Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om svenskt medborgarskap

96 sidor, varav 66 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 66 av 96 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:217, Med förslag till lag om svenskt medborgarskap

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

1

Nr 217.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

svenskt medborgarskap; given Stockholms slott den

24 mars 1950.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om svenskt medborgarskap.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Den föreslagna medborgarskapslagen — vilken bygger på ett av delegerade

för Sverige, Danmark och Norge gemensamt utarbetat betänkande —- vilar i stor utsträckning på samma principer som den gällande lagen i

ämnet, men innehåller några principellt betydelsefulla avvikelser från gällande

rätt. De till sina verkningar mest omfattande av de föreslagna ändringarna

angå den gifta kvinnans ställning. Under det att gift kvinna nu i

stort sett följer sin man i medborgarskapshänseende, tillerkänner förslaget

den gifta kvinnan en fullt självständig ställning. Utländsk kvinnas äktenskap

med svensk man har enligt förslaget ingen annan inverkan på kvinnans

medborgarrättsliga ställning än att det väsentligt underlättar hennes

upptagande till svensk medborgare genom naturalisation. Svensk kvinna,

som blir utländsk medborgare genom äktenskap med utländsk man, behål
1

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 217.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

ler sitt svenska medborgarskap, även om hon tar hemvist i mannens hemland.

Beträffande barnens ställning intar förslaget i stort sett samma ståndpunkt

som gällande lag. I vissa undantagsfall skall dock barn i äktenskap

förvärva svenskt medborgarskap genom födseln, ehuru endast modern är

svensk medborgare. Vidare föreslås att den åldersgräns, vid vilken barn

upphöra att behandlas som bipersoner vid föräldrarnas förvärv av medborgarskap,

sänkes från 21 till 18 år. En annan principen nyhet är, att Kungl.

Maj :t enligt förslaget äger att efter avtal med annat nordiskt land sätta i

kraft vissa bestämmelser om mera förmånlig behandling av de avtalsslutande

ländernas medborgare.

Bland övriga mera betydande avvikelser från gällande rätt må följande

nämnas. Två stadganden i den nuvarande lagen, enligt vilka förvärv av

svenskt medborgarskap inträder automatiskt, ha ersatts med bestämmelser

om förvärv genom anmälan. Detta gäller förvärv genom födsel i Sverige

i förening med oavbrutet hemvist här intill viss ålder samt återvinning av

tidigare innehaft svenskt medborgarskap. Kungl. Maj :ts befogenhet att

medge eftergift från de allmänna naturalisationsvillkoren har utvidgats.

Lagen avses skola träda i kraft den 1 januari 1951. Enligt en särskild

övergångsbestämmelse skall kvinna, som jämte äldre lag förlorat svenskt

medborgarskap till följd av giftermål eller mannens förvärv av utländskt

medborgarskap, vara berättigad att på anmälan inom fem år efter lagens

ikraftträdande återfå svenskt medborgarskap.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 217.

3

(Gällande lag.)

Lag

om förvärvande och förlust av

svenskt medborgarskap;

given Stockholms slott den 23 maj 1924-

(sådan lagen lyder efter däri vidtagna

ändringar genom lagar den 19 maj

1933 och den 31 mars 1944).

1 §•

Svenskt medborgarskap förvärvas,

på grund av födsel, av barn i äktenskap,

vars fader är svensk medborgare,

samt av barn utom äktenskap,

vars moder är svensk medborgare.

Hittebarn, som anträffas här i riket,

anses, intill dess annat utrönes,

såsom svensk medborgare.

3 §•

Utländsk kvinna, som ingår äktenskap

med svensk medborgare,

förvärvar genom giftermålet svenskt

medborgarskap.

Hava makarna barn samman före

äktenskapet, blir jämväl barnet

svensk medborgare, såframt det är

ogift och ännu ej fyllt tjuguett år.

(Föreslagen lydelse.)

Förslag

till

Lag

om svenskt medborgarskap.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Svenskt medborgarskap förvärvas

genom födsel av

1. barn i äktenskap, vars fader är

svensk medborgare;

2. här i riket fött barn i äktenskap,

av vars föräldrar endast modern är

svensk medborgare, om fadern ej har

medborgarskap i någon stat eller

om barnet icke genom födseln förvärvar

faderns medborgarskap;

3. barn utom äktenskap, vars moder

är svensk medborgare.

Hittebarn som anträffas här i riket

anses såsom svensk medborgare

intill dess annat utrönes.

2 §•

Ingår svensk man äktenskap med

utländsk kvinna, blir före äktenskapet

fött barn till makarna svensk

medborgare, om det är ogift och ej

fyllt aderton år.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

(Gällande lag.) (Föreslagen lydelse.)

2 §•

Utländsk man eller utländsk ogift

kvinna, som är född här i riket och

oavbrutet här haft sitt hemvist, blir

svensk medborgare vid uppnådd ålder

av tjugutvå år.

Vad i första stycket sägs gälle ej

den, som under sista året skriftligen

avsagt sig rättigheten att bliva svensk

medborgare och därvid tillika med

behörigt bevis styrkt sig äga medborgarskap

i annat land. Rätt till avsägelse,

som nu är nämnd, tillkommer

dock ej den, vars fader eller, då

fråga är om barn utom äktenskap,

moder begagnat sig av sådan rätt.

Avsägelse, som i andra stycket

sägs, skall ske, om den, varom fråga

är, har sitt hemvist i Stockholm, hos

överståthållarämbetet och eljest hos

Konungens befallningshavande i det

län, inom vilket han har sitt hemvist.

Det åligger den myndighet, hos

vilken avsägelse göres, att pröva avsägelsen

samt att därom meddela beslut.

4 §.

Den, som, på grund av födseln, varit

svensk, men förlorat sitt svenska

medborgarskap utan att bliva medborgare

i annat land, återvinner

svenskt medborgarskap genom att

taga hemvist här i riket.

Den, som, på grund av födseln, varit

svensk, men sedermera blivit annat

lands medborgare, återvinner

3 §•

•

Utlänning, som är född här i riket

och oavbrutet här haft sitt hemvist,

förvärvar svenskt medborgarskap

genom att, efter det han fyllt

tjuguett år men innan han fyllt tjugutvå

år, hos länsstyrelsen i det län

där han är kyrkobokförd skriftligen

anmäla sin önskan att bliva svensk

medborgare. Den som icke är medborgare

i någon stat eller styrker, att

han skulle förlora sitt utländska

medborgarskap genom att förvärva

svenskt medborgarskap, må dock

göra sådan anmälan redan då han

fyllt aderton år.

Då riket är i krig, äger vad i första

stycket är stadgat icke tillämpning å

den som är medborgare i fientlig stat

eller som där ägt medborgarskap men

förlorat det utan att förvärva medborgarskap

i annan stat.

4 §.

Har någon, som genom födseln varit

svensk och oavbrutet haft sitt

hemvist här i riket intill aderton års

ålder, förlorat sitt svenska medborgarskap,

återvinner han, om han sedan

två år har hemvist i riket, medborgarskapet

genom att hos länsstyrelsen

i det län där han är kyrkobokförd

skriftligen anmäla sin önskan

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.

5

(Gällande lag.) (Föreslagen Igdelse.)

svenskt medborgarskap, såframt han,

efter förlust av det utländska medborgarskapet,

tager hemvist här i riket,

eller ock, medan han har hemvist

här i riket, går sitt utländska

medborgarskap förlustig.

6 § första och andra styckena.

Blir utländsk man svensk medborgare

enligt 2 eller 4 §, medför detta

svenskt medborgarskap jämväl för

hans hustru och ogifta barn i äktenskap

under tjuguett år, såframt de

hava hemvist här i riket. Hava de ej

hemvist här i riket, men tager sedermera

hustrun under äktenskapets

bestånd eller barn, som ännu är ogift

och under tjuguett år, under faderns

livstid hemvist härstädes, vinner

hustrun eller barnet svenskt medborgarskap,

om mannen fortfarande är

svensk medborgare.

Vad i första stycket sägs skall ej

äga tillämpning å barn, som, efter

äktenskaps återgång eller äktenskapsskillnad,

står under moderns

vårdnad, ej heller, medan hemskillnad

består, å hustrun och barn, om

vilket hon har vårdnaden.

7 §•

Vad i 6 § är stadgat därom, att

barn i äktenskap förvärvar svenskt

medborgarskap tillsammans med fadern,

skall äga motsvarande tillämpning:
1.

å förhållandet mellan barn utom

äktenskap och barnets moder, såframt

ej fadern är utländsk man och

har vårdnaden om barnet;

2. å förhållandet mellan barn i äktenskap

och moder, som är änka;

samt

härom. Den som är utländsk medborgare

återvinner dock icke svenskt

medborgarskap, med mindre han

styrker, att han därigenom skulle förlora

det utländska medborgarskapet.

5 §•

Blir utländsk man svensk medborgare

enligt 3 eller 4 §, medför

detta svenskt medborgarskap jämväl

för hans ogifta barn i äktenskap,

som har hemvist här i riket och ej

fyllt aderton år. Vad nu sagts gäller

dock icke barn, som efter äktenskapets

återgång eller äktenskapsskillnad

eller under hemskillnad står under

moderns vårdnad.

Vad i första stycket är stadgat om

att barn i äktenskap förvärvar medborgarskap

tillsammans med fadern

skall äga motsvarande tillämpning

1. å förhållandet mellan barn utom

äktenskap och modern, om ej fadern

är utlänning och har vårdnaden om

barnet;

2. å förhållandet mellan barn i äktenskap

och moder, som är änka;

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungi. Maj.ts proposition nr 217.

(Gällande lag.) (Föreslagen lydelse.)

3. å förhållandet mellan barn i äktenskap

och moder, vars äktenskap

eljest är upplöst eller som är hemskild,

såframt barnet står under moderns

vårdnad.

5 §•

Konungen äger, på ansökan, till

''svensk medborgare upptaga (naturalisera)

utlänning, som

1. fyllt tjuguett år;

2. sedan fem år har hemvist här

i riket;

3,. gjort sig känd för hederlig vandel;

samt

4. har möjlighet att försörja sig

och sin familj.

Finnes sökandens upptagande till

svensk medborgare medföra gagn för

riket, eller har sökanden förut ägt

svenskt medborgarskap, eller föreligga

eljest med hänsyn till sökandens

förhållanden synnerliga skäl för

hans upptagande till svensk medborgare,

må svenskt medborgarskap honom

beviljas utan hinder av här ovan

under punkterna 1 och 2 stadgade

villkor. Har sökanden förut ägt

svenskt medborgarskap, må avvikelse

ske jämväl från vad ovan under

punkt 4 stadgats.

Upphör ej sökanden enligt rätten i

det land, han tillhör, i och med sin

naturalisation som svensk medborgare

att vara medborgare i det landet,

utan fordras härför medgivande

av landets regering eller annan myndighet

därstädes, vare, såframt an
-

3. å förhållandet mellan barn i äktenskap

och moder, vars äktenskap

eljest är upplöst eller som är hemskild,

om barnet står under moderns

vårdnad.

6 §•

Konungen äger på ansökan till

svensk medborgare upptaga (naturalisera)

utlänning som

1. fyllt aderton år;

2. sedan minst sju år har hemvist

här i riket;

3. fört en hederlig vandel; samt

4. har möjlighet att försörja sig

och sin familj.

Finnes det medföra gagn för riket

att sökanden upptages till svensk

medborgare eller har sökanden förut

ägt svenskt medborgarskap eller är

sökanden gift med svensk medborgare

eller föreligga eljest med hänsyn

till sökandens förhållanden särskilda

skäl för dennes upptagande

till svensk medborgare, må naturalisation

beviljas, även om de i första

stycket under punkterna 1, 2 och 4

stadgade villkoren icke äro uppfyllda.

Om synnerligen starka skäl tala

därför, må avvikelse ske från villkoret

under punkt 3. Är sökanden

dansk, finsk, isländsk eller norsk

medborgare, må även om annat särskilt

skäl ej föreligger avvikelse ske

från det under punkt 2 angivna villkoret.

Förlorar sökande, som har utländskt

medborgarskap, ej detta i

och med sin naturalisation utan

fordras härför medgivande av den

utländska statens regering eller annan

myndighet, må som villkor för

medborgarskapets förvärvande stad
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition ni 217.

(Gällande lag.)

sökningen bifalles och sökanden ej

redan styrkt, att sådant medgivande

lämnats, som villkor för medborgarskapets

förvärvande stadgat, att sökanden

skall inom viss tid och inför

den Konungens befallningshavande,

som Konungen bestämmer, styrka,

att dylikt medgivande lämnats. Det

åligger befallningshavanden att pröva,

huruvida behörigt bevis företetts,

och att därom meddela beslut. Kan

sökanden ej förete bevis, som nyss

nämnts, må, där synnerliga skäl därtill

äro, medborgarskap honom ändock

av Konungen beviljas.

6 § tredje stycket (jfr även 7 §).

Varder utländsk man, på ansökan

enligt 5 §, upptagen till svensk medborgare,

bestämmer Konungen, huruvida

detta skall medföra svenskt

medborgarskap även för hans hustru

och ogifta barn i äktenskap under

tjuguett år. Hustrun skall, där ej

särskilda skäl föranleda annat, beredas

tillfälle att i ärendet avgiva yttrande.

Förblir hon, trots mannens

förvärv av svenskt medborgarskap,

medborgare i främmande stat, må

svenskt medborgarskap ej tilläggas

henne, med mindre hon därtill samtyckt.

8 §•

Svenskt medborgarskap förloras av

den, som, genom naturalisation eller

giftermål eller ock eljest, blir medborgare

i annat land och där har eller

efter förvärvet av medborgarskapet

tager sitt hemvist. Oberoende avhemvistet

förloras svenskt medborgarskap

av ogift barn under tjuguett

år, som blir utländsk medborgare genom

föräldrarnas äktenskap.

(Föreslagen lydelse.)

gas, att sökanden inför den länsstyrelse

Konungen bestämmer inom viss

tid styrker att dylikt medgivande

lämnats. Det åligger länsstyrelsen att

meddela beslut, huruvida behörigt

bevis företetts.

Då utlänning enligt denna paragraf

upptages till svensk medborgare,

bestämmer Konungen, huruvida

naturalisationen skall omfatta även

sökandens ogifta barn under aderton

år.

7 §•

Svenskt medborgarskap förloras av

1. den som förvärvar utländskt

medborgarskap och möjliggjort förvärvet

genom att ansöka därom eller

eljest uttryckligen samtycka därtill;
2.

den som förvärvar utländsk!

medborgarskap genom att inträda i

allmän tjänst i annan stat;

3. ogift barn under aderton år,

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungi. Maj:ts proposition nr 217.

(Gällande lag.)

9 §•

Svensk man eller svensk ogift kvinna,

som är född utom riket och aldrig

här haft hemvist, förlorar sitt

svenska medborgarskap vid uppnådd

ålder av tjugutvå år, såframt ej dessförinnan

Konungen, på ansökan, medgivit,

att medborgarskapet ändock

må bibehållas. Med hemvist här i

Jandet skall till sin verkan vara likställd

vistelse här för fullgörande av

värnplikt eller för deltagande i undervisningen

vid svensk läroanstalt

eller ock eljest under förhållanden,

som tyda på samhörighet med Sverige.

Förlust av svenskt medborgarskap

enligt dena paragraf för svensk man

medför förlust av sådant medborgarskap

även för hans hustru samt barn

i äktenskap. Vad nu är sagt äge motsvarande

tillämpning å förhållandet

mellan en kvinna och hennes barn

utom äktenskap.

(Föreslagen lydelse.)

som blir utländsk medborgare genom

att någon av föräldrarna, som

ej är utan del i vårdnaden om barnet,

på sätt ovan i paragrafen avses förvärvar

utländskt medborgarskap,

dock icke om den andre är svensk

medborgare och bär del i vårdnaden;

4. ogift barn under aderton år, som

blir utländsk medborgare genom att

föräldrarna ingå äktenskap med varandra;

har barnet hemvist här i riket,

inträder dock förlust av svenskt

medborgarskap endast om barnet

flyttar ur riket innan det fyllt aderton

år.

8 §•

Svensk medborgare, som är född

utom riket samt aldrig här haft hemvist

och ej heller uppehållit sig här

under förhållanden som tyda på

samhörighet med Sverige, förlorar

sitt svenska medborgarskap, när han

fyller tjugutvå år. På dessförinnan

gjord ansökan må dock Konungen

medgiva att medborgarskapet bibehålies.

När någon enligt första stycket förlorar

svenskt medborgarskap, medför

detta förlust av sådant medborgarskap

även för hans barn, som förvärvat

medborgarskapet till följd av att

han varit svensk medborgare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

(Gällande lag.)

10 §.

Vill någon, som är eller önskar

bliva utländsk medborgare, erhålla

befrielse från sitt svenska medborgarskap,

göre därom ansökning hos

Konungen. Bifalles dylik ansökning,

vare, om sökanden ej redan är utländsk

medborgare, som villkor stadgat,

att sökanden inom viss tid skall

hava förvärvat medborgarskap i annat

land.

(Föreslagen lydelse.)

9 §.

Konungen må på ansökan befria

den som är eller önskar bliva utländsk

medborgare från hans svenska

medborgarskap. Är sökanden ej

redan utländsk medborgare, skall

som villkor för befrielsen stadgas,

att han inom viss tid förvärvar medborgarskap

i annan stat.

10 §.

Konungen äger, efter avtal med

Danmark, Finland, Island eller Norge,

förordna om tillämpning av en

eller flera av bestämmelserna under

a)—c) här nedan. Med fördragsslutande

stat avses i dessa bestämmelser

den eller de stater, med vilka

Sverige ingått avtal om tillämpning

av bestämmelsen i fråga.

a) Vid tillämpning av 1 § första

stycket punkt 2 samt 3 § likställes

födsel i fördragsslutande stat med

födsel här i riket.

Såvitt angår 3 och 4 §§ likställes

hemvist intill tolv års ålder i fördragsslutande

stat med hemvist här

i riket.

b) Medborgare i fördragsslutande

stat som

1. förvärvat medborgarskapet på

annat sätt än genom naturalisation;

2. fyllt tjuguett men ej sextio år;

3. sedan tio år har hemvist här i

riket; samt

4. icke under denna tid dömts till

frihetsstraff,

förvärvar svenskt medborgarskap

genom att hos länsstyrelsen i det län

där han är kyrkobokförd skriftligen

anmäla sin önskan härom. Vid så
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

(Gällande lag.)

11 §•

Vill någon erhålla förklarande att

han är svensk medborgare, må han

därom göra ansökan hos Konungen,

som, efter regeringsrättens hörande,

äger meddela dylikt förklarande.

(Föreslagen lydelse.)

dant förvärv av medborgarskap skall

vad i 5 § stadgas äga motsvarande

tillämpning.

c) Den som förlorat'' svenskt medborgarskap

och därefter oavbrutet

varit medborgare i fördragsslutande

stat, återvinner svenskt medborgarskap

genom att, efter det han tagit

hemvist här i riket, hos länsstyrelsen

i det län där han är kyrkobokförd

skriftligen anmäla sin önskan

härom. Vid sådant förvärv av medborgarskap

skall vad i 5 § stadgas

äga motsvarande tillämpning.

11 §•

När någon gör anmälan enligt 3,

4 eller 10 §, åligger det länsstyrelsen

att meddela beslut, huruvida på grund

av anmälningen svenskt medborgarskap

förvärvats eller ej.

Vill någon erhålla förklaring att

han är svensk medborgare, må han

göra ansökan därom hos Konungen,

som efter regeringsrättens hörande

äger meddela sådan förklaring; dock

må härvid icke prövas fråga som avses

i första stycket.

12 §.

Talan mot länsstyrelses beslut i

ärende enligt denna lag föres hos

Konungen genom besvär i den ordning,

som är bestämd för överklagande

av förvaltande myndigheters

och ämbetsverks beslut.

13 §.

Den som fyllt aderton år äger utan

hinder av att han står under annans

vårdnad själv göra ansökan eller anmälan

enligt denna lag.

Anmälan må ej göras genom förmyndare

eller vårdnadshavare.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

(Gällande lag.)

12 §.

Närmare bestämmelser angående

ansökan, som i 5 § sägs, och den

utredning, som erfordras för prövningen

av sådan ansökan, så ock de

föreskrifter, som eljest finnas erforderliga

för denna lags tillämpning,

givas av Konungen.

(Föreslagen lydelse.)

14 §.

Närmare bestämmelser angående

ansökan enligt 6 § och den utredning,

som erfordras för prövningen av sådan

ansökan, ävensom de föreskrifter,

som eljest finnas erforderliga för

denna lags tillämpning, meddelas av

Konungen.

13 § första och femte styckena.

Den, som förlorat svenskt medborgarskap

på grund av stadgandet i

7 § lagen den 1 oktober 1894 om förvärvande

och förlust av medborgarrätt,

äger, såframt han icke förvärvat

medborgarskap i annan stat samt

förutsättningarna för förlust av medborgarskap

enligt 9 § i denna lag icke

heller äro för handen, återvinna

svenskt medborgarskap genom att i

enlighet med de närmare bestämmelser,

som av Konungen meddelas, hos

svensk beskickning eller svenskt konsulat

skriftligen anmäla sin önskan

att åter bliva svensk medborgare.

När någon blir svensk medborgare

enligt denna paragraf, skall vad i 6 §

första och andra styckena samt 7 §

för där avsedda fält stadgats lända

till efterrättelse; dock skall det i 6 §

första stycket med avseende å hustru

och barn stadgade villkoret om hemvist

här i riket ej gälla för det fall

att det svenska medborgarskapet

återvinnes genom anmälan hos svensk

myndighet i utlandet.

Övergångsbestämmelser.

15 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1951.

Genom denna lag upphäves lagen

den 23 maj 1924 (nr 130) om förvärvande

och förlust av svenskt medborgarskap

med undantag av 13 §

första stycket; och skall, när någon

blir svensk medborgare enligt nämnda

stadgande, vad i 5 § nya lagen är

för där avsedda fall föreskrivet äga

tillämpning, dock att villkoret om

hemvist här i riket ej skall gälla.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

(Gällande lag.) (Föreslagen lydelse.)

16 §.

Före lagens ikraftträdande här i riket

fött barn i äktenskap, av vars

föräldrar endast modern vid dess födelse

var svensk medborgare, förvärvar

svenskt medborgarskap vid

ikraftträdandet, om barnet ej fyllt

aderton år och icke är eller varit

medborgare i någon stat.

17 §.

Den som fyller tjugutvå år under

år 1951 äger göra anmälan enligt 3 §

intill utgången av nämnda år.

18 §.

Kvinna, som jämlikt äldre lag förlorat

svenskt medborgarskap till följd

av att hon ingått äktenskap med utländsk

man eller att hennes make blivit

utländsk medborgare, men som

med tillämpning av nya lagen skulle

hava förblivit svensk medborgare,

återvinner svenskt medborgarskap

genom att i enlighet med de närmare

bestämmelser Konungen meddelar

anmäla sin önskan härom. Sådan anmälan

må dock ej göras senare än

den 31 december 1955.

15 § andra stycket.

Står bestämmelse i traktat, som

Sverige ingått med främmande stat

och som vid denna lags ikraftträdande

är gällande, i strid med vad i samma

lag är stadgat, skall den bestämmelsen

lända till efterrättelse.

19 §.

För kvinna, som fyller tjugutvå år

under något av åren 1951—1953 och

som vid uppnåendet av denna ålder

är eller varit gift, inträder förlust av

svenskt medborgarskap under de i

8 § stadgade förutsättningarna först

med utgången av år 1953.

20 §.

Bestämmelse i traktat, som Sverige

ingått med främmande stat och som

vid denna lags ikraftträdande är gällande,

skall lända till efterrättelse,

ändå att den står i strid mot vad i

lagen är stadgat.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

13

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 3 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson,

Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om ny lagstiftning

om svenskt medborgarskap samt anför därvid följande.

Gällande bestämmelser om svenskt medborgarskap återfinnas, förutom i

§ 33 regeringsformen, i lagen den 23 maj 1924 om förvärvande och förlust

av svenskt medborgarskap. Lagen bygger på ett av delegerade för Danmark,

Norge och Sverige år 1921 framlagt betänkande, vilket ligger till grund även

för de gällande danska och norska medborgarskapslagarna.

Under andra världskriget aktualiserades frågan om en revision av medborgarskapslagstiftningen,

men med hänsyn till att samverkan med våra

nordiska grannländer då icke var möjlig, ansågs spörsmålet böra anstå tills

vidare. Sedan den danska regeringen efter krigets slut inbjudit till ett möte

för behandling av medborgarrättsliga frågor, förordnade Kungl. Maj :t den

23 augusti 1946 sakkunniga för deltagande i överläggningar med representanter

för övriga nordiska länder angående lagstiftningsåtgärder på medborgarskapsrättens

område. I november 1946 höllos i Köpenhamn förberedande

överläggningar mellan dessa sakkunniga och representanter för

Danmark och Norge. Sedan under år 1948 särskilda kommittéer för frågans

fortsatta utredning tillsatts även i Danmark och Norge, fullföljdes det skandinaviska

samarbetet. Som resultat härav föreligger nu ett av de tre ländernas

delegerade gemensamt utarbetat betänkande1 med förslag till nya

medborgarskapslagar för Danmark, Norge och Sverige. Betänkandet har i

vart och ett av de tre länderna tryckts på landets språk. Det på svenska

tryckta betänkandet (SOU 1949: 45) har den 12 oktober 1949 överlämnats

till Kungl. Maj :t. * i

i Betänkandet har undertecknats från svensk sida av underståthållaren Martin Wahlbäck,

ordförande, chefredaktören, ledamoten av riksdagens andra kammare Rolf Edberg,

fru Signe Höjer, kanslirådet i justitiedepartementet Ragnar Kihlgrcn och presidenten i

Göta hovrätt Joel Laurin, från dansk sida av departementschef i indenrigsministeriet

J. H. Zeuthcn, ordförande, kontorchef i samma ministerium Knud Larsen och kontorchef

i socialministeriet Alice Bruun samt från norsk sida av ekspedisjonssjef i justisdepartementets

politiavdeling E. R. Rognlien, ordförande, ligningssekretan cand. jur. Else

Broch, byråsjef i justisdepartementets lovavdeling Andreas Endresen och hdyesterettsadvokat

Sigrid Stray.

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

Sedan yttranden inhämtats över förslaget, anhåller jag nu att få upptaga

detta lagstiftningsärende till behandling.

Förslagets allmänna innebörd.

Betänkandet.

De delegerades förslag till ny svensk medborgarskapslag bygger i stor

utsträckning på samma principer som den gällande lagen i ämnet, men det

innehåller några principiellt betydelsefulla avvikelser från gällande rätt. De

till sina verkningar mest omfattande av de föreslagna ändringarna angå

den gifta kvinnans ställning. Under det att gift kvinna nu i stort sett

följer sin man i medborgarskapshänseende, tillerkänner förslaget den gifta

kvinnan en fullt självständig ställning. Utländsk kvinnas äktenskap med

svensk man har enligt förslaget ingen annan inverkan på kvinnans medborgarrättsliga

ställning än att det väsentligt underlättar hennes upptagande

till svensk medborgare genom naturalisation. Svensk kvinna, som blir

utländsk medborgare genom äktenskap med utländsk man, behåller sitt

svenska medborgarskap, även om hon tar hemvist i mannens hemland. Beträffande

barnens ställning intar förslaget i stort sett samma ståndpunkt

som gällande lag. I vissa undantagsfall skall dock barn i äktenskap förvärva

svenskt medborgarskap genom födseln, ehuru endast modern är svensk

medborgare. Vidare föreslås att den åldersgräns, vid vilken barn upphöra

att behandlas som bipersoner vid föräldrarnas förvärv av medborgarskap,

sänkes från 21 till 18 år. En annan principiell nyhet är, att Kungl. Maj :t

enligt förslaget äger att efter avtal med annat nordiskt land sätta i kraft

vissa bestämmelser om mera förmånlig behandling av de avtalsslutande ländernas

medborgare.

Bland övriga mera betydelsefulla avvikelser från gällande rätt må följande

nämnas. Två stadganden i den nuvarande lagen, enligt vilka förvärv

av svenskt medborgarskap inträder automatiskt, ha ersatts med bestämmelser

om förvärv genom anmälan. Detta gäller förvärv genom födsel i Sverige

i förening med oavbrutet hemvist här intill viss ålder samt återvinning av

tidigare innehaft svenskt medborgarskap. Kungl. Maj :ts befogenhet att medge

eftergift från de allmänna naturalisationsvillkoren har utvidgats. Vidare

har möjlighet ansetts böra beredas att under vissa förutsättningar fråntaga

naturaliserad person, som dömts för förräderi, spioneri eller vissa liknande

brott, hans svenska medborgarskap genom en ensidig åtgärd från statens

sida, s. k. expatriering.

De danska och norska förslagen överensstämma i sakligt hänseende med

det svenska, frånsett att det danska förslaget till följd av att grundlagen

kräver lagstiftningsmaktens medverkan i varje naturalisationsärende saknar

föreskrifter om villkoren för naturalisation. De delegerades lagförslag

torde få fogas såsom bilaga till protokollet.

Yttrandena.

över det svenska förslaget till ny medborgarskapslag ha efter remiss utlåtanden

avgivits av Svea hovrätt, statens utlänningskommission, utlärt
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

liingsnämnden, arbetsmarknadsstyrelsen, statistiska centralbyrån i egenskap

av riksbyrå för folkbokföringen, 1949 års folkbokföringssakkunniga, överståthållarämbetet

(med bifogande av yttranden från polismästaren i Stockholm,

kriminalpolisintendenten i Stockholm och biträdande kriminalpolisintendenten

vid statspolisen), länsstyrelserna i Södermanlands län, Östergötlands

län (med bifogande av yttranden från poliskamrarna i Linköping

och Norrköping och kriminalpolisintendenten i Norrköping), Kronobergs

län, Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län (med bifogande av yttranden

från poliskammaren och kriminalpolisintendenten i Göteborg), Värmlands

län (med bifogande av yttrande från Värmlands länsavdelning av föreningen

Sveriges landsfiskaler), Västmanlands län och Norrbottens län, beskickningarna

i Buenos Aires, Helsingfors, Köpenhamn, London, Oslo, Paris

(med bifogande av yttrande från konsulatet i Paris), Warszawa och Washington

(med bifogande av yttranden från generalkonsulatet i Chicago och konsulatet

i Minneapolis), generalkonsulaten i London och New York, FredrikaBremer-förbundet,

Norden svensk förening för nordiskt samarbete, utlandssvenskarnas

förening och yrkeskvinnors samarbetsförbund.

De i yttrandena uttalade helhetsomdömena om förslaget gå alla i gynnsam

riktning. Ändringarna i fråga om den gifta kvinnans ställning ha tillstyrkts

eller lämnats utan erinran i nästan samtliga yttranden. Såsom en

särskild fördel ha flera remissinstanser framhållit, att bestämmelserna om

förvärv av medborgarskap genom anmälan vore ägnade att skapa klarhet

i medborgarskapsförhållandena. Tillfredsställelse har även uttalats med att

de övriga nordiska ländernas medborgare föreslagits skola intaga en särställning

i förhållande till andra utlänningar. Vidare har framhållits som

en fördel att förslaget utmärktes av en strävan att i möjligaste mån förebygga

såväl statslöshet som dubbelt medborgarskap.

Mot vissa av de föreslagna bestämmelserna ha emellertid erinringar framställts

i en del yttranden. Sålunda ha några remissinstanser uttalat betänkligheter

mot förslaget att naturaliserad person under vissa förutsättningar

skulle kunna fråntagas medborgarskapet. Även på en del andra punkter

ha jämkningar i förslaget ifrågasatts. För de framställda erinringarna kommer

närmare redogörelse att lämnas i samband med behandlingen av de

bestämmelser, till vilka de hänföra sig.

Departementschefen.

Det skandinaviska samarbetet på medborgarskapsrättens område inleddes

redan på 1880-talet. De gällande danska, norska och svenska medborgarskapslagarna

utgöra också resultatet av samarbete mellan de tre länderna.

Dessa lagar tillkommo några år efter första världskriget. Med hänsyn

till den utveckling som sedan dess ägt rum synes det naturligt att lagarna

nu underkastas revision. De delegerade för Danmark, Norge och Sverige

som fått i uppdrag att utreda detta spörsmål ha framlagt förslag till

nya medborgarskapslagar, vilka inbördes överensstämma i ännu större utsträckning

än de gällande lagarna. Detta förhållande är ett glädjande ut
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.

tryck för samhörigheten mellan de tre länderna. Det har också direkt praktisk

betydelse att reglerna om förvärv och förlust av medborgarskap i dessa

länder vila på samma principer, enär därigenom uppkomsten av statslöshet

och dubbelt medborgarskap motverkas.

Det framlagda förslaget till ny lag om förvärv och förlust av svenskt

medborgarskap synes mig väl ägnat att läggas till grund för en reformerad

lagstiftning i ämnet och jag kan i allt väsentligt biträda förslaget. Endast

på några punkter till vilka jag senare återkommer anser jag mig böra föreslå

smärre jämkningar. Beträffande dessa har under ärendets beredning inom

justitiedepartementet i allt väsentligt samråd ägt rum med det danska inrikesministeriet

och det norska justitiedepartementet.

Enligt vad jag inhämtat har de danska delegerades förslag förelagts den

danska riksdagen. I Norge torde förslag på grundval av betänkandet komma

att framläggas för årets storting.

Innan jag ingår på de särskilda bestämmelserna i förslaget, torde det vara

lämpligt att behandla två spörsmål, som ha betydelse för ett flertal paragrafer

i förslaget, nämligen frågan om gift kvinnas medborgarrättsliga ställning

och frågan vid vilken ålder barn skola erhålla en självständig ställning

beträffande förvärv av medborgarskap.

Gift kvinnas medborgarrättsliga ställning.

Gällande rätt.

Såsom huvudprincip i lagen den 23 maj 1924 om förvärvande och förlust

av svenskt medborgarskap gäller, att gift kvinna i medborgarskapshänseende

följer sin man. Sålunda blir utländsk kvinna, som gifter sig med

svensk man, genom giftermålet automatiskt svensk medborgare (3 § första

stycket). När en utländsk man förvärvar svenskt medborgarskap enligt

2 § (födsel i Sverige och hemvist här intill 22 års ålder) eller enligt 4 §

(återvinning av förlorat svenskt medborgarskap), blir i regel också hans

hustru svensk medborgare (6 § första och andra styckena). Vid naturalisation

av utländsk man bestämmer Kungl. Maj :t, huruvida naturalisationen

skall medföra svenskt medborgarskap även för hustrun. Skulle hustrun

trots mannens naturalisation bibehålla sitt utländska medborgarskap,

får emellertid naturalisationen icke utsträckas till hustrun, med mindre

hon samtycker därtill (6 § tredje stycket). Gift kvinna kan på egen ansökan

självständigt upptagas till svensk medborgare.

I fråga om förlust av svenskt medborgarskap stadgas i 8 §, att svenskt

medborgarskap förloras av den som genom giftermål eller eljest blir medborgare

i annat land och där har eller efter förvärvet av medborgarskapet

tar sitt hemvist. Svensk kvinnas giftermål med utlänning medför sålunda

icke i och för sig förlust av hennes svenska medborgarskap, men om hon

— såsom gäller i åtskilliga länder — genom giftermålet förvärvar medborgarskap

i mannens hemland, går hon miste om sitt svenska medborgarskap.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

17

under förutsättning att hon har eller sedermera tar sitt hemvist i mannens

hemland. Under samma förutsättning förlorar en svensk kvinna sitt svenska

medborgarskap, om mannen under äktenskapet förvärvar medborgarskap

i land, där hustrun följer sin man i medborgarskapshänseende. När

svensk man förlorar svenskt medborgarskap jämlikt 9 § första stycket (födsel

i utlandet och hemvist utomlands intill 22 års ålder), medför detta enligt

andra stycket förlust av svenskt medborgarskap även för hans hustru.

Tidigare reformförslag.

Redan i samband med tillkomsten av gällande medborgarskapslag höjdes

röster för att den gifta kvinnan borde få en självständig ställning i medborgarskapshänseende.

Sålunda uttalade sig lagrådets flesta ledamöter till

förmån för denna princip i sitt år 1922 avgivna yttrande över då föreliggande

förslag till medborgarskapslag (se prop. nr 29/1923 s. 57—63). Även

i riksdagen hade denna mening åtskilliga förespråkare.

Vid 1944 års riksdag väcktes en motion (nr II: 82), vari anhölls om utredning

angående genomförande av likställighet mellan könen på inedborgarskapsrättens

område. Konstitutionsutskottet (utlåtande nr 10) ansåg visserligen,

att den gifta kvinnans medborgarrättsliga ställning vid lämplig

tidpunkt borde tagas under omprövning, men fann frågan böra anstå tills

vidare, främst med hänsyn till att i dåvarande läge samverkan med våra nordiska

grannländer icke var möjlig. Riksdagen avslog motionen.

Med anledning av en motion (nr 1:68) vid 1947 års riksdag beslöt riksdagen

på förslag av konstitutionsutskottet (utlåtande nr 5) skrivelse (nr

90) till Kungl. Maj:t med hemställan om en allsidig och förutsättningslös

utredning av gift kvinnas medborgarrättsliga ställning. Denna utredning

uppdrogs åt de tidigare tillkallade sakkunniga för nordiskt samarbete på

medborgarskapsrättens område.

Vid 1949 års riksdag väcktes en motion (nr 11:205) angående bestämmelser

till förhindrande av att utländsk kvinna genom skenäktenskap med

svensk man förvärvade svenskt medborgarskap. Första lagutskottet (utlåtande

nr 26) avstyrkte motionen under hänvisning till den pågående utredningen

om revision av medborgarskapslagstiftningen, och riksdagen avslog

motionen.

Utländsk lagstiftning.

Vid tiden för tillkomsten av 1924 års lag gällde i det stora flertalet länder

— dock icke i Förenta staterna1 och en del sydamerikanska stater —

att utländsk kvinna automatiskt förvärvade inländskt medborgarskap, om

hon gifte sig med inländsk man. Å andra sidan förlorade enligt lagstiftningen

i många länder inländsk kvinna sitt medborgarskap genom giftermål med

i I Förenta staterna hade år 1922 antagits en lag, som vilade på principen om gift

kvinnas självständighet i medborgarskapshänseende. 2

2 Dihang till riksdagens protokoll 19!>0. 1 samt. Nr 217.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

utlänning oberoende av om hon genom giftermålet erhöll mannens nationalitet

eller ej.

Av en i betänkandet (s. 28—32) lämnad redogörelse för den på området

gällande lagstiftningen i åtskilliga länder framgår, att den nyare utländska

lagstiftningen däremot utmärkes av en klar tendens att bereda kvinnan en

självständig ställning i medborgarskapshänseende. I ett flertal länder, bland

annat Förenta staterna, Canada och Tjeckoslovakien, medför sålunda utländsk

kvinnas giftermål med inländsk man i och för sig icke någon ändring

av hennes medborgarskap. Vill kvinnan ha samma medborgarskap

som sin man, måste hon ansöka om naturalisation, varvid vissa lättnader i

fråga om naturalisationsvillkoren medges. Även i Storbritannien tillämpas

det systemet att utländsk kvinna icke genom giftermål med inländsk man

förvärvar brittiskt medborgarskap. Hon äger emellertid ovillkorlig rätt att

efter anmälan bli registrerad som brittisk medborgare. I Belgien och Frankrike,

där regeln att kvinnan genom giftermålet förvärvar mannens medborgarskap

i princip bibehållits, har kvinnan möjlighet att undgå sådant förvärv

genom att avge en särskild viljeförklaring.

Beträffande verkan av inländsk kvinnas giftermål med utlänning ha nästan

alla länder numera frångått principen att kvinna förlorar sitt inländska

medborgarskap i sådana fall då hon icke genom giftermålet förvärvar

mannens medborgarskap. Endast Spanien och Östtyskland torde stå kvar

på den äldre ståndpunkten. I vissa länder, t. ex. Förenta staterna, Storbritannien

och Canada, medför ej heller den omständigheten att kvinnan genom

giftermålet blir utländsk medborgare förlust av det inländska medborgarskapet.

Enligt fransk lag behåller en kvinna i motsvarande fall sitt franska

medborgarskap, såframt hon icke före äktenskapets ingående uttryckligen

avstår från detsamma. I Schweiz, Tjeckoslovakien och Österrike, där förvärv

av utländskt medborgarskap genom giftermål i princip leder till förlust

av inländskt medborgarskap, kan dispens beviljas från denna regel.

Betänkandet.

De delegerades förslag bygger på principen om gift kvinnas självständighet

i medborgarskapshänseende. Utländsk kvinnas äktenskap med svensk

man har enligt förslaget icke någon annan inverkan på kvinnans medborgarrättsliga

ställning än att det väsentligt underlättar hennes naturalisation

som svensk medborgare. Svensk kvinnas förvärv av utländskt medborgarskap

genom giftermål med utlänning medför icke förlust av hennes

svenska medborgarskap, med mindre hon ansökt om eller eljest uttryckligen

samtyckt till medborgarskapsförvärvet. En mans förvärv eller förlust

av svenskt medborgarskap påverkar icke hustruns medborgarskap. Enligt

en övergångsbestämmelse i förslaget skall kvinna, som på grund av äldre

lag förlorat svenskt medborgarskap genom giftermål eller mannens förvärv

av utländskt medborgarskap, vara berättigad att på anmälan inom viss tid

efter lagens ikraftträdande återfå svenskt medborgarskap.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

19

I betänkandet (s. 33—36) utvecklas skälen för och emot kvinnans frigörelse

på medborgarskapsrättens område. Därvid framhålles till en början,

att den rättsliga och faktiska likställighet med mannen, som kvinnan numera

uppnått på andra områden, uppenbarligen vore ett tungt vägande

skäl för att icke bibehålla den gifta kvinnans osjälvständiga ställning i medborgarskapshänseende.

Också andra skäl än principen om könens likställighet

talade för en ändring av den gällande ordningen. En automatisk ändring

av medborgarskapet genom giftermål kunde nämligen ibland medföra

betydande faktiska olägenheter för kvinnan. Härtill komme, att det nuvarande

systemet vore otillfredsställande från statens synpunkt, i det att staten

saknade möjlighet att hindra icke önskvärda utlänningar att förvärva

medborgarskap genom giftermål.

De delegerade erinra om att som skäl mot avskaffande av kvinnans osjälvständiga

ställning på medborgarskapsrättens område ofta åberopats, att det

i åtskilliga hänseenden vore av betydelse att familjen hade ett enhetligt

medborgarskap. Detta motiverade emellertid icke att man påtvingade en

kvinna ett av henne icke önskat medborgarskap. Synpunkten att det i allmänhet

vore önskvärt att familjen utgjorde en enhet i medborgarskapshänseende

borde emellertid beaktas vid utformningen av en lagstiftning,

som gåve kvinnan en självständig ställning. Detta borde främst ske genom

att förvärv av svenskt medborgarskap underlättades i sådana fall, där makar

hade olika medborgarskap. Vidare förutsattes, att utlänningslagstiftningen

komme att tillämpas på sådant sätt, att en familj, där hustrun vore

utlänning, icke splittrades utan att från statens synpunkt viktiga skäl förelåge

därtill.

I den tidigare diskussionen hade, fortsätta de delegerade, som skäl mot

kvinnans frigörelse i medborgarskapshänseende även åberopats, att en sådan

ordning i stor utsträckning skulle leda till dubbelt medborgarskap eller

till statslöshet. På senare år hade emellertid i många länders medborgarskapslagstiftning

genomförts ändringar, som medfört att dessa skäl icke

numera ägde någon större bärkraft. I nuvarande läge skulle dubbelt medborgarskap

sannolikt uppkomma i mindre utsträckning enligt det ifrågasatta

systemet än enligt den gällande lagstiftningen. Ett slopande av regeln

om hustrus automatiska förvärv av mannens medborgarskap skulle vidare

endast i ytterst få fall leda till medborgarskapslöshet, och det statslösa tillståndet

skulle för övrigt praktiskt taget alltid komma att upphöra efter

relativt kort tid.

Under hänvisning till här återgivna skäl uttala de delegerade, att de icke

hyste någon tvekan om att tiden nu vore mogen för en reform, varigenom

den gifta kvinnan tillerkändes en fullt självständig ställning i medborgarskapshänseende.

Vad angår möjligheten för utländsk kvinna som gift sig med inländsk

man att förvärva mannens medborgarskap framhålla de delegerade, att den

nyare utländska lagstiftningen på området i stort sett följt två olika vägar,

i betänkandet benämnda optionslinjen och naturalisationslinjen. Enligt det

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

förra systemet hade kvinnan en ovillkorlig rätt att förvärva mannens medborgarskap,

om hon så önskade. Naturalisationslinjen innehure, att äktenskap

icke hade någon annan inverkan på kvinnans medborgarrättsliga ställning,

än att det väsentligt underlättade naturalisation.

1 betänkandet upptagas de båda systemens för- och nackdelar till närmare

diskussion (s. 36—39). Sammanfattningsvis uttalas, att skälen för

att kvinnans upptagande till svensk medborgare skedde efter individuell

prövning vägde tyngre än det förhållandet att naturalisationssystemet vore

mera omständligt och från kvinnans synpunkt mindre förmånligt än optionssystemet.

Naturalisationspraxis borde självfallet vara så liberal, att

intresset av familjens enhet finge vika endast i de fall, där från statens synpunkt

viktiga skäl talade mot att kvinnan upptoges till medborgare.

1 de delegerades förslag har i enlighet härmed det förhållandet att naturalisationssökande

är gift med svensk medborgare upptagits bland de omständigheter,

som kunna föranleda avsteg från de eljest föreskrivna villkoren

för naturalisation.

Yttrandena.

De delegerades uppfattning att gift kvinna bör erhålla en fullt självständig

medborgarrättslig ställning delas nästan undantagslöst av de myndigheter

och organisationer som yttrat sig i frågan.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har emellertid ifrågasatt, om praktiska

motiv verkligen talade för en så långt gående ändring av den nuvarande lagstiftningen.

Icke minst inom Norrbottens län skulle förslaget få omfattande

följder. Giftermål mellan svenska och finska medborgare vore nämligen

vanliga i gränsområdet mot Finland. För den i huvudsak finskspråkiga befolkningen

i dessa trakter skulle det framstå som onödigt invecklat, att en

finskfödd kvinna, som gifte sig med en svensk man, alltid skulle nödgas

ansöka om naturalisation för att bli svensk medborgare. Enligt länsstyrelsens

uppfattning skulle flertalet personer bli bättre tillgodosedda, om den

nuvarande huvudregeln även i fortsättningen gällde; möjligen borde dock

till densamma fogas vissa undantagsbestämmelser.

Beskickningen i Paris har uttalat, att det varit önskvärt att utredning

förelegat om de konsekvenser på olika områden, som följde av en lagstiftning

på förslagets grund. Beskickningen har hänvisat till ett yttrande av

konsulatet i Paris, vari framhållits att det syntes motiverat att särskild utredning

verkställdes angående frågan, huruvida ett frångående av principen

om familjens enhet i medborgarskapshänseende påkallade ändringar i

svensk internationell privaträtt rörande arv och äktenskap.

Vad angår den medborgarrättsliga ställningen för utländsk kvinna, som

gifter sig med svensk man, ha samtliga som yttrat sig i frågan anslutit sig

till de delegerades uppfattning, att naturalisationslinjen vore att föredraga

framför optionslinjen. Därvid har i första hand framhållits betydelsen av att

naturalisationssystemet gåve staten möjlighet att hindra icke önskvärda

personer från att förvärva svenskt medborgarskap. Många remissinstanser

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

ha givit uttryck åt sin tillfredsställelse med att man härigenom skulle komma

till rätta med problemet skenäktenskap. I ett yttrande ha dessa synpunkter

uttryckts så, att förslaget avskaffade den möjlighet, som enligt

gällande lag tillkomme enskild svensk man att vid sidan av Kungl. Maj :t

—• genom giftermål — upptaga utländsk kvinna till svensk medborgare.

Departementschefen.

Den osjälvständiga ställning, som gift kvinna för närvarande intar i medborgarskapshänsende,

står i strid mot den på andra områden genomförda

grundsatsen om full likställighet mellan man och hustru. Den gällande

ordningen är även ägnad att medföra olägenheter i skilda avseenden. Det

kan sålunda ej anses tillfredsställande att en utländsk kvinna, som ingår

äktenskap med en svensk man, blir svensk medborgare, även om detta skulle

strida mot hennes önskan. En annan nackdel är, att en svensk kvinna, som

genom giftermål med utlänning förvärvat utländskt medborgarskap och bosatt

sig i mannens hemland, ej kan få behålla sitt svenska medborgarskap.

Bortsett från det principiellt betänkliga i att förlust av svenskt medborgarskap

inträder oberoende av om förvärvet av utländskt medborgarskap skett

med kvinnans vilja, medför den nuvarande regeln även olägenheter av

praktisk betydelse. I vissa situationer skulle sålunda ett svenskt medborgarskap

kunna utgöra ett värdefullt skydd för kvinnan. Det är emellertid icke

blott från individens utan också från statens synpunkt som den nuvarande

ordningen kan kritiseras. Sålunda har regeln om kvinnas automatiska förvärv

av svenskt medborgarskap genom giftermål i viss utsträckning missbrukats

genom ingående av s. k. skenäktenskap, d. v. s. äktenskap som uteslutande

haft till syfte att bereda kvinnan medborgarskap. Även i sådana

fall då äktenskapet är allvarligt menat kan nämnda regel leda till betänkliga

konsekvenser. Ingen myndighet kan för närvarande hindra att en kvinna,

som fått avslag på en ansökan om naturalisation eller som till och med

blivit utvisad, genom giftermål skaffar sig svenskt medborgarskap och därmed

ovillkorlig rätt att uppehålla sig i Sverige.

Å andra sidan kan icke bestridas, att den gällande ordningen i vissa hänseenden

innebär fördelar framför en lagstiftning, som tillerkänner den gifta

kvinnan en självständig ställning i medborgarskapshänseende. Sålunda

skulle det såväl för den enskilde som för myndigheterna medföra ett visst

besvär, att utländsk kvinna som gift sig med svensk man måste företa en

positiv åtgärd, om hon ville bli svensk medborgare, i stället för att som nu

automatiskt förvärva svenskt medborgarskap genom giftermålet. I den tidigare

diskussionen har även åberopats, att det i åtskilliga hänseenden vore av

stor betydelse att hela familjen hade samma medborgarskap. Denna synpunkt

förtjänar otvivelaktigt att beaktas. Den kan emellertid i stor utsträckning

tillgodoses genom lättnader i villkoren för naturalisation av utländsk

kvinna som är gift med svensk man. Vidare kunna olägenheterna av

att makar ha olika medborgarskap avsevärt minskas genom ändringar i annan

lagstiftning, t. ex. vissa sociallagar. En del olägenheter av kvinnans med
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

borgarrättsliga frigörelse torde under alla förhållanden komma att kvarstå.

Det är sålunda tänkbart, att nackdelar i enstaka fall skulle uppkomma till

följd av att Sverige icke kunde bereda en svensk mans hustru med utländskt

medborgarskap diplomatiskt skydd.

Ett av huvudskälen till att regeln om utländsk kvinnas förvärv av svenskt

medborgarskap genom giftermål med svensk man bibehölls i 1924 års medborgarskapslag

torde ha varit, att utländska kvinnor som gifte sig med

svenskar eljest i stor utsträckning skulle ha blivit statslösa. Vid tiden för

lagens tillkomst gällde nämligen i de flesta europeiska länder, att kvinna

genom giftermål med utlänning förlorade sitt ursprungliga medborgarskap,

även om hon icke blev medborgare i mannens hemland. Såsom framgår av

den förut lämnade redogörelsen för utländsk lagstiftning är läget nu helt

annorlunda. I den mån äktenskap över huvud inverkar på kvinnans medborgarskap

gäller nästan undantagslöst, att kvinnan behåller sitt ursprungliga

medborgarskap, om hon icke genom äktenskapet blir utländsk medborgare.

Att nya fall av dubbelt medborgarskap skulle uppkomma, om svensk

kvinna alltid ägde rätt att ha kvar sitt svenska medborgarskap vid sidan av

ett genom giftermål automatiskt förvärvat utländskt medborgarskap, anser

jag i likhet med de delegerade icke böra hindra en sådan reform. Denna

olägenhet torde för övrigt komma att mer än uppvägas av den minskning

av fallen av dubbelt medborgarskap, som kan antagas inträda, om de tre

skandinaviska länderna samtidigt slopa regeln om automatiskt förvärv av

inländskt medborgarskap genom giftermål.

Sammanfattningsvis får jag som min mening uttala, att kvinnans frigörelse

i medborgarskapsrättsligt hänseende visserligen skulle medföra vissa

nackdelar, men att de fördelar, som skulle vinnas genom en sådan reform,

äro så betydande, att olägenheterna ej böra hindra densamma. Jag ansluter

mig därför till de delegerades uppfattning att medborgarskapslagstiftningen

bör bygga på principen att den gifta kvinnan intar en fullt självständig

ställning.

Såsom tidigare antytts bör en lagstiftning på denna grund kompletteras

med regler av innebörd att utländska kvinnor som äro gifta med svenska män

i fråga om förvärv av svenskt medborgarskap inta en gynnsammare ställning

än andra utlänningar. I några länder tillämpas det systemet, att kvin-i

nan har en ovillkorlig rätt att bli medborgare i mannens hemland, om hon

blott anmäler sin önskan därom. Detta system är fördelaktigt för kvinnan

och har därjämte vissa förtjänster i administrativt hänseende. Med hänsyn

till vikten av att staten får möjlighet att efter individuell prövning hindra

icke önskvärda personer att förvärva svenskt medborgarskap ha de delegerade

emellertid icke ansett sig kunna förorda detsamma. I stället har föreslagits

att privilegiationen får den formen, att väsentliga eftergifter från de

vanliga naturalisationsvillkoren medges för kvinnor som äro gifta med

svenska män. De delegerades ståndpunkt har under remisshandlingen icke

mött någon erinran, och jag vill för min del förorda förslaget. Till frågan om

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

de närmare villkoren för naturalisation i dessa fall återkommer jag i samband

med behandlingen av 6 § i departementsförslaget.

Den svenska internationella familjerätten bygger i huvudsak på nationalitetsprincipen,

d. v. s. medborgarskapet är avgörande för vilket lands familjerätt

som skall tillämpas. Genomförandet av kvinnans emancipation på

medborgarskapsrättens område skulle alltså få vissa följdverkningar inom

den internationella privaträtten. Dessa skulle åtminstone i vissa situationer

kunna tänkas medföra nackdelar från svensk synpunkt. Olägenheterna torde

dock icke bli mera allvarliga, än att frågan om härav påkallade lagändringar

bör kunna anstå till den allmänna översyn av den svenska internationella

familjerätten, som enligt vad jag i ett tidigare lagstiftningsärende uttalat

vid lämpligt tillfälle bör komma till stånd.

Frågan om den ålder vid vilken barn skola erhålla en självständig

ställning beträffande förvärv av medborgarskap.

Gällande rätt.

När en utländsk man blir svensk medborgare, medför detta i regel att

även hans ogifta barn i äktenskap förvärva svenskt medborgarskap, om

de ej fyllt 21 år (6 §). Barn utom äktenskap följa på motsvarande sätt sin

moder (7 §). För självständigt förvärv av medborgarskap genom naturalisation

förutsättes som regel, att sökanden fyllt 21 år (5 § första stycket).

Undantagsvis kan emellertid naturalisation beviljas en person, som ännu

ej uppnått denna ålder (5 § andra stycket).

Lagrådet år 1922.

Den gällande lagen överensstämmer i förevarande hänseende med det förslag,

som år 1922 remitterades till lagrådet. I sitt yttrande över förslaget

(prop. nr 29/1923 s. 64—65) framhöll lagrådet, att barnets uppfostran ofta

nog vore avslutad, innan barnet uppnått 21 års ålder; det hade valt sin levnadsbana

och börjat självständigt försörja sig. Att barnet under sådana

förhållanden skulle stå i medborgarrättsligt beroende av annan syntes ej

vara tillfredsställande. Vidare framhölls, att i svensk rätt i åtskilliga fall

en relativt stor självständighet tillerkänts den som ännu icke uppnått den

ålder, då han upphörde alt stå under annans vårdnad. Det ville därför synas,

som om något hinder ej borde möta mot att även för vinnande av

självständigt medborgarskap sänka gränsen under myndighetsåldern. Lagrådet

ansåg gränsen lämpligen böra sättas vid 18 år och förordade med

hänsyn därtill sådana ändringar i förslaget, att den som fyllt 18 år icke

komme att i medborgarrättsligt hänseende anses såsom biperson till annan.

I det förslag till medborgarskapslag, som förelädes 1923 års riksdag men

avslogs av riksdagen, hade de av lagrådet förordade ändringarna införts.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Moj:ts proposition nr 217.

I 1924 års proposition intogs däremot samma ståndpunkt som i det år 1922

till lagrådet remitterade förslaget, och detta blev även riksdagens beslut.

Betänkandet.

De delegerade föreslå att den ålder, vid vilken barn upphöra att behandlas

som bipersoner vid föräldrarnas förvärv av medborgarskap, sänkes från

21 till 18 år. Till stöd härför åberopas i huvudsak samma skäl, som lagrådet

år 1922 anförde såsom motiv för sitt förslag om en dylik sänkning. Därjämte

framhålles, att härigenom överensstämmelse skulle uppnås med den

i dansk och norsk rätt gällande åldersgränsen.

De delegerade torde ha utgått från att den som fyllt 18 år kan förvärva

medborgarskap utan vårdnadshavare^ medverkan. Av ett par av de föreslagna

bestämmelserna (3 och 6 §§) framgår sålunda att anmälan eller ansökan

kan göras av den som fyllt 18 år, och någon föreskrift om att samtycke

av vårdnadshavaren därvid erfordras har icke upptagits i förslaget.

Yttrandena.

Förslaget att den ålder, vid vilken barn upphöra att behandlas som bipersoner

till föräldrarna vid deras förvärv av medborgarskap, skall sänkas

från 21 till 18 år har i yttrandena allmänt tillstyrkts eller lämnats utan

erinran.

Frågan huruvida omyndig, som fyllt 18 år, bör kunna förvärva medborgarskap

utan medverkan av den legala ställföreträdaren har berörts i två

yttranden. Sålunda har överståthållarämbetet uttalat, att det i viss mån

torde vara tveksamt, huruvida de delegerades ståndpunkt stode i god överensstämmelse

med de principer, som kommit till uttryck i den svenska

törmynderskapslagstiftningen. I sitt yttrande över det förslag till medborgarskapslag,

som förelädes 1923 års riksdag, syntes emellertid lagrådet ha

utgått från att en omyndig som fyllt 18 år skulle utan medverkan av förmyndaren

kunna själv förvärva medborgarskap genom naturalisation. De

delegerades förslag torde icke heller behöva medföra någon konflikt med

lagstiftningen i vederbörandes hemland. Förvärv av svenskt medborgarskap

efter ansökan eller anmälan förutsatte nämligen som regel, att vederbörande

genom förvärvet förlorade sitt tidigare medborgarskap. Svenskt medborgarskap

torde därför icke utan förmyndarens medverkan kunna förvärvas

i sådana fall, då enligt hemlandets lag dennes samtycke krävdes för

en ändring i den omyndiges medborgarskap. Ämbetet ansåge sig med hänsyn

därtill icke böra framställa någon erinran mot förslagets ståndpunkt.

Svea hovrätt har förordat, att i förslaget måtte upptagas en bestämmelse

att av omyndig gjord ansökan eller anmälan icke finge bifallas eller tillerkännas

verkan, med mindre den biträddes av förmyndaren. Hovrätten har

därvid framhållit, att på vissa ställen i den svenska lagstiftningen funnes

bestämmelser, som inskränkte omyndigs rättshandlingsförmåga i personligt

hänseende. Främst kunde hänvisas till 2 kap. 2 och 3 §§ giftermåls
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

25

balken och 4 kap. 5 § föräldrabalken. Enligt hovrättens mening kunde det

icke anses, att 18-åringar i allmänhet vore mogna att på egen hand taga

ställning till en så viktig fråga som medborgarskapet. Det syntes icke heller

följdriktigt att låta en underårig självständigt avgöra frågan om sitt

medborgarskap, samtidigt som det förmenades honom att utan föräldrars

medgivande låta sig adopteras. Motsvarande synpunkter gjorde sig gällande

beträffande omyndigförklarade.

Departementschefen.

De delegerade ha föreslagit en sänkning från 21 till 18 år av den åldersgräns

vid vilken barn upphöra att behandlas som bipersoner till föräldrarna vid

dessas förvärv av medborgarskap. Detta förslag har allmänt godtagits i yttrandena,

och jag vill även tillstyrka att det genomföres.

De delegerade ha utgått från att underårig som fyllt 18 år själv kan göra

ansökan eller anmälan angående förvärv av svenskt medborgarskap. I

vissa andra angelägenheter av personlig art äger enligt svensk rätt den

som uppnått 18 års ålder handla utan vårdnadshavare^ medverkan. Det

kan visserligen vara något tveksamt, om det lämpligen bör anförtros åt

18-åringar att på egen hand taga ställning till en så viktig fråga som medborgarskapet.

Svea hovrätt har också givit uttryck åt den uppfattningen,

att 18-åringar i allmänhet icke kunde anses ha uppnått härför erforderlig

mognad. För egen del anser jag emellertid i likhet med de delegerade övervägande

skäl tala för att den som fyllt 18 år bör äga handla självständigt i

frågor rörande svenskt medborgarskap. Jag kan alltså tillstyrka förslagets

ståndpunkt i detta hänseende. En uttrycklig bestämmelse härom torde böra

upptagas i lagen.

Att förslaget sålunda bygger på den grundsatsen, att underårig som fyllt

18 år äger rättslig handlingsförmåga i medborgarskapsfrågor, medför emellertid

ej, att man kan helt bortse från vad utländsk lagstiftning innehåller

härom. Enligt 3 och 4 §§ i förslaget är det nämligen en förutsättning för

underårigs förvärv av svenskt medborgarskap att det utländska medborgarskapet

därigenom förloras, och detsamma gäller i regel även i fråga om

naturalisation enligt ö §. I vissa utländska stater gäller den regeln, att förvärv

av medborgarskap i annan stat medför förlust av det inhemska medborgarskapet

endast om särskilt beslut om befrielse från detta meddelas.

Om enligt den utländska rätten sådant beslut ej kan erhållas på ansökan

av den underårige själv utan härför kräves medverkan av vårdnadshavare^

innebär detta indirekt även att den underårige ej kan förvärva svenskt

medborgarskap utan vårdnadshavarens samtycke. Frånsett det fall att den

underårige är statslös eller att vid naturalisation kravet på befrielse från

det utländska medborgarskapet efterges, kommer sålunda den svenska regeln

om att den som fyllt 18 år äger handla självständigt beträffande förvärv

av svenskt medborgarskap att få betydelse endast i de fall, då den

underårige enligt den utländska rätten äger byta medborgarskap utan vårdnadshavarens

medverkan.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Även i de naturalisationsfall då den underårige ej är beroende av vårdnadshavaren

kan det emellertid för ärendets bedömande vara av intresse att

få kännedom om dennes inställning till den underåriges medborgarskapsfråga.

Då underårigs ansökan ej innehåller yttrande från vårdnadshavare^

bör därför såvitt möjligt tillfälle beredas denne att yttra sig i ärendet.

Den föreslagna regeln om underårigs handlande utan vårdnadshavare^

medverkan avser endast underårig som fyllt 18 år. Stater finnas emellertid,

där underårig vinner självständig handlingsförmåga tidigare än vid

18 års ålder. Huruvida en sådan person kan handla självständigt i ett naturalisationsärende

— förvärv enligt 3 och 4 §§ kan aldrig ske före fyllda 18

år — måste vid det förhållandet att den föreslagna medborgarskapslagen

icke reglerar detta fall bedömas efter vad som i allmänhet gäller enligt

svensk internationell familjerätt.

De särskilda bestämmelserna i departementsförslaget.

1 §•

Denna paragraf, som motsvarar 1 § i gällande lag, innehåller bestämmelser

om förvärv av svenskt medborgarskap genom födsel.

Enligt de delegerades förslag skall liksom för närvarande barn i äktenskap,

vars fader är svensk medborgare, och barn utom äktenskap, vars moder

är svensk medborgare, förvärva svenskt medborgarskap genom födseln.

Därjämte skall — i motsats till vad som nu gäller — barn i äktenskap

i vissa fall erhålla svenskt medborgarskap genom födseln, ehuru endast

modern är svensk medborgare. Detta skall gälla, om barnet födes här i riket

samt antingen fadern är statslös eller barnet icke genom födseln förvärvar

faderns utländska medborgarskap. I andra stycket har upptagits det stadgande

angående hittebarn, vilket återfinnes i 1 § andra stycket i den gällande

lagen.

I betänkandet (s. 44) framhålles, att en följdriktig tillämpning av principen

om könens likställighet skulle leda till att barn i äktenskap städse förvärvade

svenskt medborgarskap då modern vore svensk medborgare. De

delegerade ha emellertid icke ansett sig kunna förorda en dylik generell

regel, främst av det skälet att den skulle medföra dubbelt medborgarskap i

utomordentligt stor omfattning. I detta sammanhang ha de delegerade övervägt

frågan huruvida barn av svensk moder automatiskt borde bli svensk

medborgare, om modern efter äktenskapets upplösning finge vårdnaden om

barnet och hade eller sedermera toge hemvist i Sverige. De delegerade ha emellertid

ansett att så icke borde vara fallet. I betänkandet (s. 45) utvecklas

närmare de olägenheter, som enligt de delegerades mening skulle vara förbundna

med en sådan regel. Härjämte uttalas, att naturalisationsvägen erbjöde

tillräcklig möjlighet att tillgodose sådana fall, då det kunde vara önskvärt

att barnet finge moderns medborgarskap. De delegerade säga sig utgå

från att det i dylika fall komme att bli regel att bortse från de eljest gällande

naturalisationsvillkoren, exempelvis beträffande ålder och hemvist.

De delegerade (s. 45—47) påpeka, att den omständigheten, att gällande

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

lag icke tillmätte moderns medborgarskap någon betydelse beträffande barn

i äktenskap, i vissa fall ledde till den otillfredsställande konsekvensen, att barn

med svensk moder bleve statslösa. Detta inträffade då fadern saknade medborgarskap

eller barnet enligt lagen i faderns hemland icke genom födseln

förvärvade faderns medborgarskap. Det nyss åberopade huvudskälet mot

att låta barn i äktenskap bli svenska medborgare då endast modern vore

svensk — nämligen att en sådan regel skulle medföra dubbelt medborgarskap

— ägde icke giltighet i dylika fall. Med hänsyn härtill ha de delegerade

föreslagit den förut omnämnda regeln, att barn i äktenskap i dessa fall förvärva

svenskt medborgarskap genom födseln. Att den föreslagna bestämmelsen

i ämnet begränsats till att avse i Sverige födda barn har motiverats med

att ett stadgande, som saknade en dylik begränsning, skulle medföra stora

tillämpningssvårigheter samt att utomlands födda barn i äktenskap mellan

statslös man och svensk kvinna mången gång kunde antagas sakna närmare

anknytning till Sverige.

I några remissyttranden har yrkats, att barn i äktenskap mellan svensk

kvinna och utländsk man skulle bli svenska medborgare genom födseln i

större utsträckning än de delegerade föreslagit. Det mest långtgående yrkandet

har framställts av Fredrikci-Bremer-förbundet och yrkeskvinnors samarbetsförbund,

vilka förordat att varje i Sverige av svensk moder i äktenskap

med utländsk man fött barn skulle förvärva svenskt medborgarskap

genom födseln. Till stöd härför har åberopats, att de delegerades förslag

säkerligen i åtskilliga fall skulle komma att leda till icke önskvärda konsekvenser.

Sålunda kunde syskon komma att få olika medborgarskap, beroende

på om de fötts före eller efter äktenskapets ingående. Enligt förslaget

skulle ett barn, vars moder vore svensk medborgare, kunna naturaliseras,

om det kommit under moderns vårdnad. Att märka vore emellertid, att denna

möjlighet till naturalisation hade betydelse endast för de fall, då modern

erhållit vårdnaden om barnet. I många fall kunde det dock vara av stor

vikt, att barnet redan då vårdnadsfrågan upptoges till rättslig behandling

vore svensk medborgare, så att svensk lags regler kunde tillämpas i vårdnadsfrågan.

De regler, som i utlandet gällde i fråga om äktenskaps upplösning

och vårdnaden om barn, stode nämligen i många fall helt i strid med

svensk lag och rättsuppfattning. Många exempel skulle kunna anföras, där

nuvarande regler lett till förfång för svensk moder och hennes barn. Betänkligheterna

inför ett dubbelt medborgarskap borde få vika för svensk moders

intresse att få samma rättsskydd för sig och sitt barn som andra svenska

medborgare. Dubbelt medborgarskap liksom ombyte av medborgarskap

måste ändå förekomma i en del fall, så länge länderna tillämpade olika principer

i fråga om medborgarlagstiftning.

Kriminalpolisintendenten i Stockholm har, utan att direkt yrka ändring

i de delegerades förslag, gjort vissa uttalanden angående förevarande spörsmål.

Enligt hans mening kunde det sålunda ifrågasättas, om det vore riktigt

att barn med utländsk fader, vilket uppfostrades i Sverige, ej skulle

ha möjlighet att under uppväxttiden bli svensk medborgare. Om staten be
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts gro position nr 217.

traktade ett sådant barn som utlänning, komme det att inta en egendomlig

mellanställning. Det kunde också lätt bli mottagligt för utländsk propaganda.

I det avseende, som troligen betydde mest för kvinnan, nämligen

barnens ställning, hade kvinnan enligt de delegerades förslag icke nått likställighet

med mannen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har föreslagit, att bestämmelsen angående

äktenskapliga barn, av vars föräldrar endast modern är svensk medborgare,

måtte utvidgas att omfatta även sådana fall, då barnet fötts utom

riket. Enligt länsstyrelsens mening talade så starka humanitära skäl härför,

att de praktiska hänsyn, som åberopats till stöd för den av de delegerade

förordade begränsningen, borde få vika. Av humanitära skäl ville länsstyrelsen

vidare ifrågasätta, om icke barn utom äktenskap, vars fader vore

svensk medborgare, borde erhålla svenskt medborgarskap genom födseln,

när modern vore statslös eller barnet icke förvärvade moderns utländska

medborgarskap.

Statistiska centralbyrån har funnit övervägande skäl tala för att här i

riket av svensk moder fött barn borde förvärva svenskt medborgarskap genom

födseln även i de fall, då faderns medborgarskap vore ovisst eller

okänt. Folkbokföringssakkunniga ha givit uttryck åt samma uppfattning.

I andra hand ha de sakkunniga förordat en bestämmelse, enligt vilken i dylika

fall sådant barn i analogi med hittebarn tills vidare skulle anses som

svensk medborgare.

Departementschefen.

Beträffande barn i äktenskap gäller för närvarande såsom en undantagslös

regel, att det är faderns medborgarskap som är avgörande för frågan,

huruvida barnet genom födseln förvärvar svenskt medborgarskap. Såsom

de delegerade framhållit skulle en konsekvent tillämpning av principen om

könens likställighet leda till att barn i äktenskap skulle erhålla svenskt

medborgarskap även i de fall, då endast modern vore svensk medborgare.

De delegerade ha emellertid icke ansett sig kunna förorda en dylik regel.

Endast i vissa undantagsfall, då barnet eljest skulle bli statslöst, skall enligt

de delegerades förslag äktenskapligt barn, av vars föräldrar blott modern

är svensk, förvärva svenskt medborgarskap genom födseln.

I det stora flertalet remissyttranden har de delegerades förslag lämnats

utan erinran. De kvinnoorganisationer, som yttrat sig, ha emellertid ansett

förslaget otillfredsställande och förordat, att varje i Sverige av svensk moder

i äktenskap med utländsk man fött barn skulle bli svensk medborgare

genom födseln. För min del kan jag icke biträda detta yrkande. Enär flertalet

stater upprätthålla principen att faderns medborgarskap överföres på

barnet, skulle nämligen den ifrågasatta bestämmelsen leda till dubbelt medborgarskap

i utomordentligt stor omfattning. I motsats till nämnda organisationer

kan jag icke finna, att bestämmelsen i andra hänseenden skulle

innebära sådana fördelar framför de delegerades förslag, att betänkligheterna

mot dubbelt medborgarskap böra få vika. Barnets medborgarskap

opaginerad Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

synes icke ha så stor betydelse i en vårdnadsprocess, som organisationerna

antagit. I en rättegång vid svensk domstol angående vårdnaden om barn

av svensk moder och utländsk fader torde sålunda svensk rätt i mycket

stor utsträckning böra tillämpas, vare sig barnet är svensk medborgare

eller icke.1 Och om vårdnadsprocessen föres vid utländsk domstol, lärer

svenskt medborgarskap för barnet knappast utgöra något skydd för moderns

intresse, i varje fall icke om barnet samtidigt är medborgare i domstolslandet.

Även om den av kvinnoorganisationerna förordade bestämmelsen icke genomföres,

kan man räkna med att i Sverige bosatta barn av svensk moder

och utländsk fader i allmänhet komma att bli svenska medborgare, innan

de uppnått vuxen ålder. Bor fadern i Sverige, torde sålunda barnet i många

fall komma att erhålla svenskt medborgarskap till följd av att fadern genom

naturalisation upptages till svensk medborgare. Stundom kan det vara

motiverat, att barnet självständigt naturaliseras. Detta gäller främst då föräldrarnas

äktenskap upplösts och modern fått vårdnaden om barnet. I likhet

med de delegerade anser jag, att det i dylika fall bör vara regel att göra

avsteg från de allmänna naturalisationsvillkoren. Står barnet under föräldrarnas

gemensamma vårdnad, synes den omständigheten, att fadern icke

vill eller icke kan bli svensk medborgare, ej böra utesluta att barnet naturaliseras

på ansökan av föräldrarna.

Såsom redan nämnts ha de delegerade föreslagit, att barn i äktenskap i

vissa fall skola förvärva svenskt medborgarskap genom födseln, ehuru endast

modern är svensk medborgare, nämligen då barnet fötts i Sverige och

därjämte fadern är statslös eller barnet icke genom födseln förvärvar faderns

medborgarskap. Den gällande lagens regler medföra det otillfredsställande

resultatet, att sådana barn bli statslösa. Med hänsyn härtill vill

jag tillstyrka de delegerades förslag. Däremot kan jag icke biträda den under

remissbehandlingen framförda meningen att bestämmelsen borde utsträckas

att omfatta även sådana fall, då faderns medborgarskap är ovisst

eller okänt. En dylik förutsättning kan näppeligen införas i en automatiskt

verkande regel, och att för dessa fall inrätta ett särskilt prövningsförfarande

bör enligt min mening icke ifrågakomma. Såsom de delegerade förutsatt

bör naturalisationsvägen kunna anlitas i här avsedda fall. Ej heller kan jag

förorda att bestämmelsen, såsom i ett yttrande ifrågasatts, utvidgas att avse

även barn som födas utom riket. Med hänsyn till vad som i betänkandet

anförts mot en dylik utvidgning, synes det nämligen lämpligast att frågan

om sådana barn skola förvärva svenskt medborgarskap underkastas prövning

i det enskilda fallet.

Beträffande barn utom äktenskap upptar förslaget den nuvarande regeln,

att sådant barn erhåller svenskt medborgarskap genom födseln, om modern

är svensk medborgare. I ett yttrande har ifrågasatts, om icke utomäktenskapligt

barn i vissa fall borde förvärva svenskt medborgarskap, då icke

1 Se Hult: Föräldrar och barn enligt svensk internationell privaträtt s. 97—99 och Karlgren:

Lärobok i internationell privaträtt s. 124—125.

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

modern men väl fadern vore svensk. Det faktiska sambandet mellan ett

utomäktenskapligt barn och dess fader är emellertid ofta så svagt, att det

icke kan anses motiverat att grunda förvärv av svenskt medborgarskap på

det faktum att fadern är svensk. Även i detta hänseende synes naturalisationsvägen

erbjuda tillräcklig möjlighet att tillgodose sådana fall, då det kan

vara rimligt att barnet blir svensk medborgare.

2 §.

Denna paragraf, som reglerar förvärv av medborgarskap genom legitimation,

motsvarar 3 § andra stycket i nuvarande lag. Den ändringen har dock

skett, att åldersgränsen av förut angivna skäl sänkts från 21 till 18 år. Det av

de delegerade föreslagna stadgandet har i departementsförslaget undergått

vissa redaktionella jämkningar.

3 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om förvärv av medborgarskap

genom s. k. increscens. Paragrafens första stycke ersätter 2 § i gällande lag,

under det att andra stycket saknar motsvarighet i lagen.

Gällande bestämmelser innebära i princip att utlänning, som är född i

Sverige och oavbrutet haft sitt hemvist här, automatiskt förvärvar svenskt

medborgarskap vid 22 års ålder, såvida han icke under det sista året i viss

ordning avsagt sig rättigheten att bli svensk medborgare.

De delegerades förslag avviker i åtskilliga hänseenden från vad som nu

gäller (s. 48—53). Den mest genomgripande ändringen består i att den nuvarande

ordningen med automatiskt förvärv av medborgarskap utbytts mot

ett system, som kräver positiv åtgärd från utlänningens sida. För förvärv av

medborgarskap fordras sålunda enligt förslaget, att vederbörande på visst

sätt anmäler sin önskan att bli svensk medborgare. Som huvudskäl för denna

ändring åberopa de delegerade, att den nuvarande ordningen i stor utsträckning

ledde till dubbelt medborgarskap. I de flesta länder förlorades nämligen

icke medborgarskap på grund av sådant förvärv av utländskt medborgarskap,

som skedde automatiskt. I fråga om olägenheterna av dubbelt medborgarskap

i dessa fall hänvisa de delegerade särskilt till Danmarks och Norges

erfarenheter under den tyska ockupationen. Vidare framhålles, att systemet

med positiv förklaring även medförde den fördelen, att medborgarskapsfrågan

kunde prövas vid uppnåendet av den avgörande åldern i stället för att

som nu ofta komma upp först åtskilliga år senare, då det kunde vara svårt

att utreda, om villkoren för förvärv av medborgarskap uppfyllts.

Beträffande spörsmålet vid vilken ålder rätten att göra anmälan bör inträda

framhålla de delegerade, att vissa skäl talade för att åldersgränsen

sattes vid 18 år. Detta skulle medföra fördelar i värnpliktshänseende och i

vissa fall även ha betydelse för vederbörandes möjligheter till yrkesval och

utbildning. Emellertid gällde i åtskilliga länder, att medborgarskap icke förlorades

genom förvärv av utländskt medborgarskap på grund av anmälan,

som gjordes före 21 års ålder. Med hänsyn till vikten av att fallen av dub
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

belt medborgarskap begränsades i största möjliga utsträckning ha de delegerade

därför som huvudregel föreslagit, att anmälan skall få göras först

efter fyllda 21 år. För sådana fall då förvärv av svenskt medborgarskap före

21 års ålder icke skulle medföra dubbelt medborgarskap, ha de delegerade

emellertid icke ansett anledning föreligga att låta vederbörande vänta med

att göra anmälan tills hans fyllt 21 år. I enlighet härmed föreslås, att anmälan

skall kunna göras redan vid 18 år, då sökanden är statslös eller styrker

att han — antingen automatiskt eller på grund av särskilt befrielsebeslut —

skulle förlora sitt utländska medborgarskap genom att förvärva svenskt.

I syfte att underlätta ärendenas behandling borde enligt de delegerades mening

vederbörande departement fortlöpande underrätta de myndigheter, som

hade att mottaga ifrågavarande anmälningar, om i vilka länder sådan lagstiftning

gällde, att anmälan kunde göras före 21 års ålder utan att befrielsebeslut

företeddes.

I förslaget har även upptagits en övre åldersgräns för anmälan, nämligen

22 år. Som skäl härför åberopa de delegerade, att de ansett det orimligt,

om en person, som kunde ha förvärvat svenskt medborgarskap i åldern mellan

18 och 22 år men icke velat begagna denna möjlighet, skulle ha tillfälle att

kanske många år senare bli svensk medborgare genom en ensidig handling.

Om fristen försuttes, stode sedermera naturalisationsvägen öppen.

Stadgandet i 2 § gällande lag äger ej tillämpning å gift kvinna. Med

hänsyn till att de delegerades förslag genomgående bygger på principen om

likställighet mellan man och kvinna saknar detta undantag motsvarighet

i förslaget.

Anmälan föreslås skola göras hos samma myndighet, som har att behandla

avsägelse enligt gällande lag, d. v. s. länsstyrelsen i det län där vederbörande

har sitt hemvist. Enligt 13 § i förslaget skall länsstyrelsen pröva

om anmälan rätteligen gjorts och meddela beslut därom.

Som andra stycke i den föreslagna 3 § har upptagits ett stadgande, enligt

vilket under krig medborgare i fientlig stat icke kan förvärva medborgarskap

enligt paragrafen. Förslaget är föranlett av Danmarks och Norges

erfarenheter under andra världskriget. Det visade sig nämligen då, att de

stadganden, som motsvara 2 § i den gällande svenska lagen, ledde till det

högst otillfredsställande resultatet, att en del medborgare i fientlig stat

under pågående krig automatiskt blevo danska eller norska medborgare.

Förslaget om övergång från automatiskt förvärv till förvärv genom anmälan

har i remissyttrandena allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Folkbokföringssakkunniga ha uttalat sin synnerliga tillfredsställelse

med förslaget på grund av de fördelar det innebure från folkbokföringssynpunkt.

På ett par punkter ha erinringar framställts mot de föreslagna bestämmelserna

i första stycket. Sålunda har länsstyrelsen i Södermanlands län

ansett en övre åldersgräns för anmälan vara överflödig. I andra hand har

länsstyrelsen förordat, att gränsen måtte sättas vid 25 år. Folkbokförings
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

sakkunniga ha ifrågasatt, om icke kyrkobokföringsorten borde vara avgörande

för frågan, vilken länsstyrelse som skulle vara behörig att mottaga

anmälan.

I några yttranden ha ifrågasatts vissa utvidgningar av det föreslagna stadgandet

i andra stycket, enligt vilket 3 § under krig skulle suspenderas beträffande

medborgare i fientlig stat. Sålunda har utlänningskommissionen

ansett, att stadgandet borde omfatta även medborgare i stat, som visserligen

icke befunne sig i krigstillstånd med Sverige men vore bundsförvant

med en mot Sverige fientlig stat. Överståthållarämbetet har förordat, att

suspensionen även skulle gälla statslösa personer, som tidigare varit

medborgare i fientlig stat. Eljest syntes bestämmelsen lätt kunna

kringgås genom att den fientliga staten fråntoge sina i Sverige bosatta

medborgare deras medborgarskap. Måhända kunde det förtjäna övervägas,

huruvida icke vid krig eller krigsfara förvärv av medborgarskap

enligt 3 § borde komma till stånd endast efter Kungl. Maj :ts prövning i

varje särskilt fall. Svea hovrätt har uttalat, att det jämväl vid vissa allvarliga

lägen före ett krig otvivelaktigt torde kunna föreligga behov att i större

eller mindre omfattning suspendera reglerna i första stycket. Hovrätten

ville med hänsyn därtill föreslå, att regeln utformades så, att det överlämnades

till Kungl. Maj :t att, i den mån det med hänsyn till krig eller krigsfara,

vari riket befunne sig, eller andra av krig föranledda förhållanden

funnes påkallat, förordna att medborgare i främmande stat icke finge förvärva

medborgarskap enligt förevarande paragraf.

Departementschefen.

Den omständigheten att medborgarskap enligt 2 § i gällande lag förvärvas

automatiskt medför, såsom de delegerade påvisat, vissa nackdelar.

I likhet med de delegerade anser jag dessa vara så betydande, att de motivera

övergång till den ordningen, att förvärv av medborgarskap förutsätter

positiv åtgärd, en anmälan, från utlänningens sida. Ej heller har jag

något att erinra mot de delegerades förslag att rätten att göra sådan anmälan

i regel skall inträda vid fyllda 21 år, men i vissa fall redan vid 18

års ålder. I ett yttrande har gjorts gällande i första hand att det vore onödigt

att uppställa en övre åldersgräns för anmälan och i andra hand att den

av de delegerade föreslagna fristen tilltagits för snävt. Tillräcklig anledning

att på denna punkt frångå de delegerades förslag, om vilket enighet

uppnåtts vid gemensamma skandinaviska överläggningar, kan emellertid

enligt min mening icke anses föreligga. Det må erinras om att den kortaste

fristen enligt förslaget, ett år, är lika lång som den tid, inom vilken

utlänning äger att avsäga sig rätten att bli svensk medborgare enligt 2 § i

gällande lag.

Enligt de delegerades förslag skall anmälan göras hos länsstyrelsen i det

län där den anmälande har sitt hemvist. Det synes emellertid lämpligare att,

såsom folkbokföringssakkunniga ifrågasatt, i stället låta kyrkobokföringsorten

vara avgörande för frågan vilken länsstyrelse som skall vara behörig

opaginerad Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

att mottaga anmälan. Den av de delegerade föreslagna lagtexten har därför

ändrats i enlighet härmed.

Förslaget att bestämmelserna i 3 § under krig skola suspenderas beträffande

medborgare i fientlig stat synes välmotiverat, icke minst med hänsyn

till Danmarks och Norges erfarenheter under andra världskriget. I syfte

att förhindra att undantagsstadgandet kringgås synes detta, såsom överståthållarämbetet

föreslagit, böra utvidgas att omfatta även statslösa personer

som senast varit medborgare i fientlig stat. Övriga under remissbehandlingen

ifrågasatta ändringar finner jag, efter samråd med danska inrikesministeriet

och norska justitiedepartementet, mig icke böra biträda.

4 §•

Denna paragraf innehåller liksom 4 § i gällande lag bestämmelser om

återvinning av medborgarskap. Såväl de gällande som de föreslagna stadgandena

innebära, att förutvarande svenska medborgare i viss utsträckning

kunna återfå svenskt medborgarskap under enklare former än som gälla

för naturalisation och utan att behöva underkasta sig sådan prövning, som

sker i samband med naturalisation.

De gällande bestämmelserna omfatta — frånsett ett föga betydelsefullt

undantag — endast sådana förutvarande svenska medborgare, som blivit

statslösa. Vidare förutsättes, att det svenska medborgarskapet förvärvats

genom födseln. Återförvärvet av medborgarskap sker automatiskt genom att

personen i fråga tar hemvist i Sverige eller, då av honom förvärvat utländskt

medborgarskap förloras först efter hemvisttagandet, genom förlusten av

detta medborgarskap. Motsvarande bestämmelser finnas i den gällande norska

lagen. Den nuvarande danska lagen innehåller däremot icke något

stadgande av denna art.

De delegerade ha föreslagit åtskilliga ändringar i de gällande bestämmelserna.

Av betänkandet (s. 54—56) framgår att förslaget tillkommit genom

en kompromiss. Man har sålunda sökt finna en regel, som skulle kunna å

ena sidan tillgodose det från norsk sida framförda önskemålet om att behålla

återvinningsinstitutet och å andra sidan minska de betänkligheter

som på dansk och svensk sida gjort sig gällande mot de nuvarande återvinningsbestämmelserna.

I syfte att från den särskilda återvinningsmöjligheten avskära personer

som, trots att de tidigare varit svenska medborgare, saknat verklig anknytning

till Sverige föreslå de delegerade, att återvinningsregeln begränsas till

att omfatta personer, som icke blott förvärvat svenskt medborgarskap genom

födseln utan även haft sitt hemvist i Sverige åtminstone intill 18 års

ålder. Vidare föreslås, alt återvinning skall kunna ske först sedan vederbörande

på nytt haft hemvist i Sverige under två år. De delegerade anföra att

genom sistnämnda villkor skulle vinnas dels att svenskt medborgarskap icke

ätervunnes förrän vederbörande haft till!iille att åter bli förtrogen med

landets förhållanden, dels att myndigheterna finge möjlighet att genom utvisning

eller förpassning ur landet hindra att icke önskvärda personer åter
3

Bihang till riksdagens protokoll 1950. i samt. Nr 217.

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

vunne medborgarskap. Med hänsyn till att återvinningens nuvarande rent

automatiska karaktär visat sig medföra vissa olägenheter har i förslaget uppställts

det ytterligare villkoret för återvinning, att vederbörande skriftligen

anmäler sin önskan att bli svensk medborgare. Anmälan föreslås skola göras

hos länsstyrelsen i det län, där den anmälande har sitt hemvist. Som en konsekvens

av de sålunda föreslagna skärpningarna av villkoren för återvinning

föreslå de delegerade, att den nuvarande begränsningen av återvinningsmöjligheten

till statslösa slopas. Den som är medborgare i annat land

skall dock kunna återvinna svenskt medborgarskap endast om han styrker

att han — antingen automatiskt eller på grund av särskilt befrielsebeslut —•

skulle förlora det utländska medborgarskapet genom att bli svensk medborgare.

Endast i två yttranden ha erinringar framställts mot de delegerades förslag.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har ifrågasatt, om det verkligen

vore nödvändigt att kräva att den tidigare vistelsen i Sverige varat oavbrutet

från födelsen till 18 års ålder. Det borde enligt länsstyrelsens mening

räcka, att vederbörande någon gång under sitt liv vistats här under minst

10 år i sträck. Vidare borde ett års vistelse i Sverige vara tillräckligt föi4

att den som förlorat sitt svenska medborgarskap skulle kunna återvinna

detsamma. Folkbokföringssakkunniga — vilka uttalat sin synnerliga tillfredsställelse

med att enligt förslaget återvinning icke skulle ske automatiskt

utan efter anmälan — ha föreslagit, att kyrkobokföringsorten skulle

vara avgörande för frågan, vilken länsstyrelse som skulle vara behörig att

mottaga sådan anmälan.

Departementschefen.

En av de viktigaste olikheterna mellan de gällande skandinaviska medborgarskapslagarna

består i att den danska lagen saknar motsvarighet till

de återvinningsbestämmelser, som återfinnas i 4 § i de norska och svenska

lagarna. Under de skandinaviska överläggningarna om revision av medborgarskapslagstiftningen

eftersträvade man att komma fram till en lösning

av återvinningsfrågan, som kunde godtagas av alla tre ländernas delegerade.

Detta lyckades också. För min del anser jag mig böra biträda den sålunda

uppnådda kompromisslösningen, helst som den på sätt de sakkunniga

utvecklat synes innebära fördelar framför de nuvarande bestämmelserna.

Det må framhållas, att något hinder icke föreligger mot att en förutvarande

svensk medborgare genom naturalisation erhåller svenskt medborgarskap

tidigare än två år efter återkomsten till Sverige.

Såsom folkbokföringssakkunniga ifrågasatt synes — liksom i de fall som

behandlas i 3 § — kyrkobokföringsorten böra vara avgörande för frågan,

hos vilken länsstyrelse anmälan enligt förevarande paragraf skall ske.

5 §.

Denna paragraf, som motsvarar 6 § första och andra styckena samt 7 §

i gällande lag, innehåller regler om i vilka fall förvärv av svenskt med
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

35

borgarskap enligt 3 eller 4 § inverkar på barnens medborgarskap. Paragrafen

överensstämmer i sak helt med de delegerades förslag (s. 56—57).

I två hänseenden avvika de föreslagna bestämmelserna från de nu gällande.

Dels har den åldersgräns, vid vilken barn upphöra att behandlas som

bipersoner, sänkts från 21 till 18 år, dels saknas motsvarighet till den nuvarande

bestämmelsen att sådana barn, som vid tiden för huvudpersonens

förvärv av medborgarskap icke haft hemvist i Sverige, under vissa förutsättningar

erhålla svenskt medborgarskap genom att sedermera taga hemvist

här.

6 §•

I denna paragraf, som ersätter 5 § och 6 § tredje stycket i gällande lag,

behandlas förvärv av svenskt medborgarskap genom naturalisation.

För naturalisation förutsättes enligt gällande lag att sökanden 1) fyllt

21 år, 2) sedan fem år har hemvist i riket, 3) gjort sig känd för hederlig

vandel och 4) har möjlighet att försörja sig och sin familj. Lagen ger

emellertid Kungl. Maj :t viss befogenhet att meddela eftergift från de under

punkterna 1), 2) och 4) angivna villkoren.

I de delegerades förslag ha villkoren under punkterna 3) och 4) upptagits

oförändrade. Åldersgränsen i punkt 1) har däremot i förslaget sänkts

från 21 till 18 år. Den föreslagna lagtexten företer vidare den avvikelsen

från den gällande, att den i punkt 2) angivna hemvisttiden höjts från fem

till sju år. Denna ändring, som sammanhänger med att en särbestämmelse

för medborgare i de övriga nordiska länderna upptagits i förslaget, innebär

emellertid icke någon skärpning i förhållande till den praxis, som följts under

den nuvarande lagens giltighetstid. Den i lagen angivna minimitiden

fem år har nämligen (betänkandet s. 58) — i enlighet med uttalanden i

motiven till lagen — i princip tillämpats endast beträffande danskar, islänningar,

norrmän, finlandssvenskar och estlandssvenskar, under det att för

andra utlänningar sonn regel fordrats minst sju års hemvist i Sverige. Såsom

framgår av en vid 1949 års riksdag lämnad redogörelse för praxis ha

för sistnämnda kategorier än strängare krav i fråga om hemvisttid tillämpats

under och efter andra världskriget (se andra kammarens protokoll nr

10/1949 s. 14).

I betänkandet uttalas, att någon sänkning av den för medborgare i icke

nordiska länder tillämpade normala minimitiden, sju år, enligt de delegerades

mening icke borde ske. Genom att i lagen uttryckligen ange, att sju

års hemvist fordrades, skulle man åtminstone i viss utsträckning kunna

förebygga att, såsom nu ej sällan skedde, ansökningar på grund av obekantskap

med praxis ingåves redan efter fem år, vilket förorsakade såväl den

enskilde som myndigheterna onödigt besvär.

Den föreslagna särskilda bestämmelsen för medborgare i övriga nordiska

länder bär givits den formen, att Kungl. Maj:t skall äga befogenhet att för

denna kategori göra avsteg från villkoret om sju års hemvist. De delegerade

ha ansett, att naturalisation av sådana personer skulle kunna ifrågakomma

efter kortare tid än fem år. Eu förutsättning härför borde, framhålles det,

opaginerad Kontrollera mot PDF

36

Kungi. Maj:ts proposition nr 217.

givetvis vara att ingen tvekan kunde råda om vederbörandes lämplighet.

Beträffande finska medborgare av finskspråkigt ursprung borde därjämte

krävas, att sökanden behärskade svenska språket.

Beträffande villkoren för naturalisation av utländsk kvinna som är gift

med svensk man anföra de delegerade följande:

För att myndigheterna med tillräcklig säkerhet skola kunna bedöma sökandens

lämplighet synes det påkallat att som regel uppställa krav på hemvist

i landet under en icke alltför obetydlig tidrymd. Det synes också vara

ganska naturligt att fordra att den som vill förvärva medborgarskap åtminstone

i någon mån levt sig in i landets förhållanden. Å andra sidan medför

utländsk kvinnas äktenskap med inländsk man i allmänhet en så stark

anknytning till landet, att det är motiverat att i sådana fall avsevärt sänka

den tid, som eljest förutsättes för naturalisation. Då det synts lämpligt att

avvakta närmare praktiska erfarenheter ha de delegerade icke i de föreslagna

lagtexterna fixerat någon viss minimitid. De delegerade ha i stället stannat

för den lagtekniska lösningen av frågan, att äktenskap med inländsk

medborgare upptagits bland de omständigheter, som kunna föranleda avsteg

från de eljest gällande naturalisationsvillkoren. När det gäller hustru,

som är medborgare i ett annat nordiskt land, bör det enligt de delegerades

mening som regel vara tillräckligt att fordra att vederbörande haft hemvist

i landet under ett år, såframt det icke eljest föreligger någon tvekan om

huruvida hon bör naturaliseras. Är hustrun medborgare i ett icke nordiskt

land, bör det däremot ställas åtskilligt strängare krav beträffande hemvisttiden.

De föreslagna lagbestämmelserna utesluta icke naturalisation av kvinna

som har hemvist i utlandet, men denna möjlighet synes böra begagnas

endast i undantagsfall. Som exempel på tillfällen då naturalisation bör kunna

ifrågaltomma, fastän makarna äro bosatta utomlands, må nämnas att

makarna bo i ett annat land än hustruns hemland och mannen där representerar

ett företag i sitt hemland eller eljest fortfarande visat sig äga samhörighet

med hemlandet. Vidare kunna stundom humanitära skäl tala för

naturalisation, exempelvis behov av diplomatiskt skydd under oroliga förhållanden

i vistelselandet.

Rörande prövningen av kvinnans lämplighet att vinna svenskt medborgarskap

uttala de delegerade, att naturalisationspraxis borde vara så liberal,

att intresset av familjens enhet i medborgarskapshänseende finge vika

endast i sådana fall, då från statens synpunkt viktiga skäl talade mot att

kvinnan upptoges till svensk medborgare.

Den föreslagna bestämmelsen om möjlighet att medge eftergift från naturalisationsvillkor,

när sökanden är gift med svensk medborgare, omfattar

även utländsk man som är gift med svensk kvinna. De delegerade framhålla

emellertid, att detta icke betydde att naturalisationspraxis måste vara

densamma för män och kvinnor. De faktiska förhållandena i det nuvarande

samhället syntes tala för att man upprätthölle strängare praxis för männen

än för de gifta kvinnorna.

I fråga om eftergift från naturalisationsvillkor innebär förslaget vidare

den ändringen i förhållanden till gällande rätt, att befogenheten att göra

avsteg från naturalisationsvillkor utsträckts att omfatta samtliga villkor.

För närvarande får dispens från kravet på försörjningsförmåga medges endast

beträffande förutvarande svenska medborgare, och kravet på hedrande

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

37

vandel kan över huvud icke efterges. De delegerade uttala, att billigheten

krävde att möjlighet till dispens från försörjningsvillkoret infördes jämväl

beträffande sökande, som icke tidigare varit svensk medborgare. Främst

tänkte de delegerade på sådana fall, då sökanden bott i Sverige mycket lång

tid och först då den egna försörjningsförmågan började avtaga sökte svenskt

medborgarskap. Möjligheten till eftergift borde emellertid närmast betraktas

som en säkerhetsventil för undvikande av uppenbart obilliga resultat

och begagnas synnerligen restriktivt. Frågan om dispens från villkoret om

hedrande vandel ha de delegerade funnit vara mera tveksam. Att i förslaget

även detta villkor gjorts dispensabelt berodde främst på den gifta kvinnans

ändrade ställning i medborgarskapshänseende. Enligt den för närvarande

tillämpade tolkningen av detta villkor ansåges visserligen Kungl. Maj :t ha

befogenhet att bortse från förhållanden som låge långt tillbaka i tiden, men

när det gällde naturalisation av svensk mans hustru syntes enligt de delegerades

mening ej heller en anmärkning mot hennes vandel, som hänförde

sig till en mera närliggande tidpunkt, i och för sig böra hindra naturalisation,

såframt anmärkningen icke vore av mera allvarlig art.

De delegerades förslag innehåller liksom gällande lag eu bestämmelse,

som har till syfte att om möjligt förhindra att naturalisation leder till dubbelt

medborgarskap. Stadgandet avser sådana fall då enligt vederbörande

utländska lag naturalisation icke medför förlust av tidigare medborgarskap

men befrielse från medborgarskap kan medges genom särskilt beslut. Enligt

gällande rätt skall, om så är förhållandet och sökanden ej redan företett bevis

om befrielse från det utländska medborgarskapet, naturalisationsbeslutet

göras beroende av det villkoret, att sökanden inom viss tid styrker att

han erhållit sådan befrielse. För den händelse sökanden icke uppfyller detta

villkor, kan det efterges, om synnerliga skäl föreligga därtill. De delegerade

ha föreslagit en uppmjukning av detta stadgande. I betänkandet framhålles

att det visat sig, att vissa länder i allmänhet icke beviljade befrielse

från medborgarskap eller i varje fall icke för värnpliktiga. Det syntes vara

tillräckligt att kräva att sökanden gjort vad som skäligen kunde begäras

för att bli befriad från sitt utländska medborgarskap. Om han ansökt om

befrielse men fått avslag eller icke erhållit svar inom rimlig tid, borde sålunda

den omständigheten att dubbelt medborgarskap skulle uppkomma

icke hindra naturalisation. När sökanden vore politisk flykting, måste det

anses oskäligt att begära att han skulle träda i förbindelse med representanter

för den nuvarande regimen i hemlandet och begära befrielse från

medborgarskapet. Med hänsyn till nämnda förhållanden ha de delegerade

föreslagit, att Kungl. Maj: t skall få befogenhet att redan från början avstå

från att uppställa krav på befrielse från det utländska medborgarskapet.

Beträffande naturalisations inverkan på barnens medborgarskap ha de

delegerade ansett de i 6 § tredje stycket och 7 § i gällande lag meddelade

bestämmelserna vara onödigt komplicerande. Det av de delegerade föreslagna

stadgandet innehåller endast, att Kungl. Maj :t vid beviljande av naturalisation

bestämmer, om naturalisationen skall omfatta även sökandens ogifta

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

barn under 18 år. De delegerade uttala, att avgörande för frågan huruvida

naturalisation i det särskilda fallet skulle utsträckas till sökandens barn

borde vara deras faktiska samhörighet med denne. I enlighet härmed borde

i allmänhet barn utom äktenskap följa fadern endast då denne hade den

faktiska vårdnaden om barnet samt äktenskapliga barn följa modern i stället

för fadern i sådana fall, som avsåges i 5 § andra stycket i förslaget.

Beträffande de allmänna villkoren för naturalisation ha erinringar mot

de delegerades förslag framställts endast i några få yttranden. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län har anfört, att enligt dess mening anledning

icke förelågc att skärpa det för naturalisation stadgade tidsvillkoret. Nu

gällande tidsfrist av fem år borde för normalfallen vara fullt tillräcklig för

bedömande av vederbörandes kvalifikationer och lämplighet att vinna

svenskt medborgarskap. Föreningen Norden har uttalat sitt beklagande av

att det i lagtexten angivna kravet på viss tids hemvist skärpts i förhållande

till vad som nu gällde. Det undandroge sig föreningens bedömande, om

denna skärpning fullt ut kunde komma att elimineras genom det särskilda

stadgandet beträffande de övriga nordiska ländernas medborgare, men det

vore föreningens livliga förhoppning att detta komme att tillämpas med

största möjliga liberalitet. Länsstyrelsen i Södermanlands län har beträffande

hemvistvillkoret framhållit, att skillnaden mellan lagens nuvarande minimikrav

och praxis stundom torde ha vållat missförstånd, i det att utlänningar

trott sig vara berättigade att erhålla svenskt medborgarskap efter

fem års vistelse i landet. Då det även i fortsättningen många gånger kanske

kunde vara berättigat att liksom hittills kräva längre tid än sju år, vore

det önskvärt att lagtexten något förtydligades, så att dylika missförstånd

i fortsättningen kunde undvikas. Detta syntes enklast kunna ske genom

att före orden »sju år» inskjuta ordet »minst».

I några yttranden har hävdats, att kvinna som vore gift med svensk

man borde kunna naturaliseras efter kortare tids vistelse i Sverige än de

delegerade förutsatt. Vissa remissinstanser ha också ansett de delegerades

uttalanden angående möjligheten till naturalisation i sådana fall, då kvinnan

bodde utomlands, vara älltför snäva. Sålunda har länsstyrelsen i Södermanlands

län som sin uppfattning uttalat, att de eljest gällande tidsfristerna

borde kunna avsevärt förkortas för utländsk kvinna som vore gift med

svensk medborgare eller med utlänning vilken längre tid vistats i Sverige.

Kvinnor från något av de nordiska grannländerna borde i allmänhet vara

berättigade att erhålla svenskt medborgarskap omedelbart efter giftermålet

och kvinnor från andra länder kunna få del av mannens svenska medborgarskap

redan efter ett års vistelse i Sverige. Länsstyrelsen funne det

önskvärt, att detta komme till uttryck i lagtexten eller upptoges i direktiven

för tillämpningen.

Beskickningen i Warszawa har ansett det starkt kunna ifrågasättas, om

det vore nödvändigt eller ens önskvärt att uppställa en regel om väntetid,

då hustrun till en svensk man önskade bli svensk medborgare. Naturligt
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

39

vis funnes fall då en omedelbar prövning av medborgarskapsansökan kunde

vålla svårigheter, men om man utginge från att naturalisationsansökan

borde avslås endast i undantagsfall, t. ex. vid skenäktenskap eller beträffande

kvinna som skulle ha vägrats uppehållstillstånd, borde det som regel

icke möta hinder att bedöma frågan om naturalisation av utländsk hustru

utan krav på någon längre hemvisttid. Frågan torde för övrigt ofta ha stor

praktisk betydelse även därför att i vissa länder kvinnan icke kunde få

utresetillstånd, innan hon förvärvat annat medborgarskap och därmed förlorat

sitt tidigare medborgarskap. För det betydande antal svenska män

som gifte sig utomlands och där fortsatte sin verksamhet vore det även oftast

av betydelse att hustrun kunde få svenskt medborgarskap. Detta hade

också förutsetts av de delegerade, ehuru de ansett att naturalisation därvid

borde ske endast i undantagsfall. Med hänsyn till det anförda förordades

en ännu liberalare naturalisationspraxis än de delegerade utgått från.

Beskickningen i London har hävdat, att det i sådana fall då makarna

bodde i utlandet snarare borde vara regel än undantag att hustrun upptoges

till svensk medborgare. Erfarenheterna från det senaste världskriget

syntes ge vid handen att i många fall ett naturalisationsförfarande icke

kunde genomföras, om det inleddes först sedan oroliga förhållanden inträtt

i vistelselandet.

Generalkonsulatet i London har till en början erinrat om att lagbestämmelsen

om lättnader i naturalisationsvillkoren för utländsk kvinna som

vore gift med svensk man upptagits i ett stadgande, som hade karaktär av

undantag. En sådan konstruktion av lagtexten syntes ägnad att inge betänkligheter.

Konsulatet har vidare ansett motivuttalandena på denna punkt

vara alltför snäva. Om en personligen oförvitlig engelska, fransyska eller

amerikanska inginge äktenskap med en svensk och själv önskade bli medborgare

i mannens land, syntes lagförslagets hela syftning, hänsynen till

hustruns och familjens intresse samt goda skäl över huvud tala för att hon

skulle kunna påräkna att erhålla svenskt medborgarskap inom rätt kort

tid, ett eller två år. Hennes möjlighet att bli svensk medborgare syntes ej

böra i någon högre grad försvåras, därför att hon vore bosatt utomlands.

När hustrun bodde i sitt hemland, låge det i sakens natur, att hon ofta

icke önskade bli svensk medborgare. Men om hon ville det syntes redan

denna önskan tyda på en icke obetydlig samhörighetskänsla med mannens

hemland. Än starkare vore skälen för liberal naturalisationspolitik, då makarna

bodde i ett tredje land. För att markera att naturalisation av svenska

medborgares hustrur vore en normal och önskvärd åtgärd borde man formulera

reglerna i lagtexten positivt och generöst samt införa dem såsom

ett särskilt moment i 6 §.

Beskickningarna i Paris och Washington ha framhållit att den föreslagna

ordningen, därest särskilda åtgärder icke vidtoges, kunde leda till att tjänsteman

inom utrikesförvaltningen komrne att i äktenskap vara förenad med

en kvinna, som icke vore svensk medborgare utan stode i lydnadsförhållande

allenast till främmande makt.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

Biträdande kriminalpolisintendenten i Stockholm har givit uttryck åt

farhågor för att den omständigheten att äktenskap med svensk medborgare

upptagits såsom grund för dispens från de eljest gällande naturalisationsvillkoren

kunde leda till skenäktenskap mellan utländska män och svenska

kvinnor.

Förslaget att samtliga naturalisationsvillkor skola vara dispensabla har

i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Överståthållarämbetet,

som icke motsatt sig förslagets genomförande, har förklarat sig förutsätta,

att möjligheten till dispens från kraven på försörjningsförmåga och hedrande

vandel komme att begagnas synnerligen restriktivt och huvudsakligen

användas i fråga om personer, som tidigare varit svenska medborgare,

eller utländska kvinnor, som ingått äktenskap med svenska män. Vad anginge

de fall, där en person som bott länge i landet ansökte om naturalisation

först då försörjningförmågan tröte, kunde det enligt ämbetets mening

icke anses fullt tillfredsställande, att en sådan person skulle få bifall till

en ansökan om svenskt medborgarskap, som huvudsakligen gjorts för att

sökanden skulle erhålla vissa sociala förmåner, exempelvis folkpension,

oaktat han på grund av sitt utländska medborgarskap varit befriad från

skyldighet att erlägga avgifter till folkpensioneringen. Länsstyrelsen i Kronobergs

län har anfört, att frågan om dispens från kravet på försörjningsförmåga

i viss mån komme i ett nytt läge, om kvinnan finge en självständig

ställning i medborgarskapshänseende. Det syntes därför lämpligt att dispens

från för sörj ningsvillkoret kunde meddelas i särskilda undantagsfall

även då det gällde annan än förutvarande svensk medborgare. Däremot ansåge

länsstyrelsen det icke lämpligt att avstå från kravet på hederlig vandel.

Principiellt syntes man nämligen städse böra fordra att detta krav

uppfylldes. Uttrycket hederlig vandel torde i praxis ge möjlighet att bortse

från en del i mindre grad klandervärda förhållanden och i viss mån även

från allvarligare sådana, vilka låge långt tillbaka i tiden. En sådan tolkning

av begreppet hederlig vandel torde bereda tillräckliga möjligheter att

taga tillbörlig hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

Departementschefen.

De delegerades förslag att sänka minimiåldern för naturalisation från

21 till 18 år har jag, såsom tidigare berörts, ansett mig böra godtaga.

Som villkor för naturalisation stadgas i gällande lag att sökanden sedan

fem år skall ha hemvist i Sverige. Mot de delegerades förslag att såsom huvudregel

kräva sju års hemvist har under remissbehandlingen invänts,

att anledning icke syntes föreligga att skärpa det nu föreskrivna tidsvillkoret.

Såsom framgår av betänkandet innebär emellertid förslaget icke någon

skärpning i förhållande till den praxis, som i anslutning till motiven för

t lera årtionden sedan utbildats vid tillämpningen av gällande lag. Den i lagen

angivna minimitiden fem år har nämligen i allmänhet ansetts tillräcklig

endast beträtlande danskar, islänningar, norrmän och finlandssvenskar,

under det att för övriga utlänningar i regel fordrats minst sju års hemvist.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

Vid krigsutbrottet 1939 höjdes kravet på hemvisttidens längd för sistnämnda

kategori till minst tio år. För närvarande tillämpas en minimitid av åtta år,

men såsom i annat sammanhang meddelats, är en återgång till förkrigspraxis

avsedd att äga rum vid lämplig tidpunkt. Då någon sänkning av den

under många år före andra världskriget såsom huvudregel tillämpade sjuärstiden

enligt min mening icke bör ske, finner jag det i likhet med de delegerade

lämpligt, att denna regel kommer till uttryck i lagtexten. Med anledning

av vad länsstyrelsen i Södermanlands län framhållit har i departementsförslaget

den ändringen skett i den av de delegerade föreslagna lagtexten,

att ordet »minst» inskjutits före »sju år». Även denna ändring är av

formell art; den har endast till syfte att förebygga missförstånd.

Med hänsyn till den gemenskap i fråga om språk och kultur och den likhet

beträffande samhällsförhållanden, som råder de nordiska länderna emellan,

synes det motiverat att i regel ställa betydligt mindre krav på hemvisttidens

längd för medborgare i nordiskt land än för andra utlänningar. Jag ansluter

mig därför till de delegerades uppfattning att möjlighet bör beredas att i

klara fall naturalisera medborgare i annat nordiskt land efter kortare tids

hemvist i Sverige än den för närvarande tillämpade minimitiden av fem år.

De delegerade ha icke närmare uttalat sig om hur stor sänkning av kravet på

hemvisttid, som bör kunna ifrågakomma. För egen del anser jag att naturalisation

i allmänhet icke bör beviljas tidigare än efter tre års hemvist i Sverige.

Jag är emellertid icke beredd att för närvarande taga ställning till

om det kan vara lämpligt att som regel tillämpa en så kort hemvisttid som

tre år. Tills vidare synes man få pröva sig fram från fall till fall.

I åtskilliga remissyttranden ha erinringar riktats mot de delegerades

uttalanden rörande spörsmålet, i vilken utsträckning kravet på viss tids

hemvist borde kunna efterges för svensk mans hustru. Att generellt avstå

från kravet på hemvist anser jag icke lämpligt. Det synes nämligen naturligt

att fordra att den som blir svensk medborgare icke står fullkomligt främmande

för Sverige och svenska förhållanden. För naturalisation av hustru

som är medborgare i annat nordiskt land torde emellertid med utgångspunkt

härifrån icke behöva krävas, att hon bott i Sverige någon viss tid.

År kvinnan medborgare i ett utomnordiskt land, kan det däremot böra krävas

någon tids hemvist i Sverige. Å andra sidan är det olägligt att makarna

ha olika nationalitet, när de själva föredra att ha samma medborgarskap.

Längre tids hemvist än ett år synes icke regelmässigt böra fordras. Hänsyn

bör naturligtvis tagas även till hemvisttid, som ligger före äktenskapets

ingående.

Vad beträffar frågan om naturalisation av svensk mans hustru, som är

bosatt utomlands, kunna förhållandena i de särskilda fallen vara mycket

olika, varför det är svårt att uppställa någon allmängiltig regel. Såsom flera

av våra sändebud i främmande länder påpekat finnes ofta ett legitimt intresse

för en i utlandet bosalt svensk alt hans hustru må kunna utan dröjsmål

bli svensk medborgare. I sådana fall, då diplomatiskt skydd kan erfordras,

försvåras ett effektivt ingripande, om detta måste begränsas till

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

ena maken. Som ett annat exempel på fall, där naturalisation bör kunna

ske, må nämnas den i ett remissyttrande berörda situationen då kvinnan

icke kan få tillstånd att lämna hemlandet, förrän hon förvärvat mannens

medborgarskap.

Enligt de delegerades förslag skall kravet på försörjningsförmåga — i

motsats till vad som nu är fallet — kunna efterges även då sökanden icke

tidigare varit svensk medborgare. De delegerade ha emellertid uttalat, att

denna möjlighet bör begagnas synnerligen restriktivt. För min del anser

jag visserligen, att kravet på försörjningsförmåga i princip bör upprätthållas,

men erfarenheten visar, att åtskilliga fall förekomma, där starka

billighetsskäl tala för naturalisation, ehuru sökanden icke fyller detta krav.

Jag tänker därvid, förutom på sådana fall som de delegerade nämnt, särskilt

på kvinnor, som efter mannens död icke kunna försörja sig, och på

personer, soin av politiska skäl måst lämna sitt gamla hemland vid relativt

hög ålder. För egen del hyser jag ej heller samma betänkligheter som

överståthållarämbetet mot att en person får folkpension, oaktat han varit

befriad från skyldighet att erlägga folkpensionsavgifter. Med hänsyn till det

anförda anser jag att försörjnings villkor et för sökande, som i övrigt väl fyller

kvalifikationerna för naturalisation, bör kunna efterges i något större utsträckning

än de delegerade synas ha förutsatt. I lagtexten har därför det

av de delegerade använda uttrycket »synnerliga skäl» utbytts mot »särskilda

skäl». — För närvarande äro ett ganska stort antal naturalisationsansökningar

färdiga att föredragas, där mot bifall icke synes möta något annat

hinder än att kravet på försörjningsförmåga icke kan anses uppfyllt. Det

synes lämpligt att avgörandet av dessa ärenden får anstå i avbidan på lagstiftningsfrågans

utgång.

Kravet på hederlig vandel synes i överensstämmelse med det norska förslaget

lämpligen kunna ges den formuleringen, att sökanden skall ha fört en

hederlig vandel. I likhet med länsstyrelsen i Kronobergs län anser jag vissa

principiella betänkligheter möta mot att avstå från detta villkor. Härav

töljer emellertid icke att en person, som vid något tillfälle begått ett brott,

för all framtid hör vara utesluten från möjlighet att erhålla svenskt medborgarskap.

I praxis har man också, såsom nämnda länsstyrelse påpekat,

bortsett från en del i mindre grad klandervärda förhållanden och i viss

mån även från mera allvarliga sådana som ligga långt tillbaka i tiden. Att

jag likväl icke ansett mig böra motsätta mig de delegerades förslag om att

även villkoret om hederlig vandel göres dispensabelt, beror främst på att

det kan vara något tveksamt, om nuvarande praxis står i god överensstämmelse

med den gällande lagens text. Det är vidare önskvärt att undvika olikheter

mellan den svenska och norska lagen. För dispensmöjlighet talar i

viss mån även det förhållandet, att enligt förslaget naturalisationsvägen

måste anlitas för att en utländsk kvinna som gift sig med en svensk man

skall kunna bli svensk medborgare. Undantagsvis kunna nämligen sådana

situationer tänkas uppkomma, då humanitära skäl starkt tala för att en

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

svensk mans hustru utan dröjsmål upptages till svensk medborgare, ehuru

hon låtit komma sig till last något förhållande, som i vanliga fall anses

böra medföra uppskov med naturalisation. Möjligheten att medge undantag

bör emellertid, bortsett från sistnämnda och därmed jämställda fall, enligt

min mening icke begagnas för att åstadkomma en ändring av den praxis,

som hittills tillämpats. I syfte att markera, att eftergift från kravet på hederlig

vandel ligger på ett annat plan än dispens från övriga naturalisationsvillkor

förordar jag, att detta fall behandlas i ett särskilt stadgande

och att däri såsom förutsättning för eftergift uppställes, att synnerligen

starka skäl tala därför.

Mot de delegerades förslag att i lagtexten upptaga det förhållandet att sökanden

är gift med svensk medborgare bland en del andra skäl, som kunna

föranleda eftergift från naturalisationsvillkor, kunna vissa invändningar

riktas. Jag har emellertid ansett mig kunna godtaga den föreslagna lösningen,

vilken för övrigt överensstämmer med vad som vid ett tidigare tillfälle

förordats av lagrådet. Ett positivt stadgande om naturalisationsvillkoren i

dessa fall skulle bli åtskilligt komplicerat. Såsom redan berörts har i departementsförslaget

den ändringen skett i lagtexten, att uttrycket »synnerliga

skäl» utbytts mot »särskilda skäl». Då en kvinna, som är gift med en

svensk man, fyller det reducerade kravet på hemvisttid, bör enligt min mening

naturalisation regelmässigt beviljas, om icke särskilda skäl kunna

åberopas mot att kvinnan upptages till svensk medborgare. Den föreslagna

bestämmelsen omfattar icke blott utländsk kvinna som är gift med svensk

man utan även utländsk man som är gift med svensk kvinna. I likhet med

de delegerade anser jag emellertid de faktiska förhållandena i det nuvarande

samhället motivera, att strängare praxis upprätthålles beträffande

män än i fråga om gifta kvinnor. När det gäller män torde någon eftergift

från de vanliga naturalisationsvillkoren icke regelmässigt böra ske.

Förslaget innehåller lika litet som gällande lag någon uttrycklig föreskrift

om att kunskap i svenska språket utgör ett villkor för naturalisation.

Liksom hittills bör emellertid vid naturalisationsprövningen stor betydelse

tillmätas sökandens kunskaper i detta hänseende.

De delegerades förslag, att naturalisationsbeslut, efter Kungl. Maj :ts prövning

i varje särskilt fall, skall kunna meddelas även om sökanden icke

erhåller befrielse från sitt tidigare medborgarskap, har icke mött någon invändning

i yttrandena, och jag vill för min del förorda detsamma. Då naturalisation

beviljas under villkor om befrielse från utländskt medborgarskap,

synes prövningen av frågan huruvida villkoret uppfyllts liksom

hittills böra ankomma på den länsstyrelse Kungl. Maj :t utser. Stadgandet i

13 § andra punkten i de delegerades förslag angående länsstyrelses prövningsskyldighet

har överflyttats till förevarande paragraf. Sökande som är

bosatt utomlands bör äga rätt att till svensk beskickning eller svenskt

konsulat inge de bevis han för ändamålet vill åberopa, för vidare befordran

till den utsedda länsttyrelsen. Andra punkten av 0 £ tredje stycket i de dele
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

gerades lagförslag synes obehövlig, varför den icke inedtagits i departementsförslaget.

Den av de delegerade föreslagna bestämmelsen angående naturalisations

inverkan på den medborgarrältsliga ställningen för sökandens barn har

oförändrad upptagits i departementsförslaget.

7 §•

Denna paragraf, som motsvarar 8 § i gällande lag, innehåller bestämmelser

om förlust av svenskt medborgarskap till följd av förvärv av utländskt

medborgarskap.

Enligt gällande lag förloras svenskt medborgarskap av den som genom

naturalisation eller giftermål eller på annat sätt blir medborgare i annat

land och där har eller efter förvärvet av medborgarskapet tar sitt hemvist.

Ogift barn under 21 år, som blir utländsk medborgare genom föräldrarnas

äktenskap, förlorar dock sitt svenska medborgarskap oberoende av hemvistet.

I betänkandet (s. 62—65) erinras om att de delegerade vid behandlingen

av frågan om den gifta kvinnans medborgarrättsliga ställning uttalat, att

svensk kvinnas förvärv av utländskt medborgarskap genom giftermål eller

genom mannens förvärv av utländskt medborgarskap i princip icke borde

medföra förlust av hennes svenska medborgarskap, med mindre det utländska

medborgarskapet förvärvats i enlighet med hennes önskan. Denna

grundsats borde enligt de delegerades mening utsträckas att omfatta alla

tall, då svensk medborgare förvärvade utländskt medborgarskap. Sådant

lörvärv av utländskt medborgarskap, som vederbörande icke kunnat undgå,

borde sålunda i princip icke inverka på det svenska medborgarskapet. En

tveksam grupp utgjorde de fall, då utländskt medborgarskap förvärvades

utan någon positiv åtgärd men den utländska lagen lämnade möjlighet att

undgå förvärvet genom en särskild viljeförklaring. När någon underlåtit

att avge en sådan förklaring vore det svårt att utröna, om detta berodde på

att han verkligen velat bli utländsk medborgare eller därpå att han ej känt

till möjligheten att undgå förvärvet. Skulle förvärv av utländskt medborgarskap

enligt en dylik regel medföra automatisk förlust av svenskt medborgarskap,

kunde det befaras, att en del personer skulle komma att gå

miste om sitt svenska medborgarskap till följd av ett icke önskat förvärv

av utländskt medborgarskap. Detta syntes vara av allvarligare olägenhet än

att den motsatta ståndpunkten skulle leda till dubbelt medborgarskap. De

delegerade ha därför stannat för den huvudregeln, att endast sådant förvärv

av utländskt medborgarskap, vartill uttryckligt samtycke föreligger,

skall medföra förlust av svenskt medborgarskap. Regeln har formulerats

så, att svenskt medborgarskap förloras av den som förvärvar utländskt medborgarskap,

där han själv eller genom sin förmyndare ansökt om eller eljest

uttryckligen samtyckt till förvärvet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 217.

45

De delegerade ha emellertid ansett, att förlust av svenskt medborgarskap

i vissa fall borde inträda, oaktat nyssnämnda förutsättning icke vore för

banden. Tre stadganden härom ha upptagits i förslaget. Det första avser

den som blir utländsk medborgare genom att inträda i allmän tjänst i annat

land. Enligt de delegerades mening borde det skäligen kunna fordras,

att den som sökte anställning såsom tjänsteman i utlandet gjorde sig underrättad

om vilka konsekvenser detta medförde. Det andra stadgandet

gäller ogift barn under 18 år, som blir utländsk medborgare genom att utländskt

medborgarskap förvärvas av föräldrarna eller den av dem som ensam

har vårdnaden om barnet. Självfallet förutsattes, framhålla de delegerade,

att föräldrarna förvärvat sitt utländska medborgarskap under sådana

förhållanden, att det också för dem medförde förlust av svenskt medborgarskap.

Villkoret att barnets förvärv av utländskt medborgarskap i regel

skall ha skett genom att båda föräldrarna blivit utländska medborgare,

hade uppställts på grund av att man ansett sig böra taga särskild hänsyn

till sådana fall, då den ena av två äkta makar på egen hand utan den andras

samtycke skaffade sig utländskt medborgarskap genom naturalisation.

Det tredje stadgandet angår ogift barn under 18 år, som blir utländsk medborgare

genom att föräldrarna ingå äktenskap med varandra. De delegerade

uttala, att flera skäl kunna åberopas för sistnämnda båda stadganden,

bland annat att dubbelt medborgarskap eljest skulle uppkomma i mycket

stor omfattning. Förslaget att barn, som stode under föräldrarnas gemensamma

vårdnad, skulle förlora svenskt medborgarskap endast om förvärvet

av utländskt medborgarskap skett genom att båda föräldrarna blivit utländska

medborgare komme visserligen att leda till att en del barn finge

dubbelt medborgarskap, men denna omständighet har icke ansetts utgöra

något avgörande skäl mot den föreslagna bestämmelsen.

För den händelse bestämmelserna om förlust av svenskt medborgarskap

utformades enligt de principer som nu angivits syntes det, uttala de delegerade,

icke vara motiverat att behålla det såsom förutsättning för medborgarskapsförlust

nu stadgade villkoret, att vederbörande vid tiden för förvärvet

av utländskt medborgarskap har eller sedermera tar hemvist i det land, där

medborgarskap förvärvats. För barn som bli utländska medborgare genom

att föräldrarna ingå äktenskap med varandra ha emellertid de delegerade

föreslagit att — i likhet med vad nu gäller i Danmark och Norge — förlust

av det inländska medborgarskapet skall inträda först när barnet flyttar ut ur

riket. I betänkandet framhålles, att de danska och norska delegerade hyst

betänkligheter mot att slopa detta villkor; särskilt hänsynen till modern talade

för att barnet finge behålla sitt inländska medborgarskap så länge det

bodde kvar i hennes hemland. De svenska delegerade ansåge det önskvärt att

motsvarande regel infördes i svensk rätt. Förslaget innebär därjämte den

begränsningen, att förlust icke inträder om barnet flyttar ur landet, först

sedan det fyllt 18 år.

De föreslagna bestämmelserna ha i det stora flertalet remissyttranden till
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

styrkts eller lämnats utan erinran. Beskickningen i Buenos Aires och konsulatet

i Paris ha uttryckt sin tillfredsställelse över att förlust av svenskt

medborgarskap enligt förslaget icke skulle inträda, då utländskt medborgarskap

förvärvades genom underlåtenhet att avge en förklaring.

Folkbokföringssakkunniga ha ansett sig icke kunna underlåta att nämna

att olägenheter ur folkbokföringssynpunkt kunde tänkas uppkomma genom

att enligt förslaget förlust av svenskt medborgarskap kunde inträda, oaktat

vederbörande hade hemvist i riket. Förlusten inträdde nämligen under förutsättningar,

om vilka folkbokföringsmyndigheten i allmänhet icke ex officio

orhölle tillförlitlig kännedom. Det vore dock möjligt att dessa fall komme att

bli få. Även överståthållarämbetet har berört förslagets konsekvenser för

folkbokföringen och framhållit behovet av att i administrativ ordning utfärdades

föreskrifter i frågan, huru det skulle styrkas att svensk kvinna

som ingått äktenskap med utlänning förvärvat mannens medborgarskap.

Beträffande vissa detaljer i förslaget ha emellertid erinringar framställts

i några yttranden. Sålunda har statistiska centralbyrån ansett avfattningen

av stadgandet i punkt 1 kunna föranleda viss oklarhet, huruvida »uttryckligt

samtycke» till förvärv av utländskt medborgarskap skulle kunna godtagas

som grund för förlust av svenskt medborgarskap även i de fall, då enligt den

utländska lagen någon viljeförklaring icke erfordrades för medborgarskapsförvärvet.

Centralbyrån, som ansett sig kunna utgå från att detta icke varit

meningen, ville ifrågasätta, om icke stadgandet på denna punkt kunde i någon

form förtydligas. Enligt grunderna för förslaget borde även en i efterhand

avgiven viljeförklaring i och för sig vara till fyllest för befrielse från

det svenska medborgarskapet. Centralbyrån hade dock icke funnit anledning

föreslå ändring i förslaget i denna del bland annat med hänsyn till att svårigheter

torde kunna uppkomma att i skilda sammanhang bedöma medborgarskapsfrågan

i dessa fall, därest den icke genom särskilt beslut vunnit en

bindande reglering. Även folkbokföringssakkunniga och beskickningen i Helsingfors

ha hemställt, att förslagets innebörd i förevarande hänseende måtte

klargöras.

Överståthållarämbetet har som sin mening uttalat, att i lagtexten icke behövde

särskilt angivas att förmyndarens medverkan till förvärv av utländskt

medborgarskap kunde vara erforderlig; huruvida så vore fallet, borde avgöras

enligt tillämplig internationellt privaträttslig lagstiftning. Det vore icke

uteslutet, att en sådan bestämmelse kunde komma att åberopas till stöd för

att förslaget — mot vad de delegerade avsett — intoge den ståndpunken, att

omyndig som fyllt 18 år icke utan förmyndarens medverkan ägde avgöra,

vilket lands medborgare han ville vara.

Svea hovrätt har ansett att uttalandet i motiven om att för tillämpning

av stadgandet i punkt 3 förutsattes, att föräldrarnas förvärv av utländskt

medborgarskap också för dem medförde förlust av svenskt medborgarskap,

borde komma till uttryck i lagtexten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungt. Maj.ts proposition nr 217.

47

Departementschefen.

Enligt gällande lag medför förvärv av utländskt medborgarskap i princip

förlust av svenskt medborgarskap oberoende av det sätt, på vilket det utländska

medborgarskapet förvärvats. Förlusten inträder emellertid icke förrän

den som blivit medborgare i främmande land där tagit sitt hemvist. De

delegerade ha däremot som huvudregel föreslagit, att endast sådant förvärv

av utländskt medborgarskap, som skett med uttryckligt samtycke, skall medföra

förlust av svenskt medborgarskap. Å andra sidan har det nuvarande villkoret

om hemvisttagande i det nya hemlandet icke bibehållits i förslaget.

Förslaget har i första hand till syfte att bereda svenska kvinnor som gifta

sig med utländska män möjlighet att i större utsträckning än hittills behålla

sitt svenska medborgarskap. Då enligt min mening goda skäl tala för de

delegerades ståndpunkt, ansluter jag mig till densamma.

Enligt punkt 1 i de delegerades förslag gäller, att förvärv av utländskt

medborgarskap medför förlust av det svenska medborgarskapet endast om

uttryckligt samtycke lämnats till förvärvet. Detta stadgande torde i första

hand taga sikte på ansökan, anmälan eller annan viljeförklaring, som enligt

den utländska lagen utgör en förutsättning för förvärv av medborgarskap.

Dessutom torde de delegerade ha avsett, att ett i ärende angående förvärv

av utländskt medborgarskap lämnat samtycke skulle medföra förlust

av svenskt medborgarskap även i vissa sådana fall, då samtycke icke utgjort

ett villkor för förvärvet, t. ex. när en hustru biträtt sin mans ansökan

om naturalisation i ett land, där naturalisation av en man automatiskt omfattar

hustrun. Däremot förefaller det tveksamt om enligt förslaget ett samtycke

som givits efter förvärvet skulle medföra förlust av det svenska medborgarskapet.

Att godtaga ett samtycke, oavsett när och i vilken form det

givits, synes också av praktiska skäl vara synnerligen vanskligt. Då det

vidare torde vara svårt att finna en klar skiljelinje mellan de fall då ett

för ett medborgarskapsförvärv irrelevant samtycke bör medföra förlust av

svenskt medborgarskap och de fall då så icke bör ske, anser jag det lämpligast

att stadgandet begränsas till att omfatta endast sådana viljeförklaringar,

som utgöra förutsättning för förvärv av utländskt medborgarskap.

Åtskilliga tillämpningssvårigheter skulle undgås genom en sådan begränsning.

Det av de delegerade föreslagna stadgandet har i enlighet härmed underkastats

viss jämkning. Med anledning av vad överståthållarämbetet anfört

ha därjämte orden »själv eller genom sin förmyndare» uteslutits.

I samband med utarbetandet av tillämpningsföreskrifter till lagen torde

böra övervägas, om för folkbokföringens del några särskilda föreskrifter angående

tillämpningen av detta stadgande erfordras.

Mot de under punkterna 2—4 i de delegerades förslag upptagna bestämmelserna

har jag i huvudsak icke något att erinra. Punkt 3 torde emellertid

böra utvidgas att omfatta även det fallet att barn, som står under båda

föräldrarnas vårdnad, förvärvar utländskt medborgarskap genom att endast

en av föräldrarna blir utländsk medborgare och den andre icke är

svensk medborgare. Därjämte torde uttryckligen böra anges, att huvudper
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

sonens förvärv av utländskt medborgarskap skall ha skett under sådana

förhållanden att det för honom medfört förlust av svenskt medborgarskap.

8 §•

Denna paragraf överensstämmer i huvudsak med det i 9 § gällande lag

upptagna stadgandet om förlust av svenskt medborgarskap för den som är

född i utlandet och oavbrutet haft sitt hemvist utomlands intill 22 års ålder.

I enlighet med de delegerades förslag (s. 65—66) ha emellertid några smärre

ändringar skett i förhållande till gällande rätt. Sålunda har stadgandet utsträckts

att omfatta även kvinna, som är eller varit gift. Å andra sidan har

den nuvarande regeln om hustrus förlust av medborgarskap såsom biperson

till mannen utgått. Under det att enligt gällande lag beslut om dispens

måste meddelas innan sökanden fyllt 22 år, skall det enligt förslaget vara

tillräckligt, att ansökan om dispens göres inom nämnda tid. Denna ändring

har till syfte att förebygga rättsförlust.

De i gällande lag anförda exemplen på vistelse under förhållanden som

tyda på samhörighet med Sverige ha uteslutits.

9 §•

Denna paragraf innehåller ett stadgande om frånkännande av medborgarskap

(expatriering). Paragrafen saknar motsvarighet i gällande lag.

I betänkandet (s. 67) framhålles inledningsvis, att efter andra världskrigets

slut en bestämmelse om expatriering införts i Norge. Åtgärden hade

töranletts av att en del naturaliserade personer av tysk härstamning under

kriget arbetat för tyskarna eller Nasjonal samling. Mer eller mindre långt

gående bestämmelser om expatriering funnes också, påpeka de delegerade

vidare, i åtskilliga andra länder, bland annat i Frankrike, Förenta staterna,

Jugoslavien, Rumänien, Schweiz, Sovjetunionen, Storbritannien och Ungern.

I fortsättningen anföra de delegerade följande.

Mot institutet expatriering kunna onekligen allvarliga invändningar anföras.

Då det gäller naturaliserade personer synes emellertid expatriering

vålla mindre betänkligheter än i andra fall. Den som efter att på grund av

egen ansökan ha blivit upptagen till medborgare i en stat grovt sviker sin

med medborgarskapet förbundna trohetsplikt mot staten bör icke rimligen

kunna freda sig mot expatriering genom att åberopa att medborgarskapet

innebär anspråk på samma stats skydd. Om en naturaliserad visar sig höggradigt

illojal mot sitt nya fosterland, kan detta sägas vara ett vittnesbörd

om att förutsättningarna för naturalisationen brustit. Expatriering kan i viss

mån tjäna som en skyddsåtgärd från statens sida till förhindrande av att

vederbörande fortsätter sin förrädiska verksamhet. Efter expatriering kan en

person utvisas eller, om detta icke visar sig genomförbart, underkastas andra

ingripanden enligt utlänningslagstiftningen.

De delegerade ha med hänsyn härtill ansett möjlighet böra beredas att

under vissa strängt begränsade förutsättningar fråntaga en naturaliserad

person svenskt medborgarskap. Enligt de delegerades mening syntes det

böra krävas, att vederbörandes illojalitet tagit sig uttryck i handling, som

innebure angrepp på statsorganisationens bestånd eller statens säkerhet i

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

förhållande till främmande makt. För expatriering förutsattes i enlighet

härmed i förslaget, att den naturaliserade genom lagakraftvunnen dom

dömts till minst ett års straffarbete för uppsåtligt brott mot 8, 9 eller 27

kap. strafflagen. Förlust av medborgarskap har emellertid icke ansetts böra

inträda såsom en automatisk påföljd av en sådan dom. De delegerade ha

föreslagit, att det skall överlämnas åt Kungl. Maj :t att bedöma, om frånkännande

av medborgarskap i det särskilda fallet kan anses påkallat och rimligt.

I betänkandet påpekas, att av ordalagen i 6 § sista stycket av förslaget

framginge att även bipersons förvärv av medborgarskap i samband med

huvudpersonens naturalisation vore att anse som naturalisation. Det föreslagna

stadgandet omfattade således även denna kategori.

De delegerade ha även övervägt frågan, huruvida expatriering skulle kunna

avse icke blott den som begått brottet utan även personer, vilka naturaliserats

såsom bipersoner till honom, men stannat för att så icke borde vara

fallet.

Det föreslagna stadgandet om expatriering har i det stora flertalet remissyttranden

icke föranlett någon erinran. I de yttranden, som ingått på

detta spörsmål, ha emellertid ganska delade meningar kommit till uttryck.

Poliskammaren i Göteborg och generalkonsulatet i London ha uttalat sin

tillfredsställelse över förslaget och framhållit att erfarenheterna under

senaste kriget bekräftat behovet av ett dylikt stadgande. Länsstyrelsen i

Södermanlands län har förklarat sig vara ense med de delegerade om att

en naturaliserad utlänning som begått vissa svårare brott borde kunna berövas

sitt medborgarskap.

Utlänningskommissionen har förklarat sig av principiella skäl hysa en

viss tveksamhet beträffande frågan om införandet av institutet expatriering

i svensk rätt. Med hänsyn till att expatriering i viss mån skulle kunna tjäna

som en skyddsåtgärd från statens sida samt till önskvärdheten av att så långt

möjligt nå överensstämmelse med lagstiftningen i Danmark och Norge hade

kommissionen emellertid icke velat motsätta sig förslaget. Även överståthållarämbetet

har utan att avstyrka förslaget uttalat betänkligheter mot

detsamma. Ämbetet har yttrat följande.

Mot bestämmelserna om expatriering, som äro en nyhet i svensk rätt, kunna

otvivelaktigt starka invändningar göras, eftersom en expatriering som

regel medför, att vederbörande blir statslös. Då emellertid möjlighet att

fråntaga en person hans svenska medborgarskap föreslagits skola föreligga

endast beträffande naturaliserade personer, som grovt svikit sin med medborgarskapet

förbundna trohetsplikt mot staten, samt beslut härom ankommer

på Kungl. Maj :t, anser sig överståthållarämbetet icke böra avstyrka

förevarande bestämmelser. Överståthållarämbetet utgår därvid ifrån

att vid tillämpningen synnerlig hänsyn tages till omständigheterna i det

särskilda fallet, exempelvis om vederbörande vid brottets begående varit

från representanter för sitt tidigare hemland utsatt för stark påtryckning

under hot om repressalier mot närstående eller om lång tid förflutit mellan

naturalisationcn och brottet.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 217.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Beskickningen i Oslo har ansett allvarliga erinringar kunna riktas mot

institutet expatriering. Beskickningen ville emellertid endast framställa en

invändning av rent praktisk art. Om en person som frånkänts svenskt medborgarskap

skulle utvisas, kunde man fråga sig, vilket land som kunde

tänkas vara villigt att taga emot honom. De fall, där vederbörande genom

förlusten av det svenska medborgarskapet bleve statslös, kunde nämligen

förväntas icke bli få. I den mån utvisning befunnes omöjlig, komme expatrieringen

icke att få annan huvudsaklig verkan än såsom ett vanärande

straff av samma art som förlust av medborgerligt förtroende, vilket institut

numera avskaffats såsom oförenligt med svenska rättsgrundsatser. Med hänsyn

till det anförda ville beskickningen ifrågasätta värdet av den föreslagna

9 §.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har avstyrkt förslaget under följande motivering.

Mot detta förslag hyser länsstyrelsen, trots de stränga förutsättningar för

expatriering som uppställas i lagförslaget, allvarliga betänkligheter. En person,

som genom naturalisation upptagits till svensk medborgare, torde i regel

ha förlorat sitt utländska medborgarskap. Därest det svenska medborgarskapet

på grund av illojalitet mot vårt samhälle frånkännes honom, kommer

han därför i regel att sakna medborgarskap i något land. En expatriering

kommer sålunda att ställa honom utanför allt statligt skydd och vidtagande

av en dylik åtgärd närmar sig den fordom förekommande fredlöshetsförklaringen,

varigenom en missdådare ställdes utanför samhällets

skydd. Även om det kan verka upprörande, att en person, som upptagits till

svensk medborgare och därefter grovt svikit sina plikter mot sitt nya hemland,

skall få bibehålla de förmåner, som det svenska medborgarskapet innebär,

äro olägenheterna härav dock obetydliga i jämförelse med det principiellt

betänkliga i att ställa svenska medborgare utanför samhällsgemenskapen.

Lika väl som vi måste räkna med och finna oss i att en eller annan,

som av födsel är svensk medborgare, grovt förbryter sig mot vårt samhälle

utan att vi därför kunna utesluta honom ur samhället, lika väl kan det

svenska samhället bära, att en eller annan naturaliserad svensk medborgare,

som svikit sina plikter mot samhället, även därefter får åtnjuta samhällets

skydd. En grundlig undersökning av vederbörandes lojalitet före upptagandet

till svensk medborgare är säkerligen av större värde än ett hot om

återkallande av medborgarskapet vid grovt svikande av sina plikter mot

samhället.

En ledamot an utlänningskommissionen (herr Holmbäck) har likaledes

avstyrkt det föreslagna stadgandet och därvid framhållit, att mot paragrafen

talade ett skäl av synnerlig styrka, vilket tidigare ej nämnts i diskussionen.

Om man i vår lagstiftning införde en bestämmelse, genom vilken

svenska medborgare kunde förvandlas till statslösa personer, torde icke

svenska representanter kunna vid internationella konferenser eller eljest

uppträda med full styrka för att det internationella samarbetet i fråga om

medborgarskapsrättslig lagstiftning borde fotas på principen att var och en

borde ha ett medborgarskap. Däremot syntes icke finnas någon invändning

mot att man i vissa hänseenden skärpte reaktionen mot den, som exempelvis

utlämnat en militär hemlighet. Man kunde bl. a. ställa honom under

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

51

förbud att besöka områden som icke stode öppna för utlänningar. Ett dylikt

förbud borde emellertid icke rikta sig blott mot naturaliserade personer.

Några remissinstanser ha ifrågasatt vissa ändringar i det av de delegerade

föreslagna stadgandet. Länsstyrelsen i Södermanlands län har sålunda ansett

avgörandet av expatrieringsfrågan böra ankomma på den domstol, som

hade att döma i målet och därför ägde bäst möjlighet att väga olika skäl för

och emot. Utlänningskommissionen har uttalat, att de handlingar som

skulle kunna leda till expatriering, borde utökas med sådant sabotage, varom

stadgades i 19 kap. 4 § strafflagen. Biträdande kriminalpolisintendenten

i Stockholm har framhållit, att man kunde ha anledning att ställa mindre

krav på brottets svårighetsgrad såsom förutsättning för expatriering i de

fall, då brottet begåtts före naturalisationen än i övriga fall. Brottskategorierna

syntes även böra utvidgas, närmast med hänsyn till sabotagebrotten.

Det syntes även böra övervägas att ge Kungl. Maj :t befogenhet att återkalla

naturalisation, då utlänningen i ansökningen om svenskt medborgarskap

lämnat medvetet oriktiga uppgifter rörande något för naturalisationsärendet

väsentligt förhållande, överståthållarämbetet har ansett att om möjlighet

att expatriera naturaliserade personer infördes, denna borde föreligga

icke blott vid uppsåtliga brott mot 8, 9 eller 27 kap. strafflagen utan även

vid andra uppsåtliga brott, som innefattade ett grovt svikande av trohetsplikten

mot staten. Ämbetet åsyftade härmed i första hand brott mot 19 kap.

4 § strafflagen, men även brott mot vissa andra paragrafer i detta kapitel,

exempelvis 6 och 7 §§. Däremot kunde ämbetet icke förorda att — såsom

biträdande kriminalpolisintendenten i Stockholm ifrågasatt —- möjligheten

att återkalla ett meddelat naturalisationsbeslut ytterligare utsträcktes. Det

borde erinras om att vederbörande vid expatriering regelmässigt komme i

sämre ställning än då ansökningen om naturalisation gjordes, eftersom han

i allmänhet förlorat sitt tidigare medborgarskap i samband med naturalisationen.

Slutligen må nämnas att generalkonsulatet i London uttalat att det skulle

vara nyttigt, om Kungl. Maj :t ägde befogenhet att ingripa mot svenska medborgare

som utomlands bedreve landsförrädisk verksamhet och icke kunde

inställas inför svensk domstol. Måhända skulle man kunna tänka sig att

väckt åtal skulle kunna utgöra grundval för beslut om förlust av medborgarskapet

i sådana fall, då vederbörande höllc sig undan utomlands.

Departementschefen.

De delegerades förslag, att naturaliserad person under särskilda förutsättningar

skall kunna fråntagas svenskt medborgarskap, har hos mig liksom

hos flera remissinstanser väckt vissa betänkligheter. Anledningen till mina

betänkligheter är bl. a. att medborgarskapet för naturaliserade personer

skulle undergå en viss principiell förändring samt att expatriering i regel

skulle leda till att den expatricrade bleve statslös. Avsaknaden av medborgarskap

medför nämligen så betydande olägenheter för den enskilde, att

man i princip bör sträva efter att i möjligaste mån förhindra uppkomsten

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungi. Maj:ts proposition nr 217.

av statslöshet. Det oaktat har jag, ehuru med stor tvekan, stannat för att i

princip ansluta mig till förslaget att expatriering under vissa begränsade förutsättningar

skall kunna ske. Till att börja med kan man icke bortse från

att möjligheten till expatriering kan vara av värde i vissa hänseenden. Frånsett

att det känslomässigt framstår soim stötande att man ej skall kunna

frånkänna den medborgarskapet som i handling grovt svikit det land som

upptagit honom som sin medborgare kan framhållas följande. En expatriering

av den som dömts för landsförrädisk eller liknande verksamhet innebär,

såsom de delegerade påpekat, ett i viss mån ökat skydd för att han

icke fortsätter sin skadliga verksamhet. Den som frånkänts det svenska

medborgarskapet kan nämligen — i motsats till svenska medborgare —

utvisas ur landet eller, om utvisning ej är möjlig, underkastas andra ingripanden

enligt utlänningslagstiftningen. Det är vidare ej uteslutet att

blotta risken för expatriering kan medverka till att hindra en naturaliserad

från att gå främmande makts ärenden. En starkt bidragande orsak till

mitt ställningstagande har även varit, att de flesta demokratiska länder med

krigserfarenheter ansett sig icke kunna undvara expatrieringsinstitutet.

Bestämmelser om frånkännande av medborgarskap finnas sålunda bland

annat i Belgien, Frankrike, Förenta staterna, Norge och Storbritannien, i

sistnämnda land åtminstone sedan 1918. Även Schweiz har bestämmelser

om expatriering, vilka tillkommit under andra världskriget. I flertalet av

nämnda länder är möjligheten att expatriera betydligt vidsträckare än enligt

de delegerades förslag. Om Sverige komme i krig, skulle det sannolikt

även här visa sig, att bestämmelser om expatriering icke kunde undvaras.

Att i förväg införa sådana bestämmelser synes avgjort vara att föredraga

framför att under ett krig eller efter krigets slut genomföra en lagstiftning

med retroaktiv verkan. Härtill kommer som ett viktigt skäl, att de delegerades

förslag utgör resultatet av gemensamma skandinaviska överläggningar.

Det förslag till nya medborgarskapslagar som de tre ländernas delegerade

enats om har i viss mån karaktären av en kompromisslösning. Det är därför

ur denna synpunkt synnerligen önskvärt, att Sverige icke frångår förslaget i

förevarande del.

De brott, som skola kunna medföra expatriering, ha av de delegerade angivits

genom en hänvisning till 8, 9 och 27 kap. strafflagen med den begränsningen

att det skall vara fråga om uppsåtligt brott. Denna gränsdragning

anser jag mig kunna godtaga. Visserligen torde ett par av de i dessa

kapitel upptagna brotten i regel icke vara sådana att expatriering är motiverad,

men då expatriering ej skall vara en automatisk följd av brottet synes

det ej vara behövligt att uttryckligen undantaga dessa brott. Å andra

sidan har jag ej heller funnit tillräcklig anledning föreligga att brottskretsen,

såsom i några remissyttranden ifrågasatts, utvidgas att omfatta

även vissa brott mot strafflagens 19 kap., däribland sabotage. Det må

framhållas att sabotage under krig samt — om Kungl. Maj :t så förordnat

■— vid krigsfara eller andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden

i stor utsträckning bestraffas jämlikt 27 kap. 1 § strafflagen. Jag kan

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

53

icke heller förorda det i ett yttrande framförda förslaget, att lämnande av

oriktiga uppgifter i samband med ansökan om naturalisation skulle kunna

föranleda återkallelse av ett naturalisationsbeslut.

Att vederbörande gjort sig skyldig till brott av angiven art synes, såsom

de delegerade förutsatt, böra vara fastslaget genom domstols lagakraftvunna

dom. Jag kan sålunda icke ansluta mig till den i ett yttrande framförda

tanken att väckande av åtal i vissa fall skulle utgöra grund för ett beslut

om frånkännande av medborgarskap. För att expatriering skall kunna ifrågakomma

fordras enligt de delegerades förslag därjämte att det straff, som

i det konkreta fallet ådömts, uppgår till minst ett års straffarbete. Var gränsen

skall dragas kan givetvis vara föremål för delade meningar. Med utgångspunkt

från att enligt min mening expatriering bör förekomma endast

i de fall, då den med medborgarskapet följande trohetsplikten grovt åsidosatts,

anser jag emellertid att det ådömda straffet bör uppgå till minst två

års straffarbete. Det måste härvid beaktas, att till följd av reglerna om

gemensamt straff en dom å straffarbete kan avse både ett brott mot 8, 9 eller

27 kap. strafflagen och ett eller flera andra brott. Svårigheter möta emellertid

att införa en särbestämmelse för dylika fall, och en sådan torde för övrigt

knappast vara erforderlig. Jag utgår nämligen från att vid prövning av fråga

om expatriering uppmärksamhet ägnas detta förhållande och frånkännande

av medborgarskapet sker endast då brottet mot något av nämnda kapitel

är av mera allvarlig beskaffenhet. Med dom å straffarbete i minst två år

torde böra jämställas dom å internering eller å förvaring i minst två år.

De delegerades förslag att ett beslut om frånkännande av medborgarskap

skall ankomma på Kungl. Maj :t har mött invändning i ett remissyttrande.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har nämligen ifrågasatt, att prövningen

i stället skulle anförtros åt den domstol som dömt i brottmålet. För egen

del anser jag det ligga närmast till hands att frågan om återkallelse av naturalisation

prövas av samma myndighet som beviljat naturalisation, nämligen

Kungl. Maj :t. Prövningen synes för övrigt vara av den art, att den

icke lämpligen kan anförtros åt annan myndighet.

Jag vill slutligen betona, att jag förutsätter att beslut om frånkännande

av medborgarskap icke kommer att meddelas i andra fall än då det förfarande,

som den naturaliserade låtit komma sig till last, kan betecknas såsom

ett allvarligt svikande av den med medborgarskapet förbundna trohetsplikten

mot staten. I likhet med överståthållarämbetet utgår jag också från

att vid tillämpningen av stadgandet synnerlig hänsyn kommer att tagas till

omständigheterna i det särskilda fallet, exempelvis om vederbörande vid brottets

begående varit utsatt för stark påtryckning från representanter för det

gamla hemlandet genom hot om repressalier mot närstående eller om lång

tid förflutit mellan naturalisationen och brottet.

10 §•

Denna paragraf, som innehåller bestämmelser om befrielse från medborgarskap

efter ansökan, överensstämmer i sak med 10 § i gällande lag.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

Såsom de delegerade framhållit (s. 68) bör vid tillämpningen av paragrafen

beaktas, att Sverige är bundet av 1930 års Haagkonvention, enligt

vilken befrielse från medborgarskap icke får förvägras den som ofrivilligt

blivit innehavare av dubbelt medborgarskap och som har sitt hemvist i utlandet.

11 §■

Gällande lag saknar motsvarighet till denna paragraf, enligt vilken vissa

särbestämmelser skola kunna bringas i tillämpning i förhållande till de

övriga nordiska länderna.

I betänkandet (s. 41) erinras om att de svenska delegerades uppdrag även

omfattade utredning av frågan om ökad delaktighet för danska, finländska,

isländska och norska medborgare i de rättigheter och förmåner, som enligt

svensk rätt tillkomma svenska medborgare. Det syntes emellertid varken

erforderligt eller lämpligt att i samband med en revision av medborgarskapslagstiftningen

ingå på detta spörsmål i hela dess vidd. Däremot borde

enligt de delegerades mening i medborgarskapslagstiftningen införas särskilda

bestämmelser avsedda att tillämpas i förhållandet de nordiska länderna

emellan. Visserligen skulle lagstiftningen därigenom bli något mera

svåröverskådlig, men reella skäl talade starkt för en dylik särställning. Även

om sådana bestämmelser i praktiken blott skulle komma ett mindre antal

personer till godo, ansåge de delegerade den blotta existensen av regler, som

gåve ett rättsligt uttryck för den mellan de nordiska folken faktiskt bestående

samhörigheten, böra tillmätas mycket stor betydelse.

De delegerades förslag innebär, att Kungl. Maj :t skall bemyndigas att efter

avtal med annat nordiskt land i förhållande till detta land sätta i kraft

en eller flera av de bestämmelser, som upptagits under A—C i 11 § av förslaget.

Ömsesidighet har icke ansetts böra uppställas som villkor för ingående

av sådant avtal.

Enligt den under A föreslagna bestämmelsen likställes i viss utsträckning

födsel i annat nordiskt land och hemvist i sådant land intill tolv års ålder

med födsel och hemvist i Sverige. Såvitt angår födsel skall detta gälla dels

1 § första stycket punkt 2 och dels 3 §. Likställandet av hemvist i annat nordiskt

land intill tolv års ålder med hemvist i Sverige avser 3 och 4 §§.

Bestämmelsen under B innebär, att medborgare i annat nordiskt land

under vissa förutsättningar skola få rätt att efter anmälan bli svenska medborgare.

De föreslagna förutsättningarna härför äro att vederbörande 1)

förvärvat sitt medborgarskap i det andra nordiska landet på annat sätt än

genom naturalisation, 2) fyllt 21 men ej 60 år, 3) sedan 10 år har hemvist

i riket samt 4) icke under denna tid dömts till frihetsstraff.

Den under C i förslaget upptagna bestämmelsen avser att bereda den, som

etter att ha förlorat svenskt medborgarskap hela tiden varit medborgare i ett

eller flera av de nordiska länderna, möjlighet att, sedan han flyttat till Sverige,

efter anmälan återfå svenskt medborgarskap.

Anmälan enligt de under B och C föreslagna bestämmelserna skall göras

hos länsstyrelsen i det län där den anmälande har sitt hemvist. Vidare före
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 217

55

släs att vid medborgarskapsförvärv enligt dessa bestämmelser samma regler

skola tillämpas i fråga om barnens medborgarrättsliga ställning som vid

förvärv av medborgarskap enligt 3 och 4 §§ i förslaget.

Angående de skäl, som de delegerade åberopat till stöd för bestämmelserna

under A—C, torde jag få hänvisa till betänkandet (s. 69—70).

0

Mot de delegerades förslag ha erinringar framställts endast i ett fåtal yttranden.

Överståthållarämbetet har uttalat tvekan beträffande förslaget att vid

tillämpningen av 3 § födsel och i viss utsträckning även hemvist i annat land

skulle kunna likställas med födsel och hemvist i Sverige. De delegerade, som

till stöd för sådan likställighet åberopat de nordiska ländernas gemenskap

i fråga om kultur och språk, hade måhända därav dragit alltför vittgående

konsekvenser. Med hänsyn till den synnerliga betydelsen av vidgad samhörighet

mellan de nordiska länderna ville ämbetet dock icke motsätta sig förslaget.

Ämbetet har vidare, i samband med att ämbetet förklarat sig biträda

de i 11 § B upptagna bestämmelserna, påpekat att de kunde komma att

föra med sig en mindre sträng prövning av sådana ansökningar om naturalisation,

som gjordes under åren närmast före utgången av den tid om 10 år

som medborgare i annat nordiskt land måste ha vistats i Sverige för att

kunna bli svensk medborgare enligt bestämmelserna. Svea hovrätt har anfört,

att det i 11 § B upptagna kravet på tio års hemvist i riket enligt hovrättens

mening framstode såsom väl strängt och därtill, med hänsyn till förslagets

innehåll i övrigt, godtyckligt valt. Därest en särregel av förevarande

art borde ifrågakomma, syntes det naturligt att kravet på viss tids hemvist

angåves till sju år, d. v. s. samma tid som enligt 6 § av förslaget i normala

fall krävdes för bifall till en av medborgare i utomnordisk stat gjord ansökan

om naturalisation. Även länsstyrelsen i Södermanlands län har uttalat

sig i samma riktning. Utlännings kommissionen har ifrågasatt att personer,

som förklarats straffria enligt 5 kap. 5 § strafflagen eller som jämlikt bestämmelserna

i 6 § av samma kapitel fått strafflindring eller som dömts till

förvaring eller internering, borde undantagas från tillämpningen av 11 § B.

Departementschefen.

Det nordiska samarbetet på medborgarskapsrättens område har hittills

huvudsakligen varit inriktat på att genomföra i det väsentliga ensartade

bestämmelser om förvärv och förlust av medborgarskap. De delegerade ha

ansett tiden vara inne, att den nordiska gemenskapen på medborgarrättens

område utvidgades genom att i de särskilda ländernas medborgarskapslagstiftning

infördes särbestämmelser avsedda att tillämpas i förhållande till

annat nordiskt land. Jag kan helt ansluta mig till denna tanke. Det synes

vara en naturlig konsekvens av den samhörighet, som består mellan de nordiska

folken, att medborgarskapslagstiftningen tillerkänner våra nordiska

grannländers medborgare en mer gynnad ställning än övriga utlänningar. Såsom

tidigare nämnts innehåller också 6 § av förslaget ett särskilt stadgande

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

om naturalisation av inedborgare i annat nordiskt land. De särbestämmelser,

som upptagits i It § av de delegerades förslag, äro avsedda att tillämpas i

den mån överenskommelse därom träffas med ett eller flera av de andra

nordiska länderna.

Vad angår det sakliga innehållet i de föreslagna bestämmelserna i It § har

i två remissyttranden ifrågasatts, att det under B angivna kravet på tio års

hemvist borde mildras. Detta villkor kan också förefalla väl strängt, men då

stadgandet innebär att en helt ny princip införes kan det vara motiverat att

gå fram med försiktighet. Vad som framför allt talar till förmån för att bibehålla

förslaget på denna punkt är emellertid, att det icke torde vara möjligt

att nu uppnå enighet mellan länderna om sänkning av ifrågavarande tid.

Med anledning av vad utlänningskommissionen anfört beträffande det i

punkt 4 av stadgandet under B angivna villkoret må till en början framhållas,

att av 19 § lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering i

säkerhetsanstalt följer att den som dömts till förvaring eller internering icke

äger göra anmälan enligt det föreslagna stadgandet. Detsamma gäller den

som dömts till ungdomsfängelse (26 § lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse)

eller tvångsuppfostran (3 § lagen den 30 juni 1947 angående upphävande

av 5 kap. 3 § strafflagen samt lagen den 13 mars 1937 om tvångsuppfostran)

eller som genom villkorlig dom erhållit anstånd med straffs

ädömande (27 § lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom). Vad angår frågan

om möjlighet att förvärva medborgarskap genom ensidig åtgärd bör

tillkomma personer som förklarats strafflösa jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen

anser jag tillräcklig anledning ej föreligga att helt undantaga dem från

denna möjlighet. För övrigt torde den som på grund av sin sinnesbeskaffenhet

förklarats strafflös för en gärning som är belagd med strängt straff i

allmänhet bli utvisad. Något undantag för personer som fått strafflindring

jämlikt 5 kap. 6 § strafflagen torde ej heller böra göras.

Även i övrigt anser jag mig i sak kunna biträda de delegerades förslag.

Anmälan enligt förevarande paragraf synes emellertid — liksom anmälningar

enligt 3 och 4 §§ — böra göras hos länsstyrelsen i det län, inom vilket

den anmälande är kyrkobokförd. Den av de delegerade föreslagna lagtexten

har i departementsförslaget jämkats i enlighet härmed.

12 §.

I 12 § av de delegerades förslag har upptagits det stadgande angående

medborgarskapsförklaring, vilket återfinnes i 11 § i gällande lag. Därjämte

innehåller förslagets 13 § en ny bestämmelse, enligt vilken länsstyrelse,

som mottagit anmälan enligt 3, 4 eller 11 § i förslaget, har att pröva, huruvida

anmälan rätteligen gjorts, och meddela beslut därom. De delegerade

(s. 70) ha avsett, att sådant beslut skulle äga verkan för och emot alla.

Beskickningen i Warszawa har påpekat, att sådana fall ej sällan uppkomme,

då en person hade intresse att få fastslaget, att han icke ägde

svenskt medborgarskap. Det hade t. ex. inträffat att personer, som själva

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

cj ansetl sig äga svenskt medborgarskap, inkallats till militärtjänstgöring.

Den föreslagna 12 § gåve liksom den nuvarande 11 § icke möjlighet att få

en dylik fråga prövad. Det kunde ifrågasättas, om icke en sådan möjlighet

borde tillskapas antingen genom eu omformulering av förslagets 12 § eller

bestämmande av annan myndighet, som i förekommande fall skulle kunna

avge ett bindande utlåtande. Då ett sådant emellertid måste innebära jämväl

en förklaring om vederbörandes eventuella svenska medborgarskap,

borde den först antydda utvägen väljas.

Folkbokföringssakkunniga ha såsom en principiell brist i svensk rätt

framhållit den rättsosäkerhet i medborgarskapsfrågor, som sammanhängde

med att spörsmål om en persons statsborgarrättsliga ställning i olika ärenden

och sammanhang kunde bli föremål för bedömande av skilda myndigheter

utan att ett enhetligt och för framtiden bindande avgörande komme

till stånd. Detta gällde såväl frågan huruvida vederbörande vore svensk

medborgare eller ej som ock, beträffande utlänning, vilken stat han här i

landet skulle anses tillhöra eller huruvida han skulle anses såsom statslös.

Genom stadgandet i 11 § i gällande lag hade dessa olägenheter mildrats

beträffande de fall då frågan vore, huruvida vederbörande ägde svenskt

medbogarskap eller ej. De sakkunniga ha härefter anfört följande.

För utlänning, vars intresse går ut på att en gång för alla få avgjort, huruvida

han här i landet skall behandlas som statslös eller som medborgare

i det ena eller andra främmande landet, synes däremot möjlighet saknas

att skapa klarhet i detta hänseende. Ej ens ett beslut av Kungl. Maj :t, meddelat

efter klagan i kyrkobokföringsärende angående nationalitetsanteckning,

torde hava den bindande verkan som tillkommer förklaring jämlikt

11 § medborgarskapslagen. Dessa frågor, vilka redan ur rättsskyddssynpunkt

äro viktiga särskilt med hänsyn till det numera relativt stora antalet utlänningar

i landet, hava även ur folkbokföringssynpunkt synnerligen stor betydelse.

En av folkbokföringens viktigaste arbetsuppgifter är att skapa i

allmänhet godtagbara bevismedel rörande statusförhållanden. Sådant vitsord

tillerkännes folkbokföringsurkundernas uppgifter om födelsetid, börd,

civilstånd o. s. v., såframt icke dessa uppgifter särskilt motbevisas, vilket

endast undantagsvis förekommer. Med nuvarande ordning för medborgarskapsärendens

handläggning torde däremot kyrkoböckernas nationalitetsanteckningar

hava växlande värde.

De sakkunniga ha med hänsyn till det anförda och till önskvärdheten av

att nedbringa det antal myndigheter, som hade att handlägga medborgarskapsfrågor,

framfört tanken på en utredning angående möjligheterna att

åstadkomma en radikal omläggning av den ordning, i vilken samtliga sådana

frågor handlades. I yttrandet har slutligen framhållits att även utan

en dylik omläggning vissa förbättringar syntes stå att vinna genom mindre

organisatoriska ändringar beträffande handläggningen av medborgarskapsfrågor

i folkbokföringsärenden. De sakkunniga ansåge emellertid ståndpunktstagandet

till detta spörsmål böra anstå tills vidare.

I flera yttranden har uttalats tillfredsställelse över förslaget alt länsstyrelse

med bindande verkan skulle pröva om medborgarskap förvärvats genom

anmälan. Statistiska centralbyrån, som tillstyrkt förslaget, har an
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

sett att genom länsstyrelsens beslut en bindande reglering borde komma

till stånd även av eventuella bipersoners samtidiga medborgarskapsförvärv.

Folkbokföringssakkunniga ha föreslagit, att i administrativ ordning måtte

föreskrivas att länsstyrelsens beslut skall innehålla uppgift, huruvida medborgarskapsförvärvet

jämväl gäller för barn till den anmälande.

Departementschefen.

Enligt gällande lag äger Kungl. Maj:t på ansökan meddela förklaring att

sökanden är svensk medborgare. En sådan förklaring har bindande verkan.

Däremot kan bindande beslut om att en person saknar svenskt medborgarskap

icke erhållas. Att en ansökan om medborgarskapsförklaring avslagits

hindrar alltså ej, att medborgarskapsfrågan på ny ansökan upptages till

prövning. Ej heller finnes möjlighet att få fastslaget, vilken medborgarrättslig

ställning en utlänning här i landet skall anses äga. Då i ett rättsärende

ovisshet råder om en persons medborgarrättsliga ställning, får frågan

härom prövas i ärendet. Avgörandet äger emellertid verkan endast för

detta ärende.

I de delegerades förslag har bibehållts Kungl. Maj :ts befogenhet att meddela

positiv medborgarskapsförklaring. Därjämte har föreslagits att i de

fall, då enligt förslaget anmälan hos länsstyrelse utgör förutsättning för

förvärv av medborgarskap, länsstyrelsen skall meddela besked, om anmälan

medfört att svenskt medborgarskap förvärvats eller icke. Detta förslag

har tillstyrkts eller lämnats utan erinran, och för egen del anser jag mig

böra biträda detsamma. Det synes nämligen naturligt, att när ett medborgarskapsförvärv

är beroende av att en särskild anmälan göres, den anmälande

får besked, huruvida anmälan lett till åsyftat resultat. Klagan över

länsstyrelsens beslut bör kunna föras hos Kungl. Maj :t. Ett i denna ordning

tillkommet iagakraftvunnet beslut synes böra innebära, att därigenom med

verkan för och emot alla avgjorts, huruvida den anmälan varom fråga är

medfört förvärv av svenskt medborgarskap eller icke. Om beslutet går i negativ

riktning, står det den anmälande öppet att sedermera inkomma med

ny anmälan, beträffande anmälan enligt 3 § självfallet allenast inom den

i paragrafen fastställda fristen. Länsstyrelsens beslut synes endast böra avse

den person som gjort anmälningen och sålunda icke därjämte eventuella

bipersoner till denne. Därest i nu angivna fall prövningen av frågor om förvärv

av medborgarskap regleras på föreslaget sätt, torde i dessa fall något

utrymme för medborgarskapsförklaring från Kungl. Maj :ts sida icke föreligga.

Ett särskilt undantagsstadgande härom har därför upptagits i departementsförslaget.

* Det synes vara förenat med stora praktiska svårigheter att utöver vad

som här föreslagits öppna möjlighet att i särskild ordning med bindande

verkan få fastslaget, att en person icke äger svenskt medborgarskap eller

vilken medborgarrättslig ställning en icke svensk medborgare skall anses äga

här i landet. Jag anser mig därför icke kunna biträda de förslag i denna riktning,

som framkommit under remissbehandlingen.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 217.

59

13 §.

Då det synts lämpligt att ett uttryckligt stadgande meddelas om besvär

över länsstyrelses beslut i medborgarskapsärenden, har en bestämmelse härom

upptagits i denna paragraf. I likhet med de delegerade anser jag, att

dylika besvär böra prövas av regeringsrätten. Frågan om härav föranledd

ändring i regeringsrättslagen har jag för avsikt att anmäla i annat sammanhang.

14 §•

Angående denna paragraf kan jag i huvudsak hänvisa till den allmänna

motiveringen. Därutöver må framhållas att bestämmelsen icke endast avser

ansökan eller anmälan om förvärv av svenskt medborgarskap utan även

ansökan, som avses i 8, 10 och 12 §§.

15 §.

Denna paragraf motsvarar 12 § i gällande lag.

Övergångsbestämmelserna.

De delegerade ha förordat, att tiden för den nya lagens ikraftträdande bestämmes

till den 1 januari 1951.

I de delegerades förslag har under fyra särskilda punkter upptagits övergångsbestämmelser

till den föreslagna lagen (s. 71—75).

Enligt punkt 1 skall före lagens ikraftträdande fött barn som avses i 1 §

första stycket punkt 2 bli svensk medborgare, när lagen träder i kraft, om

det är under 18 år och fortfarande saknar medborgarskap. I betänkandet

uttalas, att det i fråga om personer som fyllt 18 år syntes mest ändamålsenligt

att hänvisa till naturalisationsmöjligheten. Åtskilliga av dessa måste

nämligen antagas ha så ringa anknytning till Sverige, att det skulle vara

mindre välgrundat att de automatiskt skulle få svenskt medborgarskap på

grund av att modern vid deras födelse var svensk medborgare.

I punkt 2 bär intagits en bestämmelse, enligt vilken fristen för ingivande

av anmälan enligt 3 § första stycket för dem som fylla 22 år under det första

året av den nya lagens giltighetstid icke utgår förrän vid fyllda 23 år.

Punkt 3 anknyter till de föreslagna ändringarna i den gifta kvinnans ställning.

Stadgandet avser att underlätta återvinning av svenskt medborgarskap

för kvinna, som enligt äldre lag förlorat svenskt medborgarskap på grund

av äktenskap med utlänning (6 § i 1894 års medborgarskapslag) eller till

följd av att hon förvärvat utländskt medborgarskap genom giftermål eller

genom att hennes man blivit utländsk medborgare. För rätt till återvinning

förutsättes, att kvinnan fortfarande skulle ha varit svensk medborgare,

om i stället för äldre lag nya lagens bestämmelser gällt från och med

den tidpunkt, då förlusten av svenskt medborgarskap inträdde. Detta innebär

bl. a. att återvinningsregeln icke äger tillämpning då kvinnan avgivit en

särskild viljeförklaring som medfört att hon erhållit mannens medborgarskap.

Återvinning är likaledes utesluten, när en i utlandet född kvinna, som

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

bott utomlands till 22 års ålder, dessförinnan förlorat svenskt medborgarskap

till följd av äktenskap. Som ytterligare villkor för återvinning har i

förslaget uppställts, att kvinnan i viss ordning anmäler sin önskan att återfå

svenskt medborgarskap. Närmare föreskrifter om sättet för anmälan ha

förutsatts skola meddelas av Kungl. Maj :t. Då det ansetts önskvärt, att möjligheten

till återvinning icke hålles öppen under obegränsad tid, ha de delegerade

löreslagit, att anmälan skall göras inom fem år från lagens ikraftträdande.

Under punkt 4 har upptagits ett övergångsstadgande som sammanhänger

med att bestämmelserna i 8 § av förslaget — i motsats till motsvarande bestämmelser

i gällande lag — även omfatta kvinna som är eller varit gift.

Det föreslagna stadgandet innebär, att beträffande kvinna, som fyller 22 år

under något av åren 1951—1953 och som därvid är eller varit gift, frågan om

förutsättningarna för förlust av medborgarskap enligt 8 § äro för handen

skall bedömas, icke efter förhållandena vid den tidpunkt då hon fyller 22

år, utan med hänsyn till förhållandena vid utgången av år 1953.

I betänkandet framhålles att det kunde ifrågasättas att bibehålla den i

nuvarande 13 § stadgade särskilda återvinningsmöjligheten för personer

som förlorat svenskt medborgarskap enligt 7 § i 1894 års medborgarskapslag

genom tio års oavbruten vistelse utomlands. De delegerade ha emellertid

ansett, att dessa bestämmelser kunde upphävas och att naturalisationsvägen

i stället borde anlitas i här avsedda fall.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har ansett fristerna i punkterna 2 och

4 vara väl snäva. Den i punkt 3 angivna fristen kunde enligt länsstyrelsens

mening lämpligen användas även i dessa fall.

Beträffande bestämmelserna under punkt 3 har generalkonsulatet i London

anfört, att det i sytte att minska antalet fall av dubbelt medborgarskap

syntes påkallat att Kungl. Maj :t ägde befogenhet att göra anmälans rättsverkan

beroende av det villkoret, att kvinnan inom viss tid styrkte att hon

behörigen avsagt sig sitt utländska medborgarskap. Vidare har framhållits

att i England bosatta, med svenska män gifta kvinnor, som ursprungligen

varit brittiska medborgare, enligt den nya brittiska medborgarskapslagen

automatiskt återvunnit brittiskt medborgarskap och därigenom förlorat sitt

svenska medborgarskap. De kunde visserligen återfå svenskt medborgarskap

genom naturalisation, men det ifrågasattes, om det icke vore skäligt att bereda

denna kategori möjlighet att återvinna svenskt medborgarskap genom

anmälan kombinerad med avsägelse av det brittiska medborgarskapet.

Beskickningen i Washington har framhållit att generalkonsulaten i New

York och Chicago och konsulatet i Minneapolis, som i särskilt hög grad hade

kontakt med den svenskamerikanska befolkningen, uttalat starka betänkligheter

mot ett upphävande av de bestämmelser i 13 § i gällande lag, enligt vilka

personer som förlorat svenskt medborgarskap på grund av den s. k. tioårsregeln

i 1894 års medborgarskapslag ägde särskild möjlighet till återvinning

av svenskt medborgarskap. Konsulaten hade lämnat uppgifter om antalet

anmälningar jämlikt denna paragraf på senare år, vilka siffror enligt beskickningens

uppfattning visade, att dessa bestämmelser hade större prak
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 217-

tisk betydelse än de delegerade antagit. Många av de äldre svenskamerikaner,

vilka icke förvärvat amerikanskt medborgarskap, syntes alltjämt sväva i

okunnighet om att de på grund av tioårsregeln förlorat sitt svenska medborgarskap.

Ett slopande av möjligheten för de svenska myndigheterna i

Förenta staterna att i förevarande fall utställa pass för resa till Sverige

skulle skapa misstämning på svenskamerikanskt håll. Det vore därför

önskvärt att lagstiftningen liksom hittills toge särskild hänsyn till denna

kategori antingen genom att en övergångsbestämmelse av samma innehåll

som den nuvarande 13 § infördes i den nya lagen eller att sådana passinstruktioner

utfärdades att möjlighet bereddes myndigheterna att i förevarande

fall utställa resedokument. Ett upphävande av 13 § skulle vidare

beröva kvinnor, som förlorat sitt svenska medborgarskap genom att mannen

försummat att avge tioårsförklaring, den nu förefintliga möjligheten att genom

anmälan återfå svenskt medborgarskap. Enligt de delegerades förslag

intoge denna kategori en ogynnsammare ställning än kvinnor, som förlorat

svenskt medborgarskap genom giftermål med amerikanska medborgare. Dessa

synpunkter ha ytterligare utvecklats i de yttranden som avgivits av generalkonsulaten

i New York och Chicago samt konsulatet i Minncapolis. Beskickningen

i Oslo har påpekat att i Norge funnes ett stort antal statslösa förutvarande

svenska medborgare. Efter att ha lämnat uppgifter om antalet på

senare år hos beskickningen gjorda anmälningar enligt 13 § har beskickningen

uttalat, att den nödgades reservera sig mot de delegerades antagande

att paragrafen numera skulle ha ringa praktisk betydelse. I bister erfarenhet

av nyligen förflutna krigsår och i medvetande om nuvarande internationella

orostillstånd ville beskickningen framhålla, att den av de delegerade

förordade naturalisationsvägen kunde möta oöverstigliga praktiska svårigheter.

Att i nuvarande situation betaga förutvarande svenska medborgare

den i 13 § medgivna möjligheten till återvinning av svenskt medborgarskap

syntes därför olämpligt.

Departementschefen.

I likhet med de delegerade förordar jag att den nya lagen skall träda i

kraft den 1 januari 1951.

Med anledning av vad i remissyttrandena anförts synes det motiverat att

bibehålla den i nuvarande 13 § första stycket stadgade särskilda möjligheten

för personer, som förlorat svenskt medborgarskap på grund av den s. k. tioårsregeln

i 1894 års medborgarskapslag, att återvinna svenskt medborgarskap

genom anmälan till svensk beskickning eller svenskt konsulat. Jag

förordar därför, att vid upphävandet av den gällande lagen undantag göres

för detta stadgande. Beträffande inverkan av sådant återförvärv på barnens

medborgarrättsliga ställning torde böra vidtagas den ändringen i förhållande

till gällande rätt, att den i nya lagen genomförda 18-årsgränsen tillämpas

även i dessa fall.

Mot den under punkt 1 i de delegerades förslag upptagna bestämmelsen

har jag i sak icke något annat att invända än att den icke torde böra om
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

fatta personer som tidigare ägt medborgarskap i någon stat men förlorat

detta.

Jag delar icke den i ett yttrande uttalade meningen att fristerna i bestämmelserna

under punkterna 2 och 4 av de delegerades förslag skulle vara för

snävt tilltagna. Den i punkt 2 angivna fristen synes lämpligen kunna bestämmas

till utgången av år 1951. Härigenom skulle alla av bestämmelsen

berörda personer få lika lång tid på sig att göra anmälan, nämligen

ett år.

Vad angår den under punkt 3 i de delegerades förslag upptagna särskilda

återvinningsmöjligheten för kvinna som förlorat svenskt medborgarskap

till följd av äktenskap har i ett yttrande ifrågasatts, att såsom villkor för

ätervinning borde kunna stadgas att befrielse från det utländska medborgarskapet

erhölles. Jag anser mig icke kunna förorda en sådan regel. Det

må framhållas att något sådant villkor icke uppställts för att kvinna, som

genom giftermål efter den föreslagna lagens ikraftträdande förvärvar utländskt

medborgarskap, skall få behålla sitt svenska medborgarskap. Jag

kan ej heller ansluta mig till det i samma yttrande framförda förslaget om

särskild återvinningsmöjlighet för kvinnor, som förlorat svenskt medborgarskap

på grund av den nya brittiska medborgarskapslagen. Dessa kvinnor

ha icke kommit i sämre ställning än som enligt förslaget skall tillkomma

brittiska kvinnor, vilka efter den föreslagna lagens ikraftträdande gifta sig

med svenska män. Även i övrigt biträder jag de delegerades förslag i förevarande

hänseende.

Det i 9 § i departementsförslaget upptagna stadgandet om expatriering

torde böra tillämpas endast då det brott varom är fråga begåtts efter nya

lagens ikraftträdande. En övergångsbestämmelse av detta innehåll har därför

upptagits i departementsförslaget.

1 den mån ej särskilda övergångsbestämmelser meddelas lärer den som

vid nya lagens ikraftträdande är svensk medborgare behålla sitt svenska

medborgarskap, intill dess sedermera någon omständighet inträffar som enligt

nya lagen utgör förlustgrund. Om en person, som tidigare förvärvat

medborgarskap i annat land men icke där tagit hemvist och därtör behållit

sitt svenska medborgarskap, efter nya lagens ikraftträdande tar hemvist

i det land där han blivit medborgare, torde sålunda enligt de delegerades

förslag förlust av svenskt medborgarskap icke inträda, även om förvärvet

av utländskt medborgarskap skett under sådana omständigheter, som

enligt 7 § punkt 1 eller 2 i förslaget medföra förlust av medborgarskap.

Frän principiell synpunkt kan detta synas oegentligt, men i praktiken torde

det ytterligt sällan ha förekommit att någon på grund av ansökan eller annat

samtycke eller inträde i utländsk tjänst förvärvat medborgarskap i annat

land utan att där äga hemvist. Det synes därför icke erforderligt att

tynga lagtexten med en särskild övergångsbestämmelse för dylika fall.

Enligt 15 § andra stycket i gällande medborgarskapslag skall bestämmelse

i traktat, som gällde vid lagens ikraftträdande, lända till efterrättelse, även

om den strider mot medborgarskapslagen. I de delegerades förslag saknas

opaginerad Kontrollera mot PDF

63

Kungi. Maj:ts proposition nr 217-

motsvarighet till detta stadgande. Försiktigheten synes emellertid bjuda att

dylikt förbehåll göres även i nya lagen.

I syfte att underlätta hänvisningar till lagrum ha övergångsbestämmelserna

i departementsförslaget upptagits under särskilda paragrafer.

Föredraganden hemställer under hänvisning till § 33 regeringsformen, att

lagrådets utlåtande över det inom justitiedepartementet upprättade förslaget

till lag om svenskt medborgarskap, av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar, inåtte för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Ivronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Eric Brolinson.

opaginerad Kontrollera mot PDF

<34

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

(Gällande lag.)

Lag

om förvärrande och förlust av

svenskt medborgarskap;

given Stockholms slott den 23 maj 1924

(sådan lagen lyder efter däri vidtagna

ändringar genom lagar den 19 maj

1933 och den 31 mars 1944).

1 §•

Svenskt medborgarskap förvärvas,

på grund av födsel, av barn i äktenskap,

vars fader är svensk medborgare,

samt av barn utom äktenskap,

vars moder är svensk medborgare.

Hittebarn, som anträffas här i riket,

anses, intill dess annat utrönes,

såsom svensk medborgare.

3 §•

Utländsk kvinna, som ingår äktenskap

med svensk medborgare,

förvärvar genom giftermålet svenskt

medborgarskap.

Hava makarna barn samman före

äktenskapet, blir jämväl barnet

svensk medborgare, såframt det är

ogift och ännu ej fyllt tjuguett år.

(Departements förslaget.)

Förslag

till

Lag

om svenskt medborgarskap.

Härigenom för ordnas som följer.

1 §•

Svenskt medborgarskap förvärvas

genom födsel av

1. barn i äktenskap, vars fader är

svensk medborgare;

2. här i riket fött barn i äktenskap,

av vars föräldrar endast modern är

svensk medborgare, om fadern ej har

medborgarskap i någon stat eller

om barnet icke genom födseln förvärvar

faderns medborgarskap;

3. barn utom äktenskap, vars moder

är svensk medborgare.

Hittebarn som anträffas här i riket

anses såsom svensk medborgare

intill dess annat utrönes.

2 §.

Ingår svensk man äktenskap med

utländsk kvinna, blir före äktenskapet

fött barn till makarna svensk

medborgare, om det är ogift och ej

fyllt aderton år.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

65

(Gällande lag.)

2 §.

Utländsk man eller utländsk ogift

kvinna, som är född här i riket och

oavbrutet här haft sitt hemvist, blir

svensk medborgare vid uppnådd ålder

av tjugutvå år.

Vad i första stycket sägs gälle ej

den, som under sista året skriftligen

avsagt sig rättigheten att bliva svensk

medborgare och därvid tillika med

behörigt bevis styrkt sig äga medborgarskap

i annat land. Rätt till avsägelse,

som nu är nämnd, tillkommer

dock ej den, vars fader eller, då

fråga är om barn utom äktenskap,

moder begagnat sig av sådan rätt.

Avsägelse, som i andra stycket

sägs, skall ske, om den, varom fråga

är, har sitt hemvist i Stockholm, hos

överståthållarämbetet och eljest hos

Konungens befallningshavande i det

län, inom vilket han har sitt hemvist.

Det åligger den myndighet, hos

vilken avsägelse göres, att pröva avsägelsen

samt att därom meddela beslut.

4 §•

Den, som, på grund av födseln, varit

svensk, men förlorat sitt svenska

medborgarskap utan att bliva medborgare

i annat land, återvinner

svenskt medborgarskap genom att

taga hemvist här i riket.

Den, som, på grund av födseln, varit

svensk, men sedermera blivit annat

lands medborgare, återvinner

( Departementsförslaget.)

3 §.

Utlänning, som är född här i riket

och oavbrutet här haft sitt hemvist,

förvärvar svenskt .medborgarskap

genom att, efter det han fyllt

tjuguett år men innan han fyllt tjugutvå

år, hos länsstyrelsen i det län

där han är kyrkobokförd skriftligen

anmäla sin önskan att bliva svensk

medborgare. Den som icke är medborgare

i någon stat eller styrker, att

han skulle förlora sitt utländska

medborgarskap genom att förvärva

svenskt medborgarskap, må dock

göra sådan anmälan redan då han

fyllt aderton år.

Då riket är i krig, äger vad i första

stycket är stadgat icke tillämpning ä

den som är medborgare i fientlig stat

eller som ägt medborgarskap i samma

stat men förlorat det utan att förvärva

medborgarskap i annan stat.

4 §•

Har någon, som genom födseln varit

svensk och oavbrutet haft sitt

hemvist här i riket intill aderton års

ålder, förlorat sitt svenska medborgarskap,

återvinner han, om han sedan

två år har hemvist i riket, medborgarskapet

genom att hos länsstyrelsen

i det län där han är kyrkobokförd

skriftligen anmäla sin önskan

Bihang till riksdagens protokoll 10Ö0. 1 samt. Xr 217.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

(Gällande lag.)

svenskt medborgarskap, såframt han,

efter förlust av det utländska medborgarskapet,

tager hemvist här i riket,

eller oyk, medan han har hemvist

här i riket, går sitt utländska

medborgarskap förlustig.

6 § första och andra styckena.

Blir utländsk man svensk medborgare

enligt 2 eller 4 §, medför detta

svenskt medborgarskap jämväl för

hans hustru och ogifta barn i äktenskap

under tjuguett år, såframt de

hava hemvist här i riket. Hava de ej

hemvist här i riket, men tager sedermera

hustrun under äktenskapets

bestånd eller barn, som ännu är ogift

och under tjuguett år, under faderns

livstid hemvist härstädes, vinner

hustrun eller barnet svenskt medborgarskap,

om mannen fortfarande är

svensk medborgare.

Vad i första stycket sägs skall ej

äga tillämpning å barn, som, efter

äktenskaps återgång eller äktenskapsskillnad,

står under moderns

vårdnad, ej heller, medan hemskillnad

består, å hustrun och barn, om

vilket hon har vårdnaden.

7 §•

Vad i 6 § är stadgat därom, att

barn i äktenskap förvärvar svenskt

medborgarskap tillsammans med fadern,

skall äga motsvarande tillämpning:
1.

å förhållandet mellan barn utom

äktenskap och barnets moder, såframt

ej fadern är utländsk man och

har vårdnaden om barnet;

2. å förhållandet mellan barn i äktenskap

och moder, som är änka;

samt

( Departements förslaget.)

härom. Den som är utländsk medborgare

återvinner dock icke svenskt

medborgarskap, med mindre han

styrker, att han därigenom skulle förlora

det utländska medborgarskapet.

5 §■

Blir utländsk man svensk medborgare

enligt 3 eller 4 §, medför

detta svenskt medborgarskap jämväl

för hans ogifta barn i äktenskap,

som har hemvist här i riket och ej

fyllt aderton år. Vad nu sagts gäller

dock icke barn, som efter äktenskapets

återgång eller äktenskapsskillnad

eller under hemskillnad står under

moderns vårdnad.

Vad i första stycket är stadgat om

att barn i äktenskap förvärvar medborgarskap

tillsammans med fadern

skall äga motsvarande tillämpning

1. å förhållandet mellan barn utom

äktenskap och modern, om ej fadern

är utlänning och har vårdnaden om

barnet;

2. å förhållandet mellan barn i äktenskap

och moder som är änka.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 217-

67

(Gällande lag.)

3. å förhållandet mellan barn i äktenskap

och moder, vars äktenskap

eljest är upplöst eller som är hemskild,

såframt barnet står under moderns

vårdnad.

5 §.

Konungen äger, på ansökan, till

svensk medborgare upptaga (naturalisera)

utlänning, som

1. fyllt tjuguett år;

2. sedan fem år har hemvist här

riket;

3. gjort sig känd för hederlig vandel;

samt

4. har möjlighet att försörja sig

och sin familj.

Finnes sökandens upptagande till

svensk medborgare medföra gagn för

riket, eller har sökanden förut ägt

svenskt medborgarskap, eller föreligga

eljest med hänsyn till sökandens

förhållanden synnerliga skäl för

hans upptagande till svensk medborgare,

må svenskt medborgarskap honom

beviljas utan hinder av här ovan

under punkterna 1 och 2 stadgade

villkor. Har sökanden förut ägt

svenskt medborgarskap, må avvikelse

ske jämväl från vad ovan under

punkt 4 stadgats.

Upphör ej sökanden enligt rätten i

det land, han tillhör, i och med sin

naturalisation som svensk medborgare

att vara medborgare i det landet,

utan fordras härför medgivande

av landets regering eller annan myndighet

därstädes, vare, såframt an
-

(Departementsförslaget.)

3. å förhållandet mellan barn i äktenskap

och moder, vars äktenskap

eljest är upplöst eller som är hemskild,

om barnet står under moderns

vårdnad.

6 §•

Konungen äger på ansökan till

svensk medborgare upptaga (naturalisera)

utlänning som

1. fyllt aderton år;

2. sedan minst sju år har hemvist

här i riket;

3. fört en hederlig vandel; samt

4. har möjlighet att försörja sig och

sin familj.

Finnes det medföra gagn för riket

att sökanden upptages till svensk

medborgare eller har sökanden förut

ägt svenskt medborgarskap eller är

sökanden gift med svensk medboigare

eller föreligga eljest med hänsyn

till sökandens förhållanden särskilda

skäl för dennes upptagande

till svensk medborgare, må naturalisation

beviljas, även om de i första

stycket under punkterna 1, 2 och 4

stadgade villkoren icke äro uppfyllda.

Är sökanden dansk, finsk, isländsk

eller norsk medborgare, må

även eljest avvikelse ske från det

under punkt 2 angivna villkoret.

Om synnerligen starka skäl tala därför,

må avvikelse ske från villkoret

under punkt 3.

Förlorar sökande, som har utländskt

medborgarskap, ej detta i

och med sin naturalisation utan

fordras härför medgivande av den

utländska statens regering eller annan

myndighet, må som villkor för

medborgarskapets förvärvande stad
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj ds proposition nr 217.

(Gällande lag.)

sökningen bifalles och sökanden ej

redan styrkt, att sådant medgivande

lämnats, som villkor för medborgarskapets

förvärvande stadgat, att sökanden

skall inom viss tid och inför

den Konungens befäl lningshavande,

som Konungen bestämmer, styrka,

att dylikt medgivande lämnats. Det

.åligger befallningshavanden att pröva,

huruvida behörigt bevis företetts,

■och att därom meddela beslut. Kan

sökanden ej förete bevis, som nyss

•nämnts, må, där synnerliga skäl därStill

äro, medborgarskap honom ändock

av Konungen beviljas.

B § tredje stycket (jfr även 7 §).

Varder utländsk man, på ansökan

enligt 5 §, upptagen till svensk medborgare,

bestämmer Konungen, huruvida

detta skall medföra svenskt

medborgarskap även för hans hustru

och ogifta barn i äktenskap under

tjuguett år. Hustrun skall, där ej

särskilda skäl föranleda annat, beredas

tillfälle att i ärendet avgiva yttrande.

Förblir hon, trots mannens

förvärv av svenskt medborgarskap,

medborgare i främmande stat, må

svenskt medborgarskap ej tilläggas

henne, med mindre hon därtill samtyckt.

8 §•

Svenskt medborgarskap förloras av

den, som, genom naturalisation eller

giftermål eller ock eljest, blir medborgare

i annat land och där har eller

efter förvärvet av medborgarskapet

tager sitt hemvist. Oberoende av

hemvistet förloras svenskt medborgarskap

av ogift barn under tjuguett

år, som blir utländsk medborgare genom

föräldrarnas äktenskap.

(Departements förslaget.)

gas, att sökanden inför den länsstyrelse

Konungen bestämmer inom viss

tid styrker att dylikt medgivande

lämnats. Det åligger länsstyrelsen alt

pröva, huruvida behörigt bevis företetts,

och meddela beslut därom.

Då utlänning enligt denna paragraf

upptages till svensk medborgare,

bestämmer Konungen, huruvida

naturalisationen skall omfatta även

sökandens ogifta barn under aderton

år.

7 §•

Svenskt medborgarskap förloras av

1. den som förvärvar utländskt

medborgarskap och möjliggjort förvärvet

genom att ansöka därom eller

eljest samtycka därtill;

2. den som förvärvar utländskt

medborgarskap genom att inträda i

allmän tjänst i annan stat;

3. ogift barn under aderton år,

som blir utländsk medborgare gc
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

09

(Gällande lag.)

9 §•

Svensk man eller svensk ogift kvinna,

som är född utom riket och aldrig

här haft hemvist, förlorar sitt

svenska medborgarskap vid uppnådd

ålder av tjugutvå år, såframt ej dessförinnan

Konungen, på ansökan, medgivit,

att medborgarskapet ändock

må bibehållas. Med hemvist här i

landet skall till sin verkan vara likställd

vistelse här för fullgörande av

värnplikt eller för deltagande i undervisningen

vid svensk läroanstalt

eller ock eljest under föi''hållanden,

som tyda på samhörighet med Sverige.

Förlust av svenskt medborgarskap

enligt denna paragraf för svensk man

medför förlust av sådant medborgarskap

även för hans hustru samt barn

i äktenskap. Vad nu är sagt äge motsvarande

tillämpning å förhållandet

mellan en kvinna och hennes barn

utom äktenskap.

( Departements förslaget.)

nom att någon av föräldrarna, som

ej är utan del i vårdnaden om barnet,

på sätt ovan i paragrafen sägs förvärvar

utländskt medborgarskap, dock

icke om den andre är svensk medborgare

och har del i vårdnaden;

4. ogift barn under aderton år, som

blir utländsk medborgare genom att

föräldrarna ingå äktenskap med varandra;

har barnet hemvist här i riket,

inträder dock förlust av svenskt

medborgarskap endast om barnet

flyttar ur riket innan det fyllt aderton

år.

8 §.

Svensk medborgare, som är född

utom riket samt aldrig här haft hemvist

och ej heller uppehållit sig här

under förhållanden som tyda på

samhörighet med Sverige, förlorar

sitt svenska medborgarskap, när han

fyller tjugutvå år. På dessförinnan

gjord ansökan må dock Konungen

medgiva att medborgarskapet bibehålies.

När någon enligt första stycket förlorar

svenskt medborgarskap, medför

detta förlust av sådant medborgarskap

även för hans barn, som förvärvat

medborgarskapet till följd av att

han varit svensk medborgare.

9 §.

Har någon, som genom naturalisation

förvärvat svenskt medborgar
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

(Gällande lag.)

10 §.

Vill någon, som är eller önskar

bliva utländsk medborgare, erhålla

befrielse från sitt svenska medborgarskap,

göre därom ansökning hos

Konungen. Bifalles dylik ansökning,

vare, om sökanden ej redan är utländsk

medborgare, som villkor stadgat,

att sökanden inom viss tid skall

hava förvärvat medborgarskap i annat

land.

( Departements för slag et.)

skap, genom lagakraftvunnen dom

med tillämpning av stadgande i 8, 9

eller 27 kap. strafflagen om uppsåtligt

brott dömts till straffarbete i

minst två år eller till förvaring under

minst två år eller internering i säkerhetsanstalt,

äger Konungen förordna,

att han skall vara förlustig det

svenska medborgarskapet.

10 §.

Konungen må på ansökan befria

den som är eller önskar bliva utländsk

medborgare från hans svenska

medborgarskap. Är sökanden ej

redan utländsk medborgare, skall

som villkor för befrielsen stadgas,

att han inom viss tid förvärvar medborgarskap

i annan stat.

11 §•

Konungen äger, efter avtal med

Danmark, Finland, Island och Norge,

förordna om tillämpning av en

eller flera av bestämmelserna under

a)—c) här nedan. Med fördragsslutande

stat avses i dessa bestämmelser

den eller de stater med vilka Sverige

ingått avtal om tillämpning av

bestämmelsen i fråga.

a) Vid tillämpning av 1 § första

stycket punkt 2 samt 3 § likställes

födsel i fördragsslutande stat med

födsel här i riket.

Såvitt angår 3 och 4 §§ likställes

hemvist intill tolv års ålder i fördragsslutande

stat med hemvist här

i riket.

b) Medborgare i fördragsslutande

stat som

1. förvärvat medborgarskapet på

annat sätt än genom naturalisation;

opaginerad Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

(Gällande lag.) (Departementsförslagct.)

11 §•

Vill någon erhålla förklarande att

han är svensk medborgare, må han

därom göra ansökan hos Konungen,

som, efter regeringsrättens hörande,

äger meddela dylikt förklarande.

2. fyllt tjuguett men ej sextio år;

3. sedan tio år har hemvist här i

riket; samt

4. icke under denna tid dömts till

frihetsstraff

förvärvar svenskt medborgarskap

genom att hos länsstyrelsen i det län

där han är kyrkobokförd skriftligen

anmäla sin önskan härom. Vid sådant

förvärv av medborgarskap skall

vad i 5 § stadgas äga motsvarande

tillämpning.

c) Den som förlorat svenskt medborgarskap

och därefter oavbrutet

varit medborgare i fördragsslutande

stat, återvinner svenskt medborgarskap

genom att, efter det han tagit

hemvist här i riket, hos länsstyrelsen

i det län där han är kyrkobokförd

skriftligen anmäla sin önskan

härom. Vid sådant förvärv av medborgarskap

skall vad i 5 § stadgas

äga motsvarande tillämpning.

12 §.

När någon gör anmälan enligt 3,

4 eller 11 §, åligger det länsstyrelsen

att pröva, huruvida på grund av anmälningen

svenskt medborgarskap

förvärvats eller ej.

Vill någon erhålla förklaring att

han är svensk medborgare, må han

göra ansökan därom hos Konungen,

som efter regeringsrättens hörande

äger meddela sådan förklaring; dock

må härvid icke prövas fråga som avses

i första stycket.

13 §.

Talan mot länsstyrelses beslut i

ärende enligt denna lag föres hos

Konungen genom besvär i den ordning,

som är bestämd för överklagande

av förvaltande myndigheters

och ämbetsverks beslut.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

(Gällande lag.)

12 §.

Närmare bestämmelser angående

ansökan, som i 5 § sägs, och den

utredning, som erfordras för prövningen

av sådan ansökan, så ock de

föreskrifter, som eljest finnas erforderliga

för denna lags tillämpning,

givas av Konungen.

13 § första och femte styckena.

Den, som förlorat svenskt medborgarskap

på grund av stadgandet i

7 § lagen den 1 oktober 1894 om förvärvande

och förlust av medborgarrätt,

äger, såframt han icke förvärvat

medborgarskap i annan stat samt

förutsättningarna för förlust av medborgarskap

enligt 9 § i denna lag icke

heller äro för handen, återvinna

svenskt medborgarskap genom att i

enlighet med de närmare bestämmelser,

som av Konungen meddelas, hos

svensk beskickning eller svenskt konsulat

skriftligen anmäla sin önskan

att åter bliva svensk medborgare.

När någon blir svensk medborgare

enligt denna paragraf, skall vad i 6 §

första och andra styckena samt 7 §

för där avsedda fall stadgat lända

till efterrättelse; dock skall det i 6 §

första stycket med avseende å hustru

och barn stadgade villkoret om hem
-

(Departementsförslagct.)

14 §.

Den som fyllt aderton år äger utan

hinder av att han står under annans

vårdnad själv göra ansökan eller anmälan

enligt denna lag.

15 §.

Närmare bestämmelser angående

ansökan enligt 6 § och den utredning,

som erfordras för prövningen av sådan

ansökan, ävensom de föreskrifter,

som eljest finnas erforderliga för

denna lags tillämpning, meddelas av

Konungen.

övergångsbestämmelser.

16 §.

Denna Jag träder i kraft den 1 januari

1951.

Genom denna lag upphäves lagen

den 23 maj 1924 (nr 130) om förvärvande

och förlust av svenskt medborgarskap

med undantag av 13 §

första stycket; och skall, när någon

blir svensk medborgare enligt nämnda

stadgande, vad i 5 § nya lagen är

för där avsedda fall föreskrivet äga

tillämpning, dock att villkoret om

hemvist här i riket ej skall gälla.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

(Gällande lag.) (Departementsförslaget.)

vist här i riket ej gälla för det fall

att det svenska medborgarskapet

återvinnes genom anmälan hos svensk

myndighet i utlandet.

17 §.

Före lagens ikraftträdande här i riket

fött barn i äktenskap, av vars

föräldrar endast modern vid dess födelse

var svensk medborgare, förvärvar

svenskt medborgarskap vid

ikraftträdandet, om barnet ej fyllt

aderton år och icke är eller varit

medborgare i någon stat.

18 §.

Den som fyller tjugutvå år under

är 1951 äger göra anmälan enligt 3 §

intill utgången av nämnda år.

19 §.

Kvinna, som jämlikt äldre lag förlorat

svenskt medborgarskap genom

att hon gift sig med icke svensk medborgare

eller till följd av att hon förvärvat

utländskt medborgarskap genom

att ingå äktenskap eller genom

att hennes man blivit utländsk medborgare,

och som med tillämpning av

nya lagen skulle hava förblivit svensk

medborgare, återvinner svenskt medborgarskap

genom att i enlighet med

de närmare bestämmelser Konungen

meddelar anmäla sin önskan härom.

Sådan anmälan må dock ej göras senare

än den 31 december 1955.

20 §.

För kvinna, som fyller tjugutvå år

under något av åren 1951—1953 och

som vid uppnåendet av denna ålder

är eller varit gift, inträder förlust av

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

(Gällande lag.) (Departementsförslagct.)

svenskt medborgarskap under de i

8 § stadgade förutsättningarna först

med utgången av år 1953.

15 § andra stycket.

Står bestämmelse i traktat, som

Sverige ingått med främmande stat

och som vid denna lags ikraftträdande

är gällande, i strid med vad i samma

lag är stadgat, skall den bestämmelsen

lända till efterrättelse.

21 §.

Vad i 9 § stadgas äger tillämpning

allenast där fråga är om brott som

begåtts efter lagens ikraftträdande.

22 §.

Står bestämmelse i traktat, som

Sverige ingått med främmande stat

och som vid denna lags ikraftträdande

är gällande, i strid mot vad i lagen

är stadgat, skall den bestämmelsen

lända till efterrättelse.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj:ts proposition nr 217.

75

De delegerades lagförslag.

(Dansk text.)

Udkast

til

Jov om erhvervelse og

fortabelse af indfodsret.

§ 1.

Dansk indfodsret erhverves

ved fodselen af

1. aegtebarn, hvis fader

er dansk,

2. her i riget fodt segtebarn,

hvis moder er dansk,

såfremt faderen ikke har

statsborgerret i noget land,

eller såfremt barnet ikke

ved fodselen erhverver faderens

fremmede statsborgerret,

3. udenfor a;gteskab

fodt barn, hvis moder er

dansk.

Hittebarn, som bliver

fundet her i riget, anses,

indtil andet oplyses, som

havende dansk indfodsret.

§ 2.

Har dansk man og fremmed

kvinde barn sammen,

inden de indgår cegteskab,

erhverver bornene ved foraddrenes

aegteskab dansk

indfodsret, forsåvidt de er

ngifte og under 18 år.

(Norsk text.)

Utkast

til

lov om norsk statsborgerrett.

Kap. 1. Erverv av stalsborgerrett.

§ 1.

Norsk statsborgerrett erverves

ved fodselen av

1. barn i ekteskap når

faren er norsk statsborger;

2. barn i ekteskap fodt

her i riket av norsk mor

når faren ikke har statsborgerrett

i noe land eller

barnet ikke ved fodselen

erverver farens fremmede

statsborgerrett;

3. barn utenfor ekteskap

når moren er norsk

statsborger.

Hittebarn som blir funnet

her i riket, anses som

norsk statsborger inntil

annet blir opplyst.

§ 2.

Har norsk mann og

utenlandsk kvinnc barn

sammen for de inngår ekteskap

med hinannen, får

barnet norsk statsborgerrett

ved ekteskapet såfremt

det er ugift og under

18 år.

(Svensk text.)

Förslag

till

lag om förvärv och förlust

av svenskt medborgarskap.

1 §.

Svenskt medborgarskap

förvärvas genom födsel av

1. barn i äktenskap, vars

fader är svensk medborgare;
2.

här i riket fött barn i

äktenskap, av vars föräldrar

endast modern är

svensk medborgare, om

fadern ej har medborgarskap

i något land eller

barnet icke genom födseln

förvärvar faderns utländska

medborgarskap;

3. barn utom äktenskap,

vars moder är svensk medborgare.

Hittebarn som anträffas

här i riket anses, intill

dess annat utrönes, såsom

svensk medborgare.

2 §•

Ingår svensk man äktenskap

med utländsk

kvinna, med vilken han

före äktenskapet har barn,

blir barnet genom föräldrarnas

äktenskap svensk

medborgare, om det är

ogift och ännu ej fyllt

aderton år.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

(Dansk text.)

§ 3.

Udlsending, som er fodt

her i riget, og som vedblivende

har haft sin bopael

her, erhverver dansk indfodsret

ved efter det fyldte

21. år, men inden det

fyldte 22. år overfor overovrigheden

(i Kobenhavn

magistraten) åt afgive

skriftlig erkkering herom.

Har han ikke statsborgerret

i noget land, eller

godtgor han, åt han vil

miste sin fremmede statsborgerret

ved åt erhverve

dansk indfodsret, kan erklseringen

afgives allerede

efter det fyldte 18. år.

Er riget i krig, kan borger

i en fjendtlig stat ikke

erhverve indfodsret i medför

af denne paragraf.

§ 4.

Har nogen, som ved fodselen

har erhvervet dansk

indfodsret, og som har

boet her i riget indtil det

fyldte 18. år, mistet indfodsretten,

generhverver

han, såfremt han har boet

her i de sidste 2 år, indfodsretten

ved overfor

overovrigheden (i Kobenhavn

magistraten) åt afgive

skriftlig erklsering herom.

Er han statsborger i

et andet land, kan erklseringen

dog kun afgives, såfremt

han godtgor, åt han

derved mister den fremmede

statsborgerret.

§ 5-

Erhverver en mand indfodsret

i medför af §§ 3

(Norsk text.)

§ 3.

Utlending som er fodt i

riket og har bodd her

elavbrott, blir norsk statsborger

ved åt han etter

det fylte 21. år, men för

det fylte 22. år skriftlig

melder sitt önske om det

til fylkesmannen. Har han

ikke statsborgerret i noe

land, eller godtgjor han åt

han vil miste sin fremmede

statsborgerrett ved å erverve

norsk, kan meldingen

gis allerede etter

det fylte 18. år.

Er riket i krig, kan borger

av fiendestat ikke erverve

norsk statsborgerrett

etter denne paragraf.

§ 4.

Har noen som ved fodselen

er blitt norsk statsborger

og har bodd i riket

til det fylte 18. år, tapt sin

norske statsborgerrett, gjenerverver

han, såfremt han

har bodd i riket i de to

siste år, statsborgerretten

ved å melde sitt onske om

det til fylkesmannen. Er

han fremmed statsborger,

kan slik melding dog bare

gis dersom han godtgjor

åt han vil miste sin fremmede

statsborgerrett ved å

erverve norsk.

§ 5.

Når en mann blir norsk

statsborger i henhold til

(Svensk text.)

3 §.

Utlänning, som är född

bär i riket och oavbrutet

här haft sitt hemvist, förvärvar

svenskt medborgarskap

genom att, efter

det han fyllt tjuguett år

men innan han fyllt tjugutvå

år, hos länsstyrelsen

i det län där han har

sitt hemvist skriftligen anmäla

sin önskan att bliva

svensk medborgare. Den

som icke är medborgare i

något land eller styrker,

att han genom att förvärva

svenskt medborgarskap

skulle förlora sitt utländska

medborgarskap,

må dock göra sådan anmälan

redan då han fyllt

aderton år.

Då riket är i krig, kan

medborgare i fientlig stat

icke förvärva svenskt medborgarskap

enligt denna

paragraf.

4 §•

Har någon, som genom

födseln varit svensk och

oavbrutet haft sitt hemvist

här i riket intill aderton

års ålder, förlorat sitt

svenska medborgarskap,

återvinner han, om han

sedan två år har hemvist

i riket, medborgarskapet

genom att hos länsstyrelsen

i det län där han har

sitt hemvist skriftligen anmäla

sin önskan därom.

Den som är utländsk medborgare

kan dock icke göra

sådan anmälan, med mindre

han styrker att han

skulle förlora det utländska

medborgarskapet genom

att förvärva svenskt

medborgarskap.

5 §•

Blir utländsk man

svensk medborgare enligt

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mtij:ts proposition nr 217.

77

(Dansk text.)

eller 4, tilkommer indfodsretten

også hans her i riget

bosatte ugifte segtebarn

under 18 år. Dette gselder

dog ikke barn, som efter

oplosning af foraeldrenes

Eegteskab eller deres separation

er undergivet moderens

forseldremyndighed.

Regien i stykke 1, 1.

punktum, finder tilsvarende

anvendelse i forholdet
-

1. mellem eu kvinde og

hendes udenfor jegteskab

fodte barn, inedmindre

forte idremyndigheden over

barnet er tillagt dets udenlandske

fader,

2. mellem en enke og

hendes aegtebarn,

3. mellem en kvinde og

hendes aegtebarn, såfremt

hendes aegteskab er oplost,

eller hun er separeret, og

foraeldremyndigheden over

barnet er tillagt hende.

§ 6.

Indfedsret kan erhverves

ved naturalisation i

lienhold til grundloven.

(Norsk text.)

§ 3 eller § 4, blir også ugift

barn i ekteskap norsk

statsborger såfremt det

bor i riket og er under 18

år. Dette gj elder dog ikke

barn som er under morens

omsorg etter åt ekteskapet

er opplost, omstott eller

kjent ugyldig eller ektefellene

separert ved dom

eller bevilling.

Bestemmelsen i forste

punktum gj elder tilsvarende
-

1. i forholdet mellom

moren og hennes barn

utenfor ekteskap med

mindre faren er utlending

og har omsorgen for barnet;
2.

i forholdet mellom enke

og hennes barn i ekteskap;
3.

i forholdet mellom

moren og hennes barn i

ekteskap når de er under

hennes omsorg, og ekteskapet

er opplost, omstott

eller kjent ugyldig eller

ektefellene separert ved

dom eller bevilling.

§ 6.

Norsk statsborgerrett

kan ved bevilling av

Kongen eller den han gir

fullmakt, meddeles utlending

som

1. har fylt 18 år,

2. har hatt fast bolig i

riket i de siste 7 år,

3. har fort eu hederlig

vandel og

4. er i stand til å forsorge

seg selv og sin familie.

Ilar sokeren tidligerc

v;ert norsk, eller lever han

i ekteskap med norsk

(Svensk text.)

3 eller 4 §, medför detta

svenskt medborgarskap

jämväl för ogift barn i äktenskap

under aderton år,

som har hemvist i riket.

Detta gäller dock icke

barn som efter äktenskapets

återgång eller äktenskapsskillnad

eller under

hemskillnad står under

moderns vårdnad.

Vad i första stycket är

stadgat om att barn i äktenskap

förvärvar medborgarskap

tillsammans

med fadern skall äga motsvarande

tillämpning

1. å förhållandet mellan

barn utom äktenskap och

modern, om ej fadern är

utlänning och har vårdnaden

om barnet;

2. å förhållandet mellan

barn i äktenskap och moder

som är änka;

3. å förhållandet mellan

barn i äktenskap och moder,

vars äktenskap eljest

är upplöst eller som är

hemskild, om barnet står

under moderns vårdnad.

6 §•

Konungen äger på ansökan

till svensk medborgare

upptaga (naturalisera)

utlänning som

1. fyllt aderton år;

2. sedan sju år har hemvist

här i riket;

3. gjort sig känd för hederlig

vandel; samt

4. har möjlighet att försörja

sig och sin familj.

Finnes det medföra gagn

för riket att sökanden upptages

till svensk mcdbor
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

(Dansk text.)

Har den, der naturaliseres,

bom, finder reglerne i

§ 5 tilsvarende anvendelse,

medmindre andet i det

enkelte tilfselde fastsaettes.

(Norsk text.)

statsborger, eller föreligger

andre saerlige grunner, kan

statsborgerrett tilstås selv

om de foran nevnte vilkår

ikke er oppfylt. Er sokeren

dansk, finsk, isländsk eller

svensk, kan vilkåret i forste

ledd nr. 2 også ellers

fravikes.

Blir soknaden innvilget,

får sokeren forelopig en

erklsering om åt det vil

bli tilstått ham norsk

statsborgerrett gjennom

utferdigelse av statsborgerbrev

hvis han innen et

år for vedkommende herreds-

eller byrett eller

norsk utenriks stasjon tilsir

Norges konstitusjon

troskap. Av personer under

18 år kreves ikke troskapslofte.

Krever hjemlandets rett

lösning til opphevelse av

sokerens tidligere statsborgerforhold,

stilles i alminnelighet

som vilkår åt han

innen samme frist godtgjor

åt lösning er tilstått.

Den myndighet som gir

bevillingen, bestemmer om

den også skal omfatte

sokerens ugifte barn under

18 år.

(Svensk text.)

gare eller har han förut

ägt svenskt medborgarskap

eller är sökanden gift

med svensk medborgare

eller föreligga eljest med

hänsyn till sökandens förhållanden

synnerliga skäl

för dennes upptagande till

svensk medborgare, må

svenskt medborgarskap

beviljas sökanden, även

om de i första stycket

stadgade villkoren icke äro

uppfyllda. Är sökanden

dansk, finsk, isländsk eller

norsk medborgare, må

även eljest avvikelse ske

från det ovan under punkt

2 angivna villkoret.

Förlorar ej sökande, soni

har utländskt medborgarskap,

detta i och med sin

naturalisation som svensk

medborgare utan fordras

härför medgivande av den

utländska statens regering

eller annan myndighet därstädes,

och har sökanden

ej företett sådant medgivande,

må som villkor för

medborgarskapets förvärvande

stadgas, att sökanden

inom viss tid skall inför

den länsstyrelse Konungen

bestämmer styrka

att dylikt medgivande

lämnats. Kan sökanden ej

fullgöra detta, må Konungen

ändock bevilja honom

^medborgarskap, om

särskilda skäl äro därtill.

Då utlänning enligt denna

paragraf upptages till

svensk medborgare, bestämmer

Konungen, huruvida

naturalisationen skall

omfatta även sökandens

ogifta barn under aderton

år.

opaginerad Kontrollera mot PDF

K ungt. Maj.ts proposition nr 217.

(Dansk text.)

§ 7.

Dansk indfedsret fortabes

af

1. den, som erhverver

fremmed statsborgerret,

såfremt han selv eller gennem

sin formynder har ansegt

om eller udtrykkeligt

samtykket i sådan erhvervelse,

2. den, som erhverver

fremined statsborgerret

ved åt indtrsede i offentlig

tjeneste i et andet land,

3. ugift barn under 18

år, som bliver fremmed

statsborger derved, åt dets

forseldre, såfremt de har

foraeldremyndigheden, eller

den af dem, der alene

har foraeldremyndigheden,

erhverver fremmed statsborgerret,

4. ugift barn under 18

år, som bliver fremmed

statsborger derved, åt dets

forseldre indgår aegteskab

med hinanden. Bor barnet

her i riget, indtraeder tabet

dog kun, når det inden det

fyldte 18. år flytter ud af

riget.

§ 8.

Den, der er fodt i udlandet

og aldrig har boet her

i riget eller har opholdt sig

her under forhold, der

tyder på samhorighed med

Danmark, taber sin danske

indfedsret ved det

fyldte. 22. år. Det kan dog

efter ansegning, indgivet

inden dette tidspunkt, ved

kongelig resolution tillädes,

åt indfedsretten bevares.

(Norsk text.)

Kap. 2. Tap av statsborgerrett.

§ 7-

Norsk statsborgerrett

tapes av

1. den som erverver

fremmed statsborgerrett,

når han enten selv eller

gjennom sin verge har

sekt om eller uttrykkelig

samtykket i ervervet;

2. den som erverver

fremmed statsborgerrett

ved å tre inn i offentlig

tjeneste i annet land;

3. ugift barn under 18

år som blir statsborger i

annet land ved åt foreldrene,

om de har omsorgen

for barnet, eller den av

dem som alene har omsorgen,

erverver fremmed

statsborgerrett;

4. ugift barn under 18

år som blir statsborger i

annet land ved åt foreldrene

inngår ekteskap med

hinanneh. Bor barnet i

riket inntrer tapet dog

bare dersom det innen det

fylte 18. år flytter ut av

riket.

§ 8.

Norsk statsborger som

er fodt i utlandet og aldri

har bodd i riket eller oppholdt

seg her under forhold

som tyder på samhörighet

med Norge taper

sin norske statsborgerrett

ved det fylte 22. år. Er

soknad inngitt tidligere,

kan Kongen eller den han

gir fullmakt, dog gi bevilling

til å beholde statsborgerrettcn.

(Svensk text.)

7 §•

Svenskt medborgarskap

förloras av

1. den som förvärvar

utländskt medborgarskap,

där han själv eller genom

sin förmyndare ansökt om

eller eljest uttryckligen

samtyckt till förvärvet;

2. den som förvärvar

utländskt medborgarskap

genom att inträda i allmän

tjänst i annat land;

3. ogift barn under aderton

år, som blir utländsk

medborgare genom att utländskt

medborgarskap

förvärvas av föräldrarna,

om de hava vårdnaden om

barnet, eller av den av

dem som ensam har vårdnaden;
4.

ogift barn under aderton

år, som blir utländsk

medborgare genom att föräldrarna

ingå äktenskap

med varandra; har barnet

hemvist här i riket, inträder

dock förlust av

svenskt medborgarskap endast

om barnet flyttar ur

riket innan det fyllt aderton

år.

8 §•

Svensk medborgare, som

är född utom riket samt

aldrig här haft hemvist

och ej heller uppehållit sig

här under förhållanden

som tyda på samhörighet

med Sverige, förlorar sitt

svenska medborgarskap

vid uppnådd ålder av

tjugutvå år. Efter ansökan

inom nämnda tid må

dock Konungen medgiva

att medborgarskapet bibehålies.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

(Dansk text.)

Taber nogen sin indfodsret

efter denne paragraf,

taber også hans barn

indfodsretten, hvis det har

erhvervet den gennem

liam.

§ 9.

Bliver den, der har erhvervet

indfodsret ved

egen eller forgeldres naturalisation,

ikendt frihedsstraf

i mindst 1 år for forsaetlig

overtrsedelse af bestemmelserne

i kapitlerne

12 eller 13 i borgerlig

straffelov nr. 126 af 15.

april 1930 eller kapitel 6

i den militsere straffelov

nr. 114 af 7. maj 1937, kan

det ved kongelig resolution

bestcmmes, åt han

skal miste indfodsretten.

§ 10.

Den, som er eller onsker

åt blive fremmed statsborger,

kan ved kongelig

resolution loses fra sit

statsborgerlige forhold til

Danmark. Lösningen sker

i det sidste tilfaelde på betingelse

af, åt ansogeren

inden en vis frist bliver

statsborger i et andet land.

§ 11-

Kongen kan efter overenskomst

med Finland, Island,

Norge og Sverige

fastssette, åt en eller flere

af bestemmelsernc under

A—C skal finde anvendelse.

Udtrykket aftaleland i

denne paragraf omfatter

den eller de stater, med

hvilke sådan overenskomst

er sluttet.

(Norsk text.)

Når noen taper sin statsborgerrett

etter denne paragraf,

taper også hans

barn norsk statsborgerrettfor

så vidt denne er ervervet

gjennom ham.

§ 9.

Er noen som har fått

norsk statsborgerrett ved

bevilling, rettskraftig domt

til frihetsstraff i minst 1 år

for forsettlig handling som

omhandlet i den alminnelige

straffelovs kap. 8 eller

9 eller den militcere straffelovs

krigsartikler, kan

Kongen bestemme åt han

skal tape statsborgerretten.

§ 10.

Den som er eller onsker

å bli fremmed statsborger,

kan av Kongen eller den

han gir fullmakt, loses fra

sitt statsborgerlige forhold

til Norge. Har sokeren

ikke fremmed statsborgerrett,

settes som vilkår åt

han innen en viss frist blir

statsborger i annet land.

Kap. 3. Sserlige bestemmelser

etter overenskomst

med annen stat.

§ 11-

Kongen kan etter overenskomst

med Danmark,

Finnland, Island og Sverige

fastsette åt en eller

flere av bestemmelsene

under A—C skal komme

til anvendelse. Med avtaleland

mener denne paragraf

den eller de stater

som overenskomst er sluttet

med.

(Svensk text.)

När någon enligt denna

paragraf förlorar svenskt

medborgarskap, förloras

detta även av barn som

genom honom förvärvat

svenskt medborgarskap.

9 §•

Har någon, som genom

naturalisation förvärvat

svenskt medborgarskap,

genom lagakraftvunnen

dom dömts till straffarbete

i minst ett år för

uppsåtligt brott mot 8,

9 eller 27 kap. strafflagen,

äger Konungen förordna,

att han skall vara förlustig

det svenska medborgarskapet.

10 §.

Konungen må på ansökan

befria den som är eller

önskar bliva utländsk

medborgare från hans

svenska medborgarskap.

Är sökanden ej redan utländsk

medborgare, skall

som villkor för befrielsen

stadgas, att han inom viss

tid förvärvar medborgarskap

i annat land.

11 §•

Konungen äger, efter

avtal med Danmark, Finland,

Island och Norge,

förordna om tillämpning

av en eller flera av bestämmelserna

under A—C här

nedan. Med fördragsslutande

stat avses i dessa bestämmelser

den eller de

stater med vilka Sverige ingått

avtal om tillämpning

av bestämmelsen i fråga.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kung}. Mctj:ts proposition nr 217.

(Norsk text.)

(Svensk text.)

(Dansk text.)

A.

Ved anvendelsen af § 1,

stk. 1, nr. 2, og § 3 ligestilles

födsel i aftaleland

med födsel her i riget.

Ved anvendelsen af §§ 3

og 4 ligestilles bopsel i aftaleland

indtil det fyldte

12. år med bopael her i

riget.

B.

Statsborger i aftaleland,

som

1. har erhvervet statsborgerret

på anden måde

end ved naturalisation,

2. er fyldt 21, men ikke

60 år,

3. har haft fast bopael

her i riget i de sidste

10 år og

4. ikke i lobet af denne

tid er idomt frihedsstraf,

erhverver dansk indfodsret

ved overfor overovrigheden

(i Kobenhavn magistraten)

åt afgive skriftlig

erklsering herom. Bestemmelserne

i § 5 finder

tilsvarende anvendelse.

C.

Den, der har mistet

dansk indfodsret og derefter

vedblivende har vaeret

statsborger i aftaleland,

gener hverver indfodsretten,

når han efter

åt have taget fast bopsel

her i riget overfor overovrigheden

(i Kobenhavn

magistraten) afgiver skriftlig

erklsering herom. Bestemmelserne

i § 5 finder

tilsvarende anvendelse.

A. Ved anvendelsen av

§ 1 forste ledd nr. 2 og av

§ 3 skal födsel i avtaleland

likestilles med födsel her i

riket.

Ved anvendelsen av §§ 3

og 4 likestilles bolig i avtaleland

inntil det fylte

12. år med bolig her i

riket.

B. Statsborger i avtaleland

som

1. har ervervet statsborgerrett

på annen måte

enn ved bevilling,

2. har fy It 21, men ikke

60 år,

3. har hatt fast bolig i

riket i de siste 10 år og

4. ikke i lopet av denne

tid er domt til frihetsstraff,

erverver norsk statsborgerrett

ved skriftlig å gi

melding til fylkesmannen

om åt han onsker å bli

norsk statsborger. Bestemmelsene

i § 5 gj elder

tilsvarende.

C. Den sotn har tapt

norsk statsborgerrett og

deretter uavbrutt har vsert

statsborger i avtaleland,

gjenerverver, såfremt han

har tatt fast bolig i riket,

norsk statsborgerrett ved

skriftlig å gi melding til

fylkesmannen om åt han

onsker å bli norsk statsborger.

Bestemmelsene i

§ 5 gjelder tilsvarende.

A.

Vid tillämpning av 1 §

första stycket punkt 2 och

av 3 § likställes födsel i

fördragsslutande stat med

födsel här i riket.

Såvitt angår 3 och 4 §§

likställes hemvist intill

tolv års ålder i fördragsslutande

stat med hemvist

här i riket.

B.

Medborgare i fördragsslutande

stat som

1. förvärvat medborgarskapet

på annat sätt än

genom naturalisation;

2. fyllt tjuguett men ej

sextio år;

3. sedan tio år har hemvist

här i riket; samt

4. icke under denna tid

dömts till frihetsstraff

förvärvar svenskt medborgarskap

genom att hos

länsstyrelsen i det län där

han har sitt hemvist skriftligen

anmäla sin önskan

att bliva svensk medborgare.

Vid sådant förvärv

av medborgarskap skall

vad i 5 § stadgas äga motsvarande

tillämpning.

C.

Den som förlorat svenskt

medborgarskap och därefter

oavbrutet varit medborgare

i fördragsslutande

stat, återvinner svenskt

medborgarskap genom att,

efter det han tagit hemvist

här i riket, hos länsstyrelsen

i det län där han har

sitt hemvist skriftligen anmäla

sin önskan därom.

Vid sådant förvärv av

medborgarskap skall vad

i 5 § stadgas äga motsvarande

tillämpning.

(i Biliang Ull riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 217.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

(Dansk text.)

Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.

(Norsk text.)

(Svensk text.)

12 §.

Vill någon erhålla förklaring

att han är svensk

medborgare, må han göra

ansökan därom hos Konungen,

som efter regeringsrättens

hörande äger

meddela sådan förklaring.

13 §.

När någon gör anmälan

enligt 3, 4 eller 11 §,

åligger det länsstyrelsen

att pröva, huruvida anmälan

rätteligen gjorts, och

meddela beslut därom.

Vad nu sagts skall äga

motsvarande tillämpning,

då någon företer bevis i

syfte att styrka att han

erhållit sådant medgivande,

som avses i 6 § tredje

stycket.

14 §.

Närmare bestämmelser

angående ansökan enligt

6 § och den utredning,

som erfordras för prövningen

av sådan ansökan,

ävensom de föreskrifter,

som eljest finnas erforderliga

för denna lags tilllämpning,

meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft

den 1 januari 1951, från

och med vilken dag lagen

den 23 maj 1924 (nr 130)

om förvärvande och förlust

av svenskt medborgarskap

upphör att gälla.

Därvid skola följande

övergångsbestämmelser

äga tillämpning.

s. 83 Kontrollera mot PDF

(Dansk text.)

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

(Norsk text.) (Svensk text.)

83

§ 12.

Barn under 18 år, som

ville have haft dansk indfodsret,

hvis bestemmelsen

i § 1, stk. 1, nr. 2, havde

voeret gaeldende for lovens

ikrafttrseden, og som fremdeles

er uden statsborgerret

i noget land, erhverver

dansk indfodsret.

En kvinde, som efter

den tidligere gaeldende lovgivning

har mistet indfodsret

ved åt indgå aegteskab

med fremmed mand

eller ved åt erhverve fremmed

statsborgerret enten

gennem aigteskab eller

gennem mandens erhvervelse

af fremmed statsborgerret,

men som vedblivende

ville have bevaret

sin danske indfodsret,

såfremt denne lov havde

vaeret gaeldende tidligere,

generhverver indfodsret

ved overfor overovrigheden

(i Kobenhavn magistraten)

eller anden af indenrigsministeren

bestemt

myndighed åt fremsaette

skriftlig begaering herom.

Sådan begaering kan dog

ikke gyldigt fremsacttes

efter den 31. december

1955.

For kvinde, der fylder

22 år inden den 1. januar

1954, og som ved opnåelsen

af den nacvnte alder er

Kap. 4. Overgangsbestemmelser

m. v

§ 12.

Barn som er omhandlet

i § 1 forste ledd nr. 2 og

under 18 år ved lovens

ikrafttreden, blir da norsk

statsborger såfremt det

fremdeles er uten statsborgerrett.

Den som fyller 22 år i

lopet av det forste år etter

lovens ikrafttreden, kan gi

melding etter § 3 inntil han

fyller 23 år.

Kvinne som etter lov av

21. april 1888 eller lov av

8. august 1924 har tapt sin

norske statsborgerrett som

folge av åt hun har ervervet

borgerrett i fremmed

stat ved ekteskap eller ved

mannens erverv av slik

borgerrett, gjenerverver

norsk statsborgerrett såfremt

hun fortsatt ville

vcert norsk statsborger om

denne lov hadde gjeldt tidligere,

ved skriftlig å melde

sitt onske om det til

den myndighet Kongen

fastsetter, innen 5 år fra

lovens ikrafttreden. Dette

gjelder dog ikke kvinne

som har tapt sin norske

statsborgerrrett ved i tiden

fra 9. april 1940 til 31.

desember 1948 å inngå ekteskap

med borger av fiendestat,

med mindre hun

ved lovens ikrafttreden er

bosatt eller senere innen

femårsfristens utlop bosetter

seg i riket.

For kvinne som fyller

22 år i lopet av de förste

tre år etter lovens ikrafttreden,

og som ved opp
-

1. Barn, som avses i 1 §

första stycket punkt 2 nya

lagen och som den 1 januari

1951 är under aderton

år, blir då svensk medborgare,

om det fortfarande

saknar medborgarskap.

2. För den som fyller

tjugutvå år under år 1951

utgår tiden för anmälan

enligt 3 § nya lagen först

då han uppnår tjugutre

års ålder.

3. Kvinna, som jämlikt

äldre lag förlorat svenskt

medborgarskap genom att

ingå äktenskap med utländsk

man eller till följd

av att hon förvärvat utländskt

medborgarskap

genom giftermål eller mannens

förvärv av utländskt

medborgarskap, och som

skulle hava förblivit

svensk medborgare om

nya lagen gällt tidigare,

återvinner svenskt medborgarskap

genom att i

enlighet med de närmare

bestämmelser Konungen

meddelar anmäla sin önskan

att åter bliva svensk

medborgare. Sådan anmälan

kan dock ej göras senare

än den 31 december

1955.

4. För kvinna, som fyller

tjugutvå år under något

av åren 1951—1953 och

som vid uppnåendet av

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr

(Dansk text.)

eller har va?ret gift, indtraeder

tab af indfodsret i

henhold til § 8, stk. 1, forst

på denne dag.

Bestemmelserne i §§ 3 og

4 og i nservserende paragrafs

stykke 2 finder ikke

anvendelse på personer,

der omfattes af lov nr. 379

af 12. juli 1946, således

som denne er sendret ved

lov nr. 528 af 22. december

1947, jfr. lov nr. 518 af

22. december 1948, og som

ikke ved sserlig lov har opnået

adgang til åt erhverve

eller bevare indfodsret

uanset bestemmelserne i

loven af 12. juli 1946.

Iovrigt kommer bestemmelserne

i denne lov til

anvendelse, såfremt det

forhold, der begrunder

erhvervelse eller fortabelse

af indfodsret, ligger efter

lovens ikrafttraeden.

§ 13.

Denne lov, der traeder i

stedet for lov nr. 123 af 18.

april 1925 om erhvervelse

og fortabelse af indfodsret,

gaelder for alle dele af den

danske stat.

§ 14.

Denne lov traeder i kraft

den 1. januar 1951.

(Norsk text.)

nåelsen av denne alder er

eller har vaert gift, inntrer

tap av statsborgerrett etter

§ 8 forst ved utlopet av

denne frist.

§ 13.

Kongen eller den han

gir fullmakt, utferdiger

de naermere forskrifter

som trenges til gjennomforing

av denne lov.

§ 14.

Denne lov trer i kraft

1. januar 1951.

Samtidig oppheves lov

av 8. august 1924 um

norsk statsborgerrett og

lov av 13. desember 1946

um tillegg til statsborgarlovi.

217.

(Svensk text.)

denna ålder är eller har

varit gift, inträder förlust

av svenskt medborgarskap

under de i 8 § stadgade

förutsättningarna först

med utgången av år 1953.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

85

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 23 mars

1950.

Närvarande:

justitieråden Geijer,

Lech,

regeringsrådet Quensel,

justitierådet Beckman.

Enligt lagrådet den 13 mars 1950 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i statsrådet den 3 mars 1950, hade Kungl. Maj :t förordnat,

att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om svenskt

medborgarskap.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av e. o. hovrättsassessorn T. Nordström.

Förslaget föranledde följande yttranden:

i §■

Regeringsrådet Quensel:

Man torde avsett att i orden »genom födsel» inlägga en dubbel betydelse,

dels den kausala »på grund av börd» (härstamning), dels ock den temporala

»vid födelsen». Detta försök att med ett gemensamt uttryck sammanfatta

två skilda saker är emellertid ägnat att framkalla missförstånd. Ordet

»genom» anger i och för sig näppeligen någon tidpunkt och ordet »födsel»

icke de speciella omständigheter, som utgöra orsaken till det svenska medborgarskapets

uppkomst, utan blott den tämligen självklara förutsättningen

för allt medborgarskap att vederbörande skall vara född. Närmast

till hands ligger att förstå uttrycket »genom födsel» såsom liktydigt med

»på grund av börd». Men om icke tillika paragrafens innehåll kommer att

hänföra sig till viss tidpunkt, måste verbens presensform i paragrafens

övriga innehåll lätteligen kunna missförstås och vissa andra av lagens

stadganden erhålla annan innebörd än den avsedda.

Det torde vara i anledning av behovet att utmärka en tidpunkt som man

i förslaget frångått gällande lags uttryckssätt »på grund av födsel». Någon

verklig förbättring torde emellertid icke kunna vinnas utan att man klart

utmärker att fråga är å ena sidan om grunden för förvärvet, å andra sidan

om tidpunkten därför.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj ds proposition nr 217.

Ordet »födsel» användes i vårt språk i olika betydelser men för tanken

närmast på framfödandet av ett foster. I förevarande sammanhang ter sig

uttrycket oegentligt. Det lärer böra utbytas mot »födelse», vilket ord korresponderar

mot den passiva verbformen födas och stämmer med vanligt

svenskt språkbruk (jfr ock förslagets 17 §).

På grund av del anförda synes förslaget böra omformuleras så, att det

beträffande här ifrågavarande kategorier utsäges att svenskt medborgarskap

på grund av börd förvärvas vid födelsen. I den under 2 upptagna

bestämmelsen torde orden »genom födseln» böra ändras till »på grund av

sin börd».

Justitierådet Beckman:

Även jag anser de dubbla betydelser, som måste inläggas i orden »genom

födsel», böra i tydlighetens intresse komma till uttryck var för sig.

Jag hemställer därför, att paragrafen inledes med orden »Svenskt medborgarskap

på grund av börd förvärvas vid födelsen av» samt att i bestämmelsen

under 2 orden »genom födseln» ändras till »på grund av sin börd».

Framhållas må, att 2 § handlar om medborgarskap på grund av börd, som

förvärvas vid annan tidpunkt än födelsen, samt att förhållandet mellan

1 och 2 §§ skulle förtydligas genom den förordade ändringen.

4 §•

Regeringsrådet Quensel och justitierådet Beckman:

Under hänvisning till vad vi vid 1 § anfört hemställa vi, att i 4 § orden

»genom födseln varit» ändras till »vid födelsen blivit».

6 §.

Justitieråden Geijer, Lech och Beckman:

Med den föreslagna lagen åsyftas främst att bereda gift kvinna en självständig

ställning i medborgarskapshänseende. De olägenheter som kunna

följa av att makar därigenom i ökad utsträckning få olika medborgarskap

beräknas komma att motverkas dels genom ökning av möjligheterna att

vinna naturalisation, dels ock genom ändringar i annan lagstiftning än medborgarskapslagen.

Följdändringar av sistnämnda slag föreslås icke nu utan

ha ansetts kunna anstå till senare sammanhang, något som i sin mån försvårar

bedömandet av det ifrågavarande förslaget. Vi vilja i frågans nuvarande

läge understryka angelägenheten av att den allmänna översyn av den

svenska internationella familjerätten, vilken enligt vad departementschefen

redan år 1947 uttalat vid lämpligt tillfälle borde komma till stånd, nu igångsättes.

Beträffande det skäl till eftergift från naturalisationsvillkoren, som enligt

remitterade förslaget skall ligga däri, att sökanden är gift med svensk medborgare,

har icke i lagtexten kommit till uttryck någon skillnad mellan det

fall, att utländsk man gifter sig med svensk kvinna, och det omvända fallet,

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

att utländsk kvinna är gift med svensk man. Av remissprotokollet framgår

emellertid, att det icke är meningen, att dessa fall i praxis skola bedömas lika.

tydligen är det avsett att, med hänsyn till de faktiska förhållandena i det

nuvarande samhället, praxis skall vara avsevärt strängare beträffande män

än i fråga om kvinnor. Det synes också uppenbart att principen om könens

likställighet här icke utan vidare kan vara avgörande. Med lagtextens avfattning

låter sig dock näppeligen väl förena att, såsom departementschefen

i remissprotokollet synes rekommendera, de båda fallen bedömas till den

grad olika, att i fråga om män det icke regelmässigt sker någon som helst

eftergift från de vanliga naturalisationsvillkoren. I lagtexten har ju den

omständigheten, att sökanden är gift med svensk medborgare, beträffande

såväl man som kvinna ställts i paritet med det förhållandet, att eljest särskilda

skäl till naturalisation föreligga. En så långt driven stränghet i fråga

om män som den nyss antydda synes ej heller betingad av de faktiska förhållandena.

I allmänhet torde, när utländsk man tagit hemvist här i riket,

äktenskap med en svensk kvinna i icke ringa grad stärka mannens anknytning

till landet. Därmed torde ock föreligga ett skäl att t. ex. i fråga om

hemvisttidens längd icke ställa lika stora krav å sådan utlänning som å

annan utländsk man.

Vad angår frågan om eftergift från villkoret, att sökanden fört en hederlig

vandel, synes med hänsyn icke minst till den mycket stora frihet, som

lämnats Konungen vid dispensprövningen i övrigt, knappast finnas tillräcklig

anledning att om i övrigt användes uttrycket »särskilda skäl» — ett i

och för sig tämligen obestämt uttryck —- beträffande ifrågavarande villkor

fordra »synnerligen starka skäl». Däremot synes det med fog kunna ifrågasättas,

om ej den av de delegerade använda lokutionen »synnerliga skäl»

över hela linjen är att föredraga.

Slutligen må framhållas, att smidighet i tillämpningen är påkallad. Lagstiftaren

utgår exempelvis ifrån att naturalisation sökes av vuxna samt att

Konungen vid naturalisationen bestämmer i vad mån denna skall omfatta

även deras barn. Naturalisation kan emellertid ej inbegripa adoptivbarn, och

ett annat barn kan lätt på grund av förbiseende eller annan dylik anledning

ej bli medtaget vid föräldrars naturalisation. Då bör tydligen barnet — genom

sin förmyndare eller vårdnadshavare — få söka naturalisation och

ansökningen bifallas utan hinder av att barnet ej uppfyller de vanliga naturalisationsvillkoren.

Regeringsrådet Quensel:

Beträffande naturalisation av utlänning, som är gift med svensk medborgare,

anför departementschefen att, om den utländska maken är kvinna,

naturalisation regelmässigt borde beviljas, blott vissa angivna, starkt reducerade

krav å hemvist här i landet vore uppfyllda och icke särskilda skäl

kunde åberopas mot att kvinnan upptoges till svensk medborgare, samt att

däremot, när det gäller naturalisation av man, som är gift med svensk

kvinna, någon eftergift av de vanliga naturalisationsvillkoren icke regelmässigt

borde ske.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Iiungl. Maj:ts proposition nr 217.

Uppenbarligen är det i dessa uttalanden icke fråga blott om förmodade

verkningar av regler, enligt vilka könet i och för sig är likgiltigt, utan meningen

måste vara, att det skall tillämpas olika regler för man och kvinna

i förevarande hänseende.

En dylik praxis skulle emellertid sakna stöd i förslagets lagtext och näppeligen

kunna förlikas med densamma. Där antydes icke någon för naturalisationsmöjligheterna

grundläggande skillnad mellan makar, allt efter deras

kön, oaktat lagen ganska ingående skulle reglera frågan, vilka synpunkter

som särskilt skola beaktas vid ärendenas prövning. Delar lagstiftaren

den i förslagets motiv utvecklade meningen om hur lagtillämpningen bör

gestalta sig, torde alltså ändring i den föreslagna lagtexten böra ske.

Vidkommande själva sakfrågan och det därmed sammanhängande spörsmålet

om upphävandet av regeln om utländsk kvinnas förvärv av svenskt

medborgarskap omedelbart genom gifte med svensk man vill jag blott framhålla

följande synpunkter.

Att i sådana fall av naturalisation, som här avses, göra viss skillnad med

hänsyn till könet må väl anses befogat, men det synes dock vara att gå

för långt, om en utländsk mans gifte med en svensk kvinna endast undantagsvis

skulle tillmätas betydelse vid fråga om mannens upptagande till

svensk medborgare. Dessutom märkes att de förhållanden, som kunna motivera

att mannen och kvinnan här underkastas olika regler, komma i betraktande

även beträffande spörsmålet, huruvida lagstiftaren över huvud

taget bör frångå nyssnämnda regel att utländsk kvinna omedelbart genom

giftermål med svensk man förvärvar svenskt medborgarskap. Det vore inkonsekvent,

om man vid denna fråga bortsåge från berörda förhållanden

men beträffande naturalisation tillmätte dem avgörande betydelse. Förslaget,

sådant det framträder i motiven, synes lida av viss brist på följdriktighet.

Upphävandet av nämnda regel om kvinnas förvärv av svenskt medborgarskap

genom gifte med svensk man har främst motiverats med ett krav att

man och hustru i medborgarhänseende skola vara likställda. Men genom den

skillnad med hänsyn till kön, som man velat göra beträffande naturalisation,

skulle likställigheten inskränka sig till att kvinna lika litet som man behövde

mot sin vilja erhålla svenskt medborgarskap genom gifte med svensk

medborgare, varemot fortfarande skulle göras väsentlig skillnad mellan man

och kvinna i avseende å möjligheten att, där vederbörande så önskar, erhålla

svenskt medborgarskap i anledning av dylikt gifte.

I ena som i andra fallet torde huvudsakligen böra anläggas praktiska

synpunkter på saken och tillses vad som i verkligheten bäst kan förenas

med det allmännas intressen och lända vederbörande enskilda till gagn. Anlägges

detta betraktelsesätt, är väl förståeligt att, om regeln om kvinnas

förvärv av svensk medborgarskap direkt genom gifte icke bibehålies, större

lättnader än för andra medges svensk mans hustru i fråga om naturalisation.

Men själva den primära frågan, huruvida naturalisation skall erfoi

dras i dylikt fall, blir däremot mera tvivelaktig. Även om villkoren göras

synnerligen lindriga, måste ju beräknas att hustrun av en eller annan anled
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

8y

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

ning icke söker naturalisation. Då här ej sällan torde bli fråga om personer,

tillhörande lantbefolkningen i avlägsna orter, kan befaras att dylik ansökan

ofta underlåtes på grund av oföretagsamhet eller oförstånd. För hustrun

själv skulle förslagets regler måhända vanligen innebära försämring i förhållande

till vad nu gäller och, på sätt i motiven framhålles, kan det otvivelaktigt

uppstå olägenheter av att hon förblir utlänning, medan mannen

och barnen äro svenska medborgare. Huruvida den omständigheten att hon

icke mot sin vilja behöver följa mannen i medborgarhänseende samt vad

i övrigt åberopats för förslaget i denna del må anses uppväga berörda olägenheter,

är icke utan vidare klart. Utredningen i denna punkt synes knappast

så grundlig och allsidig som tarvas för ett säkert bedömande av de

föreslagna reglernas verkningar. Det antydes att förslagets genomförande

kan framkalla behov av ändringar i annan lagstiftning, t. ex. vissa sociallagar.

Ifrågasättas kan ock, huruvida icke gällande regler på den s. k. internationella

privaträttens område skulle behöva ändras eller kompletteras,

om förslaget upphöjes till lag. Att skjuta utredningen av detta frågekomplex

på framtiden synes i viss mån äventyrligt.

7 §.

Justitieruden Gei jer, Lech och Beckman:

I de delegerades förslag har i såväl den svenska som de danska och norska

texterna stadgats, att förlust av det inländska medborgarskapet inträder enligt

punkt 1 endast om det samtycke, som där omtalas, varit uttryckligt. Enligt

de delegerades motivering ha de åsyftat ett förebyggande av att en del

personer skulle komma alt gå miste om sitt inländska medborgarskap till

följd av ett förvärv av utländskt medborgarskap, som de icke kunnat undgå

eller icke önskat. Departementschefen har på närmare angivna skäl velat

klart begränsa räckvidden av punkt 1 till att avse blott sådana fall då förvärvet

av det utländska medborgarskapet möjliggjorts genom ansökan eller

samtycke. Vid den omredigering, som i samband därmed företagits, har ordet

»uttryckligen» utelämnats. Det vill dock synas som om därigenom en förmodligen

icke avsedd utvidgning i visst hänseende av stadgandets tillämpningsområde

skett eller åtminstone blivit möjlig att däri intolka. Om nämligen

det av de delegerade anförda exemplet skulle vara för handen, att utländskt

medborgarskap är att förvärva utan någon positiv åtgärd men den

utländska lagen lämnar möjlighet att undgå förvärvet genom en särskild

viljeförklaring samt sådan förklaring i något fall underlåtits, så har ju otvivelaktigt

förvärvet möjliggjorts genom berörda underlåtenhet, men det torde

icke vara med det remitterade förslaget åsyftat att i ett sådant fall det

svenska medborgarskapet skall gå förlorat. Underlåtenheten kan ju emellertid

ha varit fullt avsiktlig och inneburit ett tyst samtycke, varför ordalagen

i sistnämnda förslag mycket väl skulle kunna inrymma fallet. För att

utmärka att med stadgandet åsyftas blott ett samtycke som kommit till positivt

uttryck och tillika är direkt inriktat på att erhålla det utländska medborgarskapet,

synes det önskvärt att stadgandet otvetydigt uppställer kravet

på uttryckligt samtycke till förvärvet.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

9 §.

Lagrådet:

Enligt förslagets 9 §, som saknar motsvarighet i gällande lag, skulle Konungen

äga fråntaga naturaliserade medborgare deras svenska medborgarskap.

Härigenom skulle införas ett hittills i svensk rätt okänt institut, s. k.

expatriering. Lagrådet vill beträffande förslaget i denna del främst peka på

stadgandet i § 33 regeringsformen. Enligt detta stadgande äger Konungen

genom naturalisation upptaga utländsk man eller kvinna till svensk medborgare,

varemot intet säges om möjlighet att fråntaga någon svenskt medborgarskap.

Samma grundlagsbud stadgar vidare, att de naturaliserade skola

njuta samma rättigheter och förmåner som infödda svenska medborgare

med allenast det undantaget att de icke skola kunna bli statsrådsledamöter.

Om naturaliserade i motsats till andra medborgare skulle kunna i nu föreslagen

ordning gå förlustiga sitt medborgarskap, kunde det med fog göras

gällande, att deras rättigheter och förmåner icke vore desamma som andra

medborgares. Ett införande av institutet expatriering i svensk rätt synes med

hänsyn härtill förutsätta en grundlagsändring.

Justitieråden Gei jer och Beckman:

Frågan huruvida expatriering må anses såsom ett för vårt land behövligt

och lämpligt institut torde böra bedömas från den utgångspunkten att

alla medborgares — de naturaliserades likaväl som de inföddas — likhet

inför lagen är en så värdefull och i vårt folks medvetande så fast förankrad

grundsats att den icke utan synnerligen vägande skäl bör ens undantagsvis

skjutas åt sidan. Förslaget avser att i ett väsentligt hänseende försätta

de naturaliserade i särklass, i det att de till skillnad från infödda medborgare

skulle vid en del svårare, mot rikets säkerhet riktade brott vara underkastade,

förutom de vanliga straffpåföljderna, en extra påföljd av mycket

allvarlig natur, som sannolikt i flertalet fall skulle kunna innebära statslöshet.

Det må i detta sammanhang framhållas, att den kategori medborgare,

som skulle kunna drabbas av påföljden, inrymmer ett antal personer,

även sådana som äro födda här i landet, vilka på grund av förslagets regler

om förvärv av medborgarskap måhända blivit nödgade att anlita naturalisationsvägen,

ehuru det kunnat ifrågasättas att utan naturalisation

tillerkänna dem medborgarskap. De gamla vanfrejdsstraffen, med vilka expatrieringen

i viss mån kan jämföras, äro hos oss avskaffade, ehuru mot

dem icke kunde anföras att de, såsom fallet skulle bli med expatriering

enligt förslaget, voro reserverade för någon viss medborgargrupp och därför

utgjorde ett verkligt avsteg från likheten inför lagen. Här skulle nu ett

slags vanfrejdsstraff i förening med allt vad statslöshet i övrigt innebär

kunna drabba endast vissa medborgare. En del skäl av olika slag ha anförts

till stöd för en lagstiftning i dylik riktning.

Det har sagts, att det känslomässigt skulle framstå som stötande, om

medborgarskapet ej kunde fråntagas den som, sedan han upptagits till medborgare,

grovt förbrutit sig mot landet. Härtill må blott erinras om att

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

dömande efter känslan dock långt ifrån alltid utgör någon garanti för rättvisa

och billighet. Om känslan reagerar på antytt sätt, d. v. s. mäter med

kärvare mått för den naturaliserade än för den infödde, torde detta åtminstone

till väsentlig del få tillskrivas omständigheter som ligga i linje

med de domarjäv vilka hänföra sig till blodsförvantskap och — t. ex. om

krig utbrutit med det land där den naturaliserade tidigare hörde hemma —

till vederdelomannaskap. En rent objektiv gradering ur straff rättslig synpunkt

av den brottsliges skuld torde knappast kunna leda till att ett och

samma brott begånget av den naturaliserade principiellt skulle vara svårare

än om det begåtts av någon som under hela sitt liv haft det land, mot

vilket han förbrutit sig, till sitt fosterland. Det lärer vara ofrånkomligt att

förslaget avser en påföljd, som väsentligen är av straffrättslig natur. I den

mån så är fallet, synes knappast försvarligt att för påföljdens åläggande

åberopa något sådant som att förutsättningen för naturalisationen genom

brottets begående brustit. Icke heller eljest torde denna synpunkt rimligen

i och för sig böra leda till en så allvarlig påföljd som expatriering.

Större vikt skulle sistberörda synpunkt kunna tillmätas, om — såsom också

gjorts gällande — expatrieringen verkligen skulle vara nyttig eller rent

av erforderlig såsom en skyddsåtgärd från statens sida. Särskilt har anförts

att, om Sverige komme i krig, det sannolikt skulle visa sig, att bestämmelser

om expatriering ej kunde undvaras, och att det med hänsyn

därtill vore fördelaktigt att redan nu genomföra en lagstiftning härom.

Men om man betänker, hur ytterst begränsat förslaget är till sin räckvidd,

förefaller det minst sagt tvivelaktigt, huruvida detta skäl bör vid förslagets

bedömande tillmätas någon som helst avgörande betydelse, över huvud synes

det näppeligen kunna med fog förfäktas, att man i vårt land ej skulle

även utan expatriering kunna komma till rätta med det relativt ringa antal

personer, som skulle beröras av förslagets ifrågavarande stadgande. Icke

heller synes det troligt att möjligheten att utvisa de expatrierade skulle bli

av någon nämnvärd praktisk betydelse.

Vad slutligen beträffar det skäl, som skulle ligga i att förslaget utgör resultatet

av gemensamma skandinaviska överläggningar, torde man, utan

att därmed på något sätt underskatta betydelsen av att skandinavisk lagstiftning

samordnas, böra erkänna, att den förevarande frågan är inom förslagets

ram så fristående och tillika så föga vittsyftande att varken medborgarskapslagens

genomförande eller den nordiska gemenskapen över huvud

i någon mån behöver äventyras, även om vårt land av principiella och

traditionella skäl skulle anse sig icke böra nu acceptera expatrieringsinstitutet.

Förslaget i förevarande del avstyrkes.

.lustitierådet Lech:

Med hänsyn till de allvarliga betänkligheter som från olika synpunkter

kunna anföras mot alt expatrieringsinstitutet införes i svensk rätt synes så

ej böra ske med mindre därigenom skulle vinnas eu påtaglig förstärkning

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

av skyddet mot sådan brottslig verksamhet, som skulle kunna medföra

expatriering. I betraktande av den mycket begränsade omfattning, vari

institutet skulle bliva att tillämpa, lärer en dylik verkan ej kunna påräknas.

Jag avstyrker därför förslaget i denna del.

Regeringsrådet Quensel:

Vidkommande frågan, huruvida expatrieringsinstitutet bör införas i vårt

rättssystem, så synes visserligen mot sådan åtgärd, såsom vid utredningen

i ärendet framhållits, möta betänkligheter. Dessa torde dock avsevärt minskas,

om institutets tillämpning begränsas till fall, då vederbörande visserhgen

lyckats åt sig utverka naturalisation men hans rättsliga ställning såsom

svensk icke motsvaras av sådan naturlig samhörighet med vårt land,

som följer av svensk härstamning eller långvarigt hemvist i Sverige eller

allmän tjänst härstädes. Om han sålunda i själva verket fortfarande är en

främling och därtill genom gärning av förräderibrottets natur ådagalagt

lientlig inställning till nationen, torde han ha förverkat sina anspråk att

njuta svenska medborgares företräde framför dem som äro att anse som utlänningar.

Och vad i andra hänseenden kan tala mot hans expatriering torde

ej kunna tillmätas avgörande betydelse, om åtgärden påkallas för att skydda

landet mot fara för fortsatt förrädisk verksamhet från hans sida. Huruvida

ett expatrieringsinstitut med nu antydd begränsad tillämplighet skulle

vara av tillräcklig praktisk betydelse för att böra upptagas i vår lagstiftning,

synes emellertid kunna ifrågasättas.

Emellertid lärer, om institutet skall införas, vara av vikt att det omgärdas

med starka garantier mot missbruk och godtycklig tillämpning. Ehuru ingreppet

ej må ifrågakomma beträffande annan än den, som grundar sitt

medborgarskap på naturalisation, torde det böra behandlas icke huvudsakligen

som återkallelse av en beviljad rätt eller förmån utan som påföljd

av vissa brott. Såsom i förslagets motiv berörts kan denna påföljd icke få

inträda automatiskt, så snart visst straff ådömts för visst brott, utan utrymme

måste finnas även för prövning med hänsyn till omständigheterna i varje

särskilt tall. Denna prövning synes enligt i vårt land vedertagna grundsatser

och i rättssäkerhetens intresse icke kunna ske i administrativ ordning

utan böra tillhöra domstolen, som dömer i brottmålet. Särskilt numera efter

rättegångsreformen skulle f. ö. prövningens förläggande till Kungl. Maj :t

i statsrådet innebära risk att beslutet ej kunde grundas på lika god kännedom

om gärningen och brottslingens person, som om prövningen låge hos

domstolen. Där domstol ådömt påföljden, skulle ju dock brottslingen kunna

hos Kungl. Maj :t söka nåd.

11 §•

Regeringsrådet Quensel och justitierådet Beckman:

Under hänvisning till vad vi vid 1 § anfört hemställa vi, att i bestämmelsen

under a) i 11 § ordet »födsel» på två ställen ändras till »födelse».

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

93

U §■

Lagrådet:

Beträffande frågan vem som skall vara behörig att göra ansökan eller

anmälan enligt lagen lärer den olikhet mellan ansökan och anmälan vara

åsyftad, att ansökan skall kunna göras jämväl av förmyndare eller annan

legal ställföreträdare, anmälan däremot endast personligen. Utvägen att

efter anmälan förvärva eller återvinna svenskt medborgarskap skall således

ej stå öppen för den som på grund av sin sinnesbeskaffenhet ej kan företaga

sådan rättshandling. Upptagandet i lagen av en sådan bestämmelse

som den i förevarande paragraf synes i viss mån ägnat att framkalla tvekan

huru lagen i nu ifrågavarande hänseende bör förstås. Till förebyggande

av feltolkning synes därför böra uttryckligen stadgas att anmälan ej må

göras av förmyndare eller vårdnadshavare. Ett stadgande av detta innehåll

kunde lämpligen bilda ett andra stycke i paragrafen.

19 §.

Lagrådet:

Vid stadgandets avfattning har man tydligen ansett överflödigt att nämna

hemvistet såsom medverkande orsak till svenska medborgarskapets förlust

i vissa av de i förevarande paragraf åsyftade fallen. Därigenom har förenkling

av lagtexten kunnat vinnas. Någon olägenhet av denna approximation

torde i och för sig ej behöva uppkomma. Men av enahanda skäl och för följdriktighetens

skull torde ej heller kvinnans förvärv av utländskt medborgarskap

behöva eller böra nämnas, utan det kunna anses tillräckligt och lämpligt

att man anger blott den orsak som framstår som den primära eller alltså

att mannen vid äktenskapets ingående var utlänning eller sedermera blivit

utländsk medborgare. Särskilt om uttrycket »till följd av» begagnas i stället

för ordet »genom», torde missförstånd icke behöva befaras.

Den som saknar svenskt medborgarskap betecknas på övriga ställen i lagtexten

såsom utländsk eller utlänning, vilka beteckningar sålunda intet

utsäga i frågan huruvida vederbörande har utländskt medborgarskap eller

ej. I och för sig är detta språkbruk visserligen icke alldeles otvetydigt, helst

som beteckningen »svensk» på vissa ställen i lagtexten begagnas för att ange

svensk medborgare. Men som terminologien begagnas redan i gällande lag

och icke utan tämligen tyngande omskrivningar kan undvikas, torde den

kunna godtagas. Emellertid bör den då också tillämpas konsekvent, så att

man icke någonstädes i lagtexten, såsom i förevarande paragraf skett, i

stället för uttrycken »utländsk man» eller »utlänning» använder lokutionen

»icke svensk medborgare».

På grund av det anförda synes kunna förordas att paragrafens ingress

omformuleras på följande sätt: »Kvinna, som jämlikt äldre lag förlorat

svenskt medborgarskap till följd av att hon ingått äktenskap med utländsk

man eller att hennes make blivit utländsk medborgare men som med tilllämpning»

etc.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

21 §.

Lagrådet:

Därest 9 § uteslutes ur förslaget, bör även denna paragraf utgå.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

95

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Ericsson, Mossberg, Weijne, Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 23 mars

1950 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 3 mars 1950 remitterade

förslaget till lag om svenskt medborgarskap.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Bland de skäl som skola kunna föranleda eftergift från naturalisationsvillkoren

har i 6 § andra stycket i det remitterade förslaget upptagits det

förhållandet, att sökanden är gift med svensk medborgare. I remissprotokollet

framhöll jag att de faktiska förhållandena i det nuvarande samhället

motiverade att i förevarande hänseende strängare praxis upprätthölles beträffande

utländsk man som vore gift med svensk kvinna än i fråga om utländsk

kvinna som vore gift med svensk man. I anslutning härtill uttalade

jag, att för förstnämnda kategori någon eftergift från de vanliga naturalisationsvillkoren

icke regelmässigt borde ske. Inom lagrådet har gjorts gällande,

att detta uttalande icke läte sig väl förena med lagtextens avfattning.

Det ligger emellertid i förhållandenas egen natur, att dispensgrunderna

kunna ha varierande verkningar. Och även om en utländsk mans giftermål

med svensk kvinna icke kan få samma betydelse som det motsatta fallet,

hör det dock beaktas som en anknytningspunkt till landet, vilken kan få

betydelse i vissa fall. Jag har därför funnit att den föreslagna lagtexten, som

av andra skäl synes lämplig, bör kunna bibehållas.

Beträffande 6 § ha tre ledamöter av lagrådet vidare ansett, att tillräcklig

anledning knappast funnes att använda uttrycket »synnerligen starka skäl»

beträffande eftergift från kravet på hederlig vandel och uttrycket »särskilda

skäl» i fråga om dispens från övriga villkor samt ifrågasatt, om icke lolcutionen

»synnerliga skäl» över hela linjen vore att föredraga. Med hänsyn

till att enligt min mening eftergift från kravet på hederlig vandel ligger

på ett annat plan än dispens från övriga naturalisationsvillkor, anser jag det

emellertid icke opåkallat att detta fall upptages i ett särskilt stadgande med

hårdare formulering.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

I enlighet med vad samma ledamöter förordat tillstyrker jag att i 7 §

punkt 1 ordet »uttryckligen» inskjutes mellan orden »eljest» och »samtycka».

I remissprotokollet uttalade jag vid 9 §, att jag endast med stor tvekan

anslutit mig till de delegerades förslag att naturaliserad person under vissa

förutsättningar skulle kunna fråntagas svenskt medborgarskap. En viktig

anledning till mina betänkligheter var, att medborgarskapet för naturaliserade

personer skulle undergå viss principiell förändring, om förslaget genomfördes.

Lagrådet har, jämte andra erinringar, som huvudinvändning

mot det i 9 § i förslaget upptagna stadgandet anfört, att det icke syntes

kunna genomföras utan ändring av § 33 regeringsformen. Med hänsyn till

lagrådets enhälliga ståndpunktstagande till denna lagtolkningsfråga anser

jag, att det föreslagna stadgandet icke nu bör genomföras. Det bör emellertid

enligt min mening icke vara uteslutet att sedermera till förnyat övervägande

upptaga frågan, huruvida institutet expatriering kan anses vara av

sådant värde, att det bör införlivas med vår rätt.

Med hänsyn till det anförda förordar jag, att 9 § utgår ur förslaget. Härav

föranledes dels att de följande paragraferna omnumreras och dels att även

21 § uteslutes.

De ändringar i 14 och 19 §§ i det remitterade förslaget som lagrådet förordat

anser jag mig böra biträda.

Vad i övrigt inom lagrådet anförts föranleder mig icke att föreslå någon

ändring i det remitterade förslaget. Detta torde emellertid på några punkter

böra undergå smärre redaktionella jämkningar.

Föredraganden hemställer, att det i enlighet med det anförda jämkade

förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Eric Brolinson.

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

500602

Doktrin (2)

  1. Stig Hofverberg, Om framtida vandel vid prövning av naturalisationsärenden, FT 1998 nr 5 s. 239, på s. 241 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  2. Klas Lithner, Några synpunkter på utlännings- oc medborgarskapslagstiftningen, FT 1964 nr 5 s. 220, på s. 237 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

9 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1950:351 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om svenskt medborgarskap, dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  2. 1LU 1950:27 Första lagutskottets utlåtande nr 27 s. 1 i texten

Rättsfall (5)

5 kopplingar.

  1. MIG 2024:10 ur registret · dokumentnivå
  2. MIG 2015:7 ur registret · dokumentnivå
  3. MIG 2011:18 ur registret · dokumentnivå
  4. MIG 2007:40 ur registret
  5. MIG 2007:24 ur registret

Doktrin (2)

2 kopplingar.

  1. FT 1998 s. 239 Stig Hofverberg, Om framtida vandel vid prövning av naturalisationsärenden s. 241 i texten
  2. FT 1964 s. 220 Klas Lithner, Några synpunkter på utlännings- oc medborgarskapslagstiftningen s. 237 i texten