Angående livränta till Ebba Linnea Emmertz m. fl
1950-07-01 · 13 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 11 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1950:75, Angående livränta till Ebba Linnea Emmertz m. fl
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 75.
1
Nr 75.
Kungl. Majds proposition till riksdagen angående livränta
till Ebba Linnea Emmertz m. fl.; given Drottningholms
slott den 27 januari 1950.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Allan Vougt.
Sammanfattning.
I den föreliggande propositionen underställas riksdagens prövning dels tre
ärenden angående utgivande av livränta åt efterlevande till personer, som
omkommit på grund av militär verksamhet, dels ock tre ärenden om utgivande
av livränta till personer, som skadats under sådan verksamhet.
sor, so ti i han g till riksdagens protokoll 11)50. 1 samt. Nr 75.
opaginerad Kontrollera mot PDF
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 75.
Utdrag av protokollet över för av ar sär end en, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Drottningholms
slott den 27 januari 1950.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Danielson, Yougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,
Ericsson, Weijne, Andersson, Lingman.
Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anför chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Vougt, följande.
1.
Under stridsövningar den 7 mars 1946 slirade en pansarbil, förd av värnpliktige
nr 2933—11—44 G. K. Svensson, vid färd å landsvägen Knutstorp—
Hovdala av vägbanan och välte, varvid furiren N. A. G. Emmertz, vilken medföljde
bilen, skadades så svårt att han omedelbart avled.
Det inträffade blev föremål för behandling inför regementskrigsrätten vid
Skånska pansarregementet, som, ehuru krigsrätten ogillade mot Svensson i
målet förd ansvarstalan, förpliktade Svensson jämlikt lagen den 30 juni 1916
angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik att till Emmertz’
änka Ebba Linnea Emmertz och makarnas dotter Eva Ann-Kristin, född den
13 januari 1946, utgiva livräntor, till Ebba Emmertz med 125 kronor i månaden,
räknat från furiren Emmertz’ död till och med utgången av år 1963,
dock endast så länge hon levde ogift, samt till Eva Emmertz med 50 kronor
i månaden till dess hon fyllt sju år och med 75 kronor i månaden för tiden
därefter till dess hon fyllt aderton år, dock att envar av livräntorna skulle
minskas med vad som kunde komma att i motsvarande avseende utbetalas
från riksförsäkringsanstalten. Härjämte förbehölls Eva Emmertz rätt att
framdeles yrka ersättning för ytterligare kostnader för sin utbildning.
Sedan Svensson anfört besvär över krigsrättens utslag fann krigshovrätten
i utslag den 12 november 1946 i likhet med krigsrätten det icke styrkt att
Svensson varit vållande till olyckan. Enär frågan huruvida ersättningsskyldighet
åvilade Svensson jämlikt lagen den 30 juni 1916 icke finge upptagas
av krigsdomstol, undanröjde krigshovrätten krigsrättens utslag i vad Svensson
därigenom förpliktats att utgiva livräntor till Ebba och Eva Emmertz.
Ebba och Eva Emmertz ha sedermera genom ombucl hos försvarets civilförvaltning
anhållit om uppgörelse på grundval av de av krigsrätten bestämda
livräntebeloppen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 3
Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens tygavdelning, som inhämtat
yttrande från försvarets skaderegleringsnämnd, ha med överlämnande
av till ärendet hörande handlingar i gemensam skrivelse den 23 april 1948
anfört bland annat följande.
Med hänsyn till omständigheterna ansåge ämbetsverken, i likhet med skaderegleringsnämnden,
att Ebba och Eva Emmertz otvivelaktigt vore berättigade
till livräntor till följd av den olycka, varigenom furiren Emmertz omkommit.
Mot storleken av de yrkade beloppen förelåge icke anledning till erinran vare
sig från ämbetsverkens eller skaderegleringsnämndens sida. Från riksförsäkringsanstalten
hade inhämtats att anstalten tillerkänt livränta åt Ebba
Emmertz med 835 kronor för år från och med den 8 mars 1946 så länge hon
levde ogift och åt Eva Emmertz med 556 kronor 67 öre för år från och med
den 8 mars 1946 till dess hon uppnått sexton års ålder. På grund av vad
sålunda och i övrigt förekommit hemställde ämbetsverken, att Kungl. Maj: t
måtte dels för tiden från och med den 8 mars 1946 till och med den 30 juni
1949 tillerkänna Ebba Emmertz livränta med 55 kronor 41 öre för månad
och Eva Emmertz livränta med 3 kronor 61 öre för månad, att utbetalas per
månad i efterskott, till Ebba Emmertz dock endast så länge hon levde ogift,
dels ock avlåta förslag till riksdagen rörande livräntor till Ebba och Eva
Emmertz enligt förut angivna grunder för tiden från och med den 1 juli
1949.
Statskontoret har i ett den 7 maj 1948 avgivet utlåtande förklarat, att statskontoret
ansåge, att den i framställningen föreslagna livräntan åt dottern Eva
Emmertz borde betraktas såsom en tilläggslivränta till den enligt militärersättningsförordningen
utgående förmånen och som följd härav utgå till samma
ålder som denna eller 16 år. I övrigt hade ämbetsverket icke funnit anledning
till erinran mot vad civilförvaltningen och tygavdelningen i ärendet hemställt.
Enligt statskontorets mening syntes på sätt tidigare skett i liknande
fall föreskrift böra meddelas därom, att å de föreslagna livräntebeloppen icke
finge åtnjutas sådan tilläggsförmån, som enligt gällande bestämmelser eljest
tillkomme pensions tagare.
Genom beslut den 17 juni 1948 och den 10 juni 1949 har Kungl. Maj:t medgivit,
att Ebba och Eva Emmertz må beredas livräntor för tiden intill den 1
juli 1950 i enlighet med av ämbetsverken föreslagna grunder med iakttagande
dock att å de sålunda bestämda livräntebeloppen icke må åtnjutas någon
sådan tilläggsförmån som enligt gällande bestämmelser eljest tillkommer pensi
onstagare.
Departementschefen.
Beträffande åldersgränsen för livräntan till Eva Emmertz föreligga i ärendet
olika meningar. Detta spörsmål synes mig lämpligen böra lösas så att
åldersgränsen i första hand bestämmes till 16 år och att frågan om livränta
för tiden därefter till 18 år må efter ansökan framdeles tagas under omprövning.
Denna prövning torde få ankomma på Kungl. Maj:t. I övrigt finner
jag, att för tiden från och med den 1 juli 1950 livräntorna böra utgå
4
Ilungl. Maj:ts proposition nr 75.
på sätt myndigheterna förordat. Livräntorna synas böra bestridas från anslaget
till diverse pensioner och understöd m. m.
•Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.
må från och med den 1 juli 1950 utgå livräntor till Ebba Emmertz
med 125 kronor för månad så länge hon lever ogift, samt till
Eva Emmertz med 50 kronor i månaden till dess hon fyller 7
år och med 75 kronor i månaden för tiden därefter längst till
dess hon fyller 18 år, allt med avdrag för från riksförsäkringsanstalten
för motsvarande tid utgående livräntor, med iakttagande
att å de sålunda bestämda livräntorna icke må åtnjutas
någon sådan tilläggsförmån, som enligt gällande bestämmelser
eljest tillkommer pensionstagare.
2.
Under militära övningar den 13 september 1944 vid Sundsvalls luftvärnsk&r
skadades värnpliktige nr 759-21-43 T. L. Jansson vid avfyrande av ett s. k.
knallskott så svårt att ett finger å högra handen och två fingrar å vänstra handen
måste amputeras.
Omständigheterna i samband med olyckan blevo föremål för prövning av
domstol, varvid förd ansvars- och skadeståndstalan mot de befälspersoner som
varit närmast ansvariga för övningen lämnades utan bifall.
I anledning av olyckshändelsen har riksförsäkringsanstalten tillerkänt Jansson
livränta efter en invaliditetsgrad av 33Vs % för tiden den 12 december
1944—den 11 december 1945 samt efter en invaliditetsgrad av 25 % för tiden
den 12 december 1945—den 11 december 1947 ävensom, jämlikt beslut den 6
december 1947, från och med den 12 december 1947 och tills vidare under Janssons
återstående livstid.
Jansson har genom ombud i skrivelse till försvarets civilförvaltning den 30
januari 1947 framställt krav på ytterligare ersättning av kronan i anledning
av skadan och sedermera slutligen yrkat för sveda och värk 600 kronor, för
lyte och framtida men 1 500 kronor samt för ombudsarvode 350 kronor ävensom
livränta för tiden den 9 april 1945—den 11 december 1947, beräknad efter
en årlig arbetsförtjänst av 4 036 kronor 98 öre samt enligt av riksförsäkringsanstalten
för olika tidsperioder fastställda grader av arbetsoförmåga, med avdrag
för vad Jansson för samma tid uppburit eller kunde komma att uppbära
i periodiskt understöd från anstalten, dyrtidstillägg ej inräknat.
Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens tygavdelning, som i
ärendet inhämtat yttrande från försvarets skaderegleringsnämnd, ha med överlämnande
av handlingarna i ärendet i skrivelse den 24 april 1948 anfört bland
annat följande.
Med hänsyn till omständigheterna vid olyckshändelsen hade ämbetsverken
i likhet med skaderegleringsnämnden funnit sannolika skäl tala för att kronan
vore rättsligen skyldig att utgiva o jämkat skadestånd till Jansson. I fråga om
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 75.
de yrkade ersättningsbeloppen hade varken skaderegleringsnämnden eller
ämbetsverken funnit anledning till annan erinran än att ombudsarvodet borde
utgå med endast 200 kronor. Enär riksförsäkringsanstalten numera tillerkänt
Jansson livsvarig livränta, ansåge såväl ämbetsverken som skaderegleringsnämnden
att Jansson borde tillerkännas livränta jämväl för tiden från och
med den 12 december 1947 tills vidare under sin återstående livstid, beräknad
efter en årlig arbetsförtjänst av 4 036 kronor 98 öre och en invaliditetsgrad
av 25 %, med avdrag enligt samma grunder som tidigare angivits beträffande
den yrkade livräntan.
På grund av det anförda hemställde ämbetsverken, att Kungl. Maj:t måtte
tillerkänna Jansson engångsersättning för sveda och värk med 600 kronor, för
lyte och framtida men med 1 500 kronor samt för ombudsarvode med 200
kronor ävensom livränta för tiden från och med den 9 april 1945 intill den 1
juli 1949, att utgå efter en årsinkomst av 4 036 kronor 98 öre samt en invaliditetsgrad
av 33V3 % för tiden den 9 april—den 11 december 1945, eller
med 908 kronor 31 öre, samt efter en invaliditetsgrad av 25 % för tiden den
12 december 1945—den 30 juni 1949, eller med 1 009 kronor 25 öre för år,
i båda fallen med avdrag för vad Jansson uppburit eller kunde komma att
uppbära från riksförsäkringsanstalten, dyrtidstillägg å livränta ej inräknat.
Ämbetsverken hemställde vidare att Kungl. Maj:t måtte avlåta förslag till
riksdagen rörande utgivande av årlig livränta till Jansson för tiden från och
med den 1 juli 1949 under hans återstående livstid med 1 009 kronor 25 öre,
med avdrag enligt angivna grunder.
Statskontoret har i ett den 7 maj 1948 avgivet utlåtande förklarat sig icke
ha något att erinra mot vad civilförvaltningen och tygavdelningen i ärendet
hemställt. På sätt tidigare skett i liknande fall syntes föreskrift böra meddelas
därom, att å det föreslagna livräntebeloppet icke finge åtnjutas sådan tilläggsförmån,
som enligt gällande bestämmelser eljest tillkomme pensionstagare.
Genom beslut den 17 juni 1948 har Kungl. Maj.t medgivit, att Jansson må
beredas engångsersättning ävensom livränta för tiden intill den 1 juli 1949
enligt av ämbetsverken föreslagna grunder. Sedermera har Kungl. Maj :t genom
beslut den 10 juni 1949 medgivit, att Jansson fortsättningsvis för tiden den 1
juli 1949—den 30 juni 1950 må beredas ersättning enligt samma grunder,
dock med skyldighet för honom att vidkännas avdrag jämväl med dyrtidstilllägg
å livräntan från riksförsäkringsanstalten.
Departementschefen.
Beträffande engångsersättning till Jansson och livränta till honom för tiden
intill den 1 juli 1950 föreligger beslut av Kungl. Maj:t. För tiden från
och med den 1 juli 1950 synes såsom myndigheterna förordat livränta böra
utgå till Jansson med 1 009 kronor 25 öre för år, med iakttagande av att å
livräntan icke bör utgå någon sådan tilläggsförmån, som eljest tillkommer
pensionstagare. Livräntan synes böra bestridas från anslaget till diverse pensioner
och understöd in. m.
6
Kungl. Maj-.ts proposition nr 75.
I fråga om Kungl. Maj:ts beslut den 10 juni 1949, att Jansson skall vara
skyldig vidkännas avdrag å livräntan jämväl med dyrtidstillägg därå från
riksförsäkringsanstalten, tillåter jag mig hänvisa till vad jag liärutinnan
anfört under punkten 3 i protokollet över försvå rsärenden för den 28 januari
1949 (proposition 1949:21).
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.
må till T. L. Jansson från och med den 1 juli 1950 utgå årlig livränta
med 1 009 kronor 25 öre, med avdrag för vad han på grund
av olyckshändelsen för motsvarande tid kan komma att uppbära
i livränta från riksförsäkringsanstalten, med iakttagande att å den
sålunda bestämda livräntan icke må åtnjutas någon sådan tillläggsförmån,
som enligt gällande bestämmelser eljest tillkommer
pensionstagare.
O
O.
Den 27 november 1947 blev arbetaren Yngve Leonard Persson, då han
var sysselsatt med vägarbete å Barkåkra flygfält, påkörd och dödad vid
haveri med ett kronan tillhörigt flygplan.
Sedan olyckshändelsen varit föremål för prövning inför krigsrätten vid
Skånska flygflottiljen, där åklagaren yrkat ansvar å flygplanets förare för
oförstånd i tjänsten samt vissa ersättningsyrkanden framställts mot föraren,
lämnade krigsrätten genom utslag den 8 juni 1948 de framställda yrkandena
utan bifall.
Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.
T skrivelse den 14 juni 1948 till flygförvaltningen har den omkomnes
moder, änkefru Gerda Eufrosyne Persson, med förmälan att hon för sin försörjning
varit helt beroende av den avlidne, anhållit att kronan matte till
henne utgiva en åilig livränta av 600 kronor ävensom ett engångsbelopp av
2 (XX) kronor, motsvarande viss den avlidnes skuld som icke kunnat gäldas ur
dödsboets till endast 350 kronor uppgående tillgångar.
Härjämte har ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolaget Land och Sjö, där
den avlidne var försäkrad för olycksfall i arbete, yrkat ersättning för i anledning
av olyckshändelsen havda kostnader med 363 kronor för begravningshjälp,
23 kronor för läkararvode och intyg samt 277 kronor 50 öre för livränta
till Gerda Eufrosyne Persson för tiden den 28 november 1947—den
31 oktober 1948 ävensom gottgörelse för den livränta, beräknad efter 300
kronor för år, som av bolaget kunde komma att utgivas för tiden efter den
31 oktober 1948.
Försvarets skaderegleringsnämnd har i ett den 30 september 1948 avgivet
yttrande anfört bl. a., att nämnden icke ansåge tillräcklig grund föreligga att
tillstyrka kravet å engångsersättning med 2 000 kronor. Däremot förordade
nämnden, att livsvarig livränta tillerkändes änkefru Persson från den 27
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj-.ts proposition nr 75.
november 1927 med 700 kronor för år, med avdrag av den från försäkringsbolaget
utgående livräntan.
Försvarets civilförvaltning och fly g förvaltningen ha, med överlämnande av
till ärendet hörande handlingar, i gemensam skrivelse den 29 oktober 1948
anfört i huvudsak följande.
Enligt ämbetsverkens uppfattning kunde kronan, då Yngve Leonard Persson
icke syntes ha genom eget vållande medverkat till sin död, icke
undgå att utgiva ersättning för den genom haveriet uppkomna skadan. Utredningen
gåve vid handen att Gerda Eufrosyne Persson, som vore född den
30 juni 1883 och jämlikt lag ägt rätt till underhåll av den omkomne, genom
dennes frånfälle kommit att sakna erforderligt underhåll. Kronan syntes med
hänsyn härtill skyldig utgiva skadestånd till Gerda Eufrosyne Persson i
form av livsvarig livränta från den 27 november 1947. Ämbetsverken anslöte
sig till skaderegleringsnämndens uppfattning rörande storleken av livräntan
samt ansåge att laga grund saknades för bifall till ansökningen i vad avsåge
engångsersättning med 2 000 kronor. — Till försäkringsbolaget syntes ersättning
jämlikt 12 § 2 mom. lagen om försäkring för olycksfall i arbete böra
utgå med yrkade belopp för av bolaget havda kostnader, varjämte bolaget
syntes berättigat till ersättning för livränta som komme att utgivas för tiden
efter den 31 oktober 1948. — Med hänsyn till det anförda hemställde ämbetsverken,
att Kungl. Maj:t måtte dels medgiva att ersättning finge utgivas till
Gerda Eufrosyne Persson och bolaget i enlighet med angivna grunder för
tiden till och med den 30 juni 1949, dels ock avlåta förslag till riksdagen
rörande utgivande till Gerda Eufrosyne Persson av livsvarig livränta för
tiden från och med den 1 juli 1949 efter 700 kronor för år, med avdrag dock
för vad bolaget för motsvarande tid kunde komma att utgiva till henne i
livränta.
Genom beslut den 12 november 1948 har Kungl. »Maj:t på sätt myndigheterna
föreslagit medgivit dels att Gerda Eufrosyne Persson må beredas
livränta för tiden den 27 november 1947—den 30 juni 1949 efter 700 kronor
föi'' år med avdrag för livränta för motsvarande tid från olycksfallsförsäkringsbolaget
Land och Sjö, dels ock att till olycksfallsförsäkringsbolaget må utbetalas,
förutom viss engångsersättning, gottgörelse för av bolaget för tiden
till och med den 30 juni 1949 till änkefru Persson utgiven livränta efter 300
kronor för år. Genom beslut den 25 november 1949 har Kungl. Maj:t sedermera
medgivit, att Gerda Eufrosyne Persson må fortsättningsvis för tiden
den 1 juli 1949—den 30 juni 1950 beredas ersättning i form av livränta enligt
tidigare grunder.
Departementschefen.
Beträffande livränta till Gerda Eufrosyne Persson för tiden intill den
1 juli 1950 och gottgörelse till olycksfallsförsäkringsbolaget Land och Sjö
intill samma tidpunkt föreligger beslut av Kungl. Maj:t. För tiden därefter
synes på sätt civilförvaltningen och flygförvaltningen föreslagit livränta
böra utgå till änkefru Persson med 700 kronor för år, med iakttagande
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 75.
av att å livräntan icke bör utgå någon sådan tilläggsförmån som eljest tillkommer
pensionstagare. Avdrag förutsattes härvid skola ske för belopp,
som änkefru Persson för motsvarande tid utfår från försäkringsbolaget. För
dessa belopp äger bolaget regressrätt mot kronan. Livräntan synes böra bestridas
från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att från anslaget till diverse pensioner och understöd in. m. må
utgå
a) till Gerda Eufrosyne Persson från och med den 1 juli 1950
årlig livränta efter 700 kronor för år, med avdrag för den
livränta ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolaget Land och Sjö
må komma att till henne utgiva, med iakttagande att å den
sålunda bestämda livräntan icke må åtnjutas någon sådan tillläggsförmån,
som enligt gällande bestämmelser eljest tillkommer
pensionstagare,
b) till olycksfallsförsäkringsbolaget Land och Sjö gottgörelse
för den livränta, beräknad efter 300 kronor för år, som av bolaget
kan komma att utgivas till änkefru Persson för tiden efter den
30 juni 1950.
4.
Den 3 juli 1944 inträffade vid röjning av ett landminfält i närheten av
Haparanda en sprängningsolycka, varvid, såvitt nu är i fråga, värnpliktige
nr 988—4—42 Gösta Alvar Lindberg dödades.
Med anledning av Lindbergs frånfälle tillerkände riksförsäkringsanstalten
jämlikt 1927 års militärersättningsförordning Lindbergs fader begravningshjälp
med 150 kronor utöver det belopp å 250 kronor som till denne utgått
från vederbörligt truppförband. Sedan rådhusrätten i Linköping genom lagakraftvunnet
utslag den 25 juni 1945 förklarat, att Lindberg skulle anses ha
varit fader till ett av Inga Brita Kristina Samuelsson, Linköping, den 23
oktober 1944 fött barn, Carl Olof Gösta, vilket tillika förklarats vara deras
trolovningsbarn, tillerkände anstalten barnet en årlig livränta å 294 kronor,
att utgå från och med den 23 oktober 1944 till dess barnet uppnått sexton
års ålder, varjämte å livräntan skulle utgå dyrtidstillägg med 40 % enligt
därom gällande särskilda bestämmelser.
I skrivelse till försvarets civilförvaltning den 10 september 1946 yrkade
Inga Samuelsson i anledning av Lindbergs död av kronan ersättning som
slutligen bestämdes att avse begravningskostnader samt vårdkostnad för
henne själv och barnet med 1 304 kronor 45 öre, mistad arbetsförtjänst m. in.
till följd av förlossningen med 2 000 kronor samt ombudsarvode med 300
kronor ävensom bidrag till barnets underhåll med 100 kronor för månad till
dess barnet fyllt 18 år.
Försvarets skaderegleringsnämnd, som den 27 januari 1949 avgivit vtt
-
9
Kungl. Maj:ts •proposition nr 75.
rande i ärendet, har förklarat sig anse, att Inga Samuelsson vore berättigad
till skadestånd med anledning av Lindbergs död. Nämnden tillstyrkte, att
ersättning för begravnings- och vårdkostnader bestämdes till 940 kronor 28
öre. Även om det kunde anses tveksamt, huruvida kronan vore rättsligen
skyldig att utbetala ersättning för mistad arbetsförtjänst in. m. i samband
med förlossningen, syntes nämnden starka billighetsskäl tala för att det i
detta avseende yrkade beloppet, 2 000 kronor, tillerkändes Inga Samuelsson.
Med hänsyn till omständigheterna ansåge sig nämnden böra tillstyrka att
barnet tillerkändes livränta med 100 kronor för månad till dess barnet fyllt
16 år, då frågan om livränta för ytterligare tid borde tagas under omprövning.
Från livräntan borde avdragas från riksförsäkringsanstalten utgående
periodiskt understöd. Mot det begärda ombudsarvodet hade nämnden icke
något att erinra.
Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens tygavdelning ha i en
den 5 mars 1949 dagtecknad skrivelse med överlämnande av till ärendet
hörande handlingar anslutit sig till skaderegleringsnämndens förslag och
hemställt att Inga Samuelsson samt hennes och Lindbergs son, Carl Olof
Gösta, måtte tillerkännas ersättning i enlighet därmed.
Genom beslut den 24 mars 1949 har Kungl. Maj:t medgivit, att ersättning
må beredas dels Inga Samuelsson i enlighet med ämbetsverkens förslag
med tillhopa 3 240 kronor 28 öre, dels ock Inga Samuelssons och Lindbergs
barn, Carl Olof Gösta, i form av livränta för tiden den 23 oktober 1944—
den 30 juni 1950 med 100 kronor för månad, med avdrag för från riksförsäkringsanstalten
för motsvarande tid utgående periodisk ersättning.
Departementschefen.
Beslut föreligger av Kungl. Maj:t beträffande engångsersättning till
Inga Samuelsson samt livränta till hennes och Lindbergs son för tiden från
och med 23 oktober 1944 till och med den 30 juni 1950. För tiden därefter
synes livränta till barnet böra utgå på sätt myndigheterna förordat. Dock
bör såsom jag förordat beträffande det under punkten 1. redovisade fallet fråga
om livränta till barnet efter fyllda 16 år till 18 år framdeles kunna efter ansökan
omprövas av Kungl. Maj:t. Livräntan synes böra bestridas från anslaget
till diverse pensioner och understöd m. m.
•Tag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att från anslaget till diverse pensioner och understöd m. in.
må från och med den 1 juli 1950 till Carl Olof Gösta Samuelsson
utgå livränta med 100 kronor för månad längst till dess han
fyller 18 år, med avdrag för från riksförsäkringsanstalten för motsvarande
tid utgående periodisk ersättning, med iakttagande att å
den sålunda bestämda livräntan icke må åtnjutas någon sådan
tilläggsförmån, som enligt gällande bestämmelser eljest till
kommer pensionstagare.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 75.
ö.
Den 22 oktober 1942 inträffade inom Karlskrona kustartilleriregementes
kasernetablissement en olyckshändelse i samband med rengöring av en kulspruta,
varvid, bland andra, värnpliktige nr 384—19—19 Karl Oscar Ludvig
Sandberg skadades så svårt att hans högra arm måste amputeras strax nedanför
axelleden. Olyckan förorsakades därav att ett i kulsprutan kvarglömt
skott gick av och träffade Sandberg, vilken befann sig framför kulsprutan.
Det inträffade blev föremål för prövning vid regementskrigsrätten, som i
sitt av krigshovrätten fastställda och lagakraftvunna utslag fällde landstormskorpralen
nr 498—21—18 J. A. Pettersson till ansvar för tjänsteförsummelse
för det han icke tillsett att kulsprutan efter användningen blivit plundrad
på skott. Pettersson förklarades vållande till den Sandberg tillfogade kroppsskadan.
Vid krigsrätten förbehöllo sig såväl Sandberg som riksförsäkringsanstalten
rätt att mot Pettersson föra särskild talan, Sandberg om ersättning
för framtida men jämte sveda och värk samt riksförsäkringsanstalten för vad
anstalten kunde komma att få utgiva i anledning av olycksfallet.
Sandberg, som hemförlovades från militärtjänsten den 26 januari 1943,
tillerkändes av riksförsäkringsanstalten sjukpenning för tiden den 27 januari
—den 5 mars 1943 samt för tiden därefter livsvarig livränta, beräknad efter
eu invaliditetsgrad av 75 %. Därjämte tillerkändes Sandberg visst ersättningstillägg
och dyrtidstillägg å livräntan.
Genom ombud har Sandberg i skrivelse till försvarets civilförvaltning den
4 november 1948 framställt anspråk på ytterligare ersättning från kronan.
Advokatfiskalen hos försvarets civilförvaltning har i ett den 3 maj 1949
i ärendet avgivet yttrande förklarat sig anse, att kronan icke torde kunna
undgå att svara för skäligt skadestånd till Sandberg.
Marinförvaltningen har, med överlämnande av till ärendet hörande handlingar,
i skrivelse den 8 augusti 1949 anfört bl. a. följande.
Marinförvaltningen, som med hänsyn till bl. a. utgången av målet mot
Pettersson delade advokatfiskalens uppfattning, hade under hand föreslagit
Sandberg förlikning enligt följande grunder, nämligen dels engångsersättning
för sveda och värk med 1 500 kronor, för framtida men med 5 000 kronor,
för läkarintyg med 20 kronor och för ombudskostnader med 500 kronor,
dels ock livsvarig livränta från och med den 27 januari 1943, att utgå för
tiden intill den dag Sandberg fyllde 67 år efter en beräknad årlig inkomst
av 4 500 kronor och en invaliditetsgrad av 75 % och för tiden därefter redu
cerad till hälften, allt med avdrag för vad riksförsäkringsanstalten utgivit
eller komme att utgiva till Sandberg samt ersättnings- och dyrtidstillägg
därå. Sandberg hade förklarat sig villig att godtaga det av marinförvaltningen
föreslagna förlikningserbjuclandet. Marinförvaltningen hemställde, att
Kungl. Maj:t måtte tillerkänna Sandberg ersättning i enlighet därmed.
Försvarets skaderegleringsnämnd har i ett den 26 augusti 1949 avgivet
yttrande uttalat, att nämnden ansåge kronan skadeståndsskyldig gentemot
Sandberg och att nämnden icke hade något att erinra mot de av marinförvaltningen
föreslagna ersättningsgrunclerna.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 75.
Försvarets civilförvaltning liar i ett den 13 september 1949 avgivet utlåtande
förordat, att Sandberg beredes ersättning enligt föreslagna grunder.
Riksförsälcringsanstalten har i utlåtande den 27 september 1949 anfört
bl. a. följande.
Från den livränta, som kunde komma att tillerkännas Sandberg, borde
för tiden till och med den dag han uppnådde 67 års ålder, avdrag i enlighet
med vad därom föreslagits göras med fulla beloppet av från riksförsäkringsanstalten
för motsvarande tid utgående ersättningsförmåner i form av
sjukpenning och livränta jämte dyrtids- och ersättningstillägg, varom i det
föreliggande förslaget närmare uppgifter lämnats. För tiden därefter under
Sandbergs återstående livstid, varunder livränta föreslagits skola utgivas med
belopp, motsvarande hälften av den därförut utgående livräntan, syntes avdrag
böra ske allenast med halva beloppet av från riksförsäkringsanstalten
därunder utgående ersättningsförmåner.
Genom beslut den 14 oktober 1949 har Kungl. Maj:t medgivit, att Sandberg
må — under villkor att han å kronan överlät sin rätt till det skadestånd
som på grund av skadan kunde tillkomma honom av Pettersson eller
annan — beredas ersättning för sveda och värk, framtida men, läkarintyg
samt ombudskostnader med tillhopa 7 020 kronor ävensom för förlorad arbetsförtjänst
i form av livränta för tiden den 27 januari 1943—den 30 juni
1950 efter 3 375 kronor för år med avdrag av från riksförsäkringsanstalten
för motsvarande tid utgående ersättning, dock med iakttagande att å den sålunda
bestämda livräntan icke finge utgå någon sådan tilläggsförmån som
enligt gällande bestämmelser eljest tillkomme pensionstagare.
Departementschefen.
Beträffande engångsersättning till Sandberg och livränta till honom för
tiden till och med den 30 juni 1950 föreligger beslut av Kungl. Maj:t, Förtiden
därefter synes livränta böra utgå på sätt myndigheterna förordat, varvid
jämkning av livräntebeloppet efter 67 års ålder bör ske. Livräntan synes
böra bestridas från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.
•Tåg hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att från anslaget till diverse pensioner och understöd in. m.
må till Karl Oscar Ludvig Sandberg utgå livsvarig livränta från
och med den 1 juli 1950 till dess han fyller 67 år efter 3 375
kronor för år samt därefter med halva detta belopp, med avdrag
före 67 års ålder med hela, samt efter 67 års ålder med
halva beloppet av från riksförsäkringsanstalten för motsvarande
tid utgående ersättningsförmåner, med iakttagande att å den sålunda
bestämda livräntan icke må åtnjutas någon sådan tilläggsförmån,
som enligt gällande bestämmelser eljest tillkommer pensionstagare.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 75.
6.
Under en militär övning natten mellan den 19 och den 20 september 1941
skadades värnpliktige 1658—46—46 Karl Gösta Jansson vid kollision mellan
en av honom i tjänsten förd motorcykel och eu kronan tillhörig lastbil
så svårt att högra underbenet måste amputeras.
Genom beslut den 19 november 1948 medgav Kungl. Maj:t, att Jansson
fick beredas ersättning, så vitt nu är i fråga, för lyte och framtida men
med 4 000 kronor samt i form av livränta för tiden den 28 mars 1942—den 29
november 1948, att för tiden den 19 juni 1945—den 29 november 1948 utgå
efter av riksförsäkringsanstalten fastställd invaliditetsgrad och en antagen
årsinkomst av 6 000 kronor, med avdrag dock för under motsvarande tid från
anstalten utgående periodiskt understöd, dyrtidstillägg å livränta ej inberäknat,
samt med iakttagande av att å den sålunda bestämda livräntan icke
fick åtnjutas någon sådan tilläggsförmån, som enligt gällande bestämmelser
eljest tillkomme pensionstagare.
Uti en av försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens tygavdelningr
jämte eget gemensamt yttrande, den 18 november 1949 överlämnad skrift har
Jansson genom ombud anhållit, att han måtte erhålla ytterligare ersättning
för lyte och framtida men med 1 000 kronor ävensom livsvarig livränta, beräknad
efter en antagen årsinkomst av 6 000 kronor och en invaliditetsgrad
av 40 %.
Civilförvaltningen och tygavdelningen, som inhämtat utlåtande från försvarets
skaderegleringsnämnd, ha i sitt yttrande anfört bl. a, följande.
Från riksförsäkringsanstalten hade inhämtats, att Janssons invaliditetsgrad
fastställts för tiden den 30 augusti 1948—den 29 augusti 1949 till 45 %
och för tiden den 30 augusti 1949—den 29 augusti 1952 till 40 %. Anstalten
hade vidare uttalat att, med hänsyn till arten av de skador som åsamkats
Jansson, någon ytterligare nedsättning av den beräknade invaliditeten icke
syntes vara att förvänta. Advokatfiskalen hos civilförvaltningen, vars yttrande
tillstyrkts av försvarets skaderegleringsnämnd, hade föreslagit, att
Jansson måtte tillerkännas livsvarig livränta efter en antagen årsinkomst av
6 000 kronor och en invaliditetsgrad för tiden den 30 november 1948—den 29
augusti 1949 av 45 % och för tiden därefter av 40 %, dock med avdrag för
till Jansson utgående periodisk ersättning från riksförsäkringsanstalten. Härjämte
hade advokatfiskalen tillstyrkt, att Jansson måtte beredas ytterligare
ersättning med 1 000 kronor för lyte och stadigvarande men. Ämbetsverken
hade icke något att erinra mot den av advokatfiskalen föreslagna beräkningen
av livräntan och ej heller mot den begärda ytterligare gottgörelsen för lyte
och stadigvarande men. Med hänsyn till för Jansson föreliggande ekonomiska
svårigheter hade ämbetsverken låtit till honom i förskott utbetala ett
belopp av 500 kronor.
Genom beslut den 9 december 1949 har Kungl. Maj:t medgivit, att Jansson
må beredas dels ytterligare ersättning för lyte och stadigvarande men med
1 000 kronor, varå skulle avräknas till Jansson i förskott utgivet belopp å
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 75.
500 kronor, dels ock ersättning i form av livränta för tiden den 30 november
1948—den 30 juni 1950 i enlighet med de av advokatfiskalen föreslagna
grunderna, dock med iakttagande av att å den sålunda bestämda livräntan icke
må utgå någon sådan tilläggsförmån, som enligt gällande bestämmelser
eljest tillkommer pensionstagare.
D epartemen tsch efen.
Beträffande ytterligare lytesersättning till Jansson och livränta till
honom för tiden till och med den 30 juni 1950 föreligger beslut av Kungl.
Maj:t. För tiden därefter synes såsom myndigheterna förordat livränta böra
utgå till Jansson, beräknad efter en antagen årsinkomst av 6 000 kronor och
en invaliditetsgrad av 40 %, med iakttagande av att å livräntan icke bör utgå
någon sådan tilläggsförmån som eljest tillkommer pensionstagare. Livräntan
synes böra bestridas från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.
må till Karl Gösta Jansson från och med den 1 juli 1950 utgå
årlig livränta, beräknad efter en årsinkomst av 6 000 kronor och
en invaliditetsgrad av 40 %, med avdrag för vad han på
grund av olyckshändelsen uppbär i livränta från riksförsäkringsanstalten,
med iakttagande att å den sålunda bestämda
livräntan icke må åtnjutas någon sådan tilläggsförmån, som enligt
gällande bestämmelser eljest tillkommer pensionstagare.
Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
under punkterna 1—6 hemställt förordnar Hans
Maj:t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Olof Cederstrand.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1950:117 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition av vissa äldre anslag å sjätte huvudtiteln m. m. a1 i texten
- SU 1950:66 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livränta till Ebba Linnéa Emmertz in. fl. s. 6 i texten