Med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 och 5 §§ förordningen den 15 mars 1946 (nr 81) om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin, m. m
28 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 27 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1950:28, Med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 och 5 §§ förordningen den 15 mars 1946 (nr 81) om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 28.
1
Kr 28.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 och 5 §§ förordningen
den 15 mars 1946 (nr 81) om bekämpande
av smittsamma sjukdomar hos bin, m. m.; given
Drottningholms slott den 13 januari 1950.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till förordning angående ändrad lydelse
av 1 och 5 §§ förordningen den 15 mars 1946 (nr 81) om bekämpande av
smittsamma sjukdomar hos bin;
dels bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
i övrigt hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:
GUSTAF ADOLF.
G. E. Sträng.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen uttalas att upplysnings- och undervisningsverksamheten
rörande biodlingen bör utvidgas. Verksamheten anses böra i huvudsak omhänderhavas
av Sveriges biodlares riksförbund, som bör erhålla statsbidrag
för ändamålet. För budgetåret 1950/51 föreslås ett anslag av 15 000 kronor.
Forsknings- och försöksverksamheten på biodlingens område anses böra i
sin helhet förläggas till statens husdjursförsök. Statens växtskyddsanstalts
befattning med hithörande frågor föreslås alltså skola överflyttas till statens
husdjursförsök. Någon personalökning ifrågasättes ej för nästa budgetår.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 28.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 1 och 5 §§ förordningen
den 15 mars 1946 (nr 81) om bekämpande av smittsamma
sjukdomar hos bin.
Härigenom förordnas, att 1 och 5 §§ förordningen den 15 mars 1946 om
bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
1 §•
Denna förordning — — •— och nosemasjulca.
På framställning av länsstyrelse eller av lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök må Kungl. Maj :t besluta, att förordningen helt eller delvis
skall lända till efterrättelse jämväl i fråga om annan smittsam sjukdom hos
bin än i första stycket nämnts.
5 §.
Har tillsyningsman---sjukdomens art.
Finner tillsyningsman---— nödiga åtgärder.
Föreskrift om bisamhälles förintande må icke meddelas utan att medgivande
därtill inhämtats från lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök.
Sådant medgivande erfordras dock ej, där innehavaren av bisamhället
samtyckt till dess förintande eller då fråga är om bisamhälle, som
tagit bostad i annat föremål än därtill avsedd bibostad, och den skada, som
uppkommer genom förintandet, är ringa.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
3
Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Drottningholms slott den 13 januari 1950.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Daniei.son, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,
Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng.
I skrivelse den 16 juli 1945 hemställde Sveriges biodlares riksförbund,
Sveriges pomologiska förening, Sveriges frukt- och trädgårdsodlares riksförbund
och Sveriges oljeväxtodlares centralförening, bland annat, att Kungl.
Maj :t måtte föranstalta om utredning beträffande behovet av ökad forsknings-,
försöks- och undervisningsverksamhet på biodlingens område samt
angående de olika vägar och möjligheter, som kunde föreligga för att tillgodose
detta behov.
Med anledning av denna framställning uppdrog Kungl. Maj:t den 19 september
1945 åt lantbrukshögskolan och statens växtskyddsanstalt att gemensamt
verkställa utredning och avgiva förslag rörande ordnandet av undervisningen
samt forsknings- och försöksverksamheten på biodlingens
område.
Till fullföljd av uppdraget utsågo högskolestyrelsen och växtskyddsanstaltens
styrelse två utredningsmän var. Högskolestyrelsen utsåg föreståndaren
för husdjursförsöksanstalten, professorn Nils Olsson och professorn
i systematisk botanik och ärftlighetslära vid högskolan Göte Turesson samt
växtskyddsanstaltens styrelse föreståndaren för anstaltens zoologiska avdelning,
fil. lic. Olof Ahlberg och sekreteraren i lantbruksakademien professorn
Robert Torssell. Sedan utredningsarbetet påbörjats, tillkallade styrelserna
gemensamt ytterligare en utredningsman, nämligen ordföranden i Sveriges
biodlares riksförbund, folkskolläraren Harry Petrén i Nol. Utredningsmännen
antogo benämningen 1945 års biodlingsutredning.
Utredningen avgav den 1 maj 1948 till styrelserna betänkande med förslag
angående ordnandet av undervisningen samt forsknings- och försöksverksamheten
på biodlingens område. Högskolestyrelsen har därefter med
skrivelse den 19 maj 1949 till Kungl. Maj:t överlämnat utredningens förslag
samt yttranden i ärendet från lantbrukshögskolans lärarråd ävensom lantbrukshögskolans
och statens lantbruksförsöks försökskollegium. Vidare har
växtskyddsanstaltens styrelse, som icke till alla delar kunnat ansluta sig till
vad högskolestyrelsen anfört, avgivit särskilt yttrande, som inkommit till
jordbruksdepartementet den 2 juni 1949.
4
Kungl. Maj-.ts proposition nr 28.
Därefter ha remissyttranden i ärendet avgivits av statskontoret, lantbruksstyrelsen,
Sveriges biodlares riksförbund, Hushållningssällskapens förbund
och Sveriges lantbruksförbund.
Vidare har Sveriges biodlares riksförbund i skrivelse den 28 november
1949 gjort framställning om anvisande av medel för utbildning av tillsvningsmän
för bekämpande av bisjukdomar.
Sammanfattning av utredningens och styrelsernas förslag.
Utredningen framlägger förslag beträffande ordnandet av dels undervisnings-
och upplysningsverksamheten, dels forsknings- och försöksverksamheten
på biodlingens område. I fråga om undervisningen föreslås att en
omfattande kursverksamhet skall anordnas. Kurser böra anordnas såväl
för aktiva biodlare som för instruktörer och tillsyningsmän för bekämpande
av bisjukdomar. Denna undervisnings- och upplysningsverksamhet bör omhänderhavas
av Sveriges biodlares riksförbund. Kostnaderna för densamma
beräknas till omkring 70 000 kronor per år. Därav böra omkring 32 000
kronor bestridas av allmänna medel, huvudsakligen i form av bidrag till
förbundet. Återstoden av kostnaderna bör bäras av förbundet och dess underavdelningar.
Utredningen betonar vidare önskvärdheten av att undervisningen i biodling
vid lantbruksundervisningsanstalterna skall få en mera framträdande
plats än vad hittills varit fallet. Vid varje sådan anstalt bör finnas en
bigård. Vidare böra teoretiskt-praktiska kurser i biodling anordnas vid lantbrukshögskolan
samt i Alnarp för att göra blivande lärare förtrogna med
biodling.
I nu angivna delar ha såväl styrelsen för lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök som styrelsen för statens växtskyddsanstalt helt biträtt utredningens
förslag.
Beträffande ordnandet av forsknings- och försöksverksamheten på biodlingens
område framlägger utredningen två alternativ, betecknade alternativ
I och alternativ II. Enligt alternativ I bör forsknings- och försöksverksamheten
beträffande allmän biodling bedrivas vid husdj ursförsöksanstalten
i Ultuna. Den där redan påbörjade försöksverksamheten på detta område
skulle alltså fortsättas och utvidgas. Den verksamhet avseende binas sjukdomar
m. in., som för närvarande bedrives vid växtskyddsanstalten, bör
fortfarande vara ansluten till denna anstalt. Forskningen rörande binas utnyttjande
för kulturväxternas pollinering föreslås ansluten till forskningen
i lantbrukszoologi vid institutionen för växtsjukdomslära vid lantbrukshögskolan.
Enligt alternativ II bör hela ifrågavarande forsknings- och försöksverksamhet
utgöra en organisatorisk enhet, anknuten till någon försöksinstitution
på lantbrukets område. Verksamheten bör sammanhållas administrativt
inom en institution och under gemensam ledning. Även i lokalt
avseende bör verksamheten så långt möjligt hållas samlad. Som förläggningsplats
för verksamheten förordas husdj ursförsöksanstalten i Ultuna.
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 28.
Av de sakkunniga förorda herrar Olsson och Turesson alternativ I samt
herrar Ahlberg och Torssell alternativ II. Herr Petrén anser organisationsfrågan
kunna lösas tillfredsställande enligt båda alternativen men föredrager
alternativ II, enär detta innebär en centralisering av verksamheten och
giver de bästa möjligheterna att uppehålla kontakten med den praktiska
biodlingen.
I organisationsfrågan har lantbrukshögskolans styrelse anslutit sig till ett
av högskolans lärarråd framlagt förslag. Enligt detta bör verksamheten organiseras
i överensstämmelse med utredningens alternativ II med den avvikelsen
att forskningen rörande binas verksamhet som pollenöverförare bör
anknytas till högskolans institution för växtsjukdomslära. Växtskyddsanstaltens
styrelse anser, att sistnämnda forskningsgren bör anknytas icke till
institutionen för växtsjukdomslära utan till högskolans institution för växtodlingslära,
men delar i övrigt högskolestyrelsens uppfattning i organisationsfrågan.
Närmare redogörelse för utredningens förslag.
A. Biodlingens omfattning och betydelse.
I betänkandet lämnas till en början vissa uppgifter rörande biodlingens
omfattning och utbredning i Sverige. Av dessa må här nämnas, att enligt en
år 1944 företagen inventering antalet bisamhällen uppgick till omkring
Ö50 000, fördelade på nära 73 000 biodlare. Beträffande biodlingens betydelse
framhålles, att man vid ett bedömande av de värden, som biodlingen
tillför landet, måste beakta icke blott de produkter, honung och vax, som den
ger, utan även binas arbete såsom överförare av pollen inom viktiga kulturväxtarter.
Det understrykes att denna indirekta betydelse nationalekonomiskt
sett är vida större än den direkta. Värdet av den årliga skörden av
honung och vax uppskattas till omkring 10 000 000 kronor, medan däremot
det indirekta värdet anses avsevärt överstiga 100 000 000 kronor om året.
Vid behandlingen av biodlingens indirekta betydelse betonar utredningen
inledningsvis, att de pollinerande insekterna, framför allt bina, spela en
utomordentligt stor roll, särskilt för den stora gruppen av självsterila kulturväxter,
där de utgöra en nödvändig förutsättning för frukt- och frösättningen,
att även beträffande många självfertila kulturväxter beflygning av bin
medför bättre frukt- och frösättning och att det torde vara ovedersägligt att
den svenska fruktodlingen ej är försedd med ett tillräckligt antal bin.
Utredningen anför vidare bland annat följande:
Flertalet av de pollinerande insekterna tillhöra honungssteklarnas grupp.
Denna representeras främst av humlorna och honungsbiet. Nämnda insekt
ter äro samhällsbildande. Dessutom förekomma vissa solitära, ensamlevande
biarter. Inom ifrågavarande grupp intaga tambina en särställning,
som betingas både av deras biologiska egenart och av att de tagits i människans
tjänst. Av största hetydelse är, att de bilda mycket individrika samhällen,
vilka sommartid kunna bestå av 40 000—50 000 individer eller mera,
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 28.
medan humlesamhällena bestå av högst något hundratal. Bina övervintra
sammanhållna i sina samhällen, medan däremot humlesamhällena endast
äga bestånd under vegetationsperioden för att på hösten do ut så när som
på ett fåtal honor, vilka övervintra och följande vår börja bygga upp nya
samhällen. Dessa nå emellertid först långt fram på sommaren sin största utveckling.
Bina förefinnas däremot redan vid vegetationsperiodens början på
våren i stort antal, och deras samhällen tillväxa snabbt, varigenom ett stort
antal bin finnes tillgängligt redan för pollineringen av tidigt blommande
växter.
En viktig egenskap hos bina är deras blomtrohet, varmed förstås benägenheten
hos ett och samma bi att besöka en och samma växtart, vilket är
av stor betydelse för en effektiv pollinering. Blomtroheten är i allmänhet
icke på långt när så utpräglad hos övriga pollenöverförare.
Genom att bina stå under människans kontroll kan samhällenas antal
och individrikedom regleras och samhällena vid behov flyttas till odlingar,
som kräva insektspollinering. De vilda insekterna undandraga sig däremot
praktiskt taget all positiv kontroll från människans sida. Genom olika kulturåtgärder
ha dessa insekters existensbetingelser ständigt försämrats. Humlorna
t. ex. äro för sitt bobyggande hänvisade till buskage, öppna diken och
mångåriga vallar. Den allt längre drivna uppodlingen har medfört, att humlorna
berövats en stor del av dessa marker, där de med förkärlek hålla till.
Utförda undersökningar ha också ådagalagt, att humlornas antal i vissa delar
av landet är mycket lågt. Härtill kommer, att de pollenöverförande insekternas
antal per arealenhet minskas i samma mån som frukt- och fröodlingsarealerna
ökas. Den enklaste vägen att motverka bristen på pollenöverförande
insekter torde därför i allmänhet vara en intensifiering och utökning
av biodlingen.
Utredningen berör härefter särskilt binas betydelse för fruktoch
trädgårdsodlingen samt anför härom.
Av de inom landet odlade fruktslagen äro flertalet självsterila, nämligen
praktiskt taget alla äpple- och päronsorter samt de flesta körsbärs- och
många plommonsorter. Alla dessa äro sålunda hänvisade till pollinering genom
insekter. För fruktträden saknar vindpollineringen praktisk betydelse.
Medan i vårt land omfattande undersökningar utförts över fruktträdens fertilitetsförhållanden,
har föga intresse ägnats åt frågan om de blombesökande
insekternas artsammansättning och frekvens. För bedömandet av binas
betydelse för fruktsättningen äro vi därför hänvisade till undersökningar i
andra länder. Dessa visa samstämmigt binas dominerande betydelse för
fruktskörden. Enligt tyska och schweiziska uppgifter ombesörja bina 75—
80 procent av pollineringen, enligt danska i genomsnitt 48 procent men med
variationer hos de olika fruktslagen, från 39 procent hos plommon till 67 procent
hos äpplen. Återstoden av de pollinerande insekterna representeras huvudsakligen
av humlor, solitärbin och svävflugor. Av dessa äro svävflugorna
dåliga pollinatörer, medan däremot humlorna och vildbina, liksom honungsbina,
äro väl lämpade för uppgiften. Särskilt för humlorna gäller emellertid,
att de under fruktträdsblomningen förekomma i begränsat antal, enligt
danska undersökningar c:a 4 procent av samtliga pollinerande insekter.
Humlorna representeras nämligen huvudsakligen av övervintrade honor,
som ännu ej hunnit föröka sig i större omfattning. Antalet vildbin synes
dock, åtminstone för Danmarks vidkommande, vara större — i genomsnitt
25 procent — i äppleblom dock endast 12 procent.
Även för svenska förhållanden spela honungsbina utan tvivel en avgörande
roll. Antalet bisamhällen, som erfordras för en normal fruktsättning
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
7
kan för närvarande ej exakt beräknas. För danska förhållanden uppskattas
emellertid antalet till 3 samhällen per har fruktodling allt efter trädens
ålder, storlek och fruktslag.
Att den svenska fruktodlingen icke är försedd med ett tillräckligt antal
bin, torde vara ovedersägligt. Varje ökning av bihållningen innebär därför
för fruktodlarna utsikter till ökad skörd. Under fruktträdens korta blomningstid
råder ofta regn och kyla, som hindrar de för låga temperaturer
mycket känsliga honungsbina från att flyga ut. Det är därför viktigt, att
under den korta tid blomningen pågår ett stort antal bin finnes i trädgården.
Ej endast fruktträden äro beroende av bin. Många av bärväxterna, som
visserligen kunna sätta frukt efter självpollinering, ge dock bättre skörd
efter korspollinering både kvantitativt och kvalitativt sett. Bland bärväxter,
som ivrigt besökas av bin, må främst nämnas hallon, krusbär och vinbär.
Även jordgubbarnas fruktsättning påverkas gynnsamt av insektbesök; särskilt
gäller detta de enkönade sorterna, vilkas fruktsättning är helt beroende
av insekternas medverkan.
Utförda undersökningar ha visat, att många andra trädgårdsväxter äro
mer eller mindre beroende av insekter för sin fruktsättning. Gurkodlingar
ha sålunda vid tillgång på bin visat sig avkasta 2—5 gånger mera än utan
bin. Frösättningen hos t. ex. kål, morot och lök anses ävenledes ökas genom
binas beflygning.
I fråga om binas betydelse för det egentliga jordbruket
anföres följande.
Medan binas betydelse för frukt- och trädgårdsodlingen, särskilt för fruktodlingen,
länge varit känd, har deras betydelse för frösättningen hos många
viktiga jordbruksväxter först på senare tid börjat uppmärksammas.
Helt beroende av pollinerande insekter är frösättningen hos de med hänsyn
till foderproduktionen så betydelsefulla klöverarterna, vit-, alsike- och
rödklöver. Avstängas dessa arter från insektbesök utbildas praktiskt taget
intet frö. Vit- och alsikeklöver äro tack vare sin jämförelsevis korta blompip
väl lämpade för besök av bina, vilka ha ett relativt kort sugrör. Den
s. k. klöverhonungen, som utgör huvudparten av honungsskörden i Sverige,
härstammar främst från vitklöver i vildbestånd, kulturbeten och övriga
vallar. Flertalet av de pollinerande insekterna i vit- och alsikeklöverfröodlingarna
utgöres av bin och endast en mindre del av humlor. Vid observationer
i Skåne år 1944 representerade bina 99—100 procent av totalantalet
pollinerande insekter hos dessa arter.
Av gjorda undersökningar rörande rödklöverns pollinering framgår, att
bina spela stor roll även för detta växtslag, speciellt inom de större fröodlingsdistrikten
på slättbygderna i södra och mellersta Sverige, där humlorna
äro fåtaliga. På observationsplatserna i dessa trakter ha bina ofta
utgjort 70—90 procent av samtliga pollinerande insekter. På grundval av
utförda observationer av insekternas frekvens och effektivitet som pollenöverförare
kan man beräkna, att åtminstone hälften av den svenska rödklöverfröskörden
är beroende av binas verksamhet.
Till de växter, som pollineras av bin, hör även rapsen. Denna betecknas
visserligen såsom självfertil, men undersökningar här såväl som i utlandet
ha visat, att den, liksom många andra självfertila växter, ger större avkastning
vid fri avblomning, än då insekterna utestängas. Vid stark beflygning
av bin beräknas skörden ökas med 10—15 procent. Utförda observationer i
Skåne ha visat, att rapsen är mycket begärlig för bina. Inom områden, där
oljeväxtodling förekommer mera allmänt, torde bina hämta huvudparten
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
av nektarn just från denna växt. Ehuru inga närmare undersökningar utförts
rörande rapsens insektpollinering i Sverige, är det dock uppenbart, att
en icke obetydlig del av rapsskörden är beroende av binas verksamhet.
Vad nu anförts om raps torde i stort sett även gälla flera andra oljeväxter,
såsom rybs, vitsenap och vallmo.
Som ett sammanfattande omdöme om binas ekonomiska betydelse
för växtodlingen anför utredningen härefter följande.
Även om det ställer sig svårt att närmare angiva den ekonomiska betydelsen
för landet av binas medverkan vid växternas pollinering, torde dock
storleksordningen av de värden, varom det här rör sig, kunna belysas på
följande sätt.
Produktionsvärdet av frukt och bär uppgår enligt uppgifter i 1946 års
trädgårdsundervisningskommittés betänkande (SOU 1948: 5) till ca 140
miljoner kronor årligen. Binas andel i pollineringen varierar allt efter fruktoch
bärslag, men man torde kunna förutsätta, att lågt räknat i genomsnitt
50 procent av skörden, motsvarande ett produktionsvärde av 70 miljoner
kronor, är beroende av binas verksamhet.
Den årliga skörden av rödklöverfrö uppgår till omkring 6,5 miljoner kilogram,
motsvarande ett värde av cirka 30 miljoner kronor. Då, såsom nyss
sagts, åtminstone hälften av denna kvantitet beror av binas medverkan
vid pollineringen, kan sålunda i detta fall den mot binas arbete svarande
fröskörden uppskattas till ett värde av cirka 15 miljoner kronor. Vit- och
alsikeklövern är i än högre grad beroende av bin. Tillgodoräknas härvid
75 procent av fröskördarna bina, motsvarar detta en årlig frömängd av
1,35 miljoner kilogram och ett värde av omkring 5 miljoner kronor, varför
sålunda binas betydelse för fröskördarna från samtliga klöverarter kan
värdesättas till 20 miljoner kronor.
Enligt anförda beräkningar och uppskattningar skulle sålunda binas
arbete inom frukt- och bärodling samt klöverfröodling motsvara ett sammanlagt
produktionsvärde av 90 miljoner kronor årligen.
Härtill kommer emellertid värdet av binas pollineringsarbete inom många
andra växtslag, vilket emellertid ej ens tillnärmelsevis kan uppskattas. Det
bör även anmärkas, att ovan anförda siffra för klöverfröodlingen endast
avser fröets handelsvärde, medan dess värde och betydelse som produktionsmedel,
vilket uppgår till ett många gånger större belopp, icke inräknats.
Speciellt beträffande inhemskt klöverfrö är det att märka, att det bär gäller
ett för landet omistligt produktionsmedel, som icke kan ersättas genom
import.
Även om man tager i betraktande, att biodlingens betydelse för växtodlingen
icke exakt kan redovisas, är det uppenbart, att biodlingen har stor
nationalekonomisk betydelse och kan betraktas som en mycket viktig och
för avkastningen av många växtslag nödvändig faktor. Utan biodling skulle
varken frukt- eller fröodlingen i sin nuvarande omfattning kunna ge tillfredsställande
resultat.
B. Nuvarande organisation av undervisnings- samt forsknings- och försöksverksamheten.
Utredningen lämnar vidare i betänkandet vissa uppgifter rörande den nuvarande
organisationen av undervisnings- och upplysningsverksamheten
ävensom forsknings- och försöksverksamheten på biodlingens område.
Kungl. Maj.ts proposition nr 28.
9
Beträffande undervisnings- och upplysningsverksamheten framhålles att
undervisningen i praktisk biodling för närvarande bedrives främst av Sveriges
biodlares riksförbund. Inom den lägre lantbruks- och trädgårdsundervisningen
har detta ämne hittills intagit en mycket undanskymd plats.
Riksförbundet, som har till ändamål att verka för den svenska biodlingens
främjande, söker nå detta syfte bland annat genom att anordna föredrag,
instruktionskurser och utställningar, genom att utbilda instruktörer
samt genom att utgiva en tidskrift, Bitidningen, och andra smärre skrifter
rörande biodling.
Flertalet instruktionskurser anordnas av lokalavdelningarna. Antalet sådana
kurser uppgick år 1946 till omkring 1 800. De omfatta en eller stundom
två dagar. Även utom förbundet stående biodlare inbjudas vanligen att deltaga.
Längre kurser i allmän biodling eller i speciella frågor, exempelvis
rörande drottningodling, ordnas antingen av länsförbunden eller direkt av
riksförbundet. Antalet deltagare är då begränsat, och bidrag till deltagarna
utgår i form av reseersättning och traktamente. Instruktionsverksamheten
planlägges och ledes av styrelsen för vederbörande länsförbund. Dessa anordna
också, vanligen varje år, antingen s. k. biodlardagar eller flerdagskurser.
De senare, vilka icke återkomma så ofta som biodlardagarna, ägnas
bland annat åt utbildningen av lokala instruktörer. Flertalet av instruktörerna
ha emellertid t. o. m. år 1947 utbildats vid en privat men i samarbete
med Sveriges biodlares riksförbund bedriven biodlarskola i Huddinge.
Denna skola är numera nedlagd efter den förutvarande ledarens död. Vid
skolan anordnades årligen dels en sex-dagars kurs, närmast avsedd för nybörjare,
dels en kurs om likaledes sex dagar, vilken främst var avsedd för
utbildning av instruktörer, och slutligen en fortsättningskurs om två dagar,
vilken utgjorde en påbyggnad av instruktörskursen.
Utredningen betonar vidare, att tillgången på utbildade och kvalificerade
instruktörer icke på långt när täcker det föreliggande behovet.
Om finansieringen av undervisnings- och upplysningsverksamheten anföres,
att riksförbundets årliga kostnader för undervisningsverksamhet uppgå
till 12 000—13 000 kronor och länsförbundens till ungefär 18 000 kronor.
Jämlikt kungörelsen den 9 oktober 1917 (nr 672) angående statsbidrag till
åtgärder för biskötselns befrämjande utgå till hushållningssällskapen statsbidrag
med under senare år tillhopa 6 000 kronor årligen. Dessa bidrag
bruka utbetalas till länsförbunden. Vidare uppbära länsförbunden årligen
av hushållningssällskapen ortsbidrag, år 1946 å 16 600 kronor, och av vissa
landsting och hushållningsgillen särskilda bidrag, år 1946 å 6 800 kronor.
Fn väsentlig del av dessa bidragsbelopp har emellertid tagits i anspråk för
täckande av länsförbundens organisationskostnader och som bidrag till inköp
av bisamhällen och bidrottningar. Utredningen framhåller i detta sammanhang,
att kostnaderna för tryckning av riksförbundets tidskrift ha stigit
avsevärt och att detta har medfört att förbundets ekonomiska ställning försämrats.
EU avsevärt underskott har uppstått i budgeten under senare år.
Från och med år 1947 har medlemsavgiften höjts. Endast i yttersta nödfall
kan avgiften höjas ytterligare.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
Beträffande den nuvarande organisationen av forsknings- och försöksverksamheten
på biodlingens område anföres att dylik verksamhet för närvarande
i nämnvärd omfattning förekommer endast vid statens växtskyddsanstalt
och vid statens husdjursförsök. Växtskyddsanstalten skall enligt förordningen
den 15 mars 1946 (nr 81) om bekämpande av smittsamma sjukdomar
hos bin avgiva utlåtande om förekomsten av sjukdomar hos bin och
biyngel i prov, vilka insändas av sådana tillsyningsmän, som äro utsedda
att övervaka förordningens efterlevnad. Anstalten skall även lämna tillsyningsmännens
råd och upplysningar rörande sjukdomarnas bekämpande.
Rådgivningen sker dels genom flygblad, dels genom besvarande av frågor.
Biodlingsfrågorna handhavas av en i lönegrad Ce 24 placerad förste assistent
vid anstaltens zoologiska avdelning. Denne disponerar för sitt arbete
ett av avdelningens tekniska biträden i lönegrad Ce 8. En mindre bigård
finnes, vars skötsel åvilar anstaltens trädgårdsmästare.
Utredningen framhåller i detta sammanhang att arbetet vid växtskyddsanstalten
med diagnostisering och konsultation under årens lopp fått allt större
omfattning. Den fåtaliga personalen har därför hittills haft mycket liten tid
till egentligt forsknings- och försöksarbete. Under åren 1942—1946 har anstalten
dock med hjälp av extra arbetskraft utfört vissa undersökningar rörande
binas och övriga insekters roll vid rödklöverns pollinering.
Vid statens husdjursförsök ha sedan år 1943 gjorts vissa försök rörande
binas allmänna skötsel. Husdjursförsöksanstalten har en egen bigård med
något över 40 bisamhällen. Försöksbigården drives i anslutning till anstaltens
fjäderfäanläggning vid Bäcklösa, och försöken utföras av en specialutbildad
extra assistent, vars avlöning för närvarande uppgår till 6 000 kronor per år.
Utredningen erinrar slutligen om att statens växtskyddsanstalt och Sveriges
utsädesförening under åren 1942—1946 med särskilt statsanslag utfört
vissa undersökningar rörande rödklöverns befruktningsförhållanden.
C. Förslag i fråga om undervisnings- och upplysningsverksamheten.
Utredningen anför att undervisningen i biodling bör bedrivas efter två huvudlinjer.
Den ena bör taga sikte på biodlarna och deras handledande och den
andra på eleverna vid lantbruksundervisningsanstalterna.
Beträffande handledandet av biodlarna framhåller utredningen
inledningsvis, att biodlingen i vårt land fortfarande i allt för stor utsträckning
bedrives på ett otidsenligt och föga vinstgivande sätt. Detta beror
till stor del på bristande undervisning och upplysning. Organisationerna ha
nämligen saknat de ekonomiska resurser, som behövts för att de skulle kunna
utbilda och anställa personer med tillräckliga kvalifikationer. Med hänsyn till
biodlingens stora betydelse, särskilt för växtodlingen, anser utredningen att
undervisnings- och upplysningsverksamheten på detta område bör väsentligt
utvidgas och effektiviseras.
För detta ändamål förordar utredningen, att den undervisnings- och upplysningsverksamhet
bland aktiva biodlare, som för närvarande bedrives av
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
11
Sveriges biodlares riksförbund, skall utbyggas och att förbundet skall få
statsbidrag till verksamheten.
I betänkandet skisseras en plan för en dylik utvidgad undervisnings- och
upplysningsverksamhet. Planen innebär i huvudsak följande.
För aktiva biodlare bör den allmänna och grundläggande undervisningen,
i likhet med vad nu är fallet, meddelas av särskilda instruktörer. Inom varje
län, där mera omfattande biodling bedrives, bör minst en av dessa instruktörer
få en mera ledande ställning och lämpligen benämnas länsinstruktör.
Till dennes uppgifter bör, utom undervisning bland aktiva biodlare, även
höra att utbilda och handleda tillsyningsmännen för bisjukdomarnas bekämpande.
Vidare fordras, bland annat för utbildningen av instruktörerna och
ledningen av deras verksamhet, en person med högre kompetens i biodling.
Denne bör vara anställd hos Sveriges biodlares riksförbund såsom rikskonsulent
i biodling. Rikskonsulenten bör även bedriva rådgivande verksamhet
och i övrigt verka för upplysning rörande biodlingen och dess betydelse. Han
bör ha god utbildning i biodling och grundlig praktik på området samt bör
därjämte ha avlagt agronom- eller hortonomexamen eller på annat sätt ha
styrkt sin allmänna kompetens för uppgif''ten.
Undervisningen åt biodlarna samt utbildningen av tillsyningsmän och instruktörer
bör företrädesvis meddelas i form av kurser.
Kurserna för aktiva biodlare böra huvudsakligen utgöras av korta, lokala
kurser om 1—3 dagar. Behovet av sådana kurser beräknas till omkring 700
per år. För aktiva biodlare bör dessutom årligen hållas en sexdagars kurs
(längre nybörjarkurs) och i omedelbar anslutning till denna en 15-dagarskurs
för blivande instruktörer (instruktörskurs). Antalet deltagare bör vara
högst 15 i den längre nybörjarkursen och 10 i instruktörskursen. Den redan
påbörjade studiecirkelverksamheten i biodling bör bibehållas och utvecklas.
Tillsyningsmännen för bisjukdomarnas bekämpande böra få erforderlig utbildning
genom regelbundet anordnade kurser för tillsyningsmän. Varje kurs
för tillsyningsmän bör pågå i två dagar. Kurserna böra i genomsnitt återkomma
vartannat år inom varje länsförbund. Deltagarna i varje kurs böra
vara högst 15. Sammanlagda antalet deltagare i dessa kurser kan per tvåårsperiod
uppskattas till omkring 300. Inom flertalet län bör tillsättas en länstillsyningsman
med uppgift att, bland annat, samordna och övervaka tillsyningsmännens
verksamhet.
Kostnaderna för en dylik utvidgad undervisnings- och upplysningsverksamhet
beräknar utredningen till 69 100 kronor per år och anför närmare
härom bland annat följande.
Kostnaderna för de lokala, kortare kurserna komma till väsentlig del att
utgöras av arvoden åt kursledaren. Som arvode åt dessa och som bidrag till
andra utgifter bör beräknas 50 kr. per kurs. Den årliga kostnaden för dessa
kurser skulle således komma att uppgå till 700 X 50 = 35 000 kronor.
Den längre nybörjarkursen och instruktörskursen böra vara avgiftsfria och
till deltagarna bör utgå rese- och traktamentsersättning.
Den sammanlagda, årliga kostnaden för den längre nybörjarkursen kan,
enligt samma grunder som här nedan angivas för instruktörskursen, beräknas
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
till 1 500 kronor, därav 600 kronor i resekostnadsersättning å 40 kronor till
15 deltagare och 900 kronor i traktamenten ä 10 kronor till 15 deltagare i
6 dygn.
Kostnaderna för studiecirkelverksamheten kunna tillsvidare beräknas till
400 kronor per år.
Beträffande instruktörskursen kunna enligt erfarenheterna från den förut
nämnda biodlarskolan i Huddinge resekostnaderna per kursdeltagare beräknas
uppgå till i genomsnitt 40 kronor och traktamentsersättningen till 10
kronor per dygn. Då det kan väntas att, såsom nu är fallet, omkring hälften
av deltagarna i instruktörskursen kommer direkt från den omedelbart föregående
längre nybörjarkursen, behöva resekostnader beräknas endast för 5
deltagare. De sammanlagda, årliga omkostnaderna för instruktörskursen
kunna beräknas till 2 200 kronor, därav 200 kronor i reseersättningar å 40
kronor till 5 deltagare, 1 500 kronor i traktamenten å 10 kronor till 10 deltagare
under 15 dygn och approximativt 500 kronor i arvoden åt andra lärare
(speciallärare) än rikskonsulenten.
I arvode åt ledare för kurs för tillsyningsmän bör utgå 50 kronor per kurs.
Kursledaren och kursdeltagarna böra därjämte åtnjuta ersättning för resekostnader
enligt de grunder, som tillämpas enligt den av Kungl. Maj :t för
tillsyningsmännen fastställda taxan. Ersättningen för resekostnader beräknas
komma att uppgå till i genomsnitt 5 kronor per person. Desutom bör i traktamentsersättning
beräknas 10 kronor per person och kurs. Kostnaderna för
ifrågavarande kursverksamhet beräknas för en 2-årsperiod till 6 190 kronor,
därav 1 300 kronor i arvoden ä 50 kronor till 26 kursledare och 4 890 kronor
i resekostnads- och traktamentsersättningar å 15 kronor till 326 personer. De
årliga kostnaderna, vilka motsvara hälften av 6 190 kronor, bliva alltså
cirka 3 100 kronor.
Instruktörerna skola, såsom framgår av vad tidigare anförts, uppbära arvode
för varje kursförrättning. Befattningen som länsinstruktör, vilken kräver
en särskilt ansvarsmedveten och energisk innehavare, kan emellertid icke
väntas verka tillräckligt lockande, om icke dessutom ett fast arvode utgår för
densamma. Arvodets storlek torde med hänsyn till rekryteringen icke kunna
sättas lägre än till 375 kronor per år. Genom att vissa länsförbund, i första
hand i norra Sverige, lämpligen kunna slå sig samman parvis om en och
samma länsinstruktör, torde antalet sådana kunna nedbringas till 20, varigenom
totalkostnaderna för deras fasta arvoden skulle komma att uppgå till
7 500 kronor per år.
För sitt arbete bör länstillsyningsmannen åtnjuta ett mindre årligt arvode,
förslagsvis lägst 50 och högst 150 kronor alltefter arbetets omfattning inom
olika län. I genomsnitt torde länstillsyningsmännens arvoden komma att belöpa
sig till 125 kronor. De sammanlagda årliga arvodena skulle alltså komma
att uppgå till 20 X 125 = 2 500 kronor.
Rikskonsulentbefattningen, som kan få stor betydelse både för biodlingen
och andra därav beroende näringar, bör vara förenad med sådana löneförmåner,
att en duglig kraft kan erhållas för befattningen. Konsulentlönen föreslås
därför böra utgå i överensstämmelse med 26 :e lönegraden i den statliga
löneplanen, motsvarande en begynnelselön i 3:e ortsgruppen av för närvarande
11 832 eller i runt tal 11 900 kronor per år. Konsulenten bör därjämte
utrustas med erforderligt reseanslag, som, om hans arbetskraft skall kunna
fullt utnyttjas, bör beräknas för ca 150 dagar per år. Med en mot den föreslagna
lönegraden svarande traktamentsersättning av 23 kronor per dygn
skulle sålunda sammanlagda traktamentsersättningen per år komma att
uppgå till 3 450 kronor. Härtill kommer resekostnadsersättning, som synes
böra beräknas till omkring 1 500 kronor. Det erforderliga anslaget till resor
och traktamenten kan sålunda uppskattas till ca 5 000 kronor per år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
13
De sålunda beräknade årliga kostnaderna, tillhopa 69 100 kronor, böra enligt
utredningen fördelas mellan riksförbundet och staten.
Beträffande fördelningsgrunden framhåller utredningen till en början att
1946 års förordning om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin är
av obligatorisk art och tillämpas i hela landet. Det synes bland annat med
hänsyn härtill motiverat, att staten skall sörja för att tillsyningsmännen få
erforderlig utbildning. Kostnaderna för kurser för tillsyningsmän, 3 100 kronor,
böra alltså helt bestridas av allmänna medel. Av liknande skäl böra även
kostnaderna för fasta arvoden till de föreslagna länstillsyningsmännen, 2 500
kronor, täckas av statsmedel. De nu angivna beloppen, tillhopa 5 600 kronor,
böra, liksom fallet är med tillsyningsmännens nuvarande ersättningar av allmänna
medel, utbetalas av vederbörande länsstyrelse.
Återstoden av beloppet 69 100 kronor eller 63 500 kronor anser utredningen
med hänsyn bland annat till riksförbundets ekonomiska ställning böra
fördelas så att riksförbundet skall bidraga med 36 900 kronor, vari inräknats
det redan utgående statsbidraget till biskötselns främjande, 6 000 kronor,
och staten med återstående 26 600 kronor. Sistnämnda belopp å 26 600 kronor
bör efter därom gjord ansökan beviljas riksförbundet såsom ett årligt
statsanslag till undervisnings- och upplysningsverksamhet av den omfattning
och art, som nu nämnts.
Utredningen anser sig emellertid böra förutsätta, att statsmakterna som
villkor för beviljandet av ett statsbidrag av föreslagen storlek komma att
fordra icke blott kontroll över medlens användning utan eventuellt även visst
inflytande över förbundets verksamhet i övrigt. Det anföres, att förbundets
ledning ställt sig välvillig till ett sådant samarbete med statliga representanter.
Frågan om sättet och villkoren för samarbetet bör dock närmare behandlas
vid direkta överläggningar mellan representanter för statsmakterna
och förbundet.
Beträffande undervisningen i biodling vid lantbruk sundervisningsanstalterna
anföres i betänkandet, att det icke
synes möjligt att belasta de redan nu omfattande timplanerna med ytterligare
ett ämne. Utredningen framhåller emellertid vikten av att biodlingen och
dess problem skola vinna större beaktande i lantbruksundervisningen än hittills,
lämpligen i samband med undervisningen i något närliggande ämne. Det
synes även önskvärt, att vid varje lantbruksundervisningsanstalt skall finnas
en bigård för praktiska demonstrationer. För att lärarna verkligen skola
vara rustade att meddela undervisning i biodling fordras emellertid, att de
själva under sin utbildning fått icke blott en teoretisk undervisning om bin
utan även deltagit i demonstrationer och praktiska övningar i en bigård. Med
hänsyn till den lägre lantbruksundervisningens behov föreslår utredningen
därför, att kurser i biodling skola anordnas vartannat eller vart tredje år vid
Iantbrukshögskolan samt vid hortonomkursen i Alnarp. Dessa kurser böra
omfatta sammanlagt omkring 40 timmar, varav 20 timmar teori och 20 timmar
praktik. De böra icke vara obligatoriska men böra avslutas med förhör
samt vara öppna även för andra än studerande vid respektive läroanstalter.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
D. Förslag ifråga om forsknings- och försöksverksamheten.
De olika forsknings- och försöksuppgifterna på biodlingens område kunna
enligt utredningen naturligt uppdelas på tre huvudområden, nämligen
1. allmän biodling, inklusive avels- och rasfrågor;
2. binas sjukdomar, parasiter och förgiftningar; samt
3. binas utnyttjande för kulturväxternas pollinering.
I betänkandet redogöres närmare för de viktigaste av de frågor, som höra
till de olika huvudgrupperna. Här må endast nämnas, att enligt denna redogörelse
till den första gruppen böra hänföras — förutom avels- och rasfrågor
— bland annat spörsmål rörande binas inhysning, närings- och utfodringsfrågor
samt frågor angående reglering av binas antal och verksamhet,
kvaliteten hos de framvunna produkterna och rörande lämpliga redskap.
Såsom redan inledningsvis nämnts har utredningen framlagt två alternativ
beträffande organisationen av ifrågavarande forsknings- och försöksverksamhet.
Det första alternativet innebär följande. Forsknings- och försöksverksamheten
rörande allmän biodling (huvudområde nr 1) anslutes till
lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, i det att den vid statens
husdjursförsök påbörjade försöksverksamheten angående allmän biodling
fortsättes och utvidgas. Den verksamhet avseende binas sjukdomar m. m.
(huvudområde nr 2), som sedan längre tid tillbaka pågått vid växtskyddsanstalten,
skall fortfarande vara ansluten till denna och förlagd till anstaltens
huvudinstitution vid Bergshamra. Forskningen rörande binas utnyttjande
för kulturväxternas pollinering (huvudområde nr 3) förlägges till lantbrukshögskolans
institution för växtsjukdomslära. Det förutsättes, att ett samarbete
skall organiseras mellan de nämnda forsknings- och försöksinstitutionerna.
De utredningsmän, som förorda detta alternativ, dvs. herrar Olsson och
Turesson, anföra att en samordning av de olika arbetsområdena tydligen
kan ha vissa fördelar men att arbetsområdena dock ej äro så beroende av
varandra att de nödvändigtvis måste förläggas till samma institution. De
anse även att man genom en decentralisering får större förutsättningar att
utan kostnadsökning tillgodose behovet inom de olika områdena. Vidare
framhålla de särskilt, att det synes mest ändamålsenligt att fortsätta forsknings-
och försöksverksamheten med bin vid de institutioner, som redan
börjat sådan verksamhet. I övrigt motivera de sitt ståndpunktstagande i
huvudsak sålunda.
För försök inom huvudområde nr 1 erfordras en bigård på omkring 80
samhällen. Bigården bör ligga, där goda förutsättningar finnas för binas försörjning.
I dess närhet måste finnas frukt- och fröodlingar. Ultuna kan anses
uppfylla dessa krav. Om biförsöken förläggas till Ultuna, kan samarbete
uppehållas med lantbrukshögskolans övriga institutioner, speciellt botanisk-genetiska
institutionen, institutionen för växtodlingslära och jordbruksförsöksanstalten
samt med Sveriges utsädesförenings Ultunafilial. Närheten
Kungl. Maj.ts proposition nr 28.
15
till Uppsala universitet är även av betydelse. Någon med Ultuna jämförlig
förläggningsort för stationära försök i allmän biodling har icke kunnat anvisas.
Ifrågavarande försöksuppgifter lämpa sig väl för husdjursförsöksanstalten.
Någon materiell nyanskaffning erfordras icke, enär bigård redan finnes
vid anstalten liksom även kemiskt och fysiologiskt laboratorium. Det
förutsättes, att biförsöken skola ledas av anstaltens föreståndare.
En allsidig forskning inom huvudområde nr 2 är möjlig endast på experimentell
väg. Även här behövs därför en bigård. Denna behöver dock icke vara
stor. Om försök inom område nr 1 och forskning inom område nr 2 skola
handhavas av samma institution, vilket skulle erbjuda vissa fördelar ur organisatorisk
synpunkt, måste man med hänsyn till smittorisken ha skilda, på
betryggande avstånd från varandra belägna bigårdar. Statens växtskyddsanstalt,
som alltsedan år 1934 har att leda och övervaka arbetet för bekämpning
av smittsamma bisjukdomar, har framhållit att någon ordnad försöksverksamhet
icke varit möjlig vid anstalten till följd av det omfattande arbetet
med undersökning och diagnostisering av insänt bimaterial. Det har
emellertid visat sig, att anstaltens arbete för förhindrande av sjukdomsspridning
bland bin varit av stor betydelse. Härtill kommer, att anstalten,
som övervakar användningen av besprutningsvätskor och andra medel i
kampen mot skadeinsekter och svampar, också haft möjlighet att kontrollera
dessa bekämpningsmedels inverkan på bina. Det synes därför mest ändamålsenligt,
att växtskyddsanstalten även i fortsättningen handhar verksamheten
inom detta huvudområde och beredes möjlighet till experimentell
forskning. För ett ingående studium av de smittsamma bisjukdomarnas natur,
spridningsvägar och bekämpning bör en bigård finnas. Dessutom behöver
anstalten ha för uppgiften särskilt anställd personal och i övrigt nödvändig
utrustning.
Forskningen inom huvudområde nr 3 är i första hand ett växtodlarintresse
och kräver såväl entomologisk som botanisk kunnighet. Denna forskning
kan utföras helt oberoende av arbetet inom huvudområdena 1 och 2. Den vetenskapliga
institution, som skall handhava denna forskning, vilken bör omfatta
även andra pollinerande insekter än bin, måste ha tillgång till en bigård
— någon särskild bigård erfordras icke — och möjlighet till nära samarbete
med försöksverksamheten inom huvudområde nr 1. Det synes ändamålsenligt
att forskningsområdet för lantbrukshögskolans institution för
växtsjukdomslära utvidgas till att även omfatta forskning rörande de för
växtodlingen nyttiga insekterna, bin och humlor. Det har ansetts lämpligast,
att denna arbetsuppgift — även om det vore önskvärt att en särskild forskare
anställdes för densamma — till en början förenas med de arbetsuppgifter,
som enligt högskoleutredningen skola tillkomma ledaren av avdelningen för
lantbrukszoologi. Hänsyn härtill bör tagas vid tillsättandet av denna befattningshavare.
Vidare bör institutionen för växtsjukdomslära utrustas för uppgiften.
Det förutsättes att försöksbigården vid Ultuna skall disponeras. Såväl
professorn som laboratorn vid denna institution skall enligt högskoleutredningens
förslag ha tillgång till en assistent och clt laboratoriebiträde.
Till en början bör forskning rörande binas och humlornas medverkan som
pollenspridare (huvudområde nr 3) kunna bedrivas vid denna institution
utan ökning av den fast anställda personalen. Den ifrågavarande forskningen
är nämligen säsongbetonad och bör kunna utföras med hjälp av tillfällig
arbetskraft, åtminstone till dess säker erfarenhet om behovet av arbetskraft
vunnits.
Beträffande personalbehovet vid ett genomförande av det första alternativet
anföres att för försöken inom huvudområde nr 1 fordras en assistent.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
Denne bör placeras i lönegrad Ce 24 samt ha avlagt agronomexamen eller
därmed jämförlig akademisk examen och ha erforderlig specialutbildning
på biskötselns område. Vidare fordras en biskötare i lönegrad Ca 11 för
skötseln av bigården och handhavande av materialet. Personalbehovet i övrigt
för det praktiska arbetet i bigården anses kunna fyllas med tillfällig
arbetskraft. Utgifterna härför ävensom övriga försökskostnader beräknas
kunna täckas av inkomsterna från bigården. För den till växtskyddsanstalten
förlagda forskningen inom huvudområde nr 2 bör finnas en assistent i
lönegrad Ce 24 samt en biskötare och ett tekniskt biträde, båda i lönegrad
Ce 11. Någon särskild personal för forskning inom huvudområde nr 3 anses
ej erforderlig, därest institutionen för växtsjukdomslära erhåller den arbetskraft
som 1946 års högskoleutredning föreslagit.
I enlighet med det nu anförda har den sammanlagda kostnaden för genomförande
av ifrågavarande alternativ beräknats till omkring 41 000 kronor
om året. Härifrån bör emellertid avdragas det belopp som nu åtgår för
avlöning av den inom ifrågavarande område sysselsatta personalen vid växtskyddsanstalten
och husdjursförsöksanstalten, eller omkring 22 000 kronor.
Den verkliga kostnadsökningen skulle sålunda bli omkring 19 000 kronor
om året.
Det andra alternativet innebär som nämnts att hela forskningsoch
försöksverksamheten med bin skall sammanföras administrativt inom
en institution under en gemensam föreståndare samt hållas samlad även
i lokalt avseende, i den mån arbetets art så medgiver. Som motivering för
ståndpunkten att verksamheten bör utgöra en enhet anföra de utredningsmän,
som förordat detta alternativ, d. v. s. avdelningsföreståndaren Ahlberg
och professor Torssell, bland annat att det finnes ett naturligt och nära
samband mellan de tre huvudområdena. Flera centrala problem inom ett
område kunna icke få en praktiskt tillfredsställande lösning, såvida icke ett
eller flera andra problem, fallande inom ett av eller inom båda de övriga
områdena, samtidigt uppklaras. Som exempel härpå pekas på sambandet
mellan binas utfodringsförhållanden, hälsotillstånd och övervintringsförmåga.
Vid bedömandet av en biras eller en bistam måste icke blott dess
samlarförmåga, sjukdomsresistens och härdighet i övrigt beaktas utan även
dess effektivitet som pollenspridare inom skilda växtslag. Binas arbetsvillighet
och arbetssätt samt deras benägenhet att besöka viss växtart blir
mer eller mindre beroende av utfodring och yngelsättning. Olika besprutnings-
och bestoftningsmedels inverkan på bin kan icke mera ingående bedömas
utan ett samtidigt studium av binas vanor och arbetssätt inom respektive
växtslag. Vidare kommer ett samordnande att medföra ett bättre utnyttjande
av försöksdjur, försöksodlingar, instrument, redskap, lokaler,
hjälparbetskraft etc. och således bliva kostnadsbesparande. En uppdelning
däremot kan få ogynnsamma följder, såsom minskad effektivitet, ensidig
problembehandling, icke önskvärt dubbelarbete, mot varandra stridande anvisningar
till de aktiva biodlarna samt stora svårigheter för verksamheten
Kunffl. Maj:ts proposition nr 28. 17
att i erforderlig grad göra sig gällande och tillvarataga sina och därmed biodlingens
intressen.
Beträffande förläggningsplatsen ha tre möjligheter dryftats, nämligen
dels en anknytning till statens växtskyddsanstalts huvudinstitution vid
Bergshamra, dels en förläggning till samma anstalts filial i Alnarp och dels
en förläggning till husdjursförsöksanstalten i Ultuna. Mot förstnämnda förläggningsplats
framföra utredningsmännen flera invändningar. De framhålla
sålunda, att Bergshamra icke erbjuder erforderlig tillgång på dragväxter.
Vidare ha frukt- och fröodlingarna där icke tillräcklig omfattning.
Den fortgående bebyggelsen i grannskapet kan även befaras komma att ytterligare
minska den i detta sammanhang betydelsefulla växtodlingen i
trakten. Slutligen skulle antagligen en tillbyggnad till växtskyddsanstalten
bliva erforderlig. En anknytning till växtskyddsanstaltens filial i Alnarp
har däremot ur vissa synpunkter ansetts förmånlig. Som skäl mot densamma
anföres å andra sidan, att biodlingen i denna trakt i vissa hänseenden arbetar
under väsentligt gynnsammare betingelser än de, som i allmänhet erbjudas
biodlingen i landet. Ett förläggande av verksamheten till Alnarp
skulle alltså nödvändiggöra försök och arbeten å andra lokaler i större omfattning
än ett förläggande till mellersta Sverige.
Utredningsmännen framhålla till slut beträffande en förläggning till Ultuna
bland annat följande.
Den centrala belägenheten i landet gör Ultuna lämpligt som försökslokal.
En större bigård finnes. Den användes redan nu för försöksändamål. Fullt
tillfredsställande dragförhållanden synas föreligga. Fröodling av rödklöver
och andra vallbaljväxter förekommer i ganska stor omfattning. Vissa
möjligheter torde finnas att på ett relativt ringa avstånd från Ultuna anordna
en isolerad utbigård. Ett förläggande till Ultuna skulle medföra dels
goda möjligheter till samarbete med lantbrukshögskolans institutioner,
jordbruksförsöksanstalten och Sveriges utsädesförenings filial och dels att
nära kontakt kunde uppehållas med institutioner vid Uppsala universitet.
Det torde icke heller möta svårighet att från Ultuna ordna erforderligt samarbete
med växtskyddsanstalten. För undervisningen vid lantbrukshögskolan
skulle ett förläggande till Ultuna vara av värde. I trakten bedrives icke
någon fruktodling i större utsträckning. I de smärre fruktträdgårdarna i
grannskapet böra dock försök kunna ordnas i viss utsträckning. Det skulle
dock i allt fall bli ofrånkomligt att anordna relativt omfattande försök inom
utpräglade fruktodlingsbygder. För verksamheten erforderliga lokaler synas
för närvarande icke vara att tillgå vid Ultuna. Lokalbehovet torde få tillgodoses
i samband med framtida byggnadsverksamhet för annan institution.
Beträffande valet mellan Ultuna och Alnarp uttalas i betänkandet att
dessa båda platser synas närmast kunna jämställas, om för- och nackdelar
vägas mot varandra. Då emellertid herr Petrén, vilken bland utredningsmännen
företrätt den praktiska biodlingen, ansett Ultuna på grund av sin
mera centrala belägenhet och platsens bättre representativitet ur den praktiska
biodlingens synpunkt vara att föredraga framför Alnarp, ha företrädarna
av ifrågavarande alternativ ansett sig höra giva Ultuna något företräde
framför Alnarp som förläggningsplats.
2 Bihung till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr 28.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
I fråga om personalbehovet vid ett genomförande av det andra alternativet
anföres i betänkandet att det, enär ett vart av de tre huvudområdena
omfattar många betydelsefulla frågor, synes motiverat att till verksamheten
knyta åtminstone tre vetenskapligt utbildade specialister, företrädande var
sitt huvudområde. Av ekonomiska skäl anses emellertid verksamheten tills
vidare böra hållas inom en något snävare ram och begränsas till två avdelningar.
Härvid böra uppgifterna inom huvudområdena nr 1 och 2 sammanföras
till en avdelning, och övriga frågor (huvudområde nr 3) hänföras till
den andra avdelningen. Den ene av de båda avdelningsledarna bör fungera
som föreståndare för hela verksamheten. Enär avdelningen för allmän biskötsel
och bisjukdomar (huvudområdena nr 1 och 2) omfattar de för själva
biodlingen mest centrala problemen, bör ledaren för nämnda avdelning
i första hand ifrågakomma såsom föreståndare. Föreståndarbefattningen
bör dock ej definitivt förenas med viss avdelning, utan vid valet av föreståndare
bör hänsyn tagas till vederbörandes meriter och lämplighet för uppgiften.
Föreståndaren bör placeras i lönegrad Ca 29 och benämnas försöksledare.
Ledaren för den andra avdelningen bör ha förste assistents ställning
och placeras i lönegrad Ce 24. Såsom motivering för dessa lönegradsplaceringar
anföres följande.
Båda befattningshavarna böra ha god vetenskaplig meritering, ådagalagd
genom akademisk, agronomisk eller annan jämförbar examen samt vetenskaplig
verksamhet. Att uppställa absoluta krav på vissa examina torde
icke vara nödvändigt eller lämpligt. Härigenom skulle i onödig grad erhållandet
av för befattningarna lämpliga personer försvåras. Dessutom äro
fackkunskaper rörande bin och biodling erforderliga. Om lämpliga personer
med sådana kvalifikationer skola låta sig knytas till verksamheten, måste
de löneförmåner, som erbjudas dem, vara lika goda som de, som äro förenade
med andra jämförbara befattningar inom jordbrukets forsknings- och
försöksverksamhet. Hänsyn bör även tagas till att de föreslagna befattningarna
som ligga inom alldeles speciella områden knappast torde kunna meritera
sina innehavare till annan tjänst inom forsknings- och försöksverksamheten.
För verksamhetens jämna fortgång och utveckling är det av särskild vikt
att till försöksledarbefattningen erhålla en person, som besitter stor duglighet
och som kan väntas kvarstå en längre följd av år. En lägre lönegradsplacering
av befattningen än i Ca 29 synes då icke möjlig. I anslutning
härtill må nämnas, att vissa befattningar vid statens växtskyddsanstalt,
vilka med hänsyn till arbetsuppgifternas självständighet och betydelse
äro fullt jämförbara med den här föreslagna försöksledarbefattningen, av
anstaltens styrelse ansetts böra omändras från assistent- respektive förste
assistentbefattningar till försöksledarbefattningar i lönegrad Ce 29.
Skötseln av bigården och utbigården bör handhavas av en särskild befattningshavare.
Denne bör först och främst vara väl förfaren i yrket och kunnig
i tekniska frågor samt därjämte äga förutsättningar att icke blott biträda
vid utan även i viss utsträckning självständigt utföra planlagda försök.
Man torde få räkna med att försöksledaren icke ensam kan handlägga
försöken. På den nu föreslagne befattningshavaren måste därför ställas
höga krav beträffande både yrkesskicklighet och förmåga att kunna sätta
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
18
sig in i vetenskapligt försöksarbete. Med hänsyn härtill bör han icke placeras
lägre än i lönegrad Ca 14. Han bör lämpligen benämnas bimästare.
För den löpande verksamheten erfordras slutligen ett kontorsbiträde för
maskinskrivning, registrering och övriga kontorsgöromål samt ett tekniskt
biträde. Det sistnämnda kommer i stor utsträckning att tagas i anspråk för
undersökning av sjukt bimaterial, som insändes av biodlarna, samt för i
övrigt förekommande rutinarbeten inom- och utomhus. Båda biträdena böra
placeras i lönegrad Ce 8.
De sammanlagda avlöningskostnaderna bliva vid tillämpningen av detta
alternativ omkring 41 000 kronor. Härifrån bör dock avdragas ett belopp
på 22 000 kronor, motsvarande den nuvarande avlöningskostnaden för den
med bifrågor sysselsatta personalen å växtskyddsanstalten och husdjursförsöksanstalten.
Kostnadsökningen blir alltså omkring 19 000 kronor per år.
Beträffande de årliga omkostnaderna framhålles att dessa icke för närvarande
kunna beräknas i detalj. Approximativt kunna de emellertid beräknas
uppgå till 2 000 kronor för reseersättningar, likaledes 2 000 kronor för
extra arbetshjälp, 1 000 kronor för tryckning av flygblad m. m., 300 kronor
för inköp av facklitteratur samt 3 000 kronor för övriga utgifter eller tillhopa
8 300 kronor. Omkostnader i samband med bigården anses helt kunna täckas
genom försäljning av produkter från denna. Sedan verksamheten stabiliserats
torde bigården komma att giva något överskott.
I fråga om lokalbehovet vid ett genomförande av alternativ II anföres,
att ovissheten beträffande förläggningsplatsen gjort det omöjligt att på frågans
nuvarande stadium taga definitiv ställning till hur lokalbehovet lämpligen
skall tillgodoses. Där redan befintliga lokaler kunna utnyttjas, torde
kraven på utrymmenas antal och storlek till en början kunna anpassas efter
förhandenvarande förhållanden. I annat fall bör lokalfrågan närmare utredas
i samråd med därav berörda institutioner. Det framhålles emellertid,
att lokalbehovet kan beräknas till 4 rum, varav 2 arbetsrum å 14 kvadratmeter
för resp. försöksledaren och förste assistenten, 1 laboratorium å 30
kvadratmeter för bisjukdomar samt 1 laboratorium å 45 kvadratmeter för
den övriga verksamheten, d. v. s. sammanlagt omkring 100 kvadratmeter.
Härtill komma utrymmen för bland annat slungning och lagring av honung,
för vaxsmältning samt för tillverkning och reparation av bikupor, ramar
in. in., vilka utrymmen lämpligen kunna förläggas till resp. byggnaders
källarutrymmen.
Beträffande utrustningen anföres att för verksamheten erfordras dels en
bigård och dels en utbigård (för studiet av smittsamma bisjukdomar) med
sammanlagt ett 100-tal samhällen. Bigårdarna kunna sättas upp i mindre
skala och så småningom utvidgas. Om verksamheten förlägges till Ultuna,
bortfalla till allra största delen sådana anläggningskostnader. Det förutsättcs
nämligen, att husdj ursförsöksanstaltens bigård får disponeras och att
växtskyddsanstaltcns bigård tages i anspråk. Erforderlig utrustning av redskap
och apparatur torde redan i tillräcklig mån finnas vid dessa bigårdar.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 28.
Frågan om behovet av övrig utrustning har tills vidare lämnats öppen med
hänsyn till ovissheten om förläggningsplatsen. Det anföres emellertid att en
approximativ kalkyl givit vid handen, att engångskostnaderna för instrument
och apparatur icke torde kunna beräknas till lägre belopp än 10 000
kronor. Härvid har hänsyn tagits till att redan befintliga instrument vid
växtskyddsanstalten delvis torde kunna överlåtas.
Förslag från styrelserna för lantbrukshögskolan
och växtskyddsanstalten.
Utredningens förslag beträffande undervisnings- och upplysningsverksamheten
på biodlingens område tillstyrkes av båda styrelserna.
I fråga om organisationen av forsknings- och försöksverksamheten
framlägga styrelserna såsom inledningsvis nämnts var
för sig förslag, vilka delvis avvika från de av utredningen utarbetade alternativen.
Lantbrukshögskolans styrelse har anslutit sig till ett av högskolans lärarråd
framlagt förslag. Enligt detta bör verksamheten organiseras i överensstämmelse
med utredningens alternativ II med den avvikelsen att forskningen
rörande binas verksamhet som pollenöverförare bör ankytas till högskolans
institution för växtsjukdomslära.
Lärarrådet framhåller i motiveringen till sitt förslag till en början bland
annat, att lärarrådet delar den uppfattning om det nära sambandet mellan
den allmänna skötseln och omvårdnaden om bina, å ena, samt bisjukdomarna,
å andra sidan, som kommit till uttryck i utredningens alternativ II.
Vidare anföres, att forskningen rörande bisjukdomarna ligger helt utanför
växtskyddsanstaltens egentliga arbetsområde och att ledningen för nämnda
anstalt icke synes vara angelägen om att fortsätta med dessa sidoställda
arbetsuppgifter, i all synnerhet som så många viktiga, för växtskyddsanstalten
centrala problem komma att kräva ytterligare arbetskraft och utrymmen.
Under sådana förhållanden bör enligt lärarrådets mening växtskyddsanstalten
icke belastas med den här ifrågavarande forskningsuppgiften.
Vidare anför lärarrådet att det inte kan finna annat än att det lämpligaste
är att anknyta forskningen rörande bisjukdomarna till husdjursförsöksanstalten.
Det har häremot anförts, att det icke vore lämpligt att ha en
bigård för studiet av sjukdomarna intill den stora bigården för försök i allmän
biskötsel. Emellertid ha preliminära undersökningar visat, att det
finnes möjlighet att på ett relativt ringa avstånd från Ultuna anordna en
isolerad utbigård för studium av vissa bisjukdomar. En sådan lösning bör
enligt lärarrådets mening kunna anses vara fullt tillfredsställande. Lärarrådet
kommer därför till den uppfattningen, att forskningen rörande binas
sjukdomar bör sammanföras med forskningen rörande allmän biskötsel vid
husdjursförsöksanstalten i Ultuna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 28.
21
Då verksamheten som pollinatörer i främsta rummet är av intresse för
växtodlaren, bör däremot enligt lärarrådets mening forskningen härom helst
vara knuten till en institution, som sysslar med växtodlingsproblem, till
exempel den i alternativ I föreslagna, nyinrättade institutionen för växtsjukdomslära.
Enligt lärarrådet bör man kunna utgå ifrån att blombiologisk
forskning, som det ju här är fråga om, i framtiden liksom hittills kommer
att bedrivas även vid andra institutioner, till exempel institutionen för
växtodlingslära vid lantbrukshögskolan ävensom växtförädlingsanstalterna.
Det torde emellertid vara lämpligt, att denna forskning direkt anknytes till
någon institution och att vid denna särskild personal anställes för ifrågavarande
forskningsuppgifter.
Försökskollegiet vid lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök har
instämt i vad lärarrådet anfört.
Styrelsen för högskolan och statens lantbruksförsök har anslutit sig till
vad lärarrådet anfört och åberopat dettas yttrande som sitt eget. Styrelsen
framhåller emellertid att den, därest det framdeles skulle visa sig mera ändamålsenligt
att förlägga undersökningarna rörande binas verksamhet som
pollinatörer till institutionen för växtodlingslära, vill inkomma till Kungl.
Maj :t med förslag härom.
Växtskyddsanstaltens styrelse delar högskolestyrelsens uppfattning beträffande
huvudområdena nr 1 och 2. Forskningen rörande binas verksamhet
som pollinatörer bör däremot enligt anstaltsstyrelsen förläggas icke till högskolans
institution för växtsjukdomslära utan till högskolans institution för
växtodlingslära. Anstaltsstyrelsen framhåller beträffande organisationsfrågan
inledningsvis, att forskningen rörande binas sjukdomar har relativt ringa
sammanhang med anstaltens egentliga verksamhet och att styrelsen bestämt
förordar, att dessa forskningsuppgifter skola överflyttas från anstalten och i
stället anslutas till den föreslagna forskningsverksamheten i allmän biskötsel
vid husdjursförsöksanstalten. Styrelsen anser ett nära samband föreligga
mellan dessa verksamhetsgrenar, vilket motiverar deras sammanförande till
en och samma institution. Styrelsen anför vidare att starka skäl synas tala
för att även pollinationsundersökningarna skola anslutas till samma organisatoriska
enhet. Å andra sidan måste det medgivas, att sistnämnda undersökningar
utgöra en för växtodlingen central arbetsuppgift. Det kan därför
övervägas att förlägga dem till en institution inom detta ämnesområde. Härvid
synes i första hand lantbrukshögskolans institution för växtodlingslära
böra komma i åtanke. En anslutning till institutionen för växtsjukdomslära
har däremot enligt styrelsens mening föga skäl för sig och skulle komma att
utgöra en onödig belastning på denna nytillkomna institution med dess
viktiga uppgifter av rent växtpatologisk natur. Det kan också med skäl befaras,
att forskningen rörande insekternas verksamhet som pollinatörer
skulle komma att intaga en alllför undanskymd plats vid en institution med
helt andra arbetsuppgifter. Därest pollineringsundersökningarna skulle
komma att förläggas till annan institution än den övriga forsknings- och försöksverksamheten
på biodlingens område, måste en synnerligen intim kon
-
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 28.
takt upprätthållas mellan de olika forskningsgrenarna. Denna kontakt bör
även innefatta materiellt samarbete.
Växtskyddsanstaltens styrelse understryker slutligen vikten av att de av
styrelsen förordade åtgärderna till utvidgning av såväl undervisnings- och
upplysningsverksamheten som forsknings- och försöksverksamheten på biodlingens
område genomföras med största möjliga skvndsamhet.
Yttranden över förslaget.
Behovet av en intensifiering av såväl undervisnings- och upplysningsverksamheten
som forsknings- och försöksverksamheten på biodlingens område
har vitsordats i samtliga yttranden. I flertalet av dessa har även framhållits
vikten av att åtgärder härför skyndsamt genomföras.
Förslaget till ordnande av undervisnings- och upplysningsverksamheten
har i stort sett tillstyrkts eller lämnats
utan erinran i yttrandena. Erinringar ha i stort sett framställts endast beträffande
kostnadsfördelningen.
Mot den föreslagna fördelningen av de årliga kostnaderna för den utvidgade
undervisnings- och upplysningsverksamheten bland de aktiva biodlarna
och deras handledare invänder lantbruksstyrelsen, att statsbidraget
till verksamheten bör utgå med tre fjärdedelar av kostnaderna under villkor
att biodlarorganisationen tillskjuter en fjärdedel. Styrelsen finner det mindre
lämpligt, att den utvidgade undervisningsverksamhetens realiserande i så
hög grad som utredningen föreslagit göres beroende av huruvida biodlarorganisationen
kan anskaffa bidrag från enskilt håll. Enligt styrelsens
mening finnes icke någon anledning att behandla denna verksamhet annorlunda
än den statsunderstödda, av hushållningssällskapen bedrivna kursverksamheten
på lanthushållningens område. Styrelsen föreslår i enlighet
härmed att av de av utredningen till 63 500 kronor beräknade kostnaderna
tre fjärdedelar eller 47 625 kronor skola bestridas av statsmedel. Därvid torde
det nuvarande anslaget till biskötselns främjande, 6 000 kronor, böra indragas.
Någon anledning att framdeles tillhandahålla biodlarorganisationen
statsanslag via hushållningssällskapen synes icke föreligga. Beloppet
5 600 kronor för kurser för tillsyningsmän och arvoden åt länstillsyningsmännen
bör sammanföras med beloppet 47 625 kronor till ett särskilt anslag,
i runt tal tillhopa 53 000 kronor, och ställas till lantbruksstyrelsens förfogande.
Även Sveriges biodlares riksförbund gör invändningar mot de föreslagna
bidragsbestämmelserna. Förbundet framhåller att det finner det skäligt att
—- såsom utredningen avsett — den del av undervisningen, som gäller de
aktiva biodlarna, skall vara tillgänglig för landets samtliga biodlare. Det
finnes emellertid då icke fog för att förbundet och dess underavdelningar
i olikhet med övriga organisationer på lantbrukets område skola ställas i
särklass och förutsättas skola bidraga med omkring 37 000 kronor om året
Kungl. Maj.ts proposition nr 28.
23
för ändamålet. Förbundet påpekar i detta sammanhang bland annat att biodlingen
i allmänhet ger sina utövare en tämligen blygsam och osäker inkomst
samt att biodlingen har mycket stor betydelse för frö- och fruktodlingen.
Statskontoret har icke något att erinra mot den föreslagna kostnadsfördelningen.
Ämbetsverket anser dock att vid ett bifall till utredningens förslag
de nu gällande bestämmelserna om statsbidrag till biskötselns främjande
böra upphävas och det föreslagna bidraget till riksförbundet uppräknas
med det nu utgående bidragsbeloppet, 6 000 kronor. Två reservanter,
generaldirektören Björck och statskommissarien Johnsson, anse sig åter
i nuvarande läge icke kunna tillstyrka att statsbidrag till riksförbundet och
dess länsavdelningar skall utgå i vidare mån än för närvarande är fallet
eller med 6 000 kronor om året.
Rörande yttrandena över förslaget till ordnande av undervisnings- och
upplysningsverksamheten kan vidare nämnas att styrelsen för hushållningssällskapens
förbund berört frågorna om hushållningssällskapens och de lägre
lantbruksundervisningsanstalternas medverkan i denna verksamhet. Förbundet
anför härom bland annat.
Styrelsen vill erinra om betydelsen av att aktiva biodlare bibringas kunskaper
icke endast i biodling utan även i tillverkningen av för denna erforderligt
materiel, exempelvis bikupor. Inom Göteborgs och Bohus län har sålunda
därvarande hushållningssällskap anordnat sexdagars kurser med undervisning
såväl i biskötsel som tillverkning av viss för denna närings utövare
nödig utrustning. Såsom lärare ha tjänstgjort en specialist på biodling
samt sällskapets konsulent i manlig slöjd. Dessa kurser ha rönt stort intresse
och visat sig fylla ett verkligt behov. Av formella skäl -—- särskilt med hänsyn
till möjligheterna för eleverna att erhålla av statsmedel utgående stipendier
— bör måhända sådan relativt lång kurs anordnas genom vederbörande
hushållningssällskaps försorg såsom kurs med särskilt antagna elever.
Givetvis bör anordnandet i sådant fall ske i intimt samarbete med länets
biodlaresammanslutning och med dess instruktör i biskötsel såsom en av
lärarna. Vid de skolor, där någon utav lärarna är intresserad av och kunnig
i biodling, synes måhända såsom utredningen uttalat undervisning härutinnan
kunna lämnas i anslutning till något närgränsande ämne. Vid flertalet
skolor lära dock dessa önskemål icke kunna uppfyllas. Enligt styrelsens mening
torde det därför vara bättre att lantbruksundervisningsanstalt i sådana
trakter, där biodlingen är eller kan väntas bli av större betydelse, beredes
möjlighet att som speciallärare anlita förenämnda länsinstruktör för en
å högst två dagars undervisning i biodling. Genom lantbruksstyrelsens försorg
böra skolornas uppmärksamhet riktas på betydelsen av dylik undervisning.
Beträffande de föreslagna kurserna för tillsyningsmän framhåller Sveriges
biodlares riksförbund, att behovet av sådana kurser är så trängande, att
denna detalj måste ordnas provisoriskt, ifall frågan rörande undervisningsverksamheten
icke kan omedelbart lösas i sin helhet enligt utredningens
förslag. Det föreligger enligt förbundet eljest risk för att det redan nedlagda
arbetet på bekämpande av de smittsamma bisjukdomarna äventyras.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
Beträffande frågan hur den föreslagna forsknings- och försöksverksamheten
bör organiseras ha olika meningar framkommit
i de avgivna yttrandena. Sveriges biodlares riksförbund anser det
naturligt, att verksamheten förlägges till lantbrukshögskolan i huvudsaklig
överensstämmelse med lärarrådets förslag. Lantbruksstyrelsen delar den
uppfattning, som hävdar att allmän biskötsel och binas sjukdomar böra
sammanföras till en enhet vid husdjursförsöksanstalten. Då det synes möta
svårigheter att dit sammanföra även undersökningarna om binas verksamhet
som pollinatörer och då dessa undersökningar ha ett nära sammanhang
med växtodlingen i allmänhet, synes det lantbruksstyrelsen mest ändamålsenligt
att, såsom växtskyddsanstaltens styrelse föreslår, ansluta pollineringsundersökningarna
till högskolans institution för växtodlingslära. Huvudintresset
i förevarande avseende måste närmast vara ett växtodlingsintresse
och såsom sådant bliva bäst tillgodosett vid nämnda institution.
Styrelsen för hushållningssällskapens förbund har i organisationsfrågan anslutit
sig till vad lantbruksstyrelsen anfört. Statskontoret förklarar, att frågan
vilket av de två av utredningen framlagda alternativa förslagen, som är
mest ändamålsenligt ur forskningens synpunkt, undandrager sig statskontorets
bedömande. Ämbetsverket inskränker sig därför till att konstatera, att
verksamhetens förläggande till en institution torde möjliggöra en mindre
personalkrävande organisation och ett ur såväl rationella som ekonomiska
synpunkter bättre utnyttjande av personalen än om forskningen skall bedrivas
vid olika anstalter. Sveriges lantbruksförbund framhåller, att en enhetlig
organisation av ifrågavarande verksamhet är nödvändig, bland annat
ur effektiviseringssynpunkt. Förbundet anser sig dock icke kunna bedöma,
till vilken av lantbrukshögskolans institutioner verksamheten lämpligast
bör hänföras. Enligt förbundet torde emellertid denna fråga ur organisatorisk
synpunkt icke ha större betydelse, enär verksamheten har samband
med såväl den egentliga biodlingen som växtodlingen och växtskyddet och
därför måste givas en relativt självständig ställning, oavsett till vilken institution
den hänföres.
Beträffande kostnaderna för en utvidgad forsknings- och försöksverksamhet
anför statskontoret följande.
För det fall, att forskningen förlägges till en institution, har föreslagits
en personalstat omfattande 5 personer, därav en föreståndare, tillika försöksledare,
i lönegrad Ca 29. Till stöd för denna löneställning ha åberopats
vissa befattningar vid växtskyddsanstalten, vilka i annat sammanhang föreslagits
omändrade från förste assistent- till försöksledarbefattningar i Ca 29.
Dessa befattningar ha från och med budgetåret 1948/49 placerats i 27 lönegraden.
Med hänsyn härtill och då i övrigt icke torde föreligga särskilda
skäl för placering av nu ifrågavarande befattningshavare i högre lönegrad
än 27, anser statskontoret, att befattningen såsom föreståndare och försöksledare
bör placeras i högst lönegrad Ce 27. Såsom föreståndarens närmaste
man synes det, i varje fall till en början, vara till fyllest med en assistent i
Ce 22. Skötseln av de erforderliga bigårdarna har föreslagits skola handhavas
av en befattningshavare i 14 lönegraden med benämningen bimästare.
Då de med befattningen förenade arbetsuppgifterna icke torde kunna
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
25
betraktas såsom mera kvalificerade än dem, som åvila andra djurskötare,
kan ämbetsverket icke finna skäl att för detta ändamål inrättas annan befattning
än en biskötarbefattning i lönegrad Ce 9. Det erforderliga biträdet
för skriv- och kontorsgöromål torde böra anställas enligt den reglerade
befordringsgången.
Lantbruksstyrelsen anser att den föreslagna befattningen som bimästare
i lönegrad Ca 14 bör utbytas mot en tjänst som biskötare i Ce 11 samt att
någon särskild kontorsbiträdestjänst ej bör inrättas utan att i stället medel
böra anvisas för extra personal.
Framställningen från Sveriges biodlares riksförbund.
I sin skrivelse den 28 november 1949 erinrar förbundet bland annat om
vikten av att tillsyningsmännen för bekämpandet av smittsamma bisjukdomar
skola ha erforderlig kunskap om sjukdomarna och sättet för deras
bekämpande. Förbundet framhåller att dess verksamhet för utbildning av
nya och fortbildning av äldre tillsyningsmän från och med år 1946 i det
närmaste varit nedlagd, främst beroende på att medel saknats. Sedan utbildningen
upphörde ha emellertid tillkommit omkring 300 nya tillsyningsmän.
Dessa fylla endast i undantagsfall de uppställda kompetenskraven.
Förbundet ser sig ur stånd att i fortsättningen genom sina underavdelningar
lämna förslag å tillsyningsmän, om dessa ej i samband med förordnandet
utbildas för sitt uppdrag. Förbundet har till statens växtskyddsanstalt och
olika länsstyrelser gjort framställningar om utbildande av tillsyningsmän.
På grund av brist på medel ha dessa framställningar icke föranlett någon
åtgärd. Då förordningen om bekämpande av bisjukdomar äger obligatorisk
karaktär och då en betydande del av tillsyningsmännens arbete gäller bigårdar,
vilkas ägare icke äro anslutna till förbundet, anser förbundet det
motiverat att staten och icke en enskild organisation skall bekosta utbildningen
av tillsyningsmännen. Förbundet anhåller därför att för vartdera
året 1950 och 1951 ett anslag å 8 000 kronor skall ställas till förfogande för
dylik utbildningsverksamhet.
Departementschefen.
Vad i betänkandet anföres angående biodlingens betydelse giver enligt
min mening klart vid handen att det, framför allt ur jordbrukets och trädgårdsnäringens
synpunkt, är av stor vikt att biodlingen bibehålies och vinner
ökad utbredning. Det är för detta ändamål angeläget, att allt vidare
kretsar på landsbygden skola få förbättrade kunskaper om förutsättningarna
för biodlingen och dennas bedrivande. Likaså är det önskvärt att de
problem, som sammanhänga med biodlingen och binas medverkan vid växternas
pollinering, skola upptagas till behandling i forsknings- och försöksverksamheten
i större utsträckning än vad för närvarande är fallet.
3 Ilihung till riksdagens protokoll WHO. 1 samt. Nr 28.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
Vad undervisnings- och upplysningsverksamheten angår innebär det nu
framlagda förslaget i stort sett, att denna skall omhänderhavas av Sveriges
biodlares riksförbund mot visst statsbidrag. Mot denna ståndpunkt har jag
intet att erinra. Förbundet torde med hänsyn till sin anslutning bland biodlarna
och till den sakkunskap, som finnes inom förbundet, vara den
organisation, som är bäst lämpad för ändamålet. I betraktande av verksamhetens
betydelse ur det allmännas synpunkt finner jag det likaså skäligt, att
förbundet skall erhålla statsbidrag till densamma. Anmärkas må att detta
ståndpunktstagande givetvis ej utesluter att undervisning och upplysning
beträffande biodling kan komma att bedrivas även av andra, exempelvis av
vissa hushållningssällskap inom ramen för deras allmänna arbete för främjande
av jordbruket och dess binäringar.
I utredningen har skisserats ett omfattande program för riksförbundets
undervisnings- och upplysningsverksamhet. Detta program upptager, vid
sidan av en mera allmän och direkt på de enskilda biodlarna inriktad verksamhet,
utbildning av instruktörer och tillsyningsmän för bekämpande av
vissa bisjukdomar. Vidare föreslås tillsättande av särskilda länstillsyningsmän
för övervakande och samordnande av tillsyningsmännens arbete ävensom
inrättande av en rikskonsulentbefattning.
För min del finner jag det dock icke påkallat att statsmakterna skola
direkt engagera sig i utformningen av förbundets verksamhet i så hög grad
som utredningsmännen synas ha avsett.
Vad som är mest angeläget ur det allmännas synpunkt är enligt min mening
den undervisnings- och upplysningsverksamhet, som skall rikta sig
direkt till biodlarna, ävensom utbildandet av tillsyningsmän för bekämpande
av bisjukdomarna. De nu nämnda verksamhetsgrenarna synas även böra
stödjas med statsbidrag. Däremot är jag icke beredd att tillstyrka, att befattningar
som länstillsyningsmän och en tjänst som rikskonsulent skola inrättas
med bidrag av allmänna medel.
Det statliga stödet till förstnämnda verksamhetsgrenar synes lämpligen
böra lämnas på det sättet att ett visst belopp av allmänna medel får utgå som
bidrag till förbundet för dess ifrågavarande verksamhet. Kungl. Maj :t eller,
efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, lantbruksstyrelsen torde därvid böra äga
att som villkor för bidrag meddela föreskrifter angående den omfattning, i
vilken förbundet skall bedriva dylik verksamhet, ävensom att kontrollera
att villkoren uppfyllts. Att härutöver införa bestämmelser om statligt inflytande
över förbundets verksamhet synes icke påkallat.
Bidraget synes lämpligen för nästa budgetår böra bestämmas till 15 000
kronor. Jag förutsätter härvid att det nu utgående statsbidraget å 6 000 kronor
till biskötselns främjande skall upphöra att utgå ävensom att med uppbärande
av bidraget skall följa skyldighet att anordna kurser för utbildande
av tillsyningsmän. Något särskilt anslag av statsmedel till dessa kurser torde
alltså icke böra lämnas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 28.
27
De synpunkter, som utredningen anlagt på undervisningen i biodling vid
lantbruksundervisningsanstalterna, synas i och för sig beaktansvärda. Såvitt
angår de lägre lantbruksundervisningsanstalterna torde det i första
hand få ankomma på lantbruksstyrelsen att verka för det ökade hänsynstagande
till undervisningen i biodling, som i praktiken kan befinnas möjligt.
Likaså torde det få ankomma på styrelserna för lantbrukshögskolan
respektive för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut att överväga,
huruvida någon kurs i biodling kan inläggas i utbildningen vid högskolan
respektive vid institutet.
Vad angår forsknings- och försöksverksamheten på biodlingens område
ha meningarna varit delade, när det gällt att taga ställning till frågan, huru
detta arbete bör organiseras. För min del ansluter jag mig till den ståndpunkt
som kommit till uttryck i utredningens alternativ II, nämligen att
hela forsknings- och försöksverksamheten med bin bör sammanföras administrativt
inom en institution under en gemensam föreståndare samt, såvitt
möjligt, hållas samlad även i lokalt avseende. Avgörande för detta mitt ställningstagande
har varit dels det påtagliga sambandet mellan de olika grenarna
av ifrågavarande verksamhet, dels det förhållandet att ett dylikt
sammanförande synes giva de största möjligheterna att hålla nere kostnaderna
för verksamheten och effektivt utnyttja de tillgängliga resurserna.
Den lämpligaste förläggningsplatsen torde, såsom företrädarna för alternativ
II uttalat, vara statens husdjursförsök i Ultuna.
Den av mig nu förordade organisationen innebär bland annat, att statens
husdj ursförsök skola övertaga den befattning med bekämpandet av smittsamma
sjukdomar hos bin, som enligt förordningen den 15 mars 1946 (nr
81) om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin ankommer på statens
växtskyddsanstalt. Sagda förordning torde följaktligen böra ändras. Inom
departementet har i anledning härav upprättats ett förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 och 5 §§ nyssnämnda förordning. Förslaget
torde få föreläggas riksdagen till antagande. Härjämte böra vissa ändringar
vidtagas i kungörelsen den 15 mars 1946 (nr 82) angående tillämpning av
sagda förordning. Sistnämnda fråga torde jag senare få anmäla för Kungl.
Maj :t.
Den personal, som nu är tillgänglig för forsknings- och försöksverksamheten
på ifrågavarande område, är till stor del sysselsatt med det löpande
arbetet för bekämpande av bisjukdomarna. Fn viss förstärkning av densamma
synes därför önskvärd. I nuvarande läge anser jag mig visserligen ej
böra föreslå åtgärder, vilka innebära någon utvidgning av personalen eller
förbättring av dennas löneförmåner. Då redan ett sammanförande av de
olika verksamhetsgrenarna torde innebära vissa fördelar, bör detta förhållande
dock enligt min mening icke utgöra hinder för att man redan nu genomför
den av mig förordade omorganisationen. Jag har även i årets statsverksproposition
vid behandlingen av frågan om anslag till statens växtskyddsanstalt
samt till lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 28.
(IX H. T. p. 27 och 41) dels förordat att avlöningsanslaget till statens växtskyddsanstalt
för nästa budgetår skall sänkas med belopp, motsvarande
avlöningen till en förste assistent i lönegrad Ce 24 och ett tekniskt biträde
i lönegrad Ce 8, dels förordat att under avlöningsanslaget till lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök medel skola beräknas för inrättande
vid statens husdjursförsök av en befattning som förste assistent i Ce 24
och en tjänst som biskötare i lönegrad Ce 9. Det nu utgående arvodet till en
med försök rörande biodlingen sysselsatt assistent vid statens husdjursförsök
har vidare förutsatts skola bibehållas.
Medelsbehovet för forsknings- och försöksverksamheten med bin vid
statens husdjursförsök torde få täckas inom ramen för husdjursförsökens
löpande anslag. Jag vill i detta sammanhang erinra om att jag med hänsyn
bland annat till den nu förordade överflyttningen tillstyrkt mindre höjningar
av husdjursförsökens anslag till övriga expenser och till reseersättningar.
Under åberopande av det anförda hemställer jag
dels att förslaget till förordning angående ändrad lydelse
av 1 och 5 §§ förordningen den 15 mars 1946 (nr 81) om bekämpande
av smittsamma sjukdomar hos bin måtte genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande,
dels att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att å riksstaten
för budgetåret 1950/51 under nionde huvudtiteln till
Bidrag till upplysnings- och undervisningsverksamhet rörande
biodling anvisa ett anslag av 15 000 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Gösta Kahm.
498184. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1950.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1950:74 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande jordbruksdepartementet gjorda framställningar angående anslag å kapit s. 1 i texten