Angående studentsociala stödåtgärder m. m
80 sidor, varav 79 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 79 av 80 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1950:99, Angående studentsociala stödåtgärder m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 99.
1
Nr 99.
Kungl. Majrts proposition till riksdagen angående studentsociala
stödåtgärder m. m.; given Drottningholms slott den 3
februari 1950.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
Enligt Dess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF.
Josef Weijne.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås införande av studielån med statlig kreditgaranti
för studerande vid universitet och högskolor samt vid socialinstituten från
och med nästa budgetår. Förslag framlägges rörande formerna för en statlig
subvention till uppförande av studentbostadshns.
Vidare behandlas frågan om de högre utbildningsmöjligheternas demokratisering
ur principiella synpunkter. I huvuddrag redovisas studentsociala
utredningens framställning rörande universitets- och högskolestudenternas
aktuella situation och i samband därmed diskuteras olika former
av studentsociala stödåtgärder.
1 — Bihany till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr DO.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms slott
den 3 februari 1950.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,
Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,
Weijne, Andersson, Lingman.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Weijne följande.
I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t under åttonde huvudtiteln,
punkten 115, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, för budgetåret 1950/51 beräkna till Gemensamma universitetsändamål:
Naturastipendier åt studerande vid universiteten och vissa
högskolor ett reservationsanslag av 310 000 kronor.
Vidare har Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen (bilagan 28, Kapitalbudgeten,
punkterna 13 och 14) föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, för budgetåret 1950/51 beräkna
dels till ''Statens lånefond för universitetsstudier ett investeringsanslag av
950 000 kronor;
dels ock till Allmänna studielånefonden ett investeringsanslag av
4 000 000 kronor.
Jag torde nu ånyo få anmäla dessa anslagsfrågor.
I samband härmed torde jag få behandla frågan om vissa studentsociala
stödåtgärder.
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
3
I. Vissa studentsociala stödåtgärder.
1. Inledning.
Den studerande akademiska ungdomens ekonomiska och sociala förhållanden
ha under årens lopp varit föremål för en omfattande uppmärksamhet.
Olika utredningar ha behandlat hithörande frågor, och även statsmakterna
ha visat ett positivt intresse, när det gällt att ekonomiskt underlätta
studier vid universitet och högskolor för obemedlade och mindre bemedlade
studenter. De statliga åtgärderna ha emellertid hittills haft en ganska
begränsad omfattning. Från och med år 1919 anvisas årligen under den
s. k. allmänna studielånefonden medel till räntefria studielån för begåvade,
fattiga lärjungar vid offentliga läroanstalter, och år 1939 inrättades en särskild
statens lånefond för universitetsstudier. Såsom kapitalinvestering i
den sistnämnda fonden har för innevarande budgetår anvisats 950 000
kronor, varav 100 000 kronor till nya lån. Ur allmänna studielånefonden
har under läsåret 1949—50 utdelats 1 511 000 kronor för fortsatta lån,
därav 518 100 kronor till studerande vid fackhögskolorna och socialinstituten,
samt 1 776 000 kronor för nya lån, därav 661 650 kronor till studerande
vid fackhögskolorna och socialinstituten. Sedan år 1939 anvisar riksdagen
årligen även medel för utdelning av statsstipendier i form av fri bostad och
kost för studerande vid universiteten i Uppsala och Lund samt vid karolinska
mediko-kirurgiska institutet. Från och med år 1945 kunna sådana
s. k. naturastipendier även tilldelas studerande vid Stockholms och Göteborgs
högskolor. Slutligen böra nämnas de av 1946 års riksdag beslutade
lånen med statlig kreditgaranti åt den, som avlagt akademisk eller därmed
jämförlig examen. De sedan 1947 utgående stipendierna för främjande av
högre vetenskapliga studier ha däremot tillkommit i första hand som ett
led i den vetenskapliga upprustningen i vårt land och torde icke böra hänföras
till studentsociala stödåtgärder.
Hittills vidtagna åtgärder ha emellertid visat sig otillräckliga för att
göra den högre utbildningen åtkomlig för alla därför lämpade. Obemedlade
och mindre bemedlade studiebegåvade ungdomar äro alltjämt i
stor utsträckning av ekonomiska hinder utestängda från möjligheten att
skaffa sig högre utbildning. Kungl. Maj:t bemyndigade därför den 29 november
1946 chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst nio
sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning och avgiva
förslag angående frågan om universitets- och högskoleungdomens ekonomiska
och sociala föihallandcn. Vid utverkandet av ifragavarande bemyndigande
anförde jag, efter att inledningsvis ha berört tidigare utredningar
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
samt de åtgärder, som hittills vidtagits för att underlätta högre studier för
obemedlade och mindre bemedlade studenter, bland annat följande.
Sakkunnigutredningens mål bör vara att på grundvalen av gjorda undersökningar
och överväganden avgiva förslag till åtgärder för att undanröja
ännu kvarstående hinder av ekonomisk natur för studielämplig ungdom
att genomgå utbildning vid våra universitet och högskolor. Detta syfte kan
nås på en, eventuellt flera av tre olika vägar, nämligen studielån, stipendier
och lön under studietiden. Studielån och stipendier äro tidigare prövade
stödformer, medan däremot tanken på lön under studietiden framförts först
under senare år och med en helt ny principiell motivering. Enligt denna äro
högre studier och fackutbildning att betrakta som samhällsnvttigt arbete,
som följaktligen borde betalas i förhållande till sin betydelse för samhället.
Medan stipendier i princip endast tillfalla ekonomiskt behövande eller
givas som belöning för särskilt framstående prestationer, måste studielön
rent principiellt tillfalla alla utan behovsprövning. Dessa distinktioner
torde vara nödvändiga för en diskussion om studiekostnadsproblemet.
Studiekostnadsproblemet måste emellertid behandlas i nära samband
med akademikernas arbetsmarknadsförhållanden. Särskilt aktuella äro frågorna
om rationell yrkesvägledning och tillförlitliga arbetsmarknadsprognoser
för de akademiska yrkena. Även åtgärder på det studentsociala området
böra ses i sitt samband med studiekostnadsfrågorna. Hur studenternas
bostadsfråga löses kan sålunda få stor betydelse även för utformningen av
exempelvis den statliga stipendiegivningen.
De sakkunniga böra i största möjliga utsträckning utnyttja det utredningsmateriel,
som redan föreligger, framför allt det som sammanbragts av
1945 års akademikerutredning. Genom samråd med statens studielånenämnd
torde dess erfarenheter och synpunkter rörande låne- och stipendieverksamhet
böra inhämtas. Kontakt bör vidare hållas med 1945 års universitetsberedning.
Jag förutsätter härvid, att frågor rörande undervisning
och studiernas organisation, såvitt gäller universiteten samt Stockholms och
Göteborgs högskolor, utredas av den sistnämnda sakkunnigberedningen,
men att denna däremot icke behandlar frågor rörande studenternas ekonomiska
och sociala förhållanden.
De sakkunniga böra icke begränsa sin utredning till att avse endast statsuniversiteten,
karolinska institutet och de s. k. fria högskolorna utan böra
ingå på de studentsociala förhållandena även vid de s.k. fackhögskolorna.
När det gäller att finna lämpliga stödformer böra de sakkunniga i första
hand undersöka möjligheten att medelst studielån giva varje studerande
tillräckliga ekonomiska resurser för att under eget ansvar kunna bedriva
studier. Olika kreditformer kunna härvid tänkas. Sannolikt torde de nyligen
möjliggjorda statsgaranterade akademikerlånen kunna erbjuda en lämplig
kreditform även för själva studietiden. Mot studielånen som stödform kan
anföras, att de i och med amorteringstvånget komma att starkt belasta den
yngre akademiskt utbildade arbetskraften. Å andra sidan synes studielånesystemet
onekligen erbjuda en i stort sett effektiv utväg att nå det mål
varåt man här syftar, samtidigt som denna stödform ur statsfinansiell synpunkt
ställer sig fördelaktigare än andra.
Ur de studerandes egen synpunkt torde stipendieformen förefalla mest
tilltalande. En sådan lösning av studiekostnadsproblemet är emellertid helt
beroende av statsfinansiella förutsättningar. Finna de sakkunniga likväl
Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 5
denna stödform vara att föredraga framför ett system med studielån, torde
böra beaktas, att stipendiesystemet bör konstrueras så, att åtminstone alla
verkligt studiebegåvade och obemedlade studenter skola kunna erhålla effektivt
stöd. De sakkunniga böra dessutom taga ställning till frågan, huruvida
kontantstipendier eller naturastipendier äro att föredraga. Med hänsyn
till att studiekostnadsproblemet väsentligen är ett problem om studenternas
levnadskostnader vill det synas som om naturastipendier i någon
form vore att rekommendera. Erfarenheterna av de nuvarande statsstipendierna
i form av fri bostad och kost äro gynnsamma. Under alla förhållanden
torde det vidare vara lämpligt att på något sätt kombinera en statlig
stipendiegivning med stöd åt studentbostadsbyggandet. De sakkunniga
böra därför pröva olika tänkbara former av sådant stöd, varvid i första
hand direkta kapitalsubventioner och hyressubventioner torde ifrågakomma.
Vidare bör inrättandet av särskilda studentmatsalar övervägas, eftersom
avsevärda besparingar i levnadskostnaderna torde stå att vinna även
på detta område.
I samband med bostadsfrågan böra även de gifta studenternas speciella
problem uppmärksammas. Hyressubventioner i någon form torde sålunda
kunna tänkas för s. k. studentfamiljer, oavsett om de bo i studentbostadshus
eller hyra i öppna marknaden. Det i den allmänna diskussionen framförda
förslaget om särskilda kollektivhus för studentfamiljer med barn
torde likaledes böra bli föremål för prövning.
Ett radikalt och fullständigt utbyggande av det statliga stipendiesystemet
skulle i realiteten innebära en form av studielön. Såsom tidigare framhållits
är nämligen skillnaden mellan statliga studiestipendier och studielön
framför allt av principiell natur. Det är därför angeläget, att de sakkunniga
även taga ställning till själva principfrågan, nämligen huruvida ett statligt
ekonomiskt stöd till de studerande vid universiteten och högskolorna bör
givas med eller utan individuell behovsprövning.
EU utbyggande av stipendiesystemet skulle komma att aktualisera även
en råd andra frågor, som de sakkunniga böra taga ställning till. Härvid står
spörsmålet om de akademiska studiernas frihet i förgrunden. En viss kontroll
av stipendiaternas eller låntagarnas studieresultat måste nämligen
under alla förhållanden komma till stånd. Men jag är samtidigt klart medveten
om att en sådan kontroll kan komma att innebära icke önskvärda inskränkningar
i studiernas frihet. Det gäller därför att söka undvika, att en
större ekonomisk trygghet för de enskilda under studietiden vinnes på bekostnad
av deras frihet i studierna.
Ett undanröjande av de ekonomiska hindren för tillträde till de akademiska
studiebanorna kommer otvivelaktigt att medföra en stark ökning av
tillströmningen till universitet och högskolor. T nuvarande läge med brist
på kvalificerad arbetskraft och även med hänsyn till den expansion som är
att vänta pa samhällslivets olika områden, synes det emellertid, som om
risk för överproduktion av högskoleutbildad arbetskraft icke skulle komma
att föreligga under nu överskådlig tid. De sakkunniga torde doek icke böra
förbigå den synnerligen komplicerade frågan om en reglerad tillströmning
till universitet och högskolor. Jag förutsätter emellertid, att eu vägledande
synpunkt för de sakkunniga kommer att vara (önskvärdheten av att såvitt
möjligt undvika spärrar byggda på andra grunder än ett kvalitativt urval.
Till de studentsociala frågorna hör även studenthälsovården, och det är
önskvärt, att de sakkunniga framlägga förslag syftande till en obligatorisk
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
hälsokontroll av samt fri sjukvård för den vid universitet och högskolor
studerande ungdomen. Frågan om studenternas fysiska fostran förtjänar
jämväl att uppmärksammas i detta sammanhang. Slutligen vill jag framhålla,
att de sakkunniga höra kunna upptaga även andra än de i det föregående
angivna studentekonomiska och studentsociala spörsmål till behandling.
Den vägledande synpunkten för de sakkunniga bör vara önskvärdheten
av att framlägga positiva förslag till de högre utbildningsmöjligheternas
demokratisering genom undanröjande av de ekonomiska hindren för tillträde
till de högre utbildningsanstalterna. Utöver denna allmänna målsättning
bör utredningen bedrivas förutsättningslöst. För att snabbt ernå praktiskt
genomförbara resultat böra de sakkunniga — om så befinnes lämpligt
— successivt framlägga avgränsade förslag.
I direktiven framhålles vidare, att utredningen bör överväga inrättandet
av ett prognosinstitut för den intellektuella arbetsmarknaden samt i fråga
om universitetsstatistiken upptaga en nära samverkan med 1945 års universitetsberedning.
Såsom sakkunniga tillkallades numera ledamoten av riksdagens andra
kammare, filosofie doktorn R. H. L. Edenman (ordförande), medicine kandidaten
H.S. Dahlström, numera byråchefen i socialdepartementet P. A.
Eckerberg, ledamoten av riksdagens första kammare, kommunalborgmästaren
i Karlskoga J. E. Ericson, filosofie licentiaten L. F. Kjellman, ledamoten
av riksdagens andra kammare, hemmansägaren H. R. Nilsson, e. o. läroverksadjunkten
N. G. Norman och e. o. byråinspektören N.-O. Witting.
Såsom de sakkunnigas sekreterare tjänstgjorde amanuensen E. G. A. Forsström.
De sakkunniga, som antogo benämningen »1946 års utredning om den
högre utbildningens demokratisering — studentsociala utredningen», ha
den 20 september 1947 avgivit betänkande angående inrättande av ett
prognosinstitut för intellektuell arbetskraft samt den 5 november 1948 betänkande
och förslag angående studentsociala stödåtgärder (stat. off. utr.
1948:42).
Över sistnämnda betänkande ha yttranden avgivits av universitetskanslern
efter hörande av vederbörande vid universiteten i Uppsala och Lund,
karolinska institutet, Stockholms och Göteborgs högskolor samt tandläkarhögskolorna
i Stockholm och Malmö, överstyrelsen för de tekniska högskolorna
efter hörande av vederbörande vid tekniska högskolan i Stockholm
och Chalmers tekniska högskola, direktionen för handelshögskolan i Stockholm,
styrelsen för handelshögskolan i Göteborg, styrelserna för farmaceutiska
institutet, veterinärhögskolan, skogsliögskolan och lantbrukshögskolan,
styrelserna för socialinstituten i Stockholm och Göteborg samt för sydsvenska
socialinstitutet, direktionen över gymnastiska centralinstitutet,
statsstipendienämnderna vid universiteten i Uppsala och Lund samt vid
Stockholms högskola, Göteborgs högskola och skogshögskolan, garantilånenämnden,
studielånenämnden, skolöverstyrelsen, socialstyrelsen, statskon
-
7
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 99.
toret, statistiska centralbyrån, järnvägsstyrelsen, medicinalstyrelsen, bostadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, 19/f6 års folktandvårdssakkunniga samt
forskningsrådens samarbetsdelegation.
Tillfälle att yttra sig ha beretts följande: Riksbanksfullmäktige, styrelsen
för Sveriges förenade studentkårer, elevkårerna vid socialinstituten i Stockholm
och Göteborg samt vid sydsvenska socialinstitutet, Alnarps elevkår,
styrelsen för svenska bankföreningen, styrelsen för svenska sparbanksföreningen,
Uppsala studentkårs kreditkassa, Lunds studentkårs kreditkassa,
Götebmgs högskolas studentkårs kreditkassa, Stockholms studentkårers
kreditkassa, Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges yngre läroverkslärares
förening, läroverkslärarnas riksförbund, socialdemokratiska
ungdomsförbundet, folkpartiets ungdomsförbund, svenska landsbygdens
ungdomsförbund, högerns ungdomsförbund, kommunistiska ungdomsförbundet,
styrelsen för svenska landstingsförbundet, tjänstemännens centralorganisation,
stiftelsen Uppsala studentbostäder, akademiska föreningens i
Lund ekonomiska utskott samt stiftelsen studenthemmet i Stockholm.
Härjämte ha Sveriges yngre naturvetares förening samt styrelserna för
Sveriges folkskollärarförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund, Sveriges
småskollärarinneförbund och seminariernas elevförbund inkommit med skrivelser
i ämnet.
I det följande ämnar jag behandla frågan om de högre utbildningsmöjligheternas
demokratisering ur principiella synpunkter samt likaledes i princip
diskutera olika former av studentsociala stödåtgärder. Jag avser även att i
huvuddrag redovisa studentsociala utredningens framställning rörande universitets-
och högskolestudenternas aktuella situation för att därmed få
den sociala och ekonomiska bakgrunden till de av utredningen framförda
förslagen till studentsociala stödåtgärder. Slutligen ämnar jag hemställa
om att för riksdagen framläggas förslag om införande av studielån med statlig
kreditgaranti för studerande vid universitet och högskolor samt vid socialinstituten.
Jag ämnar även framlägga förslag rörande statlig subventionering
av studentbostadsbyggnader.
2. Principiella synpunkter på frågan om de högre utbildningsmöj
ligheternas demokratisering.
Studentsociala utredningen.
Utbildningsmöjligheternas demokratisering måste enligt de sakkunniga
innebära samma rätt och samma möjligheter för envar medborgare att oavsett
social ställning, ekonomiska förutsättningar och bostadsort få den utbildning,
för vilken han eller hon är lämpad. En demokratisering i här
nämnda avseende skulle alltså innebära, att nuvarande ekonomiska och
geografiska spärrar till såväl läroverk som universitet och högskolor brötos
8
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 99.
och att urvalet till de högre utbildningsanstalterna gjordes beroende uteslutande
av de studerandes intellektuella förutsättningar och lämplighet
för studier. De sakkunniga framhålla vidare, att en demokratisering av utbildningsmöjligheterna
bör ske parallellt med en höjning av hela folkets
bildningsnivå genom en förbättrad obligatorisk skolutbildning. Det föreliggande
förslaget till studentsociala stödåtgärder borde därför betraktas
som ett led i en allmän kulturell upprustning.
De nuvarande utbildningshindren av ekonomisk och geografisk natur
kunna enligt utredningen icke försvaras ur någon synpunkt. Vi göra oss för
det första skyldiga till ett uppenbart slöseri med vårt lands teoretiska begåvningar.
När den mänskliga faktorn alltmer kommit att framstå såsom
den största nationella tillgången, måste nämligen ett litet land som vårt
söka att rationellt utnyttja och tillvarataga den begåvning, som kan finnas
inom alla samhällsgrupper. Utredningen anser det ställt utom varje tvivel,
att det finns en stor outnyttjad »begåvningsreserv» framför allt inom de
lägre socialgrupperna men även på ur skolsynpunkt missgynnade orter.
Utredningen framhåller vidare, att ett urval till de högre utbildningsbanorna,
som i stor utsträckning baseras på de enskilda familjernas ekonomiska
och sociala ställning, icke heller kan accepteras med hänsyn till allmänna
sociala rättvisesynpunkter. Privatekonomiska förutsättningar borde
över huvud taget icke vara avgörande för en persons möjligheter att skaffa
sig högre utbildning. En bredare social rekryteringsbas till de ledande posterna
i samhället torde slutligen enligt utredningen komma att mildra klassmotsättningarna
och befästa den politiska demokratin. Bildningens nuvarande
ojämna och godtyckliga fördelning vore över huvud taget en starkt
bidragande orsak till rådande klassföreställningar och sociala motsättningar.
Den nuvarande rekryteringen till universitet och högskolor visar enligt
utredningen, att kravet på en demokratisering av de högre utbildningsmöjligheterna
är berättigat. Resultatet av företagna undersökningar — vilket
senare skall redovisas — visar nämligen, att det icke är någon överdrift,
när man i den offentliga debatten gjort gällande, att möjligheten att bedriva
högre studier fortfarande i stor utsträckning är förbehållen personer
ur de bättre situerade samhällsgrupperna.
De sakkunniga äro givetvis medvetna om att även andra än ekonomiska
faktorer påverka rekryteringen till läroverk och högskolor. Föräldrarnas
attityd framför allt gentemot läroverken spelar sålunda en stor roll. Traditionella
och psykologiska synpunkter göra sig likaledes starkt gällande vid
valet av levnadsbana. Även föräldrarnas sociala ambitioner inverka på yrkesvalet,
och att dessa äro vitt skilda inom olika socialgrupper torde vara
ett känt förhållande. När utredningen likväl anlagt utpräglat ekonomiska
synpunkter på frågan om de högre utbildningsmöjligheternas demokratisering,
är det i medvetande om att statsmakterna i stort sett icke ha andra
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
möjligheter, om man inom överskådlig tid vill nå resultat, än att genom
olika praktiska åtgärder söka bryta nu existerande utbildningshinder av
ekonomisk, geografisk och social natur. Utredningen understryker emellertid,
att den allvarligt strävat efter att endast föreslå sådana åtgärder, som
i tillbörlig utsträckning taga hänsyn till olika socialgruppers traditionella
och psykologiska inställning till högre utbildning och yrkesval.
I samband med en diskussion om urvalsprinciperna för de högre skolorna
framhåller utredningen, att när den med skärpa hävdat nödvändigheten av
att urvalet av elever till de högre skolorna uteslutande sker på grundval av
intellektuella och kvalitativa egenskaper, har den därmed naturligtvis icke
gjort sig till tolk för en uppfattning, att all begåvning bör komma de s. k.
intellektuella och akademiska yrkena till godo. Teoretiskt och allmänt begåvat
folk behövs enligt utredningen självklart även på andra yrkesområden,
bland annat för att hindra att en ur demokratisk synpunkt olycklig
samhällsklyvning uppstår. Någon fara för att de praktiska och manuella
yrkena skulle komma att utarmas på all begåvning torde dock icke föreligga,
och som skäl för detta sitt påstående anför utredningen bland annat
de synpunkter skolkommissionen utvecklat i denna fråga.
Utredningen har även behandlat den ofta diskuterade frågan om de akademiska
studiernas frihet och understryker bland annat starkt, att samhällets
ekonomiska åtaganden i vad det gäller de enskilda studerandena under
inga omständigheter kunna motivera en inskränkning i deras personliga frioch
rättigheter. Beträffande utredningens övriga principiella synpunkter
hänvisas till betänkandet, s. 15—21.
Remissyttranden.
Det övervägande antalet remissinstanser har givit sin fulla anslutning till
de principiella grundtankarna i utredningens förslag beträffande de högre
utbildningsmöjligheternas demokratisering. Allmänt har framhållits önskvärdheten
av att genom ökade statliga stödåtgärder underlätta högre studier
även för begåvad ungdom från obemedlade och mindre bemedlade
hem. Att urvalet till de högre utbildningsbanorna uteslutande bör bero av
vederbörandes studiebegåvning understrykes likaledes i ett flertal yttranden.
Universitetskanslern anser t. ex. en demokratisering av utbildningsmöjligheterna
betingad av rättvisesynpunkter och angelägenheten av att
tillvarataga förefintlig studiebegåvning. Skolöverstyrelsen erinrar om att
de av utredningen föreslagna åtgärderna ligga helt i linje med de strävanden
att demokratisera skolutbildningen, som fått uttryck i av 1940 års
skolutredning avgivna och delvis realiserade förslag samt i 1946 års skolkommissions
principbetänkande. Socialstyrelsen framhåller bland annat,
att bortsett från alla rättvisesynpunkter har samhället icke råd att underlåta
att tillvarataga även de studiebegåvningar, som härröra från mindre
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
välsituerade samhällsskikt, och därtill kommer att det för närvarande råder
brist på akademiskt utbildad arbetskraft inom flera yrkesområden, vilket
även socialstyrelsen säger sig haft känning av. Även statskontoret framhåller
den nuvarande icke obetydliga bristen på intellektuell arbetskraft,
vilket gör det desto angelägnare ur samhällets synpunkt att även begåvad
ungdom i knappa ekonomiska omständigheter får tillfälle till högre studier.
Reservationer mot vissa av utredningens principiella motiveringar för en
demokratisering av de högre utbildningsmöjligheterna anföras av tekniska
högskolans lärarkollegium, som anser det tveksamt, huruvida det är riktigt
ur samhällets synpunkt att vidtaga åtgärder, som kunna medföra en betydande
och allmän höjning av antalet studenter vid universitet och högskolor,
varvid dock hänsyn måste tagas till, huruvida avsevärd brist på arbetskraft
finnes inom vissa specialområden. Lärarkollegiet varnar även för en
alltför stark beskäming av de praktiska yrkenas tillgång på intellektuellt
begåvade människor. Den sistnämnda synpunkten framföres även av högerns
ungdomsförbund. Vidare anser svenska bankföreningen att ekonomiska
förutsättningar under rådande förhållanden saknas för att låta de i
betänkandet framförda förslagen omsättas i verkligheten, men även oavsett
allmänt ekonomiska synpunkter ifrågasätter bankföreningen, om det syftemål,
som föresvävat de sakkunniga vid förslagens utformande, kan anses
vara befogat.
Departementschefen.
Studentsociala utredningens principiella synpunkter på frågan om de
högre utbildningsmöjligheternas demokratisering kan jag i stort sett ansluta
mig till. De nuvarande utbildningshindren av ekonomisk och geografisk
natur kunna nämligen svårligen försvaras och måste anses oförenliga
med en demokratisk samhällsuppfattning. Det är därför glädjande, att så stor
enighet synes ha uppnåtts om önskvärdheten av att genom ökade statliga
stödåtgärder underlätta högre studier även för begåvad ungdom från obemedlade
och mindre bemedlade hem. I princip synes man således vara i
stort sett enig om att urvalet till de högre utbildningsbanorna uteslutande
bör bero av vederbörandes intellektuella förutsättningar och lämplighet för
studier och icke liksom nu i stor utsträckning baseras på de enskilda familjernas
ekonomiska och sociala ställning.
Jag vill starkt understryka nödvändigheten av att — även med bortseende
ifrån sociala rättvisesynpunkter — främja rekryteringen till universitet
och högskolor med hänsyn till den brist på akademiskt utbildad arbetskraft,
som råder inom flera yrkesområden och som sannolikt även i
fortsättningen kommer att göra sig gällande, därest icke utbildningskapaciteten
kommer att öka. Det skulle emellertid få mycket skadliga verkningar
för de intellektuella yrkena och för samhället, om denna ökning av
rekryteringen till högre studier i första hand skulle komma att omfatta ett
11
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 99.
större antal studenter med medelmåttig studiebegåvning. Det framstår
därför som angeläget att tillvarataga även de studiebegåvningar, som komma
från mindre välsituerade samhällsskikt. Som utredningen i annat sammanhang
påvisat, torde det finnas en stor outnyttjad »begåvningsreserv»
framför allt inom de lägre socialgrupperna samt på ur skolsynpunkt missgynnade
orter.
Det är självklart icke endast ekonomiska faktorer, som påverka rekryteringen
till de högre utbildningsanstaltema. De sakkunniga ha också framhållit,
att traditionella och psykologiska synpunkter göra sig starkt gällande
vid valet av levnadsbana. Föräldrarnas allmänna attityd gentemot olika
utbildningsvägar torde ävenledes inverka på barnens olika yrkesval, liksom
föräldrarnas sociala ambitioner. Det synes vidare vara en riktig iakttagelse,
när utredningen anmärker, att traditionens och hemmiljöns betydelse ofta
visar sig hos de unga själva i form av en allmän osäkerhet inför nya yrkesmiljöer,
vilket avspeglar sig även vid valet av studieriktning. De här antydda
irrationella faktorernas inverkan på rekryteringen till de högre utbildningsbanorna
torde emellertid icke kunna elimineras, förrän ännu rådande
klassföreställningar och fördomar ytterligare försvagats. Under sådana
förhållanden ha därför statsmakterna, såsom utredningen också framhåller,
i stort sett icke andra möjligheter, om man inom överskådlig tid vill
nå resultat, än att genom olika praktiska åtgärder söka bryta nu existerande
utbildningshinder av ekonomisk och geografisk natur.
Jag är även angelägen understryka, att en demokratisering av de högre
utbildningsmöjligheterna måste ske parallellt med en höjning av den allmänna
bildningsnivån genom en förbättrad obligatorisk skolutbildning. Ett
brytande av de ekonomiska och geografiska utbildningshindren redan på
realskole- och gymnasiestudiet är likaledes en förutsättning. Den omfattande
stipendieringen vid läroverk och liknande läroanstalter, som numera
genomförts och torde komma att ytterligare utbyggas, kommer därför att
få den största betydelse även för de studentsociala stödåtgärdernas utformning.
Man bör nämligen kunna räkna med ökade förutsättningar att skapa
en socialt mera differentierad rekrytering även till universiteten och högskolorna.
Frågan om utbildningsmöjligheternas demokratisering måste slutligen
ses i samband med den framtida skolans organisatoriska utformning,
framför allt med hänsyn till förutsättningarna att skapa ett rationellt urval
av elever till gymnasier och högskolor.
I några remissyttranden ha farhågor yppats för att en stark beskärning
av de praktiska yrkenas tillgång på intellektuellt begåvade människor
skulle bli följden av en betydande och allmän höjning av antalet studenter
vid universitet och högskolor. T andra sammanhang har man talat om en
»intellektuell utarmning» av de praktiska yrkena etc. Fn utveckling i sådan
riktning skulle givetvis vara olycklig. Lika självklart är att teoretiskt och
12
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 99.
allmänt begåvat folk behövs även på andra yrkesområden än de s. k. intellektuella
och akademiska. I likhet med såväl studentsociala utredningen som
skolkommissionen anser jag emellertid, att farhågorna för en intellektuell
utarmning av de praktiska och manuella yrkena äro överdrivna. Jag kan
icke heller finna, att några bärande skäl anförts för att frångå denna uppfattning.
För det första torde alla beräkningar av den s.k. begåvningsreservens
storlek vara ytterst osäkra, vilket även framgår av utredningens i ett senare
sammanhang redovisade undersökningar. Ökningen av antalet studerande
vid universitet och högskolor kommer dessutom alltid att ske under
mer eller mindre hänsynstagande till behovet av arbetskraft inom alla områden.
Det finns vidare ingen särskild anledning räkna med att de praktiska
yrkena i framtiden skulle få mindre konkurrenskraft än för närvarande.
Snarare bör man vid en fortsatt ekonomisk och social utjämning i samhället
räkna med motsatsen. Slutligen torde det alltid komma att finnas
människor, som av olika skäl föredraga att göra sina insatser på ett praktiskt
yrkesområde, även om teoretiska utbildningsmöjligheter skulle föreligga.
Jag vill till sist endast understryka utredningens med skärpa hävdade
uppfattning, att samhällets ekonomiska åtaganden i vad det gäller de enskilda
studerandena under inga omständigheter kunna motivera en inskränkning
i deras personliga fri- och rättigheter. Jag vill även erinra om
att jag redan i mina direktiv för utredningen framhöll nödvändigheten av
att söka undvika, att en större ekonomisk trygghet för de enskilda under
studietiden vunnes på bekostnad av deras frihet i studierna.
3. Universitets- och högskolestudenternas aktuella situation.
Studentsociala utredningen har i sitt betänkande lämnat en ganska brett
upplagd redogörelse för universitets- och högskoleungdomens .aktuella situation.
Den inledes med en rad statistiska uppgifter rörande abiturienterna,
omfattande antalet avlagda studentexamina, abiturienternas sociala
härkomst, betygsnivå, val av vidareutbildning, social härkomst och betygsnivå,
social härkomst och val av vidareutbildning samt betygsstandard och
val av vidareutbildning.
Framställningen bygger till väsentlig del på en vid statistiska institutionen
vid Lunds universitet företagen statistisk undersökning rörande studentårgångama
1930, 1937 och 1943. Ett omfattande tabellmaterial rörande
den sistnämnda årgången ställdes till studentsociala utredningens
förfogande. Lunda-undersökningen, som utförts av pol. mag. Sven Moberg
och professor C.-E. Quensel, har numera i sin helhet publicerats av
1945 års universitetsberedning i dess fjärde betänkande (stat. off. utr.
1949: 48.) Utöver en allmän hänvisning till studentsociala utredningens betänkande
s. 25—49 och till universitetsberedningens nämnda betänkande
vill jag anföra följande.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
Statistiska uppgifter rörande abiturienterna.
Abiturienternas sociala härkomst framgår av följande
uppställning, där antalet abiturienter år 1943 fördelats på grupper efter
målsmans yrke.
Yrkesgrupp
Antal abiturienter
Procentuell fördelning
Män
Kvinnor
Summa
Män
Kvinnor
Summa
A. Lantbrukare m. fl. ...
242
122
364
9,6
8,3
9,1
B. Folkskollärare......
16S
135
301
6,6
9,1
7,5
C. Akademiker m. fl.....
526
368
894
21,0
24,9
22,6
C. Officerare.........
85
42
127
3,4
2,8
3,2
D. Direktörer........
208
108
316
8,3
7,3
7,9
E. Handlande........
325
203
528
12,9
13,7
13,2
F. Högre tjänstemän ....
372
196
568
14,8
13,3
14,2
G. Lägre tjänstemän ....
157
84
241
6,2
5,7
6,0
H. Hantverkare, arbetare
344
152
496
13,7
10,3
12,4
X. Fruar, änkor.......
33
25
58
1,8
1,7
1,5
X. Yrke okänt.......
55
43
98
2,2
2,9
2,5
Summa
2518
1478
8 991
100,0
100,0
100,0
Omgrupperas de anförda procenttalen i tabellen för manliga respektive
kvinnliga abiturienter efter den sedvanliga indelningen i större socialgrupper
(I—III) erhålles följande siffror.
Socialgrupp I (yrkesgrupperna C; D och F) män 48,3 procent; kvinnor
49,o procent; samtliga 48,o procent (50,o procent). Socialgrupp II (yrkesgrupperna
A; B; E och G samt cirka hälften av yrkesgrupp H) män 40,4 procent;
kvinnor 40,3 procent; samtliga 40,4 procent (42,o procent.) Socialgrupp
III( återstoden av yrkesgrupp H) män 7,8 procent; kvinnor 5,9 procent;
samtliga 7,i procent (7,4 procent). Yrkesgrupp X män 3,g procent; kvinnor
4,e procent; samtliga 3,o procent (0 procent). Siffror inom parentes angiva
procenttalen för de tre socialgrupperna, sedan yrkesgrupp X utproportionerats
på huvudgrupperna.
En jämförelse med de uppgifter, som meddelas av 1940 års skolutredning
i betänkandet rörande sambandet mellan folkskola och högre skola,
(stat. off. utr. 1944:21, s. 314 ff.) ger — trots att uppgifterna redovisas efter
helt andra normer — en tämligen likartad bild av den sociala sammansättningen
av gymnasiets elevkår. Sålunda visade det sig, att 11,b procent av
dessa elever härstammade ur socialgrupp III, vilket i betraktande av att
studieavbrotten av ekonomiska skäl äro relativt sett talrikare bland dessa
elever någotsånär stämmer med Lunda-undersökningens redovisning vilken
upptar blott de elever, som avlagt studentexamen.
Uppgifterna rörande abiturienternas studentbetyg, som
redovisas av Lunda-undersökningen, omfatta både de i skriftlig och inunt
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
lig examen erhållna vitsorden samt betygen i tidigare bortvalda skolämnen.
Däremot ha inga uppgifter om sedermera företagna kompletteringar införts
i denna del av undersökningen. Redovisningen omfattar sålunda endast de
betyg, som erhållits i samband med avläggandet av studentexamen. Uppgifterna
ha bearbetats statistiskt och betygen poängberäknats efter en skala
med sju enheter (0—6). Betyget C (Icke godkänd) erhöll poängvärdet 0
och betyget A (Berömlig) poängvärdet 6. Betygssumman beräknades för
varje i undersökningen redovisad abiturient och infördes på registerkorten.
I följande tabell återgives fördelningen av abiturienterna på vissa större
grupper, motsvarande de sedvanliga betygen.
Studentbetygens betygs-
Antal abiturienter
Procent
klass (poängvärde)
Män
Kvinnor
Summa
Män
Kvinnor
Summa
Knappt godkänd (—1,9). .
15
—
15
0,6
—
0,4
Godkänd — Icke utan be- röm godkänd (2,0—2,9) .
1202
611
1813
47,8
41,3
45,4
Icke utan beröm godkänd
— Med beröm godkänd
(3,0—3,9).........
1002
674
1 676
39,9
45,6
42,0
Med beröm godkänd — Med
utmärkt beröm godkänd
(4,0—4,9).........
271
176
447
10,8
11,9
11,2
Med utmark t beröm god- känd — Berömlig (5,0
—6,0)...........
23
17
40
0,9
1,2
1,0
Summa
2 513
1478
3 991
100,0
100,0
100,0
De anförda siffrorna bekräfta tidigare gjorda erfarenheter, nämligen att
de kvinnliga abiturienterna över lag redovisa högre betyg än de manliga.
Genomsnittet för samtliga kvinnliga abiturienter ligger vid 3,23 poäng, motsvarande
ett gott Ba; för de manligas vidkommande är genomsnittet 3,«,
d. v. s. något lägre men dock ovanför Ba-strecket.
Av stort intresse är även att se sambandet mellan betygsstandard
och val av vidareutbildning. Lägges därvid studentbetygets
poängvärde som norm för studiebegåvning, så synas de abiturienter,
som avse att studera vid handelshögskolorna, representera det bästa urvalet.
Därnäst komma de abiturienter, som söka sig till de tekniska högskolorna,
och de som söka till tandläkarinstitut och farmaceutiska institutet samt
till socialinstitut. Dessa fem läroanstalter utgöra målet för studenter, vilkas
betygsstandard är högre än för genomsnittet av samtliga, som avse att
ägna sig åt högre studier. Under detta genomsnittsvärde komma i tur och
ordning de blivande fakultetsstudenterna, gymnastiska centralinstitutets
elever och blivande studerande vid de jordbruksbetonade fackhögskolorna.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
Rangordningen i betygshänseende är i stort sett lika för manliga och
kvinnliga abiturienter. Bland de senare komma dock teknologer efter farmaceuter
och tandläkare.
Inom gruppen av abiturienter, som avse annan utbildning, råda i viss
mån särpräglade förhållanden. Endast 32,3 procent av samtliga manliga
abiturienter ligger nämligen över betygsnivån Ba, medan motsvarande procenttal
för de kvinnliga abiturienterna uppgår till 71,9. Till det låga värdet
för de förra bidrar i främsta rummet de låga genomsnittsvärdena för
manliga abiturienter, som avse utbildning vid handelsgymnasierna och på
militärbanan (29,4 procent respektive 26,8 procent). Manliga abiturienter,
som söka till statens affärsdrivande verk, redovisa däremot ett genomsnitt,
som ligger något högre än genomsnittet för studenter, som ''ämna bedriva
högre studier, under det att studenter, som ämna söka sig till folkskoleseminarierna,
ha en något lägre betygsstandard.
De kvinnliga abiturienter, som avse annan utbildning, ha som helhet ett
högre genomsnittsvärde i studentbetygen än studentskor, som söka sig till
de högre utbildningsbanorna. Högsta värdet redovisas av de blivande eleverna
vid folkskoleseminariema. Därnäst komma de, som avse att söka in
vid statens affärsdrivande verk, och sist de blivande eleverna vid handelsgymnasiema.
För dessa båda sistnämnda kategorier är genomsnittsbetyget
dock något lägre än för dem som avse högre utbildning.
En procentuell beräkning av antalet abiturienter inom varje redovisad
grupp av tillämnad utbildning, som uppvisar studentbetyg överstigande
genomsnittsvärdet Ba, ger följande resultat.
Val av utbildning
StudentbeO
och högre
Män
Tg ovanför Ba
) i procent a\
Kvinnor
(3,1 poäng
samtliga
Summa
Fakultet.........
56,8
70,5
61,4
Teknisk högskola.......
76,0
84,6
76,3
Handelshögskola......
82,2
100,0
83,3
1 andläkarinstitut och farmaceutiska institutet . .
67,7
87,5
72,5
Veterinär-, lantbruks- och skogshögskolan.....
42,9
_
42,9
Socialinstitut........
58,3
71,4
67,5
Gymnastiska centralinstitutet.....
42,8
50,0
48,9
Summa högre utbildning
60,5
71,4
66,2
Folkskoleseminarier........
54,1
81,7
65,8
Ilandelsgyrnnasier.........
29,4
64,1
41,8
Statens affärsdrivande verk ....
66,2
70.5
68,3
Militärutbildning.......
26,8
—
26,8
Summa övrig utbildning
32,8
71,9
48,1
Utbildning okänd.............
28,9
42,5
36,0
Samtliga
51,6
58,7
54,2
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
Genomsnittsbetyget för de av 1943 års abiturienter, som uppgivit sig
skola söka in på olika utbildningsbanor, var följande med abiturienterna
fördelade efter läroanstalt (siffrorna inom parentes avse kvinnliga abiturienter,
övriga siffror manliga): Uppsala universitet 3,3 (3,5), Lunds universitet
3,2 (3,s), Stockholms högskola 3,o (3,4), Göteborgs högskola 3,3 (3,5),
karolinska institutet 3,2 (3,5), tekniska högskolan 3,5 (4,o), Chalmers tekniska
högskola 3,3 (3,3), handelshögskolan i Stockholm 3,7 (4,2), handelshögskolan
i Göteborg 3,2 (3,5), tandläkarinstitut 3,3 (3,7), farmaceutiska institutet
3,2 (3,3), veterinärhögskolan 2,9, lantbrukshögskolan 3,o, skogshögskolan
3,3, socialinstitut 2,9 (3,4), gymnastiska centralinstitutet 3,0 (3,o), folkskoleseminarium
3,i (3,e), handelsgymnasier 2,7 (3,2), statens affärsdrivande
verk 3,2 (3,4),'' militärbanan 2,7, vidareutbildning ej påbörjad 2,7 (3,i) samt
vidareutbildning ej känd 2,7 (2,9).
Begåvningsreserven.
Utredningen framhåller inledningsvis, att då ett starkt behov av akademiskt
utbildad arbetskraft föreligger, är det av största vikt, att de för denna
utbildning och dessa yrken bäst lämpade och hågade personerna komma i
tillfälle att genomgå sådan utbildning. Strävandena att underlätta tillströmningen
till de intellektuella studiebanorna borde därför inriktas på att
skapa gynnsammare studiebetingelser för de studenter, som tillhöra de hittills
mindre val utnyttjade reserver av begåvning och intellektuell kapacitet,
som äro att finna främst inom socialgrupperna II och III.
Antalet studenter är f. n. mindre än 5 procent av en samlad årsklass
tjugoåringar, även om procenttalet under de senare åren varit i sakta stigande.
Då en påtaglig minskning av årsklasserna i tjugoårsåldem kommit
till synes under de sista åren av 1940-talet och då en ökning icke är att
vänta förrän under femårsperioden 1959—63, skulle detta medföra att
antalet varje år examinerade studenter minskade, om antalet studenter av
hela årsklassen i fortsättningen endast uppginge till samma procenttal som
nu eller blott höjdes med någon eller några tiondels procent per år, såsom
varit fallet under de senaste åren. Av rena arbetsmarknadsskäl torde det
därför bli nödvändigt, att fler studiebegåvningar än vad nu är fallet få
tillfälle att genomgå en sådan utbildning, som svarar emot deras intellektuella
resurser. Det är i detta sammanhang, som resonemanget om »begåvningsreserven»
sätter in. Utredningen anför här följande.
Tidigare har varje underlag saknats för en uppskattning av det antal
personer, som ha intellektuella förutsättningar för att kunna avlägga studentexamen.
Bristen på ett sakligt underlag har t. o. m. föranlett i övrigt
insiktsfulla personer att i olika sammanhang varna för en ökad rekrytering
av studenter ur de breda lagren, då en sådan ökning skulle medföra en
»intellektuell utarmning» av dessa folkgrupper. Risken härför vore överhängande,
om det visade sig, att begåvningsreserven inom dessa stora grupper
vore — relativt sett — oerhört mycket mindre än inom de grupper,
17
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 99.
som hittills till övervägande del rekryterat de högre studiebanorna. Med
införandet av de brett upplagda testningarna av värnpliktiga vid inskrivningsförrättningen
har emellertid ett försök gjorts att skapa ett statistiskt
underlag för eu beräkning av begåvningsreserven. Utredningen har ansett
sig böra taga hänsyn till de erfarenheter, som undersökningen av 1945 års
värnpliktiga lämnat, och vilka återgivas av docenten Torsten Husen i en
uppsats med titeln »Intelligenskrav på olika skolutbildningsstadier» i tidskriften
»Skola och samhälle» år 1946. Utredningen v ill framhålla, att
docenten Husens resultat icke i och för sig ligga till grund för utredningens
uppskattning av de ekonomiskt sämre ställda samhällsgruppernas möjligheter
att rekrytera en avsevärd ökning av studentkadrarna; dessa möjligheter
framgå enligt utredningens mening ovedersägligt av de tidigare
meddelade siffrorna för abiturienternas nuvarande sociala härkomst. Utredningen
är vidare väl medveten om att metoderna för testningar av
detta slag komma att bli föremål för vetenskaplig diskussion och sannolikt
avsevärt kunna utvecklas. Då emellertid den Husénska undersökningen
varit den enda av detta slag som förelegat för utredningen, har denna ansett
sig böra sammanställa dess resultat med de siffror för studenternas
sociala rekrytering, som legat till grund för utredningens arbete.
Enligt docenten Husens undersökning visade det sig, att cirka 19 procent
av samtliga värnpliktiga — oavsett tidigare skolutbildning och tidpunkten
för dennas avslutande — hade en intelligenskvot (IQ) väl motsvarande och
överstigande det minimikrav ur intellektuell synpunkt (IQ =114), som
undersökningsledaren ansåg sig kunna fastställa som nedersta gränsen för
eu någotsånär friktionsfri passage fram till gymnasiets sista ring.
I senare beräkningar, utförda med delvis andra premisser, har docenten
Husen kommit till resultatet att antalet »studentexamenskapabla» inom
en årsklass värnpliktiga uppgick till cirka 12 procent. Skillnaden i metod
var att i det första fallet, då begåvningsreserven fastställdes till 19 procent,
jämförelsen utfördes mellan de inskrivningspliktiga, som ännu tillhörde
gymnasiet och sålunda icke avlagt studentexamen, och övriga, som redan
avslutat sin skolgång under det att i de senare undersökningarna jämfördes
redan examinerade studenter med övriga inskrivningspliktiga. Härav följde
eu viss förskjutning uppåt på skalan för intelligenskvot för »studentexamenskapabla».
De senare undersökningarna, som utförts på åldersklasserna
1946 respektive 1947, ha publicerats i tidskriften Folkskolan (4, 1947)
samt i ett större arbete med titeln »Begåvning och miljö. Studier i begåvningsdemokratiseringens
problem» (Sthlm 1948).
Enligt den Husénska siffran 19 procent skulle under nuvarande förhållanden
endast något över % av de studentexamenskapabla avlägga sådan
examen. Siffran 12 procent motsvarar % av detta antal.
Undersökningarna ha begränsats till de manliga tjugoäringarna. Av den
tidigare framställningen har det emellertid framgått, att betygsstandarden
för kvinnliga abiturienter i regel är högre än för manliga, varför man skulle
kunna antaga, att fördelningen av begåvningar inom hela årsklassen icke
underskrider de värden, som uppvisas av de intelligensprövade manliga
värnpliktiga.
Om sålunda cirka 19 eller 12 procent av samtliga inom cn årsklass skulle
besitta de primära intellektuella resurser, som erfordras för att avlägga
studentexamen, utgör skillnaden mellan dessa båda tal och det för varje
år redovisade procenttalet studenter av hela årsklassen ett visst mått på
2 - lilhnng till riksdagens protokoll l!)r>0. 1 sand. Xr DO.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
den begåvningsreserv, som sålunda icke utnyttjats. Denna reserv skulle
alltså under alternativa förutsättningar uppgå till följande antal personer
under åren 1938—17.
Å r
Årsklass
antal
Antal student- exaraenskapabla
Antal
avlagda
student-
examina
Begåvuings- reserv antal (c:a)
19 %
a
12 %
b
a
b
1938 .........
103 200
19 600
12 400
3 450
16150
8 950
1939 ........
102 200
19 400
12 250
3 689
15 700
8 550
1940 .........
123 200
23 400
14 800
3 806
19 600
11 000
1941........
114 400
21 750
13 700
3815
17 950
9 900
1942 .........
104 900
19 950
12 600
3 853
16100
8 750
1943 .........
102 600
19 500
12 300
4195
15 300
8100
1944 .........
99 600
18 900
12 000
4 204
14 700
7 800
1945 .........
98 300
18 700
11800
4112
14 600
7 700
1946.........
94 300
17 900
11300
4 062
13 850
7 250
1947 .........
90 500
17 200
10 900
4159
13 050
6 750
Det bör dock med skärpa understrykas, att dessa beräkningar i bästa
fall kunna ge en uppskattning av antalet personer, som besitta erforderliga
intellektuella förutsättningar för avläggande av studentexamen. Men eftersom
framgång i studier i hög grad även sammanhänger med andra faktorer,
såsom intresse, ambition och förmåga av planering, har man ingen garanti
för att ens huvuddelen av den här beräknade »begåvningsreserven» skulle
vara i stånd att verkligen avlägga studentexamen, om den finge tillfälle
fortsätta sin skolgång. Vidare bör den »felvarians», som ligger i brister i
tillförlitlighet hos det här använda provinstrumentet påpekas, och som
innebär en överskattning av antalet. Å andra sidan bör framhållas, att de
synnerligen stora skillnaderna i intellektuell träning mellan studenterna
och de enbart folkskoleutbildade medför en kraftig underskattning av de
senares intellektuella förutsättningar (mätta med här använt prov) jämförda
med studenternas. Detta innebär en underskattning av antalet enbart
folkskoleutbildade, som ligger över den beräknade intellektuella
miniminivån för avläggande av studentexamen.
Emot detta resonemang kan givetvis den invändningen riktas, att målet
icke rimligen kan vara att skapa intellektuella yrkesutövare i samma omfattning,
som begåvningsreserven teoretiskt skulle medgiva. I en sådan
situation vore farhågor för uppkomsten av ett intellektuellt proletariat
fullt befogade. Samhällets behov av personer med en gedigen skolunderbyggnad
är dock avsevärt större än behovet av akademiskt utbildade personer.
Även inom de praktiska yrkena och näringsgrenarna behövs allmänt
begåvade och väl utbildade personer, då redan nu höga krav ställas på de
praktiska yrkenas företrädare.
Slutsatsen av detta allmänna resonemang är sålunda för de intellektuella
yrkenas vidkommande, att folkminskningen redan inom en förhållandevis
kort framtid starkt kommer att beskära studentkadrarna, ur vilka dessa
yrken skola rekryteras. Åtgärder med omedelbar verkan, som skulle syfta
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
till att tillföra akademierna ett ökat urval av begåvningar, äro i viss utsträckning
icke möjliga att vidtaga, då selektionen sätter in redan tidigare.
Den närmast liggande möjligheten att trygga återväxten inom de intellektuella
yrkena och i görligaste mån öka antalet yrkesutövare i takt med
samhällets samfällda behov är sålunda, att genom ekonomiskt stöd möjliggöra
fortsatta studier för begåvade ungdomar och på detta sätt underlätta
deras val mellan olika levnadsbanor.
Statistiska uppgifter rörande de studerande vid högre läroanstalter.
Antalet vid universitet och högskolor inskrivna studerande,
höstterminen 191+8.
Läroanstalter
Samtliga studerande
Därav
Kvinnor
i % av samt- liga stud.
vid resp.
läroanstalter
Antal
I %
Män
Kvinnor
Uppsala universitet..........
3 262
20,8
2 332
930
28,5
Lunds universitet...........
2 663
17,1
1965
698
26,2
Stockholms högskola.........
2 324
14,9
1602
722
31,1
Göteborgs högskola..........
595
3,8
399
196
32,9
Karolinska institutet.........
898
5,8
704
194
21,6
Tekniska högskolan..........
1561
10,0
1 537
24
1,5
Chalmers tekniska högskola.....
847
5,1
835
12
1.4
Handelshögskolan i Stockholm . . .
597
3,8
575
22
3,7
Handelshögskolan i Göteborg ....
360
2,3
353
7
1,9
Tandläkarhögskolorna........
728
4,7
546
182
25,0
Farmaceutiska institutet.......
268
1.7
87
181
67,5
Veterinärhögskolan..........
197
1,8
187
10
5,1
Lantbrukshögskolan..........
244
1,6
239
5
2,0
Skogshögskolan............
82
0,5
82
0
0,0
Socialinstiluten............
811
5,2
461
350
43,2
Gymnastiska centralinstitutet ....
171
1,1
41
130
76,0
därav:
gymnastiklärarlinjen.......
101
0,7
40
61
60,4
sjukgymnastlinjen........
70
0,1
1
69
98,6
Summa
15 608
100,0
11945
3 663
23,5
därav:
fakulteter.............
9 742
02,4
7 002
2 740
28,1
fackhögskolor...........
5 866
37,0
4 943
923
15,7
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
Nyinskrivna studerande (hela antalet) fördelade efter val
av studieriktning, höstterminen 1948.
Studieriktning
Män
Kvinnor
Båda könen
Fakultetsstudier.
Teologiska fakulteten.................
22
2
24
Juridiska fakulteten .................
302
50
352
Medicinska fakulteten................
130
42
172
Filosofiska fakulteten.................
910
563
1 473
Samtliga fakulteter
1364
657
2 021
Därav nyinskrivna i egentlig mening
1 072
535
1607
Fackhögskolor.
Tekniska högskolor..................
552
5
557
Handelshögskolor...................
279
8
287
Tandläkarhögskolor..................
G4
24
88
Farmaceuliska institutet1)..............
9
71
80
Veterinärhögskolan..................
33
2
35
Lantbrukshögskolan..................
46
—
46
Skogsliögskolan....................
SO
—
30
Socialinstituten....................
134
103
237
Gymnastiska centralinstitutet............
22
67
89
Samtliga fackhögskolor
1 169
280
1 449
Därav nyinskrivna i egentlig mening
998
259
1 257
Summa
2 533
937
3 470
Summa nyinskrivna
2 070
794
2 864
Studenternas sociala härkomst.
Ur statistiska centralbyråns bearbetning av uppgifter rörande den sociala
härkomsten inom de akademiska läroanstalternas studentkårer, avseende
tiden höstterminen 1937—vårterminen 1946, har utredningen gjort vissa
sammanställningar, visande universitets- och högskolestudenternas fördelning
efter social härkomst (kombination yrkesgrupp—socialgrupp) och
studieriktning.
Nioårsundersökningen har omfattat sammanlagt 21 455 studenter, varav
15 837 män och 5 618 kvinnor. Vid fakultet inskrivna utgjorde 13 084
(8 719 män och 4 365 kvinnor) och vid fackhögskolor inskrivna 8 371
(7118 män och 1 253 kvinnor). Statistiska centralbyråns bearbetning av
uppgifterna rörande den sociala härkomsten baserades på samma indel
l)
1947 års motsvarande siffra var ej mindre än 188, vilket sammanhänger med att intagning
till den s. k. apotekarkursen äger rum i regel endast vartannat år.
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 99. 21
Yrkesgrupp
Socialgrupp
Fakultets-
studenter
Fackhögskole-
studenter
Summa
Manliga
Kvinnliga
Manliga
Kvinnliga
%
%
©/
/°
%
Antal
%
A lantbrukare I......
1,3
1,4
1,3
0,9
277
1,3
II......
6,7
4,4
7,4
5,1
1 368
6,4
Summa A
8,0
5,8
8,7
6,0
1 645
7,7
B folkskollärare II.....
5,4
5,6
5,1
4,2
1 129
5,3
C akademiker I.....
27,2
32,0
24,3
32,3
5 895
27,5
D direktörer I.....
10,5
13,2
11,3
12,1
2 449
11,4
E handlande II.....
8,7
8,4
9,t
11,0
1905
8,9
F högre tjänstemän I . . .
17,0
18,9
15,8
16,9
3 648
17,0
11 . .
0,7
0,7
1,2
0,7
185
0,9
Summa F
17,7
19,6
17,0
17,6
3 833
17,9
G lägre tjänstemän II . . .
10,8
8,6
10,4
8,4
2164
10,0
H 1 hantverkare II
4,4
2,5
5,4
4,2
928
4,3
2 vaktmästare m. fl. III
2,7
1,3
3,1
2,1
539
2,5
3 arbetare III
3,6
2,3
3,6
1,4
695
3,2
Summa II
10,7
6,1
12,1
7,7
2162
10,0
X okända .........
1,0
0,7
2,0
0,7
273
1,3
Summa
100,0
100,0
100,0
100,0
100,0
Antal
8 719
4 365
7118
1253
21455
Anm,.: Till yrkesgrupp F, socialgrupp I, ha förts »Övriga inom socialgrupp I», till yrkesgrupp
G »övriga inom socialgrupp II» och till yrkesgrupp II 3 »övriga inom socialgrupp III».
ning i socialgrupper och yrkesgrupper, som tillämpas inom den officiella
valstatistiken, medan utredningen redovisar överföringen av nioårsundersökningens
siffror till den av Wicksell—Larsson tidigare använda yrkesgruppindelningen
(utredning rörande de svenska universitets- och högskolestudenternas
sociala och ekonomiska förhållanden, stat. off. utr. 1936:34).
Pa grundval av den sist anförda tabellen har utredningen även gjort
en sammanställning, som visar den rådande fördelningen av studenter,
manliga och kvinnliga, efter social härkomst och studieriktning, dels i absoluta
tal dels i procent inom varje studieriktning.
Det visade sig alltså, att 57,2 procent av studenterna kommo från socialgrupp
I, 35,s procent från socialgrupp II, 5,7 procent från socialgrupp III
och 1,3 procent redovisade såsom okända. Det kan i detta sammanhang
även vara av intresse att återge valstatistikens uppgifter om väljarkårens
fördelning på socialgrupperna I—III, vilka framkomma i en representativitetsundersökning
över rösträtten och valdeltagandet inom olika yrkesgrupper
vid valen till riksdagens andra kammare år 1944 (statistisk årsbok
1947 tab. 277, s. 327). Enligt denna omfattade socialgrupp I 5,7 procent,
socialgrupp II 37,4 procent och socialgrupp III 56,o procent av de i under
-
22 Kungl. Maj.ts ''proposition nr 99.
A
n t a
1
P r
o c e
n t
Studieriktning
S o c i
a 1 g r u p p
Socialgrupp
I
ii
m
X
S:a
I
II
III
X
S:a
Fakultetsstudenter
Män
Teologi.........
238
328
99
9
674
35,3
48,7
14,7
1,3
100,o
Juridik..........
1 646
711
87
25
2 469
66,7
28,8
3,5
1,0
100,0
Medicin.........
891
389
37
9
1326
67,2
29,3
2,8
0,7
100,0
Humaniora.......
1410
1237
234
34
2 915
48,4
42,4
8,0
1,2
100,0
Naturvetenskap.....
699
530
92
14
1335
52,4
39,7
6,9
1,0
100,0
Kvinnor
Teologi .........
21
12
4
—
37
56,8
32,4
10,8
—
100,0
Juridik..........
264
103
9
4
380
66,7
28,8
3,5
1,0
100,0
Medicin.........
209
63
3
1
276
75,7
22,8
1,1
0,4
100,0
Humaniora.......
2 006
956
117
23
3102
64,7
30,8
3,8
0,7
100, o
Naturvetenskap.....
358
183
27
2
570
62,8
32.1
4,7
0.4
100,0
Summa fakultets-
studenter
7 742
4 512
709
121
13 084
59,2
34,5
5,4
0,9
100,0
Fackhögskolestudenter
Män
Tekniska högskolor . . .
1 970
1371
215
120
3 676
53,6
37,3
5,8
3,3
100,0
Handelshögskolor ....
1016
616
149
21
1802
56,4
34,2
8,3
1,1
100,0
Tandläkarinstitutet . . .
285
293
60
1
639
44,6
45,9
9,5
—
100,0
Farmaceutiska institutet
132
151
21
1
305
43,3
49,5
7,2
—
100,0
Veterinärhögskolan . . .
94
81
1
—
176
53,4
46,0
0,6
—
100,0
Lantbrukshögskolan . .
66
136
13
—
215
30,7
63,3
6,0
—
100,0
Skogshögskolan.....
121
Öl
13
—
185
65,4
27,6
7,0
—
100,o
Gymnastiska central-
7,5
institutet .......
64
47
9
—
120
53,3
39,2
—
100,o
Kvinnor
Tekniska högskolor . . .
32
11
—
2
45
71,1
24,5
—
4,4
100,0
Handelshögskolor ....
54
25
3
1
83
65,1
30,1
3,6
1,2
100,0
Tandläkarinstitutet. . .
186
118
14
—
318
58,5
37,1
4,4
--
100,0
Farmaceutiska institutet
236
162
13
2
413
57,2
39,2
3,6
—
100,0
Veterinärhögskolan . . .
6
—
—
—
6
100,0
—
—
—
100,0
Lantbrukshögskolan . .
3
—
—
—
3
100,0
—
—
—
100,0
Gvmnastiska central-
27,3
3.6
institutet.......
262
105
14
4
385
68.1
1,0
100,0
Summa fackhög-
skolestudenter
4 527
3167
525
152
8 371
54,1
37,8
6,3
1,8
100,o
S:a män:
Fakultetsstudenter . . .
4 884
3195
549
91
8 719
56,0
36,7
6,3
1,0
100,0
Fackhögskolestudenter .
3 748
2 746
481
143
7 118
52,7
38,6
6,7
2,0
100,0
Summa
8 632
5 941
1030
234
15 837
54,5
37,5
6,5
1,5
100,0
S:a kvinnor:
Fakultetsstudenter . . .
2 858
1 317
160
30
4 365
65,5
30,2
3,7
0,6
100,o
Fackhögskolestudenter .
779
421
44
9
1253
62,1
33,7
3,5
0,7
100,0
Summa
3 637
1738
204
39
5 618
64,8
30,9
3,6
0,7
100,0
Samtliga
12 269
7 679
1234
273
21455
57,2
35,8
5,7
M
100.0
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 99. 23
sökningen medtagna personerna, vilka motsvarade Vio av antalet i röstlängderna
upptagna personer.
När utredningen sökt beräkna omfattningen av de studentsociala stödåtgärderna
och framlagt en ekonomisk kalkyl över statens blivande kostnader,
har utredningen i första hand använt resultaten av den nämnda nioårsundersökningen
bland studerande vid universitet och högskolor. Resultatet
av den Wicksell—Larssonska utredningen rörande studenternas sociala
och ekonomiska förhållanden ha de sakkunniga däremot i många
avseenden ansett föråldrat. Vissa jämförelser med Wicksell—Larssonska
utredningens redovisning av föräldrarnas förmåga att ekonomiskt bidraga
till barnens fortsatta studier ha dock gjorts. (Se studentsociala utredningen
s. 62—65).
Då socialinstitutens elever icke ingå i den nuvarande universitetsstatistiken
och följaktligen ej heller i nioårsundersökningen, har
utredningen direkt hos de olika läroanstalterna inhämtat vissa statistiska
uppgifter.
Beträffande elevernas sociala härkomst visar det sig, att 30 procent kommer
från socialgrupp I; 50,3 procent från socialgrupp II; 12,2 procent från
socialgrupp III och 7,s procent från okänd yrkesgrupp.
Av de olika elevkategoriema med avseende på förutbildning utgjorde
studenterna 51,s procent, studerande med folkhögskola 24,i procent, med
realexamen 16,5 procent, med normalskolekompetens 4,4 procent samt med
enbart folkskola som grundläggande utbildning 3,4 procent. I fråga om
övriga statistiska uppgifter rörande socialinstitutens elevkårer hänvisas till
betänkandet, s. 65—69.
Studenternas ekonomiska förhållanden.
Det statistiska material, som stått till utredningens förfogande, när det
gällt studenternas ekonomiska förhållanden, har i första hand utgjorts av
»1945 års akademikerutredning» (stat. off. utr. 1947:25) samt en inom
Uppsala universitets studentkår företagen enkät, där förhållandena under
höstterminen 1946 fått en utförlig behandling. För kännedom om det statistiska
underlaget hänvisas för övi-igt till betänkandet, s. 69—72.
Studietidens ekonomi har av utredningen belysts med uppgifter, som
avse dels inkomsterna, dels utgifterna. Då de svenska studenterna i större
utsträckning än studenter i andra länder finansiera sina studier genom att
upptaga lån under studietiden, liar utredningen — ehuru något oegentligt
— måst räkna studielån som en »inkomst». Med denna skenbara inkomst
följa i vissa fall nödvändiga utgifter för räntor och amorteringar redan
under studietiden samt avgifter för livförsäkringar, som tagits som täckning
för studieskulderna.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
Inkomster.
Till inkomstsidan har utredningen fört a) eget kapital, som tagits i anspråk
för studiekostnadernas bestridande; b) inkomster av eget förvärvsarbete;
c) bidrag från föräldrar; d) stipendier; e) andra återbetalningsfria
medel och f) upptagna lån.
Följande tabell visar studiekostnadernas bestridande enligt 1945 års akademikerutredning.
Därav procentuell andel bestridd genom
Årgång
Antal
dekla-
ranter
studie- kostnad
(1 000-tal
kr.)
Eget
kapital
Inkomst
av för- värvs- verksam- het
Återbe- taln.-fritt
underhåll
av för- äldrar
Sti-
pen-
dier
Andra
åter-
betaln.-
fria
medel
Lån
Fakulteterna
1920 ...........
189
3 710
5,4
7,9
46,0
3,4
0,8
36,5
1925 ...........
321
5 292
8,6
10,1
39,0
4,4
2,0
35,9
1930 ...........
300
5 400
6,7
8,7
48,5
3.9
1,3
30,9
1935 ...........
388
6 048
10,2
8,8
51,3
3,2
1,0
25,5
1940 ...........
55
561
7,3
14,0
44,0
3,3
4,8
26,6
1920—40
1253
21 011
8,0
9,1
46,3
3,7
1,4
31,5
Studerande 1940
332
4 952
5,8
8,6
47,6
2,6
0,6
34.8
Samtliga
1585
25 963
7,5
9,0
46,7
3,5
1,2
32,1
Fackhö g skolor n a
1920 ...........
154
2126
4,3
4,4
45,4
2,3
1,0
42,6
1925 ...........
153
1 971
7,9
4,6
49,3
1,4
0,2
36,6
1930 ...........
260
3 279
8,1
3,1
49,2
1,6
0,4
37,6
1935 ...........
298
3 632
7,6
6,0
46,5
1,7
1,4
36,8
1940 ...........
160
1882
7,3
8,5
47,7
1,8
0,3
34,4
1920-40
1025
12 890
7,2
5,2
47,5
1,8
0,7
37,6
Studerande 1940
241
3 064
11,7
8,8
37,6
1,9
0,7
39,3
Samtliga
1266
15 954
8,1
5,8
45,7
1,8
0,7
37,9
Av tabellen framgår att mer än halva totala studiekostnaden för de
redovisade studenterna bestreds genom återbetalningsfritt underhåll av
föräldrarna och av studenternas eget kapital. Även en väsentlig del av
skulderna bestod av lån, som upptagits inom familjen, d. v. s. skulder till
föräldrar eller andra närstående och enskilda. Förhållandet belyses närmare
i följande tabell, av vilken framgår, att denna interna skuldsättning
för akademiker med examen från fakultet uppgick till sammanlagt 45 procent
för deklaranterna av årgångarna 1920 och 1925 samt till 47 procent
av årgångarna 1930 och 1935. Inräknas även civilingenjörer och civilekonomer
i de nämnda grupperna erhålles en intern skuldsättning på 50
procent, lika inom alla studentårgångarna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 25
Total skuldsättning vid inträdet i förvärvslivet, fördelad på långivare.
cä
e _
Därav skuld, i procent till
Examen
Årgång
Total skuldsum
(1 000-tal kr.
föräldrar
andra närstående
och enskilda
kreditkassor och
liknande
banker och för-
j säkringsbolag
statens studielån
andra kredit-
givare
I allt
Teol. kand.; jur. kand.;
1920, 1925
2 905,9
19
26
8
3G
3
8
100
med. lic.; fil. mag.
1930, 1935
2 596,0
28
19
14
30
5
4
100
Teol. kand.; jur. kand.;
med. lic.; fil, mag.; eivil- ing.-examen och ekonom-
1920, 1925
3 721,1
24
26
6
32
4
8
100
examen.
1930, 1935
4 063,2
29
21
9
32
6
3
100
Utredningen har av de här anförda siffrorna dragit den slutsatsen, att
endast cirka Vi av akademikerna finansierar sina studier genom banklån
och liknande. Det är, som också påpekats av flera remissinstanser, ett felslut,
enär det enligt de anförda tabellerna icke är fråga om huru de studerande
fördela sig med avseende på anlitade utvägar för bestridande av
studiekostnaderna. Den totala skuldsumman utsäger nämligen icke något
om i vilken utsträckning skuldsatta studerande utnyttja olika lånemöjligheter
utan endast att Vi av de totala studiekostnaderna finansieras genom
banklån och liknande. Utredningen har också själv inskjutit en allmän
reservation mot innebörden av beräkningarna. »Det är givet», framhåller
sålunda utredningen, »att bedömas studiekostnaderna i stort, så är det i
och för sig likgiltigt, om bidragen härröra från den ena eller andra inkomstkällan.
När de enskilda studenternas studiekostnader skola uppskattas, kan
ett sådant summariskt betraktelsesätt emellertid knappast vara tillfyllest.
Det finnes nämligen ringa sannolikhet för att någon enskild student skulle
uppvisa en individuell fördelning av studiekostnaderna, som s\ arade mot
totalkostnadernas genomsnittliga fördelning. För åtskilliga studenter täckas
studiekostnaderna helt genom bidrag från hemmet eller genom eget
kapital, som tages i anspråk för detta ändamål. För andra åter star endast
lånevägen öppen, och åter andra måste ägna sig åt förvärvsarbete.»
Det statistiska materialet tillåter icke någon noggrannare särredovisning
av de olika bidragsformernas fördelning i de enskilda fallen, men förhållandet
får dock i viss mån en statistisk belysning, om man jämför proportionen
mellan skuldsatta och icke-skuldsatta akademiker vid inträdet i
förvärvslivet. Utredningen lämnar bland annat följande uppgifter.
Av 104 teologie kandidater från årgångarna 1920—1935 voro 159 skuldsatta
vid examens avläggande, d. v. s. 82 procent. Skuldsummorna varierade
inom olika årgångar mellan 7 100 kronor och 8 300 kronor. Av 151
filosofie kandidater tillhörande samma årgångar voro 5(5 skuldsatta, d. v. s.
26
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 99.
37 procent. Av 235 filosofie magistrar voro 131 skuldsatta eller 56 procent.
Skuldsummornas medeltal för anförda examina inom filosofiska fakulteten
varierade mellan 5 300 och 9 300 kronor för kandidatexamen och mellan
7 100 och 8 800 för magisterexamen. Av 340 juris kandidater voro 142
skuldsatta, eller 42 procent, och skuldsummornas medeltal växlade för olika
årgångar mellan 5 800 och 9 400 kronor. För medicine licentiaternas vidkommande
redovisades 162 skuldsatta av 240, d. v. s. nära 68 procent.
Skuldsummorna voro inom denna utbildning avsevärt högre eller mellan
13 900 och 21 000 kronor.
För fackhögskolestudenterna kunde uppgifter i detta hänseende endast
lämnas beträffande civilingenjörerna. Av redovisade 661 civilingenjörer
deklarerade 361 studieskulder, d. v. s. 54 procent. Skuldsättningens medeltal
varierade mellan 5 400 och 8 800 kronor.
I arbetsmarknadskommissionens utredning rörande militärtjänstgöringens
inverkan på universitets- och högskoleungdomens studier och ekonomiska
förhållanden (stat. off. utr. 1943: 77) beräknades den totala skuldsumman
år 1943 bland de studerande vid universitet och högskolor till
mellan 35 och 40 miljoner kronor. Genomsnittliga skuldsumman per skuldsatt
studerande uppgick till 6 400 kronor, och om den interna skuldsättningen
frånräknades till 3 400 kronor.
Enligt Uppsala-enkäten hade 31 procent av redovisade aktiva studerande
förvärvsarbete i någon form; av dem hade 5 procent heltidsanställning;
8 procent deltidsanställning och 18 procent mera tillfälliga förvärvsarbeten.
Av studenter utan examen hade 24 procent av de manliga och 18 procent
av de kvinnliga förvärvsarbete, huvudsakligen av tillfällig art. Av
studerande med lägre examen redovisade 49 procent av de manliga och
44 procent av de kvinnliga förvärvsarbete, likaledes huvudsakligen av tillfällig
art. Studerande med högre examen voro till 81 procent sysselsatta
med förvärvsarbete av mera permanent natur. Motsvarande uppgifter från
Stockholm och Göteborg giva vid handen, att de studerande där i ännu
högre grad ägna sig åt förvärvsarbete, under det att uppgifterna från Lund
visa, att förvärvsarbetet där har ungefär samma omfattning som i Uppsala
eller t. o. m. något mindre. Skillnaden mellan de olika studieorterna
står i samband med att det generellt sett finnes flera möjligheter till förvärvsarbete
för studenter i de större städerna än i de mindre. Härtill kommer,
att de högre levnadskostnaderna i Stockholm och Göteborg tvinga
studenter med mindre god ekonomi att ägna sig åt förvärvsarbete.
Stipendier spela däremot — med undantag för de statliga naturastipendierna
— en ringa roll för studiekostnadernas gäldande.
Utgifter.
Studentsociala utredningen anför i fråga om studenternas olika utgifter
bland annat följande.
Till de fasta och ofrånkomliga utgifterna höra kostnaderna för bostad
och mat, kläder, tvätt och personlig hygien, resor till och från studieorten,
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
kursavgifter och kurslitteratur. Därtill komma sådana utgifter, som betingas
av skuldsättningen, d. v. s. livförsäkringspremier och låneräntor.
Utgifter för rekreation, förströelse och nöjen spela en viss roll, men de äro
alltför varierande och därför svåra att beräkna. Summan av de fasta kostnaderna
torde vara tämligen konstant eller åtminstone uppvisa rätt obetydliga
variationer, som direkt kunna hänföras till skillnader i ekonomisk
standard studenterna emellan.
I Uppsala-enkäten redovisades kostnader för bostad och kost under höstterminen
1946 för såväl ogifta som gifta studenter. Enligt denna undersökning
hyrde 20 procent av samtliga uppgiftslämnare i Uppsala direkt av
fastighetsägare, 49 procent av studenterna hyrde rum av lägenhetsinnehavare,
10 procent bodde hos föräldrar eller andra anhöriga. Återstoden,
21 procent, bodde i studenthus eller studenthem. Av studentskorna voro
något flera inneboende än studenterna.
Månadshyran för manliga studenter uppvisade ett medianvärde av 65
kronor — nedre respektive övre kvartilvärdena lågo vid 56 respektive 74
kronor. Medeltalet för hyresbeloppet för manliga studenter låg vid 67 kronor
och för kvinnliga studenter vid 70 kronor. Uppgifterna avse ogifta studenter.
Kostnaderna för mat uppvisade större skillnader än kostnaderna för bostad.
Huvudparten av de manliga ogifta studenterna intogo två mål om
dagen på matställe, under det att de ogifta kvinnliga studenterna i regel
intogo ett mål i hemmet och ett på matställe. Totalkostnaderna för mat
per månad utgjorde 98 kronor för ogifta studerande, som ej voro inackorderade
i kost hos föräldrar eller anhöriga, (för manliga 101 kronor och för
kvinnliga 92 kronor).
Sammanlagt uppgingo genomsnittskostnaderna för mat och bostad till
167 kronor för manliga och 162 kronor för kvinnliga studenter. För samtliga
studenter, manliga och kvinnliga, låg nedersta respektive översta decilen
vid 132 respektive 205 kronor, vilket innebär, att 80 procent av de
i enkäten redovisade studenterna återfunnos mellan dessa gränsvärden.
För gifta studenter stego självfallet såväl bostads- som matkostnaderna
under förutsättning att endera kontrahenten ensam skulle svara för familjens
försörjning. Behovet av en lugn arbetsplats för studierna i hemmet
medförde, att den vanligaste bostadstypen för gifta studenter var 2 rum
och kök. Månadshyran utgjorde i genomsnitt 96 kronor för de barnlösa
familjerna och 134 kronor för ettbarnsfamiljerna. För studentfamiljer med
två barn var 3 rum och kök den vanligaste bostadstypen med genomsnittsliyran
143 kronor. Förutsatt att båda makarna studera, blir således den
individuella bostadskostnaden per kontrahent 48 kronor i de barnlösa
familjerna; 67 kronor i ettbarnsfamiljerna och 72 kronor i tvåbarnsfamiljerna.
Matkostnaderna för ett studentäktenskap utgjorde i medeltal 165 kronor
i månaden. För dem som intogo samtliga huvudmål i hemmet var familjens
matkostnader 159 kronor, d. v. s. 80 kronor per kontrahent. För familjer
utan barn var motsvarande kostnad lägre eller 140 kronor = 70 kronor
per kontrahent. För ettbarnsfamiljerna motsvarade kostnaderna nära nog
medeltalet och utgjorde 155 kronor eller 78 kronor per kontrahent, om merkostnaderna
för barnet delas lika mellan makarna. För tvåbarnsfamiljerna
slutligen uppgingo matkostnaderna till 194 kronor i månaden eller 97 kronor
per kontrahent. Uppgifterna lämnades med reservation, då familjernas
ekonomiska ställning i övrigt icke var känd och ej heller barnens ålder.
28
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 99.
Godtagas uppgifterna såsom tämligen säkra, innebära de, att de primära
kostnaderna per studiemånad för studentmakar, vilka båda studera, skulle
uppgå till i runt tal 240 kronor för barnlösa familjer, till 290 kronor för
ettbarnsfamiljerna och 340 kronor för tvåbarnsfamiljerna. I jämförelse
med de tidigare meddelade genomsnittsbeloppen per månad för ogifta
manliga respektive kvinnliga studenter (167 respektive 162 kronor) ha
således studentmakarna var för sig lägre kostnader för kost och bostad än
ogifta studenter. Först i studentfamiljer med 2 barn uppgå kostnaderna
för kost och bostad — utslagna per kontrahent — till högre belopp än för
ogifta studenter. I kalkylen ha självfallet inga kostnader för bosättning,
underhåll och nyanskaffning av möbler o. s. v. inräknats utan blott de
primära kostnaderna för kost och bostad.
En jämförelse mellan akademikerutredningens uppgifter om de primära
levnadskostnaderna för Uppsalastudenter visar god överensstämmelse med
Uppsala-enkätens motsvarande siffror. I akademikerutredningen angivas
sålunda kostnaderna för bostad och vivre under studieåret till 1 975 kronor,
vari ingår ett belopp om 400 ä 500 kronor för övriga utgifter under
studieåret. För ogifta manliga studenter var enligt Uppsala-enkäten motsvarande
kostnad 1 970 kronor.
Ovan gjorda beräkningar av levnadskostnaderna för olika studentkategorier
vid Uppsala universitet grunda sig på medeltal inom relativt noggrant
avgränsade grupper. Det är givet, att i de enskilda fallen de nämnda
kostnaderna kunna både över- och underskridas. Det blir i sista hand de
enskilda studenternas livsföring, som är avgörande för levnadskostnadernas
storlek.
Överensstämmelsen mellan den i akademikerutredningen meddelade
uppgiften rörande studenternas genomsnittliga primära levnadskostnader
i Uppsala och motsvarande siffra från Uppsalaenkäten gör, att utredningen
anser sig kunna godtaga de av akademikerutredningen meddelade uppgifterna
för de primära levnadskostnaderna på övriga studieorter. Sålunda
skulle för ogifta studerande, vilka icke äro boende i hemmet under läsåret,
mediankostnaden för bostad och vivre uppgå till 2 395 kronor i Stockholm,
1 975 kronor i Uppsala, 1 870 kronor i Lund och 2 025 kronor i Göteborg.
Utöver dessa utgifter för de primära levnadskostnaderna tillkomma
andra mer eller mindre fasta kostnader, såsom avgifter för kurser och terminsavgifter,
utgifter för kurslitteratur, för amorteringar och räntor samt
för försäkringar.
Studietidens längd.
Utredningen anför:
De genomsnittliga kostnaderna för studenternas uppehälle på studieorterna
ha varit förhållandevis lätta att fastställa på grundval av uppgifterna
i akademikerutredningen och Uppsala-enkäten. Skillnaden i total
studiekostnad för olika akademiska examina blir därför beroende av den
tid. som studierna i genomsnitt kräva.
En samlad uppgift över den verkliga studietiden för olika examina är
emellertid svår att framlägga, då många faktorer inverka på dennas längd.
Om studietiden t. ex. belastas med förvärvsarbete i större eller mindre
utsträckning, medför detta visserligen en ekonomisk lättnad, men denna
lättnad får i regel köpas på bekostnad av studieeffektiviteten. Likaså inne
-
29
Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 99.
bär värnpliktstjänstgöringen ofta ett väsentligt avbräck för de manliga
studenterna, och under krigsåren inverkade beredskapstjänstgöringen, som
i vissa fall utsträcktes under flera år, ytterst störande på studiegången.
Men även under mera normala tider förete de studerande stora skillnader
i studietid, vilka bland annat sammanhänga med de personliga förutsättningarna
för studierna.
Det kan emellertid fastslås, att de tider, som anföras i kursplanerna för
olika examina och ämneskombinationer, sällan kunna hållas. Den allmänna
tendensen synes vara, att studietiden väsentligt ökat för de flesta examina.
Härtill ha många orsaker bidragit, bland annat ha kursfordringarna utökats.
Utredningen har emellertid genom införskaffande av olika uppgifter sökt
att inom vissa gränser fastställa en »normal» studietid och därvid kommit
till följande resultat.
Fakultetsstudier: filosofie kandidatexamen: 6 ä 8 terminer (3—4 läsår);
teologie kandidatexamen, juris kandidatexamen, politices magisterexamen
och filosofie magisterexamen: 11 terminer, (5,5 läsår); medicine kandidatexamen:
5 å 6 terminer (3 läsår); medicine licentiatexamen (utöver kandidatexamen)
9 ä 10 terminer (5 läsår).
Fackhögskolestudier: civilingenjörsexamen: 8 terminer (4 läsår); civilekonomexamen:
9 terminer (3 läsår); veterinär examen: 6 läsår om vardera
10 månader; tandläkarexamen: 5 läsår, farmacie kandidatexamen: 2 terminer
(1 läsår); apotekar examen (utöver farm.kand.-examen) 4 terminer
(2 läsår); agronomexamen: 8 terminer (4 läsår); jägmästarexamen: 8 terminer
(4 läsår, av vilka det första omfattar 50 studieveckor) samt för
avgångsexamen från socialinstituten: 6 terminer (2 läsår) och gymnastiklärarexamen:
4 terminer (2 läsår).
Studiekostnadernas totala belopp.
Uppskattade studiekostnader för olika akademiska examina.
Avsedd examen
Antal
studieår
Kostnad
per
studieår
Totalkostnad
(1948 års
prisläge)
Teologie kandidat.................
5 ''/»
3100
IT 100
Juris kandidat...................
5 7*
4100
22 G00
Politices magister.................
5 7 i
4100
22 600
Medicine licentiat.................
8
4 400
35 200
Filosofie kandidat.................
3-4
3 500
11000—14 000
Filosofie magister.................
6 7»
3 500
10 300
Civilingenjör....................
4
4 000
IG 000
Civilekonom....................
3
4 000
12 000
Tandläkare.....................
5
4 100
20 500
Veterinär.....................
(i
4 100
24 G00
Farmacie kandidat................
1
3 G00
3 G00
Apotekare.....................
2
3 (iOO
7 200
Agronom......................
4
3 000
12 000
Jägmästare.....................
4
4 100
IG 400
Socialexamen....................
2
3 (iOO
7 200
Gymnastikdirektör.................
2
4 000
8 000
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
Tabellen, som redovisar studiekostnadernas medeltal för olika examina,
anger endast levnadskostnadernas sannolika belopp under den som »normal»
uppfattade studietiden för respektive examina jämte övriga kostnader,
så långt dessa kunnat beräknas. Men givetvis äro de anförda siffrorna
i högsta grad approximativa. Tabellen bygger på akademikerutredningens
uppgifter rörande studiekostnaderna för nettostudieår, sådana dessa kostnader
redovisas av studenter tillhörande årgång 1940. Utredningen har
vidare höjt de av akademikerutredningen angivna siffrorna med cirka 10
procent för att dessa skulle kunna anses motsvara prisläget år 1948.
Remissyttranden.
Vissa anmärkningar har riktats mot utredningens tolkning av det statistiska
materialet. En del remissinstanser — däribland kanslern och överstyrelsen
för de tekniska högskolorna — har ansett behovet av stödåtgärder
för studenter från socialgrupperna I och II vara större än vad utredningen
synes ha räknat med. Samma uppfattning har statsstipedienämnden
vid Stockholms högskola, som dessutom anser, att den nuvarande skattelagstiftningen
i fortsättningen ytterligare kommer att minska möjligheterna
för föräldrar i de högre socialgrupperna att bestrida kostnaderna för
barnens utbildning. I flera yttranden framhålles att den Wicksell—Larssonska
utredningen rörande socialklasser och föräldrarnas bidragsförmåga
i väsentliga avseenden måste anses föråldrad.
Kanslern anser liksom större akademiska konsistoriet i Uppsala, att utredningen
undervärderat traditionens betydelse, när det gällt att förklara
studentkårernas sociala sammansättning, och den sistnämnda instansen
anser dessutom, att de akademiska studierna också måste leda till ekonomiskt
lönande och socialt ansedda levnadsbanor för att kunna locka ungdom
i större utsträckning från socialgrupp III.
Göteborgs högskolas lärarråd har i anledning av utredningens försök till
uppskattning av »begåvningsreserven» ansett det synnerligen vågsamt
och spekulativt att söka pressa upp procentsatsen »studentexamenskapabla»
från 12 till 19. Lärarrådet anser 12 procent vara en säkrare siffra.
Samma remissinstans framhåller vidare, att den del av utredningens argumentering,
som grundar sig på indelningen i och begåvningsfördelningen
inom socialklasser, är otillräckligt underbyggd och synes innebära en påtaglig
schematisering.
Vissa korrigeringar av och reservationer emot utredningens statistiska
uppgifter ha gjorts i några yttranden, för vilka jag avser att redogöra
endast i den mån dessa utredningens uppgifter komma att ligga till grund
för särskilda förslag eller framställningar.
Sammanfattningsvis må ur statistiska centralbyråns yttrande anföras
följande.
31
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 99.
Den i betänkandet framlagda sammanställningen av vissa resultat från
föreliggande statistiska undersökningar angående bland annat tillströmningen
till den högre undervisningen, studenternas sociala härkomst, studiekostnaderna
och deras finansiering (Lundaundersökningen, universitetsstatistikens
hittills ej publicerade redogörelse för nioårsperioden 1937—
1946, 1945 års akademikerutredning samt en lokalundersökning bland studenter
vid Uppsala universitet) ger enligt centralbyråns mening otvetydigt
vid handen, att det ur olika synpunkter måste anses angeläget att de ekonomiska
betingelserna för studier vid universitet och högskolor förbättras
genom lämpliga statliga stödåtgärder.
Departementschefen.
Den brett upplagda redogörelse för universitets- och högskolestudenternas
aktuella situation, som studentsociala utredningen lämnat i sitt betänkande,
torde vara nödvändig för att få den sociala och ekonomiska bakgrunden
till de av utredningen framförda praktiska förslagen. I likhet med
flertalet remissinstanser anser jag, att det sammanställda statistiska materialet
otvetydigt visar angelägenheten av att genom olika statliga stödåtgärder
dels förbättra de ekonomiska betingelserna för högre studier över
huvud taget, dels främja en socialt mera allsidig rekrytering till våra universitet
och högskolor.
Redan av de uppgifter, som lämnats rörande abiturienternas och studenternas
sociala härkomst, torde framgå, att de ekonomiskt sämre ställda
samhällsgrupperna måste ha möjligheter att rekrytera en avsevärd ökning
av studentkadrarna. Detta påstående torde kunna göras, även om man
— som jag tidigare framhållit — måste anse beräkningar av den s. k.
begåvningsreservens storlek vara ytterst osäkra. Man kan under alla förhållanden
icke göra gällande, att vi med nuvarande utbildningssystem på
ett rationellt sätt tillvarataga vårt lands teoretiska begåvningar.
De principiella motiveringarna för en politik syftande till de högre utbildningsmöjligheternas
demokratisering har jag tidigare anfört. Jag vill
därför i detta sammanhang endast ytterligare understryka vissa särskilt
anmärkningsvärda förhållanden i studenternas nuvarande sociala och ekonomiska
situation.
Studentkårerna visa en föga socialt differentierad sammansättning med
en oproportionerlig överrepresentation för socialgrupp I, icke mindre
än 57,2 procent av studentantalet. Från socialgrupp IT komnio enligt utredningens
beräkningar 35,s procent och från socialgrupp III 5,7 procent av
studenterna vid universitet och högskolor. Den använda indelningen i socialgrupper
är visserligen behäftad med uppenbara brister. Man kan exempelvis
icke utan vidare sätta likhetstecken mellan socialgrupp I och de ekonomiskt
bäst ställda i samhället, vilket även torde framgå av utredningens
uppdelning av socialgrupperna på olika yrkesgrupper. Men även med från
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
gående av den gängse socialgruppsindelningen synes det statistiska materialet
ge stöd för utredningens påstående, att möjligheten att bedriva
högre studier fortfarande i stor utsträckning är förbehållen personer
ur de bättre situerade samhällsgrupperna. Därmed har jag icke velat påstå,
att studentkårernas sociala sammansättning uteslutande skulle bero på
olika gruppers privatekonomiska förutsättningar. Jag har redan tidigare
bland annat framhållit de traditionella och psykologiska faktorernas betydelse
för rekryteringen till de högre utbildningsbanorna. Detta konstaterande
ändrar dock icke det faktum, att studentkårernas nuvarande sammansättning
är i högsta grad socialt och ekonomiskt betingad.
Den familjeekonomiska bakgrundens betydelse framgår även av den redogörelse,
som lämnats för studiekostnadernas bestridande. Det visar sig
sålunda, att mer än halva totala studiekostnaden för de i den föreliggande
undersökningen redovisade studenterna bestreds genom återbetalningsfritt
underhåll av föräldrarna och av studenternas eget kapital. Även skulderna
bestodo till bortåt 50 procent av lån, som upptagits inom familjen eller
bland närstående och enskilda. Detta skulle alltså innebära, att endast
cirka 1/4 av de totala studiekostnaderna finansierades genom banklån
och liknande. Huru de studerande fördela sig med avseende på anlitade
utvägar för bestridande av studiekostnaderna framgår däremot icke
av det anförda siffermaterialet. De statistiska uppgifter, som utredningen
hämtat från akademikerutredningen, ge dock en viss uppfattning
om proportionen mellan skuldsatta och icke-skuldsatta akademiker vid inträdet
i förvärvslivet. Av teologie kandidaterna voro salunda 82 procent
skuldsatta, av medicine licentiaterna 68 procent, av filosofie magistrarna
56 procent, av civilingenjörerna 54 procent, av juris kandidaterna 42 procent
och av filosofie kandidaterna 37 procent. Belysande är även den av
arbetsmarknadskommissionen 1943 utförda undersökningen, enligt vilken
den genomsnittliga skuldsumman per skuldsatt studerande uppgick till
6 400 kronor. Frånräknar man den interna skuldsättningen skulle alltså den
genomsnittliga skuldsumman stanna vid 3 400 kronor. Det kan invändas,
att de anförda siffrorna icke äro aktuella, och därför bör man numera
genomgående räkna med något högre belopp, men de torde likväl lämna en
god bild av lånens betydelse för studiernas finansiering.
För en riktig uppfattning av studenternas ekonomiska förhållanden bör
hänsyn även tagas till förvärvsarbetets omfattning. Möjligheter till förvärvsarbete
i större eller mindre utsträckning under studietiden medför
visserligen en ekonomisk lättnad och minskad skuldsättning och kan givetvis
i många fall även innebära en värdefull praktik för en kommande yrkesverksamhet,
men dessa fördelar få, såsom utredningen med rätta framhåller,
i regel köpas på bekostnad av studieeffektiviteten. Förvärvsarbete under
studietiden torde därför ofta vara ett bevis på att erforderligt studiekapital
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
icke kunnat anskaffas på annat sätt. Av de aktiva studerandena i Uppsala
hade höstterminen 1946 icke mindre än 31 procent förvärvsarbete i någon
form. Motsvarande uppgifter från Stockholm och Göteborg visa, att studenterna
på dessa studieorter i ännu högre grad ägna sig åt förvärvsarbete,
vilket ju sedan länge varit ett känt förhållande.
Beträffande studenternas olika utgifter under studietiden hänvisar jag
till vad utredningen i denna fråga anfört. Då de uppgivna kostnaderna för
bostad och kost hänföra sig till hösten 1946 äro emellertid siffrorna för låga
på grund av sedan dess inträffad prisstegring framför allt i fråga om uthyrningsrum.
Enligt inhämtade uppgifter synas därför de genomsnittliga kostnaderna
för bostad och mat böra höjas med i runt tal 15 procent. Även utredningens
beräkningar av studiekostnadernas totala belopp torde av
samma skäl vara i underkant.
Då jag med hänsyn till det ekonomiska läget icke är beredd att förorda
förslag till årets riksdag om införandet av nya statsstipendier i enlighet med
utredningens förslag, anser jag mig icke i detta sammanhang böra taga
ställning till utredningens försök att fastställa en »normal» studietid för
olika examina.
De av utredningen framlagda uppgifterna rörande abiturienternas studentbetyg
äro av betydelse, när det gäller att söka fastställa en viss
betygsgräns såsom presumtion för studielämplighet, och jag behandlar därför
detta spörsmål i samband med mitt ställningstagande till frågan om
införande av studielån med statlig kreditgaranti.
4. Olika former av studentsociala stödåtgärder.
Allmänna synpunkter.
Inledningsvis framhåller utredningen i eu principiell diskussion angående
olika studentsociala stödformer bland annat följande.
Ett statligt stöd till de studerande kan, liksom fallet är med övriga former
av socialpolitik, insättas efter två skilda linjer. Antingen kunna de studerande
beredas direkt ekonomiskt stöd, eller kunna studiekostnaderna nedbringas
genom åtgärder, som göra uppehället på studieorten billigare —
t. ex. bostadssubventioner, ekonomiskt stöd åt matsalar avsedda för de
studerande, inrättande av kurslitteratursamlingar, avskaffande av obligatoriska
avgifter, samt i vissa fall genom nedskärande av studietiden.
Det direkta statliga stödet, som kan utgå i form av lön under studietiden
eller stipendier under hela eller delar av studietiden, får till resultat, att en
del kostnader, vilka tidigare på olika sätt bestredos av enskilda, nu överföras
på det allmänna. Utgår understödet i form av studielån, medför detta,
att studiekostnaderna skjutas på framtiden och återkomma efter studietidens
slut såsom amorteringar av de upptagna lånen. Ingendera av dessa
tre stödformer — lön, stipendier eller lån — verkar direkt sänkande på
studiekostnaderna. De bibehållas vid samma nivå som tidigare. I det en
3
— Dihang till riksdagens yrotokoll lDoO. 1 sand. Nr 09.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
skilda fallet innebär stödet visserligen, att studiekostnadsproblemet löses,
antingen definitivt eller temporärt — beroende på stödets utformning —
förutsatt att det utgående stödet motsvarar de reella studiekostnaderna.
Införas däremot parallellt med de direkta stödformerna även indirekta
sådana, i form av kapitalsubventioner till bostadshus och liknande inrättningar
för studenterna, vinnes först och främst, att totalkostnaderna för det
allmänna med sannolikhet minska i det långa loppet. Dessutom kommer en
allmän reduktion av dessa kostnader även dem tillgodo, vilka av olika skäl
kunna komma att ställas utanför det direkta stödet. Sådana åtgärder ansluta
sig dessutom i praktiken till de studentsociala åtgärder, som redan
vidtagits av studenternas egna organisationer på de olika studieorterna.
En kombination av direkta och indirekta stödåtgärder synes av ovan anförda
skäl utredningen vara den lämpligaste metoden att nedbringa studiekostnaderna
och därmed att utvidga rekryteringsbasen till de högre studierna.
Utredningen har en utförlig behandling av själva begreppet studielön
samt anför de skäl, som kunna tänkas tala för eller emot en studielön till
akademiker (s. 132—143).
Utredningen har emellertid avstyrkt en lösning av studiekostnadsproblemet
efter lönelinjen, liksom praktiskt taget samtliga remissinstanser, och
då jag icke har för avsikt att i någon form föreslå införandet av studielön till
de studerande vid universitet och högskolor, anser jag mig icke böra ingå
härpå.
I fråga om statsstipendier framhåller utredningen, att erfarenheten av
de nuvarande naturastipendierna i form av fri bostad och kost är gynnsam.
Genom en enkät bland nuvarande och f. d. statsstipendiater har utredningen
inhämtat stipendiaternas uppfattning om stipendiernas form, om kontrollåtgärderna,
förmedlingen av stipendieförmånerna m. fl. frågor och dessutom
ha statsstipendienämnderna meddelat sina erfarenheter.
Redan i stipendieringens principer ligger, framhåller utredningen, en behovs-
och lämplighetsprövning i motsats till vad som gäller för studielönen.
Även i bestämmelserna för den nuvarande stipendieringen förutsattes en
sådan prövning. Någon mera rigorös studiekontroll behöver emellertid av
denna grund icke utövas. Vidare torde man lättare kunna undvika en konstlad
reglering av tillströmningen till de högre studierna vid ett stipendiesystem,
eftersom behovs- och lämplighetsprövade stipendier icke torde
komma att utöva samma lockelse — ens under en lågkonjunktur — som
generellt utgående studielöner. Utredningen framhåller vidare, att en stipendiering,
där de studerandes ekonomiska villkor och studiebegavning
fäller utslaget, icke rimligen kan motiveras med principen om högre studier
och fackutbildning som samhällsnyttig verksamhet. Ett avsteg från denna
princip innebär en försvagning av utredningens argumentering för ett ökat
statligt stöd åt de studerande, men att utredningen likväl gjort detta avsteg
säges bero uteslutande på den nu rådande sociala fördelningen bland stu
-
35
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 99.
denterna, som tar sig uttryck bland annat däri att de flesta icke äro i behov
av studielönen som stödform. Utredningen har nämligen ansett det angelägnare,
att i första hand obemedlade studenter beredas tillfälle att påbörja
och genomföra akademiska studier.
Beträffande studielånets för- och nackdelar anför utredningen i huvudsak
bland annat.
Studielånet är som stödform en i princip effektiv hjälp under studieåren
Det kan lattare än lön och stipendier anpassas till den hjälpbehövandes
reella behov. Det vädjar i högre grad än de båda andra stödformerna till
den studerandes eget ansvar och kan därför inrättas med ett minimum av
kontrollåtgärder från statens sida. För statens vidkommande innebära studielånen
i första hand en viss förlustrisk i form av »felinvesteringar», som
icke kan uppskattas i förväg. Sannolikt är denna risk emellertid icke särskilt
stor, da det är ett känt förhållande, att akademiker i regel äro skötsamma
som låntagare, även om svårigheterna att återbetala lånen i de enskilda
fallen kunna vara utomordentligt stora.
.Som en av de väsentligaste svagheterna med ett lånesystem anger utredningen
det förhållandet, att låntagaren icke är skyddad mot eventuellt intränade
prishöjningar, som påverka levnadskostnaderna.
Då dessa stiga, tvingas studenten att låna större belopp, vilket leder till
en u‘a<^ skuldsättning, varav följer större svårigheter att amortera
skulderna efter inträdet i förvärvslivet. Om framdeles levnadskostnaderna
ater sjunka och penningvärdet sålunda åter stiger, medför detta, att skuldböidans
lealvärde stegras i samma takt, samtidigt som de numera oftast
mdexreglerade lönebeloppen sjunka med levnadskostnadernas nedgång. Erfarenheterna
från 1920-talet äro i detta sammanhang fullt belysande.
Det finnes vidare en psykologiskt betingad motvilja mot skuldsättning
som är särskilt utbredd inom de socialgrupper, för vilka tillträdet till de
högre studierna bör underlättas. Denna inställning står sannolikt i samband
med att dessa stora grupper — främst arbetare, jordbrukare och lägre
tjänstemän ha mycket påtagliga erfarenheter av de skiftande konjunkturerna
i det ekonomiska livet, vilket gör, att en skuldsättning för en så tidski
av ande utbildning som den akademiska, ter sig äventyrlig och ytterst
riskabel. Utsikten att för lånade pengar förvärva en obestämd möjlighet till
en bättre ekonomisk ställning kan synas vara en långsökt utväg, som avviker
från den inom dessa socialgrupper gängse traditionen. Om det statliga
stödet skulle inskränkas till en subvention av räntebeloppet på det utlånade
kapitalet, d. v. s. något hundratal kronor per år till var och en, som behöver
låna pengar för att kunna studera, så löper man risken att många studiebegåvade,
medellösa eller mindre bemedlade studenter skulle avstå från att
söka sig till de högre studierna.
Den mest uppenbara nackdelen med studielånen ur de studerandes synpunkt
är gi\etvis den, att lanen icke definitivt lösa studiekostnadsproblemet.
I den allmänna diskussionen om stödformerna har man då ibland föreslagit,
att studieskulderna skulle kunna reduceras eller avskrivas, därest
studenterna nått sina avsedda examina med goda betyg eller att reduktiotionen
av studieskulden skulle börja redan under studietiden, allt eftersom
den studerande avlägger sina tentamina. Mot dessa lösningar av studiekost
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
nadsproblemet framhåller utredningen, att i det förra fallet får förslaget
en viss likhet med studielönen, ehuru med den skillnaden att lönebeloppet
utgår i efterhand. I det senare fallet saknar man varje möjlighet
att bedöma skillnaderna i studieprestationen för olika ämnen och ämneskombinationer,
varför förslaget skulle medföra stora praktiska svårigheter.
Vidare anför utredningen.
Härtill kommer, att om man skulle belöna en god studieprestation med
ett ekonomiskt vederlag, så borde även de studenter, som av egna eller
anhörigas medel bekostat sina studier, komma i åtanke vid en dylik premiering.
Då subventioner i efterhand rent principiellt förefalla mindre tilltalande,
vore det bättre att ge subventionen redan under studieåren, då den
bäst behövs. Vidare kunde man riskera, att även skötsamma studenter
skulle inskränka sina amorteringar till ett minimum i avvaktan på en allmän
reduktion eller avskrivning av skuldbördan. Ur praktisk-politisk synpunkt
ställer det sig svårt att framlägga ett dylikt förslag, som skulle resultera
i att akademikerna kunde anses vara orättvist gynnade i förhållande
till andra medborgare och särskilt till sådana, som på ett eller annat sätt
erhållit ekonomisk hjälp av staten, men icke befinna sig i samma gynnsamma
ställning att kunna få skulden avskriven, helst som akademikern
befinner sig i den situationen, att han kan börja utnyttja sina förvärvade
kunskaper i sitt yrkesarbete. Utvägen att täcka studiekostnaderna med
olika slag av subventioner i efterhand förefaller därför utredningen olämplig,
då den leder till komplikationer. Det synes vara en helt orealiserbar
tanke.
Statliga studielån enbart kunna av dessa skäl icke betraktas som en fullvärdig
stödform, framhåller utredningen, utan böra användas som en kompletterande
utväg att bistå de studerande.
Sammanfattningsvis anför utredningen, att det statliga stödet
till studerande vid högre läroanstalter bör inriktas på ett utbyggande av
statsstipendier och studielån i kombination. Båda stödformerna skola liksom
tidigare behovsprövas, men möjligheten att genom en liberalare behovsprövning
än hittills bistå även mindre bemedlade och icke enbart obemedlade
studenter skall tryggas. Behovsprövningen av låneansökningarna
bör dock inskränkas till en realistisk bedömning av den lånesökandes behov
och förutsättningar. Stipendiestödet skall till skillnad mot nu icke förbehållas
fakultetsstudenterna utan utvidgas till att omfatta de studerande
vid fackhögskolorna och socialinstituten med vissa undantag.
Genom en kombination av stipendier och studielån garanteras enligt utredningen,
att de studenter, som äro i behov av ekonomiskt stöd under studietiden,
kunna beredas erforderlig hjälp, utan att det egna ansvaret för
studierna och den individuella friheten under studieåren behöver beskäras.
Sammanfattning av utredningens f ör slag.
Utredningen föreslår beträffande de direkta stödåtgärderna,
1. att statsstipendier (natura- och kontantstipendier) skola kunna tilldelas
studerande vid universiteten, karolinska institutet och de fria hög
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 37
skolorna i Stockholm och Göteborg samt studerande vid faekhögskolorna
och socialinstituten;
2. att statsstipendierna skola motsvara de studerandes kostnader för
bostad och/eller kost under en studietid av nio månader per år för fakultetsstudenter
och under den studietid, som stadgas i läroanstalternas kursplaner
och reglementen för studerande vid fackhögskolorna och socialinstituten;
3.
åt t statsstipendium in natura skall kunna tilldelas studerande, som är
i behov av ekonomiskt stöd och som uppfyller kravet på god studiebegåvning;
4.
att det ekonomiska behörighetskravet för erhållande av statsstipendium
förändras därhän, att förutom obemedlade även mindre bemedlade
studerande kunna komma i åtnjutande av detta stöd;
5. att kravet på god studiebegåvning skall anses vara uppfyllt av stipendiesökande,
som vid avlagd studentexamen erhållit ett betyg, vars genomsnittliga
betygsvärde minst motsvarar vitsordet »Icke utan beröm godkänd»
eller häremot svarande kvalifikationer för den, som icke avlagt studentexamen;
6.
att naturastipendium efter särskild prövning må kunna kompletteras
med ett kontantstipendium på högst 400 kronor per läsår;
7. att naturastipendium, då särskilda skäl tala härför, må kunna utgå
under ytterligare någon del av studieåret efter framställning härom från
stipendiaten;
8. att stipendium i regel skall utgå under den första halva delen av den
genomsnittliga studietiden för i ansökan om stipendium angiven lägre akademisk
examen (ämbetsexamen), dock att för studerande inom medicinska
fakulteten licentiatexamen skall räknas såsom grundläggande examen;
9. att prövningen av stipendieansökningarna anförtros styrelserna för de
studentsociala byråerna på de olika studieorterna (se punkt 29);
10. att ränte- och amorteringsfria studielån med statlig kreditgaranti
skola stå till statsstipendiaternas förfogande för bestridande av övriga
utgifter, som icke täckas av stipendieförmånerna, samt att sådana studielån
även skola kunna tilldelas studerande, som framgångsrikt bedrivit studier
med stipendiestöd under halva studietiden;
11. att amorteringsfria studielån med statlig kreditgaranti jämväl skola
ställas till förfogande för studerande — såväl nyinskrivna som tidigare inskrivna
— vilka icke tilldelats statsstipendium men uppfylla kraven på studielämplighet
och kunna styrka behov av studiekredit, varvid räntefrihet
dock skall medgivas först efter särskild behovsprövning;
12. att studielånen efter fullbordade studier skola omskrivas till akademikerlån
med statlig kreditgaranti och med en amorteringstid anpassad
efter låntagarens ekonomiska situation efter examen;
38
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 99.
13. att innehav av statsstipendium och/eller studielån med statlig kreditgaranti
göres oberoende av den studerandes val av studieort.
Utredningen föreslår ifråga om indirekta stödåtgärder,
14. att statlig subvention till uppförande av studentbostadshus kommer
till stånd för att dels avhjälpa den rådande bristen på uthyrningsrum, dels
hindra en ytterligare höjning av de studerandes bostadskostnader;
15. att studentbostadshusen erkännas såsom »allmännyttiga företag»,
varigenom de i största möjliga utsträckning kunna komma i åtnjutande av
nu utgående statligt stöd till bostadsbyggandet;
16. att anslag till inventarier i studentbostadshusen upptages under åttonde
huvudtiteln;
17. att statlig subvention för byggande och inredning av särskilda studentmatsalar
kommer till stånd i erforderlig utsträckning i syfte att bereda
studenterna på de skilda kårorterna tillgång till måltidsabonnemang till
skälig kostnad;
18. att fria resor i tredje klass med järnväg eller i motsvarande klass
med båt eller buss utgå i början och slutet av varje termin till studerande,
vilkas resekostnad uppgår till minst 15 kronor för enkel resa mellan hemort
och studieort eller vice versa;
19. att fria resor jämväl utgå till studerande, vilka av studieplanerna
tvingas att förlägga någon del av sina studier eller att utföra praktikantarbete
på annan ort än studieorten;
20. att nu utgående förmåner vid resa mellan studieort och hemmet
under terminerna (s. k. 20-dagarsresor) skola bibehållas;
21. att nu utgående 50 procent nedsättning av biljettpriset för resor med
statens järnvägar, vilka företagas av svenska och utländska studenter
under förutsättning att resorna äro anordnade av Sveriges förenade studentkårer
såsom utbytesresor mellan Sverige och utlandet, skall gälla för
envar svensk eller utländsk student, som avser att studera i utlandet respektive
vid någon svensk läroanstalt;
22. att särskilda kurslitteratursamlingar i enlighet med utredningens
förslag inrättas på de skilda studieorterna;
23. att de vid skilda läroanstalter förekommande obligatoriska avgifterna,
såsom inskrivnings-, termins-, kurs- och examensavgifter, framdeles avskaffas
och ersättas med anslag till respektive läroanstalter att utgå under
åttonde huvudtiteln, dock att studerande, som tilldelats statsstipendium,
skall befrias från erläggande av sådana avgifter redan fr. o. m. läsåret
1949/50.
Utredningen föreslår beträffande studenternas hälso- och sjukvård.
24. att läkarundersökningar göras obligatoriska för samtliga vid universitet
och högskolor inskrivna studerande, varvid undersökningarna i första
hand inriktas på kontroll av tuberkulos;
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
25. att studentläkarbefattningar inrättas i Lund, Stockholm och Göteborg
samt att den nu befintliga studentläkarbefattningen i Uppsala bibehålies
och omorganiseras i enlighet med utredningens förslag;
26. att vid universitet och högskolor inskrivna studenter beredas möjlighet
till frivillig försäkring enligt lagen om allmän sjukförsäkring av 3 januari
1947 på samma villkor, som gälla för den obligatoriska sjukförsäkringen,
oavsett de sakna inkomster eller ha mindre än 600 kronor i årsinkomst;
27.
att studenterna jämväl skola kunna använda sig av den frivilliga försäkring,
som enligt den i p. 26 nämnda lagen skall kunna tecknas som tilllägg
till sjukpenningförsäkringen;
28. att studenterna beredas möjlighet att genom folktandvården erhålla
fri tandvård på studieorten oavsett mantalsskrivningsorten.
Utredningen föreslår vidare,
29. att fyra studentsociala byråer, en på vardera studieorten Uppsala,
Lund, Stockholm och Göteborg, inrättas med i betänkandets kap. 11 (s.
257 ff.) angivna arbetsuppgifter och föreslagen organisation;
30. att den centrala studentsociala verksamheten anförtros åt en nämnd,
statens studentsociala nämnd med garantilånenämnden, vilken skall utgöra
den högsta instansen i studentsociala frågor; samt
att den nuvarande garantilånenämnden uppgår i denna nämnd.
Kos tna cl sberäkning ar.
Studentsociala utredningens förslag till ett ökat ekonomiskt stöd till
universitets- och högskolestudenterna bygga på förutsättningen, att varje
studerande vid dessa läroanstalter, som är i behov av ekonomiskt bistånd
under studietiden och som uppfyller vissa fordringar på studielämplighet,
skall beredas möjlighet att erhålla sådant stöd. Omfattningen av stödåtgärderna
och i sista hand storleken av de anslag, som erfordras härför,
blir härigenom beroende av de studerandes ådagalagda behov. Anslagen
ha av denna anledning icke kunnat fixeras till bestämda belopp för en
längre tid, och kostnadsberäkningarna måste givetvis betraktas såsom
synnerligen approximativa.
De studentsociala stödåtgärderna skulle enligt utredningens förslag komma
att öka successivt i omfattning år från år och uppnå ett maximum
efter åtta år, sedan reformerna införts. Därefter stabiliseras läget under
den teoretiska förutsättningen, att tillströmningen av studerande till de
akademiska läroanstalterna förblir konstant och att behovet av stödåtgärder
likaledes är konstant inom de skilda kategorierna av studenter. Under
dessa förutsättningar har utredningen beriiknat kostnadsökningen för studentsociala
stödåtgärder under det första budgetåret till 5 878 000 kronor,
varav 3 632 000 kronor i cngångsanslag. Av engångsanslaget skulle till
40
Kungl. Majrts ''proposition nr 99.
kurslitteratursamlingar hänföras 107 800 kronor, till inventarier m. m. till
de studentsociala byråerna 24 000 kronor, till inventarier till studentbostäder
1 000 000 kronor samt å kapitalbudgeten under Fonden för låneunderstöd:
Tilläggslån för byggandet av studentbostäder 2 500 000 kronor.
De årliga anslagen skulle nå sitt maximum under åttonde året med
8 130 000 kronor. Utredningens kostnadsberäkningar framgå närmare av
följande tablå.
Nu ut- gående
B e r ä
k n a d
e an
slag
Anslag
anslag
1949/50
1950/51
1951/52
1952/53
1953/54
1954/55
1955/56
1956/57
t
u s e n
tal k
r o n o
r
Äldre stipendier . .
608,7
308,0
178,0
73,0
43,0
13,0
13,0
13,0
13,0
Nya stipendier . . .
—
1 500,o
3 400,0
4 500,0
4 650,0
4 650,0
4 650,0
4 650,0
4 650,0
Räntebidrag.....
—
40,0
130,0
220,0
350,0
400,0
710,0
740,0
765,0
Resebidrag.....
Kurslitteratur-
8,0
690,0
700,0
720,0
740,0
760,0
780,0
800,0
800,0
samlingar.....
—
12,7
17,0
17,0
17,0
17,0
17,0
17,0
17,0
Oblig. avgifter . . .
29,4
179,4
1 700,0
1 700,0
1 700,0
1 700,0
1 700,0
1 700,0
1 700,0
Hälso- och sjukvård
Provisoriskt anslag
16,e
66,4
70,0
70,0
70,0
70,0
70,0
70,0
70,0
till sjukvård . . .
—
45,0
45,0
—
—
—
—
—
— .
Organisation ....
45,3
112,6
115,0
115,0
115,0
115,0
115,0
115,0
115,0
Summa
Engångsanslag
708,0
2 964,1
3 631,8
6 355,0
2 500,0
7 415,0
7 685,0
7 725,0
8055,0
8105,0
8130,0
Sär skilt yttrande.
Ledamoten av utredningen herr Dahlström har i ett särskilt yttrande
utvecklat vissa från utredningen i övrigt avvikande synpunkter beträffande
stödformerna. Närmast avser reservanten ett annat system för stipendiering,
i princip innebärande stipendier till alla studenter under de tre
första terminerna. Någon ekonomisk behovsprövning skulle sålunda icke
förekomma. Kostnaderna för det av herr Dahlström föreslagna systemet
skulle fullt utbyggt belöpa sig till cirka 9,25 miljoner kronor per år enbart för
stipendier och avskrivning av studielån. Reservanten anser vidare, att utredningen
ej närmare ingått på frågan om studenternas beroende av föräldrarna
i ekonomiskt avseende samt att den familjerättsliga facksynpunkten
på dessa problem närmare hade bort uppmärksammats och utretts.
Förutom en allmän hänvisning till betänkandet (s. 182—183) må följande
återgivas.
Emellertid skulle ett utbetalande av stipendier till alla studenter under
de första tre terminerna från statens synpunkt te sig dyrbart med hänsyn
till studieavbrotten, som äro särskilt vanliga bland de relativt sett mindre
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
studielämpliga. Därför synes det lämpligt att reducera antalet stipendier
för varje fakultet eller högskola med hänsyn till frekvensen av studieavbrott
i varje särskilt fall. Därvid kan man räkna med en viss säkerhetsmarginal
på exempelvis 10 procent, så att, vid en högskola, där studieavbrotten
utgöra 20 procent av de nyinskrivna, endast 70 procent erhålla
stipendier. Vid exempelvis skogshögskolan, där praktiskt taget inga studieavbrott
förekomma, behöver ingen sådan begränsning göras. Gallringen
skulle ske med ledning av studentbetygen, som visat sig vara till god ledning
vid bedömning av risken för studieavbrott (enligt professor C.-E.
Quensels utredning). Ett sådant förfarande utgör en tillräckligt säker
garanti för att inga eller ytterst få stipendier utbetalas till studenter, som
ej fullfölja studierna. De, som härigenom ställas utanför stipendiestödet,
ha alltså relativt svaga studentbetyg. Dessa skulle beredas möjlighet att
genom lån med statlig kreditgaranti finansiera sina studier. Skulle de
kunna uppvisa ett acceptabelt studieresultat för de första tre terminerna,
skulle de få sina lån avskrivna med belopp, som motsvarade stipendierna.
Härmed vinnes alltså, att efter denna tidpunkt ha alla studenter, som
klarat av sina studier acceptabelt, erhållit samma förmån — dock först i
efterhand för dem som hade så klena studentbetyg, att staten ej riskerade
stipendium på dem.
Föräldrarnas ekonomiska situation är i många fall avgörande för den
utbildning, som barnen påkostas eller kosta på sig. Bland annat därför är
det riktigare att, såsom i ovan skisserade förslag, i första hand ta studenternas
egen ekonomi i betraktande vid utformningen av stödet. Studenterna
äro dock rättskapabla individer, som snart efter studentexamen uppnå
myndig ålder. Endast 9 procent av studenterna ha sådana inkomsteller
förmögenhetsförhållanden, att de inte skulle »behöva» ekonomiskt
stöd av det allmänna.
Remissyttranden.
I detta sammanhang avser jag endast att redogöra för de synpunkter,
som vid remissbehandlingen framkommit rörande utredningens allmänna
och principiella ställningstagande till olika former av studentsociala stödåtgärder
men icke för remissbehandlingen rörande utredningens olika praktiska
förslag. Spörsmål såsom stipendiernas form, stipendietidens längd
för olika studentkategorier, tidpunkten för stipendiernas inrättande, de
olika behörighetskraven, inrättande av kurslitteratursamlingar, fria resor
och övriga förslag, vilka jag tidigare sammanfattningsvis redovisat, böra
underställas riksdagen efter hand som Kungl. Maj:t är beredd att framlägga
förslag härom.
Utredningens linje i valet mellan olika former av direkta studentsociala
stödåtgärder, nämligen en kombination av statsstipendier och studielån
samt utredningens förslag till stödåtgärdernas utformning, ha i sina huvuddrag
accepterats av ett stort antal remissinstanser däribland kanslern, konsistorierna
vid universiteten i XJppsala och Lund, lärarråden vid Stockholms
och Göteborgs högskolor, lärarkollegiet vid karolinska institutet, överstyrelsen
för de tekniska högskolorna, skolöverstyrelsen, statskontoret, forsk
-
42 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
ningsrådens samarbetsdelegation, socialinstituten och Sveriges förenade
studentkårer (SFS).
När det gäller den relativa vikt, man vill tillmäta de båda stödformerna
stipendier och lån, har dock vid diskussionen inom SFS två linjer framkommit.
Den ena huvudlinjen anknyter till utredningens grundsyn, att
den familjeekonomiska bakgrunden skall avgöra frågan om behörighet till
direkt statlig subvention samt att de studenter, som ej med egna eller föräldrars
medel till någon del kan finansiera de högre studierna, borde få i
varje fall de primära levnadskostnaderna täckta i sådan grad, att de ej
av ekonomiska skäl tvingas till en i förhållande till andra studenter oproportionerligt
stor skuldsättning. Ett utöver utredningens förslag ökat antal
delstipendier för de grupper, som endast delvis kunna bekosta sina studier,
anses ur samma allmänna synpunkt såsom önskvärt. Företrädarna för den
här refererade linjen anse det även nödvändigt med en stipendiering av
minst den omfattning utredningen föreslår, om skuldtrycket ej skall öka för
akademikergruppen som helhet och om procenttalet väsentligt skuldsatta
ej skall öka. Behovsprövade statsstipendier har vidare ansetts vara den
effektivaste metoden att avlägsna de ekonomiska och psykologiska hindren
för en rimligare socialgruppsrekrytering. Frågan anses dock komma i ett
nytt läge, när gymnasierna blivit en socialt mer allsidig rekryteringsbas
för de högre studierna.
Företrädarna för den andra huvudlinjen inom SFS, vilka i högre grad
betrakta studenten såsom en i förhållande till föräldrarna fristående individ,
anse studielånet som den primära av de direkta statliga stödåtgärderna.
Det innebär i princip effektiv hjälp under studieåren och gör akademikernas
belägenhet tillräckligt likartad. Av psykologiska skäl förordar
man dock ett tillräckligt antal rekryteringsstipendier utgående under en
relativt begränsad tid. Företrädarna för denna linje anse vidare bland
annat, att bestämda risker för ingrepp i den fulla personliga friheten uppstå
vid en stipendiering under längre tid och att ett stipendiesystem i alltför
hög grad avtrubbar ansvarskänslan. Slutligen anses att skillnaden i utgångsläge
mellan stipendierade och icke-stipendierade blir mindre, om
stipendietiden blir kort. SFS framhåller dock, att enighet rått om att behovsprövningen
under nuvarande förhållanden icke borde slopas, även om
skälen för detta ställningstagande varit olika.
De invändningar, som vid remissbehandlingen framkommit mot utredningens
val av stödformer, ha i stort sett följt tre linjer. En del remissinstanser,
däribland direktionen för handelshögskolan i Stockholm, styrelsen
för handelshögskolan i Göteborg, tekniska högskolans i Stockholm lärarkollegium,
styrelsen för veterinärhögskolan, styrelsen för skogshögskolan,
garantilånenämnden, studielånenämnden, Lunds studentkårs kreditkassa
och Sveriges akademikers centralorganisation, ha ansett att tyngdpunkten
bör läggas vid statsgaranterade studielån under hela studietiden och att
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
stipendier endast böra tilldelas studerande med utpräglad studiebegåvning.
Några av dessa remissinstanser ha även uttalat sympatier för det av herr
Dahlström inom utredningen reservationsvis framförda förslaget, att lånen
borde kompletteras med vissa rekryteringsstipendier under kortare tid.
Studielånenämnden anför som motivering för lånelinjen bland annat.
Nämnden håller för sin del före, att huvudvikten i fråga om studiehjälpen
bör läggas på lånen, soni bör vara den normala typen även från
början av studierna. I princip anser nämligen nämnden, att lånen äro den
riktiga stödformen, när det gäller studier eller utbildning för studerande,
som hunnit upp i den ålder, att de böra själva taga ansvaret för sin ekonomi
och, om de icke förut gjort det, lära sig att »stå på egna ben». Lånen
äro en hjälp till självhjälp, vars fostrande värde är obestridligt. Och när
det som i här behandlade studiehjälpsfråga gäller unga män och kvinnor,
som i och genom sin utbildning vid universitet och högskolor komma att
intaga ledande poster i samhället (utredningens ord), får denna synpunkt
på lånen en särskild betydelse. Det förhållandet att utbildningen vid universiteten
i allmänhet och vid fackhögskolorna regelmässigt avslutas med
en examen, efter vars avläggande förvärvsarbetet omedelbart kan börja,
talar även principiellt för lånen.
Socialstyrelsen ansluter sig däremot principiellt till stipendielinjen och
anser systemet med studier på lån olämpligt. Styrelsen säger sig dock inse,
att den av utredningen föreslagna avvägningen mellan stipendie- och lånevägen
kan förefalla att vara den mest rationella, så länge endast ett mycket
begränsat belopp kan beräknas komma att stå till förfogande för stipendier.
På något längre sikt måste det emellertid framstå som ett angeläget
önskemål att avskaffa eller åtminstone starkt reducera det olämpliga och
särskilt i Sverige vanliga systemet med studier på lån. I den mån statsfinansiella
skäl möjliggöra en utbyggnad av stipendiesystemet, borde det;
följaktligen enligt socialstyrelsen utsträckas att gälla även den senare delen
av studietiden.
Den tredje linjen, efter vilken kritiken framförts, gäller utredningens förslag
till behovsprövning av de studentsociala stödåtgärderna, i första hand
statsstipendierna. I några yttranden har man sålunda gjort gällande, att
enbart studielämpligheten borde vara utslagsgivande och att man under
alla förhållanden endast skulle taga hänsyn till den studerandes egna ekonomiska
förhållanden, eftersom studenten i ekonomiskt avseende borde
betraktas som en självständig individ. Dessa eller liknande synpunkter ha
anförts av bland andra lärarkollegiet vid Chalmers tekniska högskola, styrelsen
för veterinärhögskolan, Sveriges akademikers centralorganisation och
högerns u n g domsf ör hund.
Läroverkslärarnas riksförbund har uttalat sig för en realistisk behovsprövning
med hänsyn till de faktiska ekonomiska förhållandena och varnat
för att schematiskt utgå från en viss social miljö. Tjänstemännens centralorganisation
har uttalat sympatier för tanken, att stödåtgärderna borde
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
komma flertalet studenter till godo, oberoende av föräldrarnas ekonomiska
ställning, men godtagit behovsprövningen med hänsyn till statsfinansiella
skäl. Ytterligare några remissinstanser ha framfört statsfinansiella skäl för
ett accepterande av behovsprövningen.
Av övriga allmänna synpunkter, som framkommit vid remissbehandlingen,
må nämnas kravet på en större differentiering av de studentsociala
förmånerna bland annat genom en gradering av stipendierna, vilket
önskemål framförts av bland andra kanslern, skolöverstyrelsen och SFS.
Socialstyrelsen har framhållit, att särskild hänsyn borde tagas till de studerande,
som efter en viss tids förvärvsarbete önskade bedriva akademiska
studier. Vidare har forskningsrådens samarbetsdelegation ansett, att de
studentsociala förmånerna icke borde reduceras för stipendiat, som uppbure
lön för assistent- eller amanuenstjänstgöring.
Slutligen bör även nämnas att frågorna om avdragsrätt för amortering
av studieskulder vid inkomstbeskattning, avdragsrätt för periodiskt understöd
för bedrivande av högre studier samt lättnader vid sambeskattningen
upptagits i flertalet yttranden från akademiska myndigheter och organisationer.
Departementschefen.
En kombination av direkta och indirekta stödåtgärder torde vara
den lämpligaste metoden, om man inom en viss begränsad kostnadsram vill
nå en så stor effekt som möjligt med de statliga stödåtgärderna. Utredningens
förslag i detta avseende har också allmänt accepterats av myndigheter
och organisationer. Jag kan för egen del i princip ansluta mig till vad
utredningen anfört om önskvärdheten av att de direkta stödformerna —
stipendier och lån — kombineras med indirekta sådana i syfte att nedbringa
studenternas levnadskostnader. Såsom utredningen framhåller, synes
man härigenom vinna, att totalkostnaderna för det allmänna med sannolikhet
minska i det långa loppet samt att en reduktion av levnadskostnaderna
även kommer dem tillgodo, som av olika skäl ställas utanför det
direkta stödet.
De direkta stödformer, som böra väljas, måste enligt min uppfattning
fylla vissa bestämda villkor. Det gäller för det första att ställa erforderligt
studiekapital till förfogande och att ekonomiskt underlätta bedrivandet
av högre studier. För det andra måste stödåtgärderna få en sådan utformning
att de främja rekryteringen till universitet och högskolor från de
ekonomiskt svagare grupperna i samhället. Slutligen böra sådana stödformer
väljas, som i största möjliga utsträckning göra de studerandes ekonomiska
situation så likartad som möjligt oavsett den familjeekonomiska
bakgrunden. De stödformer, som då erbjuda sig, äro studielön, statsstipendier
och statliga lån.
Studielönen har så gott som enhälligt avvisats, och det finns därför ingen
anledning att här diskutera dess för- och nackdelar. Denna stödform, som
45
Kungl. Maj:ts ''proposition m 99.
onekligen har vissa principiella fördelar, saknar nämligen för närvarande
aktualitet, och de skäl, som utredningen anfört emot denna stödform, äro
så övertygande, att studielönen under nuvarande förhållanden bör kunna
avföras från diskussionen.
Stipendieformen torde vara den mest tilltalande ur de studerandes egen
synpunkt. Stipendier kunna lösa den enskildes studiekostnadsproblem, de
torde vara den effektivaste stödformen ur rekryteringssynpunkt och kunna
bidraga till att vissa studenter icke av ekonomiska skäl tvingas till en i förhållande
till andra oproportionerligt stor skuldsättning. Stipendier medföra
å andra sidan olägenheter i samband med en ekonomisk behovsprövning,
som under nuvarande förhållanden torde vara nödvändig. En lösning av
studiekostnadsproblemet efter stipendielinjen är dessutom helt beroende av
statsfinansiella förutsättningar.
Vad slutligen studielånet beträffar, så innebär detta i princip en effektiv
hjälp under studieåren. Studiekostnadsproblemet löses åtminstone temporärt.
Studielånet kan smidigt anpassas till den hjälpbehövandes reella behov
och torde i högre grad än andra stödformer vädja till den studerandes
eget ansvar. Vidare blir kravet på ekonomisk behovsprövning mindre än
vid stipendier. Ur statsfinansiell synpunkt äro studielånen att föredraga
såsom mindre kostsamma än övriga stödformer.
Studielånet som stödform har å andra sidan även uppenbara nackdelar.
I och med amorteringstvånget komma lånen att starkt belasta den akademiskt
utbildade arbetskraften. Ur rekryteringsfrämjande synpunkt synas
lånen vara underlägsna stipendierna. Särskilt inom de socialgrupper, för
vilka tillträdet till högre studier bör underlättas, föreligger en utbredd,
psykologiskt betingad motvilja mot skuldsättning. I motsats till vissa
remissinstanser kan jag icke heller finna, att statliga lån på samma sätt
som statsstipendier kunna göra studenternas ekonomiska situation mera
likartad oavsett de privatekonomiska resurserna. För den enskilde akademikern
måste nämligen i de flesta fall skuldsummans storlek tillmätas avgörande
betydelse.
Slutligen vill jag beröra några av de anmärkningar, som vid remissbehandlingen
framkommit mot utredningens val av stödformer.
Det är i synnerhet behovsprövningen av de föreslagna statsstipendierna,
som därvid blivit föremål för kritik. I några yttranden har det sålunda
hävdats, att enbart studielämpligheten borde vara utslagsgivande för erhållande
av statlig studiehjälp. Man borde vidare bortse ifrån den familjeekonomiska
bakgrunden och i ekonomiskt avseende betrakta studenterna
såsom självständiga individer. Principiellt sett synes det finnas vissa skäl
för en sådan uppfattning, men mot bakgrunden av ännu rådande sociala
förhållanden måste denna likväl betraktas som orealistisk. De icke behovsprövade
stipendierna för främjande av högre vetenskapliga studier ha en
annan karaktär. De ha nämligen i första hand tillkommit med hänsyn till
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
vetenskapens behov av forskare och icke med en studentsocial motivering.
En utbyggnad av de statliga stödåtgärderna för universitets- och högskolestuderande
måste däremot ske framför allt med en social motivering och
kan enligt min mening icke uteslutande få formen av en statlig premiering
av de bättre studiebegåvningarna oavsett de enskilda studenternas ekonomiska
förhållanden. Jag vill också erinra om att det inom Sveriges förenade
studentkårer rått enighet om att behovsprövningen under nuvarande förhållanden
icke borde slopas. Även med hänsyn till statsfinansiella skäl
synes en behovsprövning för närvarande vara nödvändig.
Anser man en behovsprövning nödvändig följer därav att man icke
gärna kan acceptera en uppfattning, som helt vill bortse ifrån studenternas
familjeekonomiska bakgrund. Denna bakgrunds betydelse framgår, som jag
tidigare anfört, av den redogörelse utredningen lämnat för studiekostnadernas
bestridande. Skulle hänsyn endast tagas till studenternas »egna ekonomiska
förhållanden» skulle däremot grunden för en behovsprövning undanryckas.
Då skulle endast två vägar återstå, nämligen antingen en premiering
uteslutande av studiebegåvningarna eller någon form av lön under
studietiden.
Däremot vill jag starkt understryka önskvärdheten av att de statliga
stödåtgärderna, inom ramen för tillgängliga ekonomiska resurser, komma
så många som möjligt tillgodo. Den föreslagna lånereformen syftar bland
annat härtill. Jag är även medveten om att ett statligt stipendiesystem
vid universitet och högskolor måste givas en sådan utformning, att skillnaden
i utgångsläge mellan stipendierade och icke-stipendierade akademiker
blir så liten som möjligt. Utredningens förslag, att statsstipendierna endast
skola utgå under den första halva delen av den genomsnittliga studietiden
och täcka de primära levnadskostnaderna, är avsett att verka i den riktningen.
En differentiering av de studentsociala förmånerna bland annat
genom en gradering av stipendierna och räntefrihet för vissa låntagare är
likaledes ägnad att skapa större rättvisa för de grupper, som ligga i de
olika gränsskikten. När Kungl. Maj:t är beredd att föreslå riksdagen anslå
medel till nya statsstipendier böra dessa spörsmål på nytt upptagas till
behandling.
Slutligen vill jag framhålla, att jag icke funnit några övertygande skäl
tala för att en stipendiering i den omfattning utredningen föreslagit skulle
komma att medföra bestämda risker för ingrepp i den fulla personliga friheten
eller att stipendier skulle avtrubba ansvarskänslan. Erfarenheten hittills
av olika statliga stipendier talar nämligen i motsatt riktning.
Under hänvisning till vad jag sålunda anfört, förordar jag, att det direkta
statliga stödet till universitets- och högskolestuderande samt de studerande
vid socialinstituten inriktas på ett utbyggande av statsstipendier och studielån
i kombination.
Såsom jag tidigare framhållit, är jag emellertid med hänsyn till det eko
-
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
nomiska läget icke beredd att nu framlägga förslag till nya statsstipendier
eller förorda anslag till de av utredningen föreslagna indirekta stödåtgärderna.
I det följande ämnar jag däremot hemställa om att för riksdagen
framläggas förslag om införande av studielån med statlig kreditgaranti
samt förslag rörande formerna för en statlig subvention till uppförande av
studentbostadshus.
5. Studielån med statlig kreditgaranti.
L ån ef or mer n a.
Studentsociala utredningen har i valet mellan olika låneformer stannat
för att föreslå studielån med statlig kreditgaranti (garantilån) efter mönster
av de nuvarande statsgaranterade akademikerlånen, som infördes år
1946 efter förslag av befolkningsutredningen. Studentsociala utredningen
syftar i sitt förslag till en långtgående utvidgning av den statliga kreditgarantin,
så att denna skulle komma de studerande till godo redan under
de år, då studierna bedrivas. Det synes nämligen, framhåller utredningen, ur
alla synpunkter angeläget, att de studieavbrott, som uppenbart bero på
ekonomiska skäl, en gång för alla elimineras och att de studerandes beroende
av borgensmän och kreditinstitut i görligaste mån avlägsnas.
Beträffande statens förlustrisker anför utredningen.
Utredningen vill dock icke undanskymma, att en väsentligt utökad studiekredit
med statlig garanti till studerande skulle kunna medföra större
förlustrisker för staten än vad de nuvarande akademikerlånen innebära.
De beviljas enligt författningen blott akademiker, som redan vunnit anställning.
I ett sådant vägande av risker mot fördelar böra emellertid också
konsekvenserna av det nu rådande sättet att finansiera studierna medtagas.
En illa planerad skuldsättning kan framtvinga studieavbrott lika väl som
svårigheten att överhuvud få lån. Utvägen att skaffa medel för fortsatta
studier genom tillfälliga förvärvsarbeten av de mest skiftande slag leder
till en ofrånkomlig nedsättning av studietakten och kan ofta resultera i
totala studieavbrott. De psykologiska konsekvenserna av dylika komplikationer
äro icke heller önskvärda. De förluster i tid, arbete och penningar,
som det nuvarande systemet — eller den nuvarande bristen på system
— i realiteten innebär för både studenterna och den akademiska utbildningen
över huvud taget, överstiga väsentligt de ekonomiska risker,
som en statsgaranterad studiekredit skulle kunna medföra. Utredningen
hyser den bestämda uppfattningen, att därest den lånesökandes allmänna
studielämplighet underkastas en rimlig prövning, kunna riskerna för felinvesteringar
betraktas som måttliga.
Utredningen föreslår, att de nya studielånen till skillnad från akademikerlånen
endast beviljas för ett år och under de första tre terminerna helst
för en termin i sänder. Lånen borde enligt utredningen vara amorteringsfria
under studietiden, men efter avlagd examen borde de omskrivas till akademikerlån
med en amorteringstid, avpassad efter låntagarens ekonomiska
situation efter examen. Länen borde vidare utlämnas utan annan säkerhet
48
Kungl. May.ts proposition nr 99.
än den statliga garantien mot ränta, som Ivungl. Maj:t med hänsyn till det
allmänna ränteläget fastställer. Några försäkringsgarantier föreslås sålunda
icke. Berättigade att utlämna garantilån skulle enligt utredningens förslag
bli Sveriges riksbank, bankaktiebolag, sparbank, jordbrukskassa samt studentkårs
kreditkassa och annan därmed jämförlig kreditkassa. Den sökande
skulle själv få bestämma i vilken kreditanstalt han önskade placera sitt
garantilån.
Utredningen föreslår, att studielån med statlig kreditgaranti skulle stå
till statsstipendiaternas förfogande redan under stipendietiden såsom utfyllnad
av naturaförmånerna kost och logi. Självfallet borde stipendiaterna
kunna erhålla garantilån även efter stipendietidens utgång. Dessa studielån
ha föreslagits bliva räntefria fram till den tidpunkt, då de omskrivas
till akademikerlån.
För studerande, vilka icke tilldelats stipendium men ändock äro i behov
av studiekredit, skulle ävenledes de statsgaranterade studielånen stå till
förfogande. Utredningen anser, att behovs- och lämplighetsprövningen för
dessa studerandes vidkommande kunde mildras utan att dock helt eftersättas.
I ömmande fall skulle även dessa lån kunna beviljas med räntebefrielse,
vilket dock skulle förutsätta särskild behovsprövning.
Härutöver har utredningen föreslagit, att även studerande, som inskrivits
innan det utvidgade stipendie- och lånesystemet införes, skulle vara berättigade
att erhålla garantilån.
B ehörig hetskrav et.
För statsstipendiaterna skulle enligt utredningen icke föreligga några
ytterligare krav på behörighet utöver dem som kunna komma att uppställas
i samband med stipendierna.
För övriga lånesökande — av vilka många kunna befinna sig i en ekonomisk
situation, som blott obetydligt skiljer sig från stipendiaternas — må
enligt utredningen som första villkor krävas ådagalagd studielämplighet.
Det framgår icke direkt av betänkandet, i vilka fall kravet på studielämplighet
skall anses uppfyllt, men det synes som om utredningen ansett, att
lämplighetsprövningen i fråga om de lånesökande borde vara något mildare
än för stipendiesökande.
Beträffande kravet på statsstipendiaternas studielämplighet anför utredningen:
Studielämpligheten
kan enligt utredningens uppfattning icke eftersättas.
Men kravet skall icke heller skärpas därhän, att stipendierna endast tillfalla
de s. k. toppbegåvningarna — då dessa, som framgår av redogörelsen för
Lunda-undersökningen, utgöra en ytterst begränsad del av abiturienterna.
Enklast formulerat torde detta behörighetskrav kunna uttryckas så, att
studentbetygets genomsnittsvärde för stipendieberättigad endast i undantagsfall
bör underskrida Ba-strecket.
I regel komma de flesta stipendieansökningarna även i fortsättningen
49
.Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
att ingivas av elever i de högsta gymnasieringarna vid högre allmänna
läroverk och övriga läroanstalter, som äga rätt att anställa studentexamen.
Lärarkollegiets utlåtande över de stipendiesökandes studielämplighet bör
även framgent vara utslagsgivande vid bedömningen av stipendieansökningarna.
Härtill kommer ett mindre antal ansökningar från sökande,
som avlagt studentexamen såsom privatister. Dessa äro till stor del okända
för prövningsnämnden, och deras genomsnittsbetyg uppvisa i regel lägre
värden än de ordinarie skolelevernas betyg. Till detta bidrar i hög grad,
att många av privatisterna måst fullgöra sina studier under ytterst hämmande
omständigheter. Härvidlag torde det studentsociala organet böra
— såsom redan nu sker — underkasta betygsmeriterna en något mildare
bedömning, såframt övriga vitsord av omdömesgilla personer styrka den
sökandes lämplighet för högre studier.
När det gäller studenter, vilka först under de mera fria studieförhållandena
vid de akademiska läroanstalterna kunnat ådagalägga sin studielämplighet,
bör stipendium kunna utgå, därest den sökande under de två
första studieåren genom avlagda tentamina eller andra vitsord av akademisk
lärare kan styrka sin studiebegåvning.
Att utöver kravet på ådagalagd studielämplighet fastställa några bestämda
gränser för det studentsociala organets befogenheter beträffande
lånen torde vara ogörligt, framhåller utredningen, som anser, att därest
studielämplighet och styrkt behov av studiekredit föreligga, borde det
beslutande organet också kunna bifalla en låneansökan.
Lånens storlek.
Studentsociala utredningen har gjort vissa beräkningar för att kunna
uppskatta lånebehovet för olika studentkategorier, varvid utredningen
skilt mellan stipendiater, nyinskrivna, som icke erhålla stipendium, samt
tidigare inskrivna, som icke heller erhålla stipendium. Utredningen har
därvid förutsatt, att statsstipendium skulle komma att utgå under första
halva delen av den genomsnittliga studietiden. I betänkandet anföres
följande.
De belopp, som komma ifraga för olika studentkategorier, växla givetvis
med det övriga statliga stödet, med studenternas allmänna ekonomiska
situation o. s.v. Utgår man från en genomsnittlig studiekostnad av 300 å
325 kronor per studiemånad, skulle den årliga kostnaden för 9 månaders
uppehåll på studieorten uppgå till 2 700 å 3 000 kronor. Då stipendieförmånerna
kunna beräknas motsvara ungefär 2 000 kronor per år, uppstår en
brist för statsstipendiaterna på 700 å 1 000 kronor, vilken i många fall
måste täckas genom studielån. Till följd av särskilda omständigheter kunna
statsstipendiaterna stundom behöva större lån — t. ex. om föräldrarna helt
sakna möjlighet att giva något understöd under de stipendielösa månaderna
av kalenderåret. Den genomsnittliga lånesumman torde därför i många fall
komma att överskrida mellanskillnaden mellan stipendieförmånernas värde
och levnadskostnadernas totalbelopp under studieåret. Men å andra sidan
visar enkäten bland stipendiaterna, att många av dem föredraga förvärvsarbete
under ferierna, vilket något reducerar nödvändigheten av att ge
större studielån. En realistisk uppskattning av statsstipendiater
4
— Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 sand. Nr 00.
50
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 99.
nas lånebehov torde därför stanna vid c:a 1000
kronor per studieår.
För övriga studenter, som bliva berättigade att erhålla statsgaranterade
studielån, kan lånebeloppet knappast exakt fastställas i förväg. Utgår man
emellertid från den uppskattning beträffande årskostnaden, som anförts i tab.
s. 29, d. v. s. 3 100 ä 4 400 kronor, är det givet, att om föräldrars bidrag eller
annorledes anskaffade medel icke kunna bestrida mer än en tredjedel av
årskostnaden, d. v. s. 1 000 ä 1 500 kronor per år, är den studerande redan i
styrkt behov av stipendium i stället för av studielån. Härav skulle man vara
berättigad draga den slutsatsen, att de rena studielånen skulle kunna beräknas
uppgå till cirka 2 000 kronor per år. Emellertid torde det visa sig, att
dessa studerande i stor utsträckning föredraga att låna hela det erforderliga
beloppet. Lånebehovet torde därför böra uppskattas
till 3 000 kronor per år under de första studieåren
och till 4 000 kronor under de senare.
Resonemanget avser i första hand de studenter, som nyinskrivas vid de
högre läroanstalterna. För de studerande, vilka redan vistats vid nämnda
anstalter så länge, att stipendiestöd icke kan beredas dem, bör beräkningen
utgå från hela studiekostnaden per läsår.
I följande sammanställning ha de sannolika lånebehoven för de olika
studieåren och för skilda studentkategorier angivits tillika med en beräkning
av det totala lånebehovet fram till avsedd examen. I de enskilda
fallen kunna givetvis både högre och lägre belopp förekomma,
Studentkategori
(antal studieår)
Genomsnittligt lånebehov kr. för studieår
Summa
lånebe- hov kr.
l:a
2:a
3:e
4:e
5:e
6:e
7:e
8:e
A 1 (1 kr)
Nyinskrivna.....
3 000
—
—
—
—
—
—
—
3 000
A 2 (2 år)
Stipendiater.....
1000
3 000
—
—
—
—
—
—
4 000
Nyinskrivna.....
3 000
3 000
—
—
—
—
—
—
6 000
Förut inskrivna . . .
3 000
—
—
—
—
—
—
—
3 000
B (3 år)
Stipendiater.....
1000
2 000
3 000
—
—
—
—
—
6 000
Nyinskrivna.....
3 000
3000
3 000
—
—
—
—
—
9 000
Förut inskrivna . . .
3 000
3 000
—
—
—
—
—
—
6 000
C (4 år)
Stipendiater.....
1000
1000
3 000
4 000
—
—
—
—
9 000
Nyinskrivna.....
3 000
3 000
3 000
4 000
—
—
—
—
13 000
Förut inskrivna . . .
3 000
3 000
4 000
—
—
—
—
—
10 000
D (6 år)
Stipendiater.....
1000
1000
1000
4 000
4 000
4 000
—
—
15 000
Nyinskrivna.....
3 000
3 000
3 000
4 000
4 000
4 000
—
—
21000
Förut inskrivna . . .
3 000
3 000
4 000
4 000
4 000
—
—
—
18000
E (8 år)
Stipendiater.....
1000
1000
1 000
2 000
4 000
4 000
4 000
4 000
21000
Nyinskrivna.....
3 000
3000
3 000
4 000
4 000
4 000
4 000
4 000
29 000
Förut inskrivna . . .
3 000
3 000
4 000
4 000
4 000
4 000
4 000
—
26 000
Anm. För tandläkare, vilka förts till kategori D, trots att studietiden omfattar 5 år, blir det totala
genomsnittliga lånebehovet för de tre ovanstående kategorierna 11 000, 17 000 och 14 000 kronor.
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
Antalet studielån.
Utredningen har även sökt uppskatta antalet studielån med statsgaranti,
som kommer att erfordras för att i fortsättningen eliminera borgenslån i
banker och upplåningen hos privatpersoner. Det är självklart, att en sådan
beräkning med nödvändighet måste bli ytterst approximativ. Utredningen
var också själv medveten om att beräkningen måste grundas på ett rent
teoretiskt resonemang rörande förhållandena inom studentkårerna vid de
olika läroanstalterna, vilket icke motsvarar de verkliga förhållandena, eftersom
någon hållbar statistisk analys av studiegången vid olika läroanstalter
icke finnes tillgänglig. Utredningen måste därför förutsätta, att antalet studerande,
som i fortsättningen inskrives, är lika stort under olika år; vidare
att den sociala grupperingen inom dessa årskullar av studerande icke
nämnvärt förändras samt att alla studerande uppfylla ett allmänt villkor
på studielämplighet, som skulle garantera, att studierna kunde fullföljas
till avsedd examen inom den fastställda maximitiden. Beräkningen byggde
slutligen på att ett stipendie- och lånesystem av den konstruktion, som
utredningen föreslagit, infördes vid en given tidpunkt.
Med hänsyn till behörigheten att erhålla statsstipendium indelade utredningen
de studerande i fyra grupper, nämligen
I. statsstipendiater, vilka skola erhålla utfyllnadslån;
II. f. d. statsstipendiater, vilka skola erhålla studiekredit under återstoden
av studietiden fram till avsedd examen;
III. nyinskrivna studerande, vilka icke erhålla statsstipendium, och
IV. studerande, vilka vid stipendie- och lånesystemets införande vistats
vid läroanstalterna så länge att de icke kunna komma i åtnjutande av
stipendiestöd.
För de fyra grupperna har redan en preliminär beräkning av de sannolika
lånebeloppen per studieår utförts i de enskilda fallen, vilken jag tidigare
redovisat.
Sammanlagt skulle under sålunda antagna förutsättningar studielånen till
studerande, som avse att avlägga lägre akademisk examen, komma att
uppgå till följande antal för de fyra olika kategorierna studenter:
Studielån till
L ä
sår
l:a
2:a
3:e
4:e
5:e
6:e
7:e
8:e
I stipendiater.....
940
1 700
2 260
2 320
2 320
2 320
2 320
2 320
II f. d stipendiater . .
—
ISO
380
1080
1 640
2 200
2 260
2 320
III nyinskrivna.....
905
1 795
2 600
3 300
3 845
4 365
4 425
4 485
IV tidigare inskrivna . .
5 000
3 475
2 350
1 400
800
200
100
—
Summa
6 845
7150
7 590
8100
8 605
9 085
9105
9125
På grundval av dessa beräkningar har utredningen sökt uppskatta den
statliga kreditgarantins omfattning, när denna uppnår sitt maximum
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
under det år, då de studenter, som redovisa den längsta studietiden för
avsedd examen, lämna de akademiska läroanstalterna — d. v. s. under det
åttonde studieåret. Under antagande av att inga väsentliga förändringar
framdeles inträffa beträffande grunderna för stipendiering och långivning,
skulle enligt utredningen den statliga kreditgarantin från och med det
ättonde året efter det att lånereformen genomförts komma att uppgå till
ett värde av cirka 75 miljoner kronor.
I övrigt hänvisas till betänkandet s. 175—177.
Statens ränt eut g ijt er.
Enligt utredningens förslag skulle studielån till statsstipendiater och
förutvarande stipendiater i princip vara befriade från ränta. Vidare förutsatte
utredningen, att även andra studerande — såväl nyinskrivna som tidigare
inskrivna — skulle kunna komma i åtnjutande av räntebefrielse, dock
först efter särskild prövning. Den sistnämnda kategorien uppskattade utredningen
till 10 procent av samtliga låntagare utan stipendier. Under dessa
förutsättningar skulle statens ränteutgifter för studielån komma att uppgå
till under första året 41 000 kronor; under andra året 128 000 kronor;
under tredje året 222 000 kronor; under fjärde året 348 000 kronor; under
femte året 401 000 kronor; under sjätte året 712 000 kronor; under sjunde
året 738 000 kronor och under åttonde året samt därpå följande år 765 000
kronor. Sammanlagt skulle räntesubventionen till de studerande under de
första åtta åren komma att uppgå till i avrundat tal 3 355 000 kronor.
Total räntebefrielse skulle, om utredningens förslag genomfördes, under
dessa åtta år ha tillkommit 7190 stipendiater och 1 170 övriga studenter,
d. v. s. sammanlagt 8 360 studenter. (Beträffande utredningens beräkningar
hänvisas till betänkandet s. 177—179).
Dessutom föreslår utredningen, att statens lånefond för universitetsstudier
avvecklas eller användes för andra ändamål, förslagsvis till att
täcka statens ränteutgifter vid det av utredningen föreslagna lånesystemet.
Vissa administrativa frågor.
Utredningen har även diskuterat, huruvida innehavet av statsstipendium
eller statsgaranterat studielån borde bindas vid en och samma studieort
eller om dessa förmåner skulle kunna överflyttas från en ort till en annan.
Då syftet med det utvidgade statliga stödet till universitets- och högskolestudenterna
är att underlätta deras studiemöjligheter utan att beskära
deras fri- och rättigheter, har utredningen ansett, att innehavet av statsstipendium
eller studielån med statlig kreditgaranti icke skall utgöra något
hinder för sådant ombyte. Utredningen föreslår därför, att ett studielån
skall kunna överflyttas till annan läroanstalt med motsvarande undervis
-
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
ning — antingen för viss del av studietiden eller för hela — genom att ve - derbörliga handlingar överföres till stipendieniimnden på den nya orten.
På samma sätt anser utredningen, att stipendiat eller låntagare, som avser
att studera vid utländsk läroanstalt, borde kunna få behålla förmånerna,
även under utlandsvistelsen. Ansökan om fortsatt studielån under utlands
vistelse skulle få bedömas efter sedvanliga regler, d. v. s. med hänsyn till
ådagalagda studieresultat.
Beträffande studieavbrotten anför utredningen:
Vid studieavbrott av kortare varaktighet ankommer det på stipendiaten
eller låntagaren att underrätta det studentsociala organet om orsakerna til 1
frånvaron samt om tidpunkten, då studierna kunna återupptagas. Sagda
organ får därefter taga ställning till, huruvida stipendiaten efter återkomsten
må inträda i sina rättigheter samt huruvida låntagaren får dis
ponera över innestående lånebelopp under studieavbrottet. Vid totalt studieavbrott,
liksom vid uteblivande från studierna utan anmälan om återkomst,
skall det studentsociala organet pröva, om låntagarens allmänna
villkor tillåta en återbetalning av studielånet och med denne träffa avtal
om lånets amortering. Någon återbetalningsskyldighet beträffande stipendieförmånema
anser utredningen däremot icke böra föreskrivas.
Avgräns ni 7i gsfrågor.
Utredningen har i sina förslag till ökat statligt stöd åt studerande aka
demisk ungdom uppdragit vissa gränser mellan olika läroanstalter, som
rekryteras med personer, som avlagt studentexamen. Utredningen har i
första hand strävat efter att utvidga det statliga stödet till att omfatta
studerande vid samtliga akademiska läroanstalter enligt den gängse betydelsen
av dessa ord, d. v. s. förutom de fakultetsbetonade läroanstalterna
även fackhögskolorna och socialinstituten. Till fackhögskolorna har utredningen
därvid hänfört de tekniska högskolorna, handelshögskolorna, tandläkarhögskoloma,
farmaceutiska institutet, veterinärhögskolan, lantbrukshögskolan,
skogshögskolan, gymnastiska centralinstitutets gymnastiklärav
linje samt högre mejeritekniska avdelningen vid Alnarps lantbruks-, mejeri
och trädgårdsinstitut.
Utredningen har således bland annat lämnat de studerande vid folkskole
seminarierna, vid konsthögskolan och vid musikhögskolan utanför de sto
dentsociala stödåtgärderna. Utredningen framhåller emellertid att utformningen
av stödåtgärderna utan svårighet medgiver ett utvidgande av såväl
stipendier som studielån till jämväl andra studentkategorier.
För en kategori av fackhögskolestudenter har utredningen föreslagit
en begränsning av de studentsociala stödåtgärderna. Sålunda ha de stu
derande vid farmaceutiska institutet, vilka avse att avlägga sådan farmacie
kandidatexamen, som ej berättigar till fortsatta studier för apotekavexamen,
undantagits från stipendiestödet. För dessa studerandes vidkom
mande anser utredningen, att studielånen erbjuda en lämpligare stödform.
54 Kungl. Maj:ts -proposition nr 99.
Remissyttrande n.
Utredningens förslag att införa studielån med statlig kreditgaranti liar
vunnit en nästan enhällig anslutning vid remissbehandlingen. Det är endast
statskontoret, studielånenämnden och styrelsen för svenska bankföreningen,
som framfört vissa erinringar. Statskontoret anser sålunda, att närmare
erfarenheter beträffande statens förluster på akademikerlånen borde avvaktas,
innan den statliga kreditgarantin utsträcktes till de studerande vid
universitet och högskolor. Ämbetsverket anser vidare, att någon motivering
för avskaffandet av de nuvarande universitetsstudielånen icke framlagts.
Studielånenämnden ställer sig av praktiska skäl tveksam till lämpligheten
att utbyta de nuvarande räntefria studielånen mot statsgaranterade
lån och anför bland annat.
Utredningen har föreslagit, att lånen skulle få formen av statsgaranterade
lån, upptagna i allmän kreditanstalt. Studielånen ha hittills finansierats
genom anslag på kapitalbudgeten och administrerats av generalpoststyrelsens
bankavdelning. Systemet har så vitt nämnden kunnat bedöma i stort
sett fungerat mycket tillfredsställande. Disponibla lånemedel per år ha
emellertid varit begränsade, och häri har legat den nackdelen, att lån icke
alltid i tillräcklig utsträckning kunnat utdelas. Denna nackdel får vägas
mot den fördel för staten, som legat däri, att statsmakterna varje år kunnat
bestämma, hur mycket som finge utlånas till de studerande. Införas de
statsgaranterade lånen, kan statsmakternas grepp om finansieringen förloras,
för så vitt icke varje år bestämmes, hur stort belopp statsgaranterade
lån får beviljas. Men i så fall återkommer nackdelen, som följt med studielånen.
För nämnden ha studielånen i fråga om administrationen haft den
fördelen, att nämnden haft endast en kreditinrättning, generalpoststyrelsen,
att korrespondera med. Nämnden föreställer sig, att administrationen
skulle bli mera betungande, om den lånegivande myndigheten får att göra
med ett stort antal kreditanstalter.
Slutligen ställer sig styrelsen för svenska bankföreningen ytterst tveksam
till frågan, huruvida systemet med statlig kreditgaranti lämpligen borde
komma till användning vid utlämnande av lån, där understödsmomentet är
så starkt framträdande som i de föreslagna studielånen. Denna tveksamhet
innebär dock icke, att affärsbankerna skulle vilja undandraga sin medverkan.
I yttrandet anföres nämligen sammanfattningsvis följande.
Med detta ståndpunktstagande har bankföreningen naturligen icke velat
uttala, att affärsbankerna, därest likväl studielån med statsgaranti anses
böra införas, skulle vilja undandraga sig att deltaga i utlämnandet av sådana
lån. Tvärtom synes det vara riktigt, att en lånesökande för sådant
fall kan vända sig till en affärsbank, därest han så önskar. Med hänsyn till
den illikvida karaktär som skulle komma att utmärka dylika lån kan dock
helt naturligt intet uttalande göras, i vilken omfattning affärsbankerna
skulle kunna engagera sig i långivning av detta slag.
I fråga om kreditinstitutens medverkan har skolöverstyrelsen framhållit,
att det vore ekonomiskt fördelaktigt för statsverket, om lånen utlämnades
genom statlig kreditanstalt.
55
Kungl. May.ts proposition nr 99.
Utredningens förslag, att studielån under de första tre terminerna helst
borde beviljas för en termin i sänder, har avstyrkts av kanslern, överstyrelsen
jör de tekniska högskolorna, statsstipendienämnden i Uppsala och
SFS. Överstyrelsen framhåller bland annat, att ett alltför kortfristigt stöd
torde vara ägnat att hos vederbörande skapa en känsla av ekonomisk
otrygghet och att det som regel icke heller torde kunna förväntas att en
studerande efter endast en termins studier skulle kunna uppvisa några
mera påtagliga studieresultat. Tillräckligt korrektiv mot missbruk torde
enligt överstyrelsen föreligga i den av utredningen föreslagna bestämmelsen,
att lån endast skola utbetalas månads- eller kvartalsvis.
Det av utredningen uppställda kravet på studielämplighet
för erhållande av lån har, i den mån det diskuterats, i stort sett blivit tillstyrkt
och av bland andra kanslern och överstyrelsen jör de tekniska högskolorna.
Studielänenämnden anför i denna fråga följande.
Kravet på studielämplighet för att erhålla lån anser nämnden böra vara
det, som utredningen föreslagit för stipendiums erhållande eller ett genomsnittsvärde
å studentbetyget av Ba, även om för vissa specialhögskolor
detta medelvärde i praktiken kommer att visa sig vara väl lågt. Nämnden
har emellertid den uppfattningen, att icke alltför stränga krav på studielämpligheten
böra uppställas i fråga om Mnegivningen. Betygskravet motsvarar
huvudsakligen det krav, som nämnden ansett böra ställas för innehav
av stipendium i gymnasiet, varvid dock är att märka, att kravet blir
något mildare, då det gäller studenter, emedan studentbetygen genomsnittligt
ligga högre än gymnasiebetygen.
Lunds studentkårs kreditkassa anser däremot att för vissa studiegrenar
starka skäl tala för en något högre gräns än Ba.
I flera yttranden göres gällande, att någon ekonomisk behovsprövning
icke borde förekomma och att kreditgarantin i princip borde
tillkomma alla, som ådagalagt studielämplighet. Sådana synpunkter ha
framförts av bland andra lärarrådet vid handelshögskolan i Stockholm,
styrelsen för veterinärhögskolan, som ansett att endast räntefriheten borde
behovsprövas under hänsynstagande till studenternas egna ekonomiska
villkor, Lunds studentkårs kreditkassa, Sveriges akademikers centralorganisation,
TCO samt SFS. Studielänenämnden framhåller, att där behov
av lån förefinnes, böra lån kunna beviljas.
I fråga om lånens storlek har SFS framhållit, att de borde lämnas
med så stora belopp, att samtliga normala årsomkostnader täcktes.
Organisationen önskar vidare understryka, att studenternas lånebehov är
synnerligen skiftande och att det givetvis ej far vara frågan om att genom
fixerade lånebelopp söka framtvinga en enhetlig standard.
Beträffande räntefrihete n ha några remissinstanser — studielänenämnden,
Sveriges akademikers centralorganisation och TCO — ansett,
att samtliga lån i princip borde vara räntefria. Även statsstipendienämnden
i Stockholm, och SFS anse, att räntebefrielse borde beviljas i större utsträckning.
SFS yttrar härom följande.
56
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 99.
Utredningen har ansett, att räntefrihet endast i synnerligen begränsad
omfattning skall medges dem, som ej erhållit statsstipendium. SFS föreslår,
att en gradering av förmånerna kommer till stånd även genom en
ökning av antalet räntefria lån, en åtgärd som skulle kunna tillgodose
»mellanskiktets» behov, och bidraga till en utjämning av den orättvisande
kategoriklyvning, som torde bli följden av utredningens förslag. På grund
av det penningpolitiska läget torde det icke vara möjligt att nu mera generellt
bevilja räntefrihet. Den behovsprövning, som här är nödvändig, bör
dock vara synnerligen liberal, och sedan det ekonomiska läget förbättrats,
bör räntefrihet beviljas sökande, så snart inte särskilda skäl talar däremot.
Av övriga synpunkter, som framkommit vid remissbehandlingen,
böra följande nämnas. Statsstipendienämnden i Uppsala anser, att
även studielånen liksom de nuvarande naturastipendierna borde kunna
sökas redan före inskrivningen vid vederbörande läroanstalt. Uppsala studentlcårs
kreditkassa påpekar vissa befarade ojämnheter i fråga om lånevillkoren
och förordar en del uppmjukningar i lånereglerna. Det föreslås
bland annat, att omskrivning till akademikerlån borde föreskrivas efter
varje avlagd »slutexamen» men att möjligheter samtidigt borde skapas
för räntebefrielse och amorteringsuppskov efter särskild ansökan, varvid
skälig hänsyn borde tagas till fortsatta studier. Räntefrihet skulle vidare
beviljas endast för viss begränsad tid, exempelvis ett år i sänder, och detta
skulle gälla alla kategorier av låntagare.
Styrelsen för svenska sparbanksföreningen förordar, att studielånen efter
band som de beviljas skola kunna sammanföras till ett lån, vilket skulle
vara ägnat att förenkla ränteberäkningen och bokföringen utan olägenheter
från statens intressesynpunkter. Styrelsen anser det vidare av principiella
skäl olämpligt, att — såsom antytts i betänkandet på s. 260 — speciellt
stöd skulle kunna utgå till vissa kreditinstitutioner, t. ex. studenternas
egna kreditkassor, för att »sätta dem i stånd att ikläda sig ytterligare förpliktelser».
Styrelsen kan nämligen icke finna det behövligt eller lämpligt,
att en stödverksamhet med studentsociala syften utvidgas till att omfatta
även stöd till kreditinstitutioner. Styrelsen för Stockholms studentkårers
kreditkassa anser däremot, att en undersökning borde företagas beträffande
kreditkassornas behov av ekonomiskt stöd från det allmännas sida för att
kunna ombesörja studenternas legitima lånebehov, särskilt i de fall statliga
garantilån ej kunna påräknas. Även styrelsen för Lunds studentkårs
kreditkassa har betonat svårigheterna för kassan att med den nuvarande
till 3 procent fastställda räntefoten administrera studielåneverksamheten.
Styrelsen önskar därför att räntesatsen vid garantilånen i stället för fast
göres rörlig med tillräcklig räntemarginal i förhållande till exempelvis sparbankernas
inlåningsränta eller att kreditkassan i erforderlig utsträckning
tillförsäkras tillgång till förlagsmedel till en räntefot av om möjligt 1/2
procent under den för de statsgaranterade lånen föreskrivna räntefoten.
Slutligen anser statskontcyret i fråga om avgränsningsspörsmå1
e n, att någon saklig motivering icke anförts för en sådan differentiering
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
av de studerande, att seminarieeleverna lämnas utanför den förordade
studiehjälpen, medan exempelvis de studerande vid socialinstituten, där
studietiden endast uppgår till två år, komma i åtnjutande av densamma.
Departementschefen.
De statliga räntefria studielån, som hittills utgått till studerande vid
universitet och högskolor, ha uppenbarligen icke varit tillfyllest. Av
befolkningsutredningens betänkande om akademikernas amorteringsproblem
(stat. off. utr. 1945: 51) framgår, att bland de akademiker, som
åtnjutit statliga lån, icke mindre än 87,9 procent av de i undersökningen
deltagande redovisade även andra studielån. Läget i dag torde i stort
sett vara detsamma. Visserligen har antalet räntefria lån ur allmänna
studielånefonden till de studerande vid fackhögskolorna och socialinstituten
ökat avsevärt under de sista åren. För läsåret 1949—1950 ha sålunda
utdelats 454 nya lån på tillhopa 661 650 kronor. Såsom kapitalinvestering
i statens lånefond för universitetsstudier har däremot varje år
sedan budgetåret 1944/45 till nya lån anvisats oförändrat 100 000 kronor.
Under alla förhållanden måste avsevärt större kreditmöjligheter ställas till
förfogande, om det allmänna genom studielån vill underlätta de studerandes
ekonomiska villkor och främja rekryteringen till universitet och högskolor.
Jag är därför beredd att i väsentliga delar förorda bifall till utredningens
förslag om ökning av lånemöjligheterna.
När det gäller själva låneformen, ha de sakkunniga föreslagit studielån
med statlig kreditgaranti efter mönster av de nuvarande statsgaranterade
akademikerlånen. Starka skäl synas tala för denna låneform. Den är för
det första i hög grad smidig. Den kräver ett minimum av administrativ arbetskraft,
och härtill komma de synnerligen goda erfarenheterna från garantilånenämndens
hittillsvarande arbete. Det måste vidare anses naturligt
att söka åstadkomma en och samma låneform för såväl examinerade akademiker
som studerande vid universitet och högskolor. Det synes slutligen
vara ekonomiskt fördelaktigt att icke behöva lägga upp statliga lånefonder
av den storlek, som det här måste bli fråga om.
En långtgående utvidgning av den statliga kreditgarantin till de studerande
vid universitet och högskolor torde komma att innebära ett verksamt
ekonomiskt stöd. Jag delar även utredningens uppfattning, att det är
angeläget att de studerandes beroende av borgensmän och kreditinstitut i
görligaste mån avlägsnas. Utan tvivel har nämligen svårigheten och många
gånger omöjligheten att anskaffa privat borgen för studielån verkat i hög
grad hämmande på rekryteringen till de högre utbildningsbanorna. Om
staten i stället ikläder sig borgensansvar för studielån synes ett väsentligt
studiehinder bli undanröjt. För övrigt hänvisar jag till vad jag tidigare
anfört i samband med mitt principiella ställningstagande till olika studentsociala
stödåtgärder.
58
Kungl. Maj:ts fr opposition nr 99.
En väsentligt utökad studiekredit med statlig garanti kan givetvis komma
att medföra större förlustrisker för staten än vad de nuvarande akademikerlånen
innebära. Jag anser dock, att dessa risker icke böra överdrivas.
Fördelarna med de statsgaranterade lånen äro dessutom så stora, att även
starka betänkligheter borde kunna övervinnas. Jag vill särskilt understryka,
att det i varje fall icke finns någon för staten mindre kostsam stödform av
tillnärmelsevis samma effekt.
Den viktigaste garantin emot »felinvesteringar» av studiekapital ligger
i kravet på ådagalagd studielämplighet. Skola garantilånen, såsom föreslagits,
ställas till förfogande redan för de nyinskrivna studenterna, finnes
ingen annan kvalifikationsgrund än studentbetyget att utgå ifrån. Ett bra
studentbetyg är dock i och för sig ingen garanti för framgång i fria akademiska
studier, som kräva även andra egenskaper än de som framför allt
äro avgörande vid mera bundna skolstudier. Emellertid säger oss såväl
erfarenheten som företagna undersökningar, att det föreligger en direkt
överensstämmelse mellan studentbetyg och senare studieresultat. En klar
gräns synes här gå mellan dem som ha under Ba i medelbetyg i studentexamen
och dem som ha högre. Universitetsberedningen har i sitt fjärde
betänkande (stat. off. utr. 1949: 48) lämnat ett rikhaltigt siffermaterial,
som stöder detta påstående. Av naturvetarna ha sålunda 78 procent av
1937 års studenter, som legat under Ba-strecket, misslyckats med sina
studier. Av juristerna misslyckades 42 procent av denna kategori, av humanisterna
ha över hälften av denna grupp misslyckats etc., medan av gruppen
över AB blott några få procent misslyckats.
En ytterligare säkerhet skulle vinnas, om kreditgaranti beviljades först
efter ett par års framgångsrika högskolestudier. Ett sådant lånesystem
skulle å andra sidan strida mot den statliga stipendie- och lånepolitik för
studerande, som hittills förts. Ur studiehjälpssynpunkt skulle det innebära
en avsevärd försämring. Skulle den statliga kreditgarantin icke beviljas
under de första åren, skulle de nya lånen icke heller få den rekryteringsfrämjande
verkan som avsetts. Det torde vidare vara ett känt förhållande,
att de första studieåren äro svårast att finansiera för den enskilde.
Det gäller sålunda att väga studiehjälpssynpunkten mot nödvändigheten
av att undvika alltför stora ekonomiska risker för staten. Jag har därvid
kommit till den uppfattningen, att studielån i princip böra stå till förfogande
redan vid studiernas början men att man i avvaktan på erfarenheter
av den utvidgade statliga kreditgarantin tills vidare bör ställa något högre
betygskrav än vad utredningen föreslagit för att bevilja kreditgaranti uteslutande
med stöd av studentbetyget. Med hänsyn till att endast cirka 12
procent av abiturienterna ha ett genomsnittsbetyg av AB eller därutöver
och cirka 42 procent ett genomsnittsbetyg av Ba och därutöver upp till icke
fullt AB, bör krävas ett genomsnittligt poängvärde i läroämnen av minst
3,5 i en betygsskala med sju enheter (0—6), där betyget C erhåller poäng
-
59
Kungl. May.ts proposition nr 99.
värdet 0 och betyget A poängvärdet 6. Självfallet bör dock icke en rigorös
poängbedömning förekomma, och särskilda hänsyn måste givetvis tagas
till olika slag av visad specialbegåvning samt till privatister, vars genomsnittsbetyg
i regel uppvisa lägre värden än de ordinarie skolelevernas.
Så snart den studerande uppvisat resultat av sina akademiska studier
genom tentamen eller annan form av vitsord från akademisk lärare eller
på annat sätt styrkt sin studielämplighet, bör kreditgaranti kunna beviljas
oavsett studentbetyget.
Det torde vidare innebära ytterligare en säkerhet, om, såsom utredningen
föreslagit, garantilån beviljas endast för ett år i sänder och under
de första tre terminerna för en termin i sänder. En sådan bestämmelse synes
mig icke, såsom överstyrelsen för de tekniska högskolorna framhållit, behöva
skapa en känsla av ekonomisk otrygghet hos vederbörande, då ju
bestämmelsen uteslutande skulle avse att vara en garanti mot uppenbara
missbruk av låneförmånerna. Det bör vidare understrykas, att avsikten
ej är att ett lån skulle avskrivas endast därför att en person misslyckats
med sina studier. Avskrivning av ett lån måste alltid omsorgsfullt prövas
och i sista hand hänskjutas till Kungl. Maj:t för avgörande. Allmänt sett
kan till sist sägas, att erfarenheterna av studenter och akademiker såsom
låntagare äro goda.
När det gäller att bedöma studielämpligheten hos socialinstitutens elever
måste speciella bedömningsgrunder tillämpas, eftersom en stor del av de
studerande vinna inträde efter särskilt inträdesprov och ej på grund av tidigare
avlagd examen.
I fråga om den ekonomiska behovsprövningen böra några bestämda
inkomstgränser icke fastställas. I princip delar jag nämligen den uppfattningen,
att den statliga kreditgarantin bör tillkomma alla, som fylla kraven
på studielämplighet. För att förhindra missbruk av den statliga kreditgarantin
torde emellertid rent allmänt böra föreskrivas, att garanti bör
kunna beviljas, då behov av lån förefinnes.
Utredningens beräkningar av antalet studielån och den statliga kreditgarantins
omfattning äro såsom framhållits ytterst approximativa och
bygga dessutom på rent teoretiska — och sannolikt orealistiska — förutsättningar.
Jag är å andra sidan medveten om svårigheten, för att icke
säga omöjligheten, att göra tillförlitliga förhandskalkyler beträffande kreditgarantins
storlek. Utredningens beräkningar ge dock en viss uppfattning
om lånebehovet, även om summan 75 miljoner kronor sannolikt är
för låg. Som jämförelse kan nämnas, att garantilånenämnden hittills beviljat
garanti till akademiker för i runt tal 25 miljoner kronor.
Utredningen har föreslagit, att de nya lånen skulle bli räntefria för statsstipendiater,
förutvarande statsstipendiater och för ytterligare cirka 10 procent
av övriga låntagare. Med hänsyn till det ekonomiska läget anser jag
mig icke nu kunna förorda en sådan räntefrihet. Även av andra skäl synes
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
det vara lämpligare — åtminstone för närvarande — att icke förbinda de
statsgaranterade lånen med någon form av räntefrihet utan liksom hittills
låta räntefria lån efter särskild behovsprövning utgå från de båda nu existerande
lånefonderna. ''Det torde nämligen bli billigare ur statens synpunkt
att använda fondmedel än att genom direkt subvention ersätta de enskilda
studerandena för deras ränteutgifter. Ett sådan förfaringssätt synes även
bli administrativt enklare. När de studentsociala stödåtgärderna fått
större omfattning, är det däremot möjligt, att fondsystemet bör avvecklas.
För att rationellt kunna samordna de studentsociala åtgärderna föreslår
jag, att räntefria studielån till studerande vid fackhögskolorna och socialinstituten
i fortsättningen utdelas av samma organ, som föreslås skola bevilja
den statliga kreditgarantin. Kapitalinvesteringar avsedda för nya räntefria
studielån till studerande vid fackhögskolorna och socialinstituten
böra därför i fortsättningen lämpligen göras i statens lånefond för universitetsstudier,
vilken sedan 1939 är utbruten ur allmänna studielånefonden
och vars lånemedel utdelas av de lokala statsstipendienämnderna. Till
frågan om medelsanvisningen återkommer jag senare.
Låneberättigade skulle enligt utredningen vara såväl nyinskrivna som
tidigare inskrivna studenter. För att undvika en alltför stor belastning på
de garantibeviljande organen vid själva starten, torde det bli nödvändigt
att begränsa de nya statsgaranterade studielånen till studenter, som inskrivits
tidigast höstterminen 1948. Överhuvudtaget synes det motiverat
att till en början begränsa de nya lånemöjligheterna för att sedan eventuellt
utvidga lånestödet till att omfatta även andra kategorier av studerande,
t. ex. seminarieeleverna.
De av Uppsala studentkårs kreditkassa framförda synpunkterna i fråga
om vissa uppmjukningar av lånereglema torde förtjäna övervägas vid utformningen
av lånebestämmelserna. Jag tillstyrker vidare svenska sparbanksföreningens
förslag, att studielånen efter hand som de beviljas skola
kunna sammanföras till ett lån. Däremot anser jag mig icke nu böra taga
ställning till frågan om ett eventuellt stöd till studenternas egna kreditkassor.
Sparbanksföreningens synpunkter på detta spörsmål synas dock
i princip kunna accepteras.
I övrigt har jag icke funnit anledning till erinran emot de förslag, som
framlagts av studentsociala utredningen. Det torde få ankomma på Kungl.
Maj:t att senare utfärda de förordningar och föreskrifter, som äro erforderliga.
Någon medelsanvisning för täckande av eventuellt uppkommande
kapitalförluster synes icke vara nödvändig under budgetåret 1950/51.
Under punkten anslagsberäkningar avser jag dock att för nämnda ändamål
föreslå ett nominellt anslag av 100 kronor.
Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att godkänna de av mig förordade grunderna för studielån
med statlig kreditgaranti.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
G1
6. Statlig subvention till uppförande av studentbostäder.
Studenternas bostadsfråga.
Studentsociala utredningen framhåller inledningsvis nödvändigheten av
ett statligt ingripande för att lösa studenternas alltmer brännande bostadsfråga.
Ett statligt stöd till byggande av studentbostäder skulle i första hand
syfta till att söka hindra en allmän höjning av hyresnivån på rumsuthyrningsmarknaden
samt avhjälpa bristen på studentrum i våra universitetsoch
högskolestäder, vilken är sadan, att situationen vid en ytterligare ökning
av antalet studenter snabbt skulle kunna bli ohållbar. Utredningen
understryker vidare de allvarliga följder en tilltagande bostadsbrist skulle
få för hela vårt högre utbildningsväsende och anför vidare bland annat följande.
xlv olika indirekta stödformer torde statsbidrag till byggandet av studentbostäder
vara den effektivaste. Jämte matkostnaderna utgör hyran den
stora fasta utgiftsposten i studentens budget. Med den nuvarande utvecklingen
pa bostadsmarknaden är hyran för möblerade rum dessutom i stigande,
vilket företagna undersökningar också visa. Sålunda gav en år 1934
företagen s. k. representativundersökning av studentrumshyrorna i Uppsala
till resultat en medelhyra av 51 kronor per månad, medan medelhyran i
Uppsala höstterminen 1946 var 65 kronor per månad. För närvarande torde
hyran ligga ännu nagot högre. Samma utveckling kan konstateras även i
Övriga universitets- och högskolestäder. Utredningen anser därför att ett
statligt stöd till byggandet av studentbostäder i första hand måste syfta
till att söka hindra en allmän höjning av hyresnivån på rumsuthymingsmarknaden.
Ett nedbringande av hyreskostnaderna under den nuvarande
medelhyresnivån på respektive orter med hjälp av statliga stödåtgärder
torde däremot av olika skäl vara uteslutet. För det första skulle det krävas
subventioner av en storleksordning, som sannolikt icke torde kunna utverkas.
För det andra skulle det innebära en sådan förmån att bo i moderna
studentrum med en hyra under den genomsnittliga, att bostadsrätten
skulle fa stipendiekaraktär och därmed behöva behovsprövas, så länge icke
alla studenter kunde beredas plats i med statsmedel uppförda hus eller
tills den allmänna hyresnivån för uthyrningsrum kunnat pressas ned till
de subventionerade husens. Fn utveckling i de båda sistnämnda riktningarna
synes dock i hög grad osannolik. Man kan också tänka sig generellt
utgående hyressubventioner eller hyresrabatter åt alla, vilkas hyra skulle
komma att överstiga den nivå, som fastställdes, oavsett om de bodde i
studentbostadshus eller ej. Med en helt fri rumsuthyrningsmarknad torde
emellertid ett sadant system icke komma att verka återhållande på hyressättningen.
Även med hänsyn till andra medborgargrupper synes generella
hyresrabatter till studenter icke vara att rekommendera. Fn sådan subventionsform
skulle dessutom innebära en allmän, icke behovsprövad sti - pendling, som svårligen kunde samordnas med övriga av utredningen
föreslagna direkta stödåtgärder.
Fn direkt kapitalsubvention vid byggandet av studentbostäder torde därför
vara den enda framkomliga vägen, om man vill hålla studenternas
hyreskostnader och därmed levnadskostnader nere. Såväl erfarenheten som
gjorda beräkningar visa nämligen att hyrorna i nybyggda studentbostads
-
62
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 99.
hus komma att ligga avsevärt över den nuvarande genomsnittliga hyresnivån
på orten, därest ingen subventionering äger rum. Studentbostadshus
äro nämligen ur ekonomisk synpunkt föga tillfredsställande beroende på
bland annat krav på särskild ljudisolering och mängden av småutrymmen,
vilket fördyrar byggnadskostnaderna. Därtill kommer att hyrorna i regel
endast kunna beräknas för nio månader per år. Nytillkomna studentbostäder
skulle av dessa skäl komma att verka hyreshöjande även på den allmänna
hyresrumsmarknaden i universitets- och högskolestäderna. Om, såsom
utredningen i det följande ämnar föreslå, student bostadsföretag däremot
subventioneras i åtminstone så stor utsträckning, att hyresbeloppen
icke behöva överskrida »medelhyran» på studieorten, får man i stället en
prispressande faktor av betydelse, som skulle komma att påverka hyresnivån
för uthyrningsrum även i det gamla bostadsbeståndet, förutsatt att
antalet nybyggda studentrum icke bleve alltför obetydligt. Även med hänsyn
till att utredningen föreslår en kraftig ökning av antalet naturastipendier
för universitets- och högskolestuderande, är ett nedbringande av studenternas
hyresutgifter en angelägen uppgift, eftersom detta indirekt skulle
medföra minskade utgifter för statsstipendier.
Utredningen anser det ställt utom allt tvivel, att antalet uthyrningsrum
för studenter minskat, bland annat därigenom att den äldre bebyggelsen
i universitetsstäderna, som i viss utsträckning inrymde för ändamålet lämpliga
uthyrningsrum, ersatts med nya bostadshus, som enbart planerats för
att tillgodose de enskilda familjernas bostadsbehov. Samma inverkan på
rumsbeståndet torde även de särskilt under 1930-talet ofta gjorda ombyggnaderna
av större lägenheter till mindre och till icke bostadsändamål
ha haft. Det är bland annat denna utveckling, som enligt utredningen
framtvingat och kommer att framtvinga uppförandet av speciella bostadshus
för studenter.
Planerade studentbostäder.
I ecklesiastikdepartementet ligga för närvarande framställningar om
statsbidrag för uppförande av studentbostadshus från stiftelsen Uppsala
studentbostäder, akademiska föreningens i Lund ekonomiska utskott, stiftelsen
Västgötagården i Uppsala, stiftelsen Östgötagården i Uppsala samt
Värmlands nation i Lund. Dessutom har från Stockholms studentkårers
förbundsstyrelse och Stockholms studenters idrottsförening inlämnats en
framställning med begäran om statsanslag till uppförande av en »studentstad»
i Stockholm omfattande bostäder för 1 500 ensamstående och 500
gifta studenter samt en rad gemensamhetsutrymmen såsom matsalar, samlingsrum,
bibliotek, utrymmen för idrott samt administrations- och butikslokaler.
Den sistnämnda framställningen är emellertid av så preliminär karaktär,
att den här kan förbigås. Även Stockholmspr oj ektet kommer dock
sannolikt att inom en icke alltför avlägsen framtid få en mer definitiv
utformning. Vidare har stiftelsen Studenthemmet i Stockholm begärt anslag
ur lotterimedelsfonden såsom bidrag till uppförande av ett studentbostadshus
inrymmande cirka 240 rum.
63
Kungl. Maj:ts proposition m 99.
För en närmare beskrivning av de planerade studentbostäderna hänvisas
till betänkandet s. 187—188.
Om man undantar Värmlands nations i Lund redan uppförda bostadshus
samt det av stiftelsen Studenthemmet i Stockholm planerade huset,
vilka ännu icke granskats av bostadsstyrelsen med hänsyn till subventionsbehovet,
skulle enligt styrelsens beräkningar den totala byggnadskostnaden
exklusive inventarier uppgå till i runt tal 9,o miljoner kronor för
de nu aktuella studentbostäderna, samt behovet av subventioner vara i runt
tal 5,2 miljoner kronor, varav cirka 1,2 miljoner kronor såsom subvention
till inventarier och resten i form av »tilläggslån». Detta under förutsättning
att hyresbeloppen icke skulle behöva överskrida den genomsnittliga
hyresnivån på orten. Denna kalkyl utfördes i början av år 1947. Hösten
1948, när betänkandet lämnades, beräknades en genomsnittlig ökning av
byggnadskostnaderna med 8 procent ha inträffat, medan byggnadskostnadema
därefter i stort sett icke undergått någon förändring. Behovet av
tilläggslån skulle alltså numera uppgå till 4,32 miljoner kronor.
Utredningens förslag.
Allmänna synpunkter.
Utredningen anser det knappast lämpligt att fastställa generella regler
för en statlig subventionering av studentbostäder på samma sätt som
exempelvis skett i fråga om subventionering av pensionärshem, utan varje
konkret projekt borde i princip på ett eller annat sätt bli föremål för
Kungl. Maj:ts prövning. Då verksamheten sannolikt komrne att få en
väsentligt större omfattning än vad som framginge av de aktuella projekten,
vore det å andra sidan angeläget, att bestämmelserna angående uppförande
av studentbostäder om möjligt gjordes så generella, att de åtminstone
utan större modifikationer kunde komma till användning även vid
framtida ansökningar om statsbidrag till uppförande av studentbostäder.
Utredningen anför vidare:
Även när det gäller de former, i vilka ett framtida studentbostadsbyggande
skall ske, är det av praktiska skäl olämpligt att föreskriva vissa
bestämda lösningar. Det aktuella behovet av studentrum, tillgången på
tomtmark och läget på byggnadsmarknaden måste i varje särskilt fall bli
avgörande. De planerade s. k. studentstäderna i Uppsala och Lund äro
sålunda i första hand motiverade av det faktum, att det gällt för vederbörande
att snabbt försöka tillföra marknaden ett betydande antal rum.
Med de tomtmöjligheter som hittills förelegat har en större sammanhängande
bebyggelse i detta läge framstått som den enda möjligheten — numera
synas dock även andra lösningar erbjuda sig.
Även i Stockholm kommer med största sannolikhet byggandet av en
stor studentstad att vara den enda framkomliga vägen, när det gäller att
rationellt och på lång sikt lösa studenternas bostadsfråga. Vissa möjligheter
torde nämligen finnas att i Stockholm exploatera ett större, sammanhängande
markområde med gynnsamt liige i förhållande till de olika hög
-
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
skolorna. Däremot synes det i Stockholm så gott som omöjligt att få välbelägen
tomtmark för ett flertal enskilt liggande studenthem.
Ett större studentbostadskomplex torde även erbjuda vissa direkta fördelar
i jämförelse med enstaka studentbostadshus, framför allt möjligheten
att effektivt utnyttja olika kollektiva anläggningar, gemensam värmecentral
m. m. Även driftskostnaderna skulle därmed bli lägre. Däremot
är det ovisst, huruvida en bebyggelse i student stadens form ställer sig ekonomiskt
fördelaktigare än byggandet av enstaka hus. I varje fall torde
man icke med utgångspunkt från det jämförelsematerial, som hittills förelegat,
kunna draga några bestämda slutsatser. Skola planerings- och anläggningskostnaderna
mera väsentligt kunna nedbringas, synes man nämligen
böra räkna med betydligt större projekt än de nu aktuella i Uppsala
och Lund.
Utredningen anser det dock ovisst, huruvida ett sammanförande av flera
studentbostadshus till stora enheter i »studentstadens» form kan vara ägnat
att främja en social anpassning av den akademiska ungdomen. Några bevis
för den ena eller den andra uppfattningen torde dock icke kunna framläggas,
så länge man saknar all praktisk erfarenhet av dessa studentstäder.
Men det finns enligt utredningen anledning att ställa frågan, om icke en
koncentrering av 100-tals och i Stockholmsfallet 1 000-tals studenter till
isolerade bostadskollektiv skulle komma att medföra en ytterligare avskärmning
av studenterna från samhället i övrigt. Mot en sådan uppfattning
kan naturligtvis anföras, att man ingalunda har några garantier för
att en student, som bor i ett enskilt studenthem eller som hyr in sig hos
en familj ute i staden, därigenom skulle komma i någon livligare kontakt
med yttervärlden. Snarare torde väl det stora studentkollektivet vara ägnat
att ge studenterna rikligare tillfällen till kamratliv och därmed åtminstone
motverka ensidighet i umgänget och isolering inom det egna facket. ^
Utredningen har med dessa synpunkter icke velat ge uttryck åt någon
deciderad uppfattning beträffande lämpligheten av studentbostadsbyggande
i studentstadens form. Både för- och nackdelar kunna nämligen framläggas.
Som redan framhållits anser utredningen de nu aktuella »studentstäderna»
vara motiverade med hänsyn till det läge, vari studenternas bostadsfråga
befinner sig. Men innan man går längre på den inslagna vägen,
bör man allvarligt överväga, huruvida en kategoribebyggelse för studenter
är att rekommendera framför allt av sociala skäl. Utredningen vill även
— utan all jämförelse i övrigt — erinra om att erfarenheterna av annan
kategoribebyggelse, t. ex. för barnrika familjer och folkpensionärer, icke
äro odelat gynnsamma.
När det "siutligen gäller det sätt, på vilket staten ekonomiskt bör stödja
produktionen av studentbostäder, är detta givetvis beroende av subventionsbehovet,
vilket i sin tur står i direkt relation till de principer, som
anses böra gälla för hyressättningen i bostäderna och den standard —
och därmed den kostnad — som man anser lägenheterna böra ha.
Hyresniv å.
I princip bör det statliga stödet enligt utredningen syfta till att möjliggöra
uppförandet av studentbostäder av tillfredsställande standard, vilka
kunna uthyras till en »rimlig» hyra. Utredningen anser därför, att hyran
för ett rum i av statsmedel subventionerade bostäder icke bör sättas högre
än den genomsnittliga hyran för ett studentrum på orten.
65
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
Utredningen förordar, att för varje universitets- och högskolestad fastställes
en »standardhyra», som motsvarar den osubventionerade hyran för
ett rum med given standard i en viss ekonomisk hustyp. För varje stad
fastställes dessutom, på grundval av en undersökning om den gällande
genomsnittliga hyresnivån för studentrum på orten, en »normalhyra», till
vilken hyran av standardrummet bör sänkas genom subvention. Från
sistnämnda hyra bör dock den slutliga hyran i det konkreta fallet få variera
inom vissa gränser med hänsyn till eventuella avvikelser från »standardrummets»
standard. Bostadsstyrelsen bör efter kontakt med studentkårerna
föreslå den standardhyra och normalhyra, som skall gälla på respektive
orter.
Standard.
På studentbostadshusens standard bör man enligt utredningens mening
kunna ställa samma fordringar, som gälla för bostadsfastigheter, vilka
kunna erhålla tertiärlån.
Utredningen föreslår vidare, att en normalstandard — baserad på ingivna
förslag — fastställes för varje enskild lägenhet. Från denna standard
borde tillåtas sådana avvikelser, som innebure en hyresförskjutning på
högst 15 procent från den för normalstandarden fastställda hyran och utifrån
vilken subventionsbehovet beräknades. Normalstandarden skulle vidare
vid varje tillfälle föreslås av bostadsstyrelsen.
Vissa specialbestämmelser anses bli nödvändiga i fråga om storleken
och utrustningen av de enskilda lägenheterna samt beträffande den utsträckning,
i vilken kollektiva anläggningar skola tillåtas och subventioneras.
Utredningen yttrar härom följande.
Rummen måste vara av lämplig storlek — i regel minst 14 m2 — eftersom
de skola tjäna såsom både bostads- och arbetsrum. Ljudisolering, ventilation
och belysning måste vara tillfredsställande ur studiesynpunkt. Varje
lägenhet bör utrustas med tvättställ och garderob, den senare om 0,o m2;
ett wc per var 5:e samt bad- och duschrum per var 10:e lägenhet. Vidare
bör ett gemensamhetsutrymme om 20 m2 per vart 20:e rum kunna godkännas
samt ett s. k. tekök i varje våningsplan.
För familjebostäder bör däremot gälla den standard, som är gängse i
motsvarande lägenhetstyper av medelgod standard.
Förutom de gemensamhetsutrymmen (samlings-, motions- eller musikrum),
som ovan angivits, synes statlig subvention icke böra utgå för sådana
kollektiva anläggningar som restaurant, tvättstugor, garage och personalbostäder,
utan i den mån sådana anläggningar förekomma böra för
dem beräknas skälig marknadshyra. Därest »marknadshyran» icke skulle
täcka produktions- och förvaltningskostnader för en restaurantanläggning,
bör dock under vissa förutsättningar subvention kunna erhållas. I sådana
fall måste dock krävas en noggrann kalkyl, som visar vad en subvention
skulle betyda för restaurantens ekonomi.
Vad slutligen beträffar kostnaden för inventarier, så synes det med utgångspunkt
från de beräkningar som gjorts i Uppsala och Lund, som om
en kostnad av högst 1 250 kronor per bostadsrum för närvarande skulle
kunna garantera en fullt tillfredsställande möblering av studentbostäder.
5 — Dihang till riksdagens ''protokoll 1050. 1 samt. Nr DO.
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
Finansierin g.
Utredningen förordar, att staten skall stödja produktionen av studentbostäder
i enlighet med de principer, som gälla för erhållande av tertiärlån
och tilläggslån för flerfamiljshus jämlikt kungörelsen den 30 juni 1948,
nr 587. Utredningen anför följande:
Utredningen föreslår, att den del av byggnadskostnaderna, som ligger
inom avkastningsvärdet, finansieras dels genom bottenlån i ÖDpna marknaden,
dels genom ett statligt tertiärlån upp till 100 procent. För att emellertid
studentbostadshus skola kunna erhålla statliga tertiärlån för bostadsbyggande
upp till 100 procent, föreslår utredningen, att de stiftelser och
organisationer, som uppföra husen, betraktas såsom allmännyttiga företag.
Vidare bör det kommunala förmedlingsorganet på sedvanligt sätt utöva
kontroll av byggnadsföretaget samt vederbörande kommun få representation
i bostadsföretagets styrelse. Bestämmelsen om majoritet för de
kommunala representanterna i allmännyttiga bostadsföretags styrelser torde
dock icke böra gälla beträffande studentbostadsföretag. Efter under
hand inhämtade upplysningar har utredningen dessutom anledning förmoda,
att kommunerna på här berörda orter icke skola vägra sin medverkan
till en sådan kontroll. Däremot torde man knappast kunna förutsätta, att
vederbörande kommuner skola vara villiga att stå den förlustrisk, som
annars tillkommer dem. Studentkårerna själva torde icke heller kunna
ataga sig de borgensförpliktelser, som det här kommer att bli fråga om,
även om det av principiella skäl vore motiverat, att studenterna själva
genom sina organisationer hade ett visst ansvar för utfallet av fastighetsförvaltningen.
Under sådana förhållanden torde staten i dessa begränsade
fall kunna avstå från kravet på kommunal eller annan borgen.
Den del av byggnadskostnaderna, som icke faller inom avkastningsvärdet
— överkostnaden — bör i enlighet med ovan angivna principer för
hyress ät tningen subventioneras av staten. Av olika subventionsformer har
därvid en kapitalsubvention i form av ränte- och amorteringsfritt »tillläggslån»
synts utredningen mest ändamålsenlig. Lånen böra alltså vara
ränte- och amorteringsfria i tio år, varefter det bör omprövas, huruvida
lånen med hänsyn till den allmänna hyresnivåns utveckling helt eller delvis
böra göras räntebärande eller om de böra avskrivas. För varje enskilt
projekt bör behovet av tilläggslan prövas av bostadsstyrelsen med utgångspunkt
från skälig anskaffningskostnad och beräknat avkastningsvärde enligt
de hyresinkomster, som böra inflyta, om hyrorna sättas i överensstämmelse
med ovan angivna principer samt enligt beräknade »godkända
omkostnader». Sedan bostadsstyrelsen meddelat, vilket subventionsbehov
som föreligger i de olika fallen, bör det ankomma pa Kungl. Maj:t att fatta
slutgiltigt beslut angående storleken av den statliga subventionen.
Som villkor för erhållande av tilläggslån till studentbostadshus bör föreskrivas,
att hyrorna icke få höjas utan hörande av bostadsstyrelsen.
För att studenthem även i fortsättningen skola ha möjligheter att erhålla
donationer till stipendierum m. m., torde det vidare böra föreskrivas, att
därest studentbostad vid sidan av den statliga subventionen kan erhålla
subvention för att sänka hyrorna under »normalhyran», bör sådan subvention
icke föranleda, att det statliga tilläggslånet minskas.
Kostnaderna för inventarier böra däremot icke inräknas i byggnadskostnaderna.
Studentbostädernas möblering synes i stället böra tillgodoses
67
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
genom en särskild subvention, vartill medel böra anvisas under åttonde
huvudtiteln. En särskild fömyelsefond för inventarier bör vidare uppläggas
för varje fastighet, och de erforderliga avsättningarna till en sådan fond
böra eventuellt kunna uttagas i form av särskilda hyrestillägg. Hur man
än förfar i detta avseende, måste under alla förhållanden i beräkningen
av fastigheternas omkostnader tillåtas en post för avsättning till förnyelse
av inventarier.
Remissyttrande n.
Utredningens förslag i studentbostadsfrågan ha vunnit praktiskt taget
enhällig anslutning. Bostadsstyrelsen har sålunda ingen erinran mot de
av utredningen föreslagna allmänna principerna för hyressättningen och i
fråga om standarden i med statsbidrag uppförda studentbostadshus samt
formen för finansieringen av sådana hus. Styrelsen anser dock, att förslag
beträffande såväl »standardhyra» som »normalhyra» för staden ävensom
i fråga om normalstandard först böra uppgöras av vederbörande studentbostadsföretag
i samråd med det kommunala förmedlingsorganet för statliga
lån och bidrag, varefter de uppgjorda förslagen böra prövas av bostadsstyrelsen.
Styrelsen anser vidare i likhet med utredningen det vara obestridligt,
att tillgången på uthyrningsrum för bland annat studenter nedgått under
de senaste åren.
I fråga om beräkningen av produktions- och driftkostnaden samt subventionsbehov
för olika projekt anför styrelsen.
Härvid synes böra övervägas i vad mån de principer, som enligt kungörelsen
om tertiärlån gälla för beräkning av tilläggslån för flerfamiljshus,
kunna tillämpas å studentbostadsföretagen. Nyssnämnda tilläggslån utgår
med ett visst belopp per nr lägenhetsyta med för varje ort fastställt belopp.
Härigenom vinnes dels att ovisshet icke behöver råda om till vilket
belopp subvention i varje fall bör uppgå, dels att det framstår som ett
klart intresse att åstadkomma bästa möjliga planlösning för projektet. Av
de i utredningen redovisade projekten framgår, att subventionen enligt
sökanden uppgår till 50 ä 70 procent av byggnadskostnaden men enligt
bostadsstyrelsen till 20 ä 70 procent; styrelsens beräkningar utvisa alltså
i vissa fall avsevärt mindre subventionsbehov. Såsom dessa siffror visa
torde det icke vara möjligt att fixera ett tilläggslånebelopp för varje ort.
Huruvida detta blir möjligt framdeles kan bedömas först, sedan erfarenhet
vunnits om denna nya låneverksamhet.
Vad utredningen föreslagit i fråga om standard anser styrelsen kunna
godtagas tills vidare såsom riktlinjer. Styrelsen erinrar emellertid om de
betydande avvikelser härifrån, som förekommit i de tidigare granskade
projekten.
Styrelsen tillstyrker vidare förslaget, att studentbostadsföretagen skola
— i likhet med de allmännyttiga företagen enligt gällande kungörelse om
tertiärlån — kunna erhålla tertiiirlån till 100 procent av avkastningsvärdet.
Styrelsen anför vidare:
68
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 99.
Med hänsyn till företagens art torde icke böra krävas, att kommunen
skall vara majoritetsrepresenterad i företagets styrelse. Någon utfästelse
av kommunen, jämförlig med förbindelse enligt 33 § gällande kungörelse
om tertiärlån, att svara för förluster torde icke böra krävas. Erforderlig
subvention bör i enlighet med utredningens förslag utgå i form av tillläggslån,
ränte- och amorteringsfria under tio år, varefter prövning om
eventuell avskrivning skall verkställas. Eftersom behovet av subvention
blir avsevärd, torde krav på att kommunen skall bidraga till kostnaderna
för företaget med belopp motsvarande en fjärdedel av tilläggslånet icke
böra ställas. Med hänsyn till den betydelse, som utbildningsanstalterna och
studenterna ha för vederbörande stad, synes emellertid i gengäld krav
böra resas på att erforderlig tomtmark tillhandahålles utan kostnad; kostnaden
för eventuellt erforderlig extra grundförstärkning bör icke heller
belasta studentbostadsföretaget.
Stiftelsen Uppsala studentbostäder har påpekat vissa avvikelser mot nu
gällande standard och styrelsen för Sveriges förenade studentkårer anser,
att rummen böra ha en nettogolvyta av minst 16 m“. Den sistnämnda
organisationen framhåller vidare, att om den gällande genomsnittliga hyresnivån
för studenthem på orten skulle bli normerande för studenthemmens
hyresnivå, skulle detta komma att medföra, att hyran för ett subventionerat
studentrum i Stockholm skulle komma att ligga betydligt högre än
på övriga kårorter.
Departementschefen.
Ett statligt stöd till uppförande av studentbostäder framstår för närvarande
såsom angeläget dels för att avhjälpa den svåra bristen på studentrum
i våra universitets- och högskolestäder och dels för att om
möjligt söka hindra en ytterligare höjning av studenternas hyreskostnader
och därmed också deras levnadskostnader. Både utredningen och
bostadsstyrelsen ha understrukit, att tillgången på uthyrningsrum för studenter
nedgått under de senaste åren. Med ett växande studentantal kommer
studenternas bostadssituation att ytterligare förvärras, om icke relativt
snabbt ett tillräckligt antal studentrum tillföres hyresmarknaden i våra
universitets- och högskolestäder. De allvarliga följder en tilltagande brist
på studentrum skulle få för vårt högre utbildningsväsende torde vara
uppenbara. Därtill komma de av utredningen åberopade studentsociala
skälen för ett statligt stöd till studentbostadsbyggande.
Av den tidigare lämnade översikten av aktuella studentbostadsprojekt
framgår, att studenternas egna organisationer och stiftelser länge planlagt
uppförandet av en rad bostadshus. Det torde vidare vara klart, att dessa
projekt icke kunna förverkligas utan stöd från det allmänna, om hyresbeloppen
skola kunna hållas på en rimlig nivå. Såsom utredningen framhållit,
visar såväl erfarenheten som gjorda beräkningar, att hyrorna i nybyggda
studentbostadshus komma att ligga avsevärt över den nuvarande
genomsnittliga hyresnivån på orten, därest ingen subventionering äger
69
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
mm. Studentbostadshus draga nämligen relativt höga byggnadskostnader,
bland annat till följd av att särskilda krav måste ställas på ljudisoleringen
och tillgång till småutrymmen. Därtill kommer, att hyrorna i regel endast
kunna beräknas för nio månader per år. En icke subventionerad studentbostadsproduktion
torde därför komma att verka hyreshöjande även på den
allmänna hyresrumsmarknaden i universitets- och högskolestäderna. Av
dessa skäl förordar jag en statlig subvention till uppförande av studentbostadshus.
I likhet med bostadsstyrelsen kan jag ansluta mig till vad utredningen
anfört om principerna för hyressättningen och om standarden i med statsbidrag
uppförda studentbostadshus. I anledning av utredningens förslag,
att statens ekonomiska stöd till företag för anordnande av studentbostäder
i första hand skall lämnas i form av tertiärlån och tilläggslån, får jag erinra
om att i propositionen nr 153 till förra årets riksdag förordades, att —
i avvaktan på statsmakternas beslut beträffande stödåtgärder för studentbostäder
— dylika företag skulle kunna erkännas och erhålla lån såsom
allmännyttiga företag enligt kungörelsen nr 587/1948 om tertiärlån och
tilläggslån för flerfamiljshus. Förslaget godkändes av riksdagen (statsutskottets
utlåtande nr 171 och riksdagens skrivelse nr 341). I likhet med
bostadsstyrelsen anser jag de skäl utredningen åberopat för att huvudparten
av stödet till studentbostäder lämnas i form av tertiärlån och tillläggslån
bärande. Jag förordar fördenskull, att dylika lån även i fortsättningen
skola kunna beviljas för uppförande av studentbostäder. De i vissa
delar betydelsefulla jämkningar i de allmänna lånebestämmelserna, som
utredningen förordat i fråga om studentbostäder, upptager jag till prövning
i det följande.
Det av utredningen diskuterade spörsmålet om formerna för själva
studentbostadsbyggandet anser jag mig icke nu böra taga ställning till.
Av praktiska skäl synes det nämligen vara olämpligt att föreskriva vissa
bestämda lösningar. I stället bör, såsom utredningen anmärker, det aktuella
behovet av studentrum, tillgången på tomtmark och läget på byggnadsmarknaden
i varje särskilt fall bli avgörande.
I enlighet med bostadsstyrelsens uppfattning anser jag, att förslag till såväl
»standardhyra» som »normalhyra» för orten ävensom till »normalstanddard»
först böra uppgöras av vederbörande studentbostadsföretag i samråd
med det kommunala förmedlingsorganet för statliga lån och bidrag samt
därefter underställas bostadsstyrelsens prövning. Det bör vidare ankomma
på bostadsstyrelsen att för varje särskilt byggnadsföretag bedöma de uppgjorda
produktions- och driftskalkylerna samt pröva subventionsbehovet
med utgångspunkt från skälig anskaffningskostnad och beräknat avkastningsvärde
enligt de hyresinkomster, som böra inflyta, om hyrorna sättas i
överensstämmelse med av utredningen angivna principer. Det bör sedan ankomma
på Kungl. Maj:t att i varje särskilt fall besluta angående storleken
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
av den statliga subventionen. En riktpunkt vid beräkningen av subventionen
synes kunna bli de principer, som enligt kungörelsen om tertiärlån gälla
för beräkning av tilläggslån för flerfamiljshus. Sistnämnda tilläggslån utgå
med ett visst belopp per kvadratmeter lägenhetsyta med för varje ort
fastställt belopp. Såsom bostadsstyrelsen framhållit, torde det emellertid
för närvarande icke vara möjligt att i fråga om studentbostäder fixera ett
tilläggslånebelopp för varje ort. ''Sedan erfarenhet vunnits av den nya låneverksamheten
för studentbostadsbyggande, torde det därför få ankomma
på Kungl. Maj:t att efter förslag av bostadsstyrelsen närmare fastställa
de principer, som böra gälla för beräkning av tilläggslån för studentbostadshus.
Jag tillstyrker utredningens förslag, att stiftelser och organisationer, som
uppföra studentbostadshus, skola betraktas såsom allmännyttiga företag
och följaktligen, enligt gällande kungörelse om tertiärlån, kunna erhålla
tertiärlån till 100 procent av avkastningsvärdet. Jag ger vidare min anslutning
till vad bostadsstyrelsen anfört i fråga om vederbörande kommuns
ställning till studentbostadsföretagen, och anser av de skäl styrelsen framhållit
det vara rimligt, att kommunen tillhandahåller erforderlig tomtmark
utan kostnad.
Jag förordar slutligen i enlighet med utredningens förslag, att erforderlig
subvention skall utgå i form av tilläggslån, ränte- och amorteringsfria under
tio år, varefter prövning om eventuell avskrivning skall verkställas.
Medel till ifrågavarande tertiärlån och tilläggslån böra utgå från Lånefonden
för bostadsbyggande, respektive Fonden för Låneunderstöd: Tillläggslån
för viss bostadsbyggnadsverksamhet. Någon ökad kapitalinvestering
synes för närvarande inte påkallad härav. Till bidrag till kostnaderna
för inventarier i studentbostadshusen torde medel i sinom tid böra anvisas
å riksstaten under driftbudgeten.
Den omständigheten att vissa av de i det föregående omnämnda studentbostadsbyggnadsföretagen
redan kommit till utförande torde icke böra
utgöra hinder för att de bli delaktiga av här förordade understödsåtgärder.
Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att godkänna av mig förordade grunder för tertiärlån och
tilläggslån till uppförande av studentbostadshus.
7. Vissa organisationsfrågor.
Utredningen föreslår, afl fyra studentsociala byråer, en på vardera studieorten
Uppsala, Lund, Stockholm och Göteborg, skulle inrättas samt att
den centrala studentsociala verksamheten skulle anförtros åt en nämnd,
statens studentsociala nämnd med garantilånenämnden, i vilken den nuvarande
garantilånenämnden skulle uppgå.
71
Kungl. Maj:ts -proposition nr 99.
Den lokala studentsociala verksamheten borde enligt
utredningen handhavas av styrelserna för de nämnda studentsociala byråerna
och deras uppgifter skulle i stort sett vara följande.
1. att behandla ansökningar om naturastipendier, kontantstipendier och
räntebidrag samt att utbetala beviljade stipendier och bidrag;
2. att behandla ansökningar om studielån och besluta om statlig kreditgaranti
för dessa;
3. att svara för de expeditionella åtgärder, som bliva nödvändiga i samband
med de fria resor, studenterna bliva berättigade till;
4. att undersöka standarden och priserna på studentrum och -matsalar
samt att föreslå åtgärder för att förbättra förhållandena på dessa områden;
5. att bedriva rumsförmedling;
6. att följa det studentsociala arbetet på resp. kårorter och föreslå de åtgärder,
som kunna komma att visa sig erforderliga samt i övrigt handlägga
sådana lokala studentsociala frågor, som äro hänförliga till den av byråerna
bedrivna verksamheten;
7. att svara för att studenterna erhålla upplysningar och råd i studentsociala
frågor;
8. att utöva den kontrollerande verksamhet, som föreskrives beträffande
olika föreslagna stödåtgärder;
9. att föra de för verksamheten nödvändiga registren och dylikt;
10. att tillsätta sekreterare samt anställa den personal, som i övrigt är
erforderlig för byråns verksamhet, samt
11. att efter godkännande av det centrala organet utfärda instruktion
för sekreterare och personal.
Beträffande styrelsernas sammansättning anför utredningen bland annat
följande.
Styrelserna för de studentsociala byråerna i Uppsala, Lund och Göteborg
böra bestå av sju ledamöter och styrelsen för den studentsociala byrån i
Stockholm av nio ledamöter. I var och en av de fyra styrelserna bör ingå
tvä allmänna representanter, varav minst en skall vara väl insatt i praktiska
ekonomiska frågor. De båda allmänna representanterna böra utses
av Kungl. Maj:t för en tid av två år, och eu av dem bör tillika utses till
styrelsens ordförande. Två av ledamöterna i de tre förstnämnda styrelserna
och tre av styrelsen för Stockholmsbyråns ledamöter skola vara företrädare
för de läroanstalter, som beröras av byråns verksamhet. Övriga ledamöter
skola representera berörda studentkårer. I styrelsen för de studentsociala
byråerna i Uppsala, Lund och Göteborg skola således ingå tre studentrepresentanter
och i styrelsen för Stockholmsbvrån fyra studentrepresentanter.
Universitets- och högskolerepresentanterna böra utses av konsistorium eller
lärarråd på det sätt och i den ordning rektorerna vid de av byråns verksamhet
berörda utbildningsanstalterna bestämma och studentrepresentanterna
av berörda studentkårers beslutande organ. Samtliga dessa ledamöter böra
utses för motsvarande tid som de allmänna representanterna. På samma
sätt som ledamöterna böra för var och en av dessa utses personliga suppleanter.
En av styrelsens ledamöter bör av densamma utses till vice ordförande.
Vid behandling av speciella frågor bör styrelsen äga rätt att med
sig adjungera sakkunniga.
Vid utseendet av ledamöter och suppleanter, som i viss styrelse skola
representera läroanstalterna samt studentkårerna, bör tillses att om möjligt
samtliga högskolor och studentkårer bliva företrädda antingen genom ordi
-
72
Kungl. Maj ds proposition nr 99.
narie ledamot eller genom suppleant. Vid behandling av frågor, som rör
studenter inskrivna vid eller förhållanden vid utbildningsanstalt, som ej
är företrädd i styrelsen med ordinarie ledamot, skall suppleant, som representerar
ifrågavarande utbildningsanstalt kallas att närvara vid styrelsens
sammanträden. Samma skall gälla beträffande studentrepresentationen och
suppleanterna för de i styrelsen ingående företrädarna för studentkårerna.
Genom detta system torde styrelsen i regel komma att omfatta den
åsyftade speciella sakkunskapen. Skulle ytterligare sakupplysningar anses
erforderliga, böra dessa kunna erhållas genom ett remissförfarande eller en
underhandskontakt.
Styrelsen för studentsociala byrån i Uppsala skall handlägga ärenden
rörande studenter inskrivna vid universitetet samt vid lantbrukshögskolan
i Ultuna. Motsvarande byrå i Lund skall omfatta dels studenter inskrivna
vid Lunds universitet och tandläkarhögskolan i Malmö, dels elever vid
sydsvenska socialinstitutet i Lund och vid högre mejeritekniska avdelningen
vid Alnarpsinstitutet.
Till studentsociala byrån i Stockholm skola hänföras studenter inskrivna
vid Stockholms högskola, karolinska institutet, tekniska högskolan, veterinärhögskolan,
tandläkarhögskolan, farmaceutiska institutet, skogshögskolan
och handelshögskolan samt elever vid socialinstitutet och gymnastiklärarlinjen
vid gymnastiska centralinstitutet. Antalet utbildningsanstalter
och det sammanlagda studentantalet i Stockholm har motiverat att utredningen
föreslår nio ledamöter i denna styrelse mot sju i de tre övriga.
Studentsociala byrån i Göteborg skall vara gemensam för studenter inskrivna
vid Göteborgs högskola, Chalmers tekniska högskola, handelshögskolan
och den nyinrättade medicinska högskolan samt eleverna vid socialinstitutet.
Den föreslagna centralorganisationen skulle bland annat ha
följande uppgifter.
1. att utgöra den studentsociala verksamhetens högsta organ och att
företräda denna gentemot statsmakterna samt taga initiativ till denna verksamhets
förbättrande,
2. att samordna de studentsociala byråernas verksamhet samt att draga
upp riktlinjerna för de bedömningsgrunder, dessa ha att följa,
3. att i övrigt ha överinseendet över de studentsociala byråernas verksamhet,
4. att infordra erforderliga uppgifter från de lokala organen,
5. att begära erforderliga anslag samt att fördela dessa på de lokala
organen,
6. att avgöra frågor, vilka av byråernas styrelser hänskjutas till nämnden,
7. att utgöra besvärsinstans i frågor angående naturastipendier, kontantstipendier,
rese- och räntebidrag samt statlig kreditgaranti för studielån,
8. att bevilja statlig kreditgaranti för lån åt sökande, vilka avlagt akademisk
eller därmed jämförlig examen, och som tidigare ej erhållit statsgaranterat
studielån,
9. att bevilja statlig kreditgaranti för lån åt studerande vid utbildningsanstalter,
som ej beröras av utredningens förslag,
10. att handha de till akademikerlån omskrivna studielånen,
11. att föra nödvändiga centralregister och dylikt.
73
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 99.
Den föreslagna centrala nämnden skulle bestå av nio av Kungl. Maj:t
utsedda ledamöter, vilket skulle innebära en utökning av den nuvarande
garantilånenämnden med tre ledamöter. Av nämndens ledamöter borde
fyra företräda allmänna intressen, två av ledamöterna borde vara särskilt
förtrogna med frågor rörande studiekredit samt tre besitta god kännedom
om studenternas förhållanden och om de akademiska eller därmed jämförliga
studieområdena. Kungl. Maj:t skulle vidare utse ordförande samt
förordna suppleant för envar av nämndens ledamöter och utse sekreterare
hos nämnden.
Den föreslagna organisationen har av utredningen beräknats draga följande
kostnader:
I. Årliga anslag.
A. Lokalorganisationerna: Kronor
1. Arvoden: sekr. i Uppsala.................. 3 000
» » Lund................... 3 000
> » Stockholm................ 4 500
» » Göteborg................. 2 000
ordförande och styrelseledamöter.............
2. Löner:
4 deltidsanställda kamrerare med i genomsnitt 300 kronor/mån.
4 kanslibiträden och kassörer, Cg 11...............
Extra personal............................
3. Hyror (i genomsnitt 1 500 kronor per byrå)............
4. Övriga kostnader (tel., porto, expenscr m. in.)...........
B. Centralorganisationen:
1. Arvoden: sekr...........;..................
nämndens ordförande och ledamöter...........
Resc- och traktamentsersättning...................
2. Löner:
Tjänsteman, Ce 22..........................
Skrivbiträde, Ce 4—8.........................
Extra personal.............................
3. Övriga utgifter inkl. hyra.......................
II. Engångsanslag:
Kronor
Kronor
12 500
5 000
17 500
14 400
23 700
4 000
42100
6 000
12 000
Summa
77 600
5 000
5 000
2 000
12 000
10 200
4 300
2 500
17 000
5 000
Summa
34000
Lokalorganisationen:
Inköp av inventarier för fyra byråer, 0 000 kronor till vardera....... 24 000
Summa 24 000
Totalt: Årligt anslag 111 000 kronor
Engångsanslag 24 000 >
Nuvarande årliga kostnader:
Statsstipendienämnderna.................. Il 300
Garantilånenämnden..................... 34 000
It c m is sy ttr anden.
Summa 45 300
Utredningens förslag till det studentsociala arbetets organisation och
administrativa utformning har utsatts för stark kritik från flera remissinstanser.
Framför allt har förslaget om inrättande av särskilda studentsociala
byråer kritiserats. I flera yttranden har gjorts gällande, att de nya
studentsociala uppgifterna kunde anförtros utökade statsstipendienämn
-
74
Kungl. Mäj:ts proposition nr 99.
der och redan befintliga organisationer och expeditioner. Det har vidare
ansetts naturligt med en anknytning till den av studenterna själva redan
skapade organisationen.
I några yttranden har föreslagits, att den studentsociala verksamheten
liksom hittills borde bedrivas av en särskild nämnd för varje högskola,
men det har i andra yttranden hävdats, att verksamheten borde koncentreras
till ett organ på varje kårort. Några av de remissinstanser, som gått
på den sistnämnda linjen, ha dock framhållit önskvärdheten av att berörda
högskolor och kårer bereddes tillräcklig representation i de lokala organen.
Man borde sålunda ej låta avskräcka sig av en relativt stor byråstvrelse,
om därigenom vunnes en fyllig representation för olika intressen.
Slutligen har i några yttranden föreslagits särskilda beredningsorgan
vid de olika högskolorna, som skulle behandla ärenden angående stipendier
och lån, innan dessa avgjordes av den studentsociala byråns styrelse.
Den föreslagna centrala nämnden har däremot accepterats av flertalet
remissinstanser. Dess nödvändighet har dock ifrågasatts av statsstipendienämnden
i Göteborg och studielånenämnden. Den förstnämnda instansen
samt statsstipendienämnden i Uppsala avstyrka dock på det bestämdaste,
att statens studentsociala nämnd skulle utgöra besvärsinstans i frågor
rörande tilldelande av stipendier och andra förmåner. Den nu gällande
föreskriften, att beslut av statsstipendienämnd icke kan överklagas, har
enligt statsstipendienämnden i Uppsala icke visat sig medföra några som
helst olägenheter utan tvärtom ansetts vara till fördel för de studerande,
vilka efter kännedom om dem tilldelat statligt understöd kunnat i god tid
planera sina fortsatta studier utan risk att nämnda understöd efter överklagande
aldrig kommer dem tillgodo. Garantilånenämnden tillstyrker däremot
i huvudsak den föreslagna organisationen, ävensom besvärsrätten.
Även SFS förordar inrättandet av en besvärsinstans i lokala utdelningsärenden.
Departementschefen,
Studentsociala utredningen har baserat sitt organisationsförslag på förutsättningen,
att de studentsociala organen i stort sett skulle få de uppgifter,
som av utredningen angivits. Då jag av statsfinansiella skäl nu är
beredd att endast förorda, att den föreslagna kreditreformen förverkligas,
synes åtminstone för närvarande en betydligt enklare organisation än den
utredningen föreslagit vara tillfyllest. Den lösning, som då närmast erbjuder
sig, torde vara att låta förstärkta statsstipendienämnder på de olika
kårorterna handhava även de nya garantilånen och följaktligen bevilja
kreditgaranti. Att ha en särskild nämnd för varje högskola synes däremot
icke vara lämpligt. En sådan lösning skulle exempelvis för Stockholms
vidkommande innebära icke mindre än tio olika garantibeviljande organ,
vilket utan tvivel skulle medföra olägenheter för såväl banker och kreditinstitut
som de studerande. En alltför långt driven decentraliserad verk
-
Kungl. Maj:ts ''proposition nr S9. 75
samhet torde även medföra högre administrationskostnader. Jag förordar
därför eu statsstipendienämnd på varje kårort. I dessa nämnder böra emellertid
samtliga högskolor ha minst en ordinarie ledamot, som antingen är
lärar- eller studentrepresentant. Ett system med suppleanter bör dessutom
innebära ytterligare garantier för en allsidig representation. Jag förutsätter
vidare, att alla ärenden rörande stipendier och lån skola remitteras
till särskilda beredningsorgan vid de berörda högskolorna. Förutom representanter
för lärare och de studerande, vilka böra utses av respektive konsistorium
eller lärarråd och berörda studentkårers beslutande organ, torde
i nämnderna böra ingå två av Kungl. Maj:t utsedda allmänna representanter,
varav minst en bör besitta sakkunskap från kreditområdet. En av
dessa sistnämnda representanter bör tillika utses till ordförande. Sekreterare
och övrig erforderlig personal böra anställas av nämnderna själva. Det
torde emellertid böra ankomma på Kungl. Maj:t att framdeles utfärda
närmare bestämmelser rörande statsstipendienämndernas sammansättning
och organisation.
Med hänsyn till redan befintliga studentsociala stödåtgärder och vad jag
tidigare förordat skulle det tills vidare ankomma på statsstipendienämndema
a) att utdela naturastipendier åt studerande vid universiteten i Uppsala
och Lund, vid karolinska institutet, vid medicinska högskolan i Göteborg
samt vid Stockholms och Göteborgs högskolor; b) att utdela bokstipendier
åt studerande vid universiteten i Uppsala och Lund; c) att besluta
om statlig kreditgaranti för studielån samt d) att utdela räntefria
studielån från statens lånefond för universitetsstudier.
Stipendier, som för närvarande utgå till studerande vid gymnastiska
centralinstitutet, vid de tekniska högskolorna, vid lantbruks-, veterinäroeh
skogshögskolorna, vid tandläkarhögskolorna samt vid socialinstituten,
böra däremot tills vidare utdelas av samma organ som nu.
Vissa av de uppgifter, som enligt utredningens förslag skulle ankomma
på statens studentsociala nämnd med garantilånenämnden, torde lämpligen
böra uppdragas åt garantilånenämnden. Någon ändring av garantilånenämndens
sammansättning torde icke påkallas härav. Vad särskilt beträffar
utredningens förslag, att centralorganet skulle utgöra besvärsinstans
i frågor rörande bland annat stipendier och studielån, anser jag mig icke
kunna förorda detsamma. Jag vill härvid särskilt framhålla, att det av
praktiska skäl icke synes mig möjligt att medgiva besvärsrätt i fråga om
stipendier och räntefria studielån, för vilka begränsade anslagsmedel stå
till förfogande. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att framdeles
meddela de ytterligare bestämmelser, som kunna bli erforderliga för att
reglera garantilånenämndens nya uppgifter på det studentsociala området.
Den av mig förordade lokala organisationen för studiehjälpsverksamheten
torde kunna beräknas medföra en årlig merkostnad av i runt tal 20 000
kronor. Till frågan om medelsanvisningen härför återkommer jag i det följande.
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
II. Anslagsberäkningar.
1. Reservationsanslaget till Gemensamma universitetsändamål:
Naturastipendier åt studerande vid universiteten
och vissa högskolor.
Detta reservationsanslag har sedan budgetåret 1946/47 varit uppfört
med 310 000 kronor och disponeras på sätt framgår av s. 548 f. i statsliggaren.
Universitetskanslern har, efter hemställan från organisationskommittén
för medicinska högskolan i Göteborg, föreslagit, att förevarande
anslag måtte höjas med 5 000 kronor för att bereda möjlighet jämväl för
studerande vid nämnda högskola att komma i åtnjutande av naturastipendier.
I likhet med kanslern tillstyrker jag denna höjning av anslaget.
Av de nuvarande statsstipendienämndema disponeras nu 10 700 kronor
per år till förvaltningskostnader. Till Kungl. Maj:ts disposition stå därjämte
600 kronor. Såsom jag emellertid tidigare framhållit, kan den av
mig förordade lokala organisationen för att administrera de studentsociala
stödåtgärderna beräknas medföra ökade kostnader, som av mig uppskattats
till 20 000 kronor. Jag har därvid räknat med ett ökat medelsbehov för
arvoden åt statsstipendienämndemas sekreterare och ledamöter. Det ökade
kamerala arbetet i samband med de nya garantilånen för studerande torde
vidare kräva särskild arbetskraft, och slutligen torde nämndernas utgifter
för expenser m. m. komma att stiga.
Med hänsyn till vad jag sålunda anfört, förordar jag att förevarande
anslag höjes.med (5 000 -f- 20 000 =) 25 000 kronor till 335 000 kronor.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att till Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier
åt studerande vid universiteten och vissa högskolor
för budgetåret 1950/51 anvisa ett reservationsanslag av
335 000 kronor.
2. Kostnader för avskrivning av studielån med statlig
kreditgaranti till studenter m. fl.
Såsom jag i det föregående anfört, torde man icke redan under budgetåret
1950/51 behöva räkna med några kapitalförluster i samband med
den statliga kreditgarantin för studielån åt studerande vid universitet
och högskolor m. fl. läroanstalter. Ett nominellt belopp å 100 kronor av
förslagsanslags natur synes dock böra upptagas för nämnda ändamål. Jag
hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att till Kostnader för avskrivning av studielån med statlig
kreditgaranti till studenter m. fl. för budgetåret 1950/51
anvisa ett förslagsanslag av 100 kronor.
77
Kungl. Maj:ts proposition nr 99.
3. Investeringsanslaget till Statens lånefond för
universitetsstudier.
Från denna lånefond utgå sedan år 1939 räntefria studielån till obemedlade
eller mindre bemedlade studerande med utpräglad studiebegåvning
vid universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet. Enligt beslut
av 1944 års riksdag har möjlighet beretts även för studerande vid de enskilda
högskolorna i Stockholm och Göteborg att erhålla dylika studielån.
Enligt ett av Kungl. Maj:t den 15 juni 1939 fastställt reglemente (nr 290)
för utdelning av räntefria lån för universitetsstudier skola lånen fördelas
av särskilda statsstipendienämnder samt utbetalning m. m. av lånen handhavas
av generalpoststyrelsen.
Såsom kapitalinvestering i fonden ha anvisats följande anslag:
Budgetår
Nya lån
kronor
Fortsatta
lån
kronor
Summa
anslag
kronor
1939/40 .....
..... *140 000
—
1140 000
1940/41 .....
..... 70 000
70 000
140 000
1941/42 .....
..... 70 000
140 000
210 000
1942/43 .....
..... 70 000
210 000
280 000
1943/44 .....
..... 70 000
280 000
350 000
1944/45 .....
..... 100 000
350 000
450 000
1945/46 .....
..... 100 000
450 000
550 000
1946/47 .....
..... 100 000
550 000
650 000
1947/48 .....
..... 100 000
650 000
750 000
1948/49 .....
..... 100 000
750 000
850 000
1949/50 .....
..... 100 000
850 000
950 000
Anslaget för innevarande budgetår är avsett att fördelas våren 1950 för
studier under läsåret 1950/51. De räntefria studielånen torde efter införande
av de nya studielånen med statlig kreditgaranti böra utdelas i samband
med statsstipendienämndernas prövning av ansökningar om statlig
kreditgaranti, alltså på hösten varje år. Ytterligare medel för räntefria
studielån till studerande vid universiteten, karolinska mediko-kirurgiska
institutet samt vid Stockholms och Göteborgs högskolor borde därför behöva
anvisas först för budgetåret 1951/52. Emellertid har vid Lunds universitet
från och med år 1941 det för visst budgetår anvisade anslaget till
studielån kommit att utdelas för studier under samma i stället för efterföljande
läsår. Statsstipendienämnden i Lund har därför utdelat sin del av
innevarande års anslag redan våren 1949 för studier läsåret 1949/50 och
är följaktligen i behov av nya medel för att kunna utdela lån för studier
under läsåret 1950/51. Medelsanvisningen till räntefria studielån för stu
-
1 Av besparingsskäl togs härav endast ett belopp av 70 000 kronor i anspråk.
78 Kungl. Maj.ts ''proposition nr 99.
derande vid Lunds universitet har för innevarande budgetår uppgått till
298 000 kronor.
Såsom jag i det föregående framhållit, böra räntefria studielån till studerande
vid fackhögskolorna m. fl. läroanstalter i fortsättningen utdelas
av samma organ, som skola bevilja studielån med statlig kreditgaranti,
nämligen statsstipendienämnderna, vilka redan nu bevilja räntefria studielån
ur statens lånefond för universitetsstudier åt studerande vid universiteten
in. fl. läroanstalter. Kapitalinvesteringar avsedda för nya räntefria
studielån till studerande vid fackhögskolorna och socialinstituten böra
därför, såsom jag i annat sammanhang anfört, göras i statens lånefond
för universitetsstudier. Enligt av studielånenämnden lämnad uppgift har
nämnden för innevarande läsår utdelat nya räntefria studielån till ett
belopp av 1 776 000 kronor, därav 661 650 kronor till studerande vid fackhögskolor,
socialinstitut, gymnastiska centralinstitutet och farmaceutiska
institutet samt vid medicinska högskolan i Göteborg. Under beaktande
av att de studerande vid dessa läroanstalter ännu icke kommit i åtnjutande
av naturastipendier och med hänsyn till vad jag nyss anfört om behovet
av medel till studielån åt studerande vid universitetet i Lund, anser
jag mig böra förorda, att för nästa budgetår anvisas ett investeringsanslag
av 1 000 000 kronor. Anslaget torde böra fördelas av de nya statsstipendienämnderna
hösten 1950 och avse studier under läsåret 1950/51. Kungl.
Maj:t torde framdeles vilja bestämma fördelningen av detta anslag mellan
lärosätena.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att till Statens lånefond för universitetsstudier för budgetåret
1950/51 anvisa ett investeringsanslag av 1 000 000
kronor.
4. Investeringsanslaget till Allmänna studielånefonden.
Sedan år 1920 finnes inrättad en särskild fond — från och med budgetåret
1942/43 benämnd allmänna studielånefonden — vilken står under
förvaltning av statskontoret och varur studielånenämnden äger att årligen
utdela lån för underlättande av studiemöjligheterna för begåvade obemedlade
eller mindre bemedlade lärjungar vid offentliga läroanstalter av olika
slag.
Till kapitalinvestering har riksdagen beviljat anslag för varje budgetår
utom för budgetåret 1944/45, då investering icke ansågs erforderlig. Sålunda
beviljades för budgetåret 1947/48 ett anslag av 560 000 kronor och
för budgetåret 1948/49 ett anslag av 1 500 000 kronor. För innevarande
budgetår utgör anslaget 3 000 000 kronor.
Kostnaderna för den nämnd, som handlägger låneärendena, bestridas
från ett av riksdagen under åttonde huvudtiteln anvisat anslag. Till ersätt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 79
ning åt postverket för dess bestyr med studielånen är därjämte i riksstaten
uppfört ett särskilt anslag.
Studielånenämnden har meddelat, att för innevarande budgetår utöver
anslaget av 3 000 000 kronor kunnat för utdelning disponeras till fonden
influtna amorteringar, beräknade till omkring 340 000 kronor. Våren 1949
hade nämnden utdelat 1 511 000 kronor som fortsatta lån och 756 000
kronor som nya lån, alltså tillhopa 2 267 000 kronor. Antalet sökande hade
varit 2 380, av vilka 1 763 fått sina ansökningar beviljade. Hösten 1949
hade nämnden bland 1 231 sökande, huvudsakligen nybörjare, utdelat lån
till 851 elever med 1 020 000 kronor. För budgetåret 1949/50 hade sålunda
tillhopa 2 614 studerande erhållit lån å sammanlagt 3 287 000 kronor. Motsvarande
lånebelopp för närmast föregående budgetår hade varit 2 092 000
kronor, således omkring 1 200 000 kronor lägre.
Nämnden har vidare anfört, att den starka ökningen av nya lån medförde,
att under budgetåret 1950/51 avsevärda medel måste stå till förfogande
för fortsatta lån. Stegrat antal elever i vissa läroanstalter, bland
annat seminarierna, motiverade också stora krav på lånemedel. Om nuvarande
lånebestämmelser bibehölles, syntes även för nästa budgetår en
ökning av lånesumman med 1 200 000 kronor böra beräknas. För utdelning
disponibla medel skulle då uppgå till omkring 4 500 000 kronor. Då härav
omkring 540 000 kronor beräknades kunna utgå ur tillgängliga kapitalmedel,
har nämnden hemställt, att för budgetåret 1950/51 måtte vid oförändrade
lånegrunder anvisas ett investeringsanslag av 4 000 000 kronor.
Departementschefen.
Jag delar studielånenämndens uppfattning om behovet av en väsentlig
höjning av detta anslag för nästa budgetår. Vid bifall till mitt förslag att
nya räntefria studielån till studerande vid fackhögskolor och vissa andra
läroanstalter i fortsättningen skola utgå från statens lånefond för universitetsstudier
förordar jag, att anslaget för nästa budgetår höjes med 500 000
kronor till 3 500 000 kronor. Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen
att till Allmänna studielånefonden för budgetåret 1950/
51 anvisa ett investeringsanslag av 3 500 000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Einar Berlitz.
80
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 99.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
I. Vissa studentsociala stödåtgärder .................................. 3
1. Inledning ..................................................... 3
2. Principiella synpunkter på frågan om de högre utbildningsmöjligheternas
demokratisering ....................................... 7
3. Universitets- och högskolestudenternas aktuella situation..........12
4. Olika former av studentsociala stödåtgärder......................33
5. Studielån med statlig kreditgaranti .............................. 47
6. Statlig subvention till uppförande av studentbostäder ............61
7. Vissa organisationsfrågor ................................ 70
II. Anslagsberäkningar.
1. Reservationsanslaget till Gemensamma universitetsändamål: Natura - stipendier åt studerande vid universiteten och vissa högskolor .... 76
2. Kostnader för avskrivning av studielån med statlig kreditgaranti till
studenter m. fl.................................................76
3. Investeringsanslaget till Statens lånefond för universitetsstudier .... 77
4. Investeringsanslaget till Allmänna studielånefonden ..............78
Stockholm 1950 Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.
500378
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1950:314 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majts proposition angående studentsociala stödåtgärder m. m. jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten
Rättsfall (1)
1 koppling.
- RH 1999:65 ur registret · dokumentnivå