Angående anslag till vissa statliga lånefonder för budgetåret 1950/51, m. m
1950-07-01 · 28 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 25 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1950:73, Angående anslag till vissa statliga lånefonder för budgetåret 1950/51, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition, nr 73.
1
Nr 73.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till
vissa statliga lånefonder för budgetåret 1950/51,
m. mgiven Drottningholms slott den 3 februari
1950.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
G. E. Sträng.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen behandlas frågan om övergång till systemet med statlig
kreditgaranti beträffande den låneverksamhet till främjande av jordbruket,
trädgårdsnäringen och fisket, som för närvarande bedrives med anlitande
av vissa statliga fonder. En sådan åtgärd anses dock av olika skäl
icke nu böra komma till stånd. Däremot föreslås, att vissa av dessa fonder,
nämligen statens kaninavelslånefond, statens fjäderfälånefond, statens kalkbrukslånefond,
statens fruktodlingslånefond, statens mejerilånefond, statens
slakterilånefond samt statens lånefond för inköp av gasgeneratorer för fiskebåtar
skola avvecklas vid utgången av budgetåret 1949/50. Vidare förordas,
att frukt- och potatislagerhusfonden samt spannmålslagerhusfonden skola
sammanslås till en fond, benämnd jordbrukets lagerhusfond. Bestämmelserna
för låneverksamheten från den nya fonden anses böra göras enklare
och mera enhetliga än de nu gällande. Närmare förslag härom framlägges.
Å kapitalbudgeten för budgetåret 1950/51 begäras investeringsanslag å
2 500 000 kronor till den nya lagerhusfonden, å 1 250 000 kronor till fiskerilånefonden
samt å 1 000 000 kronor till lån till främjande av beredning och
avsättning av fisk in. m.
Slutligen äskas till bidrag till uppförande av frukt- och potatislagerhus
in. in. dels å tilläggsstat II till riksstnten för budgetåret 1949/50 ett reservationsanslag
av 34 300 kronor, dels å riksstaten för budgetåret 1950/51 ett
reservationsanslag av 16 000 kronor.
1 Uihang (ill riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 73.
2
Kunal. Maj:ts proposition nr 73.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms slott
den 3 februari 1950.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,
Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne,
Andersson, Lingman.
Etter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, frågor om anslag till
vissa statliga lånefonder för budgetåret 1950/51, m. m. och anför därvid.
Inledning.
I sin till 1946 års riksdag avgivna berättelse uttalade riksdagens revisorer
bland annat att det syntes böra undersökas, huruvida statens kaninavels-,
tjäder fä- och kalkbrukslånef onder numera hade någon uppgift att fylla, som
motiverade deras bibehållande.
Genom beslut den 28 oktober 1949 anbefallde Kungl. Maj :t lantbruksstyrelsen
att — med beaktande av berörda uttalande — utreda frågan om lämpligheten
av att beträffande den statliga låneverksamhet till jordbrukets och
trädgårdsnäringens främjande, som för närvarande bedrives genom utlämnande
av lån ur statens kaninavelslånefond, statens fjäderfälånefond, statens
kalkbrukslånefond, statens fruktodlingslånefond, frukt- och potatislagerhusfonden,
statens mejerilånefond, spannmålslagerhusfonden, statens
slakterilånefond samt bevattningslånefonden övergå till systemet med statlig
kreditgaranti. I anledning härav har lantbruksstyrelsen den 1 december
1949 avgivit utredning med förslag i ämnet. Häröver ha remissutlåtanden
avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,
Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges allmänna
hypoteksbank, Svenska jordbrukskreditkassan, Hushållningssällskapens
förbund samt Sveriges kaninavelsföreningars riksförbund. Sveriges allmänna
hypoteksbank har tillika överlämnat yttranden från samtliga tio till banken
anslutna hypoteksföreningar. Vid Hushållningssällskapens förbunds utlåtande
finnas fogade yttranden från Älvsborgs läns norra hushållningssällskap
samt Jönköpings läns och Jämtlands läns hushållningssällskap.
Kungl. Maj.ts proposition nr 73.
3
Vidare anbefallde Kungl. Maj :t, likaledes genom beslut den 28 oktober
1949, fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök att verkställa liknande utredning
beträffande den statliga låneverksamhet till fiskets främjande, som
för närvarande bedrives genom utlämnande av lån ur fiskerilånefonden samt
från det å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd anvisade anslaget
till Lån till främjande av beredning och avsättning av fisk m. m. Till
fullföljande av detta uppdrag har fiskeristyrelsen den 23 november 1949 avgivit
utredning med förslag i ämnet. Över utredningen ha remissutlåtanden
avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges
allmänna hypoteksbank, Svenska västkustfiskarenas centralförbund,
Svenska ostkustfiskarenas centralförbund samt Svenska insjöfiskarenas centralförbund.
Sveriges allmänna hypoteksbank har tillika överlämnat yttranden
från samtliga tio till banken anslutna hypoteksföreningar.
Jag torde här även få anmäla två särskilda framställningar den 18 augusti
1949 från lantbruksstyrelsen. I den ena framställningen hemställer
styrelsen, att å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1949/50 skall till
spannmålslagerhusfonden anvisas ett investeringsanslag av 3 000 000 kronor.
I den andra framställningen anhåller styrelsen, att till samma fond
skall för budgetåret 1950/51 anvisas ett investeringsanslag av likaledes
3 000 000 kronor.
Vidare torde jag här få upptaga ytterligare en framställning från lantbruksstyrelsen.
I denna, som dagtecknats den 24 januari 1950, hemställer
styrelsen att till bidrag till uppförande av frukt- och potatislagerhus m. m.
skall anvisas dels å tilläggssstat till riksstaten för budgetåret 1949/50 ett
reservationsanslag av 34 300 kronor, dels å riksstaten för budgetåret 1950/
51 ett reservationsanslag av 16 000 kronor.
Slutligen torde jag i detta sammanhang få anmäla en framställning den
12 augusti 1949 från fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök. Fiskeristyrelsen
hemställer däri dels att det belopp, som årligen må av Kungl. Maj :t
disponeras för utlämnande av lån från fiskerilånefonden, skall tills vidare
från och med budgetåret 1950/51 höjas från 2 000 000 kronor till 2 500 000
kronor, dels att till nämnda fond skall för budgetåret 1950/51 anvisas ett investeringsanslag
av 1 750 000 kronor och dels att till lån till främjande av
beredning och avsättning av fisk m. m. skall för samma budgetår anvisas
ett investeringsanslag av 1 500 000 kronor, över framställningen har statskontoret
avgivit remissutlåtande.
Lantbruksstyrelsens utredning.
Gällande bestämmelser. I sin utredning har lantbruksstyrelsen till en början
redogjort för gällande bestämmelser angående de av utredningen berörda
fonderna. Av denna redogörelse framgår i huvudsak följande.
4
Kungi. Maj-.ts proposition nr 73.
Bestämmelser om ifrågavarande fonder utom kaninav
elslåne fonden finnas intagna i följande kungörelser, nämligen nr
235/1932 (ändrad genom nr 608/1937) rörande statens fjäderfälånefond,
nr 461/1932 (ändrad genom nr 410/1934 och nr 609/ 1937) rörande statens
kalkbrukslånefond, nr 196/1934 (ändrad genom nr 595/1937 och nr 530/
1938) rörande statens fruktodlingslånefond, nr 811/1943 rörande frukt- och
potatislagerhusfonden, nr 339/1930 (ändrad genom nr 125/1931, nr 266/
1933 och nr 610/1937) rörande statens mejerilånefond, nr 342/1930 (ändrad
genom nr 364/1932, nr 263/1933, nr 612/1937 och nr 252/1943) rörande
spannmålslagerhusfonden, nr 386/1933 (ändrad genom nr 614/1937 och
nr 428/1940) rörande statens slakterilånefond samt nr 543/1942 (ändrad
genom nr 403/1944) rörande bevattningslånefonden. I fråga om vissa i kungörelserna
intagna villkor för lån från de olika fonderna har lantbruksstyrelsen
uppgjort den tablå som finnes intagen å s. 5 och 6.
I anslutning till tablån framhåller lantbruksstyrelsen, att kraven på den
säkerhet, som förutsättes för lyftande av de olika lånen, skifta något. Såväl
amorteringsfri tid som amorteringstid varierar högst väsentligt. Räntesatsen
för samtliga lån är fyra procent. Vidare erinras att lån från statens fjäderfälånefond,
frukt- och potatislagerhusfonden, statens mejerilånefond, spannmålslagerhusfonden
och statens slakterilånefond må beviljas endast ekonomisk
förening, som har till syfte att främja något av de ändamal, för vilka
ifrågavarande fonder bildats, och vars medlemmar som regel skola vara
jordbrukare respektive trädgårdsodlare. Härjämte förekomma bland annat
stadganden rörande utredning för bedömande av behovet eller lämpligheten
av de åtgärder, för vilkas utförande lån sökes, ävensom bestämmelser om
driftskalkyler, planer, ritningar med beskrivning, kostnadsförslag samt i
vissa fall om fabrikat, storlek, pris o. s. v. i fråga om utrustningen. Lån ur
frukt- och potatislagerhusfonden och spannmålslagerhusfonden beviljas av
Kungl. Maj :t. Ur de övriga fonderna beviljas lån av lantbruksstyrelsen. I
samtliga fall handhaves utbetalningen av statskontoret.
Vad härefter angår statens kaninavelslånefond finnas bestämmelser
om denna intagna i Kungl. Maj :ts brev den 30 juni 1938. Lån
ur denna fond må av lantbruksstyrelsen tilldelas den, som kan anses äga föiutsättningar
för kaninuppfödning och är i behov av understöd för bedrivande
av sådan verksamhet. Å lånen erlägges icke någon ränta. Lånen äro amorteringsfria
under de två första åren och återbetalas under loppet av de därpå
följande fem åren med en femtedel årligen. Innan lan utbetalas, skall
låntagaren till statskontoret avlämna, förutom förbindelse att återbetala lånet,
godkänd säkerhet för detsamma. Lån må beviljas med högst 300 kronor.
I detta sammanhang torde även få återgivas följande av lantbruksstyrelsen
uppgjorda sammanställning rörande lånefondernas ställning vid utgången
av budgetåret 1948/49.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tablå rörande vissa statliga lånefonder.
Fond
Säkerhet
Amortering
Ränta
Statens fjäderfälånefond
Inteckning med bästa förmånsrätt och
till lånesumman motsvarande belopp
i vederbörande fastighet.
2 år amorteringsfritt, sedan amortering
högst 10 år för lån till anläggning, inrätt- ning, förbättring av vissa lokaler. Minst
10, högst 20 år för andra lån.
4 % från lyftningsdagen
+ eventuell höjning en- ligt Kungl. Maj:ts be- slut.
Statens kalkbrukslåne- fond
D:o.
2 år amorteringsfritt. Sedan amortering
högst 10 år för lån till tekniska förbätt- ringar. Minst 10, högst 20 år för andra lån.
D:o.
Statens fruktodlingslåne- fond
D:o.
(Inteckningssumman eventuellt ökad
med viss ränta, som kan komma att
läggas till kapitalskulden).
Amorteringsfria år:
för lån till anläggning och utvidgning av
fruktodling 5 år,
för lån till förbättring av befintlig frukt- odling 2 år,
för lån till andra ändamål 1 år
efter det kalenderår, då lån eller del
därav lyftats.
Amorteringsår:
högst 5 år för lån till redskap och till
fruktodling äldre än 5 år,
högst 10 år för andra lån.
D:o.
Frukt- och potatislager-
Inteckning med bästa förmånsrätt och
4 år amorteringsfritt efter det kalenderår,
Fr. o. m. 4:e året; i övrigt
husfonden
till lånesumman motsvarande belopp
då lån eller del därav lyftats; sedan amor-
som för lån ur fjäderfä-
a) lagerhus
i vederbörande fastighet, alternativt
förlagsinteckning + eventuellt erfor- derlig borgen.
tering högst 30 år från första lyftnings- dagen.
lånefonden.
b) källare
Lika som för lagerhuslån. Även annan
säkerhet kan godtagas; i fråga om
jordbruksinventarier dock endast in- teckning med bästa förmånsrätt.
2 år amorteringsfritt efter det kalenderår,
då lån eller del därav lyftats; sedan
amortering högst 10 år från första lyft- ningsdagen.
Fr. o. m. 2:a året; i övrigt
som för lån ur fjäderfä- lånefonden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 73.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Fond
Säkerhet
Amortering
Ränta
Statens mejerilånefond
Lånesumman motsvarande inteckning
med bästa förmånsrätt i vederbö- rande fastighet.
2 år amorteringsfritt efter det kalenderår,
då lån ''eller del därav lyftats. Sedan
amortering för teknisk förbättring högst
10 år; i andra fall minst 10 år, högst 20 år.
Som för lån ur fjäderfä- lånefonden.
Spannmålslagerhusfonden
a) lagerhus
D:o,
alternativt säkerhet som Kungl. Maj:t
bestämmer
6 år amorteringsfritt efter det kalenderår,
då lån eller del därav lyftats. Sedan
amortering 6,6 % av ursprungligt låne- belopp per år.
3 räntefria år efter det
kalenderår, då första
lyftning skett. Därefter
4 % + eventuell höj- ning enligt Kungl.
Maj:ts beslut.
b) spannmålstork
Lånebeloppet motsvarande förlagsin- teckning med bästa förmånsrätt +
20 % borgen.
Högst 15 år efter det år lånet bekommits.
Enligt Kungl. Maj:ts be- stämmande, f. n. 4 %.
Statens slakterilånefond
Lika som för lån ur kalkbrukslåne- fonden.
2 amorteringsfria år efter det kalenderår,
under vilket lånet till någon del första
gången lyftats. Sedan amortering högst
10 år för lån till tekniska förbättringar,
högst 20 år för andra lån.
Som för lån ur fjäderfä- lånefonden.
Bevattningslånefonden
Prövas av Kungl. Maj:t.
2 amorteringsfria år efter det kalenderår,
under vilket lånet till någon del första
gången lyftats. Sedan amortering 10 år
med lika delar varje år.
Fast ränta efter räntefot
enligt av Kungl. Maj:t
fastställd normalränta
det år lånet erhålles,
f. n. 4 %.
Kungl. Maj.ts proposition nr 73.
Kungl. Maj.ts proposition nr 73.
7
Utlånat
Disponibla
belopp,
kapitalmedel,
kronor
kronor
statens kaninavelslånefond.............
....... 8 298
14 000
statens fjäderfälånefond ...............
130 000
statens kalkbrukslånefond .............
....... 137 647
27 000
statens fruktodlingslånefond ..........
....... 1 790
497 500
frukt- och potatislagerhusfonden .......
....... 1 768 267
1 437 700
statens mejerilånefond ...............
....... 105 980
3 127 000
spannmålslagerhusfonden .............
....... 5 607 761
761 000
statens slakterilånefond ...............
....... 101 175
1 070 000
bevattningslånefonden ................
....... 110 456
389 500
Summa
kronor 7 841 374
7 453 700
Lantbruksstyrelsens förslag. Lantbruksstyrelsen framhåller, att ifrågavavarande
lånefonder synas i vidsträckt bemärkelse beröra olika driftsförhållanden
på jordbrukets område. Vad 1945 års bankkommitté i sitt betänkande
med förslag till omläggning av den statliga kreditgivningen för bostadsoch
jordbruksändamål till en statlig kreditgarantigivning (SOU 1947:86)
anfört rörande åtgärder för att förbättra jordbrukets driftsförhållanden
torde därför enligt lantbruksstyrelsen äga tillämpning i förevarande fall.
Nämnda kommitté uttalade bland annat, att garantisystemet syntes kunna
rymma möjligheter till en förenkling och samordning av jordbruksinvesteringarna
utöver det av riksdagen antagna programmet, alltså även beträffande
driftsrationaliseringen. Kommittén framhöll vidare, att det också
förtjänade att övervägas, huruvida icke även andra låneformer än de egentliga
rationaliseringskrediterna med fördel skulle kunna inordnas under de
enskilda kreditinrättningarnas verksamhet med statsgaranti, oavsett vilket
organ som finge hand om realprövningen av förekommande ärenden. Över
huvud taget syntes rationaliseringssträvandena på jordbruksområdet kunna
främjas genom en rationalisering jämväl av kreditgivningen och särskilt
genom en så stark koncentration som möjligt av nuvarande statliga lånefonder.
Behovet av vissa sådana fonder skulle, framhöll bankkommittén,
för övrigt automatiskt bortfalla genom möjligheten att erhålla amorteringslån
enligt systemet med statlig kreditgaranti.
För egen del finner lantbruksstyrelsen det lämpligt och möjligt att för
flertalet av nu ifrågavarande ändamål omlägga den statliga kreditgivningen
till ett system med statlig kreditgaranti efter mönster av det garantisystem,
som redan tillämpas i fråga om lån till jordbrukets yttre och inre rationalisering
och förvärv av jordbruksegnahem. Enligt styrelsen torde det icke
föreligga någon svårighet för de enskilda kreditinrättningarna att åtaga sig
den ökade långivning, som följer med en sådan omläggning. Omfattningen
av den kredit, som hittills utlämnats från lånefonderna, är nämligen jämförelsevis
ringa och anledning saknas att räkna med någon avsevärd ökning
av kreditvolymen efter en eventuell övergång till garantisystemet.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 73.
I anslutning till det anförda anser lantbruksstyrelsen, att de fonder,
som inrättats till främjande av jordbrukets driftsrationalisering, på ett undantag
när böra avvecklas i samband med att ett garantisystem införes.
Förslaget om avveckling gäller i första hand fruktodlingslånefonden, fruktocli
potatislagerhusfonden, mejerilånefonden, spannmålslagerhusfonden,
slakterilånefonden och bevattningslånefonden. De ändamål, för vilka dessa
fonder äro inrättade, böra således i fortsättningen i stället stödjas genom
statliga garantiåtaganden. Även frågan om kalkbrukslånefondens avveckling
bör avgöras i samband med att det ifrågasatta garantisystemet genomföres.
Beträffande fjäderfälånefonden framhåller styrelsen, att ur densamma
hittills beviljats endast fyra lån, varav intet under de sistförflutna
tretton budgetåren. Med hänsyn härtill finner styrelsen denna fond kunna
helt avvecklas utan övergång till ett statligt kreditgarantisystem. Vad slutligen
beträffar kaninavelslånefonden skiljer sig denna från de övriga, bland
annat därigenom att lånen äro helt räntefria. Utlåning från fonden har under
senare år förekommit i mycket ringa utsträckning. Då emellertid efterfrågan
på lån från fonden under innevarande budgetår visat ökad tendens,
synes det enligt styrelsen tillrådligt att avvakta ytterligare någon tids erfarenhet,
innan definitiv ställning tages till frågan om statligt stöd alltjämt
behövs för det ändamål, för vilket fonden inrättats. Fonden anses med hänsyn
härtill böra bibehållas tills vidare. Härför talar enligt styrelsen jämväl
lånens speciella karaktär av delvis subvention. Utgår man nämligen från att
denna karaktär icke bör ändras, kan en omläggning till garantisystem icke
ske utan att detta kompletteras med räntesubventionering. Detta skulle äter
nödvändiggöra särskild anslagsanvisning å driftbudgeten. En sådan anordning
finner styrelse emellertid icke försvarlig med hänsyn till det ringa
antal lån, varom här är fråga.
Vad härefter angår den närmare utformningen av det nu ifrågasatta garantisystemet
föreslår lantbruksstyrelsen, att i stort sett samma anordning
skall tillämpas som den, vilken gäller i fråga om den statliga garantin för
lån till jordbrukets yttre och inre rationalisering och till förvärv av jordbruksegnahem.
Vissa detalj spörsmål — framför allt rörande kraven på säkerhet
och ränta —- böra dock särskilt beaktas. Styrelsen erinrar härvid till
en början, att för lån till förvärv av exempelvis jordbruksegnahem statlig
garanti får beviljas endast i den mån lånet icke kan erhållas som bottenlån
i enskild kreditinrättning. Det förutsättes därvid att bottenlånet skall vara
stående och att detsamma skall stå i en viss, icke ogynnsam proportion till
det statsgaranterade amorteringslånet. Den som söker jordbruksegnahemslån
torde som regel kunna erbjuda en bankmässigt godtagbar säkerhet i
form av fastighetsinteckning för erhållande av dylikt bottenlån. Helt annorlunda
torde det i vissa fall förhålla sig, då det gäller anläggningar, som tjäna
jordbrukets driftsrationalisering, i synnerhet i fråga om större och för ett
stort antal jordbrukare gemensamma anläggningar. Dylika anläggningar
uppföras ofta på ofri grund. För sådana fall anser styrelsen det kunna ifrågasättas,
huruvida icke staten, om så erfordras, bör medgiva garanti för hela
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 73.
det lånebelopp, som behövs för anläggningens uppförande. Därest inteckning
i fast egendom icke kunnat ställas som säkerhet, har vidare lån ur
exempelvis spannmålslagerhusfonden hittills beviljats endast om annan godtagbar
säkerhet kunnat erbjudas. Någon principiell ändring härutinnan bör
enligt styrelsen icke ifrågakomma vid eventuell övergång till garantisystem.
Liksom hittills bör även borgen kunna krävas.
I fråga om amortering anser lantbruksstyrelsen såvitt möjligt enhetliga
regler böra införas. En amorteringstid av förslagsvis högst 20 år synes under
alla förhållanden vara fullt tillräcklig. Får statsgarantin omfatta hela det
erforderliga lånebeloppet bör det övervägas, om icke amorteringstiden kan
förlängas eller eventuellt lånet till viss del göras stående tills vidare. I övrigt
föreslår styrelsen, att amorteringsfrihet skall kunna medgivas under förslagsvis
högst 2 år eller undantagsvis högst 5 år. Föreskrifterna härutinnan
anses böra anslutas till gällande bestämmelser om statslån för motsvarande
ändamål.
Beträffande låneräntan torde, uttalar lantbruksstyrelsen vidare, en övergång
till statligt garantisystem icke medföra några svårigheter. I likhet med
vad som gäller för de lånefonder, för vilka detta system redan tillämpas,
torde för de statsgaranterade lånen böra stipuleras samma räntefot, som
kreditinrättningarna tillämpa i fråga om bottenlån. Tillräckliga skäl för att
medgiva räntefrihet synas icke föreligga, då övergången till garantisystem
torde medföra icke oväsentliga fördelar från låntagarna.
Med hänsyn till bland annat önskvärdheten av att låneärendena bedömas
enhetligt anser lantbruksstyrelsen det lämpligast, att den nu föreslagna statliga
garantiverksamheten skall omhänderhavas av styrelsen. Lantbruksstyrelsen
erinrar slutligen om att ekonomisk förening, som är berättigad till
lån ur frukt- och potatislagerhusfonden, kan på villkor, som föreskrivas av
Kungl. Maj :t för varje särskilt fall, beviljas bidrag av statsmedel för samma
ändamål. Då behovet av frukt- och potatislagerhus är mycket stort, framför
allt i större produktions- och konsumtionsorter, förordar styrelsen, att
möjlighet till sådant statsbidrag skall bibehållas, därest amorteringslån för
ändamålet i fråga skulle komma att utlämnas såsom garantilån.
Yttrandena. Lantbruksstyrelsens förslag tillstyrkes eller lämnas utan erinran
i det övervägande antalet remissutlåtanden. Denna ståndpunkt intages
sålunda av riksräkenskapsverket, Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges
lantbruksförbund, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges allmänna hypoteksbank och de till denna bank anslutna hypoteksföreningarna,
Svenska jordbrukskreditkassan, Hushållningssällskapens
förbund och de av detta förbund hörda tre hushållningssällskapen samt
Svenska kaninavelsföreningarnas riksförbund. Statskontoret, bank- och fondinspektionen
samt fullmäktige i riksbanken anse emellertid, att en avveckling
av ifrågavarande fonder bör övervägas i större utsträckning än lantbruksstyrelsen
ifrågasatt. Fullmäktige i riksbanken förklara vidare, att de
icke vilja definitivt avvisa tanken på övergång till statlig kreditgaranti men
anse, att frågan bör prövas i annat sammanhang. Även sparbanksinspektio
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 73.
nen ifrågasätter om icke frågan bör behandlas i ett senare sammanhang. Ur
sina speciella synpunkter finner dock inspektionen icke anledning att avstyrka
förslaget. Fullmäktige i riksgäldskontoret avstyrka däremot helt lantbruksstyrelsens
förslag. Bank- och fondinspektionen uttalar slutligen, att
de fonder, som inspektionen icke enligt vad förut antytts anser böra avvecklas,
böra kvarstå oförändrade.
Ur remissutlåtandena må i övrigt här återgivas följande.
Statskontoret ansluter sig till lantbruksstyrelsens uppfattning om garantisystemets
olämplighet för kaninavelslånen, enär detta system icke bör tilllämpas
vid låneverksamhet av subventionskaraktär. Enligt ämbetsverket
synes det emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke statens kaninavelslånefond
bör helt avvecklas. Trots förmånen av räntefrihet är lånerörelsen
nämligen av ringa omfattning och torde därför vara utan betydelse för folkhushållet.
Beträffande övriga fonder anför statskontoret i huvudsak följande.
Sammanlagt har endast ett lån utlämnats från fruktodlingslånefonden
samt fyra lån från fjäderfälånefonden. Dessa fonder synas därför kunna
avvecklas utan att några nya låneformer för motsvarande ändamål samtidigt
tillskapas. Att döma av lånefrekvensen under senare år sakna även kalkbrukslånefonden,
mejerilånefonden och slakterilånefonden berättigande, varför
det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke jämväl dessa fonder böra
slutligt avvecklas. Med hänsyn till den bedrivna låneverksamhetens omfattning
skulle således endast frukt- och potatislagerhusfonden, spannmålslagerhusfonden
samt bevattningslånefonden vara aktuella i förevarande sammanhang.
Genom statsmakternas beslut har det statliga garantilånesystemet redan
införts beträffande lån till jordbrukets såväl yttre som inre rationalisering.
Statskontoret har därför icke något att erinra mot, att systemet tillämpas
jämväl för lånerörelsen från sist angivna fonder samt att fonderna i samband
därmed avvecklas. Såsom en given förutsättning för systemets införande
bör emellertid gälla, att alla subventionsmoment bortfalla. Någon partiell
räntefrihet bör sålunda icke medgivas. Vidare böra de allmänna lånevillkoren
om möjligt anpassas till sedvanlig bankrutin samt givas en enhetlig
lydelse för de skilda slagen av lån. Beträffande lånebelopp och säkerheter
torde samma bestämmelser böra tillämpas som för närvarande gälla för
lån från motsvarande lånefonder.
I enlighet med förslaget bör garantilånerörelsen handhas av lantbruksstyrelsen
eller dess underlydande organ. Det nya låneförfarandet bör ej inverka
på låntagarens möjlighet att erhålla de statsbidrag, han i samband med statlig
långivning eljest kunnat vara berättigad till.
Slutligen bör påpekas att räntan å lån från statens utlåningsfonder utgår
med en fast, för lånens hela löptid gällande räntefot. Under sådana förhållanden
böra statsgaranterade lån givetvis icke beviljas för inlösen av lån,
som redan utlämnats från dylik fond. I annat fall skulle innehavare av dylikt
lån, vilken utnyttjat förmånen av viss räntefrihet, erhålla en oberättigad
förmån. Fondernas lånestock bör därför kvarligga hos statskontoret eller
annan myndighet, intill dess lånen slutbetalats. För att förenkla fondernas
redovisning synes det lämpligt, att under avvecklingstiden sammanföra samtliga
indragna fonder till en gemensam avvecklingsfond.
Kungl. Maj:ts proposition nr 73.
11
Bank- och fondinspektionen föreslår, att fjäderfä-, kaninavels-, kalkbruks-,
fruktodlings-, mejeri- och slakterilånefonderna skola helt avvecklas
utan att ersättas av någon stödverksamhet i annan form. Såsom huvudsakligt
skäl härför anföres, att en fortsatt statlig låneverksamhet på ifrågavarande
områden synes obehövlig med hänsyn främst till den ringa lånefrekvensen
och lånebeloppens ringa storlek. Vad angår frukt- och potatislagerhusfonden,
spannmålslagerhusfonden samt bevattningslånefonden anser
inspektionen, att dessa tills vidare böra bestå. Härom anför inspektionen
följande.
Kreditgarantisystemets förtjänster torde främst framträda i fråga om sådana,
till antalet talrika lån, där låntagarna äro spridda över hela riket;
en fördel vid systemets tillämpning är självfallet, att den ränta, som låntagarna
skola erlägga, överensstämmer med den räntefot, som de enskilda
kreditinrättningarna kunna betinga sig för lån mot bästa säkerhet. Ingen
av dessa förutsättningar föreligger i fråga om lånen ur de båda lagerhusfonderna
och bevattningslånefonden. Visserligen har lantbruksstyrelsen föreslagit,
att räntan å ifrågavarande lån skall i samband med garantilånesystemets
införande nedsättas till 3 procent. Den för vissa lån förekommande
temporära räntefriheten föreslås samtidigt upphävd. Då emellertid dessa
förslag helt sakna jordbrukspolitisk motivering, torde de icke böra genomföras.
Även den omständigheten, att en sådan räntesänkning kan framkalla
vissa störningar på lånemarknaden, talar mot förslagets genomförande. Inspektionen
har därför kommit till den uppfattningen, att de båda lagerhusfonderna
och bevattningslånefonden tills vidare böra bestå.
Med hänsyn till låntagarnas intresse av lokal närhet till det organ som
skall utbetala och förvalta lånen föreslår inspektionen slutligen, att den blivande
statliga affärsbanken får såsom ett notariatuppdrag övertaga statskontorets
funktioner i avseende å berörda fonder.
Sparbanksinspektionen ifrågasätter, om icke avgörandet i förevarande
ärende lämpligen bör bero, tills hela frågan om de statliga lånefondernas
vara eller icke vara och — i förstnämnda fall — framtida förvaltning kan
upptagas till behandling i ett sammanhang. Härvid hänvisar inspektionen
bland annat till 1945 års bankkommittés uttalande i dess betänkande med
förslag om inrättande av en statlig affärsbank (SOU 1949: 13), att förvaltandet
av sådana särskilda lånefonder som inrättats för den statliga kreditverksamheten
skulle ingå i den nya bankens uppgifter. Ur de speciella synpunkter,
som sparbanksinspektionen företräder i sin tillsynsverksamhet,
har inspektionen emellertid ingen anledning att avstyrka lantbruksstyrelsens
förslag. Inspektionen förutsätter, att särskild ram skall angivas för lånegarantierna
för respektive ändamål vid slopandet av motsvarande lånefonder.
Svenska bankföreningen uttalar, att affärsbankerna icke ha anledning att
ställa sig avvisande mot att utlämna lån som här avses mot statlig kreditgaranti
i den mån staten finner låneändamålen vara av den betydelse, att
den motiverar den administrativa apparat som måste medfölja garantigivningen.
Enligt föreningen bör emellertid en förutsättning vara att den ränta,
som låntagarna ha att erlägga, icke sättes lägre än den fastställda norinalräntan
för statens utlåningsfonder. En räntesänkning i enlighet med vad
12
Kungi. Maj:ts proposition nr 73.
lantbruksstyrelsen föreslagit skulle nämligen — utan sakligt fog — medföra
en konstlad efterfrågan på statsgaranterade lån för ifrågavarande ändamål.
En annan sak är att det kan vara befogat, att kreditinrättningarna på
grund av den säkerhet som kreditgarantin innebär icke böra få tillgodoräkna
sig själva högre ränta än vanlig normalränta. Detta kan emellertid enligt
föreningen utan alltför stor omgång ordnas genom att införa skyldighet för
dem att till vederbörande myndighet inleverera skillnaden mellan bottenlåneräntan
och normalräntan för statens utlåningsfonder.
Sveriges allmänna hypoteksbank går icke närmare in på frågan huruvida
och under vilka villkor kreditgivning genom statens försorg fortsättningsvis
bör ifrågakomma för de ändamål, som avses med förevarande fonder.
Därest emellertid dessa ändamål icke kunna tillgodoses genom vanlig kreditgivning
eller inordnas inom ramen för yttre och inre rationalisering
finner hypoteksbanken hinder icke möta för att hypoteksinstitutionen skall
medverka till det av lantbruksstyrelsen ifrågasatta kreditgarantisystemet.
Härvid förutsättes att garantisystemet i stort sett utformas i överensstämmelse
med nuvarande bestämmelser rörande statlig garanti för lån till jordbruksegnahemsändamål
och till yttre och inre rationalisering på jordbrukets
område med i huvudsak de modifikationer, som lantbruksstyrelsen föreslagit.
Sålunda utgår banken från att långivarna icke skola vara skyldiga
att utöva fortlöpande tillsyn över belånade fastigheter.
För att hypoteksinstitutionen skall kunna medverka i den ifrågasatta
kreditgarantin torde det emellertid enligt banken vara erforderligt att gällande
grunder för hypoteksföreningarnas verksamhet ändras. Såsom villkor
för att den, som vill upptaga garantilån, skall kunna beviljas inträde i
hypoteksförening föreskrives nämligen, att vederbörande bedriver jordbruk
inom föreningens verksamhetsområde. För de ändamål, som avses i lantbruksstyrelsens
förslag, torde emellertid lån oftast beviljas andra än sådana,
som bedriva jordbruk. — I detta sammanhang må nämnas, att samtliga tio
till hypoteksbanken anslutna hypoteksföreningar jämväl förklarat sig villiga
att medverka vid systemet med kreditgaranti. En av föreningarna anser
dock, att verksamheten av praktiska skäl bör omhänderhavas av lantbruksnämnderna
i stället för lantbruksstyrelsen.
Fullmäktige i riksbanken förklara sig, såsom förut antytts, icke vilja definitivt
avvisa tanken på ett kreditgarantisystem för nu ifrågavarande ändamål
men anse, att frågan bör prövas i annat sammanhang. Till närmare utveckling
av denna ståndpunkt anföra fullmäktige i huvudsak.
Frågan om inrättandet av en statlig affärsbank har numera avancerat dithän,
att statsmakterna fattat principbeslut om tillskapandet av en sådan
bank. Utredning pågår för närvarande om den blivande bankens närmare
arbetsuppgifter in. in. Då en av orsakerna till den nya bankens inrättande
varit önskemålet att genomföra en förenkling och konsolidering av det statliga
kreditstödet inom olika områden, torde man icke böra vidtaga en omläggning
av här ifrågasatt slag utan att hava närmare övervägt i vad mån
och under vilka former de kreditstödjande åtgärder, som kunna befinnas
erforderliga, böra baseras på den nya banken. Fullmäktige vilja vidare un
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 73.
13
derstryka, att — såsom lantbruksstyrelsen själv framhållit i sin utredning —
frågan huruvida systemet med statlig kreditgaranti lämpligen mera allmänt
kan användas i verksamheten för rationalisering av jordbrukets driftsförhållanden,
borde prövas först sedan erfarenhet vunnits av systemet. Några närmare
erfarenheter av systemets verkningar torde ännu icke kunna anses
föreligga. Att under sådana förhållanden nu företaga en utvidgning av systemet,
som lätt skulle kunna medföra anspråk på utvidgning även till andra
områden, synes böra undvikas.
Å andra sidan biträda fullmäktige förslaget om avveckling av fjäderfälånefonden.
Fullmäktige ifrågasätta även, huruvida något verkligt behov av
att bibehålla kalkbrukslånefonden kan anses föreligga. Med hänsyn till den
ringa utlåning, som skett från kaninavelslånefonden och bevattningslånefonden,
synes enligt fullmäktige anledning vidare föreligga att undersöka
om icke dessa fonder kunna avvecklas. De kreditbehov, som dessa fonder
avsetts skola tillgodose, anses utan svårighet kunna tillgodoses av de allmänna
kreditinrättningarna.
Såsom angivits i det föregående avstyrka fullmäktige i riksgäldskontoret
helt lantbruksstyrelsens förslag. Enligt fullmäktiges uppfattning bör i stället
övervägas, huruvida icke utlåningsverksamheten från samtliga ifrågavarande
fonder kan avvecklas. Härom anföra fullmäktige.
Ännu torde systemet med statlig kreditgaranti ha varit i tillämpning alltför
kort tid för att möjliggöra ett tillförlitligt bedömande av dess verkningar
eller av förutsättningarna för cn vidgad tillämpning därav. Härtill kommer,
att frågan om den statliga kreditgivningen för hithörande ändamål kan komma
i ett ändrat läge, sedan den nya statliga affärsbankens organisation och
arbetsuppgifter blivit utformade. Lantbruksstyrelsen har i sin utredning ej
redovisat några erfarenheter av kreditgarantisystemets verkningar och har
enligt fullmäktiges mening heller icke förebragt några bärande skäl för att
redan nu gå till en ytterligare utsträckning av kreditgarantisystemet. Ehuru
styrelsen vid sitt bedömande närmast synes ha åsyftat att ernå en för låntagarna
bekväm och billig låneform, har styrelsen likväl ej gjort gällande,
att ett verkligt behov av cn omläggning av kreditgivningen på förevarande
område skulle förefinnas. Den ringa omfattningen av utlåningsverksamheten
från flertalet av de ifrågavarande lånefonderna synes snarare visa, att det
förefintliga kreditbehovet hittills kunnat i huvudsak täckas utan statens
medverkan. Om å andra sidan en omläggning skulle komma till stånd och
låntagarna sålunda få möjlighet till statsgaranterade krediter mot en ränta
understigande den som statsmakterna fastställt för ifrågavarande utlåningsfonder,
finnes anledning antaga, att de kreditanspråk, för vilkas täckande
statens medverkan konnne att påkallas, bleve betydligt större än de som nu
tillgodoses genom utlåningsfonderna. Fullmäktige äro icke beredda att tillstyrka
en sådan utveckling, så mycket mindre som det bär är fråga om en
kreditgivning, som ligger mer på det affärsmässiga än det sociala planet.
På grund härav få fullmäktige för sin del avstyrka, att området för det
statliga kreditgarantisystemet utvidgas på sätt lantbruksstyrelsen ifrågasatt.
Enligt fullmäktiges uppfattning bör i stället övervägas, huruvida icke utlåningsverksamheten
från samtliga ifrågavarande utlåningsfonder skulle kunna
avvecklas — utan att ersättas av statliga kreditgarantier — varvid låneanspråken
i fortsättningen finge helt tillgodoses genom kreditinrättningarna.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 73.
Slutligen må nämnas, att inom fullmäktige i riksgäldskontoret skiljaktig
mening uttalats av herr Ryberg. Denne anser att fullmäktige endast bort
uttala att de, så länge tillräcklig erfarenhet icke vunnits beträffande verkningarna
av systemet med statlig kreditgaranti i olika hänseenden, icke
voro beredda att för närvarande tillstyrka en ytterligare utvidgning av tilllämplighetsområdet
för detta system.
Fiskeristyrelsens utredning.
Gällande bestämmelser m. m. Vad först angår fiskerilånef onden
har fiskeristyrelsen lämnat följande redogörelse för bestämmelserna angående
denna.
Ifrågavarande bestämmelser återfinnas i kungörelsen nr 112/1932 (ändrad
genom nr 313/1948 och nr 160/1949).
Enligt bestämmelserna äro hushållningssällskap eller landsting låneförmedlare.
Såsom sådana ha sedan en lång följd av år fungerat landstinget
i Göteborgs och Bohus län för nämnda län och respektive hushållningssällskap
för övriga län. Lån kunna utlämnas för a) anskaffande av fiskebåtar,
motorer eller annan maskinell utrustning för sådana båtar, fiskredskap
samt för forsling av fisk avsedda fordon, smärre båtar eller andra smärre
transportmedel; b) för anläggande av smärre inrättningar för tillgodoseende
eller förädling av fiskets produkter; samt c) för utförande av fiskodling.
Lånen till låneförmedlarna beviljas av fiskeristyrelsen. Fonden förvaltas av
statskontoret. Låneunderstöden äro maximerade till 60 000 kronor. Desamma
må innehas amorteringsfritt under två år från lyftningsdagen och skola därefter
återbetalas inom högst tio år. Räntefrihet åtnjutes likaledes under två
år från lyftningsdagen. Därefter erlägges ränta med 3,6 procent. Beträffande
storleken av utlåningen från fonden gäller att enligt medgivande av riksdagen
från och med budgetåret 1949/50 ett belopp av 2 000 000 kronor årligen
må disponeras för ändamålet. Vidare har riksdagen (skr. nr 274/1913)
medgivit att, därest förlust uppkommit å lån utlämnat av hushållningssällskap
eller landsting, Kungl. Maj :t må efter prövning av omständigheterna
i varje särskilt fall av fondens medel anvisa gottgörelse för förlusten
med skäligt belopp. Detta må dock ej överstiga hälften av förlusten. Medgivandet
synes emellertid ha utnyttjats endast i sällsynta undantagsfall.
De allra flesta låneunderstöden lyda på belopp betydligt under 10 000 kronor.
Låneunderstöd å 20 000 kronor och däröver ha i allmänhet endast utlämnats
i Göteborgs och Bohus län, Hallands län och, under de senaste åren,,
i sydkustlänen. Låneunderstöden sökas i allmänhet för anskaffande av
fiskebåtar, maskinell utrustning för dessa samt fiskredskap. Däremot har
fonden i förhållandevis liten utsträckning tagits i anspråk för låneunderstöd
till övriga med fonden avsedda ändamål. Vid bestämmande av amorteringstiden
synas de olika låneförmedlarna följa något olika principer. I allmänhet
medgives emellertid längre amorteringstid för låneunderstöd avseende
anskaffande av båtar än för sådana, som avse förvärv av fiskredskap. För
Kungl. Maj.ts proposition nr 73.
15
utlämnade låneunderstöd fordra låneförmedlarna i regel säkerhet. Vanligen
lämnas denna i form av personlig borgen. Vid utlämnande av låneunderstöd
till förvärv av fartyg fordra dessutom vissa låneförmedlare inteckning
i detta.
I fråga om låneverksamhetens omfattning har fiskeristyrelsen lämnat följande
uppgifter för åren 1935—1949.
År
Kronor
År
Kronor
1935 ......
...... 1 092 640
1943 ......
...... 1 297 021
1936 ......
...... 1 099 405
1944 ......
...... 1 480 745
1937 ......
...... 993 860
1945 ......
...... 695 320
1938 ......
...... 994 845
1946 ......
...... 1 489 285
1939 ......
...... 961 330
1947 ......
...... 1 230 735
1940 ......
...... 913 480
1948 ......
...... 1 800 000
1941 ......
...... 485 765
1949 ......
...... 1 800 000
1942 ......
...... 999 945
Den 30 juni 1949 uppgingo utelöpande lån från fonden till ett belopp av
i runt tal 6 678 000 kronor.
Till främjande av beredning och avsättning av fisk
m. m. kan utlämnas dels bidrag utan återbetalningsskyldighet, dels lån. Medel
till bidragsverksamheten anvisas under ett särskilt reservationsanslag å
driftbudgeten, under det att för låneverksamheten avsedda medel anvisas
såsom investeringsanslag å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd.
För ifrågavarande låneverksambet gällande bestämmelser återfinnas i
kungörelsen nr 138/1934 (ändrad genom nr 314/1948). Enligt bestämmelserna
må lån beviljas 1) för anskaffande av fordon och annan utrustning
avsedd att användas för att utvidga och förbättra detalj distributionen av
fisk, 2) för andra åtgärder avsedda att främja beredning, förvaring och avsättning
av fisk, samt 3) för att bereda rörelsekapital åt ekonomisk förening
av fiskare med ändamål att inköpa fiskredskap och motordrivmedel
för medlemmarnas räkning. Lån för åtgärder som avses under 2) må endast
om särskilda skäl därtill äro beviljas annan än ekonomisk förening av fiskare
med uppgift att befordra avsättningen av medlemmarnas fångster. Lån beviljas
av Kungl. Maj :t och förvaltas av statskontoret. Å lånen skall erläggas
ränta med 3,6 procent om året från lyftningsdagen; dock kan Kungl. Maj :t
medgiva att räntefrihet må åtnjutas under högst fem år. Lån skall återbetalas
på sätt Kungl. Maj :t bestämmer och under en amorteringstid av
högst tjugo år. Låntagare, som under fem år fullgjort inbetalning av ränta
och amortering, kan av Kungl. Maj :t medgivas befrielse från återbetalningsskyldighet
beträffande högst femton procent av det lyftade lånebeloppet.
Förevarande låneverksamhet syftar huvudsakligen till att stödja fiskaresammanslutningar
i deras affärsrörelse. De flesta lånen ha också utlämnats
till sådana sammanslutningar eller till företag, däri de varit ekonomiskt
intresserade, för att möjliggöra anskaffande av lokaler för försäljning och
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 73.
beredning av fiskets produkter och för fryshus ävensom för erhållande av
rörelsekapital.
I några fall ha emellertid lån utlämnats till rent privata företag eller enskilda
personer. Den praxis synes hittills ha tillämpats, att lånen utlämnats
till fiskareföreningar utan att säkerhet fordrats, under det att enskilda personer
eller företag, vari fiskareföreningar endast delvis varit engagerade,
avkrävts säkerhet för lånets återbetalning. Övriga villkor för lånen ha växlat
något. Åtminstone under de senare åren har sålunda den tid, under vilken
räntefrihet beviljats, varierat mellan ett och fem år men har vanligen varit
två år. Detsamma gäller tiden för amorteringsfrihet. Amorteringstiden synes
de senare åren undantagslöst ha varit tio år.
Under budgetåren 1934/35—1948/49 ha, enligt vad fiskeristyrelsen uppgivit,
till främjande av beredning och avsättning av fisk beviljats lån med
följande belopp.
Budgetår
Kronor
Budgetår
Kronor
1934/35 .......
... 398 000
1942/43 .....
..... 49 000
1935/36 .......
... 321 000
1943/44 .....
..... 53 000
1936/37 .......
... 93 000
1944/45 .....
..... 80 000
1937/38 .......
... 132 000
1945/46 .....
..... 111500
1938/39 .......
... 72 500
1946/47 .....
..... 425 000
1939/40 .......
... 173 000
1947/48 .....
..... 55 000
1940/41 .......
... 145 000
1948/49 .....
..... 390 000
1941/42 .......
. . . 177 000
Utelöpande lån från anslaget uppgingo den 30 juni 1949 till sammanlagt
omkring 1 096 000 kronor. Under senare år ha i medeltal utlämnats endast
omkring fyra lån per år.
Fiskeristyrelsens förslag. Fiskeristyrelsen framhåller att såväl fiskerilånetonden
som anslaget till lån till främjande av beredning och avsättning av
fisk in. in. varit till betydande nytta för fiskerinäringen. Till följd av rådande
krissituation har emellertid stödverksamheten på sistone icke fungerat helt
tillfredsställande. Detta beror framför allt på de avsevärt stegrade anskaffningskostnaderna
för båtar och fiskredskap samt på inskränkningarna i
byggnadsverksamheten.
Härefter erinrar fiskeristyrelsen om den skillnad mellan fiskerilånefonden
och beredningsanslaget som ligger däri, att lån från fonden utlämnas
till låntagarna genom låneförmedlare, medan lån från anslaget beviljas sökandena
direkt av Kungl. Maj :t. Styrelsen anser det lämpligt, att denna
olikhet i princip bibehålies även vid en eventuell övergång till ett system
med statlig kreditgaranti.
Vad beträffar fiskerilånen anser fiskeristyrelsen, att en övergång
till systemet med statlig kreditgarantigivning rent tekniskt sett icke bereder
några större svårigheter förutsatt att vederbörande kreditinstitut i tillräckligt
stor utsträckning förklara sig villiga att medverka härtill. Efter
övergången till berörda system bör enligt styrelsen ansökning om garanti
Kungl. Maj.ts proposition, nr 73.
17
ingivas till samma lokala organ, som nu utlämna låneunderstöd. Dessa
organ böra ha att pröva sökandens lämplighet ur garantisynpunkt. De lokala
organen böra sedan hos fiskeristyrelsen anmäla dels det sammanlagda
beloppet inom respektive organs områden, för vilket garanti synes böra
lämnas, dels amorteringsplaner och dylikt. Efter granskning av dessa förslag
bör fiskeristyrelsen bestämma, för hur stort belopp garanti skall få lämnas
inom respektive områden. De lokala organen böra sedan äga fördela garantibeloppet
mellan de olika sökandena. I stort sett bör alltså kreditgarantien
fördelas på samma sätt som fiskerilånen och låneunderstöden.
Ur rent administrativ synpunkt torde sålunda, framhåller fiskeristyrelsen
vidare, vad fiskerilånen beträffar några större hinder icke möta vid en
övergång till ett system med statlig kreditgivning. Vissa svårigheter torde
dock uppstå, om låneinnehavarna skola bibehållas vid i stort sett samma
förmåner som de nu ha. För närvarande åtnjuter innehavare av låneunderstöd
två års räntefrihet. Denna förmån, som är mycket uppskattad, kan
enligt fiskeristyrelsen svårligen bibehållas, om statsgaranti lämnas, åtminstone
icke utan en ganska vidlyftig administrativ apparat. Även andra
och mer allvarliga betänkligheter kunna emellertid anföras mot att man
beträffande dessa lån skall övergå till ett system med statlig kreditgaranti.
Inkomsten av fisket växlar betydligt starkare än inkomsten av jordbruket.
Detta gör att fiskarenas möjligheter att erlägga räntor och annuiteter å
lån kunna växla högst betydligt. I ett par fall har därför även Kungl. Maj :t
medgivit generellt uppskov med inbetalning av annuiteter. Dessutom ha
låneförmedlare direkt eller indirekt medgivit uppskov med inbetalning av
räntor och amorteringar å av dem utlämnade låneunderstöd. Denna följsamhet
i förhållande till konjunkturer in. m. finner styrelsen vara svår att
uppnå vid ett system med statlig kreditgivning. Vid detta måste nämligen
med nödvändighet mera opersonliga bankmässiga synpunkter dominera.
Härtill kommer bortfallet av delcredereansvaret för låneförmedlarna.
På grund av dessa förhållanden och då det nuvarande systemet, vad
fiskerilånen beträffar, i stort sett fungerat till belåtenhet, anser fiskeristyrelsen
övervägande skäl för närvarande tala för att det skall bibehållas.
Samtidigt tillfogar emellertid styrelsen, att frågan kommer i ett annat läge,
därest genom övergång till statlig kreditgaranti fiskarenas möjligheter att
erhålla statsstöd för anskaffande av båtar och redskap skulle väsentligt
underlättas genom att garanti lämnades för lån motsvarande ett betydligt
större årligt belopp än det nuvarande å 2 000 000 kronor. Fiskeristyrelsen
har emellertid utgått från att statsmakterna ännu någon tid anse det vara
angeläget att begränsa investeringarna.
Vad härefter angår lånen till främjande av beredning och
avsättning av fisk anser fiskeristyrelsen förutsättningarna för införande
av statlig kreditgaranti vara något större för dessa lån än beträffande
fiskerilånen. De skäl, som i fråga om de sistnämnda anförts emot ett
dylikt system, ha här mindre styrka. Visserligen kan även här bland annat
den nu tillämpade räntefriheten under viss lid endast med svårighet bibehållas.
2 Dihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 73.
18
Kungi. Maj.ts proposition nr 73.
Enligt fiskeristyrelsen betyder dock ej detta allt för mycket, om visst uppskov
med erläggande av ränta kan medgivas. Några väsentliga nackdelar ur
låntagarnas synpunkt torde alltså knappast uppkomma genom att man beträffande
nu ifrågavarande lån övergår till kreditgaranti. Å andra sidan stå
några egentliga fördelar för låntagarna troligen icke att vinna genom en
dylik åtgärd. Skulle det emellertid ur andra synpunkter än dem, som fiskeristyrelsen
har att företräda, vara lämpligt att övergå till kreditgaranti beträffande
dessa lån, har styrelsen för sin del icke något att i princip erinra
däremot. Härvid förutsättes dock, att fordringarna på den säkerhet, som
eventuellt skall avkrävas låntagarna, icke sättas högre än för närvarande.
Några svårigheter beträffande administreringen av verksamheten för kreditgarantigivning
i fråga om förevarande lån, vilka såsom förut nämnts i
regel äro ganska fåtaliga, torde enligt fiskeristyrelsen knappast uppstå. Styrelsen
föreslår, att ärenden rörande ansökningar om kreditgaranti skola
handläggas i stort sett på det sätt som nu tillämpas vid ärenden rörande
läneansökningar. Även tillsynen över att låntagarna uppfylla lånevillkoren
anses kunna anordnas på i huvudsak samma sätt som för närvarande.
Under hänvisning till det anförda uttalar fiskeristyrelsen slutligen, att
styrelsen icke kan förorda att den nuvarande fiskerilånerörelsen ersättes av
ett system med statlig kreditgaranti under annan förutsättning än att fiskarenas
lånemöjligheter genom ett sådant system bliva väsentligt bättre tillgodosedda
än för närvarande. Däremot har styrelsen intet att erinra mot
övergång till ett dylikt system beträffande den statliga låneverksamheten
till främjande av beredning och avsättning av fisk.
Yttrandena. Om lämpligheten av att övergå till systemet med statlig kreditgaranti
beträffande den låneverksamhet, som bedrives med anlitande av
ifrågavarande fond och anslag, uttalas i remissvaren mycket delade meningar.
De flesta remissmyndigheterna anse emellertid, att en sådan övergång
icke bör ske vare sig för fonden eller för anslaget. Endast Svenska
sparbanksföreningen och några hypoteksföreningar tillstyrka garantisystemet
i båda fallen eller ha icke något att erinra däremot. Svenska bankföreningen,
Svenska insjöfiskarenas centralförbund och ett par hypoteksföreningar
dela fiskeristyrelsens åsikt att fiskerilånefonden bör kvarstå oförändrad
och vilja icke motsätta sig att den med anslaget bedrivna låneverksamheten
ersättes med statlig kreditgaranti. Slutligen uttalar Svenska västkustfiskarenas
centralförbund, att vissa förutsättningar finnas för en övergång
till statlig kreditgaranti i fråga om låneverksamheten på fiskets område
men att detta spörsmål bör utredas betydligt mera ingående än vad
som skett. Förbundet anhåller därför om sådan utredning.
Ur remissyttrandena må i övrigt här återgivas följande.
Statskontoret framhåller som sin uppfattning, att praktiska förutsättningar
saknas för att överföra vare sig fiskerilånen eller lånen till främjande
av beredning och avsättning av fisk till ett system med statlig kreditgaranti.
Endast om subventionsmomenten försvinna och befogenheten att
teckna kreditgaranti förbehålles rent statliga organ synes en dylik ordning
kunna övervägas. Härom anför statskontoret i huvudsak följande.
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 73.
Beträffande fiskerilånefonden vill statskontoret framhålla, att garantisystemet
icke lämpligen bör tillämpas å en lånerörelse, som är förenad med
ränte- eller kapitalsubventioner. Systemets införande för subventionerade lån
skulle nämligen medföra skyldighet för staten att underrätta kreditinrättningarna
om beviljade subventioner samt ersätta dem för uteblivna ränteoch
kapitalbelopp. Härmed förenat arbete skulle säkerligen komma att kräva
en omfattande administrativ apparat, varjämte särskilda anslag för ändamålet
måste anvisas å riksstaten. Vidare anser sig statskontoret bestämt
böra avstyrka, att hushållningssällskap eller landsting, vilka icke äro statens
organ, erhålla befogenhet att teckna statliga kreditgarantier. För att
utnyttja deras erfarenhet böra hushållningssällskapen eller, beträffande Göteborgs
och Bohus län, landstinget enligt statskontorets uppfattning i stället
såsom hittills i egenskap av låneförmedlare omhänderha fiskerilånerörelsen.
Vad angår lånen till främjande av beredning och avsättning av fisk torde
några praktiska fördelar knappast stå att vinna genom garantisystemets
genomförande för denna obetydliga lånegrupp. Även de med lånen förenade
subventionerna i form av räntefrihet under högst fem år samt möjligheten
av återbetalningsbefrielse av intill 15 procent av lyftat lånebelopp tala för
det nuvarande systemets bibehållande.
Riksräkenskapsverket har ur de synpunkter, som ämbetsverket har att
företräda, intet att erinra mot att nuvarande låneform bibehålies för låneverksamheten
från fiskerilånefonden. Därest någon ändring icke sker härutinnan
synas enligt ämbetsverket tillräckliga skäl icke heller föreligga att
övergå till systemet med statlig kreditgaranti beträffande lånen från anslaget.
Bank- och fondinspektionen erinrar om låneförmedlarnas delcredereansvar
vid långivningen från fiskerilånefonden. Inspektionen anser det icke finnas
någon anledning att nu borttaga detta ansvar och därigenom öka statens förlustrisker.
Om delcrederekravet upprätthålles, torde man emellertid av praktiska
skäl icke kunna ombesörja ifrågavarande stödverksamhet enligt kreditgarantisystemet.
Inspektionen förordar därför, att fiskerilånefonden skall
bibehållas samt att långivning från denna skall bedrivas enligt oförändrade
grunder. Beträffande lånen till främjande av beredning och avsättning av
fisk framhåller inspektionen, att även dessa ha subventionskaraktär i fråga
om såväl förräntningen som återbetalningen. Lånen torde därför icke vara
helt lämpade att utlämnas som garantilån. Med hänsyn härtill anser inspektionen,
att någon ändring i nuvarande bestämmelser rörande lånens utbetalning
icke för närvarande är påkallad.
Sparbanksinspektionen hänvisar till sitt i utlåtandet över lantbruksstyrelsens
utredning gjorda uttalande, att avgörandet i ärendet lämpligen synes
böra bero tills hela frågan om de statliga lånefondernas vara eller icke vara
kan upptagas till behandling i ett sammanhang. De särskilda förhållanden,
som känneteckna långivningen ur fiskerilånefonden, synas enligt inspektionen
jämväl tala mot eu omedelbar omläggning i detta fall till ett kreditgarantisystem.
Även för låneverksamheten till främjande av beredning och
avsättning av fisk synes det böra få anstå med en övergång till nämnda
system, övergången kompliceras nämligen av möjligheterna till räntefrihet
under viss tid och till befrielse från återbetalning av en del av lånebelop
-
20
Kungi. Maj:ts proposition nr 73.
pet. Ur praktisk synpunkt är frågan dessutom av synnerligen ringa betydelse,
då denna låneverksamhet, åtminstone vad antalet lån beträffar, har
mycket liten omfattning.
Svenska bankföreningen delar fiskeristyrelsens uppfattning, att långivningen
från fiskerilånefonden icke lämpligen bör ersättas med statsgaranterade
banklån. Föreningen anför härom.
Vad som kommit bankföreningen att stanna vid denna uppfattning har
till en början varit den omständigheten, att lånen ha en påtaglig subventionskaraktär,
som icke lämpligen låter sig förena med kreditgarantisystemet.
Men härtill kommer, att vederbörande låneförmedlare står ett betydande delcredereansvar
gentemot staten. En sådan anordning skulle icke gärna kunna
bibehållas vid en övergång till kreditgarantisystem. Då delcredereansvaret
torde vara av stor betydelse för åstadkommande av den försiktighet vid
långivningen och den smidighet vid lånens förvaltning, som måste vara av
särskild vikt beträffande de konjunkturkänsliga låneändamål som här avses,
anser bankföreningen en övergång till garantisystem för dessa lån icke
böra ifrågakomma.
Däremot har föreningen icke något att erinra mot att lånen till främjande
av beredning och avsättning av fisk ersättas av lån med statlig kreditgaranti,
under förutsättning att subventionsmomentet elimineras. Föreningen
framhåller härvid, att det i och för sig synes önskvärt att antalet statliga
lånefonder i görligaste mån nedbringas, samt anför vidare.
Med reservation för subventionsmomentet synas dessa lån i och för sig väl
lämpa sig för att utlämnas av de vanliga kreditinrättningarna emot statlig
kreditgaranti. Och subventionsmomentet synes i detta fall utan olägenhet
kunna bortfalla, då ju vid sidan av dessa lån finnas anslagna medel för
utlämnande av statsbidrag till fiskerinäringens stödjande utan återbetalningsskyldighet.
Enligt föreningens mening är det också principiellt felaktigt
att beträffande lån av denna beskaffenhet medgiva räntefrihet. önskar
man medgiva lättnader för låntagaren under de första åren, bör detta i
stället ske genom att uppskov beviljas med betalningen av räntorna under
denna tid. En sådan möjlighet låter sig väl förena med kreditgarantisystemet
och har också förutsatts i fråga om garantilån till jordbrukets rationalisering.
Och vad beträffar den nuvarande möjligheten till befrielse från
återbetalningsskyldighet synes densamma utan olägenhet kunna slopas, då
den knappast tillämpats i praktiken.
Slutligen uttalar föreningen — liksom i utlåtandet över lantbruksstyrelsens
förslag — att vid övergång till kreditgarantisystemet låneräntan bör
sättas lika med normalräntan för lån från statens utlåningsfonder, med
skyldighet för långivaren att till vederbörande myndighet inleverera skillnaden
mellan gällande bottenlåneränta och normalräntan.
Såsom förut antytts har Svenska sparbanksföreningen tillstyrkt garantisystemet
beträffande både fonden och anslaget. Föreningen anser för sin del
att en anordning med partiell räntefrihet utan större administrativa svårigheter
låter sig förena med ett statligt kreditgarantisystem. Om räntefriheten
skall vara definitiv, erfordras visserligen en motsvarande utbetalning från
vederbörande statsmyndighet till kreditgivaren, men detta kan enligt föreningen
knappast erbjuda sådana svårigheter att man därför måste avstå
Kungl. Afaj.ts proposition nr 73.
21
från garantisystemets väsentliga fördelar. Gentemot fiskeristyrelsens farhågor,
att enskilda kreditinstitutioner icke skulle visa samma beredvillighet
som de nuvarande låneförmedlarna att i ett ansträngt läge överväga lättnader
i fråga om räntebetalning och amorteringar, framhåller föreningen att
en smidig behandling av dylika situationer är praxis i varje fall hos sparbankerna.
Sveriges allmänna hgpoteksbank anför i stort sett samma synpunkter som
i sitt i det föregående återgivna yttrande över lantbruksstyrelsens utredning.
Av de till banken anslutna hypoteksföreningarna anser sig flertalet
i princip icke böra tillstyrka att kreditgarantisystemet skall införas på förevarande
område. Samtliga föreningar äro dock villiga att medverka, om så
sker. En av föreningarna föreslår, att lantbruksnämnderna skola fungera
såsom låneförmedlare.
Fullmäktige i riksbanken åberopa vad fullmäktige uttalat i anledning av
lantbruksstyrelsens utredning och avstyrka omläggning till statlig kreditgaranti
av de låneformer, varom nu är fråga.
Även fullmäktige i riksgäldskontoret hänvisa till sitt yttrande över lantbruksstyrelsens
utredning. Av huvudsakligen de skäl, som de däri närmare
utvecklat, avstyrka de, att tillämpningsområdet för det statliga kreditgarantisystemet
skall ytterligare utvidgas för närvarande.
Svenska ostkustfiskarenas centralförbund framhåller att de nackdelar,
som äro förbundna med statlig kreditgaranti beträffande fiskerilånen i den
av fiskeristyrelsen angivna utformningen, synas större än fördelarna för
fiskarena. Förbundet biträder därför fiskeristyrelsens uttalande, att den nuvarande
fiskerilånerörelsen icke för närvarande bör ersättas av systemet
med statlig kreditgaranti. Samtidigt påpekas, att en lånerörelse byggd på
statlig kreditgaranti även skulle kunna få den formen, att garantin lämnas
till hushållningssällskap och landsting. Dessa skulle sedan hos lämpligt
kreditinstitut anskaffa erforderliga medel. Förhållandet mellan fiskarena
och de lokala organen skulle alltså bliva likartat med det som nu gäller.
Då dessa organ säkerligen ha helt andra möjligheter än de enskilda fiskarena
att utnyttja en kreditgaranti på ett för låntagaren tillfredsställande
sätt, anser förbundet att man från fiskarehåll icke bör göra någon erinran
mot en statlig kreditgaranti ordnad enligt nu angivna grunder. I fråga
om lånen från anslaget erinrar förbundet om att fiskeristyrelsen själv uttalat,
att några egentliga fördelar troligen icke kunna vinnas vid en övergång
till garantisystemet. Förbundet anser därför, att man bör ställa sig
avvaktande även beträffande dessa slags lån.
Svenska insjöfiskarenas centralförbund har slutligen icke något att erinra
mot att fiskerilånen bibehållas oförändrade. Däremot anser förbundet,
att systemet med statlig kreditgaranti bör prövas i fråga om lånen till främjande
av beredning och avsättning av fisk. Härvid förutsätter förbundet,
att denna långivning ordnas på ett för fisket smidigt och ändamålsenligt
sätt. Enligt förbundet bör detta lätt kunna ske, om en statsbank kommer
till stånd.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 73.
Lantbruksstyrelsens och fiskeristyrelsens skrivelser den 12 och
den 18 augusti 1949 samt den 24 januari 1950.
Såsom angivits i det föregående har lantbruksstyrelsen i två särskilda skrivelser
den 18 augusti 1949 hemställt, att till spannmålslagerhusfonden skola
anvisas dels å tilläggsstat för budgetåret 1949/50 3 000 000 kronor, dels för
budgetåret 1950/51 likaledes 3 000 000 kronor. Till stöd för framställningen
om anslag å tilläggsstat framhåller styrelsen, att fyra av styrelsen tillstyrkta
men av Kungl. Maj :t ej beviljade ansökningar å lån om tillhopa 1 040 000
kronor föreligga. Vidare har styrelsen under beredning en ansökning om
lån å 431 000 kronor. Tillika uppgiver styrelsen, att från eu centralförening
kan väntas en låneansökning å omkring 1 870 000 kronor samt att inom en
annan centralförening ett lånebehov å ej närmare angivet belopp föreligger.
Då för innevarande budgetår blott omkring 850 000 kronor kunna beräknas
stå till förfogande för låneverksamheten, uppskattar lantbruksstyrelsen det
ytterligare medelsbehovet för budgetåret 1949/50 till 3 000 000 kronor. Slutligen
framhåller styrelsen, att stegringen av lånebehovet är en följd av den
ökade användningen av skördetröskor, vilken förutsätter effektiva spannmålstorkningsanläggningar
i kombination med lagringsutrymmen.
I lantbruksstyrelsens anslagsframställning för budgetåret 1950/51 framhälles
att tendensen inom jordbruket att anskaffa skördetröskor torde komma
att bliva allt starkare. På grund härav och med stöd av en utav Svenska
lantmännens riksförbund verkställd preliminär undersökning rörande projekterade
lagerhusbyggen beräknar styrelsen lånebehovet under nämnda
budgetår till 3 000 000 kronor.
Vidare har lantbruksstyrelsen i skrivelse den 24 januari 1950 hemställt,
att till bidrag till uppförande av frukt- och potatislagerhus in. m. skall anvisas
dels å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1949/50 ett reservationsanslag
av 34 300 kronor, dels å riksstaten för budgetåret 1950/51 ett
reservationsanslag av 16 000 kronor. I framställningen erinrar styrelsen om
att tidigare reservationsanslag till ändamålet indragits den 1 juli 1949. Emellertid
ha genom beslut den 21 mars 1947 och den 14 maj 1948 två föreningar
beviljats statsbidrag från anslaget med tillhopa 75 500 kronor. Härav ha
34 300 kronor ännu icke utbetalats, vilka medel nu rekvirerats av föreningarna.
Ett belopp av denna storlek bör därför anvisas å tilläggsstat till löpande
budgetår. Vidare upplyser styrelsen, att hos styrelsen föreligger en
ansökning om lån från frukt- och potatislagerhusfonden för en anläggning
i Halmstad. Såsom statsbidrag till denna anläggning skulle styrelsen kunna
tillstyrka 16 000 kronor. Styrelsen föreslår med hänsyn härtill, att ett anslag
å nämnda belopp skall uppföras å riksstaten för budgetåret 1950/51.
Fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök har såsom förut berörts i framställning
den 12 augusti 1949 hemställt, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen
att dels medgiva att det belopp, som årligen må av Kungl. Maj :t dis
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 73.
23
poneras för utlåning från fiskerilånefonden, tills vidare från och med budgetåret
1950/51 skall höjas från nuvarande 2 000 000 kronor till 2 500 000
kronor, dels till nämnda fond och till lån till främjande av beredning och
avsättning av fisk in. nf. för samma budgetår anvisa investeringsanslag av
1 750 000 respektive 1 500 000 kronor.
Förslaget om ökad utlåning från fiskerilånefonden motiveras med att anspråken
på fonden under de senare åren starkt stegrats och de två sista
budgetåren icke kunnat tillfredsställas. Fiskeristyrelsen väntar även, att
låneanspråken skola ytterligare öka. Vidare erinrar styrelsen om den utvidgning
av lånemöjligheterna från fonden som genomfördes år 1948. Styrelsen
framhåller, att om de ökade lånemöjligheterna skola kunna utnyttjas
måste det belopp, som årligen får disponeras för lån ur fonden, höjas.
Med hänsyn härtill föreslår den, att utlåningsbeloppet skall höjas till
2 500 000 kronor. För att en utlåning av sådan storlek skall bliva möjlig anser
styrelsen ett kapitaltillskott till fonden å 1 750 000 kronor erforderligt
för nästa budgetår. Enligt verkställd uppskattning kan nämligen å fonden
blott ett belopp av omkring 750 000 kronor beräknas stå till förfogande för
utlåning under sagda budgetår.
Beträffande anslaget till lån till främjande av beredning och avsättning
av fisk m. m. upplyser fiskeristyrelsen, att låneanspråken de senaste två
budgetåren icke varit större än att en behållning å 641 000 kronor förelåg
vid ingången av löpande budgetår. Detta torde till väsentlig grad bero på
svårigheterna att erhålla byggnadstillstånd. Enligt fiskeristyrelsen föreligger
emellertid för närvarande ett trängande behov av flera fryshus, vilket behov
måste tillgodoses om landet skall kunna konkurrera på exportmarknaden.
Även i övrigt behöver fiskindustrien utbyggas. Trots behållningen å anslaget
anser styrelsen därför detsamma böra höjas med 500 000 kronor till 1 500 000
kronor för budgetåret 1950/51.
Statskontoret anser sig på grund av nödvändigheten att i rådande läge
iakttaga största återhållsamhet i fråga om investeringsverksamheten böra
föreslå, att anslaget till fiskerilånefonden skall uppföras med oförändrat
belopp av 1 250 000 kronor. Härigenom kommer, såvitt nu kan bedömas,
fonden att tillföras ett kapitaltillskott, som tillåter en låneverksamhet i samma
omfattning som under innevarande budgetår. Med hänsyn till den årligen
växande reservationen å anslaget till lån till främjande av beredning och avsättning
av fisk in. in. anser statskontoret det böra ifrågasättas, huruvida
icke anslaget bör sänkas till 500 000 kronor. Ämbetsverket förklarar sig i
allt fall icke vilja medverka till en höjning av anslaget.
Departementschefen.
Beträffande flertalet av de fonder, som beröras av lantbruksstyrelsens
utredning, har låneverksamheten under senare år varit ringa eller ingen.
Sålunda ha lån ej utlämnats ur fjäderfälånefonden efter år 1935, ur kalkbrukslånefonden
efter är 1939, ur fruktodlingslånefonden efter år 1938, ur
24
Kungl. Maj:is proposition nr 73.
mejerilånefonden efter år 1943 samt ur slakterilånefonden efter år 1942.
Även kaninavelslånefonden har under senare år tagits i anspråk i mycket
ringa utsträckning. Såsom flera remissinstanser uttalat synes det, främst
med hänsyn till den låga lånefrekvensen, kunna ifrågasättas, huruvida nu
angivna sex fonder längre fylla någon egentlig uppgift. Vid övervägandet
av detta spörsmål har jag kommit till den uppfattning, att dessa fonder
utan olägenhet kunna avvecklas. Därest i fortsättningen skulle uppstå behov
av lån till de ändamål, som avsetts med fonderna, torde detta behov
utan större svårighet kunna tillgodoses å den vanliga kreditmarknaden.
Vad särskilt angår lånen ur kaninavelslånefonden må framhållas, att dessa
med hänsyn till det låga maximibeloppet och till att subventionen endast
består i viss tids räntefrihet icke kunna anses ha någon nämnvärd betydelse
för låntagarna och att denna betydelse för övrigt knappast uppväges av de
kostnader och det besvär, som administrationen av lånen medför för det
allmänna. Vidare torde jag i fråga om slakterilånefonden få erinra, att för
närvarande till prövning föreligger en ansökan av Norrbottens slakteriförening
u. p. a. om, bland annat, statslån för byggande av en slaktstation i
Gällivare, avsedd för slakt av nötkreatur, hästar och renar. Denna låneansökning
torde böra slutligt avgöras inom den närmaste tiden. Särskilt med
hänsyn till önskemålet om en sanering av renslakten synas starka skäl
tala för bifall till densamma. Sagda ansökan bör emellertid enligt min mening
betraktas som ett specialfall, vilket ej ändrar den uppfattning om
möjligheten att avveckla slakterilånefonden, åt vilken jag nyss givit uttryck.
Lån ur nämnda sex fonder torde alltså icke böra beviljas efter utgången
av innevarande budgetår. Dock böra fonderna även efter sagda tidpunkt
få användas för utbetalande av lån, som beviljats dessförinnan. Behållningen
å fonderna ävensom inflytande amorteringar böra tillföras riksgäldskontoret.
Det torde i övrigt få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela närmare
bestämmelser angående avvecklingen.
Även beträffande bevattningslånefonden synes med hänsyn till den ringa
lånefrekvensen en avveckling kunna övervägas. Då anläggandet av bevattningsanordningar
är en för jordbruksdriften betydelsefull men ännu i stort
sett oprövad fråga, anser jag det dock lämpligast att denna lånefond bibehålies.
Likaså torde den låneverksamhet, som skett med användande av
frukt- och potatislagerhusfonden ävensom spannmålslagerhusfonden, böra
fortsätta. I båda fallen föreligger det ett betydande behov av nya lagerlokaler,
och det synes önskvärt, att det allmänna i viss utsträckning genom
kreditgivning skall hjälpa till att täcka detta behov.
Vad härefter angår frågan, huruvida den låneverksamhet, som hittills
bedrivits ur sistnämnda tre fonder, bör fortsättas i samma ordning som
hittills eller man beträffande densamma bör övergå till ett system med
statlig kreditgaranti må erinras, att lantbruksstyrelsen funnit en dylik omläggning
möjlig och lämplig samt att även flertalet remissinstanser föror
-
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 73.
clat eu sådan omläggning eller i vart fall icke haft något att erinra däremot.
Det synes även obestridligt, att systemet med kreditgaranti erbjuder
vissa fördelar. Å andra sidan tala enligt min mening flera skäl mot att
man nu skall företaga en dylik omläggning. Ett av dessa är att det torde
föreligga risk för att anspråken på statligt stöd skulle öka avsevärt efter
en övergång till kreditgaranti. Vidare må framhållas att — såsom även
några remissinstanser anfört — frågan i viss mån är beroende av vilka uppgifter
som kunna komma att åläggas den beslutade statliga affärsbanken.
Frågan om statsbankens arbetsuppgifter är ännu icke avgjord. Jag anser visserligen
icke att detta förhållande utgör något ovillkorligt hinder för en övergång
till statlig kreditgaranti beträffande nu ifrågavarande lånefonder. Då
det med hänsyn till låneverksamhetens ringa omfattning ur administrativ
synpunkt knappast erbjuder någon olägenhet att tills vidare fortsätta med
nuvarande system, synes det mig dock mindre lämpligt att genom en sådan
övergång eventuellt föregripa avgörandet av nyssnämnda fråga.
På grund av nu anförda förhållanden anser jag, att utlåningen från ifrågavarande
tre fonder tills vidare bör i princip vara anordnad på samma sätt
som hittills. Låneverksamheten från frukt- och potatislagerhusfonden samt
spannmålslagerhusfonden synes emellertid kunna förenklas i vissa avseenden.
Till en början synes hinder ej möta att de båda fonderna sammanslås till en,
förslagsvis benämnd jordbrukets lagerhusfond och stående under statskontorets
förvaltning. Vidare böra lånebestämmelserna göras enklare och mer
enhetliga. Då det liksom hittills bör ankomma på Kungl. Maj :t att bevilja
lån, torde lånebestämmelserna inom vissa gränser böra få anpassas efter
förhållandena i det enskilda fallet. Beträffande säkerheten för lån synes det
sålunda tillräckligt att — i likhet med vad som gäller exempelvis beträffande
statlig garanti för lån till jordbrukets yttre och inre rationalisering
— stadga att säkerheten skall vara tillfredsställande ur det allmännas synpunkt.
I samband härmed må anmärkas, att det ej bör möta hinder för en
lånesökande att taga bottenkredit på annat håll utan tvärtom får anses
önskvärt att så sker. I stället för de skiftande bestämmelserna rörande amortering
bör gälla, att lån skall vara amorteringsfritt i högst fyra år och skall
återbetalas inom högst 20 år. Ränta bör liksom hittills utgå med fyra procent.
Låntagaren bör åtnjuta räntefrihet under de två första åren efter första
lyftningsdagen. Även i fråga om de mera formella bestämmelserna torde
åtskilliga förenklingar kunna göras.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att vidtaga de författningsändringar
och utfärda de bestämmelser i övrigt, som kunna bliva erforderliga
vid bifall till vad jag i det föregående föreslagit. Jag vill slutligen i detta
sammanhang framhålla, att nu gällande bestämmelser om statsbidrag till
uppförande av frukt- och potatislagerhus böra bibehållas oförändrade.
Såsom framgår av det föregående uppgingo vid utgången av budgetåret
1048/49 disponibla kapitalmedel å spannmålslagerhusfonden till omkring
700 000 kronor samt ä frukt- och potatislagerhusfonden till omkring 1 400 000
I! Ilihang till riksdagens protokoll 1’JÖO. 1 samt. Nr 73.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 73.
kronor. Förstnämnda medel torde sannolikt vara förbrukade vid ingången
av nästa budgetår. Däremot synes en icke obetydlig behållning å sistnämnda
medel kunna påräknas föreligga vid samma tidpunkt. Denna behållning bör
1a disponeras för låneverksamheten från den nya fonden. Härutöver torde
emellertid ett kapitaltillskott behövas. Lantbruksstyrelsen har uppskattat
medelsbehovet enbart till lån för uppförande av spannmålslagerhus och
spannmålstorkar till 6 000 000 kronor, varav hälften för löpande budgetår
och hälften för nästkommande budgetår. Även om jag delar styrelsens uppfattning
om behovet av nya spannmålslagerhus och spannmålstorkar, kan
jag dock icke tillstyrka en så stor medelsanvisning för ändamålet. Bland
annat med hänsyn till att fonden i fortsättningen i mindre omfattning än
hittills torde komma att användas för att täcka behovet av bottenkredit torde
ett tillskott av 2 500 000 kronor vara tillräckligt. Beloppet torde i sin helhet
böra anvisas å kapitalbudgeten för nästa budgetår.
Låneverksamheten från bevattningslånefonden torde tills vidare böra bedrivas
enligt samma grunder som hittills. Till fonden anvisades å tilläggsstat
II för budgetåret 1941/42 ett reservationsanslag av 500 000 kronor. Å detta
anslag, som alltjämt må disponeras för sitt ändamål, förelåg vid ingången
av löpande budgetår en behållning av omkring 390 000 kronor. Denna behållning
bör enligt min mening vara tillräcklig för att tillgodose låneanspråken
å fonden under såväl innevarande som nästa budgetår. Något kapitaltillskott
till fonden synes därför icke erforderligt för budgetåret 1950/51.
Däremot bör riksdagens medgivande inhämtas till att nyssberörda anslag
även under sistnämnda budgetår skall få disponeras för det med anslaget avsedda
ändamålet.
Jag övergår härefter till fiskeristyrelsens utredning och därmed sammanhängande
spörsmål. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har
styrelsen beträffande låneverksamheten från fiskerilånefonden avstyrkt en
övergång till systemet med statlig kreditgaranti. Däremot har styrelsen icke
haft något att erinra i och för sig mot en sådan övergång i fråga om låneverksamheten
från anslaget till lån till främjande av beredning och avsättning
av fisk m. m. Av remissinstanserna ha de flesta av olika anledningar
funnit statlig kreditgaranti icke böra ifrågakomma i någotdera fallet. I
överensstämmelse med den uppfattning, som jag uttalat vid behandlingen av
lantbruksstyrelsens motsvarande förslag, ansluter jag mig till sistnämnda
ståndpunkt. Låneverksamheten från ifrågavarande fond och anslag bör alltså
enligt min mening tills vidare fortgå enligt oförändrade grunder.
Beträffande utlåningen från fiskerilånefonden torde jag få erinra, att
1949 års riksdag höjde lånegränsen från 1 800 000 till 2 000 000 kronor. Någon
ytterligare höjning kan jag ej nu förorda. Det belopp, som Kungl. Maj:t
ärligen må disponera för lån från fonden, bör följaktligen tills vidare bibehållas
vid 2 000 000 kronor. För att en utlåning av denna storlek skall bliva
möjlig under nästa budgetår, torde erfordras ett kapitaltillskott å 1 250 000
Kungl. Maj-.ts proposition nr 73.
27
kronor till fonden. Jag föreslår alltså, att ett investeringsanslag å nämnda belopp
skall anvisas för ändamålet.
Å anslaget till lån till främjande av beredning och avsättning av fisk in. in.
fanns, enligt vad fiskeristyrelsen upplyst, vid början av löpande budgetår en
behållning å cirka 640 000 kronor. Dessutom har för detta budgetår anvisats
ett belopp av 1 000 000 kronor under anslaget. Av de sålunda disponibla medlen,
sammanlagt omkring 1 640 000 kronor, torde en icke obetydlig del stå
till förfogande vid ingången av nästa budgetår. Det oaktat har fiskeristyrelsen
begärt en medelsanvisning å 1 500 000 kronor under anslaget för nästa
budgetår. Såsom skäl härför har styrelsen främst åberopat det trängande
behovet av flera fryshus. Styrelsen har framhållit, att detta behov måste
tillgodoses, om fiskerinäringen skall kunna konkurrera på exportmarknaden.
För egen del hyser jag samma uppfattning. Dessutom vill jag framhålla,
att en ökad tillgång till fryshus otvivelaktigt även skulle förbättra möjligheterna
för fiskerinäringens utövare att vinna avsättning för fångsterna inom
landet till skäliga priser. På grund av byggnadsregleringen torde det emellertid
icke bliva möjligt att under nästa regleringsår uppföra nya fryshus
i den omfattning, med vilken fiskeristyrelsen synes ha räknat. Med hänsyn
till det anförda anser jag medelsanvisningen under anslaget för nästa budgetår
kunna begränsas till samma belopp som för innevarande budgetår, eller
1 000 000 kronor.
I detta sammanhang torde jag även få upptaga frågan om avveckling av
statens lånefond för inköp av gasgeneratorer för fiskebåtar. Enligt vad jag
inhämtat ha från denna fond endast utlämnats tre lån, samtliga år 1942.
Dessa lån, av vilka icke något uppgick till mer än 1 000 kronor, äro slutbetalda.
Behållningen å fonden uppgår för närvarande till 3 000 kronor. Nu
anförda uppgifter synas klart utvisa, att de skäl som på sin tid föranledde
inrättande av fonden, numera förlorat all styrka. Jag anser det därför icke
finnas någon anledning att bibehålla ifrågavarande fond. Densamma torde
alltså böra avvecklas vid utgången av innevarande budgetår. Härvid torde
nyssnämnda behållning böra tillföras riksgäldskontoret. Övriga bestämmelser
rörande avvecklingen torde få meddelas av Kungl. Maj :t.
Lantbruksstyrelsens framställning om anslag till bidrag till uppförande
av frukt- och potatislagerhus in. in. föranleder icke någon erinran från min
sida. Under denna anslagsrubrik hör alltså anvisas dels å tilläggsstat till riksstaten
för budgetåret 1949/50 ett reservationsanslag av 34 300 kronor, dels å
riksstaten för budgetåret 1950/51 ett reservationsanslag av 16 000 kronor.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen alt
1) medgiva, att statens kaninavelslånefond, statens fjäderfälånefond,
statens kalkbrukslånefond, statens fruktodlingslånefond,
statens mejerilånefond, statens slakterilånefond
samt statens lånefond för inköp av gasgeneratorer för fiskebåtar
må avvecklas vid utgången av budgetåret 1949/50;
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 73.
2) godkänna förslaget att frukt- och potatislagerhusfonden
samt spannmålslagerhusfonden från och med den 1 juli
1950 skola sammanslås till en fond, benämnd jordbrukets
lagerhusfond;
3) medgiva, att vid utgången av budgetåret 1949/50 disponibla
kapitalmedel under frukt- och potatislagerhusfonden
samt spannmålslagerhusfonden må användas för låneverksamheten
från den nya fonden;
4) godkänna de grunder för låneverksamheten från den
nya fonden, som angivits i det föregående;
5) medgiva, att det å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1941/42 anvisade reservationsanslaget till Bevattningslånefonden
må under budgetåret 1950/51 användas för
det med anslaget avsedda ändamålet;
6) å kapitalbudgeten för budgetåret 1950/51 anvisa
a) till Jordbrukets lagerhusfond ett investeringsanslag av
2 500 000 kronor,
b) till Fiskerilånefonden ett investeringsanslag av 1 250 000
kronor,
c) till Lån till främjande av beredning och avsättning av
fisk m. m. ett investeringsanslag av 1 000 000 kronor; samt
7) till Bidrag till uppförande av frukt- och potatislagerhus
m. m. under nionde huvudtiteln anvisa
dels å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1949/50
ett reservationsanslag av 34 300 kronor,
dels å riksstaten för budgetåret 1950/51 ett reservationsanslag
av 16 000 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Einar Herlitz.
507126. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1950.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1950:187 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående stadsdomares tjänstgöring vid det statliga domstolsväsendet. a1 i texten