Sök i Ratio Lex

Angående frågor om befrielse frän betalningsskyldighet till kronan

22 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:74, Angående frågor om befrielse frän betalningsskyldighet till kronan

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t? proposition nr 74.

1

Nr 74.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående frågor

om befrielse frän betalningsskyldighet till kronan;

given Drottningholms slott den 3 februari 1950.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Allan Vougt.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Riksdagen har genom skilda beslut för tidigare budgetår bemyndigat

Kungl. Maj:t att avgöra vissa frågor om befrielse från betalningsskyldighet

till kronan.

I den föreliggande propositionen liemställes (punkt 1) om bemyndigande

för Kungl. Maj:t att i viss utsträckning jämväl under budgetåret 1950/51 medgiva

befrielse från ersättningsskyldighet till kronan. Yidare underställas

riksdagens prövning (punkterna 2—9) frågor om befrielse från betalningsskyldighet

eller om godkännande av underhandsackord. Slutligen begäres

(punkt 10) bemyndigande att medgiva avskrivning av vissa smärre fordringar.

1—157 50 Bihavg till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 74.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

Utdrag av protokollet över för sv ar särenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms

slott den 3 februari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,

Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne,

Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet samt jämväl,

beträffande punkten 3, med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Yougt, vissa frågor om befrielse

från ersättningsskyldighet m. m. och anför liärutinnan.

Riksdagen har i skrivelse 1946: 565 bemyndigat Kungl. Maj:t att i enlighet

med vissa i skrivelsen närmare angivna riktlinjer pröva frågor om befrielse

från skyldighet att återbetala löne- och pensionsbelopp, som utbetalats

i strid mot under riksdagens medverkan tillkomna bestämmelser. I överensstämmelse

med riksdagens uttalande, att redogörelse bör lämnas riksdagen

för av Kungl. Maj:t meddelade beslut om befrielse från återbetalningsskyldighet

varom här är fråga, kommer att i annat sammanhang till

vederbörligt utskott överlämnas en förteckning över samtliga av Kungl.

Maj:t under år 1949 i detta avseende meddelade beslut.

1.

Vid anmälan av propositionen 1948: 46 (punkt 1 av utdrag av protokollet

över försvarsärenden för den 23 januari 1948) lämnade jag en närmare redogörelse

för hur frågan om bemyndigande för Kungl. Maj:t att i viss utsträckning

avgöra ärenden om befrielse från ersättningsskyldighet dittills bedömts

av riksdagen. I proposition 1949:145 (punkt 1 av utdrag av protokollet

över försvarsärenden för den 11 mars 1949) hemställde jag, att bemyndigande

av enahanda slag som riksdagen tidigare lämnat i detta avseende måtte utverkas

även för budgetåret 1949/50. I anledning av denna hemställan lämnade

riksdagen i skrivelse 1949:154 Kungl. Maj:t bemyndigande att under

budgetåret 1949/50 avgöra dels frågor om befrielse från i judiciell ordning ålagd

ersättningsskyldighet till kronan på grund av förlust av eller skada å egendom

tillhörig krigsmakten, dels ock frågor om efterskänkande av fordran

som grundar sig på kronans regressrätt mot förare av kronans motorfordon,

luftfartyg etc. enligt de i ämnet gällande ansvarsreglerna, allt i den mån

kronans fordran i det särskilda fallet icke överstiger 5 000 kronor.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

Med stöd av detta och tidigare erhållet bemyndigande har Kungl. Maj:t

under år 1949 medgivit befrielse från ersättningsskyldighet på sätt framgår

av en förteckning, vilken torde få såsom bilaga fogas vid detta protokoll

(motsvarande förteckningar över de tidigare, med stöd av riksdagens bemyndiganden,

avgjorda ärendena återfinnas såsom bilagor till propositionerna

1946:82, 1947:56, 1948:46 samt 1949:145). Vid dessa ärendens behandling

har beaktats vad riksdagen framhållit i skrivelse 1945: 55. Ehuru här avsedda

ärenden numera icke uppgå till samma betydande antal som under åren närmast

efter beredskapstidens slut, synas dock såväl ärendenas art som deras antal

motivera det förenklade behandlingssätt, som vinnes om dessa frågor i viss

utsträckning kunna avgöras av Kungl. Maj:t. Med hänsyn härtill bör enahanda

bemyndigande utverkas även för budgetåret 1950/51.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj:t att under budgetåret 1950/51

avgöra dels frågor om befrielse från i judiciell ordning ålagd

ersättningsskyldighet till kronan på grund av förlust av eller

skada å egendom tillhörande krigsmakten, dels ock frågor om

efterskänkande av fordran som grundar sig på kronans regressrätt

mot förare av kronans motorfordon, luftfartyg etc. enligt

de i ämnet gällande an svar sreglerna, allt i den mån kronans

fordran i det särskilda fallet icke överstiger 5 000 kronor.

2.

Den 7 juli 1945 sammanstötte typografen Karl Hans Tage Larsson under

cykelfärd å Solnavägen i Solna stad med en av regementsingenjören vid

Svea ingenjörkår Göran Olof Jacobsson förd, kronan tillhörig motorcykel

med påföljd att såväl Larsson som Jacobsson åsamkades kroppsskador, varjämte

Larssons cykel skadades. Larsson och Jacobsson ställdes under åtal

vid Södra Koslags domsagas häradsrätt, där de förde ersättningstalen mot

varandra, varjämte kronan yrkade ersättning av Larsson för utbetalad lön

till Jacobsson under tid då denne varit sjukskriven till följd av olyckan.

Genom utslag den 1 november 1945, som vunnit laga kraft, förpliktade häradsrätten—-jämte

det Larsson och Jacobsson fälldes till ansvar för förseelse

mot vägtrafikstadgan — dels Larsson att utgiva ersättning till Jacobsson och

till kronan, i senare hänseendet med 1 560 kronor jämte 130 kronor för rättegångskostnader

eller tillhopa 1 690 kronor, dels ock Jacobsson att utgiva

visst skadestånd till Larsson. Kronans fordran har icke till någon del guldits.

Sedan Larsson anhållit att av nåd bliva befriad från att utgiva det belopp

han enligt häradsrättens utslag ålagts utgiva till kronan, enligt Larsson

utgörande 1 175 kronor 37 öre, varvid beloppet reducerats med vad Larsson

berättigats att erhålla av Jacobsson, fann Kungl. Maj:t genom beslut den 12

december 1947 (justitiedepartementet) ansökan innefatta ett ämne som icke

utgjorde föremål för nåd.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

liungl. Maj.ts proposition nr 74.

I gemensam skrivelse den 8 februari 1949 ha försvarets civilförvaltning och

armé förvaltningens tygavdelning, då Larsson enligt ämbetsverkens mening synes

ha avsett att utverka eftergift av kronans fordran mot honom och icke att

begära nåd såsom i brottmål, ånyo underställt ansökningen Kungl. Maj:ts

prövning. Ämbetsverken ha därvid med överlämnande av handlingarna i ärendet

anfört bland annat följande.

Verkställd utredning rörande Larssons ekonomiska förhållanden hade givit

vid handen att Larsson, som är född år 1912, vore gift och hade två barn

i åldern sju och tre år. Larssons hustru hade icke förvärvsarbete och Larsson

saknade själv utmätningsbara tillgångar. Han hade för år 1948 taxerats till

en inkomst av 5 030 kronor, medan hustrun icke uppförts i taxeringslängderna.

Larsson, som hyrde ett rum och kök mot 85 kronor i månaden, hade

tidvis, särskilt senare halvåret 1947 under fyra månader, varit sjukskriven

på grund av nervvärk, därvid han uppburit sammanlagt 485 kronor i socialhjälp.

Detta belopp hade han icke haft möjlighet att ens till någon del återbetala.

På grund av föreliggande omständigheter och med hänsyn till sökandens

jämförelsevis svaga ekonomiska ställning ha försvarets civilförvaltning och

arméförvaltningens tygavdelning icke velat motsätta sig, att kronans fordran

mot Larsson efterskänktes intill ett belopp av förslagsvis 300 kronor, att

inbetalas före viss av Kungl. Maj:t fastställd tidpunkt.

Statskontoret har i ett den 26 februari 1949 avgivet utlåtande anfört att,

ehuru statskontoret med hänsyn till i ärendet föreliggande omständigheter

hyste viss tvekan om tillräckliga skäl kunna anses föreligga för efterskänkande

av kronans fordran intill föreslaget belopp å 300 kronor, ämbetsverket

likväl icke velat motsätta sig, att framställningen bifölles på sätt försvarets

civilförvaltning och arméförvaltningens tygavdelning förordat.

Departementschefen.

Med hänsyn till Larssons relativt svaga ekonomi finner jag mig i likhet

med myndigheterna böra föreslå, att ersättningsskyldigheten nedsättes till

300 kronor. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma om tid för

inbetalning av beloppet.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva

att Karl Hans Tage Larsson må, därest han inom tid som

av Kungl. Maj:t bestämmes till försvarets civilförvaltning inbetalar

ett belopp av 300 kronor, befrias från återstående skadeståndsskyldigliet

till kronan på grund av utslag den 1 november

1945 av Södra Roslags domsagas häradsrätt.

3.

Vid kvällsövning den 30 januari 1947 med förband ur Göteborgs luftvärnskår

blevo värnpliktige nr 75—15—45 Rolf Melker Johnsson och värnpliktige

nr 1022 Kurt Arne Östberg skadade av s. k. knallskott, som använts

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

för att markera eldgivning. Johnsson erhöll skador i vänstra ögat. Östberg

skadades obetydligt i ena benet. Med anledning av det inträffade förpliktades

befälet vid truppen, kaptenen Curt Sten William Sanderson, löjtnanten

Lars-Ake Herbert Westling och sergeanten Gösta Edvin Götmalm, dels att

utgiva skadestånd till Johnsson, dels att ersätta Johnsson hans kostnader

vid krigsrätten dels ock att återgälda statsverket dess kostnad i anledning

av att Johnsson vid krigsrätten åtnjutit fri rättegång.

De närmare omständigheterna voro följande.

Övningen, som avsåg anfall och försvar i mörker av en batteriställning,

stod under ledning av Sanderson. Westling var befälhavare för den anfallande

styrkan, bestående av två avdelningar, varav den ena stod under befäl

av Götmalm. Westling hade före övningen givit order om att knallskott

skulle utdelas utan att därvid lämna instruktion om på vad sätt eller av

vilka personer knallskotten skulle användas. Götmalm fördelade de honom

tilldelade knallskotten mellan cheferna för en var av de i hans avdelning

ingående fyra grupperna. Götmalm avsåg därvid, att skotten skulle handhavas

endast av gruppcheferna, ehuru Götmalm ej gav uttrycklig order därom.

Gruppcheferna utdelade emellertid knallskotten till manskapet i grupperna.

Sanderson, som först under avmarschen till övningsplatsen erhöll

kännedom om att knallskott medfördes, hade under övningen icke närmare

kontakt med Götmalms avdelning. Genomgång av säkerhetsföreskrifterna

beträffande användning av knallskott hade icke i anledning av övningen

skett med däri deltagande personal. Johnsson och Östberg, som tillhörde

den försvarande styrkan, befunno sig under anfallet i batteriets eldledningsvärn.

Anfallet mot eldledningsvärnet utfördes av Götmalms avdelning.

Johnsson och Östberg skadades av knallskott, som kastades av någon i

denna avdelning, ehuru utredningen icke givit vid handen vem som kastat

knallskotten.

Regementskrigsrätten vid Göteborgs luftvärnskår, där krigsfiskalen yrkat

ansvar å Sanderson, Westling och Götmalm för vårdslöshet och försummelse

i tjänsten samt Johnsson yrkat skadestånd av dem solidariskt för förlorad

arbetsförtjänst, resor till läkare samt sveda och värk, lämnade genom

utslag den 18 juni 1947 åtalet och Johnssons skadeståndstalan utan bifall.

Krigshovrätten, där Johnsson besvärat sig. fann genom utslag den 23

januari 1948 icke skäl att göra ändring i krigsrättens utslag.

Sedan Johnsson anfört besvär över krigshovrättens utslag fann Kungl.

Maj:t i utslag den 25 november 1948 att Sanderson, Westling och Götmalm

visat oförstånd i tjänsten samt att vållande med avseende å de Johnsson

åsamkade skadorna låge dem till last. Kungl. Maj:t prövade lagligt att,

med ändring av krigshovrättens utslag, dels döma envar av Sanderson,

Westling och Götmalm jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för oförställd

i tjänsten till disciplinstraff av arrest utan bevakning fyra dagar, dels

förpliktiga dem, eu för alla och alla för en, att i skadestånd till Johnsson

utgiva 661 kronor 67 öre. Rätt förbehölls Johnsson att framdeles i mån

av befogenhet föra talan om ersättning för förlorad arbetsförtjänst från och

med den 15 inaj 1947 ävensom för läkarkostnader, inberäknat kostnader för

resor till läkare, samt lyte och framtida men. Beträffande kostnaderna å

målet prövade Kungl. Maj:t rättvist att, med ändring av krigshovrättens ut
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

slag jämväl därutinnan, förplikta Sanderson, Westling och Götmalm att

solidariskt ersätta Johnsson hans kostnad vid krigsrätten med fordrade 42

kronor och återgälda statsverket dess kostnad i anledning av att Johnsson

vid krigsrätten åtnjutit fri rättegång. I motiveringen till utslaget säges

bland annat, att uttrycklig order bort givas om att knallskotten skulle handhavas

av särskilt utsedda personer samt att — även om gällande säkerhetsbestämmelser

tidigare genomgåtts — bestämmelsernas noggranna iakttagande

bort inskärpas.

I en den 17 december 1948 dagtecknad skrift ha Sanderson, Westling

och Götmalm anhållit att av nåd bliva befriade från skyldigheten att utgiva

dem genom Kungl. Maj:ts utslag ålagda skadestånd och kostnader. Som

skäl för sin framställning ha sökandena anfört bl. a. att av såväl de frikännande

utslagen i underrätterna som skälen för Kungl. Maj:ts fällande utslag

syntes framgå, att deras uraktlåtenhet varit av mycket lindrig natur och

följaktligen också deras vållande med avseende å de Johnsson åsamkade

skadorna varit synnerligen ringa. Vidare måste enligt deras mening den

militära utbildningen ofta betecknas såsom en sådan farlig verksamhet, för

vilken kronan i stor utsträckning och åtminstone så snart grovt vållande

icke kunde läggas någon till last borde stå ansvaret, på det att icke risken

för allvarliga ekonomiska konsekvenser för ledning och övrigt befäl av utbildningsverksamheten

måtte verka hämmande vid övningars planläggning

och genomförande.

Försvarets civilförvaltning, som införskaffat yttrande från chefen för Göteborgs

luftvärnskår jämte utredning rörande sökandenas ekonomiska förhållanden,

har den 15 februari 1949 avgivit utlåtande i ärendet.

Chefen för Göteborgs luftvärnskår har i sitt yttrande framhållit bl. a.

följande. På grund av den korta utbildningstiden funne befälet det omöjligt

att före varje övning genomgå alla säkerhetsbestämmelser utan ansåg,

att de värnpliktiga ägde erforderlig kännedom om säkerhetsföreskrifterna på

grund av tidigare övningar in. m. I annat fall skulle man t. ex. före varje

övningspass med lös ammunition vara tvungen att genomgå dessa bestämmelser,

vilket skulle bli åtskilliga gånger under ett utbildningsår. Kårchefen

ansåge att förmildrande omständigheter förelåge för samtligt befäl, som

lett övningen, och tillstyrkte därför ansökningen.

Civilförvaltningen har för egen del anfört i huvudsak följande. Då kronan

på grund av vedertagna rättsregler måste anses gentemot Johnsson skyldig

att ersätta ifrågavarande skada, hade efter gemensamt beslut av försvarets

civilförvaltning och arméförvaltningens tygavdelning den 10 januari 1949

till Johnsson utanordnats 661 kronor 67 öre i skadestånd och 42 kronor i

gottgörelse för rättegångskostnad, tillhopa 703 kronor 67 öre. Ansökningen

syntes alltså få anses avse befrielse från den ersättningsskyldighet, som

kronan regressvis ägde göra gällande mot sökandena till följd av vad som

redan utbetalats och möjligen framdeles komme att utgivas till Johnsson

med anledning av skadan. Ehuru fullgörandet av sökandenas betalningsskyldighet

gentemot Johnsson knappast skulle innebära några väsentliga

opaginerad Kontrollera mot PDF

<

Kungl. Maj.ts proposition nr 74.

ekonomiska svårigheter för dem, ville försvarets civilförvaltning likväl med

hänsyn till åberopade omständigheter och innehållet i kårchefens yttrande

icke motsätta sig bifall till ansökningarna. Till frågan om befrielse från

skyldigheten att återgälda statsverket dess kostnad med anledning av att

Johnsson vid krigsrätten åtnjutit fri rättegång syntes det icke ankomma

på civilförvaltningen att taga ställning.

Statskontoret har enligt utlåtande den 12 mars 1949 med hänsyn till föreliggande

omständigheter icke velat motsätta sig bifall till framställningen.

Departementschefen.

I anledning av vad chefen för Göteborgs luftvärnskår anfört i ärendet

vill jag till en början framhålla, att de i övningen deltagande värnpliktiga

haft att fullgöra en första tjänstgöring om 12 månader och att de vid olyckstillfället

varit i tjänstgöring så lång tid, att användning av knallskott vid

tidigare övningar säkerligen förekommit. Det får alltså förutsättas, att de

värnpliktiga ägt kännedom om innebörden av säkerhetsföreskrifterna. Av

handlingarna i ärendet synes emellertid framgå, att vid ifrågavarande

övningar dessa föreskrifter icke iakttagits. Uppenbarligen kan ett inskärpande

av vikten att iaktta säkerhetsföreskrifterna icke inkräkta på utbildningstidens

utnyttjande, i varje fall kan icke under några omständigheter befälet

fritas från skyldigheten att övervaka att säkerhetsföreskrifterna följas. Jag

vill emellertid med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall icke

motsätta mig att Sanderson, Westling och Götmalm i enlighet med myndigheternas

förslag befrias från ersättningsskyldighet till kronan på grund

av Kungl. Maj:ts i det föregående omnämnda utslag och hemställer alltså,

att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva

a) att Curt Sten William Sanderson, Lars-Åke Herbert

Westling och Gösta Edvin Götmalm befrias från dem på grund

av Kungl. Maj:ts utslag den 25 november 1948 regressvis

åvilande ersättningsskyldighet till kronan ävensom från skyldigheten

att återgälda statsverket dess kostnad med anledning

av att målsäganden vid krigsrätten åtnjutit fri rättegång samt

b) att, därest ifrågavarande olycka kommer att framdeles

föranleda utgivande av ytterligare ersättning, dessa kostnader

skola stanna på kronan.

4.

Genom Särskilda krigsrättens i Stockholm utslag den 30 oktober 1948

förpliktades majoreu Gösta Egon Klettner att såsom skadestånd till kronan

utgiva 15 283 kronor 11 öre jämte fem procent årlig ränta därå från den

4 september 1948 till dess betalning sker ävensom att till kronan utgiva

ersättning för å målet havda kostnader med 190 kronor 20 öre.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

De närmare omständigheterna voro följande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

Under tjänstgöring såsom intendent vid Infanteriskjutskolan liade Klettner

vid upprättandet i maj 1947 av en avräkning beträffande skolans mathållningsanslag

för tiden från och med den 1 juli 1946 till ock med den 31 maj

1947 i skilda hänseenden gjort felaktiga beräkningar ävensom förbiseenden,

varigenom anslagsavräkningen kommit att giva ett oriktigt resultat och föranlett

till att anslaget sedermera överskridits med betydande belopp. Klettner

hade även vid vissa under juni 1947 verkställda omfattande inköp av matvaror

underlåtit att iakttaga gällande föreskrifter angående sådana inköp.

På grund härav prövade krigsrätten rättvist att jämlikt 130 § strafflagen för

krigsmakten för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt döma Klettner

att undergå arrest utan bevakning i fyra dagar, varjämte Klettner jämlikt

sitt medgivande förpliktades att utgiva skadestånd med i det föregående

angivet belopp.

I en den 18 januari 1949 dagtecknad skrivelse har Klettner anhållit att

av nåd bliva befriad från att utgiva det utdömda skadeståndsbeloppet och

i andra hand hemställt, att beloppet måtte nedsättas. Därvid har åberopats

följande. Klettners förfarande kunde närmast betraktas som förbiseende.

Krigsrätten måste ha ansett, att Klettners försummelser skett under synnerligen

förmildrande omständigheter, vilket framginge av straffmätningen.

Klettner hade givetvis själv icke haft någon som helst fördel av det inträffade.

Klettner, som innehade en arvodesbefattning såsom intendent och

vore major i armén, hade inkomst av tjänsten motsvarande de löneförmåner

som tillkomma en kapten på aktiv stat. I övrigt hade han icke andra inkomster

än avkastningen av ett kapital å 4 300 kronor, som på grund av arvsoch

testamentsbestämmelse tillhörde en anförvant. Han vore gift och hade

två barn i åldern 12 och 6 år. Hans hustru hade icke några inkomster och

ingen av makarna ägde förmögenhet. Härav syntes framgå, att Klettner

icke hade någon möjlighet att betala det utdömda beloppet och att även

ett relativt litet skadestånd komme att bliva mycket betungande för hans

ekonomi.

Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens intendenturavdelning ha i

utlåtande den 15 mars 1949 framhållit, att det icke syntes bliva möjligt för

sökanden att gälda hela det utdömda beloppet. Myndigheterna ha därför

icke velat motsätta sig, att sökandens betalningsskyldighet delvis eftergives,

förslagsvis intill ett belopp av 3 000 kronor. Därvid bör enligt ämbetsverken

beaktas, att den tjänsteförsummelse, som föranlett ifrågavarande skadestånd,

enligt utslaget skett under synnerligen förmildrande omständigheter. Såsom

villkor för eftergift ha myndigheterna ansett böra föreskrivas, att förenämnda

belopp av 3 000 kronor inbetalas före viss av Kungl. Maj:t fastställd

tidpunkt.

Statskontoret har i utlåtande den 6 april 1949 biträtt vad försvarets civilförvaltning

och arméförvaltningens intendenturavdelning föreslagit.

Departementschefen.

Enligt vad jag inhämtat har statens organisationsnämnd vid å infanteriskjutskolan

bedrivna organisationsundersökningar funnit bland annat att

göromålen som intendent vore av så stor omfattning att härför borde avses

särskild befattningshavare å intendenturkårens stat. Klettner har såsom

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is proposition nr 74.

9

innehavare av arvodesbefattning fullgjort på intendent och kasernofficer

ankommande göromål. Med beaktande härav samt med hänsyn till omständigheterna

i övrigt finner jag skäl tala för att Klettners ersättningsskyldighet

nedsättes till 2 000 kronor. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t

att bestämma om tid för inbetalning av beloppet.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Gösta Egon Klettner, därest han inom tid som Kungl.

Maj:t bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar ett

belopp av 2 000 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet

till kronan på grund av Särskilda krigsrättens i

Stockholm utslag den 30 oktober 1948.

5.

Vid nedmontering den 5 april 1948 av en luftvärnskulspruta på Bråvalla

flygflottiljs skjutbana skadades furiren Harry Sigvard Tage Nilsson svårt av

ett skott, som avgick från kulsprutan. På grund av det inträffade förpliktades

sergeanten Björn Olof Hjalmar Thorén och furiren Sven Nikolaus Gustafsson

utgiva dels skadestånd till Nilsson dels ock viss ersättning till kronan.

De närmare omständigheterna voro följande.

Den 5 april 1948 hade skjutning med en luftvärnskulspruta ägt rum å

flottiljens skjutbana, varvid Thorén varit skjutledare samt Gustafsson och

Nilsson instruktörer. Sedan det vid början av skjutningen visat sig, att

kulsprutan icke funktionerat tillfredsställande, hade Thorén bestämt att

pjäsen skulle nedmonteras. Gustafsson, som skjutit sist, hade underlåtit att

säkra vapnet. Under arbetet med nedmonteringen hade ett skott avgått och

träffat Nilsson, som därvid erhållit svår kroppsskada.

Olyckshändelsen blev föremål för prövning vid regementskrigsrätten vid

Bråvalla flygflottilj, där krigsfiskalen förde ansvarstalan mot Thorén och

Gustafsson samt kronan yrkade åläggande för dem att solidariskt till kronan

utgiva ersättning dels för vad kronan utgivit i sjukvård åt Nilsson och dels

för vad som utbetalats i avlöning åt Nilsson under den tid han på grund

av skadan varit ur stånd fullgöra sin tjänst. Nilsson fordrade ersättning av

Thorén och Gustafsson för sveda och värk samt läkarintyg.

Genom utslag den 18 juni 1948 dömde krigsrätten Thorén och Gustafsson

för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt och vållande till svår kroppsskada

å annan, Thorén att undergå disciplinstraff av vaktarrest i fyra dagar

och att till kronan utgiva femton dagsböter å fem kronor samt Gustafsson

att undergå disciplinstraff av vaktarrest i sex dagar och att till kronan utgiva

tjugufem dagsböter å likaledes fem kronor. Enär Thorén och Gustafsson

genom försummelse vållat olycksfallet fann krigsrätten dem skyldiga att till

Nilsson och kronan utgiva ersättning. Då emellertid Nilsson måste anses

ha genom eget vållande medverkat till olycksfallet, fann krigsrätten att ersättningen

till Nilsson borde jämkas till två tredjedelar. På grund härav

förpliktade krigsrätten Thorén och Gustafsson, vilkendera gälda gitte, att

utgiva ersättning dels till Nilsson för ett läkarintyg samt sveda och värk

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

med tillhopa 540 kronor jämte fem procent ränta å 533 kronor 33 öre från

den 18 juni 1948 tills betalning sker, dels ock till kronan för sjukvård och

lönekostnader med tillhopa 862 kronor 80 öre jämte fem procent ränta därå

från den 18 juni 1948 tills betalning sker. Thorén och Gustafsson förpliktades

vidare, vilkendera gälda gitte, att ersätta kronan för utredningsarvode i

målet med 50 kronor.

Sedan Thorén och Gustafsson, var för sig, anfört besvär över regementskrigsrättens

utslag fann krigshovrätten genom utslag den 4 mars 1949 icke

skäl göra ändring i krigsrättens utslag såvitt rörde Thorén och fastställde

även, ehuru med ändring av krigsrättens motivering, det slut dess utslag

innehöll beträffande Gustafsson.

Krigsliovrättens utslag har vunnit laga kraft.

I en den 31 mars 1949 dagtecknad skrift ha Thorén och Gustafsson anhållit

att av nåd bliva befriade från den solidariska ersättningsskyldigheten till

kronan, 862 kronor 80 öre jämte ränta samt 50 kronor i utredningsarvode.

Till stöd för sin ansökan ha de framhållit följande.

Thorén vore gift och hade två barn i åldern tre och ett år. Gustafsson vore

gift och hade ett barn i åldern fyra år. Ingen av dem ägde förmögenhet eller

inkomst utöver den de åtnjöte i tjänsten. Deras löner vore icke så stora att de

lämnade rum för utgifter utöver dem som erfordrades för familjeförsörjningen.

Av rent moraliska skäl borde Nilssons fordran äga företräde framför kronans.

De komme därför att bemöda sig att gälda Nilsson det belopp om 540 kronor

jämte ränta som denne enligt utslaget hade att fordra. Ett bifall till deras

framställning komme sålunda icke att medföra att de bleve helt befriade

från skadeståndsskyldighet.

Försvarets civilförvaltning, som från chefen för Bråvalla flygflottilj införskaffat

yttrande jämte utredning rörande sökandenas ekonomiska förhållanden,

samt fly g förvaltningen ha i ett den 21 juni 1949 avgivet gemensamt utlåtande

framhållit, att Thorén under år 1948 liaft en taxeringsbar inkomst av 6 846

kronor samt att Gustafsson under samma år haft en taxeringsbar inkomst

av 6 323 kronor. Med hänsyn till såväl omständigheterna i samband med

ifrågavarande skada som sökandenas ekonomiska ställning ävensom med

beaktande av att förevarande ansökning delvis syntes ha föranletts av sökandenas

önskan att uppfylla sina förpliktelser gentemot den skadade Nilsson

ha ämbetsverken hemställt, att sökandena, därest envar av dem före viss av

Kungl. Maj:t fastställd tidpunkt till kronan inbetalar ett belopp av 50 kronor,

befrias från återstående betalningsskyldighet.

Statskontoret har i ett den 13 juli 1949 avgivet utlåtande förklarat sig icke

vilja motsätta sig bifall till vad försvarets civilförvaltning och flygförvaltningen

föreslagit, dock att för eftergiften jämväl borde uppställas det villkoret, att

sökandena före viss dag visat sig ha betalat Nilsson tillkommande skadeståndsbelopp

å 540 kronor.

Departementschefen.

Med hänsyn till Thoréns och Gustafssons relativt begränsade ekonomiska

tillgångar finner jag i likhet med myndigheterna, att Thoréns och Gustafssons

ersättningsskyldighet gentemot kronan bör nedsättas. Jag förordar därför att

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 74.

Tliorén och Gustafsson, därest de inom tid som det torde få ankomma på

Kungl. Maj:t att bestämma till kronan inbetala vardera 50 kronor samt visa

sig ha fullgjort sin ersättningsskyldighet gentemot Nilsson, befrias från vidare

skadeståndsskyldighet till kronan i förevarande hänseende.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att vardera av Björn Olof Hjalmar Thorén och Sven Nikolaus

Gustafsson, därest han inom tid som Kungl. Maj:t bestämmer

till försvarets civilförvaltning inbetalar ett belopp av 50 kronor

och visar sig ha fullgjort sin ersättningsskyldighet gentemot

H. S. T. Nilsson, befrias från återstående ersättningsskyldighet

till kronan på grund av krigshovrättens utslag den 4 mars 1949.

6.

Enligt kontrakt den 20 februari 1920 mellan chefen för dåvarande tredje

arméfördelningen, å kronans vägnar, å ena, samt entreprenörfirman Bolf

Lindblom & Co. i Skövde, å andra sidan, åtog sig firman att utföra värmeocli

ventilationsanläggning m. m. samt rörledningar för gas, vatten och avlopp

i en sjukpaviljong, som var under uppförande vid Göta artilleriregemente

i Göteborg. Delägare i firman Bolf Lindblom & Co. voro civilingenjören

Rolf Halcon Lindblom samt ingenjörerna Axel Edvin Engelbrekt Eriksson

och Axel Bertil Kallgren. I betalning för arbetena skulle kronan enligt kontraktet

erlägga 78 410 kronor. För återbetalning av ett förskott till entreprenörfirman

å 15 000 kronor och eventuella ersättnings- och vitesbelopp på

grund av kontraktet intill 9 000 kronor hade Ernst Johan Nilsson och Gustaf

Johansson tecknat borgen såsom för egen skuld. I kontraktet fanns en bestämmelse,

att kronan i händelse av entreprenörens konkurs ägde häva kontraktet

och själv låta utföra vad som kunde återstå av arbetena, varvid entreprenören

vore skyldig ersätta kronan den ökade kostnad som därigenom

kunde uppstå.

Innan arbetena helt färdigställts gingo firman och dess samtliga delägare

i konkurs. Även borgensmännen försattes ungefär samtidigt i konkurs. Kronan

hävde därför kontraktet och uppdrog åt en annan entreprenörfirma att slutföra

arbetena. Värdet av de arbeten som då redan utförts uppskattades

vid värdering till 72 700 kronor. Endast en mindre del av arbetena återstod

således. Den merkostnad som kronan fick vidkännas genom att en annan

firma fullbordade arbetena uppgick till 7 836 kronor 77 öre. Beloppet bevakades

i samtliga konkurser. I borgensmannen Nilssons konkurs erhölls

1 230 kronor 37 öre i utdelning medan övriga konkurser icke lämnade någon

utdelning. Kronans återstående fordran på grund av förevarande entreprenadförhållande

utgjorde således därefter 6 606 kronor 40 öre.

Genom domar i slutet av 1929 och början av 1930 ålades såväl huvudgäldenärerna

som borgensmännen att till kronan utgiva det återstående beloppet

jämte fem procent ränta därå från olika stämningsdagar i november

1929. Domarna ha vunnit laga kraft.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

Försök till verkställighet av domarna som gjorts vid olika tillfällen ha

icke givit något resultat, då såväl liuvudgäldenärerna som borgensmännen

saknat utmätningsbara tillgångar.

Av liuvudgäldenärerna avled Eriksson den 5 november 1943. I bouppteckningen

efter honom upptogs emellertid icke kronans fordran. Den bevakades

icke heller inom föreskriven tid vid kallelse som utfärdades å okända borgenärer,

varför fordringen preskriberats. Vid försök till utmätning hos Kullgren

i januari 1948 befanns denne sakna utmätningsbara tillgångar. Lindblom

avled den 24 december 1946. Kvarlåtenskapen efter honom möjliggör betalning

av kronans fordran.

Av borgensmännen befanns Nilsson vid utmätningsförsök senast i november

1948 sakna utmätningsbar egendom. Johansson vistas sedan flera år utom

riket.

I en till försvarets civilförvaltning ingiven, den 22 mars 1948 dagtecknad

skrift ha Kullgren samt Lindbloms änka och dödsbo anfört i huvudsak

följande.

Entreprenörfirmans konkurs hade orsakats av den kraftiga depressionen

1921. Entreprenaden hade då varit i det närmaste fullbordad. Kronan hade

med anledning av konkursen enligt kontraktet påfordrat, att firman skulle

omedelbart avbryta arbetena och att återstående arbeten skulle utföras av

annat företag. Oaktat firman begärt att få slutföra arbetena och framhållit att

entreprenadens övertagande av annat företag skulle medföra avsevärd fördyring,

hade kronan vidhållit sin ståndpunkt. — Tillgångarna i Lindbloms

dödsbo vore nödvändiga för efterlevande änkans försörjning. — Kullgren

saknade utmätningsbara tillgångar. — På grund av det anförda hemställdes,

att Kungl. Maj:t måtte avskriva skulden i dess helhet eller i varje fall efterskänka

räntan.

Av handlingarna i ärendet inhämtas i övrigt följande. Enär boskillnad

rådde mellan makarna Lindblom och testamente icke upprättats, voro makarnas

fyra barn, samtliga myndiga, ensamma dödsbodelägare. Tillgångarna hade i

bouppteckningen upptagits till 63 042 kronor 85 öre och skulderna till 20 959

kronor 89 öre. Behållningen utgjorde sålunda 42 082 kronor 96 öre. Av tillgångarna

utgjorde 544 kronor värdet av 34 aktier i »Röraktiebolaget» och

60 693 kronor 85 öre fordran hos nämnda bolag. På skuldsidan hade 14 583

kronor 1 öre upptagits såsom skuld till kronan. Till Lindbloms arvingar

såsom förmånstagare hade utbetalats ett försäkringsbelopp å 10 194 kronor

98 öre. Änkan ägde en villa taxerad till 29 400 kronor och intecknad till ett

belopp av 19 000 kronor. Det har uppgivits, att Lindbloms avsikt varit att

det belopp han hade innestående hos »Röraktiebolaget» skulle användas

för pensionering av honom själv och hustrun, som vore född 1887.

Kullgren är enligt handlingarna ledare av ett företag i Skara i rörledningsbranschen

med ett aktiekapital av 35 000 kronor. Samtliga aktier utom

fyra ägas av hans hustru. Han uppbär eu lön av 350 kronor i månaden jämte

indextillägg. Bolaget uppges vara det största i branschen i Skara och ha

anseende för att sköta sina förbindelser väl. Kullgren är i åldern 55—60 år.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ls proposition nr 74.

Ihintan å kronans fordran räknat från den 12 november 1929, då Lindblom

delgavs stämning, till den 12 november 1949 uppgår till samma belopp

som fordringens huvudstol eller således 6 606 kronor 40 öre.

Försvarets civilförvaltning och fortifikationsförvaltningen, som gemensamt

handlagt ärendet, ha, med överlämnande av samtliga handlingar i ärendet,

i eu den 21 juni 1949 dagtecknad skrivelse tillstyrkt bifall till ansökningen

i så måtto, att dödsboet och Kullgren borde befrias från erläggande av ränta

å skuldbeloppet, samt därvid anfört bl. a. följande.

Kronan synes icke äga annan möjlighet att framtvinga betalning för

fordringen än genom att söka dödsboet. Ehuru av handlingarna icke framgår

om Lindblom vid utmätningstillfällena 1930 och 1939 var i röraktiebolagets

tjänst och då hade fordran å bolaget, synes med avseende å det inbesparade

beloppets storlek icke uteslutet att så — åtminstone vid sistnämnda tillfälle —

varit fallet. För sådan händelse skulle, såvitt Lindblom uppgivit tillgången,

måhända kronans fordran redan 1939 ha kunnat tillfullo gäldas. Även om

på grund av vad i ärendet förekommit hänsyn till billigheten synes tala för

tillmötesgående i någon form av dödsbodelägarnas och änkan Lindbloms

ansökning, synas likväl boets ställning och övriga förhållanden näppeligen

motivera eftergift av fordringens huvudstol.

Vad Kullgren beträffar, har annat skäl för befrielse icke förebragts än

oförmåga att betala. Då denna emellertid får anses praktiskt taget bliva

bestående, förefaller samma förmån som övriga sökande kunna beredas honom.

Statskontoret har i ett den 3 augusti 1949 avgivet utlåtande anfört följande.

Förevarande ansökning skiljer sig från tidigare förekomna, i vissa hänseenden

likartade ärenden därigenom att en solvent gäldenär finnes, nämligen

dödsboet efter Lindblom. Dödsboets och änkans ekonomiska förhållanden

äro enligt ämbetsverkets uppfattning icke sådana, att en indrivning av kronans

hela fordran skulle kunna väntas försätta änkan i ekonomiskt trångmål.

Med hänsyn härtill kan statskontoret knappast finna fullgoda skäl för en

eftergift av ränta å det domfä sta beloppet. ,

Departementschefen.

Med hänsyn till att Lindbloms efterlämnade änka själv förfogar över vissa

tillgångar och att makarnas barn nu äro vuxna synes, såsom statskontoret

framhållit, med visst fog kunna göras gällande, att behållningen i dödsboet

efter Lindblom medger betalning av kronans hela fordran utan att änkans

försörjning därigenom äventyras. Något egentligt skäl att helt fritaga Kullgren

från betalningsskyldighet till kronan synes mig icke ha förebragts.

Emellertid föreligga vissa omständigheter som tala emot att kronan vidhåller

hela sitt fordringsanspråk. Det i ärendet upplysta förhållandet, att

kronans rätt gentemot en av firmadelägarna preskriberats, har minskat de

återståendes möjligheter att erhålla tillbaka vad de förpliktas erlägga utöver

sin del. Vidare kan, såsom försvarets civilförvaltning och fortifikationsförvaltningen

antytt, icke uteslutas, att kronan kunnat genom ett mera hårdhänt

indrivningsförfarande tidigare utfå sin fordran hos Lindblom.

Med beaktande av de anförda omständigheterna och då i det närmaste

30 år förflutit sedan skulden uppkom, vill jag icke motsätta mig att Kullgren

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

och dödsboet efter Lindblom, såsom föreslagits av försvarets civilförvaltning

och fortifikationsförvaltningen, befrias från erläggande av ränta på

skulden. Härvid bör förutsättas, att fordringens huvudstol inbetalas inom

viss tid. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma den tidpunkt,

inom vilken inbetalningen skall vara fullgjord.

Det förhållandet, att kronan gentemot huvudgäldenärerna avstår från sin

fordran på ränta, lärer medföra, att kronan icke heller kan göra denna fordran

gällande mot borgensmännen.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att ingenjören Axel Bertil Kullgren och dödsboet efter civilingenjören

Rolf Hakon Lindblom må, därest de inom tid som

av Kungl. Maj:t bestämmes till försvarets civilförvaltning inbetala

6 606 kronor 40 öre, befrias från återstående del av ifrågavarande

betalningsskyldighet till kronan.

7.

Sedan fiygförvaltningen den 21 juli 1942 infordrat anbud på uppförande

av två förrådsbyggnader för Svea flygflottilj vid Barkarby avgavs lägsta

anbudet, lydande på 57 350 kronor, av byggmästare Carl August Vilhelm

Svensson. Genom beslut den 6 augusti 1942 antog flygförvaltningen Svenssons

anbud, varom denne underrättades i skrivelse samma dag. Samtidigt anmodades

Svensson att omedelbart ställa i anbudet uppgiven säkerhet för entreprenadens

fullgörande. Då Svensson trots upprepade anmaningar underlät

att ställa sådan säkerhet, återkallade flygförvaltningen den 11 september

1942 antagandet av anbudet samt förklarade Svensson skyldig att svara för

all därigenom uppkommande skada. Samtidigt uppdrog flygförvaltningen åt

annan entreprenör att fullgöra arbetet till ett pris av 70 000 kronor. Genom

Svenssons underlåtenhet att ställa säkerhet och det på grund därav nödvändiggjorda

återkallandet av Svenssons anbud uppstod för kronan förlust

å 12 650 kronor. Då Svensson var pliktig ersätta kronan denna förlust, anhängiggjorde

kronan talan mot Svensson vid domstol med yrkande att denne

måtte förpliktas att till kronan utgiva 12 650 kronor jämte ränta, varjämte

kronan fordrade ersättning för sina rättegångskostnader.

Genom dom den 9 oktober 1942 förpliktade Stockholms rådhusrätt Svensson

att till kronan utgiva 12 650 kronor jämte 5 procent ränta därå från den 18

september 1942.

Sedan Svensson sökt ändring i rådhusrättens dom fann Svea hovrätt

genom dom den 13 juli 1943 icke skäl att göra ändring i rådhusrättens dom.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

I en den 7 april 1949 dagtecknad skrivelse har Svensson anhållit, att

det utdömda fordringsbeloppet av nåd måtte efterskänkas. Som skäl för sin

ansökan har Svensson åberopat dels långvarig sjukdom och dels svag ekonomi.

Försvarets civilförvaltning, som från polisens ordonnansavdelning i Stockholm

införskaffat utredning rörande sökandens ekonomiska förhållanden,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 74. 15

samt flygförvaltningen ha i ett den 14 juni 1949 avgivet gemensamt utlåtande

anfört i huvudsak följande.

Av den ekonomiska utredningen framgiuge bland annat, att Svensson vore

gift och hade en vuxen dotter samt en son, vilken vore 18 år gammal och

genomginge utbildning till byggnadsingenjör, att denna utbildning bekostas

av Svensson, att Svensson, som sedan flera år tillbaka lidit av svårartad

hjärtsjukdom och på grund härav icke kunde utöva någon byggnadsverksamhet,

beräknat sin årsinkomst till omkring 5 000 kronor samt att varken

Svensson eller hans hustru ägde någon förmögenhet.

Med hänsyn till omständigheterna i samband med ifrågavarande entreprenadärende

samt sökandens sjukdom och ekonomiska förhållanden tillstyrka

försvarets civilförvaltning och flygförvaltningen, att sökanden helt

befrias från den honom ådömda ersättningsskyldigheten.

Statskontoret har i ett den 18 augusti 1949 avgivet utlåtande funnit i hög

grad tveksamt, om föreliggande ansökning för närvarande borde tillmötesgås.

Det kunde nämligen icke anses uteslutet, att sökanden, som vore född 1897,

framdeles, exempelvis genom ökad byggnadsverksamhet, kunde ernå förbättring

av sin nuvarande svaga ekonomiska ställning.

Departementschefen.

Av den utredning om Svenssons ekonomiska ställning som bifogats handlingarna

i ärendet framgår bland annat att Svenssons hustru tidigare ägt en

villafastighet, som emellertid måst säljas 1945 för att makarna skulle erhålla

medel för sitt uppehälle. Då dessa medel nu i det närmaste förbrukats samt

då båda makarna äro sjukliga, står Svensson inför utsikten att inom något

år nödgas anlita social hjälp för sitt uppehälle. Under sådana förhållanden

ansluter jag mig till vad civilförvaltningen och flygförvaltningen anfört och

finner, att Svensson bör helt befrias från honom i förevarande hänseende

ådömt skadestånd.

•lag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva

att Carl August Vilhelm Svensson befrias från honom jämlikt

Svea hovrätts dom den 13 juli 1943 ålagd ersättningsskyldighet

till kronan.

8.

Natten till den 15 september 1944 sammanstötte motorsegelfartyget Emanuel

av Ålabodarna, som med last var på resa mellan Ålabodarna och Malmö,

med svenska hjälpvedettbåten nr 421, vilken låg förankrad på Valgrundet i

Öresund. Emanuel skadades och sjönk.

Efter stämning å kronan yrkade rederiet för motorsegelfartyget Emanuel

vid rådhusrätten i Hälsingborg, att enär sammanstötningen vållats av hjälpvedettbåten,

kronan måtte förpliktas att till rederiet, som låtit bärga Emanuel

och en del av lasten, utgiva ersättning dels för utgifter i anledning av haveriet,

dels för fartyget med skillnaden mellan fartygets värde vid tiden för haveriet

och den behållna köpeskilling som influtit vid vrakets försäljning, dels för

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj-.ts proposition nr 74.

bärgningskostnader, dels för sliptagning m. m., dels för förlorad fraktinkomst

och dels för besiktning och värdering av lasten med sammanlagt 22 523

kronor 6 öre.

Kronan å sin sida medgav skadeståndsskyldigliet till rederiet och gjorde

icke gällande medvållande från Emanuels sida. Kronan genmälde emellertid

att jämlikt sjölagen kronans ansvarighet vore begränsad till 145 kronor i

guld för ton av hjälpvedettbåtens dräktighet. Uträknat enligt dessa grunder

utgjorde det högsta belopp, varmed skadestånd för sakskada kunde utgå,

7 226 kronor 15 öre. I detta ansvarighetsbelopp finge rederiet och lastägaren

konkurrera.

Rådhusrätten, där parterna begärde ersättning för rättegångskostnaderna,

yttrade i utslag den 19 december 1945 bland annat följande.

Med hänsyn till omständigheterna vid sjöolyckan vore kronan, såsom ock

från dess sida medgivits, ersättningsskyldig gentemot rederiet beträffande

skada som tillskyndats detsamma i följd av olyckan. På grund av innehållet

i 254 § första stycket 2 och 255 § sjölagen finge kronans ansvarighet i följd

av sjöolyckan ej överstiga 145 kronor i guld för ton av hjälpvedettbåtens

dräktighet. Uträknat efter dessa grunder utgjorde det ansvarighetsbelopp

som ej finge överstigas, 7 226 kronor 15 öre. Efter förhållandet mellan rederiets

fordran å 22 503 kronor 6 öre och lastägarens fordran å 1 066 kronor

84 öre belöpte av beloppet 7 226 kronor 15 öre på rederiets fordran 6 899

kronor 7 öre. Kronans ansvarighet mot rederiet finge således icke överstiga

sistnämnda belopp. Enär kronan redan erlagt 6 793 kronor 33 öre förpliktades

kronan att till rederiet utgiva skillnaden mellan 6 899 kronor 7 öre

och 6 793 kronor 33 öre eller 105 kronor 74 öre jämte ränta.

Rådhusrätten förpliktade rederiet att gottgöra kronan dess rättegångskostnader

med 1 650 kronor.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, där parterna fullföljde talan, fann

genom dom den 14 juni 1946 skäl göra ändring i rådhusrättens utslag i

huvudsaken såtillvida att kronans ansvarighet gentemot rederiet begränsades

till 6 780 kronor 7 öre, motsvarande förhållandet mellan rederiets till 22 114

kronor 90 öre bestämda fordran och lastägarens fordran, bestämd till 1 455

kronor. Kronans ansvarighet begränsades således till ett lägre belopp än

kronan erlagt. Rederiets talan blev därför av hovrätten ogillad. I fråga om

rättegångskostnaderna fann hovrätten ej skäl göra ändring i rådhusrättens

utslag. Parterna fingo vidkännas var sina utgifter å målet i hovrätten.

Sedan rederiet sökt ändring i hovrättens dom fastställde Kungl. Maj:t

genom dom den 30 november 1948 hovrättens dom. Kronan ägde såsom

ersättning för sina kostnader å målet hos Kungl. Maj:t lyfta av rederiet till

säkerhet i sådant hänseende nedsatta 150 kronor, varjämte rederiet förpliktades

att till kronan utgiva 50 kronor såsom ytterligare ersättning för nämnda

kostnader.

I en den 1 juni 1949 dagtecknad skrift har rederiet för motorsegelfartyget

Emanuel av Alabodarna anhållit, att Kungl. Maj:t av billighets- och rättfärdighetsskäl

ville vidtaga åtgärder i syfte att rederiet måtte dels från

opaginerad Kontrollera mot PDF

IT

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

kronan utfå skillnaden mellan rederiets enligt hovrättens dom till 22 114

kronor 90 öre bestämda fordran och av kronan erlagda 6 793 kronor 33 öre

jämte laga ränta på denna skillnad från stiimningsdagen den 7 september 1945

dels ock befrias från utbetalande av rättegångskostnaderna, vilka icke blivit

utsökta.

Rederiet framhåller i sin skrivelse bland annat, att fartyget var kaskoförsäkrat

endast för 8 000 kronor vid fall av totalförlust. Genom tillämpning av den

s. k. pundregeln även i ett fall som detta, där sammanstötningen skett

med ett krigsfartyg, hade rederiet tillfogats en förlust som var ekonomiskt

ruinerande. Rederiet hade för sin del i rättegången gjort gällande, att sjölagens

bestämmelser om begränsning av redareansvaret icke vore tillämpliga

beträffande krigsfartyg.

Marinförvaltningen har i ett den 18 juli 1949 avgivet utlåtande anfört

följande.

Tillämpandet av den s. k. pundregeln hade visserligen kommit att i förevarande

fall framstå såsom obilligt för rederiet. Då detta emellertid syntes

haft möjlighet att genom en mera fullständig försäkring skydda sig mot förluster

av ifrågavarande slag, vilka varje sjöfarande hade att räkna med, ansåge

ämbetsverket sig dock icke kunna tillstyrka utgivande av ytterligare

ersättning, vilket därjämte skulle innebära ett frångående av den genom

domstolarnas uttalade domar fastställda principen om »pundregelns» tillämplighet

jämväl beträffande krigsfartyg. Med hänsyn till att frågan härom

varit och fortfarande vore inom den juridiska litteraturen omtvistad, funne

marinförvaltningen sig dock kunna i den utsträckningen tillstyrka förevarande

framställning, att rederiet befriades från skyldigheten att inbetala i rådhusrätten

och högsta domstolen utdömda rättegångskostnader.

Statskontoret har i utlåtande den 3 augusti 1949 anfört: Statskontoret ansåge

det tveksamt, om tillräckliga skäl förelåge att befria rederiet från skyldigheten

att till kronan inbetala utdömda rättegångskostnader. Därest emellertid

Kungl. Maj:t skulle vilja tillmötesgå marinförvaltningens framställning

därutinnan, syntes i vart fall icke föreligga anledning att till rederiet återbetala

den av rederiet hos vederbörande länsstyrelse nedsatta fullföljdsavgiften, 150

kronor, som tillkomme kronan på grund av högsta domstolens dom, varför

eventuell befrielse borde avse ett belopp å högst (1 650 + 200 — 150 =) 1 700

kronor. För ett dylikt beslut syntes riksdagens medverkan vara erforderlig.

Försvarets civilförvaltning har i ärendet inhämtat yttrande från försvarets

skadereglering snämnd, som i utlåtande den 20 oktober 1949 anfört följande.

Med hänsyn till omständigheterna ansåge nämnden, att kronan borde

avstå från anspråk på rättegångskostnader utöver det belopp, som av rederiet

nedsatts såsom säkerhet för kostnaderna i högsta domstolen. Nämnden

kunde på grundval av föreliggande utredning icke taga ställning till frågan,

huruvida tillräckliga billighetsskäl funnes för bifall till framställningen i övrigt.

I allt fall borde ersättning givetvis icke utgå med högre belopp än skillnaden

mellan den förlust, som åsamkats rederiet, 22 114 kronor 90 öre och

försäkringsbeloppet 8 000 kronor, eller 14 114 kronor 90 öre.

Försvarets civilförvaltning anför i ett den 27 oktober 1949 avgivet utlåtande,

att ämbetsverket i likhet med skaderegleringsnämnden anser, att ansökningen

2—u.7 so Bibana till riksdagens protokoll 1950. I sand. Nr 74.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

bör bifallas med avseende å rättegångskostnaderna i rådhusrätten samt hos

Kungl. Maj:t, såvitt angår kostnad utöver av rederiet nedsatt belopp.

Beträffande ansökningen i övrigt biträder civilförvaltningen marinförvaltningens

uppfattning.

Departementschefen.

Genom den ifrågavarande sjöolyckan har förenämnda rederi utsatts för

väsentlig ekonomisk förlust. Jag ansluter mig emellertid i huvudsak till vad

marinförvaltningen anfört i ersättningsfrågan. I likhet med flertalet av de

hörda myndigheterna finner jag, att kronan bör avstå från rättegångskostnaderna

utöver det belopp som av rederiet nedsatts såsom säkerhet för kostnaderna

i högsta domstolen.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att rederiet för motorsegelfartyget Emanuel av Ålabodarna

befrias från skyldigheten att fullgöra rederiet genom Kungl.

Maj:ts dom den 30 november 1948 ålagd ersättningsskyldighet

för rättegångskostnader till belopp av 1 700 kronor.

9.

I samband med anordnandet av Lingiadens världssportutställning 1949

upplät Stockholms luftvärnsregemente mark inom regementets övningsområde

till utställningen. Vidare utlånades från Svea ingenjörkår materiel

till utställningen varjämte transporter utfördes för utställningens räkning

dels genom Svea ingenjörkår och dels genom Stockholms örlogsvarv.

Dessutom försåldes av Stockholms kustartilleriförsvar ett antal rökfacklor

till utställningen.

I skrivelse den 9 januari 1950 har arméförvaltningen framhållit att, sedan

svenska gymnastikförbundet i november månad 1949 för boi''genärerna hos

1949 års världssportutställning framlagt ett förslag om underhandsackord,

arméförvaltningens tyg- och intendenturavdelning var för sig accepterat

gymnastikförbundets förslag till ackord, i båda fallen dock med förbehåll

om Kungl. Maj:ts godkännande. Tygavdelningens fordran avsåge hyresersättning

för utlånad materiel med 1 881 kronor samt eventuellt skadestånd

för ej återlämnad materiel med 210 kronor 14 öre. Intendenturavdelningens

fordran utgjorde 522 kronor 60 öre, avseende kostnaderna för bensin, som

förbrukats vid transporter för utställningens räkning. Ackordserbjudandet

skulle kunna giva de oprioriterade borgenärerna ett ackord av minst 30

procent under det att i händelse av konkurs utdelningen skulle bliva något

över 2 procent. Med hänsyn till att underhandsackordet måste anses för

kronan gynnsamt hemställde arméförvaltningen att Kungl. Maj:t måtte godkänna

de omnämnda, villkorligt slutna avtalen.

Vidare har marinförvaltningen i skrivelse den 12 januari 1950 anmält,

att dess fordringar å världssportutställningen utgjorde, för försåld materiel

360 kronor samt för utförda transporter 179 kronor. Svenska gymnastikför
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

bundet liade i november 1949 framlagt förslag till avtal angående underliandsackord

mellan förbundet och världssportutställningens borgenärer.

Enligt detta förslag skulle oprioriterad borgenär, vars fordran ej överstege

500 kronor, erhålla full likvid härför. Då marinens nämnda fordringar syntes

böra betraktas som två gentemot varandra fristående fordringar, hade marinförvaltningen

funnit sig oförhindrad att för sin del underteckna avtalet

under förutsättning att detsamma godtoges av samtliga borgenärer. Då

emellertid försvaret i övrigt vore innehavare av ytterligare fordringar hos

världssportutställningen med belopp, som överstege 500 kronor och därest

marinens ifrågavarande båda fordringar, mot vad marinförvaltningen ansåge,

komme att bedömas såsom en för marinen gemensam fordran eller rent av

sammanslås med försvarets övriga fordringar hos utställningen, ansåge

marinförvaltningen att även för marinens del frågan om avtalets godkännande

borde underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Slutligen har fortifihationsförvaltningen i skrivelse den 27 januari 1950

anmält, att ämbetsverket hade att av världssportutställningen fordra 4 440

kronor, avseende kostnader för återställningsarbeten å den mark som upplåtits

till utställningen av Stockholms luftvärnsregemente. Jämväl fortifikationsförvaltningen

hade funnit det vara för kronan förmånligast att antaga

framlagt ackordsförslag och hade under förbehåll av Kungl. Maj:ts godkännande

undertecknat avtalet om underliandsackordets genomförande.

Departementschefen.

Jag tillstyrker att gymnastikförbundets förslag om underhandsackord

biträdes med avseende å de av fortifikations-, armé- och marinförvaltningarna

anmälda fordringarna. Då det av riksdagen budgetårsvis lämnade bemyndigandet

att avgöra frågor om avstående av fordringsrätt icke kan anses omfatta ifrågavarande

ärenden torde emellertid fordras riksdagens medgivande för att

Kungl. Maj:t skall kunna medverka till här avsedda eftergift. Jag hemställer

därför, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna ifrågavarande

avtal mellan svenska gymnastikförbundet och fortifikation sförvaltningen,

arméförvaltningens tyg- och intendenturavdelningar

samt marinförvaltningen, avseende genomförandet av underhandsackord

med borgenärerna hos världssportutställningen

1949.

10.

I skrivelse den 9 augusti 1949 har Jörsvarets civilförvaltning hemställt

om bemyndigande att utan hinder av gällande bestiimmelser avskriva vissa

i en vid skrivelsen fogad förteckning upptagna fordringar till ett sammanlagt

belopp av 3 398 kronor 37 öre.

Ifrågavarande fordringar, avseende 711 ersättningsäreuden, hava antingen

icke kunnat indrivas på grund av svårighet att identifiera gäldenären eller

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

ock bedömts vara till beloppen så ringa, att indrivningskostnaderna icke

skulle stå i rimlig proportion till fordringsbeloppen, vilka variera mellan

25 öre och 70 kronor och i allmänhet avse förkommen materiel.

Statskontoret och riksräkenskapsverket ha tillstyrkt att ifrågavarande fordringar

avskrivas samt förordat, att riksdagens bemyndigande härtill utverkas.

Departementschefen.

Gällande avskrivningsregler medgiva icke avskrivning av fordringar, varom

här är fråga, utan att ytterligare tidskrävande och kostsamma åtgärder

i syfte att indriva fordringarna först vidtagits utan resultat. Icke heller kan

åt Kungl. Maj:t budgetårsvis lämnat bemyndigande att avgöra frågor om avstående

av fordringsrätt anses omfatta dessa ärenden. Jag får emellertid

erinra om att riksdagens revisorer i olika sammanhang (senast i berättelsen

om den år 1948 verkställda granskningen, § 7) framhållit angelägenheten

av att omarbetning av avskrivningsreglerna kommer till stånd ocli i anslut

ning därtill bland annat uttalat såsom lämpligt att, i avbidan därå, försvarets

civilförvaltning borde erhålla bemyndigande att avskriva vissa i

berättelsen berörda bagatellärenden inom försvarets verksamhetsområde.

Civilförvaltningens nu förevarande framställning omfattar dylika ärenden.

Enligt min mening tala praktiska skäl för att civilförvaltningen lämnas medgivande

att i samråd med det ämbetsverk, som med avseende å varje särskild

fordran är att betrakta såsom huvudman, avskriva de i framställningen

avsedda fordringarna.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva försvarets civilförvaltning

att i samråd med vederbörande ämbetsverk, som

med avseende å varje fordran är att betrakta som huvudman,

utan hinder av gällande bestämmelser avskriva i civilförvaltningens

framställning den 9 augusti 1949 avsedda fordringar

till ett sammanlagt belopp av 3 398 kronor 37 öre.

Med bifall till vad föredragande departementschefen

sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,

under punkterna 1—10 hemställt förordnar Hans

Maj:t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ejnar Herlitz

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

21

B il apa.

Förteckning över av Kungl. Maj:t under är avgjorda, helt eller

delvis bifallna ärenden angående befrielse från ersättningsskyldighet.

Sökande

1 Grund för ersätt-

ningsskyldighet

Av domstol utdömt

Kun

gl. Maj:ts beslut

belopp

| Lag

1 Beslutets innebörd

1

2

3

4

5

Värnpliktige U. W. R.

Lundin

Förkommen pisto

i 150 kr.

j 88/i 49

Befrielse mot in- betalning av 50

kr.

Värnpliktige E. S.

Olsson

Vid framförande

av kronan till- hörig bil upp- komna skador

! 970 kr.

»

Befrielse mot in- betalning av 100

kr.

Furiren V. S. Larsson

Vid framförande

av kronan till- hörig bil upp- komna skador

: 1 570 kr. 50 öre

Befrielse mot in- betalning av 200|

kr.

F. d. landstormslöjt- nanten H. Anders- son

Skada å en av

krigsmakten för- hyrd pråm och

hyra av pråmen

3 190 kr.

»

Befrielse mot in-!

betalning av 200

kr.

F. d. furiren vid Ros- lagens flygflottilj

P. Ersson

Skador å två kro- nan tillhöriga

flygplan

1 224 kr. 38 öre

jämte 5 % ränta

»

Hel befrielse

Furiren K. G. E.

Werner

Förkommen tyg- och intenden- turmateriel

471 kr. 20 öre

V» 49

Befrielse mot in-!

betalning av 50i

kr.

F. d. laudstormsfän- riken E. 0. L,

Holmquist

Förkommen inten- denturmateriel

1 101 kr. 79 öre

*

Befrielse mot in- betalning av 100;

kr.

Underofficeren av 2:a

graden i flottans

reserv G. V. Mag- nusson

Brist i eu fartygs- kassa m. m.

1 587 kr. 12 öre

jämte 5 % ränta

))

Befrielse mot in- betalning av 500

kr.

F. d. expeditionsföre- ståndaren T. E.

Stenman

Förkommen inten- denturmateriel

358 kr. 38 öre

*

Befrielse mot in- betalning av 50

kr.

Värnpliktige A. Hå- kansson

Skada å bilmotor

(sönderfruset

motorblock)

190 kr.

*

Befrielse mot in-;

betalning av 50

Kaptenen i luftvär- nets reserv greve

J. M. Hamilton

Från marketente- rikassa försking- rade medel och

förkommen in- tendenturmate- riel

1 545 kr. 20 öre

delvis solida- riskt med andra

personer)

•It 49

Hel befrielse

Kaptenen vid Bodeus

artilleriregemente

N. A. Nordström

Förskingrade för- skottsmedel

3 156 kr. 70 öre

jämte 5 % ränta

(solidariskt med

annan person)

U

Hel befrielse

,

Kapteuen vid flottan

P. O. Jönsson

Förskingrade me- del

1 200 kr. jämte 5 %

ränta (solida- riskt med anuan

Befrielse mot in- betalning av 100

kr.

Värnpliktige K. G. V. i

Jansson-Östh

Från kronans för- råd olovligen

tillgripen mate- riel

960 kr. (solidariskt

med tre andra

personer; inbe- talat 176 kr.)

Befrielse från åter- stoden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

Sökande

Grund för ersätt-

Av domstol utdömt

Kungl. Maj:ts beslut

ningsskyldigliet

belopp

Dag

Beslutets innebörd :

1

2

i 8

4

5

Värnpliktige E. Å.

Claesson

Tältbrand

1 612 kr.

‘It 49

Befrielse mot in- betalning av 200

kr.

Fanjunkaren vid

pansartrupperna

T. Palm

F. d. förrådsarbetaren

Skada å bilmotor! 905 kr. jämte 5 %

(sönderfruset | ränta

motorblock)

Skada å bilmotor 1 767 kr. 40 öre

10/6 49

Befrielse mot in- betalning av 50

kr.

Befrielse mot in-

E. H. E. Petersson

Värnpliktige underofficeren

av 2: a

graden O. G- Wisén

; Majoren i underhållstruppernas

reserv

L. D. Norling och

i kaptenen vid intendenturkåren

J. S.

Lindberg

; Förrådsmännen vid

arméns jägarskola

J. A. Westerlund

och J. R. E. Enberg

Vicekorpralen vid

Skaraborgs flygflottilj

H. R. Karlsson
Fanjunkaren

i Bohusläns

regementes

reserv A. W. Norlin

Förmannen B. A. H.

Lissåker

(sönderfruset

motorblock)

Förkommen intendenturmateriel

i

jämte o % ränta!

164 kr. 78 öre

Förskingrade för-| 4 311 kr. 59 öre j

skottsmedel j jämte 5 % ränta!

(solidariskt an- [

svar)

Skador å en kro- 2 000 kr. jämte 5 (

nan tillhörig ränta (solidatraktor

riskt ansvar)

Skador ä två kro-i 1 500 kr.

nan tillhöriga

flygplan

30 förkomna kom-j 639 kr.

passer jämte

fodral

Tre förkomna i 438 kr.

radiomottagare i

49

"In 49

kr.

Befrielse mot in-|

betalning av 50|

kr.

Befrielse mot in-j

betalning av 600

kr.

Westerlund: befrielse

mot inbetalning

av 150

kr., Enberg: befrielse

mot inbetalning

av 50!

kr.

Befrielse mot in-j

betalning av 500

kr.

Befrielse mot in

betalning av lOOj

kr

Befrielse i den

mån inbetalning

icke redan skett

Stockholm 1950. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1950:107 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående fortsatt disposition av ett äldre reservationsanslag. a1 i texten
  2. SU 1950:54 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående frågor om befrielse från betalningsskyldighet till kronan. s. 17 i texten