Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition nr 197

1950-03-24 · 176 sidor, varav 169 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 169 av 176 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:197, Kungl. Maj:ts proposition nr 197

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

1

Nr 197.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen ang. godkännande av

allmänna riktlinjer för en tvångs clearing med Tyskland;

given Stockholms slott den 24 mars 1950.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

östen Undén.

Sammanfattning.

I propositionen heanställes, att riksdagen måtte godkänna vissa allmänna

riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland. De huvudsakliga grundsatserna

kunna sammanfattas på följande sätt. Tvångsclearing med Tyskland

bör äga rum utan uppskov och ske med stöd av gällande clearinglagstiftning.

Inom ramen för clearinglagens bestämmelser avgöres, vilka

fordringsanspråk som skola beaktas i clearingen och i vilken ordning anspråken

skola tillgodoses. Personkretsen å borgenärssidan bestämmes på

det sättet, att den i princip omfattar svenska rättssubjekt dock icke sådana,

som äro bosatta i Tyskland. För att beaktas skall fordringen hava varit på

svensk hand den 1 maj 1945, d. v. s. den antagna dagen för det definitiva

tyska sammanbrottet. Allmänt undantag utgör kommersiella fordringar. I

övrigt uppdrages till Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga dispensföreskrifter.

Till gäldenärer, vilkas skulder omfattas av tvångsclearingen hänföras

tyska staten, tyska juridiska personer och tyska medborgare, som under

kriget varit bosatta i Tyskland. Med Tyskland avses tyska riket i dess ut1

Bihang till riksdagens protokoll 19V9. 1 samt. Nr 197.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

sträckning före den 1 januari 1938. Tvångsclearingen avser allenast fordringsanspråk,

och i clearingen upptagas väsentligen endast fordringar, som

uppkommit före det tyska sammanbrottet eller ha sin grund i förhållanden

före denna tidpunkt. Om det kan visas, att gäldenären var solvent vid den

tidpunkt före den 1 maj 1945, då fordringen förföll till betalning, skall

fordringen från denna synpunkt godkännas. Är det utrett, att gäldenären

vid ifrågavarande tidpunkt var insolvent, skall fordringsanspråket avvisas.

Kan full bevisning rörande solvensen icke förebringas, ankommer det på

fördelningsorganet att fatta beslut med hänsyn till omständigheterna. Samtliga

fordringar på Tyskland från tiden före den 1 maj 1945 skola anses vara

förfallna, oberoende av utsatt förfallodag. Hinder möter därför icke att avräkna

utdelning å dylika fordringars kapitalbelopp. Borgenären skall avstå

så mycket av sin fordran, som han uppburit. Det föreslås, att vissa fordringsanspråk

skola utgå med förmånsrätt. Normer givas för omräkning till

svenska kronor av fordringsanspråk, som äro uttryckta i utländska myntslag.

För att möjliggöra hjälpåtgärder för svenskar, som under kriget varit

bosatta i Tyskland, föreslås, att staten avstår sammanlagt sex miljoner kronor

av den utdelning, som tillkommer vissa statliga fordringsanspråk. Prövningen

av betalningsanspråken och fördelningen föreslås skola ombesörjas

av en för ändamålet inrättad nämnd, som skulle bestå av tre, utav Kungl.

Maj :t utsedda ledamöter. Nämndens avgöranden böra vara slutgiltiga.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

3

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 2i mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Ericsson, Mossberg, Weijne, Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler ministern

för utrikes ärendena frågan om fördelningen av de tyska tillgångarna

i riket och anför.

Inledning.

På grund av att ett flertal länder i början av 1930-talet genomfört valutarestriktioner,

som berett svenska exportörer svårigheter, utfärdades den 17

juni 1932 Sveriges första clearinglag. Syftet med lagen var att ge civilrättsligt

stöd åt clearingavtal, som Konungen kunde sluta med främmande land,

och skapa ett påtryckningsmedel mot en stat, som vägrade ingå clearingavtal

med Sverige. Lagen skulle tillämpas först efter särskilt kungligt förordnande,

och förordnande skulle blott få givas efter hörande av fullmäktige i

riksbanken. År 1934 ersattes 1932 års clearinglag av den nu gällande lagen

den 16 februari 1934 om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i

förhållande till utlandet m. m. Clearinglagen har sedermera flera gånger

ändrats. Enligt 2 § clearinglagen äger Kungl. Maj :t att, där omständigheterna

därtill föranleda, anordna tvångsclearing med främmande makt.

På grundval av clearinglagen har slutits ett flertal clearingavtal med

Tyskland. Dessa avtal voro av tre olika typer. Det egentliga clearingavtalet

avsåg betalningar, som härrörde ur det svensk-tyska varuutbytet (s. k. kommersiella

fordringar). Rikslåneavtalet reglerade främmande betalningar av

räntebelopp och Dawes-, Young- och Kreugerlånen. I avtalet innefattades

även räntor å två österrikiska statslån och Svenska Tändsticksaktiebolagets

(Stabs) andel i Deutsche Ziindwarenmonopolgesellscbafts vinst enligt ett

mellan tyska staten och bolaget träffat avtal. Transfer- eller privatskuldavtalet

slutligen avsåg betalning av svenska fordringar på räntor å och avkastning

av privata krediter och andra kapitalinvesteringar, som folio under

det av den tyska riksbanken år 1934 beslutade betalningsuppskovet

(det s. k. transfermoratoriet). Förutsättningen för att fordringar, som åsyf
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kiingl. Maj.ts proposition nr 197.

tades i rikslåne- och privatskuldavtalen, skulle kunna betalas med celaringmedel

var, att överskott av sådana medel funnos till tysk favör, sedan betalning

skett av de svenska fordringar, som avsågos i clearingavtalet. För

att betalning skulle äga rum enligt de båda avtalen törutsattes alltså, att

exporten från Tyskland till Sverige översteg den svenska exporten dit. Men

innehavare av betalningsanpråk, som avtalen åsyftade att tillfredsställa,

ägde icke att utfå hela det överskott, som uppkommit, sedan de belopp betalats,

som clearingavtalet avsåg. Hälften av överskottet skulle nämligen

ställas till den tyska clearingmyndighetens förfogande på det sättet, att denna

ägde överföra medlen till tyska riksbankens konto hos svenska riksbanken.

Den andra hälften däremot skulle användas till betalning av skulder,

som tyskarna förpliktat sig att betala enligt rikslåne- och privatskuldavtalen.

Härigenom kom de till svensk-tyska clearingkontot avsatta medlen

att inom clearingnämnden bokföringsmässigt fördelas i tre grupper: Egentliga

clearingmedel, d. v. s. medel, som inbetalats av svenska importörer

och användas till gäldande av svenska exportfordringar, som folio

under clearingavtalet, s. k. kommersiella fordringar; optionsmedel

eller den hälft av överskottet på clearingmedlen, som skulle ställas till den

tyska clearingmyndighetens förfogande för överföring till den tyska riksbankens

konto hos den svenska riksbanken (från slutet av år 1944 skedde

icke någon sådan överföring); och transfermedel, d. v. s. den hälft

av överskottet, som skulle användas till betalning av skulder enligt rikslåne-

och privatskuldavtalen.

Det tyska sammanbrottet föranledde, att det svensk-tyska clearingavtalet

icke längre kunde tillämpas. Med anledning härav förordnade Kungl.

Maj :t i kungörelse den 6 april 1945, att fordringar, som tillkomme någon i

det Tyska riket, skulle inbetalas till clearingnämnden och där vara spärrade.

De tyska clearingmedlen hava sedan sagda dag varit och är o alltjämt

spärrade med undantag för av Kungl. Maj :t sedermera särskilt beslutade

utbetalningar av vissa räntefordringar. Clearingmedlen hava emellertid efter

den 6 april 1945 ökats på grund av att inbetalningar av tyska skuldbelopp

enligt Kungl. Maj :ts förordnande skett till clearingnämnden, som dessutom

i stor utsträckning låtit indriva dylika tillgodohavanden i Sverige,

men clearingmedlen hava även ökat på annat sätt.

Sedan de under andra världskriget mot Tyskland allierade makterna uppmanat

de neutrala länderna att sätta tysk egendom under kontroll och

eliminera det tyska inflytandet, tillmötesgick Sverige önskemålet genom år

1945 beslutade lagstiftningsåtgärder. Den 29 juni 1945 utfärdades lagen om

kontroll å viss utländsk egendom (kontrollagen), som ändrades den 14 december

samma år. Sistnämnda dag utfärdades även lagen om administration

av vissa bolag m. m. (administrationslagen). På grund av denna lagstiftning

har tysk egendom både satts under kontroll och i stor utsträckning

försålts under överinseende av ett särskilt statligt organ, flyktkapitalbyrån.

De belopp, som sålunda influtit, ha jämväl insatts på clearingkonto.

Såväl dessa medel som övriga tyska clearingmedel äro alltjämt tysk egendom.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

5

De allierade makterna framställde även anspråk på att utfå värdet av

den tyska egendom, som influtit genom realisationer av de tyska tillgångarna.

Genom en i Washington den 18 juli 1946 verkställd och den 17 december

samma år av riksdagen godkänd skriftväxling mellan representanter för

svenska regeringen, å ena sidan, samt Storbritanniens och Norra Irlands,

Frankrikes och Förenta staternas regeringar, å den andra sidan, har emellertid

uppgörelse träffats, bl. a. rörande likvidationen av tyska tillgångar

i Sverige, med undantag för egendom tillhörig här bosatta tyska medborgare,

vilka icke skola repatrieras. Enligt nämnda uppgörelse skall behållningen

av likvidationen av de tyska tillgångarna disponeras dels för betalning av

svenska fordringar gentemot Tyskland och dels — med ett i uppgörelsen

fixerat belopp av 150 miljoner kronor — för finansiering av inköp av för

det tyska folkhushållet viktiga varor, varom överenskommelse må träffas

mellan svenska regeringen och de i uppgörelsen deltagande allierade regeringarna.

De tyska ägarna skola erhålla ersättning i tysk valuta för den

egendom, som likvideras eller disponeras i enlighet med överenskommelsen.

De allierade myndigheterna i Tyskland skola enligt uppgörelsen vidtaga erforderliga

åtgärder för att de tyska ägarnas rätt att erhålla motvärdet av

den likviderade egendomen blir vederbörligen registrerad.

Det belopp, som sålunda står till förfogande för betalning av svenska

fordringar på Tyskland, är icke i uppgörelsen närmare angivet, lika litet

som omfattningen eller arten av de fordringar, som därur kunna åtnjuta

betalning.

I detta sammanhang må erinras om vad jag anfört till statsrådsprotokollet

den 1 november 1946 vid avlåtande av proposition till riksdagen rörande

den förut nämnda skriftväxlingens godkännande:

»Den clearing av svenska fordringsanspråk mot tyska tillgångar i Sverige,

som jämväl förutsattes enligt uppgörelsen, bör, såsom nyss antytts, äga

rum med stöd av gällande clearinglagstiftning. Bland de fordringar, som

skola utfå utbetalning genom detta förfarande, böra medräknas statsverkets

oguldna fordringar på Tyskland, inklusive den fordran, som uppkommer

genom utlämnandet av det s. k. rövade guldet, vilket mottagits såsom

fullgod likvid i betalningssammanhang, som eljest skulle reglerats över

clearingen, och mot uttrycklig försäkran, att guldet ej skulle härstamma från

ockuperat land. Därjämte bör övervägas, huruvida och i vilken utsträckning

utdelning skall ifrågakomma för kapitalbelopp — bl. a. å de tyska

rikslånen — även i de fall, då dessa enligt kontraktbestämmelserna ännu

icke äro förfallna. Vidare kan ifrågasättas, huruvida viss begränsad del av

de inflytande medlen bör användas till en fond för tillgodoseende av de

särskilda anspråk på ersättning utanför den normala clearingens ram, som

må befinnas skäliga.

Enligt clearinglagstiftningen tillkommer det Kungl. Maj:t att giva närmare

föreskrifter i samband med clearingen. I den mån den fortsatta utredningen

av frågan om fördelningen av influtna medel giver vid handen,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

att dessa böra tagas i anspråk för ändamål, som falla utanför den normala

clearingens ram, torde fråga härom böra underställas riksdagen.

Slutligen bör övervägas, huruvida i samband med att föreskrift meddelas

om betalning av fordringar ur clearingmedel jämväl bör stadgas, att vissa

fordringar böra utgå med förmånsrätt och övriga erhålla utdelning blott

i den mån återstående tillgångar förslå.»

Kungl. Maj :t bemyndigade mig samma dag att tillkalla högst tre sakkunniga

att utreda och framlägga förslag i frågan om den slutliga dispositionen

av de tyska tillgodohavanden, som finnas spärrade hos clearingnämnden

eller må uppstå genom likvidation av här befintliga tyska tillgångar,

till den del dessa tillgodohavanden icke skulle användas för inköp för det

tyska folkhushållets räkning enligt uppgörelsen i Washington.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade jag ledamoten av riksdagens

första kammare, professor Åke Holmbäck, ordförande, bankdirektören C.

A. K. Lindahl och numera t. f. statssekreteraren i handelsdepartementet

Kurt Holmgren att utföra ifrågavarande sakkunniguppdrag. Till sekreterare

åt de sakkunniga förordnades e. o. hovrättsassessorn Harald Skogman.

Under den tid Skogman av sjukdom varit förhindrad att tjänstgöra, ha de

sakkunniga biträtts av f. d. hovrättsrådet Allan Björklund.

De sakkunniga, som antagit benämningen tyskmedelskommittén, ha i februari

1949 till mig överlämnat ett betänkande med förslag rörande den slutliga

dispositionen av tyska tillgodohavanden (här bifogat såsom bilaga).

Förslaget går ut på att med stöd av 2 § clearinglagen genomföra en s. k.

tvångsclearing gentemot Tyskland. Sedan betänkandet för yttrande remitterats

till fullmäktige i riksbanken, clearingnämnden, flyktkapitalbyrån,

Skyddskommittén för utlandsfordringar och Svenska bankföreningen, hava

remissvar avgivits. Vidare hava Utlandssvenskarnas förening, Emigranternas

självhjälp, Emigranternas skyddsförening, Tyska socialdemokratiska

partistyrelsens representant i Sverige, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Svenska Viktoriaförsamlingens i Berlin kyrkoråd och Skyddsföreningen

för utländska värdepapper inkommit med framställningar i ärendet.

De tyska tillgångarna och anmälda betalningsanspråk.

A. De för utdelning disponibla medlen.

Hos clearingnämnden innestå per 28.2.50:

1) Clearingkontot........................

2) Optionskontot........................

3) Transferkontot.......................

4) Spärrkontot..........................

1 236 208: 63

72 530 784: 61

30 549 266: 60

43 333 184: 17

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

Under flyktkapitalbyråns kontroll stående medel:

1) Avbetalningsfordringar..................................

2) Spärrade medel (förvaltade av byråns syssloman)..........

3) Därjämte förväntas blivande realisation av tysk egendom in
-

9 900 000: —

10 800 000: —

bringa ett belopp om ca

33 000 000:

För utdelning disponibla medel

S:a kronor 201 349 444: 01

Förutom nu nämnda medel finnes ett belopp om ca 27,2 miljoner kronor,

vilket dock är tvistigt och beroende av utgången av vissa internationella

uppgörelser. Det är ovisst men dock möjligt, att omkring hälften av detta

belopp kan komma att tillerkännas svenska intressenter och därför ställas

till clearingnämndens förfogande. Under denna förutsättning kan ett belopp

av 214,9 miljoner kronor stå till förfogande för utdelning till svenska fordringsägare.

Det må därjämte nämnas, att ett belopp om 150 miljoner kronor utbetalats

till statskontoret för leveranser av livsmedel till det tyska folkhushållet.

B. Anmälda betalningsanspråk.

Genom kungörelse den 16 januari 1948 (nr 26) angående anmälan av vissa

fordringar hos gäldenärer i Tyskland erhöll svensk undersåte eller svensk

juridisk person, som har fordran på någon i Tyskland och vill åtnjuta betalning

härför ur de tyska tillgångarna i riket, möjlighet att till clearingnämnden

göra anmälan om sitt anspråk före den 15 mars 1948. Beträffande fordran,

som avsågs i avräkningsöverenskommelsen den 14 december 1940 med

Tyskland, föreskrevs i kungörelsen, att anmälan fick göras av jämväl annan

betalningssökande.

Clearingnämnden, som sammanställt inkomna anmälningar, har indelat

fordringarna i tre grupper: kommersiella, finansiella och övriga fordringar.

I. Kommersiella fordringar.

Kommersiella fordringar äro sådana, som avsågos i den svensk-tyska avräkningsöverenskommelsen

den 14 december 1940. Fordringarna härröra

från betalningar i samband med det svensk-tyska varuutbytet och omfatta

därjämte

1. omkostnader i samband med detta varuutbyte (tullar, frakter, speditionskostnader,

provisioner och kostnader för affärsresor),

2. entreprenad- och montagekostnader,

3. avgifter för patent, licenser och liknande ideella prestationer,

4. avräkningar i den svensk-tyska post-, telegraf-, järnvägs- och lufttrafiken,

5. kostnader för förädlingsarbete samt

6. andra kostnader, varom överenskommelse träffals.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

Enligt av clearingnämnden lämnade uppgifter hava anmälningar gjorts

med nedan angivna belopp:

svenska kronor . .

riksmark........

pund...........

dollars..........

danska kronor...

norska kronor ...

schweiziska francs

finska mark.....

deutsche mark ...

guldfrancs......

II. Finansiella fordringar.

Till finansiella fordringar hänför clearingnämnden fordringar på grund

av innehav av obligationer, aktier, äganderätt till fast egendom, inteckningsfordringar,

bankfordringar och andra finansiella fordringar. Enligt uppgift

av clearingnämnden hava följande anspråk anmälts:

13 967 369: 93

8 552 855: 63

4 317: 11:0

148: 50

1 741: 98

4 561: 12

4 650: —

6 469: 60

11 905: 07

718 542: —

1. Fordringar på grund av innehav av tyska statsobligationer.

a. Daweslånet:

anmälda belopp certifierade belopp

svenska kronor................... 16 716 000: — 16 716 000: —

riksmark........................ 500: — —

pund............................ 234 100: —: — 230 000: —: —

dollars.......................... 2 840 400: — 2 818 700: —

De anmälda obligationerna innehavas av fyra banker,

b. Younglånet:

anmälda belopp certifierade belopp

svenska kronor............... 56 731 190: — 56 845 000: —

riksmark........................ 8 000: — —

pund............................ 272 700: —: — 272 700: —: —

dollars.......................... 4 990 500: — 4 238 000: —

holländska floriner................ 1 729 400: — 1 551 400: —

franska francs.................... 22 000: — 22 000: —

belgiska francs................... 3 500: — —

Omkring 40 miljoner kronor av den svenska tranchen innehavas av vissa

banker och bolag och återstoden av inemot 6 000 privatpersoner.

c. Kreugerlånet:

anmält belopp certifierat belopp

dollars.......................... 50 200 000: — 50 200 000: —

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 197. 9

Svenska tändsticksaktiebolaget har bevakat ett belopp av 49,2 miljoner

dollars.

d. S. k. f linding bonds:

svenska kronor . ..

riksmark.........

pund............

dollars..........

holländska floriner

anmälda belopp

3 935 879: 90

1 092 153: 28

3 060: —: —

286 552: 31

1 858: 41

e. Andra skuldförbindelser, utfärdade av tyska riket.

anmälda belopp

svenska kronor.......................... 142 224: 79

riksmark................................ 2 952 933: 48

2. Fordringar på grund av innehav av andra obligationer.

Under denna grupp upptagas obligationer, som utfärdats av tyska delstater

eller tyska kommuner eller av tyska banker, kreditanstalter eller industriföretag.

anmälda belopp certifierade belopp

svenska kronor....................... 495:70 300: —

riksmark......................... 11 079 799: 15 10 604 217: 26

pund................................ 97 031:13:0 97 540:—: —

dollars.............................. 11 076 461: 45 11 548 560: —

holländska floriner.................... 1 524 262: — 1 463 950: —

schweiziska francs .................... 368 561:25 303 261:25

Bland anmälningarna märkes en från statens krigsförsäkringsnämnd å

$ 584 200:—.

3. Fordringar på grund av innehav av aktier.

anmälda belopp

svenska kronor.......................... —

riksmark................................ 2 046 796: 04

pund................................... 21: —: —

Kommittén har yttrat, att dessa anspråk torde komma att väsentligt reduceras

vid den slutliga prövningen.

4. Fordringar på grund av äganderätt till fastighet.

anmälda belopp

svenska kronor.......................... 45 805: 79

riksmark................................ 2 225 777: 81

Vissa av de i svenska kronor anmälda beloppen torde komma att avföras

vid den slutliga prövningen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

5. Fordringar, till säkerhet för vilka inteckning i fastighet meddelats.

anmälda belopp certifierade belopp

svenska kronor....................... 906 945: 89 1 109 773: 02

riksmark............................ 11 446 131: 75 9 458 330: 66

pund................................ 9 650: —: — —

6. Bankfordringar.

anmälda belopp certifierade belopp

svenska kronor....................... 440 846: 33 —

riksmark............................ 21 871 298: 48 2 476 877: 82

dollars.............................. 90 493: 85 2 052 328: 25

schweiziska francs.................... 199 040: —- —

Därjämte komma vissa smärre belopp i lire, zloty och estniska kronor.

7. Övriga finansiella fordringar.

Till denna grupp har clearingnämnden hänfört fordringar av mycket

skiftande art, såsom fordringar på grund av arv, försäkringar, köpeskillingslikvider,

som icke slutförts, lån, som icke skett i bank eller mot inteckningssäkerhet

m. m. Anmälda anspråk utgöra:

anmälda belopp certifierade belopp

svenska kronor....................... 12 077 347: 09 8 527 050: 41

riksmark............................ 19 852 210: 17 11 252 754: 54

pund................................ 112 229: 10: 6 12 030: 19: 6

dollars.............................. 1 054 730: 03 16 091: 55

holländska floriner.................... 4 397:20 —

schweiziska francs.................... 14 266: — —

danska kronor........................ 42 042:62 —

lats................................. 68 200: — —

III. Övriga fordringar.

Till denna grupp har clearingnämnden hänfört fordringar på lön, pension

och livränta samt underhållsanspråk, fordringar på grund av rekvisition

av egendom av tyska myndigheter, skadeståndsfordringar på grund av neutralitetskränkningar

samt andra fordringar. De anmälda anspråken utgöra

enligt av clearingnämnden lämnade uppgifter:

1. Fordringar på lön, pension, livränta o. d.

svenska kronor

a. löner och tantiéme.............. 296 830: 25

b. pensioner och livräntor på grund

av tjänst intill 1/10 1948 ......... 163 832: —

c. pensioner och livräntor, utgående

av annan grund än tjänst........ —

d. anspråk på inbetalda premier å

tjänstepensioner................ —

e. underhållsanspråk............... 175 253: 78

riksmark pund

722 749: 60

1 091 786: 20

47 679: 38

56 698: —

177 880: 62 54: —: —

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

2. Fordringar på grund av rekvisition av egendom.

Anmälda äro anspråk å

svenska kronor...............

riksmark.....................

pesos........................

zloty........................

2 441 169: 10

4 313 523: 86

500: —

27 849: —

Bland dessa anmälningar märkas en från statens krigsförsäkringsnämnd

å kronor 47 660: 28 samt en från samma institution å kronor 967 795: 71.

3. Skadeståndsfordringar på grund av neutralitetskränkningar.

svenska kronor . ..

riksmark........

pund............

dollars...........

holländska floriner

franska francs

norska kronor

estniska kronor ...

25 269 923: 41

1 179 326: 03

2 000: —: —

1 300: —

429 096: 79

587 700: —

47 969: —

5 823: —

Bland anspråk, som hänförts till denna grupp märkas statens krigsförsäkringsnämnds

för skadestånd med svenska kronor 18 225 812: — och Aktiebolaget

Aer otransports för nedskjutningen av flygplanen Gladan och Gripen

med svenska kronor 4 457 669: —. Det må nämnas, att de av krigsförsäkringsnämnden

framställda anspråken täckas av premier, som försäkringstagarna

erlagt. I den mån försäkringsfallen vållats av Tyskland eller

tyska medborgare, kan en regressrätt mot Tyskland tänkas föreligga.

Särskilt anmält är dessutom ett krav från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

på ersättning för skadade eller förstörda anläggningar i Narvik med

norska kronor 11,2 miljoner.

4. Övriga fordringar.

svenska kronor.......................... 7 419 671: 75

riksmark................................ 2 991 684: 96

Bland dessa fordringar märkas anmälningar å kronor 4 233 005: 19 från

försvarets civilförvaltning, 29 753:05 från civilförsvarsstyrelsen och

181 346:73 från medicinalstyrelsen, avseende kostnader för tyska militärinterner.

Fordringar, som icke hava motsvarighet i clearingnämndens cirkulär nr 85

den 31 januari 1948.

Under denna grupp har clearingnämnden uppfört anspråk å betydande

belopp, svenska kronor 13,8 miljoner, riksmark 39,8 miljoner, jämte ett antal

belopp i olika främmande valutor. En stor del av dessa anspråk avse ersättning

för bombskador samt för avgifter och annat, som lagts å judar enligt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

rasdiskrimineringslagarna i Tyskland, ni. m. Större delen av dessa anspråk

torde icke kunna ifrågakomma vid den slutliga utdelningen.

Riksgäldskontorets utgifter för det österrikiska konuersionslånet.

Riksgäldskontor har till clearingnämnden anmält anspråk på ersättning

för kontorets utlägg för 1934 års österrikiska konversionslån med följande

belopp:

svenska kronor ...

pund............

holländska floriner

belgiska francs ...

franska francs____

schweiziska francs

tjeckiska kronor..

91 144: 28

123 867: 12: 3

23 328: 22

199 052: 05

1 531 409: 86

119 093: 40

255 000:—

Förutom nämnda krav har Svenska tändsticksaktiebolaget anmält anspråk

på ersättning för bolagets andel i tyska tändsticksmonopolets vinst

med ett till 55 miljoner kronor avrundat belopp.

Principiella utgångspunkter.

Kommittén: (Kap. 5).

Kommittén genomgår i detta kapitel de olika förutsättningarna för tvångsclearing

jämlikt 2 § andra stycket clearinglagen och kommer till slutsatsen,

att förutsättningarna få anses vara uppfyllda. Kretsen av de rättsägare, till

vilkas förmån tvångsclearing kan äga rum, bestämmes -— framhåller kommittén

— i clearinglagen endast så, att utbetalningen skall gälla »fordran

hos någon i den främmande staten». Lagen innehåller icke några föreskrifter

om förhållandet mellan olika betalningsberättigade i fall, då tillgängliga

medel icke förslå att täcka fordringarna i deras helhet. Bestämmelser saknas

ock i clearinglagen angående sättet för utbetalningen. Kommittén finner

därför, att det bör ankomma på Kungl. Maj :t att meddela närmare föreskrifter

i dessa hänseenden. Kommittén tillägger i samband därmed:

»Det är anledning understryka, att inga svenska fordringsägare, vare sig

de av clearingavtalen berörda eller andra, ha någon juridisk rätt till de på

clearingen innestående medlen. Frågan om en borgenär skall erhålla betalning

genom tvångsclearing eller ej beror helt på de bestämmelser, som

Kungl. Maj:t härom utfärdar. Då Kungl. Maj:t äger att bestämma, vilka

fordringar skola erhålla ersättning genom tvångsclearing, måste Kungl.

Maj:t även äga att bestämma, huru stora belopp av tillgängliga medel som

skola användas till tvångsclearing och i vilken ordningsföljd olika fordringar

eller grupper av fordringar skola få betalning. Frågor huru stora belopp

av de innestående medlen skola användas till clearingverksamheten och

om man skall anordna förtursrätt för vissa typer fordringar bli därför även

av betydande vikt vid uppgörandet av förslag till en utdelningsplan.»

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

Vidare anför kommittén, att borgenär enligt clearinglagen skall avstå så

mycket av sin fordran, som svarar mot uppburet belopp för att erhålla betalning

av insatta clearingmedel. Detta villkor motsvaras av en i Washingtonuppgörelsen

(huvudskrivelsen p. 3) intagen bestämmelse om ersättning till

de tyska ägarna för här i riket likviderad egendom. Vederbörande svenska

myndighet förutsättes för detta ändamål lämna de allierade erforderliga

uppgifter om de belopp, som framkomma vid likvidationen med angivande

av de tyska ägarnas namn och adresser.

Kommittén framhåller slutligen, att en tvångsclearing, genomförd i anslutning

till — förutom 2 § clearinglagen — Washingtonuppgörelsen, i princip

bör erhålla en global karaktär. Samtliga fordringsgrupper böra få konkurrera

i hela massan av tyska tillgångar, och man bör undvika att låta en

möjligen förefintlig anknytning mellan vissa fordringar och vissa tyska tillgångar

skänka fordringarna i fråga företräde till betalning av de senare.

Målet bör vara att med en så rättvis fördelning som möjligt låta alla svenska

fordringar på tyska staten eller någon i Tyskland — berörda i de äldre avtalen

eller ej — vilka icke av särskilda skäl anses böra uteslutas, deltaga

i tvångsclearingen. Denna får under angivna förhållanden en så vid omfattning,

att de för en mera begränsad avtalsclearing gällande reglerna endast

i förhållandevis ringa mån kunna tjäna till ledning. Vid fördelningen, uttalar

kommittén, synes man »mindre ha att utgå från på förhand givna

civilrättsliga grundsatser eller analogier än från skälighetsbedömanden.»

Yttranden:

Fullmäktige i riksbanken ifrågasätta, om utbetalningarna från clearingmedlen

icke borde uppskjutas dels på grund av den omständigheten, att det

vore tvivelaktigt om någon kurs å riksmark för närvarande kan fastställas,

dels ock enär frågan om ersättning enligt Washingtonavtalet till de tyska

ägarna av härstädes likviderad egendom icke definitivt lösts.

Clearing nämnden, Bankföreningen och Skyddskommittén för utlandsf ordringar

hava i sina yttranden betonat vikten av att — särskilt med hänsyn

till Sveriges framtida förbindelser med Tyskland — clearingen sker med

iakttagande av de till grund för den svenska clearinglagstiftningen liggande

principerna och i övrigt tillämpliga rättsregler. Bankföreningen och skyddskommittén

åberopa ett av f. d. justitieråden A. Bagge, R. Eklund och N. von

Steyern gemensamt avgivet utlåtande. Skyddskommittén har därjämte ingivit

ett utlåtande av juris professorn vid Uppsala universitet Phillips Hult.

I utlåtandena avvisas kommitténs uppfattning, att de svenska borgenärerna

skulle sakna juridisk rätt till utdelning. Det bestrides, att Kungl.

Maj :t skulle äga att fritt bestämma, vilka borgenärer som skola erhålla

ersättning och vilken förtursrätt, som skall iakttagas. I stället göres gällande,

att när Kungl. Maj:t enligt 2 § clearinglagen utfärdat förordnande

om tvångsclearing för fördelning av tillgängliga tyska clearingmedel, så ha

de svenska borgenärernas krav på dem tillkommande andel av medlen fått

en rättslig grundval. Om medlen ej förslå till borgenärernas fulla förnöjande,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

skola de enligt denna uppfattning fördelas efter de i en sådan situtation tilllämpliga

civilrättsliga grundsatserna. I det av justitieråden avgivna utlåtandet

säges härom bl. a.:

»Varken i propositionerna 1932 eller 1934 eller i Kungl. Maj :ts prop. nr

384/1945 rörande vite för fullgörande av inbetalningsskyldigheten inom

viss tid har fällts något yttrande som antyder, att meningen varit att den

Kungl. Maj:t meddelade befogenheten skulle åsyfta annat än att möjliggöra

för resp. svenska fordringsägare att åtnjuta den rätt till betalning, som

grundades på deras civilrättsliga förhållande till den utländska gäldenären.

Att några andra synpunkter skulle tillämpas vid meddelande av ett Konungens

förordnande rörande utbetalning av de spärrade medlen har man ej

ifrågasatt. Den civilrättsliga grundvalen måste då förutsättas vara av avgörande

betydelse vid fastställandet av principerna för fördelningen i händelse

full betalning ej kan erhållas ur de uppsamlade medlen. Att vid en tvångsclearing

avvika från den civilrättsliga grunden skulle innebära ett avvikande

från de riktiga principer, på vilka den hittillsvarande tvångsclearinglagstiftningen

uppbyggts, nämligen det berättigade intresset hos de svenska

fordringsägare, som genom den främmande statens åtgärder berövats sin

rätt att i vanlig ordning göra sin fordran gällande, att i stället få betalning

ur fordringar härstädes tillhörande det främmande landet eller dess innebyggare.

Att svenska staten genom en tvångsclearing skyddar denna sina

undersåtars rätt kan icke medföra någon rättsligen grundad befogenhet för

staten att i vidare mån än då en prioritet kan grundas på civilrättsliga regler

gynna den ena fordringsägaren framför den andra, vare sig han är en

enskild eller en statlig fordringsägare.

Aven internationellt-rättsligt sett torde ett tillgodoseende av vissa svenska

borgenärer framför de övriga, utan att någon civilrättslig grund därför kan

åberopas, vara svårt att rättfärdiga. Den internationellt berättigade motåtgärd,

som en tvångsclearing innebär, grundar sig på ett eftersättande från

den främmande statens sida av dess utländska fordringsägares rättsligen

grundade intressen. Att staten genom tvångselearingen inträder till deras

skydd kan icke berättiga staten att i egenskap av jämväl fordringsägare

tillskansa sig civilrättsligt ogrundade fördelar i jämförelse med de övriga

fordringsägarna eller att utan civilrättslig grund gynna en enskild fordringsägare

på de andras bekostnad. Statens åtgärder härutinnan äro icke enbart

en intern angelägenhet. Den rättsligt grundade fördelningen av de genom

retorsionsåtgärden från det främmande landet och dess innebvggare

övertagna tillgångarna mellan de svenska fordringsägarna är en angelägenhet,

som berör även det främmande landet och dess innebyggare. Motåtgärden

får icke gå utöver det internationellt berättigade syftet med densamma.»

Även professor Hult kritiserar den av kommittén hävdade uppfattningen,

att de svenska fordringsägarna skulle sakna juridisk rätt till clearingmedlen

och att Kungl. Maj :t skulle bestämma, vilka fordringar som skola erhålla

betalning vid tvångselearingen samt prioritetsförhållandet mellan olika fordringar.

Professor Hult gör gällande, att »clearinglagen och den allena bestämmer,

vilka personer, som kunna göra anspråk på delaktighet i clearingmedlen.

» Professor Hult anför vidare: Kungl. Maj :t har uppenbarligen vid

lagens tillämpning att iakttaga vanliga regler för civillagars tolkning och utfyllande.

Därvid kunna oklara och oreglerade frågor förekomma, varvid ett

skönsmässigt avgörande inaste träffas, men det innebär ingalunda att

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

15

»Kungl. Maj :t skulle äga frihet att efter rena, av civilrättsliga grundsatser

eller analogier obundna skälighetsbedömanden träffa de avgöranden, som ur

en eller annan synpunkt kunde synas Kungl. Maj :t mest tilltalande». Kungl.

Maj :t är bunden av lagens ord, i den mån dessa äro klara, och av lagens

syfte.

Clearingnämnden ifrågasätter ytterligare, huruvida förutsättningarna för

en tvångsclearing mot Tyskland för närvarande föreligga. Nämnden anser, att

särskilt frågan om möjligheterna för de tyska fordringsägarna att erhålla

ersättning bör utredas och framhåller, att det allmänna läget i Tyskland fortfarande

är synnerligen oklart samt möjligheterna till en korresponderande

avräkning i Tyskland till förnöjande av de tyska rättsägarna ovissa. Hur

efter ett utdelningsförfarande härstädes motvärdet i Tyskland skall kunna

presteras och vilka garantier, som föreligga härför, har ej varit föremål för

närmare utredning. Många juridiska och praktiska problem måste vidare

lösas, om man skall komma fram till ett någorlunda tillfredsställande resultat

vid prövningen av de ifrågavarande fordringsanspråken. Clearingnämnden

finner det sannolikt, att ett uppskov med den föreliggande frågan

skulle vara ägnat att skapa säkrare utgångspunkter för dess bedömande.

Departementschefen.

Det förfarande som nu avses är en med stöd av clearinglagens bestämmelser

av den svenska staten ensidigt vidtagen betalningsutjämning mellan

svenska och tyska betalningsanspråk. Syftet är att skydda svenska intressen,

och medlet är tvångsclearing. Åtgärden är föranledd av att det med Tyskland

ingångna clearingavtalet icke kan tillämpas och av det tyska sammanbrottet.

Om ett clearingavtal, som slutits med en främmande stat, icke

kan tillämpas, äger enligt 2 § clearinglagen Konungen att, där omständigheterna

därtill föranleda, förordna, att den, som har fordran hos någon i den

främmande staten men på grund av där vidtagna inskränkningar i rätten

att förfoga över betalningsmedel ej kan erhålla betalning, skall äga erhålla

betalning av medel, som enligt 1 § clearinglagen insatts i svensk bank eller

kassa mot det att han för clearing av fordringar, för vilkas gäldande insättningar

skett, avstår så mycket av sin fordran, som svarar mot uppburet

belopp. Det är uppenbart, att de formella förutsättningarna föreligga

för en tvångsclearing med Tyskland. Starka sakliga skäl tala även för en

dylik åtgärd, och i de över kommitténs betänkande avgivna yttrandena ha i

allmänhet erinringar icke framställts mot den planerade tvångsclearingen

i och för sig. Fullmäktige i riksbanken och clearingnämnden ha dock ifrågasatt

lämpligheten av att ett förordnande om tvångsclearing gives nu.

Tveksamheten synes huvudsakligen hava orsakats av att utredning skulle

saknas beträffande utsikterna för tyskar, vilkas egendom blivit likviderad,

att erhålla ersättning enligt Washingtonuppgörelsens bestämmelser. Detta

skäl för ett uppskov med frågans behandling finner jag icke hållbart med

hänsyn till den utformning Washingtonuppgörelsen erhållit. Jag vill sålunda

erinra om att de allierade makterna enligt punkt S i denna uppgörelse för
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

bundit sig att av Tyskland eller den blivande tyska regeringen kräva godkännande

av överenskommelsens bestämmelser, i den mån de beröra tysk

egendom i Sverige.

Ett ytterligare dröjsmål med den betalningsutjämning, som ändock en

gång måste komma till stånd, skulle medföra allvarliga nackdelar. Det skulle

avsevärt öka de redan nu betydande olägenheterna för de svenska borgenärerna

av den långa betalningsspärren. I stället för att skapa klarare utgångspunkter

skulle uppskovet göra situationen ännu mera invecklad. Ju längre

tid som förflyter desto svårare blir det att genom utredningar och förebringande

av bevisning komma till riktiga resultat. Den omständigheten, att

ståndpunkt måste tagas till ett stort antal juridiska och praktiska problem,

kan givetvis icke i och för sig vara en giltig anledning till dröjsmål. Jag

förordar därför, att tvångsclearing med Tyskland äger rum utan uppskov.

Vad angår de allmänna principerna för clearingen är, såsom flyktkapitalbyrån

framhåller i sitt yttrande, förfarandets huvudlinjer givna. Byrån yttrar

härom: »Vad som åsyftas är en clearing mellan Sverige och Tyskland,

d. v. s. ett betalande enligt Kungl. Maj :ts förordnande av fordringar, som

i Sverige nu må finnas mot Tyskland eller någon i det landet, genom ianspråktagande

av tyskägda fordringar, därvid man utgår från att tyska fordringar

mot Sverige eller någon i Sverige på liknande sätt betalas ur svenska

fordringsägares anspråk på Tyskland. Det förutsättes sålunda, att de tyska

tillgodohavandena brukas till betalning av fordringar mot tyska staten eller

någon i Tyskland, att dessa fordringar ha en viss anknytning till Sverige

samt att de äro förfallna till betalning. Vidare fordrar clearinggrunden att,

såsom clearinglagen uttrycker det, fordringsägaren ej kan erhålla betalning

på grund av i Tyskland vidtagna inskränkningar i rätten att förfoga över

betalningsmedel. Detta innebär i sin ordning krav på att den tyske gäldenären

är solvent — ett sådant krav ligger inneslutet redan i själva clearingbegreppet

— och att fordringsägarens tillgodohavande ej bör gå utöver vad

han kunnat utfå, därest inskränkningarna i rätten att förfoga över betalningsmedlen

ej funnits. Slutligen måste den svenske fordringsägaren för

clearing i Tyskland avstå så stor del av sin fordran, som svarar mot av

honom uppburet belopp.»

Till vad flyktkapitalbyrån sålunda anfört kan jag ansluta mig. Det bör

dock framhallas, att de av det tyska sammanbrottet orsakade svårigheterna

inom förevarande område medfört helt nya, invecklade och stundom svåröverskådliga

problem. Lösningarna måste vinnas genom avvägning av olika

intressen, och om man vill undvika stötgnde konsekvenser är det icke alltid

möjligt att strikt tillämpa schematiska principer. I vad mån jämkningar befunnits

påkallade framgår av den följande redogörelsen.

1 några av de med anledning av kommitténs betänkande avgivna yttrandena

hävdas, att varje fordringsägare, som har fordran hos någon i Tyskland,

även skulle hava juridisk rätt att deltaga i utdelningen av de tyska

medlen, sedan förordnande om tvångsclearing givits. Fördelningen skulle enligt

samma åsikt ske enligt privaträttsliga regler, och om medlen icke skulle

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

17

förslå till borgenärernas förnöjande, skulle civilrättsliga grundsatser tillämpas

vid bestämmande av förtursrätt och andra grunder för det konkursliknande

förfarandet.

Det är riktigt att, så länge den nuvarande clearinglagen består oförändrad,

det finns en ram, utanför vilken statsmakterna icke kunna gå, om

tvångsclearingen, som avsett är, skall genomföras med stöd av den gällande

clearinglagen. De tyska clearingmedlen kunna sålunda icke användas

till annat än tillfredsställande av fordringsanspråk, och härvid skola

de i lagen uttryckligen angivna förutsättningarna vara uppfyllda. Men inom

den uppställda ramen äga statsmakterna att avgöra, både vilka fordringsanspråk

som genom den statliga åtgärden (tvångsclearingen) skola stödjas

och den ordning, i vilken de skola beaktas.

Det förekommer ofta även under normala förhållanden, att enskilda anspråk

mot en främmande stat icke kunna göras gällande med utsikt till

framgång, om de ej understödjas av landets regering och upptagas som

statliga krav. En allmänt vedertagen och erkänd regel är, att det härvid

ankommer på regeringen att avgöra, vilka anspråk som skola stödjas. Då

en främmande stat befinner sig i det läge, som nu föreligger beträffande

Tyskland, har en regering särskild anledning att utöva sin diskretionära

prövningsrätt. Clearinglagens bestämmelser lägga icke hinder i vägen för

ett sådant förfaringssätt. Härtill kommer, att clearinglagens föreskrifter äro

synnerligen kortfattade och i många fall icke ge någon ledning alls. Vad

särskilt frågan om förtursrätt angår, måste framhållas, att folkrätten

icke ger någon anvisning på ett internationellt konkursinstitut för stater,

och den svenska konkursrätten är varken tillämplig eller i detta sammanhang

normerande för statsmakterna. De civilrättsliga regler och grundsatser,

som i de ifrågavarande yttrandena och utlåtandena åsyftas, kunna

icke ha annat intresse för hithörande frågors bedömning än som mer eller

mindre vaga analogier.

Det sagda innebär icke, att statsmakterna böra förfara godtyckligt. Tvärtom

framgår av det föregående önskvärdheten av att vissa normer följas.

De regler, som härutöver erfordras, komma att i det följande redovisas och

motiveras, varjämte särskilt angives, i vilken utsträckning undantag från

reglerna må medgivas.

Personkretsens omfattning (borgenärer och gäldenärer).

Kommittén: (Kap. G)

Kommittén framhåller inledningsvis, att man beträffande de krav, som

man vid clearinglagens tillkomst önskade uppställa å en borgenär —

»den som har fordran» — har lika litet ledning av clearinglagens förarbeten

som av lagtexten. Clearinglagens följdförfattningar äro icke heller upplysande.

Vid utgestaltningen av en tvångsclearing mot Tyskland måste man

2 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 197.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

emellertid enligt kommittén hos borgenären fordra en ganska stark anknytning

till Sverige.

Efter en redogörelse för bestämmelser av intresse för denna fråga i de mellan

Sverige och Tyskland slutna clearingavtalen m. m. samt i valutaförordningen

erinrar kommittén, att i framställningar av olika flyktingorganisationer

hävdats, att man vid avgörandet, vilka fordringsägare som höra

få deltaga i tvångsclearingen, ej skulle kräva svenskt medborgarskap utan

blott fast bosättning i Sverige. I denna fråga åberopar kommittén, vad

kommittén anfört i en framställning till Kungl. Maj :t den 25 november

1947:

»Vid en tvångsclearing av det slag, varom här är fråga, bör det ankomma

på varje nation att, såvitt möjligt, tillvarataga sina egna medborgares

rätt och omvänt bör varje fordringsägare få lita till sina egna myndigheter.

Utbetalning från de tyska tillgångarna i Sverige bör därför endast ske till

svenska medborgare. I Kungl. propositionen 1946 nr 367 förutsattes endast

att ''svenska’ fordringar skulle erhålla betalning ur de tyska tillgångarna

(propositionen s. 16, 23). Här i riket vistande förutvarande tyska

statsanhöriga och övriga flyktingar sakna visserligen möjlighet att genom

egna statsmyndigheter få sina anspråk tillgodosedda, men detta förhållande

medför icke, att de svenska myndigheterna böra låta dem få del av

förevarande medel i annat fall än då deras anknytning till Sverige fått den

fasthet, att de upptagits till svenska medborgare. Flyktingarna har den

svenska staten bisprungit på annat sätt: genom en hjälpverksamhet, vars

kostnader uppgå till mycket stora belopp och som ännu fortsätter, och genom

ett belopp av 50 miljoner kronor, som den svenska staten genom

Washingtonöverenskommelsen åtog sig att utbetala till den internationella

flyktingkommittén i London att användas för gottgörelse och ny bosättning

åt de offer för nazistregimen, som icke kunna repatrieras.

Från den uppställda regeln, att endast svenska medborgare böra få utdelning

ur den tyska egendomen för sina fordringar bör dock ett undantag

göras. Rätt till betalning för kommersiella fordringar, d. v. s. — såsom

tidigare nämnts — fordringar, som falla under clearingavtal mellan Sverige

och Tyskland, bör tillkomma jämväl andra. Clearingavtalen — det

clearingavtal, till vilket här är att taga hänsyn, är dagtecknat den 14 december

1940 — innehöllo nämligen icke någon begränsning i fråga om

fordringsägarens nationalitet utan voro i det hela uppbyggda på domicilprincipen.

För den viktigaste gruppen av de kommersiella fordringarna,

nämligen varufordringarna, saknade till och med domicilet betydelse; villkoret

var endast, att betalningen avsåg varor, som härrörde från Sverige.»

Kommittén ingår härefter på frågan om man, såsom från några håll

gjorts gällande, för deltagande i tvångsclearingen bör kräva ej blott att borgenären

är svensk medborgare utan även att han sedan viss tid tillbaka

är bosatt i Sverige. Kommittén yttrar:

»Enligt kommitténs uppfattning böra mycket tungt vägande skäl krävas för

att från delaktighet i tvångsclearingen utesluta vissa grupper svenska borgenärer.

--- — Såsom skäl mot rätt till ersättning oavsett bosättning kan

givetvis anföras, att clearingen en gång inrättats för att undanröja olägenheterna

av det tyska förbudet för överföring av medel till Sverige

och att svenskar, som under kriget varit och fortfarande äro bosatta utanför

Sverige eller först efter kriget återvänt hit, icke tidigare kunnat räkna

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

19

med att få sina fordringar på någon i Tyskland tillgodosedda genom cleringen.

Då emellertid nu i anledning av det extraordinära läget efter Tysklands

sammanbrott en tvångsclearing förberedes, som för de allra flesta

svenska fordringsägare å Tyskland representerar sista möjligheten att inom

en överskådlig framtid erhålla vederlag, synes det enligt kommitténs

mening stötande att utesluta i utlandet bosatta eller nyligen hit återflyttade

medborgare. Sin största praktiska betydelse synes ståndpunktstagandet till

de av clearingnämnden och flyktkapitalbyrån ifrågasatta begränsningarna

erhålla med avseende på de återkomna tysklandssvenskarna.»

Kommittén föreslår vidare, att rätt till utdelning principiellt icke göres

beroende av tidpunkten för förvärvet av svenskt medborgarskap. Däremot

föreslår kommittén från annan utgångspunkt, att fordran bör hava funnits

på svensk hand vid tiden för det tyska sammanbrottet för att berättiga

till utdelning. Kommittén betraktar den 1 maj 1945 såsom den dag,

då sammanbrottet skedde. En följd därav blir, att flertalet fordringar, som

innehavas av nyblivna svenska medborgare, icke bliva berättigade att erhålla

betalning vid tvångsclearingen.

Från nämnda grundsatser föreslår kommittén undantag för kommersiella

fordringar för att vinna överensstämmelse med 1940 års clearingavtal. Därjämte

föreslår kommittén, att möjlighet beredes att i undantagsfall, efter

beslut i varje särskilt fall av Kungl. Maj :t, medgiva utbetalning åt i Sverige

bosatta tyska medborgare, som tidigare under avtalsclearingens lid kunnat

få medel transfererade för sitt uppehälle, s. k. ömmande fall, samt åt

härstädes bosatta svenskfödda kvinnor, som emellertid genom gifte blivit

tyska medborgare.

Med avseende å gäldenär en föreslår kommittén, att såsom förutsättning

för deltagande i tvångsclearingen uppställes kravet, att gäldenären

under det andra världskriget varit medborgare och haft hemvist i Tyskland.

Med Tyskland avser kommittén Tyska riket i dess utsträckning före den 1

januari 1938.

Yttranden:

Clearingnämnden förordar, att borgenär för att kunna erhålla utdelning

skall hava varit svensk medborgare sedan den 1 september 1939 eller ock

tidigare haft och sedermera återvunnit svenskt medborgarskap. Dessutom

bör fordras, att borgenären varit bosatt i Sverige sedan tiden för det tyska

sammanbrottet den 1 maj 1945. Undantag från de föreslagna reglerna bör

enligt nämnden göras för kommersiella fordringar och dispensmöjlighet

beredas för ömmande fall (exempelvis svenskfödda, med tyskar gifta kvinnor).

Flyktkapitalbyrån anför:

»Vad beträffar den personkrets, som bör äga rätt att deltaga i utdelningen,

har kommittén föreslagit att dit skall räknas alla svenska medborgare,

oavsett om och sedan vilken tid de äro bosatta i Sverige, dock att betalning

för kommersiella fordringar bör tillkomma jämväl andra. Beträffande

icke kommersiella fordringar har kommittén ansett endast den begräns
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

ningen böra finnas för rätt till utdelning, att fordran skall ha funnits på

svensk hand vid det tyska sammanbrottet, som förutsättes fixerat till den

1 maj 1945. Därigenom uppgives bl. a. för de i Tyskland bosatta svenskarnas

del clearinglagens fordran på att grunden för tvångsclearingförfarandet

skall vara, att fordringsägaren ej kan erhålla betalning på grund av i

Tyskland vidtagna inskränkningar i rätten att förfoga över betalningsmedel.

Byrån anser kravet därpå icke kunna eftergivas. Även om det — på

sätt kommittén framhållit — kan synas stötande att utesluta i utlandet bosatta

eller nyligen hit återflyttade svenska medborgare från delaktighet i

utdelningen anser sig därför byrån böra vidhålla sitt i yttrandet den 31

januari 1948 gjorda förslag, att för deltagande i clearingen bör fordras,

att vederbörande fordringsägare varit svensk medborgare och bosatt i Sverige

sedan den 1 januari 1944. Anledningen till det förhållandevis tidiga

datum för fyllandet av nationalitets- och bosättningskravet, som flyktkapitalbyrån

föreslår, är att genom ändring i nationalitets- och bosättningsförhållandena

en överföring sker av vissa förmögenhetsbestånd, som naturligen

höra till ett visst lands ekonomi. Ehuru det i princip måste anses

oriktigt att tillgodose en fordringsägare, som byter nationalitet och bosättningsort,

kan detta medges under normala tider med obetydlig flyttningsfrekvens,

men det bör ej ske i en ensidig clearing då på grund av en katastrof,

som övergår det land, mot vilket den ensidiga clearingen företages,

en abnorm förflyttning äger rum. Från de angivna nationalitets- och bosättningskraven

bör undantag göras dels för kommersiella fordringar, vilka

icke under avtalsclearingens tid varit underkastade sådana villkor, dels

ock för certifierade fordringar. Det kan sättas i fråga, huruvida icke den

av byrån förordade begränsningen av den utdelningsberättigade personkretsen

även i andra fall kan leda till otillfredsställande resultat. Såsom

exempel kan anföras svenska medborgare, vilka medan de varit bosatta i

Sverige förvärvat fordringar av natur att böra betalas genom clearingen

och vilka därefter bosatt sig å utrikes ort. Det synes därför önskvärt, att

beträffande fordringar, som grunda sig å från Sverige härrörande prestationer,

skapas möjlighet att deltaga i utdelningsförfarandet, även om fordringens

innehavare icke fyller det av byrån ovan angivna bosättningskravet.»

Emigranternas självhjälp, Emigranternas skyddsförening och Tyska socialdemokratiska

partistyrelsens representant i Sverige ha i gemensam skrivelse

till utrikesdepartementet framhållit, att de svensk-tyska clearingavtalen

byggde på domicilprincipen, varför borgenärens och gäldenärens

bosättningsort och icke medborgarskapet bör vara avgörande, om clearingiagstiftningen

skall tillämpas. Om rätten att deltaga i utdelningen begränsas

till svenska medborgare, kan enligt sammanslutningarnas uppfattning

detta icke grundas på clearinglagens ordalydelse eller clearingens karaktär.

Sammanslutningarna uppgiva, att antalet tyska flyktingar i Sverige vid krigets

slut uppgick till 3 000 personer och att av dem mellan tre- till femhundra

lämnat landet. De kvarvarande ha till större delen (4/E) förvärvat svenskt

medborgarskap och borde icke längre betraktas som flyktingar. De äga hemvist

i Sverige. Sammanslutningarna hemställa, att de tyska emigranternas

anspråk måtte tillgodoses även i de fall vederbörande icke blivit svenska

medborgare. Sammanslutningarna framhålla därjämte, att kommitténs förslag,

att fordringarna böra finnas på svensk hand den 1 maj 1945 medför,

att så gott somi alla fordringar, vilka anmälts av f. d. tyska medborgare ute
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj.ts proposition nr 197.

21

slutas från utdelning, även om dessa personer sedan många år varit fast bosatta

i riket. Liknande fordringar, som överlåtits till svenska medborgare

före den 1 maj 1945, skulle däremot vara utdelningsberättigade. Ett sådant

förhållande vore icke önskvärt. De naturaliserade medborgarnas fordringar

hava enligt sammanslutningarnas uppfattning erforderlig anknytning till

Sverige för att böra erhålla utdelning vid tvångsclearingen.

Departementschefen.

Tvångsclearingen bör äga rum för att skydda svenska intressen. I likhet

med kommittén anser jag därför att i princip endast svenska rättssubjekt

böra ha möjlighet att erhålla utdelning ur de tyska tillgångarna. Fråga

har emellertid uppkommit, om därutöver ytterligare krav böra uppställas

beträffande borgenärernas anknytning till det svenska samhället. Såväl

clearingnämnden som flyktkapitalbyrån ha föreslagit, att endast personer,

som vid viss tidpunkt varit svenska medborgare och bosatta i Sverige, skulle

kunna deltaga i utdelningen. Kommittén har för sin del icke uppställt några

andra krav på borgenärernas personliga kvalifikationer än att borgenären

skall vara svensk medborgare. Från en annan synpunkt kommer emellertid

kommittén till en begränsning av möjligheten att erhålla utdelning, nämligen

genom att uppställa krav på att fordringen skall ha varit på svensk

hand den 1 maj 1945.

Mot kommitténs förslag i denna del ha erinringar framställts av vissa

emigrantsammanslutningar, som framhålla, att regelns följd blir, att så

gott som alla fordringar, vilka anmälts av f. d. tyska medborgare, uteslutas

från tilldelning, ehuru ifrågavarande personer varit sedan lång tid bofasta

i Sverige. Med anledning härav vill jag först erinra om att en fast och allmänt

erkänd folkrättslig regel är, att en naturalisering i allmänhet icke

har retroaktiva verkningar. De fordringar och anspråk, som en naturaliserad

svensk medborgare förvärvat före naturaliseringen, bruka enligt vedertagen

folkrättslig praxis vanligen icke upptagas och stödjas av svenska regeringen

gentemot främmande makt. Härav följer också, att dylika anspråk

i princip icke böra beaktas vid tvångsclearingen. Då den av kommittén uppställda

regeln står i överensstämmelse med gällande folkrättslig praxis och

även torde vara tillräcklig i detta avseende, biträder jag kommitténs förslag.

Frågan huruvida särskilt bosättningsvillkor bör eftergivas, är måhända

mera tveksam. Det kan göras gällande, att avtalsclearingen icke avsåg

utlandssvenskar, och det kan ifrågasättas, om deras anspråk ha den fasta

anknytning till Sverige och det svenska folkhushållet, som rimligen bör

fordras. Å andra sidan skulle det leda till ett föga tillfredsställande resultat,

om utlandssvenskar ställdes utanför deltagande i tvångsclearingen. Det

skulle i hög grad försvåra möjligheten att tillmötesgå de till Sverige återvända

och numera här i riket bofasta tysklandssvenskarnas i många fall

och av många skäl beaktansvärda framställningar. Jag kan icke finna, att

resultatet är ofrånkomligt.

Den planerade tvångsclearingen är icke en fortsättning av avtalsclearing
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

en utan företages, som förut är nämnt, för att skydda svenska intressen i

den på grund av det tyska sammanbrottet uppkomna situationen. Det ankommer

härvid på statsmakterna att inom clearinglagens ram avgöra, vilka

svenska intressen som skola stödjas. Starka sakliga skäl tala för att härvid

även utlandssvenskarnas anspråk beaktas. De ha förvärvat sina fordringsanspråk

såsom svenska medborgare, och det skulle onekligen vara stötande,

om de, efter att i utlandet hava utfört en i många fall även för Sverige gagnande

verksamhet, lämnades utan stöd av de svenska statsmakterna. Jag

kan därför icke finna annat än att deras anknytning till Sverige är tillräckligt

stark för att motivera deras deltagande i den planerade clearingen.

Flyktkapitalbyrån har framhållit, att ett fullständigt eftergivande av bosättningsvillkor

kommer i strid med clearinglagens bestämmelser. I Tyskland

bosatta svenska medborgare eller domicilierade rättssubjekt kunna

nämligen icke sägas vara hindrade från att erhålla betalning på grund av i

Tyskland vidtagna inskränkningar i rätten att förfoga över betalningsmedel.

Kommittén berör icke spörsmålet, men det måste anses vara självklart,

att clearingförfarandet icke kan avse sådana svenska medborgare. Jag föreslår

därför, att personkretsen å borgenärssidan bestämmes på det sättet,

att den i princip omfattar svenska rättssubjekt, dock icke sådana, som ha

hemvist i Tyskland.

Från huvudregeln, att endast svenska rättssubjekt kunna deltaga i tvångsclearingen

såsom borgenärer, uppställer kommittén ett allmänt undantag.

Innehavare av sådana kommersiella fordringar, som falla under clearingavtalet

den 14 december 1940, skulle enligt kommittén erhålla utdelning

genom tvångsclearingen oberoende av borgenärens nationalitet. Tvångsclearingen

skulle i detta fall anknyta till avtalsclearingen. Jag biträder kommitténs

förslag i denna del.

Kommittén föreslår vidare, att i undantagsfall och efter beslut varje gång

av Kungl. Maj :t utbetalning av clearingmedel skulle kunna medgivas åt

sådana tyska medborgare, som tidigare under avtalsclearingen kunnat få

medel transfererade för sitt uppehälle, och även till i Sverige bosatta svenskfödda

kvinnor, som genom äktenskap blivit tyska medborgare. Ytterligare

förordar kommittén, att likaledes i undantagsfall och efter särskilt beslut

av Kungl. Maj :t skulle till förmån för svenskfödda kvinnor, som på grund

av äktenskap varit tyska medborgare men numera åter blivit svenska medborgare,

dispens kunna givas från regeln, att fordringen skall ha varit i

svensk hand den 1 maj 1945 för att kunna beaktas i tvångsclearingen. Slutligen

skulle enligt kommittén på samma sätt dispens från sistnämnda regel

kunna beviljas svenska medborgare, som blivit naturaliserade efter den 1

maj 1945.

Jag ansluter mig till kommitténs uppfattning, att dispensmöjligheter

böra beredas i de nu nämnda fallen, men jag skall i övrigt upptaga frågan

härom i samband med spörsmålet om behandlingen av ömmande fall i allmänhet.

I likhet med kommittén förordar jag, att till kategorien gäldenärer, vilkas

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

23

fordringar skola omfattas av tvångsclearingen, hänföras tyska staten, tyska

juridiska personer och tyska medborgare, som under andra världskriget

varit bosatta i Tyskland, men icke andra rättssubjekt. Med Tyskland avses

tyska riket i dess utsträckning före den 1 januari 1938.

Frågan om vilka anspråk som böra beaktas vid en tvångs
clearing

med Tyskland.

1. Anspråk, som på grund av clearinglagens bestämmelser icke kunna stödjas

vid en clearing.

Kommittén: (Kap. 7.)

Kommittén framhåller, att ett anspråk endast kan tillgodoses med stöd

av clearinglagstiftningen, i den mån anspråket har karaktär av en fordran.

Ersättning kan därför icke lämnas för sakrätter, framför allt äganderätt till

fast eller lös egendom. Ej heller kan ersättning utgå för aktier, andelsbevis

i handelsbolag och i andra bolag och föreningar eller för aktieägares, delägares

eller föreningsmedlems rätt till andel i bolagets eller föreningens

likvidation.

Förluster, som drabbat svenska medborgare på grund av att fastigheter,

bohag eller värdesaker i Tyskland förstörts genom krigshandlingar från de

staters sida, med vilka Tyskland var i krig, giva icke upphov till skadeståndsskyldighet

för Tyskland. Dessa förluster kunna därför enligt kommitténs

uppfattning icke tillgodoses med stöd av gällande clearinglagstiftning,

i den mån icke tyskt åtagande att erlägga ersättning kan visas. Kommittén

avböjer med utförlig motivering, att ersättningsmöjligheterna utvidgas

genom lagändring. Med hänsyn till omständigheterna föreslår kommittén,

såsom nedan skall närmare utredas, att viss ersättning skall utgå till

tysklandssvenskarna för icke clearinggilla anspråk.

Yttranden:

Clearingnämnden ansluter sig till kommitténs förslag att från utdelning

utesluta sakrätter, aktier och andra andelsrättigheter, »enär deras inneslutande

under tvångsclearingen icke vore förenligt med clearinglagens bestämmelser».

Flijktkapitalbyrån, Skijddskommittén för utlandsfordringar och Bankföreningen

biträda i denna del kommitténs förslag.

Utlandssvenskarnas förening avstyrker kommitténs förslag, enär såsom

nedan skall närmare utvecklas, därigenom huvuddelen av tysklandssvenskarnas

anspråk icke kunna tillgodoses.

Departementschefen.

Med åberopande av stadgandet i 2 § clearinglagen, att tvångsclearing skall

avse fordran hos någon i den främmande stat, tvångsclearingen avser, har

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

kommittén följdriktigt förordat, att ersättning i den nu planerade tvångsclearingen

icke skall givas för sakrätter (framförallt äganderätt till fast

eller lös egendom) eller för aktier och andelsbevis. Avkastning av fast egendom

och till betalning förfallen utdelning å aktier äro däremot fordringar

och skola följaktligen beaktas. Jag biträder kommitténs förslag. Det ankommer

på den myndighet, som har att besluta om utdelning, att i tveksamma

fall avgöra, till vilken kategori anspråket skall anses höra.

2. Fordringsanspråk i allmänhet.

Kommittén: (Kap. 7)

Kommittén föreslår, att alla arter av fordringsanspråk beaktas vid tvångsclearingen

med undantag för svenska företags investeringsfordringar å dotterföretag

i Tyskland. Härom anför kommittén:

»Investering från ett svenskt företags sida av medel i Tyskland för bedrivande

av viss verksamhet har regelmässigt skett genom att i Tyskland

ett dotterföretag bildats med medel, som tillskjutits av det svenska moderföretaget.

Det svenska företagets intresse har avspeglat sig däri, att moderföretaget

ägt alla eller de flesta andelarna i dotterföretaget. Om det sistnämnda

haft formen av ett aktiebolag — vilket torde vara det ojämförligt

vanligaste — har i regel moderföretaget innehaft aktiemajoriteten i dotterföretaget.

De investeringar, som skett på detta sätt, äro mycket betydande.

Det kan sålunda nämnas, att av det till valutakontoret vid valutadeklarationen

per årsskiftet 1943/44 deklarerade innehavet av aktier i tyska bolag,

uppgående till ett sammanlagt värde av 157 miljoner riksmark, icke mindre

än 87 % utgjordes av svenska företags aktier i dotterbolag i Tyskland.

Investeringar ha emellertid skett även på andra sätt varvid åtminstone

formellt en fordran uppstått för den investerande.

En investering torde ofta ha skett i den form, att moderföretaget, sedan

aktiekapitalet tillskjutits, lämnat dotterföretaget ytterligare stöd genom lån.

Ett svenskt företag kan vidare ha grundat ett dotterföretag i Tyskland

genom investeringar, som icke lett till svenskt aktieinnehav. Det svenska

bolaget kan sålunda omedelbart hava tillhandahållit medel åt en tysk bank,

som i sin tur för det svenska företagets räkning tecknat och ställt sig som

innehavare av aktierna i dotterföretaget. Det svenska företaget har i detta

fall en fordran på den tyska banken.

Finansiering av ett dotterföretag torde emellanåt även ha skett icke blott

med likvida medel utan även på det sätt, att dotterföretaget på kredit erhållit

exempelvis varor, material eller utrustning, som erfordrats för dess

verksamhet; därigenom har alltså formellt en fordran uppkommit för moderföretaget

gentemot dotterföretaget. Denna form av investering blev, enligt

vad kommittén inhämtat, föremål för uppmärksamhet från tysk sida

efter det clearingavtal år 1934 första gången slutits mellan Sverige och Tyskland.

De tyska vederbörande förklarade sig då icke vilja tillåta någon betalning

över clearingen av sådana leveranser, varom nu är fråga, på den grund,

att det icke gällt kommersiella leveranser utan just investeringar.

Kommittén kan icke anse det sakligt grundat, att vid tvångsclearingen behandla

investeringar olika alltefter de former, som investeringarna tagit.

Den omständigheten, att investeringen skett i sådan form att en fordran

uppkommit bör icke ställa den investerande i bättre läge än om han valt den

i allmänhet tillämpade vägen att tillskjuta dotterföretagets aktiekapital.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

25

Kommittén anser alltså att investeringsfordringar icke böra erhålla ersättning

genom tvångsclearingen.

Det kan icke förnekas, att genomförandet av den nu föreslagna skillnaden

i behandlingen av investeringsfordringar och andra fordringar kan bliva

förenad med praktiska svårigheter. BI. a. kan märkas att svenska moderföretag

givetvis i stor utsträckning kunna i tyska dotterbolag ha fordringar,

som ej ha karaktären av investeringar och därför böra kunna tillgodoses i

en tvångsclearing. Att återbetalning av investerade kapitalbelopp icke hör

ske via tvångsclearingen ens när investeringen formellt givit upphov till en

fordran, bör icke vara ett hinder mot att löpande fordringar mellan bolagen

regleras över clearingen. I fråga om exempelvis sådana leveranser av varor

från ett moderbolag till ett dotterbolag, som ingått i varuutbytet mellan

Sverige och Tyskland och därför fallit under clearingavtalen, bör betalning

genom tvångsclearingen kunna ske på enahanda villkor och på samma sätt

som för kommersiella fordringar över huvud. Av vad nu sagts är tydligt,

att den myndighet, som skall verkställa clearingen, kommer att få svårigheter

redan vid tolkningen av begreppet investering. De svårigheter, som

uppstå vid särskiljandet av de fordringar, som böra ingå och de som icke

böra ingå i tvångsclearingen, torde emellertid ej vara större än att den

utdelningsprövande myndigheten efter ett närmare studium av det anmälningsmaterial,

som inkommit i anledning av kungörelsen den 16 januari

1948, skall bliva i stånd uppdraga riktlinjer som giva en någorlunda säker

grund till rättstillämpningen på området.»

Yttranden:

Clearingnämnden avstyrker, att investeringsfordringar undantagas. Nämnden,

som utgår från att kommittén med investeringsfordringar åsyftar

svenska moderföretags fordringar å dotterföretag i Tyskland, yttrar härom.

»Vad däremot angår investeringsfordringar vill nämnden påpeka, att det

synes svårt att draga en juridiskt hållbar gräns mellan sådana fordringar

och andra fordringar samt att övervägande skäl torde tala för att investeringsfordringar

i förevarande hänseende erbjudas enahanda behandling

som övriga svenska fordringar i Tyskland. Nämnden erinrar om att moderföretagens

fordringar i allmänhet uppkommit i samband med företagens

exportaffärer och att man vid svensk-tyska handelsförhandlingar gjort gällande,

att dylika fordringar voro berättigade till särskilt förmånlig behandling

i betalningshänseende.»

Skyddskommittén för utlandsfordringar, till vars yttrande Bankföreningen

ansluter sig, gör gällande, att hållbar grund saknas för kommitténs förslag

om diskriminering av svenska moderbolags fordringar hos dotterföretag

i Tyskland och yttrar härom.

»I fråga om tyskmedclskommitténs förslag, att svenska moderbolags fordringar

hos dotterföretag i Tyskland skulle likställas med sakrätter och sålunda

uteslutas från utdelning, får skyddskommittén framhålla, att någon

hållbar grund för en dylik diskriminering av sådana fordringar icke finnes.

Tyskmedelskommittén synes utgå ifrån att moderbolagens fordringar normalt

uppkommit genom investeringar i dotterbolagen och att de fördenskull

borde likställas med exempelvis aktieinnehav. Så är emellertid ingalunda

fallet, utan det vanliga torde snarare vara, att fordringarna uppkommit i

samband med företagens exportaffärer. Då fordringar av sådant slag tidigare

ansetts böra behandlas särskilt förmånligt i betalningshänseende, före
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

ligger desto mindre anledning att nu ställa dem i sämre läge än andra

fordringar.»

Departementschefen.

Kommittén har föreslagit, att alla arter av fordringsanspråk skola beaktas

vid clearingen med undantag för svenska moderbolags investeringsfordringar

å dotterföretag i Tyskland. Mot principen har jag icke något att erinra.

Vad undantaget beträffar har det i några av remissvaren gjorts gällande,

att det av juridiska och praktiska skäl vore svårt att på ett hållbart sätt

draga en gräns mellan moderbolagens fordringar på grund av investeringar

och deras löpande fordringar. De senare skulle nämligen enligt kommitténs

förslag erhålla utdelning. Det har också framhållits, att vid handelsunderhandlingar

med Tyskland från svensk sida påyrkats särskilt förmånlig behandling

av svenska dotterbolag.

Det är tydligt, att —- som kommittén själv framhåller — juridiska och

praktiska svårigheter kunna uppkomma vid gränsdragningen mellan investeringsfordringar

och andra fordringar. Huruvida kommitténs förslag

i denna del är genomförbart kan icke nu med säkerhet bedömas. Jag föreslår

därför, att det må ankomma på Kungl. Maj :t att efter hörande av

det organ, som har att pröva betalningsanspråken, besluta, huruvida investeringsfordringar

skola beaktas i den planerade clearingen.

3. Skadeståndsanspråk.

Kommittén: (Kap. 7)

Kommittén har icke till särskild behandling upptagit frågan, huruvida

skadeståndsanspråk böra vinna beaktande i samband med tvångsclearingen.

Av kommitténs framställning framgår emellertid, att kommittén

avsett, att även skadeståndsfordringar höra bliva tillgodosedda. Denna kommitténs

ståndpunkt har givit anledning till olika yttranden.

Clearingnämnden avstyrker, att skadeståndsfordringar beaktas vid clearingen

och anför härom:

»Bland fordringar, som anmälts till clearingnämnden jämlikt kungörelsen

den 16 januari 1948 angående anmälan av vissa fordringar hos gäldenärer

i Tyskland, finnas skadeståndskrav å mycket avsevärda belopp.

Skadeståndskrav, som grunda sig på rasdiskriminerande åtgärder eller åtgärder

av liknande art vidtagna av tyska myndigheter mot i Tyskland bosatta

personer, ha i kommittéförslaget undantagits från tvångsclearingen.

Samtidigt upptagas i kommitténs kalkyler anmälda skadeståndskrav grundade

på neutralitetskränkningar eller andra olagliga åtgärder av tyska myndigheter.

Åtskilliga av dessa krav äro av den art, att de icke kunna prövas

av svensk domstol. Clearingnämnden tillråder för sin del, med hänsyn

till föreliggande praktiska svårigheter, att skadeståndskrav i princip

lämnas utanför tvångsclearingen.»

Flyktkapitalbgrån ifrågasätter, huruvida icke större delen av anmälda

skadeståndsanspråk helt borde uteslutas från deltagande i clearingen men

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

27

medger, att starka skäl tala för att låta åtminstone vissa skadeståndsanspråk

deltaga. Byrån motiverar sin uppfattning på följande sätt.

»Byrån vill då först ifrågasätta om icke större delen av de anmälda skadeståndsfordringarna

borde helt uteslutas. Det är nämligen uppenbart,

att clearingförfarandet i stort sett ej lämpar sig för tvistiga fordringar

och i synnerhet ej för fordringar av så oviss natur, som i allmänhet kännetecknar

skadeståndsfordringar. Olämpligheten att medtaga skadeståndsfordringar

blir så mycket starkare understruken, som det skulle bli nödvändigt

att med åsidosättande av det naturliga forum låta pröva dessa

fordringar av svensk myndighet och utan kontradiktoriskt förfarande, vilket

måste anses betänkligt ur processuell synpunkt. Å andra sidan måste

dock medges, att beträffande vissa skadeståndsfordringar starka skäl tala

för att låta även dem deltaga. I den mån man ej principiellt utesluter dem,

torde dock böra uttalas att skadeståndsfordringarna böra upplagas endast

i fall omständigheterna äro sådana, att en tillfredsställande utredning om

fordringarna synes kunna vinnas. Den prövande myndigheten synes nämligen

endast under särskilda omständigheter böra betungas med granskning

av fordringar, beträffande vilka det redan från början föreligger stor

sannolikhet för att de icke kunna bliva tillgodosedda.»

Departementschefen.

Kommittén har icke från principiell synpunkt dryftat, i vad mån skadeståndsfordringar

böra beaktas vid clearingen. Skadeståndskrav äro vida

svårbedömligare än andra krav, och åtskilliga fall kunna förekomma, där

icke svensk utan tysk domstol är behörig att avgöra, om skadeståndsskyldighet

föreligger. Att generellt avvisa skadeståndsanspråk från beaktande

vid clearingen, vore dock att gå för långt, men det är påkallat, att en mycket

stor återhållsamhet iakttages vid beslut om utdelning på grund av skadeståndsfordringar.

Utdelning bör icke medgivas i andra fall än där en

övertygande och fullständig utredning företetts av sökanden. I alla andra

fall böra anspråken avvisas.

4. Statens anspråk med anledning av utlämnad guldmängd.

Kommittén: (Kap. 7)

Kommittén föreslår, att ersättning skall utgå vid tvångsclearingen med

belopp motsvarande värdet av vissa guldkvantiteter, som jämlikt Washingtonöverenskommelsen

må komma att utlämnas, och att denna utbetalning

bör äga ruin såsom en kvittning mellan den svenska och tyska staten.

Enligt Washingtonöverenskommelsen (huvudskrivelsen p. 4) åtog sig

svenska regeringen att till de allierade återställa det av Sverige förvärvade

guld, som bevisligen tagits av tyskarna från ockuperade länder (rövat

guld). Fråga är om dels en viss, i överenskommelsen närmare angiven

mängd guld, som motsvarar den kvantitet guld, härrörande från Banque

de Belgique, vilken förvärvats av riksbanken, dels ock en viss kvantitet

guld, varpå holländska staten framställt anspråk. Värdet av dessa guldpartier

beräknades efter då gällande pris på guld till ca 05 miljoner kronor.

(Riksbanken har sedermera till Banque de Belgique utlämnat guld till ett

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

värde vid utlämnandet av ca 28,9 miljoner kronor. Det av holländska staten

framställda anspråket avser en kvantitet guld, vars ungefärliga dagsvärde

uppgår till ca 50,i miljoner kronor.)

Kommittén framhåller, att i fråga om guldet »den praktiska förutsättningen

för ersättningskraven — nämligen att Sveriges riksbank funnit sig

nödsakad att återställa guldpartierna i fråga —» ännu vid tiden för betänkandets

avgivande icke var för handen, varför kommitténs bedömning

av ersättningskraven måste bliva preliminär. Kommittén nämner, att det

gjorts gällande, att riksbankens ersättningsanspråk icke skulle vara av

beskaffenhet att kunna tillgodoses vid en tvångsclearing. Det har hävdats,

att såväl det belgiska som det holländska guldet icke frångått sina ägare

under sådana omständigheter, att det kunde betraktas såsom »rövat» (looted)

guld och att, oavsett detta förhållande, riksbanken, som förvärvat guldet

i god tro, icke skulle vara skyldig att utlämna detsamma. Om riksbanken

trots detta återställde guldet i fråga, skulle en sådan åtgärd icke grunda

något clearinggillt fordringsanspråk. Kommittén yttrar härom:

»Kommittén finner sig icke ha anledning närmare ingå på det händelseförlopp,

som föranlett guldkvantiteternas utlämnande till Tyskland och

vars bedömande är av betydelse för frågan huruvida guldet i tyskarnas

hand skall anses som »rövat» eller ej. Det synes dock kunna hävdas, att

tyskarnas åtgärder för att få guldet överfört till Tyskland och därigenom

underkastat rekvisitionsförfarande varit stridande mot internationell rätt.

Oavsett detta och därmed sammanhängande spörsmål vill det emellertid

förefalla som om — också för det fall att guldet icke kunde anses »rövat»

— tyska regeringens åtgärd att, trots guldets ömtåliga ursprung, låta detsamma

ingå i affärstransaktioner med ett neutralt land och därvid stillatigande

eller uttryckligt beteckna detsamma såsom härrörande från tyska

riksbankens s. a. s. reguljära guldförråd är ägnad att grunda skadeståndsanspråk

mot Tyskland, när de svenska vederbörande senare, efter upptäckten

av guldets verkliga ursprung och under hårt förhandlingstryck, eventuellt

funnit sig'' böra återställa guldet i fråga.

Över huvud synes det väsentliga spörsmålet vara icke huruvida Sverige

med hänsyn till vad som förekommit varit juridiskt förpliktat att återställa

guldet utan huruvida dels tyskarna förfarit inkorrekt genom att låta guldet

ingå i de ifrågavarande transaktionerna med svenska riksbanken, dels svenska

staten har fog för sin åtgärd att i samband med Washingtonuppgörelsen

och därtill sig anslutande förhandlingar återlämna guldet.»

Kommittén framhåller därjämte, att Sverige måste göra betydande uppoffringar

för att uppnå de fördelar — däribland full frihet att genom tvångsclearing

utnyttja huvudparten av de tyska tillgångarna till de svenska fordringsägarnas

fromma — som Washingtonavtalet innebar. Avståndet av det

»rövade guldet» ingick bland de prestationer, som Sverige måste göra för att

Washingtonavtalet skulle komma till stånd. Kommittén finner därför naturligt,

att »priset betalas av clearingmedlen, innan dylika användas till utdelning

åt personer, som ha direkt fördel av att Washingtonuppgörelsen

kommit till stånd».

I denna fråga har ledamoten av kommittén herr Lindahl avgivit särskilt

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

29

yttrande, vari han gör gällande, att kommittén enligt hans uppfattning icke

bort ingå på ett bedömande av frågan, huruvida anspråket på ersättning för

det rövade guldet är av sådan beskaffenhet, att det lagligen kan tillgodoses

vid en tvångsclearing. Denna fråga borde helt hava lämnats öppen för att

prövas i samma ordning som övriga fordringsanspråk.

Yttranden:

Fullmäktige i riksbanken ansluta sig till kommitténs förslag om kvittning

och att ersättningen bör utgå med förtur framför samtliga övriga fordringsanspråk.

Clearingnämnden har, »med hänsyn till den oklarhet som ännu råder rörande

ifrågavarande anspråk», icke funnit sig böra taga ställning till spörsmålet.

Flyktkapitalbyrån anser, att de fordringar, som staten förvärvat för att

åvägabringa Washingtonavtalet och vad som kan komma att utgivas för det

rövade guldet, böra utgå med förmånsrätt, och tillägger, att de svenska fordringsägare,

till vilkas förmån åtagandet gjorts, icke synas befogade att bestrida

en sådan förmånsrätt.

Skyddskommittén och Svenska bankföreningen ansluta sig till förenämnda

utlåtande av f. d. justitieråden A. Bagge, R. Eklund och N. von Steyern.

I utlåtandet göres gällande, att, såvitt tillgängliga uppgifter visa, de ifrågavarande

guldkvantiteterna icke kunna anses vara rövade (looted) och, även

om så skulle varit förhållandet, har riksbanken icke rättslig skyldighet att

utlämna guldpartierna, enär riksbanken ostridigt varit i god tro vid leveransernas

mottagande. Sveriges riksbank har alltså enligt denna uppfattning

icke något rättsligt grundat krav på ersättning av den tyska riksbanken,

som uppkommit genom utlämnande av guldpartierna. Till samma resultat

kommer juris professorn Phillips Hult i sitt förutnämnda utlåtande. Hult

avvisar även den av kommittén framförda tanken, att utlämnande av guldet

skulle utgöra ett pris för Washingtonuppgörelsen och att clearingborgenärerna

borde betala detta pris, enär de haft den största fördelen av uppgörelsen.

I det av f. d. justitierådet Bagge m. fl. avgivna utlåtandet göres gällande,

att leverans av felaktigt gods icke ägt rum, därest guldet, även om det härstammade

från ockuperat land, icke varit rövat. Den av kommittén hävdade

uppfattningen, att tyskarna genom att låta guld från ockuperat land ingå i

leveransen förfarit inkorrekt och att skadeståndsskyldighet därmed uppstått,

avvisas i utlåtandet, under motivering, att vanliga rättsregler vore

tillämpliga även å affärsförhållanden mellan statliga institutioner samt att

»inkorrekt» förfarande icke vore en rättsgiltig ersättningsgrund. Vidare

framhålles i utlåtandet, att det icke visats, att tyska riksbanken stillatigande

eller uttryckligt betecknat guldet såsom härrörande från bankens s. a. s.

reguljära guldförråd.

1 utlåtandet säges vidare, att tyska riksbanken, därest guldet varit att anse

såsom rövat, gjort sig skyldig till brott mot försäljningsavtalct. Sådant

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

guld vore icke leveransgillt. Emellertid göres i utlåtandet gällande, att i allt

fall det belgiska guldet icke kan anses som rövat. Sättet för tyskarnas övertagande

av guldet vore avgörande för bedömande härav. Utlämnandet av det

belgiska guldet ägde rum efter överenskommelse mellan tyska regeringen

och franska regeringen Laval. Denna franska regering vore att anse såsom

laglig fransk regering, och det framginge av handlingarna, att Laval ansett

sig ha skäl att utlämna guldet för att därigenom ernå vissa fördelar för

Frankrike. Tyskarnas beslag av guldet, sedan det väl införts i Tyskland,

ägde rum enligt tysk rekvisitionslagstiftning från tiden före kriget. En sådan

åtgärd strede icke mot internationell rätt.

I utlåtandet göres därefter en undersökning av frågan, huruvida riksbanken,

även om det visas att brott mot leveransavtalet förelåge, genom utlämnande

av guldet, tillfogats skada, för vilket tyska riksbanken vore ersättningsskyldig.

Någon skyldighet att utlämna icke rövad egendom har icke

vant ifrågasatt. Även om det belgiska guldet varit »rövat», förelåg icke någon

skyldighet för riksbanken att utlämna detsamma, enär riksbanken vid

förvärvet varit i god tro. På grund av detta förhållande dragés i utlåtandet

den slutsatsen, att riksbanken, därest den utan skyldighet att utlämna guldet

avhänder sig detsamma, icke förvärvar något skadeståndsanspråk gentemot

tyska riksbanken.

Professor Hult argumenterar i det av honom avgivna utlåtandet i huvudsak

på följande sätt: Vare sig svensk eller tysk rätt åberopas, kan skadeståndsskyldighet

för Tyskland icke ha uppkommit enligt reglerna om säljarens

hemulsplikt. Det är till en början tvivelaktigt, om den ifrågavarande

guldmängden kan anses vara »looted» (rövad). Även om så kunde anses

vara förhållandet, var emellertid svenska riksbanken i god tro vid förvärvet.

Skadeståndsskyldighet kan därför icke grundas på reglerna om säljarens

hemulsskyldighet. Tanken, att säljaren gjort sig skyldig till kontraktsbrott,

är icke i och för sig orimlig, om tyska riksbanken förpliktat sig att icke leverera

guld av visst ursprung. Bortsett från att det icke visats, att den tyska

riksbanken givit en dylik utfästelse, kan ett kontraktsbrott dock icke medföra

en sådan skadeståndsskyldighet, som kommittén avsett. Om kontraktsbrott

föreligger på grund av leverans av icke leveransgillt gods kan säljaren

häva köpet och återkräva köpeskillingen. Men om krav på guldets hela värde

skall framställas, måste givetvis guldmängden återställas till säljaren, d. v. s.

den tyska riksbanken. Guldet har emellertid redan utlämnats till Belgien.

Om slutligen det göres gällande, att utlämnandet av guldet utgjorde ett pris

för Washingtonuppgörelsen, kan det icke inses, varför clearingborgenärerna

skulle betala detta pris, och, vilket är det väsentligaste, ett fordringsanspråk

gentemot Tyskland kan icke grundas på detta skäl. Om utlämnandet av

guldleveransen är priset för Washingtonuppgörelsen bör »priset» betraktas

som en allmän statsutgift och beskattningsvägen uttagas av det svenska

folkhushållet, som i lika hög grad som clearingborgenärerna haft fördel av

uppgörelsen.

Utlandssvenskarnas förening förelår, att staten avstår från sitt krav på

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

31

ersättning ur tyskmedlen för det rövade guldet samt att även frågan om

ett avstående från ersättningskravet för de 150 miljoner kronor, för vilka

inköp gjorts för det tyska folkhushållet utredas. Föreningen anför:

»Genom Washingtonavtalet bortgav staten ansenliga belopp, bl. a. 150

miljoner kronor till det tyska folkhushållet samt utfäste sig att återbetala

»rövat guld», vars värde nu beräknas till 65 miljoner kronor. Även om dessa

medgivanden gjordes av politiska skäl och därför ansetts skola bäras av det

svenska samhället, är det svårt att förstå, varför samhället skulle tillgodogöra

sig ersättning just av tyskmedlen i stället för av allmänna medel. Härigenom

blir det icke Sverige i dess helhet som får bära bördan, utan denna

lägges uteslutande på den relativt ringa gruppen av dem, som inneha fordringar

på Tyskland. De statliga kraven reducera väsentligt övriga fordringsägares

möjlighet till ersättning.»

Departementschefen.

I Washingtonuppgörelsen (punkt 4) utfäste sig svenska regeringen att

till de allierade återställa allt av Sverige förvärvat guld, som bevisligen tagits

av tyskarna från ockuperade länder. Vidare förklarades i avtalet, att på

grundval av verkställd utredning — vilken skulle göras till föremål för

ytterligare kontroll — den kvantitet guld, som skulle återställas, antogs uppgå

till viss angiven kvantitet. »Denna kvantitet» — sägs det vidare i uppgörelsen

— »motsvarar den mängd guld, härrörande från Banque de Belgique,

som förvärvats av Sveriges riksbank och som skall återställas enligt ovanstående

förklaring.»

Svenska regeringen hade alltså kommit till den slutsatsen, att de allierade

med fog kunde anse, att Tyskland orättmätigt tagit det belgiska guldet. I

överensstämmelse med denna sin uppfattning var svenska regeringen villig

att återställa guldpartiet. Washingtonavtalet har godkänts av svenska riksdagen

och trätt i kraft. I propositionen om Washingtonuppgörelsen yttras,

att bland de fordringar, som skola utfå betalning genom clearingförfarandet,

bör medräknas »den fordran, som uppkommer genom utlämnande av

det s. k. rövade guldet, vilket mottagits såsom fullgod likvid i betalningssanunanhang,

som eljest skulle reglerats över olearingen och med uttrycklig

försäkran, att guldet ej skall härstamma från ockuperat land.»

Den ifrågavarande guldkvantiteten har sedermera återställts till Banque

de Belgique (Belgiska nationalbanken) och statens fordran med anledning

därav uppgår till omkring 29 miljoner kronor.

Då i några av yttrandena över kommitténs betänkande åberopats juridiska

utlåtanden, som utmynna i att svenska staten icke skulle hava något

fordringsanspråk mot Tyskland med anledning av den utlämnade guldkvantiteten,

må här redogörelse lämnas för transaktionerna med ifrågavarande

guldmängd innan den av den tyska riksbanken såsom likvid överlämnades

till Sverige.

Redan i mitten av november 1939 hade Belgiska nationalbanken — som

icke har karaktären av statsbank -— deponerat en del av sin guldkassa hos

Banque de Franco (Franska banken). Före kriget hade vissa guldpartier de
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

ponerats i Amerika och England. I maj 1940 deponerades det då kvarvarande

guldet hos franska banken. I juni 1940 begärde Belgiska nationalbankens

guvernör hos guvernören för franska banken, att sistnämnda bank

måtte vidtaga samma åtgärder beträffande det belgiska guldet som beträffande

dess egen guldkassa. I enlighet härmed anförtrodde Franska banken

det belgiska guldet till franska marinstaben, som vid denna tid ensam ansågs

i stånd att bedöma de materiella möjligheterna av en transport utom

kontinenten och handla därefter. Det belgiska guldet fördes då på en fransk

hjälpkryssare till Dakar i Nordafrika och anlände dit den 28 juni. Guldet

ställdes under kolonialmyndigheternas vård.

På tysk begäran upptogos sedermera underhandlingar mellan tyska och

franska vederbörande inom stilleståndskommissionerna i syfte att reglera de

franska och belgiska emissionsbankernas inbördes mellanhavanden och att

därvid även precisera villkoren för överlämnande till belgiska nationalbanken

av det belgiska guldet i Dakar. Ett fransk-tyskt avtal härom träffades.

Franska banken — som själv icke var part i avtalet, lika litet som Belgiska

nationalbanken — ålades att till den belgiska återställa guldpartiet. Men

Belgiska nationalbanken vägrade sedermera att begära guldets återgående.

De tyska ockupationsmyndigheterna förmådde då Vichyregeringen att beordra

den franska stilleståndskommissionen att underteckna ett tilläggsprotokoll

den 11 december 1940, varigenom Tyska riksbanken övertog depositionen

i stället för Franska banken. Tyska riksbanken skulle förvara guldet

gentemot denna. Franska banken skulle föra det belgiska guldpartiet till

Marseille och överlämna det att förvaras av Tyska riksbanken. Belgiska nationalbanken,

som stod utanför detta avtal, erkände ej dess giltighet.

I september 1942 beslöt den tyska regeringen att rekvirera det belgiska

guldet, som alltså då hade överförts i den Tyska riksbankens förvar. I meddelande

härom till Belgiska nationalbanken förklarades, att ersättning skulle

utgå i riksmark och krediteras nationalbanken. Ersättningssuinman finge

dock ej användas utanför Tyskland. Till svar härå meddelade den sistnämnda

banken den 28 december 1942, att det rekvirerade guldet icke utgjorde

någon deposition i Tyska riksbanken och att dess utlämnande genom

Franska banken skett utan nationalbankens medgivande och under villkor,

som icke kunde godtagas. På grund härav kunde nationalbanken icke överväga

att mottaga ersättning för rekvisitionen.

Under en skriftväxling i saken mellan Tyska riksbanken och Franska

banken ■— skrivelser från Franska banken den “A och “/» 1944 — gav sistnämnda

bank sitt stöd åt den belgiska ståndpunkten och underströk, att

guldet måste återställas till Belgiska nationalbanken.

Denna redogörelse giver vid handen, att det tyska besittningstagandet liksom

rekvisitionen av det belgiska guldet innebar en klar rättskränkning i

förhållande till Belgiska nationalbanken. Franska banken uttalade under

nyssnämnda skriftväxling, att de interna tyska föreskrifterna (rekvisitionsdekretet)

icke kunde modifiera förpliktelser som Tyska riksbanken åtagit

sig inom en internationell ram, varvid hänvisades dels till den särskilda

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

33

karaktären av transaktioner mellan emissionsbanker dels ock till protokollet

den 11 december 1940.

Det må tilläggas, att, enligt vad sedermera blivit känt, tyska regeringen

först övervägde att rekvirera guldet med åberopande av Haagreglerna om

lantkrig, art. 52, men avstod därifrån. Art. 52 handlar om rekvisitioner från

enskilda eller kommuner i ockuperat land »för ockupationsmaktens behov.»

Under svensk-tyska handels- och betalningsförhandlingar i februari 1943

blev man enig om att en utjämning i betalningsbalansen skulle åstadkommas

genom överförande av guld till Sverige. I samband därmed och efter framställning

från svensk sida förklarade vice chefen för Tyska riksbanken till

en av de svenska delegaterna, att intet guld från ockuperade länder skulle

ingå i framtida guldleveranser till Sverige. Han upplyste också vid ett senare

tillfälle, att erforderliga åtgärder vidtagits i syfte att förebygga användandet

av sådant guld.

Det har efteråt visat sig, att nämnda utfästelse från tysk sida icke uppfyllts.

Tvärtom användes i uppenbar strid mot givna utfästelser belgiskt

guld, varöver Tyska riksbanken eller tyska staten icke ägde förfoganderätt,

för guldlikvider till Sverige. Enligt folkrätten kan detta tyska förfarande

anses grunda skadeståndsrätt för Sverige mot Tyskland. Efter det tyska

sammanbrottet önskar svenska staten helt naturligt göra sig skadeslös

genom att uttaga ersättning ur de tyska tillgångarna i Sverige. Denna åtgärd

faller helt inom ramen för folkrätten. Liksom tvångsclearingen överhuvud

är uttagandet av ersättning en åtgärd av retorsionskaraktär. Slutligen

må framhållas, att Sverige i enlighet med en från svensk sida erkänd rättsprincip

förpliktat sig i Washingtonuppgörelsen att utlämna guldmängden

till dess rätte ägare. Jag föreslår alltså, att statens krav med anledning av den

till Belgien återställda guldleveransen upptages såsom fordran i tvångsclearingen.

Tyska riksbanken har vid en tidigare tidpunkt även levererat guld av

holländskt ursprung. Holländska staten har framställt anspråk på denna

guldmängd. I detta fall föreligga emellertid helt andra omständigheter och,

såvitt hittills kunnat utrönas, kan förpliktelse icke anses åvila Sverige att

utlämna guldet. Undersökningarna härom äro dock ännu icke avslutade och

något bestämt uttalande kan icke göras. För närvarande framställes icke

något betalningsanspråk mot Tyskland i detta sammanhang. Medel böra

dock reserveras till dess ärendet blivit slutgiltigt utrett.

5. De svenska försäkringsbolagens fordringsanspråk.

Kommittén har i sitt betänkande icke berört frågan om behandlingen av

de fordringar och skulder, som uppkommit i samband med svenska och tyska

återförsäkringsaffärcr. Svenska försäkringsbolags riksförbund har i skrivelse

den 25 januari 1950 hemställt, att frågan upptages i samband med proposition

till riksdagen och har även framställt alternativa förslag till frågans

lösning.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 197.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

Enligt förbundets uppgifter skulle de tyska försäkringsbolagens fordringar

efter preliminära beräkningar uppgå till omkring 4,2 miljoner kronor och de

svenska bolagens till omkring 1,3 miljoner kronor. Förbundet anhåller i första

hand att möjlighet skulle beredas till en »separatlösning». Betalningar i samband

med svensk-tyska återförsäkringsaffärer hava nämligen hittills stått

utanför det för andra kommersiella skulder tillämpade clearingförfarandet.

Den lösning förbundet avser är, att varje tyskt bolags tillgodohavanden här

i landet i första hand skulle få disponeras för reglering av bolagets skulder

till svenska försäkringsbolag. De svenska försäkringsfordringar, som icke

bleve tillgodosedda enligt de av förbundet föreslagna avräkningsreglerna

skulle få göras gällande i den allmänna tvångsclearingen och likställas med

förmånsberättigade kommersiella fordringar. Efter avräkningsförfarandet

återstående tyska fordringar skulle överföras till clearingmedlen. Om en

»separatlösning» icke kunde medgivas, hemställer förbundet, att de svenska

försäkringsfordringarna måtte jämställas med förmånsberättigade kommersiella

fordringar.

Departementschefen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har hemställt att frågan om

clearing av svenska och tyska försäkringsbolags ömsesidiga fordringar på

grund av återförsäkringsavtal upptages till behandling och lösning i samband

med proposition om tyskmedlens fördelning.

Det synes icke vara påkallat att här framlägga förslag till en detaljerad

lösning av detta särskilda spörsmål. Jag föreslår därför, att det uppdrages

åt Kungl. Maj :t att sedan de allmänna riktlinjerna för tvångscelaringen med

Tyskland blivit fastställda utfärda erforderliga anvisningar, hur fordringar

på grund av återförsäkringsaffärer skola regleras i den avsedda clearingen.

Särskilda villkor för erhållande av betalning.

1. Tidpunkten för fordringens uppkomst. Ränta och avkastning.

Kommittén: (Kap. 8 och 12)

Kommittén anser det ligga i sakens natur, att utdelning allenast bör ske

för fordringar, som uppstått före det tyska sammanbrottet den 1 maj 1945.

»Vad sålunda anföres», tillägger kommittén, »får emellertid icke anses innefatta

ett krav på att den fordran, varom fråga är, aktualiserats före den

angivna tidpunkten. Hinder bör sålunda ej möta för betalning av en fordran,

som grundar sig på avtal, som ingåtts, eller annat förhållande, som tillkommit,

redan före sammanbrottet, även om själva fordringen icke uppkommit

förrän någon tid efteråt. Sålunda bör exempelvis ett patentombud,

som för sin tyske klients räkning på dennes uppdrag inbetalt årsavgifter

till patentverket, kunna erhålla ersättning härför vid tvångsclearingen, om

inbetalningen skett efter det tyska sammanbrottet, dock icke så långt därefter

att han skäligen bort betrakta sitt avtal med den tyske klienten såsom

förfallet. Och i de fall, då svenska importörer på grund av avtal med tyska

exportörer erlagt utfäst förskottsbetalning först strax efter det tyska sam
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

35

inanbrottet, bör denna omständighet, sedan ett fullföljande av leveranserna

visat sig omöjligt, icke hindra återbetalning genom tvångsclearingen av det

erlagda beloppet. Det kan anmärkas att i princip frågan om riksbankens

krav på ersättning för att den nödgats återställa det rövade guldet bör bedömas

på samma sätt. Även om detta återställande skett först efter det

tyska sammanbrottet har det föranletts av tyska riksbankens inkorrekta

förfarande vid guldleveranser till Sverige under krigsåren.

Då det gäller räntor, avkastning eller avgifter för tiden efter det tyska sammanbrottet

på grund av äldre avtal komma följande synpunkter i betraktande.

Det är här fråga om belopp, för vilka fordringsrätt för svenskar uppstår

genom att deras penningmedel, annan deras fasta eller lösa egendom,

deras patenträtt, litterära rätt eller konstnärliga rätt brukas i Tyskland efter

sammanbrottet. Dessa fordringar äro avsedda att täckas genom den avkastning,

som det tyska näringslivet ger efter ockupationen. Kommittén kan

icke komma till annat resultat, än att det riktiga är, att icke låta nu förevarande

rättigheter komma i betraktande vid utdelningen.»

»Tankegången att ersättning icke bör medgivas för avkastning efter sammanbrottet

bör uppenbarligen äga giltighet även såvitt angår Stabs ersättningskrav

för utebliven andel i det tyska tändsticksmonopolbolagets framtida

vinst. Detta krav avser ju icke något annat än avkastning, låt vara en

speciell form härav.»

Kommittén erinrar slutligen att »förhållandet kompliceras något därav

att, på sätt av 2 kap. framgår, räntor på grund av särskilda Kungl. Maj :ts

medgivanden betalts även efter det tyska sammanbrottet. Sålunda betalades

på rikslånen räntor som förfallit före 1945 års utgång. Även på privatskulderna

medgavs räntebetalning av enahanda omfattning, dock endast

under förutsättning att gäldenären erlagt räntan i Tyskland. Denna förutsättning

uppfylldes allenast i undantagsfall, något som sammanhängde med

att privatskuldavtalet icke blev förlängt efter 1944 års utgång samt att de

tyska myndigheterna på grund härav under år 1945 regelmässigt vägrat att

mottaga räntebetalning på dessa skulder.

För att undanröja den skillnad, som på grund av Kungl. Maj :ts berörda

medgivanden kommit att uppstå mellan olika slags fordringar — och denna

skillnad är tämligen betydande, då det var hela räntebeloppen som utbetalades

och icke en mindre del därav — synes man vid utdelningen böra

från det belopp, fordringsägaren eljest skulle få, avräkna den ränta, som

utbetalts på grund av de ifrågavarande medgivandena av Kungl. Maj :t.»

Yttranden:

Clearingnämnden avstyrker kommitténs förslag, att vissa redan utbetalade

räntcbelopp skulle avräknas vid slutuldelningen, och framhåller, att den

tidigare utbetalningen för fordringsägaren utgjort skattepliktig inkomst,

under det att utbetalningen i den föreslagna tvångsclearingen skulle komma

att utgöra kapitalåterbäring.

Fhjktkapitalbyrån biträder kommitténs förslag, alt räntor, avkastning

och avgifter efter det tyska sammanbrottet icke skulle beaktas i tvångsclearingen,

men avstyrker, att redan utbetalade räntor i vissa fall skulle avräknas

vid slututdelningen. Förfarandet skulle i verkligheten innebära återbetalning.

Skyddskommittén, till vars yttrande Bankföreningen ansluter sig, av
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

styrker kommitténs förslag, att uppburna räntor i vissa fall skulle avräknas.

Vidare utgår skyddskommittén från att tyskmedelskommittén i övrigt

icke tänkt sig någon avvikelse från den gängse regeln, att borgenären är berättigad

att i första hand göra sig betald för sin räntefordran.

D e partem en t s chef en.

Tvångsclearingen avser väsentligen fordringar, som uppkommit före det

tyska sammanbrottet eller hava sin grund i förhållanden före denna tidpunkt.

I några fall böra emellertid även fordringar, som uppkommit såsom

omedelbar följd av sammanbrottet, beaktas. Hit hör statens fordringsanspråk

på grund av underhåll och transport av tysk militär, i den mån anspråken

avse kostnader efter den 1 maj 1945, och dit kan även hänföras

kostnader för vård av vissa tyska patent.

Kommittén upptager i detta sammanhang även frågan om hur räntor,

avkastning eller avgifter på grund av äldre avtal böra behandlas. Härvid

kommer kommittén till det resultatet, att utdelning icke bör äga rum för

tiden efter sammanbrottet, enär »här är fråga om belopp, för vilka fordringsrätt

för svenskar uppstår genom att deras penningmedel, annan deras

fasta eller lösa egendom, deras patenträtt, litterära rätt eller konstnärliga

rätt brukas i Tyskland efter sammanbrottet». Sådana fordringar böra enligt

kommittén täckas genom den avkastning, det tyska näringslivet ger

efter ockupationen. Till dessa fordringar hänför kommittén även Svenska

tändsticksaktiebolagets ersättningskrav för utebliven andel i det tyska tändsticksmonopolets

framtida vinst. Kommittén förordar, att räntor för tiden

efter sammanbrottet, som utbetalats på grund av särskilda Kungl. Maj:ts

medgivanden, avräknas vid den slutliga utdelningen. I ett fall anser kommittén,

att ränteanspråk i clearingen icke ens bör beaktas för tiden före

sammanbrottet. Det gäller ränta å obligationer i de fall ränta transfererats.

Jag ansluter mig till kommitténs förslag med den ändringen, att jag icke

anser, att redan utbetalade räntor böra avräknas. Mot kommitténs förslag i

denna del har från flera håll vägande anmärkningar framställts. I anledning

av ett uttalande av skyddskommittén vill jag framhålla, att det är en

följd av kommitténs av mig godkända ståndpunkt, att — till skillnad från

vad skyddskommittén menat — innehavarna av t. ex. en obligationsfordran

icke bliva berättigade att avräkna sin fordran å ogulden ränta för tiden

efter sammanbrottet utan får avräkna utdelningen å obligationens kapitalbelopp.

2. Tidpunkten för fordrans övergång. Ocertifierade finansiella fordringsanspråk.

Frågan om icke förmånsberättigade fordringars konkurrens.

Kommittén: (Kap. 8 och 11)

Kommittén förordar, att en fordran — med undantag för kommersiella

fordringar— bör hava funnits på svensk hand före det tyska sammanbrottet

den 1 maj 1945 för att berättiga till utdelningen.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

37

Kommittén föreslår, att ocertifierade fordringar böra få konkurrera med

certifierade under lika villkor. Härutinnan anför kommittén:

»För tanken att även vid tvångsclearingen uppehålla kravet på certifiering

talar möjligen den omständigheten att förvärvet före det tyska sammanbrottet

av fordringar, vilka icke kunnat certifieras, i många fall varit

förbundet med ett starkt spekulativt moment. Den som förvärvade exempelvis

en obligation under sådana förhållanden, att han icke kunde få den

certifierad, torde i regel ha handlat i full insikt om att han i varje fall tills

vidare icke kunde erhålla någon betalning genom clearingen. Rikslåne- och

privatskuldavtalen avsågo icke honom. Beträffande vissa under världskriget

skedda köp av bl. a. tyska riksobligationer föreligger vidare möjligheten att

det var fråga om skenköp från obligationsinnehavare i Tyskland eller i länder,

som förde krig mot Tyskland; obligationsinnehavarna hoppades då att

bättre bevara chansen att få ut något för obligationerna genom deras överförande

på neutrala händer.

Häremot bör emellertid erinras att läget vid en tvångsclearing väsentligt

skiljer sig från förhållandet under avtalsclearingens tid. Medan avtalsclearingen

grundade sig på de olika sedan 1934 med Tyskland avslutade

clearingavtalen med deras mot ocertifierade fordringar klart avvisande ståndpunkt,

grundas tvångsclearingen på stadganden i 2 § clearinglagen, vilka i

princip icke kunna sägas uppbära någon annan begränsning av borgenärernas

krets än kravet på svenskt medborgarskap. Ehuru, som tidigare anmärkts,

det står Kungl Maj :t öppet att genom uppställande av särskilda villkor

och krav från betalning utestänga också svenska borgenärsgrupper,

synes för en sådan uteslutning krävas tungt vägande skäl. Den omständigheten

att förvärvet av ifrågavarande fordringar ej sällan skett i spekulationssyfte

synes icke i och för sig utgöra tillräckligt motiv för att vägra betalning.

Vad åter angår de fall, då skenöverlåtelsc skett, föreligger över

huvud ingen svensk fordran och av sådant skäl skall utdelning vägras.

Ur ren skälighetssynpunkt må vidare framhållas, att genom det tyska

sammanbrottet de ocertifierade fordringarnas utsikter till betalning i avgörande

grad försämrats och att dessa fordringars utestängande från del i

tvångsclearingen kan antagas reducera stora grupper av dem till fullständig

värdelöshet. Före det tyska sammanbrottet kunde även en innehavare av en

icke certifierad obligation hysa någon förhoppning om att det tyska riket

en gång skulle bli i stånd att infria sina förbindelser. I och med sammanbrottet

har det emellertid blivit uppenbart, att inom överskådlig tid så icke kominer

att ske. Det skulle då enligt kommitténs förmenande vara obilligt att

utestänga de svenska obligationsinnehavare vilka ha icke certifierade fordringar

mot det tyska riket från all möjlighet att göra sin rätt gällande i de

tyska tillgångarna här.

Samma tankegång kan göras gällande i fråga om obligationer, vilka utfärdats

av tyska delstater och tyska kommuner. Till sist bör betonas att i fråga

om många fordringar möjlighet till certificring icke funnits. Mot dessa fordringsinnehavare

skulle en regel, att endast certifierade fordringar skulle få

deltaga i utdelningen, verka orättvist.»

Vidare anser kommittén, att utdelning bör medgivas för fordran, som

befunnit sig på svensk hand före den 1 maj 1945, men därefter växlat innehavare,

om fordringen vid tvångsclearingen göres gällande av svensk medborgare.

Undantag från denna regel bör emellertid enligt kommitténs mening

göras för pensioner och livräntor. I den mån pensionsbelopp och liv
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

räntor komma att utgå med förmånsrätt böra belopp blott utgå till den verklige

pensionären eller livräntetagaren.

Kommittén föreslår, att icke förmånsberättigade fordringar böra få konkurrera

med varandra till sina fulla belopp och avstyrker sålunda, att den

procent, varmed fordringarna skola konkurrera, varierar efter fordringarnas

art eller kursvärde. Likaledes avstyrker kommittén, att utdelningen för

en fordran ställes i relation till det belopp, för vilket fordran förvärvats.

Yttranden:

Clearingnämnden avstyrker kommitténs förslag att ocertifierade finansiella

fordringar som regel erhålla betalning ur de tyska medlen, enär de,

som förvärvat fordringar i Tyskland efter den 15 juni 1934 och alltså ej

kunnat erhålla certifikat, borde ha varit medvetna om att transferering av

ränte- och amorteringsbelopp icke skulle bliva möjlig. Nämnden förutsätter

dock, att dispens skall kunna givas. Under rikslåne- och privatlåneavtalens

giltighetstid kunde nämligen tyska tillgångar, som genom arv tillföllo

i Sverige bosatta personer eller tillhörde från Tyskland till Sverige hemflyttade

svenska medborgare, i vissa fall jämställas med certifierade fordringar.

Flgktkapitalbyrån ifrågasätter om ocertifierade fordringar böra få konkurrera

med certifierade annat än i kvalificerade fall.

Fullmäktige i riksbanken åberopa liknande synpunkter. Vad angår frågan

om rätten att beräkna utdelning utan hänsyn till det belopp, för vilket en

fordran förvärvats, anmäla fullmäktige i riksbanken någon tvekan

»huruvida det kan anses skäligt att en fordringsägare, som efter det tyska

sammanbrottet förvärvat t. ex. obligationer till ett lågt börsvärde, skall äga

tillgodogöra sig en vinst därigenom att utdelning ur clearingmedlen eventuellt

överstiger det belopp, för vilket obligationen förvärvats».

Fullmäktige finna emellertid efter utförlig diskussion att »principiella betänkligheter

och praktiska svårigheter i förening kunna tala mot en annan

anordning på denna punkt än den, som kommittén förordat. —- — — Med

hänsyn till dessa omständigheter ha fullmäktige på denna punkt icke velat

framlägga något annat förslag än kommittén utan ha velat inskränka sig

till att särskilt peka på de awägningsproblem mellan rättvisesynpunkter

och praktiska synpunkter, som här föreligga.»

Departementschefen.

Den av kommittén föreslagna regeln, att fordring för att beaktas skall

hava varit i svensk hand den 1 maj 1945 — med undantag för kommersiella

fordringar — anser jag lämplig. Jag har förut i samband med frågan om

bestämningen av personkretsens omfattning utvecklat mina synpunkter på

regelns betydelse för naturaliserade svenskars fordringsanspråk.

Kommittén förordar, att ocertifierade finansiella fordringsanspråk skola

likställas med certifierade. Jag kan icke biträda kommitténs förslag härom

och finner kommitténs argumentering icke vara helt övertygande.

Enligt kungörelsen den 5 oktober 1934 skulle de i rikslåne- och privatskuldavtalen

avsedda fordringsanspråken endast kunna deltaga i clearingen om

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

39

certifikat å fordringen blivit utfärdat. Det finns icke något vägande skäl

att helt eftergiva detta krav. Mot dem, som enligt förordningens bestämmelser

erhållit certifikat, skulle det uppenbart vara obilligt, men härtill kommer

som ett väsentligt skäl, att upprätthållande av principen, att endast

certifierade finansiella fordringar beaktas, ger ett tjänligt medel att förhindra

spekulationsvinster genom tvångsclearingen. I vissa fall har emellertid

certifiering icke varit möjlig på grund av omständigheter, som icke rimligen

böra förhindra anspråkets tillgodoseende. Jag vill därför föreslå, att ocertifierade

finansiella fordringsanspråk icke beaktas i andra fall, än då särskilda

omständigheter därtill föranleda. Vad som menas med finansiella

fordringar framgår av kommitténs betänkande 4 kap. II.

I likhet med kommittén föreslår jag, att utdelning medgives för fordran,

som efter att ha varit i svensk hand omedelbart före sammanbrottet därefter

växlat innehavare. Förutsättning är givetvis, att anspråket framställes

av svensk medborgare (med undantag för kommersiella fordringar).

Jag ansluter mig även till kommitténs förslag, att samtliga oprioriterade

fordringar få konkurrera jämsides med varandra. Utdelningsprocenten bör

alltså icke variera efter fordringens art, dess kursvärde vid viss tidpunkt

eller ställas i relation till det belopp, för vilket fordringen förvärvats. Det

vore visserligen önskvärt, att spekulationsvinster mera effektivt kunde förhindras

särskilt i de fall, då fordringen förvärvats mot en ringa ersättning,

men starka praktiska skäl tala dock för att detta icke sker genom variationer

i utdelningsprocenten. Om ocertifierade fordringar på sätt jag nu föreslagit

icke utan särskilda skäl beaktas, har möjligheten att göra spekulationsvinster

genom clearingen försvårats. Fall, som kunna tänkas vara skenöverlåtelser

och kapitalflykt, böra givetvis noggrant undersökas, innan beslut

om utdelning sker.

3. Gäldenärens solvens.

Kommittén: (Kap. 8)

Kommittén gör gällande, att en fordran icke bör berättiga till utdelning,

därest vederbörande tyske gäldenär varit insolvent vid tiden för det tyska

sammanbrottet. Med hänsyn till svårigheten att bedöma gäldenärens solvens

i varje särskilt fall föreslår kommittén vissa allmänna presumtioner.

Kommittén yttrar:

»Beträffande kommersiella fordringar föreslås i detta hänseende, att utdelning

endast skall lämnas för belopp, som icke förfallit till betalning före

den 1 oktober 1944. Detsamma gäller löner och pensioner. Att gäldenären

icke betalt tidigare förfallna fordringar presumeras hava berott på att

han varit insolvent. Denna regel skall dock icke hindra, att fordran, som

innestått sedan tid före sistnämnda dag, tillgodoses, om det visas eller

kan antagas, att den bristande betalningen berott på annan omständighet

än att gäldenären icke varit solvent. Vad angår andra fordringar bör såsom

princip gälla, att man vid tvångsclearingen utgår från att gäldenären va
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

rit solvent men att i särskilda fall denna huvudregel icke bör utesluta ett

hänsynstagande till de omständigheter, som visa motsatsen.»

Slutligen gör kommittén gällande, att tyska staten, tyska delstater och

kommuner höra anses solventa vid tiden för sammanbrottet.

Yttranden:

Clearingnämnden anser, att de av kommittén föreslagna presumtionerna

om solvens respektive insolvens hos den tyske gäldenären äro alltför teoretiska

och knappast ägnade att tjäna som underlag för en tvångsclearing. I

stället vill nämnden förorda, att utredning om gäldenärens solvens skall

krävas för att en fordran skall kunna tillerkännas förmånsrätt. Om tillfredsställande

utredning härom icke kan förebringas, må fordringen konkurrera

med andra icke förmånsberättigade fordringar.

Även Flyktkapitalbyrån anser, att den utdelande myndigheten bör få lösa

solvensfrågan utan bindande presumtioner och anför i anslutning härtill:

»Ett clearingarrangement förutsätter såsom tidigare antytts, att gäldenären

är solvent. Att helt släppa detta krav och nöja sig med vissa presumtioner

att gäldenären vid sammanbrottet varit solvent är otillfredsställande.

Av praktiska skäl torde visserligen den prövande myndigheten i stor utsträckning

nödgas arbeta med vissa allmänna presumtioner. Frågan är emellertid,

om det ej är lämpligt att låta den prövande myndigheten lösa frågan

utan att binda den vid fastställda presumtioner. I de fall, då det klart kan

visas, att gäldenären är insolvent, bör fordringsägaren givetvis ej erhålla

någon utdelning. Solvensfrågan är framför allt av betydelse för clearingens

avslutande i Tyskland. Det har såsom förut antytts förutsatts att de tyskar,

vilkas egendom i Sverige likviderats, skola erhålla ersättning ur de svenska

fordringarna i Tyskland. För att en sådan anordning skall kunna genomföras

fordras uppenbarligen solvens hos de tyska gäldenärerna.»

Departementschefen.

Regeln att gäldenären skall ha varit solvent vid den tid, clearingen avser,

framgår, som förut nämnts, av clearinggrunden. Därav följer även, att om

det kan visas, att gäldenären vid ifrågavarande tid (tiden före den 1 maj

1945) var solvent då fordringen förföll till betalning, skall anspråket från nu

förevarande synpunkt godkännas. Är det utrett att gäldenären vid den

ifrågavarande tidpunkten var insolvent, skall fordringsanspråket avvisas. I

flera fall lärer det bliva nödvändigt att utgå från vad som med hänsyn till

omständigheterna kan anses vara antagligt, utan att full bevisning kan

åstadkommas i den ena eller den andra riktningen. Kommittén uppställer

därför vissa allmänna presumtioner, som dock med nödvändighet måste

bliva schematiska. Det synes icke vara påkallat att på förhand och generellt

binda det organ, som har att besluta om utdelningen vid dylika presumtioner.

Det bör i stället ankomma på myndigheten att själv bedöma, vad som

i givna fall eller grupper av fall kan vara antagligt. Uppenbart är dock, att

den tyska staten, de tyska delstaterna och de tyska kommunerna skola antagas

vid ifrågavarande tidpunkt hava varit solventa.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 197.

41

4. Kravet att fordringen skall vara förfallen till betalning. Avstående av

fordran.

Kommittén: (Kap. 8)

Kommittén föreslår, att även fordringar, som icke förfallit till betalning,

böra få deltaga vid utdelningen. Kommittén yttrar härom, att den tyske

gäldenären beträffande de fordringar, varom här är fråga, gjort sig skyldig

till dröjsmål. Enligt såväl svensk som tysk rätt medför dröjsmål med

erläggande av ränta eller amortering icke, att i framtiden förfallande belopp

genast bli till betalning förfallna. Däremot har borgenär en möjlighet att

försätta gäldenären i konkurs. I konkursförfarandet gälla alla icke ännu

förfallna fordringar såsom förfallna.

Kommittén åberopar härvid en av f. d. justitierådet Emil Sandström utarbetad

promemoria, i vilken bl. a. anföres:

»Även om enligt avtalens och skuldförskrivningarnas ordalydelse vissa

av skulderna —- till beloppet den övervägande delen därav — ej äro förfallna,

är det likväl möjligt att de äro det enligt allmänna rättsgrundsatser.

Väl är det osäkert om enligt svensk eller tysk rätt — den ena eller den

andra torde i de flesta fall vara tillämplig — det enkla faktum att räntebetalningarna

och amorteringarna uteblivit konstituerar rätt för borgenären

att fordra betalning i förtid. Detta är enligt ledande danska rättslärda dansk

rätt. Väsentlig brist i uppfyllandet av förpliktelserna medför rätt att fordra

förtidsbetalning. Svenska författare tala ej om en sådan rätt och några

svenska rättsfall som antyda den lära ej heller finnas. Frågan är i viss

mån opraktisk privata emellan, enär utebliven räntebetalning i regel skapat

rätt att begära gäldenären i konkurs, och om gäldenären ej betalar eller

går i konkurs, är fordringen i sin helhet, oavsett avtalet, jämlikt 100 § konkurslagen

att anse såsom förfallen till betalning.

Emellertid torde enligt såväl svensk som tysk rätt de uteblivna betalningarna

i det läge som råder efter det tyska sammanbrottet böra anses ha den

följden att gäldenären ej kan åberopa den i avtalet stadgade förfallotiden.»

Sandström tillägger:

»Det är utan vidare klart att det genom Tysklands sammanbrott inträffade

läget, politiskt och ekonomiskt, faller helt utanför vad man vid ingående

av de olika skuldförbindelserna haft anledning att räkna med. Borgenärerna

liksom gäldenärerna ha säkert räknat med en normal utveckling

av förhållandena och snarast med en förbättring i det allmänna och särskilt

Tysklands ekonomiska läge. I stället har utvecklingen fört till en katastrof

för Tyskland och det fullständigaste ekonomiska sammanbrott som världen i

modern tid bevittnat. För borgenärernas del medför detta tillstånd, att räntor

och amorteringar utebliva och att de måste avvakta en långt avlägsen

tidpunkt för alt betalningen därav skall återupptagas, om det nu någonsin

blir av. Deras möjlighet att erhålla betalning, låt vara i Tyskland, är under

tiden berövad dem. Det är utom tvivel att en väsentlig förutsättning brustit

och att det skulle strida mot tro och heder att i den nya situationen låta

borgenären vara bunden av avtalet.»

Kommittén erinrar, att borgenär enligt 2 § clearinglagen skall avstå så

mycket av sin fordran, som svarar mot uppburet belopp.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

Yttrande:

Flyktkapitalbyrån biträder kommitténs åsikt att obligationernas kapitalbelopp

måste anses förfallna.

Departementschefen.

Den av kommittén förebragta utredningen visar, att hinder icke möter

att anse samtliga fordringar från tiden före den 1 maj 1945 mot Tyskland

vara till betalning förfallna. Ett sådant betraktelsesätt är också naturligt med

hänsyn till det långa dröjsmålet med betalning och de omständigheter, som

föranlett uraktlåtenheten. Avräkning kan därför äga rum å sådana fordringars

kapitalbelopp oberoende av den utsatta förfallodagen.

I övrigt är beträffande de särskilda villkoren endast att tillägga, att enligt

clearinglagens föreskrift borgenären skall avstå så mycket av sin fordran,

som han uppburit.

Kvittning och specialexekution.

Kommittén: (Kap. 9)

Kommittén föreslår, att statens rätt till kvittning endast begagnas med

avseende å statens ersättningskrav för det rövade guldet.

Kommittén gör gällande, att specialexekution i den begränsade omfattning,

som förekom under avtalsclearingens tid, synes vara befogad vid en

tvångsclearing men avstyrker specialexekution i vidare omfattning. Kommittén

yttrar härom:

»Gentemot en specialexekution i vidare omfattning än som är möjlig med

stöd av 9 § clearingkungörelsen må emellertid framhållas, att en sådan strider

mot grundtanken i tvångsclearingen, nämligen önskemålet att vinna en

någorlunda rättvis fördelning av tillgängliga medel bland borgenärerna. Ett

förfogande över de tyska medlen i specialexekutionens form skulle få verkningar,

som knappast skulle kunna godtagas. Det synes sålunda näppeligen

försvarligt att ge innehavare av de tyska statsobligationerna en företrädesställning

blott därför att tyska staten och dess institutioner ha stora tillgodohavanden

här i varje fall ej om detta skulle ske med utnyttjande av andra

medel än som direkt reserverats för sådant ändamål. Tvångsclearingen måste

i princip göras så, att alla fordringsägare få lika rätt att konkurrera i de

tyska tillgångarna, och man måste därvid bortse från mer eller mindre tillfälliga

omständigheter med avseende å de tyska gäldenärernas tillskott till

clearingmedlen. En helt annan sak är att den omständigheten att en tysk

gäldenär här i riket har tillgångar, tillräckliga för betalning av hans skulder,

bör undanröja all tvekan om hans solvens.»

Yttranden:

Fullmäktige i riksbanken anse, att statens anspråk för återställd guldleverans

bör på sätt kommittén föreslagit kvittas mot clearingmedlen.

Skyddskommittén för utlandsfordringar och Bankföreningen bestrida under

åberopande av förut nämnda utlåtanden, att kvittning av statens ford
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

rån (om en sådan skulle anses föreligga) på grund av guldleveransens återställande

kan äga rum enligt civilrättsliga regler.

Svenska försäkringsbolags riksförbund hemställer, som förut omnämnts,

att ett kvittningsliknande förfarande skulle äga rum med avseende på de

svenska och tyska försäkringsbolagens ömsesidiga fordringar och skulder

på grund av återförsäkringsaffärer.

Departementschefen.

a. Kvittning.

Kvittning i civilrättslig mening bör vid tvångsclearing vara tillåten efter

samma grunder, som hittills gällt enligt 9 § kungl. kungörelsen den 28 augusti

1934 om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet. Kommittén

uttalar den meningen, att staten bör iakttaga återhållsamhet vid begagnande

av sina möjligheter till kvittning. Jag är av samma uppfattning och förordar,

att staten inte ens gör det i det av kommittén föreslagna undantagsfallet,

det rövade guldet. Som jag strax närmare skall utveckla, bör emellertid

statens fordran på grund av utlämnat guld i stället utgå med förmånsrätt.

Anspråket kommer därför — ehuru på annan grund än den av kommittén

föreslagna — att ändock fullt tillgodoses.

b. Specialexekution.

Panthavare bör ha rätt att för täckande av sin fordran i första hand hålla

sig till panten.

Mot kommitténs förslag, att provisionsfordringar liksom hittills kunna

täckas därigenom, att borgenären tillgodogör sig vederlag ur den betalning,

som hans svenska kunder erlagt, har jag icke något att erinra.

Kommittén avvisar vad kommittén kallar en utvidgad specialexekution,

d. v. s. att den borgenär, vars tyske gäldenär har tillgångar här i landet,

tillåtes att i första hand tillgodose sina anspråk ur dessa tillgångar. Kommitténs

ståndpunkt torde i första hand vara betingad därav att en annan

ordning enligt kommitténs uppfattning skulle leda till ytterst ojämna resultat

vid utdelningen: de borgenärer, vars gäldenärer av en eller annan

orsak ha tillgångar här i landet, skulle få full eller mycket god utdelning,

medan andra borgenärer skulle bliva i motsvarande mån missgynnade.

Flyktkapitalbyrån har vid sitt avveck lingsarbete — i överensstämmelse med

praxis under tidigare clearingförfarande — följt den av kommittén nu förordade

linjen, och det torde redan av tekniska skäl vara svårt att övergå till

en annan ståndpunkt. Emellertid kan mot den hittills tillämpade ordningen,

vilken i det hela lämnats utan erinran i remissvaren, invändas att det i vissa

fall skulle te sig obilligt för den tyske gäldenären att, medan hans tillgångar

här likvideras och likviden inbetalas till clearingen, hans skulder,

åtminstone i viss utsträckning, komma att kvarstå obetalda. I betraktande av

den kvittningspraxis, som flyktkapitalbyrån vid sin likvidation tillämpat,

torde visserligen dessa fall icke vara talrika, inen det är icke desto mindre

lämpligt att det närmare undersökes i vilken mån jämkningar i hittillsva
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

rande ordning böra ske, varefter det bör ankomma på Kungl. Maj :t att fatta

det beslut som må finnas påkallat.

Förmånsrätter.

Kommittén: (Kap. 10 och 12)

Kommittén föreslår, att, sedan tillgängliga medel minskats med vad som

åtgår för kvittning, vissa fordringar böra utgå ur återstoden med förmånsrätt.

Dessa fordringar äro: 1) kommersiella fordringar, 2) löner för tiden

Vio 1944—”/. 1945, 3) vissa pensioner och livräntor på grund av tjänst, 4)

skadeståndskrav på grund av dödsfall eller personskador, orsakade av neutralitetskränkningar,

5) s. k. funding bonds lydande å svenska kronor.

Kommittén yttrar i anslutning härtill: »Beträffande löner, vilka icke böra

beräknas för tid före den 1 oktober 1944 och icke för tiden efter den 1 oktober

1945, föreslår kommittén, att förmånsrätten icke skall få åtnjutas för

högre belopp än 20 000 kr. för år. För pensioner och livräntor, som utgå på

grund av tjänst eller arbetsanställning, skall förmånsrätten avse redan förfallna

prestationer och det kapitaliserade värdet för framtiden. Vid beräkningen

av de förfallna beloppen och det kapitaliserade värdet bör dock, såvitt

gäller förmånsrätten, högst ett belopp av 12 000 kr. för år beaktas. För de

kapitaliserade beloppen böra livräntor inköpas i svenska försäkringsanstalter.

»

Därjämte föreslår kommittén att belopp, som icke utgå med förmånsrätt,

upptagas bland de oprioriterade fordringarna. Detsamma föreslår kommittén

gälla sådana pensioner och livräntor, som utgå av annan grund än för

innehavd tjänst.

Kommittén förordar, att å svenska kronor lydande funding bonds blott

beräknas till 50 % av sina belopp, samt anför i anslutning härtill:

»Funding bonds utlämnades, såsom tidigare nämnts, under åren 1935—

38 i stället för kontant betalning genom clearingen såsom likvid för avkastning

på certifierade fordringar, fallande under privatskuldavtalet. Före det

tyska sammanbrottet inlöstes den största delen av dessa funding bonds,

varigenom vederbörande fordringsägare fingo kontant betalning för ifrågavarande

avkastning. Det förefaller då rimligt och välgrundat, att de kvarvarande

innehavarna av funding bonds ej skola komina i sämre läge än de

övriga som redan blivit tillgodosedda. Återstående funding bonds torde därtör

böra inlösas med förtursrätt. En sådan behandling innebär ju blott att

man även beträffande dessa medger utbetalning av avkastning, som för länge

sedan förfallit till betalning. Vid en sådan inlösen bör dock icke högre

kurs tillämpas än den för vilken de tyska vederbörande gjorde sina inköp.

Denna kurs höll sig, enligt vad kommittén erfarit, vid omkring 50 %. Någon

rätt att för återstående 50 % med de icke förmånsberättigade fordringsägarna

deltaga i konkurrensen om de tyska medlen böra innehavarna

av funding bonds givetvis icke erhålla.»

Yttranden:

Fullmäktige i riksbanken framhålla, att frågan, huruvida betalning till

svensk fordringsägare för kommersiell fordran verkligen erhölls över clea
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

ringen, var beroende av huruvida den tyske gäldenären inbetalat likvid till

den tyska clearingmyndigheten. Av detta skäl föreslå fullmäktige, att kommitténs

förslag om undantagslös förmånsrätt borde ytterligare övervägas.

Värt beaktande vore synpunkten, att en exportör, som kort före sammanbrottet

sänt en vara till Tyskland utan att kräva förskottslikvid, bort inse,

att han därmed toge en betydande risk med hänsyn till såväl gäldenärens

insolvens som till de osäkra förhållandena i Tyskland i allmänhet.

Clearing nämnden har icke något att erinra mot att statens fordran å 150

miljoner kronor utgår med förmånsrätt under förutsättning, att man från

svensk sida övertygat sig om att motsvarande belopp i tyskt mynt genom

allierad försorg kommer att stå till förfogande i Tyskland för utbetalning

till vederbörande tyska fordringsägare.

För utdelning med förmånsrätt bör enligt nämnden pricipiellt krävas, att

gäldenären visas vara solvent. Prioritet bör under sådana förutsättningar

givas såväl kommersiella fordringar som fordringar, för vilka inbetalning

skett i Tyskland till tysk transfereringsmyndighet. Är utredningen i solvensfrågan

bristfällig, bör hinder ej föreligga att behandla fordringen som

en vanlig oprioriterad fordran.

Nämnden tillstyrker förmånsrätt för vissa löne- och pensionsfordringar;

beträffande löner för tiden 1 oktober 1944—30 september 1945 för belopp

om maximalt 10 000 kronor per år och beträffande pensioner och livräntor

för tiden 1 oktober 1944 till tiden för tvångsclearingens genomförande för

belopp om maximalt 6 000 kronor per år. Utdelning för det kapitaliserade

värdet av pensioner och livräntor borde icke ifrågakomma, ehuru möjlighet

till dispens i ömmande fall kunde givas i anslutning till det s. k. »Härtefällesförf

arandet».

Nämnden tillstyrker kommitténs förslag om förmånsrätt för fordringar

på skadeståndsersättning för dödsfall eller skada å person på grund av

neutralitetskränkningar och s. k. funding bonds.

Nämnden förordar därjämte förmånsrätt för förfallen avkastning å certifierad

eller likställd fordran i fall, då innehavaren kan styrka, att inbetalning

av avkastningen före sammanbrottet verkställts till Verrechnungskasse

fur deutsche Auslandsschulden.

Flyktkapitalbyrån anser, att bland de fordringar, som i första hand böra

utgå med förmånsrätt, böra upptagas de förpliktelser, som staten iklätt sig

genom Washingtonavtalet, d. v. s. dels det belopp, 150 miljoner kronor, som

utbetalats till tyska folkhushållet, dels ock ersättningen för det rövade guldet.

Därefter borde med förmånsrätt utgå fordringar, som uppkommit för

värd av tysk egendom eller underhåll av tysk militär eller annan personal.

Beträffande kommersiella fordringar anser sig byrån icke vilja föreslå

någon ändring i kommitténs förslag men framhåller i likhet med riksbanksfullmäktige,

att hänsyn bör tagas till de med förhållandena i Tyskland

under krigets slutskede sammanhängande riskerna att leverera varor

utan att kräva förskottsbetalning. Dessa synpunkter böra enligt byrån beaktas

i samband med bestämmande av kursen för riksmarken.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

Löner, pensioner och livräntor böra enligt byrån utgå med förmånsrätt,

men byrån föreslår, att beloppen reduceras med 50 %, så att de utgå maximalt

för löner med 10 000 kronor och för pensioner och livräntor med

6 000 kronor. Ehuru byrån ur principiell synpunkt anser det diskutabelt att

utbetala det kapitaliserade värdet av pensioner och livräntor, finner byrån

ur social synpunkt »önskvärt att dessa fordringsägares förhållanden ordnas

på ett varaktigt och betryggande sätt».

Byrån tillstyrker kommitténs förslag om förmånsrätt för vissa fordringsanspråk

på grund av neutralitetskränkningar.

Den av kommittén förordade förmånsrätten för s. k. funding bonds kan

byrån icke biträda. Den omständigheten, att funding bonds, som härröra

från clearingens första år, avsett avkastning och att en del av dem tidigare

inlösts, kan enligt byrån icke anses utgöra tillräckligt skäl att tillerkänna

dem förmånsrätt.

Skyddskommittén för utlandsfordringar anser, att det med undantag för

de kommersiella fordringarna saknas rättslig grund för de av kommittén

föreslagna förmånsrätterna. Då emellertid redan under clearingavtalens tid

ömmande fall blivit föremål för en gynnsammare behandling, borde det

icke vara uteslutet, att liknande synpunkter gjorde sig gällande beträffande

löner, pensioner och livräntor samt ersättning för olycksfall och personskador

orsakade genom neutralitetskränkningar. Dock böra de av kommittén

föreslagna beloppen väsentligt reduceras. Förslaget angående kapitaliserade

belopp för livräntor och pensioner borde ytterligare övervägas.

Utlandssvenskarnas förening ifrågasätter lämpligheten att upprätthålla

skillnaden mellan prioriterade och icke prioriterade fordringar under framhållande

av att det ur den enskildes synpunkt är bättre »att alla få något

än att ett fåtal får mycket och de övriga praktiskt taget intet». De enskilda

personerna äro enligt föreningen otvivelaktigt i större behov av ersättning

än staten, banker och storindustrier, som ofta avskrivit sina osäkra fordringar

på Tyskland. Emellertid föreslår föreningen, att de enskilda utlandssvenskarna

tillerkännas visst företräde vid utdelningen. Staten borde

avstå från sin rätt till ersättning för det rövade guldet och utreda möjligheten

att avstå jämväl från ersättningen för de 150 miljonerna.

Beträffande livräntor framhåller föreningen likheten i många fall mellan

dessa och vissa försäkringar, för vilka ersättning föreslås höra utgå.

Enär större delen av innehavarna av bankfordringar vore att betrakta

såsom småsparare, anser föreningen, att förmånsrätt bör tillkomma även

dessa fordringar, i allt fall intill visst belopp.

Emigranternas självhjälp, Emigranternas skyddsförening och Tyska socialdemokratiska

partistyrelsens representant i Sverige föreslå, att s. k. ömmande

fall beredas »en viss förmånsrätt» i enlighet med det till clearingavtalet

gjorda tillägget angående understödsutbetalningar, pensioner, arv

och liknande prestationer, vilka enligt avtalet skulle bliva föremål för välvillig

prövning.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller, därest det föreslagna

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.ts proposition nr 197.

47

kvittningsförfarandet icke skulle kunna godkännas, såsom ett önskemål,

att bolagens fordringar å återförsäkringar behandlas såsom prioriterade

kommersiella fordringar.

Departemen tschefen.

Såsom kommittén riktigt framhåller givas icke några juridiska bestämmelser,

som reglera den ordning, i vilken anspråken böra beaktas. Det framgår

av kommitténs utredning, att vissa fordringsanspråk böra tilläggas förmånsrätt.

Under sådana förhållanden ankommer det på statsmakterna att

besluta, i vilka fall så bör ske.

1. Vissa statliga fordringsanspråk, som böra utgå med förmånsrätt.

Innan jag går in på de av kommittén dryftade fallen, vill jag föreslå, att

vissa statliga fordringsanspråk erhålla utdelning före andra fordringar.

Statens anspråk på grund av det belopp, 150 miljoner kronor, som Sverige

i överensstämmelse med Washingtonuppgörelsen ställt till det tyska folkhushållets

förfogande, bör i första hand tillerkännas förmånsrätt. En närmare

motivering härför lär vara överflödig. I andra hand bör komma statens

fordran på ersättning för den till Belgien utlämnade guldkvantiteten.

Fordringen uppgår till omkring 28,9 miljoner kronor. Det är uppenbart,

att staten icke kan åtnöjas med en partiell täckning av en fordran, som

uppkommit på det sätt förut omtalats. Den tyska riksbanken levererade

under den nazistiska regimen i strid mot given utfästelse en guldmängd,

som den svenska riksbanken omedelbart skulle avvisat som likvid, om banken

känt till det sätt, på vilket Tyskland åtkommit guldet. Guldleveransen

ingick i betalningssammanhang, som eljest skulle reglerats över clearingen.

Sverige har i Washingtonuppgörelsen förpliktat sig att utlämna ifrågavarande

guldmängd till dess rätte ägare. Sedan utlämnande numera skett, bör

staten för sin fordran på ersättning i clearingen erhålla utdelning såsom

förmånsberättigad fordran, d. v. s. med fullt belopp. Med förmånsrätt böra

vidare utgå statens fordringar mot det tyska riket för kostnader, som åsamkats

den svenska staten i samband med den tyska evakueringen av Norge

och för internering av tysk militärpersonal. Därest det skulle befinnas, att

den guldmängd av holländskt ursprung, som under kriget av Tyskland levererades

till Sverige, måste anses vara »rövat» guld och därför böra utlämnas

till Holland, bör det därav följande fordringsanspråket tillgodoses

med förmånsrätt.

2. Övriga förmånsrätter.

Kommittén föreslår, att följande fordringsanspråk utgå med förmånsrätt

1) kommersiella fordringar, 2) löner, vissa pensioner och livräntor, 3) skadeståndskrav

på grund av dödsfall eller kroppsskador, orsakade av tyska

neutralitetskränkningar, samt 4) å svenska kronor lydande s. k. funding

bonds.

a. Kommersiella fordringar. Kommitténs skäl för att kommersiella fordringar

böra utgå med förmånsrätt äro bcaktansvärda. De kommersiella

fordringarna skulle enligt clearingavtalct, som naturligt är, gäldas till sina

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

kapitalbelopp, medan avtalen beträffande de finansiella fordringarna endast

gällde överförande av räntan. Det har i några remissyttranden ifrågasatts,

om alla kommersiella fordringar (före sammanbrottet) borde utgå

med förmånsrätt. Den exportör, menar man, som strax före sammanbrottet

exporterade varor till Tyskland utan att begära förskottsbetalning tog

en icke obetydlig risk, som han även borde få vidkännas. Det torde dock

vara svårt och, med hänsyn till de belopp det gäller, föga givande att göra

skillnad mellan sådan export, som på grund av avtal eller andra omständigheter

icke utan vidare kunde avbrytas, och andra fall. Att statliga kommersiella

fordringar i likhet med övriga skola tillerkännas förmånsrätt är

självfallet.

b. Löner, pensioner och livräntor. Kommittén föreslår, att lönefordringar

för tiden från den 1 oktober 1944 till den 1 oktober 1945 skola utgå med

förmånsrätt, varvid dock förmånsrätt icke skulle medgivas för högre belopp

än 20 000 kronor för år. Lönefordringar för tiden efter den 1 oktober 1945

böra enligt kommittén icke ens beaktas såsom oprioriterade fordringar. Som

skäl för att lönefordringar skola behandlas med förmånsrätt anför kommittén,

att vissa lönefordringar under clearingavtalens tid behandlades som

kommersiella fordringar, och kommittén anser, att praktiska skäl tala för

att alla lönefordringar likställas. Tidsbegränsningen har kommittén kommit

fram till dels genom att (beträffande utgångspunkten) presumera gäldenärens

insolvens i de fall, lön icke betalats före den 1 oktober 1944 och

dels genom att (beträffande slutpunkten) anse samtliga löneavtal upphävda

genom det tyska sammanbrottet men samtidigt tillerkänna den anställde lön

under skälig uppsägningstid.

Beträffande pensioner utgår kommittén från att pension är intjänt lön

och att pension följaktligen utgör en arbetsgivares skuld till den anställde.

Kommittén föreslår därför, att krav på pension skulle beaktas även i vad

det avser tiden efter den 1 maj 1945. Pensions- och livräntekraven skulle

tillgodoses på det sättet, att de kapitaliserades (efter ett maximalt pensionsunderlag

om 12 000 kronor för år) och för beloppet skulle livräntor i svenska

försäkringsbolag inköpas. Beloppen skulle av sociala skäl utgå med förmånsrätt.

Kommitténs förslag gäller emellertid endast pensioner och livräntor

på grund av anställning (såväl egen pension som familjepension).

Pension eller livränta på grund av försäkringsavtal anser kommittén icke

kunna medgivas förmånsrätt av den anledningen, att dylika pensioner icke

äro innehållen lön och att ett medgivande av förmånsrätt därför skulle föra

för långt. Då skulle nämligen enligt kommittén även den, som insatt pengar

på sparkasseräkning för framtida behov, kunna göra anspråk på förmånsrätt.

Sådana pensioner böra dock såsom oprioriterade fordringar erhålla

utdelning.

De av kommittén förordade förmånsrätterna för löne- och pensionsfordringar

motiveras av sociala skäl. Som det ankommer på statsmakterna att

bestämma den ordning, i vilken fordringsanspråken skola tillgodoses, finner

jag det vara riktigt att härvid även sociala synpunkter vinna beaktande. Men

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

49

om vissa fordringsanspråk av sådan anledning skola tillerkännas förmånsrätt,

måste uppenbarligen anspråken maximeras och underkastas uppmärksam

granskning.

Kommittén har också föreslagit viss maximering. Det har mot kommitténs

förslag i detta hänseende i några av remissvaren anmärkts, att de av kommittén

föreslagna beloppen skulle vara alltför höga. Jag finner, att frågan

om de lämpliga maximibeloppen bör ytterligare övervägas och föreslår därför,

att det överlämnas till Kungl. Maj :t att fastställa de maximerade beloppen.

Lämpligheten av att pensioner och livräntor kapitaliseras har jämväl ifrågasatts.

Det är riktigt, att ur strikt clearingsynpunkt invändningar kunna

göras mot ett dylikt förfaringssätt. Såsom flyktkapitalbyrån framhåller, är

det emellertid av sociala skäl önskvärt, att de ifrågavarande fordringsägarna

beredas en tryggad ställning. Kommittén har till stöd för sin ståndpunkt

framhållit önskvärdheten av att clearingförfarandet icke drager ut på tiden.

Även detta skäl är beaktansvärt. Jag ansluter mig alltså till kommitténs

förslag.

Kommittén föreslår såväl beträffande löne- som beträffande livräntefordringar

på grund av tjänst, att, i den mån fordringarna överstiga de maximerade

belopp, som skola utgå med förmånsrätt, återstoden bör ingå bland

oprioriterade fordringar. Detta innebär beträffande pensioner och livräntor

på grund av tjänst, att bland oprioriterade fordringar böra upptagas

efter den 1 oktober 1944 förfallna belopp och kapitaliserat värde av icke förfallna

belopp, allt i den mån beloppen ligga över de fastställda maximibeloppen.

Jag ansluter mig till kommitténs förslag.

Jag biträder alltså kommitténs förslag om förmånsrätt för lönefordringar

samt för pensions- och livräntefordringar, som utgå på grund av tjänst, och

föreslår, att det överlämnas till Kungl. Maj :t att slutgiltigt fastställa maximibeloppen.

Mot kommitténs förslag, att även sådana pensions- och livräntefordringar,

som uppkommit på grund av försäkringsavtal, kapitaliseras och utgå i form

av livräntor men behandlas som oprioriterade fordringar, har jag i och för

sig icke något att erinra. Vissa pensioner och livräntor på grund av försäkringsavtal

synas dock i fråga om förmånsrätt böra jämställas med pensioner

och livräntor på grund av tjänst. I flera fall utgöras de av en kombination

av pension på grund av tjänst och försäkring. I andra fall tala sociala

skäl för ett jämställande. Jag föreslår därför, att det prövande organet skall

i enlighet med givna bestämmelser i organets blivande instruktion hava

möjlighet att likställa vissa pensioner och livräntor på grund av försäkringsavtal

med pensioner och livräntor på grund av tjänst.

Jag vill slutligen understryka vikten av att löne- och pensionsanspråken

noga prövas. De anmälda fordringarnas sammanlagda belopp är betydande.

I detta sammanhang vill jag föreslå, att ett undanlag göres från de förut

angivna reglerna. Om lön, pension eller livränta utgår på grund av att vederbörande

under kriget bedrivit tysk propaganda, exempelvis i radio eller

4 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 197.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

i pressen, eller haft anställning i vissa nazistiska organisationer såsom S.A.,

S.S. och Waffen S.S., eller eljest haft sådan befattning med den tyska krigföringen,

som måste anses vara av särskilt stötande beskaffenhet, bör anspråket

icke beaktas.

c. Skadeståndskrav på grund av dödsfall eller personskador, som orsakats

genom tyska neutralitetskränkningar.

Kommittén förordar, att här omförmälda krav utgå med förmånsrätt

och att, i den mån skadeståndet utgår med periodiska prestationer, kapitalisering

och utbetalning sker på samma sätt som beträffande pensioner. Jag

har icke något att erinra mot kommitténs förslag. Kommittén dryftar icke

heller i detta sammanhang de bevisningssvårigheter, som äro förbundna med

prövningen av skadeståndskrav. Emellertid kunna dessa bliva särskilt framträdande,

när det gäller exempelvis krigsförlisningar eller nedskjutning av

flygplan. Vid prövningen av dylika krav lärer det i några fall bliva nödvändigt

atl grunda beslutet om utdelning på vad som kan anses vara sannolikt

med hänsyn till omständigheterna.

d. Funding bonds. Under åren 1935—1938 utlämnades s. k. funding bonds

i stället för kontant betalning över clearingen såsom likvid för avkastning å

certifierade fordringar. Större delen av funding bonds blevo inlösta före

sammanbrottet till en kurs av omkring 50 %. Kommittén föreslår, att återstoden

erhåller utdelning med förmånsrätt, som dock endast skulle avse

hälften av det nominella beloppet och endast sådana funding bonds, som

lyda å svenska kronor. Överskjutande del av beloppet skulle därefter över

huvud icke beaktas vid clearingen. Jag biträder kommitténs förslag.

Jag föreslår alltså, att följande fordringar tillerkännas förmånsrätt i nu

nämnd ordning vid utdelning av de tyska medlen: 1) vissa av statens fordringar,

i enlighet med vad förut föreslagits, 2) kommersiella fordringar, 3)

löne-, pensions- och livräntefordringar enligt vad förut sagts, 4) A-issa skadeståndsfordringar

på grund av neutralitetskränkningar samt 5) fordringar

på grund av s. k. funding bonds lydande å svenska kronor till 50 % av det

nominella beloppet.

Omräkningskurser.

Kommittén: (Kap. 13, 14 och 15)

Kommittén föreslår, att fordringar i främmande valutor, vilka icke blivit

föremål för devalvering -— kommittén nämner svenska kronor, amerikanska

dollar, engelska pund, holländska floriner och schweiziska francs -— betalas

fullt efter den å betalningsdagen gällande kursen. Fordringar i valutor,

som fallit i värde (tyska mark, italienska lire, zloty och franska francs) betalas

efter kursen å den dag, som fastställes såsom tvångsclearingsdag,

jämte ett tillägg, motsvarande 25—50 % av kursfallet mellan förfallodagen

och tvångsclearingsdagen.

Kommittén föreslår, att omräkningskursen för fordringar, som lyda å

riksmark, fastställes till 1: 68 kronor för en riksmark, såvitt gäller kom
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

51

mersiella och andra med förmånsrätt utgående fordringar och till 30 öre

för en riksmark beträffande andra fordringar. Icke förmånsberättigade

fordringar å lön, pension och livränta böra dock enligt kommitténs mening

omräknas efter samma kurs som förmånsberättigade sådana fordringar.

Kommittén motiverar sin ståndpunkt beträffande de förmånsberättigade

fordringarna med att tyska kommersiella fordringar å svenska rättssubjekt

även efter sammanbrottet indrivits efter denna kurs och framhåller »dessutom

starka rättviseskäl» — »särskilt att de svenska borgenärerna icke

böra bliva lidande av att den svenska statsmakten inställde clearingen».

Beträffande övriga fordringar, som föreslås utgå med förmånsrätt, erinrar

kommittén, att fråga blott är om vissa löne-, pensions- och livräntebelopp i

riksmark. Enär bland kommersiella fordringar finnas vissa lönefordringar,

och pensioner och livräntor tidigare reglerats över clearingen vid sidan av

clearingsavtalet men till clearingkurs, finner kommittén icke anledning att

beträffande dessa fordringar frångå clearingkursen.

Beträffande kursen å oprioriterade riksmarksfordringar uttalar kommittén,

att en ungefärlig dagskurs av riksmark vid en värdering med stöd av

den tyska valutareformen (efter en dollarkurs av kronor 3: 60 för en dollar)

kan fastställas till 11 öre för en riksmark. Kommittén föreslår med

hänsyn till att så lång tid förflutit mellan fordringarnas förfallodag och

betalningsdagen, under vilken tid riksmarken starkt fallit i värde, ett tilllägg

till nyssnämnda kurs med 19 öre per riksmark. De oprioriterade fordringarna

i riksmark skulle sålunda beräknas efter en kurs av 30 öre för en

riksmark.

Slutligen föreslår kommittén, att vid betalningsförbindelser förekommande

guldklausuler endast böra beaktas i fråga om fordringar, som uppstått

i den internationella post- och telegramtrafiken.

Yttranden:

Fullmäktige i riksbanken biträda kommitténs uppfattning angående omräkningskurserna

men uttala sin tvekan om lämpligheten av tillägget till

kursen å devalverade valutor.

Fullmäktige finna tveksamt, huruvida en riksmarkskurs av 1: 68 bör läggas

till grund för betalning av andra fordringar än dem, för vilka betalning

erlagts till tyska clearingmyndigheter före sammanbrottet. Därjämte hysa

fullmäktige tvivel om riktigheten av en beräkning av riksmarkskurs på basis

av den tyska myntreformen. Fullmäktige uttala vidare, att det torde

vara tveksamt, huruvida någon kurs å riksmark över huvud för närvarande

bör fastställas. I Schweiz har sådan kurs ännu icke fastställts. Fullmäktige

förorda, att man avvaktar att bestämma någon kurs å riksmark.

Därest ett uppskjutande av utbetalningarna icke anses böra äga rum, finna

fullmäktige, att man skulle kunna förfara så, att riksmarksfordringarna

upptagas i kalkylen över fordringarna till en schematisk maximal kurs, förslagsvis

en krona för en riksmark. Därefter fastställes en utdelningsprocent

på basis av denna kalkyl, jämfört med för utdelning tillgängliga medel.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

Utdelning sker därefter på fordringar i annat mynt än riksmark efter denna

procentsats, varjämte utdelning eventuellt även kan ske på riksmarksfordringarna

efter en minimikurs, under vilken man skäligen icke bör gå. Ytterligare

utdelning får anstå, tills ett riksmarksvärde kunnat fastställas.

Clearingnämnden avstyrker det föreslagna tillägget till kursen å devalverade

valutor och förordar, att betalningsdagens kurs kommer till användning.

Nämnden föreslår beträffande kursen å riksmark, att samtliga kommersiella

fordringar erhålla betalning efter en kurs av 1: 68 kronor för en riksmark.

Däremot avstyrker nämnden, att denna kurs tillämpas även på löne-,

pensions- och livräntefordringar och föreslår, att dessa fordringar beräknas

efter en kurs av 20 öre för en riksmark.

Nämnden gör gällande, att det för närvarande icke är möjligt att bestämma

den kurs, till vilken innehavare av oprioriterade riksmarksfordringar böra

erhålla betalning och förordar, att denna fråga ytterligare undersökes.

Flyktkapitalbyrån föreslår en kurs av 89 öre för en riksmark såsom högsta

tänkbara kurs å riksmarken. Byrån föreslår, att denna kurs lägges till grund

för utbetalningar till innehavare av kommersiella fordringar och fordringar

å löne-, pensions- och livräntebelopp. Byrån ifrågasätter riktigheten av den

av kommittén föreslagna kursen för icke förmånsberättigade fordringar men

tillstyrker en kurs av 20 öre för en riksmark för dessa fordringar.

Bankföreningen, till vars yttrande Skyddskommittén för utlandsf ordringar

ansluter sig, avstyrker, att tillägg utgår för kursfallet å devalverade valutor

liksom till det med stöd av den tyska valutareformen beräknade värdet å

riksmarken, 11 öre för en riksmark. Föreningen förordar, att kursen 168: 01

kronor tör 100 riksmark användes dels beträffande samtliga fordringar, vilka

inbetalats till den tyska clearingmyndigheten och aviserats clearingnämnden

före sammanbrottet dels ock för löne-, pensions- och livräntebelopp,

förfallna före den 13 juli 1946 (dagen för den svenska revalveringen). För

senare förfallna förmånsberättigade pensions- och livräntefordringar föreslår

föreningen skilda kurser med hänsynstagande till den svenska revalveringen

och den tyska valutareformen.

Föreningen gör vidare gällande, att det icke för närvarande är möjligt

att fastställa den kurs, efter vilken icke förmånsberättigade riksmarksfordringar

böra omräknas och föreslår att uppskjuta bestämmandet av denna

kurs. Föreningen förordar, därest ett uppskjutande icke anses böra äga

rum, att fordringarna beräknas efter värdet av de olika typer av tidigare

existerande riksmarkskategorier (register-, handels-, aktiemark), som de

närmast motsvara. Föreningen avvisar slutligen kommitténs uppfattning om

guldklausulerna och yttrar, att anledning saknas att icke vid tvångsclearingen

beakta förekommande guldklausuler, i den mån de enligt tillämplig

nationell lagstiftning äro giltiga. Skyddskommittén framhåller särskilt, att

å riksmark lydande obligationer med guldklausul till betydande belopp emitterats

i Sverige av tyska gäldenärer. Enligt kommitténs framställning äro

dessa guldklausuler giltiga enligt tysk rätt. Klausulerna äro likaledes gil
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

tiga enligt svensk rätt. Skyddskommittén gör därför gällande, att »en tilllämpning

av rättsprinciper leder till att guldklausulen beaktas vid tvångsclearingen».

Utlandssvenskarnas förening förordar, att riksmarkskursen 1:68 kronor

för en riksmark reduceras väsentligt.

Sveriges försäkringsbolags riksförbund förordar beträffande återförsäkringslikviderna,

att de saldon, som voro förfallna till betalning före den 8

maj 1945, omräknas efter då gällande växel- eller clearingkurser. Vidare

föreslår förbundet, att övriga avräkningssaldon omräknas efter dagskurs,

varvid beräkningen bör grundas på kursen på tyska mark efter förhållande

1 tysk mark =10 riksmark.

Departementschefen.

Då en enhetlig kursbestämning är i hög grad önskvärd, föreslår jag, att

fordringar, som äro uttryckta i andra utländska myntslag än tyska riksmark,

betalas efter den kurs, som gäller å clearingdagen, d. v. s. den dag,

då Kungl. Maj :t utfärdar förordnande om tvångsclearing med Tyskland.

Kommitténs förslag, att förfallna fordringar i myntslag, som fallit i värde,

skulle betalas efter kursen å betalningsdagen jämte ett tillägg motsvarande

25 eller 50 % av kursfallet mellan fordringens förfallodag och betalningsdagen,

har i några av remissvaren blivit föremål för befogade erinringar.

Jag vill därför föreslå, att dylikt tillägg icke göres.

Fastställande av omräkningskurs å riksmark erbjuder betydande svårigheter,

något som också framhållits både av kommittén och i samtliga yttranden

över kommitténs förslag. Den av kommittén föreslagna kursen å

riksmark, kronor 1: 68, för prioriterade fordringar, synes dock vara alltför

hög i jämförelse med den kurs, som bör fastställas för övriga i riksmark

uttryckta fordringar. Det är över huvud icke övertygande visat, att prioriterade

fordringar böra betalas efter högre kurs än oprioriterade. Beträffande

en kategori av de prioriterade fordringsanspråken kunna dock bärande skäl

anföras för en förmånligare kursbestämning. Vid den av kommittén omnämnda,

i juni 1948 företagna reformen av penningväsendet i den amerikanska,

engelska och franska zonen i Tyskland ha fastställts olika kurser

för utbyte mellan den gamla myntenheten, riksmarken, och den nya, den

tyska marken. Löner, som skola betalas för tiden efter penningreformen

men på grund av äldre kontrakt, skola enligt den nya ordningen beräknas

efter en kurs av en tysk mark för en riksmark. På grund av sociala skäl och

med anknytning till den nyss nämnda utbytesrelationen finner jag skäligt,

att samtliga löne-, pensions- och livräntefordringar, som äro uttryckta i riksmark,

omräknas på det sättet, att en riksmark anses motsvara en tysk mark

och att den tyska markens kurs å clearingdagen blir bestämmande för omräkningen

i svenska kronor. Beträffande övriga prioriterade fordringar synes

icke tillräckliga skäl kunna anföras för att en högre kurs skulle tillämpas

vid omräkningen än den, som fastställes för de oprioriterade fordringarna.

Att fastställa en rimlig kurs vid omräkning av riksmark i svenska kronor

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungi. Maj:ts proposition nr 197.

möter, som förut nämnts, mycket stora vanskligheter. Vid frågans bedömande

böra följande omständigheter beaktas. De i riksmark uttryckta

fordringsanspråken ha tillkommit under tiden före det tyska sammanbrottet

och ha icke kunnat gäldas på grund av de hinder för överföring, som

uppställts på tysk sida. Med anledning av det tyska sammanbrottet spärrades

clearingmedlen, och utbetalningar till svenska borgenärer upphörde

(med i detta sammanhang betydelselösa undantag). Å ena sidan är det

icke möjligt att helt se bort från den högst betydande värdeförsämring,

som riksmarken undergått efter sammanbrottet. En del av denna värdeförsämring

måste ägarna av markfordringar få vidkännas. Å andra sidan

synes det med hänsyn till de föreliggande omständigheterna vara mindre

rimligt, om de skulle få vidkännas hela värdeförsämringen. Med beaktande

av anförda omständigheter har en omräkningskurs av 30 öre för en riksmark

ansetts utgöra en godtagbar norm. Såsom Bankföreningen framhåller,

finnes emellertid åtskilliga typer av fordringsanspråk, som före sammanbrottet

betalades med särskilda kategorier av riksmark (handelsmark etc).

Flera av dessa markkategorier hade redan före sammanbrottet en lägre

kurs än 30 öre för en riksmark. Med avseende på dessa fordringsanspråk

bör omräkningskursen i tvångsclearingen bestämmas till den kurs, som för

dessa kategorier av mark angivits vid sista noteringen före sammanbrottet.

Jag föreslår alltså, att beträffande löne-, pensions- och livräntefordringar

(såväl prioriterade som oprioriterade) omräkningskursen bestämmes till

1 tysk mark för 1 riksmark och att den tyska markens kurs å clearingdagen

användes vid omräkningen till svenska kronor. I övrigt bör en tysk

riksmark vid omräkningen anses motsvara 30 öre, såvida fråga icke är om

särskilda kategorier av mark, som före sammanbrottet noterades till lägre

värde än 30 öre. I sistnämnda fall bör sista noteringen före sammanbrottet

vara bestämmande för omräkningskursen.

Vad slutligen angår omräkningskursen för i guldmark eller viktsenheter

fint guld uttryckta fordringar biträder jag helt kommitténs förslag. Jag föreslår

alltså, att dylika klausuler i allmänhet icke beaktas. Däremot bör, såsom

kommittén föreslagit, guldklausulen beaktas i samband med fordringar,

som uppkommit till följd av den internationella post- och telegraftrafiken.

Dylika fordringar äro uttryckta i guldfrancs och guldklausulen utgör i detta

sammanhang en grundval för ett avräkningsförfarande.

Frågan om tillgodoseende av tysklandssvenskarnas anspråk,

ömmande fall (svenska och tyska).

Kommittén: (Kap 6 och 10.)

Kommittén föreslår dels, att tysklandssvenskarna erhålla ersättning för

förlorad egendom med högst 2 miljoner kronor ur de medel, som må tillkomma

statens krigsförsäkringsnämnd, dels ock att möjlighet öppnas att

i undantagsfall medgiva ersättning i ömmande fall. Kommittén förordar, att

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

55

medel härtill tagas ur det restbelopp, som beräknas återstå, sedan slututdelningen

skett. Kommittén beräknar detta överskott till omkring 12,i miljoner.

De anspråk, varom här är fråga, äro dels sådana, som icke kunna tillgodoses

över clearingen, dels ock ömmande fall, som kunna erhålla utdelning

i clearingen, ävensom fordringsanspråk av svenskfödda kvinnor eller

efter sammanbrottet naturaliserade svenska medborgare.

1) Anspråk, vilka icke kunna tillgodoses över clearingen.

Huvudparten av tysklandssvenskarnas krav avser ersättning för förluster

på grund av att fastigheter, bohag eller värdesaker i Tyskland förstörts

genom krigshandlingar från de staters sida, med vilka Tyskland var i krig.

Sådana förluster giva uppenbarligen icke upphov till skadeståndsskyldighet

för Tyskland och kunna därför icke tillgodoses enligt gällande clearinglagstiftning.

Kommittén vill icke förorda en utvidgning av clearinglagen.

De ifrågavarande ersättningskraven kunde sålunda icke tillgodoses, såvida

icke tyskt åtagande att erlägga ersättning visas.

För att ändock möjliggöra ett visst beaktande av tysklandssvenskarnas

i många fall behjärtansvärda anspråk i detta sammanhang föreslår kommittén,

som förut nämnts, att de medel, som vid den blivande utdelningen

må tillkomma krigsförsäkringsnämnden, avstås till tysklandssvenskarna,

dock högst 2 miljoner kronor.

Kommittén framhåller därvid, att i första hand blott sådana tysklandssvenskar

böra tillgodoses, som lidit förluster i Tyskland men erhålla ringa

eller ingen utdelning i tvångsclearingen samt äro i ömmande omständigheter.

2) Ömmande fall, som kunna erhålla utdelning i clearingen, ävensom

fordringsanspråk av svenskfödda kvinnor eller efter sammanbrottet naturaliserade

svenska medborgare.

Kommittén avvisar tanken på att genom clearingmedlen mer allmänt

tillgodose ömmande fall, s. k. »Härtefälle». Detta gäller både svenska och

tyska medborgare. Kommittén avstyrker alltså, att en mera allmän möjlighet

skulle beredas fordringshavarna »att under åberopande av ömmande

omständigheter utverka full utdelning eller utdelning efter särskilt gynnsam

procentsats». Emellertid tillägger kommittén:

»Möjligen skulle man emellertid vid bestämmandet av huru efter den

egentliga utdelningen kvarstående restbelopp av tyskmedlen skall användas,

kunna taga hänsyn till fordringar, vilka innehavas av personer i ömmande

omständigheter. Ett restbelopp kommer att finnas på grund av att det icke

är tekniskt möjligt att genomföra utdelningen på grundval av ett visst procenttal

för oprioriterade fordringar, som är så beräknat, att samtliga medel

tagas i anspråk. Utdelningsprocenten bör uppenbarligen vara ett någorlunda

lätthanterligt tal och vid bestämmandet av detta ta! måste man ta

till något i underkant. Restbeloppet torde å andra sidan bli för litet för

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

att medgiva en ny allmän utdelning. Det är från detta restbelopp, som

enligt kommitténs uppfattning även tyska Härtefälle och svenskfödda kvinnor,

som genom gifte blivit tyska medborgare böra tillgodoses, i den mån

Kungl. Maj :t fattar beslut om sådant tillgodoseende (se ovan 6 kap. under

I).»

I 6 kap. under I yttrar kommittén, att möjlighet i princip att få utdelning

för fordringar från clearingmedlen icke bör öppnas ens för sådana

tyska medborgare, som mycket länge varit bosatta i Sverige och som tidigare

under avtalsclearingens tid kunnat få medel transfererade för sitt

uppehälle, s. k. Härtefälle. Med dessa jämställas härstädes bosatta svenskfödda

kvinnor, som genom gifte blivit tyska medborgare. Emellertid föreslår

kommittén, »att i undantagsfall, efter beslut i varje särskilt fall från

Kungl. Maj :ts sida, möjlighet bör kunna öppnas för personer, tillhörande

de två nämnda kategorierna, att få utdelning. Att stor försiktighet bör

iakttagas i förevarande punkt är emellertid motiverat icke blott av principiella

skäl utan även av att det är svårt att ange, valka fordringsbelopp det

här kan röra sig om.»

Till förenämnda kategorier synas även böra hänföras efter det tyska

sammanbrottet naturaliserade svenska medborgare. Dessa personer jämställas

av kommittén med svenskfödda kvinnor, som genom gifte blivit

tyska medborgare.

Yttranden:

Clearingnämnden förordar, att dispensmöjlighet bör medgivas från de

av nämnden föreslagna villkoren beträffande medborgarskap och bosättning

för ömmande fall, exempelvis för svenskfödd kvinna, som genom giftermål

blivit tysk medborgare.

Flyktkapitalbyrån delar kommitténs uppfattning, att ersättning i Sverige

bör beredas tysklandssvenskarna. Med hänsyn till det behjärtansvärda i

deras läge föreslår byrån, att det belopp, som särskilt ställes till förfogande

för deras tillgodoseende blir i motsvarande grad förhöjt. Byrån föreslår,

att bdloppet uttages antingen ur det överskott, som beräknas kvarstå efter

den egentliga utdelningen, eller utgår ur de medel, som genom avgifter

under avtalsclearingen uttagits av clearingnämnden och kvarstå hos denna

ävensom eventuellt av räntor, som staten anser sig böra erlägga för disposition

av clearingmedlen efter 1945.

Skyddskommittén för utlandsfordringar kan icke biträda tyskmedelskommitténs

förslag angående ersättning i ömmande fall. Enligt skyddskommitténs

uppfattning böra clearingmedlen komma tvångsclearingsborgenärerna

och inga andra till godo.

Utlandssvenskarnas förening yttrar, att det av kommittén framförda förslaget,

att ersättning icke skulle utgå för förlust av fast och lös egendom,

som förstörts eller skadats genom krigshändelserna, icke kan finna förståelse

bland utlandssvenskarna. Föreningen framhåller därvid de tjänster,

som tysklandssvenskarna gjort landet under kriget, samt anför, att tysk
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 197. 57

landssvenskar förväntat något slags ersättning för sådana förluster. Viss

prioritet borde givas dessa anspråk så, att ersättningen icke bleve fiktiv.

Föreningen antyder jämväl, att, även om vissa fordringar kunna betalas

med stöd av clearinglagen, kommittén dock föreslår utdelningar för ändamål,

som äro främmande för lagens syften. Då dylika avsteg kunna anses

berättigade, ifrågasätter föreningen, om skillnad bör upprätthållas mellan

olika slag av fordringar.

Beträffande ömmande fall föreslår föreningen, att ett tillräckligt belopp

avsättes för detta ändamål, vilket skulle medföra, att statliga och kommunala

utgifter för socialvård i motsvarande mån kunde minskas. Föreningen

gör gällande, att beloppet möjligen icke skulle behöva direkt belasta clearingmedlen,

därest det tages från den vinst, som clearingnämnden måste

hava gjort vid värderingen av markfordringar till en kurs av kronor 1: 68.

Föreningen föreslår, att ett belopp om 20 miljoner kronor avsättes för detta

ändamål.

Emigranternas självhjälp, Emigranternas skyddsförening samt Tyska

socialdemokratiska partistyrelsens representant i Sverige föreslå, att ömmande

fall beredas »en viss förmånsrätt» i enlighet med det till clearingavtalet

gjorda tillägget angående under stödsbetalningar, pensioner, arv och

liknande prestationer, vilka enligt avtalet skulle bliva föremål för välvillig

prövning.

Viktoriaförsamlingens i Berlin kyrkoråd hemställer, att de av kriget

drabbade församlingsmedlemmarna måtte erhålla ersättning för lidna skador

och hjälp till anskaffning av maskiner, husgeråd, verktyg, arbetslokaler

m. m.

Departementschefen.

a. Tysklandssvenska anspråk, som icke kunna göras gällande i clearingen.

På grund av clearinglagens föreskrift, att tvångsclearing endast avser

fordringsanspråk, kan i allmänhet utdelning genom clearingen icke ske för

tillgodoseende av anspråk på ersättning för egendom, som i Tyskland förstörts

till följd av direkta krigshändelser (luftanfall, luftvärnseld eller artilleribeskjutning).

Såvida icke tyskt åtagande att utgiva ersättning till dylika

skador kan visas, finnes icke någon rättslig grund för ett fordringsanspråk

i dylika fall. Stora delar av tysklandssvenskarnas anspråk komma

därför att lämnas utanför clearingen. Tysklandssvenskarna ha emellertid

lidit betydande förluster genom kriget och flera av dem befinna sig i

ett nödställt läge. Det är av flera skäl angeläget att bispringa dem. Kommittén

har för sin del föreslagit, att man nu skulle vidtaga en liknande anordning,

som då ersättning gavs åt svenskar för förlorad egendom i Balticum.

Under åberopande av den då vidtagna åtgärden föreslår kommittén,

att av de medel, som vid den blivande utdelningen må tillkomma krigsförsäkringsnämnden,

avstås till förmån för tysklandssvenskarna högst 2 miljoner

kronor. Enligt kommittén skulle i första hand sådana tysklands
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

svenskar tillgodoses, som lidit förluster i Tyskland och erhållit ingen eller

ringa utdelning i clearingen.

Den av kommittén förordade utvägen är beaktansvärd. Emellertid är det

av kommittén föreslagna beloppet knappast tillräckligt. Det är visserligen

icke möjligt att med någon säkerhet avgöra, vilka belopp som kunna erfordras

för att tillgodose de mest trängande hjälpbehoven, och det rådande finansiella

läget möjliggör tyvärr icke heller en mycket vidsträckt hjälpverksamhet,

men det av kommittén föreslagna beloppet är dock med säkerhet

alltför knappt och bör avsevärt höjas. Jag har funnit det möjligt att

föreslå, att till hjälpåtgärder för de av kriget drabbade tysklandssvenskarna

avsättes ett belopp av 6 miljoner kronor. Denna summa erhålles genom

att staten till förmån för tysklandssvenskarna avstår dels ett belopp om

2 miljoner kronor av den utdelning, som i clearingen må tillkomma krigsförsäkringsnämnden,

och dels ett belopp av sammanlagt 4 miljoner kronor

att utgå av den utdelning, som i clearingen tillkommer försvarets civilförvaltning

på grund av kostnader för tyska militärinternerade och som enligt

det föregående skall utgå med förmånsrätt. Jag vill därför föreslå, att

en summa av 6 miljoner kronor på nämnda sätt ställes till förfogande för

stöd åt de av kriget drabbade tysklandssvenskarna. Medlen böra förvaltas

av en särskilt utsedd nämnd. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att besluta

om nämndens sammansättning, utse dess ledamöter och utfärda instruktion.

Kostnaderna för nämndens verksamhet skola utgå ur de avsatta

medlen. Nämnden bör äga att utdela medlen såväl till här i riket bosatta

förutvarande tysklandssvenskar som till svenskar bosatta i Tyskland och

jämväl till svenska institutioner i Tyskland (exempelvis till den svenska

församlingen i Berlin).

b. ömmande fall (svenska och tyska).

Såsom av det föregående framgått, har kommittén föreslagit, att i undantagsfall

dispens må beviljas av Kungl. Maj :t från de av kommittén uppställda

reglerna för bestämmande av personkretsens omfattning och innehav

av utdelningsberättigad fordran. Kommittén har dessutom föreslagit,

att såväl i dessa fall som beträffande ömmande fall i övrigt ett tillgodoseende

skulle ske inom clearingens ram på det sättet, att vid utdelningen uppkommet

restbelopp ställdes till förfogande för sådant ändamål. Kommittén

framhåller, att det icke är tekniskt möjligt att anordna en sådan utdelning

för oprioriterade fordringar, att samtliga medel tagas i anspråk. Utdelningsprocenten

bör nämligen vara ett lätthanterligt tal och tilltagas något i underkant.

Härigenom uppkommer ett restbelopp, som kan beräknas vara för

litet för att medge ny allmän utdelning. Restbeloppet har dock av kommittén

uppskattats till icke mindre än 12 miljoner kronor.

I likhet med kommittén anser jag, att såväl svenska som tyska ömmande

fall, som kunna tillgodoses inom clearingens ram, böra på särskilt sätt beaktas

och att härvid möjlighet till undantag från uppställda regler bör givas.

Det bör överlåtas till Kungl. Maj :t att fastställa normerna för dylika falls

behandling och att besluta, hur utdelning i dylikt sammanhang bör ske. En

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

59

allmän utdelningsprocent, som skulle lämna en så stor rest som 12 miljoner

kronor, måste jag dock anse vara mindre lämpligt avvägd.

Kostnaderna för förvaltning: och utdelning av de tyska

tillgångarna.

Kommittén:

Kommittén föreslår, att vid utdelningen en särskild, i procent av utdelat

belopp beräknad avgift uttages. Procentsatsen bör så avvägas, att kostnaderna

för restitutionsnämnden, flyktkapitalbyrån, tyskmedelskommittén

och blivande kostnader för utdelningsförfarandet täckas.

Kommittén har beträffande täckandet av flyktkapitalbyråns och restitutionsnämndens

kostnader övervägt två alternativ. Enligt det ena skulle dessa

myndigheter få bevaka anspråken och erhålla utdelning liksom borgenärer

i allmänhet, varvid anspråken med hänsyn till deras art skulle erhålla

förmånsrätt. Detta alternativ avvisas emellertid av kommittén, därför att

det är svårt att betrakta kostnaderna för de statsinstitutioner, som handlagt

eller komma att handlägga ärenden rörande den tyska egendomens avveckling,

såsom fordringar å det tyska riket. Kommittén framhåller, att de

ifrågavarande borgenärerna icke på sätt clearinglagen stadgar kunna för

clearing av fordringar, för vilkas gäldande insättningar skett, avstå så mycket

av egen fordran, som svarar mot uppburet belopp. Därför har kommittén

valt det andra alternativet, som innebär, att vid utdelningen en särskild avgift

uttages. Som skäl för avgiften anföres av kommittén, att borgenärerna

måste anses stå närmare än staten att i sista hand bära kostnaderna för de

tyska tillgångarnas förvaltning.

Yttrande:

Flyktkapitalbyrån har i sitt yttrande biträtt kommitténs förslag, att kostnaderna

för flyktkapitalbyråns förvaltning uttagas genom avgift å utbetalningarna.

I övrigt har kommitténs förslag icke föranlett uttalanden i remissvaren.

Departementschefen.

Jag biträder kommitténs förslag, att kostnaderna för flyktkapitalbyråns,

restitutionsnämndens och tyskmedelskommitténs verksamhet och kostnaderna

för det kommande utdelningsförfarandet uttagas genom en särskild,

i procent av utdelat belopp räknad avgift. Denna avgift bör fastställas av

Kungl. Maj :t efter förslag av fördelningsorganet.

Utdelningsförfarandet.

Kommittén: (Kap. 16)

Kommittén gör gällande, alt en ingående prövning av varje särskilt anspråk

måste äga rum, innan utdelning för anmäld fordran kan medgivas.

Kommittén förordar, att om icke ett särskilt statsorgan inrättas, denna prov
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

ning bör anförtros åt clearingnämnden, vars organisation med hänsyn till

uppgifternas natur och omfattning i detta fall fordrar en viss utbyggnad.

Beslut av den prövande myndigheten bör enligt kommitténs mening kunna

överklagas genom besvär hos Kungl. Maj :t.

Kommittén ifrågasätter, om icke en kungörelse bör utfärdas, att ytterligare

anmälningar mottagas intill viss bestämd tid.

Slutligen föreslår kommittén, att förmånsberättigade fordringar skola

prövas och utbetalas så snart som möjligt. Sedan övriga anmälda anspråk

prövats och de till betalning godkända beloppen fixerats samt likvideringen

av de tyska tillgångarna i huvudsak avslutats, bör den prövande myndigheten

upprätta en utdelningsplan, avsedd att underställas Kungl. Maj :t.

Yttranden:

Fullmäktige i riksbanken ifrågasätta, huruvida icke flyktkapitalbyrån bör

utses till fördelningsorgan.

Clearingnämnden och flyktkapitalbyrån hava var för sig förklarat sig beredda

att pröva betalningsanspråken och ombesörja fördelningen.

Departementschefen.

Kommittén föreslår, att för prövningen av betalningsanspråk och omhänderhavande

av utdelningen antingen ett särskilt statsorgan inrättas eller

att någon av de myndigheter, som i stor utsträckning sysslat med affärsförbindelser

mellan Sverige och Tyskland, anlitas. I det senare fallet förordar

kommittén clearingnämnden, medan fullmäktige i riksbanken föreslå flyktkapitalbyrån.

Starka skäl tala för att ett särskilt fristående statsorgan inrättas. Jag vill

därför föreslå, att för ändamålet en särskild nämnd tillsättes. Nämnden bör

bestå av tre av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter, av vilka en bör besitta beprövad

och kvalificerad erfarenhet i domarvärv. Av praktiska skäl böra

nämndens avgöranden vara slutgiltiga. Besvärsrätt bör alltså icke medgivas.

Instruktion för nämnden bör utfärdas av Kungl. Maj :t. Den första utdelningen

bör ske så snabbt som möjligt och bör i främsta rummet avse fordringsanspråk,

som skola tillgodoses av sociala skäl. Jag har icke funnit det

görligt att här meddela en utdelningskalkyl, som på grund av många ovissa

omständigheter måste bliva i hög grad approximativ. Såvitt nu företagna

undersökningar visa, skulle den allmänna utdelningsprocenten bliva omkring

20 % eller något mindre. Det finnes dock icke någon möjlighet att

göra ett bestämt uttalande om vad som kan bliva det slutliga resultatet.

Hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.

Maj :t måtte till riksdagen avlåta proposition angående fördelning av de

tyska tillgångarna i riket med anhållan, att de allmänna grundsatser,

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

jag framlagt, måtte få lända till efterrättelse. De huvudsakliga riktlinjer-’

na kunna sammanfattas på följande sätt:

1) Den planerade tvångsclearingen med Tyskland bör äga ruin utan

uppskov och genomföras med stöd av gällande clearinglagstiftning. Inom

ramen för clearinglagens bestämmelser avgöres, vilka fordringsanspråk

som i clearingen skola beaktas och i vilken ordning anspråken skola tillgodoses.

2) Personkretsen å borgenärssidan bestämmes på det sättet, att den i

princip omfattar svenska rättssubjekt, dock icke sådana, som äro bosatta

i Tyskland. Härutöver uppställes villkoret, att fordringen för att beaktas

skall ha varit på svensk hand den 1 maj 1945, d. v. s. den antagna dagen

för det definitiva tyska sammanbrottet. Allmänt undantag från dessa regler

utgöra de kommersiella fordringar, som avses i clearingavtalet den 14

december 1940. I övrigt uppdrages åt Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga

dispensföreskrifter.

3) Till kategorien gäldenärer, vilkas skulder omfattas av tvångsclearingen,

hänföras tyska staten, tyska juridiska personer och tyska medborgare,

som under andra världskriget varit bosatta i Tyskland men icke andra rättssubjekt.

Med Tyskland avses det tyska riket i dess utsträckning före den

1 januari 1938.

4) Tvångsclearingen avser allenast fordringsanspråk. Alla arter av fordringsanspråk

skola beaktas med undantag av svenska moderföretags investeringsfordringar

å svenska dotterföretag i Tyskland. Vad de sistnämnda

fordringsanspråken beträffar ankommer det å Kungl. Maj :t att efter hörande

av fördelningsorganet besluta, huruvida och i vad mån denna typ av

fordringar skall erhålla utdelning. Statens anspråk på ersättning av det tyska

riket för en till Belgien av Sverige utlämnad guldkvantitet, som den tyska

riksbanken levererat till den svenska riksbanken, skall upptagas såsom fordringsanspråk

i clearingen.

5) Tvångsclearingen avser väsentligen fordringar, som uppkommit före

det tyska sammanbrottet eller ha sin grund i förhållanden före denna tidpunkt.

Räntor, avkastning eller avgifter på grund av avtal erhålla icke utdelning

i clearingen, i den mån de belöpa sig å tiden efter den 1 maj 1945. Om

ränta å obligationer före nämnda dag transfererats från Tyskland, erhålles

icke utdelning för räntor å samma obligationer.

6) Ocertifierade finansiella fordringsanspråk beaktas icke i andra fall

än då särskilda skäl därtill föreligga.

7) Om det kan visas, att gäldenären före den 1 maj 1945 var solvent, då

fordringen förföll till betalning, skall anspråket från denna synpunkt godkännas.

Är det utrett, att gäldenären vid ifrågavarande tidpunkt var insolvent,

skall fordringsanspråket avvisas. Kan full bevisning rörande solvensen

icke förebringas, ankommer det på fördelningsorganet att fatta beslut med

hänsyn till omständigheterna. Det tyska riket, de tyska delstaterna och de

tyska kommunerna skola antagas hava varit solventa intill den 1 maj 1945

8) Samtliga fordringar på Tyskland från tiden före den 1 maj 1945 skola

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

anses vara förfallna, oberoende av utsatt förfallodag. Hinder möter därför

icke att avräkna utdelning å dylika fordringars kapitalbelopp.

9) Borgenären skall avstå så mycket av sin fordran, som han uppburit.

10) Kvittning i civilrättslig mening är tillåten i tvångsclearingen efter

samma grunder som hittills gällt enligt 9 § kungl. kungörelsen den 28

augusti 1934 om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet. Panthavare

har rätt att i första hand hålla sig till panten. Provisionsfordringar

kunna täckas därigenom, att borgenären tillgodogör sig beloppet ur den

betalning, hans svenska kunder erlagt. Frågan om tysk gäldenär, vars egendom

i Sverige likvideras, må äga rätt att av egendomen förnöja sina borgenärer

bör undersökas. Det må därefter ankomma på Kungl. Maj :t att i frågan

fatta det beslut, Kungl. Maj :t finner vara påkallat.

11) Följande fordringsanspråk böra utgå med förmånsrätt: a) Statens

anspråk på ersättning för det belopp, 150 miljoner kronor, som Sverige i

överensstämmelse med Washingtonuppgörelsen ställt till det tyska folkhushållets

förfogande; b) Statens fordran på ersättning för den enligt Washingtonuppgörelsen

till Belgien utlämnade guldkvantiteten; c) Statens fordringsanspråk

för kostnader för internering av tysk militärpersonal och för kostnader

i samband med den tyska evakueringen av Norge; d) Kommersiella

fordringar; e) Löner, pensioner och livräntor enligt vad som angivits; f)

Skadeståndskrav på grund av dödsfall eller personskador, som orsakats av

tyska neutralitetskränkningar; g) S. k. funding bonds lydande å svenska

kronor till hälften av det nominella beloppet. Därest det befinnes, att den

guldkvantitet av holländskt ursprung, som under kriget levererades av Tyskland

till Sverige, måste anses vara »rövat» guld och därför utlämnas till

Holland, bör det därav följande fordringsanspråket erhålla förmånsrätt.

Medel böra reserveras i avvaktan på resultatet av pågående utredning.

12) Pensioner och livräntor skola erhålla utdelning å de till betalning

förfallna beloppen. Återstoden skall kapitaliseras och för beloppet skola

livräntor inköpas.

13) I andra utländska myntslag än tyska riksmark uttryckta fordringar

skola omräknas i svenska kronor efter den kurs, som gäller å clearingdagen,

d. v. s. den dag, då Kungl. Maj :t förordnar om tvångsclearing. I riksmark

uttryckta fordringsanspråk skola beträffande löner, pensioner och livräntor

omräknas på det sättet, att en riksmark anses motsvara en tysk mark,

och värdet av en tysk mark skall beräknas efter den kurs, som gäller för

dylika mark å clearingdagen. I övrigt skall en riksmark anses motsvara

30 öre. Fordringar, som före sammanbrottet betalades med någon av de

kategorier av riksmark, vilka före den 1 maj 1945 noterades till lägre kurs

än 30 öre för riksmark, skola dock omräknas efter den kurs, som sista

noteringen före sammanbrottet utvisar för dylik markkategori.

14) Guldklausuler skola icke beaktas annat än beträffande post- och

telegrafverkets i guldfrancs uttryckta fordringsanspråk.

15) För att möjliggöra hjälpåtgärder för svenskar, som under kriget

varit bosatta i Tyskland, avstår staten dels två miljoner kronor av den ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Rättelse å proposition 197.

De tre översta raderna å sid. 48 skola lyda:

kapitalbelopp, medan avtalen beträffande de finansiella fordringarna i huvudsak

endast gällde överförande av räntan. Det har i några remissyttranden

ifrågasatts, om alla kommersiella fordringar (före sammanbrottet) borde utgå

opaginerad Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

delning, som i clearingen tillkommer krigsförsäkringsnämnden, dels ock

sammanlagt fyra miljoner kronor av den utdelning, som tillkommer försvarets

civilförvaltning på grund av statens kostnader för tyska militärinternerade.

Medlen skola omhänderhavas och utdelas av en särskild

nämnd, vars ledamöter utses av Kungl. Maj :t. Kostnaderna för nämndens

verksamhet skola utgå ur de medel, som sålunda ställts till förfogande.

Utdelning skall ske enligt av Kungl. Maj :t utfärdad instruktion.

16) Sådana ömmande fall, som kunna tillgodoses inom clearinglagstiftningens

ram, skola beaktas i enlighet med föreskrifter, som det ankommer

å Kungl. Maj :t att utfärda.

17) Kostnaderna för flyktkapitalbyråns, restitutionsnämndens och tyskmedelskommitténs

verksamhet och kostnaderna för det kommande utdelningsförfarandet

uttagas genom en särskild, i procent av utdelat belopp

räknad avgift. Denna avgift fastställes av Kungl. Maj :t efter förslag av fördelningsorganet.

18) Prövningen av betalningsanspråken och fördelningen skola ombesörjas

av en för ändamålet inrättad nämnd, som skall bestå utav tre av

Kungl. Maj :t utsedda ledamöter. En av nämndens ledamöter skall besitta

beprövad och kvalificerad erfarenhet i domarvärv. Nämndens avgöranden

äro slutgiltiga.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

A.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilagor.

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG

RÖRANDE

DEN SLUTLIGA DISPOSITIONEN AV

TYSKA TILLGODOHAVANDEN

AVGIVET AV

Tyskmedelskommittén

opaginerad Kontrollera mot PDF

Till Hans Excellens Herr Ministern för Utrikes Ärendena.

Den 10 januari 1947 bemyndigade Kungl. Maj:t Eders Excellens att tillkalla

högst tre sakkunniga att utreda och framlägga förslag1 i frågan om

den slutliga dispositionen av de tyska tillgodohavanden, som finnas spärrade

hos clearingnämnden eller må uppstå genom likvidation av här befintliga

tyska tillgångar, till den del dessa tillgodohavanden icke skola användas för

finansiering för tysk räkning enligt den i Washington den 18 juli 1946 mellan

Sverige och vissa allierade makter träffade uppgörelsen.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade Eders Excellens den 14 januari

1947 undertecknade ledamoten av riksdagens första kammare professor

Åke Holmbäck, ordförande, samt bankdirektör C. A. R. Lindahl och numera

t. f. statssekreteraren i handelsdepartementet hovrättsrådet H. K. H.

Holmgren att utföra ifrågavarande sakkunnigeuppdrag. Till sekreterare åt

de sakkunniga har Eders Excellens förordnat e. o. hovrättsassessorn Harald

Skogman. Under sista tiden av de sakkunnigas arbete då Skogman av sjukdom

varit förhindrad att deltaga har kommittén biträtts av hovrättsassessorn

Allan Björklund.

De sakkunniga, som antagit benämningen tyskmedelskommittén, ha till

Eders Excellens avlåtit skrivelser

1) den 10 juli 1947 med yttrande över tre framställningar från Utlandssvenskarnas

förening om åtgärder bl. a. för att åt de tysklandssvenskar, som

återvänt till Sverige, bereda ersättning för den förlust av egendom, som

åsamkats dem genom krigsförhållandena,

2) den 25 november 1947 med förslag om utfärdande av kungörelse om

anmälningar av fordringar på Tyskland och mot någon i Tyskland,

3) den 31 december 1947 med förslag om förtursbetalning åt vissa kategorier

fordringsägare på Tyskland eller någon i Tyskland,

4) den 2 juni 1948 med yttrande över två framställningar till Konungen,

den ena avseende kvittning av viss skuld mot fordran på Tyskland och den

andra om ersättning för kostnader för omhändertagande av tyska båtar.

Efter fullgjort uppdrag får kommittén nu till Eders Excellens vördsamt

avgiva betänkande i det oss anförtrodda uppdraget.

Som bakgrund för kommitténs arbete ligger ett yttrande av Eders Excellens

till statsrådsprotokollet den 1 november 1946 över utrikesdepartementsärendena

om avlåtande till riksdagen av proposition angående godkännande

1 Det anförande varigenom tillkallandet av de sakkunniga motiverades är återgivet

å s. 5—6.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

av den i Washington träffade uppgörelsen. I yttrandet, som icke föranlett

erinran av riksdagen, angav Eders Excellens, att den clearing av svenska

fordringsanspråk mot tyska tillgångar i Sverige, som uppgörelsen förutsätter,

bör äga rum med stöd av gällande clearinglagstiftning. Kommittén börjar

därför sin framställning med en skildring av den svenska clearinglagstiftningens

uppkomst och innehåll samt en teckning av våra clearingförbindelser

med Tyskland. Så övergår kommittén till att angiva de delar av

Washingtonuppgörelsen, som äro av vikt, samt de kategorier fordringar, som

för närvarande finnas på svensk hand på Tyskland eller på tyska rättssubjekt.

Mot bakgrunden av dessa redogörelser framställer och motiverar

därefter kommittén sitt förslag.

Stockholm i februari 1949.

CURT LINDAHL

ÅKE HOLMBÄCK

KURT HOLMGREN

Harald Skogman.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kommitténs uppdrag.

I det yttrande till statsrådsprotokollet den 10 januari 1947 varmed ministern

för utrikes ärendena excellensen Undén motiverade tillsättande av

kommittén anfördes följande:

Sedan det svensk-tyska clearingavtalet i samband med det tyska sammanbrottet

upphört att tillämpas, förordnade Kungl. Maj:t i kungörelse den 6 april 1945, att

alla fordringar, som tillkomme någon i Tyska riket, skulle inbetalas till Clearingnämnden

och där vara spärrade.

Sedermera har genom en i Washington den 18 juli 1946 verkställd och den 17

december samma år av riksdagen godkänd skriftväxling mellan representanter för

svenska regeringen, å ena sidan, samt Storbritanniens och Norra Irlands, Frankrikes

och Förenta Staternas regeringar, å den andra sidan, uppgörelse träffats, bl. a.

rörande likvidation av tyska tillgångar i Sverige, med undantag för egendom tillhörig

här bosatta tyska medborgare, vilka icke skola repatrieras. Enligt nämnda

uppgörelse skall behållningen av likvidationen av de tyska tillgångarna disponeras

dels för betalning av svenska fordringar gentemot Tyskland och dels — med ett

i uppgörelsen fixerat belopp av 150 milj. kronor — för finansiering av inköp av

för det tyska folkhushållet viktiga varor, varom överenskommelse må träffas mellan

svenska regeringen och de i uppgörelsen deltagande allierade regeringarna.

Det belopp, som sålunda står till förfogande för betalning av svenska fordringar

på Tyskland, är icke i uppgörelsen närmare angivet, lika litet som omfattningen

eller arten av de fordringar, som därur kunna åtnjuta betalning.

I detta sammanhang må erinras om vad jag anfört till statsrådsprotokollet den

1 november 1946 vid avlåtande av proposition till riksdagen rörande den förut

nämnda skriftväxlingens godkännande:

»Den clearing av svenska fordringsanspråk mot tyska tillgångar i Sverige, som

jämväl förutsattes enligt uppgörelsen, bör, såsom nyss antytts, äga ruin med stöd

av gällande clearinglagstiftning. Bland de fordringar, som skola utfå betalning

genom detta förfarande, böra medräknas statsverkets oguldna fordringar på Tyskland,

inklusive den fordran, som uppkommer genom utlämnande av det s. k. rövade

guldet, vilket mottagits såsom fullgod likvid i betalningssammanhang som eljest

skulle reglerats över clearingen och mot uttrycklig försäkran att guldet ej skulle

härstamma från ockuperat land. Därjämte bör övervägas huruvida och i vilken utsträckning

utdelning skall ifrågakomma för kapitalbelopp — bl. a. å de tyska rikslånen

— även i de fall, då dessa enligt kontraktbestämmelserna ännu icke äro förfallna.

Vidare kan ifrågasättas, huruvida viss begränsad del av de inflytande medlen

bör användas till en fond för tillgodoseende av de särskilda anspråk på ersättning

utanför den normala clearingens ram, som må befinnas skäliga.

Enligt clearinglagstiftningen tillkommer det Kungl. Maj :t att giva närmare föreskrifter

i samband med clearingen. I den mån den fortsatta utredningen av frågan

om fördelningen av influtna medel giver vid handen, att dessa höra tagas i anspråk

för ändamål som falla utanför den normala clearingens ram, torde fråga härom

böra underställas riksdagen.

Slutligen bör övervägas, huruvida i samband med att föreskrift meddelas om betalning

av fordringar ur clearingmedel, jämväl bör stadgas, att vissa fordringar

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

böra utgå med förmånsrätt och övriga erhålla utdelning blott i den mån återstående

tillgångar förslå.»

Ministern för utrikes ärendena bemyndigades av Kungl. Maj :t att tillkalla

de sakkunniga att utreda och framlägga förslag i frågan om den slutliga

dispositionen av de tyska tillgodohavanden, som finnas spärrade hos clearingnämnden

eller må uppstå genom likvidation av här befintliga tyska

tillgångar, till den del dessa tillgodohavanden icke skola användas för

finansiering av inköp för tysk räkning enligt den i Washington träffade

uppgörelsen.

1 KAP.

Den svenska clearinglagstiftningens tillkomst och

utformning.

Sveriges första clearinglag — lag om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet

i förhållande till utlandet — utfärdades den 17 juni 1932.

I ett flertal länder hade då genomförts valutarestriktioner, som varit till

avsevärt hinder för det mellanfolkliga varuutbytet och som för Sveriges del

berett exportörerna svårigheter. Mellan utländska stater hade, i anledning

av valutarestriktionerna, under åren 1931 och 1932 slutits clearingavtal, och

1932 års svenska lag hade till uppgift att giva civilrättsligt stöd åt clearingavtal,

som Konungen kunde sluta med ett främmande land, och att skapa

ett påtryckningsmedel mot den stat, som vägrade ingå clearingavtal med

Sverige. Den skulle tillämpas först efter särskilt kungligt förordnande, och

detta förordnande skulle blott få givas efter hörande av fullmäktige i riksbanken.

Denna karaktär har den svenska clearinglagstiftningen bibehållit

ända tills nu.

Förutsättning för tillämpligheten av 1932 års lag var att i främmande

stat rätten att förfoga över betalningsmedel inskränkts. Lagen gav regler

för huru den, som på grund av köp eller eljest blivit skyldig erlägga betalning

till någon i den främmande staten, skulle fullgöra sin betalningsskyldighet.

Om clearingavtal slutits med den främmande staten, skulle betalningen

fullgöras genom beloppets inbetalande i riksbanken på villkor, som

stadgades i avtalet. Om clearingavtal icke slutits, kunde Konungen förordna

att betalningen skulle fullgöras genom beloppets insättande i riksbanken

eller i annan av Konungen angiven bank å räkning, varöver borgenären —

alltså den, som var medborgare i eller eljest hade anknytning till den främmande

staten — icke finge förfoga i vidare mån än Konungen bestämde.

Bestämmelsen förutsåg alltså införandet av ett spärrförfarande av ett

spärrkonto. Det var denna bestämmelse, som var tänkt som ett påtryckningsmedel

för den händelse en stat, med vilken Sverige önskade sluta clearingavtal,

vägrade sluta sådant avtal. Exportörer eller andra fordringsägare i

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

denna stat kunde genom bestämmelsen avstängas från betalning för sina

fordringar på Sverige.

Clearinglagen av 1932, som antogs endast på kort tid men vars giltighet

förlängdes, kom aldrig till praktisk tillämpning. Det torde emellertid böra

anmärkas, att den 19 september 1932 — alltså under lagens giltighetstid —

ett protokoll upprättades angående reglering av fordringar i varuhandeln

mellan Sverige och Tyskland. Enligt 1932 års protokoll öppnades ett konto

OSonderkonto») i tyska riksbanken för den svenska riksbanken, och till

detta konto inbetalades sedermera belopp för från Sverige till Tyskland exporterade

varor samt utbetalades belopp till tyska exportörer för till Sverige

exporterade varor. Den 16 juni 1934 upprättades ett tilläggsprotokoll till

1932 års protokoll.

År 1934 ersattes 1932 års lag av den nu gällande lagen den 16 februari

1934 om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till

utlandet m. m. Även denna lag hade temporär giltighet men har flera gånger

förlängts, senast genom lag den 23 april 1948 till och med den 30 juni 1949.

I förhållande till den tidigare lagen innefattade 1934 års lag en nyhet av

stor vikt.

Den påtryckning, som kunde aga rum å utländsk stat för den händelse

denna vägrat sluta clearingavtal med Sverige, bestod enligt 1932 års clearinglag

blott i att medel, som insatts för gäldande av skulder till borgenärer

i en främmande stat, kunde hållas inne på spärrkonto. Någon rätt att

förfoga över medlen gav 1932 års lag varken Kungl. Maj :t eller annan myndighet.

En dylik rätt ansågs emellertid kunna utgöra ett verksamt medel

att snabbt uppnå överenskommelse med vederbörande främmande stat, och

i enlighet med lagstiftning i Italien och Nederländerna införde man därför

i 1934 års clearinglag ett stadgande om sådan rätt. Konungen fick befogenhet

att förordna att den, som hade fordran hos någon i den främmande staten

men på grund av där vidtagna inskränkningar i rätten att erhålla betalning

ej kunde erhålla betalning, skulle äga erhålla betalning av de insatta

medlen mot att han, för clearing av fordringar, för vilkas gäldande insättningar

skett, avstode så mycket av sin egen fordran, som svarade mot uppburet

belopp. Man fick sålunda genom 1934 års lag, vid sidan av den clearing,

varom regler gåvos redan i 1932 års lag och som vilade på avtal (avtalsclearing,

bilateral eller ev. multilateral clearing), en ny form av clearing,

vilken skulle ske uteslutande genom ett svensk maktbud för att skaffa

fordringsägare deras rätt (tvångsclearing, unilateral clearing).

Clearinglagen 1934 har undergått förändringar genom lagar den 15 juni

1935, den 7 maj 1937, den 19 april 1940, den 23 mars 1945 samt den 14 december

1945. Av dessa ändringar torde här behöva beröras blott den, som

ägde rum genom lagen den 23 mars 1945. Såsom framgått av det föregående,

hade enligt clearinglagen av år 1934 Kungl. Maj:t möjlighet att förordna

om tvångsclearing endast i fråga om medel, som insatts å spärrkonlo,

icke däremot i fråga om medel, som stode insatta på clearingkonto för

ett land, med vilket Sverige hade clearingavtal. Man hade icke räknat med

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

ett upphörande och en avveckling av ett sådant avtal annat än i avtalsenlig

ordning. I början av 1945 kunde det emellertid förutses, att Tyskland snart

icke skulle kunna fullgöra sitt clearingavtal med Sverige och att över huvud

taget snart en tysk regering icke skulle finnas. Genom den ändring i clearinglagen,

som ägde rum genom lag den 23 mars 1945, fick därför Kungl.

Maj :t rätt att förordna att även medel, som stode på clearingkonto i svensk

bank eller kassa till förmån för stat, med vilken Sverige hade clearingavtal,

kunde användas till tvångsclearing. Förutsättning var att förhållanden inträffat,

som medfört att clearingavtalet icke kunde tillämpas för medlens

disponerande.

I det skick clearinglagen erhållit genom de beslutade ändringarna har

den — med uteslutande av överskrift och promulgationsbestämmelser —

följande lydelse.

1 §. Har i främmande stat rätten att förfoga över betalningsmedel inskränkts,

äge Konungen, i den mån så prövas nödigt för vinnande av betalningsutjämning

(clearing), efter hörande av fullmäktige i riksbanken förordna, att den, som är

betalningsskyldig för vara, härörande från den främmande staten, eller eljest är

pliktig att utgiva betalning för fordran, som tillkommer någon i den staten eller

som från sådan fordringsägare övergått å annan, skall fullgöra betalningsskyldigheten
a)

om clearingavtal slutits med den främmande staten genom att på villkor,

som stadgas i avtalet, inbetala beloppet i riksbanken eller i annan av Konungen

angiven bank eller ock i särskild för ändamålet inrättad kassa; samt

b) i annat fall genom beloppets insättande i bank eller kassa varom under a)

förmäles å räkning varöver förfogande icke må ske i vidare mån än Konungen

bestämmer.

I förordnande, som nu sagts, äge Konungen föreskriva, i vilket myntslag betalningen

skall fullgöras.

1 fall, som under b) avses, äge Konungen, i stället för att förordna om betalningsskyldighetens

fullgörande i där stadgad ordning, föreskriva att betalning

må erläggas allenast med användande av visst eller vissa slag av betalningsmedel

eller fordringar.

Har förordnande, som avses i första stycket, meddelats, äge Konungen, där det

finnes erforderligt för vinnande av det med förordnandet avsedda ändamålet, tilllika

förordna, att myndighet, som Konungen bestämmer, må, om skälig anledning

ej föreligger för underlåtenhet att fullgöra betalningsskyldighet, varom i nämnda

stycke sägs, vid vite förelägga den betalningsskyldige att verkställa betalningen

inom viss tid. Har anstånd med betalning medgivits, vare det ej hinder för föreläggande

som nu sagts. Vid prövning av yrkande om utdömande av vite må jämväl

fråga, huruvida vite bort föreläggas, komma under bedömande. Utdömt vite

skall tillfalla kronan. Ej må vite förvandlas till frihetsstraff.

2 §. I fall då förordnande meddelas om insättning av medel å räkning, som i

1 § under b) avses, äge Konungen, där omständigheterna därtill föranleda, tilllika

förordna, att den, som har fordran hos någon i den främmande staten men

på grund av där vidtagna (inskränkningar i rätten att förfoga över betalningsmedel

ej kan erhålla betalning, skall äga utbekomma betalning av insatta medel mot det

att han för clearing av fordringar, för vilkas gäldande insättningar skett, avstår

så mycket av sin egen fordran, som svarar mot uppburet belopp.

Lag samma vare i fråga om medel, som finnas insatta i bank eller kassa enligt

vad i 1 § under a) sägs, därest1 förhållanden inträffat, som medföra att för medlens

användande clearingavtalet icke kan tillämpas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

2 KAP.

Clearingavtalen med Tyskland och deras tillämpning.

På grundval av clearinglagen ha slutits ett flertal clearingavtal och givits

vissa förordnanden om fullgörande av betalningsskyldighet genom insättande

av belopp å spärrat konto.1 Här skall blott redogöras för utvecklingen

i vad gäller de svensk-tyska förhållandena.

Det första cleringavtalet med Tyskland slöts den 28 augusti 1934. Avtalet,

vars officiella benämning var »betalningsöverenskommelse» (»Zahlungsabkommen»),

trädde i kraft den 1 september 1934. Avtalet avsåg betalningar,

som härrörde ur det svensk-tyska varuutbytet, däribland även betalningar

för omkostnader m. m. Betalningar från tyska gäldenärer skulle äga

rum till tyska riksbanken och de svenska betalningarna skulle äga rum till

förmån för clearingnämnden, en svensk clearinginstitution, som man nu

grundade, å ett konto i den svenska riksbanken, benämnt tysk-svenska clearingkontot,

Stockholm. Samma dag avtalet slöts gav Kungl. Maj :t med stöd

av clearinglagen en kungörelse om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet

i förhållande till Tyskland. Genom denna kungörelse, som utfärdades

efter hörande av fullmäktige i Sveriges riksbank, föreskrevs bl. a., att svenska

gäldenärer skulle fullgöra sina inbetalningar på sätt kungörelsen angav.1 2

Samma dag utfärdades även instruktion för clearingnämnden.

Förfarandet gestaltade sig på följande sätt vad angår inbetalningar från

och utbetalningar till svenskar.

Inbetalningarna skedde till svensk bank. Medlen överfördes därefter till

riksbanken, där de gottskrevos tysk-svenska clearingkontot, Stockholm,

varefter riksbanken aviserade clearingnämnden, som översände en-betalningsorder

till die deutsche Verrechnungskasse. Denna i sin tur utbetalade

beloppet. Inbetalades däremot ett belopp i Tyskland, översände die deutsche

Verrechnungskasse en betalningsorder till clearingnämnden, som utbetalade

beloppet från tysk-svenska clearingkontot, Stockholm.

Clearingavtalet den 28 augusti 1934 ersattes av ett nytt avtal (avräkningsöverenskommelse,

Verrechnungsabkommen) av den 22 december samma

är. Avtalet den 22 december 1934, som skulle tillämpas från den 1 januari

1935, skulle upphöra först efter uppsägning. Vid sidan av clearingavtalen

träffades emellertid mellan Sverige och Tyska riket andra avtal av stor

ekonomisk betydelse.

Under åren 1933 och 1934 skred den tyska (nationalsocialistiska) regeringen

till mycket restriktiva åtgärder i fråga om betalningen av utländska

skulder. Den 9 juni 1933 utfärdades en lag om betalningsförbindelser till

utlandet (Gesetz uber Zahlungsverbindlichkeiten gegeniiber dom Ausland).

1 En uppräkning av clearingavtalen har skett i kungl. propositionen 1945 nr 36.

2 Kungörelsen ändrades genom kungörelser den 26 oktober och den 23 november 1934.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagen föreskrev att en särskild kassa, »die Konversionskasse fiir deutsche

Auslandsschulden», skulle upprättas. Till denna kassa skulle inbetalas räntor,

vinstandelar, amorteringar av regelmässig natur (regelmässige Tilgungsbeträge),

hyres- och arrendebelopp samt liknande regelbundet återkommande

prestationer på grund av utlänningar tillkommande tillgodohavanden,

krediter, lån, hypotek, »Grundschulden», andelar (Beteiligungen)

och andra förmögenhetsplaceringar. Genom att till die Konversionskasse

betala det belopp, som han var skyldig, blev gäldenären fri från sin förpliktelse.

Die Konversionskasse gottskrev den utländske borgenären dennes

tillgodohavande men utbetalning till honom ägde rum endast efter beslut av

tyska riksbanken. Ett år efter utfärdandet av lagen den 9 juni 1933 vidtog

Tyskland än mera ingripande åtgärder.

I mitten av juni 1934 förklarade den tyska riksfinansministern att tills

vidare icke funnes någon valuta för betalningen av Dawes-, Young- och

Kreugerlånen. Samtidigt beslöt den tyska riksbanken, med giltighet från

den 1 juli 1934 för en tid av ett år — vilken tid sedermera förlängdes —

att betalningen av tyska utlandsskulder skulle suspenderas. Det betalningsuppskov,

som därigenom skapades, brukar kallas det tyska transfermoratoriet.

Under transfermoratoriet folio medel- och långfristiga tyska utlandsförpliktelser

av varje slag (rånte-, dividend- och andra regelmässiga

prestationer), som enligt lagen den 9 juni 1933 skulle inbetalas till die

Konversionskasse. Varje innehavare av rätt till prestation, som föll under

moratoriet, var emellertid berättigad att erhålla en »Fundierungsschuldverschreibung»,

som garanterades av riket och löpte med 3 % ränta.

De avtal mellan Sverige och Tyskland, varom nu är fråga och som liksom

clearingavtalet slötos den 28 augusti 1934, avsågo att åstadkomma ändringar

i de förhållanden, som uppstått genom de tyska åtgärderna från juni 1934.

Avsikten var att vissa svenska fordringar mot tyska rättssubjekt skulle betalas

med medel som flöto in till clearingkontot. Avtalen voro två.1 Det ena

rikslåneavtalet, Reichsanleiheabkommen — avsåg betalning av räntebelopp

å Dawes-, Young- och Kreugerlånen. Det andra avtalet — transferavtalet,

I ransferabkommen — avsåg betalning av svenska fordringar på

räntor å och avkastning av privata krediter och andra under transfermoratoriet

fallande kapitalinvesteringar. Till dessa avtal fogades även den 28

augusti 1934 ett särskilt protokoll (Zeichnungsprotokoll) och ett tilläggsprotokoll

därtill. Bland annat reglerades därigenom det »Sonderkonto», varom

är talat i det föregående.

Förutsättning för att fordringar, som avsågos i de två nu nämnda avtalen,

skulle kunna betalas med clearingmedel, var att överskott av sådana medel

funnos till tysk favör, sedan betalning skett av de svenska fordringar,

som avsågos i clearingavtalet. Detta förutsatte i sin tur, att exporten från

tyskland till Sverige översteg den svenska exporten dit. Rikslåne- och transferavtalen

voro emellertid icke konstruerade så att innehavarna av de be
1

För den utveckling, som kommer att anges i det följande, se bl. a. Clearingnämndens

av trycket utkomna meddelanden.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

talningsanspråk, som avtalen avsågo att tillfredsställa, ägde utfå överskott

sedan de belopp betalts, som clearingavtalet avsåg. Jämsides med att räntorna

på Dawes-, Young- och Ivreugerlånen betalades, skulle nämligen av

överskottet vissa belopp ställas till fritt förfogande för den tyska riksbanken

i den svenska riksbanken. Skulle även efter det räntorna erlagts och

Tyskland fått de angivna beloppen finnas överskott, ägde tyska riksbanken

få ytterligare belopp i fri valuta och först om även därefter överskott förelåg,

skulle betalning erläggas å de fordringar, som avsåges i transferavtalet.

Den relativt ogynnsamma ställning, dessa fordringar alltså erhållit, medförde

att de icke kunde betalas om icke exportöverskottet var betydande, och

till en början räckte clearingmedlen icke heller till att fullgöra prestationer,

som avsågos i transferavtalet.

Riltslåne- och transferavtalen föranledde en kungörelse den 5 oktober

1934 (nr 489). I denna kungörelse, vars ingress hänför sig blott till clearingavtalet,

angavs vilka typer anspråk, som skulle kunna få betalning, och

vilka förutsättningar beträffande ägaren, som skulle gälla; icke blott svenska

medborgare, som hade fast bostad i Sverige, eller svensk juridisk person

skulle kunna få betalning utan även utländsk medborgare som haft fast

bostad i Sverige sedan den 1 juli 1933 samt i visst fall och under viss förutsättning

svensk medborgare, som icke var bosatt i Sverige. Förutsättning för

att betalning skulle medges var vidare att certifikat å fordringen utfärdats.

Dylika certifikat skulle utfärdas av clearingnämnden eller av svensk bank,

som bemyndigades därtill.

Vid sidan av clearingavtalet den 22 december 1934 avslöts samma dag ett

nytt rikslåneavtal och ett nytt transferavtal. Till samtliga de tre avtalen

fogades likaledes samma dag ett strängt förtroligt »Zeichnungsprotokoll»,

som bl. a. angav, i vilken ordning svenska fordringar skulle få betalning ur

överskottet å clearingmedlen. Bland de svenska fordringsägarna nämndes

nu Svenska Tändsticksaktiebolaget (Stab) för den andel, det enligt mellan

Tyska riket och bolaget träffat avtal hade i Deutsche Zundwaren Monopolgesellschafts

vinst. Denna andel skulle utbetalas efter räntorna på de tre

rikslånen men före de skulder, som avsågos i transferavtalet.

Fördelningen av de bestämmelser, om vilka man kommit överens, i ett

clearingavtal (avräkningsöverenskommelse), ett rikslåneavtal och ett transferavtal

blev bestående intill det tyska sammanbrottet.

Den 19 juli 1935 slöts en överenskommelse om ändring av clearingavtalet.

Förändringen innebar att belopp, som insattes i die Konversionskasse, fingo

i viss utsträckning användas inom Tyskland. På hösten samma år började

medel faktiskt bli tillgängliga1 för räntor å rikslånen och för i dollar upptagna

tyska obligationslån, för vilka utgivits räntekuponger, s. k. scrips.

Den 31 januari 1936 slötos ett nytt rikslåneavtal och ett privatskuldavtal

(Privatschuldabkommen), som ersatte det gamla transferavtalet. Till de

båda avtalen var fogat ett tilläggsprotokoll (Zusatzprotokoll) av samma dag.

Av bestämmelserna i de nya avtalen kan anmärkas att innehavarna av ford
1

Jfr SFS 1935:504, 505; jfr även 1930:599.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

ringar, som skulle få ersättning enligt privatskuldavtalet, fingo, i stället för

reda penningar, vilka fortfarande icke kunnat utbetalas, skuldförbindelser

i svenska kronor, s. k. funding bonds. Dessa förbindelser löpte med 4 %

ränta, utställdes av die Konversionskasse och voro garanterade av tyska riket.

För att vederbörande fordringägare skulle erhålla dylika förbindelser

måste hans fordran vara certifierad. I stället för fordringsbevis kunde emellertid

fordringsägarna liksom förut under vissa förutsättningar få ett konto

i en tysk bank och dylika konton, som principiellt voro spärrade, skulle fortfarande

stå öppna för utgifter av vissa typer.

1938 gjordes viktiga ändringar i avtalsläget. Införlivandet av Österrike

samt de sudettyska områdena med Tyska riket hade till följd överenskommelser,

genom vilka clearingförfarandet utsträcktes även till de med Tyska

riket nyinförlivade områdena.1 Rikslåne- och privatskuldavtalen ersattes

med nya avtal den 28 oktober 1938. Det nya rikslåneavtalet, som •— utom

beträffande Kreugerlånet — icke var tidsbegränsat, gällde även två österrikiska

lån, republiken Österrikes internationella förbundslån (internationale

Bundesanleihe) av år 1930 och det garanterade österrikiska konversionslånet

1934. I rikslåneavtalet utsäges direkt, att de båda österrikiska

lånen tagits med i avtalet utan att den tyska regeringen erkände någon rättslig

förpliktelse i detta hänseende; i fråga om konversionslånet gjordes dock

ett särskilt medgivande, som skall angivas i det följande.* 2 Det nya privatskuldavtalet

var totat på helt andra grundsatser än som tidigare gällt. Om

öppnandet av »Sonderkonti» eller om funding bonds talades ej längre. Däremot

skulle en svensk fordringsägare kunna få utbetalt i svenskt mynt i

princip hälften av den summa, som insattes för hans fordran i die Konversionskasse

fur deutsche Auslandsschulden. Till detta medgivande var emellertid

den viktiga reservationen knuten att fordringsägaren skulle godtaga

transfererat belopp såsom full likvid för sin fordran. (Mit der Annahme der

Kronenzahlungen sind die jeweiligen Erträgnisforderungen in vollem Umfange

abgegolten.)

Till de båda avtalen fogades även ett teckningsprotokoll (Zeichnungsprotokoll)

av den 28 oktober 1938. Två bestämmelser i detta torde här böra

anföras. Överskottet sedan de i clearingavtalet berörda skulderna hade betalts

skulle bestämmas två gånger varje månad. Hälften av detta överskott

skulle ställas till den tyska clearingmyndighetens förfogande på det sätt,

att denna ägde överföra medlen till tyska riksbankens konto hos svenska

riksbanken; den andra hälften skulle användas till de betalningar som stodo

vid sidan av själva clearingavtalet. Härigenom kommo de på svensk-tyska

clearingkontot insatta medlen att inom clearingnämnden bokföringsmässigt

uppdelas i följande tre grupper.

1) Egentliga clearingmedel, d. v. s. medel, som av svenska importörer in
_Den

11. november 1938 utfärdades en kungl. kungörelse (nr 644) om certifiering även

av österrikiska skulder. Jfr i fråga om betalningsförhållandena till Österrike SFS 1938:

662 och i förhållande till de sudettyska områdena clearingnäinndens meddelande nr 31.

2 4 kap. under IV.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

betalts till gäldande av skulder till Tyskland och som användes till gäldande

av svenska exportörers och andras fordringar, som folie under clearingavtalet.

Det var uppkommande överskott på dessa medel, som, på sätt ovan

nämnts, två gånger i månaden uppdelades i de två hälfter, som upptagas

under 2) och 3) här nedan.

2) Optionsmedel, d. v. s. den hälft av överskottet på clearingmedlen, som

skulle ställas till den tyska clearingmyndighetens förfogande för överföring

till tyska riksbankens konto hos svenska riksbanken. Från slutet av år 1944

skedde icke någon sådan överföring. Optionsmedel ha visserligen även sedermera

avskiljts i clearingnämndens bokföring men icke överförts till tyska

riksbankens konto i riksbanken. De kvarstå alltså i riksbanken för clearingnämndens

räkning.

3) Transfermedel, d. v. s. den hälft av överskottet på clearingmedel, som

skulle användas till betalning av skulder, som tyskarna förbundit sig att

betala men som icke angåvos i clearingavtalet utan först i rikslåneavtalet,

i bestämmelsen om utbetalningen av Stabs monopolvinst och i (transfer)

privatskuldeavtalet. Dessa medel angåvos i teckningsprotokollet skola insättas

på ett nyinrättat konto, transferkontot.

Jämte teckningsprotokollet upprättades även andra handlingar, som här

icke torde behöva beröras, och den 9 december undertecknades även vissa

andra protokoll och handlingar av omfattande natur.

De ändringar, som skedde i avtalsläget under världskriget, torde blott behöva

i korthet beröras. Den 18 november 1939 slöts en tilläggsöverenskommelse

(Zusatzabkommen) för ändring av rikslåneavtalet den 28 oktober 1938

och protokollet den 9 december samma år. Privatlåneavtalet förlängdes på ett

år i sänder genom särskilda avtal, första gången den 22 december 1939.

Den sist vidtagna förlängningen avsåg år 1944 och avtalet upphörde alltså

med 1945 års ingång. Den 14 december 1940 ersattes clearingavtalet den 22

december 1934 med ett nytt clearingavtal (avräkningsöverensltommelse,

Verrechnungsabkommen). I övrigt torde förhållandena under det andra

världskriget icke behöva behandlas. I

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 4 april 1945 anmälde clearingnämnden att

den funnit att såsom följd av de inom Tyska riket rådande förhållandena

den mellan svenska och tyska regeringarna den 14 december 1940 träffade

överenskommelsen angående betalningarna i samband med varuutbytet

mellan Sverige och Tyska riket icke tillämpades på sätt som enligt överenskommelsen

vore förutsatt. Nämndens skrivelse föranledde åtgärder i två

riktningar.

Den 6 april 1945 utfärdades kungörelse (nr 114) angående ändring i 1934

års i det föregående nämnda kungörelse. I 1934 års kungörelse insköts en

ny paragraf, som väsentligen utvidgade kungörelsens tillämpningsområde.

Det stadgades att där någon även i andra fall än som avsågs i kungörelsens

äldre lydelse vore pliktig att utgiva betalning till någon i Tyska riket eller

till någon som erhållit fordran från någon i Tyska riket, betalningsskyldig
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

heten skulle fullgöras genom inbetalning enligt kungörelsen. Detta betydde

att betalningsskyldighet i samtliga fall för framtiden skulle fullgöras genom

inbetalning av beloppet till bank i och för överförande till clearingkonto.1

Å andra sidan föreskrevs att vid tillämpning av kungörelsen skulle med

Tyska riket förstås Tyska riket i dess utsträckning före införlivandet av

förbundsstaten Österrike.

Samma dag beslöts även ett brev till clearingnämnden. I detta brev föreskrevs

att förfogande över belopp, som enligt 1934 års kungörelse efter inbetalning

hos svensk bank insatts å i kungörelsen omförmält konto i riksbanken,

tills vidare icke finge ske i vidare mån än Kungl. Maj :t bestämde.

Detta betydde att clearingkontot, inklusive de optionsmedel, som ej överförts

till tyska riksbankens konto, förvandlades till ett spärrkonto, men

även att förhållandet blev detsamma med transferkontot, då även detta utgjordes

av medel, som jämlikt 1934 års kungörelse insatts i riksbanken.

Efter kungl. brevet den 6 april 1945 ha de olika clearingmedlen förblivit

spärrade. Vissa upplysningar om dessa medel böra här lämnas. Dessa upplysningar

giva även vid handen de undantag, som Kungl. Maj :t ansett böra

äga rum från spärren.

1) De egentliga clearingmedlen uppgingo vid spärrens inträde den 16

april 1945, då Kungl. Maj :ts beslut delgavs clearingnämnden, sedan avskiljande

av optionsmedel och transfermedel gjorts, vilket sista gången skedde

den 31 mars 1945, till ett belop av 1 041 384 kronor 99 öre, bortsett från

vissa betalningar, vilka i avbidan på närmare utredning förts å särskilda

konton.

Efter åtskilliga utbetalningar med stöd av Kungl. Maj :ts beslut samt sedan

åtskilliga återbetalningar av tyska utbetalningar från kontot skett finnes

per den 31 januari 1949 ett saldo av 1 193 723 kronor 72 öre till svensk

förmån.

2) De å clearingnämndens konto i riksbanken innestående optionsmedlen

uppgå till 72 530 784 kronor 61 öre.

3) Från transferkontot tillät Kungl. Maj :t till en början vissa utbetalningar.

I skrivelse den 4 april 1945 anmälde clearingnämnden att Deutsche Verrechnungskasse

efter utgången av 1944 icke lämnat nämnden anvisning om

utbetalning till förmån för svenska fordringsägare av medel från transferkontot,

trots att saldot å kontot medgivit sådan utbetalning. Genom brev den

6 april 1945 — alltså samma dag som transferkontot spärrades av Kungl.

Maj :t — bemyndigade därefter Kungl. Maj :t cleringnämnden att tills vidare

i den mån och efter hand som ränta eller avkastning å sådana fordringar

som omfattades av rikslåne- och privatskuldavtalen den 28 oktober 1938 förfallit

eller förfölle till betalning, överföra för betalningen erforderliga medel

från transferkontot till de svenska banker, som tidigare handhaft sådan

betalning. I fråga om fordringar, som folio under privatskuldavtalet, skulle 1

1 I meddelande den 16 april 1945 (nr 71) kallar nämnden kontot »särskilt konto avsett

för clearing mot i Tyskland infrusna svenska tillgodohavanden».

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

därvid gälla som villkor, att fordringarna blivit eller bleve inbetalda till

die Konversionskasse fur deutsche Auslandsschulden. För utbetalningar

från de svenska bankernas sida skulle samma grunder tillämpas som använts

1944.

I nyssnämnda kungl. brev den 6 april 1945 meddelades ännu en bestämmelse.

Clearingnämnden bemyndigades att under enahanda förutsättningar

från transferkontot till särskilt spärrat konto i riksbanken överföra belopp,

motsvarande till betalning förfallen kapitalskuld i den mån dess betalning

reglerades genom rikslåneavtalet. Om disposition av de sålunda spärrade

medlen ville Kungl. Maj :t sedermera meddela föreskrifter.

Den 4 maj 1945 gåvos bestämmelser om ytterligare en utbetalning. Stab

— som icke kunde bliva delaktig av de förmåner, som gåvos genom kungl.

brevet den 6 april 1945, då dess fordran varken föll under rikslåne- eller

privatskuldeavtalet — hade begärt att få till sig utbetalat ett belopp av

3 900 000 kr., vilka enligt tidigare tillämpad tillämpningsgrund motsvarade

bolagets andel i Deutsche Zundwaren Monopolgesellschafts vinst 1944. På

grund av bristande medverkan från det tyska riksfinansministeriets sida

hade icke inbetalning av detta belopp ägt rum till die Konversionskasse fur

deutsche Auslandsschulden. Kungl. Maj :t medgav nu att beloppet finge utbetalas

under förutsättning av att borgen lämnades av två svenska banker

att hålla nämnden skadeslös för varje ekonomisk påföljd av utbetalningen.

I början av år 1946 intog emellertid Kungl. Maj :t en annan ståndpunkt.

Genom brev den 12 januari 1946 för ordnades att överföringar och betalningar,

som avsåges i kungl. brevet den 6 april 1945, tills vidare icke skulle

äga rum. Någon föreskrift om utbetalning till Stab av ytterligare vinst från

det tyska tändsticksbolaget har icke givits.

Transferkontot utgjorde vid spärren 50 808 175 kronor 76 öre. Från kontot

utbetalades under år 1945 och fram till den 12 januari 1946 sammanlagt

20 262 057 kronor 27 öre, däri inbegripet Stabs vinst från det tyska

tändsticksbolaget. Någon avsättning till det i kungl. brevet den 6 april 1945

avsedda särskilda kontot kom aldrig till stånd. Efter skedda återbetalningar

av till disposition ställda medel, som ej utnyttjats, uppgick transferkontot

den 31 januari 1949 till 30 549 028 kronor.

4) Efter spärren har utom de summor, som nämnts under 1) på clearingkonto

till den 31 jaunari 1949 insatts 165 402 902 kronor 91 öre. Denna summa

har uppstått genom två olika typer åtgärder. Dels har den uppstått genom

att medel inbetalats till clearingkontot enligt kungörelsen den 6 april

1945. I betydande utsträckning har clearingnämnden direkt indrivit medel,

som skulle inbetalas till clearingkontot enligt kungörelsen i fråga. Dels har

summan uppstått genom att flyktkapitalbyrån å clearingkontot insatt de

belopp, som influtit genom byråns likvidation av tyska tillgångar här i

riket enligt de därom särskilt givna bestämmelserna. Redogörelse för dessa

bestämmelser lämnas i nästföljande kapitel.

Det må anmärkas, att i samband med avvecklingen av den utav det tyska

försäkringsbolaget Victoria zu Berlin Allgemeine Versicherungsgesellschaft

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

A.-—G. i riket bedrivna försäkringsrörelsen Kungl. Maj :t den 28 februari

1947 förordnat att ett belopp av 150 000 kronor skulle avskiljas från medel

innestående å det svensk-tyska clearingkontot i riksbanken samt tillsvidare

reserveras för utbetalning av förpliktelser åvilande en av det tyska

försäkringsbolaget i riksbanken nedsatt kaution lydande å samma belopp.

Detta belopp ingår i det här ovan nämnda saldot för optionsmedel.

3 KAP.

W ashin gtonuppgörelsen.

Den ståndpunkt i fråga om tysk egendom i neutrala länder, vilken de allierade

intogo vid slutet av det andra världskriget, kan sammanfattas i två

satser. De neutrala staterna borde sätta egendomen under kontroll för att därigenom

eliminera det tyska inflytandet i dessa staters näringsliv. Detta inflytande

ansågo de allierade makterna vara och för framtiden kunna bliva

skadligt för dem. Egendomen borde vidare utlämnas till de allierade staterna;

liksom den tyska egendom, som funnes i Tyskland, borde nämligen även den

tyska egendom, som funnits i utlandet, kunna användas till krigsskadestånd.

Vid den i Bretton Woods i Förenta Staterna under sommaren 1944 hållna

konferensen för penning- och finansfrågor kommo båda dessa ståndpunkter

till uttryck. Man antog en resolution, nr VI, i vilken man behandlade spörsmål

rörande fiendeegendom, som funnes i neutrala stater. Det borde förhindras

att dylik egendom — varmed avsågs egendom, som tillhörde regering,

enskilda eller institutioner inom fiendeländerna eller de fientliga ledarna

och deras medhjälpare — gömdes undan, och den borde utlämnas till

de allierade. De neutrala staterna borde därför uppmanas att vidtaga åtgärder

i enlighet härmed. Resolutionen bragtes officiellt till den svenska regeringens

kännedom den 2 oktober 1944 och föranledde vissa förhandlingar.

I den mån Bretton Woods-resolutionen avsåg kontroll över den tyska

egendomen i Sverige och en elimination av det tyska inflytandet på Sveriges

näringsliv, tillmötesgingo de svenska statsmyndigheterna resolutionens önskemål

genom åtgärder, som började under förra halvåret 1945.

Vid slutet av vårsessionen av 1945 års lagtima riksdag framlades ett lagförslag

om kontroll å viss utländsk egendom. Förslaget antogs av riksdagen

och utfärdades den 29 juni 1945 såsom lag. Den nya lagen, kontrollagen,

kompletterades samma dag genom administrativa kungörelser om skingringsförbud

å tysk egendom i riket och om skyldighet att deklarera dylik

egendom. Från den 1 juli 1945 inrättades en särskild myndighet, flyktkapitalbyrån,

för handhavande av lagen, och samtidigt inrättades en särskild

nämnd, restitutionsnämnden, med väsentligen judiciella funktioner i

ärenden angående den tyska egendomen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Under hösten 1945 visade det sig önskvärt att man skulle kunna företaga

mera ingripande åtgärder än som var möjligt med kontrollagen i dess dåvarande

lydelse. Den 14 december 1945 fick kontrollagen därför i vissa hänseenden

ändrad lydelse och samma dag utfärdades en ny lag, lag om administration

av vissa bolag m. m. — administrationslagen — vilken möjliggjorde

vissa ingripanden, som icke voro tillåtna enligt kontrollagen. Genom

den så angivna lagstiftningen kunde tysk egendom -— vare sig fråga

var om egendom, tillhörig tyska staten, tysk juridisk person, tysk medborgare

eller person som var bosatt i Tyskland — icke blott sättas under kontroll

utan, såsom lagstiftningen utformades genom de bestämmelser, som antogos

i december 1945, även tvångsvis försäljas. Flyktkapitalbyrån har även

genomfört kontroll över den tyska egendomen och i betydande omfattning

skridit till dess realisation. Såsom redan är angivet insättas de belopp, som

inflyta vid realisationen, på clearingkontot med tillämpningen av den lydelse

kungörelse den 28 augusti 1934 om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet

i förhållande till Tyska riket erhöll genom kungörelse den 6

april 1945.

Vad som skett och sker genom dessa åtgärder är att den svenska staten

förvandlar den tyska egendomen till penningbelopp, ungefär på samma sätt

som när genom expropriation äganderätt till fastighet förvandlas till anspråk

på en penningsumma motsvarande fastighetens värde. Att beloppen insättas

på clearingkontot innebär icke något underkännande av att medlen äro tyska.

Något avhändande av beloppen från de forna ägarna till den egendom, som

realiserats, äger icke rum genom insättande på clearingkontot.

Vid dylikt förhållande är det emellertid klart, att nu nämnda åtgärder icke

tillgodosågo de allierade anspråken på utfående av den tyska egendomen,

d. v. s. av det värde, som influtit genom egendomens realisation. Genom noter

den 3 och 4 augusti 1945 — alltså innan kontrollagen utvidgades och administrationslagen

tillkom — från de tre västallierade makterna till det svenska

utrikesdepartementet gjorde dessa gällande anspråk på de tyskägda och

tyskkontrollerade tillgångarna i Sverige. De bragte alltså å bane det andra

av de två önskemålen från Bretton Woods. Från svensk sida åberopade man

en rättsståndpunkt. Man svarade, att de allierade visserligen övertagit maklen

i Tyskland och i följd härav i vissa hänseenden vore att anse som en tysk

regering men att icke ens en nationell tysk regering ägde rätt att disponera

över tysk privatägd egendom i andra länder. Efter förhandlingar, för vilka

icke här behöver redogöras, sammanträdde den 31 maj 1946 i Washington

delegerade för Sverige å ena och för Frankrike, Förenta staterna och Storbritannien

å andra sidan för att söka nå en överenskommelse i frågan. Resultatet

av dessa underhandlingar, vilka omfattade även åtskilliga andra

ämnen, blev den s. k. Washingtonuppgörelsen den 18 juli 1945, genom

vilken frågan om utgivande av den tyska egendomen i Sverige bragtes till

avgörande. Sovjetunionen var icke representerad vid underhandlingarna,

men i ett brev från den svenska underhandlaren till de allierade ländernas

representanter förutsattes att ryska regeringen i Sverige icke hade några

2—60021)8.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

anspråk på att använda tyska tillgångar i Sverige till förmån för den ryska

zonen, och i ett svarsbrev härå bekräftade de allierade staternas representanter

att Sovjetunionen, i enlighet med Potsdam-protokollet, avstått från

varje krav på tyska tillgångar i Sverige, såväl för egen del som för den av

unionen förvaltade zonen i Tyskland. Det uttalande i Potsdamdeklarationen,

å vilket denna bekräftelse går tillbaka, är artikel IV, punkt 8, enligt vilken

Sovjetregeringen avstår från (renounces) alla krav på tysk utomlandsegendom

i alla länder med undantag för Bulgarien, Finland, Rumänien, Ungern

och östra Österrike.

I det följande gives en redogörelse för Washingtonuppgörelsen endast i den

mån denna är av intresse för de frågor, som kommittén har att behandla.

Enligt Washingtonuppgörelsen skulle av behållningen av likvidationen av

de tyska tillgångarna i Sverige ett saldo av 150 milj. kronor göras tillgängligt

på ett konto i Sveriges riksbank för att användas till finansiering av sådana

inköp — i Sverige eller annorstädes — av för det tyska folkhushållet viktiga

varor, som må överenskommas mellan svenska regeringen och de allierade.

Syftet härmed var att medverka till förebyggande av sjukdomar och nöd i

Tyskland. Med »behållningen av likvidationen av tyska tillgångar i Sverige»

avsåg man uppenbarligen summan av de medel, som jämlikt den tidigare lagstiftningen

införts eller infördes på claringkonto i riksbanken och av de

medel, som inflyta på clearingen genom kontroll- och administrationslagstiftningen.

Saldot på 150 milj. kronor motsvarar sistnämnda medel, alltså

de medel, som beräknades inflyta på clearingen genom kontroll- och administrationslagstiftningen.

Den kan alltså anses motsvara behållningen av

själva realiseringen av de tyskägda tillgångarna. Att dessa medel skulle

användas för det tyska folkhushållets räkning var såtillvida en fördel för

de allierade, att därigenom, såsom förhållandena utvecklat sig, deras försörjningsbörda

gentemot Tyskland lättades i motsvarande mån. Såsom klart

framgår av en av de skrivelser som den svenska underhandlaren avlät till de

allierade underhandlarna vid uppgörelsens undertecknande (skrivelsen

nr 11) hävdade Sverige, i överensstämmelse med den ståndpunkt, som redan

angivits, att »behållningen av likvidationen» — alltså samtliga de medel,

som influtit eller inflyta på clearingen — var tysk egendom. Att Sverige ändock

ansåg sig kunna ställa ett belopp av 150 milj. kronor av medlen till

disposition berodde uppenbarligen på en tanke, som utgör en fortsättning av

de grundsatser, å vilka clearinglagstiftningen i Sverige liksom utomlands

vilar. Denna tanke var att om Sverige tillhandahölle medel för inköp, som

voro nödvändiga för det tyska folkhushållet, Sverige därigenom förvärvade

sig en —- oavsett att icke inköpen gjordes av någon tysk utan efter beslut av

de allierade och svenska regeringen — fordran mot Tyskland. Denna fordran

skulle kunna användas till clearing mot de tyska tillgångar som funnos

innestående å clearingen. I nyss berörda skrivelse säger även den svenske

underhandlaren, att behållningen »må användas som betalning för leveranser

av förnödenheter till Tyskland i enlighet med den svenska clearinglagstiftningen».

Det bör strykas under, att detta uttalande är det enda, i vilket den

svenska clearinglagstiftningen nämnes i överenskommelsen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

De som kunde bliva lidande på nu nämnda anordning voro de gamla

ägarna till den egendom, som realiserats. Om icke andra clearingmedel

skulle användas till bestridande av deras krav -— vilket, som strax skall

framgå, icke var händelsen — kunde de bliva av med sin egendom utan ersättning.

I den redan två gånger berörda skrivelsen knöt emellertid den

svenske underhandlaren sitt uttalande, att behållningen av likvidationen

kunde användas för leveranser till Tyskland, till det förbehållet, att ersättning

lämnades ägaren. De gamla ägarnas anspråk beaktades i uppgörelsen

genom ett uttalande, att vederbörande tyska ägare skola erhålla ersättning

i tysk valuta för den egendom, som likvideras eller disponeras i Sverige

i enlighet med överenskommelsen. Vilken som skall betala denna ersättning

angives icke; där säges blott att vederbörande svenska myndighet

skall lämna de allierade erforderliga uppgifter beträffande belopp, som

framkomma vid likvidationen, med angivande av de tyska ägarnas namn

och adresser, samt att de allierade myndigheterna i Tyskland komma att

vidtaga erforderliga åtgärder för att de tyska ägarnas rätt att erhålla motvärdet

av den likviderade egendomen skall bliva vederbörligen registrerad.

Med frånräknande av nu angivna 150 miljoner kronor skulle enligt Washingtonuppgörelsen

det belopp, som kunde inflyta genom likvidationen av

de tyska tillgångarna, få användas till betalning av vissa svenska fordringar

(clearing against cerlain swedish claims, efter betalning av »certaines

créances suédoises»), I de beräkningar, som ligga bakom Washingtonuppgörelsen

uppskattas hela behållningen av likvidationen till 378 milj. kronor,

och de belopp, som skulle kunna användas till svenska fordringsägare, skulle

alltså komma att uppgå till 228 miljoner. Denna summa ansågs tydligen

motsvara det belopp, som skulle influtit på clearingen, om icke kontrolloch

administrationslagarna kommit till.1 Några som helst inskränkningar

i fråga om vilka fordringar Sverige skulle äga tillgodose genom de tyska

medlen stadgas icke i Washingtonuppgörelsen. I förhållande till de allierade

bindes icke Sverige i fråga om de stadganden, som skola ligga till grund

för betalningen, och Sverige bindes alltså t. ex. icke till att vid betalningen

använda sin nuvarande clearinglagstiftning. Endast såtillvida kan det sägas

att en inskränkning i Sveriges handlingsfrihet föreligger att beloppet anges

skola användas till gäldandet av fordringar.

Att de tyska medlen skulle, med frånräknande av ett saldo på 150 miljoner

kronor, få användas till betalning av svenska fordringar, var uppenbarligen

en fördel för Sverige. Sverige ställde emellertid av statsmedel till

de allierades förfogande ett belopp av 125 miljoner svenska kronor — alltså

mer än hälften av den summa, som beräknades skola användas för gäldandet

av svenska fordringar — till återuppbyggnad av krigshärjade områden

1 Bagge har i Utredning rörande de för en tvångsclearing med Tyskland tillgängliga

medlen etc., Stencil, Stockholm 1948, (s. 8—9) hävdat att om det skulle visa sig att

mindre än 228 miljoner funnes kvar för de svenska fordringarna, svenska staten skulle

»stå denna risk». Med hänsyn till formuleringen av kommitténs uppdrag torde anledning

saknas att närmare ingå på denna uppfattning, men det bör anmärkas att kommittén

icke delar densamma.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

och till flyktinghjälp. Även om dessa belopp äro ett fullföljande av tidigare

hjälpverksamhet från svensk sida, får det icke förbises att de utfåstes i

direkt samband med Washingtonuppgörelsen och som ett led i denna. De

äro alltså faktiskt en motprestation till vad Sverige vann genom Washingtonuppgörelsen.

Washingtonuppgörelsen innehöll slutligen ett åtagande av Sverige i ett

speciellt hänseende. Svenska regeringen förband sig till fullföljande av sin

avsikt att återlämna s. k. rövad egendom att på villkor som skola angivas

i det följande1 till de allierade återställa allt av Sverige förvärvat guld, som

bevisligen tagits av tyskarna från ockuperade länder.

Vid Washingtonförhandlingarna meddelas (skrivelsen nr 7) att de

allierade regeringarna med hänsyn till det samförstånd som uppnåtts i fråga

om likvidationen av de tyska tillgångarna beslutat avskaffa de s. k. svarta

listorna bl. a. såvitt beträffade Sverige och personer om veterligen voro svenska

medborgare. Amerikas Förenta stater förklarade jämväl (skrivelsen

nr 15), att de svenska tillgodohavandena i Förenta Staterna snarast möjligt

skulle frigivas.

4 KAP.

De särskilda grupperna svenska fordringar mot Tyskland

och tyskar.

Den första uppgiften för en undersökning av huru de tyska tillgångarna

böra disponeras, vilka genom Washingtonuppgörelsen angåvos böra användas

till betalning av vissa svenska fordringar, är att angiva storleken av

de svenska fordringarna mot Tyskland och tyskar. Efter förslag av kommittén

har Kungl. Maj :t den 16 januari 1948 utfärdat kungörelse (nr 26)

angående anmälan av vissa fordringar hos gäldenärer i Tyskland, och på

grundval av denna förordning har clearingnämnden meddelat närmare anvisningar

genom sitt cirkulär nr 85 av den 31 januari 1948. Enligt förordningen

skulle svensk medborgare eller svensk juridisk person, som har

fordran på någon i Tyskland och vill åtnjuta betalning för sådan fordran

ur de tyska tillgångarna här i riket, göra anmälan härom före den 15 mars

1948. Var fråga om fordran, som avsåges i svensk-tyska avräkningsöverenskommelsen

den 14 december 1940, fick anmälan göras jämväl av annan betalningssökande.

Dessa anmälningar ha sammanställts av clearingnämnden.

För resultatet av clearingnämndens sammanställningar samt för vissa fordringar,

vilka ej anmälts till clearingnämnden, redogöres i det följande.

Clearingnämnden har indelat fordringarna i tre olika grupper: kommersiella

fordringar, finansiella fordringar och övriga fordringar. Dessa grupper

behandlas även av kommittén var för sig (I—III). Såsom en fjärde

1 4 kap. under IV.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

grupp (IV) upptagas anspråk, vilka anmälts men icke av clearingnämnden

upptagits i sammanställningarna. En femte grupp (V) bilda de fordringar,

som ej anmälts för clearingnämnden men vilka kommittén ansett böra bli

föremål för redogörelse.

Redan här bör angivas att clearingnämnden icke tagit hänsyn till räntor.

Det bör även betonas att anmälningar av anspråk på utdelning ur de tyska

tillgångarna fortfarande komma in.

I. Kommersiella fordringar.

Med kommersiella fordringar menas enligt nyssnämnda kungörelse de

fordringar, som avsågos i svensk-tyska avräkningsöverenskommelsen den 14

december 1940. Dessa fordringar utgöras enligt överenskommelsen av fordringar,

som falla under följande kategorier:

1. Betalningar, härrörande ur införseln av svenska varor till Tyskland och

tyska varor till Sverige;

2. Betalningar för omkostnader, vilka uppstå i samband med det svensktyska

varuutbytet, särskilt för tullar, sjö- och järnvägsfrakter samt därmed

jämförliga umgälder, speditionskostnader samt kommersiellt berättigade

provisioner och kostnader för affärsresor;

3. Betalningar för entreprenad- och montagekostnader, ävensom i samband

därmed stående löner och utgifter;

4. Betalningar för patentavgifter, liksom — med förbehåll för särskild prövning

i varje enskilt fall — även för licenser och liknande ideella prestationer

(t. ex. auktors- och förlagsrätt, författararvoden, filmhyror);

5. Betalning av de behållningar, som uppstå vid utanför denna överenskommelse

skeende avräkningar mellan de svenska och tyska förvaltningarna

i den svensk-tyska post-, telegraf-, järnvägs- och lufttrafiken;

6. Betalningar för förädlingsarbete (bearbetningskostnader);

7. Efter särskild överenskommelse mellan vederbörande myndigheter å ömse

sidor betalningar för andra kostnader, som stå i samband med det

svensk-tyska handelsutbytet.

1 clearingnämndens cirkulär återfinnas dessa kategorier. Clearingnämnden,

som ägt kännedom om det förberedande arbetet i kommittén, har emellertid

för att underlätta kommitténs arbete icke i allo följt nyssnämnda schema

utan vidtagit vissa ändringar i detta. Punkten 2 omfattar i clearingnämndens

cirkulär blott provisionsfordringar under det att såsom punkt 7

upptagits »frakt, tull eller speditionsfordran». Genom införande av denna

punkt 7 kommer clearingnämndens indelning att omfatta åtta punkter. Under

det att punkt 7 i avräkningsöverenskommelsen den 14 december 1940 innefattar

kostnader i samband med det svensk-tyska varuutbytet, för vilkas

betalning särskild överenskommelse mellan vederbörande myndigheter å

ömse sidor erfordrades, omfattar punkt 8 i clearingnämndens uppräkning

»annan fordran (än som angivits i det föregående) av den art, alt betalning

tidigare kunnat verkställas via den svensk-tyska clearingen».

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

I kungörelsen den 16 januari 1948 bestämdes att den, som anmälde fordran,

skulle angiva bl. a. tiden för dess tillkomst. Med ledning av de uppgifter,

som lämnats i detta hänseende, har clearingnämnden sorterat de kommersiella

fordringarna i två grupper alltefter det fordringarna förfallit till

betalning före eller efter den 1 oktober 1944.

Uppdelade i de punkter clearingnämnden angivit i sitt cirkulär, äro de

kommersiella fordringarna enligt clearingnämndens uppgifter av den 16

februari 1949 följande:

1. Varufordringar.

Förfallna före 1 oktober 1944.

Svenska kronor ...................... 685 101:51

riksmark .......................... 76 699:98

engelska pund ...................... 2 366:0:9

Förfallna efter 30 september 1944.

Svenska kronor ...................... 355 441: 48

riksmark ........................... 30 290:05

I sistnämnda belopp i svenska kronor ingår en anmälan från statens

krigsförsäkringsnämnd å kr. 38 269: 33.

2.

Provisionsfordringar.

Förfallna före 1 oktober 1944.

Svenska kronor

riksmark ....

danska kronor

norska kronor

engelska pund

dollars......

64 318: 88

446 848: 14

1 287: 40

3 815:51

98: 19: 2

148:50

Förfallna efter 30 september 1944.

Svenska kronor ...................... 586 936: 40

riksmark ........................... 632 325: 58

3. Fordran på grund av montage och entreprenadavtal.

Förfallna före 1 oktober 1944.

Riksmark ........................... 16 613:86

Förfallna efter 30 september 1944.

Svenska kronor ...................... 38 781: 32

riksmark ........................... 35 914:50 4

4. Fordran för patentavgift, licens eller dylik ideell prestation.

Förfallna före 1 oktober 1944.

Svenska kronor .................... 424 185:93

riksmark .......................... 1 882 256: 08

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Förfallna efter 30 september 1944.

Svenska kronor .................... 1 127 807: 39

riksmark .......................... 2 042 518:22

danska kronor .................... 454:58

norska kronor ..................... 745:61

finska mark ....................... 1 600: —

Till stora delar avse de belopp, som äro förfallna efter den 30 september

1944, fordringar, vilka uppstått på grund av beräkning av avgifter för utnyttjande

av äldre svenskägda patent och andra immaterialrätter i Tyskland

för tiden efter det tyska sammanbrottet.

5. Fordran enligt avräkning mellan de svenska och tyska förvaltningarna i

den svensk-tyska post-, telegraf-, järnvägs- och lufttrafiken.

Förfallna före 1 oktober 1944.

Förfallna efter 30 september 1944.

Svenska kronor .................... 1 847 917: 86

riksmark .......................... 2 695: 48

guldfrancs ........................ 718 542: —

Fordringarna å kronor 1 847 917: 86 fördela sig med 863: 271: 86 å generalpoststyrelsen

och 984 646 å järnvägsstyrelsen. Av sistnämnda belopp hänför

sig kr. 68 032: 25 till fordringar på grund av medverkan vid krigsfångeutväxling.

Fordringen å riksmark 2 695: 48 utgör fordran som anmälts av

järnvägsstyrelsen. Fordran å guldfrancs 718 542 utgör fordran som telegrafstyrelsen

har för utväxlade telegram och telefonsamtal.

6. Fordran för förädlingsarbete (bearbetningskostnad).

Inga fordringar ha anmälts.

7. Frakt, tull och speditionskostnad.

Förfallna före 1 oktober 1944.

Svenska kronor ...................... 1 677: 27

riksmark ........................... 5 062:10

engelska pund ...................... 3:8:4

Förfallna efter 30 september 1944.

Svenska kronor ...................... 277 752: 65

riksmark ........................... 2 606: 89

Bland anmälningarna märkes en från statens krigsförsäkringsnämnd å kr.

249 680: 09, avseende fordringar förfallna efter 30 sept. 1944.

8. Annan fordran av den art att betalning tidigare kunnat verkställas

över den svensk-tyska clearingen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Förfallna före 1 oktober 1944.

Svenska kronor

riksmark .......

schweiziska francs

4 104 147: 47

1 642 278: 52

336 616: 83

Förfallna efter 30 september 1944.

Svenska kronor .

riksmark ......

engelska pund

schweiziska francs

3 885 550: 26

1 556 004: 33

214: 16: 11

25 227:35

I dessa belopp ingå statliga anspråk till betydande summor. Krigsförsäkringsnämnden

har anmält regressfordringar för försäkringar. Dessa fordringar,

vilka skulle gått genom clearingen, uppgå till svenska kronor

614 954:68 förfallna före 1 oktober 1944 och svenska kronor 2 166 438:24

förfallna efter 30 september 1944. Flygförvaltningen har anmält anspråk å

riksmark 100 000 avseende skadestånd för fel på levererade motorer. I anmälningshandlingen

ifrågasättes emellertid, huruvida beloppet, som förts till

gruppen fordringar förfallna före 1 oktober 1944, motsvaras av en fordran;

felen å motorerna upptäcktes nämligen först efter garantitidens utgång.

Summan hade lika gärna kunnat anmälas i svenska kronor. Statens bränslekommission

har anmält anspråk på riksmark 773 323: 22, avseende förskott.

Beloppet förföll till betalning den 31 december 1944. Det ovan angivna före

1 oktober 1944 förfallna beloppet i schweiziska francs har anmälts av Svenska

spannmålsaktiebolaget. Det avser skadestånd för fel beträffande spannmålsleveranser.

Beloppet är emellertid av tvistig natur och rättegång har förelegat

vid domstol i Hamburg.

II. Finansiella fordringar.

Under begreppet finansiella fordringar inräknar clearingnämnden i sitt

cirkulär och i sina sammanställningar till kommissionen följande grupper:

1) fordringar på grund av innehav av statsobligationer (under begreppet

statsobligationer räknar clearingnämnden då obligationer och andra med

obligationer jämställda handlingar utfärdade av det tyska riket, ej däremot

obligationer utfärdade av tyska delstater),

2) fordringar på grund av innehav av andra obligationer,

3) fordringar på grund av innehav av aktier,

4) fordringar på grund av äganderätt till fastighet,

5) fordringar till säkerhet varför inteckning i fastighet meddelats,

6) bankfordringar,

7) andra finansiella fordringar.

Kommittén följer här samma indelning, dock att kommittén för tyska rikets

lån använder begreppet rikslån.

Kommittén erinrar om att räntebetalning och i viss mån amortering på

vissa svenska finansiella fordringar, nämligen fordringar på grund av vissa

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

rikslån och fordringar, som folio under det tyska transfermoratoriet, reglerades

genom särskilda, vid sidan av clearingavtalet ingångna avtal, rikslåneavtalet

och transfer-(privatskuld-) avtalet och att därvid uppställdes

vissa villkor i fråga om fordringens anknytning till Sverige. Kommittén erinrar

även om att å dessa fordringar certifikat utfärdades enligt kungörelsen

den 5 oktober 1934 om utfärdande av certifikat angående vissa svenska

fordringar hos tyska gäldenärer.1 I det följande givas uppgifter om i vilken

utsträckning de finansiella fordringarna på nu nämnt sätt äro certifierade,

i den mån upplysning härom kan erhållas genom anmälningarna av fordringarna

hos clearingnämnden.

1. Fordringar på grund av innehav av rikslån.

De viktigaste fordringar, som hava karaktär av rikslån, äro de som basera

sig på de tre stora rikslånen, Daweslånet, Younglånet och Kreugerlånet.

Därjämte finnas funding bonds och vissa andra skuldförbindelser utfärdade

av det forna tyska riket.

a. Daweslånet.

Daweslånet emitterades 1924 i särskilda trancher för USA och ett flertal

europeiska länder. Den svenska tranchen utgjordes av 25 200 000 kronor

och övertogs helt av Svenska Obligationskreditaktiebolaget, vilket i sin tur

utfärdade egna obligationer, som försåldes på den svenska marknaden.

Amortering skulle ske med V» varje år under tiden 1925—1949. Räntan utgjorde

7 % och ränteterminerna voro 16/4 och K/w. Amorteringen på detta

län i Sverige upphörde år 1934 som en följd av det tyska transfermoratoriet.

Genom rikslåneavtalet 1938 och i anslutning därtill träffade överenskommelser

nedsattes räntan för dem, som ville få ränteavkastningen transfererad,

från 7 till 5 %. Skillnaden mellan den gamla och den nya räntesatsen

skulle användas för amortering, vilken skulle börja den 15 oktober 1939

och verkställas genom utlottning eller uppköp. Amortering verkställdes senast

den 15 oktober 1944.

Obligationerna tillhöra nu fyra banker efter förvärv från Svenska Obligationskreditakliebolaget.

Härjämte äro vissa delar av de amerikanska och brittiska trancherna certifierade

i Sverige. Dessa belopp ligga till största delen på ett fåtal händer.

Av Daweslånet ha anmälts

svenska kronor 19 716 000 (= det certifierade beloppet),

dollars 2 833 466:66 (certifierat belopp 2 818 700),

engelska pund 233 600: — (certifierat belopp 230 600: —),

riksmark 500: — (certifierat belopp saknas).

1 Från de certifikat, som utfärdades på grund av kungi. kungörelse den 11 november

1938 kan bortses, enär blott österrikiska staten svarar för de belopp, som certifierats.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

b. Younglånet.

lounglånet emitterades år 1930 i särskilda trancher på samma sätt som

Daweslånet, därvid den svenska tranchen utgjorde 110 miljoner kronor.

Varje krona skulle motsvara ^ ■ kg fint guld.

2480

Younglånet skulle amorteras under tiden 1931—1965. Räntan utgjorde

5 Va % och ränteterminerna voro V6 och yi:. Liksom beträffande Daweslånet

upphörde amorteringen på Younglånet år 1934 och 1938 träffades beträffande

svenska borgenärer överenskommelse om nedsättning av räntan, i

detta fall från 5 */, till 4 */, %. Skillnaden, 1 %, skulle användas för återupptagande

av amorteringen den 1 juni 1941 på samma sätt som i fråga om

Daweslånet. Amortering verkställdes i Sverige sista gången den 1 juni 1943.

I Sverige äro belopp certifierade icke blott av den svenska utan även av

den amerikanska, den engelska, den holländska och den franska tranchen.

Följande belopp äro anmälda

svenska kronor 56 447 690: — (det certifierade beloppet 56 845 000:—),

dollars 4 999 000: -— (det certifierade beloppet 4 238 000: —■),

holländska floriner 1 729 400: — (det certifierade beloppet 1 551 400: —),

Iranska francs 22 000:— (== det certifierade beloppet),

engelska pund 272 700: — (= det certifierade beloppet),

belgiska francs 3 500:— (certifierat belopp saknas),

riksmark 120 000:— (certifierat belopp saknas).

Cirka 40 000 000 kronor av den svenska tranchen innehas av banker och

bolag och återstoden av bortåt 6 000 privatpersoner. De anmälda beloppen av

den amerikanska tranchen ha så gott som uteslutande certifierats för banker

och bolag.

c. Kreugerlånet.

Den 26 oktober 1929 slöts mellan tyska riket, å ena, samt Svenska tändsticksaktiebolaget,

Stockholm (Stab), N. V. Finansieele Maatschappij Kreuger

& Toll, Amsterdam, å andra sidan ett avtal, enligt vilket tyska riket skulle

erhålla ett lån om 125 000 000 dollars med guldklausul. Lånet (Kreugerlånet)

övertogs helt av Stab, som genom avtalet för viss tid förvärvade hälften

av den vinst, som efter vissa avdrag kunde uppstå från ett tyskt tändsticksmonopol,

vilket skulle inrättas, samt av AB. Kreuger och Toll och av

International Match Corporation. Det skulle amorteras under tiden den 15

januari 1941—den 15 januari 1980 efter utlottning eller genom fritt inköp

av obligationer. Räntan utgjorde 6 % och ränteterminerna voro 15/i och

En del av lånet återköptes av tyskarna till underpris. Den övriga delen har

så småningom kommit att så gott som helt tillhöra Stab. Sålunda tillfördes

bolaget 15 600 000 dollars vid bolagets rekonstruktion efter kreugerkraschen

1932, varjämte bolaget under år 1943 förvärvade obligationer för 500 000

dollars i utbyte mot obligationer, tillhörande fria staden Danzigs tändsticksmonopollån.

Sammanlagt har Stab därigenom kommit att inneha obligationer,

avseende Kreugerlånet, å tillhopa 49 200 000 dollars. Härjämte finnas

obligationer för 1 miljon dollars certifierade för ett bolag.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Samtliga nyssnämnda obligationer, alltså dollars 50 200 000: — ha anmälts.

d. Av s. k. funding bonds (ovan 2 kap.) ha anmälts:

svenska kronor...................... 3 954 631: 99

riksmark .......................... 1 065 419: 16

dollars ....... 286 402:31

engelska pund...................... 3 060

holländska floriner .................. 1 858: 41

Dessa fordringar äro icke certifierade.

e. Andra skuldförbindelser, utfärdade av tyska riket.

Vid sidan av de nu nämnda rikslånen ha anmälts fordringar på tyska riket

av den natur att clearingnämnden kallat dem statsobligationer, till ett belopp

av riksmark 2 934 820: 28. Dessa fordringar äro av skiftande typer: en typ

kallas Reichsschatzanweisungen. Beloppen äro icke certifierade.

2. Fordringar på grund av innehav av andra obligationer.

Transfer-(privatskuld)avtalet tillät transferering av obligationsräntor

och betydande belopp blevo därför certifierade. Nu ha anmälts obligationer

för

riksmark 10 860 588: 03 (certifierat belopp 10 604 217: 26),

dollars 11 026 966:45 (certifierat belopp 11 548 560:—),

engelska pund 100 983: 13 (certifierat belopp 97 540: -—■),

schweiziska francs 368 561:25 (certifierat belopp 303 261:25),

svenska kronor 495: 70 (certifierat belopp 300:-—).

De olika myntslag, i vilka obligationerna anmälts, ge ett uttryck för att

man från tysk sida under perioden mellan krigen ofta upptog lån i annan

valuta än tysk. Ett betydande antal av obligationerna äro försedda med

guldklausul. Obligationerna ha utfärdats dels av tyska delstater och tyska

kommuner och dels av tyska banker, andra tyska kreditanstalter, tyska industriföretag

o. s. v.

Bland anmälningarna märkes en från krigsförsäkringsnämnden avseende

obligationer, lydande å 584 200 dollars. Obligationerna torde för närvarande

finnas å Bermudasöarna. Svårigheter att få dem överförda till Sverige synas

föreligga.

3. Fordringar på grund av innehav av aktier.

Transfer-(privatskuld)avtalet medgav att aktieutdelningar transfererades,

och i följd härav certifierades de aktier, svenska aktieägare hade i tyska

bolag. De certifierade beloppen av aktier uppgå till en summa av

122 415 028: 42 riksmark, 6 650: 7: 5 engelska pund samt ett mycket obetyd
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

ligt belopp i dollars. Nu ha till clearingnämnden anmälts fordringar på grund

av aktieutdelningar för

svenska kronor .................... 1 611 358:85,

riksmark .......................... 1 087 663: 72,

engelska pund ..................... 21: .

Fordringarna i svenska kronor avse emellertid tyska riksmark, vilka av

särskilda anledningar omräknats i svenska kronor efter en kurs av 1 krona

68 öre för riksmarken. Hela det i svenska kronor beräknade beloppet bör

därför efter nyssnämnda kurs omskrivas i riksmark. Mot uppgiften om anmälning

av engelska pund har kommittén icke haft anledning till erinran.

Om nyssnämnda omräkning av svenska kronor till riksmark äger rum, bli

de anmälda beloppen

riksmark .......................... 2 046 796: 04

engelska pund..................... 21: .

Synnerligen betydande belopp ha bevakats trots att de utgöras av aktieutdelningar,

av vilka hälften girerats till Sverige efter en kurs av 1 krona

68 öre för riksmarken under villkor att borgenären skulle nöja sig med denna

hälft såsom full betalning, allt enligt privatskuldavtalet den 28 oktober

1938. I dessa fall är det redan nu uppenbart att någon fordran mot Tyskland

eller någon i Tyskland icke längre kan förefinnas på grund av dessa

aktieutdelningar och i följd härav kan icke någon utdelning av de tyska

medlen förekomma. I vissa fall har clearingnämnden meddelat detta till vederbörande

som anmält anspråk på de tyska tillgångarna. Överhuvud torde

kunna uttalas att de under förevarande rubrik inräknade anspråken komma

att mycket väsentligt reduceras vid den prövning av varje särskilt anspråk,

som måste komma att ske före en eventuell utdelning ur de tyska

tillgångarna i riket.

4. Fordringar på grund av äganderätt till fastighet.

Transfer-(privatskuld)avtalet medger även att avkastning av fastighet

transfererades, och för dylik avkastning har alltså utfärdats certifikat enligt

1934 års kungörelse. Vid certifikatens utfärdande åsattes värde å fastigheterna

och detta värde angavs till 21 117 813:30 riksmark och 1 149 890

svenska kronor. De fordringar på avkomst från fastigheterna, vilka nu anmälts,

äro i åtskilliga fall till beloppet icke angivna. De angivna beloppen

uPP§å till 2 187 872: 38 riksmark och 43 675: 79 svenska kronor.1 Av beloppet

i svenska kronor maste emellertid av åtskilliga anledningar vissa summor

avföras. Riktigast torde vara att anse att de anmälda fordringarna

uppgå till

1 Clearingnämndens siffra är 76 925: 79, men sedan den avgivits har ett belopp av

33 250 kr. avförts från förevarande rubrik.

s. 29 Kontrollera mot PDF

riksmark ....

svenska kronor

2 203 042:61 och

28 304: 57

29

Beloppen i svenska kronor utgöras av fordringar mot tyskar för arrende

eller hyra av fastigheter i Sverige.

5. Fordringar, till säkerhet för vilka inteckning i fastighet meddelats.

Fordringar, för vilka finnes inteckningssäkerhet, folio under transfer(privatskuld)avtalet.

De nu anmälda beloppen ligga mycket nära de belopp,

vilka certifierats. Anmälda äro fordringar, för vilka ligger inteckningssäkerhet

till

riksmark 11 132 689: 15 (certifierat belopp 9 458 330: 66 riksmark),

svenska kronor 906 945: 89 (certifierat belopp 1 109 773: 02) samt

engelska pund 9 650:— (certifierat belopp saknas).

Av anmälningshandlingarna kan man ej alltid se, om omslagsreverser till

de belopp, som äro angivna i svenska kronor, verkligen äro utfärdade i detta

myntslag eller om fråga är om markfordringar, vilka omräknats i kronor.

En viss förskjutning av gränserna torde emellertid vid en närmare prövning

av fordringarna komma att äga rum: ett anspråk å 68 000 svenska kronor

synes i varje fall avse riksmark. Vissa belopp avse viktsenheter fint guld

eller guldmark. Beloppet i engelska pund synes vid en förberedande granskning

icke ge anledning till anmärkning.

6. Bankfordringar.

Avkastning av bankfordringar fick transfereras enligt transfer-(privatskuld)avtalet

och certifiering ägde alltså rum av dylika fordringar. Anmälda

äro

riksmark 21 351 338: 56. Det certifierade beloppet utgöres blott av riksmark

2 476 877: 82.

dollars 90 493: 85. Här är det certifierade beloppet vida större, nämligen

dollars 2 052 328: 25.

svenska kronor 492 907: 77. Certifierat fordringsbelopp i svenska kronor

saknas.

Dessutom ha vissa smärre belopp, som icke certifierats, nu anmälts, nämligen
schweiziska

francs..................... 240: —

italienska lire......................... 15 090: —

zloty................................. 1 551: 58 och

estniska kronor....................... 1 000: —

Ett certifierat belopp av 108 000 engelska pund saknar motsvarighet i de

nu anmälda fordringarna.

Att märka är att vissa av fordringarna i svenska kronor tydligen avse

fordringar i riksmark, vilka av fordringsägarna omskrivits i svenska kro
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

nor. Andra fordringar avse emellertid uppenbarligen konton i tyska banker å

svenska kronor. De belopp, som på detta sätt klart kunna verifieras, tillhöra

svenska banker och äro betydande.

7. Andra finansiella fordringar.

De fordringar, som av clearingnämnden förts under denna rubrik, äro av

den mest skiftande art. Dit har räknats fordringar på grund av arv, försäkringar,

köpeskillingslikvider, som icke slutförts, lån, som icke skett i bank,

mot inteckning eller mot obligation, vissa belopp, som svenska moderbolag

tillfört sina tyska dotterbolag, utlägg, som en svensk halvofficiell institution

haft för verksamhet för tysk räkning i ett utomeuropeiskt land, varuskulder,

som ligga före clearingen eller eljest äro så gamla, att de icke ansetts vara

av kommersiell natur o. s. v. Många av de förevarande fordringarna äro certifierade.

De nu anmälda fordringarna äro mycket skiftande. Beloppen äro

betydande. Anmälda äro fordringar för

riksmark 19 582 052:29 (certifierat belopp 11 252 754:54),

svenska kronor 12 047 605:59 (certifierat belopp 8 527 050:41),

dollars 1 052 730: 03 (certifierat belopp 16 091: 55),

engelska pund 112 227:10:6 (certifierat belopp 12 030:19:6).

Dessutom föreligga vissa belopp i myntslag, för vilka över huvud icke finnas

några certifieringar, nämligen

danska kronor ........................ 42 042:62

schweiziska francs .................... 14 266: —

holländska floriner .................... 4 397: 20

lats .................................. 68 200: —

Det kan väntas att vid en närmare granskning stora delar av de anspråk»

vilka anmälts, icke komma att visa sig hållbara.

III. Övriga fordringar.

I denna grupp har clearingnämnden i sitt cirkulär nr 85 inordnat fyra

särskilda kategorier, nämligen

1) fordran på grund av lön, pension, livränta, underhållsbidrag o. dyl.,

2) fordran på grund av rekvisition av egendom av tysk myndighet,

3) skadeståndsfordran på grund av neutralitetskränkning eller annat övergrepp

från tysk sida,

4) annan fordran.

Clearingnämnden har emellertid, i sina sammanställningar, upptagit

5) ytterligare en kategori fordringar som anmälts till nämnden. 1

1. Fordringar på lön, pension, livränta o. dyl.

1. Belopp, som förfallit till betalning före den 1 oktober 1944, redovisar

clearingnämnden dels med reduktion, så att intet belopp får överstiga 15 000

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

kr. per år (varvid riksmarken beräknas till 1 kr. 68 öre per mark, så att maximibeloppet

i riksmark blir 8 855 mark) och dels utan denna reduktion. De

av clearingnämnden angivna beloppen äro:

Belopp, vilka framkommit efter reduktionen

riksmark kronor

löner ...................................... 226 548:— 134 899: —

pensioner och livräntor...................... 654 720: — —

Överskjutande belopp .................... 515 246:— 111 510:-—

Anmärkning. En tantiemfordran å riksmark 413 072 i sin helhet upptagen

här.

2. Belopp, som förfallit till betalning den 1 oktober 1944 eller senare redovisar

clearingnämnden i fråga om löner fram till den 1 oktober 1945 och

i fråga om pensioner och livräntor fram till den 1 oktober 1948. Anledningen

till att clearingnämnden i fråga om löner valt förstnämnda tidpunkt beror

på att clearingnämnden ägt kännedom om den åsikt, kommittén kommer

att utveckla i det följande att löner icke böra utgå för tid efter den sista

september 1945. Tidpunkten den 1 oktober 1948 ansluter sig nära till den

tidpunkt, då clearingnämnden avlämnade sin redogörelse till kommittén. De

belopp, nämnden uppger, äro följande.

Om samma reduktion vidtages som under 1:

riksmark

löner .................................... 35 860: —

pensioner och livräntor .................... 1 600 000: —

Överskjutande belopp löner, pensioner och

livräntor, redovisade utan inbördes åtskillnad 250 531:—- 3. Kapitaliserade värdet på pensioner och

livräntor efter 1 oktober 1945. (Beräkningen

är gjord av doktor G. Brundin i försäkringsinspektionen

efter försäkringsmatematiska grunder)

.................................... 8 500 000: —

kronor

14 676: —

262 000: —

13 482: —

2 000 000: —

Efter det clearingnämnden avgivit den sammanställning, i vilken nu

nämnda siffror finnas, har den emellertid, efter av kommitténs ordförande

uttalad önskan, lämnat säruppgifter beträffande pensioner och livräntor

på grund av tjänst eller arbetsanställning. Dessa säruppgifter visa emellertid

något högre siffror än för alla pensioner, livräntor och understöd. I säruppgifterna

uppges

pensioner och livräntor på grund av tjänst eller arbetsanställning:

a) Senaste betalning gjord före 1 oktober 1944 (20 stycken)

Obetalt belopp den 1 oktober 1948 ...... svenska kronor 1 100 000

Kapitaliserat värde från 1 oktober 1948 » » 1 300 000

b) Senaste betalning gjord efter 30 september 1944 (omkring 200 stycken)

Obetalt belopp den 1 oktober 1948 ...... svenska kronor 2 950 000

Kapitaliserat värde från 1 oktober 1948 » » 15 500 000

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Samtidigt har clearingnäinnden lämnat uppgifter om pensioner och livräntor

på grund av försäkringsavtal. Uppgifterna visa:

Senaste betalning gjord före 1 oktober 1944 (9 stycken).

Obetalt belopp den 1 oktober 1948 ............ svenska kronor 30 000

Senaste betalning gjord efter 30 september 1944 (25 stycken).

Obetalt belopp den 1 oktober 1948 ............ svenska kronor 100 000

Sammanlagt kapitaliserat värde från 1 oktober

1948 ........................................ » » 850 000.

En förberedande granskning av anmälningshandlingarna ger vid handen

att de anmälda pensionsfordringarna äro av mycket skiftande slag: pensioner

från tyska riket, tyska företag, tyska pensionskassor o. dyl. Av pensionskassorna

märkes särskilt Die Reichsversicherungsanstalt fur Angestellte,

som hade officiell ställning; premierna inbetalades av arbetsgivaren men

bekostades till vissa delar av den anställde genom avdrag å lönen. I flera

fall ha emellertid även tyska ålders- och invalidpensioner, pensioner på

grund av krigsskador anmälts. I ett fall har anmälts en pension från ett adligt

kloster. Åtskilliga anmälningar avse änkepensioner. Stundom tycks intet

pensioneringsavtal ha förelegat under tjänstetiden utan vederbörande

företag har tillerkänt en anställd pension först nära före eller vid avskedstagandet.

Pensionärernas ålder understiger stundom den sedvanliga pensionsåldern,

och om i dylika fall avtal om pensionering icke tidigare förelegat,

kan man misstänka kapitalflykt. Fordringarna på livränta avse i stor

omfattning underhållsbidrag till frånskilda kvinnor och till barn inom eller

utom äktenskap.

Ett betydande antal av anmälningarna komma från personer, som först

helt nyligen blivit svenska medborgare.

2—5. Fordringar på grund av rekvisition av egendom från tysk myndighets

sida. Skadeståndsfordringar på grund av neutralitetskränkning eller annat

övergrepp från tysk sida.

Dessa två grupper har clearingnäinnden särskilt i sitt cirkulär den 31

januari 1948 men ej i sina till kommittén överlämnade sammanställningar

av de inkomna anmälningarna. I dessa sammanställningar har clearingnämnden

i förevarande hänseende blott uppgivit att på grund av rekvisition

av egendom från tysk myndighet, skadeståndskrav på grund av neutralitetskränkning

eller annat övergrepp från tysk sida anmälts krav å

svenska kronor .................... 35 000 000: —

riksmark ........................ 22 000 000: —

Till dessa siffror, som givetvis äro blott ungefärliga, böra, enligt vad clearingnämnden

upplyst, läggas ytterligare 350 000 kr., som sju änkor begärt

för att deras män dödats vid flygplanet Gripens haveri, och 15 000 kr., som

begärts av fadern till en utanför Windau omkommen svensk flygare, vars

plan besköts av tyskarna.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

På begäran av kommittén har emellertid clearingnäinnden sedermera

lämnat mera specialiserade sammanställningar. Därvid ha icke medtagits

ovan angivna 365 000 kr. De specialiserade sammanräkningarna fördela de

anmälda anspråken på grupperna 2, 3, 4 och 5. Anledningen till att slutsiffrorna

för samtliga grupper i vad avser fordringar i riksmark icke uppgår

till en ungefärlig storlek av 22 000 000 är uppenbarligen att clearingnämnden

i de specialiserade sammanställningarna icke alls upptagit vissa

anmälningar, vilka clearingnämnden funnit under inga förhållanden kunnat

leda till beslut om utbetalning. De specialiserade sammanställningarna

visa per den 18 december 1948 de siffror, som anges i det följande.

2. Rekvisition av egendom.

Anmälda äro anspråk å

svenska kronor .................... 2 348 528:39

riksmark .......................... 4 755 384:77

zloty .............................. 27 849: —

pesetas ............................ 500: —

Under grupp 2 märkes en anmälning från Statens krigsförsäkringsnämnd

å svenska kronor 47 660: 28 och en annan anmälning från samma institution

å svenska kronor 967 795: 71.

3. Skadeståndsfordran på grund av neutralitetskränkningar.

Anmälda äro anspråk å

svenska kronor

riksmark ....

engelska pund

estniska kronor

norska kronor

dollars ......

23 846 051: 55

887 805: 15

2 000: —

5 823: —

47 969: —

1 300: —

Särskilt anmälda äro dessutom krav från Luossavaara-Kirunavaara aktiebolag

på ersättning för skadade eller förstörda anläggningar i Narvik

norska kronor .................... 11 200 000: —

Det mycket stora beloppet av anmälda ersättningsanspråk i svenska kronor

på grund av neutralitetskränkning beror till väsentlig del på mycket

stora bevakningar från statliga myndigheters sida.

Här följer en uppställning av belopp, som anmälts i svenska kronor av

statliga myndigheter.

Domänstyrelsen: skadat lager i Narvik .................. 211 084: —

Riksförsäkringsanstalten: flyghaveri, Gripen ............ 111410:39

Statens krigsförsäkringsnämnd: skadestånd .............. 18 225 812: —

Summa 18 548 306

39.

3—500208

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Till denna summa kommer ett belopp av 291 729: 06 riksmark, som flygförvaltningen

anmält på grund av neutralitetskränkning från tysk sida.

Detta belopp hade emellertid uppenbarligen lika gärna kunnat anmälas i

svenska kronor.

Ett mycket stort anspråk i svenska kronor göres även gällande från AB

Aerotransport, som för nedskjutning av flygplanen Gladan och Gripen anmält

ett anspråk å 4 457 669: —.

Till kommentar av vissa av de nu givna uppgifterna må anföras:

I sin verksamhet som försäkringsgivare för krigsrisk har krigsförsäkringsnämnden

i anledning av fartygssänkningar och uppbringande av fartyg

utgivit hundratals miljoner kronor, vilka täckts av premier, som försäkringstagarna

erlagt. I den mån försäkringsfallen vållats av tyskarna kan

en regressrätt mot Tyskland tänkas föreligga.

4. övriga fordringar.

Clearingnämnden uppger i ovan angivna specaliserade sammanställningar

att nämnden under denna rubrik fört anspråk å

svenska kronor .................... 1 334 606:19

riksmark .......................... 2 482 682:18

Bland fordringarna, som äro av mycket skiftande art, märkes en anmälan

från statens krigsförsäkringsnämnd å 146 693:62 svenska kronor.

Efter det de specialiserade sammanställningarna avlämnats har clearingnämnden

underrättat kommittén att ytterligare inkommit anmälningar,

som förts under grupp 4, till ett belopp av

svenska kronor...................... 4 460 341: 86

Dessa anmälningar härröra samtliga från statliga institutioner: kr.

4 226 128:48 från försvarets civilförvaltning, kr. 28 972:20 från civilförsvarsstyrelsen,

kr 175 095:18 från medicinalstyrelsen och kr. 30 146:—

från statens utlänningskommission. De tre förstnämnda myndigheternas

anmälningar avse kostnader för tyska militärinterner och anmälningen från

ullänningskommissionen kostnader för transport av tysk legationspersonal.

De i riksmark anmälda fordringarna ha undergått vissa förändringar innebärande

en minskning med 47 680 riksmark.

Sammanlagda beloppet under förevarande nummer upptagna anmälningar

bli alltså

svenska kronor .................... 5 794 948:05

riksmark .......................... 2 435 002:18 5

5.

Under det särskilda nummer, vilket ej har motsvarighet i clearingnämndens

cirkulär av den 31 januari 1948, har clearingnämnden upptagit anmälningar

å

s. 35 Kontrollera mot PDF

svenska kronor

riksmark

ostmark . .. .

5 339 906:54

5 575 790: 17

444 875: —

35

Ett mycket betydande antal av dessa anspråk, som avse bl. a. ersättning

lör skatt, som lagts å judar, för bombskador o. s. v., torde icke kunna godkännas

vid en närmare prövning för eventuell utdelning.

Anmälningarna i »ostmark» avse anspråk i den valuta, tyskarna upprätthöllo

i de baltiska staterna under tiden för deras ockupation genom den

tyska krigsmakten.

IV. Fordringar, vilka anmälts till clearingnamnden men

icke upptagits i de sammanställningar, på vilka omstående

sammanställning är byggd.

1. Riksgäldskontorets utlägg för det österrikiska konversionslånet 1934.

österrikiska konversionslånet av år 1934 upplades i slutet av 1934 för

konvertering till lägre räntefot av 1923 års internationella lån för Österrikes

finansiella återuppbyggande. Lånet emitterades i särskilda trancher för nio

länder, nämligen Österrike, Storbritannien, Frankrike, Tjeckoslovakien, Italien,

Belgien, Sverige, Danmark och Holland. För förräntningen och amorteringen

av lånet iklädde sig de åtta sistnämnda staterna garanti till vissa

bestämda andelar av samtliga trancher. Sveriges garanti, som omfattade 2

procent, tecknades av riksgäldskontoret på svenska statens vägnar.

Enligt rikslåneavtalet den 28 oktober 1938 mellan Sverige och Tyskland

förband sig Tyskland — utan att erkänna någon rättslig förpliktelse i fråga

om betalningen av konversionslånet — att dels ställa erforderliga medel till

förfogande för ränta och amortering å det svenska innehavet av lånet och

dels omedelbart ersätta svenska staten vad denna eventuellt kunde komma

att få utgiva på grund av sin garanti för lånet. Efter andra världskrigets

utbrott gjorde tyska regeringen gällande, att den kunde upprätthålla betalningen

av ränta och amortering på det svenska innehavet endast under den

förutsättningen, att svenska staten ej krävde den tyska på vad den eventuellt

kunde få utgiva för sin garanti, enär en sådan betalning från Tyskland

skulle betyda, att betalning via Sverige skulle komma medborgare i

fientliga stater till godo.

Clearingnämnden har meddelat kommittén, att för 1934 års österrikiska

konversionslån anmälts svensk statlig fordran å

svenska kronor .................... 91 144: 28

engelska pund .................... 123 867: 12: 3

franska francs...................... 1 531 409: 86

belgiska francs ...................... 199 652:05

schweiziska francs.................... 119 093:40

floriner ............................. 23 328:22

tjeckiska kronor...................... 255 000: —

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

2. Svenska tändsticksaktiebolagets andel i tyska tändsticksmonopolets vinst.

Enligt kontraktet den 26 oktober 1929 om Kreugerlånet och den i överensstämmelse

med kontraktet utfärdade tyska tändsticksmonopollagen den 29

januari 1930, skulle Stab erhålla hälften av nettovinsten på tyska tändsticksmonopolet,

intill dess Kreugerlånet blivit inlöst, dock minst under 32 år,

d. v. s. till och med år 1961. Hade Kreugerlånet då icke helt guldits, skulle

Stab fortfarande ha del i nettovinsten, dock endast med 1/t. Denna vinstandel

skulle utgå till dess lånet fullständigt betalts något som enligt lånekontraktet

skulle ske senast den 13A 1980.

Efter transfermoratoriet 1933 blev Stabs monopolvinst icke utbetald med

hela beloppet. Från och med nämnda år avdrogs en s. k. »Verzicht» med

23 % för 1933 och med 25 % för vartdera av följande år. Monopolvinsten

har med dessa avdrag utbetalts genom clearingen till och med 1944, sistnämnda

år med stöd av Kungl. Maj :ts ovanberörda bemyndigande för clearingnämnden

den 4 maj 1945.

I en »preliminär bevakning» till valutakontoret av kapitalvärdet av Stabs

andel i den tyska monopolvinsten innan vinsten för år 1944 utbetalts har

Stab beräknat detta på följande sätt.

Under de 10 åren 1934—43 hade värdet i svenska kronor av Stabs andel,

före avdrag av den s. k. »Verzicht», i medeltal uppgått till 5 195 852: 71 kr.

per år. Om man beräknar att denna summa skulle inflyta även för framtiden

skulle nuvärdet (1945) av det Stab tillkommande beloppet för åren

1944 till och med 1961 efter 6 % uppgå till 59 634 150: 86. Om obligationslånet

icke vore fullt återbetalat år 1961 men skulle bli inlöst vid den kontraktsenliga

för fallotiden, den “A 1980, tillkomma nuvärdet av en under

19 år d. v. s. från och med år 1962 till och med år 1980, utgående betalning

å kr. 2 597 926: 36 (= 50 % av kr. 5 195 852: 71), vilket efter 6 % gåve ett

nuvärde per 1945 av 10 765 098: 72. Sammanlagda nuvärdet skulle alltså utgöra

70 399 249:58 kronor.

Räknades i stället med en räntesats av 4 %, bleve beloppen resp.

68 406 876: 17 kr. samt 17 516 812: 27 kr. eller tillhopa 85 923 688 : 44 kr.

Om obligationslånet icke skulle ha till fullo inlösts år 1980, skulle till

resp. summor komma ytterligare belopp.

Beräknades i stället nuvärdet på basis av att det skulle motsvara exempelvis

10 års vinst av den storlek, som redan uppkommit för de år då vinsten

utbetalts, erhölles 52 000 000 kr. och om tiden sättes till elva år 57 000 000

kronor.

I nyssnämnda preliminära anmälan har Stab utan förbindelse anmält värdet

av sin monopolrättighet i Tyskland till ett till 55 000 000 kronor avrundat

belopp.

3.

Till clearingnämnden har till ett belopp av cirka 40 miljoner svenska kronor

anmälts krav, som grunda sig på rasdiskriminerande åtgärder eller åtgärder

av liknande art, vidtagna av tyska myndigheter mot i Tyskland bo
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

satta personer. På grund av den inställning, kommittén ansett sig böra intaga

med avseende å dessa krav, har kommittén icke ansett sig böra infordra

närmare uppgifter rörande dem från clearingnämnden. Det må anmärkas att

gränsen mellan dessa krav och de under III punkt 5 upptagna är flytande.

4.

I åtskilliga fall ha utlänningar, vilka tidigare på grund av ömmande omständigheter

såsom Härtefälle fått medel från Tyskland över den svensktyska

clearingen, anmält sina fordringar. Dessa fordringar ha avvisats av

clearingnämnden. På grund av liknande skäl, som angivits under 3. har kommittén

icke ansett sig behöva infordra närmare uppgifter om dessa anmälningar.

5. Riksbankens krav på ersättning för återlämnat guld.

I Washingtonuppgörelsen åtog sig Sverige, såsom redan angivits under 3

kap., att återställa allt av Sverige förvärvat guld, som bevisligen tagits av

tyskarna från ockuperade länder. Åtagandet skulle dock gälla allenast i den

mån sådant guld ännu den 1 juni 1945 befann sig i svensk besittning och

krav, som icke framställts före den 1 juli 1947, skulle anses såsom preskriberade.

Då Washingtonuppgörelsen ingicks var det enda »rövade» guld, om vilket

man hade kännedom, ett belgiskt guldparti, som via Frankrike, där det deponerats

av de belgiska vederbörande, förts till Tyskland och sedan i samband

med handelsavtalsförhandlingar mellan Sverige och Tyskland av tyska

riksbanken tillförts svenska riksbanken. Vid avlåtandet 1946 av propositionen

om Washingtonuppgörelsen beräknades värdet av det guld, som sålunda

skulle avstås, till närmare 30 miljoner kronor. Guldpartiet har ej återställts

men frågan om dess återställande är under dryftande vid nu pågående avtalsförhandlingar

med Frankrike, som gottgjort belgarna deras förlust.

Emellertid har före den 1 juli 1947 rests ytterligare ett, från Holland härrörande

krav på återställande av guld till ett värde av ungefär 35 miljoner

kronor. Befogenheten av detta krav är för närvarande under prövning inom

utrikesdepartementet och det är sålunda för tidigt att uttala sig om vilka

krav riksbanken kan få anledning göra gällande mot de tyska tillgångarna

i detta hänseende. Endast det kan sålunda sägas om storleken av de svenska

kraven på grund av utfästelsen till de allierade, att dessa högst kunna uppgå

till omkring 65 miljoner kronor.

I propositionen om Washingtonuppgörelsen yttras alt bland de fordringar,

som skola utfå betalning genom clearingförfarandet, bör medräknas »deri

fordran, som uppkommer genom utlämnande av det s. k. rövade guldet, vilket

mottagits såsom fullgod likvid i betalningssammanhang, som eljest skulle

reglerats över clearingen och mot uttrycklig försäkran att guldet ej skulle

härstamma från ockuperat land».

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

V. Anspråk som icke anmälts till clearingnämnden.

Kostnader för förvaltning och utdelning av de tyska tillgångarna.

I den mån förvaltningen av de tyska tillgångarna och verkställandet av

utbetalningar därifrån till svenska fordringsägare kan betraktas som ett konkursförfarande,

kan svenska staten göra gällande, att kostnaderna härför

böra gäldas ur »konkursmassan». De kostnader det här är fråga om utgöres

av omkostnaderna för restitutionsnämndens, flykfckapitalbyråns och tyskmedelskommitténs

verksamhet samt de kostnader, som kunna uppstå för det

organ, som skall ombesörja prövningen av framställda anspråk samt verkställandet

av utbetalningarna.

Ifrågavarande kostnader uppskattas preliminärt till 2 miljoner kronor.

5 KAP.

Allmänna spörsmål.

Det ursprungliga stadgandet om tvångsclearing — i 2 § första stycket

clearinglagen — tillkom, såsom av den tidigare redogörelsen framgår, väsentligen

för att skänka möjlighet till påtryckning mot främmande stat,

som visade sig ovillig att ingå clearingavtal med Sverige. Genom det 1945

tillagda andra stycket i paragrafen öppnades emellertid, med tanke på det

genom Tysklands nederlag uppkommande läget, en möjlighet att tillgripa

tvångsclearing också i fall då clearingavtal slutits med en främmande stat och

i överensstämmelse därmed betalning för varor, härrörande från den främmande

staten, insatts i bank eller kassa. Till motivering för det föreslagna

tillägget anfördes i första lagutskottets utlåtande (nr 9) rörande den för

1945 års riksdag framlagda proposition om förlängd giltighet för clearinglagen

bl. a. följande.

Denna paragraf (2 §) hänför sig i sin nuvarande utformning endast till ett sådant

avtalslöst tillstånd, som åsyftas i 1 § b). För det i 1 § a) avsedda fall att

clearingavtal träffats har någon motsvarighet till bestämmelserna i 2 § ej ansetts

erforderlig. Man har tydligen förutsatt, att alla de bestämmelser, som hava sammanhang

med avtalsfrågans lösning, skola upptagas i avtalet. Det har icke ansetts

vara anledning att räkna med ett upphörande och en avveckling av avtalet annorledes

än i avtalsenlig ordning. Emellertid kan på grund av nu rådande förhållanden

den situationen tänkas inträffa, att ett clearingavtal, till följd av oförmåga från

den främmande statens sida att fullgöra detsamma, bringas att upphöra genom

en ensidig svensk åtgärd. För sådan händelse bör Konungen äga samma befogenhet

att i avvecklingssyfte anordna ett tvångsclearingsförfarande som nu föreligger.

Såsom förutsättning för att tvångsclearing jämlikt 2 § andra stycket

clearinglagen skall kunna äga rum gäller att clearingavtalet på grund av

inträffade förhållanden icke kan tillämpas för de innestående medlens användande.

Om att denna förutsättnig är uppfylld kan något tvivel icke råda.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Vidare gäller — genom hänvisning från andra stycket till första stycket

2 § clearinglagen såsom förutsättning att det skall vara fråga om borgenärer,

vilka på grund av inskränkningar i rätten att förfoga över betalningsmedel,

vidtagna i den främmande staten, ej kunna erhålla betalning.

Jämväl denna förutsättning får, bortsett från att den väsentligaste orsaken

till svårigheten att erhålla betalning givetvis är det tyska sammanbrottet,

anses uppfylld. Ett transferförbud har ju sedan länge bestått och är icke

upphävt.

Rörande kretsen av de rättsägare, till vilkas förmån tvångsclearing kan

äga rum, innehåller clearinglagen icke annat stadgande än att utbetalningen

skall gälla »fordran hos någon i den främmande staten». Ej heller om

förhållandet mellan olika betalningsberättigade, när tillgängliga medel ej

förslå till täckande av fordringarna i deras helhet, innehåller clearinglagen

föreskrifter. I dessa hänseenden liksom beträffande sättet för utbetalningen

torde det därför ankomma på Kungl. Maj :t att meddela närmare bestämmelser.

Det är anledning understryka, att inga svenska fordringsägare, vare

sig de av clearingavtalen berörda eller andra, ha någon juridisk rätt till de

på clearingen innestående medlen. Frågan om en borgenär skall erhålla

betalning genom tvångsclearing eller ej beror helt på de bestämmelser som

Kungl. Maj :t härom utfärdar. Då Kungl. Maj :t äger att bestämma vilka

fordringar skola erhålla ersättning genom tvångsclearing, måste Kungl.

Maj :t även äga att bestämma huru stora belopp av tillgängliga medel, som

skola användas till tvångsclearing, och i vilken ordningsföljd olika fordringar

eller grupper av fordringar skola få betalning. Frågor huru stora

belopp av de innestående medlen skola användas till clearingverksamheten

och om man skall anordna förtursrätt för vissa typer fordringar bli därför

även av betydande vikt vid uppgörandet av förslag till en utdelningsplan.

Såsom villkor för att borgenär skall erhålla betalning av insatta medel

gäller enligt 2 § clearinglagen att han för clearing av fordringar, för vilkas

gäldande insättningar skett, avstår så mycket av sin egen fordran som svarar

mot uppburet belopp. Detta villkor motsvaras av en i Washingtonuppgörelsen

(huvudskrivelsen p. 3) intagen bestämmelse om ersättning till de

tyska ägarna. Enligt bestämmelsen skola vederbörande erhålla ersättning

i tysk valuta för den egendom, som likvideras eller disponeras i Sverige

i enlighet med uppgörelsen. För detta ändamål förutsättes vederbörande

svenska myndighet lämna de allierade erforderliga uppgifter beträffande

belopp, som framkomma vid likvidationen, med angivande av de tyska ägarnas

namn och adresser. De allierade myndigheterna i Tyskland skola sedan

i sin tur vidtaga erforderliga åtgärder för att de tyska ägarnas rätt att erhålla

motvärdet av den likviderade egendomen skall bliva vederbörligen

registrerad.

Rörande genomförandet av den tilltänkta tvångsclearingen må vidare erinras

att, ehuru tvångsclearingen såsom nyss antytts tillgripes på grund av

clearingavtalets otillräcklighet, det ligger nära till hands att eftersträva att

de i clearingavtalet berörda borgenärerna icke vid tvångsclearingen bliva

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

sämre ställda än som skulle ha blivit fallet under fortsatt avtalsclearing.

I överensstämmelse med denna tankegång har kommittén redan —- i sin

framställning den 31 december 1947 angående förtursbetalning av kommersiella

fordringar m. m. —- föreslagit full utbetalning av de kommersiella

fordringar, som kunna antagas ha blivit betalda om avtalsclearingen fungerat

ännu någon tid.

Vad åter angår de i rikslåne- och privatskuldavtalen avsedda fordringsägarna

kunna dessa icke rimligtvis ha anspråk på att medel skola reserveras

så, att de för all framtid skola bli säkerställda med avseende å räntebetalning

och amortering enligt avtalen. Som av det tidigare anförda framgår

var ju villkoret för att betalning skulle kunna fullgöras från tysk sida,

att härför erforderligt överskott på clearingmedel till tysk favör förelåg,

något som i sin tur förutsatte ett betydande tyskt exportöverskott. Och i

och med det tyska sammanbrottet bortföll helt underlaget för denna anordning.

Däremot kunna ifrågavarande fordringsägare med visst berättigande

göra gällande, att det överskott på clearingmedel, som vid sammanbrottet

faktiskt redan uppkommit till tysk favör, bör komma dem till godo till den

del så skolat ske enligt de under avtalsclearingen tillämpade reglerna. Storleken

av de medel, som komma att bli tillgängliga för utdelning, medger, att

så åtminstone i allt väsentligt blir fallet även vid en allmän utdelning till

alla fordringsägare och anledning finnes då ej att särskilt reservera medel

för ifrågavarande ändamål.1

En tvångsclearing, genomförd i anslutning till — utom 2 § clearinglagen

— Washingtonuppgörelsen, bör också i princip så långt som möjligt erhålla

en global karaktär. Samtliga fordringsgrupper böra få konkurrera i hela

massan av tyska tillgångar, och man bör så långt möjligt undvika att låta

möjligen förefintlig anknytning mellan vissa fordringar och vissa tyska tillgångar

skänka fordringarna i fråga företräde till betalning ur de senare.

Riktpunkten bör vara att med så rättvis fördelning som möjligt låta alla

svenska fordringar på tyska staten eller någon i Tyskland — berörda i de

äldre avtalen eller ej — vilka icke av särskilda skäl anses böra uteslutas,

deltaga i tvångsclearingen. Denna får under angivna förhållanden en så vid

omfattning att de för en mera beränsad avtalsclearing gällande reglerna

endast i förhållandevis ringa mån kunna tjäna till ledning, över huvud synes

man vid upprättandet av ett förslag till fördelning av de tyska tillgångarna

mindre ha att utgå från på förhand givna civilrättsliga grundsatser eller

analogier än från skälighetsbedömanden.

Det må slutligen anmärkas att bestämmelser om tvångsclearing redan

före andra världskriget införts i ett flertal andra europeiska länder och

att över huvud tvångsclearing, ehuru sällan tillämpad, redan då blivit er
1

Bagge synes i Utredning rörande de för en tvångsclearing med Tyskland tillgängliga

medlen etc., Stencil Stockholm 1948, bl. a. s. 4—5, vilja rekommendera en gynnsammare

behandling av borgenärerna enligt rikslåne- och privatlåneavtalen än kommittén.

Såsom Bagge också torde anse, ger emellertid utformningen av 2 § clearinglagen ej

hemul för en sådan särbehandling. Ej heller ur skälighetssynpunkt finnes enligt kommitténs

uppfattning tillräckligt fog för en särbehandling.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

känd såsom vilande på rättslig grund.1 Ehuru kommitténs uppdrag endast

avser att utarbeta förslag till en fördelning mellan vederbörande fordringsägare

av tillgängliga tyska tillgångar och en undersökning av den folkrättsliga

grunden för en sådan clearing alltså ej ingår i dess åligganden, anser

sig kommittén ändå böra understryka, att enligt dess uppfattning några

betänkligheter av folkrättslig natur mot en tvångsclearing i detta fall icke

möta. De utomordentligt stora förluster som vållats svenska intressen genom

den stora tyska betalningsinställelsen synas f. ö. också ge fullt ekonomiskt

berättigande åt en clearing till de svenska fordringsägarnas förmån.

Genom den nyss återgivna bestämmelsen i Washingtonuppgörelsen rörande

ersättning i tyskt mynt åt de tyska rättsägarna har man i någon mån sökt

sörja för att tvångsclearingen icke skall innebära, att dessa frånhändas sin

egendom utan vederlag.

6 KAP.

Förutsättningar vid en tvångsclearing mot Tyskland med

hänsyn till borgenärernas och gäldenärernas nationalitet

och domicil.

Den personkrets, till vars förmån en tvångsclearing enligt clearinglagen

kan äga rum (borgenärerna), resp. den personkrets, mot vilken de fordringar

måste gälla, som kunna betalas vid en tvångsclearing (gäldenärerna),

är i clearinglagen mycket ofullständigt bestämd. Man har icke annat

stadgande än regeln i 2 § första stycket att betalning kan erhållas av »den

som har fordran» »å någon i den främmande staten».

I. Borgenärerna.

Beträffande de krav, man vid clearinglagens tillkomst önskade uppställa

å en borgenär — »den som har fordran» — har man lika litet ledning av

clearinglagens förarbeten som av lagtexten. Clearinglagens följdförfattningar

äro icke heller upplysande. Vid utgestaltningen av en tvångsclearing

mot Tyskland måste man emellertid beträffande borgenären fordra en

ganska stark anknytning till Sverige. För att belysa frågan vill kommittén

redogöra för förhållandena enligt de mellan Sverige och Tyskland slutna

clearingavtalen och dessa närstående avtal och för vissa bestämmelser i

den på grundval av valutalagen av den 22 juni 1939 utfärdade valutaförordningen

den 25 februari 1940.

De mellan Sverige och Tyskland ingångna clearingavtalen grundade sig

i huvudsak på grundsatsen, att borgenärer och gäldenärer skulle vara bosatta

i Sverige respektive Tyskland (domicilprincipen). I fråga om den mest

1 Sc härom Bagge: Användande av tyska tillgångar i Sverige till gäldande av svenska

fordringar på Tyskland samt skydd för svensk egendom i Tyskland, Stencil 194G, del II

s. 15 ff.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

betydande gruppen av de under avtalen fallande s. k. kommersiella fordringarna,

nämligen varufordringarna, saknade emellertid även domicilet

betydelse; den enda uppställda förutsättningen i fråga om anknytning till

Sverige var här, att betalningen gällde svenska varor, som exporterats till

Tyskland. Betalning av andra kommersiella fordringar, exempelvis provisionsfordringar,

skedde under den tid Sverige hade avtalsclearing med Tyskland

icke blott till svenska medborgare utan även till utlänningar, företrädesvis

tyskar, som voro bosatta i Sverige.

Enligt det mellan Sverige och Tyskland ingångna rikslåneavtalet den 28

oktober 1938 ansågs som svensk borgenär, såvitt avtalet avsåg Young- och

Daweslånen, svensk medborgare och svensk juridisk person, som var bosatt

respektive hade sitt säte i Sverige, samt vidare sådan fysisk person,

som, utan att vara svensk medborgare, likväl redan den 1 juli 1933 var

stadigvarande bosatt i Sverige. Emellertid fordrades för rätt till betalning

därutöver, att vederbörande enligt utfärdat certifikat redan den 15 juni

1934 var ägare till Young- eller Dawesobligationer, dock att härmed jämställdes

det fall att han först efter sistnämnda dag förvärvat obligationerna

från svensk borgenär, som ägt desamma redan vid ifrågavarande tidpunkt.

För ett specialfall saknade domicilet betydelse. Det stadgades nämligen i

avtalet att som svensk borgenär skulle anses jämväl sådan svensk medborgare,

som, ehuru han den 15 juli 1934 icke varit stadigvarande bosatt

vare sig i Sverige eller Tyskland, likväl sedan sistnämnda dag ej blott varit

ägare till obligationen utan även bevisligen haft densamma deponerad i

bank i Sverige.

I huvudsak enahanda bestämmelser gällde enligt samma års privatlåneavtal

för de därunder inbegripna fordringarna.

Jämväl valutaförordningens bestämmelser bygga på domicilbegreppet.

Skyldighet att lämna uppgift till riksbanken om innehav av utländska betalningsmedel

m. m. föreskrives i 16 § (enligt lydelse av den 20 oktober

1944). Skyldigheten gäller för dem, som äro här bosatta eller eljest uppehålla

sig här. I tillämpningsbestämmelser härtill vid valutadeklarationen

per årsskiftet 1944/45 angavs i ett meddelande från riksbanken, att såsom

botsatt här i riket skulle anses svensk medborgare med fast bostad i Sverige,

så ock utlänning, som haft fast bostad sedan den 25 november 1939. Juridisk

person skulle anses vara bosatt i Sverige, om styrelsen här hade sitt

säte eller, därest styrelse icke funnes, om huvudkontoret vore beläget här

i riket. Andra fysiska eller juridiska personer skulle anses såsom bosatta

i utlandet, men för dem föreskrevs deklarationsskyldighet, om de vistats i

Sverige åtminstone sedan den 1 november 1944.

Föreningen Emigranternas Självhjälp, Emigranternas Skyddsförening

och Tyska Socialdemokratiska Partistyrelsens Representant i Sverige ha i

en till Konungen riktad framställning den 18 januari 1947 åberopat bl. a.

nu berörda förhållanden som stöd för att man vid tvångsclearingen uteslutande

borde taga hänsyn till domicilet, så att alla fordringsägare, som

vore fast bosatta i Sverige, också skulle betraktas som svenska.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

I denna framställning anföres bland annat följande:

Antalet i Sverige bosatta från Tyskland härstammande flyktingar uppgår till omkring

3 000. Bland dessa emigranter finnas förhållandevis många gamla personer

med nedsatt arbetsförmåga. Det övervägande flertalet är statslösa, endast ett mindre

antal är fortfarande tyska undersåtar. Nästan alla ha kommit till Sverige imellan

åren 1933 och 1939 och ha sålunda bott här mer än sju år.

Vi tillåta oss härmed att vördsamt uttala vår uppfattning, att vid betalning av

fordringar ur ifrågavarande claringmedel, en viss gottgörelse borde erkännas de

från Tyskland för den politiska åskådningens eller rasens skull fördrivna personerna

(nazismens offer) såsom ersättning för skador, som tillfogats dem på det

most stötande sätt. Några exempel må omnämnas.

1) Det svensk-tyska claringa vtalet åsyftade bl. a. att möjliggöra överförandet avvissa

prestationer för att förnöja socialt påkallade behov såsom socialräntor, underhållsbidrag,

pensioner, de båda sistnämnda inom vissa förvaltningsmåssigt efter

de sociala kraven anpassade gränser.

Vi utgå ifrån att personer, som förut under det löpande clearingavtalet fått sådana

prestationer överförda, komma att på ett eller annat sätt få sina anspråk rörande

tiden efter clearingavtalets upphörande tillgodosedda i tvångsclearingen. Men

under det löpande clearingavtalet hade de ovannämnda prestationerna undanhållits

nazismens offer. Dessa ha antingen berövats själva anspråken eller ha i varje fall

ej utfått betalning, eftersom de nazistiska myndigheterna i strid med de av humanitära

skäl överenskomna bestämmelserna avböjde att clearingvägen överföra inbetalningar.

Vi vädja om att dessa offer erhålla en skälig gottgörelse såväl för de

förut undanhållna beloppen som även för tiden efter clearingavtalets upphörande.

2) Det finns icke så få unga människor, vilka själva såsom barn räddades till

Sverige, vilkas föräldrar emelertid mördades i de tyska koncentrationslägren. Dessa

barn ha genom dessa brott mot mänsligheten förlorat sina försörjare. Såväl enligt

svensk som tysk lag är Tyska Riket förpliktat att i de mördades ställe uppfylla

deras underhållsskyldighet. Anspråk av detta slag, de må tillkomma barn eller

iinkor eller andra till underhåll berättigade personer, torde behandlas i samma

ordning som de under nr 1) ovan omnämnda underhållsanspråken.

3) De flesta av nazismens offer ha i strid med de allmänt erkända mänskliga

rättigheterna berövats sin förmögenhet genom naziregimens konfiskatoriska åtgärder.

Det har skett på grund av den drabbades politiska övertygelse eller på grund

av hans ras och har genomförts utan rannsakning och dom. Anspråk på skadestånd

för dessa åtgärder, som måste betecknas som rov, överensstämma med

svenskt rättsmedvetande och en rättvis tillämpning av tysk lag och kräva enligt

vår uppfattning en skälig gottgörelse vid fördelningen av de tyska tillgångarna.

De, som avgivit skrivelsen den 18 januari 1947, ha anfört kompletterande

synpunkter beträffande dessa anspråk i en till Konungen ställd skrift den

20 april 1947. Däri anföres bland annat följande:

Angående de på naziregimens order mördade personerna är det visserligen i regeln

omöjligt att utpeka mördaren. Men någon tvekan kan ej råda om att mördandet

i koncentrationslägren och gaskamrarna i strid med tyska strafflagen skedde

på tyska myndigheternas befallning. Enligt art. 131 av den tyska grundlagen

(Reichsverfassung) är staten fönmögenhetsrättsligt ansvarig för tjänstemannabrott

och denna grundlagsbestämmelse har aldrig upphävts, ej heller av naziregimen.

Bedchsgericht uttalade ännu i utslaget av den 6 november 1935 (Entscheidungen

des Reichsgerichts in Zivilsachen band 149 s. 170) följande:

»Die llaftung des Reichs fur Amtspflichtverletzungcn von Reamten bestimmt

sich nach der — als Rechtsnorm des burgerliohen Recihts noch geltendcn —

Bestimmung des Art. 131 Weim. Verf...»

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Men även de till 3 (i den första skriften) omnämnda anspråken måste erkännas

enligt tysk lag. Den enskildes äganderätt åtnjöt enligt grundlagens art. 153 skydd

mot konfiskation. Visserligen åberopade Reichsgericht i utslaget av den 22 oktober

1934 (RG. 145:373) en rikspresidentens förordning av den 28 februari 1933.

genom vilken »diese Vorschrift der Reichsverfassung... bis auf weiteres (tills

vidare) ausser Kraft gesetzt ist». Eftersom förordningen enligt ingressen endast

avser »Die Abwehr kommunistischer staatsgefährdender Gewaltakte» torde domskälen

knappast kunna åberopas som stöd för uppfattningen att de mot judarna

riktade konfiskeringsåtgärderna stå i överensstämmelse med tysk rätt, vartill kommer

att förordningen gällde endast tills vidare och att sedan dess många år förflutit.

Även en tysk domstol, som dömer utan nazistisk påtryckning torde därför

väl anse att den omnämnda lagtolkningen är felaktig och att en konfiskering, som

ej grundar sig på straffrättsliga grunder strider mot den tyska grundlagens art.

153. I enlighet med den av tysk rättsskipning städse omhuldade uppfattningen att

rätten är berättigad och förpliktad att åsidosätta lagar och förordningar, som

strida mot den tyska grundlagen (jfr Entscheidungen des Reichsgerichts in Zivilsachen

111: 332), torde den stadfästa konfiskationen anses ogiltig. För övrigt strida

konfiskationsbestämmelserna till den grad mot här i riket allmänt erkända rättsregler

och därmed mot den av svensk rättsskipning erkända ordre public-principen,

att svensk domstol tvivelsutan skulle bortse från en tillämpning av konfiskationskungörelsen

(jfr NJA 1941: 424).

Men dessutom är den tyska förordningen av den 25 november 1941 (11. Verordnung

anm Reichsbiirgergesetz) ogiltig. Tv Reichsbiirgergesetz förordnade att

»die zur Durchfiihrung und Ergänzung des Gesetzes erforderlichen Rechts- und

Verwaltungsvorschriften» skola förordnas av inrikesministern »im Einvernehmen

mit dem Stellvertreter des Fiihrers». »Stellvertreter des Fiihrers» uppehöll sig 1941

i England. Det var således omöjligt att han samtyckte till förordningen av den

25 november 1941, och han har ej heller gjort detta. Inrikesministern ensam var

ej behörig att kungöra förordningen. Slutligen ägde inrikesministen ej att förordna

om konfiskation av judarnas förmögenhet, eftersom lagens fullmakt endast avsåg

föreskrifter, som skulle genomföra och fullständiga lagen men ej skapa rättsliga

förhållanden, som ej hade något att göra med lagens innehåll.

Kommittén har tidigare yttrat sig över de nu refererade skrivelserna,

nämligen i sin framställning den 25 november 1947. Kommittén anförde

därvid följande:

Vid en tvångsclearing av det slag, varom liär är fråga, bör det ankomma på varje

nation att, såvitt möjligt, tillvarataga sina egna medborgares rätt och omvänt bör

varje fordringsägare få lita till sina egna myndigheter. Utbetalning från de tyska

tillgångarna i Sverige bör därför endast ske till svenska medborgare. I Kungl. propositionen

1946 nr 367 förutsattes endast att »svenska» fordringar skulle erhålla

betalning ur de tyska tillgångarna (propositionen s. 16, 23). Här i riket vistande

förutvarande tyska statsanhöriga och övriga flyktingar sakna visserligen möjlighet

att genom egna statsmyndigheter få sina anspråk tillgodosedda, men detta förhållande

medför icke att de svenska myndigheterna böra låta dem få del av förevarande

medel i annat fall än då deras anknytning till Sverige fått den fasthet,

att de upptagits till svenska medborgare. Flyktingarna har den svenska staten bisprungit

på annat sätt: genom en hjälpverksamhet, vars kostnader uppgå till mycket

stora belopp och som ännu fortsätter, och genom ett belopp av 50 miljoner

kronor, som den svenska staten genom Washingtonöverenskommelsen åtog sig att

utbetala till den internationella flyktingkommittén i London att användas för gottgörelse

och ny bosättning åt de offer för nazistregimen, som icke kunna repatrieras.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Från den uppställda regeln, att endast svenska medborgare böra få utdelning ur

den tyska egendomen för sina fordringar bör dock ett undantag göras. Rätt till

betalning för kommersiella fordringar, d. v. s. — såsom tidigare nämnts — fordringar,

som falla under clearingavtal mellan Sverige och Tyskland, bör tillkomma

jämväl andra. Clearingavtalen -— det clearingavtal, till vilket här är att taga hänsyn,

är dagtecknat den 14 december 1940 — innehöllo nämligen icke någon begränsning

i fråga om fordringsägarens nationalitet utan voro i det hela uppbyggda

på domicilprincipen. För den viktigaste gruppen av de kommersiella fordringarna,

nämligen varufordringarna, saknade till och med domicilet betydelse; villkoret

var endast att betalningen avsåg varor, som härrörde från Sverige.

Kommittén har under det fortsatta arbetet icke funnit anledning att i

princip ändra sin uppfattning i denna fråga och anser därför, att utbetalning

vid tvångsclearingen skall ske endast till svenska rättssubjekt med de

undantag i fråga om kommersiella fordringar, som kommittén berör i sin

skrivelse den 25 november 1947. Den omständigheten, att rikslåne- och

privatlåneavtalen under vissa omständigheter medgåvo betalning jämväl till

utländska rättssubjekt, bör enligt kommitténs uppfattning icke föranleda

till att utlänningar berättigas deltaga också vid den utdelning, som tvångselearingen

innebär. Här äro förutsättningarna nämligen helt andra; utdelningen

kan i denna del icke betraktas som en fortsättning på avtalsclearingen.

Kommitténs ståndpunkt i förevarande hänseende innebär även att enligt

kommitténs uppfattning i princip möjlighet att få utdelning för fordringar

från clearingmedlen icke bör öppnas ens för sådana tyska medborgare,

som tidigare under avtalsclearingens tid kunnat få medel transfererade

för sitt uppehälle. Fråga är här om tyskar, som mycket länge varit

bosatta i Sverige, varför det betraktats som en orimlig hårdhet att de skulle

överflyttas till Tyskland, s. k. Härtefälle. På samma linje stå härstädes bosatta

svenskfödda kvinnor, som genom gifte blivit tyska medborgare. Till

stor del ha de personer, varom här är fråga, numera fått svenskt medborgarskap,

och även om detta ej blivit fallet, få de svensk socialhjälp. Clearingnämnden

och flyktkapitalbyrån ha emellertid i sina svar på de remisser,

som skett av kommitténs skrivelse den 31 december 1947 till utrikesministern,

ifrågasatt att man skulle i fråga om dessa kategorier intaga en annan

ståndpunkt, och kommittén ansluter sig såtillvida till de två myndigheternas

uppfattning, att den vill föreslå att i undantagsfall, efter beslut i varje

särskilt fall från Kungl. Maj :ts sida, möjlighet bör kunna öppnas för personer,

tillhörande de två nämnda kategorierna, att få utdelning. Att stor

försiktighet bör iakttagas i förevarande punkt är emellertid motiverat icke

blott av principiella skäl ulan även av att det är svårt att ange vilka fordringsbclopp

det här kan röra sig om.

Skola emellertid samtliga svenska borgenärer ha rätt alt deltaga i den

allmänna clearingen eller bör undantag göras för vissa kategorier svenskar?

I detta avseende må till en början påpekas att kommittén i sin framställning

den 31 december 1947 tänkte sig att den då ifrågasatta förhandsutbefalningen

i princip borde inskränkas att äga rum till här i riket bosatta

svenska medborgare.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Clearingnämnden anförde i remissyttrande över framställningen bl. a.

ClearingnäiTtliden vill ifrågasätta, om icke åtminstone beträffande nu ifrågasatta

förutbetalningar ytterligare villkor rörande samhörigheten med det svenska

samhället böra uppställas.--— Principiellt bör fordringsägaren vara bosatt

i Sverige sedan viss tid tillbaka. En begränsning bör även ske beträffande sådana,

som först på senare tid vunnit svenskt medborgarskap. Har fordringsägare t. ex.

efter den 1 januari 1944 blivit svensk medborgare eller före denna dag icke varit

bosatt i Sverige, bör förutbetalning ej ske. Undantag från denna regel bör dock

kunna äga rum t. ex. i fråga om personer, som tidigare varit svenska medborgare

eller som före clearingavbrottet såsom svenska medborgare genom cleartingen erhållit

betalning.

Flyktkapitalbyrån har i fråga om utomlands bosatta eller sent hemflyttade

svenska borgenärer anfört liknande synpunkter. Byrån föreslår att

för utbetalning å en icke kommersiell fordran föreskrives, att den betalningssökande

måste ha vunnit svenskt medborgarskap senast den 31 december

1943 samt ha varit bosatt här i landet sedan detta datum, men

byrån förutsätter därvid rätt för den utbetalande myndigheten att medgiva

undantag för exempelvis svenskfödda kvinnor.

Enligt kommitténs uppfattning böra mycket tungt vägande skäl krävas

för att från delaktighet i tvångsclearingen utesluta vissa grupper svenska

borgenärer. Kommittén ställer sig därför tveksam mot de av clearingnämnden

och flyktkapitalbyrån ifrågasatta inskränkningarna och kan med avseende

å den slutliga utdelningen ej ens finna anledning uppehålla kravet

på bosättning i riket.

Såsom skäl mot rätt till ersättning oavsett bosättning kan givetvis anföras,

att clearingen en gång inrättats för att undanröja olägenheterna av

det tyska förbudet för överföring av medel till Sverige och att svenskar,

som under kriget varit och fortfarande äro bosatta utanför Sverige eller

först efter kriget återvänt hit, icke tidigare kunnat räkna med att få sina

fordringar på någon i Tyskland tillgodosedda genom clearingen. Då emellertid

nu i anledning av det extraordinära läget efter Tysklands sammanbrott

en tvångsclearing förberedes, som för de allra flesta svenska fordringsägare

å Tyskland representerar sista möjligheten att inom en överskådlig

framtid erhålla vederlag, synes det enligt kommitténs mening stötande

att utesluta i utlandet bosatta eller nyligen hit återflyttade medborgare.

Sin största praktiska betydelse synes ståndpunktstagandet till de av clearingnämnden

och flyktkapitalbyrån ifrågasatta begränsningarna erhålla

med avseende på de återkomna tysklandssvenskarna. Rörande dessas ersättningskrav

uttalade kommittén i yttrande till ministern för utrikes ärendena

den 10 juli 1947, samtidigt som kommittén avvisade tanken på ersättning

för andra än verkliga fordringar, att inflytande clearingmedel kunde

användas till att betala sådana verkliga av tysklandssvenskar innehavda

fordringar, som förelågo på grund av att inteckningar och obligationer m. m.

icke betalts. Då tysklandssvenskarna i stor omfattning återvände till Sverige

först vid det tyska sammanbrottet eller senare skulle det i remissvaren resta

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

kravet på bosättning sedan den 1 januari 1944 betyda ett avvisande av hithörande

ofta mycket behjärtansvärda ersättningskrav.

Ej heller kan kommittén finna tillräckliga skäl föreligga att svensk medborgares

rätt till utdelning i princip göres beroende av tidpunkten för förvärvet

av det svenska medborgarskapet. Enligt kommitténs mening böra

alltså borgenärer, som först på senare tid blivit svenska medborgare, vara

principiellt likställda med övriga svenskar. De nyblivna svenska medborgarnas

rätt kommer emellertid att i väsentlig mån röna inverkan av en regel,

som kommittén från en helt annan utgångspunkt i det följande kommer

att föreslå (8 kap. under II), nämligen att vederbörande fordran bör

ha funnits på svensk hand den 1 maj 1945. Denna regel kommer uppenbarligen

att medföra att många fordringar som innehavas av nyblivna svenska medborgare

icke bliva utdelningsberättigade. Givet är nämligen att för att en

fordran skall anses ha legat på svensk hand vid detta datum, dess innehavare

redan då måste ha varit svensk; det är alltså icke tillräckligt alt

han sedermera förvärvar svenskt medborgarskap. I den mån en person förvärvat

svenskt medborgarskap efter den 1 maj 1945 skulle han alltså icke

få möjlighet till utdelning för de anspråk, som härröra från hans förbindelser

med Tyskland eller med tyska medborgare. Med tillämpning av vad

som tidigare generellt sagts med avseende på svenskfödda kvinnor, som

genom gifte blivit tyska medborgare, bör emellertid Kungl. Maj :t äga möjlighet

att i undantagsfall till förmån för personer av denna kategori dispensera

från det uppställda kravet.

II. Gäldenärerna.

Vad därefter angår gäldenären — eller, som clearinglagen säger, »någon

i den främmande staten» — kan lagtexten tänkas avse att gäldenären skall

vara medborgare i den främmande staten, att han skall ha sitt hemvist där

eller att han skall både vara medborgare i den främmande staten och ha

sitt hemvist där. Förarbetena lämna icke något stöd för bestämmandet vilken

av dessa möjligheter som är den rätta. Med hänsyn till clearinglagstiftningens

nära anslutning till de faktiska ekonomiska förhållandena har

emellertid kommittén stannat vid att den mest naturliga tolkningen av clearinglagens

text är att gäldenären skall ha sitt hemvist i den främmande

staten. Helt oberoende av clearinglagen förefaller det även mest naturligt,

att låta en tvångsclearing mot Tyskland omfatta gäldenärer som av tyska

valutarestriktioner och tyskt transfermoratorium hindrats att betala sina

skulder. Detta innebär att gäldenären bör ha varit bosatt i Tyskland under

andra världskriget. Den omständigheten att en enskild gäldenär vid en tidpunkt

nära det tyska sammanbrottet eller senare lämnat Tyskland synes

däremot icke rimligen böra föranleda till att den svenska fordringsägaren

icke skulle få möjlighet att erhålla betalning genom tvångsclearingen.

Det synes emellertid som om vid en tvångsclearing av den natur, varom

här är fråga, gäldenärskretsen dessutom borde inskränkas til! dem, som

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

under kriget varit medborgare i Tyskland. Kommittén föreslår alltså, att

man uppställer krav på att gäldenären såväl varit medborgare i som haft

bostad i Tyskland. Detta kan ske, utan att clearinglagen behöver ändras,

på grund av det förut antydda förhållandet, att Kungl. Maj :t har full frihet

att begränsa kretsen av de fordringsägare och fordringar som i och för

sig kunna ifrågakomma till utdelning i tvångsclearingen.

Att tyska staten och tyska juridiska personer böra medtagas i den kategori

gäldenärer, vilkas skulder omfattas av tvångsclearingen, är självklart.

Med Tyskland bör vid en tvångsclearing avses Tyska riket i dess utsträckning

före den 1 januari 1938, alltså före den tyska expansionen. Skulder,

som personer i stater eller områden, som Tyskland därefter ockuperade,

under ockupationstiden ådrogo sig gentemot Sverige, böra icke regleras vid

en svensk-tysk tvångsclearing, även om de temporärt indrogos under den

svensk-tyska avtalsclearingen. Frågan om reglering av sådana skulder får,

i den mån frivillig betalning ej inflyter, i stället ordnas genom förhandlingar

med de rättmätiga företrädarna för sådana stater och områden. Vad

som sagts om i vilken territoriell omfattning Tyskland bör tagas vid en

tvångsclearing mot Tyskland överensstämmer med innehållet i kungörelsen

den 6 april 1945 (nr 114) angående ändring av kungörelsen den 28

augusti 1934 (nr 464) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i

förhållande till Tyska riket samt med kungörelserna den 29 juni 1945 (nr

559) om deklaration av tysk egendom m. m. och den 16 januari 1948 (nr

26) angående anmälan av vissa fordringar hos gäldenärer i Tyskland.

7 KAP.

Vilka typer anspråk böra tillgodoses yid en tvångsclearing

gentemot Tyskland.

Att 2 § clearinglagen bereder möjlighet att vid tvångsclearing giva betalning

endast åt den, som har »fordran» hos någon i den främmande staten,

innebär, att endast sådana rättigheter, som äro att anse som fordringsrätter,

kunna realiseras vid en tvångsclearing på grundval av clearinglagen i dess

nuvarande lydelse. Lagtexten lägger däremot icke hinder i vägen för betalning

via tvångsclearingen av vilken fordran å penningar som helst, oavsett

dess grund. Det kan alltså vara fråga om fordringar på grund av ingångna

avtal eller skuldebrev (obligationer) eller på grund av familjerättsliga förhållanden,

fordringar på skadestånd o. s. v. Av 2 § clearinglagen framgår att

fordran skall avse penningar — förutsättning för att tvångsclearing skall

äga ruin är ju, att vederbörande icke kan erhålla betalning för sin fordran

på den grund att inskränkningar i rätten att förfoga över betalningsmedel

vidtagits. Det sagda hindrar givetvis icke att, när prestationsskyldigheten

visserligen ursprungligen omfattat något annat än penningar, t. ex. en sak,

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

men sedan på grund av den förpliktades försummelse (t. ex. vanvård av

saken) övergått till att avse penningar (skadeersättning), rätten i fråga kan

tillgodoses vid tvångsclearingen.

Då clearinglagen medger att ett anspråk tillgodoses genom clearingen endast

i den mån anspråket har karaktär av en fordran, kan för sakrätter,

alltså framför allt för äganderätt i fast eller lös egendom, ersättning icke

givas vid en tvångsclearing enligt clearinglagen. De, som ägt eller äga fast

eller lös egendom i Tyskland kunna alltså, om clearinglagen bildar utgångspunkten,

icke få någon ersättning, om de gått förlustig sin egendom. De

förluster, som här äro i fråga, ha till den ojämförligt största delen vållats av

allierade flyganfall och andra krigshandlingar från de allierades sida, vilka

uppenbarligen icke kunnat giva upphov till någon skadeståndsskyldighet för

Tyskland. De undantagsfall, när sådan skadeståndsskyldighet kan föreligga,

torde företrädesvis avse situationer, då egendom rekvirerats av tyskarna

eller eljest av dem avsiktligt bortförts eller förstörts.

Vad nu sagts om äganderätt gäller även i fråga om aktier (även interimsbevis),

andelsbevis i handelsbolag och i andra bolag och föreningar m. m.

Dylika handlingar ge icke upphov till någon fordran utan äro blott bevis för

en andelsrätt i bolagets eller föreningens förmögenhet. Deras innehavare

kunna alltså icke få ersättning genom en tvångsclearing, som grundar sig på

clearinglagen. Med utdelningskuponger är givetvis förhållandet ett annat.

Sedan den utdelning, vartill en utdelningskupong berättigar, blivit fixerad,

föreligger nämligen en fordran för innehavaren på att utfå ett bestämt belopp

från bolaget, och clearinglagen lägger tydligen icke hinder i vägen för

att en sådan realiseras vid tvångsclearingen.

Ett mellanfall mellan sakrätt och fordringsrätt utgör vederbörande aktieägares

(delägares i handelsbolag, medlems av förening) rätt att vid bolagets

(föreningens) likvidation utfå sin andel i bolagets behållna tillgångar. Här

föreligger en rätt för aktieägaren att få visst belopp i ersättning för sin aktierätt,

något som talar för att det är fråga om fordran. Å andra sidan är det

fortfarande fråga om en andelsrätt i bolagets tillgångar, låt vara att dessa

förvandlats i penningar. Enligt kommitténs mening torde sist nämnda synpunkt

tillerkännas avgörande betydelse och en fordringsrätt alltså icke anses

föreligga.

bill fordringar räknar kommittén givetvis anspråk, för vilka ställts pantsäkerliet.

Å inteckningslån bör alltså enligt kommitténs mening ersättning

kunna givas vid en tvångsclearing. Kommittén anser att det icke finnes möjlighet

att skilja mellan olika arter inteckningslån; även s. k. Grundschuld —

som utmärkes av att borgenären icke har personligt fordringsanspråk mot

någon — får därför enligt kommitténs uppfattning betraktas som fordran.

Den nu givna framställningen har avsett endast det fall, att clearinglagen

i dess nuvarande lydelse lägges till grund för den tvångsclearing, som skall

ske med de tyska tillgångarna i Sverige som utgångspunkt. Det kan emellertid

tänkas en vidgning av de arter anspråk, som skola tillgodoses vid tvångsclearingcn.

Washingtonuppgörelscn torde icke innefatta något hinder mot

4—500208.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

en dylik vidgning. Vill man vidga kretsen av de anspråk, som skola tillgodoses

vid en clearing, kan man antingen ändra clearinglagen så att en vidgning

sker av de arter anspråk, som kunna tillgodoses, eller ock kan beslut fattas

i annan ordning om dylik vidgning. I båda fallen bör, såsom utrikesministern

antytt i den proposition, genom vilken Washingtonavtalet underställdes

riksdagen, riksdagen höras.

Frågan huruvida den blivande tvångsclearingen mot Tyskland bör utvidgas

till att omfatta även anspråk, som icke rymmas inom clearinglagen

i dess nuvarande lydelse, har kommittén redan behandlat i sitt yttrande

den 10 juli 1947 över tysklandssvenskarnas framställningar om ersättning

för lidna förluster. Efter att ha framhållit att huvudparten av tysklandssvenskarnas

krav vore av den art, att de tyska tillgångarna med nuvarande

clearing] agstiftning icke kunde tagas i anspråk härför — därvid såsom

exempel nämndes anspråk, avseende förluster på grund av att fastigheter,

bohag eller värdesaker förstörts vid de fientliga luftbombardemangen av

det tyska riksområdet — förklarade kommittén, att den icke kunnat definitivt

taga ställning till frågan, huruvida en ändring i clearinglagstiftningcn

borde komma till stånd.

Kommittén anförde vidare:

Emellertid vill kommittén redan nu fästa uppmärksamheten på att starka betänkligheter

ur rättssynpunkt mota mot en ändring i clearinglagstiftningen i syfte

att möjliggöra ett tillgodoseende med clearingmedel av andra anspråk än egentliga

fordringsanspråk. Ett sådant tillgodoseende skulle nämligen innebära, att

tyska medel toges i anspråk för utgivande av ersättningar utan att någon rättslig

skyldighet att gälda dessa ersättningar förelåge på tysk sida. Tillåtligheten av ett

dylikt förfarande —- som svårligen låter sig inrymmas under begreppet clearing

- - kan med fog ifrågasättas, även om i ett exceptionellt läge visst försvar för åtgärden

ur andra än rättsliga synpunkter skulle kunna presteras. Det må anmärkas,

att förhållandena i nu ifrågavarande hänseende måhända i en framtid kunna radikalt

förändras, nämligen om och i den mån kapabla tyska myndigheter tillkomma,

som äro villiga att åtaga sig ersättningsskyldighet jämväl i de nu antydda

fallen. I

I sin skrivelse den 25 november 1947 till utrikesministern angående ett

anmälningsförfarande för fordringar på Tyskland eller mot tysk man var

kommittén ytterligare inne på förevarande spörsmål. De överläggningar,

som ägde rum före avlåtande av denna skrivelse, befäste hos kommittén uppfattningen,

att den blivande tvångsclearingen icke borde omfatta de anspråk,

varom nu är fråga. Kommittén yttrade därför:

Anspråk på ersättning för egendom, som i Tyskland förstörts eller skadats genom

direkta krigshändelser, såsom luftanfall, luftvärnseld eller artilleribeskjutning,

böra undantagas, såvida icke tyskt åtagande att erlägga ersättning kan visas.

Det skulle enligt kommitténs uppfattning föra för långt att utan sådant åtagande

använda tyskägda medel för att gottgöra dylika förluster. Till att anse Tyskland

skadeståndsskyldigt eller eljest utan åtagande ersättningsskyldigt för dessa förluster

finnes nämligen enligt kommitténs uppfattning icke någon rättslig grund.

Tyskland torde icke folkrättsligt kunna göras ansvarigt för de skador, som åstadkommits

t. ex. genom luftanfall från de allierades sida. Det kan heller icke göras

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

ansvarigt för skador genom Inftvärnseld eller genom annat försvar av egendom

som hotades genom allierades angrepp.

I kungörelsen den 16 januari 1948 (nr 26) angående anmälan av vissa

lordringar hos gäldenärer i Tyskland säges det i överensstämmelse med vad

kommittén anfört (1 § andra stycket):

»Såsom fordran på någon i Tyskland anses icke anspråk på ersättning för

egendom, som där förstörts eller skadats genom direkta krigshändelser, så«om

luftanfall, luftvärnseld eller annan artilleribeskjutning, med mindre det

kan visas, att tysk myndighet eller annan i Tyskland åtagit sig ersättningsskyldighet

eller eljest är skyldig att utgiva ersättning.»

Vid den uppfattning, kommittén uttalat och som genom den lydelse kungörelsen

den 16 januari 1948 erhållit torde vunnit Kungl. Maj:ts sanktion,

står kommittén fortfarande fast. Kommittén anser icke, att en vidgning utöver

clearinglagens nuvarande bestämmelser bör ske av de typer anspråk,

som böra tillgodoses genom tvångsclearingen. Endast fordringar böra alltså

tillgodoses.

Enligt detta ställningstagande skulle alltså stora delar av tysklandssvenskarnas

anspråk lämnas utanför den blivande utdelningen. Med hänsyn till

de omständigheter som i och för sig kunna anföras till stöd för att i möjligaste

mån tillgodose utlandssvenskarnas anspråk har kommittén emellertid

övervägt om icke ett sådant tillgodoseende i någon utsträckning skulle

kunna äga ruin på annat sätt. I detta hänseende har kommittén uppmärksammat

en anordning, som vidtogs i samband med godkännandet av den

ryska handelsöverenskommelsen 1946. Då beslöts, att ersättning till svenskar

för förluster i Balticum i viss omfattning skulle utgå av krigsförsäkringsnämnden

tillkommande medel. Kommittén föreslår, att man efterliknar

denna anordning på så sätt att de medel, som vid den blivande utdelningen

må tillkomma krigsförsäkringsnämnden, avstås till tysklandssvenskarna,

dock högst 2 miljoner kronor. I så fall synas i första hand sådana

tysklandssvenskar böra tillgodoses, som lidit förluster i Tyskland men erhålla

ringa eller ingen utdelning i tvångsclearingen samt äro i ömmande

omständigheter.

Av den i 3 kap. lämnade redogörelsen framgår, att krigsförsäkringsnämnden

anmält dels kommersiella fordringar å tillhopa kr. 3 069 342: 34, därav

kr. 2 454 387: 66 förfallet efter den 30 september 1944, dels finansiella fordringar

avseende 584 020 dollars dels ock andra fordringar å kr. 19 387 961: 61.

Det förtjänar dock framhållas att det beträffande sistnämnda belopp är

ovisst, i vad mån därmed avsedda fordringar vid den slutliga prövningen

kunna godkännas.

Nästa fråga är om en kommande clearing skall avse att giva ersättning

blott åt vissa arter fordringar eller bör omfatta alla arter. Lösandet av detta

spörsmål ligger inom Kungl. Maj :ts befogenhet.

En uppfattning, som därvid ligger nära, är att clearingen skulle inskränkas

till de typer fordringar, som faktiskt genom rikslåne- och privatskuldavtalen

fingo ersättning. Kommittén kan emellertid icke finna att så bör

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

ske. För den blivande tyska staten torde det vara likgiltigt om de fordringar,

som betalas genom den svenska tvångsclearingen, äro av den typ, som

tidigare föranledde clearing, eller av annan art. Den omständigheten att det

under den nazistiska regeringens tid i Tyskland icke lyckades för den svenska

staten att faktiskt skydda mer än begränsade svenska fordringar, synes

icke utgöra skäl att numera ställa de grupper, man lyckats skydda tidigare,

framför andra grupper. Man synes böra besinna att den nu planerade utdelningen

för flertalet svenska fordringsägare på Tyskland representerar

sista möjligheten att få likvid för sina anspråk och att det då bör krävas

starka skäl att göra ramen för utdelningen mer inskränkt än lydelsen av

2 § clearinglagen ger anledning till.

Av de rättigheter, som falla under begreppet fordran, har kommittén icke

ansett att mer än en kategori bör uteslutas från tvångsclearingen, nämligen

investeringsfordringar. Dessutom kommer kommittén, på sätt närmare utvecklas

i 10 kap., att föreslå att lönefordringar skola tillgodoses blott i den

mån de belöpa sig på tiden till den 1 oktober 1945.

Investering från ett svenskt företags sida av medel i Tyskland för bedrivande

av viss verksamhet har regelmässigt skett genom att i Tyskland ett

dotterföretag bildats med medel, som tillskjutits av det svenska moderföretaget.

Det svenska företagets intresse har avspeglat sig däri, att moderföretaget

ägt alla eller de flesta andelarna i dotterföretaget. Om det sistnämnda

haft formen av ett aktiebolag — vilket torde vara det ojämförligt vanligaste

— har i regel moderföretaget innehaft aktiemajoriteten i dotterföretaget. De

investeringar, som skett på detta sätt, äro mycket betydande. Det kan sålundas

nämnas, att av det till valutakontoret vid valutadeklarationen per årsskiftet

1943/44 deklarerade innehavet av aktier i tyska bolag, uppgående till

ett sammanlagt värde av 157 miljoner riksmark, icke mindre än 87 % utgjordes

av svenska företags aktier i dotterbolag i Tyskland.

Investeringar ha emellertid skett även på andra sätt, varvid åtminstone

formellt en fordran uppstått för den investerande.

En investering torde ofta ha skett i den form att moderföretaget, sedan

aktiekapitalet tillskjutits, lämnat dotterföretaget ytterligare stöd genom lån.

Ett svenskt företag kan vidare ha grundat ett dotterföretag i Tyskland genom

investeringar, som icke lett till svenskt aktieinnehav. Det svenska bolaget

kan sålunda omedelbart hava tillhandahållit medel åt en tysk bank,

som i sin tur för det svenska företagets räkning tecknat och ställt sig som

innehavare av aktierna i dotterföretaget. Det svenska företaget har i detta

fall en fordran på den tyska banken.

Finansiering av ett dotterföretag torde emellanåt även ha skett icke blott

med likvida medel utan även på det sätt, att dotterföretaget på kredit erhållit

exempelvis varor, material eller utrustning, som erfordrats för dess verksamhet;

därigenom har alltså formellt en fordran uppkommit för moderföretaget

gentemot dotterföretaget. Denna form av investering blev, enligt

vad kommittén inhämtat, föremål för uppmärksamhet från tysk sida efter

det clearingavtal år 1934 första gången slutits mellan Sverige och Tyskland.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

De tyska vederbörande förklarade sig då icke vilja tillåta någon betalning

över clearingen av sådana leveranser, varom nu är fråga, på den grund, att

det icke gällt kommersiella leveranser utan just investeringar.1

Kommittén kan icke anse det sakligt grundat att vid tvångsclearingen behandla

investeringar olika alltefter de former, som investeringarna tagit.

Den omständigheten att investeringen skett i sådan form att en fordran uppkommit

bör icke ställa den investerande i bättre läge än om han valt den i

allmänhet tillämpade vägen att tillskjuta dotterföretagets aktiekapital. Kommittén

anser alltså att investeringsfordringar icke böra erhålla ersättning

genom tvångsclearingen.

Det kan icke förnekas, att genomförandet av den nu föreslagna skillnaden

i behandlingen av investeringsfordringar och andra fordringar kan bliva

förenad med praktiska svårigheter. Bl. a. kan märkas att svenska moderföretag

givetvis i stor utsträckning kunna i tyska dotterbolag ha fordringar, som

ej ha karaktären av investeringar och därför böra kunna tillgodoses i en

tvångsclearing. Att återbetalning av investerade kapitalbelopp icke bör ske

via tvångsclearingen ens när investeringen formellt givit upphov till en

fordran, bör icke vara ett hinder mot att löpande fordringar mellan bolagen

regleras över clearingen. I fråga om exempelvis sådana leveranser av varor

från ett moderbolag till ett dotterbolag, som ingått i varuutbytet mellan Sverige

och Tyskland och därför fallit under clearingavtalen, bör betalning genom

tvångsclearingen kunna ske på enahanda villkor och på samma sätt

som för kommersiella fordringar över huvud. Av vad nu sagts är tydligt, att

den myndighet, som skall verkställa clearingen, kommer att få svårigheter

redan vid tolkningen av begreppet investering. De svårigheter, som uppstå

vid särskiljandet av de fordringar, som böra ingå och de som icke böra ingå

i tvångsclearingen, torde emellertid ej vara större än att den utdelningsprövande

myndigheten efter ett närmare studium av det anmälningsmaterial,

som inkommit i anledning av kungörelsen den 16 januari 1948, skall bliva

i stånd uppdraga riktlinjer som giva en någorlunda säker grund till rättstillämpningen

på området.1 2

1 I den mån fordringarna i fråga ansågo.s ha karaktär av investeringar, kunde de

såsom finansiella fordringar falla under privatskuldavtalet, som medgav transferering

icke av själva fordringsbeloppet men väl av avkastningen därå, räntan.

2 Det förtjänar nämnas, att det jämställande av vanliga investeringar och investeringar

i skepnad av fordringsanspråk, som kommittén föreslår, äger en viss motsvarighet

i reglerna i 1944 års aktiebolagslag om innehållet av balansräkning i koncernförhållanden

och därför kan sägas hava viss grund i den gällande svenska rätten. Enligt

101 § 3 mom. första stycket av 1944 års lag gäller att moderbolagets balansräkning

skall upptagas inom linjen sammanlagda beloppet av moderbolags fordringar eller skulder

hos dotterbolag, alltefter det att moderbolaget har överskjutande fordringar eller

skulder till dotterbolag. Lagberedningen erinrade i sina motiv (SOU 1941:9 s. 370, jfr

s. 372), att förut gällande lagstiftning såvitt angår redovisningen i aktiebolags balansräkning

av bolaget tillhöriga aktier i andra bolag innehölle den bestämmelsen, att aktierna

skulle, särskilt för varje bolag, upptagas till antal och värden, och att, där så ske

kunde, till balansräkningen skulle fogas senaste fastställda balansräkning för de bolag

som aktierna gällde. Redovisning av moderbolaget tillhöriga aktieposter skulle således

äga rum i dess balansräkning. Däremot funnes ej skyldighet för moderbolag att i sin

balansräkning särskilt redovisa fordringar hos eller skulder till dotterbolag. Om ett dot
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Gentemot de anspråk, som från det allmännas sida kunna resas om riksbanken

nödgas återställa det belgiska och holländska guldet (sammanlagt

omkring 65 miljoner kronor), har i justitierådet Bagges utredning erinrats

att här icke skulle vara fråga om någon fordran av beskaffenhet att lagligen

kunna tillgodoses vid en tvångsclearing.1

I guldfrågan är till en början att märka att den praktiska förutsättningen

för ersättningskraven — nämligen att Sveriges riksbank funnit sig nödsakad

återställa guldpartierna i fråga -— ännu ej är för handen. Utredning rörande

önskemålen i ämnet pågår alltjämt och kan ej beräknas bliva avslutad inom

den närmaste tiden. Kommitténs bedömning av de ersättningskrav, som det

allmänna sedermera kan komma att framställa, måste under sådana förhållanden

bliva preliminär. Då det emellertid på grund av de uttalanden i saken,

som gjorts i samband med Washingtonuppgörelsen och i propositionen

angående dennas godkännande, framstår som sannolikt, att åtminstone något

av guldpartierna kommer att återställas, har kommittén icke ansett sig

kunna undgå att taga ställning till konsekvenserna härav med avseende å

fördelningen av tyskmedlen.

Bagge har med avseende å såväl det belgiska som det holländska guldet

gjort gällande att detta icke frångått sina ägare under sådana omständigheter

att detsamma kunde anses som »rövat» (looted) guld. Och oavsett detta

förhållande skulle enligt Bagges mening Sveriges Riksbank, som i god tro

förvärvat guldet, icke vara skyldig utlämna detsamma. Om riksbanken trots

detta återställde guldkvantiteterna i fråga, kunde från angiven utgångspunkt

en sådan åtgärd icke utgöra grund för något ersättningsanspråk i en tvångsclearing.

Kommittén finner sig icke ha anledning närmare ingå på det händelseförlopp,

som föranlett guldkvantiteternas utlämnande till Tyskland och vars

bedömande är av betydelse för frågan huruvida guldet i tyskarnas hand

skall anses som »rövat» eller ej. Det synes dock kunna hävdas att tyskarnas

åtgärder för att få guldet överfört till Tyskland och därigenom underkastat

rekvisitionsförfarande varit stridande mot internationell rätt. Oavsett detta

och därmed sammanhängande spörsmål vill det emellertid förefalla som om

— också för det fall att guldet icke kunde anses »rövat» — tyska regeringens

åtgärd att, trots guldets ömtåliga ursprung, låta detsamma ingå i affärstransaktioner

med ett neutralt land och därvid stillatigande eller uttryckligt

beteckna detsamma såsom härrörande från tyska riksbankens s. a. s. regul
terbolags

tillgångar väsentligen bestode av fordringar hos moderbolaget eller annat koncernbolag,

kunde emellertid värdet av moderbolagets aktier i dotterbolaget i hög

grad påverkas av moderbolagets egen ställning, och det vore därför tydligt, att moderbolagets

fordringar hos ett dotterbolag med hänsyn till dettas beroende ställning

icke borde såsom tillgång bos moderbolaget jämställas med fordringar hos andra

från moderbolaget fristående företag. Redovisningen i moderbolags räkenskaper av fordringar

hos dotterbolag tillsammans med fordringar hos utomstående kunde även föranleda

antagande att förstnämnda fordringar uppkommit genom försäljning till utomstående.

Uppgift i vad mån moderbolagets fordringar och skulder utgjorde fordringar hos

och skulder till dotterbolag erfordrades därför för vinnande av inblick i moderbolagets

förhållande till dotterbolagen och därmed i dess verkliga ställning.

1 Bagge: Utredning 1948 s. 22 ff.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

jära guldförråd är ägnad att grunda skadeståndsanspråk mot Tyskland, när

de svenska vederbörande senare, efter upptäckten av guldets verkliga ursprung

och under hårt förhandlingstryck, eventuellt funnit sig böra återställa

guldet i fråga.

Över huvud synes det väsentliga spörsmålet vara icke huruvida Sverige

med hänsyn till vad som förekommit varit juridiskt förpliktat att återställa

guldet utan huruvida dels tyskarna förfarit inkorrekt genom att låta guldet

ingå i de ifrågavarande transaktionerna med svenska riksbanken, dels

svenska staten har fog för sin åtgärd att i samband med Washingtonuppgörelsen

och därtill sig anslutande förhandlingar återlämna guldet. I sistnämnda

hänseende är det uppenbart att Sverige för att uppnå de fördelar,

Washingtonuppgörelsen innebar — däribland full frihet att genom en

tvångsclearing utnyttja huvudparten av de tyska tillgångarna till de svenska

fordringsägarnas fromma — måste göra betydande uppoffringar. Utan de

prestationer svenska staten därvid åtog sig, hade Washingtonuppgörelsen

icke kunnat komma till stånd med de fördelar den innebar för svenska fordringsägare

och, genom deblockeringen av de svenska tillgodohavande i För

enta staterna och genom borttagande av de svarta listorna, för näringslivet

överhuvud. Avståendet av det »rövade guldet» ingick i dessa prestationer.

Att det enligt nationell svensk lagstiftning liksom enligt nationell tysk lagstiftning

till äventyrs kunnat göras invändningar mot Sveriges skyldighet

att utlämna guldet måste givetvis stått klart å den svenska sidan under förhandlingarna,

men en principförklaring om guldets återställande avgavs

ändå, utan skiljedom, enär man ville uppnå en överenskommelse. Det är då

naturligt att — som kommittén kommer att föreslå då den behandlar frågan

om kvittning (9 kap.) — priset betalas av clearingmedlen innan dylika

användas till utdelning åt personer, som ha direkt fördel av att Washingtonuppgörelsen

kommit till stånd.

Det kan göras gällande att de statliga kostnaderna för förvaltning och

utdelning av de tyska tillgångarna, i analogi med vad som är fallet med konkurskostnader,

böra täckas i samband med utdelningen.

Flyktkapitalbyrån har i sitt yttrande över kommitténs framställning den

,‘31 december 1947 anfört följande beträffande kostnaderna för byråns verksamhet

:

Slutligen vill flyktkapitalbyrån i detta sammanhang upptaga till diskussion frågan

huruvida icke kostnaderna för byråns likvidering av den tyska egendomen

bör uttagas ur de inflytande clearingmedlen så som hittills skett i fråga om kostnaderna

för clearingnämnden. Utgifterna för byrån uppgingo för budgetåret

1945/46 till 288 685 kronor 17 öre och för budgetåret 1946/47 till 300 057 kronor

84 öre. Kostnaderna för flyktkapitalhyråns hittillsvarande och fortsatta verksamhet

kunna med ledning härav kanske beräknas uppgå till 2 miljoner kronor. Då

de utdelningsbara clearingmedlen kunna beräknas uppgå till ca 200 miljoner kronor,

bli flyktkapitalhyråns kostnader ca 1 procent av sistnämnda belopp. Om man

vill låta statsverket uttaga ersättning för ifrågavarande kostnader ur clearingmedlen.

kan man antingen direkt uttaga ett belopp av 2 miljoner kronor eller också

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

förordna att av varje utdelat belopp 1 procent innehålles till täckande av ifrågavarande

kostnader. Genom en sådan avgift skulle kostnaderna för byråns verksamhet

helt komma att bäras av fordringsägarna. Ur psykologisk synpunkt kan

betänkligheter kanske anföras häremot även om också en direkt reservering av

2 miljoner kronor innebär, att de betalningsberättigades utdelning procentuellt

minskas. Utbetalningsförfarandet förenklas emellertid avsevärt, om statsverket tilllåtes

bevaka sina anspråk på ersättning för kostnaderna för byrån ur clearingmedlen.

Inom byråns styrelse ha de flesta ledamöterna anslutit sig till detta förslag.

Det ka i icke förnekas att vägande skäl tala för att kostnaderna för flyktkapitalbyråns

och restitutionsnämndens verksamhet uttagas innan fordringsägarna

tillgodoses. Denna tankegång kan sägas i viss mån redan ha vunnit

beaktade i 1945 års lagstiftning om kontroll å utländsk egendom. Enligt 2 §

lagen den 29 juni 1945 om kontroll å viss utländsk egendom m. m. skall

restitutionsnämnden bestämma i vad mån kostnad för kvarstad och försäljning

som avser av lagen berörd egendom må uttagas av egendomen eller

köpesumman för densamma. Enligt 8 § lagen den 14 december 1945 om

administration av vissa bolag m. m. bestämmer restitutionsnämnden i vad

mån kostnaden för administrationen jämte revision må uttagas av den juridiska

egendomens värde (i följd varav alltså vad som i anledning av likvidationen

skulle inflyta å clearingkontot minskas med motsvarande belopp).

Täckandet av flyktkapitalbyråns och restitutionsnämndens kostnader

skulle, såsom flyktkapitalbyrån anfört, kunna ske på två sätt. Antingen

skulle dessa myndigheter få bevaka anspråken och erhålla utdelning liksom

borgenärer i allmänhet, därvid dock anspråken med hänsyn till deras art

borde erhålla sådan förmånsrätt, som kommittén i det följande (10 kap.)

kommer att föreslå beträffande exempelvis kommersiella fordringar, eller

också skulle såsom en särskild avgift innehållas lämpligt avpassade belopp

av vad som utdelades till borgenärerna. Mot det första alternativet kan riktas

den invändningen att, såsom kommittén tidigare framhållit, i princip

endast de som innehava fordran böra erhålla betalning ur clearingmedlen.

Det synes vara svårt att betrakta kostnaderna för de statsinstitutioner, som

handlagt ärendena rörande den tyska egendomens avveckling, såsom fordringar

å tyska riket. En tillämpning av det första alternativet torde därför

komma att innebära ett åsidosättande av syftet med den 2 § clearinglagen

stadgade regeln att borgenär, som erhåller betalning av insatta medel, skall

för clearing av fordringar, för vilkas gäldande insättningar skett, avstå så

mycket av egen fordran, som svarar mot uppburet belopp.

Samma invändning kan icke riktas mot det senare alternativet genom vilket

endast borgenärernas rätt beröres. Då borgenärerna måste anses stå närmare

till än staten att i sista hand bära kostnaderna för de tyska tillgångarnas

förvaltning och utdelning föreslår kommittén att vid utdelningen en särskild,

i procent av utdelat belopp beräknad avgift uttages, därvid procentsatsen

awäges så att nu omförmälda kostnader liksom kostnaderna för tyskmedelskommittén

och de blivande kostnaderna för utdelningsförfarandet

bliva täckta.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

8 KAP.

Särskilda villkor för erhållande av betalning vid en tvångs
clearing

mot Tyskland.

Clearinglagens stadganden om tvångsclearing medgiva, såsom framgår

av den förut lämnade redogörelsen, vidsträckt frihet för Kungl. Maj :t

att utfärda reglerande föreskrifter rörande clearingmedlens fördelning bland

fordringsägarna. Under det att man icke, i varje fall ej utan att vidga clearinglagens

tillämpningsområde, kan vid utbetalningen tillgodose anspråk

utan karaktär av fordran, står däremot den möjligheten öppen att genom

inskränkande föreskrifter utesluta vissa fordringsgrupper liksom ock att

genom särskilda villkor begränsa rätten att erhålla betalning. I vilken omfattning

fordringsgrupper böra uteslutas har förut dryftats. De särskilda

villkor för rätten att erhålla betalning, som kommittén funnit anledning

överväga, hänföra sig till tidpunkten för fordringens uppkomst och tidpunkten

för dess lokalisering till Sverige, vidare till den tyske gäldenärens

solvens och slutligen till den för fordringen gällande förfallotiden. I anslutning

till dryftandet av tidpunkten för fordrans lokalisering till Sverige

kommer kommittén att ägna särskild uppmärksamhet åt de förhållanden

vilka sammanhänga med att ett anspråk övergått från en innehavare till

en annan. Slutligen komma några frågor i samband med stadgandet i 2 §

clearinglagen om fordrans avstående att dryftas.

I. Tidpunkten för fordrans uppkomst.

Det torde ligga i sakens natur, alt den tvångsclearing, som ifrågasättes

gentemot Tyskland, endast bör avse fordringar, som uppstått före det tyska

sammanbrottet. Det kan icke vara riktigt att den, som efter det tyska sammanbrottet

lämnat en tysk medborgare en kredit, skall äga utfå medel genom

tvångsclearingen. Då han lämnade krediten, ägde han kännedom om

att det tyska riket störtat samman, och han bör då icke, till förfång för personer

vilka givit Tyskland eller tysk man krediter vid tidigare tidpunkt,

utfå betalning ur clearingen.

Vad nu anförts får emellertid icke anses innefatta ett krav på att den

fordran, varom fråga är, aktualiserats före den angivna tidpunkten. Hinder

bör sålunda ej möta för betalning av en fordran, som grundar sig på

avtal, som ingåtls, eller annat förhållande, som tillkommit, redan före sammanbrottet,

även om själva fordringen icke uppkommit förrän någon tid

efteråt. Sålunda bör exempelvis ett patentombud, som för sin tyske klients

räkning på dennes uppdrag inbetalt årsavgifter till patentverket, kunna erhålla

ersättning härför vid tvångsclearingen, om inbetalningen skett efter

det tyska sammanbrottet, dock icke så långt därefter att han skäligen bort

betrakta sill avtal med den tyske klienten såsom förfallet. Och i de fall, då

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

svenska importörer på grund av avtal med tyska exportörer erlagt utfäst

förskottsbetalning först strax efter det tyska sammanbrottet, bör denna omständighet,

sedan ett fullföljande av leveranserna visat sig omöjligt, icke

hindra återbetalning genom tvångsclearingen av det erlagda beloppet. Det

kan anmärkas att i princip frågan om riksbankens krav på ersättning för

att den nödgats återställa det rövade guldet bör bedömas på samma sätt.

Även om detta återställande skett först efter det tyska sammanbrottet har

det föranletts av tyska riksbankens inkorrekta förfarande vid guldleveranser

till Sverige under krigsåren.

Då det gäller räntor, avkastning eller avgifter för tiden efter det tyska

sammanbrottet på grund av äldre avtal komma följande synpunkter i betraktande.

Det är här fråga om belopp, för vilka fordringsrätt för svenskar

uppstår genom att deras penningmedel, annan deras fasta eller lösa egendom,

deras patenträtt, litterära rätt eller konstnärliga rätt brukas i Tyskland

efter sammanbrottet. Dessa fordringar äro avsedda att täckas genom

den avkastning, som det tyska näringslivet ger efter ockupationen. Kommittén

kan icke komma till annat resultat än att det riktiga är att icke

låta nu förevarande rättigheter komma i betraktande vid utdelningen. Då

tvångsclearingen står nära ett konkursförfarande, kan beträffande räntor

hänvisas till en analogi med 138 § konkurslagen, enligt vilket lagrum ränteberäkning

i allmänhet upphör från dagen för egendomsavträdet. Detta lagrum

gäller blott oprioriterade fordringar men just i förevarande sammanhang

bör den princip, som ligger bakom lagrummet, gälla även för prioriterade

fordringar. Vad angår avkastning av fast eller lös egendom, däri inbegripet

aktier, torde även böra framhållas, att om, enligt kommitténs förslag,

någon ersättningsrätt för det fall att egendomen förstörts eller skadats

icke medgives i den ifrågavarande utdelningen, någon rätt för avkastning,

uppstående efter det tyska sammanbrottet, icke heller synes böra

medgivas. Att efter omvälvningen i Tyskland göra några ens tillnärmelsevis

hållbara beräkningar av den framtida avkastningen är i allmänhet omöjligt.

Icke ens för den tid, som redan nu förflutit efter sammanbrottet, lärer man

i regel kunna utan vidare stödja sig på exempelvis hyres- eller arrendekontrakt,

som ägt giltighet under tidsperioden i fråga. Därtill kommer, att

egendomen eller företaget kan ha satts under tvångsförvaltning och avkastningen

betalts till förvaltaren. Analoga synpunkter göra sig gällande även

för fall att industriell, litterär eller konstnärlig rätt nyttjas i Tyskland. För

den händelse att avgiften för en industriel], litterär eller konstnärlig rätt

utgår i form av en royalty kommer härtill att avgiftens belopp är synnerligen

svårt att beräkna.

Tankegången att ersättning icke bör medgivas för avkastning efter sammanbrottet

bör uppenbarligen äga giltighet även såvitt angår Stabs ersättningskrav

för utebliven andel i det tyska tändsticksmonopolbolagets framtida

vinst. Detta krav avser ju icke något annat än avkastning, låt vara en speciell

form härav. Kravet bör sålunda icke för tid efter den 1 maj 1945 tillgodoses

vid tvångsclearingen. Då vinstandelen tidigare beräknats per år och

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

anledning ej finnes att frångå ett sådant beräkningssätt, innebär det sagda,

att det senaste år, för vilket betalning kan utgå, blir år 1944. Andelen för

detta år har, såsom framgår av 2 kap., med stöd av särskilt av Kungl. Maj :t

den 4 maj 1945 meddelat beslut redan blivit utbetald.

Förhållandet kompliceras något därav att, på sätt av 2 kap. framgår, räntor

på grund av särskilda Kungl. Maj :ts medgivanden betalts även efter det

tyska sammanbrottet. Sålunda betalades på rikslånen räntor som förfallit

före 1945 års utgång. Även på privatskulderna medgavs räntebetalning av

enahanda omfattning, dock endast under förutsättning att gäldenären erlagt

räntan i Tyskland. Denna förutsättning uppfylldes allenast i undantagsfall,

något som sammanhängde med att privatskuldavtalet icke blev

förlängt efter 1944 års utgång samt att de tyska myndigheterna på grund

härav under år 1945 regelmässigt vägrat att mottaga räntebetalning på dessa

skulder.

För att undanröja den skillnad, som på grund av Kungl. Maj :ts berörda

medgivanden kommit att uppstå mellan olika slags fordringar — och denna

skillnad är tämligen betydande, då det var hela räntebeloppen som utbetalades

och icke en mindre del därav — synes man vid utdelningen böra

från det belopp, fordringsägaren eljest skulle få, avräkna den ränta, som

utbetalats på grund av de ifrågavarande medgivandena av Kungl. Maj :t.

Härigenom kommer den redan skedda utdelningen att framstå som en utdelning

på själva kapitalfordringen och detta synes ur fordringsägarnas synpunkt

vara det naturligaste och ägnat att åvägabringa största möjliga rättvisa

dem emellan.

Genomföras de begränsningar som nu angivits, kommer utdelningen att

framstå som en utdelning som bestämts enligt förhållandena vid det tyska

sammanbrottet.

När man skall anse att det tyska sammanbrottet ägt rum kan vara tveksamt.

Kommittén föreslår att man vid en blivande tvangsclearing mot Tyskland

bör utgå från att det tyska sammanbrottet ägt rum den 1 maj 1945.

II. Tidpunkten för fordrans övergång på svensk hand. Böra

ocertifierade fordringar uteslutas från rätt att deltaga

i tvångsclearingen?

Då tvångsclearingen bör gälla till förmån för endast svenska medborgare

— om undantag göres för kommersiella fordringar — synes även den regeln

böra uppställas att fordringen varit i svensk hand redan före det tyska sammanbrottet,

den 1 maj 1945. Om man skulle giva plats i tvångsclearingen

åt en svensk fordringsägare, som efter det tyska sammanbrottet av en utlänning

förvärvat en redan tidigare existerande fordran mot en tysk eller

mot Tyskland, skulle man giva honom en fördel, med vilken han icke kunna!

räkna då han förvärvade fordringen.

Att en viss fordran legat på svensk hand redan före det tyska samman
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

brottet kan erbjuda stora svårigheter att konstatera. Dessa bevisningssvårigheter

torde emellertid icke vara så stora att de böra föranleda ett uteslutande

av ocertifierade fordringar från rätt till utdelning.

För tanken att även vid tvångsclearingen uppehålla kravet på certifiering

talar möjligen den omständigheten att förvärvet före det tyska sammanbrottet

av fordringar, vilka icke kunnat certifieras, i många fall varit förbundet

med ett starkt spekulativt moment. Den som förvärvade exempelvis

en obligation under sådana förhållanden, att han icke kunde få den certifierad,

torde i regel ha handlat i full insikt om att han i varje fall tills vidare

icke kunde erhålla någon betalning genom clearingen. Rikslåne- och

privatskuldavtalen avsågo icke honom. Beträffande vissa under världskriget

skedda köp av bl. a. tyska riksobligationer föreligger vidare möjligheten

att det var fråga om skenköp från obligationsinnehavare i Tyskland

eller i länder som förde krig mot Tyskland; obligationsinnehavarna hoppades

då att bättre bevara chansen att få ut något för obligationerna genom

deras överförande på neutrala händer.

Häremot bör emellertid erinras att läget vid en tvångsclearing väsentligt

skiljer sig från förhållandet under avtalsclearingens tid. Medan avtalsclearingen

grundade sig på de olika sedan 1934 med Tyskland avslutade clearingavtaien

med deras mot ocertifierade fordringar klart avvisande ståndpunkt, grundas

tvångsclearingen på stadganden i 2 § clearinglagen, vilka i princip icke

kunna sägas uppbära någon annan begränsning av borgenärernas krets än

kravet på svenskt medborgarskap. Ehuru, som tidigare anmärkts, det står

Kungl. Maj :t öppet att genom uppställande av särskilda villkor och krav

irån betalning utestänga också svenska borgenärsgrupper, synes för en sådan

uteslutning krävas tungt vägande skäl. Den omständigheten att förvärvet

av ifrågavarande fordringar ej sällan skett i spekulationssyfte synes

icke i och för sig utgöra tillräckliga motiv för att vägra betalning. Vad åter

angår de fall, då skenöverlåtelse skett, föreligger över huvud ingen svensk

fordran och av sådant skäl skall utdelning vägras.

Ur ren skälighetssynpunkt må vidare framhållas att genom det tyska sammanbrottet

de ocertifierade fordringarnas utsikter till betalning i avgörande

grad försämrats och att dessa fordringars utestängande från del i tvångsclearingen

kan antagas reducera stora grupper av dem till fullständig värdelöshet.

Före det tyska sammanbrottet kunde även en innehavare av en icke

certifierad obligation hysa någon förhoppning om att det tyska riket en

gång skulle bli i stånd att infria sina förbindelser. I och med sammanbrottet

har det emellertid blivit uppenbart, att inom överskådlig tid så icke kommer

att ske. Det skulle då enligt kommitténs förmenande vara obilligt att

utestänga de svenska obligationsinnehavare vilka ha icke certifierade fordringar

mot det tyska riket från all möjlighet att göra sin rätt gällande i de

tyska tillgångarna här.

Samma tankegång kan göras gällande i fråga om obligationer, vilka utfärdats

av tyska delstater och tyska kommuner. Till sist bör betonas att i

fråga om många fordringar möjlighet till certifiering icke funnits. Mot des
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

sa fordringsinnehavare skulle en regel, att endast certifierade fordringar

skulle få deltaga i utdelningen, verka orättvist.

III. Förhållandena då ett anspråk övergått från en innehavare

till en annan.

Om en fordran, som varit på svensk hand den 1 maj 1945, vid clearingen

göres gällande av svensk bör enligt kommitténs uppfattning anspråk på erhållande

av betalning kunna bifallas oavsett att fordringen under mellantiden

växlat innehavare. Att uppställa restriktioner, så att den, som nu gör

fordran gällande, måste vara samma person som den 1 maj 1945 innehade

fordringen, är ogörligt beträffande t. ex. obligationer, och skäl synas icke

föreligga att behandla andra fordringar strängare än fordringar, som grundas

å obligationer. Icke ens den omständigheten att en fordran någon tidsperiod

efter den 1 maj 1945 varit på utländsk hand synes böra medföra att

fordringen icke skulle kunna göras gällande vid clearingen. En motsatt regel

skulle betyda att den myndighet, som verkställer clearingen, måste i varje

särskilt fall fastställa hela längden av innehavare från den 1 maj 1945 till

det datum, då fordringen göres gällande i clearingen. Vid obligationer kan

en dylik prövning giva anledning till stora svårighter utan att man skulle

nå motsvarande fördel.

Från nu angivna regler bör emellertid ett undantag göras. I den mån

pensionsbelopp och livräntor komma att utgå med förmånsrätt, synes beloppen

böra utbetalas endast till den verklige pensionären eller livräntetagaren.

Såsom kommer att anges i 10 kap., grundar sig nämligen i detta fall utbetalningen

med förmånsrätt å sociala skäl, och anledning finnes ej att låta dylika

skäl gälla även till förmån för den, som förvärvat fordringen av pensionären

eller livräntetagaren. Har pensionären eller livräntetagaren överlåtit

sin fordran å annan, bör den nye innehavaren kunna göra fordringen gällande

men utan förmånsrätt.

Lika som att en fordran övergått till annan genom överlåtelse bör man

enligt kommitténs uppfattning bedöma det fall alt en fordran övergått till

en annan genom arv eller annat familjerättsligt fång. Även här bör emellertid

givetvis iakttagas, att utdelning med förmånsrätt icke bör äga rum för

pensioner eller livräntor. Har alltså t. ex. en pensionär dött innan han utfått

förfallet pensionsbelopp, bör utdelningen för detta kunna erhållas av arvingarna

men blott i konkurrens med alla andra fordringsägare. Avgörande

är även här att de sociala skäl, som tala för att pension och livränta skall

utgå med förmånsrätt, icke gälla även sedan pensionären eller livräntetagaren

avlidit.

IV. Gäldenärens solvons.

Som redan framgått kunde under avtalsclearingens lid en borgenär icke

utfå betalning för en kommersiell fordran eller för en fordran, som föll un
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

G2

der privatskuldeavtalet, under annan förutsättning än att gäldenären först

inbetalt beloppet till vederbörande tyska myndighet. Först då denna myndighet

därefter avsände en betalningsorder till den svenska myndigheten,

skedde betalningen av fordringen genom clearingen. Var den tyske gäldenären

icke i stånd att inbetala beloppet, skedde ingen utbetalning.

I själva naturen av den tvångsclearing, som nu planlägges, ligger att någon

inbetalning icke skett från tysk gäldenär då borgenären får ersättning.

I viss mån kommer därför den borgenär, vars fordran betalas genom tvångsclearingen,

i ett bättre läge än om avtalsclearing varit rådande. Det spörsmålet

yppar sig emellertid, om det icke i varje fall bör fordras, att fordringen

förfallit inom den närmaste tiden före avtalsclearingens upphörande.

Om man ger betalning även åt fordringar, som förfallit till betalning långt

före avtalsclearingens upphörande, komma många borgenärer att få betalning

genom tvångsclearingen trots att de icke skulle fått det genom avtalsclearingen

ehuru de tillhöra den kategorier fordringsägare, vilka fingo betalning

genom avtalsclearingen. Den gäldenär, som låtit en längre tid förflyta

utan att över clearingen betala sin fordran, kan nämligen presumeras

ha varit insolvent redan under avtalsclearingens tid.

Beträffande de kommersiella fordringarna har kommittén i sin framställning

av den 31 december 1947 varit inne på förevarande fråga. De kommersiella

fordringarna skulle enligt kommitténs framställning utgå med förmånsrätt.

Kommittén motiverar på följande sätt att betalning, i fråga om

kommersiella fordringar, endast bör ske beträffande belopp, vilka icke förfallit

till betalning före den 1 oktober 1944.

Uppenbarligen bör vid den nu ifrågasatta tvångsclearingen betalning ej ifrågakomma

av sådana fordringar, som kunna antagas aldrig ha blivit tillgodosedda genom

clearingen, om clearingavtalet alltjämt ägt bestånd. Detta gäller bl. a. fall,

där gäldenären redan under avtalsclearingens bestånd var insolvent. Om fordringen

vid tiden för vapenstilleståndet stått ogulden en längre tid efter förfallodagen,

måste detta, i brist på upplysning i annan riktning, anses tyda på betalningsoförmåga

hos gäldenären.

Att generellt bestämma att fordringarna icke få ha stått oguldna mer än viss

tid efter förfallodagen, är givetvis mycket vanskligt då förhållandena kunna växla

från fall till fall. Den myndighet, som verkställer utbetalningarna, synes därför

icke böra bindas alltför snävt. Som allmän regel torde emellertid kunna gälla,

att om en fordran före spärren stått ogulden mer än sex månader från förfallodagen

eller med andra ord förfallit tidigare än —- för enkelhetens skull — den 1

oktober 1944, någon betalning med företrädesrätt icke synes höra komma i fråga

annat än i undantagsfall, såsom då till förmån för den tyske gäldenären gjorts

tillräckliga inbetalningar å den svenska clearingen. Beträffande åter fordringar,

som förfallit till betalning den 1 oktober 1944 eller senare, torde man såsom regel

böra medgiva utbetalning med företrädesrätt. Det bör dock betonas, att även i detta

fall fordringen icke bör gäldas ur clearingmedlen, då det av särskilda skäl kan

antagas att betalningsorder skulle ha uteblivit även om sammanbrottet icke kommit

— exempelvis om det upplystes, att gäldenären kommit på obestånd redan före

sammanbrottet — och särskild uppmärksamhet måste i detta sammanhang ägnas

de löpande fordringarna med periodvis eller på annat sätt skeende avräkning

mellan parterna.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Förändringar i betalningsförmågan, som inträtt efter vapenstilleståndet, synas

däremot icke böra hindra en utbetalning av de tyska medlen. Den utdelning till

svenska fordringsägare, som förutsatts i Washington-avtalet, har tillkommit bl. a. i

anledning av den generella betalningsoförmåga, som på den tyska sidan får anses

ha inträtt genom sammanbrottet och därav följande avbrott i de ekonomiska förbindelserna

mellan Sverige och Tyskland. Uppenbarligen skulle det möta nästan

oöverstigliga svårigheter att kräva utredning huruvida de individuella tyska gäldenärernas

ställning efter sammanbrottet är sådan att de fortfarande kunna anses

solventa för skulderna i fråga. Det är för övrigt tydligt att ett villkor om gäldenärens

solvens skulle, i nuvarande läge, utesluta betalningen av fordringar beträffande

den gäldenär på den tyska sidan, mot vilken de största fordringarna föreligga,

nämligen tyska staten.

Spörsmålet om betydelsen av de tyska gäldenärernas solvens liar berörts

i clearingnämndens och flyktkapitalbyråns yttranden över kommitténs nu

återgivna framställning.

Clearingnämnden förklarade sig i likhet med kommittén finna det nödvändigt

att uppställa en presumtionsregel, innebärande att då fordringen

förfallit till betalning före viss dag en utebliven betalning skall utgöra tecken

på gäldenärens insolvens, men framhöll, att avsteg från denna regel

borde kunna göras i den mån utredning om solvens eller insolvens bleve

möjlig att anskaffa.

Flyktkapitalbyrån anförde.

Kommittén har uttalat att den myndighet, som verkställer utbetalningarna, icke

synes böra bindas alltför snävt med bestämmelser om huru lång tid fordringarna

skola ha fått stå oguldna, utan att gäldenären på grund av uppskovet med betalningen

skall anses insolvent. Icke desto mindre har kommittén föreslagit ett bestämt

datum, nämligen den 1 oktober 1944, såsom den tidigaste dag, från vilken

fordringarna få stå öppna. Visserligen kan det i praktiken bliva nödvändigt att

röra sig med mer eller mindre fasta presumtioner men att redan nu fixera ett

datum förefaller dock vanskligt. Man bör ihågkomma, att förhållandena i vissa

delar av Tyskland redan under hösten 1944 på grund av krigshändelserna varit

ganska förvirrade. Dessutom bör sammanbrottet i Tyskland säkerligen icke betraktas

såsom en enda händelse vid en viss tidpunkt utan som en serie av händelser

under en rätt lång tidrymd. Om en gäldenär sålunda genom krigshändelser

varit urståndsatt att betala en längre tid före sammanbrottet, bör det kanske icke

utesluta utdelning ur clearingmedlen. Med hänsyn till det anförda bör man lämna

utrymme för bedömning från fall till fall om dröjsmål med betalning verkligen

bör anses betyda gäldenärens insolvens. Vad nu sagts rörande de kommersiella

fordringarna torde även böra beaktas beträffande de med de kommersiella fordringarna

närstående fordringarna på löner m. m., även om i fråga om t. ex. löner

det oftare torde inträffa att ett dröjsmål med betalningen tyder på insolvens.

Kommittén hyser fortfarande den uppfattningen, att med förmånsrätt —

se om förmånsrätt närmare det följande under 10 kap. — i princip endast

sådana kommersiella fordringar böra ha ersättning genom tvångsclearingen,

vilka icke stått oguldna längre tid före avtalsclearingens slut. Kommittén

kan icke heller finna annat än att den 1 oktober 1044 därvid är ett lämpligt

datum. I anledning av vad som anförts av clearingnämnden och flykkapitalbyrån

får kommittén emellertid understryka, att regeln, alt betalning

icke skulle förekomma för fordringar, inneståendc sedan tiden före

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

den 1 oktober 1944, är avsedd endast som en principiell bestämmelse. Regeln

bör icke utgöra något hinder att genom tvångsclearingen tillgodose också en

fordran, som innestått sedan tid före den 1 oktober 1944, om det nämligen

visas eller kan antagas, att den bristande betalningen berott på annan omständighet

än att gäldenären icke varit solvent. Den förordade presumtionen

synes beträffande kommersiella fordringar böra gälla icke blott för betalning

med förmånsrätt utan över huvud taget betalning genom tvångsclearingen.

Beträffande de fordringar, som folio under privatskuldavtalet, har kommittén

däremot funnit övervägande skäl tala för att man vid tvångsclearingen

i princip skall utgå från att gäldenären varit solvent. Därest man,

exempelvis på grund av att gäldenären under någon tid underlåtit att göra

inbetalningar för klar och förfallen skuld, får anledning misstänka insolvens,

bör denna huvudregel dock icke utesluta att man tager hänsyn till de

särskilda omständigheter som kunna föreligga i olika fall. Därvid måste man

emellertid beakta att en under privatskuldavtalet hörande förpliktelse i

många fall kan ha blivit fullgjord utan att clearingnämnden fått kännedom

därom. Räntebetalning kan exempelvis ha erlagts under borgenärens

vistelse i Tyskland.

Även i fråga om sådana privatfordringar, som icke blivit certifierade och

därför icke kunnat betalas genom avtalsclearingen, bör man vid tvångsclearingen

i princip utgå från att gäldenären varit solvent. Beträffande dessa

fordringar saknar man helt tillgång till sådana uppgifter om räntebetalning,

som avsetts i det föregående. Därest misstanke om insolvens uppkommer

blir man därför hänvisad att på andra vägar, främst genom förfrågningar

hos den betalningssökande, söka bilda sig ett omdöme i saken.

Beträffande fordringar som falla under rikslåneavtalet och över huvud

fordringar på den tyska staten får, såsom antytts i kommitténs framställning

den 31 december 1947, betalningsoförmåga regelmässigt anses ha inträtt

först i och med sammanbrottet. Solvenssynpunkten bör följaktligen i

dessa fall icke hindra att fordringarna i fråga betalas vid tvångsclearingen.

Samma förhållande bör anses gälla i fråga om fordringar på tyska delstater

och kommuner.

V. Måste fordringen vara förfallen till betalning?

De svenska fordringar, som omfattades av rikslåne- och transfer-(privatskuld),

avtalen ingingo i avtalsclearingen huvudsakligen med räntebelopp

och endast till en obetydlig del med amorteringar. I detta läge, vari nu en

tvångsclearing överväges, synes det emellertid naturligt, att fordringarnas

kapitalbelopp skola få deltaga. Detta kan emellertid möta betänkligheter i

den mån fordringarna ej äro förfallna till betalning. Framför allt gäller det

här Young- och Kreugerlånen. Daweslånet däremot skulle i sin helhet hava

amorterats år 1949 och kommittén kan då utgå från att det är i sin helhet

förfallet då utbetalning från de tyska medlen kan ifrågakomma.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Justitierådet Bagge har'' i frågan, om enligt 2 § clearinglagen jämväl icke

förfallna svenska fordringar kunna ingå i tvångsclearingen, uttalat att det

knappast vore troligt att lagstiftaren vid tillkomsten av lagrummet i dess

ursprungliga lydelse tänkt sig, att andra än förfallna svenska fordringar

skulle kunna gäldas på detta sätt; i och för sig förelåge det dock icke något

hinder för att antaga att lagstiftaren avsett att för alla eventualiteter ge

Kungl. Maj :t en större befogenhet än Kungl. Maj :t antagligen komme att begagna

sig av. Med hänsyn till frågans ovissa läge hade det enligt Bagges mening

varit önskvärt att man vid tillkomsten av lagen den 23 mars 1945 om

ändrad lydelse av 2 § clearinglagen utsagt att även icke förfallna svenska

fordringar å någon i den främmande staten, respektive å den främmande

staten själv, skulle kunna genom tvångsclearing utjämnas. En sådan lagändring

hade emellertid icke vidtagits. Sannolikt vore under sådana förhållanden

att enligt gällande lagstiftning endast förfallna svenska skulder

och fordringar kunna ingå i tvångsclearingen.

Bagge1 2 har emellertid även undersökt huruvida icke på grund av allmänna

avtalsrättsliga grundsatser de fordringar mot Tyskland eller tysk man,

för vilka enligt förbindelsernas ordalag förfallotiden ännu ej inträtt men för

vilka utlovad ränta ej erlagts eller föreskriven amortering ej skett, kunde

anses förfallna till betalning. Då på grund av internationellt privaträttsliga

regler den tyska rätten torde vara i stor utsträckning tillämplig å ifrågavarande

fordringsförhållanden, har Bagge åberopat ett den 18 mars 1946

dagtecknat utlåtande rörande den tyska rättens ställning av en tysk advokat,

Dr Gerhard Cohn, vilken, av anförda skäl, ansett att de svenska borgenärernas

fordringar på grund av låneavtal äro att i tvångsclearing anse som

till betalning förfallna. Bagge har anslutit sig till Cohns slutsats att fordringarna

i fråga få anses som förfallna, även om de icke äro det enligt

avtalen.

Samma fråga har behandlats också i en av f. d. justitierådet Emil Sandström

utarbetad promemoria angående åtgärder för tillvaratagande av svenska

tillgodohavanden i Tyskland. Sandström anför i denna del bl. a. följande.

Även om enligt avtalens och skuldförskrivningarnas ordalydelse vissa av skulderna

—■ till beloppet den övervägande delen därav — ej äro förfallna, är det likväl

möjligt att de äro det enligt allmänna rättsgrundsatser.

Väl är det osäkert om enligt svensk eller tysk rätt — den ena eller den andra

torde i de flesta fall vara tillämplig — det enkla faktum att räntebetalningarna och

amorteringarna uteblivit konstituerar rätt för borgenären att fordra betalning i

förtid. Detta är enligt ledande danska rättslärda dansk rätt. Väsentlig brist i uppfyllandet

av förpliktelserna medför rätt att fordra förtidsbetalning. Svenska författare

tala ej om en sådan rätt och några svenska rättsfall som antyda den lära

ej heller finnas. Frågan är i viss mån opraktisk privata emellan, enär utebliven

räntebetalning i regel skapat rätt att begära gäldenären i konkurs, och om gäldenären

ej betalar eller går i konkurs, är fordringen i sin helhet, oavsett avtalet,

jämlikt 100 § konkurslagen att anse såsom förfallen till betalning.

1 I sin utredning 1946, s. 32.

2 Utredning 1946, s. 35 — 36.

5—500298.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Emellertid torde enligt såväl svensk som tysk rätt de uteblivna betalningarna

i det läge som råder efter det tyska sammanbrottet böra anses ha den följden att

gäldenären ej kan åbropa den i avtalet stadgade förfallotiden.

Svensk rättsdoktrin lär sålunda, att då en privat rättshandling har kommit till

stånd under en i avtalet ej uttryckt förutsättning angående förhållandenas framtida

utveckling parterna, under vissa omständigheter och oberoende av en speciell

lagregel, ej äro bundna av avtalet om förutsättningen brister. De omständigheter

som fordras kunna angivas så att 1) förutsättningen skall vara väsentlig, d. v. s.

skall ha verkat bestämmande på en persons handlingssätt så att rättshandlingen ej

skulle ha kommit till stånd om han förutsett den utveckling förhållandena tagit,

2) att medkontrahenten insett eller bort inse att rättshandlingen företogs under

den angivna förutsättningen samt 3) att det skulle strida mot tro och heder att låta

avtalet bestå.

Om bristande av förutsättningen liar till följd att utfästelse ej längre blir bindande

kan prestation som redan är fullgjord fordras tillbaka. I vissa fall kan endast

en jämkning i avtalet vara erforderlig.

Vår rättspraxis har ofta tillämpat dessa regler och även om rättsfallen ej avse

ensidiga rättshandlingar, saknas anledning att beträffande dem anlägga andra synpunkter

än på tvåsidiga. Principen tillämpas ju vid tvåsidiga avtal även då den

ena prestationen fullgjorts. Samband med 33 § avtalslagen torde också bestyrka

detta.

Vad angår tysk rätts ståndpunkt refererar Sandström Cohns uttalanden

och finner dem böra godkännas såsom uttryck för tysk rätt. Sandström

fortsätter:

Det är utan vidare klart att det genom Tysklands sammanbrott inträffade läget,

politiskt och ekonomiskt, faller helt utanför vad man vid ingående av de olika

skuldförbindelserna haft anledning att räkna med. Borgenärerna liksom gäldenärerna

ha säkert räknat med en normal utveckling av förhållandena och snarast

med en förbättring i det allmänna och särskilt Tysklands ekonomiska läge. I stället

loar utvecklingen fort till en katastrof för Tyskland och det fullständigaste ekonomiska

sammanbrott som världen i modern tid bevittnat. För borgenärernas del

medför detta tillstånd, att räntor och amorteringar utebliva och att de måste avvakta

en långt avlägsen tidpunkt för att betalningen därav skall återupptagas, om

det nu någonsin blir av. Deras möjlighet att erhålla betalning, låt vara i Tyskland,

är under tiden berövad dem. Det är utom tvivel att en väsentlig förutsätttning

brustit och att det skulle strida mot tro och heder att i den nya situationen låta

borgenären vara bunden av avtalet.

Den förändrade situationen är lika säkert ett sådant Wegfall der Geschäftsgrundlage

som tysk rätt fordrar för användandet av re bus-si c-sta n t i b u s-pri n e ipe n vid

tillämpningen av 242 § BGD.

Med denna uppfattning bör man anse alla fordringar på Tyskland förfallna oavsett

förfallotid och klausuler. Det i clearingbegreppet ingående och av clearingen

uppställda kravet på att fordringarna skola vara förfallna kan alltså anses uppfyllt

även i avseende å fordringarnas kapitalbelopp.

Såsom redan angivits representerar den tvångsclearing, som kommittén

har till uppgift att förbereda, för det stora flertalet svenska fordringsägare

på Tyskland eller någon i Tyskland praktiskt taget den enda möjligheten

till betalning inom en ej alltför avlägsen tid. I betraktande härav framstår

det såsom rättvist och naturligt att till deltagande i tvångsclearingen berättigas

alla de borgenärer, som å ena sidan icke kunna räkna med att i van
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

lig ordning erhålla betalning, å andra sidan icke med hänsyn till arten av

sitt fordringsinnehav, sättet för fordrans förvärv eller andra särskilda omständigheter

anses böra stå i efterhand. Den fordringsgrupp, som särskilt

beröres av frågan om förfallotiden, omfattar en mycket betydande del av de

svenska kapitalfordringarna på Tyskland, i svenskt mynt över 200 miljoner

kronor. Ett uteslutande av kapitalbelopp av fordringar ur clearingen på den

grund att de ej äro förfallna skulle därför uppenbarligen innebära, att fördelningen

av clearingmedlen bleve mycket orättvis. Den skulle även vara

olämplig. Föreskrivna amorteringar å förevarande fordringar kan man ej

utesluta och måste därför medel reserveras för att successivt utbetalas. Att

reservera medel, motsvarande de berörda kapitalbeloppen, för — — ■—

amortering skulle för mycket avsevärd tid förlänga avvecklingen av den gamla

tyska clearingen och möter på grund härav allvarliga betänkligheter. Man

bör undvika, att clearingförfarandet drar ut på tiden.

Ur rättvise- och lämplighetssynpunkt framstår det alltså som klart, att

fordringar, som enligt de till grund för fordringarna liggande avtalen ännu

icke förfallit till betalning, i trots av detta även till sina kapitalbelopp böra

ingå i tvångsclearingen. Den frågan inställer sig då, om tillgodoseende av

denna synpunkt skulle strida mot gällande rättsregler. Genom att även icke

förfallna fordringar erhålla betalning, kommer tysk egendom att tagas i

anspråk för ett tidigare betalande av tyska skulder än som enligt förpliktelsernas

egna ordalydelser behövde bliva fallet. Denna tyska egendom hade i

tvångsclearingen kunnat ställas till förfogande för betalningen av andra

tyska skulder.

Följande synpunkter göra sig emellertid gällande.

Beträffande samtliga de fordringar, som här äro i fråga, har den tyska

gäldenären gjort sig skyldig till dröjsmål, befinner sig i mora. Detta dröjsmål

är numera synnerligen långvarigt. Den tyska allmänna civilrätten äger

icke — liksom ej heller den svenska rätten — den regeln att ett dröjsmål

innebär att en prestation, som först längre tid i framtiden skall betalas, blir

genast förfallen. Den tyska rätten har alltså icke uppställt den regeln att genom

att gäldenären råkar i mora beträffande ränta eller amortering till en

skuld själva skulden förfallgfr till betalning. Men om en tysk gäldenär icke

ordentligen betalar sin gäld, kan han begäras i konkurs och om fordringen

samt gäldenärens insolvens göras trolig (wenn die Forderung des Gläubigers

und die Zahlungsunfähigkeit des Geineinschuldners glaubhaft gemacht

werden) så sättes gäldenären i konkurs (§ 105 av den tyska konkurslagen

av den 17 maj 1898). I konkursförfarandet gälla alla icke ännu förfallna

fordringar såsom förfallna (betagte Forderungen gelten als fällig; § 65).

Genom denna regel bör den tyska rätten anses ha godkänt den regeln att en

borgenär, vars fordran icke i fråga om amortering och (eller) räntor betalas

å utsatt dag, kan få ut hela sin fordran med detsamma.

Den svenska lagstiftningen står på samma ståndpunkt (konkurslagen 2

och 100 §§). Att märka är, att konkurs kan i Sverige öppnas mot utländskt

rättssubjekt, där honom tillhörig egendom finnes i riket (konkurslagen 7 §

jämförd med rättegångsbalken 10 kap. 3 §).

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Vad nu angivits ger enligt kommitténs uppfattning vid handen att både

den svenska och den tyska rätten ansett sig böra öppna en väg för att

en gäldenär skall kunna få ut ett kapitalbelopp av den fordran, i fråga om

vilken gäldenären beträffande någon del befinner sig i mora. Kommittén

kan därför icke finna annat än att Sverige gentemot den blivande tyska staten

äger att låta fordringar konkurrera i de tyska tillgångarna i riket, oavsett

att dessa fordringar icke äro till betalning förfallna.

Det återstår emellertid fortfarande ett särspörsmål. Ger clearinglagen

Kungl. Maj :t fullmakt att anordna en tvångsclearing, i vilken alla icke till

betalning förfallna fordringar äga taga del, eller måste för detta ändamål

clearinglagen ändras? För svaret på denna fråga må det framhållas, att i

2 § clearinglagen icke upptagits något villkor om beskaffenheten av de fordringar

som kunna betalas genom en tvångsclearing, sålunda icke heller att

fordringarna måste vara förfallna till betalning. Även om statsmakterna vid

utformningen 1934 av det ursprungliga stadgandet om tvångsclearing icke

tänkt sig att andra än förfallna fordringsanspråk skulle tillgodoses och icke

heller haft ögonen öppna för förevarande spörsmål, då 2 § andra stycket

clearinglagen 1945 infördes i rättsordningen, ter det sig icke rimligt att utan

tvingande skäl och utan ens någon grund i lagtextens ordalag antaga begränsande

villkor vid tolkningen av ett lagstadgande, vilket tillskapats för att

möta ännu icke uppkomna och nödvändigtvis svårfixerbara saklägen samt

därför helt naturligt hade erhållit en allmän och vidsträckt avfattning. Enligt

kommitténs förmenande har därför Kungl. Maj :t enligt 2 § clearinglagen

fria händer att förordna om betalning också av icke förfallna fordringar.

VI. Avstående av fordran.

Såsom villkor för att borgenär skall erhålla betalning av insatta medel

gäller enligt 2 § första stycket clearinglagen att han för clearing av fordringar,

för vilkas gäldande insättningar skett, avstår så mycket av sin egen

fordran som svarar mot uppburet belopp. Avsikten är då tydligen att dylika

fordringar skola avträdas till myndighet i det främmande landet att av myndigheten

disponeras för gäldande i det främmande landet av svenska skulder,

vilka i Sverige guldits genom insättning på clearingkonto. Någon närmare

kommentar till stadgandet är icke erforderligt. Utan vidare är klart

att om för en löpande förbindelse full betalning lämnas, förbindelsen bör

överlämnas till vederbörande utbetalande myndighet och att avstämpling

bör ske, så att avbetalningen framgår av själva fordringsbeviset. Om detta

icke iakttages och betalning sker utan fordringsbevisets återställande eller

avstämpling, kan gäldenärens betalningsförpliktelse åter göras gällande mot

denne, åtminstone av godtroende innehavare av fordringsbeviset.

Sistnämnda synpunkt leder till att man för betalning bör kräva uppvisande

här i Sverige av ett löpande fordringsbevis, även då certifikat utfärdats

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

om fordringen. Möjligen kan kravet eftergivas om säkerhet vinnes för att

vederbörlig avstämpling sker i det land där fordringsbeviset finnes.

Självklart är, att om betalning erhålles å en inteckning, själva inteckningsrätten

bör i motsvarande mån avstås av den svenska fordringsägaren.

9 KAP.

Kvittning och specialexekution.

I. Kvittning.

Regler om kvittning av fordran mot skuld har funnits i clearingförfarandet

beträffande Tyskland ända från dettas början. I 9 § kungörelsen den

28 augusti 1934 (nr 464) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet

i förhållande till Tyska riket erhöll clearingnämnden befogenhet att medgiva

utjämning av skuld genom kvittning eller liknande förfarande. Som

redan har framgått ändrades genom kungörelsen den 6 april 1945 (nr 114)

nyssnämnda kungörelse bl. a. så, att genom en ny paragraf, § 2 a, föreskrevs

att även den, som var pliktig att på annan grund än förut var stadgat utgiva

betalning för fordran, som tillkomme någon i Tyskland eller som från

sådan fordringsägare övergått å annan, skulle fullgöra betalningen genom

insättning på clearingkontot. Samtidigt utsträcktes emellertid även 9 §

att gälla inbetalningar enligt den nya 2 a §, varför ännu en gång kvittningen

betonades i den lagstiftning, varom här är fråga.

Vid en konkurs äro, som bl. a. den svenska konkurslagen (121 §) utvisar,

regler om kvittning av stor betydelse. De stora likheter, som finnas mellan

ett konkursförfarande och den planerade tvångsclearingen kunde göra det

berättigat att även vid tvångsclearingen begagna regler för kvittning. Någon

mera generell betydelse skulle emellertid icke regler om kvittning kunna få

vid tvångsclearingen. Den svenske fordringsägare, som tillika haft skuld till

den tysk, mot vilken han har fordran, har nämligen haft möjlighet att få

sitt kvittningsanspråk tillgodosett genom 2 a § i 1934 års kungörelse.

I fråga om svenska statliga anspråk har emellertid kvittningsfrågan betydelse.

De clearingmedel, som innestå i riksbanken, äro enligt svensk uppfattning

närmast att betrakta som en tysk fordran å den svenska staten. Särskilt

är därvid att märka, att optionsmedlen, 72 500 000 kr., vilka hade karaktär

av ett överskott Tyskland till godo i det svensk-tyska clearingförfarandet,

kunde genom en ensidig tysk åtgärd ställas till den forna tyska riksbankens

fria disposition. Man har till en början anledning fråga, om ej den

svenska staten med tilllämpning av den grundsats, som för den svenska rättens

del funnit ett uttryck i 121 § konkurslagen, kan och bör begagna så

mycket av de tyska medlen, som erfordras, till kvittning mot den svenska

statens fordringar.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

De fordringar den svenska staten äger mot Tyskland ha framgått av

4 kap. i kommitténs betänkande. Kommittén erinrar om att de utgöras avriksbankens

ersättningskrav i anledning av återställandet av s. k. rövat guld,

riksgäldskontorets krav på grund av det tyska ersättningsåtagandet beträffande

svenska statens garanti för det österrikiska konversionslånet av år

1934 samt olika statsmyndigheters (krigsförsäkringsnämnden, generalpoststyrelsen,

järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, flygförvaltningen, bränslekommissionen,

domänstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, försvarets civilförvaltning,

civilförsvarsstyrelsen, medicinalstyrelsen och statens utlänningskommission)

framställda eller eljest förefintliga ersättningskrav. Kommittén

erinrar vidare om kostnaderna för flyktkapitalbyrån, restitutionsnämnden

och tyskmedelskommittén m. m.

Kommitténs allmänna uppfattning är att staten bör iakttaga återhållsamhet

vid utnyttjande av sina möjligheter till kvittning. Kommittén har redan

angivit som sin uppfattning att vissa av dessa anspråk, nämligen kostnaderna

för flyktkapitalbyrån, restitutionsnämnden och tyskmedelskommittén böra

tillgodoses på särskilt sätt. Vissa av de övriga anspråken äro av kommersiell

natur och böra då behandlas som andra kommersiella fordringar. Ytterligare

andra — särskilt statens garanti för det österrikiska konversionslånet av

1934 — torde böra tillgodoses först i jämnbredd med fordringar, för vilka

någon förmånsrätt icke kan begäras.

En särställning intages emellertid av statens anspråk på ersättning för

det s. k. rövade guldet.

Att — liksom beträffande andra statliga fordringar — de vanliga förutsättningarna

för kvittning äro för handen står, enligt kommitténs uppfattning,

utom tvekan.1 Den skadeståndsrätt, som kan förefinnas från svensk

sida mot tysk, tillkommer närmast den svenska riksbanken och riktar sig

då mot Deutsche Reichsbank, som levererat guldet. Skadeståndsrätten tillkommer

alltså icke omedelbart den svenska staten mot den tyska. Den

svenska riksbanken och den tyska Verrechnungskasse äro emellertid uppenbarligen

blott representanter för de båda staterna och det är mellan dem,

som frågan om kvittning föreligger. Enligt kommitténs mening äro kvittningsförutsättningarna

för handen helt oberoende av att i varje fall den

tyska rätten (Burgerliches Gesetzbuch § 395)3 icke tillåter kvittning, om

statlig fordran göres gällande av ett statsorgan och genfordringen gäller mot

ett annat sådant organ. I detta lagrum gäller det inre tyska förhållanden;

och icke kvittning stat mot stat.

De möjligheter till kvittning som den svenska staten här äger, böra enligt

kommitténs mening även begagnas. Skälen härför ha angivits vid behandlingen

av frågan huruvida ersättningsanspråken för guldet över huvud

skola upptagas som utdelningsberättigade fordringar (7 kap.). 1 2

1 Annan mening Bagge: Utredning 1948 s. 14 ff.

2 I fråga om den svenska rättens ställning se Bagge a. a. 1948.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

II. Specialexekution.

Vid en konkurs förekomma även vissa former av specialexekution. Den,

som har pant eller retentionsrätt i ett borgenären tillhörigt föremål, får ut

sin fordran, i den mån den täckes av föremålet, före de andra borgenärerna.

En regel, som stode specialexekutionen nära, skulle skapas, om man läte

den, som har fordran mot en tysk gäldenär, som har tillgångar här i riket,

få ut sin fordran ur dessa tillgångar framför andra fordringsägare på Tyskland

eller tysk man, så att blott vad som sedan återstode av tillgångarna

bleve del av den tyska egendom, från vilken de svenska fordringarsägarna

i allmänhet skola få sin betalning.

En sådan ordning har, låt vara i ringa omfattning, tillämpats under avtalsclearingens

tid. Enligt 9 § i 1934 års ovannämnda kungörelse hade clearingnämnden

nämligen befogenhet att förordna icke blott om kvittning utan

även om betalning av skuld annorledes än på det sätt clearingsystemet

förutsatte, d. v. s. genom en direkt betalning. Denna befogenhet kom till

användning huvudsakligen i fråga om svensk gäldenärs tillkommande provisionsfordringar.

Om sålunda en svensk importör haft sina affärer med

den tyske exportören ordnade på provisionsbas, medgav clearingnämnden

i många fall honom att tillgodogöra sig sin provision ur den betalning, som

hans svenska kunder skulle erlägga för varorna och som eljest oavkortad

skulle ingå på clearingen.

En specialexekution i den begränsade omfattning, som sålunda förekommit

under avtalsclearingens tid, synes vara befogad även vid en tvångsclearing.

På sina håll har emellertid ifrågasatts att specialexekution vid den tilltänkta

tvångsclearingen borde medgivas i vidare utsträckning.

Clearingnämnden har i sitt yttrande över kommitténs framställning den

31 december 1947 varit inne på en sådan tankegång. Nämnden har, för den

händelse en förberedande utdelning ansågs böra komma till stånd, föreslagit

att denna skulle avse bl. a. kommersiella och likställda fordringar mot sådana

tyska gäldenärer, för vilkas räkning tillräckliga belopp funnes innestående

å clearingkontot. Det framgår emellertid icke huruvida nämnden tänkt sig

en tillämpning av den sålunda föreslagna metoden i mera generell utsträckning.

Gentemot en specialexekution i vidare omfattning än som är möjlig med

stöd av 9 § clearingkungörelsen må emellertid framhållas, att en sådan strider

mot grundtanken i tvångsclearingen, nämligen önskemålet att vinna en

någorlunda rättvis fördelning av tillgängliga medel bland borgenärerna. Ett

förfogande över de tyska medlen i specialexekutionens form skulle få verkningar,

som knappast skulle kunna godtagas. Det synes sålunda näppeligen

försvarligt att ge innehavare av de tyska statsobligationerna en företrädesställning

blott därför att tyska staten och dess institutioner ha stora tillgodohavanden

här, i varje fall ej om detta skulle ske med utnyttjande av

andra medel än som direkt reserverats för sådant ändamål. Tvångsclea
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

ringen måste i princip göras så, att alla fordringsägare få lika rätt att konkurrera

i de tyska tillgångarna, och man måste därvid bortse från mer eller

mindre tillfälliga omständigheter med avseende å de tyska gäldenärernas

tillskott till clearingmedlen. En helt annan sak är att den omständigheten att

en tysk gäldenär här i riket har tillgångar, tillräckliga för betalning av hans

skulder, bör undanröja all tvekan om hans solvens.

10 KAP.

Förmånsrätt.

I det föregående har framhållits hurusom clearinglagen ej upptager föreskrifter

om förhållandet mellan olika betalningsberättigade, när tillgängliga

medel ej förslå till täckandet av fordringarna i deras helhet, och att det därför

ankommer på Kungl. Maj :t att meddela föreskrifter i detta hänseende.

Kungl. Maj :t äger full frihet att utan sträng bundenhet av juridiska regler

eller analogier i dessa hänseenden träffa de avgöranden som kunna anses

skäliga. Det är anledning framhålla att på grund av de betydande skiljaktigheterna

mellan tvångsclearingen och den tidigare avtalsclearingen reglerna

för den sistnämnda här liksom i andra fall ej synas ägnade att giva

mycken ledning. Ej heller de knapphändiga uttalandena vid tvångsclearingens

tillkomst synas giva någon belysning för utformningen av förmånsrättsreglerna.

1

Frågan om vissa fordringar böra utgå med förmånsrätt sedan tillgängliga

medel minskats med de summor, som utgå för kvittning, har kommittén

redan i viss utsträckning behandlat i sin framställning den 31 december 1947

till utrikesministern. I framställningen anförde kommittén att den funnit

sig böra överväga, om icke betalning till gäldande av vissa fordringar borde

verkställas utan att man avvaktade det definitiva utfallet av likvidationen

av de tyska tillgångarna eller resultatet av det av kommittén föreslagna anmälningsförfarandet

beträffande fordringarna på Tyskland. Kommittén yttrade

därutinnan följande:

1 detta hänseende ifrågakomma först sådana fordringar, vilka böra anses berättigade

till förmånsrätt framför flertalet andra anspråk och sålunda ej behöva

konkurrera med dessa fordringsgrupper. Vad angår dylika fordringar saknas anledning

att avvakta det slutliga utdelningsförslaget, om för deras gäldande tillräckliga

medel influtit. Ett uppskjutande av betalningen för dessa fordringar,

skulle också för de betalningsberättigade säkerligen framstå såsom ett onödigt

dröjsmål. Även beträffande fordringar, som icke utan vidare kunna anses berättigade

till full utdelning, kan det vara anledning att redan nu överväga utbetal
1

Bagge har i Utredning 1948 s. 17 utan särskild motivering hävdat att en förutsättning

för prioritet för svensk fordran skulle vara att en sådan rätt kunde härledas ur clearingavtalet

eller statslåne- och privatskuldavtalen. Ordalagen i 2 § clearinglagen giva

icke anledning till en så snäv tolkning, vilken även ur praktiska synpunkter synes böra

avböjas.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

ningar, nämligen i den mån fordringsägarnas betalningsanspråk av olika skäl

måste anses särskilt trängande.

Enligt kommitténs mening borde tre kategorier av fordringar omedelbart

betalas, nämligen kommersiella fordringar, en del de kommersiella fordringarna

närstående anspråk (vissa löner, pensioner och livräntor) samt ersättningsanspråk

på grund av neutralitetskränkningar.

I. Kommersiella fordringar.

Beträffande de kommersiella fordringarna anförde kommittén, efter att ha

konstaterat att avtalsclearingen i och med det tyska sammanbrottet upphört

att fungera, bl. a. följande:

Den tvångsclearing, som nu bör komma till stånd, innebär en fortsättning av

den normala clearingen, avtalsclearingen, låt vara med vissa väsentliga modifikationer.

Det skulle te sig otillfredsställande och föga rationellt, om exempelvis en

svensk exportör, som förlitat sig på att få full likvid genom clearingen, skulle gå

miste om denna genom att clearingen av svensk myndighet satts ur funktion, sedan

hans vara avsänts eller han eljest haft kostnader på grund av avtal med tysk

exportör men innan hans mellanhavande hunnit regleras.

Kommitténs uppfattning att de kommersiella fordringarna borde betalas

fullt lämnades i de remissyttranden, som inhämtades över kommitténs

framställning, i princip utan erinran, och kommittén vidhåller sitt förslag

i denna del. Härvidlag må anmärkas, att även om clearingavtalen med Tyskland

icke innefattade någon betalningsgaranti för de svenska exportörerna,

betalning i en betydande del av de aktuella fallen säkerligen kommit att utgå

om avtalsclearingen kunnat fortsätta att fungera. I 8 kap. har kommittén

föreslagit vissa regler till förhindrande av att betalning sker av sådana

fordringar, som kunna antagas aldrig ha blivit tillgodosedda, även om avtalsclearingen

ägt bestånd. Som ytterligare stöd för att full betalning bör

utgå för de kommersiella fordringarna vill kommittén åberopa, att de olika

avtalen med Tyskland avsågo att de kommersiella fordringarnas kapitalbelopp

gäldas, varemot beträffande finansiella fordringar i huvudsak blott avkastning

fick transfereras. De kommersiella fordringarna hade alltså redan

på avtalsclearingens tid ett försteg, som rimligen bör bibehållas också vid en

tvångsclearing.

Det må anmärkas, att kommittén i sin framställning den 31 december

1947 icke avsåg någon utbetalning för de statliga kommersiella fordringarna

med förtur framför andra kommersiella fordringar. Men principen om full

betalning bör givetvis gälla även dessa. De fordringar, varom här är fråga,

utgöras av det saldo till svensk favör, som kvarstår vid avräkning mellan

de svenska och tyska trafikförvaltningarna och de ytterligare statliga kommersiella

fordringar, som finnas.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

II. Löner, pensioner och livräntor.

I den fordringsgrupp, varom nyss talats, ingå löner, som stodo i samband

med entreprenad och montageavtal och alltså i egenskap av kommersiella

fordringar betalades över clearingen. I sin framställning den 31 december

1947 upptog emellertid kommittén såsom en andra fordringsgrupp, för vilken

betalning med förtursrätt borde ske, även löner, som under avtalsclearingens

tid icke skulle haft den ställning, att lönen skulle gått över clearingen.

Enligt kommitténs mening talade starka skäl för att ställa alla löner

på samma linje. Kommittén föreslog emellertid, att lön skulle utbetalas endast

till den 1 oktober 1945. Enligt kommitténs åsikt kunde det nämligen

icke anses obilligt mot en löntagare att hans anställningskontrakt betraktades

som upphävt i och med det tyska sammanbrottet, om han blott finge

åtnjuta lönen under en tid som kan motsvara skälig uppsägningstid. Kommittén

har fortfarande samma uppfattning och föreslår alltså att löner utbetalas

med förmånsrätt till den 1 oktober 1945. I den mån fråga är om löner

till personer i tysk statstjänst, skulle löner även för en längre tidsperiod

kunna ifrågakomma; det tyska riket och de tyska delstaterna presumeras

nämligen, enligt den uppfattning, som legat till grund för kommitténs förslag,

hava varit solventa trots att de under avtalsclearingens tid icke erlagt

de skulder, vilka förfallit före den 1 oktober 1944 (8 kap. under IV). Undantaget

torde emellertid sakna praktisk betydelse.

Enligt kommitténs mening bör emellertid förmånsrätt icke åtnjutas till

huru högt lönebelopp som helst. Kommittén anser att ett maximum av 20 000

svenska kronor räknat för år icke bör överskridas.

Av den motivering för utbetalning av lön just till den 1 oktober 1945, som

kommittén nyss angivit, framgår att enligt kommitténs mening icke utbetalning

av något belopp, vare sig med eller utan förmånsrätt, bör ifrågakomma

för tid efter detta datum. Någon utbetalning av belopp, som skulle motsvara

kapitaliserade värdet av en lön, bör alltså enligt kommitténs förslag icke

ske. Kommittén föreslår därvid icke undantag för löner på grundval av löneavtal,

i vilka det stipulerats längre uppsägningstid eller som äro ouppsägbara

från den anställandes sida. Vid den ifrågasatta tvångsclearingen gäller

det nämligen icke att tillgodose rättigheter till deras juridiska gräns utan

— såsom kommittén tidigare betonat — att innanför denna gräns träffa skälighetsavgöranden.

Kommittén kan ej finna att de lönebelopp, varom här är

fråga, skäligen böra ha företräde framför annan gäld; för tiden efter det

tyska sammanbrottet disponerar ju den enskilde i varje fall sin arbetskraft.

Kommittén kan ej ens finna att de böra få konkurrera med dylik gäld, sedan

de i vad gäller under året 1 oktober 1944 till 1 oktober 1945 förfallna

eller för detta år intjänade belopp erhållit den fördelaktiga ställning som

föreslagits. Vad som beträffande de arbetstagare, vilka haft dylika långvariga

arbetskontrakt, kan tänkas böra ytterligare skyddas är blott deras rätt

till pension. Till denna fråga kommer kommittén strax tillbaka.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

I sitt yttrande över kommitténs framställning den 31 december 1947 har

clearingnämnden förklarat sig utgå från att kommittén i framställningen

syftade på löner, som löntagaren under vistelse i Sverige ägt uppbära från

Tyskland och icke på löner, som svenska medborgare förtjänat under vistelse

i Tyskland. Kommittén har emellertid icke gjort denna åtskillnad utan

anser att lönekraven i dessa fall böra behandlas lika. Kommittén kan icke

finna något skäl, varför den svensk, som haft anställning t. ex. vid en fabrik

i Tyskland, skall ha sämre ställning än den svensk, som varit samma företags

representant i Sverige.

I samma fordringsgrupp som löner inräknade kommittén i sin framställning

den 31 december 1947 även de pensioner och livräntor, som tillkomma

svenska medborgare på grund av tjänst eller arbetsanställning hos tyska

rättssubjekt. Kommittén föreslog därvid utbetalning för tiden tills frågan

om dispositionen av de tyska medlen blivit slutgiltigt avgjord men med

en begränsning per år förslagsvis till ett belopp av 5 000 kronor. Kommittén

upptog emellertid icke i denna framställning frågan, om på grund av

tjänst eller arbetsanställning utgående pensioner eller livräntor för framtiden

skulle utgå och i så fall till vilket belopp. Jämte det att kommittén vidhåller

sitt tidigare förslag — med den modifikation i fråga om maximibeloppet

som skall framgå — upptar nu kommittén sistnämnda problem.

De förmåner, som en person erhåller på grund av en rätt till pension eller

livränta, som utgår på grund av arbetsanställning, är av annan natur än

lön. I motsats till en för framtiden utgående lön är en pension eller livränta

ett på grund av arbete i det förflutna intjänat belopp. När den forne arbetsgivaren

utbetalar en pension eller en livränta, vilken någon har rätt till på

grund av ett arbetsavtal, betalar han alltså en skuld. Principiella skäl mot att

utbetala pensionen eller livräntan för tid, som ligger efter den 1 oktober

1945, göra sig alltså här icke gällande. Kommittén föreslår därför, att pensioner

eller livräntor på grund av arbetsanställning betalas för framtiden.

Att pensionen eller livräntan varit av den natur som här avses framgår vanligen

av att den tillförsäkrats arbetstagaren på ett tidigt stadium av hans anställning

eller av att, om den skall utbetalas av ett försäkringsbolag, arbetsgivaren

ensam eller tillsammans med arbetstagaren svarat för premiebetalningen

på grund av avtal dem emellan eller på grund av lagens stadgande.

Då dispositionen av de tyska medlen bör äga rum genom ett likvidationsförfarande,

som bör avslutas snabbt, är det lämpligast att för pensioner och

livräntor utbetalas kapitaliserade belopp, för vilka inköpas livräntor i svenska

försäkringsanstalter. Man uppnår därmed uppenbara fördelar. Säkerhet

vinnes mot exekutiva åtgärder, och man får över huvud säkerhet för att vad

som utbetalas från de tyska medlen tillgodoföras just pensionären eller livräntetagaren

och icke någon annan, till vilken den verklige pensionären eller

livräntetagaren kan ha överlåtit sin rätt.

I stället för att på nu angivet sätt inköpa livräntor för belopp, som motsvara

anspråkens kapitaliserade värden, skulle ett annat tillvägagångssätt

kunna användas. Man skulle sålunda kunna från clearingmedlcn till en sär
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

skild fond överföra belopp, som jämte avkastningen därå med säkerhet

räckte till för kontinuerliga utbetalningar till pensions- och livräntetagarna.

Härigenom vunnes att man, alltefter det rätten till pension eller livränta

upphörde, i varje särskilt fall exakt kunde konstatera vad de tyska vederbörandes

förpliktelse inneburit. Man undviker en invändning som kan riktas

mot det av kommittén förordade tillvägagångssättet med inköp av livräntor.

Detta måste nämligen grundas på en beräknad genomsnittlig levnadsålder

och kan därför medföra, att det belopp som åtgår för inköp av livränta för

en pensionstagare, som avlider före inträdet av den för honom beräknade

levnadsåldern, kan komma att överstiga vad som faktiskt därefter av försäkringsbolaget

utbetalats åt honom. Detta i sin tur skulle kunna föranleda

anmärkning från tysk sida att man betalat en tysk skuld med högre belopp

än vartill skulden, enligt vad det visar sig, hade uppgått. Metoden med bildande

av en fond för kontinuerliga utbetalningar skulle emellertid medföra

en väsentlig förlängning av tiden för likvidationsförfarandet. På grund härav

och då en kapitalisering av de framtida förpliktelserna och inköp i samband

därmed av livräntor, vilket måste anses vara en naturlig metod att avveckla

framtida förpliktelser av nu ifrågavarande art, måste föra mycket

nära det resultat, till vilket man kommer om man utbetalar varje pensionsbelopp

allt efter det beloppet förfaller till betalning, har kommittén -— med

beaktande jämväl av den tilltänkta tvångsclearingens karaktär av engångsuppgörelse

— funnit den först angivna metoden vara att föredraga.

Kommittén föreslår även att nu nämnda kapitaliserade belopp utbetalas

med förmånsrätt. Skälet härtill är av social natur. Det synes angeläget att de

pensions- eller livräntetagare, varom här är fråga, och som näppeligen i någon

större utsträckning lära kunna genom fortsatt arbete bereda sig försörjning,

skyddas från att gå förlustiga de förmåner, de intjänat. Emellertid

böra icke heller här förmånsrätt åtnjutas till huru stora belopp som helst.

Kommittén föreslår att ett högsta belopp av 12 000 kronor för år beräknas

såsom underlag för beräkningen av det maximala värdet på pension eller

livränta.

På samma linje som pensioner och livräntor, vilka utgå på grund av tjänsteförhållande

böra givetvis ställas pensioner och livräntor, vilka utgå till

änkor på grund av deras mäns anställning.

Clearingnämnden har i sitt yttrande över kommitténs framställning den

31 december 1947 anfört att skälet till att kommittén föreslagit, att svenska

medborgare tillkommande pensioner och livräntor på grund av tjänst eller

arbetsanställning skulle jämställas med de kommersiella fordringarna, syntes

vara att pensions- eller livräntetagarna vore i särskilt behov av beloppen.

Det kunde därför enligt clearingnämndens mening ifrågasättas om ej livräntor,

vilka utginge på grund av försäkring i tyskt försäkringsföretag, borde

jämställas med de av kommittén omnämnda livräntorna, åtminstone därest

trängande behov av beloppen förelåge.

Även om sociala skäl synas tala för att jämväl de av clearingnämnden

åsyftade pensionerna och livräntorna utbetalas med förtur, kan kommittén

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

emellertid icke biträda detta förslag. Det skulle föra för långt att medge förmånsrätt

för den som, låt vara med medel som han lagt undan av sin lön,

själv anskaffat exempelvis en pensionsförsäkring. Då kunde lika gärna den,

som insatt en del av sin lön på sparkasserältning för framtida behov, påfordra

förmånsrätt härför. Det avgörande bör enligt kommitténs mening

vara, att arbetstagarens lön delvis innehållits för beredande av pension åt

honom, d. v. s. att löneutbetalningen i realiteten till en del antingen ställts

på framtiden eller direkt skett till ett försäkringsbolag.

Av samma skäl som anförts beträffande pensioner och livräntor på grund

av tjänst eller arbetsanställning föreslår kommittén emellertid, att även pensioner

och livräntor på grund av försäkringsavtal skola utbetalas för framtiden

och att därvid livräntor skola inköpas för deras kapitaliserade belopp.

III. Krav på skadestånd för genom neutralitetskränkningar

orsakade dödsfall eller skador å person.

Den tredje grupp av fordringar, beträffande vilka kommittén i sin framställning

den 31 december 1947 föreslog en omedelbar utbetalning, utgjordes

av krav från enskilda å skadestånd för dödsfall eller skador å person, då

skadan orsakats av neutralitetskränkningar från tysk sida. Kommittén anförde

därvid:

Såsom exempel på de fall, som kommittén nu avser, må följande nämnas. I maj

1940 besköts Vassijaure järnvägsstation av ett tyskt flygplan, därvid en värnpliktig

dödades. I juli 1942 besköts en fiskebåt på svenskt område av ett tyskt flygplan

därvid befälhavaren svårt skadades. I juni 1945 inträffade en liknande händelse

beträffande en annan fiskebåt. Härvid skadades befälhavaren och en besättningsman

svårt. I augusti 1943 sänktes två fiskebåtar av tyska minsvepare vid

fiske i Skagerack, därvid tolv sjömän omkommo. Slutligen nedsköts trafikflygplanet

»Gripen» i oktober 1943 av ett tyskt flygplan utanför Hållö i Bohuslän. Därvid

omkommo fem svenska medborgare.

Även om dylika fall icke äro särskilt talrika, ligger det enligt kommitténs uppfattning

i öppen dag att från neutralitetskränkningarna härrörande skadeståndskrav,

i huvudsak gällande sådan gottgörelse till förolyckades efterlevande, som

icke ordnats försäkringsvägen, böra så snart som möjligt tillgodoses. Att den tidigare

tyska regeringen icke medgivit ersättningsskyldighet bör icke hindra, att den

svenska prövningsinstansen i nuvarande läge, då vidare förhandlingar äro uteslutna,

till avgörande upptager frågan om Tysklands ansvarighet för händelserna

i fråga och eventuellt utmäter det skadestånd, vartill konstaterade neutralitetskränkningar

kunna föranleda.

Med hänsyn till de särskilda omständigheterna i dessa fall bör enligt kommitténs

mening ersättningen utgå med förmånsrätt. I den mån den bestämmes i form

av periodiska prestationer, bör för utbetalningarna gälla samma begränsning som

tidigare föreslagits beträffande livräntor.

Till denna framställning vill kommittén nu foga, att på samma sätt som

ovan föreslagits beträffande pensioner och livräntor på grund av tjänst eller

arbetsanställning jämväl nu ifrågavarande skadestånd, i den mån skadeståndet

bör utgå såsom periodiska prestationer, vid den slutligen utdel
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

ningen böra förvandlas till ett kapitaliserat belopp, för vilket eventuellt en

livränta inköpes. På detta sätt bör man t. ex. säkerställa den ekonomiska

framtiden för en dödad persons änka.

Uppräkningen i framställningen den 31 december 1947 av de fall, som vore

att anse såsom neutralitetskränkningar, var, såsom ock i framställningen

angivits, endast en exemplifiering och icke en uttömmande redovisning av

fallen, låt vara att kanske de mest betydande medtagits. Framhållas må att

fartygssänkningar, vilka skett i uppenbar strid mot folkrättsliga regler, äro

att hänföra till neutralitetskränkningar, även om det icke skett ett direkt angrepp

mot svenskt sjö- eller landterritorium. Föreligga i dylika fall förluster

för enskilda, som icke gottgjorts försäkringsvägen, böra dessa sålunda enligt

kommitténs mening vid tvångsclearingen ersättas fullt.

Kommittén anmärker att anmälda belopp, som äro att räkna till förevarande

kategori, utgöras av blott 365 000 kronor.

IV. Funding bonds.

Utöver vad som föreslagits i kommitténs skrivelse den 31 december 1947

vill kommittén föreslå förmånsrätt för funding bonds, lydande å svenska

kronor. Funding bonds utlämnades, såsom tidigare nämnts, under åren

1935—38 i stället för kontant betalning genom clearingen såsom likvid för

avkastning på certifierade fordringar, fallande under privatskuldavtalet. Före

det tyska sammanbrottet inlöstes den största delen av dessa funding bonds,

varigenom vederbörande fordringsägare fingo kontant betalning för ifrågavarande

avkastning. Det förefaller då rimligt och välgrundat att de kvarvarande

innehavarna av funding bonds ej skola komma i sämre läge än de

övriga som redan blivit tillgodosedda. Återstående funding bonds torde därför

böra inlösas med förtursrätt. En sådan behandling innebär ju blott att

man även beträffande dessa medger utbetalning av avkastning, som för länge

sedan förfallit till betalning. Vid en sådan inlösen bör dock icke högre kurs

tillämpas än den för vilken de tyska vederbörande gjorde sina inköp. Denna

kurs höll sig, enligt vad kommittén erfarit, vid omkring 50 procent. Någon

rätt att för återstående 50 % med de icke förmånsberättigade fordringsägarna

deltaga i konkurrensen om de tyska medlen böra innehavarna av funding

bonds givetvis icke erhålla.

V. S. k. Härtefälle, i vad gäller svenska medborgare.

Kommittén har till slut övervägt, huruvida icke förmånsrätt skulle kunna

beredas enstaka fordringsägare, vilkas behov av betalning framstår som

särskilt starkt, oavsett vilken kategori respektive fordringar tillhöra. Ett

sådant system tillämpades i viss utsträckning under avtalsclearingens tid

med stöd av ett tillägg till clearingavtalet av följande lydelse:

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Die zuständigen deutschcn Stellen werden auf Veranlassung von Clearingnämnden

in Härtefällen die Ueberweisung von Unterstiitzungszalilungen, Pensionsbeziigen,

Erbschaftsbeträgen und ähnlichen Leistungen an in Schweden ansässige

Personen sowie von Lebensversicherungsprämien schwedischer Staatsangehöriger

in Deutschland im Verrechnungswege wohlwollend priifen.

Denna ordning innebar en utvidgning för ömmande fall av privatskuldavtalet

i två hänseenden, nämligen dels så att utbetalning medgavs beträffande

fordringar utanför avtalets ram och dels så, att icke blott avkastning

utan även kapital kunde överföras.

Det vore givetvis tänkbart att vid tvångsclearingen tillämpa en motsvarande

regel. Flyktkapitalbyrån har varit inne på en sådan tankegång i sitt

yttrande rörande den av kommittén i dess framställning den 31 december

1947 föreslagna förtursutbetalningen av vissa fordringar. Byrån anförde där

bl. a. följande:

Skulle Kungl. Maj:t bestämma, att förskottsbetalning skall äga rum, anser byrån

att den bör få tydlig karaktär av undantagsåtgärd för särskilt ömmande fall. Byrån

vill föreslå, att beslutet då får sådan form att den myndighet, som förordnas

att handhava utbetalningen, tilldelas visst bestämt belopp av clearingmedlen att

utbetalas endast till dem, vilkas anspråk på förtidsbetalning får anses särskilt

trängande. Härigenom skulle huvudsakligen endast ifrågakomma kommersiella

fordringar närstående anspråk (vissa löner, pensioner och livräntor) samt ersättningsanspråk

på grund av neutralitetskränkningar.

Det synes byrån vidare erforderligt, att om utbetalning (i förtid) skall äga rum,

de betalningsberättigades krets visserligen begränsas, men den utbetalande myndigheten

generellt meddelas befogenhet att därutöver medgiva utbetalning, då

synnerliga skäl därtill föranleda.

Det framgår icke av flyktkapitalbyråns yttrande huruvida byrån ansett

att också vid den slutliga utdelningen en allmän förmånsrätt borde öppnas

för ömmande fall. Förnekas kan icke att en sådan ordning ur billighetssynpunkt

vore tilltalande.

För den händelse att fråga är om tyska medborgare har kommittén

redan i det föregående (6 kap. under I) avvisat tanken på att genom clearingmedlen

mer allmänt tillgodose Härtefälle. Kommittén anser sig böra

göra det även i den mån fråga är om svenska medborgare. Enligt kommitténs

mening skulle en förmånsrätt av detta slag, mera allmänt tilllämpad,

i alltför hög grad strida mot den affärsmässighet, som måste prägla

tvångsclearingen. Att man under avtalsclearingens tid fann sig böra för

ömmande fall utnyttja ett av tyskarna gjort ensidigt medgivande till ökad

betalning via clearingen kan icke häva de principiella betänkligheterna

mot att i nuvarande läge tillämpa en sådan ordning. En mera allmän

möjlighet för fordringshavarna att under åberopande av ömmande omständigheter

utverka full utdelning eller utdelning efter särskilt gynnsam

procentsats måste dessutom uppenbarligen ställa den utdelande myndigheten

inför stora praktiska svårigheter samt därigenom komplicera och

förlänga utdelningsförfarandet.

Möjligen skulle man emellertid, vid bestämmandet av huru efter den

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

egentliga utdelningen kvarstående restbelopp av tyskmedlen skall användas,

kunna taga hänsyn till fordringar, vilka innehavas av personer i ömmande

omständigheter. Ett restbelopp kommer att finnas på grund av att

det icke är tekniskt möjligt att genomföra utdelningen på grundval av

ett visst procenttal för oprioriterade fordringar, som är så beräknad att

samtliga medel tagas i anspråk. Utdelningsprocenten bör uppenbarligen

vara ett någorlunda lätthanterligt tal och vid bestämmandet av detta tal

måste man ta till något i underkant. Restbeloppet torde å andra sidan bli

för litet för att medgiva en ny allmän utdelning. Det är från detta restbelopp,

som enligt kommitténs uppfattning även tyska Härtefälle och

svenskfödda kvinnor som genom gifte blivit tyska medborgare böra tillgodoses,

i den mån Kungl. Maj :t fattar beslut om sådant tillgodoseende

(se ovan 6 kap. under I).

I detta sammanhang må anmärkas, att ministern för utrikes ärendena

i propositionen nr 367 till 1946 års riksdag angående godkännande av

Washingtonuppgörelsen ifrågasatt, huruvida viss begränsad del av de vid

likvidationen av de tyska tillgångarna inflytande medlen borde användas

till en fond för tillgodoseende av de särskilda anspråk på ersättning utanför

den normala clearingens ram, som kunde befinnas skäliga. Den av

kommittén föreslagna anordningen, att uppkommande restbelopp skall inom

clearingens ram få användas för tillgodoseende av fordringsägare i ömmande

omständigheter, torde medföra att sådan avsättning till en fond, som

i propositionen ifrågasatts, icke är erforderlig.

11 KAP.

Böra alla fordringar, som ej skola gå med förmånsrätt,

få konkurrera till sina fulla belopp?

Andra fordringar än de, som kommittén behandlat i föregående kapitel,

böra enligt kommitténs uppfattning utgå jämsides med varandra. Flera

spörsmål yppa sig emellertid.

I. Bör den procent, med vilken fordringar få konkurrera,

variera efter fordringarnas art?

Man kan fråga sig om ej bland fordringar, som enligt det sagda böra

utgå jämsides, en gradering bör ske så, att utdelningsprocenten varierade

alltefter fordringarnas art. Detta skulle möjliggöras, om vissa fordringar

finge konkurrera blott med en viss procentsats av sitt nominella värde. Något

sådant kunde möjligen ifrågasättas beträffande fordringar på grund av

innehav av obligationer, utfärdade för tyska rikslån.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Enligt kommitténs uppfattning vore det emellertid icke försvarligt att

generellt ställa en innehavare av en rikslåneobligation på en annan linje än

en innehavare av en obligation, som utfärdats av en tysk bank eller av ett

industriföretag i Tyskland, eller än en innehavare av ett tyskt bankotillgodohavande.

De tre stora rikslånen utfärdades för att möjliggöra tysk

återhämtning från följderna av det första världskriget. Denna återhämtning,

som man praktiskt taget överallt i den civiliserade världen ville gynna,

ansågs skola bliva till gagn icke blott för Tyskland utan för alla andra

stater. Lånen upptogos långt innan den nationalsocialistiska riktningen fick

överhand i Tyskland och alltså innan man där började den upprustning, som

skulle leda till det andra världskriget. De obligationer, som såldes i Sverige,

kunna ej ställas på helt samma linje som motsvarande obligationer, vilka

emitterades i andra länder. De värderades ofta högre än de obligationer av

samma typer, vilka placerades i andra länder. Den svenska handeln med Tyskland

visade redan då lånen upptogos kontinuerligt ett stort importöverskott

och detta förhållande fortsatte även under tiden för Tysklands upprustning

och under det andra världskriget. Medeltalet av de årliga svenska importöverskotten

uppgick under åren 1924—1929 till ca 245 milj. kronor, under

1930-talet till ca 205 milj. kronor och under åren 1940—1944 till ca 335

milj. kronor. (Dessa siffror grunda sig å handelsstatistiska uppgifter som

för åren t. o. m. 1935 hänföra sig till inköps- och försäljningsländer och därefter

till ursprungs- och förbrukningsländer.)

Häri torde ha ansetts ligga en betydande garanti för att de svenska långivarna

skulle lyckas få ut sina tillgodohavanden.

Det torde likaledes vara svårt att motivera en principiell åtskillnad de tre

lånen emellan. Av den i det föregående lämnade redovisningen framgår att

Kreugerlånet så gott som helt innehaves av Svenska Tändsticksaktiebolaget,

att Daweslånet till övervägande del innehaves av fyra banker och att Younglånet

i ej ringa utsträckning spritts i små poster. Det torde emellertid icke

vara möjligt att med utgångspunkt härifrån göra gällande att de tre lånen

böra behandlas olika, exempelvis att Younglånet bör gynnas, enär det icke

i lika hög grad som Daweslånet och Kreugerlånet skulle varit ett led i internationella

affärstransaktioner mellan finansiellt betydande subjekt.

Det synes likaledes opåkallat att taga hänsyn till den grad av säkerhet

som varit förenad med de olika lånen, så att den som varit nog försiktig att

hålla sig till ett lån med — vid belåningstillfället — större säkerhet skulle

få större utdelning. Kommittén vill över huvud avstyrka en differentiering

någon eller några obligationsgrupper till nackdel.

II. Bör den procent, med vilken fordringar få konkurrera,

få variera efter fordringarnas kurs värde?

Det andra spörsmålet är om de fordringar, som tillåtas konkurrera i de

tyska tillgångarna, böra begränsas så, att de icke få konkurrera i dessa lill
-

0—åooi08.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

gångar med större belopp än som motsvarar deras vid ett givet tillfälle fixerade

kursvärde. Man skulle kunna tänka sig en dylik regel beträffande t. ex.

Dawes- och Youngobligationerna, vilka noterats på den svenska börsen. De

kurser, vartill dessa fordringar kunnat förvärvas, ha varierat men ha i det

hela varit vikande. Som exempel må nämnas Dawes- och Youngobligationernas

notering vid följande tidpunkter enligt av Svenska Fondhandlareföreningen

sammanställda uppgifter för förmögenhetsdeklaration.

Daweslånet

Younglånet

krontranchen

$-tranchen

1927

106 %

—

—

1928

106 %

—

—

1929

107 %

—

—

1930

102 %

71

%

—

1931

51 %

42

%

—

1932

78 %

80

%

—

1933

75 %

63

%

—

1934

45 %

42

% 29

%x

—

1935

42 %

39

% 30

—

1936

28 %

32

%

—

1937

36 %

33

%

—•

1938

38 %

31

%

—

1939

20 %

10

%

—

1940

45 %

31

%

-—■

1941

50 %

23

%

39

%

1942

22 %

18

%

15

%

1943

28 %

13

%

20

%

1944

20 %

17

%

20

%

1945

14 %

12

%

11

%

1946

14 %

13

%

13

%

1947

10 %

7

%

7

%

1948

13 %

13

%

13

%

regel,

att vissa fordringar skulle få

blott konkurrera med

ett procent-

tal, som står i relation till en vid visst tillfälle gällande börskurs, medför

icke några bevisningssvårigheter för den myndighet, som skall verkställa

clearingen. I övrigt kan emellertid regeln mötas med flera invändningar. Å

de värden, som enligt kommitténs förslag skola få konkurrera i de tyska tillgångarna,

kan den tillämpas endast för börsnoterade obligationer. Men det

blir då en orättvisa de olika fordringarna emellan: bankfordringar och

andra fordringar, exempelvis de obligationsfordringar å Tyskland eller någon

i Tyskland, vilka icke äro börsnoterade, skulle då i brist på allmänt gällande

kurs få beräknas fullt, ehuru redan vid tiden för det tyska sammanbrottet

deras verkliga värde fallit kanske mer än de börsnoterade obligatio
-

1 Utan certifikat.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

nernas. Icke ens riksobligationerna emellan når man rättvisa; så har Kreugerlånet

icke börsnoterats. Motiveringen för tanken att man skulle bestämma

den summa, med vilken en obligation skulle få konkurrera, till obligationens

börsnoterade värde vid en viss tidpunkt, som vore senare än den

tidpunkt då obligationen emitterades, skulle givetvis vara att många obligationsinnehavare

förvärvat sina obligationer efter den tidpunkt, man alltså

bestämde, och i följd därav, såvida obligationerna sedermera fallit,

icke förtjänade att få utdelning efter fördelaktigare beräkning än på grundval

av denna summa. Mot de obligationsinnehavare, som förvärvat sina obligationer

till högre kurser, innebär emellertid regeln en orättvisa.

III. Bör utdelning för en fordran ställas i relation till det

belopp till vilket fordringen förvärvats?

De förslag, kommittén i det föregående (8 kap. under III) framställt för

det fall att en fordran växlat ägare, ha en olägenhet. De möjliggöra att en

person skulle kunna för en fordran få utdelning till större belopp än han

själv givit för fordringen. Tänkbart är t. ex., att en person, som köpt en

fordran för 5 % av dess nominella värde, skulle få utdelning efter en högre

procentsats. De av kommittén föreslagna reglerna möjliggöra alltså att en

spekulant skulle kunna inkassera en vinst. Kommittén har därför övervägt,

om icke de av kommittén i förevarande hänseende föreslagna reglerna borde

kompletteras på sådant sätt att utdelningen bleve beroende på de värden,

fordringarna haft då deras nuvarande innehavare förvärvade dem. Man

kunde då införa stadganden av innebörd antingen att ett anspråk, som

göres gällande vid tvångsclearingen, icke skulle få beräknas till högre belopp

än för vilket förvärvaren fått fordringen, om förvärvet skett genom köp

eller byte, eller att i varje fall utdelning för anspråket icke i detta fall skulle

få utgå med högre belopp än det för vilket förvärvaren tillhandlat sig anspråket.

Ingendera av dessa vägar är emellertid framkomlig. Båda ställa den

myndighet, som skall verkställa clearingen, inför svårlösta bevisspörsmål

beträffande den nuvarande innehavarens av anspråket förvärv av fordringen.

Mot den förstnämnda av de två utvägarna att lösa frågan kunna

dessutom framställas andra invändningar. En dylik begränsning står ej i

god överensstämmelse med allmänna civilrättsliga grundsatser. Det är svårt

att finna något exempel på att i ett obligationsrättsligt förhållande innehavaren

av en välfången fordringsrätt förvägras att göra sin rätt gällande

fullt ut på grund av att han förvärvat fordringsanspråket för lägre belopp

än dess nominella värde. Skälighetsmässigt må vidare framhållas att de

fordringsrätter på Tyskland, varom närmast är fråga, under senare år allmänt

ansetts prekära och att den som betalt ett låt vara lågt belopp för en

tysk fordran därmed otvivelaktigt tagit en risk; en vinst som han till äventyrs

kominer att göra genom den högre utdelningen, kan under sådana förhållanden

icke anses obehörig. Förbises bör heller icke, att den starka varia
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

tion i utdelningarna för likartade fordringsanspråk, som skulle bli en följd

av den ifrågasatta regeln, onekligen komme att te sig egendomlig.

Helt skild från det problem, som nu behandlats, är den situation, då den

svenske borgenären direkt från den tyske gäldenären fått en fordran på denne

utan att prestera någon valuta eller efter att ha presterat mindre än full

valuta. Skulle misstanke uppkomma om att en sådan situation föreligger

bör noggrann undersökning göras i syfte att förhindra både ett obehörigt

gynnande av borgenären på övrigas bekostnad och en eventuell kapitalflykt.

Det får i detta sammanhang icke förbises, att verkningarna av sådana åtgärder,

som nu varit i fråga, bli mindre i den mån utdelningen begränsas. I

det övervägande antalet fall är det uppenbart, att det är fråga om fullt

lojala transaktioner, t. ex. då ett obligationslån emitterats till underkurs.

12 KAP.

Yissa, frågor rörande utbetalning av löner, pensioner, licensavgifter,

royalty, avkastning av fast egendom eller aktier

och räntor.

Beträffande löner har kommittén i 10 kap. föreslagit en utbetalning med

förtursrätt för belopp, som avse tiden före 1 oktober 1945. Kommitténs motivering

för denna begränsning är att den anställde bör få anse sitt anställningsavtal

som uppsagt genom det tyska sammanbrottet och räkna tiden till

den 1 oktober 1945 som uppsägningstid. Kommittén har tidigare angivit att

enligt dess uppfattning denna regel bör tillämpas även för det fall att för ett

anställningsavtal gällt en längre uppsägningstid eller att avtalet varit från

den anställandes sida ouppsägbart och att för detta fall icke någon lönefordran

bör få beräknas ens bland fordringar utan förmånsrätt. Här har

kommittén att tillägga att i den mån vid bestämmandet av de förmånsberättigade

fordringarna en lönefordran icke fått räknas fullt på grund av den

maximering kommittén föreslagit, nämligen 20 000 kronor för år, det återstående

beloppet givetvis bör få upptagas bland de oprioriterade fordringarna.

Till sitt i det föregående framställda förslag i frågan om pensioner och

livräntor på grund av innehavd tjänst, att belopp, som förfallit efter den 1

oktober 1944, och kapitaliserade värdet av icke förfallna belopp skola utgå

med förmånsrätt, har kommittén här att tillägga att i den mån pensioner

eller livräntor icke skola åtnjuta förmånsrätt, beräkning bland de oprioriterade

fordringarna bör få ske. Bland de fordringar som icke skola gå med

förmånsrätt, bör alltså få upptagas efter den 1 oktober 1944 förfallna belopp

och kapitaliserat värde av icke förfallna belopp, allt i den mån årsbeloppet

ligger över 12 000 kronor per år. Givetvis bör bland de oprioriterade

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

fordringsägarna också upptagas innehavarna av livräntor, vilka utgå på annan

grund än för innehavd tjänst.

I den mån avkastning av fast eller lös egendom, däribland aktier, och avgifter

för patent eller för användandet av litterär, musikalisk eller konstnärlig

rätt belöper på tiden före det tyska sammanbrottet — för senare tid

får enligt kommitténs förslag belopp icke beräknas (8 kap. under 1) — föreligga

vanliga fordringar, som äro att behandla enligt de huvudregler, som

angivits i det föregående. Några svårigheter att bestämma storleken av avkastning

av fast eller lös egendom för iiden före sammanbrottet torde icke

föreligga. I många fall lära vederbörande inbetalningar ha gjorts i Tyskland

och i andra fall giva hyres- och arrendekontrakt tillräcklig ledning. Ha

inbetalningar enligt kontraktet icke på längre tid ägt rum, kan detta vara

ett indicium på att gäldenären blivit insolvent eller att avtalsförhållandet

upphört, och då bör i regel icke någon utbetalning förekomma. Beträffande

vinstutdelningar kan ledning hämtas av föreliggande bolagsbeslut. I detta

sammanhang bör framhållas att utbetalning genom tvångsclearingen av utdelning

icke bör hindras av att utdelningen avser ett svensk moderföretags

aktier i ett tyskt dotterföretag. Det är visserligen här fråga om en investering

men samma synpunkter göra sig gällande som i fråga om avkastning

av fast eller lös egendom. Egendomens värde bör ej beräknas vid

tvångsclearingen men väl avkastningens.

Enligt kommitténs i det föregående framställda förslag (8 kap. under I)

skall ränta icke alls få beräknas för tiden efter det tyska sammanbrottet.

För tiden dessförinnan bör ränta givetvis få beräknas endast om sådan varit

utfäst eller om det på grund av rådande kutym eller eljest skäligen kan

fordras att gäldenären erlägger ränta å förfallet oguldet belopp. Av större

betydelse blir frågan om beräkningen av ränta blott för de tyska rikslånen.

Om man utgår från att det tyska riket varit solvent till sammanbrottet, så

skulle enligt de principer, som kommittén lagt till grund för sin framställning,

mycket betydande belopp före det tyska sammanbrottet förfallna men

icke infriade räntebelopp få beräknas vid utdelningen genom tvångsclearingen.

Kommittén har emellertid stannat i den slutsats att under avtalsclearingens

tid innehavarna av certifierade obligationer som höra till de tyska

rikslånen dock genom att räntebelopp transfererats till dem haft en så jämförelsevis

fördelaktig ställning, att det icke finnes skäl att låta dem till nackdel

för andra borgenärer beräkna ränta efter de höga räntesatser, å vilka de

fingo löfte, då rikslånen emitterades. Kommittén föreslår alltså att innehavarna

av dessa obligationer visserligen skola få utdelning efter sina fordringars

kapitalbelopp men icke ytterligare för ogulden ränta. Lika med rikslåneobligationerna

böra givetvis andra obligationer, för vilka ränta faktiskt

transfererats, behandlas.

En särskild fråga rörande räntor som förfallit efter sammanbrottet, nämligen

betydelsen av det av Kungl. Maj :t tidigare lämnade medgivandet till

utbetalning av vissa räntor för år 1945, är behandlad i 8 kap. under I.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

13 KAP.

Omräkni n gskurser.

De anmälningar av fordringar, som enligt kungl. kungörelsen den 16 januari

1948 gjorts hos clearingnämnden, avse mestadels belopp i svenska kronor

eller tyska riksmark, men den föregående framställningen har visat, att

många anmälningar avse belopp i andra myntslag. Till clearingnämnden ha

sålunda anmälts anspråk på belopp i belgiska, franska och schweiziska

francs, lire, zloty, danska och norska kronor, estniska kronor, engelska pund

och amerikanska dollars. Det är redan angivet att vissa av fordringarna äro

försedda med guldklausul och att andra fordringar lyda i viktsenheter fint

guld. Fråga uppstår, vilka kurser böra tillämpas vid omräkningen till svenska

kronor av de belopp, som skola beräknas vid tvångsclearingen.

Detta spörsmål torde böra lösas i så nära anslutning som möjligt till de

rättsregler, som skulle gällt, om tvångsclearingen icke kommit emellan. Vilka

rättsregler skulle alltså ha tillämpats, om fordringarna utsökts i vanlig ordning?
Vid

utsökning i vanlig ordning skulle borgenärerna varit tvungna att,

mestadels vid tyskt forum, göra gällande sina krav. I den mån en gäldenär

hade egendom i Sverige — och fråga icke var om ett rättssubjekt, som

hade immunitet för sin egendom, d. v. s. det tyska riket och tysk delstat —

hade emellertid talan kunnat instämmas även till svensk domstol. Vare sig

kravet framställts vid svensk eller tysk domstol, hade gällt att domstolen

i fråga haft att med ledning av sitt lands internationella privaträtt avgöra,

vilket lands rättsordning materiellt skulle ha tillämpats. Till vilket resultat

de särskilda reglerna i den svenska och den tyska internationella privaträtten

föra, kan i många fall vara svårt att bestämma. Hur oklart svaret på

frågan är för den svenska rättens del visas bl. a. av Kungl. Maj :ts dom den

30 jaunari 1937 (NJA 1937 s. 1) i mål mellan försäkringsaktiebolaget Skandia

och riksgäldskontoret. I detta mål gällde det huruvida amerikansk eller

svensk rätt vore att tillämpa på en tvist om betalningen av obligationer utfärdade

av den svenska staten att betalas i New York. I domen fann högsta

domstolen att gäldförhållandet ägde »naturligare anknytning till betalningslandets

lag än till gäldenärens». Bakom detta uttryck ligger tydligen ett avgörande,

för vilket strängt fixerade rättsregler icke kunnat vara bestämmande.

För det ändamål, varom här är fråga, torde det emellertid vara tillräckligt

att angiva att för de flesta fall den internationella privaträtten inom

de båda länderna skulle hänvisas till antingen den tyska eller den svenska

rättsordningen för tvistens bedömande. Då den svenska och den tyska rättens

materiella regler därför äro av särskild vikt, lämnas i det följande en översikt

av de av de båda rättssystemens bestämmelser, som här äro av större

betydelse. Då det sedermera vid förrättandet av själva tvångsclearingen gäller

att gå spörsmålen närmare, torde det visa sig att enligt regler i svensk

eller tysk internationell privaträtt även t. ex. nordamerikansk eller engelsk

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

materiell rätt kan bliva att tillämpa. Utredningen av vilka dessa regler äro,

kommer emellertid att åligga den myndighet, som skall verkställa clearingen.

1

I. Tysk rätt.

En rättegång inför tysk domstol kan naturligen icke blott avse en fordran,

som är uttryckt i tysk valuta, utan även en fordran, som är uttryckt

i, från tysk synpunkt sett, främmande myntslag. Båda dessa fall böra behandlas.

För den förlust som träffar en borgenär genom att hans i tysk valuta

uttryckta fordran fallit i värde (minskat i köpkraft) före fordringens förfallodag,

har den tyska rätten icke genom några uttryckliga regler givit

borgenären skydd. Efter första världskriget tillämpade den tyska högsta

domstolen i ett mycket uppmärksammat rättsfall av år 1923 (Entscheidungen

des Reichsgerichts in Zivilsachen, band 107 s. 78) den regeln att om

det skulle strida mot tro och heder att begära att valutans nuvarande värde

skulle läggas till grund för betalning av en fordran, ett högre värde skulle

få läggas till grund för betalningen. År 1925 utkom en tysk rikslag, i vilken

vissa arter fordringar uppvärderades till i regel 12y2—25 % av fordringarnas

värde om riksmarken beräknas till sitt guldvärde (Gesetz fiber die

Aufwertung von Hypotheken und anderen Anspruchen vom 16. Juli 1925).

Någon liknande rättspraxis eller lagstiftning finnes emellertid icke efter

det andra världskriget; i varje fall känner man icke i Sverige någon sådan

lagstiftning. Man torde därför kunna utgå från att enligt tysk rätt,

sådan den nu föreligger, fordringar i riksmark principiellt icke ha högre

värde än som nominellt tillkommer dem.

I fråga om den värdeminskning, som kunnat träffa en i tyskt mynt uttryckt

fordran, sedan fordringen förfallit till betalning, gäller den allmänna

regeln i 286 § i Burgerliches Gesetzbuch fur das deutsche Reich, att gäldenären

har att ersätta borgenären den skada som uppstår genom hans

dröjsmål. För att gäldenären skall göra sig skyldig till dröjsmål behöves

blott att förfallodagen inträtt; saknas förfallodag måste borgenären anställa

krav (se närmare 284 § i Burgerliches Gesetzbuch).

Den slutsats, till vilken den föregående framställningen för, är att om

den tyska rättsordningens regler läggas till grund, en i tyskt mynt uttryckt

fordran kan vid tvångsclearingen betalas med tysk valuta resp., om omräkning

skall ske, med svenskt mynt efter nu gällande växelkurs, i båda

1 En framställning av de regler, som eventuellt kunna bliva att tillämpa, skulle föra

mycket vida. Både lagstiftning och rättspraxis är mycket omfattande. Av den senaste

rättspraxis se en intressant och auktoritativ dom den 27 juni 1946 av schweiziska förbundsdomstolen

(Frau Charlotta Chambergs och Hans Friedrich Eisler mot Frau Lily

Isay och Wolfgang Hermann Isay). Inför schweizisk domstol gjordes på grund av arv

anspråk gällande mot tyskt dödsbo vilket hade i Schweiz för anspråket kvarstadsbelagd

egendom. Anspråket utdömdes efter värdet å tyska mark den dag anspråket förföll till

betalning, ej då betalning erlades (avgörandet i Entscheidungen des schweizerischen Bundesgerichts,

band 72, III del s. 100 ff).

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

fallen med tillägg av ett skadestånd för den tid gäldenären gjort sig skyldig

till dröjsmål.

De främmande valutorna framstå åter, med utgångspunkt från den tyska

valutan, i regel såsom myntslag, vilka stigit i värde. Den tyska rätten äger

emellertid icke något principiellt stadgande som sänker det nominella beloppet

av i dylika valutor uttryckta fordringar, när sådana fordringar göras gällande

vid tysk domstol för betalning i tyska mark. Man har icke ansett sig genom

en dylik regel böra skydda den tyska gäldenären mot att bliva för hårt belastad.

Under den nationalsocialistiska epoken skyddades han visserligen synnerligen

effektivt på annat sätt, nämligen genom den tvångskurs, som riksmarken

hade och som var mycket för hög i förhållande till riksmarkens

verkliga värde men detta har ingen principiell betydelse. Vilka regler skola

gälla för kursberäkningen, då en i utländsk valuta ställd fordran betalas

först efter förfallodagen, har i tysk rätt varit föremål för tvekan. Växeloch

checklagstiftningens regler kunna därvid lämnas åsido. 244 § av

Burgerliches Gesetzbuch säger att om en i utländskt myntslag uttryckt

penningskuld skall betalas i Tyskland, betalningen kan ske i tyskt riksmynt,

såvida det icke uttryckligen betingats att betalningen skall ske i utländskt

mynt. Till denna bestämmelse fogas följande stadgande: Omräkningen

sker efter det kursvärde som är bestämmande vid betalningstiden

för betalningsorten (die Umrechnung erfolgt nach dem Kurswerte der zur

Zeit der Zahlung fur den Zahlungsort massgebend ist). Tidigare hade avdelningar

(senater) inom den tyska högsta domstolen (das Reichsgericht)

vid tolkningen av detta lagrum stannat i den uppfattningen att, om kursen

å det utländska myntet stigit efter förfallodagen, omräkningen i tyskt

mynt skulle ske efter förfallodagens kurs och borgenären hänvisas att utsöka

eventuell högre ersättning i form av skadestånd för gäldenärens

dröjsmål att erlägga betalning. År 1921, alltså under inflationen efter första

världskriget, antog emellertid Reichsgericht å plenarsammanträde annan

grundsats: Omräkningen skulle alltid ske efter betalningsdagens kurs (Entscheidungen

des Reichsgerichts in Zivilsachen, 101, s. 312 ff). Vinsten i

tyskt mynt av att den utländska valutan stigit i värde mellan förfallooch

betalningsdagarna kom alltså borgenären till godo.

Det fall att den utländska valutan fallit mer än den tyska blir givetvis

vid en tvångsclearing, som i nuvarande läge anordnas till fördel för svenska

borgenärer, icke av större praktisk betydelse. Av hänsyn till den följande

framställningen i 15 kap. om guldklausulen torde emellertid uppmärksamheten

böra inriktas härpå.

Spörsmålet uppmärksammades starkt i Tyskland på mitten av 1930- talet. Den tyska valutan hölls då stabil, under det att t. ex. den nordamerikanska

deprecierades. Beträffande tyska lån, som upptagits i utlandet i

utländsk valuta men av vilka obligationer nu gjordes gällande i Tyskland

av tysk borgenär, dömde då den tyska högsta domstolen att betalning i

tyskt mynt icke skulle ske efter den utländska valutans kurs sådan denna

blivit sedan valutan i fråga deprecierats utan sådan kursen var, innan va
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

lutan deprecierats. Denna dom föranledde emellertid en lag den 26 juni

1936 iiber Fremdwährungs-Schuldverschreibungen. I sin 1 § stadgar denna

lag: »Lautet eine im Ausland aufgenommene, in Wertpapieren verbriefte

Anleihe auf eine ausländische Währung — unbeschadet ob mit oder ohne

Goldklausel — so ist im Fälle einer Abwertung dieser Währung fiir den

Umfang der Zahlungsverpflichtung des Schuldners die abgewertete Währung

massgebend.» (Se i ämnet S. Dennemark i Svensk juristtidning 1938

s. 331 f.) För detta fall har alltså den tyska rätten icke skyddat de borgenärer,

vilka göra sina fordringar gällande vid tysk domstol, utan i stället

gäldenärerna. Huruvida denna lag även gäller för den värdeminskning,

som kan ha inträffat mellan en fordrans förfallodag och den dag då fordringen

faktiskt betalades, må emellertid lämnas därhän.

Om vid en svensk tvångsclearing den tyska rättens regler skola läggas

till grund för bestämmandet av värdet av de fordringar, som äro uttryckta

i annat mynt än tyskt, torde alltså de fordringar, som äro uttryckta i svenska

kronor och andra valutor, vilka i jämförelse med den tyska valutan

stigit i värde, kunna betalas efter sitt nominella belopp i kronor respektive

efter sitt i kronor efter dagskurs uträknade värde. De fordringar, som uttryckts

i en valuta, som sjunkit även i förhållande till den tyska valutan,

torde kunna betalas efter den utländska valutans dagskurs i svenska kronor

med tillägg av ett skadestånd för den sänkning i värde, vederbörande

fordran undergått genom det kursfall, som kan ha ägt rum efter den dag,

fordringen skolat betalas.

II. Svensk rätt.

Den svenska rätten äger inga stadganden för den händelse en fordran,

som är ställd å svenska kronor, fallit i värde innan den betalas. Den svenska

kronans relativa stabilitet har gjort att det icke med större styrka

gjort sig gällande några problem motsvarande dem, vilka beträffande fordringar

i riksmark sysselsatt det tyska rättslivet. För den händelse en fordran

är uttryckt i utländsk valuta böra åter för den svenska rättens del

samma två problem lösas som vid behandlingen av den tyska rätten. Huru

ställer det sig, om en utländsk valuta i vilken en fordran är uttryckt, fallit

i värde mellan fordringens uppkomst och den tidpunkt, då den skolat

betalas? Huru ställer det sig om valutan fallit i värde mellan den tidpunkt,

då den skolat betalas, och den, då betalningen faktiskt erlägges?

Det första problemet har varit föremålet för högsta domstolens avgörande

i två domar, som utgåvos den 16 oktober 1930 (NJA 1930: 507 och 513).

Båda rättsfallen föranleddes av den starka värdeminskning som den tyska

valutan undergick efter första världskriget.

I rättsfallet NJA 1930:507 var fråga om betalningen av en licensavgift

för tillverkningen av gevär enligt en tysk firmas konstruktion. Licensavgiften,

som var bestämd till viss summa i mark för varje tillverkat gevär,

hade avtalats under den tid marken hade sitt värde i guld. Yrkandet avsåg

licensavgifter i tre poster, som förfallit till betalning den 15 januari 1923,

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

1924 och 1925. Högsta domstolens dom innehöll, starkt förkortad, följande.

Genom lagstiftning 1924 infördes i Tyskland en myntenhet, Reichsmark,

vars värde motsvarade en marks ursprungliga värde. Samtidigt förordnades

att en riksmark skulle motsvara en billion mark i det gamla

myntet. Enligt här ovan förut omförmäld tysk lagstiftning och rättspraxis

skulle emellertid licenstagarens å äldre mynt lydande fordran vara föremål

för uppvärdering, utan särskild stadgad begränsning, enligt den civilrättsliga

lagstiftningens allmänna grundsatser. Vid sådant förhållande och med

hänsyn till sambandet mellan omräkningsregeln och bestämmelserna om

uppvärdering fann högsta domstolen att omräkningsregeln ej skulle tilllämpas

i målet. Med tillämpning av i Sverige gällande allmänna civilrättsliga

rättsgrundsatser fann högsta domstolen, att det ålåge licenstagaren att

utgiva vederlag, som med avseende å avtalets beskaffenhet och förutsättningar,

de förändringar förhållandena undergått från tiden för dess tillkomst

till den tid, då ifrågavarande licensavgifter skolat erläggas, samt övriga

omständigheter vore skäligt. Med tillämpning av dessa principer tillerkände

högsta domstolen den tyska firman betalning för de licensposter,

som förfallit den 15 januari 1924 och 1925, då marken stabiliserats, efter

den beräkningsgrunden att en mark av hans fordran skulle betalas med

en mark i det nya myntet. För den licenspost som förfallit den 15 januari

1923 ansåg högsta domstolen en mark i det gamla myntet motsvara en

halv mark i det nya.

I rättsfallet NJA 1930: 517 var fråga om betalningen av en försäkring,

given 1917 av ett svenskt bolag åt en tysk försäkringstagare och ställd i

den då gällande tyska myntenheten mark. Försäkringen förföll till betalning

1927 och under mellantiden hade, såom framgår av redogörelsen för

föregående rättsfall, en ny myntenhet införts, därvid förordnats att en mark

i det nya myntet skulle motsvara en billion i det äldre. Högsta domstolen

fann vid sådant förhållande att försäkringssumman å förfallodagen icke

motsvarade något värde i tyskt mynt. Vidkommande frågan, huruvida bolaget

utan hinder av denna omständighet enligt svenskt rättsgrundsats borde

förpliktas att på grund av försäkringsavtalet utgiva något belopp, upplystes

i målet att bolaget placerat den engångspremie, det erhållit, i markfordringar,

vilka sedermera blivit värdelösa på grund av markvalutans försämring.

Högsta domstolen ansåg därför att någon betalningsskyldighet

icke kunde åläggas försäkringsgivaren.

Högsta domstolen har alltså i ett fall ansett att enligt svensk rätt en fordran,

ställd i en utländsk valuta, som undergått stark värdeminskning innan

fordringen förföll till betalning, kunde under vissa förutsättningar beräknas

efter en för borgenären fördelaktigare beräkning än efter den främmande

valutans kursvärde vid fordringens förfallotid. I det fall högsta

domstolen avdömde på detta sätt hade emellertid valutalagstiftningen i det

land, om vars valuta var fråga, givit föreskrifter om en uppvärdering av

fordringar, som uttryckts i landets valuta. I det andra fallet har emellertid

den svenska högsta domstolen avböjt en dylik uppvärdering. Spörsmålet har

alltså tydligen bedömts efter omständigheterna i de särskilda målen.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Å det andra problemet — huru förhållandena ställa sig då en fordran

som lyder å en främmande valuta, icke betalas å förfallodagen och valutan

sedermera undergår värdeminskning i tiden mellan förfallodagen och

den faktiska betalningsdagen — har både rättspraxis och lagstiftning varit

inne. I rättspraxis har frågan varit uppe i rättsfallet NJA 1928 s. 252 —

alltså före skuldebrevslagens antagande — för det fall att fråga var om en

varuskuld, som var att gälda i tyskt mynt. Högsta domstolen ansåg i sin

den 18 maj 1928 utfärdade dom, att borgenären skulle ha ersättning för

den förmögenhetsminskning, han rönt genom att på grund av den tyska

markens fall hans fordran blivit försämrad mellan den avtalade och den

verkliga betalningsdagen, men att denna ersättning icke skulle sättas till

värdeminskningens hela belopp, räknat efter relationen mellan markens

och kronans kurser. Det tyska myntets inre värde hade icke under ifrågavarande

tid nedgått lika mycket som dess yttre kurs och även i borgenärens

hand skulle det belopp, han ägt utfå a förfallodagen, ha sjunkit i värde.

Då det emellertid måste antagas, att borgenären skulle åtminstone för

en del av beloppet ha köpt värdebeständig valuta, tillerkände högsta domstolen

honom hälften av skillnaden i kursvärdet mellan de två tidpunkterna.

I lagstiftningen har problemet behandlats, utom i växel- och checklagarna,

vilka även för den svenska rättens del kunna lämnas å sido, i 7 §

skuldebrevslagen. Enligt detta lagrum äger, där ett skuldebrev är ställt i

främmande mynt, vilket fallit i kurs i tiden efter det att betalningen skolat

erläggas, borgenären kräva betalning i ortens mynt efter kursen den dag

betalningen skolat erläggas. Föranleda omständigheterna annan beräkning

av den skada, borgenären må hava lidit av kursfallet, skall beräkningen

lämpas därefter, och om det kan antagas, att borgenären ej lidit skada av

kursfallet, skall skulden gäldas efter betalningsdagens kurs. Samma regel

gäller där dröjsmålet beror (av borgenären eller) av lagbud, avbrott i den

allmänna samfärdseln eller annat likande oöverstigligt hinder.

Vad nu anförts torde, för den svenska rättens del, ge vid handen att då

det gäller skuldebrev svensk lagstiftning skyddar borgenär mot kursfall i

främmande valuta mellan den avtalade och den faktiska betalningsdagen

samt att svensk rättspraxis visat en tendens att även då det gäller fordringar,

å vilka icke finnas skuldebrev, medgiva att borgenären får ersättning

för kursförlusten utan att dock i detta hänseende binda sig.1

III. Sammanfattande synpunkter.

Den föregående framställningen torde över huvud visa, huru nära till resultatet

den tyska och den svenska rätten befinna sig på hithörande område.

Det är därför skäligen likgiltigt, om man till grund för reglerna om

tvångsclcaringcn lägger den tyska eller den svenska rättens matei iclla reg
1

Hithörande och närliggande frågor ha i svensk juridisk litteratur varit föremål för

diskussion. Det senaste inlägget, som ger litteraturupplysningar aven om den tidigare

diskussionen, hos Michaeli, Internationales Privatrecht gemass schwedischen Rccht und

schwedischer Reclitssprecliung, Stockholm 1948 s. 320 ff.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

ler om beräkningen av det värde med vilket en fordran skall ersättas. Framställningen

torde, vare sig man utgår från att den tyska eller den svenska

materiella rätten skall tillämpas, kunna ge anledning till det uttalandet att

i svenska kronor, amerikanska dollars, engelska pund, holländska floriner

och schweiziska francs uttryckta fordringar kunna vid tvångsclearingen

betalas fullt efter a betalningsdagen gällande kurs utan att man därigenom

träder de intressen för nära, vilka äro att iakttaga vid utbetalning av tyska

tillgångar. Förfallna fordringar i mynt, vilka fallit i värde (tyska mark,

italienska lire, zloty, franska francs) torde kunna betalas efter den kurs,

som gällde vid fordringens förfallotid. På grund av den tyska högsta domstolens

praxis att — vid utdömande av fordringar vilka fallit i värde mellan

den dag, de skolat betalas, och den verkliga betalningsdagen -— rätta sig

efter kursen å den verkliga betalningsdagen, är det emellertid icke fullt

säkert att man tager full hänsyn till de tyska gäldenärsintressena, om man

helt tillämpar denna regel. För att icke göra någon orätt mot de tyska gäldenärsintressena

torde man i stället böra bestämma värdet på den i utländskt

myntslag angivna fordringen så, att den utgöres av fordringens värde

efter kursen å en dag som bestämmes såsom tvångsclearingsdag jämte

ett tillägg, motsvarande 25 eller 50 % av kursfallet mellan fordringens förfallodag

och tvångsclearingsdagen. Därmed skulle man ha kommit rätt nära

den grundsats, söm den svenska högsta domstolen tillämpat i rättsfallet

NJA 1928: 252. Någon juridisk orätt begår man genom en dylik nedsättning

icke mot innehavarna av nu åsyftade fordringar, enär ingen fordringsägare

har någon juridisk rätt att utfå medel ur tvångsclearingsmedlen.

Det torde till slut böra anmärkas att om en fordran är uttryckt i flera

myntslag (vilket varit vanligt beträffande obligationer) betalning bör utgå

efter det myntslag, vars kurs ger borgenären högsta värde å fordringen. Att

en fordran ställes i flera myntslag har nämligen berott på en önskan att

skydda borgenären mot kursförluster.

14 KAP.

Kursen på riksmark.

De viktigaste av de fordringar i utlänsk valuta, som kunna ifrågakomma

vid en utbetalning av fordringar från de tyska medlen, äro de, som äro uttryckta

i riksmark. Riksmarken noteras icke av banker eller på börser men

noteras hos riksbanken såsom clearingkurs efter ett numera helt fiktivt

värde, nämligen i svenskt mynt 1 kr. 68 öre. Till fordringarna i riksmark

knyter sig alltså det särproblemet, vilket värde riksmarken numera skall

äga. Kommittén har till en början att redovisa de uttalanden i denna fråga,

som gjorts av svenska institutioner under kommitténs eget arbete.

I vad gäller utbetalning med förtur till innehavare av kommersiella ford
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

ringar m. m. har kommittén varit inne på spörsmålet i sin framställning

den 31 december 1947 angående förtursbetalning av kommersiella fordringar

m. m. I skrivelsen anförde kommittén:

»Detta problem är, när det gäller fordringarna över huvud på de tyska tillgångarna,

mycket komplicerat. Men i den män kommitténs förslag avser ett fortsättande

av avtalsclearingen synes anledning icke finnas att göra något avsteg

från den vid spärrens tillkomst och alltjämt gällande clearingkursen, nämligen

168 kronor 1 öre för 100 riksmark. Det må därvid anmärkas, att tyska fordringar

i riksmark på Sverige av clearingnämnden indrivas efter denna kurs. Om ifrågavarande

kurs sålunda bör tillämpas på de kommersiella fordringarna, däri —

såsom av det föregående framgår — ingå även vissa löner, synes det vara konsekvent

att tillämpa denna kurs även beträffande de andra löner, som enligt

kommitténs förslag skola betalas för viss kortare tid. Icke heller beträffande pensioner

och livräntor — av vilka en del, såsom förut nämnts, vid sidan av clearingavtalet

tidigare reglerats över clearingen, därvid clearingkursen tillämpats

— torde anledning finnas att frångå denna kurs. Skulle senare gjorda överväganden

leda till ett annat resultat, kan detta tillämpas i fortsättningen och avräkning

ske med redan utbetalade belopp; kommittén föreslår icke nu betalning av något

kapitaliserat belopp utan endast successiv utbetalning av förfallande belopp. Beträffande

skadeståndskraven på grund av neutralitetskränkningar uppkommer

uppenbarligen icke något kursproblem.»

I yttrande häröver ha fullmäktige i riksbanken i skrivelse den 19 februari

1948 anfört:

Svårigheten att fastställa en kurs på riksmark torde närmast vara anledningen

till att några liknande utbetalningar från de tyska tillgångarna i Schweiz ännu

icke kunnat göras. Det kan väl icke anses vara uteslutet att förhållandena inom

en icke alltför avlägsen framtid komma att leda till återinförande av en tysk valuta

med officiell notering i förhållande till åtminstone pund eller dollar. Kommittén

har också särskilt framhållit svårigheterna att bedöma vilken kurs som

skall tillämpas beträffande fordringar på de tyska tillgångarna i riket över huvud

taget. Kommittén har emellertid därvid uttalat, att i vad kommitténs förslag avser

ett fortsättande av avtalsclearingen anledning icke syntes finnas att göra avsteg

från den alltsedan clearingspärrens tillkomst gällande clearingkursen, nämligen

1G8 kronor 1 öre för 100 riksmark. Kommittén har särskilt anmärkt, att tyska

fordringar i riksmark på Sverige av clearingnämnden indrivits efter denna kurs.

I och för sig synes det icke orimligt, att denna kurs tillämpas på sådana fordringar,

för vilka inbetalning skett till det tyska clearinginstitutet före sammanbrottet.

Mera tveksamt synes vara, i vilken utsträckning samma kurs skall tillämpas även

beträffande andra fordringar. I viss mån torde frågan om vilken kurs som i

olika fall kan bliva tillämplig böra bedömas i anslutning till de resultat, som man

i dessa hänseenden kommer till i andra länder.

Flyktkapilalbyrån har i yttrande den 31 januari 1948 över kommitténs

förslag anfört:

»Problemet om den kurs, som skall tillämpas beträffande fordringar i riksmark,

liar kommittén sökt lösa på det sättet att den vid sammanbrottet gällande

clearingkursen, 168 kronor 1 öre för 100 riksmark, skall tillämpa». Härtill vill

Hvktkapitalbyrån erinra om att clearingkursen icke blev föremål för justering i

samband med uppvärderingen av den svenska kronan sommaren 1946. Det är

dessutom säkerligen så att i fråga om olika fordringar —• iiven bland de kommersiella

—- det kan tänkas förekomma anledning till beräkning av olika kurser.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Elyktkapitalbyrån vill därför biträda den av kommittén föreslagna kursen endast

såsom den högsta kurs, efter vilken fordringar i riksmark må omräknas i händelse

av förskottsutdelning ur clearingmedlen. Det bör emellertid i så fall framhållas,

att denna kurssättning ej får anses prejudicerande för kursen vid den fortsatta

utdelningen.»

I frågan i hela dess vidd har kommittén inhämtat särskilda yttranden

från riksbanken och Svenska Bankföreningen.

Riksbanken har i sitt den 28 februari 1948 avgivna yttrande hänvisat till

vad riksbanksfullmäktige — på sätt framgår av det föregående — anfört i

ämnet i anledning av kommitténs framställning den 31 december 1947 samt

tillagt att därav torde framgå att frågan om omräkningskursen ännu knappast

kunde tillfredsställande besvaras. Riksbanken har därjämte med hänsyn

till att samma problem torde uppställa sig bl. a. i Schweiz och där vara

av långt större principiell räckvidd än i Sverige förklarat, att det syntes

önskvärt, att man, förslagsvis via legationen i Bern, sökte erhålla någon

närmare underhandsinformation om uppfattningen härutinnan hos representanter

för de schweiziska myndigheterna.

Svenska Bankföreningen, vars yttrande är dagtecknat den 21 januari

1948, har anfört följande:

Det spörsmål som Tyskmedelskommittén här framställt erbjuder avsevärda

svårigheter att tillfredsställande besvara. Sålunda må till en början framhållas,

att därest frågans innebörd skulle vara att angiva en verklig dagskurs på riksmark,

utmärkande dess faktiska värde i dag, bankföreningen icke skulle kunna

åtaga sig något sådant. Detta spörsmål låter sig över huvud för närvarande icke

besvara. Bankföreningen har icke heller fattat frågans innebörd så. Men även

med denna inskränkning är det synnerligen vanskligt att lämna ett uttömmande

svar på den av kommittén gjorda framställningen. Detta skulle nämligen förutsätta,

att bankföreningen ägde tillgång till detaljerade uppgifter rörande vilka

olika slag av fordringar det här är fråga om ävensom rörande tidpunkten för deras

tillkomst m. m.. något som emellertid icke är fallet. AU fordringarna äro av

mycket skiftande karaktär, framgår därav, att enligt vad som under hand inhämtats

anspråken pendla mellan å ena sidan klara kommersiella fordringar på

det svensk-tyska clearingkontot och å den andra tillgodohavanden spärrade i

tyska banker enligt de tyska valutarestriktionerna. I avsaknad av närmare uppgifter

i nämnda hänseenden och med hänvisning till vad nyss sagts om omöjligheten

att nu angiva riksmarkens verkliga dagsvärde får bankföreningen inskränka

sig till att framlägga vissa mera schematiskt upplagda normer för kursberäkningen,

vilka torde kunna utgöra en praktiskt godtagbar lösning av frågan i det

övervägande antalet fall men som å andra sidan i icke förutsedda specialfall måhända

måste mer eller mindre modifieras. Exempelvis må framhållas, att kursberäkningen

vid kvittning av försäkringsfordringar mellan Tyskland och Sverige

torde utgöra ett sådant specialfall, på vilket nedan angivna schematiska normer

icke kunna utan vidare tillämpas.

Vad dä först beträffar sådana anspråk, som grunda sig på inbetalning i riksmark

å den svensk-tyska clearingen samt avse kommersiella transaktioner, synes

det rimligt att för dessa tillämpa clearingkursen RM 100:—- = Skr. 108: 01, vilken

kurs allt fortfarande noteras å riksbankens officiella kursnota samt följaktligen

också kommer till användning jämväl vid de inbetalningar, som ännu ske till

clearingnämnden. Anledning saknas enligt bankföreningens uppfattning att i

delta sammanhang upptaga till diskussion de problem, som skapades genom den

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

svenska kronans appreciering i juli 1946, vilken i och för sig borde lia medfört

en automatisk sänkning av den tyska clearingkursen. Vid oförändrad anknytning

mellan riksmarken och exempelvis US-dollar hade den svenska apprecieringen

eljest bort resultera i en clearingkurs i Stockholm av RM 100: — = 144 kr. Emellertid

synes det nödvändigt att såsom villkor för en omräkning av förenämnda kommersiella

anspråk efter clearingkursen 168: 01 uppställa krav på att inbetalningen

var verkställd å det svensk-tyska clearingkontot i Berlin senast vid tidpunkten

för det tyska sammanbrottet samt vidare att avi härom kommit clearingnämnden

tillhanda.

Med de nyssnämnda kommersiella fordringarna synas i kurshänseende böra

jämställas de säkerligen i ytterst ringa omfattning förekommande anspråken i

fria riksmark. Dessa tillgodohavanden ha alltsedan de tyska valutarestriktionernas

tillkomst och fram till krigets slut uppstått huvudsakligen genom försäljning

till Tyskland av fri valuta och ha hela tiden kunnat utnyttjas för köp av utlandsvaluta

från Tyskland. Med dylika fria riksmark ha också vissa betalningar mellan

Sverige och Tyskland kunnat verkställas, vilka icke fallit under clearingavtalet.

Vad därefter beträffar övriga kategorier av anspråk lydande å riksmark torde

man kunna utgå ifrån att de till alldeles övervägande del härröra från tiden före

de tyska transfersvårigheternas uppkomst på 1930-talet. Dessa gamla svenska

fordringar blevo år 1934 underkastade certifiering, och de certifierade fordringarna

torde till avgjort största delen ha förvärvats vid en tid då Tyskland, liksom

även Sverige, hade guldmyntfot och då kursen på riksmark rörde sig omkring

pariteten RM 100: — = Skr. 88:89. Efter inträdande av Tysklands transfersvårigheter

har man som bekant från tysk sida sökt upprätthålla riksmarkens gamla

guldvärde beträffande en del av den tyska betalningstrafiken med utlandet, medan

däremot betydande underkurser fått uppkomma beträffande andra kategorier av

riksmarkstillgångar. Utvecklingen på den svenska valutamarknaden har därjämte

övat inflytande på Kursen mellan riksmark och kronor, främst i samband med

guldmyntfotens frånträdande i Sverige hösten 1931. Till ytterligare belysning av

frågan om kursutvecklingen på den tyska riksmarken må nämnas, att de allierade

arméerna i samband med inträngandet på tyskt territorium fastställt s. k.

militärkurser å riksmark: sålunda har från amerikansk sida fastställts ett omräkningsförhållande

av S 1:—- = RM 10:—, vilket vid nuvarande dollarkurs i

Sverige skulle innebära att RM 100:—■ = Skr. 36:—. Sistnämnda kurs synes

dock sakna intresse för bedömandet av riksmarkens värde i Sverige och torde få

betraktas såsom tillkommen allenast för de amerikanska trupperna i Tyskland.

Svenska resande ha sålunda icke möjlighet att på officiell väg till denna kurs anskaffa

riksmark, och det är känt från flera konkreta fall, bland annat avräkningarna

mellan de svenska statsjärnvägarna och den tyska järnvägsförvaltningen, att

förenämnda militärkurs på riksmark icke äger vitsord. Vid omräkning mellan de

tyska statsjärnvägarnas i riksmark uttryckta tariffer lär sålunda relationen $ 1: —

= RM 3:33 användas, vilket för närvarande skulle motsvara en kurs i svensk

räkning av RM 100:—- = Skr. 108:—.

Med utgångspunkt från ovanstående resonemang vore bankföreningen närmast

benägen att intaga den ståndpunkten, att vid den ifrågavarande omräkningen det

riktiga vore att låta den gamla pariteten mellan riksmark och kronor, d. v. s.

RM tOO:— = Skr. 88:89, bli normerande. Därmed skulle emellertid följa, att i

US-dollar utställda tyska obligationer med hänsyn till kurssänkningen på dollar

i Sverige under den gamla guldpariteten skulle vid ifrågavarande avräkning komma

i ett sämre läge än obligationer utställda i riksmark, något som med hänsyn

till den svenska valutans nuvarande anknytning till dollarn icke vore tillfredsställande.

Bankföreningen har fördenskull stannat vid att föreslå en modifiering

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

av den nyssberörda principen i så måtto, att riksmarkens parivärde 88:89 vid

omräkningen mot kronor bör minskas med ett belopp motsvarande den minskning

under pari som dollarns nuvarande notering i Sverige innebär. I enlighet

härmed skulle det ifrågavarade omräkningsvärdet bli RM 100:— = Skr. 85:79.

Det nyss sagda gäller emellertid endast sådana fordringar som på sin tid certifierats

eller eljest måste anses likaberättigade med dylika fordringar. Vad åter

beträffar icke certificrade anspråk i riksmark må framhållas, att såväl före som

under kriget en viss handel ägt rum på in- och utländska valutamarknader med

olika slag av tyska spärrmark till kurser som genomgående legat lägre än noteringarna

för fria riksmark respektive clearingkurserna i olika länder. De kurser,

som härvid framkommit, synas kunna tjäna såsom utgångspunkt för fastställandet

av omräkningskurser för icke certifierade anspråk i riksmark, i den mån sådana

förekomma. Kursutvecklingen för dessa spärrmarkstyper har emellertid företett

avsevärda fluktuationer, varför det torde bli nödvändigt att basera omräkningskursen

på representativa medelkurser. I de fall notering icke står att erhålla för

viss typ av spärrmark, torde medelkursen för närmast jämförliga spärrmarkskategori

kunna komma till användning. Som exempel på dylika medelkurser är

bankföreningen i tillfälle att angiva följande:

Registermark RM 100: — = Skr. 50: —

Handelsmark RM 100:— = Skr. 18: —

Aktiemark RM 100: — = Skr. 19: —

Därest man till utgångspunkt för omräkningen mellan kronor och riksmark väljer

ovan föreslagna riktlinjer, undgår man också ett spörsmål som eljest automatiskt

uppställer sig, nämligen huruvida fordringsanspråken skola omräknas efter

kursläget vid krigshandlingarnas inställande i maj 1945, efter kursläget sedan

kronan apprecierats i juli 1946 eller till äventyrs efter kursläget vid utdelningens

definitiva fastställande.

Bankföreningen har i detta sammanhang icke haft anledning att ingå på frågan,

huruvida och i vad mån en klassificering av olika slag av fordringsanspråk

bör äga rum med hänsyn till deras inbördes kvalifikationer. Av det ovan anförda

torde emellertid framgå, att i den mån en sådan klassificering anses böra vidtagas,

denna icke bör ske genom variationer i valutakurserna. I stället synes i så

fall ett koefficientsystem böra tillämpas för åstadkommande av en av fordringsanspråkens

inbördes kvalifikationer betingad avvägning. I

I mitten av juni 1948 genomfördes till slut en reform av penningväsendet

i den amerikanska, den engelska och den franska zonen i Tyskland. Denna

reform torde göra den av riksbanken ifrågasatta hänvändelsen till schweiziska

myndigheter onödig. Reformen har skett genom särskilda, av militärförvaltningarna

utfärdade lagar. Den 18 juni utfärdades en Währundsgesetz,

och kort därefter en Emissionsgesetz och en Drittes Gesetz zur Umordnung

des Geldwesens (Umstellungsgesetz). De tre lagarna kompletteras

genom andra förordningar och genom en Viertex Gesetz zur Umordung des

Geldwesens (Ergänzung zum Umstellungsgesetz) av den 8 oktober 1948.

Principen i den angivna lagstiftningen, som är mycket utförlig, är att den

gamla myntenheten, die Reichsmark, efter viss kurs utbytes mot en ny myntenhet,

die deutsche Mark. Vid beräkningen av värdet av fordringar, som

uppkommit före den 21 juni 1948, skulle kursen vara en deutsche Mark för

tio Reichsmark. Man förbehöll sig emellertid därvid att i framtiden ytter
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

ligare medge att för vissa fordringar ytterligare en deutsche Mark skulle

komma å tio Reichsmark. Därvid har man tydligen avsett fordringar, för

vilka pantsäkert ställts (dinglich gesicherte Forderungen). Däremot

skulle bl. a. löner, som skulle betalas för tid efter penningsreformen men

på grund av äldre kontrakt, beräknas efter en kurs av en tysk mark för

en riksmark. Devalveringen kan över huvud betecknas som en nedsättning

av skulder till en bråkdel av deras värde samtidigt som det gamla myntvärdet

behålles för prestationer vilka utföras i framtiden. För att de ekonomiska

förhållandena genast skulle röjas upp, bestämdes även att innehav

av sedlar och banktillgodohavanden skulle anmälas före den 26 juni

1948 för att över huvud kunna göras gällande.

Någon kurs i förhållande till utländska valutor har icke satts å det nya

myntet men vid betalning av importerade varor anses en tysk mark (DM)

vara värd 30 amerikanska cents. Efter en kurs på dollarn av 3 kr. 60 öre

skulle alltså den tyska marken vara värd 1 kr. 8 öre, d. v. s. efter kursen

1 tysk mark = 10 riksmark, riksmarken vara värd 11 öre.

Kommittén övergår nu till att angiva huru den betraktar frågan om beräkningen

av den kurs som skall fastställas å riksmarken vid tvångsclearingen.

Då kommittén i sin skrivelse den 31 december 1947 ifrågasatte att de

kommersiella fordringarna skulle betalas efter en kurs av 1 kr. 68 öre per

riksmark, anmärkte kommittén att clearingnämnden efter det tyska sammanbrottet

indrivit tyska fordringar i Sverige efter denna kurs. Då de indrivna

beloppen insatts på clearingkontot och då de å clearingkontot insatta medlen

få anses som tysk egendom, har alltså efter det tyska sammanbrottet

svensk egendom använts till ökande av tysk egendom efter en kurs av

1 kr. 68 öre per riksmark. Det belopp som på nu nämnt sätt efter det tyska

sammanbrottet tillförts den tyska egendomen, är per den 21 december 1948

16 480 000 svenska kronor. Då de synpunkter, vilka angivits under 13 kap.,

icke motsäga att en kurs av 1 kr. 68 öre för riksmark tillämpas för de

kommersiella fordringarna och då dessutom starka rättviseskäl tala för denna

kurs — särskilt att de svenska borgenärerna icke böra bli lidande av

att den svenska statsmakten inställde clearingen — vidhåller kommittén

sitt förslag om en kurs av 1 kr. 68 öre för de kommersiella fordringarna.

Samma kurs som användes i fråga om de kommersiella fordringarna synes

höra beräknas även för de övriga fordringar, vilka enligt kommitténs

förslag böra betalas med förmånsrätt. Fråga blir här blott om i riksmark

uttryckta löne- och pensionsbelopp.

Övriga fordringar, som äro uttryckta i riksmark, ha icke haft samma ställning

vid clearingen som de kommersiella fordringarna och det riktiga synes

då vara att tillämpa samma grundsatser som angivits i 13 kap. för fordringar

i utländskt mynt i allmänhet. En kurs av 11 öre för riksmarken

synes kunna fastställas såsom ungefärlig dagskurs. I enlighet med de grundsatser,

för vilka redogjorts i föregående kapitel, torde emellertid ett tillägg

böra göras för att icke fordringar betalats i tid. Några fasta regler för be
-

l—aon2»s.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

stämmande av detta tillägg torde icke kunna uppställas. Med anledning av

att riksmarken fallit så starkt i värde föreslår kommittén ett tillägg av 19

öre per riksmark. Motiveringen till detta tillägg är alltså att riksmarken

fallit i värde mellan fordringarnas förfallodag och betalningsdagen. Med

denna utgångspunkt skulle rätteligen något tillägg icke göras för fordringar,

som vid betalningsdagen ännu icke förfallit till betalning eller som förfallit

på tid efter vilken riksmarken icke fallit i värde. Kommittén har

emellertid funnit övervägande skäl tala för att någon skillnad vid beräkningen

av kursen å riksmark icke göres mellan olika icke förmånsberättigade

fordringar.

Kommittén föreslår alltså att i allmänhet icke förmånsberättigade fordringar

i riksmark få konkurrera i de tyska tillgångarna med 30 öre för varje

riksmark. Icke förmånsberättigade fordringar å lön, pension eller livränta

böra dock omräknas till samma kurs som förmånsberättigade sådana fordringar.

15 KAP.

Omräkningskursen beträffande fordringar uttryckta i guld.

Beträffande de fordringar, som äro försedda med guldklausul eller direkt

lyda å viktsenheter fint guld, göra sig särproblem gällande.

Guldklausulen var under äldre tid synnerligen vanlig både vid upptagande

av statslån och vid utställande av obligationer från stora privata företags

sida. Då 1930-talets finansiella kris nådde sin höjdpunkt under år

1931, tvungos flera stater att frångå guldmyntfoten, och svårigheter yppade

sig då att betala fordringar som hade guldklausul. Flera länder ogiltigförklarade

då guldklausulen -— däribland Nordamerikas förenta stater genom

den s. k. Joint resolution av den 5 juni 1933. Över hela världen uppkommo

rättegångar, vilka i många fall slutade med ett underkännande av

guldklausulen.

Hur den tyska rätten tog ställning till guldklausulen i vad den gällde

tyska förbindelser, som upptagits i utlandet i utländsk valuta, har framgått

av den lag av den 26 juni 1936, som angivits i 13 kap. under I. Har

alltså ett tyskt i utlandet upptaget lån, som gäller i utländsk valuta, försetts

med guldklausul, är enligt tysk rätt guldklausulen ogill. Den svenska

rätten har icke intagit en lika avgjord hållning, men observeras kan att den

17 juni 1932 utfärdades en lag, genom vilken förklarades att här i riket

före den 28 september 1931 utfärdad obligation må, ändå att den lyder å

kronor i guld eller å guldmynt, inlösas i riksbankens sedlar. Om obligation

lyder å både svenskt och utländskt mynt, får betalning ej fordras annorledes

än i svenskt mynt, såvida icke obligation före vissa i lagen utsatta

data tillhörde utländsk eller i utlandet bosatt svensk borgenär. Lagen, som

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

trädde i kraft genast efter utfärdandet, gäller tills riksbankens skyldighet

att inlösa sina sedlar med guld återinträder.1

Kommittén har vid sina överväganden kommit till den slutsatsen att,

särskilt i betraktande av 1936 års tyska lag om betalningsförbindelser, som

äro utställda i utländskt mynt, man vid en tvångsclearing icke bör taga

hänsyn till guldklausulen. De förbindelser, vilka äro utfärdade med guldklausul,

böra alltså enligt kommitténs åsikt behandlas på samma sätt som

om guldklausulen icke funnits. Förbindelse som är utställd å vissa viktsenheter

fint guld, torde i analogi härmed böra anses omfatta så stort belopp

av vederbörande lands mynt, som vid förbindelsens utfärdande motsvarade

guldvärdet räknat efter vid denna tidpunkt gällande växelkurs. Sedermera

får värdet i svenska kronor av förbindelsen beräknas efter kursen å

den utländska valutan i enlighet med de regler, som föreslagits i den föregående.

Det närmare utformandet av nu angivna grundsats torde böra

överlämnas åt den myndighet, som får att verkställa tvångsclearingen.

I fråga om en art förbindelser bör emellertid, enligt kommitténs åsikt,

guldklausulen fortfarande gälla. Vissa fordringar, vilka uppstått i den internationella

post- och telegramtrafiken, skola enligt gällande konventioner

räknas i guldfrancs, och för dylika fordringar har, som redan framgått av

det föregående, det svenska telegrafverket anmält ett tämligen betydande

belopp. Dylika fordringar beräknas icke i guldfrancs för att i ett skuldförhållande

skydda borgenären utan för att man måste ha en grundval för ett

avräkningsförfarande. Detta är, enligt kommitténs mening, ett tillräckligt

skäl för att i detta fall godkänna guldklausulen.

16 KAP.

Ordningen för prövningen av betalningsanspråken och för

utbetalningen.

Prövningen av anspråk på betalning ur de tyska tillgångarna blir, såsom

det föregående torde utvisa, mången gång av tämligen vansklig natur. I det

hela måste prövningen antagas erhålla en helt annan karaktär än de schematiska

konstateranden, som förekommo under avtalsclearingens tid, och

den kommer att få en domstolsmässig prägel.

1 Lagstiftning, rättspraxis och litteratur angående gnidklausulen torde lättast kunna

uppsökas med hjälp av en artikleserie »La clause or» i Bulletin juridique international,

Harlem och Haag. Serien började år 1934 i del XXX s. 258 och går sedan igenom de följande

banden fram till och med senare bandet år 1939. I artiklarna finnes ordalydelsen

av ett betydande antal domar, fällda av domstolar i skilda delar av världen. Svensk rättspraxis

och litteratur uppsökes bäst med tillhjälp av uppgifterna i Nial. Internationell

förmögenhetsrätt, 1944, s. 141 ff. Beträffande rättspraxis se särskilt NJA 1937 s. 1 (anmärkt

i det föregående 13 kap.) och s. 17. Svensk rättspraxis har vid flera tillfällen haft

att taga ståndpunkt till mål, i vilka guldklausulen förekommer, utan att dock frågan om

klausulens giltighet ställts på sin spets.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

En grundläggande uppgift för den myndighet, åt vilken prövningen skall

anförtros, blir att avgöra huruvida den betalningssökande verkligen har

någon fordran.

I sin framställning den 31 december 1947 om förtursbetalning av kommersiella

fordringar m. m. riktade kommittén uppmärksamheten på detta

spörsmål och anförde med avseende på de kommersiella fordringarna bl. a.

följande:

Det första spörsmål, som här uppställer sig, avser vilka krav som skola ställas

på den svenske fordringsägaren, då det gäller att styrka den uppgivna fordringens

existens. Under clearingtiden uppkom icke något sådant problem, enär betalningsordern

från den tyska sidan utgjorde bevis för fordringens berättigande.

Då det regelmässigt icke torde möta svårigheter för den betalningssökande att

till fullo styrka en affärsmässig fordrans uppkomst, synas emellertid några särskilda

regler i detta hänseende icke behöva uppställas; beträffande huvudparten

av de lordringar, som uppkommit före den 1 januari 1945, nämligen varufordringar,

tiar man för övrigt ledning av, om de upptagits i valutadeklarationen per

den 31 december 1944.

En svårighet vid prövningen kan väntas föreligga i så måtto som den prövande

myndigheten i allmänhet får antagas sakna upplysning om den tyske gäldenärens

eventuella invändningar. Av praktiska skäl kan det nämligen icke — annat än

möjligtvis i undantagsfall — ifrågakomma vare sig att höra de tyska vederbörande

i frågan eller att av den betalningssökande kräva utredning om gäldenärens

inställning till betalningsyrkandet. I nuvarande läge inkomna upplysningar från

gäldenärssidan kunde för övrigt förmodas ofta bliva mindre tillförlitliga. Med

hänsyn till risken av obefogade utbetalningar är det emellertid ofrånkomligt att

den prövande myndigheten icke ställer för låga krav på bevisningen om de anmälda

fordringarnas tillkomst.

Även beträffande fordringar, som rent avtalsmässigt äro fullt klara, kunna förhållandena

vara sådana att någon betalning icke bör utgå genom tvångsclearingen,

åtminstone icke med företrädesrätt. Kommittén har sålunda erfarit, att under

clearingavtalets giltighetstid tyska importörer i åtskilliga fall utfäste förskottsbetalning

för att få leverans till stånd. Det bör enligt kommitténs förmenande

icke vid en tvångsclearing ifrågakomma att en svensk exportör med företrädesrätt

erhåller dylik förskottsbetalning av clearingmedel i vidare mån än som motsvarar

kostnader, som den svenske exportören ådragit sig för avtalets fullgörande.

Har åter en svensk importör erlagt betalning i förskott, bör, i den mån leverans

ej kommit till stånd, hans genom förskottsbetalning uppkomna fordran för

bristande leverans gäldas som kommersiella fordringar i övrigt.

Vidare anförde kommittén beträffande anspråk på löner, som icke vore

att hänföra till kommersiella fordringar, att den betalningssökande tydligen

måste styrka avtalsmässig grund för sitt krav; den prövande myndigheten

kunde därvidlag uppenbarligen bli ställd inför större bedömningssvårigheter

än som förelåge i fråga om löner, vilka tidigare utgått via clearingen.

Beträffande slutligen ersättningar för neutralitetskränkningar anförde

kommittén, att den omständigheten att den tidigare tyska regeringen icke

medgivit ersättningsskyldighet icke borde hindra, att den svenska prövningsmyndigheten

i nuvarande läge, då vidare förhandlingar vore uteslutna,

till avgörande upptoge frågan om Tysklands ansvarighet för händelserna

i fråga och eventuellt utmätte det skadestånd, vartill konstaterade neutralitetskränkningar

kunde föranleda.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Vad kommittén sålunda anfört torde vara tillräckligt för att visa, att

prövningen av betalningsanspråken blir en krävande juridisk-ekonomisk

angelägenhet. I vissa fall, exempelvis beträffande certifierade obligationsfordringar,

är väl en närmare prövning helt överflödig, då själva innehavet

av en certifierad obligation får anses utgöra bevis för fordringens existens

och fortbestånd. I åter andra fall uppkomma säkerligen en mångfald problem

av liknande art som de tidigare redovisade.

För prövningen av betalningsanspråken och ombestyrandet av själva utdelningen

bör, om icke ett särskilt statsorgan för ändamålet inrättas, lämpligen

anlitas någon av de myndigheter som i större utsträckning haft att

syssla med affärsförbindelserna mellan Sverige och Tyskland och med den

tyska egendomen i Sverige, nämligen clearingnämnden, flyktkapitalbyrån

eller restitutionsnämnden. Med hänsyn till uppgiftens natur och omfattning

torde densamma icke kunna anförtros åt någon av de nämnda tre myndigheterna

utan att myndigheten i fråga får viss organisatorisk utbyggnad.

För sin del anser kommittén att uppgiften bör anförtros åt clearingnämnden.

Den myndighet som får uppdraget att omhänderha utdelningen, bör till

sin ledning erhålla en instruktion, innnefattande huvudlinjer för dess handlande

bl. a. i de hänseenden som tidigare av kommittén berörts. Det är angeläget

att instruktionen blir så uttömmande och preciserad som möjligt.

Ur praktisk synpunkt vore det helt visst önskvärt att myndighetens avgörande

i utdelningsfrågor bleve slutliga och alltså icke kunde överklagas.

Det vill dock synas som om skälen för att vägras rätt till fullföljd icke vore

tillräckligt starka för att motivera en inom det administrativa området så

ovanlig anordning som förbud för missnöjd sökande att hos Kungl. Maj:t

överklaga myndighetens beslut.

Kommittén vill helt kort beröra vissa huvudsynpunkter som enligt dess

uppfattning böra normera utdelningsförfarandet.

Såsom bevakade böra de anspråk anses, som anmälts jämlikt kungörelsen

den 16 januari 1948, vare sig detta skett före där stadgad tidpunkt eller

senare. Eventuellt bör en kungörelse utfärdas att ytterligare anmälningar

mottagas men blott till viss tidpunkt.

De fordringar, som skola betalas helt, böra av skäl, som kommittén berört

i sin framställning den 31 december 1947, prövas och utbetalas så fort

som möjligt. Utdelningsförfarandet bör alltså börja med en prövning av

anmälningarna av dylika fordringar.

I övrigt synes gången böra bli den, att de anmälda anspråken i tur och

ordning upptagas till prövning av myndigheten. Då de till utbetalning godkända

beloppen blivit, åtminstone i det närmaste, fixerade samt likvidationen

av de tyska tillgångarna i huvudsak avslutats, bör en utdelningsplan

upprättas med den utdelningsprocent, som med säkerhet kan påräknas,

samt underställas Kungl. Maj :t. Med hänsyn till den takt, vari likvidationen

av de tyska tillgångarna fortskrider, kan man antaga att detta skall

kunna ske någon gång under våren eller sommaren 1949. Sedan Kungl.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Maj :ts beslut meddelats, torde huvudutdelningen kunna äga rum. Det kan

möjligen befinnas lämpligt att taga denna i omgångar.

Då likvidationen av de tyska tillgångarna helt avslutats, bör en slutlig

disposition äga rum av de ännu icke utdelade medlen. Denna disposition

bör, om icke en någorlunda stor utdelningsprocent skulle möjliggöras,

knappast få karaktären av allmän utdelning. I stället kunde måhända, såsom

kommittén föreslagit i 10 kap. under V, överskottet användas till betalning

av sådana fordringar, där fordringshavarens omständigheter framstå

som särskilt ömmande.

17 KAP.

Utdeln ingskal kyl.

Att exakt angiva det resultat i finansiellt hänseende de av kommittén i

det föregående framställda förslagen skulle medföra är för närvarande icke

möjligt. Det skulle förutsätta, att det slutgiltigt vore fastställt till vilket

belopp förefintliga anspråk på utdelning skulle godkännas ävensom att det

till utdelning tillgängliga beloppet vore fixerat. Någon bedömning i vilken

mån de anmälda anspråken verkligen utgöras av fordringar har emellertid

ännu icke skett och en dylik prövning, som måste göras före utdelningen,

blir, såsom kommittén utvecklat i 16 kap., av tämligen vansklig natur. Av

vad kommittén vid redogörelsen i 4 kap. för de anmälda anspråken anfört

beträffande en del anmälningar, torde framgå att man har anledning att

antaga att många anspråk vid en närmare granskning komma att underkännas.

Å andra sidan bör man räkna med att nya anmälningar kunna inkomma.

Då kommittén i det följande framlägger en utdelningskalkyl, måste den

till grund för angivandet av anspråken på utdelning lägga de i 4 kap. återgivna

siffrorna. Kommittén vill därför betona att kalkylen bygger på synnerligen

osäkert material och att det verkliga utfallet av en blivande tvångsclearing

i väsentliga punkter kan komma att avvika från den bild kalkylen

ger.

Kommittén har utgått ifrån att det belopp som är att fördela uppgår till

200 milj. kronor. I första hand avräknas värdet av det s. k. rövade guldet.

Detta värde, om både det belgiska och holländska guldet skulle komma att

återställas, anslås till 65 milj. kronor. Återstoden blir alltså 135 milj. kronor.

I kalkylen upptagas först fordringar av beskaffenhet att enligt kommitténs

förslag utgå med förmånsrätt. Därefter följer en sammanställning av andra

fordringar för vilka utdelning enligt kommitténs förslag skall ske.

Kommersiella fordringar och lönebelopp, vilka förfallit till betalning före

den 1 oktober 1944, upptagas i allmänhet icke. Dock torde böra medtagas

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

ett belopp av 336 616:83 schweiziska francs, som visserligen förfallit till

betalning före nämnda dag men beträffande vilket orsaken till den uteblivna

betalningen synes vara icke gäldenärens insolvens utan att beloppet

var tvistigt.

Pensioner och livräntor, varå senaste utbetalning skett före den 1 oktober

1944, upptagas ej heller. Anspråken å löner, pensioner och livräntor

angivas i övrigt med belopp som följa av redogörelsen i 4 kap. I detta hänseende

är att märka, att vissa siffror i denna redogörelse, som bygger på uppgifter

från clearingnämnden, äro grundade på en maximering av årsbeloppen

till 15 000 kronor medan kommittén föreslagit en maximering av årsbeloppen,

såvitt fråga är om förmånsrätt, till 20 000 kronor för lön och

12 000 kronor för pension och livränta. Vidare märkes att uppgift saknas om

det kapitaliserade värdet av pensioner och livräntor till den del de överstiga

maximibeloppet. Dessa förhållanden sakna dock betydelse då det gäller en

allmän översikt av den natur, här är fråga, i all synnerhet som siffrorna i

övrigt för pensioner och livräntor äro synnerligen osäkra. Kommittén har

därför icke ansett sig böra låta företaga de tidskrävande beräkningar, som

skulle fordras för att dessa siffror skulle kunna erhållas.

I enlighet med de uttalanden kommittén tidigare gjort upptagas icke i

kalkylen följande i 4 kap. angivna fordringsgrupper: IV p. 2—4 och V (Stabs

fordran på andel i tyska tändsticksmonopolbolagets vinst, krav på ersättning

för rasdiskriminerande o. d. åtgärder, utländska s. k. Härtefälle samt

kostnader för förvaltning och utdelning av de tyska tillgångarna).

Fordringar i utländska myntslag ha omräknats till svenska kronor. Därvid

ha, utom för riksmark, enhetliga kurser tillämpats, nämligen: 1 pund

sterling = 14:47, 1 dollar = kr. 3:59, 100 franska francs = kr. l:35y„

100 belgiska francs = kr. 8: 18, 100 schweiziska francs = kr. 83:30, 100

floriner = kr. 135: 15, 100 danska kronor = svenska kr. 74: 75, 100 norska

kronor = svenska kr. 72: 30, 100 finska mark = kr. 2: 64, 100 tjeckoslovakiska

kr. = svenska kr. 7: 161/, samt 100 guldfrancs = kr. 1: 17. Dessa

kurser motsvara köpkurserna för resp. valutor den 3 februari 1949.

I fråga om riksmark har för kommersiella fordringar samt löner, pensioner

och livräntor tillämpats kursen 100 RM = kr. 168: 01 medan övriga

fordringar omräknats enligt kursen 100 RM = kr. 30: —.

Förmänsberättigade fordringar.

I. Kommersiella fordringar.

Anmälda

Omräknade

belopp

till sv. kr.

1. Varufordringar

Kronor.......................

.......... 355 441:98

355 441: 98

Riksmark.....................

.......... 30 290: 05

50 890: 31

2. Provisionsfordringar

Kronor .......................

.......... 586 939: 40

586 936: 40

Riksmark.....................

.......... 632 325: 58

1 062 370: 21

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Anmälda

Omräknade

belopp

till sv. kr.

3. Fordringar på grund av montage- och entre-

prenadavtal

Kronor.................................

38 781: 32

38 781: 32

Riksmark...............................

35 914: 50

60 339: 95

4. Fordringar för patentavgift, licens eller dylik

ideell prestation

Kronor .................................

1 127 807: 59

1 127 807: 59

Riksmark...............................

2 042 518: 22

3 431 634: 86

Danska kronor..........................

454: 58

339: 80

Norska kronor...........................

745: 61

539: 08

Finska Mark............................

1 600: —

42: 24

5. Fordringar i avräkning för post-, telegraf-,

järnvägs- och lufttrafik

Kronor.................................

1 847 917: 86

1 847 917: 86

Riksmark...............................

2 695: 48

4 528: 68

Guldfrancs..............................

718 542: —

840 694: 14

6. Fordran för förädlingsarbete

—: —

-;-

7. Frakt-, tull- och speditionskostnad

Kronor..................................

277 752: 65

277 752: 65

Riksmark...............................

2 606: 89

4 379: 84

8. Andra fordringar

Kronor.................................

3 885 550: 26

3 885 550: 26

Riksmark...............................

1 556 004: 33

2 614 242: 87

Engelska pund..........................

214 016: 11

3 108: 81

Schweiziska francs.......................

361 844: 18

301 416: 20

Summa kommersiella fordringar

16 494 715: 05

II. Finansiella fordringar.

Funding bonds, 50 % av i sv. kr. anmält belopp 3 954 631: 99 1 977 315: 99

III. Övriga fordringar.

1. a) Löner för tiden 1/10 1944—30/9 1945 (maximerade)
Kronor

.................................

Riksmark...............................

b) Sådana pensioner och livräntor för tjänst

eller arbetsanställning, varå senaste utbetalning

gjorts efter 30/9 1944 (maximerade):

Till 1/10 1948 upplupna belopp...........

Per 1/10 1948 för framtiden kapitaliserade

belopp..................................

Summa löner, pensioner och livräntor.....

14 676: — 14 676: —

35 860: — 60 248: 39

2 950 000: —

15 500 000: —

18 524 924: 39

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Anmälda Omräknade

belopp till sv. kr.

2. Skadeståndskrav på grund av neutralitetskränkningar

som förorsakat skada å person

Kronor ................................. 365 000: — 365 000: —

Förmånsberättigade fordringar.

I. Kommersiella fordringar.................. 16 494 715: 05

II. Finansiella fordringar.................... 1 977 315: 99

III. Övriga fordringar:

1) Löner, pensioner, livräntor............. 18 524 924: 39

2) För neutralitetskränkningar............ 365 000: —

Summa kr. 37 361 955: 43

Om detta belopp dragés från summan 135 milj. kr., återstår att fördela i runt

tal 97,6 milj. kr.

Fordringar vilka böra konkurrera i detta belopp.

I. Kommersiella fordringar................................ —: —

II. Finansiella fordringar.................................. —: —

1. Rikslånen

(För detaljer hänvisas till redogörelsen i 4 kap.)

a) Daweslånet...................................... 30 269 027:35

b) Younglånet...................................... 80 713 937: 50

c) Kreugerlånet..................................... 180 218 000: —

d) Funding bonds, icke lydande å sv. kr.

Anmält i riksmark............................... 319 625: 75

» » dollars................................. 1 028 184: 29

» » engelska pund.......................... 44 278: 20

» » floriner................................. 2 511:64

e) Andra rikslån.

Anmält i riksmark............................... 880 446: 08

2. Fordringar på grund av innehav av andra obligationer 44 613 726: 59

3. Fordringar på grund av innehav av aktier

Anmält i riksmark............................... 614 038: 81

» » engelska pund.......................... 303: 87

4. Fordringar på grund av äganderätt till fastighet

Anmält i riksmark............................... 660 912: 78

» » kronor................................. 28 304: 57

5. Fordringar med inteckningssäkerhet.

Anmält i riksmark............................... 3 339 806: 75

» » kronor................................. 906 945: 89

» » engelska pund........................... 139 635: 50

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

6. Bankfordringar.

Anmält i riksmark...............................

» » dollars.................................

» » kronor.................................

Till detta komma vissa små belopp i annan valuta.

7. Andra finansiella fordringar.

Anmält i riksmark...............................

» » kronor .................................

» » dollars.................................

» » danska kronor ..........................

» » engelska pund..........................

» » schweiziska francs.......................

» » holländska floriner......................

Därtill kommer ett belopp i lats.

III. Övriga fordringar.

1. Löner, pensioner och livräntor

a) På grund av försäkringsavtal utgående pensioner och

livräntor, varå senaste utbetalning gjorts efter 30/9

1944 (maximerade):

Till 1/10 1948 upplupna belopp...................

Per 1/10 1948 för framtiden kapitaliserade belopp ...

b) Maximibeloppen överskjutande belopp av löner, pensioner

och livräntor (av alla slag), avseende beträffande

löner 1/10 1944—30/9 1945 samt beträffande pensioner

och livräntor 1/10 1944—30/9 1948:

Anmält i riksmark...............................

» » kronor .................................

2. Rekvisition av egendom.

Anmält i kronor.................................

» » riksmark...............................

Därtill komma vissa smärre belopp.

3. Fordringar på grund av neutralitetskränkningar.

Anmält i kronor.................................

» » riksmark...............................

» » engelska pund..........................

» » norska kronor..........................

» » dollars.................................

4. Fordringar som clearingnämnden betecknat som övriga

fordringar.

Anmält i kronor.................................

» » riksmark...............................

Omräknade

till sv. kr.

6 405 401: 57

324 872: 92

492 907: 77

5 874 615: 69

12 047 605: 59

3 779 300: 81

31 426: 86

1 623 932: 28

11 883: 58

5 942: 82

100 000: —

850 000: —

420 917: 13

13 482: —

2 348 528: 39

1 426 615: 43

23 846 051: 55

266 341:55

28 940: —

8 132 281: 59

4 667: —

5 794 948: 05

730 500: 65

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Omräknade

till sv. kr.

5. Fordringar, som ej ha motsvarighet i clearingnämndens

cirkulär den 31 januari 1948.

Anmält i kronor................................. 5 339 906: 54

» » riksmark............................... 1 672 737: 05

IV. Riksgäldskontorets utlägg för det österrikiska konversionslånet

1934.

Anmält i kronor................................. 91 144: 28

» » engelska pund.......................... 1 792 364: 17

» » franska francs.......................... 20 750: 60

» » belgiska francs......... 16 282: 46

» » schweiziska francs....................... 99 204: 80

» » floriner................................. 61 528: 09

» » tjeckoslovakiska kronor.................. 18 270: 75

Summa anmälda fordringar utan förmånsrätt 427 423 037: 54

En utdelning med 20 % å dessa ca 427,4 milj. kr. skulle erfordra ca 85,5 milj.

kr., varför man då skulle ha ett överskott på ca 12,1 milj. kr. å de 97,6 milj. kr.,

som skulle vara att fördela.

18 KAP.

Sammanfattning av huvudpunkterna i kommitténs förslag.

1. Utbetalning vid tvångsclearingen bör endast ske till svenska rättssubjekt.

Visst undantag föreslås dock beträffande kommersiella fordringar

för att överensstämmelse skall vinnas med clearingavtalet den 14 december

1940. Möjlighet bör öppnas att i undantagsfall, efter beslut i varje särskilt

fall av Kungl. Maj :t, medgiva utbetalning åt i Sverige bosatta tyska medborgare,

som tidigare under avtalsclearingens tid kunnat få medel transfererade

för sitt uppehälle, ävensom åt härstädes bosatta svenskfödda kvinnor

som genom gifte blivit tyska medborgare.

I princip böra alla svenska fordringsägare äga rätt att deltaga i utdelningen

oavsett om och sedan vilken tid de äro bosatta i Sverige. Härigenom

bliva tysklandssvenskarna berättigade till utdelning för verkliga fordringar.

Rätt till utdelning skall i princip också föreligga oavsett tidpunkten då någon

förvärvat svenskt medborgarskap. Från en annan utgångspunkt föreslår dock

kommittén att fordran bör ha funnits på svensk hand vid det tyska sammanbrottet

för att berättiga till utdelning. I kommitténs förslag antages den

1 maj 1945 såsom den dag då sammanbrottet skedde. En följd härav blir

att flertalet fordringar som innehavas av nyblivna svenska medborgare icke

bliva utbetalningsberättigade. Dispens bör dock i undantagsfall kunna givas

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

av Kungl. Maj :t till förmån för svenskfödda kvinnor som varit tyska medborgare

på grund av äktenskap.

2. Såsom förutsättning för deltagande i tvångsclearingen bör uppställas,

att gäldenären under det andra världskriget såväl varit medborgare i som

haft hemvist i Tyskland. Med Tyskland avses Tyska riket i dess utsträckning

före den 1 januari 1938.

3. Utdelningen ur de tyska medlen bör ske med stöd av gällande clearinglagstiftning.

Enligt kommitténs uppfattning kan ett anspråk tillgodoses med

stöd av denna lagstiftning endast i den mån anspråket har karaktär av en

fordran. Däremot kan ersättning icke givas för sakrätter, alltså framför allt

icke för äganderätt till fast eller lös egendom. Ej heller kan ersättning givas

för aktier, andelsbevis i handelsbolag m. m.

Förluster som drabbat svenskar på grund av att fastigheter, bohag eller

värdesaker i Tyskland förstörts genom krigshandlingar från stater, med

vilka Tyskland var i krig, giva uppenbarligen icke upphov till skadeståndsskyldighet

för Tyskland och kunna därför icke tillgodoses med stöd av gällande

clearinglagstiftning. På grund av betänkligheter ur rättssynpunkt anser

kommittén sig icke kunna föreslå att lagstiftningen ändras så att även

sakrättsliga anspråk kunna tillgodoses. Med hänsyn till de omständigheter

som i och för sig kunna anföras till stöd för utlandssvenskarnas begäran om

ersättning även för sakrätter föreslår kommittén emellertid, att de medel,

som vid den blivande utdelningen må tillkomma statens krigsförsäkringsnämnd,

avstås till utlandssvenskarna till ett belopp av högst 2 miljoner

kronor.

Utdelning bör icke medgivas å svenska företags investeringsfordringar å

dotterföretag i Tyskland.

Lönefordringar böra tillgodoses blott i den mån de belöpa å tiden till den

1 oktober 1945.

4. Enligt Washingtonuppgörelsen åtog sig Sverige att återställa av Sverige

förvärvat guld, som bevisligen tagits av tyskarna från ockuperade länder

(s. k. rövat guld). Anspråk ha rests på återställande av guld till ett

värde av ca 65 miljoner kronor. Befogenheten av anspråken äro fortfarande

under prövning. Den närmare storleken av den svenska förlust, som kan

uppkomma genom utlämnande av guldet, kan därför ännu icke bestämmas.

Enligt kommitténs mening bör ur clearingmedlen utbetalas ett belopp motsvarande

värdet av det guld som jämlikt Washingtonuppgörelsen må komma

att utlämnas och denna utbetalning bör såsom en kvittning mellan den

svenska och tyska staten ske innan andra utbetalningar göras. I denna fråga

har ledamoten herr Lindahl avgivit särskilt yttrande.

5. Kostnaderna för de tyska tillgångarnas förvaltning och utdelning föreslås

skola täckas genom att vid utdelningen uttages en i procent av utdelat

belopp beräknad avgift.

6. Utdelning bör ske allenast för fordringar som uppstått före det tyska

sammanbrottet (den 1 maj 1945). Med fodringar jämställes ränta, i den

mån den upplupit före 1 maj 1945. Anspråk å ränta för tiden före det tyska

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

sammanbrottet å certifierade obligationer, som höra till de tyska rikslånen,

böra dock icke tillgodoses vid tvångsclearingen, ej heller ränta å andra

obligationer, för vilka ränta transfererats, även om därvid lägre räntefot än

den i obligationen utfästa tillämpats. Av att utdelning endast skall ske för

fordringar, som uppstått före det tyska sammanbrottet följer, att räntor

eller annan avkastning av fast eller lös egendom eller avgifter för industriell,

litterär eller konstnärlig rätt, vilka avse tiden efter det tyska sammanbrottet,

icke böra tagas i beaktande vid utdelningen. Detsamma gäller ett av Svenska

Tändsticks Aktiebolaget framställt anspråk på ersättning för utebliven andel

i det tyska tändsticksmonopolbolagets vinst efter 1944. För pensioner och

livräntor skall få utgå värdet av i framtiden förfallande belopp.

7. Ocertifierade fordringar böra få konkurrera med certifierade fordringar

under lika villkor.

8. Utdelning bör icke erhållas på en fordran då man har visshet om att

vederbörande gäldenär varit insolvent vid tiden för det tyska sammanbrottet.

Svårigheten att i varje särskilt fall bedöma solvensen har emellertid

föranlett kommittén att föreslå vissa allmänna riktlinjer och presumtioner.

Beträffande kommersiella fordringar föreslås i detta hänseende att utdelning

endast skall lämnas för belopp, som icke förfallit till betalning före den

1 oktober 1944. Detsamma gäller löner och pensioner. Att gäldenären icke

betalt tidigare förfallna fordringar presumeras ha berott på att han varit

insolvent. Denna regel skall dock icke hindra, att fordran, som innestått sedan

tid före sistnämnda dag, tillgodoses, om det visas eller kan antagas att

den bristande betalningen berott på annan omständighet än att gäldenären

icke varit solvent.

Vad angår andra fordringar bör såsom princip gälla, att man vid tvångscleringen

utgår från att gäldenären varit solvent men att i särskilda fall

denna huvudregel icke bör utesluta ett hänsynstagande till de omständigheter

som visa motsatsen.

Vidkommande fordringar å tyska staten, tyska delstater och tyska kommuner

bör betalningsoförmåga anses ha inträtt först i och med det tyska

sammanbrottet och följaktligen bör solvenssynpunkten i dessa fall icke

hindra att fordringarna betalas vid tvångsclearingen.

9. Även fordringar som ännu icke förfallit till betalning böra få deltaga

vid utdelningen. Innebörden av detta förslag är bland annat att obligationerna

till Young- och Kreugerlånen få konkurrera med sina kapitalbelopp,

ehuru amorteringstiden icke utgått.

10. Någon rätt till kvittning föreslås icke i vidare mån än som framgår

av vad som sagts i punkt 4 rörande det s. k. rövade guldet.

11. Sedan tillgängliga medel minskats med vad som åtgår för kvittning

böra ur återstoden vissa fordringar utgå med förmånsrätt. De till förmånsrätt

föreslagna fordringarna äro kommersiella fordringar, löner, vissa pensioner

och livräntor, skadeståndskrav på grund av dödsfall eller skador

å person, förorsakade av neutralitetskränkningar, samt å svenska kronor

lydande funding bonds.

s. 110 Kontrollera mot PDF

110

Beträffande löner, -vilka såsom framgår av det tidigare anförda i regel

icke böra beräknas för tid före den 1 oktober 1944 och icke skola få beräknas

för tid efter den 1 oktober 1945, föreslår kommittén att förmånsrätten

icke skall få åtnjutas för högre belopp än 20 000 kronor för år.

För pensioner och livräntor som utgå på grund av tjänst eller arbetsanställning

skall förmånsrätten avse redan förfallna prestationer och det kapitaliserade

värdet för framtiden. Vid beräkningen av de förfallna beloppen

och det kapitaliserade värdet bör dock, såvitt gäller förmånsrätten,

högst ett belopp av 12 000 kronor för år beaktas. För de kapitaliserade

beloppen böra livräntor inköpas i svenska försäkringsanstalter.

Med hänsyn till vissa omständigheter böra å svenska kronor lydande

funding bonds beräknas blott till 50 procent av sina belopp.

12. Kommittén ifrågasätter att vid bestämmandet av fördelningen av

det restbelopp, som beräknas kvarstå efter den egentliga utdelningen, hänsyn

skall tagas till fordringar, vilka innehavas av personer i ömmande omständigheter.

13. Icke förmånsberättigade fordringar skola få konkurrera med varandra

till sina fulla belopp. Den procent, varmed de skola konkurrera,

skall alltså ej varieras efter fordringarnas art eller deras kursvärde. Ej

heller bör utdelningen för en fordran ställas i relation till det belopp för

vilket fordringen förvärvats.

14. Omräkningskursen för fordringar, som lyda å riksmark, föreslås till

1 krona 68 öre för en riksmark såvitt gäller kommersiella och andra med

fömånsrätt utgående fordringar samt till 30 öre för en riksmark beträffande

andra fordringar.

15. En ingående prövning av riktigheten av varje särskilt anspråk som

anmälts jämlikt kungörelsen den 16 januari 1948 måste ske innan utdelning

för anmäld fordran kan medgivas. Denna prövning och ombestyrandet

av själva utdelningen bör enligt kommitténs mening anförtros åt clearingnämnden.

Med hänsyn till uppgifternas natur och omfattning erfordras

viss organisatorisk utbyggnad av nämnden.

16. De fordringar, som skola utgå med förmånsrätt, böra prövas och utbetalas

så fort som möjligt. Sedan övriga anmälda anspråk prövats och de

till utbetalning godkända beloppen blivit, åtminstone i det närmaste, fixerade

samt likvidationen av de tyska tillgångarna i huvudsak avslutats,

bör clearingnämnden upprätta en utdelningsplan och underställa den Kungl.

Maj :t.

17. Kommittén har på grundval av de anmälda fordringarna upprättat

en utdelningskalkyl. Därvidlag är då att märka, att kalkylen bygger på

ett mycket osäkert material, då man måste räkna med såväl att en del

av de anmälda anspråken komma att underkännas vid den slutliga prövningen

som att nya anmälningar kunna inkomma.

Kommittén utgår ifrån att ett belopp av 200 milj. kronor skall finnas att

fördela. Sedan 65 milj. kr. avförts för täckande av statens anspråk på ersättning

för eventuellt utlämnat s. k. rövat guld återstår 135 milj. kr.

s. 111 Kontrollera mot PDF

111

De förmånsberättigade fordringarna upptagas till ca 37,4 milj. kr., varefter

i runt tal 97,6 milj. kr. skulle återstå att fördela mellan övriga fordringar.

Dessa upptagas till ca 427,4 milj. kr.

En utdelning med 20 % å dessa 427,4 milj. kr. skulle erfordra ca 85,5 milj.

kr., varför då ett överskott på ca 12,i milj. kr. skulle uppkomma å de 97,6

milj. kr., som skulle vara att fördela.

Särskilt yttrande av herr Lindahl.

Ministern för utrikes ärendena har till statsrådsprotokollet den 1 november

1946 vid avlåtande av propositionen till riksdagen rörande godkännande

av Washingtonuppgörelsen anfört, att bland de fordringar, som skola

utfå betalning vid tvångsclearingen, borde medräknas bland annat den fordran,

som uppkomme genom utlämnande av det s. k. rövade guldet. Med

hänsyn härtill anser jag det riktigt att i redogörelsen för de svenska anspråken

anmärks förefintligheten av anspråket på ersättning. Däremot anser

jag icke att kommittén bort ingå på ett bedömande av frågan huruvida

anspråket på ersättning är av sådan beskaffenhet att det lagligen kan tillgodoses

vid en tvångsclearing. Frågan härom borde, enligt mitt förmenande,

helt ha lämnats öppen för att slutligen prövas i samma ordning

som prövning skall ske av andra fordringsanspråk. Beträffande statens rätt

till kvittning för sin fordran är jag såtillvida av samma uppfattning som

kommitténs övriga ledamöter, att, därest anspråket på ersättning för utlämnat

guld prövas lagligen kunna tillgodoses vid tvångsclearingen, rätt

till kvittning föreligger och även bör utnyttjas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Skrivelse till Ministern för Utrikes Ärendena............................... 3

Kommitténs uppdrag................................................... 5

1 kap. Den svenska clearinglagstiftningens tillkomst och utformning...... 6

2 kap. Clearingavtalen med Tyskland och deras tillämpning................ 9

3 kap. Washingtonuppgörelsen......................................... 16

4 kap. De särskilda grupperna svenska fordringar mot Tyskland och tyskar .. 20

I. Kommersiella fordringar.................................... 21

II. Finansiella fordringar....................................... 24

1. Fordringar på grund av innehav av rikslån................. 25

2. Fordringar på grund av innehav av andra obligationer....... 27

3. Fordringar på grund av innehav av aktier.................. 27

4. Fordringar på grund av äganderätt till fastighet............. 28

5. Fordringar till säkerhet för vilka inteckning i fastighet meddelats

.................................................. 29

6. Bankfordringar.......................................... 29

7. Andra finansiella fordringar............................... 30

III. Övriga fordringar........................................... 30

1. Fordringar på lön, pension, livränta o. d.................... 30

2—5. Fordringar på grund av rekvisition av egendom från tysk

myndighets sida. Skadeståndfordringar på grund av neutralitetskränkning

eller annat övergrepp från tysk sida........ 32

2. Rekvisition av egendom.................................. 33

3. Skadeståndsfordran på grund av neutraliterskränkningar..... 33

4. Övriga fordringar........................................ 34

5. Vissa ytterligare fordringar............................... 34

IV. Till clearingnämnden anmälda fordringar vilka icke upptagits under

I—III................................................. 35

1. Riksgäldskontorets utlägg för det österrikiska konversionslå
net.

................................................... 35

2. Svenska tändsticksaktiebolagets andel i tyska tändsticksmono
polets

vinst............................................. 36

3. Krav på grund av rasdiskriminerande eller liknande åtgärder.. 36

4. S. k. Härtefälle............................. ............ 37

5. Riksbankens krav på ersättning för återlämnat guld......... 37

V. Anspråk som icke anmälts till clearingnämnden:

Kostnader för förvaltning och utdelning av de tyska tillgångarna 38

5 kap. Allmänna spörsmål............................................. 38

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Sid.

6 kap. Förutsättningar vid en tvångsclearing mot Tyskland med hänsyn till

borgenärernas och gäldenärernas nationalitet och domicil......... 41

I. Borgenärerna.............................................. 41

II. Gäldenärerna.............................................. 47

7. kap. Vilka typer anspråk böra tillgodoses vid en tvångsclearing gentemot

Tyskland?..................................................... 48

8 kap. Särskilda villkor för erhållande av betalning vid en tvångsclearing mot

Tyskland...................................................... 57

I. Tidpunkten för fordrans uppkomst........................... 57

II. Tidpunkten för fordrans övergång på svensk hand. Böra ocertifierade

fordringar uteslutas från att deltaga i tvångsclearingen? .. 59

III. Förhållandena då ett anspråk övergått från en innehavare till en

annan.................................................... 61

IV. Gäldenärens solvens........................................ 61

V. Måste fordringen vara förfallen till betalning?.................. 64

VI. Avstående av fordran....................................... 68

9 kap. Kvittning och specialexekution .................................. 69

I. Kvittning ................................................ 69

II. Specialexekution........................................... 71

10 kap. Förmånsrätt................................................... 72

I. Kommersiella fordringar.................................... 73

II. Löner, pensioner och livräntor............................... 74

III. Krav på skadestånd för genom neutralitetskränkningar orsakade

dödsfall eller skador å person............................. 77

IV. Funding bonds............................................ 78

V. S. k. Härtefälle, i vad gäller svenska medborgare............... 78

11 kap. Böra alla fordringar, som ej skola gå med förmånsrätt, få konkurrera

till sina fulla belopp?........................................... 80

I. Bör den procent, med vilken fordringar få konkurrera, variera

efter fordringarnas art? ................................... 80

II. Bör den procent, med vilken fordringar få konkurrera, variera

efter fordringarnas kursvärde?.............................. 81

III. Bör utdelning för en fordran ställas i relation till det belopp till

vilket fordringen förvärvats?................................ 83

12 kap. Vissa frågor rörande utbetalning av löner, pensioner, licensavgifter,

royalty, avkastning av fast egendom eller aktier och räntor........ 84

13 kap. Omräkningskurser.............................................. 86

I. Tysk rätt................................................. 87

II. Svensk rätt............................................... 89

III. Sammanfattade synpunkter............................. 90

14 kap. Kursen på riksmark............................................. 92

15 kap. Omräkningskursen beträffande fordringar uttryckta i guld........... 98

16 kap. Ordningen för prövningen av betalningsanspråken och för utbetalningen 99

17 kap. Utdelningskalkyl............................................... 102

18 kap. Sammanfattning............................................... 107

Särskilt yttrande av herr Lindahl........................................ 111

8—0002B8.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1950:356 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i förordningen den 19 november 191U s. 15 i texten
  2. 1LU 1950:30 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition ang. godkännande av allmänna riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland, dels ock i ämnet väckta moti s. 1 i texten