Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om kommuns bidrag till kostnaderna för folktandvården

5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:92, Med förslag till förordning om kommuns bidrag till kostnaderna för folktandvården

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 92.

1

Nr 92.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om kommuns bidrag till kostnaderna för folktandvården;

given Drottningholms slott den 17 februari

19 Öb.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden

för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till förordning om kommuns bidrag till kostnaderna

för folktandvården.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Eije Mossberg.

Itihang till riksdagens protokoll 1990. I sand. Nr 92.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 92.

F ö r s 1 u g

till

Förordning

om kommuns bidrag till kostnaderna för folktandvården.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Där barn anmälts till regelbundet deltagande i folktandvård, som landsting

eller stad utanför landsting anordnat med bidrag av statsmedel, åligger

det den kommun, inom vilken barnet är kyrkoskrivet, att till landstinget

eller staden erlägga den årliga behandlingsavgift, som, enligt vad

därom är särskilt stadgat, skall utgå för barnet.

2 §•

Jämväl i annan ordning än i 1 § sägs äger kommun bidraga till bestridande

av kostnader för folktandvård åt inom kommunen kyrkoskrivna

svenska medborgare.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951, då förordningen den

3 juni 1938 (nr 360) om lindring i obemedlades och mindre bemedlades

tandvårdskostnader m. in. upphör att gälla.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

3

Utdrag av protokollet över inrikesärendcn hållet inför Hans Maj:i

Konungen i statsrådet å Drottningholms slott den 17

februari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg. Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, fråga om kommuns

bidrag till kostnaderna för folktandvården samt anför.

Förut denna dag har Kungl. Maj:t beslutat till riksdagen avlåta proposition

(nr 84) angående ändringar i folktandvårdens organisation in. m.

Till grund för de förslag, som framlagts i nämnda proposition, har legal

ett av särskilda, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 april 1946

utsedda sakkunniga (1946 urs folktandvärdssakkunniga) den 3 december

1948 avgivet betänkande med förslag angående folktandvårdens organisation

in. in. (SOU 1948: 53) jämte däröver avgivna yttranden.

I nämnda proposition uppdragas riktlinjer för folktandvårdens fortsatta

utbyggnad och organisation och framföras olika förslag, som innebära avvikelse

frän vad som nu gäller på detta område. Till det vid propositionen

fogade statsrådsprotokollet uttalade jag, att i anledning av vissa av de

framlagda förslagen den nu gällande förordningen den 3 juni 1938 (nr 360)

om lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnadcr

in. in. borde ersättas med eu ny författning.

■lag vill nu närmare redogöra för hithörande spörsmål.

Enligt kungörelsen den 3 juni 1938 angående statsbidrag till folktandvård

skall barn, som anmälts till regelbundet deltagande i folktandvård,

äga åtnjuta tandbehandling mot viss angiven årsavgift. 1 1 § första stycket

tidigare nämnda förordning stadgas, att där barn anmälts till regelbundet

deltagande i folktandvård, som landsting anordnat med bidrag av statsmedel,

åligger det barnets kyrkoskrivningskommun att till landstinget erlägga

den årliga behandlingsavgift, som sålunda skall utgå för barnet. 1

samma paragrafs andra stycke föreskrives, alt om barnet varken är obemedlat

eller mindre bemedlat kommunen äger uttaga avgiften av vederbörande

målsman. Tillika förordnas, att avgiftsbelopp, för vilket kommunen

ej äger uttaga ersättning, icke skall vara att anse såsom fattigvård.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

Av dessa bestämmelser synes föreskriften om kommuns skyldighet att

erlägga behandlingsavgift kunna bibehållas i huvudsak oförändrad. Vad

däremot angår den rätt kommun enligt 1 § andra stycket 1938 års förordning

har att i vissa fall uttaga avgifter av barnets målsman, så har i propositionen

nr 84 på min hemställan föreslagits, att denna befogenhet skall

bortfalla. Bestämmelserna i 1 § andra stycket 1938 års förordning böra

därför utgå.

Enligt 2 § 1 mom. i nämnda förordning äger kommun, som anvisat till

fattigvård ej hänförliga medel för bestridande av avgifter för folktandvård

åt obemedlade och mindre bemedlade vuxna, erhålla statsbidrag till kostnaderna

i sådant hänseende enligt vissa i denna och i 4 § närmare angivna

grunder.

Angående tandvård åt obemedlade och mindre bemedlade samt det därmed

förbundna statsbidraget anförde jag till det vid propositionen nr 84

fogade statsrådsprotokollet.

Folktandvården har i avsevärt mindre omfattning än man från början

räknade med begagnats av obemedlade och mindre bemedlade vuxna personer.

De sakkunniga ha upplyst, att statsbidrag för obemedlades och mindre

bemedlades tandvård under budgetåret 1945/46 utgått till 53 landskommuner

och 15 städer med sammanlagt 17 306 kronor. Under budgetåren 1947/48

och 1948/49 uppgingo statsbidragen till 32 287 resp. 31 567 kronor. I remissyttrande

över betänkandet har svenska landskommunernas förbund framhållit,

att — även med de gynnsammare bidragsgrunder, som de sakkunniga

föreslå — ifrågavarande statsbidrag skulle ur kommunalekonomiska

synpunkter sakna betydelse. Ansöknings- och prövningsförfarandet skulle

också åsamka ett arbete, som knappast stode i proportion till bidragsbeloppens

storlek. Förbundet har därför ansett statsbidraget överflödigt. Jag

anser det för min del önskvärt, att de obemedlade och mindre bemedlade

skola kunna utnyttja de möjligheter, som folktandvårdsorganisationen erbjuder,

enär deras tandvård eljest i stor utsträckning torde bli försummad.

Med hänsyn till vad landskommunernas förbund anfört, finner jag dock

det särskilda statsbidraget till kommunerna böra slopas. Samtidigt vill jag

emellertid uttala, att det är angeläget, att kommunerna även i fortsättningen

anslå medel för ändamålet och att medlen icke hänföras till fattigvård.

Förslaget att statsbidraget skall slopas föranleder, att förordningens 2

och 4 § § böra upphävas.

Då kommunerna — bortsett från städer utanför landsting — nu således

icke längre avses skola åtnjuta något som helst statsbidrag för folktandvård,

kan tveksamhet uppstå om kommunernas kompetens all anslå medel

till bestridande av kostnader, som sammanhänga med folktandvården, i

varje fall om bidragsgivningen ej sker efter generella normer. Jag har såsom

nyss refererats uttalat ett önskemål att medel till lindring i de obemedlades

och mindre bemedlades tandvårdskostnader även i fortsättningen anslås

av kommunerna. Jämväl i andra hänseenden kan kommun tänkas bidraga

till kostnader för folktandvården, t. ex. för skolbarnens resor till och

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungi. Maj:ts proposition nr 92.

från poliklinikerna. För att undanröja allt tvivel om kommunernas befogenheter

i dessa hänseenden torde därför i förordningen böra fastslås, att kommun

äger bidraga till bestridande av kostnader för folktandvård åt inom

kommunen kyrkoskrivna svenska medborgare jämväl på annat sätt än genom

att erlägga behandlingsavgifter för barn. Härigenom skulle kommun

få rätt att anslå medel till folktandvård efter individuell prövning, utan att

bidraget anses som fattigvård.

Av det anförda framgår, att 1938 års förordning enligt min mening bör

ersättas med en författning av delvis nytt innehåll, som reglerar frågan om

kommunernas bidrag till kostnaderna för folktandvården. I enlighet härmed

har inom inrikesdepartementet upprättats förslag till förordning om

kommuns bidrag till kostnaderna för folktandvården, upptagande två paragrafer.

I 1 § har införts den förut omnämnda bestämmelsen, som i huvudsak

motsvarar 1 § första stycket 1938 års förordning. En redaktionell jämkning

har dock vidtagits. Den nu gällande förordningen innehåller i 3 § ett

stadgande av innebörd, att stad, som icke deltager i landsting, skall med

avseende på bestämmelserna i förordningen vara jämställd med landsting.

Detta stadgande är i vad avser 1 § av betydelse huvudsakligen i det fall,

att ett barn går i skola i sådan stad men är kyrkoskrivet i annan kommun;

kyrkoskrivningskominunen skall i sådant fall erlägga avgiften till staden.

I departementsförslaget har 3 § uteslutits. I stället ha bestämmelser av

samma innebörd inarbetats i 1 §.

Den föreslagna förordningens 2 § innehåller den förut behandlade kompetensregeln.

Förordningen synes böra träda i kraft samtidigt med de i propositionen

nr 84 förordade ändringarna i folktandvårdens organisation, d. v. s. den

1 januari 1951. /

Föredragande departementschefen hemställer härefter, alt förut omnämnda

inom inrikesdepartementet upprättade förslag till förordning om

kommuns bidrag till kostnaderna för folktandvården måtte genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Halph Sterncr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.