Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse

1950-04-06 · 85 sidor, varav 85 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 85 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:220, Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

1

Nr 220.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i vissa delar av lagen den 17 juni

1948 (nr 433) om försäkringsrörelse; given Stockholms

slott den 6 april 1950.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen

den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

G. Danielson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Enligt förslaget skall minst en ledamot av styrelsen för försäkringsaktiebolag

utses med uppgift att särskilt vaka över att försäkringstagarnas in-,

tresse vederbörligen beaktas. Sådan styrelseledamot — som ej må vara aktieägare

eller befattningshavare i bolaget — skall utses av försäkringstagarna

eller av intressegrupp, som har anknytning till dem, eller genom förordnande

av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer. Regeln

skall icke gälla beträffande försäkringsaktiebolag som uteslutande driver

återförsäkring.

Vidare föreslås en bestämmelse av innebörd att i bolag, som meddelar

annan försäkring än livförsäkring, det skall åligga styrelsen och verkställande

direktören att med hjälp av fortlöpande statistik eller annorledes

övervaka att premiesättningen är skäligt avvägd med hänsyn till den risk,

som försäkringen är avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen

samt omständigheterna i övrigt. Bolagsledningen skall därjämte vara skyldig

att till försäkringsinspektionen för bestämda perioder insända redo1

liihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 220.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

görelse för den metod som använts för övervakning av premiesättningen och

för erfarenheter av övervakningen. Försäkringsverksamhet i utlandet ävensom

sjö- och transportförsäkring, som bedrives här i riket, undantagas från

bestämmelserna om premieövervakningen.

Lagen om försäkringsrörelse är för närvarande icke tillämplig å vissa försäkringsbolag

med lokal begränsning av verksamheten, de s. k. sockenbolagen.

I propositionen föreslås att de företag inom denna kategori, vilka driva

brand- eller sjöförsäkring, skola underkastas lagens bestämmelser. Förslaget

innehåller en dispensregel beträffande ömsesidigt försäkringsbolag, vars

verksamhetsområde är begränsat till viss del av riket och vars rörelse är av

ringa storlek. Regeln innebär, att Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,

försäkringsinspektionen skall äga medgiva de undantag från bestämmelserna

i lagen om försäkringsrörelse, vilka betingas av verksamhetens

omfattning och bolagets förhållanden i övrigt.

Det föreslås att de nya bestämmelserna skola träda i kraft den 1 januari

1952. Sockenbolag som underkastas bestämmelserna i lagen om försäkringsrörelse

har att före den 1 januari 1953 söka stadfästelse å bolagsordning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

3

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1948 (nr 433)

om försäkringsrörelse.

Härigenom förordnas att 70, 204, 282, 345 och 349 §§ lagen den 17 juni

1948 om försäkringsrörelse skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

70 §.

För försäkringsaktiebolag skall finnas

en styrelse bestående av minst

tre ledamöter.

Styrelsen väljes å bolagsstämma;

dock må enligt bestämmelse, som intagits

i bolagsordningen, en eller flera

av ledamöterna kunna tillsättas i

annan ordning.

Styrelseledamot, som-----

Ändå att--—--tillsatt honom.

Om styrelseledamot,----— och suppleanter

För försäkringsaktiebolag skall

finnas en styrelse bestående av minst

tre ledamöter. Av styrelseledamöterna

skall, där bolaget icke uteslutande

driver återförsäkring, minst en utses

med uppgift att särskilt vaka över

att försäkringstagarnas intresse vederbörligen

beaktas; sådan styrelseledamot

må ej vara aktieägare eller

befattningshavare i bolaget.

Styrelsen väljes å bolagsstämma.

Styrelseledamot som avses i första

stycket andra punkten skall dock enligt

bestämmelse, som skall vara intagen

i bolagsordningen, utses av försäkringstagarna

eller av intressegrupp,

som har anknytning till dem,

eller genom förordnande av Konungen

eller myndighet som Konungen

bestämmer; jämväl annan styrelseledamot

må enligt bestämmelse i bolagsordningen

tillsättas i annan ordning

än genom val å bolagsstämma.

- skall förrättas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungi. Maj:ts proposition nr 220.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

204 §.

1 mom. Angående styrelse, verkställande

direktör och firmateckning

skall för ömsesidigt försäkringsbolag

gälla vad i fråga om försäkringsaktiebolag

stadgas i 70—88 §§, dock

med iakttagande att den i 70 § tredje

stycket upptagna hänvisningen till

113 § i stället skall avse 213 §, att

vad i 73 § tredje stycket sägs om

aktieägare skall äga tillämpning å delägare,

delegerad och garant i ömsesidigt

försäkringsbolag, samt att den

i 84 § upptagna hänvisningen till

69 § andra stycket första punkten

och tredje stycket skall avse bestämmelserna

i 196 § andra stycket första

punkten och tredje stycket.

Konungen eller,---

2 mom. Vill styrelsen

3 mom. Vad i-----

i mom. För ömsesidigt försäkringsbolag

skall finnas en styrelse bestående

av minst tre ledamöter. Styrelsen

väljes å bolagsstämma; dock må

enligt bestämmelse, som intagits i bolagsordningen,

en eller flera av ledamöterna

tillsättas i annan ordning.

Angående styrelse, verkställande direktör

och firmateckning skall för

ömsesidigt försäkringsbolag i övrigt

gälla vad i fråga om försäkringsaktiebolag

stadgas i 70 § tredje, fjärde

och femte styckena samt 71—

88 §§, dock med iakttagande att den

i 70 § tredje stycket upptagna hänvisningen

till 113 § i stället skall avse

213 §, att vad i 73 § tredje stycket

sägs om aktieägare skall äga tillämpning

å delägare, delegerad och garant

i ömsesidigt försäkringsbolag, samt

att den i 84 § upptagna hänvisningen

till 69 § andra stycket första punkten

och tredje stycket skall avse bestämmelserna

i 196 § andra stycket

första punkten och tredje stycket.

— verkställande direktören.

— -— — å stämman.

åttonde styckena.

282 §.

Det åligger-----sådan utred- 1 mom. Det åligger----sådan

ning. utredning.

Redogörelsen och-----av aktuarien.

Det ankommer---*----bolagets bildande.

2 mom. 1 bolag, som meddelar försäkring

av annat slag än i 1 mom.

sägs, åligger det styrelsen och verkställande

direktören att med hjälp av

fortlöpande statistik eller annorledes

övervaka att premiesättningen år

skäligt avvägd med hänsyn till den

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

risk, som försäkringen år avsedd att

täcka, nödiga omkostnader för försäkringen

samt omständigheterna i

övrigt. Statistik må upprättas för två

eller flera bolag gemensamt. Det åligger

därjämte styrelsen och verkställande

direktören att till försåkringsinspektionen,

för tidrymd som inspektionen

bestämmer, insända redogörelse

för den metod som använts

för övervakning av premiesåttningen

och för erfarenheter av övervakningen.

Vad i första stycket är stadgat skall

ej äga tillämpning å verksamhet, som

bedrives i utlandet, ej heller å sjö- eller

transportförsäkring, som bedrives

här i riket.

345 §.

Beträffande tjänstepensionsförsäkring — — — — — prövas skäliga.

Driver försäkringsbolag----— finnas påkallade.

I fråga om ömsesidigt försäkringsbolag

vars verksamhetsområde är begränsat

till viss del av riket må, där

rörelsen år av ringa storlek, Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande,

försåkringsinspektionen medgiva

de undantag från bestämmelserna

i denna lag som betingas av verksamhetens

omfattning och bolagets

förhållanden i övrigt.

349 §.

Vad ovan i denna lag är föreskri- Vad ovan i denna lag är föreskrivet

vet skall ej äga tillämpning å: skall ej äga tillämpning å:

a) försäkringsanstalt, som inrättats a) försäkringsanstalt, som inrät
av

staten, tats av staten,

b) ömsesidigt försäkringsbolag för b) sjukkassa eller annan underförsäkring

av egendom å landsbyg- stödsförening, å vilken lagen om unden,

vars verksamhetsområde är derstödsföreningar äger tillämpning,

mindre än ett härad eller, där det

omfattar delar av flera härad, mind
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition m 220.

(Gällande lydelse:)

re än tio socknar, varvid med härad

likställes tingslag i de orter där benämningen

härad ej förekommer,

c) sjukkassa eller annan understödsförening,

å vilken lagen om understödsföreningar

äger tillämpning,

d) sjukkassa enligt lagen om allmän

sjukförsäkring.

Bolag, varom ovan under b) förmäles,

vare dock pliktigt att angående

sin verksamhet göra anmälan och

lämna uppgifter i enlighet med de

föreskrifter, Konungen meddelar.

(Föreslagen lydelse:)

c) sjukkassa enligt lagen om allmän

sjukförsäkring,

d) ömsesidigt försäkringsbolag för

försäkring av egendom å landsbygden,

vars verksamhetsområde är

mindre än ett härad eller, där det

omfattar delar av flera härad, mindre

än tio socknar, såframt bolaget icke

meddelar brand- eller sjöförsäkring;

vid tillämpning av denna bestämmelse

skall med härad likställas tingslag

i de orter där benämningen härad ej

förekommer.

Bolag, varom ovan under d) förmäles,

vare dock pliktigt att angående

sin verksamhet göra anmälan

och lämna uppgifter i enlighet med

de föreskrifter, Konungen meddelar.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari

1952.

Beträffande försäkringsbolag, som

vid lagens ikraftträdande vunnit registrering,

äger Konungen eller, efter

Konungens bemyndigande, försäkring

sinspektionen medgiva, att med

tillämpningen av föreskrift i lagen

må anstå under viss tid, dock högst

till den 1 januari 1954.

ömsesidigt försäkringsbolag för

försäkring av egendom å landsbygden,

vars verksamhet år lokalt begränsad

efter vad i 349 § första stycket

d) sägs, skall, där bolaget driver

brand- eller sjöförsäkring och

önskar fortsätta rörelsen under mera

ån ett år efter lagens ikraftträdande,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

hos Konungen göra ansökan om stadfästelse

å bolagsordning. Konungen

prövar ansökningen jämlikt bestämmelserna

i 166 § lagen om försäkringsrörelse,

dock att prövningen icke

må avse frågan huruvida bolagets rörelse

år behövlig. Stadfästes bolagsordningen,

beviljar Konungen koncession

tillsvidare eller, där särskilda

omständigheter föranleda därtill, för

bestämd tid, högst tio år, och därutöver

intill slutet av då löpande räkenskapsår.

Ansökan som i nästföregående

stycke sägs skall inlämnas till försäkringsinspektionen

före den 1 ja''

nuari 1953. Innan frågan om koncession

avgjorts och, där koncession beviljats,

intill den tidpunkt från vilken

koncessionen skall gälla, må bolaget

fortsätta sin verksamhet enligt

bestämmelserna i äldre lag och författning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 10 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ericsson, fråga angående ändring

i vissa hänseenden i lagen om försäkringsrörelse samt anför därvid

följande.

Inledning.

I anledning av tre vid 1945 års riksdag väckta motioner (FK nr 197 samt

AK nr 316 och 419) begärde riksdagen i skrivelse den 30 juni 1945, nr 530,

att Kungl. Maj :t måtte verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning

med syfte att åstadkomma en genomgripande centralisering och rationalisering

av försäkringsverksamheten, däri inbegripet om och i vilken utsträckning

det privata försäkringsväsendet borde överföras till det allmänna och i

samband därmed i vad mån flera försäkringsgrenar borde göras obligatoriska,

samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 oktober 1945 tillkallade

dåvarande chefen för handelsdepartementet den 31 i samma månad sju

utredningsmän för att verkställa den av riksdagen begärda utredningen,

nämligen ledamoten av riksdagens första kammare, numera landshövdingen

K. J. Olsson (ordförande), ledamöterna av samma kammare Emil Ahlkvist

och A. Hermansson, redaktören Nils Holmberg i Göteborg, ledamöterna av

riksdagens andra kammare Ivar Johansson i Mysinge och Filip Kristensson

i Osby samt försäkringsdirektören Gunnar Ljungqvist i Stockholm. Sedan

ledamoten Olsson våren 1946 på egen begäran entledigats, tillkallades i hans

ställe ledamoten av riksdagens första kammare Valter Åman såsom ledamot

av och ordförande i utredningen. Utredningsmännen antogo benämningen

1945 års försäkringsutredning.

Enligt de utfärdade direktiven skulle utredningens allmänna syfte vara

att utforma förslag till en sådan organisation av försäkringsverksamheten,

som vore ägnad att på bästa möjliga sätt tillgodose försäkringstagarnas

intressen. En dylik organisation måste tillfredsställa kravet på verksamhetens

soliditet, ge försäkringstagarna ett efter deras behov avpassat skydd

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

till lägsta möjliga kostnad samt skapa förutsättningar för en snabb och

oväldig skadereglering. Den borde slutligen säkra ett demokratiskt och

samhälleligt inflytande över försäkringsverksamheten. I övrigt borde utredningen

vara förutsättningslös. Enligt direktiven ägde utredningen till

prövning upptaga ettvart spörsmål av betydelse på försäkringsväsendets

område.

År 1949 avlämnade utredningen två särskilda betänkanden, av vilka det

ena (SOU 1949:25) är ett principbetänkande rörande försäkringsväsendet

och det andra (SOU 1949: 26) innehåller ett av motiv åtföljt förslag till ny

lag om trafikförsäkring in. in. Principbetänkandet är enhälligt. Däremot

har i fråga om trafikförsäkringsbetänkandet gemensam reservation avgivits

av de tre ledamöterna Johansson, Kristensson och Ljungqvist.

Kort översikt av utredningens förslag m. in.

1. Principbetänkandet.

I principbetänkandet lämnas inledningsvis en översikt över det svenska

försäkringsväsendets nuvarande organisation och arbetsmetoder. Skillnaden

mellan olika slag av försäkringsgrenar och försäkringsanstalter belyses.

Härtill anknytas vissa uppgifter angående försäkringsverksamheten i

utlandet.

Det centrala kapitlet innehåller grundläggande synpunkter på försäkringsverksamheten.

Här diskuteras ingående verksamhetens mål och medel.

I anslutning härtill analyseras samhällets intresse av ett effektivt och

välskött försäkringsväsende. Vidare upptagas till behandling åtskilliga förhållanden

vilka i den offentliga debatten föranlett kritik mot det enskilda

försäkringsväsendet.

Utredningen finner, att målet för ett reformprogram i det väsentliga bör

vara att säkra ett demokratiskt inflytande inom privatförsäkringen, att så

långt möjligt skapa garantier för att försäkringstagarnas berättigade intressen

bli tillgodosedda samt att öka samhällets möjligheter till insyn och

kontroll över verksamheten. I detta sammanhang har utredningen ställt

frågan huruvida icke målet bäst vinnes genom att försäkringsverksamheten

helt eller till övervägande del drives i samhällelig regi. Ett alternativ

härtill — om ock av mera begränsad räckvidd — är att försäkringsaktiebolagen

överföras i det allmännas ägo genom att staten inlöser aktierna i

dessa bolag. Efter övervägande av detta problemkomplex har utredningen

lunnit, att intetdera av dessa alternativ bör ifrågakonnna. Enligt utredningens

uppfattning kan målet nås med enklare medel, nämligen genom en

vidgad demokratisering av försäkringsverksamheten inom ramen för den

nuvarande företagsstrukturen. De åtgärder av skilda slag som utredningen

därvid åsyftar diskuteras därefter i betänkandet.

Det bör här nämnas, att utredningen övervägt lämpligheten av att tillskapa

statliga anstalter för vissa försäkringsgrenar, särskilt beträffande

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

livförsäkringen. Utredningen har dock icke funnit skäl föreslå någon sådan

anstalt; beträffande trafikförsäkringen föreslås dock ett centralt bolag med

avgörande inflytande för det allmänna.

De viktigaste av de åtgärder som utredningen föreslår beträffande de bestående

bolagen avse en demokratisering av försäkringsaktiebolagen i form

av representation för försäkringstagarna i styrelsen — i den män sådana

anordningar icke redan vidtagits — samt offentlig kontroll av premiesättningen

inom skadeförsäkringen; sådan kontroll har redan genomförts

i fråga om livförsäkringen i och med 1948 års lag om försäkringsrörelse.

Försäkringsutredningen konstaterar att under senare år på frivillighetens

väg genomförts flera fusioner mellan försäkringsföretag. Vissa lagbestämmelser

— bl. a. regler i utskiftningsskatteförordningen -— hindra

eller försvåra emellertid fusioner. Utredningen föreslår ändring i nämnda

bestämmelser i syfte att främja fortsatt fusionering.

Beträffande skadeförsäkringen har utredningen diskuterat spörsmålet

huruvida skäl finnas att göra ytterligare försäkringsgrenar obligatoriska.

Därvid ha brandförsäkringen och ansvarighetsförsäkringen stått i förgrunden.

Utredningen har funnit praktiska skäl tala emot ytterligare obligatoriska

försäkringsgrenar. I detta sammanhang har utredningen skisserat

en anordning av innebörd, att det allmänna skulle åtaga sig ersättningsskyldighet

för personskada, som tillskyndas någon genom annans vållande.

I fråga om skadeförsäkringen har utredningen vidare diskuterat ett flertal

frågor av större eller mindre räckvidd. Bl. a. föreslås ändring i kommunalskattelagen

såvitt gäller rätten att skattefritt avsätta utjämningsfond; ändringen

avser att öka möjligheterna till utjämning mellan olika verksamhetsår.

I anslutning till skadeförsäkringen har utredningen vidare behandlat organisatoriska

och andra frågor avseende flygförsäkringen och den obligatoriska

försäkringen för olycksfall i arbete.

Vad angår livförsäkringen har utredningen närmare undersökt folkförsäkringens

och storförsäkringens skilda problem. En icke oväsentlig premiesänkning

har under senare år genomförts inom folkförsäkringen, i följd varav

skillnaden i premienivå mellan stor försäkring och folkförsäkring numera

framstår som relativt obetydlig. Livförsäkringen underkastades i 1948 års

försäkringslag en ingående reglering med hänsyn till tillsynen. Utredningen

har icke funnit skäl att från samhällelig synpunkt föreslå några ytterligare

åtgärder beträffande denna försäkring.

Förslag till en allmän dödsfallsersättning inrymmande rätt till ersättning

för begravningskostnader med fixt belopp, har skisserats av utredningen,

som icke i detalj utvecklat förslaget, enär socialvårdskommittén upptagit

samma ämne till behandling; utredningen har funnit lämpligt att den fortsatta

undersökningen av förevarande fråga anförtros sistnämnda kommitté.

Beträffande livförsäkringen har utredningen slutligen ägnat särskild uppmärksamhet

åt den betydelsefulla frågan om motverkande av annullationer

av försäkringar. Utredningen föreslår icke några särskilda åtgärder men betonar,

att annullationsproblemet i det väsentliga sammanhänger med ombu
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

dens utbildning och kvalifikationer; åt utbildningen av de försäkringsanställda

har utredningen ägnat ett särskilt avsnitt av betänkandet.

De s. k. sockcnbolagen äro för närvarande underkastade endast en summarisk

offentlig tillsyn. Utredningen föreslår, att de sockenbolag som bedriva

brandförsäkring (f. n. drygt 200 till antalet) skola ställas under tillsyn

i likhet med övriga försäkringsbolag. Beträffande övriga kategorier av sockenbolag

— vilka bedriva sjöförsäkring eller husdjursförsäkring — ifrågasättes

icke någon ändring i nuvarande tillsynsbestämmelser.

Till ett särskilt avsnitt i betänkandet har utredningen sammanfört ett flertal

sinsemellan fristående frågor. Här behandlas bl. a. den s. k. gruppförsäkringen.

Det i den offentliga debatten gång efter annan berörda problemet angående

möjligheten att åstadkomma värdebeständiga försäkringar har utredningen

ingående belyst. I detta avsnitt behandlas vidare spörsmålet rörande

de försälcringsanställdas utbildning; utredningen betonar starkt vikten av en

gedigen utbildning. Försäkringsbolagens kapitalplacering har ägnats ingående

uppmärksamhet. Utredningen har icke till närmare diskussion upptagit

frågan om en allmän kontroll över försäkringsbolagens investeringar. Detta

spörsmål bör nämligen — uttalar utredningen -— icke övervägas såsom ett

för försäkringsväsendet speciellt problem utan detsamma hör hemma i annat

och större sammanhang.

Icke i något remissyttrande ha invändningar rests mot de grundläggande

synpunkterna i principbetänkandet. Beträffande åtskilliga spörsmål av mindre

räckvidd ha däremot i viss utsträckning från utredningen avvikande uppfattningar

kommit till uttryck.

2. Trafikförsäkringsbetänkandet.

Utredningen föreslår, att trafikförsäkringsverksamheten centraliseras till

ett enda företag, gestaltat efter förebild av ett ömsesidigt försäkringsbolag

med försäkringstagarna som delägare. Detta företag, Trafikförsäkringsbolaget,

skall således icke ha karaktär av ämbetsverk utan drivas såsom ett självständigt

affärsmässigt arbetande företag samt liksom övriga försäkringsbolag

stå under tillsyn av försäkringsinspektionen. Bolagets styrelse skall enligt

förslaget bestå av 7 ledamöter, av vilka ordföranden och vice ordföranden

förordnas av Kungl. Maj :t, medan övriga ledamöter utses av bolagsstämman.

Dennas befogenheter utövas av högst 49 fullmäktige. Kungl. Maj :t utser 25

fullmäktige, av vilka en skall ha sitt hemvist i Stockholm och övriga inom

var sitt av rikets län. Återstående fullmäktige utses av olika sammanslutningar

bland motorfordonsägare.

Envar enskild delägare äger rätt att framställa förslag till bolagsstämma

ävensom att närvara vid sådan stämma och där yttra sig samt på begäran erhålla

närmare upplysning angående bolagets verksamhet. Delägarna ha icke

någon personlig ansvarighet för bolagets förbindelser. För dessa förbindelser

häfta endast bolagets tillgångar.

Vid sidan av bolaget skall finnas en särskild skaderegleringsnämnd, trafikförsäkringsnämnden,

med uppgift att avgiva yttrande i fall rörande svår
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

artade personskador. Nämnden utgör en motsvarighet till den nuvarande

Trafikförsäkringsanstalternas nämnd och får i huvudsak samma uppgifter

som denna.

Bolaget äger enligt förslaget efter eget bedömande upptaga och i konkurrens

med enskilda försäkringsanstalter här i riket driva även motorfordonsförsäkring.

Häri inbegripes brand-, stöld- och vagnskadeförsäkring å motordrivet

fordon samt försäkring mot sådan ansvarighet för skada i följd av

trafik med fordonet som icke omfattas av trafikförsäkringen. Även i återförsäkring

må bolaget meddela trafik- och motorfordonsförsäkring. Annan verksamhet

än ovan sagts får bolaget icke bedriva.

Utredningen har anvisat ett förfarande, enligt vilket bolaget skall kunna

utnyttja länsstyrelsernas automobilregister och därigenom förenkla förvaltningsarbetet.

Detta förfarande gör det möjligt att i regel undvara särskilda

avtal angående trafikförsäkring. Sådan försäkring skall därför enligt förslaget

gälla automatiskt å samtliga fordon, som äro registrerade här i riket eller

utan registrering här brukas i trafik.

Det föreslås att trafikförsäkringsbolaget träder i verksamhet den 1 januari

1954. Överlåtandet av trafikförsäkringsbestånd från de nuvarande bolagen

till det nya företaget regleras genom vissa övergångsbestämmelser. Dessa beröra

även frågan om kompensation till sådana hos trafikförsäkringsanstalt

anställda eller eljest med trafikförsäkring sysselsatta peroner, vilka till följd

av trafikförsäkringens omorganisation gå miste om inkomst eller på annat

sätt lida förlust.

Trafikförsäkringsbolaget skall enligt förslaget vid sitt bildande utrustas

med ett garantikapital å 10 milj. kronor, vilket förskjutes av statsverket.

Det förutsättes att garantikapitalet återbetalas så snart detta kan ske utan

olägenhet för bolagets rörelse. Å garantikapitalet skall gäldas ränta efter 3 %

om året till dess återbetalning skett.

Utredningen har föreslagit att trafikförsäkringsplikten utvidgas att omfatta

även traktorer. Trafikförsäkringsplikt skall vidare åligga staten och

kommunerna, dock att krigsmakten tillhöriga fordon undantagas härifrån.

Enligt gällande lag om trafikförsäkring är försäkringsgivarens ansvarighet

beträffande varje skadefall begränsad till 60 000 kronor för varje skadad eller

dödad person samt till 10 000 kronor för egendoinsskada. Utredningen föreslår,

att begränsningen helt skall bortfalla beträffande personskador och

att ansvarigheten för egendomsskada maximeras till 20 000 kronor.

Såsom redan nämnts ha tre ledamöter reserverat sig beträffande förslaget

om trafikförsäkringens organisation.

3. Utredningens fortsatta arbete.

Förut har framhållits att utredningen i principbetänkandet behandlat den

obligatoriska försäkringen för olycksfall i arbete. Vissa allmänna synpunkter

ha framförts beträffande frågan om lämpligaste organisationsform för denna

försäkring. Utredningen har uttalat önskemål om att få fullfölja undersökningen

av detta ämne samt vidare anfört, att det fortsatta arbetet borde be
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 220.

13

drivas under medverkan av företrädare för arbetsgivarnas och arbetstagarnas

partsorganisationer. I överensstämmelse härmed har utredningen hemställt

att två representanter för dessa organisationer måtte tillkallas såsom

ledamöter av utredningen. Utredningen har vidare anmärkt, att särskild expertis

beträffande arbetarskyddsfrågor kunde behöva anlitas.

Yttranden över utredningens förslag.

Över principbetänkandet i dess helhet ha efter remiss yttranden avgivits

av fullmäktige i riksbanken, kommerskollegium (med bifogande av yttranden

från handelslcamrarna i riket, Sveriges redareförening och Sjöassuradörernas

förening), försäkringsinspektionen, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete, Landsbygdens brandförsäkringsbolags

förening, Försäkringstjänstemannaförbundet och Försäkringsfunktionärernas

förbund.

Livförsäkringsaktiebolaget Thule samt försäkringsaktiebolagen BrandVictoria,

Norrland och Skamdinavtien, geirfensamt kallade Thulebolagen,

vilka tillhöra Försäkringsbolagens riksförbund, ha inkommit med särskilt

yttrande.

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Jönköpings län, Malmöhus län

samt Göteborgs och Bohus län ävensom kammarrätten ha yttrat sig över

de av utredningen behandlade skattefrågorna. Samtliga länsstyrelser ha

därjämte yttrat sig över frågan om utvidgning av tillsynen över vissa sockenbolag.

Rörande sistnämnda fråga har yttrande avgivits jämväl av Sockenbolagens

rikskommitté.

Svenska flygförsäkringspoolen har yttrat sig över utredningens synpunkter

beträffande flygförsäkringens organisation.

Beträffande utbildningsfrågan har yttrande avgivits av Svenska försäkringsföreningen.

Riksförsäkringsanstalten, Socialförsäkringsbolagens förening och socialvårdskommittén

ha yttrat sig över utredningens allmänna synpunkter beträffande

försäkringen för olycksfall i arbete. Kommittén har yttrat sig

jämväl rörande spörsmålet om en allmän dödsfallsförsäkring.

Från Tryggs agenters och inkasserares centralorganisation av Försäkringsfunktionärernas

förbund har inkommit en skrift, vari vissa synpunkter

beträffande fältarbetet inom folkförsäkringen framföras.

Över trafikförsäkringsbetänkandet ha yttranden avgivits av fullmäktige

i riksbanken, kommerskollegium (med bifogande av yttranden från handelskamrarna

i riket), statskontoret, försäkringsinspektionen, överståthållarämbetet,

samtliga länsstyrelser utom länsstyrelsen i Värmlands län, vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen, generalpoststyrelsen, domänstyrel^en, järnvägsstyrelsen,

telegrafstyrelsen, arméförvaltningen, försvarets civilförvaltning,

statspolisintendenten, statens sakrevision, statens organisationsnämnd, Svens
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

ka försäkringsbolags riksförbund, Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete,

Trafikförsäkringsföreningen, Trafikförsäkringsanstalternas nämnd, Landsbygdens

försäkringsbolag, Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande,

Automobilbesiktningsmännens förening, Kungl. automobilklubben,

Motormännens riksförbund, Sveriges trafikbilägares riksorganisation, Riksförbundet

landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges automobilhandlareförbund,

Motorförarnas helnykterhetsförbund, Sveriges storloge

av IOGT, Försäkringstjänstemannaförbundet, Försäkringsfunktionärernas

förbund, Försäkringsföreningen för general- och huvudagenter samt Föreningen

av utländska försäkringsbolags generalagenter.

Flera länsstyrelser ha vid sina yttranden fogat utlåtanden från lokala trafikbilägareföreningar.

Kungl. automobilklubben och Motormännens riksförbund ha var för sig

utsänt frågeformulär till sina medlemmar. Svaren härpå redovisas i dessa

sammanslutningars yttranden.

Departementschefen.

Utredningen föreslår i principbetänkandet partiella ändringar i försäkringslagstiftningen.

Betänkandet innehåller därjämte uttalanden rörande

skilda försäkringsspörsmål, vilka uttalanden äro avsedda att i stora drag

vara vägledande för lagtillämpningen på respektive områden. De av utredningen

ifrågasatta reformerna måste från samhällelig synpunkt i det hela

anses väl värda att övervägas; riksdagen bör utan dröjsmål beredas tillfälle

att taga ställning till desamma. Vad beträffar utredningens principiella

uttalanden i avseende å den framtida rättstillämpningen bör beaktas, att

försäkringsrörelsen såsom en starkt nyanserad verksamhet, vilken ständigt

måste anpassas efter den sociala och ekonomiska utvecklingen i samhället,

icke kan -—- och helt visst ej heller bör — i detalj regleras genom bestämmelser

i lag. Inom ramen för lagens allmänna föreskrifter och den offentliga

tillsynen genom försäkringsinspektionen måste det ankomma på

försäkringsväsendets egna målsmän att forma utvecklingen på sitt område.

Men samhällets intresse av försäkringsväsendets effektivitet och av dess

anpassning efter samhällslivets skiftande behov motiverar att statsmakterna

i stora drag ange riktlinjerna för utvecklingen. Visserligen medför utvecklingen

efter hand nya problemställningar, nya möjligheter och nya

försäkringsbehov. Det är fördenskull naturligt om bedömningen av skilda

frågor utfaller olika vid olika tidpunkter. Men detta förhållande gör det

icke mindre önskvärt att nu diskutera de allmänna riktlinjerna för utvecklingen.

Jag hemställer därför att i det följande få närmare redogöra för

huvuddragen av utredningens i principbetänkandet framförda förslag och

överväganden. En del däri berörda spörsmål av mindre betydelse torde kunna

lämnas åsido.

Vad angår det andra betänkandet har utredningen där framlagt förslag

till en genomgripande omgestaltning av trafikförsäkringens organisation.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 220.

Om förslaget ha i remissyttrandena yppats delade meningar. Att kritik kunnat

riktas mot utredningens förslag är emellertid icke liktydigt med att

trafikförsäkringens nuvarande organisationsform är den lämpligaste. Eftersom

det här rör sig om en obligatorisk försäkring är frågan särskilt betydelsefull.

Jag är emellertid icke beredd att nu taga slutlig ståndpunkt till

detta problem, vars slutliga bedömande torde kunna anstå.

Utredningens förslag rörande utvidgning av trafikförsäkringsgivarens

ansvarighet, varom stadgas i 11 § lagen om trafikförsäkring å motorfordon,

synes mig välgrundat. I denna del har förslaget också vunnit allmän anslutning

i remissyttrandena. Förevarande fråga kan lösas helt oberoende av

spörsmålet om trafikförsäkringens organisation och jag vill förorda att så

sker. Emellertid kan en lagändring vara ägnad att inverka på gällande överenskommelser

om ömsesidig giltighet av trafikförsäkring i de nordiska länderna.

Det är min avsikt att låta närmare undersöka denna sida av saken

innan jag framlägger förslag i ämnet.

Spörsmålet om försäkringsplikt beträffande traktorer torde komma att

upptagas till prövning i anslutning till den ifrågasatta revisionen av gällande

vägtrafiklagstiftning.

Vad angår utredningens fortsatta arbete torde jag få återkomma härtill

i det följande i anslutning till den obligatoriska olycksfallsförsäkringen.

De grundläggande synpunkterna i principbetänkandet.

A. Principiella synpunkter på försäkringsverksamheten.

Utredningen. Försäkringen öppnar vidsträckta möjligheter att skapa ekonomisk

trygghet. Det är ställt utom tvivel att försäkringen spelat en viktig

roll i den utveckling mot tryggare levnadsförhållanden som i vårt land

kännetecknade decennierna närmast före det senaste världskriget. Lika

visst är att försäkringen har icke mindre betydelsefulla uppgifter att fylla

i den framtida sociala och ekonomiska utvecklingen. Det förhåller sig helt

visst så —- tillägger utredningen — att försäkringsfunktionerna få vidgad

betydelse i den mån samhällslivet tenderar att kompliceras.

Utredningen betonar, att svenskt försäkringsväsende -— såvitt utredningen

kunnat bedöma —- väl tål en jämförelse med förhållandena utomlands

och i vissa hänseenden intar en förgrundsställning. Det erkännandet bör

oförbehållsamt ges, att de positiva dragen i vårt försäkringsväsende framstå

som resultatet av framsynta och ansvarskännande krafters strävan. Å

andra sidan finner utredningen det ställt utom tvivel att med rörelsens kraftiga

uppsving också följt missförhållanden. Mycket härav har väl rättats

tack vare den offentliga tillsynen över försäkringsväsendet och genom initiativ

av försäkringsväsendets egna målsmän men också —- och icke minst —

under trycket av det senaste decenniets offentliga debatt kring försäkringsväsendet.

Självfallet kvarstår dock alltid en risk för missförhållanden. Det

är för försäkringsväsendets egna företrädare av betydelse att denna risk

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

elimineras, liksom det är ett samhällsintresse att så sker. Försäkringsutredningen

betonar i detta sammanhang, att de förslag, som utredningen

i det följande framför, syfta till att slå vakt om och ytterligåre utbygga

det positiva och värdefulla i svenskt försäkringsväsende samt att undanröja

och förebygga missförhållanden.

Enligt utredningens mening är vid avvägningen av samhällsinflytandet i

försäkringsverksamheten hänsynen till denna verksamhets mål och medel

av avgörande betydelse. Målet är ett ändamålsenligt, solitt och billigt försäkringsskydd,

medlet affärsmässigt organiserad men samtidigt socialt inriktad

företagsdrift. Ytterligare en viktig faktor kan uppställas vid sidan

härav: Försäkringsväsendets effektivitet är beroende av att det uppbäres av

allmänhetens förtroende.

Utredningen utvecklar härefter närmare sina synpunkter beträffande försäkringsverksamhetens

mål och medel samt beträffande frågan om förtroendet

för verksamheten. I detta sammanhang framhåller utredningen, att försäkringsrörelse

i väsentliga delar kan likställas med yrkesmässig försäljningsverksamhet

på andra områden. Sunda och rationella företagsekonomiska

metoder främja verksamheten. På försäkringsområdet likaväl som

annorstädes inom affärslivet är det av vikt att strävan efter förbättring och

förbilligande, efter ökad effektivitet, ständigt hålles levande. Likväl måste

försäkringsväsendets egenart föranleda mer eller mindre vittgående undantag.

Försäkringens många gånger angelägna sociala uppgift — i främsta

rummet gäller detta om personförsäkringen — föranleder att man bör fullfölja

försäkringens utbredning även till områden eller befolkningsgrupper,

beträffande vilka ackvisitionen ställer sig oförmånlig ur företagsekonomisk

synpunkt. Ekonomiska bevekelsegrunder måste här i någon mån jämkas

efter sociala krav.

Vad angår den lämpliga avvägningen av antalet försäkringsföretag

och konkurrensens betydelse framhåller utredningen,

att man mera bör betona konkurrensens kvalitet än dess kvantitet.

Avgörande för konkurrensens betydelse är nämligen icke antalet konkurrerande

företag utan dessa företags kvalitet. Inom försäkringsverksamheten

kan man finna en illustration till de olägenheter, som följa av en övermättnad

av marknaden. Med flera parallellt verkande företag kan det icke undvikas,

att de olika företagens ombud i stor utsträckning gå om varandra.

Samma försäkringskandidat blir med andra ord föremål för bearbetning av

ombud från flera företag. Det bör emellertid betonas — tillägger utredningen

— att den nyss nämnda ordningen med flera ombud som bearbeta samma

försäkringskandidat icke utan vidare kan stämplas såsom improduktiv. Detta

beror nämligen helt och hållet på omfattningen. En intensiv bearbetning av

marknaden främjar försäkringstankens utbredning och i det långa loppet

ha försäkringstagarna i gemen nytta därav. Blir det däremot en övermättnad

av företag, en mängd fältorganisationer lagrade på varandra, då är situationen

helt visst icke till förmån för försäkringstagarna och icke heller för ombuden.

Improduktivt arbete, tidsspillan, slöseri med papper etc. blir följden

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Majtts proposition nr 220.

härav. Ombudens ersättning måste uppenbarligen avpassas efter deras arbete.

Även de arbetsinsatser, som blivit resultatlösa, måste därvid beaktas.

Kostnaden härför belastar premierna. Risk föreligger även att försäkringsskyddets

kvalitet försämras. Ombudet kan för sin existens se sig nödsakat

att redovisa en viss anskaffningssumma. Råder för stark trängsel på marknaden,

frestas ombudet därvid lätt att utbjuda även onyttiga eller olämpliga

försäkringar. På detta sätt kan ackvisitionen råka på avvägar. Utredningens

synpunkter beträffande antalet försäkringsföretag — vilka refereras i det

följande — böra ses mot bakgrunden av utredningens nu återgivna uttalanden.

Försäkringsutredningen har även tagit upp frågan om försäkring svillkoren.

Dessa utmärkas — framhåller utredningen —• sedan länge

av vidlyftighet och stor detaljrikedom. De äro ofta avfattade i en för försäkringstagarna

främmande terminologi eller försedda med invecklade undantagsregler,

där för försäkringstagarna väsentliga frågor kunna få en undanskymd

plats. Detta förhållande kan lätt ge upphov till rättsförlust. Försäkringstagaren

tror sig ha fått det åsyftade försäkringsskyddet; först då skadefallet

inträffat kanske han får insikt om att — på grund av något förbehåll

i villkoren — så icke är förhållandet. Utredningen säger sig inse svårigheterna

att i kortfattad och för försäkringstagarna lättillgänglig form angiva

omfattningen av den risk försäkringsgivaren åtar sig och övriga förutsättningar

för utgivande av skadeersättning. Det bör här vara en oavlåtlig

strävan att åstadkomma största möjliga klarhet. Inom försäkringsvärlden

har också under senare år tagits skilda initiativ till förenkling och förtydligande

av försäkringsvillkoren. Detta måste hälsas med tillfredsställelse.

Mycket torde dock återstå att göra på detta område.

Utredningen har tagit upp till behandling de viktigare bland de frågor,

som under det sista decenniet stått i förgrunden för den offentliga debatten

kring försäkringsväsendet. Beträffande spörsmålet om försäkringstagarnas

inflytande i ömsesidiga bolag framhålles, att

före tillkomsten av 1948 års försäkringslag försäkringstagarna i många ömsesidiga

bolag voro utestängda från inflytande i företaget. Detta förhållande

har utgjort en av de rikaste källorna till kritik mot försäkringsväsendet.

Utredningen understryker för sin del starkt vikten av det här berörda

ämnet. Enligt utredningens mening har problemet vid lagens utformning

fått en lösning, som under nuvarande omständigheter måste anses fullt tillfredsställande.

En ofta upprepad kritisk anmärkning mot försäkringsbolagen går ut på

att bolagens ekonomiska förvaltning varit svårtillgänglig för insyn från

allmänheten. Kritiken har bl. a. gjort gällande att, eftersom insyn icke

förekommit, exempelvis skadeförsäkringsbolagen kunnat driva en premiepolitik,

som varit helt undandragen allmänhetens bedömande. Utredningen

har utförligt behandlat detta ämne och i anslutning härtill även ingått på

frågan huruvida eller i vad mån prisbestämmande karteller förekommit

på försäkringsväsendets område. Såvitt kritiken avser de begränsade möj
2

Ilihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 220.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

ligheterna till insyn, kan densamma enligt utredningens mening icke avvisas

såsom helt ogrundad. Försäkringsverksamheten bör principiellt drivas

i offentlighetens fulla ljus. Detta förutsätter ett redovisningssystem,

som klart genomlyser företaget, i förening med offentlig tillsyn över

premiesättningen. Utredningen hälsar med tillfredsställelse redovisningsreglerna

i den nya lagen om försäkringsrörelse, vilka möjliggöra en väsentligt

ökad insyn i försäkringsbolagen. De nya bestämmelserna ställa nämligen

krav på en betydligt större utförlighet och öppenhet i årsredovisningen än

som hittills i allmänhet tillämpats. En mera fullständig och specificerad

redovisning står i god överensstämmelse med kravet på vidgat inflytande

för försäkringstagarna. Självfallet förhåller det sig dock så -— tillägger utredningen

— att även de nya bestämmelserna medge stora möjligheter till

nyansering, och inom lagens ram kan redovisningen göras mindre utförlig

och upplysande än som kan anses önskvärt från allmän synpunkt. Åtskilliga

försäkringsbolags årsredovisning är redan nu präglad av en erkännansvärd

utförlighet och överskådlighet, i andra fall är redovisningen till ytterlighet

summarisk. Utredningen framhåller angelägenheten av att den förstnämnda

redovisningsmetoden blir rättesnöret för framtiden. Av vikt är att

försäkringsinspektionen i överensstämmelse med sina allmänna tillsynsbefogenheter

med uppmärksamhet följer utvecklingen på området.

Utredningen har kommit till det resultatet, att någon allmän prisbestämmande

kartellbildning icke förefinnes inom försäkringsväsendet eftersom

premiekonkurrens ägt rum mellan såväl till tarifföreningar anslutna företag

som utanför stående bolag och bolagsgrupper. Inom försäkringsrörelsen,

som kräver ett omfattande tekniskt och statistiskt underlag, kan en

viss samverkan mellan företagen knappast undvaras när det gäller att skapa

så tillförlitliga grundvalar som möjligt för premiesättningen. Detta behöver

dock icke innebära — understryker utredningen — att priskarteller

skapas som förhindra en sund tävlan med syfte att erbjuda det billigaste

och samtidigt det mest solida försäkringsskyddet. Försäkringstagarnas bästa

måste här, liksom alltid, stå i centrum. Det ligger i försäkringstagarnas

intresse att så tillförlitligt erfarenhetsmaterial som möjligt ligger till grund

för bolagens riskbedömning, men också att konkurrensen i fråga om kostnaderna

för försäkringsrörelsens bedrivande, vinstmarginalernas storlek

in. m. får fortgå ohämmad.

Försäkringsutredningen framhåller, att mot försäkringsbolagen i gemen

riktats kritik för oekonomisk och dyrbar förvaltning. Det har anförts, att

förvaltnings k ost naderna sluka en oproportionerligt stor del av

bolagens inkomster. Till stöd härför har åberopats en sammanställning av

premier, skadeersättningar (inkl. skaderegleringskostnader), förvaltningskostnader

och överskott i den av försäkringsinspektionen årligen utgivna

publikationen »Enskilda försäkringsanstalter». Inspektionen har emellertid

till den nämnda sammanställningen fogat anmärkningen att några tillförlitliga

slutsatser rörande omkostnadernas skälighet icke kunna dragas av densamma.

Försäkringsutredningen delar denna uppfattning men framhåller,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

19

att man med stöd av de ifrågavarande uppgifterna, sammanställda med andra

uppgifter i publikationen, dock kan bilda sig en åtminstone ytlig föreställning

om omkostnadernas skälighet, även om varje slutsats här måste

dragas med den största försiktighet. Såsom allmänt omdöme om metoden att

bedöma förvaltningskostnadernas skälighet på basis av premieinkomsten

uttalar utredningen, att densamma är vansklig och därför kan leda till oriktiga

slutsatser. Det måste sålunda beaktas, att försäkringar med låg riskpremie

enligt sakens natur måste medföra proportionsvis högre förvaltningskostnader

än försäkringar med hög riskpremie. Förvaltningskostnaderna

äro i viss utsträckning fasta utgifter, vilka icke kunna pressas under en bestämd

gräns. Dessa kostnader äro nämligen till stor del beroende av andra

faktorer än premieinkomsten. Av särskild betydelse är antalet försäkringar.

Det säger sig självt, att kostnaden för förvaltning av en försäkring å 100 000

kronor är mindre än motsvarande kostnad för etthundra försäkringar å

1 000 kronor. Detta förhållande medför också, att jämförelser mellan olika

bolag lätt bli missvisande.

Utredningen tillägger, att även andra beräkningsmetoder av mekanisk

art kunna tänkas för en bedömning av omkostnadernas skälighet. Ingen av

dem kan dock betraktas såsom fullt tillförlitlig. Endast efter en mera ingående

analys av verksamheten kan man få en säkrare bild av läget.

Såsom redan framhållits föreslår utredningen, att premiesättningen inom

skadeförsäkringen underkastas offentlig kontroll. Densamma skall enligt

förslaget avse även omkostnaderna. Hithörande frågor behandlas närmare

i det följande.

I förevarande sammanhang berör utredningen ett annat spörsmål av sådan

principiell och praktisk betydelse, att det är motiverat att här i korthet

beröra detsamma. Såsom nyss anmärkts, medföra försäkringar med låg

riskpremie relativt höga förvaltningskostnader. Procentuellt höga förvaltningskostnader

varsla om — anför utredningen —- att försäkringen kan

vara felaktigt gestaltad, byggd på för smal bas, med andra ord att riskunderlaget

är för trångt. Ett av utredningen anfört exempel torde bäst belysa

vad som avses härmed. I sin ursprungliga utformning innefattade den s. k.

barnolycksfallsförsäkringen; ett mycket begränsat riskmoment, nämligen

invaliditet förorsakad av olycksfall som barnet råkat ut för. Riskpremien

sattes i överensstämmelse härmed låg, vilket medförde en ogynnsam relation

mellan riskpremien och förvaltningskostnaderna. Erfarenheten gav

emellertid vid handen att riskpremien tilltagits i överkani. I stället för eu

premiesänkning — vars effekt skulle blivit en än större disproportion mellan

riskpremie och förvaltningskostnader -— vidtogs då den anordningen, att försäkringen

utvidgades att omfatta även sådan invaliditet hos barn, som uppkommit

av viss annan orsak än olycksfall, nämligen genom barnförlamning.

Denna utvidgning torde icke ha medfört någon nämnvärd ökning av

förvaltningskostnaderna. Utredningen betonar vikten av att i likartade situationer

hålla blicken öppen för möjligheten alt bereda försäkringstagarna

ett ökat riskskydd mot ingen eller ringa premiehöjning.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

Utredningen har funnit, att skaderegleringen inom privatförsäkringen

numera i stort sett kan anses tillfredsställande. Naturligtvis

kunna här alltjämt missförhållanden förekomma, tillägger utredningen,

dock icke av sådan art eller omfattning att de motivera en snävare

reglering av verksamheten i allmänhet. Skulle i framtiden förhållanden, som

äro oförenliga med en god försäkringspraxis, vinna insteg på detta område

torde rättelse kunna vinnas genom den offentliga tillsynen över verksamheten

i förening med en vidgad allmän insyn. Jämväl i övrigt torde det privata

försäkringsväsendet numera — och detta är resultatet bl. a. av den offentliga

debatten och kritiken — inom rimliga gränser tillgodose anspråken på effektivitet

och billighet. Den nya lagen om försäkringsrörelse anser utredningen

i betydande grad tillgodose försäkringstagarnas intresse. I vissa hänseenden

finner utredningen dock en komplettering av den nya lagen önskvärd.

1 ttranden. Såsom tillsynsmyndighet över det enskilda försäkringsväsendet

uttalar försäkringsinspektionen sin tillfredsställelse över att en utredning

sådan som den ifrågavarande kommit till stånd, i vilken representanter

för de olika politiska partierna erhållit tillfälle att genom egna undersökningar

bilda sig en uppfattning om det sätt, varpå försäkringsverksamlieten

bedrives. Inspektionen fortsätter:

Med den kännedom inspektionen äger om denna verksamhet anser sig

inspektionen kunna bekräfta riktigheten av det allmänna omdöme om det

svenska försäkringsväsendet som utredningen på grund av sina undersökningar

uttalat. Det är sålunda enligt inspektionens bestämda uppfattning

riktigt att — för att använda utredningens ord — »försäkringsväsendet i

vart land väl tal jämförelse med förhållandena utomlands och i vissa hänseenden

intar en förgrundsställning och att de positiva dragen i vårt försäkringsväsende

äro resultatet av framsynta och ansvarskännande krafters

strävan». Att en ekonomisk rörelse av denna omfattning och med den utomordentligt

snabba utveckling som densamma genomgått och genomgår även

måste, såsom utredningen framhåller, rymma vissa missförhållanden och att

risken härför aldrig kan helt elimineras, är uppenbart. Trots detta har

utredningen genom sina undersökningar förts fram till den uppfattningen

att försäkringsverksamheten i vårt land även i fortsättningen bör bedrivas

inom ramen för den nuvarande företagsstrukturen.

Försäkringsinspektionen, som ansluter sig till denna ståndpunkt, vill även

framhålla, att de krafter som närmast ha att svara för försältringsverksamhetens

utformning, enligt inspektionens uppfattning präglas av en alltmera

stegrad känsla av ansvar för denna verksamhets samhälleliga uppgift. Beträffande

den närmaste framtiden vill inspektionen erinra om att statsmakterna

genom den ovannämnda nya lagen om försäkringsrörelse skapat

ännu bättre betingelser för en sund utveckling av försäkringsverksamheten

än som tidigare förefunnos.

Med hänsyn till nu nämnda förhållanden hemställer inspektionen, att

man avvaktar verkningarna av den nya lagstiftningen och av de lagändringar,

som det föreliggande betänkandet kan komma att föranleda, innan

frågor av mera djupgående natur rörande försäkringsväsendet upptagas till

omprövning. Ett uttalande från statsmakternas sida i denna riktning skulle

enligt inspektionens uppfattning skapa goda förutsättningar för försök
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

ringsväsendets målsmän att i försäkringstagarnas intresse ytterligare effektivisera

verksamheten.

Fullmäktige i riksbanken ha — från de synpunkter fullmäktige ha att

företräda — icke funnit anledning till erinran mot de allmänna principer

utredningen ansett böra vara vägledande för enskild försäkringsverksamhet.

Ej heller kommerskollegium finner anledning till principiell erinran mot

utredningens förslag.

Endast en länsstyrelse, nämligen länsstyrelsen i Örebro län, har ingått på

de grundläggande frågorna i principbetänkandet. Länsstyrelsen yttrar:

Det föreliggande förslaget bygger på nuvarande organisationsformer, vilket

innebär ett erkännande av att verksamheten i sin hittillsvarande form

bedrivits på ett i stort sett ändamålsenligt sätt och att utvecklingen på området

gått i önskvärd riktning. Länsstyrelsen ansluter sig till denna grundsyn

och vill i sammanhanget blott framhålla, att tillkomsten av 1945 års

försäkringsutredning otvivelaktigt sporrat denna utveckling samt att utredningen

sålunda genom sin blotta tillvaro påskyndat det reformarbete,

som bedrivits inom försäkringsväsendet.

Försäkringstjänstemannaförbundct uttalar, att den fortgående effektiviseringen

och rationaliseringen inom branschen ge belägg för att det enskilda

försäkringsväsendet även i framtiden skall på ett tillfredsställande sätt fylla

sina viktiga uppgifter i samhället.

För säkring sfunktionär er nas förbund har icke framställt någon erinran

mot utredningens synpunkter rörande företagsstrukturen.

I anslutning till de grundläggande frågorna anför Försäkringsbolagens

riksförbund:

Utredningens principbetänkande innehåller i betydande utsträckning endast

synpunkter och riktlinjer, som enligt utredningens mening böra bli vägledande

för den framtida utvecklingen. Även om utredningens uttalanden

av här avsedd art i flertalet fall endast ge uttryck för synpunkter och strävanden,

som redan förut varit förhärskande inom det privata försäkringsväsendet

och därför i dagens läge kunna reservationslöst godtagas, måste

betonas, att förhållandena på olika områden snabbt kunna ändras, så att

utvecklingen bör ledas in på andra vägar än försäkringsutredningen nu tänkt

sig. Det är därför av vikt att de av utredningen angivna riktlinjerna icke

tillmätas sådan betydelse för framtiden, att de försvåra eller hindra en efter

de vid varje tidpunkt rådande förhållandena lämpad och ändamålsenlig utveckling

av privatförsäkringen.

Riksförbundet ingår i detta sammanhang särskilt på utredningens uttalanden

rörande önskvärdheten av eu minskning av antalet försäkringsföretag.

Denna fråga kommer att närmare behandlas i det följande.

I detta sammanhang berör riksförbundet vidare försä k ringsinspektionens

ställning. Förbundet yttrar:

Försäkringsutredningen har genomgående skjutit försäkringsinspektionen

så i förgrunden, att nästan allt ansvar för den framtida utvecklingen skulle

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

komma att åvila denna myndighet. I en del avseenden skulle inspektionen,

som hittills uteslutande varit en tillsyns- och kontrollmyndighet över den

privata försäkringsverksamheten, komma att intaga ställningen av ett ledande

och dirigerande organ inom denna verksamhet. Helt naturligt bör visst

samråd förekomma mellan bolagsledningarna och inspektionen i sådana

frågor, i vilka inspektionen har att taga ställning före deras slutliga avgörande,

men att i förväg inkoppla försäkringsinspektionen i frågor som röra

den löpande skötseln av verksamheten eller vid ställningstagandet till spörsmål,

för vilkas avgörande ansvaret bör helt åvila bolagsledningen, skulle

enligt riksförbundets mening vara i hög grad olämpligt.

Försäkringsinspektionen har i sitt yttrande berört samma ämne:

En tillsynsverksamhet kan självfallet bedrivas på olika sätt. Den kan

sålunda vara mera negativt inställd i så måtto, att den inriktar sig enbart

på fall, där ett försäkringsbolag eftersätter gällande föreskrifter. Tillsynen

kan också vara positivt inriktad i sådan utsträckning att den närmar sig

ett dirigerande av den verksamhet försäkringsbolagen på eget ansvar ha

att utöva.

Försäkringsinspektionen har sökt lösa den uppgift som tillkommer inspektionen

enligt gällande försäkringslagstiftning på ett sätt som icke motsvarar

någon av de här angivna linjerna och har under utövandet av sin

verksamhet strävat efter att uppehålla en så omfattande kontakt som möjligt

med representanter för de olika försäkringsbolagen, vilket medfört den

stora fördelen att såväl inspektionen som bolagen tvingats göra sitt bästa

för att på ett praktiskt och informellt sätt komma tillrätta med komplicerade

eller eljest svårlösliga spörsmål. Viktigare ändringar av bolagsordningar

och försäkringstekniska grunder föregås sålunda praktiskt taget alltid av

underhandsöverläggningar inom försäkringsinspektionen, varigenom inspektionen

lår tillfälle att framlägga sina synpunkter. Det förekommer även

synnerligen ofta att bolagen med inspektionen önska diskutera planerade

organisatoriska förändringar, såsom fusioner in. m., innan definitiva åtgärder

vidtagas. På så sätt har tillsynsverksamheten vuxit ut till en form

av samarbete, som —- såvitt inspektionen kunnat bedöma — givit inspektionen

ökade möjligheter att fylla sin uppgift och varit till större gagn för

försäkringsverksamheten än om en mera negativ eller dirigerande linje hade

kommit till användning.

I anslutning till de grundläggande frågorna har vidare i några yttranden

den verksamhet, som utövas av understödsföreningarna,

samt tillsynen över dessa berörts. För säkrings funktionärernas

förbund hade väntat, att utredningen skulle tagit upp detta ämne

till behandling och därvid funnit skäl föreslå att tillsynen över understödsföreningar

som meddela livförsäkring skulle överflyttas från pensionsstyrelsen

till försäkringsinspektionen. Enligt förbundets mening böra dessa

understödsföreningar underkastas samma tillsynsregler som gälla för livförsäkringsbolagen.

För närvarande ha — tillägger förbundet — understödsföreningarna

bl. a. på grund av förmånligare beskattning och mindre

stränga soliditetskrav en gynnad ställning i förhållande till livförsäkringsbolagen.

Detta visar sig i ackvisitionsarbetet. Det förekommer t. o. m.

att försäkringstagare flytta sina försäkringar från livbolag till understödsföreningar.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

23

Thulebolagen uttala sig i samma riktning.

Folket-Samarbete framhåller, att då vissa understödsföreningar bedriva

verksamhet i direkt konkurrens med livförsäkringsbolagen det synes naturligt

att de äro underkastade samma rigorösa tillsyn som förutsättes i försäkringslagen.

Försäkringsinspektionen uttalar, att förslaget om att vissa understödsföreningar

skola ställas under försäkringsinspektionens tillsyn bör göras till

föremål för närmare utredning, innan avgörande härom träffas.

Departementschefen. Det står utom tvivel att den offentliga kritiken och

icke minst de offentliga utredningarna rörande det enskilda försäkringsväsendet

kraftigt stimulerat det frivilliga reformarbetet på detta område.

Försäkringsutredningen har funnit att försäkringsväsendet numera inom

rimliga gränser tillgodoser anspråken på effektivitet och billighet. Även

skaderegleringen anser utredningen numera i stort sett fungera tillfredsställande.

Utredningens omdömen vitsordas av försäkringsinspektionen, vars

erfarenhet självfallet bör tillmätas särskild betydelse. Genom den nya lagen

om försäkringsrörelse har den offentliga tillsynen över försäkringsväsendet

i väsentlig mån utvidgats. Försäkringsutredningen föreslår därutöver

ytterligare åtgärder -— till vilka jag i det följande återkommer syftande

till att öka det demokratiska inflytandet, vidga insynen i företagen

och stärka försäkringstagarnas ställning.

Det är förklarligt om fortsatta offentliga utredningar rörande försäkringsväsendet

skulle skapa osäkerhet hos målsmännen för denna verksamhet och

menligt påverka dispositionerna för framtiden till nackdel för försäkringstagarna.

Jag delar därför försäkringsinspektionens uppfattning att man

bör avvakta verkningarna av den nya försäkringslagen med de ändringar

i densamma, som nu torde böra genomföras. Detta får självfallet icke uppfattas

såsom ett eftersättande av det allmännas rätt och plikt att med uppmärksamhet

följa utvecklingen på detta betydelsefulla avsnitt av samhällslivet.

Det är för försäkringsväsendets ansvarsmedvetna krafter likaväl som

för samhället självt ett intresse att saklig kritik utövas och tendenser till

missförhållanden stävjas. I detta sammanhang vill jag erinra om att slutlig

ståndpunkt ännu icke tagits till fundamentala spörsmål beträffande

den obligatoriska trafikförsäkringen.

Vad försäkringsbolagens riksförbund i sitt yttrande anfört angående tillsynsmyndighetens

ställning i den framtida utvecklingen synes mig besvarat

genom vad jag förut framhållit därom, att det i första hand måste ankomma

på försäkringsväsendets egna målsmän att forma utvecklingen. Jag

torde därjämte få hänvisa till försäkringsinspektionens eget uttalande i

ämnet.

Önskemålen om en utredning rörande understödsföreningarnas ställning

i tillsynshänseende synas välgrundade. Det torde ankomma på socialdepartementet

att närmare överväga detta spörsmål. I anledning av vad som anförts

i ett yttrande må anmärkas, att frågan om beskattning av understödsföreningarna

behandlats i proposition till innevarande års riksdag med förslag

till lag om ändring i kommunalskattelagen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungi. Maj.ts proposition nr 220.

B. Förslag av allmän räckvidd.

1. Företagstyp. Representation för försäkringstagarna i försäkringsaktiebolag.

Utredningen. Inledningsvis framhåller utredningen, att den privata försäkringsverksamheten

bedrives i två skilda företagsformer, ömsesidiga försäkringsbolag

och försäkringsaktiebolag. För den moderna försäkringens

genombrott i mitten av förra århundradet voro företagen av aktiebolagstyp

banbrytare. Med modern försäkring avses då i främsta rummet dels

metoden att träffa avtal med förutbestämda, fasta premier i motsats till

det i äldre tid vanliga systemet med uttaxering i efterhand och dels tillhandahållandet

av en mångfald försäkringsformer i avsikt att tillgodose

skilda törsäkringsbehov. Förutbestämda avgifter medförde under dåvarande

iörhållanden — innan ännu tillräcklig erfarenhet vunnits — betydande

vanskligheter, särskilt i fråga om nya försäkringstyper. Med hänsyn

härtill betraktades aktiebolagsformen såsom det naturliga instrumentet för

privat törsäkringsverksamhet. Det saknas icke exempel på att aktieägare i

försäkringsaktiebolag lidit kapitalförluster därigenom att rörelsen icke gått

ihop eller på att vinstutdelning till aktieägare måst inställas under längre

eller kortare perioder. Men även om rörelsen sålunda innefattar obestridliga

risker, står det å andra sidan klart att under årens lopp — i varje fall

under försäkringsverksamhetens tidigare skeden — betydande vinster tagits

hem av aktieägare i försäkringsaktiebolag i form av vinstutdelningar

och fondemissioner.

Under de senaste decennierna har på personförsäkringens område utvecklingen

i vårt land gått i riktning mot ökad betydelse för de ömsesidiga

försäkringsbolagen — dessa svara nu för en i förhållande till aktiebolagen

något större del av försäkringsvolymen än tidigare. I de ömsesidiga

företagen, vilka principiellt äro uppbyggda på kooperativ grund, äro försäkringstagarna

själva delägare. Genom bestämmelser i 1948 års försäkringslag

ha delägarna tillerkänts avgörande inflytande i de ömsesidiga försäkringsbolagen.

Ett sådant inflytande utgör förutsättning för erhållande

respektive bibehållande av koncession. I dessa företag ha delägarna att

själva eller genom särskilda delegerade utse företagets ledning, överskott,

vilka icke erfordras för verksamhetens konsolidering, tillföras delägarna

i en eller annan form. Denna företagstyp tillgodoser därigenom — anför

utredningen — principiellt kravet på demokratisk förvaltning.

Utredningen betonar att, även om utvecklingen kan anses i viss mån ha

gått i de ömsesidiga bolagens favör, därav icke kan dragas den slutsatsen,

att företagen av aktiebolagstyp icke längre skulle ha någon funktion att

fylla på försäkringsområdet. Rätta förhållandet torde tvärtom vara att i flera

fall, beroende främst på försäkringsgren och riskens art, aktiebolagstypen

kan vara väl så ändamålsenlig som den ömsesidiga formen. I fråga om starkt

riskbetonade försäkringsobjekt, framförallt inom sjö- och industribrand
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

försäkring, kan det sålunda bl. a. vara till fördel för försäkringstagarna att

främmande riskvilligt kapital tillskjutes som stöd för rörelsen och att man

för detta ändamål väljer aktiebolagsformen. Rena återförsäkringsbolag torde

knappast kunna tänkas i annan form än aktiebolag. Även beträffande

sådana företag med direkt försäkring, vilka jämväl framträda som återförsäkringsgivare

i större omfattning, torde aktiebolagsformen utan tvivel vara

att föredraga. I dessa fall omfattar nämligen bolagets ansvarighet till väsentlig

del risker utanför försäkringstagarnas krets.

Alla de företag, som meddela direkt försäkring utomlands, utgöras av aktiebolag.

Det inses också lätt, framhåller utredningen, att den ömsesidiga

företagsformen i dessa fall är olämplig. Det är nämligen vanskligt att bedöma

värdet av den ansvarighet, som åvilar de utländska delägarna, och

för dem föreligga motsvarande vanskligheter beträffande de svenska delägarna.

Särskilda svårigheter och kostnader äro förenade med ett uttaxeringsförfarande

gentemot utländska försäkringstagare. I mycket stor utsträckning

torde det för övrigt vara uteslutet att genomföra ett sådant förfarande

med hänsyn till valutarestriktionerna eller på grund av att svenska

civildomar flerstädes utomlands icke kunna verkställas. Vad beträffar de

på utlandsaffärer inriktade företagen bör vidare beaktas, att på den utländska

marknaden aktiekapitalet sedan gammalt anses såsom en god mätare

på bolagets soliditet.

Enligt försäkringsutredningens mening är livförsäkringens idé bäst förenlig

med den ömsesidiga bolagstypen. Det är nämligen icke tillfredsställande

att livförsäkringsrörelse (såsom direkt affär) bäres upp av enskilda

vinstintressen. Ej heller bör det ifrågakomma att livförsäkringsaktiebolagens

mycket betydande fonder, vilka hopsamlats av försäkringstagarnas medel,

förvaltas utan någon direkt kontroll för försäkringstagarnas sida.

Utredningen kommer till den slutsatsen att vid framtida nybildningar av

försäkringsbolag den ömsesidiga företagstypen bör få företräde

där det ej är uppenbart, att aktiebolagsformen är mera ändamålsenlig.

Sedan utredningen fastslagit att aktiebolaget såsom företagsform har betydelsefulla

uppgifter att fylla inom försäkringsväsendet, ställer utredningen

frågan huruvida en från samhällelig synpunkt önskvärd demokratisering

av försäkringsaktiebolagen står att genomföra. Vid sidan härav uppställer

utredningen spörsmålet huruvida inom livförsäkringsaktiebolagen någon

anordning kan vidtagas, som tillförsäkrar försäkringstagarna de inom denna

verksamhet uppkommande överskotten. Enligt utredningens mening kunna

båda dessa frågor besvaras jakande.

Beträffande den första frågan erinrar utredningen om alt enligt den nya

försäkringslagen, liksom enligt 1917 års lag, i bolagsordningen för försäkringsaktiebolag

kan intagas bestämmelse om att en eller flera styrelseledamöter

skola tillsättas annorledes än genom val å bolagsstämma. Här har sålunda

öppnats möjlighet för ett organ eller kollektiv av något slag utanför

aktieägarnas krets att utse eu eller flera styrelseledamöter. Denna möjlighet

torde icke ha utnyttjats. För den stora allmänheten är det dock ett

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

intresse att det företag, där man tecknat sina försäkringar, driver sin verksamhet

i överensstämmelse med god ordning, förvaltar sina fonder på ett

ändamålsenligt sätt och över huvud är effektivt och rationellt organiserat.

Utredningen framhåller, att under senare år försäkringsföretagen och deras

centrala organisationer vidtagit betydelsefulla åtgärder i syfte att sprida

kännedom om verksamheten. Men helt andra resultat skulle måhända här

kunna uppnås om man mera allmänt medgåve försäkringstagarna ett inflytande

i försäkringsbolagens ledning. Inom de ömsesidiga bolagen är

denna tanke redan i viss utsträckning realiserad och efter genomförandet av

den nya försäkringslagen blir det en förutsättning för fortsatt koncession

att delägarinflytandet är på tillfredsställande sätt ordnat i ömsesidiga försäkringsbolag.

Förhållandet är emellertid, såsom redan nämnts, annorlunda

beträffande försäkringsaktiebolagen. Enligt utredningens mening är det ett

naturligt demokratiskt krav att också inom denna bolagskategori försäkringstagarna

få tillfälle att genom representation i

styrelsen deltaga i skötseln av bolagets angelägenhet

e r. Eu sådan representation bör bli regel i försäkringsaktiebolagen, dock

med undantag för de företag vilka driva en i väsentlig mån på utlandet inriktad

försäkringsverksamhet. Det saknas nämligen anledning att tillförsäkra

utländska försäkringstagare inflytande i ledningen av svenska försäkringsföretag.

Utredningen anser att det bör överlämnas åt respektive bolag att med

beaktande av sin särart söka gestalta försäkringstagarrepresentationen på

ändamålsenligt sätt. För själva valet kunna olika anordningar komma till

användning. Valet underlättas i fall där bolaget har anknytning till en sammanslutning

av något slag eller till bestämd yrkes- eller intressegrupp. I stor

utsträckning torde därvid de anordningar för delägarrepresentation, som

träffats bland de ömsesidiga bolagen, kunna tjäna som mönster. Utredningen

förordar att valanordningen beskrives i bolagsordningen. Den blir därigenom

underkastad koncessionsmyndighetens prövning. Utredningen säger

sig icke ha förbisett, att det i vissa fall kan medföra betydande svårigheter

för ett försäkringsaktiebolag att utan orimliga kostnader och andra olägenheter

på tillfredsställande sätt ordna en försäkringstagarrepresentation i

styrelsen. I dylikt fall bör Kungl. Maj :t äga befogenhet att i

stället utse styrelseledamot, som därvid har att bevaka försäkringstagarnas

intresse. Förbehåll om dylik befogenhet kan uppställas såsom

villkor för koncession.

I detta sammanhang framhåller utredningen, att det även i enstaka ömsesidiga

bolag kan komma att visa sig svårt att på tillfredsställande sätt ordna

delägarinflytandet i ledningen. Det bör då vara möjligt att också inom denna

företagstyp låta styrelseledamot, utsedd av Kungl. Maj :t, utöva delägarinflytandet.

Även i ett annat avsnitt av betänkandet — avseende försäkringsbolagens

kapitalplaceringar — har utredningen berört spörsmålet om styrelsens sammansättning.

Vad utredningen där uttalar, synes lämpligen böra återgivas

i förevarande sammanhang. Utredningen anför:

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 220-

Vid en genomgång av förteckningar över försäkringsföretagens styrelseledamöter

har det icke kunnat undgå utredningen, att enstaka företag i övervägande

grad rekryterat sina styrelseledamöter ur kretsar, vilka äro engagerade

inom stora delar av vår finansvärld i övrigt och samtidigt inbördes

i hög grad samarbeta i styrelser utanför försäkringsföretagen. Härigenom

har otvivelaktigt en ytterligare koncentration av enskildas ekonomiska inflytande

inom näringslivet ägt rum. Vad här sagts, gäller främst vissa företag,

där försäkringstagarna hittills icke tillförsäkrats något inflytande i ledningen.

Det må här erinras om att, särskilt vad livförsäkringsaktiebolagen

angår, försäkringstagarna tillhöriga fonder och övriga medel äro mångfaldigt

större än aktiekapitalet. Utredningen vill emellertid i detta sammanhang

vitsorda, att det är ett legitimt intresse för försäkringsrörelsen att med

sina styrelser införliva personer, vilka äga värdefull sakkunskap från de

områden, inom vilka försäkringsverksamheten utövas, exempelvis industrien,

liksom också personer, vilka på grund av sin ställning kunna göra

företagen värdefulla tjänster i fråga om råd i finansfrågor och även i fråga

om fördelaktiga kapitalplaceringar. Utredningen anser dock önskvärt, att

styrelserna framdeles även där så hittills icke i tillräcklig grad varit fallet

komma att representera ett relativt brett underlag av försäkringstagare.

Beträffande spörsmålet om försäkringstagarnas rätt

till de medel som uppsamlas i livförsäkringsaktiebolagen

upplyser utredningen, att i samtliga de sex nu existerande bolag,

om vilka här är fråga, genomförts eller kommer att genomföras en begränsning

av aktieutdelningsrätten genom bestämmelse i bolagsordningen. Det

högsta årliga belopp, som därefter kan disponeras för aktieutdelning, utgör

i ett bolag 30 000 kronor, i ett bolag 20 000 kronor och i ettvart av de

övriga 25 000 kronor. Samtliga ifrågavarande bolag ha därjämte hos utredningen

förklarat sig beredda att — där så icke redan skett — i bolagsordningen

intaga bestämmelse om att vid likvidation samtliga tillgångar

utom vad som motsvarar aktiekapitalet skola tillfalla försäkringstagarna.

Utredningen finner att det genom de åtgärder som sålunda vidtagits eller

komma att vidtagas i alla nu existerande livförsäkringsaktiebolag sörjts för

att alla överskott å rörelsen tillfalla livförsäkringstagarna, bortsett från

en, relativt sett, helt obetydlig del som utgör avkastning å aktiekapitalet.

Därjämte har beträffande samtliga här ifrågavarande bolag genomförts den

principen, att samtliga hopsamlade medel i företagen, med undantag för

vad som motsvarar aktiekapitalet, tillhöra försäkringstagarna. Utredningen

anser dessa anordningar fullt tillfredsställande från samhällelig synpunkt

och med hänsyn till försäkringstagarnas intresse.

Yttranden. Beträffande spörsmålet om den för olika slag av

försäkring lämpligaste företagsformen polemiserar Folket-Samarbete

mot utredningens uttalande att den ömsesidiga företagsformen

är olämplig för direkt försäkring utomlands. Anstalterna anföra:

Utan att i detalj ingå på denna fråga vill Folket-Samarbete framhålla att

om konsumentkooperationen i de nordiska länderna — som sedan länge

samverkar på flera områden — skulle önska upprätta ett gemensamt försäkringsföretag,

vilket i så fall lämpligen borde organiseras såsom ett ömsesidigt

bolag, bör detta icke möta hinder från det allmännas sida. Det kun
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

de vara en naturlig uppgift för ett sådant företag att icke blott i återförsäkring

överta försäkringar från nordiska kooperativa försäkringsföretag utan

att även driva direkt försäkringsrörelse i de nordiska länderna. En sådan samverkan

behöver för övrigt icke vara begränsad till de nordiska länderna utan

kan omfatta andra länder, där konsumentkooperationen vunnit utbredning.

Något hinder för en sådan ordning borde icke resas i den mån bestämmelserna

för delägares ansvarighet i de olika länderna bli samordnade. Den

allmänna utvecklingen går i riktning mot en förbättrad samordning av

lagstiftningen i syfte att öka förutsättningen för en samverkan över gränserna.

Vad angår förslaget om att försäkringstagarna i försäkringsaktiebolag

skall tillförsäkras representation

i styrelsen ha skilda meningar kommit till uttryck i remissyttrandena.

Försäkringsinspektionen ansluter sig i princip till förslaget om försäkringstagarnas

representation i försäkringsaktiebolagens styrelser. Försäkringsfunktionärernas

förbund uttalar sin tillfredsställelse med förslaget

men understryker de praktiska svårigheterna att genomföra detsamma.

Av de av kommerskollegium hörda sammanslutningarna ha handelskamrarna

i Stockholm, Norrköping, Malmö, Göteborg, Gävle och Luleå uttalat

tveksamhet eller i något fall ställt sig avvisande. Stockholms handelskammare

uttalar, att strävandet att bereda de försäkrade ett mera direkt inflytande

på ledningen må vara i hög grad beaktansvärt, men svårigheten att

finna en form, som förverkligar det åtrådda syftet, torde vara hart när

oövervinnelig. Varje försök att utfinna en någorlunda hanterlig metod att

vinna målet inom aktiebolag med ett ofta utomordentligt talrikt klientel

måste te sig som praktiskt ogenomförbart. Skånes handelskammare anför

liknande synpunkter. Handelskammaren i Gävle betecknar förslaget i denna

del såsom överflödigt. Den omständigheten att annan än bolagsstämman

utsett styrelseledamot utgör icke någon säker garanti mot att försäkringstagarnas

medel i något fall utnyttjas för ovidkommande ändamål. Östergötlands

och Södermanlands handelskammare delar utredningens uppfattning

om önskvärdheten av ett inflytande från försäkringstagarhåll men är tveksam

beträffande effektiviteten av de av utredningen föreslagna åtgärderna.

Liknande synpunkter uttalas av Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare.

Handelskammaren i Göteborg avstyrker bestämt utredningens förslag.

Kammaren anför:

Det är svårt att finna att en styrelseledamot, som utsetts på sätt utredningen

föreslagit, a priori skulle besitta bättre kvalifikationer för uppdraget

och vara mer »demokratisk» än en av bolagsstämman vald styrelseledamot.

I förbigående må även anmärkas, att de flesta ledamöter av försäkringsaktiebolagens

nuvarande styrelser också torde vara försäkringstagare i

de bolag, i vilkas styrelse de äro ledamöter.

För egen del uttalar kommers kollegium att förslaget om en representation

för törsäkringstagarna i försäkringsaktiebolagens styrelser, medförande

ökat inflytande i bolagens ledning, i och för sig får anses fullt motiverat.

Kollegium ilrågasätter emellertid huruvida icke de ekonomiskt ofta svår
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

överskådliga förhållandena inom försäkringsbranschen i realiteten göra ett

dylikt deltagande mindre verkningsfullt. En ur försäkringstagarnas synpunkt

mera effektiv kontrollverksamhet torde utövas av den för varje försäkringsbolag

av försäkringsinspektionen utsedde revisorn.

Försäkringsbolagens riksförbund anför:

Riksförbundet instämmer helt i utredningens uttalande, att det för den

stora allmänheten är ett intresse att det företag, där man tecknat sina försäkringar,

driver sin verksamhet i överensstämmelse med god ordning, förvaltar

sina fonder på ett ändamålsenligt sätt och över huvud är effektivt

och rationellt organiserat. I sådant avseende torde dock knappast något stå

att vinna genom den av utredningen förordade anordningen. Det torde icke

med fog kunna antagas, att en genom direkta val bland försäkringstagarna

eller av någon intresseorganisation eller av Kungl. Maj :t utsedd styrelseledamot

skulle vara mera ägnad än en i vanlig ordning å bolagsstämma våld

ledamot att tillföra bolagsledningen den sakkunskap och erfarenhet i olika

avseenden, som är erforderlig för företagets ändamålsenliga skötsel.

Även riksförbundet erinrar om att försäkringsinspektionen enligt den nya

lagen om försäkringsrörelse regelmässigt skall i varje försäkringsbolag utse

en egen revisor, som har att årligen avge revisionsrapport till inspektionen.

Härigenom har, tillägger förbundet, möjlighet beretts för en representant

för det allmänna att i detalj följa bolagets verksamhet.

Det må här anmärkas, att likartade uttalanden om betydelsen av försäkringsinspektionens

revisor såsom ett försäkringstagarnas kontrollinstrument

göras i ett flertal andra yttranden.

Riksförbundet kommer till slutsatsen, att den av utredningen föreslagna

anordningen i och för sig synes opåkallad. Vad som skulle kunna tala till

förmån för förslaget vore, att anordningen kunde anses ägnad att öka det

allmänna förtroendet för den i aktiebolagsform bedrivna försäkringsverksamheten.

Thulebolagen avstyrka bestämt utredningens förslag angående försäkringstagarrepresentation,

i styrelsen.

I flertalet av de remissyttranden där man ställt sig tvivlande till värdet

och effekten av en försäkringstagarrepresentation i försäkringsaktiebolagens

styrelser uttalas — såsom delvis framgått av de redan återgivna yttrandena

—- samma tvivel beträffande det alternativa förslaget

om en av Kungl. Maj:t utsedd styrelseledamot.

Rörande denna fråga anför försäkringsinspektionen vidare:

Inspektionen anser sig icke böra biträda förslaget att styrelseledamot med

huvudsaklig uppgift att bevaka försäkringstagarnas intressen må kunna utses

av Kungl. Maj :t i de fall, där svårigheter föreligga att på ett tillfredsställande

sätt ordna en försäkringstagarrepresentation. Olägenheter kunna

nämligen enligt inspektionens mening uppkomma härigenom. Eftersom

inspektionens tillsynsverksamhet även avser beslut som fattats av försäkringsbolagens

styrelser, skulle den föreslagna anordningen kunna medföra

att beslut av inspektionen kunna komma i konflikt med den ståndpunkt

som företrädes av Kungl. Maj :ts representant. Med hänsyn härtill anser inspektionen

det vara att föredraga, att i de förmodligen sällsynta undantagsfall,

då försäkringstagarna icke själva utse representant i styrelsen,

denne i stället utses av inspektionen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungi. Maj:ts proposition nr 220-

Folket-Samarbete uttalar liknande synpunkter och tillägger:

Det kan även befaras att den av utredningen föreslagna anordningen

skulle kunna inge allmänheten den felaktiga uppfattningen att försäkringstagarnas

inflytande inom ifrågavarande företag vore på ett mera betryggande

sätt säkerställt än i andra företag, som i själva verket ha en ur demokratisk

synpunkt överlägsen representation för försäkringstagarna. Under

alla omständigheter är detta en principfråga av så allmän betydelse, att

några åtgärder i den av utredningen förordade riktningen icke böra vidtagas

utan förnyad, allsidig prövning.

Försäkringsutredningens förut återgivna, i anslutning till kapitalplaceringsspörsinålen

gjorda uttalande angående styrelsens sammansättning i

vissa bolag har icke berörts i något yttrande.

Spörsmålet om försäkringstagarnas rätt till livförsäkringsaktiebolagens

öv er skotts fonder har berörts i FolkelSamarbetes

yttrande. Anstalterna anföra:

Om man bortser från reglerna för likvidation bli genom de nya bestämmelserna

(i livförsäkringsaktiebolagens bolagsordningar) de ömsesidiga livförsäkringsbolagen

och livförsäkringsaktiebolagen ekonomiskt jämställda

från försäkringstagarnas synpunkt. Utredningen har icke upptagit till diskussion

frågan huruvida liknande anordningar skulle kunna införas för skadeförsäkringsaktiebolagen.

Enligt Folket-Samarbetes mening bör det övervägas

om i bolagsordningarna för de sistnämnda en begränsningsregel i fråga

om utdelningen kunde införas. Vid utformandet av denna måste emellertid

hänsyn även tagas till att begränsningen icke drives längre än att utdelningen

ställes i viss relation till nu gällande marknadsvärden.---En sådan

begränsning kunde utformas i enlighet med lagen den 5 februari 1943 med

särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag.

Folket-Samarbete anser att det bör utredas om icke försäkringsaktiebolagens

ställning på detta sätt kunde regleras, så att försäkringstagarnas intressen

även i skadeförsäkringsaktiebolagen bleve i stort sett lika väl tillgodosedda

som i de ömsesidiga försäkringsbolagen. Frågan om skälighetsprincipens tilllämpning

inom skadeförsäkringen kan i så fall diskuteras utan sidoblickar

på företagarvinsten.

Departementschefen. Från försäkringstagarna inflyta årligen betydande

belopp till försäkringsbolagen, som förvalta medlen för att säkerställa och

fullgöra försäkringsförbindelserna. Redan detta förhållande synes mig motivera

kravet på en viss delaktighet från försäkringstagarnas sida i skötseln

av bolagens angelägenheter. För de ömsesidiga bolagens del har detta

krav tillgodosetts genom bestämmelser i nya lagen om försäkringsrörelse och

den praxis som tillämpas vid prövning av bolagsordningar enligt denna lag.

I företagen av aktiebolagstyp ha väl i vissa fall utsetts styrelseledamöter,

vilka icke framstått såsom representanter för aktieägarintresset i bolaget,

men mera allmänt torde detta icke ha förekommit. Det är därför anledning

att lagstiftningsvägen tillförsäkra försäkringstagarna ett visst mått av inflytande

i försäkringsaktiebolagen. Anordningen med särskild styrelserepresentation

för försäkringstagarintresset är — såsom antytts i yttrandet från

försäkringsbolagens riksförbund — även i så måtto till fördel för försäkringsaktiebolagen

som dén kan vara ägnad att öka förtroendet för den i

aktiebolagsform drivna försäkringsverksamheten.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

31

Utredningen har föreslagit att försäkringstagarna skola äga utse representant

i styrelsen för försäkringsaktiebolag. I bolag där svårighet möter att

genomföra en sådan anordning skall i stället Kungl. Maj :t äga rätt att utse

styrelseledamot. Undantag föreslås beträffande försäkringsaktiebolag, vilka

driva en i väsentlig mån på utlandet inriktad verksamhet.

Principiellt ansluter jag mig till utredningens förslag. I så måtto förordar

jag emellertid en jämkning av förslaget som det synes mindre lämpligt att

göra undantag för försäkringsaktiebolag, vilka driva en i väsentlig mån på

utlandet inriktad verksamhet. Dessa bolag torde i de allra flesta fall äga ett

icke obetydligt försäkringsbestånd som härrör från verksamhet här i riket

och även bortsett från denna omständighet torde anordningen med en av

aktieägarna oberoende styrelseledamot innebära en fördel. Däremot torde de

rena återförsäkringsaktiebolagen i förevarande hänseende intaga en särställning.

Försäkringstagare äro här de direkttecknande bolagen. Det kan icke

anses påkallat att beträffande dem föreskriva en ovillkorlig skyldighet att

utse försäkringstagarrepresentant i styrelsen. I 70 § lagen om försäkringsrörelse

torde böra upptagas bestämmelse om att i försäkringsaktiebolag

minst en styrelseledamot skall utses med uppdrag att särskilt vaka över att

försäkringstagarnas intresse vederbörligen beaktas. För att ytterligare betona

denne styrelseledamots ställning och tillika såvitt möjligt förebygga

intressekonflikter torde såsom behörighetsvillkor för honom böra upptagas,

att han icke må vara aktieägare eller befattningshavare i bolaget. Klart är

att denne styrelseledamot har samma ansvar som övriga styrelseledamöter.

Enligt 70 § andra stycket lagen om försäkringsrörelse utses styrelsen i

försäkringsaktiebolag såsom regel genom val å bolagsstämma. Om även försäkringstagarnas

representant i styrelsen skulle utses på bolagsstämma

funnes icke någon säker garanti för att syftet med den ifrågavarande bestämmelsen

bleve tillgodosett. I lagrummet torde därför böra upptagas en

supplerande föreskrift av innebörd, att sådan styrelseledamot skall tillsättas

i annan ordning, varom bestämmelse skall intagas i bolagsordningen. Det är

i och för sig naturligt att denne styrelseledamot utses genom val bland försäkringstagarna

eller av någon intressegrupp som kan anses representativ

för dem. I flertalet större försäkringsaktiebolag — stundom även i mindre

sådana — torde emellertid försäkringstagarklicntelet vara så omfattande

och anknytningen till särskilda intressegrupper så ringa, att val av försäkringstagarna

eller av intresseorganisation icke torde innebära någon god

lösning". I dylika fall synes det lämpligt att försäkringstagarrepresentationen

kommer till stånd genom förordnande av Kungl. Maj :t, eventuellt av myndighet

åt vilken Kungl. Maj :t anförtror detta uppdrag. Mot tanken att lägga

uppgiften hos Kungl. Maj :t har i ett par remissyttranden invänts, att ett

beslut av tillsynsmyndigheten kan komma i konflikt med den ståndpunkt,

som företrädes av Kungl. Maj:ts representant i styrelsen. Denna invändning

synes mig i väsentlig mån skjuta över målet, eftersom den ifrågavarande

styrelseledamoten utses för att representera icke den förordnande myndigheten

utan försäkringstagarna. Huruvida mer än en styrelseledamot för för
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

säkringstagarintresset skall utses får bero på omständigheterna, bl. a. bolagets

storlek och antalet övriga styrelseledamöter.

Såsom redan nämnts bör i lagen upptagas en undantagsregel beträffande

återförsäkringsaktiebolagen. Någon särskild bestämmelse angående suppleant

för den styrelseledamot som utses med särskild uppgift att beakta försäkringstagarnas

intresse har jag icke ansett erforderlig.

De föreslagna ändringarna i 70 § första och andra styckena lagen om

försäkringsrörelse torde böra föranleda en jämkning av redaktionell natur

i 204 § 1 mom. första stycket, i vilket lagrum, som avser ömsesidiga försäkringsbolag,

hänvisas till bl. a. 70 §.

Lämpligen kan med ikraftträdandet av de nya bestämmelserna anstå till

den 1 januari 1952. Bolagen få därigenom god tid att genomföra erforderliga

ändringar i sina bolagsordningar. För enstaka fall kan en längre övergångstid

vara motiverad. Med hänsyn härtill torde en dispensregel böra upptagas

i övergångsbestämmelserna. Dispensrätten bör anförtros Kungl. Maj :t, dock

med rätt för Kungl. Maj :t att delegera densamma till försäkringsinspektionen.

Anstånd torde icke i något fall böra medgivas längre än till den 1 januari

1954.

Jag vill för min del starkt understryka utredningens uttalande om önskvärdheten

av att försäkringsföretagens styrelser icke ensidigt rekryteras ur

kretsar, som äro engagerade inom stora delar av vår finansvärld i övrigt och

samtidigt inbördes i hög grad samarbeta i styrelser utanför försäkringsföretagen.

Frågan är särskilt betydelsefull med hänsyn till de stora kapitalresurser,

över vilka flertalet försäkringsbolag förfoga.

Vidare kan jag i allt väsentligt ansluta mig till utredningens principiella

synpunkter beträffande företagstyp. Det synes mig icke erforderligt att i detta

sammanhang göra några ytterligare allmänna uttalanden i ämnet. I den mån

i framtiden nybildning av försäkringsbolag kommer att äga rum bör med

hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall bedömas, vilkendera företagstypen

som är den lämpligaste. I anslutning till vad som anförts i FolketSamarbetes

yttrande om ett ömsesidigt försäkringsbolag för verksamhet i

de nordiska länderna vill jag framhålla, att — från de synpunkter om vilka

nu är fråga — någon principiell invändning mot en sådan anordning icke

torde kunna resas.

Livförsäkringsaktiebolagens redobogenhet att genom bestämmelse i bolagsordningarna

tillförsäkra försäkringstagarna äganderätten till överskottsfonderna

framstår såsom mycket tillfredsställande. Enligt vad jag erfarit har

numera i samtliga livförsäkringsaktiebolag genomförts vinstbegränsning för

aktieägarna. Till frågan om vinstbegränsning i skadeförsäkringen återkommer

jag i det följande.

2. Kontroll över premiesättningen i skadeförsäkring.

I fråga om livförsäkringsrörelse upprättas särskilda försäkringstekniska

grunder för beräkning av premier och premiereserv, återbäring m. m. Grunderna

skola underställas Kungl. Maj :t för stadfästelse. I nya lagen om

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

försäkringsrörelse har grundernas syfte angivits vara att trygga bolagets

förmåga att dels fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal

och dels bereda försäkring till en med hänsyn till försäkringens art

skälig kostnad. Grunderna skola således enligt nya lagen tillgodose både ett

soliditetskrav och ett skälighetskrav. För att soliditeten icke skall eftersättas

måste säkerhetsmarginaler inläggas i grunderna för premieberäkningen.

I den mån dessa marginaler sedermera visa sig obehövliga eller för

högt tilltagna sker en justering i form av återbäring till försäkringstagarna.

På denna väg tillgodoses sålunda skälighetsprincipen. Försäkringsinspektionen

har att övervaka efterlevnaden av soliditets- och skälighetskraven.

Beträffande skadeförsäkringen uppställer lagen ett soliditetskrav men däremot

icke något krav på premiesättningens skälighet.

Utredningen. Premiesättningen inom skadeförsäkringen avser dels en

klassificering av riskerna och dels en fixering av premien för varje riskklass.

Den förstnämnda uppgiften medger en tämligen stor rörelsefrihet.

Det är här fråga om en avvägning mellan å ena sidan kravet på rättvisa

mellan olika försäkringstagare och å andra sidan den omkostnadsökning,

som en långt driven differentiering medför, ävensom de praktiska

svårigheterna att genomföra en riskbedömning för alltför små försäkringsgrupper.

Fixerandet av premienivån för varje riskgrupp kan endast ske

med ledning av erfarenhet av riskens natur. Utredningen anför, att sådan

erfarenhet kan vinnas antingen genom statistisk bearbetning av resultatet

av verksamheten eller genom utnyttjande av allmän praktisk och teknisk

försäkringskunskap. Tidigare har premiesättningen inom flertalet bolag

byggts på den allmänna praktiska erfarenheten medan den statistiska bedömningen

spelat en tämligen underordnad roll. Ju mer verksamheten stabiliserats

— tillfogar utredningen -— desto större betydelse har det statistiska

materialet emellertid fått såsom komplement till den allmänna tekniska

kunskapen.

Utredningen betonar, att en tillämpning av skälighetsprincipen gör det

nödvändigt att dels bedöma vad som skall anses såsom skäligt pris för

den tjänst, som försäkringen representerar, och dels kontrollera att en

sådan prissättning upprätthålles. Frågan, huruvida det är möjligt att på

skadeförsäkringens område tillämpa samma metoder som inom livförsäkringen,

har utredningen besvarat nekande. Detta beror på olika omständigheter.

I första rummet kommer i betraktande att riskförhållandena äro

helt artskilda inom livförsäkring och skadeförsäkring. Dödsrisken för en

försäkrad person är visserligen i likhet med exempelvis brandrisken för ett

försäkrat hus beroende av ett mycket stort antal variabla faktorer. Sålunda

påverkas dödsrisken av ålder, yrke, hälsotillstånd, arvsfaktorn, levnadssätt

in. in. och brandrisken av läge, byggnadssätt, användning, brandsläckningsmöjligheter

in. in. I fråga om livförsäkringen anses det dock möjligt

att avgränsa en grupp — de medicinskt normala riskerna — som innefattar

flertalet av alla försäkringssökande och inom vilken det med en praktiskt

tillräcklig grad av noggrannhet kan antagas, att dödsrisken endast beror

15 llihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 220.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

på en dominerande faktor, åldern. I fråga om det andra exemplet, brandförsäkringen,

finner utredningen det däremot icke möjligt att på liknande

sätt avgränsa en tillräckligt stor grupp av försäkrade objekt, inom vilken

premien skulle kunna göras beroende av en enda eller ett fåtal variabla

faktorer. Analogt är förhållandet inom övriga skadeförsäkringsgrenar.

I anslutning till jämförelsen mellan livförsäkring och skadeförsäkring

framhåller utredningen vidare, att sambandet mellan premier och försäkringsvillkor

är av en helt annan betydelse inom skadeförsäkringen än inom

livförsäkringen. En jämkning av villkoren kan förorsaka en väsentlig ändring

av skadekostnaderna och således nödvändiggöra en motsvarande justering

av premien. I grunderna för skadeförsäkringen skulle det alltså vara

nödvändigt att angiva icke endast premiegrunder utan även motsvarande

försäkringsvillkor. Inom åtskilliga grenar av skadeförsäkringen spelar vidare

den s. k. moraliska risken en mycket väsentlig roll för skadeförloppet.

Särskilt påtagligt är detta inom sådana grenar som automobil- och olycksfallsförsäkring.

Detta innebär att riskurvalet starkt inverkar på premien.

Slutligen anmärker utredningen, att skadeförloppet inom sådana grenar som

exempelvis brand- och automobilförsäkring synes vara i betydligt högre grad

än inom livförsäkringen utsatt för kastningar, bland annat sammanhängande

med växlingar i de ekonomiska konjunkturerna. Om en nettopremie i

första hand beräknas på grund av ett genomsnittligt antagande om risken,

erfordras sålunda — tillägger utredningen —- ett relativt betydande tillägg

till densamma för att täcka fluktuations- och katastrofrisken. På de skäl

som nu anförts avvisar utredningen tanken på en anordning med försäkringstekniska

grunder, stadfästa av offentlig myndighet, inom skadeförsäkringen.

Härefter har utredningen behandlat möjligheterna att införa ett återbäringssystem

på skadeförsäkringens område. Utredningen har funnit dem

starkt begränsade. Premien för varje särskild försäkring stannar inom skadeförsäkringen

ofta vid ett ringa belopp. Vidare tillämpar man korta avtalstider.

Visserligen är det vanligt, att försäkringarna genom förnyelser

upprätthållas under längre tid, men försäkringsbeloppen bli därunder ej

sällan föremål för ändringar. I regel skulle en återbäring av dessa skäl bli

förknippad med så betydande omkostnader i förhållande till de belopp, som

skulle kunna tillgodogöras den enskilde försäkringstagaren, att ett återbäringssystem

icke rimligen kan komma i fråga. Endast inom speciella försäkringsgrenar,

exempelvis brandförsäkring å fastigheter, där försäkringarna

i regel bibehållas oförändrade under längre tid, kan ett återbäringssystem

med fördel genomföras.

I detta sammanhang anför utredningen vidare:

Man kan fråga sig, om det ej finnes möjligheter att på något annat sätt

tillgodogöra försäkringstagarna de rörelseöverskott, som betingats av de i

premierna inlagda säkerhetsmarginalerna. Detta torde knappast kunna realiseras

på annat sätt än att överskotten uppsamlas i en fond, som i en eller

annan form disponeras till förmån för försäkringstagarna. Så kan i första

hand tänkas ske genom att fonden efterhand helt eller delvis får fylla det

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj-.ts proposition nr 220.

säkerhets- och utjämningsbehov, som premiernas säkerhetsmarginaler ha

till uppgift att täcka. Dessa säkerhetsmarginaler skulle härigenom efterhand

reduceras eller helt bortfalla. Man kan, i ett senare skede, tänka sig

möjligheten av att avkastningen å den samlade fonden — sedan fonden

vuxit till ett mera avsevärt belopp — användes till ytterligare nedsättning av

premierna och att bolaget sålunda tillhandahåller försäkringar till lägre

pris än som motsvarar deras värde. Detta skulle innebära, att bolagets försäkringstagare

skulle tillgodogöras vinstmedel, som uppsamlats å tidigare

generationers försäkringar.

En tillämpning av skälighetsprincipen enligt ovan angivna riktlinjer visar

sig emellertid vid närmare övervägande medföra orimliga konsekvenser.

Det torde sålunda för såväl bolagen som allmänheten te sig stötande att

för olika bolag föreskriva premienivåer med hänsyn till varje särskilt bolags

förmögenhetsställning. Och att ålägga ett bolag att tillhandahålla försäkringar

till ett lägre pris än som motsvarade försäkringarnas värde måste

anses otänkbart. I den praktiska tillämpningen skulle vidare en övervakande

myndighet ställas inför ett avgörande av den storlek, som den uppsamlade

fonden skall ha uppnått för att den helt skall fylla bolagets säkerhets- och

utjämningsbehov. Objektiva grunder för ett sådant avgörande saknas, vartili

kommer att den erforderliga fonden ständigt förändras med försäkringsstockens

storlek och sammansättning. Skall man i premiekalkylen bygga

på fondens avkastning har man även att räkna med yttre ekonomiska förhållanden,

såsom ändringar av ränteläge och penningvärde m. m. För aktiebolagens

vidkommande skulle systemet slutligen leda till tyngande och besvärliga

anordningar. Inom ett aktiebolag är den samlade förmögenheten

juridiskt att betrakta som aktieägarnas egendom men fungerar på samma

gång som utjämningsfond. Även om man skulle kunna tänka sig att efterhand

genomföra en uppdelning av tillgångarna i aktieägare- och försäkringstagarefonder,

skulle detta leda till långtgående och föga tilltalande ingrepp

för att reglera förhållandet mellan aktieägarnas och försäkringstagarnas

intressen.

Utredningen finner att man beträffande skadeförsäkringen är hänvisad

att söka tillgodose skälighetsprincipen vid premiesättningen. Teknisk riskbedömning

är oundgänglig för premiesättningen men den är ensam icke tillräcklig.

Med teknisk bedömning kan man exempelvis konstatera, att ett visst

faromoment är ägnat att öka risken eller att vissa säkerhetsanordningar

äro ägnade att minska risken. Men utan statistisk erfarenhet är det icke

möjligt att avgöra storleken av den inverkan på risken, som nämnda förhållanden

ha. Man kan sålunda ej avgöra, om de äro tillräckliga för att

motivera en premiedifferens och hur stor denna i så fall bör vara. Statistikens

uppgift är alt lämna det kvantitativa underlag, som utgör ett nödvändigt

komplement till den tekniska sakkunskapen och en nödvändig förutsättning

för fixerandet av premienivån, samtidigt som den bereder möjlighet

att effektivt kontrollera de resultat, vilka framgått av de tekniska experternas

överväganden.

I konsekvens härmed anser utredningen att den första förutsättningen

för skälighetsprincipens tillämpning är att man skaffar sig det fasta underlag

för premiesättningen, som står att vinna genom eu enligt moderna metoder

anordnad statistik. Varje bolag bör därför åläggas skyldig hel

att föra statistik över förloppet av sin verksamhet.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kiingl. Maj:ts proposition nr 220.

så anordnad att den kan tjäna som ledning vid fastställandet av premier

och som kontroll på premiernas skälighet inom olika riskgrupper.

Beträffande principerna för statistikens anordnande anför utredningen

följande:

En given förutsättning för att en statistik skall kunna bli till verklig ledning

vid premiesättningen är, att den grundar sig på ett tillräckligt omfattande

material. Den långt drivna premiedifferentiering, som för närvarande

tillämpas, särskilt inom vissa grenar, har medfört, att det statistiska

underlaget i fråga om ett mycket stort antal premiegrupper är otillräckligt

för att några slutsatser skola kunna dragas av den statistiska erfarenheten.

Det kan då ligga nära till hands att fordra, att statistiken i varje särskilt

bolag upplägges efter enhetliga principer, som möjliggör en sammanställning

av de olika bolagens erfarenheter. En sådan gemensam statistik förekommer

redan nu för grupper av bolag genom de olika tariffsammanslutningarna.

Emellertid skulle alltför detaljerade tvångsbestämmelser i den här

angivna riktningen otvivelaktigt vara ägnade att låsa fast utvecklingen. En

indelning i riskgrupper måste, som tidigare framhållits, alltid i viss mån

grunda sig på en subjektiv bedömning. Ett bolag kan anse en viss liskgruppindelning

ändamålsenlig och rättvis medan ett annat bolag finner,

att riskgrupperna böra avgränsas på något annat sätt. Att objektivt avgöra

vilkendera uppfattningen som är mest skälig gentemot försäkringstagarna

torde icke vara möjligt med mindre en tillfredsställande statistisk belysning

kan åstadkommas. Då möjligheter härtill ännu i stor utsträckning saknas,

torde det vara nödvändigt, att man tills vidare lämnar möjligheterna

öppna för olika bolag att, såvitt det gäller den mera detaljerade riskgruppindelningen,

gå fram på olika vägar. Ett visst riskklass-schema bör dock

kunna fastställas såsom en gemensam bas för den finare gruppindelning,

som de olika anstalterna, var och en efter sitt skön, kunna finna ändamålsenlig.

Förslaget bygger på förutsättningen att statistiken kommer att omfatta

även bolagens förvaltningskostnader. Härom anför utredningen

följande:

Svårigheter äro för handen även då det gäller att bedöma skäligheten av

förvaltningskostnaderna och den därav betingade omkostnadsbelastningen

av premierna. För denna bedömning är det icke tillräckligt att granska förhållandet

mellan förvaltningskostnader och premier för hela rörelsen eller

ens gren för gren. Då förvaltningskostnaderna till en del äro styckebetonade,

måste relationen mellan förvaltningskostnader och premier ställa sig

högre för försäkringar med låg försäkringssumma eller litet riskmoment än

för försäkringar med hög försäkringssumma eller stort riskmoment. Förvaltningsarbetet

kan för olika risktyper få väsentligt olika karaktär. Jämför

man exempelvis industribrandförsäkring med civilbrandförsäkring kräver

den individuella riskbedömningen för den förra gruppen ett omfattande

tekniskt arbete, som icke har någon motsvarighet för den senare, medan däremot

kostnaden för premieinkassering inom industribrandförsäkring med

hänsyn till den höga premienivån motsvarar en relativt ringa del av premien.

Av det anförda följer, att en skälighetsbedömning av förvaltningskostnaderna

måste kräva anordnandet av omkostnadsstatistik.---Man

torde icke böra ställa alltför vittgående krav. Det torde vara möjligt att

med relativt enkla anordningar åstadkomma en tillräcklig belysning av omkostnadernas

fördelning.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Beträffande den offentliga kontrollen över premiesättningen

betonar utredningen, att möjligheterna till en effektiv

kontroll ännu så länge äro starkt begränsade. Därav får emellertid icke —

tillägger utredningen — dragas den slutsatsen, att ingen som helst kontroll

från det allmännas sida under närmaste tiden skulle vara möjlig. Uppenbara

missförhållanden böra genast kunna bli föremål för ingripande från det

allmännas sida. Om en viss försäkringsgren under en lång följd av år gått

med förlust eller lämnat orimligt stora överskott, bör sålunda tillrättaläggande

kunna påfordras. Den väg, som man i övrigt bör slå in på, bör vara

att angiva riktlinjer och metoder för det allmännas kontroll, som kunna

successivt anpassas efter möjligheterna till effektivt förverkligande. Ett

första steg bör vara att ålägga bolagen att föra statistik, som kan tjäna som

ledning vid premiebestämningen och kontroll över premiernas skälighet.

Inom varje bolag bör upprättas eu plan för statistikens uppläggande, som

underställes den övervakande myndigheten, försäkringsinspektionen, för

godkännande. Planen bör ansluta sig till ett enhetligt riskklasschema, som

det bör ankomma på inspektionen att fastställa. Måhända får man åtminstone

till en början nöja sig med att i detta schema tillämpa en tämligen grov

indelning. Emellertid bör man genom till buds stående medel söka att analysera

och draga slutsatser av den fortgående verksamheten, varvid särskilt

de frivilliga tariffsammanslutningarna kunna ge värdefullt material. Efter

hand som man får starkare grepp om risk- och omkostnadsbedömningen, bör

det gemensamma riskklasschemat i erforderlig grad jämkas och även kunna

bringas att omfatta en mera detaljerad riskklassindelning. Utredningen förutsätter,

att försäkringsinspektionen i hithörande angelägenheter samråder

med målsmän för den praktiska verksamheten. Ett dylikt samarbete är angeläget

framför allt för att hänsyn skall kunna tagas till de olika bolagens

möjligheter att till rimlig kostnad anordna statistiken och för att gagneliga

utvecklingstendenser inom försäkringsrörelsen såväl beträffande riskklassindelning

som i kostnadsavseende i tillbörlig grad skola bli beaktade.

Utredningen anser det ligga i sakens natur, att bolagens statistik när som

helst skall hållas tillgänglig för försäkringsinspektionen. Detta finner utredningen

böra gälla även i fråga om statistik, som anordnas gemensamt

av flera bolag. Sammanställningar av statistikens resultat i anslutning till

riskklasschemat böra med regelbundna tidsmellanrum insändas till försäkringsinspektionen

och där hållas tillgängliga. Tidsintervallerna böra fastställas

av inspektionen. I syfte att bringa statistikresultaten till allmänhetens

kännedom finner utredningen det önskvärt att inspektionen i sin

årspublikation »Enskilda försäkringsanstalter» offentliggör desamma i lämplig

omfattning. Eu viss försiktighet måste dock härvidlag iakttagas. Allmänheten

torde icke ha förmåga att bedöma skiftande stalistikresultat och

någon klar förståelse för betydelsen av säkerhetsmarginaler och av ett försäkringsbolags

konsolidering torde ej heller kunna påräknas. Det torde av

dessa skäl ej vara lämpligt att gå längre än att publicera en sammanfattning

av materialet. Närmare plan för denna sammanfattning bör fastställas av

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungi. J\Iaj:ts proposition nr 220.

försäkringsinspektionen. Utredningen förutsätter att samråd även i detta

avseende äger rum med målsmän för den praktiska verksamheten.

I anslutning till det nu sagda anför utredningen vidare:

Den offentliga kontrollen över premiesättningen måste i det väsentliga

grunda sig på den inom vederbörande bolag förda statistiken, jämförd -— i

den mån detta är möjligt — med andra bolags statistiska material. Detta

leder till att kontrollen i huvudsak måste få formen av en efterkontroll.

Med hänsyn härtill torde det icke vara erforderligt eller ens lämpligt att de

av bolagen uppgjorda tarifferna godkännas av inspektionen innan de bringas

i tillämpning. Ett sådant godkännande, som skulle innebära en ytterst

omfattande och tidskrävande procedur, skulle knappast fylla något förnuftigt

ändamål, eftersom inspektionen knappast har förutsättning att rätt

bedöma exempelvis en på tekniska grunder verkställd premiedifferentiering.

Först sedan man genom erfarenhet fått dess skälighet belyst, har inspektionen

underlag för ett bedömande. I fråga om mycket små riskgrupper och

specialtarifferade risker, som icke kunna statistiskt belysas, torde inspektionens

möjligheter till en skälighetskontroll vara mycket begränsade. Detta

bör dock ej hindra att man så långt detta är möjligt söker tillse att oskälig

premiedifferentiering ej förekommer. Sålunda bör exempelvis en omständighet,

om vilken det icke kan visas eller göras sannolikt att den har något

som helst inflytande på risken, icke få leda till en differentiering av riskpremien.

För att övervakningen av premiesättningen skall kunna utövas på ett smidigt

och ändamålsenligt sätt är det angeläget att en samverkan kommer

till stånd mellan försäkringsinspektionen å ena sidan samt försäkringsbolagen

och deras gemensamma organ å den andra. Det är av stor betydelse

att inspektionen blir förtrogen med de principer som tillämpas vid tarifferingsarbetet

inom bolagen och tariffsammanslutningarna. Detta torde bäst

kunna ske genom att inspektionen på nära håll följer arbetet. Att bolagen

och sammanslutningarna bereda inspektionen tillfälle härtill ter sig för försäkringsutredningen

såsom ett naturligt utslag av den samverkan som på

detta område bör eftersträvas. Inspektionen bör å sin sida, innan den påfordrar

en premieändring, låta vederbörande bolag framlägga sina synpunkter

på frågan.

Premien utgör en del av försäkringsvillkoren. Utredningen anmärker, att

skälighetsbedömningen av premien självfallet måste

ske med hänsyn till övriga försäkringsvillkor. Spörsmålet

huruvida skälighetskontrollen bör omfatta en prövning även av dessa

övriga villkor har utredningen övervägt och därvid kommit till det resultatet,

att detta icke kan anses erforderligt. Utredningen förutsätter emellertid

att utvecklingen på området kommer att följas med uppmärksamhet av

försäkringsinspektionen. I detta sammanhang understryker utredningen önskemålet

om en klar och för försäkringstagarna lättillgänglig utformning av

villkoren.

Utredningen finner vissa undantag från skälighets k ontrol1

e n motiverade. Sålunda föreligger i fråga om svenska försäkringsbolags

direkta rörelse utomlands från svensk sida icke någon anledning att begränsa

bolagens vinstmöjligheter.

Vad angår utländska bolag, som driva direkt rörelse i Sverige, har man

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj-.ts proposition nr 220.

att beakta — framhåller utredningen — att den svenska rörelsen ingår som

ett led i ett större ekonomiskt sammanhang. Skäligheten av de för den

svenska rörelsen tillämpade premierna lär icke kunna bedömas med ledning

enbart av skaderesultat och omkostnader här i landet. Vid sådant förhållande

finner utredningen, att även denna rörelse bör undantagas från bestämmelserna

rörande skälighetsprincipen. Utredningen anmärker, att ett

undantag beträffande de utländska bolagen torde få ringa betydelse, eftersom

dessa till följd av konkurrensen med svenska bolag bli nödsakade att

tillämpa skäliga premier. Och skulle så icke bli fallet anser utredningen

de svenska försäkringstagarnas intresse fullt tillgodosett i och med att de

hos svenska bolag kunna erhålla försäkringar på skäliga villkor.

Sammanfattningsvis föreslår utredningen, att i försäkringslagen intages

en allmän bestämmelse av innebörd, att premiesättningen för inom riket

bedriven inhemsk skadeförsäkringsrörelse skall vara skälig samt att försäkringsinspektionen

skall äga befogenhet att övervaka bestämmelsens efterlevnad.

Därjämte bör i försäkringslagen administrativ myndighet (Kungl.

Maj:t, försäkringsinspektionen) bemyndigas utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter

i ämnet. — Genomförandet av premiehöjning får för närvarande

äga rum endast efter godkännande av priskontrollnämnden. I och

med att bolagens premiesättning underställes försäkringsinspektionens kontroll

bör enligt utredningens mening nämndens befattning med frågor rörande

försäkringspremier upphöra.

Yttranden. Utredningens förslag i detta ämne har tilldragit sig stor uppmärksamhet

och hithörande frågor ha i åtskilliga remissyttranden ingående

behandlats.

Stockholms handelskammare uttalar att utredningens förslag i denna del

icke i och för sig synes kunna möta någon befogad erinran, även om det

ej bör bortses från svårigheterna att i praktiken tillämpa skälighetsprincipen.

Någon säkerhet för att detta nya system kommer att medföra ett totalt

förbilligande av försäkringstagarnas utgifter föreligger icke. Snarare skulle

väl, tillägger handelskammaren, på grundval av erfarenheterna från offentlig

prisövervakning ett motsatt resultat kunna befaras. Västernorrlands och

Jämtlands läns handelskammare uttalar likartade synpunkter. Stark kritik

uttalas däremot av Skånes handelskammare, som finner den av utredningen

föreslagna anordningen behäftad med många konstitutiva brister. Det måste

närmare undersökas i vad mån en skälighetsprövning efter objektiva normer

vid premiesättningen inom olika försäkringsgrenar över huvud låter

sig göra. Handelskammaren anser att, innan dessa förhållanden klarlagts,

förutsättningar saknas för ett ställningstagande till skälighetsprincipen och

dess tillämplighet. Även Handelskammaren i Göteborg finner det opåkallat

med särskilda bestämmelser angående premiesättningen; enligt handelskammarens

mening kan man förvänta att försäkringsföretagen komma att

fortsätta sina rationaliseringsåtgärder. Sistnämnda synpunkter återkomma

i kommerskollcgii yttrande. Med hänsyn till de vitsordade praktiska svårigheter,

som äro förbundna med utredningens förslag, ifrågasätter kommers
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungi. Maj:ts proposition nr 220.

kollegium om det icke kunde anförtros åt försäkringsföretagen själva att

verka för en riktigt avvägd premiesättning. I anslutning till utredningens

uttalande att skälighetsprincipen medför en begränsning i möjligheterna

att uttaga vinst i företagen av aktiebolagstyp anmärker kollegium att man

icke kan bortse från betydelsen av att vid vissa former av skadeförsäkring

riskvilligt kapital tillskjutes som stöd för rörelsen.

Försäkringsfunktionärernas förbund finner skälighetsprincipen tillfredsställande

från teoretisk synpunkt men ifrågasätter dess praktiska värde.

Försäkringstjänstemannaförbundet uttalar att skälighetsprincipen i realiteten

torde innebära införandet av en permanent priskontroll. Att en dylik

priskontroll lätt kan få den verkan att konkurrensen mellan företagen minskar

och därigenom effektiviseringen hålles tillbaka, anser förbundet uppenbart.

De skäl som talat för införandet av skälighetsprincipen på livförsäkringens

område ha icke samma bärighet inom skadeförsäkringen, som är

betydligt mera affärsmässig och på ett helt annat sätt skiftande.

Förbundet förutsätter att skälighetsprincipen, om densamma införes, på

intet sätt får begränsa de anställdas rätt eller möjligheter att genom sina

organisationer fritt förhandla med försäkringsföretagen om lönevillkor

m. m.

Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening har icke rest någon invändning

mot utredningens förslag. Föreningen anför att den sett som en

av sina huvuduppgifter att under ledning av en statistiker sammanställa

och bearbeta erforderlig statistik till ledning för premiesättningen inom

de anslutna bolagen. Ett representativt statistiskt material föreligger sålunda.

Föreningen förutsätter att den hittills praktiserade uppläggningen av

statistiken för de anslutna bolagens del skall befinnas tillfredsställande

och kunna ligga till grund för det fortsatta statistiska arbete, som blir en

av förutsättningarna för skälighetsprincipens tillämpning.

I det yttrande, som avgivits av Försäkringsbolagens riksförbund, betonas,

att man inom skadeförsäkringen sedan länge sökt att med ledning av

statistisk och teknisk sakkunskap avpassa och differentiera premierna för

olika risker. Riksförbundet har därför icke något att invända mot att skälighetsprincipen,

sådan den för skadeförsäkringens del utformats av utredningen,

inskrives i lagen.

Förbundet tillägger:

En följd av en sådan lagändring blir givetvis, att försäkringsinspektionen

skall äga befogenhet att så långt det är möjligt kontrollera premiesättningens

skälighet, vilken kontroll såsom utredningen framhållit måste ske i efterhand,

och att försäkringsbolagen såsom underlag för kontrollen skola

tillhandahålla försäkringsinspektionen visst statistiskt material rörande

verksamhetsförloppet. Här må dock starkt understrykas vikten av att, såsom

försäkringsutredningen förutsätter, inspektionen i hithörande frågor

samråder med målsmän för den praktiska verksamheten för att hänsyn

skall kunna tagas till bolagens möjligheter att till rimlig kostnad anordna

statistiken. Härvid maste beaktas att en alltför detaljerad och differentierad

statistik drager förhållandevis mycket höga kostnader och därigenom kan

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungi. Maj:ts proposition nr 220.

leda till en väsentlig ökning av omkostnadsdelen i bruttopremierna och sålunda

föranleda en högre premienivå än eljest. Riksförbundet utgår ifrån

att det riskklasschema, som skall fastställas av försäkringsinspektionen efter

samråd med försäkringsbolagen, kommer att grundas på en tämligen

grov indelning i riskgrupper, vilket ju även försäkringsutredningen räknat

med måste bli fallet, åtminstone till en början.

Vidare må här framhållas att den föreslagna kontrollen över premiernas

skälighet kommer att möta stora svårigheter. Främst gäller härvid på grund

av de starka fluktuationer, som förekomma i fråga om riskförloppet, att

det i regel fordras en mycket lång tidsperiod — ett tiotal år eller mera —

för att man skall kunna bedöma, huruvida premien inom viss verksamhetsgren

varit skälig eller ej. Och vid slutet av en sådan period, då det skulle

gälla att med ledning av den vunna erfarenheten bedöma vilken premie som

skall anses skälig för framtiden, kunna riskförhållandena på grund av utvecklingen

i olika avseenden vara väsentligt annorlunda än i början av perioden.

Försäkringsinspektionens uppgift som kontrollmyndighet i här ifrågavarande

avseende kommer att bli utomordentligt svår och kräva mycket

ömtåliga överväganden, därvid inspektionen ständigt har att beakta även

soliditetskravet. Vad man i främsta rummet har att lita till som regulator

mot för höga premier inom skadeförsäkringen torde liksom hittills komma

att vara konkurrensen bolagen emellan.---

Företagarvinsten härrör icke blott från den direkta svenska affären —- som enligt utredningen är den enda del av verksamheten som skall underkastas

skälighetskontroll — utan även från utländsk affär, återförsäkring,

finansförvaltning m. m. Den ifrågavarande kontrollen måste uppenbarligen

grundas på förhållandet mellan å ena sidan premier och å andra sidan

skador och förvaltningskostnader inom den inhemska direkta bruttoaffären,

fördelad på olika riskgrupper.

Efter en redogörelse för tillvägagångssättet vid premiebestämningen anföra

Thulcbolagen bl. a. följande:

Statistiken har såsom hjälpmedel vid premiesättningen sin givna begränsning.

På mycket stora områden inom skadeförsäkringen torde det rent av

vara ogörligt att, även vid sammanslagning av alla bolags material, finna

ett tillräckligt stort underlag för att uppnå statistiskt hållbara och för premiebedömningen

användbara resultat. Särskilt inom vissa grupper är° nämligen

riskförloppet synnerligen skiftande. Härtill kommer att många på riskförloppet

inverkande faktorer över huvud taget äro omöjliga att registrera

ur statistisk eller tariffteknisk synpunkt, exempelvis uppträdande av olika

väderleksförhållanden, internationella förvecklingar, konjunktursvängningar,

statliga regleringsåtgärder, förändringar i rättspraxis.----Tid efter

annan inträffa på premien inverkande förhållanden, vilka bolagen vid sin

premiesättning icke haft anledning att räkna med eller ens kunnat förutse.

Bolagen ha i normala tider möjlighet att snabbt anpassa premiesatserna

efter dessa förhållanden. För närvarande är dock denna möjlighet starkt

begränsad på grund av priskontrollen.---Under en observationspe
riod

kunna förhållanden inträffa, vilka icke kunnat förutses men som kräva

en snabb anpassning av premierna. Ett exempel på dylika ödesdigra förhållanden

utgöra de senaste årens stora industribränder, vilka väsentligt rubbat

premieberäkningarna och vilka, om icke priskontrollen hindrat detta,

skulle ha föranlett en promiehöjning för dessa riskgrupper. Om inspektionen

än låter sig övertyga om behövligheten av sådana premiejusteringar,

kan det befaras, att beslut härom bli fördröjda till dess förhållandena

hunnit avspegla sig i statistiska uppgifter. Detta ''måste medföra eu väsent
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

lig försening av premienivåns anpassning, ofta kanske så väsentlig, att premiehöjningarna

i stor utsträckning komma att drabba andra försäkringstagare

än dem, vilkas skaderesultat förorsakat desamma. Icke minst av

hänsyn till reassuradörerna framstår det såsom angeläget att anpassningen

av premierna icke hindras eller fördröjes.---Det måste vara orimligt

att begära, att ledningen för ett bolag, i vars rörelse inspektionen ingripit

med en föreskrift rörande premiesättningen, därefter ensam skall bära ansvaret

för rörelsens affärsmässighet. I själva verket måste inspektionen genom

meddelande av en sådan föreskrift anses ha ådragit sig ett ansvar för

att premien i fortsättningen också är tillräcklig. Inspektionens skälighetskontroll

måste nämligen i första hand omfatta en prövning av huruvida

eventuellt uppkommet överskott är behövligt för att möta" påfrestningar

under kommande år med ogynnsamt skadeförlopp. Försäkringsutredningen

har själv framhållit vanskligheten av en sådan prövning i försäkringsgrenar

med starka kastningar i riskförloppet. Den ständigt latenta katastrofrisken

gör emellertid soliditetsprövningen vansklig även för sådana grenar,

som normalt uppvisa jämnare förlopp. Då inspektionen härvid endast skulle

ha bolagens statistik att bygga på och icke avses skola utrustas för att

kunna göra nödvändiga tekniska bedömanden eller förutse utvecklingen,

synes det oss svårt att ålägga inspektionen att under ämbetsansvar träffa

avgöranden av här ifrågavarande art. —--Man har enligt vårt förme
nande

anledning förmoda, att skälighetsprincipen även i framtiden skall

komma att iakttagas inom skadeförsäkringen utan en särskild statlig kontroll.

Många starka krafter verka i sådan riktning.----En garanti för

att icke oskäligt stora överskott skola undgå att uppmärksammas måste

anses ligga i den nya försäkringslagens bestämmelser om vidgad redovisningsskyldighet

samt ökade insyns- och kontrollmöjligheter beträffande bolagen

och deras olika rörelsegrenar. Här må endast erinras om föreskrifterna

i en den 30 juni 1949 utfärdad kungörelse om balansräkning samt vinstoch

förlusträkning i försäkringsbolag, enligt vilken en mycket långt gående

uppdelning på de särskilda försäkringsgrenarna skall ske.

Thulebolagen avstyrka att skälighetsprincipen inskrives i lagen.

Såväl Försäkringsbolagens riksförbund som Thulebolagen ha i sina yttranden

tagit upp frågan om sekretess för de statistiska uppgifter, som bolagen

enligt utredningens förslag skola insända till försäkringsinspektionen.

Riksförbundet erinrar om ett likartat spörsmål, som diskuterades under

förarbetena till nya försäkringslagen men då icke slutgiltigt löstes och som

ej heller senare lösts. Förbundet tillägger:

De uppgifter, som skadeförsäkringsbolagen--— skulle ha att inge till

försäkringsinspektionen---skulle användas som material för kontroll

av premiesättningen men även läggas till grund för en statistisk sammanfattning

i inspektionens årspublikation »Enskilda försäkringsanstalter».

Det måste därför klart fastslås, huruvida uppgifterna äro att anse som

»uppgifter för statlig statistik» och på grund härav falla under 16 § sekretesslagen

eller icke. Förklaras det sistnämnda vara fallet, måste riksförbundet

bestämt påyrka, att de genom beslut enligt 21 § samma lag undantagas

från offentlighet. Det skulle nämligen kunna leda till utomordentligt

stor skada för svenska försäkringsbolag, om exempelvis utländska återförsäkrare

skulle ha möjlighet att förskaffa sig en så detaljerad kännedom om

de svenska bolagens affär, som skulle kunna erhållas genom det hos

försäkringsinspektionen förvarade statistiska materialet. Det måste också

anses strida mot varje enskilt bolags eller bolagsgrupps legitima intresse,

att dess statistik hålles tillgänglig för andra bolag.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

43

Thulebolagen ge uttryck för liknande synpunkter.

Det föreliggande problemkomplexet har ingående behandlats i FolketSamarbetes

yttrande. Mot de grundläggande synpunkterna i utredningens

förslag ha anstalterna icke något att erinra. Däremot har Folket-Samarbete

funnit sig nödsakat rikta stark kritik mot utredningens uttalanden om det

sätt, på vilket skälighetsbedömningen skulle utföras; det kan nämligen —- framhåller Folket-Samarbete — befaras att dessa uttalanden eljest bli vägledande

för lagtillämpningen. Anstalterna yttra:

Skulle försäkringsutredningens förslag och uttalanden beträffande skälighetsprincipen

bli vägledande för den framtida utvecklingen av försäkringsväsendet,

ges därmed enligt Folket-Samarbetes mening kraftigt stöd

åt kartelltendenserna inom försäkringsväsendet och försvåras möjligheten

för kooperationens försäkringsrörelse att utöva en självständig premiepolitik.

Det kan t. o. m. ifrågasättas, om icke ett accepterande av utredningens

riktlinjer skulle leda till att man exempelvis inom brandförsäkringen skulle

anse det ofrånkomligt att i full utsträckning återupprätta det intima samarbete

rörande premiesättningen, vilket tidigare existerade mellan samtliga

riksbolag och som Folket-Samarbete den 3 februari 1946 avbröt, enär

kooperationens försäkringsrörelse icke ansåg sig äga tillräcklig rörelsefrihet

inom ramen för denna samverkan. Även läns- och sockenbolagen skulle

liksom de kooperativa anstalterna sannolikt bli nödsakade att deltaga i en

sådan samverkan. Ur det allmännas synpunkt kan det icke vara påkallat

att tvinga enskilda försäkringsföretag till en samverkan, vilken enligt erfarenheten

har en inneboende tendens att åstadkomma en likriktning av

premiesatser och villkor.--— Kooperationens försäkringsrörelse kan

icke tillstyrka en ordning, vilken skulle kunna omöjliggöra eller försvåra för

ett enskilt företag eller en minoritetsgrupp av företag att genomföra en premiesänkning

eller annan förändring av försäkringsvillkoren till förmån för

försäkringstagarna.

Folket-Samarbete har icke funnit klart uttryckt huruvida utredningen avser

att en skälighetsprincip skall leda till en enhetlig premienivå för alla

företag. Skilda uttalanden i betänkandet föranleda — tillfoga anstalterna —- närmast den slutsatsen, att utredningen räknat med en sådan enhetlig

premienivå. Folket-Samarbete säger sig hysa den bestämda uppfattningen,

att varje detaljkontroll från det allmännas sida över skadeförsäkringspremierna,

även om den principiellt endast skall ske i efterhand, kommer att

leda till en utvecklingshämmande och skadlig uniformering. Skälighetskontrollen

bör därför principiellt endast avse genomsnittet för stora grupper

med ett såvitt möjligt naturligt samband. Detta syfte tillgodoses om skälighetskontrollen

baseras på bokföringen under förutsättning att dennas indelning

i verksamhetsgrenar med rimlig approximation uppfyller kravet på

naturlig samhörighet inom verksamhetsgrenarna. Avvägningen av premierna

mellan olika riskgrupper inom samma verksamhetsgren bör samhället

kunna avstå från att kontrollera. Genom att tävlan mellan olika företag

och skilda företagstyper får nödigt utrymme böra allmänhetens intressen

bli tillgodosedda. Anstalterna tillägga:

För brand- och kombinerad försäkring bör det från dessa utgångspunkter

vara tillräckligt med en uppdelning på ren brandförsäkring och koinbine
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

råd försäkring. Den kombinerade försäkringen tecknas i huvudsak på civilrisker.

Med den allt starkare utbredningen av kombinerade försäkringar

torde inom en nära framtid det stora flertalet privatpersoner ha sitt brandförsäkringsskydd

täckt genom kombinerade försäkringar. Under sådana

förhållanden kommer den rena brandförsäkringen i huvudsak att omfatta

brandförsäkring av industrier, varulager o. d. En uppdelning på

kombinerade försäkringar och andra försäkringar tenderar under dessa

omständigheter till att svara mot en betydelsefull reell skillnad mellan

de två stora dominerande riskgrupperna, civilrisker å ena sidan, industri-

och mellanrisker å den andra. Man torde knappast kunna räkna

med att det blir möjligt för tillsynsmyndigheten att åstadkomma

någon mera ingående skälighetsprövning av de egentliga industririskerna.

Dessa risker måste nämligen till övervägande del bli föremål för specialtariffering.

Skälighetsprövningen kommer därmed att bli koncentrerad till

kombinerad försäkring, vari brandförsäkring ingår som ett viktigt moment,

och väsentligen avse de rena civilriskerna. Med tanke på de låga premierna

för här förekommande försäkringar kan det icke löna sig att nedlägga

dryga kostnader på en skälighetsprövning, som endast kan resultera i en

bedömning av differenser av mycket låg storleksordning. Liknande synpunkter

böra läggas på övrig skadeförsäkring i den mån den avser direkt

försäkring.

Folket-Samarbete räknar med ett synnerligen betydande merarbete för de

enskilda försäkringsföretagen, om dessa skola vara skyldiga att tillhandahålla

försäkringsinspektionen utförliga statistiska uppgifter. Den av utredningen

föreslagna statistiska analysen måste enligt anstalternas mening

avsevärt fördyra administrationen. Anordningen med ett obligatoriskt riskklasschema

existerar redan, nämligen inom trafikförsäkringen. Anstalterna

betona, att den för trafikförsäkringen föreskrivna riskstatistiken länge

utgjort en tyngande förvaltningsbörda för bolagen. Erfarenheterna från

trafikförsäkringen borde ha avskräckt från införande av obligatorisk statistik

i andra branscher.

Utredningens uttalande om det riskklasschema, som skall fastställas av

försäkringsinspektionen, anser Folket-Samarbete tyda på att utredningen eftersträvar

detaljerade tvångsbestämmelser. Även om riskgruppindelningen

i början göres tämligen grov, kommer den eftersträvade detaljerade indelningen

så småningom att leda till ett fastlåsande av utvecklingen. Det ligger i sakens

natur att eftersom tillämpningsföreskrifterna måste göras lika för olika

bolag, tillräcklig hänsyn inte kan tagas till varje bolags särskilda förhållanden.

Utökningen av den flora av formulär, som redan nu erfordras för redogörelser

till inspektionen, måste bli betydande. Inspektionens rätt att — utöver

övriga tillsynsuppgifter — när som helst taga del av statistiken och att

på nära håll följa tarifferingsarbetet ger allt mindre utrymme åt fritt handlande

för bolagsledningarna. Möjligheterna till fri tävlan komma starkt att

inskränkas. Utredningens motsatta uppfattning betecknar Folket-Samarbete

såsom verklighetsfrämmande.

Såsom redan nämnts är Folket-Samarbetes förslag baserat på en differentierad

bokföring. Anstalterna framhålla att om de metoder, som på senare tid

kommit till användning i industrien, utnyttjas, förutsättningar finnas till en

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

begränsad skälighetsprövning till -— i motsats mot utredningens förslag -—- en skälig kostnad. En sådan skälighetskontroll lämnar dessutom -— tillägga

anstalterna — utrymme för konkurrens och initiativ och möjligheter för olika

bolag att anpassa sin premiesättning till sammansättningen av beståndet

och olikheter i arbetssättet. Den av utredningen föreslagna skälighetskontrollen

synes Folket-Samarbete i längden leda till en uniformering av försäkringsverksamheten,

som har anknytningar till både byråkrati och kartellbildning.

Genom bestämmelsen i nya lagen att försäkringsinspektionen i varje

större försäkringsbolag skall förordna egen revisor, för vilken särskild instruktion

utfärdas, har det allmänna en garanti för att bokföringen ger en

klar och genomlysande framställning av det ekonomiska resultatet inom

skilda verksamhetsgrenar.

Också försäkringsinspektionen har ägnat utredningens förslag i denna del

en ingående granskning. Inledningsvis anmärker inspektionen att det torde

få betraktas som ett naturligt och väl grundat krav att de premier ett försäkringsbolag

tillämpar äro skäliga med hänsyn till storleken av de prestationer

premierna skola täcka. Några invändningar mot skälighetsprincipen såsom

sådan kunna enligt inspektionens mening icke göras. Däremot måste man

räkna med att vissa svårigheter komma att uppstå, då det gäller att avgöra

huruvida ett bolags premiesättning kan anses skälig eller icke.

För att bedöma arten och omfattningen av dessa svårigheter finner försäkringsinspektionen

det nödvändigt att närmare klargöra innebörden av skälighetsbegreppet.

Inspektionen ställer frågan: Kan premiesättningen exempelvis

inom ett bolags brandförsäkring betraktas såsom skälig, därest summan

av bolagets brandpremier står i en rimlig relation till summan av bolagets

brandskadeersättningar? Enligt inspektionens mening kan skälighetskravet

icke härigenom anses uppfyllt. Intet hindrar nämligen —- framhåller inspektionen

— att bolaget genomgående tillämpar en för låg premienivå för exempelvis

industririsker och en för hög nivå för civilrisker. En sådan premiesättning

kan icke anses skälig.

Efter att ytterligare ha belyst frågeställningen med olika exempel sammanfattar

försäkringsinspektionen sin mening i denna del så, att man — i

varje fall i fråga om vissa försäkringsgrenar — icke kan ur skälighetssynpunkt

vara betjänt med en premiesättning, som tar hänsyn enbart till genomsnittsrisken

inom grenen. För vissa andra försäkringsgrenar kan möjligen

ur nu berörda synpunkt grenen såsom helhet betraktas som en enhetlig

riskgrupp.

Försäkringsinspektionen tillägger i detta sammanhang:

En nödvändig förutsättning för att inspektionen skall kunna bilda sig en

uppfattning om huruvida en tillämpad premienivå är skälig måste sålunda

vara, att inspektionen har tillgång till ett mera differentierat erfarenhetsmatcrial

än som svarar mot försäkringsgrenen i dess helhet. Den i FolketSamarbetes

remissyttrande framförda tanken att skälighetsbedömningen

skulle kunna grundas på bokföringsresullat för de olika verksamhetsgrenarna

kan sålunda icke förordas av inspektionen, så mycket mindre som begreppet

verksamhetsgren enligt nu tillämpad terminologi ofta är mera om
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

fattande än begreppet försäkringsgren. En verksamhetsgren kan nämligen

omsluta flera försäkringsgrenar.

Inspektionen anser det vara en förutsättning för bedömandet av skäligheten

av premiesättningen inom olika försäkringsgrenar att erfarenhetsmaterialet

från dessa olika grenar underkastas en för ändamålet lämpad statistisk

bearbetning. Med hänsyn härtill torde det enligt inspektionens mening

bliva nödvändigt att ålägga samtliga skadeförsäkringsbolag att verkställa

eller låta verkställa en dylik bearbetning av sitt material, vilket såsom förutsättning

torde kräva att skälighetsprincipen införes i lagen. Hur långt uppdelningen

av det statistiska materialet på olika grupper skall behöva drivas

för att i erforderlig utsträckning tillgodose det föreliggande syftet är ett

spörsmål som kräver ingående övervägande. Inspektionen är av den uppfattningen

att uppdelningen icke bör drivas längre än som erfordras för att man

i stora drag skall kunna bedöma huruvida den av bolaget inom olika riskområden

tillämpade premienivån kan betraktas såsom skälig.

Såsom grund för de följande övervägandena utgår inspektionen från att

den har tillgång till en för ändamålet rationellt utarbetad statistik, vilken

uppfyller de krav som rimligen kunna ställas på en dylik. Inspektionen diskuterar

härefter först den betydelsefulla frågan om vilka möjligheter inspektionen

har att under den nämnda förutsättningen kontrollera premiesättningens

skälighet. Därvid betonas till en början att tillsynsmyndigheten icke

torde ha någon möjlighet att objektivt bedöma huruvida en individuellt åsatt

premie är att anse såsom skälig eller icke. Detta uttalande belyser inspektionen

med olika exempel. Däremot anser inspektionen det i princip möjligt att med

ledning av de resultat, som framgå av en statistisk bearbetning av försäkringsbolagens

erfarenhet, kunna påvisa huruvida den premienivå, som tilllämpas

för riskgrupper av större omfattning, är i genomsnitt för hög, för låg

eller skälig.

Försäkringsinspektionen tillägger:

Det ligger i sakens natur att det icke kan bli fråga om några preciserade

omdömen. Med statistikens hjälp torde i regel endast kunna avgöras, huruvida

den erforderliga premienivån företer mera väsentliga avvikelser från

den tillämpade. En nödvändig förutsättning för ett dylikt avgörande är alt

de statistiska genomsnittstalen uppvisa en sådan stabilitet efler en utvecklingstendens

av så bestämd art att slutsatser kunna dragas med tillräcklig

säkerhet. Inspektionen vill emellertid framhålla, att man här måste räkna

med många gränsfall, beträffande vilka de statistiska fackmännen komma

att stå tveksamma.

Inspektionen vill i detta sammanhang även erinra om att premierna skola

vara så avvägda att de tillsammans med övriga inkomster varöver bolaget

kan förfoga också förslå att täcka bolagets förvaltningskostnader och lämna

skälig vinst. Bestämmandet av omkostnadstillägget i premien är emellertid

en fråga av helt annan art än frågan om riskpremiens bestämmande och

måste lösas genom en analys av bolagens organisation och det sätt varpå

omkostnaderna fördela sig mellan de olika försäkringsgrenarna. Tillämpningen

av skälighetsprincipen torde emellertid därjämte kräva en prövning

av frågan i vad mån bolagens verkliga kostnader även kunna betraktas såsom

skäliga, vilket — såsom lätt inses — är ett problem av synnerligen

vansklig art.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Inspektionen diskuterar härefter närmare de båda fall där ett ingripande

från myndighetens sida kan ske, nämligen då premienivån •— för en riskgrupp

av mera betydande omfattning — är antingen för hög eller också

för låg. Vad beträffar det förra fallet anser inspektionen, bl. a. med hänsyn

till den skarpa konkurrens som för närvarande karakteriserar svensk skadeförsäkring,

att möjligheten att inkoppla inspektionen för kontroll av premiesättningen

i syfte att motverka en onödigt hög premienivå såvitt nu kan bedömas

kommer att bli av ringa betydelse. Inspektionen tillägger, att även

om statistiken för en riskgrupp givit vid handen, att den tillämpade premienivån

under en följd av år varit högre än erforderligt för täckande avskadeersättningar

och omkostnader inom gruppen, det icke får förbises att

det plötsligt kan inträffa en katastrofskada av sådan omfattning att det

ekonomiska resultatet för riskgruppen i stället blir en betydande förlust,

som kan utjämnas först efter ytterligare en följd av år. Då inspektionen vid

bedömandet av skäligheten av en premienivå måste taga viss hänsyn till

svängningar och möjligheten för plötsliga förskjutningar i skadeförloppet,

följer härav, framhåller inspektionen, att ett ingripande från myndighetens

sida för att sänka en premienivå, som kan synas för hög, knappast kan

komma i fråga annat än vid fall, då premienivån är att anse såsom oskäligt

hög.

Vad angår det fall att premienivån inom en riskgrupp kan antagas vara

för låg, kommer detta — anmärker försäkringsinspektionen — att för

myndigheten medföra överväganden av synnerligen ömtålig art. Det får

icke förbises, att varje inskridande från det allmännas sida i syfte att ålägga

ett försäkringsbolag att mot dess vilja höja sin premienivå och därmed

öka försäkringstagarnas utgifter, kan — oberoende av hur starkt motiverat

ett sådant inskridande än är — av bolaget utnyttjas på ett sätt som

skapar irritation och en förståelig irritation gentemot det allmänna. _

Försäkringsinspektionen säger sig vara synnerligen tveksam rörande

lämpligheten av att såsom tillsynsmyndighet över det enskilda försäkringsväsendet

få till uppgift att kontrollera skäligheten av premiesättningen inom

skadeförsäkringen. Då tillsynsmyndigheten skulle nödgas visa^ stor återhållsamhet

vid utövandet av kontrollverksamheten på detta område, ifrågasätter

inspektionen huruvida det under sådana förhållanden kan anses

lämpligt bibringa allmänheten den uppfattningen, att premiesättningen inom

skadeförsäkringen är föremål för det allmännas kontroll. Det är nämligen

icke uteslutet, att en dylik uppfattning kan, om den vinner utbredning,

bidraga till att försvaga bolagens intresse och ansvar för premiesättningen.

Mot bakgrunden av de allmänna synpunkter, som försäkringsinspektionen

anfört, anser inspektionen att åtgärderna för att trygga realiserandet

av skälighetsprincipen inom skadeförsäkringen i huvudsak böra utformas

efter följande riktlinjer:

Då en statistik, baserad på bolagens erfarenhetsmaterial rörande riskförhållandena,

såsom tidigare nämnts måste anses nödvändig för kännedom

om den erforderliga premienivån inom olika riskgrupper, forordar inspektionen

att skadcförsäkringsbolagen åläggas att var for sig eller gemensamt

utarbeta eu härför lämpad statistik.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kunql. Maj.ts proposition nr 220.

Inspektionen föreslår vidare, att statistikens resultat för alla bolag sammantagna

publiceras av bolagen gemensamt på sätt och i den utsträckning

som bolagen själva efter egna undersökningar må besluta. En minimiplan

för statistiken bör efter inspektionens hörande godkännas av Kungl.

Maj :t.

Utarbetandet av en plan av denna art torde komma att kräva omfattande

utredningar beträffande olika spörsmål. Det synes nämligen angeläget,

att minimiplanen erhåller en sådan utformning att den icke försvårar utan

om möjligt underlättar genomförandet av andra statistiska undersökningar,

som bolagen kunna finna önskvärda.

Vid utarbetandet av förslag till plan för statistiken synes enligt inspektionens

mening samråd lämpligen böra äga rum med den statistiska institution,

varom utredning och förslag avgivits den 4 oktober 1949, givetvis under

förutsättning att detta förslag realiseras och att institutionen erhåller en

härför erforderlig utrustning. Utredningen har verkställts av en kommitté

tillkallad av statens naturvetenskapliga forskningsråd i enlighet med Kungl.

Maj :ts uppdrag den 10 december 1948. Det föreslagna statistiska institutet

är avsett att bildas genom sammanförande av de båda befintliga statistiska

instituten vid Stockholms högskola, nämligen institutet för försäkringsmatematik

och matematisk statistik inom den naturvetenskapliga fakulteten

samt institutet för statistik inom den humanistiska fakulteten. Det förra

institutet finansieras till stor del genom medel härrörande från de svenska

försäkringsbolagen, vilka sålunda redan ha en naturlig anknytning till institutet

i fråga.

Försäkringsinspektionen understryker, att den omständigheten att bolagen

själva bli i tillfälle att bearbeta sitt material och även ombesörja offentliggörandet

av resultatet, medför att de riktlinjer, efter vilka bearbetningen

sker, bättre kunna samordnas med övriga undersökningar i bolagens regi.

Härigenom skulle den föreslagna anordningen kunna bli av större värde

för bolagens verksamhet än om bearbetningen så gott som uteslutande skulle

behöva taga sikte på att åstadkomma sammanställningar av materialet, avsedda

att överlämnas till inspektionen för att där huvudsakligen tjäna som

underlag för en av inspektionen utövad kontrollverksamhet. Om bolagen

själva ombesörja publicerandet av statistikens resultat finnes enligt inspektionens

mening berättigad anledning förvänta att en dylik publikation kommer

att bli en kärna, kring vilken andra undersökningar av värde komma

att gruppera sig. Det intresse för olika forskningsuppgifter på försäkringsväsendets

område som alltmera börjat framträda torde härigenom komma

att ytterligare stimuleras, till gagn för försäkringsväsendet och dess utveckling.

Sammanfattningsvis anför försäkringsinspektionen följande:

Inspektionen tillstyrker förslaget att skälighetsprincipen införes inom

skadeförsäkringen, varvid denna princip, av skäl som förut framhållits, även

torde böra komma till uttryck i lagen. Det är emellertid av vikt att det redan

från början klarlägges vilka möjligheter till prövning av denna princips tilllämpning

som finnas. Såsom ovan visats komma inspektionens kontrollmöjligheter

att bli mycket begränsade och torde i själva verket komma att inskränkas

till fall, där den tillämpade premienivån inom en riskgrupp kan

anses oskäligt hög eller oskäligt låg. Den viktigaste garantien för en skälig

premiesättning kommer under sådana förhållanden att grunda sig — för
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 220,

49

utom på bolagens egen strävan i sådan riktning — huvudsakligen på resultatet

av den statistiska bearbetning av materialet, som bolagen skulle ha

att verkställa och gemensamt offentliggöra. Enligt inspektionens uppfattning

skulle med hänsyn härtill det ovan antydda samarbetet med det föreslagna

statistiska institutet, icke endast vid statistikens planering utan även

i fortsättningen, kunna få en viktig uppgift att fylla.

Departementschefen. Enighet råder därom, att en skälighetsprincip bör

ligga till grund för premiesättningen även på skadeförsäkringens område.

Meningarna bryta sig däremot beträffande spörsmålet, huruvida detta ämne

lämpligen bör regleras lagstiftningsvägen. Även beträffande metoderna för

det praktiska genomförandet av en skälighetsgrundsats ha olika uppfattningar

kommit till uttryck. Till den sistnämnda frågan ansluter sig spörsmålet,

i vilken utsträckning en det allmännas kontroll över premiebestämningen

bör genomföras och på vilket sätt den skall anordnas.

Det är givet att konkurrensen mellan bolagen i regel är ägnad att främja

effektiviteten. Med ökad rationalisering följer möjlighet till premiesänkning,

till förbättring av villkoren i övrigt och till ökad service. Men enbart

konkurrensen utgör icke garanti för skälig premiesättning. Bolag med en

mångfald försäkringsgrenar torde trots konkurrensen ha möjlighet — åtminstone

i viss utsträckning — att använda överskott i en gren för subventionering

av en annan, icke bärkraftig gren, eller att anlita hopsamlade

vinstfonder för att i dumpingsyfte övergående pressa ned premierna inom

en viss försäkringsgrcn. I intet av dessa fall kunna skälighetsprincipens

krav anses uppfyllda.

Enligt min mening tala övervägande skäl för ett lagfästande av skälighetsprincipen.

I försäkringslagens 282 § bör — såsom ett nytt andra moment

— upptagas en allmän föreskrift om att premiesättningen skall vara

skäligt avvägd. Avvägningen bör ske med hänsyn till den risk, som försäkringen

är avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen samt

omständigheterna i övrigt. Uttrycket försäkring har här kollektiv betydelse.

Indelningen i riskgrupper måste naturligtvis ske efter skäliga grunder.

Tydligt är att den del av premien, som svarar mot själva risken, bör

inrymma erforderliga säkerhetsmarginaler. Bolagets ekonomiska ställning

utgör en omständighet som bör kunna beaktas vid premiesättningen. Ett

väl konsoliderat företag bör sålunda vara oförhindrat att disponera fondavkastningen

till reduktion av premierna. Självfallet böra premierna därjämte

lämna utrymme för skälig vinstmarginal.

Den ifrågavarande bestämmelsen torde böra utformas såsom ett åliggande

för styrelsen och verkställande direktören att övervaka premiesättningen.

Tillämpning av skälighetsprincipen förutsätter, såsom redan nämnts, en

uppdelning av försäkringsbeståndet i riskgrupper. Uppdelningen måste i

stor utsträckning grundas på en subjektiv bedömning. Utredningen som

varit medveten härom har likväl ansett att ett visst riskklasschema borde

fastställas såsom en gemensam bas för den finare gruppindelning, som de

enskilda bolagen kunde finna motiverad. Med hänsyn till de divergerande

uppfattningar, som i detta hänseende kommit till ullryck i remissyttran
4

liihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 220.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungi. Maj:ts proposition nr 220.

dena, torde frågan om ett gemensamt riskklasschema böra ytterligare övervägas.

Hithörande spörsmål böra lämpligen göras till föremål för överläggningar

mellan försäkringsinspektionen och bolagen. Jag utgår ifrån

att inspektionen kommer att taga initiativ till sådana överläggningar. Utan

att vilja binda de fortsatta diskussionerna i ämnet finner jag det angeläget

att här uttala, att åtminstone vissa verksamhetsgrenar uppenbarligen måste

uppdelas på särskilda riskgrupper för att skälighetsprincipens krav skola

kunna uppfyllas.

Beträffande metoderna för skälighetsprincipens praktiska genomförande

har Folket-Samarbete förordat en kontroll med tillhjälp av bokföringen medan

övriga remissinstanser i likhet med utredningen utgått ifrån att skälighetsprincipen

skall grundas på statistik. Till förmån för bokföringsmetoden

talar att densamma är enkel och sålunda icke ägnad att tynga företagets

förvaltning eller omkostnader. Gentemot bokföringsmetoden har anförts

bl. a., att den förutsätter en så grov riskklassindelning, att alltför varierande

risker rymmas inom samma grupp; metoden skulle därigenom

åtminstone beträffande vissa verksamhetsgrenar icke kunna ge tillräckligt

underlag för en skälighetskontroll. Såvitt framgår av remissyttrandena,

särskilt vad försäkringsinspektionen anfört, torde statistikmetoden framstå

såsom den mest ändamålsenliga och detta även om — såsom rimligt —

riskklassindelningen sker i tämligen grova drag. Man har emellertid ingen

anledning att i förväg utdöma alternativet att i bokföringen verkställa den

erforderliga uppdelningen på riskklasser. Tillfälle bör beredas att i praktiken

pröva såväl bokförings- som statistikmetoden. Premieövervakningen

inom bolaget bör således ske med hjälp av fortlöpande statistik eller annorledes.

Detta bör komma till uttryck i lagen. Genom den nämnda avfattningen

ges förord åt statistikmetoden. Bolagsledningen äger emellertid

att fritt pröva, vilken metod den med hänsyn till omständigheterna finner

mest ändamålsenlig. Det synes lämpligt att varje bolag till försäkringsinspektionen

lämnar redogörelse för den metod som bolaget använder för

övervakning av premiesättningen. På inspektionen bör ankomma att bestämma

för vilka perioder sådana redogörelser skola avgivas. I syfte att

tvinga bolagen till analys av verksamheten synes vidare böra föreskrivas,

att i redogörelsen för den tillämpade metoden jämväl erfarenheterna av

densamma skola angivas. Tydligt är att därvid principerna för den tillämpade

riskklassindelningen böra klarläggas. Det till försäkringsinspektionen

sålunda inkomna materialet bör förvaras hos myndigheten. Genom detta

material kunna småningom säkrare hållpunkter vinnas för premiesättningen.

Även om i lagen icke stadgas skyldighet för försäkringsinspektionen att

ingripa i frågor rörande premiesättningen är myndigheten naturligen oförhindrad

att under hand upptaga ämnet till diskussion med vederbörande

bolag. Det bör anmärkas att de utpräglade fallen av för hög eller för låg

premie torde falla under bestämmelsen i 288 § nya försäkringslagen att

försäkringsinspektionen skall ingripa med föreläggande där allvarlig anmärkning

mot försäkringsbolags verksamhet föreligger.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 220.

51

Av vikt är att försäkringsinspektionen med uppmärksamhet följer utvecklingen

på området. Det kan förutsättas att inspektionen påkallar ändring

i lagstiftningen om anledning därtill skulle yppas.

Det är sannolikt att vissa bolag, t. ex. sådana som tillhöra samma koncern

eller eljest samarbeta i något hänseende, skola finna det ändamålsenligt

och kostnadsbesparande att föra gemensam statistik. Från allmän synpunkt

torde det huvudsakligen vara till fördel att statistiken grundas på

ett så vidsträckt underlag som möjligt. Med hänsyn härtill får det anses motiverat

att i lagen upptaga uttrycklig bestämmelse om att två eller flera

bolag äro oförhindrade att föra gemensam statistik. En bestämmelse av sådan

innebörd öppnar därjämte möjlighet att genomföra den av försäkringsinspektionen

framkastade tanken på ett för bolagen gemensamt statistiskt

institut.

Frågan vad som skall anses såsom skälig premie beträffande försäkringsaffär

i utlandet är vansklig att besvara. Därtill kommer att premiesättningen

på den utländska marknaden starkt påverkas av denna marknads

ofta skiftande förhållanden. Ett genomförande av skälighetsprincipen

beträffande svenska företags verksamhet i utlandet skulle vara ägnat att

försvaga dessas ställning i konkurrensen och därmed i sista hand skada det

svenska folkhushållets intresse. Verksamhet i utlandet -— såväl direkt affär

som återförsäkring — bör således undantagas från bestämmelserna om

övervakning av premiesättningen. Jämväl här i riket bedriven sjö- och annan

transportförsäkring bör undantagas. Dessa försäkringsgrenar rikta sig

till affärslivet. Erfarenheten torde ha visat att försäkringstagarna här själva

väl bevaka sina intressen med avseende å premiesättningen. Däremot torde

skäl icke föreligga att undantaga den del av brandförsäkringen, som riktar

sig till affärslivet.

I syfte att icke onödigt betunga de minsta lokala bolagen är det min avsikt

att — i anslutning till överväganden rörande sockenbolagen — föreslå

en bestämmelse som möjliggör dispens från vissa regler i försäkringslagen.

Det kan vara motiverat att, åtminstone i viss utsträckning, tillämpa en sådan

dispensregel i fråga om premieövervakningen.

Såsom framhållits i anslutning till spörsmålet om försäkringstagarrepresentation

i försäkringsaktiebolagens styrelser är det motiverat att i övergångsbestämmelserna

inrymma en dispensregel som för särskilt fall möjliggör

visst anstånd med tillämpningen av de nya föreskrifterna. Dispensregeln

bör så utformas, att den blir tillämplig jämväl i fråga om skälighetsprincipen.

I ett par remissyttranden har betonats, att fullständig publicitet rörande

det till försäkringsinspektionen insända statistikmaterialet är ägnat att

skada försäkringsbolagen; särskilt har anförts att materialet skulle kunna

illojalt utnyttjas av utländska återförsäkringsgivare eller svenska konkurrenter.

Utredningen har mot bakgrunden av en allmän statistikskyldighet

för bolagen tänkt sig en långt driven publicitet. Sekretessfrågan kommer

emellertid i ett förändrat läge om bolagen medgivas rätt att fakultativt

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 220

tillämpa statistikmetoden eller bokföringsmetoden eller möjligen ytterligare

någon tänkbar metod. Det är naturligt om ett bolag, som i och för sig anser

statistikmetoden vara att föredraga, visar sig obenäget atl nedlägga kostnader

och arbete på densamma, om materialet öppet skulle ställas till förfogande

för konkurrenter, som tillämpa en mera summarisk metod, och

av dem utnyttjas i rörelsen. En obegränsad publicitet är sålunda ägnad att

motverka en från allmän synpunkt önskvärd utveckling av skadestatistiken.

Statistikmaterial som bolagen inlämna till tillsynsmyndigheten bör

sålunda i erforderlig utsträckning kringgärdas med sekretesskydd. Detta

är en avvägningsfråga. I den mån gällande lagstiftning icke erbjuder nödigt

skydd torde kompletterande föreskrifter i ämnet böra utfärdas. Det synes

lämpligt att försäkringsinspektionen — så snart klarhet vunnits rörande

den form, vari statistikmaterialet kan komma att tillhandahållas inspektionen

— upptager frågan till närmare övervägande och gör framställning

om möjligen erforderliga föreskrifter i ämnet.

I anslutning till vad som anförts i Försäkringstjänsteinannaförbundets

yttrande må framhållas, att vid bedömande av omkostnadernas skälighet

lönesättningen på arbetsmarknaden måste respekteras. Någon prövning av

de löner som genom kollektivavtal tillförsäkrats personalen kan sålunda

icke tänkas förekomma i detta sammanhang. Denna princip, som klart kom

till uttryck då skälighetsprincipen lagfästes i fråga om livförsäkringen,

måste alltjämt vara vägledande.

Det torde böra närmare undersökas, huruvida efter skälighetsprincipens

genomförande priskontrollnämndens sysslande med försäkringsväsendets

premiefrågor kan upphöra.

Skälighetsprincipen medför uppenbarligen en väsentlig begränsning i

möjligheten att uttaga företagarvinst inom skadeförsäkringen. Med hänsyn

härtill har jag icke funnit det erforderligt att upptaga regler om vinstbegränsning

i lagen.

3. Antalet försäkringsbolag.

Utredningen. I detta avsnitt av principbetänkandet har utredningen inledningsvis

citerat ett uttalande av den äldre försäkringsutredningen. Denna

anförde, att inom de flesta försäkringsgrenar antalet bolag vore större än

som erfordrades ur behovstäckningens synpunkt. En reduktion vore därför

önskvärd. Det finge anses såsom en angelägen uppgift för det enskilda försäkringsväsendets

målsmän att söka åstadkomma en dylik reduktion.

Då detta uttalande gjordes torde man — framhåller 1945 års försäkringsutredning

— främst haft i sikte den övermättnad av marknaden som ett

för stort antal fältorganisationer medför och de nackdelar i olika hänseenden

som följa därav. 1945 års försäkringsutredning säger sig vilja understryka

vikten av det bérörda uttalandet.

Ijtredningen redogör härefter för vissa fusioner som genomförts under

de senaste åren och knyter härtill den reflexionen, att dessa fusioner icke

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

kunna anses vara av den omfattning att situationen i avsevärd grad förändrats.

Tydligt är dock, tillägger utredningen, att på frivillighetens väg

en utveckling är i gång mot minskat antal företagsenheter.

I detta sammanhang anmärker utredningen att även andra åtgärder än

fusioner kunna motverka en övermättnad på fältet. År 1048 har sålunda

träffats en överenskommelse mellan vissa livbolag avseende ett samarbete

på fältet i de glest befolkade delarna av vårt land. Överenskommelsen öppnar

möjligheter för bolagen att i dessa landsdelar förenkla sina fältorganisationer

i kostnadsbesparande syfte.

Utredningen anser det vara av vikt att den utveckling fullföljes, som sålunda

inletts på frivillighetens väg. En minskning av antalet företagsenheter

bör sålunda eftersträvas, i den utsträckning detta är önskvärt med hänsyn

till en sund utveckling och marknadens behov. Ett samgående i koncernform

får härvidlag samma effekt, förutsatt att en motsvarande reduktion

av de enskilda företagens fältorganisationer genomföres. Utredningen

anser att åtgärder av här berörd art böra vidtagas i samråd mellan bolagen

och försäkringsinspektionen. Därigenom skulle nämligen skapas förutsättningar

för planmässighet och kontinuitet.

Härefter fortsätter utredningen:

Det här från utredningens sida uttalade önskemålet om fortsatt fusionering

mellan försäkringsbolag aktualiserar vissa närliggande spörsmål, i

främsta rummet frågan om utskiftningsskatt. Om svenskt aktiebolag — inklusive

försäkringsaktiebolag — vid sin upplösning utskiftar tillgångar, skall

bolaget erlägga skatt till staten å det utskiftade beloppet. Bestämmelser härom

ha upptagits i förordningen den 27 juni 1927 om skatt vid utslagning

av aktiebolags tillgångar. Sedan år 1940 utgör skattesatsen 30 % å det beskattningsbara

beloppet.

Överlåter ett försäkringsföretag hela sitt försäkringsbestånd till ett annat

bolag, är förstnämnda företag därefter skyldigt att likvidera. Detta är den

normala gången vid en reduktion av antalet företagsenheter. År det överlåtande

bolaget av aktiebolagstyp drabbas det i samband med likvidationen av

skyldighet att erlägga utskiftningsskatt. Skattskyldigheten åvilar det likviderande

bolaget såsom sådant, icke aktieägarna, och skatt uttages oavsett

huruvida någon utskiftning i egentlig mening förekommer eller icke. Då

försäkringarna överlåtas från det ena företaget till det andra, måste även

tillgångar överlåtas till sådant värde, att försäkringsutfästelserna säkras. I

den mån tillgångarna i stället tagas i anspråk för crläggande av utskiftningsskatt

minskas bolagets konsolidering. Därigenom försämras försäkringstagarnas

ställning. Detta är i särskild grad fallet i fråga om livförsäkring,

där konsolideringsfonderna i det väsentliga skola anses tillkomma försäkringstagarna.

I skrivelse den 22 maj 1948 (nr 221) bemyndigade riksdagen Kungl. Maj :t

att, i fall då försäkringsaktiebolag upplöses i anledning av att dess försäkringsbestånd

överlåtits till annat försäkringsbolag, vilket äger samtliga aktier

i förstnämnda bolag, medgiva befrielse från skattskyldighet enligt utskiftningsskatteförordningen.

Här har sålunda öppnats möjlighet till befrielse

från utskiftningsskatt vid fusion mellan moderbolag och helägt dotterbolag.

Det saknas emellertid icke exempel på fall, där ett försäkringsbolag

äger icke alla men det övervägande antalet aktier i ett annat försäkringsbolag.

I den mån det från allmän synpunkt är önskvärt, att en fusion mellan

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

företagen kommer till stånd, måste det anses som en plikt för det allmänna

^an§t 111 öjligt undanröja formella hinder härför. Två olika utvägar

stå har till buds. Den ena innebär, att den nyssnämnda dispensen utsträckes

att gälla även i det nu skisserade fallet, dock givetvis endast såvitt angår

den utskiftningsskatt som skulle belöpa på moderbolagets likvidationsandel

men icke på det belopp, som utskiftas till enskilda aktieägare. Den

omständigheten att dispensrätten lagts i Kungl. Maj :ts hand och förutsätter

provning från fall till fall måste anses utgöra garanti för att dispens endast

meddelas i fall där sådan är från allmän synpunkt fullt motiverad. Enligt

det andra alternativet skulle i försäkringslagen upptagas regler angående

rätt för moderbolaget^ att inlösa minoritetsaktier. Dessa regler borde utformas

efter mönster från nya aktiebolagslagen (174 § 2 mom. samt 223 § 2

och 3 inom.). Här föreligger inlösningsrätt för moderbolaget då detta äger

mer än nio tiondelar av aktierna i dotterbolag. Försäkringsutredningen förordar,

att, på sätt ovan anvisats, dispensrätten beträffande utskiftningsskatteförordningen

utvidgas och ändring genomföres i försäkringslagen.

„y*te0rliSare Cn jämkning j försäkringslagen kan anses motiverad. Enligt

1917 års lag tilläts för ett speciellt fali att betalning för försäkringsaktie

erlades annorledes än i penningar, nämligen i fall då ett försäkringsaktiebolag

bildades eller ett sadant bolags aktiekapital ökades för övertagande

av ett annat försäkringsaktiebolags rörelse; för de nya aktierna kunde betalning

få erläggas medelst aktier i det överlåtande bolaget. Denna möjlighet

står icke till buds enligt den nya försäkringslagen, som generellt förbjuder

tillskjutande av s. k. apportegendom. Förbudet har, enligt vad som

uPP§*vits, medfört svårigheter för eller förhindrat planerade fusioner. Försäkringsutredningen

vill för sin del förorda en återgång till bestämmelserna

? års lag. Ett medgivande till betalning medelst apportegendom i det

ifrågavarande specialfallet torde icke behöva möta betänkligheter med hänsyn

till den granskningsbefogenhet som tillkommer försäkringsinspektionen.

Utredningen anmärker att principiellt möjligheten att bilda nya försäkringsbolag

bör hållas öppen. Men — fortsätter utredningen — det är tydligt,

att, om man i dagens läge bedömer antalet bolag såsom för stort inom flertalet

försäkringsgrenar, något nämnvärt utrymme för nyetablering för närvarande

icke finnes. Undantag bör dock gälla i fråga om bolag, som bildas

för att täcka något nytt försäkringsbehov eller som eljest kan anses vara av

klart utvecklingsfrämjande karaktär. Om det i anslutning till fusionsåtgärder

finnes ändamålsenligt att bilda ett nytt bolag i stället för ett eller

flera redan existerande, torde detta icke böra möta hinder.

Vad sålunda anförts beträffande nyetablering anser utredningen i viss män

tillämpligt i fråga om koncession för nya försäkringsgrenar. Utredningen

framhåller att dess nu återgivna synpunkter torde ligga i linje med de intentioner,

på vilka koncessionsreglerna i den nya försäkringslagen vila. Om

utredningens synpunkter vinna statsmakternas bifall, torde de kunna helt

tillgodoses i lagtillämpningen. Någon ändring av försäkringslagen på denna

punkt finner utredningen sålunda icke erforderlig.

Slutligen har utredningen i detta sammanhang tagit upp frågan huruvida

skäl finnes att inrätta ett eller flera statliga försäkringsföretag i konkurrens

med de enskilda. Diskussionen härom har närmast gällt livförsäkringen. Utredningen

har av olika skäl avvisat tanken men tillägger, att vad utredningen

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

förut anfört angående antalet försäkringsbolag icke bör utgöra hinder för

att bevilja koncession för ett statligt livförsäkringsföretag om ett sådant,

oaktat vad utredningen anfört, anses böra komma till stånd.

Yttranden. Länsstyrelsen i Örebro lån understryker utredningens uttalande,

att en minskning av antalet företagsenheter alltjämt bör eftersträvas. På

vissa områden är splittringen alltjämt för stor. Det är länsstyrelsens förhoppning,

att en bättre koncentration på dessa områden skall kunna ernås

inom rimlig tid utan större ingripanden från samhällets sida.

Försäkringsfunktionärernas förbund uttalar, att skadeförsäkringen för

närvarande är splittrad på alltför många företag, vilket medför onödigt höga

administrationskostnader för denna verksamhet. Förbundet anser, att antalet

ombud som skola representera alla dessa olika företag och branscher

är så stort att flertalet ombud icke få någon verklig inkomst av uppdraget.

Gentemot önskemålet om fortsatta försäkringsfusioner framhåller Handelskammaren

i Karlstad att det icke är säkert, att jätteföretagen inom försäkringsbranschen

arbeta billigare och effektivare än mindre företag. Detta

måste bli en avvägningsfråga. De mindre och lokalt förankrade företagens

betydelse säger sig handelskammaren kunna för sin del varmt vitsorda med

erfarenheter från sitt eget verksamhetsområde. Stockholms handelskammare

betecknar det som en styrka för det enskilda näringslivet att inom dess olika

grenar en rik nyansering av företagens typer och storlek får bestå.

Kommerskollegium påpekar att förslagets rekommendation att minska

antalet försäkringsbolag anknyter till en redan nu inom försäkringsväsendet

märkbar utveckling. Det synes kollegium angeläget, att rationaliseringssträvandena

icke drivas så långt att man hindrar en konkurrens som befrämjar

försäkringsverksamhetens fortsatta utveckling.

Försäkringsbolagens riksförbund anför:

Hithörande spörsmål diskuterades ingående före tillkomsten av 1948 års

lag om försäkringsrörelse i samband med frågan om koncessionsvillkoren

enligt den nya lagen. Riksförbundet och Svenska livförsäkringsbolags förening

frainhöllo därvid bland annat, att en koncessionsprövning från i

främsta rummet kvantitativa utgångspunkter måste bygga på en utomordentligt

ingående kännedom om marknadens både synliga och latenta behov

och om de existerande företagens kvalifikationer och ambitioner, en kännedom

som en koncessionsbeviljande myndighet näppeligen kunde besitta,

samt att det ofta förutsattes svåra och ömtåliga avvägningar, för vilka ett

verkligt objektivt underlag över huvud icke stode till buds. Dessa uttalanden

äga tillämpning även då det gäller att bedöma frågan i vad mån en fortsatt

koncentration inom det privata försäkringsväsendet kan anses påkallad

med hänsyn till rådande förhållanden. Fn betydande koncentration har sedan

länge'' pågått och pågår alltjämt och denna utveckling bör jämväl i

fortsättningen, så länge några olägenheter för försäkringstagarna på grund

av »splittringen» icke kunna påvisas, få fortgå på naturligt sätt och icke

brådslörtas genom ingripanden eller påtryckningar från det allmännas sida.

Koncentrationen bör dock icke drivas för långt, då det är av vikt att tillräckligt

många företag finnas med olika inriktning i fråga om klientel och

verksamhetsformer för att en effektiv konkurrens skall kunna upprätthållas

över hela linjen. I den mån framdeles uppkomma frågor om nybildning

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

av bolag eller om utvidgning av viss rörelse med nya verksamhetsgrenar

böra dylika frågor, på sätt 1942 års försäkringsutredning framhållit, lösas

med hänsyn till då rådande sociala, ekonomiska och demografiska förhållanden.

Att binda utvecklingen genom snäva direktiv för tillämpningen av

koncessionsbestämmelserna i den nya lagen om försäkringsrörelse bör enligt

riksförbundets mening ej komma i fråga.

Även Thulebolagen understryka vanskligheten av att bedöma vilket antal

företag som skall anses erforderligt för att täcka behovet.

De av utredningen föreslagna åtgärderna för underlättande

av fusioner — ökade möjligheter till dispens från utskiftningsskatt,

rätt för moderbolag till tvångsinlösen av minoritetsaktier i dotterbolag samt

rätt att erlägga betalning för aktier med s. k. apportegendom — ha behandlats

av försäkringsinspektionen, Svenska försäkringsbolags riksförbund och

Thulebolagen. Samtliga tillstyrka förslaget. Försäkringsinspektionen tilllägger

beträffande frågan om betalning av aktier med apportegendom att

denna fråga icke torde vara av större betydelse.

Departementschefen. Vid ett övervägande av frågan huruvida försäkringsväsendet

för närvarande är utbyggt i större omfattning än som svarar

mot marknadens behov får avgörande vikt fästas icke enbart vid försäkringsbolagens

numerär. Koncernbildning har nämligen förekommit i stor

utsträckning på försäkringsväsendets område. Där man — såsom vanligen

torde vara fallet genomfört en central förvaltning och en gemensam fältorganisation

för de i koncernen ingående bolagen framstå dessa i själva verket

såsom en enda företagsenhet. Av särskild betydelse för det föreliggande

spörsmålet är just antalet fältorganisationer och dessas omfattning. Försäkringsutredningen

har belyst de olägenheter och kostnader, som följa avett

för stort antal fältorganisationer. Vid en för stark utbyggnad av den

centrala förvaltningen uppkomma i viss mån likartade nackdelar.

Försäkringsbolagen förete en rik nyansering med hänsyn till storlek, verksamhetsformer,

arbetsmetoder och klientel. Såsom förut anmärkts måste

detta inom vida gränser betraktas som en fördel, i det att nyanseringen

ökar möjligheterna till anpassning efter växlande försäkringsbehov. Att söka

objektivt fastslå vilket antal företagsenheter som svarar mot marknadens

behov kan naturligtvis icke komma i fråga, desto mindre som behovet icke

är fast utan växlar från tid till annan med hänsyn till sociala, ekonomiska

och demografiska faktorer.

Under de senaste åren ha på frivillighetens väg betydelsefulla åtgärder

vidtagits, varigenom antalet företagsenheter minskats; därjämte har i rationaliseringssyfte

visst samarbete inletts mellan olika bolag. I ett par remissyttranden

har det oaktat uttalats, att antalet företagsenheter, enkannerligen

antalet tältorganisationer, alltjämt är för stort. Även om närmare hållpunkter

för ett bedömande härav saknas saväl i dessa som i övriga remissyttranden,

finnes å andra sidan icke något som motsäger att den nämnda

uppfattningen i stort sett är riktig. Olika omständigheter göra det likväl

sannolikt, att den reduktion som redan inletts på frivillighetens väg kom
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

mer alt lortsätta utan ingripande från det allmännas sida. Jag vill här understryka

angelägenheten av att så sker.

Vad angår frågan om nybildning av försäkringsbolag och om utvidgade

koncessioner för redan bestående bolag synes det mig icke lämpligt att nu

binda utvecklingen genom nya lagbestämmelser eller bestämda uttalanden

av statsmakterna till stöd för lagtillämpningen. Uppkommande frågor om

koncession måste lösas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda

fallet. Tydligt är emellertid, att om man i dagens läge bedömer antalet

koncessioner i flera försäkringsgrenar såsom onödigt stort, möjligheterna

enligt gällande lag till nyetablering eller utvidgning i dessa grenar få anses

begränsade. En första förutsättning är att behov förefinnes av den tillämnade

koncessionen. Behov kan här sägas vara liktydigt med en marknad som

icke redan är väl täckt av de existerande bolagen. Lagbestämmelserna böra

emellertid icke få hindra en naturlig utveckling av de effektiva och välskötta

företagen. Beviljandet av koncession för nytt bolag eller ny försäkringsgren

bör sålunda icke vara uteslutet om detta utgör ett led i koncernens

eller företagets naturliga expansion. Det kan t. ex. vara fråga om att

tillgodose ett nytt försäkringsbehov inom den del av marknaden där koncernen

är verksam utan att detta nödvändiggör påbyggnad av den förefintliga

organisationen. Vidare är det anledning framhålla att behovsprövningen

ej bör ske med sådan försiktighet, att inom försäkringsområden där en

ökning av ackvisitionsarbetet i och för sig synes vara rimlig, tillgodoseendet

av de nya behoven under alla förhållanden förbehålles redan existerande

bolag.

Utredningen har i syfte att underlätta försäkringsfusioner — ifrågasatt

utvidgning av rätten att meddela dispens från utskiftningsskatt i samband

med överlåtelse av försäkringsbestånd från ett bolag till ett annat. Vad utredningen

till stöd härför anfört är beaktansvärt. Ett genomförande av förslaget

torde emellertid stöta på skattetekniska svårigheter. Med hänsyn härtill

synes frågan böra ytterligare övervägas.

Det torde icke vara påkallat att nu genomföra ändring i den nya lagen

om försäkringsrörelse såvitt gäller rätt till tvångsinlösen av minoritetsaktier

eller rätt att erlägga betalning för aktier med apportegendom.

4. Sockenbolagen.

Till denna bolagskategori hänföres varje ömsesidigt försäkringsbolag för

försäkring av egendom å landsbygden, vars verksamhetsområde är mindre

än ett härad eller, där det omfattar delar av flera härad, mindre än tio

socknar; mod härad likställes härvid tingslag i de orter där benämningen

härad ej förekommer. Dessa bolag äro icke underkastade bestämmelserna i

den allmänna försäkringslagen. Sockenbolag är emellertid skyldigt att angående

sin verksamhet göra anmälan och lämna uppgifter i enlighet med de

föreskrifter Konungen meddelar. Dylika föreskrifter ha senast meddelats i

en kungl. kungörelse den 17 december 1948 (nr 805). Dessa innehålla i hu
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungi. Maj:ts proposition nr 220.

vudsak, att sockenbolag viss tid efter det bolaget trätt i verksamhet skall

göra anmälan därom till försäkringsinspektionen med bifogande av avskrifter

av stadgarna, att ändring i stadgarna på enahanda sätt skall delgivas

försäkringsinspektionen, samt att bolaget är pliktigt dels att hålla räaenskaper

och övriga handlingar tillgängliga för försäkringsinspektionen

eller dess ombud och jämväl i övrigt lämna upplysningar om rörelsen, dels

ock att för varje räkenskapsår till försäkringsinspektionen insända uppgift

om bolagets verksamhet under året. De årliga uppgifterna angående verksamheten

lämnas på särskilda formulär, upptagande en enkel tablå.

Varje sockenbolag driver endast en verksamhetsgren. Tre olika grenar

finnas företrädda bland bolagen, nämligen brand-, sjö- och husdj ursförsäkrinS-

(Det bör anmärkas att ett par bolag inkludera hagelskadeförsäkring i

sin brandförsäkring.) Vid utgången av år 1948 uppgick antalet anmälda

sockenbolag till 223 inom brandförsäkringen, 15 inom sjöförsäkringen och

931 inom husdjursförsäkringen. Enligt vad som upplysts torde antalet

emellertid vara ännu större i det att åtskilliga bolag underlåtit att anmäla

sin existens till tillsynsmyndigheten.

Följande siffror må tjäna till belysning av sockenbolagens förhållanden.

År 1948 uppgingo sockenbolagens premieintäkter inom brandförsäkringen i

runt tal till 2,3 milj. kronor, inom husdj ursförsäkringen till samma belopp

och inom sjöförsäkringen till 230 000 kronor. I genomsnitt per bolag uppgick

premieintäkten under året inom de tre grupperna till omkring 10 200

kronor, 2 500 kronor och 15 300 kronor.

Utredningen. Efter att inledningsvis ha framhållit, att sockenbolagen inrymma

företag av mycket växlande storlek och karaktär lämnar utredningen

en närmare redogörelse för verksamheten inom de tre grenar som

drivas av sockenbolagen. Inom husdjursförsäkringen förekomma många

varianter mellan den enkla bolagskonstruktionen med ett mindre antal

jordbrukare inom ett begränsat område såsom delägare, vilka inbördes utjämna

dödsfallsriskerna bland sina kreatursbesättningar under enklast tänkbara

förvaltningsformer, samt det större, modernt arbetande företaget med

en utbyggd administrationsapparat och fasta premier. För husdjursförsäkringen

betecknande är att den icke innesluter sådana katastrofrisker som

exempelvis brandförsäkringen. I förhållande till den totala sjöförsäkringsaffären

i vårt land är den roll sockenbolagen spela på sjöförsäkringens område

mycket obetydlig. De bolag som förekomma avse samtliga att tillgodose

fiskarbefolkningens försäkringsbehov. Därmed fylla de otvivelaktigt — anmärker

utredningen — en betydelsefull uppgift. De äro starkt lokalt begränsade;

varje bolag riktar sig i regel endast till ett bestämt fiskeläge.

Brandförsäkringen är på ett helt annat sätt än husdjursförsäkringen riskpräglad.

Försäkringsobjekten äro mångskiftande och verkningarna av ett

törsäkringsfall svara att förutse. Skaderegleringen kräver ofta omfattande

insikter i skilda ämnen. Brandförsäkringen förutsätter sålunda ett teknisktstatistiskt

beräkningsunderlag samt fackkunskap. Utredningen finner det

sannolikt att dessa krav äro tillgodosedda i åtskilliga sockenbolag men det

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

torde å andra sidan icke saknas exempel på att verksamheten icke ombesörj

es på ett betryggande sätt. En väl avvägd brandförsäkringsrörelse kräver

med nödvändighet ett icke obetydligt mått av geografisk spridning av

de försäkrade riskerna. Det ligger emellertid i sakens natur att sockenbolagens

i genomsnitt snäva lokala begränsning motverkar en sådan spridning.

Vådorna av en riskanhopning få emellertid allvarlig karaktär först

om bolaget utan återförsäkring täcker större risker än som kan anses försvarligt

med hänsyn till bolagets ekonomiska styrka. Att i detta hänseende

icke överallt tillbörlig försiktighet iakttages anser utredningen stå utom

tvivel.

Beträffande frågan huruvida eller i vad mån den nuvarande, mycket

knapphändiga tillsynen över sockenbolagen bör utvidgas understryker utredningen,

att man icke utan tungt vägande skäl bör med omfattande kontrollföreskrifter

ingripa i en rörelse om därmed följa förvaltningsmässiga

komplikationer -—- för såväl företagen som tillsynsmyndigheten — och en

fördyring av verksamheten. Icke minst bör betonas, tillägger utredningen,

att för den händelse samtliga sockenbolag skulle ställas under samma tillsyn

som övriga inhemska försäkringsföretag, detta skulle innebära en ansvällning

av försäkringsinspektionens arbetsuppgifter, som icke står i rimlig

relation till vad därigenom vunnes.

Utredningen föreslår, att nuvarande tillsyns- och registreringsföreskrifter

bibehållas beträffande husdjurs- och sjöförsäkringen. Med hänsyn till de

speciella förhållandena i fråga om brandförsäkringen finner utredningen

emellertid övervägande skäl tala för att de på detta område verksamma sockenbolagen

underkastas samma offentliga tillsyn och samma registreringsföreskrifter

som övriga inhemska försäkringsbolag.

I detta sammanhang anför utredningen vidare:

Det bör framhållas, att enligt den nya försäkringslagen (204 §) — som

avser jämväl läns- och häradsbolagen — Kungl. Maj it eller försäkringsinspektionen

äger dispensera från föreskrifterna i vissa lagrum. Dispensmojligheten,

som främst avser vissa föreskrifter av bolagsrättslig art, tager

närmast sikte på läns- och häradsbolagen, vilkas relativt okomplicerade

förhållanden i många fall torde motivera en mindre ingående rättslig reglering.

Om sockenbrandbolagen underkastas försäkringslagens bestämmelser,

måste dispensrätten få än större användning beträffande dessa. I andra

hänseenden stadgar försäkringslagen direkt vissa undantag i förenklande

syfte — beträffande bolag med begränsat verksamhetsområde eller eljest begränsad

rörelse (t. ex. 204 §, jämförd med 100 § 1 mom. 2 st., samt 285 §).

Vidare bör beaktas, att beträffande vissa frågor tillämpningsföreskrifter till

lagen skola utfärdas i administrativ ordning, exempelvis i fråga om redovisningen.

Det kan förutsättas, att redovisningsreglerna för de lokala bolagen

komma att noga anpassas till dessa företags förhållanden och sålunda

bli relativt enkla. Redovisningen kan nämligen i väsentlig mån förenklas

i ett företag, som endast driver en enda försäkringsgren. Vidare kan förutsättas,

att försäkringsinspektionen liksom hittills kommer alt för sockenbolagen

tillämpa överskådliga och okomplicerade formulär för de årsredogörelser

bolagen ha att avlämna till myndigheten.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Utredningen betonar vikten av att sockenbrandbolagens inpassande under

tillsynen icke forceras och föreslår att detta sker med ingången av år

1952. Därmed — framhåller utredningen — beredas bolagen rådrum att

anpassa sig efter de nya bestämmelserna.

I anslutning härtill uttalar utredningen att en utvidgad offentlig tillsyn

sannolikt kommer att kännas som en belastning för de minsta sockenbolagen.

Möjligt är också att förhållandet stimulerar dessa bolag att uppgå i

större företag. Just i fråga om brandförsäkringen måste från allmän synpunkt

en sådan utveckling anses önskvärd. Brandförsäkringen är nämligen

icke ägnad för företagsdrift i alltför primitiva former.

Försäkringsbolagen äro pliktiga att genom årliga bidrag bekosta tillsynsverksamheten.

Bidraget utgår i relation till premieintäkten för försäkringar

för bolagets egen räkning. Avgiftssatsen utgör för närvarande 0,4 promille,

dock lägst 100 kronor för år. Sockenbolagen äro emellertid undantagna

från bidragsplikt. Utredningen anmärker, att den nuvarande, låt vara

knapphändiga, tillsynen över dem sålunda kan sägas vara bekostad av övriga

försäkringsbolag. En konsekvens av förslaget om skärpning av tillsynen

anser utredningen vara att sockenbrandbolagen åläggas bidragsplikt enligt

samma grunder som övriga försäkringsbolag. Räknat på premieintäkterna

för verksamhetsåret 1946 skulle årsbidraget för denna bolagsgrupp belöpa

sig till 22 400 kronor. Utredningen finner att ett bidrag av denna storleksordning

i stort sett torde täcka kostnaden för tillsynen.

De sockenbolag vilka driva husdjurs- och sjöförsäkring skola enligt förslaget

alltjämt åtnjuta befrielse från bidragsplikten.

Utredningen anmärker, att en utvidgning av tillsynen beträffande sockenbrandbolagen

måste medföra en ökning av försäkringsinspektionens ämbetsuppgifter.

Härom anför utredningen vidare:

Denna ökning av arbetsvolymen blir markant under åren närmast efter

övergången till den nya ordningen men kan därefter väntas väsentligt avtaga.

Det bör nämligen beaktas, att det här rör sig om tämligen homogena

företagstyper, vilka dessutom förete betydande likheter med läns- och häradsbolagen,

varjämte försäkringsinspektionen här har möjlighet att utnyttja

aktuella erfarenheter i detta hänseende från läns- och häradsbolagen.

Åtminstone under övergångstiden torde de nya arbetsuppgifterna påkalla

en utökning av försäkringsinspektionens personal. Frågan i vilken utsträckning

behovet av personalförstärkning kommer att kvarstå bör bedömas

på grundval av de första årens erfarenhet.

Yttranden. Utredningens förslag i denna del har vunnit nära nog allmän

anslutning i remissyttrandena. Med ett undantag tillstyrka samtliga länsstyrelser

att sockenbrandbolagen komma under försäkringsinspektionens

tillsyn.

Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar, att ehuru länsstyrelsen veterligen

sockenbolagen hittills kunnat fullgöra sina förpliktelser utan anmärkning,

det dock av såväl principiella som praktiska skäl får anses angeläget, att

åtminstone brandförsäkringsbolagen underkastas offentlig tillsyn och kontroll.

Det torde kunna förväntas, att en dylik kontroll skulle animera sär
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj-.ts proposition nr 220.

skilt de mindre brandförsäkringsbolagen att uppgå i länsbolagcn, vilken

utveckling länsstyrelsen i likhet med utredningen finner önskvärd. Länsstyrelsen

finner utredningens förslag i fråga om sockenbolagen välgrundat

och biträder detsamma.

Liknande synpunkter uttalas av ett par andra länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har ägnat frågan ingående uppmärksamhet.

Hos länsstyrelsen funnos vid 1947 års utgång registrerade ej mindre

än 58 sockenbolag, varav 26 för brandförsäkring och 32 för husdj ursförsäkring.

Länsstyrelsen anser att de sockenbolag, vilka bedriva husdj urseller

sjöförsäkring, äro ägnade att utan men för försäkringstagarna utöva

sin verksamhet under förhållandevis enkla förvaltningsformer. En skärpt

offentlig tillsyn, som skulle medföra en fördyrad och utbyggd administration

av dessa bolag, finner länsstyrelsen icke nödvändig att genomföra. Beträffande

brandförsäkringsbolagen är förhållandet däremot ett annat. Länsstyrelsen

understryker utredningens synpunkter och finner det — icke minst

med hänsyn till försäkringstagarnas intressen — motiverat att stärka den

offentliga kontrollen över sockenbrandbolagen. På vad sätt detta lämpligast

bör ske kan däremot vara föremål för olika meningar. Efter en diskussion

rörande olika alternativ ansluter sig länsstyrelsen till utredningens förslag

härutinnan. Länsstyrelsen tillägger att denna lösning kan väntas medföra

den fördelen, att med hänsyn till den press, som en effektiv offentlig kontroll

sannolikt kommer att innebära för särskilt de mindre bland de berörda

bolagen, en ur flera synpunkter önskvärd koncentrationsrörelse inom

denna bolagskategori befordras. Emellertid finner länsstyrelsen det angeläget

understryka att den offentliga tillsynen över de nämnda bolagen i görligaste

mån bör modereras efter dessa bolags särart och ej göras mera betungande

för bolagen än det allmännas intresse och hänsynen till försäkringstagarna

oundgängligen kan anses kräva. Antagligen skulle i förenklingssyfte

undantag kunna stadgas från åtskilliga av försäkringslagens bestämmelser

utan att därigenom huvudsyftet med den skärpta offentliga kontrollen

äventyrades. Vid det förhållandet att de största sockenbrandbolagen

i storlek överträffa de minsta läns- och häradsbolagen anmäler sig i detta

sammanhang även den frågan, huruvida icke sistnämnda bolag av mindre

storleksordning i berörda hänseenden i viss utsträckning skäligen borde

likställas med sockenbrandbolagen. Slutligen ifrågasätter länsstyrelsen om

icke övergångstiden borde utsträckas utöver vad utredningen tänkt sig, förslagsvis

till minst tre år efter det att de nya bestämmelserna i övrigt trätt

i kraft.

Även länsstyrelsen i Hallands län understryker vikten av att sockenbrandbolagens

uppgiftsskyldighet till tillsynsmyndigheten icke blir mera

omfattande än som betingas av försäkringstagarnas intresse.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län — som icke yttrat sig angående frågan om

en utvidgad tillsyn över sockenbrandbolagen — finner förslaget om att dessa

bolag skola underkastas registreringsplikt välbetänkt men motsätter sig att

försäkringsinspektionen blir registreringsmyndighet. I sistnämnda hänseende

anför länsstyrelsen följande:

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

Givetvis har frågan reellt sett ringa betydelse. Ärendenas antal kommer

att bli mycket litet, och dessa böra utan olägenhet kunna handläggas såväl

av central som lokal myndighet. Men rent principiellt sett är frågan av vikt.

Med hänsyn till önskvärdheten av att inom statsförvaltningen söka motverka

centraliseringssträvandena synes det vara föga lämpligt att beträffande

sockenbrandbolagen tillgripa centralisering. För sistnämnda bolag skulle

registrering hos länsstyrelsen medföra fördelar. Bolagens funktionärer kunna

vid personliga besök lätt erhålla erforderliga upplysningar om upprättande

av stadgar och reglementen, varigenom omfattande skriftväxling eller långa

resor kunna undvikas. Dessutom har länsstyrelsen erfarenhet i fråga om

handläggningen av dylika ärenden, då länsstyrelsen ända tills helt nyligen

varit registreringsmvndighet för läns- och häradsbolagen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar att ett genomförande av utredningens

förslag sannolikt i stor utsträckning skulle medföra att sockenbrandbolagen

till följd av stegring av förvaltningskostnaderna icke längre bleve konkurrenskraftiga

gentemot de större företagen.

Med hänsyn till de ofta stora risker sockenbolagen för sjöförsäkring iklätt

sig och då klagomål i fråga om skaderegleringen i flera fall förekommit ifrågasätter

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län om icke även denna kategori

av sockenbolag borde underkastas samma skärpta offentliga insyn som föreslagits

beträffande sockenbolagen för brandförsäkring.

Vissa länsstyrelser ha vid sina remissvar fogat inhämtade yttranden från

lokala sammanslutningar, av vilka Östergötlands läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, Skånska häradsbrandstodsbolagens sammanslutning och

Upsala läns brandstodsbolag tillstyrka utredningens förslag, medan två

sockenbolag i Värmlands län avstyrka detsamma.

Sockenbolagens rikskommitté — som utgör en sammanslutning av sockenbrandbolag

— säger sig icke ha något att erinra emot att bolagen stå under

offentlig tillsyn, blott denna icke blir för ekonomiskt betungande för bolagen.

Dispens bör medgivas beträffande vissa bestämmelser i försäkringslagen.

Kommittén uttalar sig vidare för lång övergångstid.

Folket-Samarbete finner det tillfredsställande att sockenbolagen för brandförsäkring

underkastas försäkringsinspektionens tillsyn.

Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening anser förslaget om att sockenbolagen

för brandförsäkring skola underkastas samma offentliga tillsyn

som övriga inhemska försäkringsbolag välgrundat. Föreningen finner det

önskvärt att övergångstiden icke göres längre än som kan anses ur praktiska

synpunkter erforderligt. Enligt föreningens mening vore det konsekvent och

naturligt samt bäst förenligt med försäkringstagarnas verkliga intresse, att

samtliga försäkringsbolag, oavsett verksamhetsområde och verksamhetsgren,

ställdes under effektiv sakkunnig tillsyn. Aktuella händelser anser föreningen

understryka behovet av en sådan tillsyn.

Jämväl försäkringsinspektionen biträder förslaget beträffande tillsyn över

sockenbrandbolagen. Inspektionen ansluter sig vidare till utredningens ståndpunkt

att motsvarande åtgärder beträffande bolagen för husdjursförsäkring

icke erfordras. I fråga om sockensjöbolagen kan försäkringsinspektionen däremot

icke biträda förslaget. Inspektionen anför:

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

63

Sockensjöbolagen spela visserligen en ur samhällsekonomisk synpunkt föga

betydande roll. De försäkrade fartygen representera emellertid var för sig

ofta ett högt värde. För den enskilde fiskaren är försäkringsskyddet för hans

fiskefartyg av utomordentlig betydelse; hans hela näringsfång är vid haveri

beroende av försäkringsgivarens soliditet och likviditet. Då de ifrågavarande

bolagen äro ömsesidiga, kunna eventuella förluster täckas genom uttaxering

å delägarna, men det är ur många synpunkter önskvärt att större sådan uttaxering

kan undvikas. Som skydd för mera betydande förluster bör bolaget

kunna lita till en tillräcklig reservfond och en betryggande återförsäkring.

Såsom ett led i säkerhetsanordningarna bör ett bolag av denna typ tillämpa

maximalbestämmelser, som ur försäkringsteknisk synpunkt kunna godtagas.

Vid tillsynen av läns- och häradsbolag på sjöförsäkringsområdet, vilka bolag

i några fall redovisa mindre omslutning än de större sockensjöbolagen, har

inspektionen funnit en benägenhet hos bolagen att vilja ansvara för jämförelsevis

stora belopp på varje risk. Inspektionen har därför ansett angeläget

att godkänna endast ganska restriktiva maximalbestämmelser för sådana bolag.

Förhållandena torde vara i stort sett likartade i fråga om sockenbolagen.

Önskemålet om att inspektionen måtte kunna öva inflytande över sockensjöbolagens

maximalbestämmelser leder till slutsatsen att även sistnämnda bolag

böra underkastas fullständig tillsyn från inspektionens sida. För en sådan

ordning talar även den omständigheten att inspektionen enligt kungörelsen

den 15 oktober 1948 (nr 678) om statsbidrag till verksamhet för fiskredskapsförsäkring

avses bliva tillsynsmyndighet för de ömsesidiga försäkringsbolag,

som eventuellt komma att inrättas för att driva den med sjöförsäkringen

närbesläktade fiskredskapsförsäkringen. Därest även sockensjöbolagen

ställas under inspektionens tillsyn, kommer således hela denna försäkringsverksamhet

under statlig kontroll.

Försäkringsinspektionen har icke något att erinra mot utredningens förslag

beträffande sockenbrandbolagens bidragsplikt för tillsynen. Inspektionen

tillägger, att samma regler torde kunna tillämpas på sockensjöbolagen om

dessa inordnas under tillsynen.

I anslutning till utredningens uttalande att en utvidgning av försäkringsinspektionens

tillsynsuppgifter medför ett ökat personalbehov anför inspektionen,

att detta behov i första hand torde komma att uppstå inom inspektionens

juridiska byrå, som har att handlägga ärenden rörande bl. a. bolagsordningar

och registrering. I andra hand erfordras ökad personal för fullgörande

av skadeförsäkringsbyråns revisionsverksamhet.

Departementschefen. Såsom utredningen anmärkt äro sockenbolagen av

mycket växlande storleksordning. De största sockenbolagen ha större omfattning

än de minsta företagen inom gruppen läns- och häradsbolag. Åtskilliga

av de små sockenbolagen ha så ringa omslutning eller så starkt begränsat

verksamhetsområde att möjligheterna till försäkringsmässig utjämning av

riskerna icke kunna anses tillfredsställande. Visserligen kan bristande utjämning

uppvägas genom omfattande återförsäkring, men det ligger i sakens

natur att en sådan anordning kan bli relativt kostsam och därjämte betungande

ur förvaltningssynpunkt. Det är därför önskvärt att åtminstone

de minsta sockenbolagen inlemmas i större företagsenheter. Fn utveckling

i denna riktning är sedan länge märkbar och det kan förmodas att densamma

kommer att fortgå.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungi. Maj.ts proposition nr 220.

Någon tvekan synes mig icke kunna råda därom, att sockenbrandbolagen

böra inrymmas under samma tillsyn som de s. k. riksbolagen samt läns- och

häradsbolagen. Vad angår sockenbolagen för sjöförsäkring har utredningen

icke ifrågasatt motsvarande åtgärder beträffande dem, vilket däremot skett i

ett par remissyttranden. Med hänsyn framförallt till vad försäkringsinspektionen

anfört synas mig sjöförsäkringsbolagen böra i förevarande hänseende

likställas med brandförsäkringsbolagen. Någon ändring i husdjursförsäkringsbolagens

ställning i tillsynshänseende torde däremot icke vara påkallad.

Med hänsyn till sockenbolagens i allmänhet okomplicerade förhållanden

kunna vissa bestämmelser i nya försäkringslagen anses onödiga och tyngande

för verksamheten och tillsynen över densamma. I den mån så är fallet,

böra sockenbolagen undantagas från tillämpning av bestämmelserna. Detta

kan ske genom ett undantagande av bestämda lagrum. En smidigare form

torde emellertid vara att offentlig myndighet medgives rätt att dispensera

från lagens bestämmelser i den utsträckning sådant kan anses betingat av

omständigheterna. Dispensrätten synes böra anförtros Kungl. Maj :t med rätt

att delegera densamma till försäkringsinspektionen. Eftersom de minsta länsoch

häradsbolagen i förevarande hänseende äro jämställda med sockenbolagen,

torde dispensregeln böra utformas så, att även dessa komma att omfattas

av dispensmöjligheten. Regler i ämnet ha upptagits i 345 § försäkringslagen.

Här bör understrykas, att en utvidgad central tillsyn över brand- och sjöförsäkringsbolagen

icke behöver och icke får medföra ett utplånande av dessa

företags lokala karaktär. Det kan förutses, att försäkringsinspektionen kommer

att — liksom beträffande läns- och häradsbolagen —- genom remissförfarande

bereda sig möjlighet att uppmärksamma lokala uppfattningar och

önskemål.

Konsekvensen bjuder, att brand- och sjöförsäkringsbolagen även underkastas

bidragsplikt till försäkringsinspektionen. Med de regler angående bidragsplikten,

som för närvarande gälla, kommer icke något bolag att behöva

betala mer än minimiavgiften, 100 kronor per år.

Enligt övergångsbestämmelserna skola brand- och sjöförsäkringsbolagen

söka koncession jämlikt föreskrifterna i lagen om försäkringsrörelse före

den 1 januari 1953. Denna övergångstid torde göra det möjligt för brandoch

sjöförsäkringsbolagen att utan forcering anpassa sig till de utvidgade tillsynsbestämmelserna.

C. Skadeförsäkringen.

Den förut behandlade frågan om kontroll av premiesättningen avser skadeförsäkringen.

Utredningen har tagit upp även andra skadeförsäkringsfrågor.

Ett par av dem må här i korthet beröras.

1. Om obligatoriska försäkringsformer m. m.

Utredningen. Frågan huruvida skäl finnas att införa försäkringsplikt beträffande

ytterligare försäkringsgrenar har av utredningen ingående behandlats.

Utredningen har funnit övervägande skäl tala emot en utökning av

de obligatoriska försäkringsgrenarna.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

65

Vad särskilt angår ansvarighetsförsäkringen har utredningen

uttalat sympatier för försäkringsplikt på detta område men funnit

de praktiska svårigheterna med en obligatorisk ansvarighetsförsäkring

så betydande att tanken måste uppgivas. Emellertid har utredningen skisserat

ett alternativ till en obligatorisk ansvarighetsförsäkring. Att en skadelidande

till följd av skadevållarens oförmåga att betala icke kan utfå

skadestånd anser utredningen nämligen ■—■ särskilt vid mera omfattande

skador — vara ett problem av så allvarlig art, att en lösning därav icke bör

uppskjutas. Även de mången gång förödande verkningarna på en skadevållares

ekonomi, som en mera betydande skadeståndsskyldighet kan medföra,

böra i detta sammanhang beaktas. Utredningen anser att man bör överväga

en lösning av innebörd att betalningsskyldigheten för varje större

skadeståndsbelopp — med de inskränkningar, som kunna befinnas nödvändiga

eller lämpliga — överflyttas på det allmänna till den del skadeståndsbeloppet

överstiger någon viss, tämligen hög summa. Kostnaderna kunde

därvid uttagas skattevägen. Utredningen anser att den sålunda framkastade

tanken bör närmare undersökas. En sådan undersökning har emellertid ansetts

falla utanför ramen för försäkringsutredningens uppdrag. Fördenskull

föreslår utredningen att uppgiften överlämnas till särskilda sakkunniga.

Utredningen anför därefter vissa synpunkter som utredningen anser

böra beaktas vid en fortsatt undersökning.

Yttranden. Förevarande spörsmål ha mer eller mindre ingående behandlats

i tre yttranden. Thulebolagen anföra olika synpunkter på frågan och

framhålla vikten av att den ifrågasatta utredningen snarast påbörjas. Denna

synes bolagen böra ske med utgångspunkt från försäkringsutredningens

förslag.

Även Folket-Samarbete finner det i hög grad välbetänkt, att utredningen

upptagit frågan om ansvarighetsförsäkringen till prövning. Den av utredningen

anvisade vägen synes anstalterna dock icke vara den lämpligaste.

Folket-Samarbetes yttrande utmynnar i förslag om att hela förevarande

problemkomplex blir föremål för en särskild utredning där representanter

för de privata och kooperativa försäkringsföretagen medverka. En sådan utredning

bör beröra även åtskilliga andra frågor som sammanhänga med ansvarighetsförsäkringen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anmärker inledningsvis, att under

åren 1942—1946 inom en grupp av bolag inträffade 104 400 skador, täckta

av ansvarighetsförsäkringen, och att av dessa 98 000 voro egendomsskador

och endast 6 400 personskador. Bland personskadorna översteg ersättningsbeloppet

endast i 600 fall 1 000 kronor eller det belopp, över vilken gräns

utredningen förslagsvis tänkt sig, att det allmännas ersättningsplikt skulle

inträda.

Förbundet anför därefter vissa i huvudsak kritiska synpunkter beträffande

utredningens förslag.

Departementschefen. Tanken på en det allmännas ersättningsplikt för

vissa personskador saknar icke intresse. Ämnet torde falla inom ramen för

5 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 220.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

den inom justitiedepartementet pågående förberedande undersökningen angående

lagstiftning på skadeståndsrättens område. Med hänsyn härtill finner

jag icke anledning att här upptaga utredningens förslag till närmare

granskning. Det kan förutses att försäkringsutredningens allmänna synpunkter

ävensom vad i remissyttrandena anförts komma att beaktas vid

den nyssnämnda undersökningen.

2. Utjämningsfonder i skadeförsäkring m. m.

Enligt anvisningarna till 30 § kommunalskattelagen må vid beräkning av

överskottet å sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse avdrag göras

från bruttointäkten bl. a. för ökning av utjämningsfonderna i den mån

denna ökning icke överstiger vinsten å själva försäkringsrörelsen. Lagen

innehåller regler för beräkning av denna vinst. Avsättning till utjämningsfond

är icke avdragsgill sedan fonden uppnått en i lagen fastställd gräns,

som står i relation till premieintäkten.

Med utjämningsfond förstås i kommunalskattelagen fond, som enligt bolagsordningen

må användas endast till att helt eller delvis täcka förlust å

själva försäkringsrörelsen samt efter sådan disposition kvarstående förlust

å rörelsen i dess helhet, i den mån förlusten icke kan täckas av andra till

framtida förfogande avsatta medel.

Utredningen. Utredningen har understrukit nödvändigheten för försäkringsbolagen

att med hjälp av konsolideringsfonder utjämna de ekonomiska

verkningarna av fluktuationer i rörelseförloppet. Den konstruktion

utjämningsfonderna fått i kommunalskattelagen är från olika synpunkter

icke tillfredsställande. Försäkringsbolagen ha i följd härav nödgats —

för att tillgodose ett i och för sig legitimt behov av att avsätta utjämningskapital

— söka andra utvägar än avsättning till utjämningsfonder, hl. a.

ha i vissa fall gjorts överdrivet stora avsättningar till ersättningsreserver.

Utredningen föreslår, att försäkringsbolagen beredas möjlighet att bilda

utjämningsfonder, vilka i räkenskaps- och skatteavseende jämställas med

försäkringsfonderna. Det bör vara varje bolag obetaget att antingen bilda

en enda utjämningsfond för hela försäkringsrörelsen eller skilda utjämningsfonder

för olika försäkringsgrenar eller grupper av sådana. De föreslagna

utjämningsfonderna skulle få till uppgift att möta den ökning av

ett bolags förpliktelser, som kan följa av ett sämre skaderesultat än som

antagits vid premieberäkningen, och kunna i detta hänseende betraktas som

en parallell till den utjämningsfond, som man funnit erforderlig inom livförsäkringen.

Utredningen betonar, att överföringarna till eller från utjämningsfonderna

icke böra få fritt bestämmas varje år utan äro avsedda att

följa en i bolagsordningen fastställd plan, grundad på exempelvis relationen

mellan årets utbetalningar för försäkringsfall och premieinkomst för

egen räkning. Planens upptagande i bolagsordningen medför att den blir

underkastad koncessionsmyndighetens prövning.

Utredningen framhåller, att lagen om försäkringsrörelse icke torde lägga

hinder i vägen för den av utredningen föreslagna anordningen. En ändring

av skattelagstiftningen är däremot erforderlig.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungi. Maj.ts proposition nr 220.

Yttranden. Utredningens förslag i denna del tillstyrkes av överståthållarämbetet.

Även de länsstyrelser, vilka yttrat sig i frågan, tillstyrka förslaget

eller förklara sig icke ha något att erinra mot detsamma.

Jämväl försäkringsinspektionen biträder förslaget.

Kammarrätten säger sig sakna anledning att från beskattningssynpunkt

motsätta sig utredningens förevarande förslag. Gentemot utredningens uttalande

att försäkringsinspektionen genom sin kontroll över premiesättningen

har möjlighet att övervaka att utjämningsfonderna icke bli för stora

anmärker kammarrätten att det icke är lämpligt att ikläda inspektionen

någon granskningsskyldighet ur fiskalisk synpunkt. I detta sammanhang

har kammarrätten ifrågasatt en förbättring av taxeringsförfarandet på försäkringsbeskattningens

område. Starka skäl synas kammarrätten tala för

en anordning som medför möjlighet till en mera enhetlig och sakkunnig

behandling i första instans av försäkringsbolagens skattefrågor än som under

nuvarande förhållanden går att åstadkomma.

I det yttrande, som avgivits av Svenska försäkringsbolags riksförbund,

har frågekomplexet belysts från olika sidor. Riksförbundet betonar att det

kan vara utomordentligt vanskligt att bedöma den erforderliga storleken av

ersättningsreserven. Man är här i stor utsträckning hänvisad till grova uppskattningar.

Såsom exempel kan inom den direkta affären nämnas avbrottsförsäkring

samt ansvarighets- och sjöförsäkring, där slutregleringen

av en skada kan dröja ett tiotal år. Det är uppenbart — framhåller riksförbundet

—■ att de svenska bolag, som i större utsträckning äro engagerade

i återförsäkringsaffär med utlandet, böra i sina ersättningsreserver avsätta

så pass stora belopp, att de icke bokslutsmässigt redovisa vinster, då resultatet

enligt vad avvecklingen av ersättningsreserven sedermera visar i verkligheten

är en förlust. I detta sammanhang bör vidare observeras den affär,

som svenska försäkringsbolag driva i länder, med vilka Sverige har avtal

för undvikande av dubbelbeskattning, och där vinsten å rörelsen beskattas

i det andra landet men ej i Sverige. Den vinst som uppstår å sådan affär

bör självfallet ej tillföras en här i landet skattefri utjämningsreserv med

skattskyldighet för ur denna reserv uttagna belopp utan antingen överföras

till en beskattad reserv eller tillföras premie- eller ersättningsreserven för

motsvarande del av affären.

Folket-Samarbete hälsar med tillfredsställelse utredningens förslag om

ändring i kommunalskattelagen beträffande utjämningsfonderna. Anstalterna

ha ingående behandlat detta ämne och även tagit upp flera angränsande

spörsmål. Sammanfattningsvis uttalar Folket-Samarbete, att i försäkringslagen

böra upptagas bestämmelser om en utjämningsfond för varje

verksamhetsgren, avsedd att utjämna växlingar i riskrörelsen inom grenen.

Reglerna i nämnda lag angående täckande av förlust i försäkringsbolag

böra revideras i syfte att säkerställa att varje verksamhetsgren blir

»självförsörjande». Föreskrifter om avsättning till utjämningsfond böra

icke upptagas i bolagsordningen, eftersom bolagsstämman bör äga befogenhet

att disponera över årsvinsten så långt lagen om försäkringsrörelse med
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungi. Maj:ts proposition nr 220.

giver. Anstalterna anse att försäkringsfonden enda,st bör innehålla det

belopp, som motsvarar bolagets försäkringsförpliktelser jämte erforderliga

säkerhetsmarginaler. Att någon dold reservbildning icke här förekommer

bör övervakas av tillsynsmyndigheten icke av skattemyndigheterna. Enligt

Folket-Samarbetes mening innebär utredningens förslag en avsevärd

och omotiverad skatteskärpning. En översyn bör ske av gällande skattebestämmelser

för skadeförsäkring. Därvid bör tillses att utjämningsfonderna

även beträffande avkastningen jämställas med försäkringsfonderna. Vidare

bör övervägas om icke vinsten på själva försäkringsrörelsen skall vara

helt skattefri även i den mån den icke avsättes till utjämningsfond.

Departementschefen. Såsom utredningen betonat, är försäkringsverksamheten

enligt sin natur utsatt för mer eller mindre starka växlingar i rörelseresultatet.

Försäkringsbolagen ha sålunda ett legitimt behov av att gentemot

ogynnsamma resultat tillskapa buffertar i form av betryggande fondbildning.

Utredningen kritiserar, att bolagen på sina håll i konsolideringssyfte

gjort för stora avsättningar till ersättningsreserven.

Enligt den nya lagen om försäkringsrörelse är skadeförsäkringsbolag

skyldigt att i balansräkningen såsom skuld under benämningen försäkringsfond

upptaga värdet av bolagets ansvarighet på grund av dels inträffade

försäkringsfall (ersättningsreserv), dels ock löpande försäkringar

(premiereserv). Motsvarande bestämmelser funnos upptagna i den äldre

försäkringslagen. Medan premiereservens storlek grundas på statistisktekonomisk

beräkning bestämmes ersättningsreserven efter en uppskattning

av ännu icke reglerade skador. Därvid måste hänsyn tagas icke endast till

sådana skador, som äro kända då bokslutet upprättas, utan även till sådana,

som väl inträffat under räkenskapsåret men som icke blivit anmälda före

bokslutet. Enligt vad jag inhämtat kunna de senare uppgå till relativt stora

belopp, särskilt inom vissa grenar, t. ex. ansvarighets- och sjöförsäkring

samt återförsäkring. Därtill kommer att beträffande försäkringar på utländsk

marknad hänsyn måste tagas till valutarisk och liknande faktorer.

På grund av de uppenbara vanskligheter som äro förenade med uppskattningen

av oreglerade skador är det naturligt att bolagen här kalkylera med

relativt stora säkerhetsmarginaler. Det bör understrykas, att bolagen icke

på denna väg kunna bereda sig någon egentlig fördel ur skattesynpunkt. I den

mån för stort belopp avsatts, framkommer överskottet i samband med

avvecklingen av ersättningsreserven såsom skattepliktig vinst. Såsom framhållits

i bl. a. Folket-Samarbetes yttrande torde det icke vara möjligt för

skattemyndigheterna att bedöma, huruvida en avsättning till ersättningsreserv

är rätt avvägd.

I anslutning till skattesynpunkten bör det fall särskilt uppmärksammas,

alt svenskt bolag driver försäkringsrörelse i främmande land, med vilket

\ärt land har avtal till förebyggande av dubbelbeskattning. Uppkommande

överskott å nämnda rörelse beskattas i detta fall i det främmande landet

och det skulle uppenbarligen lända det svenska bolaget till förfång om

överskottsmedel av denna karaktär tillfördes en utjämningsfond.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Förslaget om ändring av kommunalskattelagens bestämmelser angående

utjämningsfond har anknytning till vad nu anförts. Enär spörsmålet huvudsakligen

är av skatterättslig art torde det böra ankomma på finansdepartementet

att vid lämplig tidpunkt upptaga detsamma till närmare prövning.

I anslutning därtill torde de i Folket-Samarbetes remissyttrande framförda

synpunkterna rörande vissa angränsande frågor jämväl böra närmare övervägas.

D. Livförsäkringen.

Livförsäkringens problem stodo i förgrunden för den äldre försäkringsutredningens

arbete. De reformer, som genomförts med den nya försäkringslagen,

avse också företrädesvis livförsäkringen. Vissa angränsande problem

äro för närvarande under utredning av andra kommittéer, exempelvis

spörsmålet om en obligatorisk dödsfallsförsäkring och frågan om en allmän

pensionering av anställda i enskild tjänst. Med hänsyn till nu nämnda omständigheter

säger sig 1945 års försäkringsutredning ha saknat anledning

till en mera ingående behandling av livförsäkringens speciella problem. Ett

par sådana ha dock diskuterats av utredningen.

1. Folkförsäkring och stor försäkring.

Livförsäkringsrörelsen i vårt land drives huvudsakligen i två olika verksamhetsformer,

nämligen folkförsäkring och stor försäkring. Den förra inbegriper

vissa förmåner som saknas beträffande den senare. Premiebefrielse

vid sjukdom, som i stor försäkring är ett frivilligt komplement till livförsäkringen,

är inom folkförsäkringen obligatorisk. Härtill komma inom folkförsäkringen

vissa anordningar för premielättnad vid militärtjänst och arbetslöshet.

Villkoren vid annullation (återköp, fribrev) innebära att ett högre

försäkringsskydd bibehålies den första tiden efter annullationen. Ackvisitions-

och inkassoorganisationerna äro annorlunda uppbyggda -—- den sistnämnda

framför allt utmärkt genom ett mera vidsträckt bruk av personlig

premieinkassering. Folkförsäkringen utmärkes vidare av lägre medelförsäkringssumma

och i genomsnitt kortare premiebetalningstermin än storförsäkringen.

Premienivån är högre i den förra än i den senare. Folkförsäkringen

är närmast avsedd för befolkningsgrupper med otrygga inkomstförhållanden.

Utredningen. Erfarenheten har givit vid handen, att det åtminstone hittills

varit lämpligt att ha en särskild organisationsform för livförsäkringsverksamhet

inom de ekonomiskt mindre välsituerade befolkningsskikten.

Utredningen framhåller, att utvecklingen mot ökad ekonomisk utjämning

mellan olika befolkningsgrupper och ökad ekonomisk och social trygghet

samt den alltmer ökade insikten om livförsäkringsskyddets betydelse så

småningom kunna medföra, att den särskilda folkförsäkringsformen blir

överflödig. Det är av vikt, tillägger utredningen, att denna fråga följes med

uppmärksamhet, så att icke verksamhetsformen tillätes kvarstå, sedan den

överlevt sig själv.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Utredningen har ingående belyst anledningarna till skillnaden i premienivå

mellan stor försäkring och folkförsäkring. Av en av utredningen verkställd,

i betänkandet återgiven undersökning framgår att, sedan en premiesänkning

under senare år genomförts inom folkförsäkringen, premien här endast obetydligt

överstiger premien för stor försäkring.

En händelse, som utredningen tillmätt betydelse, är sammanslagningen

för något år sedan av folkförsäkringsbolagen De Förenade och Framtiden.

Denna sammanslagning medför — framhåller utredningen — att antalet

bolag, som driva folkförsäkring, numera reducerats till fyra, samt att alla

dessa bolag även tillhandahålla stor försäkring. Trängseln på anskaffningsområdet

har härigenom minskat och folkförsäkringsklientelet kan av alla

folkförsäkringsbolags ombud erbjudas även stor försäkring.

Utredningen understryker, att betydelsefulla förändringar i fråga om förhållandet

mellan folkförsäkring och stor försäkring sålunda inträffat, sedan

den äldre försäkringsutredningen avgav sitt betänkande. Skillnaden mellan

de båda verksamhetsformerna har minskats i viktiga hänseenden, och utredningen

räknar med att bolagen sträva efter en fortsatt utveckling i denna

riktning. Med hänsyn härtill har utredningen ansett sig sakna anledning

att föreslå särskilda åtgärder från samhällets sida i syfte att upphäva skillnaden

mellan stor försäkring och folkförsäkring eller att reglera förhållandet

dem emellan.

Yttranden. Försäkringsinspeklionen betonar behovet av särskild kundtjänst

inom folkförsäkringen, i synnerhet i fråga om premieinkasseringen.

Det har icke visat sig möjligt att här tillämpa premieinkassering över postgiro

i samma utsträckning som inom stor försäkring. Detta är en av orsakerna

till de högre förvaltningskostnaderna inom folkförsäkringen.

Inspektionen ansluter sig helt till utredningens ståndpunkt beträffande

folkförsäkringen.

Folket-Samarbete har icke något att erinra mot utredningens ståndpunkt

men anför vissa allmänna synpunkter beträffande förvaltningskostnaderna

i folkförsäkring.

Försäkringsfunktionärernas förbund uttalar, att den organisationsform,

som företagen inom folkförsäkringen under alla år tillämpat varit av avgörande

betydelse för försäkringens utbredning även till de lägsta inkomstskikten

i samhället. Förbundet understryker särskilt betydelsen av ombudens

personliga besök för premieinkassering. Inom folkförsäkringens klientel

skulle flertalet försäkringstagare sannolikt missköta sin premiebetalning

om sådan icke avkrävdes vederbörande av ombudet. Behovet av personlig

service torde komma att bestå för överskådlig tid framåt.

Förbundet anför härefter att kostnaderna för arbetet på fältet äro låga,

vilket särskilt gäller folkförsäkringen. Att dessa kostnader kunna hållas

på så låg nivå sammanhänger därmed, att i det närmaste samtliga som sköta

inkasserings- och ackvisitionsarbetet utföra detta såsom bisyssla mot låg

ersättning. De yrkesanställdas antal minskas successivt. Under nuvarande

högkonjunktur ha de som syssla med ackvisition kunnat något kompenseras

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

genom ökad nyteckning av försäkringar men penningvärdesförsämringen

har drabbat dem som syssla med inkasseringsarbete. Starka skäl tala enligt

förbundets uppfattning för att behålla skillnaden mellan stor försäkring

och folkförsäkring med därav följande skilda premienivåer.

I den förut nämnda skrivelsen från Tryggs agenters och inkasserares

centralorganisation anföres:

Försäkringsutredningen har helt bortsett från att folkförsäkringsföretagens

fältorganisation på grund av kostnadsskäl övergått från helt anställda

yrkesinkasserare till enbart fritidsombud. Av försäkringsutredningens uttalande

framgår, att pressen på foikförsäkringsföretagen skall ytterligare ökas,

vilket måste medföra att inom en snar framtid allt fältarbete i försäkringsrörelsen

måste utföras av deltidsanställda mot underbetalning.

Departementschefen. Folkförsäkringens problem diskuterades ingående

under förarbetena till den nya lagen om försäkringsrörelse. Jag torde härutinnan

i främsta rummet få hänvisa till propositionen nr 50 till 1948 års

riksdag, s. 185—198. Det är självfallet ett samhällsintresse att livförsäkringen

vinner största möjliga utbredning även inom befolkningsskikt med

låga inkomster och otrygga levnadsförhållanden. Men en förutsättning är

att försäkringen är rationellt ordnad och billig. Enligt min mening måste

man med tillfredsställelse hälsa den premiesänkning, som under senare år

kunnat vidtagas inom folkförsäkringen. Av betydelse är att den s. k. skälighetsprincipen

redan lagfästs beträffande folkförsäkringen. Såsom förut

nämnts, kan principen i korthet sägas innebära, att nettopriset för en försäkring

skall vara skäligt med hänsyn till de förmåner och tjänster, som

försäkringen medför. Det åligger i första hand bolaget och dess anställda

i olika befattningar att tillse att skälighetsprincipens krav uppfyllas. I andra

hand ankommer det på tillsynsmyndigheten att övervaka att så sker.

I de båda sist refererade yttrandena har frågan om ombudens inkomster

berörts. Delta är en avtalsfråga som bör lösas genom förhandlingar mellan

de berörda parterna. Densamma torde icke här böra upptagas till behandling.

2. Annullationsfrågan.

Ett livförsäkringsavtal kan icke uppsägas av försäkringsgivaren; härvid

bortses från sådana fall som att försäkringstagaren lämnat falska uppgifter

vid försäkringens tecknande och liknande. Däremot äger försäkringstagaren

när som helst häva avtalet. Ett hävande av avtalet i förtid kallas annullation.

I direktiven fick utredningen sig särskilt ålagt att ägna uppmärksamhet åt

annullationsspörsmålen.

Utredningen. Då en försäkringstagare avbryter försäkringsavtalet i förtid,

äger han rätt till medel, som innestå hos bolaget för försäkringen. Dessa medel

kunna — ehuru i verkligheten beräkningen tillgår på annat sätt — betraktas

såsom bildade därigenom att premier, som försäkringstagaren inbetalar,

tillgodoföras ett särskilt konto för honom, till vilket även föres ränta å

de innestående medlen efter en viss räntefot. I början av försäkringstiden är

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungi. Maj:ts proposition nr 220.

kontot negativt på grund av anskaffningskostnaderna. Snart — i regel ett

eller annat år efter försäkringens tecknande — blir emellertid kontot positivt,

och försäkringstagaren har då rätt att i en eller annan form åtnjuta de innestående

medlen.

Efter att ha statistiskt belyst annullationsfrekvensen för olika perioder och

för olika kategorier av försäkringar, uttalar utredningen, att annullationerna

utgöra ett allvarligt problem för livförsäkringsrörelsen. En annullation medför

i första hand förlust för den försäkringstagare, vilkens försäkring annulleras,

men också — på sätt utredningen närmare beskrivit -— för övriga försäkringstagare

och för bolaget såsom sådant.

Utredningen vitsordar, att livförsäkringsbolagen nedlägga ett omfattande

arbete på att bekämpa annullationerna. De verkställda undersökningarna utvisa

en fortgående minskning i annullationsfrekvensen. Det oaktat är annullationsfrågan

enligt utredningens mening förtjänt av den största uppmärksamhet.

Annullationsfrekvensen kan icke sägas vara i och för sig hög, men

ansträngningar att om möjligt ytterligare nedbringa densamma måste likväl

göras.

I anslutning härtill anför utredningen följande:

En hög annullationsfrekvens under åren närmast efter försäkringarnas

tecknande tyder i regel på brister i ackvisitionsarbetet. Enligt utredningens

uppfattning utgöres därför det riktiga botemedlet mot de tidiga annullationerna

snarare av åtgärder för höjande av anskaffningsarbetets kvalitet än av

åtgärder för att rädda försäkringar, som stå inför annullation. De vägar som

stå till buds för höjande av anskaffningsarbetets kvalitet äro återigen bland

annat en tillfredsställande utbildning och ett noggrant urval av ackvisitörerna.

Slutligen men icke minst viktigt är att bolagsledningarnas intresse

för anskaffningens kvalitet icke tränges tillbaka av det i och för sig naturliga

intresset för anskaffningens kvantitet. En forcerad anskaffning drar gärna

med sig en hög annullationsfrekvens. Riktpunkten för livförsäkringsverksamheten

bör mera vara att för varje försäkringstagare åstadkomma det

försäkringsskydd, som bäst passar honom, än att åstadkomma största möjliga

försäkringsbestånd.

I enlighet härmed föreslår utredningen icke några särskilda åtgärder till

motarbetande av annullationerna utan anser att förbättringarna böra framkomma

främst som en följd av förbättrad utbildning av ackvisitörerna.

Utbildningsfrågan behandlar utredningen i ett särskilt avsnitt av betänkandet.

Yttranden. Utredningens synpunkter understrykas av Försäkringsfunktionärernas

förbund. Även Försäkringsbolagens riksförbund ansluter sig till desamma.

Förbundet framhåller att det är ofrånkomligt att en del av de nytecknade

försäkringarna annulleras även om anskaffningsarbetet i kvalitativt

avseende varit fullt tillfredsställande. Ett samband råder mellan annullationsfrekvensen

och de allmänna konjunkturerna. Skulle en försämring av

konjunkturläget inträda, kommer enligt förbundets mening annullationsfrekvensen

omedelbart att stiga. Förbundet tillägger, att en sådan utveckling

ej är att tyda som tecken på en försämring av beståndsvården eller anskaffningsarbetets

kvalitet.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

Departementschefen. Annullationsfrågan kan anses ha betydelse uteslutande

för livförsäkringen. En annullation innebär regelmässigt en viss ekonomisk

förlust för försäkringstagaren. Men även de kvarstående försäkringstagarna

lida en viss förlust. Detta beror på att försäkringsbolaget icke erhåller

full täckning för sina kostnader för den annullerade försäkringen. I viss utsträckning

ha annullationer sin orsak i ändring i försäkringstagarens personliga

förhållanden, t. ex. försämrad ekonomi, minskad försörjningsplikt o. d.

Det är också uppenbart, att en försämring i konjunkturläget är ägnad att

oförmånligt påverka annullationsfrekvensen.

Annullationerna utgöra med hänsyn till sin ekonomiska effekt för försäkringsklientelet

ett betydelsefullt problem. På bolagen ankommer att vidtaga

lämpliga åtgärder för att motverka annullationer. Klart är att en gedigen

utbildning av ombuden i förening med ett av ansvarskänsla präglat ackvisitiomsarbete

härvidlag är av särskild vikt. Det kan förutsättas att försäkringsinspektionen

med uppmärksamhet följer annullationsfrågan.

E. Särskilda spörsmål.

1. Obligatorisk olycksfallsförsäkring.

Antalet arbetsdagar, som årligen gå förlorade till följd av olycksfall i arbete,

uppskattas av utredningen till närmare 15 miljoner. Utredningen betecknar

denna olycksfallsfrekvens såsom en faktor av utomordentlig betydelse

i samhällslivet.

Utredningen har anfört allmänna synpunkter beträffande den obligatoriska

olycksfallsförsäkringens organisation. Särskilt har utredningen därvid

belyst sambandet mellan olycksfallsförsäkringen och arbetarskyddet.

Hithörande frågor ha behandlats i åtskilliga yttranden. Socialvårdskommittén,

som är sysselsatt med vissa problem inom området för den obligatoriska

olycksfallsförsäkringen, anser att detta förhållande icke utgör hinder

för försäkringsutredningen att fullfölja den påbörjade undersökningen angående

försäkringens framtida organisation. Ehuru ett nära samband finnes

mellan försäkringens materiella innehåll och organisationsformen finner

kommittén det fördelaktigt att de frågor, som helt eller huvudsakligen äro

tekniskt-organisatoriska, bli föremål för separat undersökning genom försäkringsutredningen.

Det bör ankomma på utredningen och kommittén att

samråda om den lämpliga gränsdragningen mellan arbetsuppgifterna.

I vissa yttranden framföras synpunkter emot ett fullföljande av försäkringsutredningens

undersökning.

Departementschefen. Såsom redan anförts har utredningen enhälligt uttalat

önskemål om att få fullfölja undersökningen av förevarandc ämne.

Detsamma faller helt inom ramen för utredningens uppdrag. Det är min

avsikt att snarast tillmötesgå önskemålet om tillkallande av ytterligare

ledamöter i utredningen såsom representanter för arbetsmarknadens parter

jämte den expertis i övrigt, som kan befinnas erforderlig. Om utred
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj ds proposition nr 220.

ningsarbetet i denna del fortsättes, synes det icke påkallat att här närmare

ingå på ämnet eller att återgiva innehållet i remissyttrandena såvitt

angår olika sakfrågor. De framförda synpunkterna böra självfallet beaktas

under det fortsatta utredningsarbetet.

2. Flygförsåkring.

Utredningen har undersökt organisationen av denna i viss mån särpräglade

försäkringsgren och funnit den från flera synpunkter ändamålsenlig. Enligt

utredningens mening saknas anledning för det allmänna till ökat ingripande

i flygförsäkringspoolens verksamhet. Därjämte har utredningen behandlat

de organisatoriska spörsmål som aktualiseras vid ett införande av en obligatorisk

flygtrafikförsäkring till täckande av skador, som genom trafik med

luftfartyg tillfogas tredje man på marken och eventuellt även av luftfartygsinnehavarens

ansvarighet för sådana skador. Olika alternativ till lösning av

de nämnda organisationsfrågorna ha framlagts. I anslutning härtill uttalar

utredningen, att det för närvarande saknas anledning att mera i detalj upptaga

till diskussion en obligatorisk flygtrafikförsäkrings organisationsproblem.

Det är nämligen ännu osäkert när eller hur en sådan försäkring kan

komma att taga gestalt. Utredningen räknar emellertid med att de allmänna

synpunkter, som framförts i betänkandet, skola tjäna som underlag för

fortsatt diskussion i ämnet, då tiden härför anses mogen.

Svenska flygförsäkringspoolen förutsätter att utredningens uttalande angående

flygförsäkringens nuvarande organisation icke skall tolkas så, att

man uteslutit möjligheten av modifikationer i eller omläggning av verksamheten,

därest detta skulle påkallas av den framtida utvecklingen. För att

på bästa sätt kunna tjäna den till karaktär och omfattning i hög grad variabla

flygverksamheten bör åt de svenska flygförsäkringsföretagen bevaras

största möjliga frihet till hastig anpassning under skiftande förhållanden.

Beträffande de organisationsspörsmål, som uppkomma vid införande av en

obligatorisk flygtrafikförsäkring, anför poolen synpunkter vilka i viss mån

avvika från utredningens.

Departementschefen. I anslutning till Svenska flygförsäkringspoolens yttrande

må framhållas, att det självfallet är ett intresse för det allmänna likaväl

som för flygförsäkringens målsmän att denna försäkrings organisation

ständigt anpassas efter utvecklingens krav.

Frågan om införande av en obligatorisk flygtrafikförsäkring faller inom

ramen för den utredning, som för närvarande pågår på lufträttens område.

Det synes icke påkallat att här ingå på de organisationsspörsmål, som ha

anknytning till en dylik försäkring. Försäkringsutredningens och flygförsäkringspoolens

synpunkter äro väl ägnade som underlag för diskussion i

ämnet, då detta får aktualitet.

3. Gruppförsäkring.

Utredningen. I gruppförsäkringen kunna förvaltningskostnaderna väsentligt

nedbringas. Vid sådan gruppförsäkring, där anslutningen sker kollektivt,

blir ackvisitionskostnaden vid avtalets ingående i regel obetydlig i förhållande

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

till den totala premieinkomsten från gruppen. Om vidare premieuppbörden

sker genom något gruppens eget organ, som överbringar premiebeloppet för

alla försäkrade i gruppen till försäkringsbolaget, kunna inkassokostnaderna

hållas låga eller bringas att helt försvinna. En annan fördel med gruppförsäkring

är att man med denna i många fall når befolkningsskikt, som äro

svåråtkomliga vid individuell ackvisition.

Utredningen pekar även på nackdelar som äro förbundna med denna försäkringsform.

Risk finnes att befolkningen genom gruppförsäkringen uppdelas

i två skikt: de som tillhöra någon sådan grupp, att en billig försäkring

för gruppen kan ordnas, och de vilka icke tillhöra någon sådan grupp

och alltså bli hänvisade till den dyrare individuella försäkringen. En annan

olägenhet med gruppförsäkringen är den standardisering i fråga om

försäkringsformer och försäkringsbelopp, vilken utgör en av förutsättningarna

för att det förbilligande momentet hos gruppförsäkringarna skall kunna

helt tillvaratagas. Standardiseringen motverkar anpassning till det individuella

behovet. En annan olägenhet är risken för dubbelförsäkring. Vad

särskilt grupplivförsäkringen beträffar tillkommer den olägenheten, att en

person, som utträder ur en försäkrad grupp, förlorar sitt försäkringsskydd.

I många fall kan vid detta tillfälle personens hälsotillstånd vara sådant, att

han icke kan få en ny, individuell försäkring. Även om detta hinder icke

föreligger, kan på grund av åldern vid utträdet ur gruppen premien för en

ny försäkring vara så hög att vederbörande icke vill skaffa sig en ny försäkring.

Likaså kan den mänskliga trögheten medföra, att det genom utträdet

bortfallna försäkringsskyddet icke ersättes genom någon ny försäkring.

Beträffande grupplivförsäkring har utredningen vidare ställt frågan, huruvida

denna lämpligen bör drivas såsom en ren riskförsäkring eller innefatta

ett visst sparmoment. Skäl anföras för och emot bägge alternativen.

Utredningen har icke tagit bestämd ståndpunkt till spörsmålet.

Från fältmannahåll ha framförts betänkligheter mot den kollektiva försäkringen

på den grund, att densamma skulle komma att försvåra anskaffningsarbetet

inom den individuella försäkringen. Ehuru en motsatt uppfattning

kommit till uttryck utomlands kan man icke förneka möjligheten av en

sådan svårighet. Den anförda synpunkten är dock enligt utredningens mening

ovidkommande, förutsatt att icke det individuella anskaffningsarbetet

försvåras i sådan grad, att den försäkringssökande allmänheten icke får sitt

behov av individuell försäkring tillgodosett till rimliga kostnader.

Sammanfattningsvis uttalar utredningen om gruppförsäkringen, att denna

visserligen är behäftad med olägenheter, såsom i fråga om möjligheten tdl

anpassning efter det individuella försäkringsbehovet och möjligheterna till

fortsatt försäkringsskydd efter utträde ur gruppen, men det oaktat erbjuder

stora fördelar bl. a. till förbilligande av försäkringen. Med hänsyn till de

nämnda olägenheterna och då cn mera ingående erfarenhet ännu saknas,

bör försäkringen till en början drivas med stor försiktighet.

Yttranden. I det yttrande, som avgivits av Försåkringsfunktionärernat

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

förbund understrykes att grupplivförsäkringen måste handhavas med stor

försiktighet, eftersom den i annat fall kan starkt motverka den individuella

livförsäkringens utveckling.

Spörsmålet huruvida i grupplivförsäkringen bör inrymmas ett sparmoment

har kommit starkt i förgrunden i övriga remissyttranden. Försäkringsbolagens

riksförbund anför att denna fråga ingående diskuterades vid

livförsäkringsbolagens planläggning av den nuvarande grupplivförsäkringen.

Därvid stannade man för att ge grupplivförsäkringen formen av en ren

riskförsäkring och orsaken härtill var framförallt att man ansåg, att försäkringens

främsta uppgift borde vara att ge ett grundläggande dödsfallsskydd

till lägsta möjliga kostnad.

Thulebolagen uttala i stort sett liknande synpunkter.

I polemik mot uttalanden av utredningen angående tillsynen över gruppförsäkringen

anför Folket-Samarbete inledningsvis följande:

Anstalterna hävda för sin del, att frågan huruvida försäkringsskyddet för

en viss grupp av försäkringstagare skall ordnas genom en gruppförsäkring

eller genom enskilda försäkringar — i vart fall beträffande annan försäkring

än livförsäkring — är en fråga av den karaktär, att den helt bör ligga

inom det enskilda försäkringsföretagets kompetensområde. Så länge premiesättningen

för dylika enskilda försäkringar eller gruppförsäkringar sker

med tillbörligt beaktande av skälighetsprincipen, bör det ur tillsynsmyndighetens

synpunkt vara likgiltigt vilken form för försäkringens anordnande

försäkringsgivaren väljer.

Folket-Samarbete understryker starkt de skäl utredningen anfört till förmån

för ett sparmoment i grupplivförsäkringen. I detta sammanhang erinra

anstalterna om ett av dem tidigare väckt förslag om att livförsäkring som

bedrives i form av kollektiv riskförsäkring bör undantagas från lagens definition

på livförsäkring och i stället hänföras till skadeförsäkring. Anstalterna

tillfoga:

Folket-Samarbetes nyssnämnda förslag bör snarast möjligt underkastas

särskild utredning, lämpligen i samband med den utredning av grupplivförsäkringen,

som ändock måste göras med anledning av utredningens uttalande

om sparmoment. Den konsekvensen av förslaget, att grupplivförsäkring

med sparmoment skulle bedrivas av livförsäkringsbolag, medan grupplivförsäkring

utan sparmoment skulle hänföras till skadeförsäkring torde

icke möta större olägenheter än att lång och kort sjukförsäkring enligt nuvarande

ordning och enligt utredningens förslag uppdelas på liknande sätt.

Det torde härvid böra övervägas om ej all livförsäkring utan sparmoment

skulle kunna hänföras till skadeförsäkring. Härigenom skulle möjliggöras

en smidig anordning för individuell fortsättningsförsäkring till personer som

utträda ur en kollektiv försäkring utan sparmoment.

Försäkringsinspektionen kan icke ansluta sig till Folket-Samarbetes förslag

om att all livförsäkring utan sparmoment skall kunna hänföras till

skadeförsäkring. Enligt försäkringsinspektionens mening bör man icke undantaga

någon del av ifrågavarande försäkring från det krav på rationella,

av Kungl. Maj :t eller inspektionen stadfästa grunder för premieberäkning,

återbäring m. m., som gällande lag föreskriver.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

77

Inspektionen tillägger:

Inom den av livförsäkringsbolagen såsom en ren riskförsäkring bedrivna

gruppförsäkringen har den försäkrade tillerkänts rätt att vid utträde teckna

en frivillig individuell försäkring av viss storlek utan hälsoprövning. Vikten

av en ansvarskännande service inom detta område har starkt framhållits

både från bolagens och försäkringsinspektionens sida. Inspektionen, som

anser det vara av stor betydelse att nämnda försäkring göres så enkel och

billig som möjligt, kan icke — i varje fall innan praktisk erfarenhet vunnits

inom området — tillstyrka införandet inom densamma av det komplicerande

och kostnadskrävande sparmomentet.

Departementschefen. Ett bifall till Folket-Samarbetes förslag om att hänföra

livförsäkring utan sparmoment till skadeförsäkring skulle innebära,

att denna verksamhet undandroges den kontroll och tillsyn, som kan sägas

ligga i de av offentlig myndighet stadfästa försäkringstekniska grunderna.

I likhet med försäkringsinspektionen kan jag icke förorda en sådan anordning.

Intet av de spörsmål i övrigt rörande gruppförsäkringen, som behandlats

i betänkandet och remissyttrandena, synes mig vara av beskaffenhet att

nu föranleda ett ställningstagande från statsmakternas sida. De synpunkter

som framförts böra beaktas vid avgörande av koncessionsärenden och

eljest vid rättstillämpningen.

4. Värdebeständiga försäkringar.

Värdebeständig är en försäkring som anordnats så, att försäkringssumman

vid försämring av penningvärdet bibehålies vid det realvärde, som

motsvarar det vid avtalets ingående överenskomna försäkringsbeloppet.

Värdebeständighetsfrågan kan sägas ha praktisk betydelse endast beträffande

personförsäkringen, enkannerligen livförsäkringen.

Utredningen. Med hänsyn till att värdebeständighetsfrågan under senare

år vid olika tillfällen fått aktualitet har utredningen upptagit frågan till

närmare granskning.

Olika anordningar äro tänkbara för att åstadkomma en anpassning av

försäkringsvärdena till ett sjunkande penningvärde. Utredningen har anvisat

fyra alternativ, nämligen a) indexbundna premier samt användning i

större utsträckning av livförsäkringar utan sparmoment, b) uppskjutande

av all återbäring till försäkringstidens slut, c) medgivande för bolagen att

placera större del än nu av försäkringsfonden i realvärlden samt d) införande

i marknaden av värdebeständiga placeringsobjekt. Av skilda orsaker

kan emellertid icke någon av dessa vägar sägas leda till en praktisk lösning

av värdebeständighetsfrågan.

I anslutning till överväganden rörande alternativet c) har utredningen

erinrat om att de hittills restriktiva bestämmelserna om livförsäkringsbolagens

kapitalplacering i så måtto uppmjukats i nya lagen om försäkringsrörelse

att bolagen numera äga fritt placera en tiondel av livförsäkringsfonden,

dock att placering icke får ske i aktier. I förarbetena till lagen uttalades,

att den fria placeringsrätten borde kunna utvidgas i framtiden om erfarenheterna

gåve vid handen alt så utan olägenhet kunde ske.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

En utvidgning av den fria placeringsrätten kan — framhåller utredningen

— tänkas underlätta för bolagen att anpassa försäkringarna efter penningvärdets

förändringar. Med hänsyn till att den nya lagen endast under

kort tid varit i kraft äro emellertid erfarenheterna av den fria placeringsrätten

ännu begränsade. Utredningen tillägger:

Skulle en höjning av 10 %-gränsen nu vidtagas, skulle det därför endast

kunna bli fråga om ett mycket försiktigt steg. Dels på grund härav och dels

emedan placering i realvärden såsom tidigare framhållits icke — även om

man bortser från de med dessa placeringar förenade riskerna — innebär

någon värdebeständighetsgaranti, är det vidare tydligt att man genom en

sådan höjning endast i mycket begränsad omfattning skulle kunna bidraga

till förverkligande av önskemålet om, så långt möjligt, värdebeständiga försäkringar.

Vid sådant förhållande finner sig utredningen icke böra föreslå,

att någon ändring redan nu vidtages beträffande det beslut, som riksdagen

nyligen fattat i den föreliggande frågan. Om erfarenheterna av de nu beslutade

placeringsreglerna bli gynnsamma, vill utredningen för sin del tillstyrka

att ytterligare ett steg tages på vägen mot en friare placeringsrätt. I

samband med en omprövning av denna fråga bör tagas under övervägande

om och i vad mån placering i aktier bör medgivas.

Försäkringsinspektionen anför:

Försäkringsväsendets stora samhälleliga betydelse bar starkt framhållits

i det föreliggande betänkandet. De riktlinjer och särskilda förslag, som i

betänkandet framläggas, syfta till att skapa förutsättningar för försäkringsväsendets

utvecklande på ett sätt, som är till största möjliga gagn för försäkringstagarna

och samhället i dess helhet. Med framhållande av detta vill

inspektionen understryka önskemålet, att försäkringsskyddet — detta gäller

framförallt livförsäkringen —• icke i större eller mindre grad spolieras

genom penningvärdesförsämring. Livförsäkringsbolagen kunna själva föga

göra för att förhindra eller motverka sådan skadegörelse, vilket även framgår

av vad utredningen anför i denna fråga. Det är en angelägenhet av största

vikt för staten att genom att upprätthålla ett stabilt penningvärde sörja

för att det försäkringsskydd, som samhällsmedlemmarna genom avstående

från omedelbar konsumtion åt sig uppbyggt, icke ödelägges genom penningvärdesförsämring.

Försäkringsbolagens riksförbund framför liknande synpunkter.

Departementschefen. Utredningens undersökning har skapat klarhet i den

aktuella frågan angående värdebeständiga försäkringar. Av undersökningen

framgår, att det icke är möjligt för försäkringsväsendet att skapa garantier

för värdebeständighet hos försäkringssparandet.

Under förarbetena till nya lagen om försäkringsrörelse uttalades från

statsmakternas sida, att den fria kapitalplaceringsrätten skulle kunna ytterligare

utvidgas om erfarenheterna av de nya reglerna bleve gynnsamma.

Utredningen bar anslutit sig till denna ståndpunkt och betonat att en utvidgad

placeringsrätt kan vara ägnad att främja värdebeständigheten hos livförsäkringarna.

Vad utredningen i denna del anfört synes mig väl grundat.

I avbidan på närmare erfarenhet av den nya försäkringslagen bör frågan

om en revision av kapitalplaceringsreglerna tills vidare anstå.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

79

5. Utbildningsfrågan.

Utredningen. I olika sammanhang har utredningen betonat angelägenheten

av hög standard hos försäkringsväsendet. Detta är ett intresse såväl

för den enskilde som för samhället. Utredningen tillägger, att försäkringsväsendets

standard i sin tur är i mycket stor utsträckning beroende av personalens

utbildning för sina uppgifter. Inom alla kretsar av försäkringsvärlden

torde det numera — framhåller utredningen — stå fullt klart, att

spörsmålen rörande personalens utbildning och kvalifikationer äro av central

betydelse för verksamheten.

Utredningen erinrar om att i nya försäkringslagen (302 §) upptagits en allmän

föreskrift om att styrelsen och verkställande direktören skola övervaka

att anskaffningsverksamheten i bolaget sker på sätt som överensstämmer

med god försäkringssed. Kungl. Maj :t äger meddela närmare bestämmelser

angående anskaffningsverksamheten och må därvid tillika förordna, att frågor

rörande densamma skola, på sätt och i den omfattning som i nämnda bestämmelser

angives, handläggas av en av Kungl. Maj :t utsedd nämnd.

I försäkringsväsendets tidigare utvecklingsskeden har utbildningsfrågan

icke tillmätts samma betydelse som nu. Enligt utredningens mening står det

utom tvivel att mycket av den kritik som riktats mot försäkringsbolagen bottnar

i förhållanden, vilka sammanhänga med personalens utbildning.

Utredningen anför härefter följande:

Beträffande utbildningen äro förhållandena numera väsentligt ändrade.

Förståelsen för nödvändigheten av en god utbildning av de försäkringsanställda

har varit i ständigt stigande sedan mitten av 1930-talet. —--

Av särskilt stor betydelse torde den utbildning vara, som bedrives i Svenska

försäkringsföreningens regi. Denna förening har enligt sina stadgar till

syfte att verka för en sund och ändamålsenlig utveckling av försäkringsväsendet

i vårt land. Föreningen söker förverkliga detta syfte bl. a. genom utbildningsverksamhet

bland de inom försäkringsverksamheten anställda. Sedan

mitten av 1930-talet bär föreningen regelbundet anordnat utbildningskur

ser till en början endast för livförsäkringsackvisitörer men senare öppna

även för personal inom övriga försäkringsgrenar och i olika tjänsteställning.

Vissa kurser för kontorsmän och för yrkesfältmän hållas årligen. För fältmännen

anordnas därjämte årligen repetitionskurser. Undervisningen omfattar

föredrag, diskussioner, seminarieövningar, förhör och skrivningar jämte

slutprov. För kontorsmän anordnas vidare vartannat eller vart tredje år specialkurser

i olika försäkringsgrenar. Försäkringsföreningen har tillsatt en

särskild utbildningsnämnd som jämte kursverksamheten även ombesörjer

utgivandet av studiehandböcker och annan litteratur samt korrespondenskurser.

Representanter för de anställda och deras organisationer ha säte i

utbildningsnämnden. Verksamheten bekostas genom bidrag från försäkringsbolagen.

Sedan början av år 1949 har till utbildningsnämnden knutits

en heltidsanställd studierektor.

Ffter att ha framfört synpunkter till förmån för eu — åtminstone i viss

utsträckning — obligatorisk utbildning av de försäkringsanställda, ingår utredningen

på frågan huruvida utbildningen lämpligen bör ordnas centralt för

alla bolag eller bedrivas inom respektive företag. Utredningen förordar det

förra alternativet.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kunfjl. Maj.ts proposition nr 220.

I detta sammanhang framkastar utredningen tanken att de fältmän, som

med godkända vitsord genomgått föreskriven utbildningskurs, tilldelas ett

diplom, certifikat e. d. Detta skulle få karaktären av ett slags auktorisation.

En sådan anordning skulle enligt utredningens mening vara ägnad att skapa

ökat förtroende hos allmänheten.

Utredningen påpekar att befattningshavare hos försäkringsinspektionen

medverkat vid de nyssnämnda kurserna såsom lärare eller tillfälliga föreläsare.

Att detta från pedagogisk synpunkt är en lämplig anordning kan icke vara

tvivel underkastat. Utredningen förordar att man går ett steg vidare på den

inslagna vägen t. ex. genom att låta försäkringsinspektionen bli företrädd i

ledningen för kurserna eller genom att dessa ställas under inspektionens

överinseende.

Sammanfattningsvis uttalar utredningen, att den icke funnit anledning föreslå

särskilda regler beträffande utbildningen. Denna fråga är nämligen föremål

för ett starkt intresse från de berörda parternas sida och det finnes anledning

räkna med att parterna i samråd kunna gestalta utbildningen på ett

fullt tillfredsställande sätt. Om så icke sker, äger Kungl. Maj :t jämlikt den

ovan citerade 302 § i nya försäkringslagen befogenhet att i administrativ

ordning utfärda föreskrifter i ämnet. Det kan förutses att Kungl. Maj :t och

försäkringsinspektionen komma att med uppmärksamhet följa utbildningsfrågans

utveckling.

Yttranden. Utbildningsfrågan har rönt stort intresse i remissyttrandena.

Försäkringstjänstemannaförbundet understryker vad utredningen anfört angående

vikten av utbildning av de försäkringsanställda, speciellt av dem som

äro verksamma inom fältarbetet. Förbundet vill som sin bestämda mening

framhålla, att utbildningen bör ske centralt för branschen genom ett fristående

organ med statlig auktorisation.

Jämväl Försäkringsfunktionärernas förbund betonar utbildningsfrågans

stora betydelse och anser att den grundläggande utbildningen bör ske centralt.

Förbundet beklagar att under den senaste tiden vissa företag övervägt att

lämna den hittillsvarande centrala utbildningen. Enligt förbundets mening

bör utbildningen handhavas av företagen och de anställdas organisationer

gemensamt under kontroll och överinseende av de myndigheter som statsmakterna

kunna önska utse.

Svenska försäkringsföreningen, som lämnat en utförlig redogörelse för föreningens

kursverksamhet, framhåller att under föreningens styrelse sorterar

en utbildningsnämnd, sammansatt av representanter för bolagsledningar,

kontor stjänstemän och fältmän. Nämndledamöterna ha hittills utsetts av föreningen

men skola i fortsättningen utses, 4 av Försäkringsbolagens riksförbund,

3 av Försäkringstjänstemannaförbundet, 1 av Försäkringsfunktionärernas

förbund och 2 av föreningen. Utbildningsnämnden handlägger tillsammans

med en heltidsanställd studierektor alla utbildningsfrågor.

Föreningen har icke tagit bestämd ståndpunkt till frågan huruvida utbildningen

bör ordnas centralt eller icke. Enligt föreningens mening är huvud
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

81

saken att en ackvisitör visar sig besitta de erforderliga kunskaperna. Det sätt,

på vilket han förvärvat desamma, är av mindre betydelse.

Utredningens uttalande angående lämpligheten av att försäkringsinspektionens

befattningshavare i viss utsträckning lämna sin medverkan såsom

lärare och föreläsare vid försäkringskurserna biträder föreningen. Inspektionens

chef har själv brukat föreläsa om tillsynsmyndigheten och dess uppgifter.

I motsats till utredningen anser föreningen det icke lämpligt att

försäkringsinspektionen blir företrädd i ledningen för kurserna eller att dessa

ställas under inspektionens överinseende. En sådan funktion synes ligga

helt utanför inspektionens arbetsområde.

Försäkringsbolagens riksförbund anser det med hänsyn till försäkringsinspektionens

ställning som övervakande och kontrollerande myndighet

olämpligt att inkoppla inspektionen i ledningen av utbildningsverksamheten.

Folket-Samarbete anmärker att den 1 juli 1949 ingåtts en överenskommelse

mellan alla försäkringsföretag — med undantag av vissa smärre

lokala bolag — angående anskaffningsverksamheten. överenskommelsen innehåller

en bestämmelse av följande lydelse: »Varje ombud skall erhålla utbildning,

svarande mot den uppgift, som anförtrotts honom. Ombud må icke

fast anställas såsom inspektör eller distriktschef eller i därmed jämförlig

befattning utan att ha undergått särskild praktisk och teoretisk utbildning.

De kunskaper, som skola bibringas genom utbildningen, bestämmas av det

anställande bolaget men skola i teoretiskt hänseende minst motsvara vad

som fastställes av försäkringsbolagens centrala utbildningsinstitut.»

Härefter anför Folket-Samarbete, att anstalterna äro intresserade av att

medverka till att ett gemensamt utbildningsinstitut upprättas. Folket-Samarbete

anser nämligen att en på detta område genomförd frivillig samverkan

kan vara ändamålsenlig. Även om Folket-Samarbete sålunda räknar med att

kunna medverka i ett gemensamt utbildningsinstitut, förbehålla sig anstalterna

rätten att i varje enskilt fall avgöra, huruvida anstalterna för viss

yrkesgrupp eller inom viss försäkringsgren skola utnyttja det gemensamma

institutets resurser eller bedriva ifrågavarande utbildningsverksamhet i egen

regi.

Folket-Samarbete ansluter sig till uppfattningen att utbildningsverksamheten,

vare sig den bedrives av ett gemensamt utbildningsinstitut eller av enskilda

företag, icke bör vara underställd försäkringsinspektionens överinseende.

Försäkringsinspektionen säger sig kunna vitsorda att insikten om utbildningens

vikt numera är allmän bland försäkringsväsendets målsmän. En

omfattande utbildningsverksamhet bedrives också såväl av bolagen gemensamt

som av vissa större bolag i egen regi. I likhet med utredningen anser

inspektionen lämpligast att i varje fall den grundläggande utbildningen bedrives

centralt, oaktat frågan icke synes inspektionen vara av den betydelse

att den behöver författningsmässigt regleras utöver vad som redan skett.

Kurser som avse utbildning för visst yrke böra enligt inspektionens uppfattning

underställas överstyrelsen för yrkesutbildning.

(t Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 220.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

Departementschefen. Av remissyttrandena framgår att intresset för en

gedigen utbildning av de anställda är allmänt inom försäkringsväsendet.

Enligt 302 § lagen om försäkringsrörelse åligger det bolagsledningen att

övervaka att anskaffningsverksamheten bedrives på sätt som överensstämmer

med god försäkringssed. Kungl. Maj :t äger meddela närmare bestämmelser

härom. Den mellan bolagen den 1 juli 1949 träffade överenskommelsen

angående anskaffningsverksamheten innehåller grundläggande bestämmelser

angående utbildningen. En gemensam skiljenämnd skall enligt

överenskommelsen avgöra tvistefrågor rörande överenskommelsens tillämpning

och tolkning; Kungl. Maj :t utser ledamöterna i nämnden. Överenskommelsen

har underställts Kungl. Maj :t, som icke funnit erforderligt utfärda

närmare föreskrifter i ämnet.

Enligt vad jag inhämtat står den av Svenska försäkringsföreningen bedrivna

kursverksamheten i huvudsakliga delar under överinseende av överstyrelsen

för yrkesutbildning. Detta förefaller att vara en lämplig anordning.

Någon anledning för det allmänna att under föreliggande omständigheter

ingripa i hithörande organisatoriska spörsmål anser jag icke förefinnas. Det

vill synas som om dessa skulle kunna lösas i försäkringsväsendets egen regi.

Skulle i framtiden ett ingripande anses erforderligt, är Kungl. Maj:t jämlikt

det nyssnämnda lagrummet behörig utfärda föreskrifter i ämnet.

Den av utredningen framkastade tanken på auktorisation av fältmän torde

icke nu böra upptagas till närmare övervägande.

Hemställan.

Härefter hemställer föredraganden, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande

lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Gunnel Sjölin.

1 Denna bilaga, som frånsett vissa redaktionella jämkningar är likalydande med det vid

propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

83

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 5 april

1950.

Närvarande:

justitieråden Gei jer,

Lech,

regeringsrådet Quensel,

justitierådet Beckman.

Enligt lagrådet den 30 mars 1950 tillhandakommet utdrag av protokoll

över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i statsrådet den 10 mars 1950, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag angående ändring i vissa delar av

lagen den 17 juni 19k8 (nr 433) om försäkringsrörelse.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet O. H. Appeltofft.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Ifans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 6 april 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Sträng,

Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler t. f.

chefen för handelsdepartementet, statsrådet Danielson, lagrådets den 5 april

1950 avgivna utlåtande över det den 10 mars 1950 till lagrådet remitterade

förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1948

(nr 433) om försäkringsrörelse. Föredraganden hemställer att förslaget,

som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte efter vissa redaktionella jämkningar

jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lennart Kihlstrand.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

85

Innehållsförteckning

Sid.

Propositionen ........................................................ 1

Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen om försäkringsrörelse...... 3

Utdrag av statsrådsprotokollet den 10 mars 1950 .......................... 8

Inledning.......................................................... 8

Kort översikt av utredningens förslag m. m............................ 9

Yttranden över utredningens förslag .................................. 13

Departementschefen s. 14.

De grundläggande synpunkterna i principbetänkandet.................... 15

A. Principiella synpunkter på försäkringsverksamheten.................. 15

Departementschefen s. 23.

B. Förslag av allmän räckvidd...................................... 24

1. Företagstyp. Representation för försäkringstagarna i försäkringsaktiebolag

...................................................... 24

Departementschefen s. 30.

2. Kontroll över premiesättningen i skadeförsäkring ................ 32

Departementschefen s. 49.

3. Antalet försäkringsbolag ...................................... 52

Departementschefen s. 56.

4. Sockenbolagen .............................................. 57

Departementschefen s. 63.

C. Skadeförsäkringen .............................................. 64

1. Om obligatoriska försäkringsformer m. m. s. 64. — 2. Utjämningsfonder i skadeförsäkring

m. m. s. 66.

D. Livförsäkringen ................................................ 69

1. Folkförsäkring och stor försäkring s. 69. — 2. Annullationsfrågan s. 71.

E. Särskilda spörsmål.............................................. 73

1. Obligatorisk olycksfallsförsäkring s. 73. — 2. Flygförsäkring s. 74. — 3. Gruppförsäkring

s. 74. — 4. Värdebeständiga försäkringar s. 77. — 5. Utbildningsfrågan

s. 79.

Departementschefens hemställan .................................. 82

Utdrag av lagrådsproiokollet den 5 april 1950 ............................ 83

Utdrag av statsrådsprotokollet den 0 april 1950............................ 84

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1950:350 Skrivelse till Konungen med överlämnande av riksstat för budgetåret 1950151. a1 i texten
  2. 1LU 1950:26 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 19^8 s. 1 i texten
  3. 1LU 1950:18 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket. s. 11 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. JT 2012/13 s. 295 s. 304 i texten · dokumentnivå