédois.

Article 5.

Sont considérés comme suédois les

biens, droits et intéréts, appartenant

directement ou indirectement å des

personnes physiques de nationalité

suédoise, å des personnes morales ou

å des sociétés commerciales ayant

leur siége social en Suéde.

La nationalité suédoise des personnes

physiques ou le caractére suédois

des personnes morales et des sociétés

commerciales doit avoir existé tant

au moment de la mesure polonaise

qui a touché leurs droits et intéréts

qu’å la date de 1’entrée en vigueur du

présent accord.

Artide 6.

Les propriétaires suédois de biens

délaissés visés au protocole mentionné

au préambule et qui n’habitent pas

en Pologne pourront confier la gestion

de leurs biens å un mandataire

en Pologne.

Artide 7.

Les sommes provenant du louage

ou fermage, de la vente, de la liquidation

ou d’une indemnité d’expropriation

d’un bien suédois n’étant

pas indemnisé par la somme globale

fixée å 1’article premier pourront

étre transférées en Suéde conforméinent

aux dispositions régissant le

trafic de paiements entre les deux

pays, en vigueur au moment du transfert.

Artide 8.

Le présent accord sera ratifié aussitöt

que faire se pourra. Il entrera en

vigueur, apres 1’échange des instruments

de ratification qui aura lieu

å Varsovie, le méme jour que 1’Accord

sur la prolongation des crédits

som fastställes av svenska regeringen.

Artikel 5.

Såsom svenska skola anses egendom,

rättigheter och intressen, som

direkt eller indirekt tillhöra fysiska

personer med svenskt medborgarskap

eller juridiska personer eller

handelsföretag med säte i Sverige.

De fysiska personerna skola vara

svenska medborgare samt de juridiska

personerna och affärsföretagen

av svensk karaktär såväl vid tidpunkten

för den polska åtgärd, som

berört deras rättigheter och intressen,

som vid dagen för ikraftträdandet av

förevarande överenskommelse.

Artikel 6.

De svenska ägare till sådan övergiven

egendom, som åsyftas i det uti

inledningen omförmälda protokollet,

vilka icke bo i Polen, kunna anförtro

förvaltningen av sin egendom till

ett ombud i Polen.

Artikel 7.

De belopp, som härflyta från hyra

eller arrende, försäljning, likvidering

eller ersättning för expropriation av

sådan svensk egendom, för vilken ersättning

icke lämnats genom det i

artikel 1 fastställda totalbeloppet,

kunna transfereras till Sverige jämlikt

de bestämmelser, som reglera betalningsutbytet

mellan de båda länderna

och som äro i kraft vid tidpunkten

för transfereringen.

Artikel 8.

Förevarande överenskommelse skall

ratificeras så snart ske kan. Den

skall efter utväxling av ratifikationsinstrumenten,

vilken skall äga rum

i Warszawa, träda i kraft samma

dag som det innevarande dag under
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

5

gouvernementaux signé en date de ce

jour.

Fait å Stockholm, en deux exemplaires,

le 16 novembre 1949.

Pour le Gouvernement suédois:

Östen Undén.

Pour le Gouvernement polonais:

C. Bobrowski.

S. Sembrat.

tecknade avtalet rörande förlängningen

av regeringskrediterna.

Som skedde i Stockholm, i två exemplar,

den 16 november 1949.

För svenska regeringen:

Östen Undén.

För polska regeringen:

C. Bobrowski.

S. Sembrat.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Bilaga C.

(Översättning.)

Accord

sur la prolongation des crédits

gouvernementaux.

Le Gouvernement suédois consent

ä échellonner — les paiements venants

ä 1’échéance au cours de la période

du premier novembre 1950 au

premier novembre 1952 å titre du

remboursement

1) du solde des sornmes du credit

mis å la disposition du Gouvernement

polonais en vertu de »1’Accord

du 20 aout 1945 pour le réglement

des échanges commerciaux et des

paiements entre la Suéde et la Pologne»

et prolongé en vertu de l’article

IV p. a) de »1’Accord Additionnel

sur la participation de la Suéde

ä la reconstruction de l’économie polonaise,

en échange de fourniture de

charbon et de coke polonais» du 18

mars 1947, ainsi que

2) du crédit s’élevant å 21,6 millions

de couronnes suédoises accordé

å la Pologne en vertu de 1’article IV

p. d) aa) de »1’Accord Additionnel»

sus-mentionné, — å 10 (dix) échéances

égales qui tomberont chaque 31

mars et chaque 30 septembre des années

de 1951 å 1955 inclus. Le taux

d’intéréts reste de 3 % p. a.

Le Gouvernement polonais remettra

au Gouvernement suédois 10 (dix)

nouvelles reconnaissances de dette

correspondantes aux nouvelles échéances

et datées le 14 novembre 1950,

et recevra celles qui sont en possession

de la Riksgäldskontor.

Le présent Accord entrera en vigueur

aprés échange des instruments

de ratification, le méme jour que

1’Accord entre le Gouvernement suédois

et le Gouvernement polonais con
-

Avtal

rörande förlängningen av

regeringskrediterna.

Svenska regeringen samtycker till

att fördela de under perioden 1 november

1950 till 1 november 1952 till

betalning förfallande amorteringarna

1) å saldot av den kredit, vilken

ställdes till förfogande för polska regeringen

enligt »Avtalet den 20

augusti 1945 rörande regleringen av

varuutbytet och betalningarna mellan

Sverige och Polen» och vilken förlängdes

enligt artikel IVa)1 i »Tillläggsavtalet

den 18 mars 1947 rörande

Sveriges deltagande i återuppbyggnaden

av det polska näringslivet i utbyte

mot leveranser av polskt kol och

koks» liksom

2) å den kredit, uppgående till 21,6

miljoner svenska kronor, vilken beviljades

Polen enligt artikel IV d) aa) i

ovannämnda »Tilläggsavtal»,

på 10 (tio) lika störa rater, vilka

skola erläggas varje 31 mars och 30

september under åren 1951 till och

med 1955. Räntan förblir 3 % per år.

Polska regeringen överlämnar till

svenska regeringen 10 (tio) nya

skuldsedlar, motsvarande de nya förfallodagarna

samt daterade den 14

november 1950, och erhåller de skuldsedlar,

vilka äro i riksgäldskontorets

besittning.

Detta avtal träder i kraft efter utväxling

av ratifikationsinstrument,

samma dag som det i Stockholm den

16 november 1949 mellan svenska och

polska regeringarna avslutade avta
-

1 och b)

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

cernant 1’indeninisation des intéréts

suédois en Pologne conclu å Stockholm

le 16 novembre 1949.

Fait å Stockholm, en deux exemplaires,

le 16 novembre 1949.

Pour le Gouvernement suédois:

Östen Undén.

Pour le Gouvernement polonais:

C. Bobrowski.

S. Sembrat.

let angående ersättning för svenska

intressen i Polen.

Som skedde i Stockholm i två exemplar

den 16 november 1949.

För svenska regeringen:

Östen Undén.

För polska regeringen:

C. Bobrowski.

S. Sembrat.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Bilaga D.

Skrivelse från Ministern för Utrikes Ärendena till ordföranden

i den polska

Stockholm, le 16 novembre 1949.

Monsieur le Président,

En considération du caractére de

la dette de relief qui était constitué

aprés la guerre mondiale et avait

comme but l’aide aux États nouveauformés

et ruinés par la guerre, en

considération de la nouvelle dévastation

de la Pologne par la derniére

guerre mondiale, et en considération

enfin de la totalité de relations économiques

entre les deux Pays, le Gouvernement

suédois est d’accord avec

la proposition du Gouvernement polonais

pour annuler le reste de la dite

dette non-payée par la Partie polonaise

qui s’éléve å 1 293 600 (un

million deux cents quatre-vingt-treize

mille six cents) couronnes suédoises.

Veuillez agréer, Monsieur le Président,

1’assurance de ma concidération

la plus distinguée.

delegationen.

(Översättning.)

Stockholm den 16 november 1949.

Herr Ordförande,

Med hänsyn till karaktären av den

hjälpkredit, som tillskapades efter

världskriget och hade till syfte att

hjälpa nybildade och krigshärjade

stater, i betraktande av att Polen

ånyo härjats av sista världskriget och

slutligen i betraktande av samtliga

ekonomiska förbindelser mellan de

båda länderna är svenska regeringen

överens med polska regeringens förslag

att annullera återstoden av

nämnda skuld, som icke betalats

av den polska kontrahenten och

som uppgår till 1 293 600 (enmiljontvåhundranittiotretusensexhundra)

svenska kronor.

Mottag, Herr Ordförande, försäkran

om min fullkomligaste högaktning.

östen Undén.

Östen Undén.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

9

Skrivelse från ordföranden i den polska delegationen till

Ministern för Utrikes Ärendena.

Stockholm, le 16 novembre 1949.

Monsieur le Ministre,

Votre Excellence a bien voulu

m’adresser une lettre en date de ce

jour ainsi concue:

»En considération —---couron
nes

suédoises.»

En prenant connaissance de cette

aimable communication, je vous prie

d’agréer, Monsieur le Ministre, l’assurance

de ma plus haute considération.

(Översättning.)

Stockholm den 16 november 1949.

Herr Minister,

Eders Excellens har behagat tillställa

mig en denna dag daterad skrivelse

av följande lydelse:

»Med hänsyn--—- svenska kro
nor.

»

I det jag tager kännedom om detta

älskvärda meddelande ber jag Eder,

Herr Minister, mottaga försäkran om

min största högaktning.

S. Sembrat.

S. Sembrat.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 3 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson,

Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen

för finansdepartementet, statsrådet Sköld, följande.

Redan under de första handelsförhandlingarna med det befriade Polen

i augusti 1945 fäste svenska regeringen de polska myndigheternas uppmärksamhet

å angelägenheten av att respektera svenska intressen därest polska

regeringen, såsom redan då förebådades, avsåg att genomföra en allmän

nationalisering av företag och enskild egendom inom landet. Strax efter

det en lagstiftning av denna karaktär tagit form, riktade svenska regeringen

i februari 1946 till den polska regeringen en enträgen hemställan att avstå

från nationalisering av svensk egendom. Det framhölls, att det i själva verket

vore ett ömsesidigt intresse att svenska företag, utposter för svensk företagsamhet,

som tillskapats genom stora uppoffringar, och varav det polska

näringslivet såväl ekonomiskt som tekniskt dragit nytta, finge ostört fortsätta

sin verksamhet. Därest polska regeringen likväl beslöt nationalisera

svensk egendom förutsattes, att ägarna bereddes tillfälle att i förväg inspektera

sin egendom och göra gällande sina rättigheter. Svenska regeringen utgick

ifrån, att ingen diskriminering kommer att äga rum mot svenska intressen

och krävde skälig ersättning för egendom, som kunde komma att

drabbas av nationaliseringslagstiftningen.

Utan hänsyn till denna framställning nationaliserades en rad svenska

företag liksom ock enskild svensk egendom.

Under handelsförhandlingarna på senhösten sistnämnda år framställdes

från svensk sida begäran om upptagande av förhandlingar om ersättning för

den skada, som dessa åtgärder tillskyndat svenska medborgare, och i februari

påföljande år inleddes principdiskussioner i frågan mellan experter för

de bägge regeringarna. Överläggningarna, som från svensk sida leddes av justitierådet

Bagge, förde till en överenskommelse den 28 februari 1947, vars

text återfinnes i propositionen nr 217 för år 1947. — Enligt den däri (s.

52 o. f.) lämnade redogörelsen förband sig polska regeringen att svara för

sina skulder och lämna ersättning för beslagtagen svensk egendom samt

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

annan genom vidtagna tvångsåtgärder uppkommen skada, överenskommelsen

markerade likväl ingen enighet i de för ersättningens beräkning grundläggande

juridiska spörsmålen. Från svensk sida hävdades sålunda att

utgående ersättning enligt internationellt-rättsliga grundsatser skulle vara

effektiv och adekvat. Från polskt håll ville man ej medge annan ersättning

än den, som föreskrevs av gällande polsk lagstiftning, vilken i väsentliga

punkter avvek från nyssnämnda principer. Icke heller fann transferfrågan

någon lösning genom överenskommelsen. Däremot skapade densamma ett

organ, en blandad svensk-polslc kommission, inom vilket tvistefrågorna

skulle kunna diskuteras och eventuellt lösas.

Den negativa hållning, som under diskussionerna från polsk sida ådagalades

i den grundläggande transferfrågan, motiverades uttryckligen med, att

man från svenskt håll icke beviljat Polen förmåner liknande dem, som erbjudits

av andra stater. I samband med handelsavtalet den 18 mars 1947

erhöll emellertid polska regeringen nya betydande krediter och utfäste sig

därvid i skrivelse samma dag att vid diskussionerna i ersättningsfrågan

taga hänsyn härtill. I trots härav gjordes ringa framsteg under diskussionerna

i den blandade svensk-polska kommissionen, och från svensk sida

fann man anledning att i samband med handelsförhandlingarna i Warszawa

i april 1948 ånyo fästa polska regeringens uppmärksamhet å det otillfredsställande

läge, i vilket ersättningsfrågan alltjämt befann sig. Visserligen

hade några större svenska företag i samband med avtal om nya leveranser

till Polen tillförsäkrats goda utsikter att erhålla gottgörelse för tvångsåtgärder

av olika slag, och några avtal på dylik basis kommo efter hand till

stånd, men någon allmän reglering av ersättningsfrågan syntes icke ligga

inom räckhåll.

För att nå fram till en uppgörelse ansågs å svensk sida nödvändigt att

direkt förknippa ersättningsfrågan med handelsförhandlingarna. En dylik

sammanbindning gav sig för övrigt osökt av det skälet, att den närmast

till hands liggande utvägen bestod i att låta ersättningen utgå i form av

någon för ändamålet gjord avsättning å exportlikviderna. Resultatet av handelsutbytet

skulle med andra ord oundvikligen bliva av avgörande betydelse

för ersättningsbeloppets utgående.

I överensstämmelse med denna tankegång framställdes från svensk sida

vid handelsförhandlingarnas upptagande i april 1949 krav på, att en principöverenskommelse

om ersättning skulle undertecknas samtidigt med ett

nytt handels- och betalningsavtal. Det föreslogs, att polska regeringen skulle

omedelbart avsätta en viss procentsats av likviderna för exporten till Sverige

av kol och koks. Förslaget förkastades av de polska ombuden, som förklarade

det otänkbart med hänsyn till den prejudicerandc verkan för andra Polens

fordringsägare, som skulle bli en följd av att sluta ett avtal med Sverige

efter de linjer som föreslagits. Å polsk sida ville man begränsa sig till en

förbindelse att börja transferering av ersättningsbeloppen från och med 1951

och i övrigt hänskjuta frågan till förhandlingar under hösten. Motsättningarna

bilades slutligen genom en kompromiss, vari den svenska ståndpunkten

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

så till vida fann uttryck, att intet nytt handels- och betalningsavtal korn till

stånd, utan det redan gällande blott provisoriskt förlängdes i väntan på, att

efter förhandlingar i ersättningsfrågan nya allmänna handelsförhandlingar

skulle kunna upptagas. Å andra sidan frånfölls kravet på en omedelbar avsättning

å exportlikviderna för ersättningsändamål. Då ersättningsförhandlingarna,

som började i mitten av juni, visade sig taga längre tid i anspråk

än som ursprungligen antagits, blev provisoriet förlängt till och med 30

september. Ett nytt betalningsavtal undertecknades den 18 oktober och en

uppgörelse rörande varuutbytet den 3 november. Kort tid därefter, den

16 sistnämnda månad, undertecknades ett avtal i ersättningsfrågan jämte två

i anslutning därtill träffade uppgörelser. Avtalskomplexet, bestående av dels

avtal rörande ersättning för vissa svenska privata ekonomiska intressen i

Polen med därtill hörande förtroligt protokoll jämte bilaga, dels överenskommelse

rörande förlängning av vissa regeringskrediter, dels ock skriftväxling

angående efterskänkande av 1921 års hjälpkredit till Polen, torde

såsom bilagor litt. A—D1 få fogas till statsrådsprotokollet.

Såsom framgår av ovanstående har en avsevärd tid förflutit innan någon

uPP§örelse kommit till stånd beträffande de svenska fordringsanspråken

mot Polen. I flertalet fall ha de tvångsåtgärder, som tillgripits mot svensk

egendom genomförts redan under år 1946, och de intresserade ha därför haft

tillfälle att innan förhandlingarnas upptagande dryfta sina angelägenheter

med vederbörande svenska myndigheter. Under förhandlingarnas gång har

vidare en nära kontakt upprätthållits med såväl större som mindre intressenter.

För att biträda rättsägarna och ägna uppmärksamhet i synnerhet

åt de mindre bemedlades intressen har en särskild tjänsteman under

tiden 20 augusti 1947—13 september 1949 varit knuten till beskickningen i

Warszawa, som dessutom tilldelats anslag för bestridande av erforderliga

kostnader för polsk advokathjälp. Man torde under dessa omständigheter

vara berättigad antaga, att alla fordringar av någon betydenhet vid tidpunkten

för förhandlingarnas början varit kända för vederbörande svenska myndigheter.

Överenskommelsen stipulerar ersättning för alla svenska krav, som uppstått

genom tillämpning av polsk lagstiftning eller åtgärder av polska staten,

och vilka drabbat svensk egendom eller svenska rättigheter och intressen.

Av de svenska anspråken intager Svenska tändsticksaktiebolagets krav en

särställning, såväl vad angår belopp som fordringens juridiska karaktär.

Bolagets krav omfattade dels återbetalning av utestående kapitalbelopp

($ 29 340 943: 28) av det till polska staten 1930 lämnade obligationslånet å

32 400 000 dollars jämte därå förfallna räntor representerande en dollarförpliktelse

av tillhopa 45 022 371:38 som i svenskt mynt, efter den vid för
-

1 Bilagorna A, C och D äro i fransk avfattning jämte översättning till svenska fogade till propositionen.

Bilaga B, som innefattar det till bilaga A hörande förtroliga protokollet, återgives

icke i propositionen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungi. Maj:ts proposition nr 187.

handlingarnas början gällande kursen av 3:60, utgjorde kr. 162 080 475

och efter den vid förhandlingarnas slut gällande kursen av 5: 18, kr.

233 215 883:75, dels skadeersättning för ensidig annullering av det i samband

med låneavtalet den 17 november 1930 ingångna koncessionsavfalet med

kr. 117 118 000, dels ock slutligen ersättning för andra tillgångar i Polen och

för nationaliserade tändsticksfabriker belägna inom de av Polen enligt Potsdamdeklarationen

den 2 augusti 1945 förvaltade områdena med kr. 5 225 000

respektive kr. 6 800 000. Tändsticksbolagets totala krav i kronor uppgår

därmed till cirka 291 miljoner efter vid förhandlingarnas början gällande

kurs och till omkring 362 miljoner efter vid deras slut gällande kurs.

Tändsticksbolagets anspråk på gottgörelse grundar sig på det förhållandet,

att polska regeringen genom ensidiga åtgärder åsidosatt sina åtaganden

i det nyssnämnda koncessionsavtalet jämte tilläggsavtalet den 1 juni 1937.

Bolagets fabriker och dess för monopolets utövande grundade dotterbolag

hade nämligen sedan den 28 juli 1945 av polska regeringen ställts under

tvångsförvaltning, varigenom Tändsticksbolaget uteslutits från all bestämmanderätt

rörande verksamheten i Polen, och alla inkomster från fabrikerna

och monopolet tillförts polska staten.

Denna åtgärd vidtogs i uppenbar strid mot koncessions- och låneavtalen,

vilka uttryckligen stipulera, att koncessionen skall förbliva i kraft, till dess

lånet till fullo återbetalats, och att ingen förändring får göras i obligationsinnehavarnas

anspråk på polska regeringens inkomster från tändsticksmonopolet

såsom säkerhet för lånetjänsten. I koncessionsavtalet har även uttryckligen

fastställts, att Tändsticksbolaget för alla sina fordringar enligt

avtalen skall vara undantaget från alla gällande eller framtida polska valutalagar

och äga rätt till fri och obehindrad transferering.

Dessa bolagets rättigheter hade uttryckligen erkänts av polska sej men och

voro, då de utgjorde en del av internationella uppgörelser, undantagna från

ensidiga ändringar genom åtgärder från polska regeringen eller genom polsk

lagstiftning. I dessa avtal voro även principerna för fastställande av tändstickspriset

och för dess anpassande till ändrade självkostnader noggrant stipulerade,

så att vid tillämpning av avtalen monopolets avkastning under

återstående koncessionstiden noggrant kunde beräknas. Transfereringen av

denna avkastning hade såsom ovan nämnts säkrats genom bindande förpliktelse

från polska regeringens sida.

Tändsticksbolaget hade trots sin juridiskt oantastliga position redan vid

förhandlingarnas början gentemot såväl svenska som polska regeringen deklarerat

sin villighet att med hänsyn till Polens svåra ekonomiska situation

göra långt gående eftergifter. Bolaget förklarade sig i enlighet härmed berett

att göra avdrag för under kriget förfallna kuponger av lånet med $ 9 021 000

eller kr. 32 475 600 efter en kurs av 3:60, (motsvarande kr. 46 728 780 efter

den vid förhandlingarnas slut gällande kursen 5: 18) samt å koncessionen

för det värde, som beräknats för avkastningen av tändsticksmonopolet under

samma lid med 26 200 000 kr. Av lånet återstod efter detta avdrag

$ 36 001 371: 38 eller kr. 129 604 937 efter kursen 3: 60 (och kr. 186 487 103

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungi. Maj:ts proposition nr 187.

efter 5: 18), och av koncessionen kr. 90 918 000. Sammanlagda värdet av

lånet och koncessionen utgjorde alltså efter dessa reduktioner kr. 220 522 937

efter 3: 60 (och kr. 277 405 103 efter 5: 18), vilket krav, såsom under omständigheterna

skäligt, stöddes av regeringen under förhandlingarna. Efter

utdragna diskussioner förklarade sig Tändsticksbolaget för att underlätta

ett avslutande av förhandlingarna berett att antaga såsom betalning för alla

sina fordringar en globalsumma av 110 miljoner kronor fördelad på sjutton

år.

Övriga krav som omfattas av uppgörelsen äro ersättningsanspråk med anledning

av nationalisering av egendom, varav en del lantegendomar, samt för

svenska fordringar hos nationaliserade polska företag, vidare anspråk å ersättning

för förluster med anledning av polska åtgärder beträffande svenskägda

fastigheter och krav med anledning av inteckningar i dylika fastigheter

samt slutligen anspråk på grund av förkrigsfordringar garanterade av polska

staten.

Såsom var att vänta ha stora svårigheter mött beträffande flertalet av dessa

fordringskategorier, när det gällt att finna några objektiva grunder för

uppskattning av kravens värde. Å polsk sida hade man givetvis intresse av

att uppskatta fordringarna så lågt som möjligt och gjorde dessutom gällande,

att samtliga de värden, som i och för sig kunde accepteras från polsk

sida, måste minskas med fyrtio procent eller i samma proportion, med vilken

man beräknat den polska nationalförmögenhetens minskning genom kriget.

Alldeles oavsett att man från polsk sida vidhöll ett dylikt anspråk, som

enligt svensk mening icke ägde betydelse för uppskattning av den svenska

egendom, som var i fråga, mötte svårigheter för värderingen redan av det skälet,

att nationaliseringsåtgärderna ägt ruin i omedelbart samband med genomgripande

ekonomiska och territoriella förändringar i Polen, vilka givetvis

övat djupgående inflytande på ifrågavarande egendoms värde och i olika

grad beträffande skilda slag av egendom. De svenska ägarnas egna värderingar

hänförde sig till tiden före kriget och kunde endast tjäna till utgångspunkter

för uppskattningar, då de ej kunnat taga hänsyn till den värdeminskning

direkt och indirekt, som genom krigshändelserna övergått så gott

som all egendom, vilken här är i fråga. Från bevisningssynpunkt var det

givetvis en svår olägenhet, att varken ägarna eller någon svensk myndighet

haft möjlighet skaffa sig kännedom om i vilket tillstånd övertagen egendom

befann sig vid dess besittningstagande av polsk myndighet. Å andra sidan

erbjöd det stora vanskligheter att uppskatta ifrågavarande svenska intressen

från synpunkten av det värde, de kunde äga för polska staten under rådande

förhållanden. Ett försök till värdering efter dessa linjer måste nämligen räkna

med, att det är polska staten själv, som i allt huvudsakligt bestämmer ett

företags räntabilitet genom fastställandet av löner, priser på råvarorna och

försäljningspriser å färdigprodukten. Endast genom ömsesidiga medgivanden

lyckades man slutligen nå fram till ett belopp, som kunnat accepteras.

De svenska förlusterna äro otvivelaktigt avsevärda och såsom framgår av

ovanstående knappast möjliga att siffermässigt beräkna. Vid bedömande av

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

deras omfattning bör likväl beaktas, att en avsevärd proportion av till svenska

myndigheter anmälda krav visat sig falla utom förhandlingarnas ram. Av

anmälda anspråk å cirka 51 miljoner kr. ha sålunda omkring hälften visat

sig icke höra samman med föreliggande avtal. Återstoden har av ovannämnda

skäl i många fall måst reduceras beträffande värdet. Vad som genom

avtalet vunnits för tillfredsställande av de krav som omfattas av avtalet

kan således icke utan vidare ställas i relation till beloppet av anmälda anspråk.

Ursprungligen hade man vid diskussionerna i ersättningsfrågan tänkt sig,

att skadeståndet till rättsägarna skulle utgå med summan av ersättningsbeloppen

för varje individuell fordran. Detta beräkningssätt, som ju ligger

närmast tillhands, förutsätter, att man är i tillfälle att exakt uträkna värdet

av varje fordran. Värderingssvårigheterna förde emellertid redan tidigt tanken

till en annan ersättningsmetod, som gick ut på fixerande av ett globalbelopp

för utgående ersättning, och sedan polska regeringen slutit överenskommelser

med vissa främmande stater på denna basis, föreslog densamma

att ersättningsfrågan med Sverige skulle regleras efter enahanda grundsats.

De företräden som äro förenade med den föreslagna metoden äro uppenbara.

Ett förfarande, som baserats på individuella värderingar av varje anspråk,

skulle nödvändiggjort tidsödande och dyrbara undersökningar på platsen,

vilka utan tvivel mången gång — såsom i de fall då erforderliga dokument

gått förlorade — blivit utan praktiska resultat. Fixerande av en globalsumma

tillåter däremot en snabb reglering av ersättningsfrågan, och för

intressenterna måste det te sig fördelaktigare att inom en relativt kort tid

erhålla klarhet om, vilka belopp de kunna emotse, i stället för att efter en

avsevärd tidrymd få besked om utgående ersättningssummor, även om

dessa måhända på basis av individuella värderingar slutligen i något fall

bleve högre.

Väljer man alternativet att bestämma ersättningen såsom ett globalbelopp,

betyder detta att man avstår ifrån att exakt uträkna värdet av varje objekt,

som träffats av den tvångsåtgärd, som utgör grunden för den åsamkade

skadan. I mellanstatliga avtal om globalersättning plägar föreskrivas att

den stat, vilken mottager beloppet, förbinder sig att fördela detsamma bland

de skadelidande efter den fördelningsgrund densamma finner lämplig. En

konsekvens härav är således, att den stat, som mottager globalsumman, däri

lcan infoga ersättning för sådana krav, som motparten — exempelvis av

precedensskäl — ej velat erkänna.

Sverige har tidigare ställts inför frågan om reglerande av skadeersättningar

efter denna princip. Överenskommelsen med Sovjetunionen den 30 maj

1941 angående reglering av ömsesidiga ekonomiska anspråk rörande Litauen,

Lettland och Estland vilar på denna grundsats liksom ock uppgörelsen med

Jugoslavien den 12 april 1947 samt avtalet med Frankrike den 22 mars 1949

för krigsförsäkringsnämndens fordringar i detta land. Fördelarna av att

tillämpa samma princip för uppgörelsen med Polen syntes stå utom tvivel,

och under handelsförhandlingarna i Stockholm våren 1949 blev man också

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

enig om att tillämpa grundsatsen på det kommande avtalet. Förhandlingarna

fördes sedermera på denna basis.

Då de enskilda rättsägarna genom avtalet icke erhålla mer än en del av

sina fordringars värde, men överenskommelsen å andra sidan såväl enligt

svensk som polsk uppfattning slutgiltigt reglerar ersättningsfrågan, är det

naturligt, att polska regeringen begärt försäkran om, att densamma icke

skulle behöva utbetala belopp utöver den en gång erlagda globalsumman.

En utfästelse av denna karaktär, som kan sägas följa av avtalets natur, har

också lämnats, i princip motsvarande vad som stipulerats i nyssnämnda avtal

med Jugoslavien och med Frankrike. 1 föreliggande fall har den givits

formen, att svenska regeringen garanterar polska regeringen att densamma,

sedan globalbeloppet till fullo erlagts, icke skall behöva betala annan ersättning

till de svenska intressen, som kompenseras genom avtalet.

Polska regeringen påyrkade ytterligare, att de enskilda rättsägare, som

erhållit ersättning genom avtalet, skulle förpliktas att icke individuellt göra

gällande sina anspråk mot polska staten. Svenska regeringen har endast så

tillvida ansett sig kunna tillmötesgå det polska yrkandet, att densamma förpliktat

sig att icke stödja anspråk av rättsägare, som erhållit ersättning genom

avtalet. Med hänsyn till att polska regeringen nu förklarat sig beredd

att definitivt reglera de svenska anspråken genom erläggande av en globalsumma,

vilken svenska regeringen har att fördela, har det ansetts naturligt

att nyssnämnda förpliktelse skall inträda redan från och med avtalets

undertecknande. Uttryckligen gäller likväl åtagandet endast så länge avtalets

bestämmelser fullgöras. Eftersom den överenskomna globalsumman

är att anse såsom ett nettobelopp, kan polska regeringen å andra sidan icke

göra gällande eventuella motkrav gentemot svenska intressenter, som erhålla

ersättning enligt avtalet.

Svenska regeringen förbinder sig att den 1 januari 1951 till polska regeringen

överlämna alla värdehandlingar, som hänföra sig till de svenska intressen,

som ersättas enligt avtalet.

Enligt överenskommelsen förbinder sig polska regeringen att till den

svenska överlämna ett globalbelopp av etthundrasexton miljoner kronor såsom

ersättning för den skada som tillfogats nämnda svenska intressen. Beloppet

skall erläggas inom sjutton år från och med den 1 januari 1951.

Redan under handelsförhandlingarna i Stockholm våren 1949 hade den

polska delegationen som förut nämnts förklarat sig oförmögen att transferera

några belopp för ersättningsändamål före den 1 januari 1951. Ett tidigare

uppfyllande av Polens förpliktelser förklarades omöjligt med hänsyn

till landets betryckta finansiella läge. Från polskt håll kunde man hänvisa

till, att denna ståndpunkt redan vunnit erkännande i motsvarande

avtal med vissa andra stater. Polska regeringens nu gjorda åtagande att

börja avsättningarna för ersättningsändamål den 1 januari 1951 har för

övrigt möjliggjorts endast genom vissa svenska eftergifter, varom närmare

redogörelse skall lämnas i det följande.

Likaså på grund av landets betryckta ekonomiska läge hade man från

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 187.

17

polsk sida redan före öppnandet av förhandlingarna i ersättningsfrågan deklarerat,

att de förutsedda betalningarna endast skulle kunna fullgöras under

loppet av en längre period.

Globalsumman och betalningsperioden stå i direkt beroende av varandra.

I den mån betalningsfristen förlänges, måste den svenska intressenten fordra

ett högre globalbelopp, och omvänt skulle han vara benägen acceptera

ett lägre belopp om betalningsfristen varit kortare. Detta förhållande sammanhänger

med, att någon ränta icke stipulerats i avtalet, som även på

denna punkt för övrigt överensstämmer med nyssnämnda avtal med Sovjetunionen

och med Jugoslavien.

Såsom ovan nämnts hade det redan under ett tidigt skede av diskussionerna

i ersättningsfrågan stått klart, att den enda praktiska utvägen för

polska regeringen att erlägga de substantiella belopp, som här äro i fråga, vore

i form av en avsättning å exportlikviderna, och man hade under handelsförhandlingarna

våren 1949 från svensk sida föreslagit en viss procentsats

å likviderna för kol och koks. Detta förslag till fullgörande av de polska

förpliktelserna blev också avgörande för deras avtalsmässiga utformning.

De närmare bestämmelser, enligt vilka avsättningarna skola äga rum,

regleras genom särskild överenskommelse mellan de båda regeringarna. För

att de årliga avsättningarna skola räcka till för att täcka globalsumman har

betalningstiden fixerats till sjutton år, varvid man räknat med en möjlig

minskning i importen av kol och koks liksom ock med ett sannolikt betydande

prisfall å dessa varor. Därest den beräknade säkerhetsmarginalen tilltagits

alltför vid, med andra ord, därest importminskning eller prisfall å

kol och koks icke inträffar i den utsträckning, man av försiktighetsskäl å

svensk sida räknat med, kunna de svenska intressenterna emotse, att globalbeloppet

täckes inom en vida kortare tidrymd.

De beräkningar, som ligga till grund för de årliga avsättningarna, återspegla

en kompromiss mellan svensk och polsk uppfattning rörande den

sannolika utvecklingen av den polska kolimporten till Sverige. Även om,

såsom ovan antytts, man från svensk sida räknat med betydligt minskade

polska kolintäkter på den svenska marknaden, har å andra sidan icke förbisetts,

att Polen, för vars ekonomi leveranserna av kol äger avgörande betydelse,

har allt intresse att vaka över, att de polska kolen kunna hävda sig

i konkurrensen. Det är ej endast för att kunna fylla sina förpliktelser enligt

ersättningsavtalet, som Polen måste antas sträva efter så vidsträckt

avsättning som möjligt för sina kol i Sverige utan också och framför allt

för att medelst kollikviderna skapa de tillgångar i varuutbytet med Sverige,

som tillåter importen av varor nödvändiga för återuppbyggnadsarbetet inom

landet. ''

Globalbeloppet skall enligt avtalet icke erläggas till de enskilda fordringsägarna

utan till svenska regeringen. Densamma har att fördela summan

bland intressenterna efter en ännu ej fastställd distributionsplan, vilken givetvis

måste taga hänsyn till de resultat, som i förhandlingar med polska re2

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 187.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

geringen uppnåtts för tillfredsställande av varje anspråk eller grupp av anspråk.

Uppgörelsen har endast möjliggjorts genom två svenska medgivanden,

båda å det finansiella området. Från polsk sida förklarades, att intet polskt

åtagande rörande reglering av utländska förkrigsfordringar i Polen träffats

utom i samband med viss kreditgivning till Polen. Gentemot Sverige

vore man dock från polsk sida beredd att avstå från anspråk på nya krediter

men i stället fordrades vissa lättnader beträffande återbetalningsskyldigheten

för tidigare beviljade krediter. Efter utdragna diskussioner

ansåg man sig från svensk sida i viss utsträckning kunna tillmötesgå de

polska kraven. Under åren 1950—1952 förfalla till återbetalning mycket

stora belopp på tidigare lämnade svenska krediter till Polen. Dessa återbetalningar

kunde väntas avsevärt hämma de svenska exportmöjligheterna

till Polen under nämnda period, och ett uppskov med dessas fullgörande

torde i alla händelser ha blivit nödvändigt vid kommande handelsförhandlingar.

Överenskommelse träffades därför att återbetalningen av de under

tiden 1950/1951 och 1951/1952 förfallande beloppen å respektive 52,6 miljoner

kronor och 12,3 miljoner kronor skulle fördelas på åren 1951—1955

så att på vart och ett av dem faller cirka 13 miljoner kronor. Såsom motprestation

till dessa medgivanden krävdes från svenskt håll en höjning av

det för Svenska tändsticksaktiebolaget avsedda globalbeloppet. En sådan ökning

medgavs också med 5 V, miljoner kronor.

Det andra medgivandet gällde 1921 års hjälpkredit till Polen. Av det på

1921 års tilläggsstat anvisade anslaget på 18 miljoner kronor till hjälpkrediter,

som avsågs utgå på vissa standardvillkor till krigshärjade länder, utbetalades

till Polen under åren 1921—1926 sammanlagt 5 957 615:81 kr.

Av detta belopp återbetalades under åren 1926—1931 ett belopp av 186 999: 10

kr., medan i räntor under samma tid inflöto 1 748 428: 57 kr. Enligt ett i

London den 14 mars 1935 undertecknat avtal bildades av de återstående

lånebeloppen, jämte vissa tidigare kapitaliserade räntor å 376 833:29 kr„

ett nytt, denna gång räntefritt lån å 6 147 450 kr., avsett att återbetalas under

tiden 1 juli 1934—1 januari 1942.

Under budgetåren 1934/35—1939/40 återbetalades av detta lån sammanlagt

4 853 850 kr. Emellertid meddelade polska vederbörande i februari 1940,

att de i överenskommelsen den 14 mars 1935 stipulerade betalningarna tillsvidare

icke kunde fullgöras på grund av force majeure. Polska regeringen

förband sig att vid första möjliga tillfälle upptaga förhandlingar rörande

sättet för erläggande av förfallna och förfallande betalningsposter.

Ett förslag att godkänna nämnda förklaring antogs av riksgäldsfullmäktige

vid sammanträde den 7 mars 1940, och enligt beslut av Kungl. Maj:t

den 15 i samma månad skulle vederbörande underrättas om, att från svensk

sida ingen invändning mötte mot framställningens bifallande. Sedan budgetåret

1939/40 ha inga återbetalningar verkställts, varför ett belopp av

1 293 600 kr. fortfarande kvarstår oguldet.

Redan under förhandlingarnas första skede framfördes från polsk sida

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

en begäran om annullering av återbetalningsskyldigheten för det oguldna

beloppet. I hjälpkrediten hade deltagit, förutom Sverige, bl. a. Danmark,

Nederländerna, Norge och Schweiz. Av dessa ha Danmark och Schweiz redan

efterskänkt dem tillkommande ännu oguldna belopp. Med hänsyn till de

prestationer, som från polsk sida enligt avtalet skola utgå till svenska rättsägare,

och i betraktande av de billighetsskäl, som kunna anföras för ett

efterskänkande av beloppet till det ånyo krigshärjade Polen, har det ansetts

skäligt att tillmötesgå den polska begäran. En noteväxling i denna fråga

har ägt rum samtidigt med avtalets undertecknande.

Såsom uttryckligen föreskrivits i avtalet (art. 1 mom. 2) har från dess

tillämpningsområde undantagits krav mot polska staten grundade på innehav

av polska statsobligationer. Detsamma beräknas till nominellt cirka

750 000 dollars eller i svenskt mynt efter en kurs av 3: 60 omkring 2 700 000

kronor (efter nuvarande kurs cirka 3 885 000 kronor), vartill komma vissa

mindre belopp i andra myntslag. Avtalets bestämmelser på denna punkt

medför således, att svenska innehavare av dessa obligationer icke kunna

göra anspråk på någon del av globalsumman.

Krav på skälig ersättning för detta obligationsinnehav, vilket representerar

en polska regeringens förpliktelse enligt dess allmänna åtagande i

1947 års protokoll, framfördes redan vid början av förhandlingarna. — Det

underströks från svensk sida, att regleringen av denna fråga ansågs som

en av programpunkterna för förhandlingarna. Från polskt håll avböjde man

likväl kategoriskt att ingå på någon sakdiskussion av spörsmålet. Det

svenska kravet gällde, invändes det, delar av internationella lån, som polska

regeringen under sitt temporära uppehåll i Ångers genom en deklaration den

3 januari 1940, bekräftad i New York den 12 november 1946, förbundit sig

reglera såsom helhet. Att träffa särskilt avtal om de i Sverige emitterade

trancherna skulle enligt polska regeringens mening betyda ett prejudicerande

av andra obligationsinnehavares rättigheter och strida mot nyssnämnda

deklarationer. Polska regeringen hade på grund av landets svåra ekonomiska

läge hittills icke varit i stånd att internationellt reglera frågan men

erkände ur obligationsinnehavet härflytande förpliktelser.

Det polska motståndet gjorde det omöjligt, därest man över huvud taget

ville nå fram till en uppgörelse i ersättningsfrågan, att nu reglera detta

spörsmål. Under dessa omständigheter är svenska regeringen givetvis icke

bunden försåvitt angår obligationsinnehavarna av den allmänna förpliktelsen

enligt avtalets art. 2. utan är oförhindrad att allt framgent stödja deras

anspråk.

En icke obetydlig del av de krav mot polska regeringen, som anmälts till

svenska myndigheter, avse ersättning för s. k. övergiven egendom. Under

denna beteckning faller ett sextiotal mestadels mindre fastigheter och fastighetsandelar

tillhörande svenska medborgare, vilkas äganderättsförhållanden

i samband med krigshändelserna råkat i oreda och först efter ett särskilt

processuellt förfarande kunna fastställas. Det sammanlagda värdet av

denna egendom uppgår enligt ägarnas egna uppgifter till 4 374 423 kronor.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Egendomen återlämnas under förutsättning, att ägaren kan styrka sin rätt,

och något juridiskt grundat krav å ersättning har därför icke kunnat göras

gällande. Ansträngningar ha emellertid gjorts att på andra vägar skydda

ägarnas intressen. De svenska ombuden i svensk-polska kommissionen ha

sålunda ägnat särskild uppmärksamhet åt dessa rättsägares ofta svåra ekonomiska

läge, och i ett icke ringa antal fall ha också vederbörande genom

bistånd från officiellt svenskt håll erhållit förklaring om erkännande av

sin äganderätt.

I syfte att underlätta förvaltningen av dessa fastigheter, vilkas ägare i allmänhet

befinna sig i Sverige, har i avtalet inryckts en bestämmelse, enligt

vilken ägare som ej är bosatt i Polen må anförtro förvaltningen åt något

ombud därstädes (art. 6). Tanken är, att därest så skulle anses önskvärt

Sveriges officiella representanter i Polen kunna utöva sådana funktioner.

Slutligen har stipulerats, att belopp som må tillkomma fastighetsägare av

ifrågavarande kategori till följd av hyra, arrende eller försäljning kunna i

viss utsträckning transfereras (art. 7).

Departementschefen.

Föreliggande avtal, som tillkommit efter långvariga förhandlingar, avser

att definitivt reglera frågan om ersättning för vissa svenska privata förkrigsfordringar

i Polen. Det måste naturligtvis hälsas med tillfredsställelse

att trots olikheterna mellan de båda länderna i ekonomisk struktur en

överenskommelse uppnåtts, som tillåter en reglering av huvudparten av de

ekonomiska problem, som i förhållande till Polen så länge väntat på en lösning.

Alltsedan hösten 1945 har frågan om de svenska förkrigsfordringarna

upptagits till diskussion under de svensk-polska årliga handelsförhandlingarna.

Bevakandet av de svenska anspråken i dessa sammanhang har

icke kunnat undgå att försvåra och fördröja de handelspolitiska överläggningarna.

Det är således att förvänta, att när spörsmålet nu omsider reglerats,

det sålunda uppnådda resultatet skall medföra lättnad i de handelspolitiska

relationerna mellan Sverige och Polen.

Genom avtalet förbinder sig polska regeringen att till svenska regeringen

överlämna ett globalbelopp av 116 miljoner kronor att betalas inom en tid

av sjutton år. Avtalets långa giltighetstid är en följd av betalningssättet och

sammanhänger med de polska finansieringssvårigheterna.

Bland fordringsägarna intager Svenska tändsticksaktiebolaget en särställning

såväl beträffande fordringens storlek som dess juridiska karaktär. Av

övriga mera betydande fordringar tillgodoser avtalet såväl krav med anledning

av nationalisering av svensk egendom som anspråk mot polska gäldenärer,

vilkas egendom nationaliserats, och vidare fordringar garanterade av

polska staten. Från de senare ha emellertid undantagits statslån (utom vad

som omfattas av Tändsticksbolagets krav), varför svenska innehavare av

polska statsobligationer icke kunna göra anspråk på del i globalsumman.

Anledningen härtill har såsom framgår av vad redan anförts varit den, att

polska regeringen icke ansett sig kunna till förmån för svenska obligations
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

innehavare överenskomma om en reglering, från vilken obligationsinnehavare

av samma lån i andra länder vore uteslutna. Från flera synpunkter äi

det naturligtvis beklagligt att denna kategori fordringsägare ställts utanför

uppgörelsen. Därmed är icke givet, att dessa i samband med en allmän

reglering av Polens obligationsskuld skulle komma i ett sämre läge

än de fordringsägare, som omfattas av föreliggande avtal. Det bör i detta

sammanhang måhända understrykas, att polska regeringen erkänt sina ur

obligationsinnehavet följande förpliktelser, och att svenska regeringen i trots

av den allmänna regeln i det nu ingångna avtalet är oförhindrad att allt

framgent stödja obligationsinnehavarnas anspråk.

Metoden för ersättningens beräknande såsom globalsumma har med tillfredställande

resultat tidigare använts i vissa avtal, som Sverige ingått med

andra stater för reglering av likartade frågor. I förevarande fall torde av

skäl, som anförts, detta beräkningssätt varit särskilt motiverat och har otvivelaktigt

länt till fördel för fordringsägarna. Tändsticksbolaget, som bevakat

cn övervägande proportion av de totala anspråken, har icke ansett sig under

rådande förhållanden genom individuella förhandlingar kunna nå ett

gynnsammare resultat. För övriga rättsägare, vilkas juridiska ställning i

allmänhet varit svagare, ha motsvarande utsikter tett sig än ogynnsammare.

Regeringen har under dessa omständigheter funnit sig böra godtaga

den erbjudna uppgörelsen. Förlusterna äro utan tvivel avsevärda. Det måste

emellertid understrykas, att desamma direkt eller indirekt äro en följd

av kriget, varav Polen lidit måhända mer än något annat land. Fordringsägarna

äro också medvetna om, att ersättningen till dem uppnåtts endast

genom vissa medgivanden av statsfinansiell natur.

Globalbeloppet skall enligt avtalet fördelas av svenska regeringen enligt

en av densamma uppgjord plan, varvid hänsyn givetvis bör tagas till de resultat,

som under förhandlingarna uppnåtts genom den bevisning som kunnat

presteras till stöd för varje anspråk eller grupp av anspråk. I detta

sammanhang bör emellertid framhållas, att vissa krav, som ur svensk synpunkt

synts befogade och väl dokumenterade och som tillkomma mindre

bemedlade fordringsägare, av olika skäl från polsk sida icke blivit föremål

för rimlig ersättning. Det följer enligt vad ovan framhållits av globalersättningens

natur och avtalets konstruktion, att Kungl. Maj:t är befogad företaga

de jämkningar i fördelningen av medlen, som motsvara svensk uppfattning

om vad som är skäligt, och därmed tillgodose behjärtansvärda fall.

För uppgörande av fördelningsplan och för dennas genomförande torde det

vara lämpligt att tillsätta en nämnd, vari såväl juridisk sakkunskap som

rättsägarnas intressen böra vara företrädda. Fordringsägarna höra inföi

nämnden givas ytterligare möjlighet att framlägga sina anspråk. Ett motsvarande

förfarande tillämpades för övrigt i samband med genomförande

av 1941 års ovannämnda avtal med Sovjetunionen.

Med hänsyn till de i det föregående berörda förutsättningarna för föreliggande

avtal torde det oguldna beloppet, 1 293 600 kronor, av en år 1921

till Polen lämnad kredit, vilken redovisats under Diverse kapitalfonder:

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Fonden för varukredit, få avskrivas. Därest riksdagen icke har något att

erinra däremot torde härför få anlitas fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster.

Likaså synes — av i det föregående anförda skäl — den vid förhandlingar

mellan svenska och polska regeringsdelegationer träffade överenskommelsen

om förlängning av vissa under åren 1950—1952 förfallande

svenska statskrediter till Polen böra godkännas.

Det till avtalet om ersättning för vissa svenska privata ekonomiska intressen

hörande förtroliga protokollet jämte bilaga synes lämpligen icke böra

återgivas i propositionen utan torde genom avskrift få delgivas riksdagens

vederbörande utskott.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj :t måtte

föreslå riksdagen att

godkänna ifrågavarande den 16 november 1949 mellan

Sverige och Polen träffade uppgörelser rörande dels ersättning

för vissa svenska privata ekonomiska intressen, dels

förlängning av vissa regeringskrediter, dels ock efterskänkande

av 1921 års hjälpkredit till Polen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

K.-E. Renström.

507235. Stockholm. IsaacMarcus Boktryckeri Aktiebolag, 1950.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. UU 1950:7 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av mellan Sverige och Polen träffade uppgörelser rörande ersättning för vissa svenska pr a1 i texten