Sök i Ratio Lex

Med förslag till religionsfrihetslag m. m

1951-02-23 · 200 sidor, varav 198 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 198 av 200 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1951:100, Med förslag till religionsfrihetslag m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

1

Nr 100.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till religionsfrihetslag

m. m.; given Stockholms slott den 23

februari 1951.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed

A) till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga härvid

fogade

1. förslag till ändrad lydelse av 4 och 28 §§ regeringsformen; samt

2. förslag till ändrad lydelse av 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen,

B) föreslå riksdagen att antaga härvid fogade

1. förslag till religionsfrihetslag;

2. förslag till lag om ändring i 4 och 14 kap. giftermålsbalken;

3. förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen;

4. förslag till förordning om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. folkbokföringsförordningen

den 28 juni 1946 (nr 469);

5. förslag till lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259)

om församlingsstyrelse;

6. förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260)

om församlingsstyrelse i Stockholm;

7. förslag till lag om ändrad lydelse av 13 § lagen den 6 juni 1930 (nr

262) om skolstyrelse i vissa kommuner;

8. förslag till lag om ändrad lydelse av 8 § kommunala vallagen den 6

juni 1930 (nr 253); samt

9. förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj 1894 (nr 36 s. 2) angående

jordfästning, ävensom

C) inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade

1. förslag till kungörelse med föreskrifter hur sökande till lärartjänst,

som medför skyldighet att undervisa i kristendomskunskap, äger styrka sin

behörighet; samt

2. förslag till kungörelse om upphävande i vissa delar av de mosaiska församlingarnas,

av Kungl. Maj :t fastställda församlingsordningar.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

1 Biliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 100.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att 1873 års förordning angående främmande trosbekännare

och deras religionsövning, den s. k. dissenterlagen, skall upphävas

och ersättas med en religionsfrihetslag, som innehåller allmänna principsiadganden

rörande den religiösa friheten samt närmare regler för medlemskapet

i svenska kyrkan.

Såsom en grundläggande regel för inträde i svenska kyrkan föreslås att

barn skola följa sina föräldrar och således inträda i kyrkan vid födelsen, om

föräldrarna tillhöra kyrkan. Då endast den ene av föräldrarna tillhör kyrkan,

anses barnet ha inträtt däri vid födelsen, om föräldrarna icke inom viss

kortare tid anmäla att barnet icke skall tillhöra kyrkan. Barnets fortsatta

tillhörighet till kyrkan utgör en vårdnadsfråga; i allmänhet ankommer det

alltså på föräldrarna att gemensamt bestämma om ändringar av barnets

ställning till kyrkan.

Om någon icke längre vill tillhöra svenska kyrkan, kan han enligt förslaget

utträda genom en personlig anmälan hos vederbörande pastorsämbete.

Vidare föreslås vissa ändringar i regeringsformen i syfte att ytterligare

vidga möjligheterna att utan hinder av konfession inneha och utöva allmän

tjänst. Den som icke tillhör svenska kyrkan skall, liksom hittills, vara hindrad

att handlägga vissa frågor rörande kyrkan; i fråga om statsrådets ledamöter

gäller detta hinder dock endast den som är föredragande. För riksdagens

yttrande framlägges förslag till kungörelse, enligt vilken sökande

till lärartjänst, som medför skyldighet att undervisa i kristendom, skall anses

behörig, om han tillhör svenska kyrkan eller viss närmare angiven frikyrklig

församling eller sammanslutning eller avgiver en skriftlig förklaring

att han icke omfattar en mot evangelisk kristendomsuppfattning stridande

åskådning.

Ändringar i giftermålsbalken föreslås i syfte att vidga Kungl. Maj :ts befogenhet

att medgiva religiösa samfund rätt att genom sina präster eller

predikanter förrätta vigsel med civilrättslig verkan.

I jordfästningslagen föreslås sådan ändring att någon särskild framställning

icke skall behöva göras för att begravning skall få ske utan jordfästning

i svenska kyrkans ordning. I stället upptages i lagen ett stadgande,

som har till syfte att sörja för att den avlidnes önskan i fråga om jordfästning

blir respekterad.

Kloster, som nu äro ovillkorligen förbjudna, skola få inrättas, om Kungl.

Maj :t lämnar tillstånd.

Den tvångsanslutning till mosaisk församling som nu gäller skall upphöra.

I samband därmed häves helt den statliga regleringen av de mosaiska

församlingarna.

Frågan om kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna, vilken

fråga behandlades vid 1950 års riksdag, upptages icke till förnyad prövning.

Icke heller behandlas i denna proposition frågan om skyldighet för den som

ej tillhör svenska kyrkan att betala kyrkoskatt; frågan härom kommer att

upptagas av chefen för finansdepartementet i annat sammanhang.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj. ts proposition nr 100.

3

A. Grundlagsändringar.

1) Förslag

till

ändrad lydelse av 4 och 28 §§ regeringsformen.

(Gällande lydelse.)

§

Konungen äger att allena styra riket

på det sätt, denna regeringsform

föreskriver; inhämte dock, i de fall,

här nedanföre stadgas, underrättelse

och råd av ett statsråd, vartill Konungen

kallar och utnämner kunnige,

erfarne, redlige och allmänt aktade,

infödde svenske medborgare av

den rena evangeliska läran. Ej må de,

som äro i rätt upp- och nedstigande

skyldskap, ej heller syskon eller äkta

makar på en gång vara ledamöter av

statsrådet.

(Föreslagen lydelse.)

4.

Konungen äger att allena styra riket

på det sätt, denna regeringsform

föreskriver; inhämte dock, i de fall,

här nedanföre stadgas, underrättelse

och råd av ett statsråd, vartill Konungen

kallar och utnämner kunnige,

erfarne, redlige och allmänt aktade,

infödde svenske medborgare. Ej

må de, som äro d rätt upp- och nedstigande

skyldskap, ej heller syskon

eller äkta makar på en gång vara ledamöter

av statsrådet.

Konungen äger att i statsrådet utnämna

och befordra svenske medborgare

till alla de ämbeten och tjänster,

högre och lägre, vilka äro av den

egenskap, att Konungen fullmakter

därå utfärdar, dock böra vederbörande

förut med förslag hava inkommit,

där sådana hittills ägt rum. Konungen

vare ock obetaget, att, efter vederbörandes

hörande, eller uppå deras

framställning, till lärarebefattningar

vid universiteterna, de teologiska läraretjänsterna

likväl undantagna, såsom

ook till lärare- och andra beställningar

vid andra inrättningar för vetenskap,

slöjd eller skön konst, ävcn
-

Konungen äger att i statsrådet utnämna

och befordra svenske medborgare

till alla de ämbeten och tjänster,

högre och lägre, vilka äro av den

egenskap, att Konungen fullmakter

därå utfärdar, dock böra vederbörande

förut med förslag hava inkommit,

där sådana hittills ägt rum. Konungen

vare ock obetaget, att, efter vederbörandes

hörande, eller uppå deras

framställning, till lärarebefattningar

vid universiteterna, de teologiska läraretjänsterna

likväl undantagna, såsom

ock till lärare- och andra beställningar

vid andra inrättningar för vetenskap,

slöjd eller skön konst, även
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

(Gällande lydelse.)

som till läkarebefattningar, kalla och

befordra även utländske män och

kvinnor av utmärkt förtjänst, de där

den rena evangeliska läran bekänna.

Likaledes må Konungen kunna uti

militära ämbeten nyttja utlänningar

av sällsynt skicklighet, men icke till

kommendanter i fästningarna. Till

konsul må ock utlänning nämnas,

där lön ej är med befattningen förenad.

Till prästerligt ämbete eller till annan

tjänst, varmed är förenat åliggande

att meddela undervisning i kristendom

eller teologisk vetenskap, kan

endast den utnämnas, som bekänner

den rena evangeliska läran. Till alla

övriga ämbeten eller tjänster, med

det undantag i avseende å statsrådets

ledamöter, som i 4 § stadgas, må bekännare

av annan kristen troslära,

ävensom av den mosaiska, kunna

nämnas; dock må icke någon, som ej

tillhör den rena evangeliska läran,

såsom domare eller innehavare av

annan tjänst deltaga i handläggning

eller avgörande av fråga, som angår

religionsvård, religionsundervisning

eller befordringar inom den svenska

kyrkan.

Kvinna må--------

Konungen fäste vid alla befordringar

avseende endast å de sökandes

förtjänst och skicklighet, men

icke på deras börd. Varje departementschef

skall föredraga och expediera

alla ärenden rörande befordringar,

förordnanden, tjänstledighet

och avsked, till och ifrån ämbeten

och tjänster vid de verk och stater,

som under departementet höra.

(Föreslagen lydelse.)

som till läkarebefattningar, kalla och

befordra även utländske män och

kvinnor av utmärkt förtjänst. Likaledes

må Konungen kunna uti militära

ämbeten nyttja utlänningar av

sällsynt skicklighet, men icke till

kommendanter i fästningarna. Till

konsul må ock utlänning nämnas, där

lön ej är med befattningen förenad.

Konungen fäste, vid alla befordringar,

avseende endast å de sökandes

förtjänst och skicklighet, men

icke på deras börd. Till prästerlig befattning

inom svenska kyrkan må ej

annan utnämnas än den som bekänner

kyrkans låra. Medför annan befattning

skyldighet att undervisa i

kristendom eller teologisk vetenskap,

skall Konungen taga den hänsyn till

de sökandes trosåskådning, som därav

påkallas. Befattningshavare, som

ej tillhör svenska kyrkan, må icke

handlägga mål eller ärende, som angår

kyrkans religionsvård eller religionsundervisning,

utövning av prästämbetet,

befordring eller ämbetsansvar

inom kyrkan. I fråga om statsrådets

ledamöter skall dock sådant

hinder icke gälla för annan än föredraganden.

— — 87 § 2 mom. stadgar.

Varje departementschef skall föredraga

och expediera alla ärenden

rörande befordringar, förordnanden,

tjänstledighet och avsked, till och

ifrån ämbeten och tjänster vid de

verk och stater, som under departementet

höra.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

5

2) Förslag

till

ändrad lydelse av 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

7 KAP.

Om tryckfrihetskrott.

4 §.

Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet

skall såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses sådan enligt lag straffbar

framställning som innefattar:

I. högförräderi, förövat---eller trosbekännelse;

II. skymfande av sådant som av 11. skymfande av sådant som av

kyrkan eller erkänt trossamfund hål- svenska kyrkan eller annat, hår i riles

heligt; ket verksamt trossamfund hålles he
ligt;
12.

förfarande, som---missfirmlig gärning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

B. Övriga lagförslag.

1) Förslag

till

Religionsfrihetslag.

Härigenom förordnas som följer.

Om religionsfrihet.

1 §•

Till följd av den i regeringsformen förutsatta rätten för envar att fritt

utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller

åstadkommer allmän förargelse, står det var och en fritt att för religiös

gemenskap deltaga i sammankomst och sammansluta sig med andra.

För offentlig gudstjänst gälle ej andra hinder än sådana som i allmänhet

äro stadgade för sammankomst, till vilken allmänheten har tillträde.

2 §.

Ej må någon vara skyldig tillhöra trossamfund. Åtagande i strid mot

denna bestämmelse vare utan verkan.

Med trossamfund förstås, förutom svenska kyrkan, sammanslutning för

religiös verksamhet, vari ingår att anordna gudstjänst.

3 §.

Kloster må inrättas endast med Konungens tillstånd och på de villkor

Konungen föreskriver.

Ej må någon upptagas i kloster, förr än han fyllt tjuguett år.

Asidosättes vid klosterverksamhet lag eller författning eller villkor som

Konungen föreskrivit eller drives klostret uppenbart i strid mot vad som

var förutsatt, då tillståndet gavs, äger Konungen återkalla tillståndet.

Om medlemskap i svenska kyrkan.

4 §•

Endast svensk medborgare eller här i riket bosatt utlänning må vara medlem

av svenska kyrkan.

5 §.

Barn i äktenskap inträder vid födelsen i svenska kyrkan, om båda föräldrarna

tillhöra kyrkan.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

7

Vad nu sagts skall även gälla, då endast den ene av föräldrarna tillhör

kyrkan; dock skall barnet i sådant fall icke anses hava inträtt i kyrkan,

om föräldrarna eller, då vårdnaden ej tillkommer dem gemensamt, den som

har vårdnaden inom sex veckor från barnets födelse till pastor i den församling,

där barnet skall kyrkobokföras, anmäler att barnet icke skall tillhöra

kyrkan. Hava föräldrarna före äktenskapets ingående eller eljest före

barnets födelse skriftligen med vittnen överenskommit att barnet icke skall

tillhöra kyrkan, må en av dem, utan hinder av att även den andre har del

i vårdnaden, göra sådan anmälan.

6 §•

Barn utom äktenskap inträder vid födelsen i svenska kyrkan, om modern

tillhör kyrkan.

Erhåller barn, som icke enligt första stycket inträtt i kyrkan, innan det

fyllt tolv år äktenskaplig börd genom att föräldrarna ingå äktenskap med

varandra och tillhör en av föräldrarna kyrkan, inträder barnet i kyrkan

vid föräldrarnas giftermål; dock skall barnet icke anses, hava inträtt i

kyrkan, om föräldrarna eller, då vårdnaden ej tillkommer dem gemensamt,

den som har vårdnaden inom sex veckor från äktenskapets ingående till

pastor i den församling, där barnet är kyrkobokfört, anmäler att barnet icke

skall tillhöra kyrkan.

7 §•

Den som förvärvar svenskt medborgarskap och ej tillhör svenska kyrkan

skall, utan särskild ansökan, anses upptagen i kyrkan, om han är

evangelisk-luthersk trosbekännare; dock skall vad nu sagts ej gälla, om han

hos pastor i den församling, där han är kyrkobokförd, anmält att han icke

vill inträda i kyrkan.

8 §•

Vill någon, i annat fall än nu sagts, vinna inträde i svenska kyrkan, göre

ansökan hos pastor i den församling, där han är kyrkobokförd.

Visar sökanden att han är döpt i svenska kyrkans ordning, skall han

upptagas i kyrkan. Detsamma skall ock gälla, om sökanden erhållit den

undervisning i kyrkans lära, som med hänsyn till hans ålder och övriga

omständigheter bör fordras, och inför pastor avgiver muntlig försäkran att

ansökningen är grundad på allvarliga religiösa skäl.

9 §•

Vill medlem av svenska kyrkan icke längre tillhöra kyrkan, göre anmälan

om utträde personligen hos pastor i den församling, där han är kyrkobokförd.

10 §.

För den som står under annans vårdnad och ej fyllt aderton år göres ansökan

eller anmälan som avses i 7, 8 eller 9 § av vårdnadshavaren. Ansökan

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

eller anmälan för barn som fyllt tolv år må göras endast om barnet själv

samtyckt därtill. Då ansökan om inträde i svenska kyrkan för den som

står under annans vårdnad göres av vårdnadshavaren, skall vad i 8 § andra

stycket stadgas om muntlig försäkran icke äga tillämpning.

Särskilda bestämmelser.

11 §•

I fråga om den som icke är och ej heller skall vara kyrkobokförd i riket

må ansökan eller anmälan som avses i denna lag göras hos pastor i församling

inom riket där han vistas.

Konungen äger uppdraga åt svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman

i främmande stat att handlägga fråga, som enligt denna lag ankommer på

pastor. Ej må sådant uppdrag meddelas annan än den som tillhör svenska

kyrkan.

12 §.

Över pastors beslut eller åtgärd enligt denna lag må klagan föras. Om sådan

klagan skall, ändå att beslutet eller åtgärden icke angår kyrkobokföring,

vad om klagan i fråga rörande kyrkobokföring är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

13 §.

Med pastor avses i denna lag den som ansvarar för kyrkobokföringen i

församling av svenska kyrkan eller del av sådan församling, som utgör särskilt

kyrkobokföringsdistrikt.

Har någon uppdrag att i kyrkobokföringsärenden biträda pastor, skall

uppdraget avse även ärenden enligt denna lag; dock må ej annan än präst

mottaga försäkran som avses i 8 § andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

Den som vid lagens ikraftträdande tillhör svenska kyrkan skall även därefter

anses tillhöra kyrkan, så länge han fyller de fordringar för tillhörighet

till kyrkan, som äro angivna i 4 §, och ej i föreskriven ordning anmält

sitt utträde.

Hava i fall som avses i 5 § andra stycket föräldrarna träffat överenskommelse

med den innebörd som där angives och har överenskommelsen, innan

denna lag trätt i kraft, blivit skriftligen upprättad och före äktenskapets ingående

uppvisad för vigselförrättaren, skall vad i lagrummet sägs om sådan

överenskommelse äga tillämpning, även om denna icke skett med vittnen.

Vad i lag eller författning är stadgat om främmande trossamfund och

främmande trosbekännare skall, efter denna lags ikraftträdande, avse annat

trossamfund än svenska kyrkan och medlemmar i sådant samfund.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Genom denna lag upphävas:

1. förordningen den 30 juni 1838 (nr 28 s. 1) angående mosaiske trosbekännares

skyldigheter och rättigheter här i riket;

2. förordningen den 11 december 1868 (nr 76 s. 1) angående särskilda

sammankomster för andaktsövning;

3. förordningen den 16 november 1869 (nr 60 s. 1) angående ansvar för

den, som söker förmå annan till avfall från den evangeliskt lutherska läran;
4.

1 och 4 §§ förordningen den 31 oktober 1873 (nr 71 s. 1) angående

ändring i vissa delar av kyrkolagen med därtill hörande författningar; samt

5. förordningen den 31 oktober 1873 (nr 71 s. 3) angående främmande

trosbekännare och deras religionsövning; dock skall fortfarande gälla vad

i 18 § av förordningen1 är stadgat om ansvar för fel eller försummelse av

främmande församlings föreståndare eller präst i avseende på honom åliggande

anteckningar i kyrkobok angående borgerliga förhållanden eller meddelande

av ämbetsbevis därom.

1 Senaste lydelse se SFS 1898: 69 s. 1.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

2) Förslag

till

Lag

om ändring i 4 och 14 kap. giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 2, 3, 8 och 9 §§ samt 14 kap. 1 § giftermålsbalken

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

4 kap.

2 §•

Kyrklig vigsel må äga rum:

inom svenska kyrkan, om båda de

trolovade åro medlemmar av kyrkan

eller den ene år medlem därav och

den andre tillhör annat kristet trossamfund;

och

inom främmande trossamfund, om

Konungen förklarat dess prästerskap

äga att förrätta vigsel samt antingen

båda de trolovade åro medlemmar av

samfundet eller, dår samfundet är

kristet, den ene är medlem därav och

den andre av annat kristet trossamfund.

Konungen äger-----svenska kyrkan.

3 §•

Till vigsel--------är medlem.

Inom främmande trossamfund för- Inom annat trossamfund förrättas

rättas vigsel av därtill behörig präst vigsel av den som år behörig därtill

inom samfundet. enligt Konungens förordnande.

8 §.

Vigsel förrättas-----vittnens närvaro.

Vid vigseln-----äkta makar.

I övrigt lände till efterrättelse, vid I övrigt lände till efterrättelse, vid

vigsel inom svenska kyrkan föreskrif- vigsel inom svenska kyrkan föreskrif
-

Kyrklig vigsel må äga rum:

inom svenska kyrkan, om de trolovade

eller en av dem tillhör kyrkan;

och

inom annat trossamfund, om Konungen

medgivit att vigsel må förrättas

inom samfundet och de trolovade

eller en av dem tillhör samfundet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

terna i kyrkohandboken, vid vigsel

inom främmande trossamfund dess

kyrkobruk och vid borgerlig vigsel de

bestämmelser, som varda av Konungen

meddelade.

Präst, som förrättat vigsel give

makarna ofördröj ligen bevis därom.

Vad vid borgerlig vigsel förekommit

skall upptagas i särskilt protokoll enligt

de närmare föreskrifter Konungen

meddelar.

9

Vigsel vare utan verkan, om den

ej förrättats av präst, som äger behörighet

att viga, eller av borgerlig

vigselförrättare, eller om därvid ej

så tillgått, som i 8 § andra stycket är

föreskrivet; men ej skall vigsel anses

ogill, på den grund att eljest icke

så förfarits, som i 8 § är sagt, eller

vigselförrättaren överskridit sin behörighet

eller vederbörlig lysning ej

föregått.

terna i kyrkohandboken, vid vigsel

inom annat trossamfund dess kyrkobruk

och vid borgerlig vigsel de bestämmelser,

som varda av Konungen

meddelade.

Den som förrättat kyrklig vigsel

give makarna ofördröj ligen bevis

därom. Vad vid borgerlig vigsel förekommit

skall upptagas i särskilt

protokoll enligt de närmare föreskrifter

Konungen meddelar.

§•

Vigsel vare utan verkan, om den

ej förrättats av någon, som äger behörighet

att viga, eller om därvid ej

så tillgått, som i 8 § andra stycket

är föreskrivet; men ej skall vigsel

anses ogill, på den grund att eljest

icke så förfarits, som i 8 § är sagt,

eller vigselförrättaren överskridit sin

behörighet eller vederbörlig lysning

ej föregått.

14 kap.

1 §•

Föreligger fall, som avses i 11 kap.

2 § första stycket, eller uppstår eljest

söndring mellan makar, eller

uppkommer dem emellan tvist om

underhållsskyldigheten eller angående

fråga, som avses i 8 kap. 6 eller

7 §, äge make påkalla medling av

präst i svensk församling, där makarna

eller endera är kyrkobokförd,

eller av präst inom sådan församling

av främmande trosbekännare, som

har rätt till offentlig religionsövning,

och som makarna eller endera tillhör,

eller av någon, som häradshöv
-

Föreligger fall, som avses i 11 kap.

2 § första stycket, eller uppstår eljest

söndring mellan makar, eller uppkommer

dem emellan tvist om underhållsskyldigheten

eller angående

fråga, som avses i 8 kap. 6 eller 7 §,

äge make påkalla medling av präst i

församling av svenska kyrkan, där

makarna eller endera är kyrkobokförd,

eller av behörig vigselförrättare

inom annat trossamfund, som makarna

eller endera tillhör, eller av

någon, som häradshövdingen i den

ort eller rättens ordförande i den

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

rGällande lydelse.)

dingen i den ort eller rättens ordförande

i den stad, där makarna eller

endera har sitt hemvist, på begäran

utsett att företaga medlingen, eller

ock av den, som enligt vad i 2 § sägs,

i den kommun, där makarna eller

endera har sitt hemvist, utsetts att

vara medlare i tvister mellan makar.

(Föreslagen lydelse.)

stad, där makarna eller endera har

sitt hemvist, på begäran utsett att

företaga medlingen, eller ock av den,

som enligt vad i 2 § sägs, i den kommun,

där makarna eller endera har

sitt hemvist, utsetts att vara medlare

i tvister mellan makar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

13

3) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 8 § strafflagen1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

8 §.

Den som offentligen skymfar så- Den som offentligen skymfar sådant

som av kyrkan eller erkänt tros- dant som av svenska kyrkan eller ansamfund

hålles heligt, dömes för nät, hår i riket verksamt trossambrott

mot trosfrid till böter eller fäng- fund hålles heligt, dömes för brott

eise mot trosfrid till böter eller fängelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

Senaste lydelse se SFS 1948: 448.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

4) Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. folkbokföringsförordningen den 28

juni 1946 (nr 469).

Härigenom förordnas, att 10 § 1 mom. folkbokföringsförordningen den

28 juni 1946 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

10

1 mom. I varje församling skola

föras följande kyrkoböcker, nämligen
1.

församlingsbok med tillhörande

särskilda förteckningar över utländska

undersåtar och främmande trosbekännare

samt över blinda, dövstumma,

sinnessjuka och sinnesslöa;

2. församlingsliggare;

3. bok över obefintliga;

4. inflyttningsbok med tillhörande

minnesanteckningar rörande personer,

beträffande vilka pastor beslutat

att de icke skola kyrkobokföras

i församlingen;

5. födelse- och dopbok;

6. konfirmationsbok;

7. lysnings- och vigselbok; samt

8. död- och begravningsbok.

(Föreslagen lydelse.)

§.

1 mom. I varje församling skola

föras följande kyrkoböcker, nämligen
1.

församlingsbok med tillhörande

särskilda förteckningar över utländska

undersåtar och personer som icke

tillhöra svenska kyrkan samt över

blinda, dövstumma, sinnessjuka och

sinnesslöa;

2. församlingsliggare;

3. bok över obefintliga;

4. inflyttningsbok med tillhörande

minnesanteckningar rörande personer,

beträffande vilka pastor beslutat

att de icke skola kyrkobokföras

i församlingen;

5. födelse- och dopbok;

6. konfirmationsbok;

7. lysnings- och vigselbok; samt

8. död- och begravningsbok.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.

Förteckning över främmande trosbekännare, vilken upplagts före förordningens

ikraftträdande, skall därefter anses såsom förteckning över

personer som icke tillhöra svenska kyrkan.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

15

5) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 9 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259)

om församlingsstyrelse.

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

9 §.

Rättighet att deltaga i kyrkostämmas

överläggningar och beslut tillkommer

på landet den som äger utöva

rösträtt å kommunalstämma och

i stad den som äger utöva rösträtt å

allmän rådstuga.

Sådan rättighet tillkommer dock

icke:

a) främmande religionsbekännare;

eller

b) den som anmält sig till utträde

ur svenska kyrkan.

Den som------annan församling.

I ärende------— eller fastighet.

Att den — —------andra stycket.

Rättighet att deltaga i kyrkostämmas

överläggningar och beslut tillkommer

envar inom församlingen

mantalsskriven person, som är medlem

av svenska kyrkan och äger utöva

rösträtt å kommunalstämma

eller, i stad, å allmän rådstuga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

6) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 6 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om

församlingsstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse

i Stockholm skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

6 §•

Rösträtt vid val av kyrkofullmäktige

tillkommer envar, som är mantalsskriven

inom församlingen och

äger utöva rösträtt vid val av stadsfullmäktige.

Varje röstberättigad

äger en röst.

Sådan rättighet tillkommer dock

icke:

a) främmande religionsbekännare;

eller

b) den som anmält sig till utträde

ur svenska kyrkan.

Den som-------annan församling.

Rösträtt vid val av kyrkofullmäktige

tillkommer envar inom församlingen

mantalsskriven person, som

är medlem av svenska kyrkan och

äger utöva rösträtt vid val av stadsfullmäktige.

Varje röstberättigad

äger en röst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

17

7) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 13 § lagen den 6 juni 1930 (nr 262) om skolstyrelse

i vissa kommuner.

Härigenom förordnas, att 13 § lagen den 6 juni 1930 om skolstyrelse i

vissa kommuner skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

13 §.

Folkskolestyrelsen må ej handlägga ärende, såvida icke flera än hälften

av ledamöterna äro tillstädes. Dock äger styrelsen att åt särskilda inom

densamma utsedda nämnder överlämna att enligt de närmare föreskrifter,

som meddelas av styrelsen, med dess rätt och befogenhet besluta i följande

ärenden, nämligen:

a) beviljande av tjänstledighet åt och förordnande av vikarie för lärare;

b) tillämpning på enskilda fall av bestämmelser, antagna av styrelsen;

c) åtgärder enligt gällande folkskolestadga mot vanartade skolbarn samt

tredskande föräldrar och målsmän; ävensom

d) mindre ärenden av ekonomisk natur.

Särskild nämnd skall bestå av minst fyra personer. För giltighet av

nämnds beslut fordras, att minst tre av ledamöterna deltagit i beslutet och

varit ense om detsamma. Av sådan nämnd vidtagen åtgärd skall anmälas

för folkskolestyrelsen vid dess nästa sammanträde.

1 överläggning och beslut om ärende,

som rör kristendomsundervisningen,

må icke deltaga främmande

religionsbekännare eller den som anmält

sig till utträde ur svenska kyrkan.

Vid sammanträde med folkskolestyrelsen eller med nämnd, som ovan

sägs, äger kyrkoherden i det pastorat, till vilket kommunen hör, eller, där

kommunen tillhör mer än ett pastorat, den bland kyrkoherdarna i pastoraten,

som domkapitlet bestämmer, ändå att han icke är ledamot av folkskolestyrelsen,

att yttra sig och framställa förslag men ej att deltaga i besluten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 100.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

8) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 § kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253).

Härigenom förordnas, att 8 § kommunala vallagen den 6 juni 19301 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

8 §.

I röstlängden------och landstingsmän.

Envar sådan------löpande kalenderår.

Där en vid kommunala beslut och

val, som i första stycket sägs, röstberättigad

person saknar rösträtt å kyrkostämma

och vid val av kyrkofullmäktige

på den grund, att han är

främmande religionsbekännare eller

anmält sig till utträde ur svenska

kyrkan eller tillhör icke territoriell

församling, skall om förhållandet göras

anteckning i längden.

Närmare föreskrifter —----

Där en vid kommunala beslut och

val, som i första stycket sägs, röstberättigad

person saknar rösträtt å kyrkostämma

och vid val av kyrkofullmäktige

på den grund, att han icke

är medlem av svenska kyrkan eller

att han tillhör icke territoriell församling,

skall om förhållandet göras

anteckning i längden.

— av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

1 Senaste lydelse se SFS 1945: 250.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

19

9) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 25 maj 1894 (nr 36 s. 2) angående jordfästning.

Härigenom förordnas, att 4, 5 och 6 §§ lagen den 25 maj 1894 angående

jordfästning skola upphöra att gälla samt att 1, 2, 3, 7, 8 och 9 §§ samma

lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

1

När dödsfall timar inom svenska

kyrkan, skall detsamma vid den högmässogudstjänst,

som näst efter

skedd anmälan om dödsfallet inträffar

i den församling, där den avlidne

var kyrkoskriven, genom kyrkoherdens

försorg tillkännagivas med

tacksägelse i den ordning kyrkohandboken

föreskriver. Sådant tillkännagivande

må dock ej ske i de

fall, som här nedan i 5 och 6 §§ omförmälas.

2

Den avlidne skall utom i fall, varom

i 8 § 1 mom. förmäles, jordfästas

på sätt i denna lag sågs av präst

i svenska kyrkan. Endast sådan förrättning

( jordfästning i svenska kyrkans

ordning) avses i denna lag med

jordfästning.

§•

När medlem av svenska kyrkan

avlidit, skall dödsfallet vid den högmässogudstjänst,

som näst efter

skedd anmälan om dödsfallet inträffar

i den församling, där den avlidne

var kyrkoskriven, genom kyrkoherdens

försorg tillkännagivas i

den ordning kyrkohandboken föreskriver.

§•

Har den avlidne efter fyllda aderton

år på sätt om testamente är

stadgat förordnat, att han skall jordfästas

i svenska kyrkans ordning eller

att sådan jordfästning icke skall

förrättas, lände det till efterrättelse.

I annat fall ankommer det på den

avlidnes närmaste anhöriga eller den

som eljest ombesörjer begravningen

att, med iakttagande av vad den avlidne

kan antagas hava önskat, bestämma

om den avlidne skall jord

fästas i svenska kyrkans ordning.

1 Senaste lydelse av 6 § se SFS 1908:151 och av 2, 3, 8 och 9 §§ se SFS 1926: 462.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

3 §•

Jordfästningen skall verkställas

inom sex veckor efter dödsfallet, där

icke giltiga orsaker till längre uppskov

äro för handen. Den skall äga

rum i den församling, där dödsfallet

timat; dock må den kunna förrättas

i annan församling, om vederbörande

det åstunda.

Jordfästning verkställes å församlingens

kyrkogård eller annan begravningsplats

eller ock å rum, som

församlingen för jordfästning anvisat.

I kyrka må sådan jordfästning,

varom i 5 och 6 §§ sägs, icke äga

rum.

Huruvida den, som avlidit i fängelse, å sjukhus eller å annat därmed

jämförligt ställe, må därstädes kunna jordfästas, ankommer på Konungens

prövning.

Jordfästningen skall äga rum i den

församling, där dödsfallet timat;

dock må den kunna förrättas i annan

församling, om vederbörande

det åstunda. Den verkställes å församlingens

kyrkogård eller annan begravningsplats

eller ock i kyrka eller

annat rum, som församlingen för

jordfästning anvisat.

* §.

Jordfästning i vanlig ordning eller

så kallad högtidlig jordfästning må

ej förvägras utom i de fall, vilka i 5

och 6 §§ omförmälas.

5 §.

I särskild, mindre högtidlig ordning

skola dödfödda barn jordfästas.

6 §

I stillhet skall jordfästas den, som

blivit avrättad eller ljutit döden under

förövande av grovt brott.

7

De särskilda formulär, efter vilka

ovan omförmälda olika slag av jordfästning

skola förrättas, bestämmas

i kyrkohandboken.

Vid jordfästning i vanlig ordning

må de i svenska kyrkan övliga ceremonier

med klockringning, proces
-

§•

Hur jordfästning i svenska kyrkans

ordning skall förrättas bestämmes

i kyrkohandboken.

Vid sådan jordfästning må övliga

ceremonier med klockringning, procession,

sorgmusik och sång brukas,

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

sion, sorgmusik och sång brukas,

ävensom liktal hållas av präst, som

därom anlitas och därtill finnes villig
Ej

må vid jordfästning, varom i

5 § sägs, klockringning äga rum.

Vid jordfästning i stillhet böra

endast närvara den dödes anhöriga,

om sådana finnas och inställa sig,

samt de personer, vilka är o oumbärliga

för den dödes jordande. Ej må

vid sådan jordfästning förekomma

klockringning, sorgmusik, sång eller

liktal.

ävensom griftetal hållas av präst,

som därom anlitas och därtill finnes

villig.

1 mom. Har den avlidne efter uppnådd

ålder, av aderton år skriftligen

förordnat om begravning utan jordfästning

i svenska kyrkans ordning,

lände det till efterrättelse.

Är sådant förordnande ej givet,

skall den avlidne ändock begravas

utan jordfästning i svenska kyrkans

ordning, där det begäres av den avlidnes

närmaste anhöriga eller av

dem, som eljest stodo den avlidne nära;

dock icke om den avlidne efter

uppnådd ålder av aderton år skriftligen

förordnat om jordfästning i

svenska kyrkans ordning.

Framställning att begravning må

äga rum utan jordfästning i svenska

kyrkans ordning göres hos präst,

som för kyrkoböckerna i den församling,

vilken är rätt inskrivningsort

för dödsfallet.

2 mom. Vid begravning utan jordfästning

i svenska kyrkans ordning

skall klockringning, om det begäres,

äga rum i vanlig ordning; men ej

må vid sådan begravning kyrka upp
-

Då jordfästningen förrättas i annan

ordning än svenska kyrkans eller

begravningen sker utan jordfästning,

skall klockringning, om det begäres,

äga rum i vanlig ordning; och må vid

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

låtas, med mindre särskilda skäl där- sådan begravning kyrka kunna upptill

äro. låtas, om särskilda skäl därtill äro.

9

1 mom. Den avlidne må, såvida ej

annat föranledes av stadgandet i 2

mom. av denna paragraf, icke begravas

annorstädes än å kyrkogård eller

annan plats, som blivit för sådant

ändamål behörigen invigd. Vid

begravningen må intet förekomma,

som strider mot förrättningens

helgd och allvarliga innebörd.

§•

1 mom. Den avlidne må, såvida ej

annat föranledes av stadgandet i 2

mom. av denna paragraf, icke begravas

annorstädes än å kyrkogård eller

annan plats, som blivit för sådant

ändamål behörigen invigd. Vid begravningen

må intet förekomma, som

strider mot förrättningens helgd ofch

allvarliga innebörd.

Vad i första stycket sägs gälle även

avliden som icke var medlem av

svenska kyrkan; ej må rätt till lägerstad

å kyrkogård eller annan allmän

begravningsplats vara beroende av

att den avlidne tillhört kyrkan.

2 mom. På Konungens prövning ankommer huruvida och under vilka villkor

enskild begravningsplats må anläggas.

3 mom. Kyrkogårdar och andra begravningsplatser skola städse hållas i

ordnat och värdigt skick.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1952.

Genom lagen upphäves 3 § förordningen

den 31 oktober 1873 (nr 71

s. 1) angående ändring i vissa delar

av kyrkolagen med därtill hörande

författningar.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

23

C. Kungörelseförslag, varöver riksdagens yttrande begäres.

1) Förslag

till

Kungörelse

med föreskrifter hur sökande till lärartjänst, som medför skyldighet

att undervisa i kristendomskunskap, äger styrka sin behörighet.

Härigenom förordnas:

Sökande till lärartjänst, som medför skyldighet att i allmän skola undervisa

i kristendomskunskap, skall anses hava en sådan åskådning som fordras

för att erhålla tjänsten, om han är medlem av svenska kyrkan eller av

församling eller sammanslutning, som tillhör evangeliska fosterlandsstiftelsen,

frälsningsarmén, metodistkyrkan, missionssällskapet bibeltrogna vänner,

missionssällskapet helgelseförbundet, svenska alliansmissionen, svenska

baptistsamfundet, svenska missionsförbundet eller Örebro missionsförening,

eller av annan, därmed jämförlig evangelisk församling eller sammanslutning,

eller om han avgiver en skriftlig förklaring att han icke omfattar en

mot evangelisk kristendomsuppfattning stridande åskådning.

Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

2) Förslag

till

Kungörelse

om upphävande i vissa delar av de mosaiska församlingarnas, av

Kungl. Maj:t fastställda församlings ordningar.

Härigenom förordnas:

Den av Kungl. Maj :t den 30 juni 1838 fastställda ordningen rörande vad

mosaiska trosbekännare hava att hädanefter iakttaga i avseende på utövningen

av deras religion och bestyret inom deras församling m. m. ävensom

de församlingsordningar, som Kungl. Maj :t därefter fastställt för särskilda

mosaiska församlingar, skola upphöra att gälla, såvitt de avse skyldighet

att tillhöra mosaisk församling, förpliktelse för annan än medlem att

betala avgift till sådan församling, utmätning för utskylder eller böter och

besvär över församlingsstämmas eller församlingsfullmäktiges beslut. Övriga

delar av 1838 års ordning, såvitt denna alltjämt kan anses tillämplig, och

av de särskilda församlingsordningarna skola gälla till dess församlingarna

själva antaga nya bestämmelser. Den som vid utgången av år 1951 är medlem

av mosaisk församling skall anses tillhöra denna, intill dess han utträtt

ur församlingen eller hans medlemskap annorledes upphört.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1952; dock skola äldre

bestämmelser alltjämt äga tillämpning i fråga om utskylder eller avgifter

till mosaisk församling, vilka dessförinnan påförts någon och senast under

år 1952 förfalla till betalning.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

25

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 januari 1951.

N är varande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, förslag till religionsfrihetslag

m. m. Föredraganden anför följande.

Religionsfrihetens princip är sedan lång tid tillbaka allmänt erkänd i vårt

land. Lagstiftningen har dock på flera punkter ett innehåll, som icke står

i god överensstämmelse med denna princip. Bestämmelserna i förordningen

den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning

ha även i andra hänseenden ansetts bristfälliga och föråldrade.

Det är därför ett gammalt önskemål att få till stånd en revision av religionsfrihetslagstiftningen

och de lagregler i övrigt som äga samband med denna.

Redan år 1909 hemställde riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t att frågan

om utträde ur svenska kyrkan måtte utredas och förslag i ämnet framläggas

för riksdagen. En år 1918 tillsatt utredning, 1918 års religionsfrihetskommitté,

vilken fick i uppdrag att utreda denna fråga, behandlade i ett betänkande

frågan om s. k. borgerlig begravning (SOU 1923: 23) och i denna

del genomfördes sedermera lagändringar, men i huvudfrågan om utträde

ur kyrkan ledde utredningen icke till något förslag. En för fortsatt behandling

av detta spörsmål tillsatt ny utredning, 1925 års religionsfrihetssakkunniga,

framlade år 1927 ett betänkande med förslag angående vidgad

rätt till utträde ur svenska kyrkan jämte därmed sammanhängande frågor

(SOU 1927: 13). I betänkandet behandlades, förutom frågorna om rätt till

utträde ur svenska kyrkan och inträde däri, bl. a. spörsmålen om barns

ställning i konfessionellt hänseende, om skyldighet att deltaga i skolornas

religionsundervisning, om trosbekännelse såsom villkor för tillträde till ämbeten

och tjänster samt om skattskyldighet för kyrkliga ändamål. Betänkandet

har icke föranlett någon lagstiftningsåtgärd.

Vid 1929 års kyrkomöte yrkades i en motion (nr 1), den s. k. biskopsmotionen,

att kyrkomötet måtte hos Kungl. Maj :t hemställa om utredning angående

vissa i motionen närmare angivna, med frågan om vidgad rätt till

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:Is proposition nr 100.

utträde ur svenska kyrkan sammanhängande kyrkoorganisatoriska frågor.

I anledning av denna motion anhöll kyrkomötet i skrivelse (nr 30), att

Kungl. Maj :t ville i samband med behandling av 1927 års betänkande låta

med beaktande av vissa i skrivelsen nämnda synpunkter verkställa en allsidig

utredning angående de i motionen berörda frågorna.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 juni 1935 hemställde frikyrkliga samarbetskommittén

— vilken då bestod av representanter för Svenska baptistsamfundet,

Metodistkyrkan och Svenska missionsförbundet -—- att Kungl.

Maj :t måtte föranstalta om utredning såväl av frågan om de inom svenska

kyrkans ram existerande fria trossamfundens rättsliga ställning som av

behövligheten av en ny, förbättrad lagstiftning rörande s. k. främmande

trosbekännare.

I anledning av motioner vid 1938 års riksdag hemställde riksdagen i skrivelser

till Kungl. Maj :t (nr 300 och 323) dels att utredning av frågorna om

de fria religiösa samfundens rättsliga ställning och om en revision av dissenterlagstittningen

måtte verkställas och dels att åtgärder måtte vidtagas för

att möjliggöra för svenska medborgare av judisk börd att kunna utträda

ur mosaisk församling utan att inträda i svenska kyrkan.

På hemställan av dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Bergquist, bemyndigade Kungl. Maj :t den 15 oktober 1943 departementschefen

att tillkalla sakkunniga för att inom justitiedepartementet

verkställa en utredning rörande ny dissenterlagstiftning och därmed sammanhängande

spörsmål. Med stöd av bemyndigandet tillkallades den 29 oktober

1943 såsom sakkunniga dåvarande t. f. presidenten friherre H. J.

Nordenskjöld, tillika ordförande, samt biskopen numera ärkebiskopen Yngve

Brilioth, ledamoten av riksdagens andra kammare rektorn Gustav Mosesson,

sekreteraren Gunnar Sundqvist och professorn Gunnar Westin. Sedan Brilioth

och Sundqvist entledigats från uppdraget, ha såsom sakkunniga i

deras ställe tillkallats, den 21 mars 1944 biskopen Gustaf Ljunggren och den

27 februari 1946 ledamoten av riksdagens andra kammare fattigvårdskonsulenten

Verner Hedlund. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4

maj 1945 tillkallades vidare den 5 i samma månad ledamoten av riksdagens

första kammare A. J. Bärg att såsom sakkunnig deltaga i utredningsarbetet,

såvitt detsamma berörde frågor av skatterättslig natur, och samtidigt förordnades

kammarrättsrådet Nils Bodin att tjänstgöra såsom sekreterare vid

utredningsarbetet i denna del. Sedan Bärg avlidit, tillkallade departementschefen

den 11 december 1947 Bodin att, med bibehållande av nyssnämnda

sekreterareförordnande, vara sakkunnig beträffande de skatterättsliga frågorna.

Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades, den 29 oktober 1943

stiftssekreteraren Enar Sahlin och den 16 september 1944, sedan Sahlin avlidit,

assessorn i kammarrätten Telemak Eliseson.

De sakkunniga antogo benämningen dissenterlagskommittén.

Kommittén, som under vissa delar av sitt arbete biträtts av experter samt

överlagt med religiösa organisationer, har den 21 maj 1949 avlämnat betänkande

med förslag till religionsfrihetslag jämte tillhörande motiv och

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

bilagor (SOU 1949: 20). Förslaget är i huvudsak enhälligt; endast i fråga om

upphävande av det nu gällande förbudet mot ordnar och kloster har en

avvikande mening uttalats av friherre Nordenskjöld.

Infordrade yttranden över dissenterlagskommitténs förslag ha avgivits av

Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, kammarkollegiet, kammarrätten,

statskontoret, statistiska centralbyrån, skolöverstyrelsen, överståtliållarämbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och

Bohus, Värmlands, Örebro och Norrbottens län, samtliga domkapitel, kanslern

för rikets universitet, 1946 års skolkommission, 1949 års folkbokföringssakkunniga

(såvitt angår kyrkobokföring) och 1949 års uppbördssakkunniga

(såvitt angår skattefrågor).

Skolöverstyrelsen har jämväl överlämnat yttranden av rektorn vid högre

allmänna läroverket i Linköping, högre allmänna läroverken i Motala, Skövde,

Falun, Karlskrona och Eslöv, Hvitfeldtska högre allmänna läroverket i

Göteborg, högre allmänna läroverket i Skellefteå, högre allmänna läroverket

för gossar å Norrmalm, Stockholm, högre allmänna läroverket för flickor å

Södermalm, Stockholm, och högre allmänna läroverket i Bromma, samrealskolan

och kommunala gymnasiet i Bollnäs, samrealskolorna i Trollhättan

och Herrljunga, samrealskolan och kommunala gymnasiet i Katrineholm,

samrealskolan i Malmköping, samrealskolan och kommunala gymnasiet i

Borlänge, samrealskolorna i Mönsterås och Strömsnäsbruk, realskolan för

gossar i Malmö, samrealskolan och kommunala gymnasiet i Ängelholm, samrealskolorna

i Hörby, Åstorp och örkelljunga, samrealskolan och kommunala

gymnasiet i Karlskoga, ämneskonferensen i kristendomskunskap vid

samrealskolan i Molkom, rektorn vid samrealskolan i Munkfors, samrealskolorna

i Piteå, Arvidsjaur och Åsele, samrealskolan och kommunala gymnasiet

i Solna, Katarina realskola, Stockholm, samt rektorn vid S:t Görans

samrealskola och norra kommunala mellanskolan i Stockholm, Djursholms

samskola och Sigtunastiftelsens humanistiska läroverk, kommunala mellanskolan

och samrealskolan i Gnesta, kommunala mellanskolan i Hultsfred

samt kommunala mellanskolan och samrealskolan i Nordmaling, kommunala

flickskolorna i Gävle och Härnösand, ämneskonferensen i kristendom

vid kommunala flickskolan i Karlstad, kommunala flickskolorna i Linköping,

Norrköping och Bromma, Vasastadens kommunala flickskola, Stockholm,

kommunala flickskolorna i Uppsala och Växjö, folkskoleseminariet

för kvinnliga elever, Stockholm, folkskoleseminariet i Lund, rektorn vid

folkskoleseminariet i Karlstad, folkskoleseminariet i Umeå, småskoleseminarierna

i Växjö och Landskrona, folkskoleinspektörerna i Nordsmålands

östra, Sydsmålands mellersta, Nordskånes östra, Hallands södra, Skaraborgs

norra, Dalarnas östra och Hälsinglands norra inspektionsområden, Stockholms

folkskoledirektion och Göteborgs allmänna folkskolestyrclse, kristendomslärarnas

förening, svenska seminarielärarföreningen samt centralstyrelsen

för flick- och samskolelärarnas riksförbund.

överståthållarämbetet har bifogat yttranden av uppbördsverket och mantalsdircktören

i Stockholm, länsstyrelsen i Malmöhus län yttrande av kyrko
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

i ullmäktige i Malmö, domkapitlet i Linköping yttranden av kontraktprosten,

kyrkoherden i Säby pastorat J. S. Johansson, kyrkoherden i Ekeby med

tiera församlingars pastorat Harry Alm och komministern i Skönbergs församling

Bo Sture Wiking, domkapitlet i Lund yttrande av Lunds stifts

prostkonvent, Stockholms domkapitel yttrande av kyrkobokföringsinspektören

i Stockholms stift samt kanslern för rikets universitet yttranden av

större akademiska konsistorierna vid universiteten i Uppsala och Lund ävensom

de teologiska och juridiska fakulteterna vid universiteten.

Vidare ha efter remiss yttranden inkommit från Allmänna svenska prästföreningen,

Sveriges yngre prästers förbund, Sveriges folkskollärarförbund,

Sveriges folkskollärarinneförbund och Sveriges småskollärarinneförbund,

Läroverkslärarnas riksförbund, Svenska landskommunernas förbund, Sveriges

häradsskrivarförening, föreningen Sveriges stadsfogdar, föreningen Sveriges

kronokamrerare, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, den

apostoliske vikarien och det apostoliska vikariatsrådet i Sverige, Metodistkyrkan

i Sverige, Franska reformerta församlingen i Stockholm, Anglikanska

församlingen i Stockholm, Grekisk-katolska ortodoxa församlingen i

Stockholm, Christian Science trossamfund i Stockholm, Vännernas samfund

i Sverige, de mosaiska församlingarna i Stockholm, Göteborg och

Malmö, Frikyrkliga samarbetskommittén, Svenska missionsförbundet, Örebro

missionsförening, missionssällskapet Helgelseförbundet, Evangeliska

fosterlandsstiftelsen, missionssällskapet Bibeltrogna vänner, Evangeliska

brödraförsamlingen samt Vakttornets bibel- och traktatsällskap.

Svenska stadsförbundet och Svenska landstingsförbundet, som erhållit tillfälle

att yttra sig, ha förklarat sig avstå därifrån. Förstnämnda förbund har

emellertid överlämnat ett inom förbundsbyrån utarbetat förslag till yttrande

i ämnet.

Katolsk-apostoliska församlingen i Stockholm, Nya kyrkans församling i

Stockholm, Nya kyrkans svenska församling i Stockholm, Nya kyrkans bekännares

församling i Stockholm, Svenska baptistsamfundet, Fribaptistsamfundet,

Svenska frälsningsarmén, Frälsningsarmén, Filadelfiaförsamlingen

i Stockholm, Smyrnaförsamlingen i Jönköping, Södermalms fria församling,

Östermalms fria församling, Svenska alliansmissionen och Jesu Kristi kyrka

av de sista dagarnas heliga, vilka erhållit tillfälle att yttra sig, ha icke begagnat

sig därav.

Yttranden över förslaget ha slutligen inkommit från riksarkivet, högre

allmänna läroverket i Kalmar, Svenska pastoratens riksförbund och kammarrådet

Tom Wohlin, som sedan år 1936 varit sakkunnig i ecklesiastikdepartementet

med uppgift att biträda vid beredning av ärenden av kyrkligtekonomisk

natur.

Vid riksarkivets yttrande äro fogade yttranden av landsarkivarierna i Uppsala,

Vadstena, Lund, Göteborg och Härnösand, länsarkivarierna i Visby och

Östersund samt stadsarkivarien i Stockholm.

Jag anhåller att nu få upptaga frågan om revision av religionsfrihetslagstittningen,

dock med undantag av de till ämnet hörande skattefrågorna,

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 29

vilka komma att i annat sammanhang behandlas av chefen för finansdepartementet.

Inledning.

Religionsfriheten har först efter hand under de två senaste århundradena

framträtt såsom en principiell grundval för lagstiftningen. Tidigare gällande

rättsregler byggde på en skyldighet för envar att bekänna sig till den religiösa

lära som var den enda i landet tillåtna. Kyrkoreformationen innebar

icke i detta hänseende någon ändring utan endast att nu, i stället för den

katolska kyrkans lära, den evangelisk-lutherska läran blev den enda tillåtna.

I 1686 års kyrkolag stadgades sålunda att inom riket och underlydande

länder alla skulle bekänna sig, endast och allena, till den kristliga lära och

tro som är grundad i bibeln och författad i bekännelseskrifterna. Avfall från

den rätta religionen och utspridande av villfarelse skulle straffas med landsförvisning

och förlust av arvsrätt inom riket. Undantag gjordes dock för

främmande sändebud och enskilda utlänningar, som voro av annan religion;

dessa ägde utöva sin religion i sina hus men voro förbjudna att hålla

någon gudstjänst för andra eller eljest utsprida sin religion, och för utomstående

var det förbjudet att besöka deras gudstjänster. Bestämmelserna

om straff för avfall och utspridande av villfarelse inflöto även i missgärningsbalken

i 1734 års lag. Förpliktelsen för Konungen att skydda den evangelisk-lutherska

läran och att ej bruka någon av annan religion till något

ämbete kom till uttryck i konungaförsälcringar och regeringsformer under

1600- och 1700-talen samt upptogs även i prästerskapets privilegier år 1723.

Lagbestämmelser riktades icke endast mot de inflytelser som kunde komma

från andra länder, där en avvikande religiös uppfattning rådde, utan även

mot inländska rörelser av frikyrklig natur. Enligt 1726 års konventikelplakat

var det sålunda förbjudet att anordna och deltaga i enskilda sammankomster

för andakt eller gudstjänst; enskild husandakt var dock tillåten.

Utvecklingen mot en vidgad religionsfrihet började under förra hälften

av 1700-talet genom att anhängare av den engelska reformerta kyrkan erhöllo

rätt till fri religionsövning. Genom en kungörelse år 1781, det s. k.

toleransediktet, vilket föranletts av ett av ständerna vid 1779 års riksdag

fattat beslut, fingo främmande trosbekännare rätt att bilda egna församlingar,

bygga kyrkor och hålla egna religionslärare. Denna rättighet avsåg

dock endast personer som flyttat in till riket och deras avkomlingar. Det

var alltjämt förbjudet för landets lutherska undersåtar att besöka den

främmande gudstjänsten, och avfall skulle liksom tidigare medföra straff

enligt missgärningsbalkens bestämmelser. För mosaiska trosbekännare, på

vilka 1781 års författning icke var tillämplig, utfärdades ett särskilt handelsreglemcnte

år 1782; detta byggde dock i huvudsak på samma grundsatser

och medgav sålunda utövning av den mosaiska religionen på de platser

där judar fingo bosätta sig.

I 16 § 1809 års regeringsform stadgades: »Konungen bör---ingens

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning

av sin religion, så vitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller

allmän förargelse åstadkommer.» Den grundsats, som sålunda kom till uttryck

i regeringsformen, ledde emellertid icke till någon omedelbar ändring

i den äldre religionslagstiftningen. Det dröjde till år 1858 innan konventikelplakatet

upphävdes och först år 1860 avskaffades straffet för avfall från den

rena evangeliska läran. Alltjämt gälla vissa särskilda bestämmelser angående

sammankomster för andaktsövningar enligt en förordning den 11 december

1868, och för utspridande av villfarande lära är ansvar i vissa avseenden

föreskrivet genom förordningen den 16 november 1869 angående

ansvar för den, som söker förmå annan till avfall från den evangelisklutherska

läran.

Genom 1860 års förordning angående främmande trosbekännare och deras

religionsövning blev det möjligt att övergå från svenska kyrkan till främmande

religionssamfund. Ingen skulle dock anses skild från kyrkan förr än

han upptagits i annat inom riket tillåtet samfund. Sådant samfund fick icke

mottaga någon såsom medlem, förr än denne i föreskriven ordning anmält

sig till utträde ur kyrkan. Främmande trosbekännare fingo endast med Konungens

tillstånd bilda församling och allenast ett sålunda tillåtet trossamfund

ägde rätt till fri religionsövning. Förordningen gällde endast för kristna

trosbekännare av annan lära än den rena evangeliska. För mosaiska trosbekännare

gällde, och gäller med vissa ändringar alltjämt, en år 1838 tillkommen

förordning, vilken ersatt 1782 års reglemente.

Den år 1860 utfärdade förordningen ersattes av förordningen den 31 oktober

1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning,

vilken i allt väsentligt ännu gäller. De bestämmelser på hithörande område

som ansågos vara av kyrkolags natur och därför skulle antagas i den ordning

som gäller för sådan lag samlades i en särskild förordning angående

ändring i vissa delar av kyrkolagen med därtill hörande författningar, vilken

utfärdades samma dag. De år 1873 antagna bestämmelserna skilja sig

från 1860 års förordning bl. a. däri att Kungl. Maj:ts tillstånd nu icke

längre skulle vara ett nödvändigt villkor för bildande av församling av

främmande trosbekännare. Om de personer som bildade församlingen önskade

att den skulle erkännas av staten, kunde de emellertid göra ansökan

härom hos Kungl. Maj:t; en sålunda erkänd församling var tillförsäkrad rätt

till offentlig religionsövning. Medlem av svenska kyrkan, som omfattat främmande

kristen lära och därför ville utträda ur kyrkan, ägde möjlighet därtill.

Han skulle vid sin anmälan om utträde uppgiva det trossamfund, till

vilket han ville övergå. Därmed avsågs icke med nödvändighet ett erkänt

trossamfund. Den utträdande ansågs skild från kyrkan, då han gjort föreskriven

anmälan; sålunda upprätthölls icke längre kravet på att han dessutom

inträtt i annat trossamfund. Ej heller bibehöll förordningen bestämmelsen

om att sådant trossamfund icke fick mottaga någon som medlem,

förr än denne anmält sitt utträde ur svenska kyrkan.

De bestämmelser som sålunda gällt sedan år 1873 ha lett till att endast

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

31

en mindre del av de religiösa samfund som finnas inom landet sökt erkännande

av sina församlingar. Erkända församlingar, som bildats enligt

1873 års förordning eller tidigare bestämmelser, äro följande: Franska reformerta

församlingen i Stockholm, anglikanska församlingar i Stockholm

och Göteborg, romersk-katolska församlingar i Stockholm, Göteborg, Malmö,

Hälsingborg, Norrköping och Gävle, Grekisk-kalolska ortodoxa församlingen

i Stockholm, katolsk-apostoliska församlingar i Stockholm och Norrköping,

ett stort antal församlingar av Metodistkyrkan, Nya kyrkans svenska

församlingar i Stockholm och Göteborg, Nya kyrkans församling i Stockholm,

Nya kyrkans samfund i Jönköping, Nya kyrkans bekännares församling

i Stockholm, församlingar i Stockholm, Göteborg, Malmö och Örebro

av Christian Science samt Vännernas samfund i Sverige (Stockholm). Därtill

komma de mosaiska församlingarna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping,

Kalmar, Karlskrona, Karlstad, Oskarshamn, Växjö och Sundsvall.

Vid sidan om dessa erkända församlingar finnes även ett stort antal frikyrkliga

församlingar, vilka anordna egen gudstjänst men icke begärt erkännande

enligt 1873 års förordning, såsom församlingar tillhörande Svenska

missionsförbundet, Svenska baptistsamfundet och Frälsningsarmén samt

församlingar inom pingströrelsen.

Utvecklingen efter år 1873 har även medfört att åtskilliga personer, som

tillhöra svenska kyrkan, anslutit sig till någon frikyrkorörelse utan att därför

utgå ur kyrkan. Även erkända församlingar av främmande trosbekännare

kunna i vissa fall bland sina medlemmar räkna personer, som alltjämt

tillhöra svenska kyrkan. Sålunda äro ungefär två tredjedelar av Metodistkyrkans

11 500 medlemmar samtidigt medlemmar av svenska kyrkan.

Enligt den religionsstatistik som upprättades vid 1930 års folkräkning

uppgick hela antalet personer, som enligt församlingsböckerna tillhörde

svenska kyrkan, till 6 124 366, medan antalet ej tillhörande densamma utgjorde

17 825 eller 0,3 % av hela folkmängden. De personer som vid denna

folkräkning uppgivit sig ha annan religionsutövning än svenska kyrkans

eller vara konfessionslösa utgjorde 257 482 eller 4,2 % av hela folkmängden.

Av dessa tillhörde ungefär 24 500 erkända församlingar av främmande trosbekännare

och ungefär 212 000 andra religiösa samfund, medan ungefär

21 000 uppgivit sig vara konfessionslösa. Det kan anmärkas att uppgifterna

till statistiken voro ofullständiga rörande barn under 15 år, varför de frikyrkliga

torde ha varit något flera än nu angivna siffror utvisa.

Kommittén har i sitt betänkande anknutit till 1927 års utredning i samma

ämne, ytterligare utrett och diskuterat de frågeställningar som voro framlagda

i detta betänkande samt därutöver upptagit även vissa andra frågor. I

huvudsak föreslår kommittén att 1873 års förordning angående främmande

trosbekännare och deras religionsövning skall ersättas med en religionsfrihetslag.

I det av kommittén utarbetade förslaget till sådan lag upptagas,

förutom vissa allmänna bestämmelser, regler om utträde ur svenska

kyrkan, om barns samfundstillhörighet, om skolundervisningen i kristen
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungi. Maj. ts proposition nr 100.

dom m. m., om inskränkningar i rätten att innehava vissa tjänster, om

särskilda trossamfund och trossammanslutningar och om kloster. Bestämmelser

om inträde i svenska kyrkan har kommittén upptagit i ett särskilt

lagförslag, avsett att antagas i den ordning som gäller för kyrkolag. Vidare

föreslår kommittén vissa ändringar i regeringsformen samt åtskilliga författningsändringar

i övrigt, vilka beröra undervisning, vigsel, jordfästning,

folkbokföring och beskattning samt lydelsen av domareden.

Jag övergår nu till att redogöra för det huvudsakliga innehållet i kommitténs

förslag och de yttranden som avgivits däröver. Såsom huvudfrågor

i förslaget framstå de avsnitt som behandla medlemskapet i svenska

kyrkan och andra religiösa samfunds rättsliga ställning. Därför skall jag

först upptaga dessa huvudfrågor och i samband därmed redovisa även

min inställning till förslaget i stort sett. Övriga delar av förslaget äro icke

av samma grundläggande betydelse som dessa huvudfrågor; de beröra mera

avgränsade spörsmål. De skola därför behandlas var för sig under särskilda

rubriker. Slutligen torde jag i ett sammanhang få redogöra för de lagförslag

som jag, efter detta allmänna ställningstagande till skilda delar av förslaget,

funnit mig böra förorda.

Medlemskapet i svenska kyrkan och andra religiösa samfunds rättsliga

ställning.

Kommittén.

Frågan om medlemskapet i svenska kyrkan har av kommittén upptagits

ur de synpunkter som kunna anläggas på rätten till utträde ur kyrkan, reglerna

för inträde i denna samt barns samfundstillhörighet.

Nu gällande bestämmelser i 1873 års förordning om rätt till utträde

ur svenska kyrkan innebära att möjlighet därtill föreligger endast

för den som omfattat främmande kristen lära och fördenskull vill

utträda ur kyrkan. Bestämmelserna innehålla vidare att den som vill utträda

skall giva sin avsikt till känna för kyrkoherden i den församling han

tillhör och uppgiva det trossamfund, till vilket han vill övergå. Om han

vidhåller sin avsikt, skall han, sedan minst två månader förflutit, göra ytterligare

en anmälan vid personlig inställelse hos kyrkoherden.

Föreskriften att den utträdande skall uppgiva det trossamfund, till vilket

han vill övergå, har i rättspraxis ansetts uppfylld, även då annat samfund

än sådant som vunnit erkännande enligt 1873 års förordning uppgivits.

Å andra sidan har utträde vägrats, då den som önskade utträda icke uppgivit

något trossamfund, till vilket han ville övergå. (SOU 1927: 13 s. 50—

51.) Utträde för övergång till mosaisk församling har icke ansetts tillåtet.

Kommitténs förslag innebär att de hinder för ett fritt utträde ur kyrkan

som föreligga enligt gällande bestämmelser skola borttagas och att således

rätten till utträde icke längre skall vara beroende av en önskan att inträda

i annat trossamfund. I motiveringen anför kommittén härom bl. a. att det

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

33

redan nu förekommer att svenska medborgare icke tillhöra något trossamfund.

Anledning härtill kan vara att den uppgivna avsikten att efter utträdet

ur kyrkan inträda i annat samfund icke fullföljts eller att barn, vars

föräldrar icke tillhöra svenska kyrkan, ej erhållit medlemskap i något

trossamfund. En lagändring av den föreslagna innebörden skulle därför,

enligt kommitténs mening, innebära att lagen anknyter till de faktiska förhållandena

på det religiösa området. Kommittén erinrar om de farhågor

som stundom uttalats för att ändrade lagbestämmelser skulle kunna leda till

ett mera allmänt utträde ur kyrkan och därigenom få betydelse för kyrkans

ställning. Mot denna invändning anför kommittén att, även om ett så stort

antal av kyrkans medlemmar skulle önska skilja sig från denna att kyrkan

skulle förvandlas till ett minoritetssamfund, anledning likväl saknas att med

tvång hindra dem att följa vad deras religiösa uppfattning bjuder.

Vidare framhåller kommittén att det icke låter sig bedömas, i vilken utsträckning

rätten till fritt utträde kommer att brukas. Detta är nämligen

beroende av en rad okända faktorer. Av betydelse för frågans bedömande

är bl. a. att kommittéförslaget även innefattar ändrade bestämmelser om

rätten att inneha offentlig tjänst och om lindring i skattskyldigheten till

den kyrkliga kommunen. En jämförelse med förhållandena i Finland och

Norge, i vilka länder fritt utträde ur den evangelisk-lutherska kyrkan är

medgivet, ger dock, enligt kommitténs mening, icke anledning till förmodan

att kyrkans ställning skulle komma att väsentligt rubbas. Kommittén

meddelar vissa statistiska uppgifter, vilka utvisa att rätten till fritt utträde

ur de finska och norska evangelisk-lutherska kyrkorna begagnats i mycket

ringa omfattning (bet. s 9—10).

För närvarande finnas icke några lagbestämmelser som reglera frågan

om inträde i svenska kyrkan. Vid kyrkobokföringen redovisas

främmande trosbekännare särskilt; alla andra kyrkobokförda betraktas såsom

tillhörande kyrkan.

Kommittén framhåller att med dess förslag om oinskränkt rätt till utträde

ur svenska kyrkan väl vinnes att icke någon behöver kvarstå såsom

medlem mot sin egen önskan, men att religionsfriheten därmed icke är tillräckligt

tillgodosedd, om ej samtidigt bestämmelser givas, som hindra att

någon, utlänning eller annan, upptages som medlem i svenska kyrkan utan

egen önskan. Denna omständighet jämte behovet av klara bestämmelser om

huru den, som uttrycker en önskan att tillhöra svenska kyrkan, skall kunna

vinna medlemskap däri, har föranlett kommittén att avgiva förslag till lag

om inträde i svenska kyrkan. I motiven till denna lag ingår kommittén på

frågan, huruvida icke dop i svenska kyrkans ordning borde grundlägga

medlemskap i kyrkan. Kommittén erinrar om att de flesta kristna samfund

betrakta dopet såsom ett villkor för inträde och anse att den som icke är

döpt ej kan vara medlem av en kristen församling. Svenska kyrkan räknar

emellertid både döpta och odöpta som sina medlemmar. Det är visserligen

ett kyrkligt önskemål, alt kyrkans medlemmar skola vara döpta, och genom

sin förkunnelse och själavård söker kyrkan framhålla dopets bety
3

Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Kr 100.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr JOO.

delse, men ingen upphör att räknas som kyrkomedlem, därför att han icke

mottager dopet. Enligt 1930 års folkräkning utgjorde antalet odöpta personer

tillhörande kyrkan 2,05 % av hela antalet kyrkomedlemmar.

På grund av angivna förhållanden finner kommittén mest följdriktigt att

icke i lagstiftningen upptaga dopet ens såsom en alternativ möjlighet för

inträde i kyrkan. Kommittén förutsätter emellertid att även utan föreskrift

därom den som kommer att söka inträde i svenska kyrkan och ej förut är

döpt i allmänhet skall låta döpa sig i samband med inträdet.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna innehålla att svensk medborgare

eller här i riket bosatt utlänning kan vinna inträde i kyrkan genom

ansökan hos pastor i den församling där han är kyrkobokförd. Han skall

därvid avgiva en muntlig försäkran att hans ansökan är grundad på ett allvarligt

uppsåt. En förutsättning för bifall till ansökningen är även att pastor

finner sökanden äga nödig insikt i kyrkans lära.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna om barns samfundstillhörighet

avse icke endast medlemskapet i svenska kyrkan utan

syfta till att avgöra även barns tillhörighet till andra trossamfund. Såsom

jag i det följande skall närmare angiva bygger kommitténs förslag på en

indelning av de religiösa samfunden i två typer, nämligen särskilda trossamfund

och trossammanslutningar. Bestämmelserna om barns samfundstillhörighet

avse enligt kommittéförslaget endast den förra av dessa typer, under

det att barns tillhörighet till ett religiöst samfund av den senare typen

icke regleras. Kommittén har härigenom sökt anknyta till de regler som

för närvarande finnas om uppfostran av barn i viss troslära, vilka endast

avse svenska kyrkan och främmande trossamfund.

Bestämmelser om den troslära, i vilken barn skola uppfostras, äro meddelade

i 6 § 1873 års förordning. Stadgandet innebär att föräldrarnas samfundstillhörighet

skall vara avgörande. Äro föräldrarna till barn i äktenskap

vid barnets födelse medlemmar av samma främmande trossamfund,

må barnet uppfostras i dess lära. Tillhöra de skilda främmande trossamfund,

äga de bestämma, i vilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras.

Om den ene tillhör sådant samfund och den andre svenska kyrkan,

gäller som regel att barnet skall uppfostras i den evangelisk-lutherska

läran. Ha makarna före äktenskapets ingående träffat skriftligt avtal om

sina barns uppfostran i den evangelisk-lutherska läran eller främmande

troslära, som en av dem bekänner, samt uppvisat avtalet för vigselförrättaren,

skall avtalet gälla. Stadgandet innehåller även regler för sådana fall

då föräldrarna övergå från ett trossamfund till ett annat eller då endast

en av föräldrarna har vårdnaden om barnet ävensom vissa bestämmelser

om barn utom äktenskap och om adoptivbarn.

Kommittén föreslår att bestämmelserna rörande barns religiösa förhållanden

icke skola avse barnens uppfostran i viss troslära utan direkt taga

sikte på deras samfundstillhörighet. Härvid skall barn under 15 år i princip

följa föräldrarna. Barn i äktenskap skall sålunda, om föräldrarna äro

medlemmar av samma trossamfund, i regel tillhöra detta, och om föräld
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

35

rarna äro medlemmar av olika trossamfund, i regel tillhöra något av dessa.

I det sistnämnda fallet har kommittén låtit faderns samfundstillhörighet

vara avgörande för barnets, såvida föräldrarna icke bestämma att barnet

skall tillhöra samma samfund som modern.

Från huvudregeln att föräldrarnas samfundstillhörighet skall vara avgörande

för barnets föreslår kommittén vissa undantag. Sålunda finner kommittén

ej skäl att upphäva nu gällande rättighet för föräldrar, som tillhöra

annat trossamfund än svenska kyrkan, att bestämma att barnet skall tillhöra

denna kyrka.

Beträffande det fall att icke någon av föräldrarna är medlem av ett trossamfund

framhåller kommittén att man eventuellt i analogi med huvudregeln

skulle kunna föreskriva att ej heller barnet skall tillhöra något

trossamfund. Kommittén föreslår emellertid att barnet i sådant fall skall

tillhöra svenska kyrkan, såvida föräldrarna icke förordna att ej heller barnet

skall tillhöra något samfund. Som skäl härför anför kommittén att,

även om föräldrar som stå utanför varje religiös samfundsgemenskap näppeligen

kunna åläggas att giva sina barn uppfostran i en viss troslära, samhället

dock har intresse av att barnen icke undandragas religiös undervisning

och fostran. Detta finner kommittén tala för att barnen icke böra

automatiskt bliva konfessionslösa utan räknas som medlemmar av den

kyrka, med vilken staten är förbunden. Kommittén menar även att det här

icke enbart är fråga om ett samhällsintresse, enär det för barnen själva

kan innebära ett religiöst och moraliskt stöd att tillhöra ett trossamfund.

I enlighet med vad sålunda anförts föreslår kommittén vidare att, när

en av föräldrarna icke tillhör något trossamfund och den andre är medlem

av svenska kyrkan, barnet skall tillhöra kyrkan. Är den andre medlem

av särskilt trossamfund skall enligt kommitténs förslag barnet tillhöra

detta samfund, med rätt likväl för föräldrarna att besluta att barnet skall

tillhöra svenska kyrkan. I dessa fall har kommittén icke funnit skäl medgiva

att barnet skall kunna sakna samfundstillhörighet.

Ifall vårdnaden om ett barn tillkommer endast den ene av föräldrarna,

skall enligt kommitténs förslag vårdnadshavaren i överensstämmelse med

vad nu gäller ha bestämmanderätt beträffande barnets samfundstillhörighet.

Sådan rätt skall däremot icke tillkomma annan särskilt förordnad vårdnadshavare.

Enligt kommitténs uppfattning är det ej erforderligt att avtal om barns

samfundstillhörighet, för att bli bindande, skall träffas före äktenskapets

ingående. Överenskommelse skall kunna träffas såväl före som efter äktenskapets

ingående genom en skriftlig bevittnad handling, vilken skall uppvisas

för präst som för kyrkoböckerna i församling, där barnet skall vara

kyrkobokfört. Sådan överenskommelse skall kunna avse även barn som icke

är fött. Beslut om barns samfundstillhörighet skall kunna upphävas eller

ändras endast av den eller dem som fattat beslutet.

Beträffande barn utom äktenskap innehåller förslaget vissa motsvarande

regler. Sådant barn skall sålunda i regel följa modern i fråga om samfunds
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

tillhörighet, dock med rätt för henne att, om barnet enligt denna regel ej

skulle tillhöra svenska kyrkan, besluta att barnet skall vara medlem av kyrkan.

Om modern icke tillhör något trossamfund, är regeln att barnet skall

tillhöra kyrkan, och det fordras särskilt beslut av modern, därest hon skulle

önska att barnet ej skall tillhöra något trossamfund. 1 fråga om adoptivbarn

upptar förslaget regler som innebära att barnet betraktas som adoptantens,

men det föreligger en möjlighet att i samband med adoptionen bestämma

att barnet skall kvarstanna inom trossamfund som det tillhör.

Vad härefter angår frågan om de religiösa samfundens rättsliga

ställning behandlas i 1873 års förordning endast de rättigheter

som tillkomma bekännare av annan kristen troslära än den evangelisklutherska.

Dessa kunna, om de vilja bilda särskild församling och önska

att densamma erkännes av staten, göra ansökan därom hos Kungl. Maj :t,

därvid de skola uppgiva sin trosbekännelse och församlingsordning. Bifalles

ansökningen, äger församlingen rätt till offentlig religionsövning.

Vidare stadgas att församling som har sådan rätt — därmed avses även

församling som bildats enligt äldre författningar — för att få utöva den

skall utse en föreståndare och göra anmälan därom till länsstyrelsen. Föreståndaren

skall ha tillsyn över att församlingens offentliga gudstjänst

överensstämmer med dess uppgivna trosbekännelse och församlingsordning

samt att allmän lag därvid ej överträdes. Avgår föreståndaren från sin

befattning, skall församlingen ofördröj ligen utse ny föreståndare och göra

anmälan därom. Om rättigheten till offentlig religionsövning av församlingen

missbrukas, kan denna rättighet efter Kungl. Maj :ts förordnande upphöra.

Detsamma gäller om föreståndare icke utses. Föreståndaren kan dömas

till ansvar, om han icke fullgör sina åligganden enligt förordningen.

Något erkännande kan enligt förordningen icke komma i fråga, om församlingens

trosbekännelse icke är kristen. För mosaiska trosbekännare gälla

dock särskilda bestämmelser, vilka jag skall närmare behandla i det följande.

För medlemmar av svenska kyrkan gäller förordningen den 11 december

1868 angående särskilda sammankomster för andaktsövning. Bestämmelserna

i förordningen uppställa icke något principiellt hinder mot att kyrkans

medlemmar sammankomma till gemensamma andaktsövningar utan vederbörande

prästerskaps omedelbara ledning, men sådana sammankomster ställas

under en viss kontroll av prästerskapet, kyrkorådet och den offentliga

myndigheten i orten, och förbud kan av kyrkorådet meddelas för enskild

person att vid dylika sammankomster inom församlingen uppträda såsom

lärare med andliga föredrag.

Ehuru sålunda gällande bestämmelser innehålla vissa inskränkningar i

förenings- och mötesfriheten på det religiösa området, torde i praktiken

dessa undantag numera vara utan betydelse. Några praktiska hinder uppställas

icke längre mot bildandet av trossamfund eller församlingar eller

mot anordnandet av offentlig gudstjänst. Någon skillnad göres härvid ej

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

mellan medlemmar av svenska kyrkan och dem som stå utanför kyrkan. Enligt

vad kommittén upplyser har kyrkoråds befogenhet att med stöd av

1868 års förordning meddela förbud mot andliga föredrag sedan åtskillig

tid ej tillämpats.

Kommittén anför att det bör vara i lagen otvetydigt angivet att envar äger

sammansluta sig och sammankomma med andra för religiös gemenskap och

verksamhet och att denna rättighet bör vara utan annan begränsning än

den som är nödvändig för upprätthållande av lag och allmän ordning. I

dessa avseenden böra förhållandena vara lika för dem som icke tillhöra

svenska kyrkan och för kyrkans medlemmar. Beträffande förenings- och

mötesfriheten bör alltså, enligt kommitténs mening, skillnaden mellan sammanslutningar

av kyrkans medlemmar och sammanslutningar av personer

som icke tillhöra kyrkan undanröjas.

Dock framhåller kommittén att i andra sammanhang, t. ex. i fråga om

kyrkobokföring och beskattning, denna skillnad alltjämt måste upprätthållas.

Härvid finner kommittén det icke vara lämpligt att för de religiösa

sammanslutningar, vilkas medlemmar icke tillhöra kyrkan, använda beteckningen

främmande trossamfund. Kommittén föreslår att sådan sammanslutning

i stället kallas särskilt trossamfund och att sammanslutning av personer,

som tillhöra kyrkan, benämnes trossammanslutning.

Kommittén anför vidare att vissa rättsregler måste fastställas beträffande

såväl trossamfund som trossammanslutningar, särskilt som dessa enligt förslaget

skulle kunna erhålla vissa uppgifter av offentligrättslig natur och åtnjuta

vissa förmåner i beskattningshänseende. De rättsliga frågorna äro

emellertid av likartad beskaffenhet för båda slagen av sammanslutningar.

Kommittén har upprättat förslag till bestämmelser om innehållet i ett särskilt

trossamfunds samfundsordning eller en trossammanslutnings stadgar,

om skyldigheten att föra medlemsförteckning, om särskilt trossamfunds och

trossammanslutnings namn, om utträde ur särskilt trossamfund, om medlems

skyldighet att gälda avgift till särskilt trossamfund eller trossammanslutning

samt om rätten för särskilt trossamfund eller trossammanslutning

att besitta fast egendom. Rörande dessa bestämmelser anför kommittén att

det icke skall fordras erkännande av de särskilda trossamfunden för att

dessa skola ha rätt till offentlig religionsövning. För samtliga religiösa sammanslutningar

skall blott gälla att, om samfundsordningen resp. stadgarna

utvisa väsentliga brister eller sammanslutningarna eljest ej ställa sig till

efterrättelse religionsfrihetslagens föreskrifter angående deras organisation,

de icke kunna betraktas såsom trossamfund resp. trossammanslutningar. Med

hänsyn till den frihet som bör tillkomma sammanslutningarna har kommittén

icke upptagit några bestämmelser om tillsyn över sammanslutningarnas

verksamhet och ej heller stadgat straff för befattningshavare inom

sammanslutningen, om denne handlar i strid mot religionsfrihetslagens stadganden.

Enligt kommitténs förslag skall medlemskap i särskilt trossamfund antecknas

i kyrkoböckerna ocli anteckningarna härom skola grundas på årliga

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

uppgifter från trossamfunden. Det skall ankomma på Kungl. Maj :t att bedöma,

vilka sammanslutningar som skola betraktas såsom särskilda trossamfund

och således ha sådan uppgiftsskyldighet. Några bestämmelser om

hur denna prövning skall komma till stånd upptagas icke i förslaget. Enligt

ett uttalande i motiven förutsätter kommittén att som regel trossamfunden

skola göra framställning till Kungl. Maj.-t och förete de handlingar

som kunna vara av betydelse för frågans avgörande.

Den skillnad kommittén gör mellan trossamfund och trossammanslutning

framträder även däri att icke någon skall med laga verkan kunna tillhöra

mer än ett trossamfund, medan någon motsvarande regel icke uppställes

i fråga om trossammanslutning. Kommittén anför att, såsom en följd av

denna regel, medlemmar i särskilt trossamfund, vilka samtidigt tillhöra

svenska kyrkan, i kyrkobokföringen skola redovisas endast såsom medlemmar

i kyrkan. Rörande medlemskap i trossammanslutning skola enligt förslaget

några anteckningar icke upptagas i kyrkobokföringen.

Yttrandena,

I nära nog samtliga de yttranden, i vilka huvudfrågorna i kommitténs förslag

berörts, har uttalats den uppfattningen att det föreligger behov av

ny lagstiftning. Domkapitlet i Växjö framhåller att ett fullständigare

genomförande av den i 16 § regeringsformen uttryckta religionsfrihetsprincipen

alltmer kommit att framstå som ett önskemål såväl ur kyrklig som

ur allmänt borgerlig synpunkt. Domkapitlet i Linköping uttalar sin anslutning

till kommitténs strävan att med hänsyn till de rådande faktiska förhållandena

på det religiösa området söka åstadkomma en lagstiftning, som syftar

till att ge uttryck åt samvets- och religionsfrihetens principer. Domkapitlet

i Uppsala betonar att en sådan lagstiftning ej längre bör ställas på

framtiden. Frikyrkliga samarbetskommittén, som representerar Metodistkyrkan,

Svenska missionsförbundet, Svenska baptistsamfundet, Örebro missionsförening,

Fribaptistsamfundet, missionssällskapet Helgelseförbundet

och Svenska frälsningsarmén, uttalar tillfredsställelse över att de frikyrkligas

gamla önskemål om lagstiftning å berörda område hörsammats.

Av de remissinstanser, som gjort kommitténs förslag till föremål för något

helhetsomdöme, ha de flesta ansett sig i stort sett kunna godtaga

huvudprinciperna i förslaget. Många ha därvid betecknat detta som en godtagbar

kompromiss. Länsstyrelsen i Stockholms län menar att det är ofrånkomligt

att ett förslag som det förevarande får en prägel av kompromiss, så

länge man vid reformarbetet å området har att utgå från ett i princip oförändrat

förhållande mellan stat och kyrka. Enligt länsstyrelsens uppfattning

ha de avvägningar, som kommittén i skilda hänseenden haft att företaga

mellan olika synpunkter och intressen, verkställts på ett i det stora hela

godtagbart sätt. Länsstyrelsen i Örebro län uttalar som sin mening att religionsfrihetskravet

tillgodosetts så långt det är rimligt och möjligt med ett bibehållande

av den svenska kyrkans nuvarande ställning till staten. Dom kapitlet

i Uppsala anser att om förslaget kan sägas, att det strävar efter att

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

nå en praktisk lösning, som tager hänsyn såväl till den faktiskt föreliggande

kyrkligt-religiösa situationen i vårt land som till vad ur svenska kyrkans

synpunkt må kunna vara godtagbart. Domkapitlet tillägger att förslaget har

sin förtjänst i denna typ av lösning, men att däri också ligger dess svaghet.

Ehuru domkapitlet på olika punkter, både av mera principiell och av mera

konkret natur, påyrkar ändringar i förslaget, finner domkapitlet sig kunna

förorda att förslaget efter omarbetning lägges till grund för lagstiftning i

ämnet. Samtliga övriga domkapitel ha avgivit uttalanden av samma innebörd.

Frikyrkliga samarbetskommittén hävdar att religionsfriheten ej kan på

ett tillfredsställande sätt tillgodoses, så länge icke en klar skillnad göres

mellan stat och kyrka, men med utgångspunkt från det nuvarande läget ansluter

sig samarbetskommittén i stort sett till huvudprinciperna i förslaget

och anser detta ägnat att efter omarbetning läggas till grund för lagstiftning.

Statskontoret uttalar den uppfattningen att ett fullständigt realiserande

av religionsfriheten måste förutsätta ett vida radikalare grepp. En statskyrka,

vari man vinner medlemskap genom födelsen, lärer illa rimma med

ett vidsträckt och okomplicerat religionsfrihetsbegrepp. Ett realiserande av

bestämmelserna i 16 § regeringsformen synes ytterst kräva att kyrkan såsom

av staten privilegierad institution upphör. Statskontoret framhåller att

åtgärder av sådan innebörd måste kräva ett mycket omfattande och ingående

förberedelsearbete samt yttrar vidare att under dessa omständigheter

ett begränsat reformprogram av den allmänna innebörd, som kommittén

föreslagit, förtjänar att tagas under övervägande såsom ett provisorium.

En ledamot av Uppsala domkapitel finner förslaget vara så oklart och inkonsekvent

att det icke bör läggas till grund för lagstiftning och förordar

att religionsfrihetsfrågan göres till föremål för förnyad omprövning. Även

missionssällskapet Bibeltrogna vänner avstyrker förslagets genomförande

och uttalar att vårt lands ställning till religionen icke i något hänseende bör

ändras genom ny lagstiftning.

Principiella invändningar mot kommittéförslaget ha gjorts av kammarkollegiet,

som därvid upptagit frågan om den svenska kyrkans

rättsliga natur. Kollegiet anför att det icke kan anses obestridligt att

kyrkan, såsom kommittén förutsatt, är ett trossamfund. Härom anför kollegiet

vidare:

De finnas också alltjämt, vilka trots den i gällande lagstiftning om kyrkan

använda terminologien hålla före, att »svenska kyrkan» icke är något

annat än den gren av statsverksamheten, som sammanfattningsvis kan kallas

för det svenska kyrkoväsendet. Enligt denna uppfattning är den svenske

medborgarens samhörighet med kyrkan lika litet som exempelvis hans samhörighet

med landets skolväsende (»svenska skolan») grundad på något

medlemskap i ett samfund. I såväl ena som andra fallet skulle fråga då ej

kunna vara om »utträdcsrätt» utan om medborgerliga rättigheter och skyldigheter,

varmed följer att medborgaren kan påfordra, att statsverksamheten

på dessa områden organiseras på ett ändamålsenligt sätt.

Kollegiet framhåller att det icke finnes några författningsbestämmelser

som visa, vari ett medlemskap i svenska kyrkan skulle bestå, hur det upp
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr J00.

kommer och hur det är närmare reglerat. Det enda i detta hänseende obestridliga

anser kollegiet vara, att enligt 1946 års folkbokföringsförordning

envar i riket bosatt skall kyrkobokföras och att därigenom medlemskap

vinnes i en territoriell församling, d. v. s. en med borgerlig kommun jämställd

kyrklig kommun. Genom kyrkobokföring i denna kommun bli enligt

kollegiets uppfattning alla och således även s. k. främmande trosbekännare,

som enligt 1873 ars förordning »utträtt ur svenska kyrkan», medlemmar av

kommunen. Då även dissenters sålunda skulle bli medlemmar av kommunen,

synes det kollegiet icke kunna göras gällande, att med medlemskap

i kommunen obligatoriskt skulle följa även medlemskap i ett trossamfund,

benämnt svenska kyrkan.

Kollegiet åberopar en särskild, av kammarrådet Schalling upprättad promemoria,

vari denne efter en utredning av frågan om kyrkans rättsliga karaktär

yttrar att, även om svenska kyrkan numera icke i avseende å sitt

medlemsbestånd är identisk med den svenska staten, den fortfarande administrativt

utgör en statsinstitution; att denna statsinstitution beträffande

själavård och i lärohänseende åtnjuter viss autonomi ändrar ej detta omdöme.

Härefter anför kollegiet att ett lagfästande av de principer, som kommittén

med utgångspunkt från att svenska kyrkan vore ett självständigt

rättssubjekt lagt till grund för sitt lagförslag, skulle leda till ett raserande av

mycket i den ordning, som gäller för det svenska kyrkoväsendet. Kollegiet

avstyrker en sådan lagstiftning. Däremot anser kollegiet det böra tagas

under övervägande, huruvida icke nu gällande författningar i de ämnen,

som varit föremål för kommitténs behandling, böra så ändras att de bättre

än vad som är fallet komma att sammanstämma med sagda ordning. Kollegiet

anför härutinnan att det bör utredas om icke ändringarna enklast

skulle kunna åstadkommas genom upphävande av 1873 års förordning,

ändring av skattskyldigheten till den kyrkliga kommunen, borttagande ur

lagar och författningar av sådana uttryck som »medlem av svenska kyrkan»,

»utträde ur svenska kyrkan» och »skattskyldighet till svenska kyrkan»

samt utfärdande, därest så anses erforderligt, av föreskrifter dels om samfundsordningar

för mosaiska m. fl. trosbekännare, dels om rätt för andra

än de kyrkliga kommunernas präster att förrätta kyrklig vigsel, dels ock

om de villkor, som böra uppställas för inrättande av kloster i landet. Vidare

borde övervägas om anledning kunde vara att meddela ändrade bestämmelser

om behörighetsvillkor för innehav av vissa befattningar i statens

tjänst.

Kommitténs förslag att utträde ur svenska kyrkan skall vara

fritt tillstyrkes av flertalet remissinstanser, som yttrat sig därom. Sålunda

ansluta sig alla domkapitlen till förslaget. Domkapitlet i Linköping framhåller

att rätten till fritt utträde är ett gammalt kyrkligt önskemål och erinrar

om 1929 års biskopsmotion.

Den jämförelse med förhållandena i Finland och Norge, som kommittén

gjort i fråga om den fria utträdesrättens antagliga följder för kyrkan, fin
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

41

ner domkapitlet i Härnösand icke kunna tillmätas någon större betydelse,

eftersom de historiska förutsättningarna delvis äro annorlunda i Sverige.

Teologiska fakulteten i Uppsala uttalar att, när det genom stadgande om

rätt till utträde ur svenska kyrkan erkännes att tillhörigheten till kyrkan

har en reell innebörd, därav synes följa att kyrkan bör äga rätt att från sig

skilja medlemmar, vilka stå i uppenbart motsatsförhållande till kyrkan.

Juridiska fakulteten i Uppsala anför att det knappast vore rimligt om svenska

kyrkan, i motsats till andra trossamfund, skulle vara skyldig att som

medlemmar räkna mot kyrkan i tro, ord och gärningar fientliga personer.

Religionsfrihetens princip kunde icke utvecklas därhän, att någon hade

rättsanspråk på att erhålla inträde i eller kvarstå i kyrkan.

Behovet av bestämmelser om inträde i svenska kyrkan har i

yttrandena i allmänhet icke ifrågasatts. Domkapitlet i Växjö anser behovet

vara uppenbart och teologiska fakulteten i Uppsala hävdar att frågan om

dylika bestämmelser icke kan uppskjutas.

Vad kommittén i sak föreslagit har i stort sett vunnit remissinstansernas

gillande. Domkapitlet i Göteborg har emellertid avvikande mening. Domkapitlet

anser förslaget helt otillfredsställande och erinrar om att 1948 års

kyrkomöte avvisat en motion om liknande lagstiftning under hänvisning

till de svårigheter, som uppreste sig häremot och som icke kunde bemästras,

förrän förhållandena genom det fria utträdet någorlunda klarnat. Frågan

behöver enligt domkapitlets åsikt närmare utredas och lagförslaget

bringas i överensstämmelse med svenska kyrkans bekännelse. Domkapitlet

ifrågasätter om tiden ännu är mogen för en sådan lagstiftning och om icke

under en övergångsperiod frågan kunde regleras enligt de regler, som nu

tillämpas i fråga om dissenters, vilka önska övergå till svenska kyrkan.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån delar kommitténs uppfattning, att dopet

icke bör grundlägga medlemskap i kyrkan i rättsligt hänseende. Domkapitlet

i Uppsala intar däremot en annan ståndpunkt och anför att det ur

kristen synpunkt måste betraktas såsom otillfredsställande, att vuxna personer

skulle vinna inträde i kyrkan utan att förut ha mottagit dop. Med

hänsyn till nuvarande förhållanden, och då det enligt domkapitlets mening

icke kan vara tanke på att ur svenska kyrkan utesluta odöpta personer, som

redan äro medlemmar däri, finner sig domkapitlet emellertid kunna acceptera

kommitténs förslag om att inträde må vinnas utan dop. Domkapitlet

anser det dock synnerligen önskvärt att i lagtexten på något sätt dopet uttryckligen

måtte omnämnas såsom det för tillhörighet till svenska kyrkan

normala villkoret. I samma riktning uttala sig domkapitlen i Linköping,

Strängnäs, Västerås, Växjö, Lund, Härnösand, Luleå, Visby och Stockholm.

Juridiska fakulteten i Uppsala gör gällande att kommitténs förslag icke

överensstämmer med svenska kyrkans lära, enär enligt Augsburgiska bekännelsen

(art. IX) medlemskap i kyrkan grundlägges genom dop. Evangeliska

fosterlandsstiftelsen erinrar om att enligt kommittéförslaget allvarligt

uppsåt och insikt i svenska kyrkans lära erfordras för inträde i kyrkan

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungi. Maj:ts proposition nr 100.

samt framhåller att denna lära hävdar dopets nödvändighet. På grund härav

uttalar Evangeliska fosterlandsstiftelsen att dop bör vara en ovillkorlig

förutsättning för inträde. Sveriges yngre prästers förbund hyser samma

uppfattning. Förbundet anför att en ny lagstiftning, som medger fritt utträde

ur kyrkan, icke bör vara bunden av det förhållandet att kyrkan på

grund av gällande tvångsanslutning för närvarande räknar med odöpta

medlemmar.

De föreslagna reglerna om barns samfundstillhörighet ha

lämnats utan erinran i åtskilliga yttranden. Anmärkningar ha dock riktats

mot att bestämmelser angående barns tillhörighet till andra trossamfund

än svenska kyrkan upptagits i förslaget. Sådana bestämmelser avstyrkas av

Svea hovrätt, statskontoret, domkapitlet i Visby och juridiska fakulteten i

Uppsala, därvid domkapitlet yttrar att det bör ankomma på varje särskilt

trossamfund att bestämma om tillhörigheten till samfundet och fakulteten

framhåller att föreskrifter om tillhörighet till trossamfund kunna givas,

allenast om trossamfunden erhålla offentligrättslig korporationskaraktär

och såsom villkor därför uppställes att de skola iakttaga i lag angivna bestämmelser

om samfundstillhörighet.

Den för kommittéförslaget grundläggande principen, att föräldrarnas samfundstillhörighet

skall vara avgörande för barnens, har i allmänhet godtagits

i yttrandena. Västerås domkapitel anför dock att enligt kyrkans ordning

och bekännelse barndopet är den akt, varigenom en människa normalt

vinner inträde i kyrkan. Ett liknande uttalande göres av Göteborgs domkapitel.

Beträffande den närmare regleringen av barnens samfundstillhörighet anmärker

Svea hovrätt att regleringen är invecklad och under vissa omständigheter

kan leda till egendomliga resultat. Hovrätten anser den föreslagna

bestämmelsen att barn i blandat äktenskap skall tillhöra faderns trossamfund

innebära en återgång till ett äldre betraktelsesätt, som särskilt med

hänsyn till de i föräldrabalken införda nya reglerna om föräldrars samförmyndarskap

ter sig omotiverat. Enligt hovrättens mening böra barn i sådana

äktenskap tillhöra svenska kyrkan om ej annat beslutas.

Även länsstyrelsen i Jönköpings lån och juridiska fakulteten i Lund framhålla

att den av kommittén föreslagna bestämmelsen strider mot den princip

om full jämställdhet mellan makar, som gäller efter föräldrabalkens

ikraftträdande. Fakulteten ifrågasätter om icke, när i blandade äktenskap

makarna ej gemensamt besluta om sina barns samfundstillhörighet, frågan

därom borde lämnas öppen och det ankomma på barnen att vid mogen ålder

själva fatta ståndpunkt. Därest det likväl anses önskvärt att varje barn

hänföres till visst samfund, böra dessa barn tillhöra svenska kyrkan. Mosaiska

församlingarna framhålla att i blandade äktenskap makarna kunna

vilja uppskjuta avgörandet av barnets samfundstillhörighet, till dess barnet

fått en egen uppfattning därom.

En ledamot av skolöverstyrelsen uttalar att minderåriga i religionsfrågor

ofta torde stå närmare modern än fadern. Enligt ledamotens mening kunde

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

43

ifrågasättas om icke beträffande blandade äktenskap avtal före vigseln om

barnens religiösa ställning borde vara obligatoriskt.

Mot förslaget att föräldrar som tillhöra annat trossamfund än svenska

kyrkan skola kunna bestämma att deras barn skall tillhöra denna har

domkapitlet i Växjö gjort invändning. Domkapitlet anser att det vore riktigare

att här behålla nu gällande regel om föräldrars rätt att bestämma om

barns uppfostran i svenska kyrkans lära. Domkapitlet i Göteborg och Sveriges

yngre prästers förbund ge uttryck åt samma uppfattning.

Beträffande förslaget att barn till föräldrar som äro konfessionslösa i regel

skall tillhöra svenska kyrkan ha olika meningar uttalats. Svea hovrätt

tillstyrker förslaget under framhållande av att barn icke bör sättas i särställning

till andra barn utan föräldrarnas uttryckliga vilja. Domkapitlet

i Härnösand, som även tillstyrker förslaget, betonar att detta överensstämmer

med folkkyrkotanken.

Å andra sidan anser länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att det vore

mest konsekvent att stadga att barn till föräldrar, som icke tillhöra trossamfund,

i regel ej heller skall tillhöra sådant samfund. Domkapitlet i Linköping

finner kommitténs förslag icke stå i överensstämmelse med religionsfrihetens

grundsatser. För svenska kyrkan verkade förslaget ej tilltalande.

Ingen garanti funnes för att kyrkan finge tillfälle att träda i förbindelse

med barn till konfessionslösa föräldrar. Domkapitlet i Göteborg framhåller

att förslaget är ägnat att befordra ett fiktivt medlemskap i kyrkan.

Sveriges yngre prästers förbund finner den föreslagna bestämmelsen att

konfessionslösa föräldrar må kunna besluta att deras barn icke skall tillhöra

svenska kyrkan icke överensstämma med verklig religionsfrihet. Det

syntes vara ett otillbörligt ingrepp i barnets rätt, om barnet, sedan det blivit

döpt, undandroges den religiösa fostran och vård, som kyrkan beredde alla

sina medlemmar.

Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter om ej Kungl. Maj :t borde ha

befogenhet att på framställning av endera av föräldrarna eller särskild vårdnadshavare

bestämma om barns samfundstillhörighet.

Allmänna svenska prästföreningen anser att, om icke någon av föräldrarna

har vårdnaden om barnet, förmyndaren för detta bör ha bestämmanderätten.

Domkapitlet i Skara föreslår att i sådant fall ändring i barnets

religiösa status må kunna ske endast efter domstols prövning.

Förslaget att beslut om barns samfundstillhörighet skall kunna upphävas

eller ändras endast av dem eller den som fattat beslutet har rönt kritik av

bl. a. juridiska fakulteten i Lund. Om i samband med hemskillnad eller

äktenskapsskillnad vårdnaden om barnet tillagts den ene av föräldrarna,

bör enligt fakultetens mening denne äga rätt att häva beslutet. Fakulteten

erinrar om att dylika beslut torde ha praktisk betydelse främst vid giftermål

mellan en medlem av svenska kyrkan och en katolik. Den katolska

rätten uppställer som villkor för att en katolik skall få ingå äktenskap med

en protestant att den protestantiske kontrahenten uttryckligen förklarar att

kontrahenternas barn skola döpas av den katolska kyrkan och uppfostras

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

i dess lära. Fakulteten anser det icke rimligt att, om ett äktenskap mellan

en katolik och en protestant går i sär och den protestantiske maken erhåller

vårdnaden om barnen, denne icke skulle ha frihet att bestämma om barnens

samfundstillhörighet. Barnens kvarblivande i den katolska religionen

skulle endast öka deras svårigheter att anpassa sig efter de nya förhållandena.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt domkapitlet i Linköping

anse att ett beslut om barns samfundstillhörighet bör kunna hävas

i vissa fall av annan än den eller dem som fattat beslutet och anföra som

exempel på sådant fall att den ene av två makar, som fattat sådant beslut,

avlider.

Vad kommittéförslaget innehåller angående de religiösa samfundens

rättsliga ställning har föranlett åtskilliga erinringar i yttrandena.

Härvid har dock i allmänhet icke behovet av de föreslagna reglerna

tilldragit sig uppmärksamhet. Några yttranden ingå dock även på detta

spörsmål; sålunda har ifrågasatts, om några bestämmelser rörande de religiösa

samfundens organisation över huvud taget behöva meddelas. I några

yttranden hävdas å andra sidan att ett statligt erkännande bör bibehållas

för vissa slag av religiösa samfund.

Svea hovrätt anser det vara olämpligt att beträffande det särskilda slag

av ideella föreningar, om vilka nu är fråga, föregripa den allmänna lagstiftningen

om ideella föreningar. Endast där ett påtagligt behov av en separat

reglering gjort sig gällande, borde en sådan genomföras. Juridiska

fakulteten i Lund ifrågasätter, huruvida sådant behov föreligger, samt framhåller

att tvekan kan uppstå, huruvida ett särskilt trossamfund vinner rättskapacitet

endast om de av kommittén föreslagna bestämmelserna om samfundsordning

iakttagits. Fakulteten påpekar att de föreslagna villkoren

för rättskapacitet äro avsevärt strängare än de allmänna rättsgrundsatser,

vilka enligt nuvarande praxis anses gälla för ideella föreningar. Domkapitlet

i Visby anför att en allmän reglering av de fria samfundens ställning i

detta sammanhang icke torde vara behövlig och näppeligen kan vara av

intresse för dessa.

Juridiska fakulteten i Uppsala framhåller att frikyrkosamfunden i allmänhet

icke velat bliva av staten auktoriserade utan önskat bibehålla den

nuvarande ställningen av fria ideella föreningar. Det syntes då föga påkallat

att nu antaga någon speciallagstiftning för dessa församlingar. Den legala

regleringen av frikyrkornas förhållanden borde, enligt fakultetens mening,

givas i samband med en lagstiftning om ideella föreningar. Å andra

sidan utvisade förslaget att särskilda trossamfund skulle kunna fullgöra

offentliga funktioner. Det syntes därför fakulteten naturligt att sådant trossamfund,

såsom för närvarande, skulle kunna erhålla en offentligrättslig

korporativ natur genom ett statligt erkännande, lämnat av Kungl. Maj :t,

som därvid kunde pröva vilka befogenheter som borde tillerkännas samfundet.

Även domkapitlet i Linköping finner det vara ur flera synpunkter

välbetänkt att de särskilda trossamfunden erhålla erkännande av statlig

myndighet och att denna angiver de befogenheter av offentligrättslig art

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 45

som kunna komma samfundet till del. Domkapitlet i Göteborg uttalar samma

mening.

Den i yttrandena framkomna kritiken mot kommittéförslaget riktar sig

främst mot uppdelningen av de religiösa samfunden i särskilda trossamfund

och trossammanslutningar. Samtliga domkapitel och frikyrkliga samarbetskommittén

ställa sig avvisande till denna gränsdragning. Bl. a. påvisas

att de religiösa organisationer som nu finnas i de flesta fall ha både

medlemmar som tillhöra svenska kyrkan och sådana som stå utanför denna.

Frikyrkliga samarbetskommittén anför att förslaget ger uttryck åt ett alltför

statiskt betraktelsesätt och framhåller att det ur religiös synpunkt icke

skulle vara någon skillnad mellan särskilda trossamfund och trossammanslutningar.

Domkapitlen fästa särskilt avseende vid att trossammanslutningarna

i förslaget förutsättas ha en inomkyrklig karaktär och finna detta

vara en ohållbar konstruktion. Sålunda anför domkapitlet i Visby följande:

»Vid bedömandet av hela detta frågekomplex måste tillbörlig hänsyn tagas

till den syn på svenska kyrkan och dess ställning i vårt folk, för vilken

både historiska och principiella grunder kunna åberopas. Den svenska kyrkan

är ett trossamfund med evangelisk-luthersk bekännelse, som framträder

i en folkkyrkas gestalt. Bekännelsekaraktären innebär icke blott att kyrkans

förkunnelse och undervisning uppbäras av en viss trosåskådning. Den

måste också sätta sin prägel på dess samfundsordningar och samfundsliv.

Däremot kräver den icke att en personlig bekännelse uppställes som villkor

för''tillhörighet till kyrkan. En sådan gränsdragning, som är självfallen för

en sektkyrka, är omöjlig för en folkkyrka, som i sin principiellt till hela

folket syftande verksamhet lägger tonvikten på det kristna budskapets egen

verkningskraft och måste betrakta de enskildas vinnande för kyrkans inre

gemenskap som en aldrig avslutad uppgift. Det kan därför icke anses oförenligt

med svenska kyrkans karaktär av trossamfund, om den inom sig

rymmer enskilda, som äga en avvikande trosåskådning, likaväl som sådana,

vilka icke bekänna sig till kristen tro, förutsatt, att de själva önska kvarstå

inom kyrkan såsom lojala medlemmar och ha tillgång till dess tjänster.

Däremot blir det en annan sak, om kyrkan såsom sig tillhöriga skulle nödgas

erkänna samfund med egen från kyrkans avvikande bekännelse och

ordning samt egen kult och verksamhet. Därigenom skulle svenska kyrkans

karaktär av ett trossamfund med sin särpräglade bekännelse och samfundsordning

fördunklas på ett sätt, som innebure ett otillbörligt intrång.»

Även övriga domkapitel anföra liknande synpunkter och förorda att begreppet

trossammanslutning utgår ur förslaget. Domkapitlet i Växjö påpekar

att detta begrepp kommit till användning för att icke ett massutträde av

frikyrkliga skulle framtvingas. Domkapitlet anser icke heller att någon

grupp, som vill förbliva i kyrkans gemenskap, bör kunna genom lagbestämmelser

tvingas till utträde; andra vägar borde dock finnas för att tilldela

dessa frikyrkliga de rättigheter, varpå de rimligen kunna göra anspråk.

Ur denna synpunkt ha åtskilliga remissinstanser funnit det av kommittén

föreslagna förbudet att tillhöra mer än ett trossamfund »med laga verkan»

ingiva betänkligheter. Domkapitlet i Visby anför att förbudet är oklart till

sin innebörd och befarar att dess införande, om man såsom domkapitlet förordar

icke skall räkna med trossammanslutningar, skulle framtvinga eu icke

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

önskvärd brytning mellan kyrkan och vissa andra trossamfund. Förbudet

skulle innebära en större omtanke om samfundens självständighet än hänsyn

till den enskildes religionsfrihet. Domkapitlet anser det emellertid vara

behövligt med en gränsdragning, när det gäller medlemskapet, mellan svenska

kyrkan och andra samfund med evangelisk grundåskådning, å ena sidan,

samt samfund med konfessionellt starkt avvikande åskådning, å andra sidan.

Enligt domkapitlets mening skulle möjligen just begreppet »evangelisk»

kunna användas vid en sådan distinktion, även om uttrycket i det populära

språkbruket har en polemisk udd i viss riktning. Även domkapitlen i Skara,

Västerås, Karlstad och Stockholm ansluta sig till den meningen att medlem

av svenska kyrkan bör kunna tillhöra även evangeliskt frikyrkosamfund.

Domkapitlet i Strängnäs yttrar att ett dubbelt medlemskap icke bör vara

möjligt i andra fall än då det särskilda samfundet i fråga om trosåskådning

och ordning väsentligt överensstämmer med svenska kyrkan. Å andra

sidan uttalar domkapitlet i Göteborg att en ny lagstiftning bör ha till ögonmärke

att reglera förhållandena så, att det blir naturligt för rikets medborgare

att även formellt ansluta sig till det samfund, som de genom sin trosåskådning

och sitt religiösa liv tillhöra, liksom den bör föranleda de faktiskt

existerande trossamfunden att även i legalt hänseende framträda såsom

sådana. Vidare framhåller domkapitlet att ett fiktivt medlemskap i görligaste

mån bör motarbetas.

Kommitténs förslag att medlemskap i särskilt trossamfund skall antecknas

i kyrkoböckerna har lämnats utan erinran i de flesta yttrandena. Detta

förslag avstyrkes emellertid av folkbokföringssakkunniga på grund av det

ökade arbete detta skulle medföra för pastorsämbetena. De sakkunniga anföra

härom bl. a. följande:

»De sakkunniga hava funnit att förslaget otvivelaktigt kommer att medföra

betungande arbete för svenska kyrkans prästerskap. Först och främst

innebär den nödvändiga kontrollen av att för vederbörande angives rätt

samfund åtskilligt besvär. Tillämpningen av bestämmelsen att ingen må

med laga verkan tillhöra mer än ett trossamfund kommer likaledes att tynga

bokföringsarbetet. Om medlemskap i visst samfund skall angivas, har man

vidare att räkna med ökat bokföringsarbete till följd av förändringar i samfundstillhörighet.

Särskilt med hänsyn till kommitténs uttalande (s. 114),

att församlingar, hyllande samma trosuppfattning, böra kunna var för sig

bilda särskilda trossamfund, torde man hava att räkna med att flyttningar

mellan olika trossamfund i ej ringa omfattning kunna förekomma. Tilllämpningen

av de föreslagna bestämmelserna i religionsfrihetslagen om

barns medlemskap i trossamfund torde även komma att försvåra kyrkobokföringsarbetet

genom bl. a. de grannlaga och svårbedömda avgöranden, som

pastor härvid ställes inför. Kommittén förutsätter (s. 180), att pastor vid

avgörande av frågor om medlemskap i trossamfund i vissa fall bör begära

närmare upplysning av vederbörande själv. Vidare anför kommittén, ifråga

om barns samfundstillhörighet, att viss hänsyn bör tagas till att samfundet

måhända först senare avgör frågan om medlemskapet, vilket medför att

pastor sålunda kan se sig nödsakad att i dylika fall ställa frågan om anteckning

av barnets medlemskap på framtiden och till dess avgörande kan

ske hålla ärendet under bevakning.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

47

Allt som allt synes man av det anförda icke kunna undgå att komma till

den uppfattningen, att pastorsämbetenas redan betungande arbetsbörda

kommer att bliva ytterligare utökad till följd av ifrågavarande bestämmelser.

De sakkunniga, i vilkas direktiv uttryckligen framhållits angelägenheten

av att åtgärder vidtagas till åvägabringande av en lättnad i pastorsämbetenas

arbetsbörda, kunna därför icke underlåta att anföra stora betänkligheter

mot dessa konsekvenser av kommitténs förslag.

De sakkunniga hava därför ställt sig den frågan, huruvida det icke vore

tillräckligt att för den som tillhör särskilt trossamfund eller icke tillhör

trossamfund anteckna allenast »tillhör ej svenska kyrkan». Härigenom skulle

enligt de sakkunnigas mening ernås en betydelsefull lättnad i kyrkobokföringsarbetet.

En dylik anteckning skulle vara tillräcklig för avgörande av

frågan om rätt till skattelindring och om rösträttshinder för vederbörande.»

Statistiska centralbyrån instämmer i folkbokföringssakkunnigas yttrande.

Centralbyrån understryker emellertid att den anser sig kunna eftergiva önskemålet

om anteckning av medlemskap i särskilt trossamfund endast under

förutsättning att religionsstatistiken icke skall äga rum fortlöpande utan

allenast vid vissa folkräkningar och att centralbyrån kan påräkna att föreskrifter

meddelas om skyldighet för de frikyrkliga samfunden att till centralbyrån

såsom primärmaterial för religionsstatistiken insända avskrifter

av medlemsmatriklar med angivet innehåll. Även statskontoret anser det

tillfyllest att kyrkoböckerna utvisa, huruvida det föreligger medlemskap

eller ej i svenska kyrkan, samt framhåller att anteckning om tillhörighet

till annat samfund saknar såväl rättslig som praktisk betydelse, sedan rätten

till fritt utträde ur kyrkan medgivits.

Departementschefen.

Religionsfrihet hör i ett fritt och demokratiskt rättssamhälle till medborgarnas

fundamentala rättigheter. Lika väl som medborgaren äger tankeoch

yttrandefrihet i politiska frågor, måste det också stå honom fritt att

själv råda över sin livsåskådning och att själv bedöma, huruvida han vill

vara ansluten till ett religiöst samfund. Ett principiellt uttryck härför är

stadgandet i 16 § regeringsformen, vilket ålägger Konungen att ingens samvete

tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av

sin religion, såvitt han icke stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän

förargelse.

Den religionsfrihetsprincip, som sålunda kommit till uttryck i grundlagen,

innebär enligt nutida uppfattning att det skall stå den enskilde fritt

ej blott att bekänna sig till annan religion än den som omfattas av folkets

flertal utan även att ställa sig utanför varje religiös gemenskap. Hans ståndpunktstagande

i sådant hänseende kan icke för honom få medföra förlust

av medborgerliga rättigheter. I religionsfriheten måste vidare inbegripas en

rätt att för religionsövning bilda sammanslutningar och anordna offentliga

sammankomster. Hinder mot offentlig religionsövning, vilka grunda sig på

den religiösa lära som därvid kommer till uttryck eller de religiösa former

som iakttagas, kunna icke förenas med religionsfrihet. Endast kravet på upprätthållande

av allmän ordning, i lika mån tillämpligt på varje samman
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj:ts proposition nr iOO.

komst oavsett dess syfte, kan få begränsa rätten till offentlig religionsövning.

Det torde knappast numera råda några delade meningar om att religionsfriheten,

med den nu antagna innebörden av begreppet, bör iakttagas och

skyddas av lagstiftning och rättstillämpning i vårt land. Kommittéförslaget

innebär att lagbestämmelser som ur denna synpunkt framstå som föråldrade

skola revideras och anpassas efter nutida uppfattning.

I den allmänna diskussionen har stundom hävdats att en sådan lagrevision

icke vore tillräcklig för att genomföra religionsfrihetens princip. Härför

skulle också krävas ett upphävande av den särställning som tillkommer

svenska kyrkan i förhållande till andra religiösa samfund. Enligt denna

uppfattning skulle religiös verksamhet icke få betraktas som en samhällets

angelägenhet utan få bedrivas endast av enskilda, i förhållande till de statliga

organen helt självständiga sammanslutningar. En sådan mening framträder

i flera av yttrandena. Sålunda anför t. ex. statskontoret att ett realiserande

av bestämmelserna i regeringsformens § 16 ytterst kräver att kyrkan såsom

en av staten privilegierad institution upphör. I de yttranden som ansluta

sig till denna mening framhålles dock samtidigt att ett upptagande av hithörande

spörsmål från sådana utgångspunkter förutsätter utredningar av

en helt annan art och omfattning än dem som innefattas i kommitténs betänkande.

Redan av denna anledning kan jag uppenbarligen icke i detta sammanhang

ingå på frågan om en ändring av kyrkans ställning i administrativt

eller ekonomiskt hänseende. Men jag kan ej heller finna att en sådan

ändring skulle vara nödvändig för att tillgodose det här avsedda syftemålet.

Enligt min mening kan det icke med fog hävdas att kyrkans administrativa

och ekonomiska särställning måste hindra religionsfrihetens förverkligande.

Även med bibehållande av kyrkans nuvarande ställning torde det vara möjligt

att tillgodose den enskilde medborgarens religiösa frihet och de fria religiösa

samfundens anspråk på att fritt få utöva sin verksamhet. Det måste

i varje fall anses opåkallat att uppskjuta de nu aktuella lagstiftningsfrågorna

i avbidan på en utredning om kyrkans ställning i administrativt och

ekonomiskt hänseende.

Behovet av ny lagstiftning har allmänt vitsordats i yttrandena. Det torde

vara otvivelaktigt att författningarna på hithörande område, särskilt 1873 års

förordning om främmande trosbekännare och deras religionsövning, numera

äro föråldrade och att nya bestämmelser behövas. Utredning och förslag

i ämnet begärdes av riksdagen redan i skrivelse år 1909. Att ny lagstiftning

även är ett kyrkligt önskemål framgår av den skrivelse som 1929

års kyrkomöte avlät i anledning av den s. k. biskopsmotionen.

Under remissbehandlingen av kommitténs förslag ha åtskilliga erinringar

gjorts mot olika delar av förslaget och delade meningar ha därvid framkommit.

I flera yttranden uttalas att förslaget först efter omarbetning bör

läggas till grund för lagstiftning; domkapitlen och frikyrkliga samarbetskommittén

ha anfört önskemål om en sådan omarbetning. Folkbokföringssakkunniga

ha påpekat att de föreslagna bestämmelserna i flera hänseenden

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

49

skulle leda till ökat arbete för folkbokföringen, både vid övergången till den

nya ordningen och i fortsättningen, samt av denna anledning uttryckt sina

betänkligheter mot förslaget; vad de sakkunniga anfört berör icke endast de

föreslagna ändringarna i folkbokföringsförfattningarna utan återverkar på

förslaget i dess helhet.

På grund av dessa anmärkningar mot kommittéförslaget har detta omarbetats

i justitiedepartementet, därvid de framförda önskemålen och erinringarna

blivit föremål för överväganden. Det inom departementet upprättade

förslaget omfattar dock i huvudsak samma spörsmål som kommittéförslaget

och bygger på samma grundtankar som detta.

Kammarkollegiet har i sitt yttrande upptagit frågan om den svenska

kyrkans rättsliga natur och funnit kommitténs utgångspunkter i

detta hänseende vara oriktiga. I huvudsak innebär kollegiets uppfattning

att kyrkan bör betraktas som en gren av statsverksamheten, en statsinstitution,

och att något särskilt medlemskap i kyrkan icke föreligger.

Till grund för kollegiets uppfattning synes ligga bl. a. den åsikten att

kyrkans självständighet avskaffades genom kyrkoreformationen. Denna innebar

väl att påvestolens befogenheter bortföllo och att därigenom den tidigare

katolska kyrkoprovinsen förvandlades till en nationell kyrka med

Kungl. Maj :t såsom högsta administrativa myndighet. Man kan emellertid

icke bortse från att de lokala kyrkliga enheterna, församlingarna och stiften,

icke på samma sätt berördes av reformationen. Ändringar kunna väl

sedermera ha skett både i fråga om verksamhetsformer och de särskilda organens

befogenheter, men enbart hänvisningen till historiska händelser vid

eller efter reformationen torde icke giva tillräckligt stöd åt den meningen

att den lokala kyrkliga organisationen ersatts med en statlig. Frågan om

kyrkans rättsliga natur måste således undersökas och bedömas med utgångspunkt

från dess nutida uppgift och verksamhet.

Kollegiet har kunnat hämta ett stöd för sin uppfattning i ett uttalande av

konstitutionsutskottet vid 1920 års riksdag (uti. nr 49). Majoriteten i utskottet

anförde att kyrkan är en statsorganisation, att den är »staten organiserad

för dess religiösa verksamhet». En minoritet inom utskottet betecknade

denna uppfattning som felaktig och menade att kyrkan är ett samfund

av en helt annan art än staten, om ock verksam i mer eller mindre nära förbindelse

med denna.

Värdet av sådana försök att beskriva kyrkans rättsliga natur bör icke

överskattas. Dylika uttryck äro endast allmänna talesätt, som ungefärligt

och ofullständigt återgiva vissa bakomliggande faktiska förhållanden; dessa

äro nämligen så invecklade och mångtydiga att de icke kunna åskådliggöras

genom sådana definitioner utan en stark förenkling. Huruvida en dylik karakteristik

är riktig, beror alltså på vad som inlägges i uttrycket. Detta

måste också sos i belysning av den rättsfilosofiska åskådning, till vilken det

anknyter. Vill man med beteckningen statsinstitution säga t. ex. att kyrkans

verksamhet regleras genom lagstiftning, utövad av Kungl. Maj: t och riks
4

Bihfing till riksdagens protokoll l''.K>!. I sam!. Xr 100.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

dagen i bestämda former och i vissa fall med kyrkomötets medverkan, att

vissa administrativa kyrkliga ärenden avgöras av Kungl. Maj :t eller att den

kyrkliga ekonomien till väsentlig del vilar på beskattning, torde icke något

vara att invända mot uttryckssättet. Det måste dock samtidigt beaktas att

kyrkan icke är en statsinstitution i samma mening som andra sådana, den

har en annan uppgift och en annan karaktär än statsinstitutioner i allmänhet.

Den har icke upprättats såsom ett led i den statliga verksamheten och

dess huvuduppgift är icke att handhava statliga angelägenheter, även om

också sådana kunna vara uppdragna åt kyrkliga myndigheter, t. ex. folkbokföring.

Kyrkan är en andlig gemenskap, ett trossamfund, som leder sitt

ursprung från de äldsta kristna församlingarna och vars karaktär och verksamhet

bestämmes av dess bekännelse. I sin centrala, religiösa uppgift ha

de kyrkliga myndigheterna även efter reformationen intagit en självständig

ställning.

Därmed är emellertid intet sagt om kyrkans ställning i andra hänseenden.

Kollegiet synes fästa en viss vikt vid frågan, huruvida kyrkan är ett rättssubjekt

eller ej. Med rättssubjekt brukar avses en fysisk eller juridisk person,

som enligt gällande rättsregler kan vara bärare av rättigheter och skyldigheter

och som kan föra talan vid domstol eller annan myndighet. Det

råder enighet om att lokala kyrkliga församlingar och anstalter äga rättssubjektivitet.

Däremot äro meningarna delade, då det gäller frågan, om

också kyrkan i dess helhet är ett rättssubjekt. Den privaträttsliga tvistefrågan,

huruvida gemensam kyrklig egendom till ägare har ett rättssubjekt,

kallat svenska kyrkan, eller äges av lokala kyrkliga rättssubjekt med samäganderätt

eller, såsom också hävdas, tillhör kronan, kan dock knappast vara

av någon betydelse i förevarande sammanhang. Det är nämligen uppenbart

att den kyrkliga organisationen består och kan fullfölja sina religiösa syften,

oavsett vilket svar som lämnas på detta spörsmål.

Behov av ett från statstillhörigheten skilt medlemskap i kyrkan har uppkommit

till följd av kyrkans karaktär av trossamfund. Detta behov framträdde

redan under 1700-talet, då personer av annan religion inflyttade i

landet, och genom 1781 års toleransedikt gavs ett principiellt uttryck åt att

det förelåg ett särskilt medlemskap i kyrkan. Från denna tidpunkt funnos

svenska medborgare, som voro av annan religion eller anslöto sig till en

annan form av kristendom än den evangelisk-lutherska läran och som alltså,

såsom uttryckligen sägs i författningen, icke tillhörde den svenska kyrkan.

Såsom ett principiellt uttryck för samma förhållande kan även religionsfrihetsstadgandet

i 16 § 1809 års regeringsform åberopas. Den senare

rättsutvecklingen på detta område har inneburit vidgade möjligheter till utträde

ur kyrkan och bestämmelserna förutsätta således att det finnes ett

från statstillhörigheten skilt medlemskap i kyrkan.

Av vad nu anförts torde framgå att frågan om den svenska kyrkans

rättsliga natur rymmer invecklade och svårlösta problem, som i detta sammanhang

knappast kunna till hela sin vidd överblickas, och att olika meningar

kunna göra sig gällande på detta område. Det synes emellertid icke

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

51

vara erforderligt att taga någon bestämd ståndpunkt till detta principspörsmål.

Avgörande torde nämligen i förevarande sammanhang vara, att det

sedan lång tid tillbaka finnes ett rättsligen reglerat medlemskap i kyrkan,

vilket innebär en åtminstone formell anslutning till den kristna religionen,

närmare bestämt till den evangelisk-lutherska form därav som kyrkan företräder,

samt att detta medlemskap icke sammanfaller med tillhörigheten till

den svenska staten. Vad kammarkollegiet anfört rörande kyrkans rättsliga

natur torde alltså icke utgöra något hinder mot att nya bestämmelser antagas

rörande detta medlemskap. Dessa bestämmelser komma att vila på

samma principiella grund som nu gällande regler rörande medlemskap i

kyrkan och detta behåller samma principiella innebörd som det redan äger.

Härefter får jag övergå till att behandla de principer som böra vara bestämmande

för medlemskapet i svenska kyrkan. Kommittén

har såsom särskilda frågor upptagit rätten till utträde ur kyrkan, reglerna

för inträde i denna samt barns samfundstillhörighet, därvid den sistnämnda

frågan behandlats ur de mera allmänna synpunkter som kunna anläggas på

barns religiösa fostran och resulterat i förslag till regler som avse barns tillhörighet

såväl till svenska kyrkan som till annat trossamfund. Alla de nu

angivna frågorna äro, såvitt de avse medlemskap i den svenska kyrkan,

olika sidor av samma problem. Att de likväl av kommittén upptagits var för

sig sammanhänger med den historiska utvecklingen av hithörande regler.

Därigenom erhålles emellertid icke en samlad överblick över ämnet och en

principiell grund för bestämmelserna. För det syfte som den föreliggande lagstiftningen

avser att tillgodose, nämligen att bringa gällande bestämmelser i

överensstämmelse med religionsfrihetsprincipen, torde det vara påkallat

att spörsmålet om medlemskapet i den svenska kyrkan upptages till enhetlig

behandling.

Vilka personer som äro medlemmar i kyrkan beror på de regler som gälla

om inträde i denna och utträde därur. En sammanfattning av de regler

härom som för närvarande iakttagas utvisar följande. Den vanligaste formen

för inträde i kyrkan är inträde vid födelsen. Ett sådant intnäde kommer

till uttryck genom kyrkobokföring. Särskilda anteckningar göras nämligen

om de barn som icke skola uppfostras i den evangelisk-lutherska läran

och följaktligen ej heller tillhöra kyrkan; alla andra anses som medlemmar

i kyrkan. Förutsättningarna för inträde i kyrkan vid en mera vuxen

ålder äro icke närmare reglerade. I vissa fall torde dop erfordras; för övergång

från mosaisk församling till svenska kyrkan har sålunda dop ansetts

vara ett villkor. Inträde i svenska kyrkan kan i vissa fall ske genom bosättning

i riket. Reglerna härom i kyrkobokföringskungörelsen innehålla att

utlänningar skola bokföras såsom tillhörande svenska kyrkan, om de äro av

evangelisk-luthersk trosbekännelse, och såsom främmande trosbekännare,

om de tillhöra främmande trossamfund. För de fall då inflyttade utlänningar

varken tillhöra evangeliskt-lutherskt eller något inom landet företrätt

främmande trossamfund finnes icke någon regel. De komma därför även i

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

sådana fall att redovisas såsom medlemmar av svenska kyrkan. Den som

utträtt ur svenska kyrkan och antingen icke fullföljt uppgiven avsikt att inträda

i främmande trossamfund eller, efter att ha tillhört sådant, utträtt

även ur detta torde genom anmälan kunna återvinna medlemskapet i svenska

kyrkan. Enligt 1873 års förordning kan utträde ske genom anmälan, då

någon omfattat främmande kristen lära och uppger sig vilja övergå till

främmande trossamfund. Utträde ur kyrkan torde vidare i regel ske, då

bosättning i riket upphör; hur därmed förhåller sig, då någon utflyttar med

bibehållet svenskt medborgarskap, kan dock vara tveksamt.

De nu gällande bestämmelserna om medlemskap i svenska kyrkan äro

uppenbart ofullständiga och bristfälliga. Tillfälliga omständigheter, i vissa

fall själva tekniken för kyrkoböckernas förande, äro avgörande för vilka

personer som räknas såsom medlemmar av kyrkan. Grundläggande regler

om medlemskapet i kyrkan äro därför erforderliga. Kyrkobokföringen bör

icke principiellt vara avgörande för medlemskapet i kyrkan utan endast innebära

en registrering av det föreliggande medlemskapet.

Då det gäller att bestämma innehållet i de sålunda erforderliga rättsreglerna,

måste till att börja med tillses att bestämmelserna om medlemskapet

i kyrkan äro förenliga med religionsfrihet. De måste sålunda bereda den enskilde

frihet att själv bestämma om sin tillhörighet till kyrkan. Nu gällande

inskränkningar i rätten att utträda ur kyrkan kunna därför icke bibehållas.

Vidare måste hänsyn tagas till kyrkans karaktär av trossamfund och

de principer som ur denna synpunkt böra läggas till grund för medlemskapet.

Den kyrkliga uppfattningen härom har kommit till uttryck i den

skrivelse som 1929 års kyrkomöte avlät till Kungl. Maj :t i anledning av

biskopsmotionen. Kyrkomötet anförde i skrivelsen bl. a. att den svenska

kyrkan bör vara en evangelisk folkkyrka och att den varken bör förvandlas

till en i religiöst avseende obestämd statsfunktion eller till en förening med

trånga och snäva gränser.

Den närmare innebörden av denna ståndpunkt har utvecklats i motionen.

Däri anfördes bl. a. att den fulla tillgången till gemenskap med den kristliga

församlingen utan villkor skall stå öppen för alla redan från deras tidigaste

ålder. Icke heller när det gäller till mogen ålder komna personer bör såsom

villkor för medlemskap uppställas ett visst i konfessionellt, religiöst eller

etiskt hänseende redan uppnått stadium. Under kyrkomötesdebatten yttrade

biskopen Einar Billing — vilken i främsta rummet torde ha varit motionens

upphovsman — att, om kyrkan icke kunde bevaras extensivt såsom

en folkomspännande kyrka, motionärerna dock icke ville kompromissa med

föreningskyrkliga principer, utan ville hålla fast vid att kyrkan av religiösa

skäl skall stå öppen för envar, som på något sätt begär dess tjänst, och på

det närmaste ansluta sig till hela folkets organisation.

Något väsentligt i den organisationsprincip, som kyrkomötet ansett böra

läggas till grund för medlemskapet i kyrkosamfundet, är således att det skall

stå den enskilda människan fritt att, utan hänsyn till ådagalagd personlig

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

53

tro eller några andra religiösa kvalifikationer, tillhöra kyrkan; sådana religiösa

kvalifikationer betraktas, enligt den uppfattning som kyrkan företräder,

såsom något fördolt som icke kan bli föremål för ett bedömande.

Härav följer att det inom kyrkan måste finnas utrymme för olika stadier

och ståndpunkter i religiöst hänseende och att, å andra sidan, kyrkan får

ökade möjligheter att med sin förkunnelse nå det övervägande flertalet av

det svenska folket.

Alternativet till denna organisationsprincip skulle innebära att vissa villkor

uppställdes för medlemskap i kyrkan och att på denna grund den enskilda

människans religiösa förhållanden underkastades ett bedömande, som

kunde leda till att inträde i kyrkan vägrades henne eller att hon bleve utesluten

därur.

Ett ställningstagande till dessa olika principer för reglerande av medlemskapet

i kyrkan måste ske med beaktande av de förhållanden under vilka

kyrkosamfundet framvuxit och de traditioner som utbildats kring detta.

Det synes överhuvud taget vid behandlingen av frågan om grunderna för

medlemskapet i den svenska kyrkan böra vara en avgörande synpunkt att

lagstiftningen icke mer än nödvändigt bör ingripa i personliga religiösa

förhållanden. Vissa lagändringar äro väl erforderliga för att bereda människorna

rörelsefrihet. Men det måste ankomma på de enskilda människorna

att, med brukande av sin frihet, själva taga ställning till kyrkan. Den av

kyrkomötet förordade organisationsprincipen synes —• bortsett från dess

teologiska motivering, vilken icke här kan komma under bedömande — äga

sitt värde framför allt däri att den nära anknyter till den bestående ordningen,

icke ingriper omreglerande i människornas hävdvunna förhållande

till kyrkan men väl lämnar dem frihet att själva taga ställning. Detta torde

också utgöra en grundval för bestämmelser om medlemskapet i kyrkan

som ur här föreliggande synpunkter bör tillstyrkas. Åtgärder som syfta till

att ändra medlemmarnas förhållande till kyrkan, t. ex. genom att förmå

dem till ett bestämdare religiöst ställningstagande, kunna få genomgripande

konsekvenser, som icke kunna överblickas och som ej med säkerhet

skulle stämma väl överens med religionsfriheten.

Frågan om barns förhållande till kyrkan är en av de viktigaste, då det

gäller att fastställa grunderna för medlemskapet. Det stora flertalet av kyrkans

medlemmar inträder nämligen däri såsom barn och reglerna härom

bli således avgörande för kyrkosamfundets sammansättning och karaktär.

Även med den utgångspunkten att barn kunna vara medlemmar av kyrkan

från deras tidigaste ålder äro olika utvägar möjliga. Detta medlemskap kan

regleras på det sättet att föräldrarnas förhållande till kyrkan principiellt

är avgörande för barnets, eller också kan det för barnets anslutning till kyrkan

krävas en på barnets vägnar av dess legale ställföreträdare avgiven

viljeförklaring. Tänkbart vore även alt i sistnämnda fall viljeförklaringen

icke direkt leder till inträde i kyrkan utan att härför även fordras att barnet

blir döpt i kyrkans ordning. Följer barnet utan särskild åtgärd föräldrarna,

blir resultatet att icke endast den enskilda människan utan även

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr i00.

generation efter generation kvarstannar i kyrkan, så länge någon positiv

åtgärd för utträde icke vidtages. Fordras däremot en viljeförklaring för

inträde, framtvingas ett ställningstagande till kyrkan.

Kommittéförslaget bygger, liksom gällande rätt, i huvudsak på att föräldrarnas

förhållande till kyrkan utan någon särskild åtgärd bestämmer

barnets. I yttrandena har den principiella grunden för barns anslutning till

kyrkan i allmänhet icke föranlett någon erinran. Några remissinstanser

hävda emellertid att dop är en nödvändig förutsättning för medlemskap i

kyrkan. En konsekvens av denna uppfattning synes vara att barn icke kunna

anses inträda i kyrkan redan vid födelsen utan först vid den senare tidpunkt

då dop sker; blir barnet icke döpt kommer det att stå utanför kyrkan.

Även i fråga om barns inträde i kyrkan göra sig samma synpunkter gällande

som anförts angående grunderna i allmänhet för medlemskapet i kyrkan.

Bestämmelserna böra sålunda, såvitt möjligt, bygga på hävdvunna

grundsatser. Självfallet måste även i detta sammanhang beaktas att religionsfrihetens

krav bli tillgodosedda. Ur religionsfrihetssynpunkt kan det

emellertid icke i och för sig vara avgörande, om barn växa upp inom eller

utom kyrkan. Det väsentliga måste vara att den enskilda människan, sedan

hon uppnått en sådan ålder att hon har förmåga att taga ståndpunkt

i religiösa frågor, icke hindras att ändra sin ställning till kyrkosamfundet.

Vad särskilt angår frågan om dopet såsom grund för medlemskapet, förhåller

det sig visserligen så att det övervägande flertalet av alla barn, vilkas

föräldrar tillhöra kyrkan, döpes, men om dop i något fall icke kommer

till stånd, anses barnet icke för närvarande stå utanför kyrkan. De

regler som nu iakttagas innebära alltså att barnet anses tillhöra kyrkan

redan från födelsen och ej först från den tidpunkt då dopet sker. Tillräcklig

anledning att frångå denna ståndpunkt torde icke föreligga. Mot ett

alltför starkt betonande av en skillnad mellan döpta och odöpta synas

tvärtom, just då det gäller barn, ganska starka betänkligheter göra sig gällande.

Dopet bör således betraktas som en religiös angelägenhet och icke

utgöra någon ovillkorlig förutsättning för medlemskap i kyrkosamfundet;

de döpta böra icke heller anses som mera kvalificerade medlemmar.

Av vad nu sagts framgår alltså, att enligt min mening barn principiellt

böra följa sina föräldrar i fråga om tillhörigheten till kyrkan. Den praktiska

tillämpningen av denna princip och de spörsmål i övrigt som hänföra sig till

frågan om barns medlemskap i kyrkan skall jag närmare behandla i redogörelsen

för det inom departementet upprättade förslaget.

Någon uteslutning ur svenska kyrkan bör icke förekomma. Då förvärv

av medlemskap i kyrkan icke förutsätter någon prövning av den enskildes

religiösa kvalifikationer, kan ej heller en uteslutning grundas på en sådan

prövning. Det torde dock över huvud taget icke, och således ej heller på

någon annan grund, böra anordnas någon uteslutning ur kyrkan; i princip

bör alltså endast medlemmens egen begäran kunna medföra hans utträde

ur kyrkan.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

55

Ett särskilt spörsmål i detta sammanhang är, i vad mån den som tillhör

svenska kyrkan kan vara delaktig i annan religiös gemenskap. Sådan dubbeltillhörighet

förekommer för närvarande i betydande omfattning. Såsom

framgår av de uppgifter ur religionsstatistiken, vilka jag lämnat i inledningen,

tillhör den övervägande delen av medlemmarna i de större frikyrkosamfunden

samtidigt svenska kyrkan.

Ett ställningstagande till frågan om dubbeltillhörigheten måste utgå från

rådande förhållanden. Det bör icke komma i fråga att genom lagbestämmelser

nödga någon, som vill tillhöra kyrkan, att utträda ur denna, liksom

något förbud ej heller bör uppställas för kyrkans medlemmar att deltaga i

annan religiös verksamhet än den av kyrkan utövade. Den enskilde måste

själv få avgöra, hur han i sådant hänseende vill ställa sig. Medlem av svenska

kyrkan bör alltså även i fortsättningen vara oförhindrad att ansluta sig

till ett frikyrkosamfund utan att han därför behöver träda ut ur kyrkan.

Ej heller bör medlemskap i sådant samfund utgöra något hinder för inträde

i kyrkan.

Det ligger dock i sakens natur att för svenska kyrkans medlemmar dubbeltillhörighet,

i varje fall en medveten och eftersträvad sådan, kan tänkas

ifrågakomma endast då det gäller evangeliska frikyrkorörelser. Man kan

icke samtidigt vara kristen och icke kristen. På grund av den historiskt

givna motsättningen mellan den romersk-katolska kyrkan och de protestantiska

riktningarna lär det också vara uteslutet att någon skulle kunna

förena en anslutning till denna kyrka med en bibehållen protestantisk

åskådning. En mera formell, av tillfälliga omständigheter orsakad dubbeltillhörighet

kan dock tänkas uppkomma, även då det gäller svenska kyrkan,

å ena sidan, och samfund som icke äro kristna eller som eljest icke

äro evangeliska, å den andra. Huruvida bestämmelser böra införas för att

möjliggöra en kontroll att icke heller en sådan formell dubbeltillhörighet

föreligger, sammanhänger med frågan om registrering av dylika samfund

och deras medlemmar. Denna fråga skall jag behandla närmare i redogörelsen

för förslaget till ändring i folkbokföringsförordningen.

Vid angivandet av de allmänna grundsatserna för medlemskapet i den

svenska kyrkan bör slutligen framhållas att denna kyrka är nationellt bestämd.

För medlemskap måste således gälla vissa förutsättningar som anknyta

till det svenska statsområdet. Medborgarskapet synes härvid böra

bilda utgångspunkten. Svensk medborgare bör alltid kunna vara medlem

av kyrkan. Härav följer att även svensk medborgare som icke är kyrkobokförd

i riket kan tillhöra kyrkan; det torde icke vålla några större svårigheter

att åstadkomma de tekniska anordningar som erfordras för att

denne skall kunna inträda i eller utträda ur kyrkan. Tveksamt kan vara

om möjligheten att tillhöra kyrkan också bör vara begränsad till svenska

medborgare. Såsom i det föregående anförts ha gällande regler ansetts innebära

att även här i riket bosatta utlänningar kunna tillhöra kyrkan. Mot

ett medlemskap i kyrkan för utlänningar kan anföras att det knappast kan

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

komma i fråga att giva utlänning rösträtt vid kyrkliga val och beslut, såsom

ej heller skett i nu gällande lag om församlingsstyrelse. Det kan emellertid

icke bortses från att medlemskapet i första hand har en religiös innebörd.

Utlänning bör icke utestängas från delaktighet i den kyrkliga gemenskapen.

Förutsättning för utlännings medlemskap bör dock vara att han

är bosatt i riket. Tillräckliga skäl att även bereda utlänning, som icke är

bosatt i riket, möjlighet att vinna inträde i kyrkan eller att kvarstå i denna

torde icke föreligga.

Härefter skall jag övergå till frågan om övriga religiösa sa mfunds

rättsliga ställning. Denna fråga kan ses ur olika synpunkter.

Ett spörsmål är, under vilka förutsättningar ett religiöst samfund

bör äga rätt att anordna offentlig gudstjänst eller eljest bedriva

religiös verksamhet. En helt annan fråga är, vilka krav rättsordningen bör

uppställa för att ett religiöst samfund skall kunna anses som ett rättssubjekt.

Ett med sistnämnda fråga närbesläktat spörsmål är, vilka särskilda

krav som böra ställas på ett samfund för att åt detta skall kunna anförtros

att fullgöra offentliga funktioner.

För att den enskilda människans frihet att öva sin religion skall kunna

anses skyddad måste också religiösa organisationer äga rätt att fullgöra

sin religiösa verksamhet. Vad som i detta hänseende skall anses vara gällande

rätt är emellertid oklart. Stadgandet i 1873 års förordning att främmande

trosbekännares församlingar äga rätt till offentlig religionsövning,

om de blivit av Kungl. Maj :t erkända, synes vila på den förutsättningen att

det är förbjudet för främmande trosbekännare att annorledes än inom sådan

erkänd församling offentligen öva religion. Erkännandet skulle således

i främsta rummet innebära ett tillstånd till offentlig religionsövning, och

reglerna om ansvarig föreståndare äro avsedda att skapa garantier för att

den religionsövning som kommer till stånd överensstämmer med vad som

förutsattes, då tillståndet gavs.

Den rättsutveckling som ägt rum efter förordningens tillkomst har emellertid

lett till att förbudet mot att utan särskilt tillstånd offentligen öva religion

icke upprätthålles. Det skulle också uppenbarligen strida mot nutida

uppfattning att låta rätten till offentlig religionsövning vara beroende på

myndighets prövning av samfundets bekännelse och formerna för dess

gudstjänst. Vad som stadgas härom i 1873 års förordning bör således icke

bibehållas. Vad nu sagts innebär även att förutsättningarna för de bestämmelser

som äro meddelade i 1868 års förordning angående särskilda sammankomster

för andaktsövning icke längre föreligga. Religionsövning bör

principiellt vara tillåten och det bör stå varje enskild person eller religiös

organisation fritt att anordna offentlig gudstjänst. Att likväl allmän ordning

icke därigenom får åsidosättas följer av allmänna lagbestämmelser.

Prövning och erkännande enligt 1873 års förordning innefattar emellertid

ett ställningstagande icke endast till den främmande församlingens religionsövning

utan även till dess organisation, sådan denna framgår av för
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungi. Maj:ts proposition nr 100.

samlingsordningen; det förutsättes tydligen att endast församling med mera

fast organisation skall kunna erkännas.

De religiösa samfund som för närvarande finnas i vårt land äro ur den

nu angivna synpunkten av mycket skiftande beskaffenhet. Å ena sidan

finnas församlingar som ingå i världsomspännande organisationer, såsom

den romersk-katolska kyrkan med dess från medeltiden härstammande,

rikt utbildade rättsordning, den kanoniska rätten. A andra sidan finnas

sammanslutningar för religiös verksamhet, vilka äro av mera lokal och

tillfällig karaktär och som ägna mindre uppmärksamhet åt den yttre ordningen

och därför kunna sägas icke vara fast organiserade.

Det stora flertalet av de religiösa samfund som finnas i vårt land torde

i privaträttslig mening få betraktas som ideella föreningar. Några allmänna

lagbestämmelser om sådana föreningar finnas icke, men i rättspraxis anses

en ideell förening vara ett rättssubjekt, så snart den erhållit eu någorlunda

fast organisation. I detta hänseende torde krävas att för föreningen

antagits stadgar, utvisande hur beslut skall fattas, samt att styrelse blivit

utsedd. De större frikyrkorörelserna i vårt land bygga på lokala församlingar,

vilka i allmänhet torde uppfylla de nu angivna kraven och således

i privaträttslig mening äro att anse som särskilda rättssubjekt. I viss utsträckning

äro dessa församlingar förenade till större sammanslutningar.

Enligt en frikyrklig, redan på 1500-talet i England utbildad uppfattning

skola församlingarna betraktas som självständiga och oberoende av varje

överordnad kyrkostyrelse. I den mån de frikyrkliga i vårt land ansluta sig

till denna uppfattning, torde de betrakta de större sammanslutningarna

endast såsom organ för vissa begränsade, gemensamma uppgifter. Det

förekommer att frikyrkoförsamlingar, t. ex. inom pingströrelsen, avvisa

tanken på en större sammanslutning såsom oförenlig med rörelsens grundsatser.

Ett erkännande, grundat på granskning av samfundsordning eller andra

handlingar, vilka utvisa samfundets organisation, innebär ett konstaterande

att denna fyller vissa krav. Vare sig dessa krav fastställts i en allmän

författning eller endast i praxis iakttagas av prövningsmyndigheten,

är sålunda själva erkännandet ett medel från samhällets sida att upprätthålla

bestämda normer för samfundens organisation. Huruvida föreskrifter

böra meddelas om erkännande eller registrering av de religiösa samfunden,

beror alltså på om det är påkallat att genom lagbestämmelser närmare reglera

deras organisation.

Uppenbart är att en närmare reglering av de olika typer av religiösa samfund

som finnas i vårt land möter svårigheter. Frihet från statligt ingripande

ingår i frikyrkorörelsernas grundläggande idéer. Bestämmelser rörande

samfundens organisation eller ett krav på att dessa skola registreras

skulle kunna begränsa deras möjligheter att fylla anspråk som de själva anse

vara religiöst motiverade; sådana bestämmelser skulle därför kunna uppfattas

som ett ingrepp i religionsfriheten.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

För en lagstiftning kunde väl anföras att samfundens religiösa verksamhet

i allmänhet förutsätter även ekonomisk förvaltning. I vissa fall driva

de en omfattande ekonomisk verksamhet, som berör stora värden och innebär

ett betydande ekonomiskt ansvar. Lagregler rörande deras privaträttsliga

förhållanden skulle därför kunna anses motiverade. Genom en registrering

skulle de vinna den fördelen att deras rättskapacitet på ett obestridligt

och enkelt sätt kunde styrkas. Dessa synpunkter gälla emellertid icke endast

religiösa samfund utan kunna anföras i fråga om andra sammanslutningar,

vilkas förhållanden för närvarande icke äro närmare reglerade. Samma synpunkter

ha tidigare åberopats som motiv för en lagstiftning om ideella föreningar.

Förslag därom, enligt vilka ideella föreningar skulle registreras, behandlades

vid 1910 och 1911 års riksdagar, men olägenheterna av en sådan

lagstiftning ansågos överväga fördelarna, och förslagen vunno icke riksdagens

bifall. Enligt ett år 1949 framlagt betänkande med förslag till lag om

registrerade föreningar in. in. (SOU 1949: 17) skulle ideella föreningar beredas

möjlighet att vinna registrering på i huvudsak samma villkor som

ekonomiska föreningar. Förslaget utgick från att önskemål att vinna registrering

tunnes endast hos sådana ideella föreningar som förvalta stora

ekonomiska värden och i mera avsevärd utsträckning ingå affärsförbindelser

samt att en generell lagstiftning för ideella föreningar icke kunde anses

aktuell. Av skäl som jag närmare utvecklat vid anmälan den 15 september

1950 av förslag till ny lagstiftning om ekonomiska föreningar har jag emellertid

icke ansett mig böra tillstyrka förslaget att jämväl ideella föreningar

skulle kunna vinna registrering.

Den omständigheten att särskilda offentligrättsliga befogenheter i vissa

fall kunna anförtros åt religiösa samfund, såsom rätten att genom sitt prästerskap

förrätta vigsel med civilrättslig verkan, kan väl föranleda att samtundens

organisation granskas, då ansökan göres om dylika befogenheter,

och att vissa krav i sådant hänseende upprätthållas för bifall till ansökningen.

Däremot synes denna omständighet icke utgöra ett tillräckligt skäl

för en lagstiftning som ålägger alla religiösa samfund att söka erkännande

eller registrering.

Varken ur religiösa eller andra synpunkter är det alltså tillräckligt motiverat

att genom lagbestämmelser fastställa de religiösa samfundens organisation.

Endast den svenska kyrkan bör ha en i lag reglerad ställning. I

övrigt bör religiös verksamhet få ske i fria former, och de religiösa samfundens

förhållanden böra bedömas enligt allmänna, även på andra organisationer

tillämpliga rättsregler. Med denna ståndpunkt till huvudfrågan om

de religiösa samfundens rättsliga ställning föreligger ej heller något behov

av att uppdela de religiösa samfunden i olika typer. Därför har jag icke

någon anledning att närmare ingå på kommitténs förslag att göra en uppdelning

mellan särskilda trossamfund och trossammanslutningar. Detta

förslag, som ur flera synpunkter kritiserats i yttrandena, torde alltså få

förfalla. I den mån ett uttryck erfordras för att i lagtexten beteckna religiösa

samfund i allmänhet torde trossamfund kunna användas.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Den frihet att själva gestalta sina förhållanden som bör tillkomma de religiösa

samfunden kan dock icke få vara så vidsträckt att den gör intrång på

den enskilda människans religiösa frihet. Den enskildes frihet måste vara

det primära och samfundets anspråk måste vika, om de komma i konflikt

därmed. Envar bör äga rätt icke blott att sammansluta sig med andra för

religiösa syften utan även att stå fri från sådan sammanslutning. Någon

skyldighet att tillhöra ett religiöst samfund kan således icke få förekomma.

Icke ens om en medlem själv åtagit sig att kvarstå i samfundet, bör hans

rätt att när som helst utträda ur detta få anses inskränkt.

Det kan ifrågasättas, om det är behövligt att meddela någon särskild bestämmelse

i lag rörande den nu angivna rätten att fritt utträda ur ett religiöst

samfund. Den juridiska fakulteten i Lund har i sitt yttrande framhållit

att denna grundsats får anses gälla även utan uttryckligt stadgande

(jämför angående ideella föreningar SOU 1949: 17 s. 110—112). Emellertid

kan det icke bortses från att rätten till fritt utträde ur religiösa samfund är

av väsentlig betydelse för att religionsfrihetsprincipen skall kunna anses

upprätthållen och att därför icke någon tvekan får råda om att en sådan

rätt föreligger. Denna rätt bör därför komma till uttryck i en tvingande

lagregel. I övrigt bör medlemskapet ankomma helt på samfundets egen reglering.

De i kommittéförslaget upptagna bestämmelserna om barns sainfundstillhörighet,

vilka i det föregående beröids såvitt de avse svenska kyrkan,

äro avsedda att gälla även barns tillhörighet till vissa andra religiösa samfund,

nämligen sådana som kommittén benämner »särskilda trossamfund»;

däremot avse de icke »trossammanslutningar». Kommittén anför att somliga

trossamfund icke medgiva att minderåriga upptagas i deras gemenskap.

Likväl finner kommittén att det icke möter betänkligheter att anse barn

tillhöra trossamfund, till vilket de genom föräldrarna eller en av dem äro

knutna, och kommittén åberopar att barnen »kunna förutsättas vara på ett

särskilt sätt omfattade av alla trossamfunds intresse och verksamhet». I

några yttranden ha invändningar gjorts mot att frågan om barns tillhörighet

till annat samfund än svenska kyrkan regleras i lag.

Det torde icke föreligga tillräckliga skäl att i fråga om barn göra avsteg

från den nyss angivna grundsatsen att medlemskapet skall ankomma på samfundets

egna bestämmelser. Jag kan därför icke förorda att, utöver de stadganden

som avse svenska kyrkan, några lagbestämmelser meddelas om

barns samfundstillhörighet. De religiösa samfunden böra äga frihet att även

i detta hänseende själva bestämma förutsättningarna för medlemskap. Något

hinder bör således icke föreligga att samfund såsom medlemmar mottager

endast vuxna personer. Å andra sidan synes heller icke någon principiell

erinran kunna riktas mot att ett religiöst samfund genom sina regler

om medlemskap låter föräldrarnas förhållande till samfundet vara avgörande

även för barnets, utan att den som har vårdnaden om barnet behöver

särskilt begära inträde för detta. Då en sådan regel i fråga om svenska kyrkan

ansetts förenlig med religionsfrihetsprincipen, under förutsättning alt

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

rätten till fritt utträde upprätthålles, måste den, under samma förutsättning-

godtagas då det gäller annat samfund.

Av viss betydelse i detta sammanhang äro reglerna om anteckning av

trosbekännelse i kyrkoböckerna. Dessa regler kunna nämligen i praktiken

återverka på medlemskapet i de särskilda religiösa samfunden. För närvarande

göras anteckningar om främmande trosbekännelse bl. a. i församlingsböckerna

och i förteckningar som fogas vid dessa. Uppgifterna torde

i allmänhet grunda sig på muntliga upplysningar, som lämnas i samband

med utträde ur kyrkan eller vid annat tillfälle. Ett visst stöd för anteckningarna

erhalles därigenom att föreståndare för erkänd främmande församling

årligen lämnar förteckning över församlingens medlemmar i syfte

att dessa skola erhålla lindring i sin skattskyldighet till kyrkan.

Enligt kommittéförslaget skall medlemskapet i annat religiöst samfund

än svenska kyrkan i viss utsträckning antecknas i kyrkoböckerna. Dessa

anteckningar skola avse tillhörigheten till sådant samfund som kommittén

benämnt »särskilt trossamfund»; däremot skall någon anteckning icke göras

om medlemskap i »trossammanslutning», och några säranteckningar

för dem som äro antecknade såsom medlemmar i svenska kyrkan skola

icke förekomma. Det skall enligt förslaget ankomma på Kungl. Maj :t att

avgöra, vilka samfund som ha karaktären av »särskilt trossamfund». Kommittén

finner det angeläget att kyrkobokföringens uppgifter angående samfundstillhörighet

så långt möjligt överensstämma med de verkliga förhållandena

och att de icke på grund av underlåtna anmälningar om utträde

ur eller inträde i särskilda trossamfund bliva missvisande. Kommittén anser

det icke tillräckligt att härvid förlita sig på att erforderliga uppgifter

lämnas av personerna själva och föreslår därför att de särskilda trossamfunden

årligen skola lämna uppgifter om sina medlemmar till vederbörande

pastor.

Kyrkoböckernas uppgift är både att bilda grunden för den allmänna folkbokföringen

och att tjäna svenska kyrkans pastoralvård. De innehålla en

fortlöpande registrering av befolkningen med angivande av varje persons

bosättning. Vissa av de uppgifter som därvid antecknas äro nödvändiga för

varje folkregistrering, såsom fullständigt namn, födelsetid, familjeställn^nS>

giftermål och dödsfall, under det att andra anteckningar göras för

speciella ändamål. För kyrkliga syften antecknas religiösa förhållanden,

såsom dop, konfirmation och jordfästning. Av vikt ur kyrklig synpunkt

är vidare att böckerna utvisa, vilka personer som äro medlemmar i svenska

kyrkan och vilka som icke tillhöra denna.

Huruvida kyrkoböckerna böra upptaga även anteckningar om medlemskap

i andra religiösa samfund måste bero på om sådana anteckningar

fylla ett ändamål av tillräcklig vikt. Det ändamål som härvid i första hand

kommer i fråga är att anteckningarna skulle kunna begagnas för att styrka

medlemskapet, då detta är av rättslig betydelse. En sådan användning av

anteckningarna förutsätter att de innehålla icke endast en mera obestämd

upplysning om trosbekännelse utan med namn angiva det samfund, i vil
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

61

ket medlemskap föreligger, och att de fylla stränga krav i fråga om tillförlitlighet.

Det synes emellertid knappast vara möjligt att åstadkomma anteckningar

som sålunda kunna tillmätas vitsord. Ett viktigt hinder härför

är att förandet av dylika anteckningar, såsom folkbokföringssakkunniga

påpekat, kräver en betydande arbetsinsats. En annan svårighet är att det

torde vara uteslutet att låta kyrkobokföraren fatta beslut, då skiljaktiga

uppgifter förekomma om medlemskapet i annat religiöst samfund. Uppgifter

som inkomma från religiösa samfund eller enskilda rörande sådant

medlemskap kunna således oförändrade införas i kyrkoboken men något

ställningstagande till deras riktighet kan icke förekomma. Därav följer

emellertid att anteckningarnas värde såsom bevismedel skulle bli ringa.

Ej heller såsom underlag för religionsstatistik kan anteckningarna i

kyrkoböckerna om tillhörighet till trossamfund tillmätas någon större betydelse.

De anteckningar härom som nu föras lämna upplysning endast

om en ringa del av de religiösa riktningar som förekomma. Sålunda redovisas

icke samtidiga medlemskap i svenska kyrkan och i frikyrkosamfund.

I de hänseenden som kunna vara av vikt för en statistik innebär kommittéförslaget

icke någon väsentlig förbättring. För erhållande av primärmaterial

till en religionsstatistik torde det vara nödvändigt att söka andra utvägar

än att bygga enbart på kyrkoböckerna.

Anteckningarna i kyrkoböckerna böra alltså utvisa, vilka personer som

tillhöra svenska kyrkan och vilka som stå utanför denna. Några bestämmelser

om fullständiga anteckningar rörande medlemskap i andra religiösa

samfund böra icke införas. Huruvida de anteckningar om trosbekännelse

som nu förekomma alltjämt böra bibehållas, får bedömas ur praktiska

synpunkter. Något vitsord kan icke tillmätas dessa anteckningar; de

kunna likväl i viss utsträckning tjäna till upplysning. Det får ankomma

på de folkbokföringssakkunniga att vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag

taga ställning till denna fråga.

Om konfessionella behörighetsvillkor för innehav av ämbete

och tjänst m. m.

Kommittén.

Enligt 4 § regeringsformen skola statsrådets ledamöter vara av den rena

evangeliska läran. Samma behörighetsvillkor uppställes i 28 § andra stycket

regeringsformen beträffande innehavare av prästerligt ämbete eller annan

tjänst, varmed är förenat åliggande att undervisa i kristendom eller teologisk

vetenskap. Alla övriga ämbeten och tjänster må — med vissa undantag

beträffande utlänningar — innehavas även av bekännare av annan kristen

troslära eller den mosaiska läran. Till sistnämnda bestämmelse anknyter

emellertid den jävsregeln att icke någon, som ej tillhör den rena evangeliska

läran, må såsom domare eller innehavare av annan tjänst deltaga i

handläggning eller avgörande av fråga, som angår religionsvård, religionsundervisning

eller befordringar inom den svenska kyrkan.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Enligt ordalagen avser 28 § regeringsformen endast ämbeten och tjänster,

som tillsättas av Kungl. Maj:t genom fullmakt. De grundsatser som kommit

till uttryck i paragrafen i fråga om konfessionella villkor för innehav av

tjänst och hinder att deltaga i ärendes handläggning och avgörande torde

dock äga en vidsträcktare giltighet.

I grundlagen begagnas uttryck som angiva att viss befattningshavare skall

»bekänna», »vara av» eller »tillhöra» den rena evangeliska läran. Några

olika grader av bekännelsetrohet kunna icke inläggas i dessa uttryck; de

få anses vara synonyma. Kravet att bekänna den rena evangeliska läran

torde få anses uppfyllt genom medlemskap i svenska kyrkan. Utan sådant

medlemskap — eller i fråga om utlänning tillhörighet till utländskt evangeliskt-lutherskt

kyrkosamfund — kan däremot detta krav icke anses vara

tillgodosett.

Kommittén anför att någon bristande förmåga eller vilja att rätt utöva

en befattning i statens tjänst icke kan förutsättas blott därför att befattningshavaren

i religionsfrågor hyllar en mer eller mindre särpräglad uppfattning.

De nuvarande konfessionella behörighetsvillkoren äro enligt kommitténs

mening skäligen betydelselösa. En icke oväsentlig del av svenska

kyrkans medlemmar har en trosåskådning som icke motsvarar den som kyrkan

företräder och åtskilliga äro rent negativt inställda till den kristna

läran över huvud. I viss mån likartade förhållanden råda eller kunna komma

att råda inom andra trossamfund.

Kommittén föreslår på grund härav sådan ändring i 4 och 28 §§ regeringsformen

att behörigheten att inneha statstjänst skall — med vissa i det

följande angivna undantag, då medlemskap i svenska kyrkan eller annat

kristet trossamfund av särskilda skäl anses påkallat — vara oberoende av

trosbekännelse och samfundstillhörighet.

Enligt förslaget skall det konfessionella behörighetsvillkoret för stat srådets

ledamöter upphävas för alla utom chef för departement, till

vilket kyrkolagsärendena, kyrkoärendena eller ärendena angående religionsundervisningen

höra, ävensom statsråd utan departement, som har att föredraga

sådana ärenden. Därmed åsyftas vissa grupper av lagstiftnings- och

förvaltningsärenden som handläggas i justitie- och ecklesiastikdepartementen.

Detta förslag innebär alltså att justitie- och ecklesiastikministrarna

samt särskild enligt 5 § tredje stycket regeringsformen förordnad föredragande

av nämnda ärenden skola tillhöra svenska kyrkan.

Kommittén åberopar ett uttalande i 1927 års betänkande, vari bl. a. framhålles

att det stora flertalet ärenden, som äro föremål för statsrådens ämbetsutövning,

icke är av den beskaffenhet att det har någon betydelse, vilken

ställning i konfessionellt hänseende ämbetsinnehavaren intar. Det stämde

bäst överens med den allmänna uppfattningen i våra dagar, att ingen till

följd av sin religiösa övertygelse finge utestängas från ett ämbete, för vars

beklädande han i övrigt innehade de nödiga kvalifikationerna. Vid statsrådsämbetenas

tillsättande måste det även anses betydelsefullt att valet av personer

kunde ske inom en så vid krets som möjligt.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

63

Emellertid finner kommittén det vara uppenbart att kyrkliga förvaltningsoch

lagstiftningsärenden med hänsyn till svenska kyrkans rättmätiga intressen

böra beredas och föredragas endast av statsråd, som tillhöra svenska

kyrkan. Jämväl de ärenden som angå religionsundervisningen inta enligt

kommitténs mening en särställning och detsamma bör därför gälla dessa

ärenden.

I fråga om prästerliga ämbeten anser kommittén att det nuvarande

kravet på bekännelse till den rena evangeliska läran bör kvarstå.

Kommittén behandlar härefter frågan om konfessionella behörighetsvillkor

för kristendomslärare, som undervisa i allmänna skolor, och

anför därvid att sådana villkor finnas föreskrivna, förutom i regeringsformen,

även i vissa skolstadgor. Enligt läroverksstadgan skall sökande till

lektors- eller adjunktstjänst bekänna sig till den rena evangeliska läran,

därest tjänsten omfattar undervisning i kristendom. Stadgorna för folkskoleseminarierna

och småskoleseminarierna föreskriva att lektor och adjunkt

med undervisning i kristendom skall vara medlem av svenska kyrkan.

Även bestämmelser för kommunala skolor innehålla motsvarande föreskrifter.

I stadgorna för kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor

och högre folkskolor föreskrives att ordinarie ämneslärare skall vara

medlem av svenska kyrkan, om han har undervisning i kristendom. Enligt

folkskolestadgan och stadgan för nomadundervisningen fordras medlemskap

i svenska kyrkan för anställning såsom folkskollärare, småskollärare,

lärare vid mindre folkskola, biträdande lärare eller nomadlärare. I dessa

fall gäller alltså behörighetskravet alla hithörande lärare, även om de icke

skulle ha undervisning i kristendom.

Kommittén påpekar att dessa föreskrifter äro ett uttryck för det nära

samband mellan kyrka och skola, som under århundraden rått i vårt land.

Det svenska skolväsendet har vuxit fram i kyrkans hägn och i äldre tider

betraktades skolan som en kyrklig angelägenhet. Skolans kristendomsundervisning

fick sin prägel av detta förhållande och den som hade att meddela

sådan undervisning måste vara medlem av kyrkan. Emellertid har, framhåller

kommittén, en förskjutning inträtt såväl i det faktiska läget som i

den allmänna uppfattningen. Kristendomsundervisningen har numera icke

den konfessionella prägel, som den tidigare ägde. Den har dock i religiöst

avseende en bestämd innebörd. Undervisningsplaner, metodiska anvisningar

och de läroböcker som godkänts giva vid handen att undervisningen fullföljer

en evangelisk linje.

En utförlig analys av frågan om konfessionella behörighetsvillkor för lärare

som undervisa i kristendom redovisas i 1927 års betänkande (SOU

1927: 13 s. 156—163). Denna utredning utmynnar i en sammanfattning av

de skäl som tala för eller emot ett bibehållande av kravet på tillhörighet till

svenska kyrkan samt ett förslag till medlingslinje, som skulle kunna undanröja

hindret för kvalificerade personer, vilka icke tillhöra kyrkan, att undervisa

i kristendom och på samma gång behålla de garantier som äro grundade

på sakskäl. Härvid konstaterades att det icke vore möjligt att utvidga

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

behörigheten endast sålunda att, utöver medlemmar i svenska kyrkan, även

medlemmar i vissa närstående frikyrkosamfund skulle kunna undervisa i

kristendom. Genom en sådan anknytning av behörigheten till medlemskap

i frikyrkosamfund skulle nämligen lärare som tillhör dylikt samfund men

icke svenska kyrkan förlora säkerheten i sin anställning; han skulle för

rätten att behålla denna bli beroende av sitt medlemskap i samfundet. I

betänkandet föreslogs därför att medlemmar av sådana samfund, som erhållit

rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning,

skulle vara uteslutna från att undervisa i kristendom i allmän skola men

att i övrigt några inskränkningar icke skulle gälla i behörigheten därtill.

Praktiskt sett väntades detta förslag komma att innebära att endast romersk-katolska

och mosaiska trosbekännare skulle vara uteslutna från att

undervisa i kristendom i allmän skola och därmed också från att vara folkskollärare

eller småskollärare.

Kommittén uttalar att även beträffande dem som ha att undervisa i kristendom

berättigade religionsfrihetskrav böra förverkligas i så vid omfattning

som möjligt. Enligt kommitténs mening böra endast sådana inskränkningar,

som äro motiverade av kristendomsundervisningens egen karaktär,

göras i lärarnas frihet i religiöst avseende. Från denna synpunkt finner kommittén

att kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna icke bör

lämnas åt lärare, vilka anslutit sig till ett trossamfund, vars trosåskådning

väsentligt avviker från grunderna för skolornas kristendomsundervisning.

Enligt kommitténs uppfattning måste en sådan lärare anses sakna den väsentliga

förutsättningen för att kunna undervisa i enlighet med kursplanerna

och de metodiska anvisningarna. Kommittén anför att ej heller den

som icke tillhör något trossamfund bör tillåtas meddela kristendomsundervisning

och anför härom följande:

Ofta nog lärer man ha skäl antaga, att den, som utträder ur svenska kyrkan

utan att inträda i ett närstående trossamfund, i fråga om religionsåskådning

intager en ståndpunkt, som väsentligt avviker icke blott från svenska

kyrkans åskådning utan även från grunderna för skolornas religionsundervisning.

Man kan med skäl ifrågasätta om en konfessionslös lärare själv skulle

vilja eller i regel vore lämpad att undervisa i kristendom på det sätt som

gällande föreskrifter förutsätta. Bortsett härifrån skulle konfessionslösa

kristendomslärare sannolikt väcka en, måhända stundom omotiverad, misstro

i breda befolkningslager och rubba det lugn, som är en förutsättning för

skolornas arbete. Även om man i allmänhet icke skulle ha rätt att betvivla

en konfessionslös lärares lojalitet mot gällande föreskrifter och undervisningsplaner,

skulle säkerligen många föräldrar komma att sakna förtroende

för en av honom meddelad kristendomsundervisning. En tänkbar följd vore

även att ett större antal trossamfund skulle söka att erhålla rätt till religionsundervisning

i skolornas ställe, vilket helt visst icke vore till fromma

för skolväsendets enhet i vårt land.

På grund av dessa överväganden föreslår kommittén att tjänst, med vilken

är förenat åliggande att meddela kristendomsundervisning i allmän

skola, ej skall få innehavas av annan än medlem av svenska kyrkan eller

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

65

annat trossamfund med en från grunderna för denna undervisning ej väsentligt

avvikande trosåskådning.

I detta sammanhang har kommittén även upptagit frågan, huruvida icke

en ytterligare utvidgning av religionsfriheten skulle kunna vinnas genom en

sådan ämnesfördelning mellan lärare i de allmänna skolorna att vissa lärare

kunde befrias från skyldighet att undervisa i kristendom.

Kommittén framhåller att det vid de högre skolor, som bygga på ett system

av ämneslärartjänster, icke i detta avseende uppkommer något problem. I

sådana skolor omfattar flertalet lärartjänster ämnesgrupper, vari kristendomskunskap

icke ingår, och dessa tjänster stå sålunda öppna för alla

oavsett deras samfundstillhörighet.

Beträffande folkskolorna är läget annorlunda. Dessa bygga på klasslärarsystemet

och lärarna äro alltid skyldiga att undervisa i kristendom. Med de

principer, som sålunda gälla beträffande undervisningsskyldigheten, skulle

enligt kommitténs ovan angivna förslag den, som tillhör ett trossamfund

med en från grunderna för kristendomsundervisningen väsentligt avvikande

trosåskådning, t. ex. en katolik, eller den, som ej tillhör något trossamfund,

icke kunna bli folkskollärare.

Kommittén anser emellertid att en ämnesfördelning i viss utsträckning

skall kunna ske även i folkskolor — ehuru i begränsad omfattning — så att

vissa folkskollärartjänster icke skulle medföra skyldighet att undervisa i

kristendom. Vid ett stort antal skolor, särskilt på landsbygden, kan en sådan

anordning icke genomföras. När endast en lärare finnes, måste han

undervisa i kristendom. I större skolor med flera lärare skulle däremot

ämneslärarsystemet kunna praktiseras i vass utsträckning. Ett ämnesutbyte

skulle även kunna komma till stånd genom att småskollärare övertar kristendomsundervisningen

på folkskolestadiet.

Däremot finner sig kommittén icke böra förorda ett ämnesutbyte, varigenom

även småskollärare skulle kunna befrias från skyldigheten att undervisa

i kristendom. På skolans mest elementära stadium, där ämnesgränserna

ej hållas så klara, bör enligt kommitténs mening undantag från klasslärarsystemet

icke göras för kristendomsundervisningen. Kommittén framhåller

dessutom att de praktiska möjligheterna för ordnandet av ämnesutbyte

mellan småskollärare inbördes torde vara förhållandevis små.

Kommittén framhåller att folkskollärare, som komma att sakna behörighet

att undervisa i kristendom, kunna få vidkännas eu viss begränsning i

sina befordringsmöjligheter, då de bli hänvisade att söka tjänster vid större

folkskolor, vid vilka ett ämnesutbyte är möjligt att genomföra. Enligt kommitténs

uppfattning skulle dock genom dess förslag om ämnesutbyte religionsfrihetsintresset

tillgodoses så långt de praktiska omständigheterna det

medgiva.

Beträffande de teologiska lärartjänsterna vid universiteten

gäller för närvarande att professorer enligt 28 § regeringsformen skola vara

av den rena evangeliska läran. För docenter, vilka förordnas av universitetskanslern,

finnes icke någon uttrycklig bestämmelse av motsvarande inne5

Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 100.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Kungl. Maj ds proposition nr 100.

håll. I praktiken torde dock samma behörighetskrav upprätthållas i fråga

om dem.

Kommittén framhåller att dessa behörighetsvillkor äro motiverade icke

av den forskning dessa lärare bedriva utan av den undervisning de meddela.

Den teologiska undervisningen avser i främsta rummet utbildning av

präster för den svenska kyrkan. Om de hittillsvarande behörighetsvillkoren

för de teologiska fakulteternas lärare skulle bortfalla, kunde det befaras

att fakulteterna icke längre skulle godtagas såsom utbildningsanstalter för

präster och att en opinion inom kyrkan skulle kräva att andra sådana anstalter

upprättades. Detta kunde enligt kommitténs mening icke anses önskvärt.

Kommittén finner det därför icke tillrådligt att dessa lärartjänster

skola få innehavas helt oberoende av samfundstillhörighet.

Vissa trossamfund stå enligt kommitténs mening svenska kyrkan så nära

att det icke kan vara oförenligt med den teologiska undervisningens intressen

att även medlemmar av sådana samfund kunna vara lärare vid de teologiska

fakulteterna. Dessa ombesörja utbildningen också av kristendomslärare;

kommittén uttalar den förmodan att, om kommitténs förslag beträffande

behörighetsvillkoren för dessa antagas, medlemmar av kyrkan närstående

trossamfund komma att bedriva teologiska studier i syfte att bli kristendomslärare.

Kommittén finner det därför rimligt att de som tillhöra sådana

samfund skola äga behörighet att även inneha befattning som lärare

vid teologisk fakultet. Kommittén förordar därför att behörigheten att inneha

lärartjänster vid de teologiska fakulteterna förbehålles — förutom medlemmar

av svenska kyrkan — medlemmar av andra trossamfund med evangelisk

grundåskådning. Denna regel skulle gälla både professorer och docenter.

Till de teologiska fakulteterna äro knutna särskilda praktisk-teologiska

institut, inom vilka undervisningen bedrives i form av praktiska övningskurser.

Enligt Kungl. Maj :ts stadga den 30 mars 1935 angående teologiska

examina skall professorn i praktisk teologi vid den fakultet till vilken institutet

är knutet eller annan ledamot av denna fakultet vara föreståndare

för institutet. Övningskurserna ledas av särskilda lärare. Undervisningen

tager direkt sikte på den praktiska prästutbildningen. Med hänsyn härtill

har kommittén i sitt förslag till religionsfrihetslag upptagit ett stadgande av

innehåll, att föreståndaren för de praktiska övningskurserna och de som vid

dessa kurser meddela teologisk undervisning skola vara medlemmar av

svenska kyrkan.

Den nuvarande jävsbestämmelsen i 28 § andra stycket regeringsformen

omfattar handläggning eller avgörande av frågor som angå religionsvård,

religionsundervisning eller befordringar inom svenska kyrkan.

Såvitt regeln angår religionsundervisning avser den enligt kommitténs uppfattning

icke endast religionsundervisningen inom kyrkan, t. ex. konfirmationsundervisning,

utan även religionsundervisningen i de allmänna skolorna.

Beträffande denna tolkningsfråga hänvisas till vad som anföres i det

följande vid redogörelsen för de föreslagna ändringarna i 28 § regeringsformen.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

67

Kommittén föreslår att jävsregeln skall ändras på det sättet att medlemskap

i kyrkan skall fordras för behörighet att handlägga och avgöra fråga

om religionsvård eller befordringar inom kyrkan, under det att handläggning

eller avgörande av fråga som är av synnerlig vikt för de allmänna

skolornas religionsundervisning skall förbehållas medlem av svenska kyrkan

eller av annat trossamfund med eu från grunderna för denna undervisning

ej väsentligt avvikande trosåskådning. I uttrycket religionsvård innefattar

kommittén även religionsundervisningen inom kyrkan. Såsom exempel

på frågor av synnerlig vikt för religionsundervisningen i de allmänna skolorna

anför kommittén fastställande av undervisningsplaner och godkännande

av läroböcker.

Beträffande statsrådets ledamöter föreslår kommittén undantag från jävsregeln.

Kommittén framhåller att utan ett sådant undantag konflikt kunde

uppstå mellan jävsregeln och bestämmelserna i 6 § tredje stycket, 8 § och

42 § andra stycket regeringsformen om den rätt och plikt att övervara i

statsrådet förekommande ärenden, som tillkommer statsrådets ledamöter.

Kommittén behandlar slutligen frågan om befattningshavares

skiljande från tjänsten av konfessionella skäl. I 15 § 1873 års

förordning stadgas att, om den som anmält sig till utträde ur svenska kyrkan

innehar offentlig tjänst, han skall skiljas från denna, därest ej tjänsten

är av beskaffenhet att han utan avseende å sin trosbekännelse kunnat

utnämnas till densamma samt Kungl. Maj :t eller den myndighet, som äger

att tillsätta tjänsten, finner skäligt att honom därvid bibehålla.

Kommittén finner ofrånkomligt att beträffande tjänster, till vilka enligt

kommitténs förslag ej må utnämnas annan än medlem av svenska kyrkan

eller vissa andra trossamfund, bibehålla en bestämmelse motsvarande den

i 15 § av 1873 års förordning, sålunda att innehavare av tjänst av nämnda

slag, som utträder ur svenska kyrkan eller upphör att vara medlem i

sitt trossamfund, skall skiljas från sin tjänst. Emellertid föreslår kommittén

att, då fråga uppkommer om entledigande av befattningshavare med

åliggande att meddela kristendomsundervisning i allmän skola, det skall

prövas, huruvida icke denne i stället för att entledigas kan förflyttas till

annan tjänst, som icke innefattar undervisningsskyldighet i kristendom.

Prövningen skall enligt kommitténs förslag ankomma på Konungen eller

den myndighet han därtill förordnar.

1 fråga om innehavare av tjänster, vilka medföra deltagande i handläggning

eller avgörande av frågor, som angå religionsvård eller befordringar

inom svenska kyrkan, finner kommittén riktigt att även de skola kunna

skiljas från sina befattningar, om de genom ändrad samfundstillhörighct

mistat sin behörighet att handlägga dylika frågor. Beträffande eu tjänst av

detta slag anser kommittén dock något entledigande ej böra ske, därest deltagande

i kyrkliga frågors handläggning utgör endast eu ringa del av de till

tjänsten hörande uppgifterna. I sådant fall skulle det enligt kommitténs

uppfattning ej möta några väsentliga svårigheter att befria tjänsteinnehavaren

därifrån. Med hänsyn härtill föreslår kommittén att entledigande skall

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

kunna ske endast om tjänsten i väsentlig mån medför deltagande i handläggning

eller avgörande av frågor, som angå religionsvård eller befordringar

inom svenska kyrkan, och även i sådant fall skall enligt förslaget Konungen

eller den myndighet han därtill förordnar pröva, huruvida icke i stället för

entledigande kan ordnas med förflyttning till annan tjänst.

Beträffande frågor, som angå kristendomsundervisningen i allmänna skolor,

har kommittén såsom framgår av det föregående föreslagit att endast

frågor av synnerlig vikt för denna undervisning ej må handläggas av andra

än dem som äro medlemmar av svenska kyrkan eller något närstående

trossamfund. Sådana frågor av synnerlig vikt äro enligt kommitténs mening

icke så allmänt förekommande att behörigheten att handlägga dem

skall kunna anses utgöra en betingelse för innehav av en tjänst. Bristande

behörighet att handlägga dylika frågor finner kommittén med hänsyn härtill

icke böra utgöra skäl för en tjänsteinnehavares entledigande.

Bestämmelser av ovan angivet innehåll har kommittén upptagit i förslaget

till religionsfrihetslag. Kommittén framhåller att fråga väl kunde

uppkomma att även i regeringsformen införa bestämmelser rörande de villkor,

under vilka en tjänsteman skall kunna entledigas eller förflyttas på

grund av att hans samfundstillhörighet ändrats. Emellertid har kommittén

avstått från att framlägga något sådant förslag, enär utredning av frågan

om en revision av de i 35 och 36 §§ regeringsformen meddelade bestämmelserna

om statstjänstemännens rättsliga ställning pågår.

Yttrandena.

I yttrandena ha i allmänhet icke gjorts några erinringar mot kommitténs

förslag att det nuvarande kompetensvillkoret för statsrådets ledamöter skall

upphävas för alla utom justitie- och ecklesiastikministrarna samt särskild

enligt 5 § tredje stycket regeringsformen förordnad föredragande av kyrkolagsärenden,

kyrkoärenden och ärenden angående religionsundervisningen.

Endast missionssällskapet Bibeltrogna vänner och en ledamot av domkapitlet

i Uppsala ha helt avstyrkt förslaget. Juridiska fakulteten i Uppsala

framhåller att mot förslaget kan invändas att, då Konungen enligt 2 § regeringsformen

skall tillhöra svenska kyrkan och dess bekännelse sålunda förutsättes

skola iakttagas vid riksstyrelsens handb avande, det blir en oformlighet

att icke uppställa samma troskrav i fråga om Konungens rådgivare

som beträffande Konungen själv. Denna oformlighet bleve desto mera påfallande,

som den reella beslutanderätten i regeringsärenden överflyttats från

Konungen till statsrådet. En omöjlig situation uppstode i sådana fall då

statsrådet för regeringen och detta innefattade ett starkt katolskt inslag.

Särskilt bör, enligt fakultetens mening, beaktas att de ekonomiska banden

mellan stat och kyrka under senare år knutits fastare, varigenom kyrkan

ställts i starkare beroende av staten än tidigare, ä andra sidan finner fakulteten

det emellertid uppenbart, att det nuvarande kravet på statsrådens bekännelse

av den rena evangeliska läran så till vida blivit en död punkt, att

dess reella betydelse ligger icke i dess positiva verkan utan i dess utestäng
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 69

ande av personer, som erkänna andra religiösa auktoriteter än den svenska

kyrkan.

Några remissinstanser ifrågasätta, om det ens är behövligt att justitieoch

ecklesiastikministrarna tillhöra kyrkan. Sålunda anför länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län beträffande justitieministern att antalet kyrlcolagsärenden

är mycket ringa jämfört med antalet övriga ärenden inom justitiedepartementet.

Länsstyrelsen påpekar vidare att såväl riksdagens som

kyrkomötets samtycke erfordras för stiftande av kyrkolag. Någon risk för

att svenska kyrkan skulle påtvingas en för kyrkan icke önskvärd lagstiftning,

om till justitieminister kunde utnämnas person som icke tillhörde

kyrkan, syntes därför icke vara att räkna med. Däremot kunde krav på

medlemskap i kyrkan utesluta den vid ett visst tillfälle lämpligaste från ämbetet.

Ej heller ecklesiastikministern skulle enligt länsstyrelsens mening behöva

tillhöra kyrkan, enär religionsundervisningen borde vara konfessionellt

obunden.

Metodistkyrkan framhåller att justitieministern har att förbereda även

lagar, som reglera de fria trossamfundens ställning, och anser att justitieministern

i följd därav bör vara fri från kravet att tillhöra kyrkan. Frikyrkliga

samarbetskommittén uttalar samma mening men framkastar också

tanken att såsom behörighetsvillkor för justitie- och ecklesiastikministrarna

skulle uppställas tillhörighet till kyrkan eller annat trossamfund med evangelisk

grundåskådning. Enligt samarbetskommitténs åsikt vore det dock

riktigast att, så länge kyrkan är bunden vid staten, alla kyrkoärenden behandlades

i ett kyrkodepartement och att krav på tillhörighet till svenska

kyrkan skulle gälla endast för detta departements chef.

Några remissinstanser uttala att ett upphävande av det nuvarande konfessionella

behörighetsvillkoret för statsråden bör ha till följd att, liksom

för övriga ämbetsmän, även för statsråden en jävsbestämmelse stadgas, som

utesluter svenska kyrkan utomstående från att deltaga i beslut, som avser

denna kyrka och dess angelägenheter. Domkapitlet i Uppsala, som är av

denna mening, betonar att det icke kan anses riktigt att för kyrkan väsentliga

frågor, t. ex. rörande bibelöversättning, kyrkohandbok och psalmbok,

avgöras av statsrådsledamöter, som stå utanför kyrkan. I fråga om tillsättning

av prästerliga ämbeten — framför allt de i framskjuten ställning -—

vore det vidare billigt, att besluten fattades av personer som tillhörde kyrkan.

Domkapitlet i Västerås, teologiska och juridiska fakulteterna i Uppsala,

juridiska fakulteten i Lund och hovrätten för Västra Sverige ge uttryck

åt samma uppfattning.

Juridiska fakulteten i Uppsala framhåller att en jävsregel för statsrådets

ledamöter väl skulle stå i strid med bestämmelserna i 6 och 8 §§ regeringsformen

om deras rätt och plikt alt övervara i statsrådet förekommande

ärenden, men finner icke något hinder för att i ifrågavarande lagrum sådana

ändringar företagas att de anpassas efter jävsregeln. Fakulteten anser

det icke otänkbart att införa en särskild ordning för kyrkliga ärenden

och erinrar i detta sammanhang om att, liksom tidigare ministeriella mål,

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

kommandomålen ej föredragas i statsrådet. Juridiska fakulteten i Lund föreslår,

med hänsyn till bestämmelsen i 8 § regeringsformen om minsta antalet

ledamöter som skola vara tillstädes vid beslut i statsrådet, att minst

fyra av statsrådets ledamöter skola tillhöra kyrkan. Hovrätten för Västra

Sverige framställer förslag om att ledamot av statsrådet, vilken ej tillhör

kyrkan, skall tillåtas deltaga i handläggning och avgörande av frågor angående

religionsvård och befordringar inom kyrkan endast i den mån beslutmässighet

eljest ej kan utan oskälig omgång åstadkommas.

Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran kommitténs

förslag, att behörighet att undervisa i kristendom i de allmänna skolorna

skall tillkomma icke endast medlem av svenska kyrkan utan även medlem

av trossamfund med en från grunderna för kristendomsundervisningen

i de allmänna skolorna icke väsentligt avvikande trosåskådning. Sålunda

uttala domkapitlen i Linköping, Skara, Karlstad och Visby samt Metodistkyrkan

tillfredsställelse över förslaget. Läroverkslärarnas riksförbund och

Kristendomslärarnas förening beteckna den föreslagna reformen som angelägen

och självklar med hänsyn till den utformning kristendomsundervisningen

numera skall ha.

Förslaget biträdes även av skolöverstyrelsen, som anser det nödvändigt

att förhindra att kristendomsundervisningen handhaves av lärare som anslutit

sig till en åskådning, vilken väsentligt avviker från grunderna för undervisningen

i de allmänna skolorna. Erfarenheten i vissa andra länder väckte

nämligen farhågor, att möjlighet till konfessionell propaganda skulle kunna

öppnas genom att man borttoge alla krav på samfundstillhörighet. Det

kompetenskrav som kommittén uppställt utgör enligt skolöverstyrelsens

mening den säkraste borgen för en objektiv och tolerant undervisning. Skolöverstyrelsen

påpekar att styrelsen härvid avviker från den ståndpunkt som

den intagit i yttrande över 1925 års religionsfrihetssakkunnigas förslag. I

detta yttrande tillstyrkte skolöverstyrelsen ett förslag, som gick ut på att

ingen finge utnämnas till kristendomslärare, om han tillhörde trossamfund,

åt vars medlemmar Konungen medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja

religionsundervisningen. Skolöverstyrelsen framhåller nu att vid detta tillfälle

en huvudsynpunkt synes ha varit att bereda möjlighet för de frikyrkliga

samfundens medlemmar att vara kristendomslärare i de allmänna skolorna,

men att därifrån alltjämt utestänga icke-kristna och katoliker. Med

dissenterlagskommitténs förslag finner skolöverstyrelsen samma intresse

tillgodosett.

Åtskilliga remissinstanser, som icke i princip ha något att invända mot

kommitténs förslag angående behörighetsvillkor för kristendomslärare, kritisera

emellertid det av kommittén använda uttrycket »en från grunderna

för kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna väsentligt avvikande

trosåskådning». Domkapitlen i Uppsala och Växjö samt teologiska fakulteten

i Uppsala framhålla att denna formulering är alltför vag och att den

därför skulle erbjuda tillämpningssvårigheter. Juridiska fakulteten i Upp
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

sala anser den enda praktiska utvägen vara att låta Kungl. Maj :t på framställning

av vederbörande trossamfund pröva om dess medlemmar skola

ha behörighet att vara kristendomslärare. Skolöverstyrelsen uttalar sig i

samma riktning. Teologiska fakulteten i Lund menar att bestämmelsen äi

ologisk. Fakulteten framhåller att enligt gällande undervisningsplaner undervisningen

i kristendom är avsedd att vara objektiv och icke konfessionellt

bestämd. Det skulle därför vara inadekvat att tala om en till grunderna för

denna undervisning hörande trosåskådning och följaktligen vilade bestämmelsen

på en obefintlig förutsättning.

Skolkommissionen betecknar det som anmärkningsvärt att dissenterlagskommittén

icke redovisat en olägenhet, som är förenad med dess förslag

och som 1925 års religionsfrihetssakkunniga i sitt år 1927 framlagda betänkande

starkt understrukit. I detta betänkande påpekades att lärare,

som för sin kompetens åberopade tillhörighet till annat samfund än svenska

kyrkan, skulle komma att sakna den säkerhet i anställningen som eljest är

honom tillförsäkrad. Om han uteslötes ur samfundet, skulle han förlora

behörigheten. Denna omständighet ansågs i betänkandet utesluta tanken på

att anknyta behörigheten till medlemskap i trossamfund av visst slag. Garantier

för undervisningen borde sökas mera i utbildning, formerna för tillsättning,

kontroll över tjänstgöring och fastställande av läroböcker än i det

formella kravet på lärarens samfundstillhörighet. Enligt 1927 års förslagskulle

därför endast den som tillhörde samfund med rätt till egen religionsundervisning

vara obehörig som kristendomslärare, men icke den som stode

utanför varje samfund. Skolkommissionen ger uttryck åt samma uppfattning

och föreslår att endast medlem av trossamfund med en från evangelisk

trosåskådning väsentligt avvikande trosuppfattning skall utestängas

från behörighet att vara kristendomslärare.

Vännernas samfund anser att behörighetskravet för kristendomslärare

icke bör anknytas vare sig positivt eller negativt till samfundstillhörighet.

Kristendomslärarbefattning borde kunna innehavas av den som äger en

evangelisk grundåskådning, oberoende av om han tillhör något samfund.

Missionssällskapet Bibelirogna vänner motsätter sig en ändring av nuvarande

bestämmelser att kristendomslärare skall tillhöra svenska kyrkan.

Kommitténs förslag kunde medföra att föräldrar bli tvingade att låta sina

barn undervisas i kristendom av person, som är medlem av ett främmande

trossamfund. Föräldrar tillhörande svenska kyrkan skulle sålunda icke ha

samma rätt som dissenters att få sina barn undervisade av medlemmar av

det egna samfundet.

Å andra sidan håller statskontoret före att, enär kristendomsundervisningens

konfessionella karaktär bör bringas att helt upphöra, icke några

som helst konfessionsvillkor böra uppställas för kristendomslärare.

I yttrandena äro meningarna delade om kommitténs förslag att icke uppställa

konfessionskrav för alla folkskollärare utan endast för dem som undervisa

i kristendom. Domkapitlen i Uppsala och Visby, Sveriges yngre prästers

förbund, Sveriges folkskollärarförbund och Sveriges småskollårarinne
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

förbund godtaga förslaget. liristendomslärarnas förening anser detta vara

en för alla parter gagnelig reform. Häri instämmer Läroverkslärarnas riksförbund.

Länsstyrelsen i Jönköpings lön menar att en konsekvens av den

av kommittén hävdade samvetsfriheten borde vara att det lagfästes en rätt

för lärare att åtnjuta befrielse från skyldighet att undervisa i kristendom. I

Danmark funnes en sådan rätt.

Många remissinstanser ifrågasätta emellertid starkt, huruvida kommitténs

förslag att genom ämnesfördelning skapa folkskollärartjänster utan undervisningsskyldighet

i kristendom är i någon större utsträckning genomförbart;

särskilt tänker man därvid på de mindre folkskolorna på landet med

endast en lärare. Skolöverstyrelsen uttalar en sådan mening och finner att

det redan av detta skolorganisatoriska skäl under överblickbar tid är uteslutet

att för folkskollärare göra undantag från regeln att de skola vara behöriga

att undervisa i kristendom. Även skolkommissionen avstyrker förslaget.

Den betonar i likhet med skolöverstyrelsen svårigheterna att genomföra

en ämnesfördelning och framhåller att olägenheterna med en sådan fördelning

dessutom i praktiken äro mycket stora. Bland annat anföres att en lärare

på folkskollärarstadiet, som måste lämna undervisningen i kristendomskunskap

åt en medlärare, skulle få en mycket svår ställning gentemot eleverna

och deras föräldrar. Vidare understrykes att en lärare utan kompetens

att undervisa i kristendom skulle ha mindre möjlighet än andra att erhålla

anställning som folkskollärare.

Stockholms domkapitel anför i stort sett samma skäl mot kommittéförslaget

som skolöverstyrelsen och skolkommissionen. Domkapitlet tillägger att

undervisningen även i andra ämnen i folkskolan än kristendomskunskap i

många fall måste ställa stora krav på en lärares lojalitet och saklighet, t. ex.

på en katolik om han skulle meddela historieundervisning om reformationen.

Slutligen framkastar domkapitlet frågan, hur morgonandakten skall ordnas

i en klass, vars lärare är befriad från att handha kristendomsundervisningen.

Domkapitlet i Karlstad anlägger samma synpunkter som Stockholms domkapitel.

Mot kommitténs förslag att småskollärarna utan undantag skola uppfylla

samma konfessionskrav som ämneslärare i kristendom göras i yttrandena

icke några invändningar.

Beträffande förslaget att lärarna vid de teologiska fakulteterna skola tillhöra

svenska kyrkan eller annat trossamfund med evangelisk grundåskådning

uttalas i yttrandena olika meningar. Statskontoret och domkapitlet i

Skara tillstyrka förslaget. Domkapitlet i Uppsala anser väl att goda skäl

tala för bibehållande av det nuvarande kravet att teologie professor skall tillhöra

svenska kyrkan, men anser någon större risk icke föreligga om den

föreslagna vidgade behörigheten skulle genomföras. Även kanslern för rikets

universitet biträder förslaget. Kanslern ifrågasätter dock om icke för innehav

av professuren i praktisk teologi bör uppställas villkor om medlemskap

i svenska kyrkan. Eljest funnes icke någon garanti för att åtminstone en

professor i teologisk fakultet vore medlem av kyrkan och sålunda kunde i

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

73

överensstämmelse med kommitténs förslag förordnas som föreståndare för

de praktisk-teologiska övningskurserna. Domkapitlet i Lund förordar att de

föreslagna behörighetsvillkoren skola gälla endast för innehavare av ordinarie

tjänst, således icke för docenter. Vännernas samfund hävdar — i likhet

med vad samfundet gjort beträffande kristendomslärarna — att teologisk

lärarbefattning bör kunna innehavas av den som äger en evangelisk grundåskådning,

oberoende av om han tillhör något trossamfund.

Några remissinstanser — däribland domkapitlen i Växjö och Härnösand

— göra gällande att begreppet evangelisk grundåskådning skulle behöva närmare

bestämmas. Juridiska fakulteten i Uppsala förordar — i enlighet med

sitt förslag beträffande kristendomslärarna — att Kungl. Maj:t på framställning

av vederbörande trossamfund skall avgöra om dess medlemmar

skola ha befordringsrätt inom teologisk fakultet.

Under framhållande av att en väsentlig uppgift för de teologiska fakulteterna

är att utbilda blivande präster inom svenska kyrkan motsätta sig teologiska

fakulteten i Uppsala, domkapitlen i Linköping och Härnösand, kyrkofullmäktige

i Malmö samt missionssällskapet Bibeltrogna vänner en ändring

i nu gällande behörighetsvillkor för de teologiska fakulteternas lärare. Teologiska

fakulteten i Uppsala anser att dessa behörighetsvillkor icke utgjort hinder

för den teologiska forskningens frihet. Domkapitlet i Linköping framhåller

att en ändring av behörighetsvillkoren kan leda till att kyrkan kommer

att resa krav på att få upprätta särskilda prästutbildningsanstalter, en

utveckling som domkapitlet finner icke önskvärd. Kyrkofullmäktige i Malmö

uttalar sainma farhåga och erinrar om att utvecklingen i Norge lett till anordnandet

av en »bekännelsefakultet». Domkapitlet i Härnösand påpekar att

i Danmark ansetts självfallet att endast medlemmar av danska kyrkan skola

kunna vara professorer vid de teologiska fakulteterna.

I yttrande av teologiska fakulteten i Lund framhålles att professorerna vid

teologisk fakultet icke blott ha till uppgift vetenskaplig undervisning och

forskning utan därjämte tillsammans utgöra en valkorporation vid vissa

biskopsval och för val av ledamöter i domkapitel och ombud vid kyrkomöte.

På grund härav finner teologiska fakulteten i Lund det vara ofrånkomligt

att till ordinarie professor skall kunna utses endast medlem av svenska kyrkan.

Fakulteten anser att de teologiska fakulteternas fasta anknytning till

universiteten utgör en garanti för den teologiska forskningens och undervisningens

frihet. Beträffande de teologie docenterna avstyrker fakulteten

bestämmelser om konfessionella behörighetsvillkor.

Domkapitlet i Växjö finner det önskvärt att medlemmar av andra kristna

samfund än svenska kyrkan må kunna befordras till professorer vid teologisk

fakultet men föredrager att detta ordnas genom inrättande av rörliga

professurer.

Juridiska fakulteten i Lund anser det naturligt att lärare, vilkas åliggande

huvudsakligen avser utbildning av präster, skola tillhöra svenska kyrkan eller

trossamfund med evangelisk grundåskådning, men för övriga tjänsteinnehavare,

vilkas verksamhet kan betecknas såsom huvudsakligen av objektiv

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

vetenskaplig art, finner fakulteten detta villkor obehövligt och ur vetenskaplig

synpunkt hinderligt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön uttalar

sig i samma riktning och menar att det beträffande t. ex. professurerna i

religionshistoria och gamla testamentets exegetik knappast är motiverat att

uppställa något konfessionellt behörighetskrav. En ledamot av domkapitlet i

Göteborg och två ledamöter av teologiska fakulteten i Uppsala hävda av

samma skäl att sådant krav icke bör uppställas beträffande någon lärare

vid teologisk fakultet.

Mot de av kommittén föreslagna jävsreglerna beträffande frågor angående

religionsvård, religionsundervisning eller befordran inom svenska kyrkan ha

i yttrandena i allmänhet icke framställts invändningar av principiell natur.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar dock att förekomsten av en

jävsregel i praktiken måste leda till ett visst religionstvång för innehavare

av vissa befattningar inom administrationen. En del befattningar skulle av

praktiska skäl icke kunna innehavas av personer, som drabbas av jävsregeln.

Att på så sätt i realiteten inskränka myndigheternas val vid tillsättande

av tjänster finner länsstyrelsen varken lämpligt eller förenligt med religionsfrihetens

princip. Juridiska fakulteten i Uppsala anmärker att den av

kommittén föreslagna jävsregeln — vilken å ena sidan icke omfattar medlem

av trossamfund med en från grunderna för de allmänna skolornas

religionsundervisning »ej väsentligt avvikande trosåskådning», å den andra

gäller allenast fråga, som är »av synnerlig vikt för sagda undervisning» —

är i dubbelt hänseende vag. Så tänjbara uttryck som »ej väsentligt avvikande

trosåskådning» och »av synnerlig vikt för sagda undervisning» äro,

framhåller fakulteten, alltid olämpliga i en grundlagstext och bli det särskilt,

när tillämpningen ankommer på eu mångfald befattningshavare och

myndigheter.

Kommitténs förslag angående tjänsteinnehavares skiljande från tjänsten

vid ändrad ställning i konfessionellt hänseende har endast i några yttranden

mött invändningar. Juridiska fakulteten i Uppsala anser att, om samfundstillhörighet

skall vara ett behörighetsvillkor för innehav av tjänst,

förlust av denna tillhörighet måste medföra entledigande från tjänsten eller

förflyttning till annan tjänst. Emellertid framhåller fakulteten — liksom

i fråga om jävsregeln — att uttrycket »annat trossamfund med en från

grunderna för kristendoinsundervisningen i de allmänna skolorna ej väsentligt

avvikande trosåskådning» är alltför vagt för att kunna läggas till

grund för en prövning av befattningshavarnas rättsställning. Olägenheterna

skulle bli särskilt framträdande, om prövningen komme att läggas i händerna

på underordnad myndighet eller hänskjutas till domstol. Juridiska

fakulteten i Lund avstyrker förslaget under framhållande av att detta stode

i strid med 36 § regeringsformen, enligt vilken ingen domare eller annan

ämbets- eller tjänsteman — med undantag för de i 35 § nämnda — må

utan rannsakning eller dom avsättas från sin syssla eller utan egen ansökning

förflyttas till annan tjänst. Teologiska fakulteten i Lund anlägger

delvis samma synpunkter som juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Sveriges småskollärarinneförbund finner förslaget angående lärarnas rättsliga

ställning otillfredsställande och anser att det icke bör läggas till grund

för lagstiftning.

Departementschefen.

Den i regeringsformen angivna allmänna principen för tjänstetillsättningar

innebär att hänsyn får tagas endast till förtjänst och skicklighet. Konfessionella

behörighetsvillkor utgöra undantag från denna huvudregel och kunna

således medföra att sökande uteslutes från befattning, ehuru han i fråga

om förtjänst och skicklighet är den mest meriterade. Ursprungligen gällde

enligt 1809 års regeringsform att alla civila ämbetsmän skulle vara av den

rena evangeliska läran. De nu gällande bestämmelserna, vilka tillkommo genom

en ändring i regeringsformen år 1870, avsågo att öppna ett friare tillträde

till allmänna befattningar. Att likväl en viss inskränkning bibehölls i

den allmänna regeln, enligt vilken allmänna befattningar förbehållas bekännare

av kristen eller mosaisk troslära, motiverades med att andra icke

kristna trosbekännare borde uteslutas, emedan åtskilliga bland dem, t. ex.

mormonerna, omfattat läror som vore oförenliga med våra medborgerliga

förhållanden.

Denna motivering kan numera icke anses bärande. Befattningshavare i

allmän tjänst böra icke, i förhållande till övriga medborgare, sättas i någon

undantagsställning. Det stora flertalet befattningshavare ha icke sådana

uppgifter att deras personliga konfession är av någon betydelse. De böra åtnjuta

samma frihet som andra medborgare att själva taga ställning till sin

livsåskådning och denna bör icke inverka på deras behörighet att inneha

och utöva befattningen.

Endast i två hänseenden synes det påkallat att överväga undantag från

den nu angivna grundsatsen, nämligen då det gäller handläggning av ärenden

rörande den svenska kyrkans religiösa förhållanden och undervisning

i kristendom eller teologisk vetenskap. Härvid bortser jag från svenska kyrkans

prästerskap, som självfallet måste både tillhöra kyrkan och bekänna

dess lära.

Mellan den statliga och kyrkliga förvaltningen finnes ett samband på

sådant sätt att statlig myndighet, ehuru den i allmänhet icke har några

kyrkliga uppgifter, i undantagsfall kan komma att handlägga även kyrkliga

ärenden. Även religiösa frågor, t. ex. fastställande av kyrkohandbok

eller psalmbok, kunna härigenom komma under myndighetens bedömande.

Sådana frågor ha emellertid, på grund av den skillnad som föreligger mellan

medborgarskap och tillhörighet till kyrkan, icke karaktären av allmänna

angelägenheter utan beröra endast kyrkans medlemmar. Den som icke tillhör

kyrkan bör icke deltaga i handläggning därav.

De synpunkter som nu angivits tillgodoses för närvarande genom eu jävsbestäminelse,

vilken från befattning med dylika ärenden utesluter den som

icke tillhör kyrkan. Denna jävsbestämmelse bör alltså bibehållas; de jämk
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ningar i fråga om dess räckvidd som kunna komma i fråga skall jag beröra

i redogörelsen för departementsförslaget.

I fråga om statsrådets ledamöter gälla för närvarande strängare konfessionsband

än för befattningshavare i allmänhet. Enligt regeringsformen

skall nämligen statsrådet i dess helhet vara av den rena evangeliska

läran. Detta stadgande bibehölls oförändrat vid 1870 års reform av hithörande

bestämmelser och konstitutionsutskottet hänvisade därvid till att

Konungen vore svenska kyrkans överhuvud och att Konungens makt och

myndighet vid vissa tillfällen kunde utövas av statsrådet samt framhöll

att det vid sådana förhållanden icke vore lämpligt att detta skulle kunna

utgöras av andra troslärors bekännare.

Statsrådets ledamöter intaga icke i det hänseende som nu behandlas någon

särställning. Det måste tvärtom anses vara av stor vikt att valet av regeringsledamöter

icke hindras av några speciella villkor, som skulle kunna

utesluta den för sådant uppdrag lämpligaste. Å andra sidan kan även på

Kungl. Maj :t ankomma att handlägga ärenden rörande religiösa angelägenheter

inom kyrkan. Den nyss angivna synpunkten att sådana ärenden icke

böra handläggas av dem som stå utanför denna kyrka kan alltså äga sin

tillämpning även på regeringsärendena. Visserligen finnas, då det gäller

dessa ärenden, även andra garantier för att de kyrkliga intressena iakttagas.

En viktig garanti består däri att i vissa lagstiftningsärenden kyrkomötets

medverkan erfordras. Det i praktiken viktigaste skyddet för kyrkan

ligger emellertid i det demokratiska styrelseskicket. Regeringens politiska

ansvar inför folkmajoriteten och dess representanter medför att, alldels

oavsett vilken konfessionell inställning den enskilde statsrådsledamoten

har, några beslut icke kunna förekomma till skada för en kyrka som

folkets övervägande flertal tillhör och önskar se upprätthållen. Häremot kan

naturligtvis anmärkas att den garanti, som sålunda det fria statsskicket utgör,

fungerar när det gäller väsentliga frågor, vilka kunna tillmätas någon

politisk betydelse, men knappast på samma sätt inverkar i mera rutinmässiga

ärenden. Det torde alltså vara av vikt att den nyss angivna jävsbestämmelsen

är tillämplig även i regeringsärenden. Svårigheter uppstå dock, om

bestämmelsen gives en sådan räckvidd att ledamot av statsrådet, som icke

tillhör svenska kyrkan, blir förhindrad att deltaga vid ärendets företagande

i konselj. Ledamot av statsrådet är nämligen enligt regeringsformen berättigad

och, i viss utsträckning, också skyldig att deltaga i regeringsärendenas

behandling. Från denna, för vårt regeringssätt väsentliga regel kan något

undantag uppenbarligen icke göras. Det är därför nödvändigt att, då det

gäller statsrådets ledamöter, begränsa jävsbestämmelsens tillämplighet. Detta

synes lämpligen kunna ske på det sättet att bestämmelsen kommer att

omfatta endast den befattning med ärendet som ligger i dess föredragning.

Däri innefattas också det närmaste ansvaret för ärendets beredning och tillkomsten

av beslut. Genom en sådan bestämmelse vinnes i huvudsak samma

resultat som kommittén eftersträvat. Den skillnaden föreligger dock att enligt

kommittéförslaget vissa departementschefer skulle vara bundna av ett

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

konfessionskrav, även om skyldigheten att föredraga hithörande ärenden

överflyttats på annan ledamot av statsrådet; skäl härför torde icke föreligga.

Vad nu sagts har avseende på de normala fall, då Konungen för regeringen.

Det torde emellertid knappast vara tillräckligt motiverat att uppställa

några strängare krav av hänsyn till de fall då riksstyrelsen ankommer

på statsrådet i dess helhet, vilka fall åsyftades i konstitutionsutskottets nyss

återgivna yttrande. Det är naturligt att Konungen skall vara den främste

ledamoten av den kyrka, till vilken folkets flertal ansluter sig; i detta hänseende

har någon ändring icke ifrågasatts. De fall då statsrådet i dess helhet

kan föra regeringen i Konungens ställe äro rena undantagsfall, som äro

avsedda att bli av kort varaktighet; genom ändringar i regeringsformen år

1949 ha möjligheterna till att sådant fall skall inträffa ytterligare inskränkts.

Då enligt 43 § regeringsformen tillförordnad regering är tillsatt,

torde vad jag anfört om föredragande komma att gälla den ledamot av regeringen

som förestår det departement till vilket ärendet hör.

Nu gällande konfessionella behörighetsvillkor för tjänster som medföra

skyldighet att i allmän skola undervisa i kristendom ansågos vid sin tillkomst

år 1870, i samband med upphävandet av äldre mera generella bestämmelser,

icke behöva närmare motiveras. Skälet till att främmande trosbekännare

icke tillätos förvärva sådana tjänster låg tydligen däri, att bekännelse

till den rena evangeliska läran betraktades som en garanti för att undervisningen

bevarade sin evangelisk-lutherska karaktär. Även då det nu gäller

att taga ställning till dessa behörighetsvillkor måste hänsyn till undervisningen

vara det avgörande. Någon annan anledning att sätta dessa tjänster i

en särställning föreligger icke.

Kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna har efter tillkomsten

av grundlagsbestämmelsen avsevärt ändrats. Såsom kommittén närmare utvecklar

(s. 53) har denna undervisning både i folkskolan och i högre skolformer

förlorat den dogmatiska och konfessionella prägel som den tidigare

haft. Numera lägges huvudvikten vid en objektiv framställning av kristendomens

uppkomst, innehåll och utveckling samt vid den etiska fostran som

kan anknytas därtill. Kommittén framhåller att undervisningen fullföljer en

evangelisk linje. Det är avsett att kristendomsundervisningen även efter skolreformen

skall få i huvudsak samma karaktär som för närvarande. I propositionen

till 1950 års riksdag angående riktlinjer för det svenska skolväsendets

utveckling har chefen för ecklesiastikdepartementet framhållit såsom en

väsentlig uppgift för kristendomsundervisningen att till våra efterkommande

förmedla det arv av värderingar och levnadsnormer, som skapats före vår

tid och bildar grunden för vårt arbete. Med den uppfattning av undervisningens

ändamål, som chefen för ecklesiastikdepartementet sålunda angivit,

följer att denna måste bygga på traditionen i vårt land och på just den form

av kristendom som här sedan gammalt omfattas. Denna kristendomsuppfattning

är väl icke alldeles enhetlig; skilda riktningar förekomma. Därför

bär man också eftersträvat att ur skolornas undervisning avlägsna sådant

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:Is proposition nr 100.

som skiijer dessa riktningar och att skapa en kristendomsundervisning, som

ar ägnad att tillfredsställa det stora flertalet av vårt folk. Detta har visat sig

möjligt därför att svenska kyrkan och de större frikvrkoriktningarna ha en

gemensam, evangelisk grundåskådning.

Uppgiften att undervisa barn i våra allmänna skolor ställer över huvud

taget stora krav på den som vill ägna sig däråt. Lärarens personliga egenskaper

äro av den största betydelse, i synnerhet för en undervisning som är avsedd

att vara icke blott ett meddelande av kunskaper utan även en karaktärsfostran.

Genom utbildning av lärare och urval vid tillsättningen söker

man få lärare som besitta icke blott de erforderliga teoretiska insikterna utan

även de karaktärsegenskaper och den förmåga att leda barn som äro nödvändiga.

Såsom garantier för att undervisningen bedrives på det sätt som är

åsyftat tjäna kursplaner och anvisningar samt kontroll över undervisningen

och däri använda läroböcker. Dessa mera allmänna garantier för undervisningens

kvalitet fungera på samma sätt, oavsett vilket läroämne undervisningen

avser. Frågan gäller nu, om därutöver några särskilda krav böra

ställas på den som undervisar i kristendom.

Vid ett ställningstagande till denna fråga bör beaktas att, även utan bestämmelser

härom, ett visst urval av lärare kommer till stånd. Det ligger

nämligen redan i sakens natur att icke någon utbildar sig för en lärargärning,

om däri ingår att undervisa i en religion, som strider mot hans övertygelse.

Det är alltså undervisningsskyldigheten — och icke det formella behörighetskravet

— som i första hand verkar avhållande på dem som ha en

främmande religionsuppfattning. På samma sätt förhåller det sig om någon,

som redan innehar lärartjänst, kommer till en uppfattning i religiösa frågor

som strider mot anvisningarna för den undervisning han meddelar. Hans

ändrade personliga uppfattning medför icke någon rätt att avvika från anvisningarna;

ett åsidosättande av dessa kan innefatta tjänstefel. För honom

uppkommer därför problemet, om han kan förena undervisningsskyldigheten

med sin nya övertygelse. Är denna av så genomgripande betydelse för

hans personlighet att han icke längre kan fullgöra undervisningen, nödgas

han söka sig en annan verksamhet.

Ehuru man sålunda kan utgå från att även utan särskilda bestämmelser,

som begränsa behörigheten att undervisa i kristendom, denna undervisning

i allmänhet kommer att bedrivas endast av personer som ha en positiv inställning

till sitt undervisningsämne, torde dock särskilda behörighetsvillkor

kunna vara av värde i vissa situationer. Sådana villkor öppna en möjlighet

för skolmyndigheterna att sörja för att den som står helt främmande

för undervisningen icke anförtros lärartjänst. Det synes således, på grund

av kristendomsundervisningens särskilda karaktär, vid tillsättning av lärare,

som skall utöva sådan undervisning, böra tillses att denne icke har en uppfattning

som strider mot en evangelisk åskådning. Härvid torde dock, liksom

för närvarande, den som är medlem av svenska kyrkan få antagas fylla

detta krav; att införa något sakligt bedömande i dessa fall, som utgöra

flertalet, kan icke komma i fråga. Sökande som icke tillhör svenska kyrkan

bör kunna såsom bevis om sin inställning åberopa medlemskap i frikyrko
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO.

samfund. Däremot kan sådant medlemskap, såsom påpekats i 1927 års betänkande,

icke göras till en ovillkorlig förutsättning för rätten att inneha

tjänsten. Det måste därför föreligga också en möjlighet att på annat sätt

styrka att läraren fyller angivna krav i fråga om sin åskådning.

Genom bestämmelser av det innehåll som nu angivits kan salunda tillses

att endast personer som tillhöra svenska kyrkan eller eljest ha en åskådning

som är förenlig med undervisningen vinna anställning såsom kristendomslärare.

Fråga uppkommer då, om sådan lärare, därest förutsättningen

sedermera brister, bör vara skyldig att frånträda tjänsten. Uppenbart är att

lärarens skiljande från tjänsten på grund av hans konfessionella förhållanden

innebär ett mycket allvarligare ingripande i den religiösa friheten än en

kontroll vid tillsättning av lärare, som skola undervisa i kristendom. Det

måste föreligga mycket starka skäl för att den som visat sig kunna utan

anmärkning utöva en lärartjänst sedermera skall kunna skiljas från tjänsten.

Redan däri att behörigheten, såsom nyss angivits, anknytes till lärarens

ådagalagda inställning till sitt undervisningsämne ligger, att det i allmänhet

icke är möjligt konstatera att någon ändring däri skett annat än genom det

sätt, på vilket han sköter sin undervisning. Men även om det i undantagsfall

skulle kunna visas, t. ex. att lärare inträtt såsom medlem i ett samfund

som icke kan betecknas som evangeliskt, kan det icke anses motiverat att

ett ingripande mot läraren skulle kunna ske med åsidosättande av de regler

som gälla för hans anställning. Huruvida han på grund av ådagalagd religiös

inställning skall kunna skiljas från tjänsten, bör således bero på anställningsformen.

Är han anställd på sådana villkor att han kan uppsägas från

tjänsten, bör således dylik åtgärd kunna tillgripas. En ordinarie lärare bör

däremot icke kunna skiljas från tjänsten annat än på grund av tjänstefel

och i den administrativa eller judiciella ordning som gäller för bestämmande

av påföljd härför.

Kommittén har upptagit frågan om en sådan ämnesfördelning inom folkskolan

att lärare i större omfattning än för närvarande kunde fritagas från

skyldigheten att undervisa i kristendom, varigenom sådana lärartjänster

skulle stå öppna även för dem som icke fylla villkoren för att bli kristendomslärare.

Vad kommittén föreslagit i denna del har rönt kritik i flera yttranden.

Jag skall icke närmare ingå på denna skolorganisatoriska fråga. Det

bör dock framhållas att de skäl som föranleda konfessionella begränsningar

i behörigheten att vara lärare hänföra sig allenast till undervisningen i kristendom.

Endast då det gäller sådan undervisning få enligt regeringsformen

särskilda villkor för utnämning förekomma. Härav följer alltså att, i den

män en lärare är fri från skyldighet att undervisa i kristendom, något konfcssionsband

icke gäller för tjänsten, oavsett vid vilken skolform denna är

inrättad.

Kommittén framhåller att konfessionella behörighetsvillkor för de teologiska

fakulteternas professorer icke äro motiverade av den forskning dessa

bedriva men väl av den undervisning de ha att meddela samt hänvisar

till alt dessa fakulteter utbilda präster för svenska kyrkan. Därför finner

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

kommittén att sådana lärarbefattningar icke böra kunna innehavas helt

oberoende av samfundstillhörighet men att behörigheten därtill bör kunna

utvidgas till medlemmar i vissa kyrkan närstående trossamfund, nämligen

sådana som ha en evangelisk grundåskådning.

Den teologiska undervisningen kan icke på samma sätt som undervisningen

i de allmänna skolorna vara bunden av kursplaner och anvisningar;

den måste bygga på en fri vetenskaplig forskning och det ankommer på varje

professor att inom ramen för sitt ämne giva undervisningen dess innehåll.

Det är emellertid ofrånkomligt att denna undervisning, om den skall

kunna tillgodose prästutbildningen för svenska kyrkan, måste äga en evangelisk-luthersk

inriktning. Härvid är det självfallet icke fråga om någon

inskränkning i den vetenskapliga friheten eller något hinder för den enskilde

forskaren att hysa och i sin undervisning giva uttryck åt personliga

meningar i skilda frågor. Men en forskning som utgår från helt andra förutsättningar

än dem som sedan gammalt bestämt den evangelisk-lutherska

teologien vid våra universitet ägnar sig icke väl såsom underlag för prästutbildningen.

Det torde sålunda vara uppenbart att den som skall utöva

en för prästutbildningen så central undervisning som den i praktisk teologi

måste tillhöra kyrkan och att någon, som i sitt vetenskapliga arbete

företräder en annan religiös riktning eller eljest tagit avstånd från kyrkans

lära, icke kan komma i fråga till en sådan lärostol. I huvudsak torde samma

förhållande gälla flertalet av de övriga ämnena inom de teologiska fakulteterna.

Såsom kommittén framhållit förekomma dock frikyrkliga riktningar,

vilka stå kyrkan så nära att forskare som anslutit sig till någon av

dem böra kunna utöva teologisk undervisning vid fakulteterna. Ä andra

sidan kunna inom de teologiska fakulteterna förekomma undervisningsämnen,

som icke äga en särskild evangelisk-luthersk prägel, och lärostolar i

dessa ämnen böra därför stå öppna för varje kompetent forskare, oavsett

dennes konfessionella inställning. Så torde förhålla sig med undervisningen

i allmän religionshistoria. Om det, såsom stundom diskuterats, skulle inrättas

en filologisk undervisning inom de teologiska fakulteterna, saknas

uppenbarligen varje anledning att uppställa något konfessionellt krav på

utövarna av denna undervisning. Vid utnämning till teologisk lärartjänst

bör således, i den omfattning som nu angivits, fordras att sökanden tillhör

svenska kyrkan eller, i varje fall, icke har en trosåskådning som strider

mot evangelisk kristendomsuppfattning.

I detta sammanhang bör dock även beaktas att professorerna i teologi

icke endast ha forsknings- och undervisningsuppgifter. De utöva dessutom

vissa särskilda kyrkliga funktioner, nämligen att inom sig utse representanter

i domkapitel och kyrkomöte samt att deltaga i biskopsval. Av lagen

om domkapitel och av kvrkomötesförordningen framgår att endast den

som tillhör svenska kyrkan kan vara ledamot i domkapitel eller kyrkans

ombud vid kyrkomöte. Några särskilda bestämmelser finnas icke som angiva,

hur valet av fakultetens representanter skal! tillgå. Uppenbart är dock

att den som icke själv äger vara representant icke heller äger deltaga i valet

av sådan. Att den som icke tillhör svenska kyrkan ej äger deltaga i

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

81

biskopsval följer omedelbart av regeringsformens bestämmelser. Det skulle

visserligen rent teoretiskt kunna anmärkas, att om icke några formella

garantier uppställas för att ett tillräckligt antal av fakulteternas medlemmar

tillhör kyrkan, fakulteterna skulle kunna bli oförmögna att fullgöra

dessa kyrkliga funktioner. En sådan utveckling är emellertid så osannolik

att den tills vidare kan lämnas ur räkningen.

Vad slutligen angår frågan om befattningshavares skiljande från tjänsten

på grund av konfessionella skäl torde det vara uppenbart att det nu gällande

stadgandet i 1873 års förordning, enligt vilket befattningshavare som

utträder ur svenska kyrkan saknar all rätt att vara bibehållen vid sin tjänst

utan är härför helt beroende av myndighets goda vilja, utgör ett allvarligt

och betänkligt ingrepp i religionsfriheten. I fråga om lärartjänsterna har jag

redan angivit att några särbestämmelser om skyldighet att frånträda tjänsten

icke böra förekomma. Ej heller i något annat av nu behandlade fall torde

någon sådan skyldighet böra bibehållas. Endast präst i svenska kyrkan bör,

om han övergiver kyrkans lära, vara skyldig frånträda befattningen; härom

finnas redan bestämmelser i en år 1948 antagen lag.

Om kyrklig vigsel.

Kommittén.

Enligt 4 kap. 1 § giftermålsbalken ingås äktenskap med kyrklig eller borgerlig

vigsel. Kyrklig vigsel må enligt 4 kap. 2 § förrättas antingen av präst

i svenska kyrkan eller av präst i främmande trossamfund, vars prästerskap

av Kungl. Maj :t förklarats äga rätt att förrätta vigsel. Innan präst inom sådant

samfund må utöva rättighet att viga skall, enligt kungörelsen den 6 augusti

1894, i Stockholm hos överståthållarämbetet och annorstädes i riket hos

länsstyrelse styrkas, dels att samfundets prästerskap äger rättighet att med

laga verkan förrätta vigsel, dels att den person, varom är fråga, är präst i

samfundet och jämväl enligt samfundets regler är behörig att viga.

De kristna trossamfund, vilkas prästerskap ha rätt att viga med laga verkan,

äro Metodistkyrkans församlingar, Romersk-katolska kyrkan, de anglikanska

församlingarna i Stockholm och Göteborg, Franska reformerta församlingen

i Stockholm, Nya kyrkans svenska församling i Stockholm, Nya

kyrkans församling i Stockholm och Nya kyrkans samfund i Jönköping. Behörighet

att viga har vidare tillagts rabbiner och vikarierande rabbiner vid

de mosaiska församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Sistnämnda

vigselförrättare äro undantagna från skyldigheten att styrka sin behörighet

inför överståthållarämbetet eller länsstyrelse.

Svenska missionsförbundet, Svenska baptistsamfundets missionsstyrelse,

Örebro missionsförening, Adventistsamfundct, Frälningsarmén och Filadelfiaförsamlingen

i Stockholm ha i skrivelser till kommittén hemställt att sådana

bestämmelser införas att dessa organisationer kunna erhålla behörighet

att anordna vigsel med civilrättslig verkan. I ett par av skrivelserna hävdas

emellertid att den mest tillfredsställande lösningen av vigselfrågan vore att

(! Iiihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 100.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

obligatoriskt civiläktenskap infördes, eller att sålunda giftermål med rättslig

verkan skulle ingås inför borgerlig myndighet. Efter äktenskapets ingående

kunde var och en i överensstämmelse med sin religiösa uppfattning söka den

kyrkliga välsignelse eller bekräftelse av giftermålet, som han önskade.

Kommittén anser det icke finnas anledning att i vårt land göra den borgerliga

vigseln till den enda legala formen för giftermål. Enligt statistiska

uppgifter för åren 1925, 1935 och 1945 utgjorde de kyrkliga vigslarna resp.

93,5, 92,7 och 94,2 % av samtliga vigslar. Kommittén yttrar att dessa siffror

tyda på att den kyrkliga vigseln har en så stark förankring i folket, att det

skulle vara ett alltför radikalt ingrepp att genom införandet av obligatoriskt

civiläktenskap fråntaga den kyrkliga vigseln dess rättsverkningar. För den

stora majoritet, som fasthåller vid kyrklig vigsel, skulle det betyda en onödig

omgång, om civiläktenskapet bleve obligatoriskt. Enligt kommitténs uppfattning

måste vidare det religiösa momentet vid vigseln anses bidraga till

att bevara helgden kring äktenskapets ingående och att stärka den äktenskapliga

gemenskapen.

Kommittén finner det vara rätt och billigt att trossammanslutningars medlemmar

likaväl som de främmande trossamfundens finge vigas av sina egna

religionslärare. Trossammanslutningarnas verksamhet har i allmänhet gestaltats

på liknande sätt som de främmande trossamfundens, i relativt fast

organiserade församlingar och mestadels med egen sakramentsförvaltning.

Det borde kunna anförtros åt en trossammanslutning med tillbörlig organisatorisk

fasthet att ha egna vigselförrättare. Emellertid anser sig kommittén

icke kunna förorda att alla befattningshavare med själavårdande uppgifter

inom en sådan sammanslutning skola få förrätta vigsel. Utbildningen av dessa

befattningshavare är mycket olika inom olika sammanslutningar. En vigselförrättare

måste besitta erforderliga kvalifikationer för uppdraget. Kommittén

finner det därför böra särskilt prövas, vilka personer som skola äga

behörighet att förrätta vigsel. Vidare anser kommittén att hänsyn måste tagas

till behovet av vigselförrättare inom trossammanslutningarna. Efter en

närmare utredning av denna fråga (bet. s. 134—137) beräknar kommittén detta

behov till inemot 500 vigselförrättare. Kommitténs förslag innebär sålunda

att Kungl. Maj :t på förslag av trossammanslutningarna och efter prövning

av de föreslagnas kvalifikationer och behovet av vigselförrättare skulle kunna

meddela förordnande för personer inom sammanslutningarna att förrätta

vigsel.

Med hänsyn till önskvärdheten av överensstämmelse mellan de regler

som gälla för trossammanslutningar och för särskilda trossamfund föreslår

kommittén att vigselförrättare inom trossamfund, som icke redan nu har

vigselrätt, skall förordnas på samma sätt som vigselförrättare inom trossammanslutning.

Ett trossamfund skulle alltså icke längre erhålla generellt

medgivande för sitt prästerskap att förrätta vigsel, överståthållarämbetets

och länsstyrelsernas befattning med ifrågavarande ärenden skulle upphöra

och ersättas av ett prövningsförfarande hos Kungl. Maj :t.

De trossamfund, vilkas prästerskap redan nu har behörighet att viga med

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

laga verkan, skulle emellertid — med undantag för de mosaiska församlingarna

— få behålla denna behörighet. Enligt vad kommittén inhämtat

föreligger behov av flera vigselförrättare för de mosaiska trosbekännarna

med hänsyn till att antalet vigslar under senare år ökat i antal — beroende

på den stora inflyttningen av utländska judar — och att vigsel stundom

sker på orter, långt avlägsna från Stockholm, Göteborg och Malmö. Det

synes kommittén också vara en brist att det icke förekommer någon officiell

registrering av dem som äro behöriga att förrätta mosaisk vigsel. På grund

härav föreslår kommittén att beträffande förordnande av mosaiska vigselförrättare

skall gälla vad nu föreslagits beträffande vigselförrättare inom

trossammanslutningar.

I 4 kap. 2 § giftermålsbalken stadgas att kyrklig vigsel må äga rum inom

svenska kyrkan, om båda de trolovade äro medlemmar av kyrkan eller den

ene är medlem därav och den andre tillhör annat kristet trossamfund. Beträffande

vigsel inom främmande trossamfund, vars prästerskap är behörigt

att förrätta vigsel, gäller att vigsel må äga rum, om båda de trolovade

äro medlemmar av samfundet eller, där samfundet är kristet, den ene är

medlem därav och den andre av annat kristet trossamfund. I paragrafen

stadgas vidare att Kungl. Maj:t äger förordna att medlem av utländskt

evangeliskt-lutherskt trossamfund skall ha samma rätt till kyrklig vigsel

som medlem av svenska kyrkan. Sådant förordnande har meddelats'' i fråga

om medlemmar av danska folkkyrkan, norska statskyrkan, Finlands evangelisk-lutherska

kyrka och evangelisk-lutherska Augustanasynoden i Amerika.

Enligt 4 § i samma kapitel gäller att äktenskap må ingås med borgerlig

vigsel, evad de trolovade kunna erhålla kyrklig vigsel eller ej.

Kommittén framhåller att på grund av den vidgade rätten till utträde ur

svenska kyrkan anledning finnes att överväga, om äktenskap skall få ingås

med vigsel inom svenska kyrkan, när den andra kontrahenten ej tillhör något

trossamfund. Enligt kommitténs mening bör någon ovillkorlig rätt till

sådan vigsel icke medgivas, men det bör vara prästen förbehållet att avgöra,

huruvida han finner skäl förrätta vigseln. Kommittén anför härom:

Den kyrkliga vigseln är en handling inom den kristna församlingen och

det förefaller icke rimligt att de som icke tillhöra något kristet samfund

skulle tillerkännas rättighet att vid vigseln bli betjänade av kyrkan, särskilt

som man icke beträffande dem kan presumera en rätt förståelse för

den religiöst bestämda vigselakten. Att för sådana fall medgiva en ovillkorlig

rätt till vigsel inom svenska kyrkan, så snart den andra kontrahenten

tillhör kyrkan, skulle på cn ingalunda betydelselös punkt innebära ett

avsteg från hittills gällande principer. Ett dylikt avsteg kan icke motiveras

endast med en hänvisning till religionsfrihetens krav.

Det nuvarande ovillkorliga hindret att förrätta kyrklig vigsel i här avsedda

fall anser kommittén dock böra bortfalla. Den som icke tillhör något

trossamfund kan vara döpt och ha erhållit kristen undervisning eller på

annat sätt ha en positiv relation till den kristna religionen och kyrkan. Ur

kyrklig synpunkt kan det många gånger icke vara något att invända emot

att en sådan person erhåller kyrklig vigsel. Likaledes synes i detta sammanhang

höra beaktas, att det ibland kan vara ovisst huruvida en person

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

verkligen tillhör ett trossamfund. Förhållandena under senare år ha visat

att denna fråga kan vara svår att avgöra beträffande utlänningar, som vistas

i Sverige. Kommittén har ock i kapitlet om kyrkobokföringen framhållit,

att någon fullständig redovisning i kyrkoböckerna av medlemskap i

trossamfund av olika skäl ej bör förutsättas. Jämväl med hänsyn härtill

finner kommittén lämpligt att lätta på kravet att, när en av kontrahenterna

icke tillhör svenska kyrkan, denne dock skall tillhöra ett kristet trossamfund.

Enligt kommitténs förslag skall sålunda vigsel inom svenska kyrkan kunna

förekomma i sådana fall då den ene av kontrahenterna tillhör kyrkan

och den andre icke tillhör något trossamfund; dock skulle präst icke vara

skyldig viga, därest någon av de trolovade icke tillhör något trossamfund.

Samma regler finner kommittén böra gälla vigsel inom annat kristet trossamfund.

Något förbehåll att vigselförrättaren icke är skyldig viga, om en

av kontrahenterna ej tillhör något trossamfund, är emellertid i detta fall

icke erforderligt, då vigselförrättare inom annat trossamfund icke har någon

i lag föreskriven skyldighet att förrätta vigsel.

Vigsel inom trossammanslutning skall enligt kommitténs mening kunna

äga rum under samma förutsättningar som vigsel inom svenska kyrkan;

dock skall åtminstone en av kontrahenterna tillhöra icke blott kyrkan utan

även trossammanslutningen.

I fråga om vigsel inom mosaisk församling framhåller kommittén att sådan

vigsel enligt nu gällande bestämmelser anses kunna ske mellan mosaiska

trosbekännare, även om dessa icke tillhöra mosaisk församling i Sverige.

Under senare år har ett stort antal utländska mosaiska trosbekännare

inkommit i landet och dessa tillhöra icke de mosaiska församlingarna, vilka

bestå endast av svenska medborgare. Vigsel bland dessa utlänningar förrättas

av de mosaiska församlingarnas rabbiner. Behov av mosaisk vigsel

mellan personer som icke tillhöra mosaisk församling skulle kunna uppkomma

även i andra fall, om rätt till fritt utträde ur sådan församling införes.

Enligt kommitténs förslag skall därför mosaisk vigsel kunna äga rum,

om båda de trolovade äro mosaiska trosbekännare.

Präst inom svenska kyrkan har enligt gällande bestämmelser icke någon

rätt att vägra vigsel av den anledningen att någon av de trolovade är frånskild.

Frågan om kyrklig vigsel av frånskilda har alltsedan 1868 vid många

tillfällen behandlats i kyrkomötet och i riksdagen, dock utan att leda till

ändrad lagstiftning. Sålunda förekom denna fråga vid 1908 års riksdag i

samband med att den borgerliga formen för äktenskaps ingående utan inskränkning

gjordes tillgänglig för alla. Ett av lagutskottet framlagt förslag

om rätt för präst att vägra frånskild kyrklig vigsel blev dock ej bifallet

av riksdagen. Samma fråga upptogs åter, då riksdagen och kyrkomötet

1915 behandlade lagstiftningen angående äktenskaps ingående och upplösning.

Justitieministern Hasselrot utvecklade vid detta tillfälle i kyrkomötet

skälen till att han icke kunde gå med på en bestämmelse, som befriade präst

från vigselskyldigheten i dylika fall. Kyrkomötet antog lagförslaget men

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

85

beslöt även skrivelse angående vigselskyldigheten. Skrivelsen föranledde

icke någon åtgärd. Även senare (1929 och 1936) har frågan behandlats i

kyrkomötet utan att leda till något positivt beslut. År 1946 beslöt kyrkomötet

begära att frågan skulle upptagas av dissenterlagskommittén och

skrivelsen härom har Kungl. Maj:t överlämnat till kommittén.

Kommittén föreslår att i 4 kap. 3 § giftermålsbalken skall intagas ett

stadgande, enligt vilket präst i svenska kyrkan icke skall vara skyldig att

viga, därest någon av de trolovade är frånskild och andra maken i tidigare

äktenskap lever.

Såsom motiv för förslaget anför kommittén bland annat följande:

Ett icke obetydligt antal präster känner otvivelaktigt allvarliga samvetsbetänkligheter

att viga frånskilda, medan andra präster ha eu annan uppfattning

av den kyrkliga vigseln och anse sig kunna förrätta sådan utan inskränkningar.

Det synes rimligt att skälig hänsyn tages till prästens samvete,

om detta icke medför att samhällets intresse eller annans rätt därigenom

kränkes.

Hela frågan kommer också i ett delvis nytt läge, därest i enlighet med dissenterlagskommitténs

förslag vigsel förrättad inom vissa trossammanslutningar

tillerkännes laga verkan. Trossammanslutningarnas vigselförrättare

synas icke rimligen böra i lag åläggas skyldighet utan endast givas rättighet

att viga. Dessa vigselforrättares eventuella skyldigheter härutinnan

kunna endast bestämmas av vad sammanslutningarna själva föreskriva.

Det är anledning att förmoda att föreskrifterna härom eller den praxis som

kan utvecklas bli sådana, att vigsel av frånskilda aldrig eller i mycket begränsad

utsträckning förekommer. Under sådana förhållanden kan svenska

kyrkan i den kristna opinionen framstå som ett samfund med mindre etiskt

allvar och med mindre utvecklat sinne för äktenskapets helgd än de inomkyrkliga

trossammanslutningarna. Det förefaller uppenbart att en kyrka,

som undantagslöst och okritiskt meddelar vigsel åt frånskilda, därigenom

lätt kan motverka sin egen förkunnelse om äktenskapsförbundets hclgd och

orygglighet. Visserligen innebär inte den kyrkliga vigselakten ett konstaterande

av att den förbindelse, som ingås, är etiskt och kristet fullvärdig, och

i detta avseende behöver därför icke någon väsentlig skillnad föreligga mellan

vigsel av kontrahenter, som ej förut varit gifta, och vigsel av frånskilda;

kyrkans vigselritual torde utan osanning kunna användas även vid vigsel

av frånskilda. Men trots detta kvarstår det förhållandet att, då äktenskap

ingås mellan personer, av vilka endera eller båda ha genom skilsmässa upplöst

äktenskap bakom sig, de tidigare vid en vigselakt uttalat trohetslöften

och velat ha sitt äktenskap betraktat som ett oupplösligt kristligt äkta förbund.

Det kan inträffa fall då den kyrkliga vigseln av frånskilda så uppenbart

skadar kyrkans anseende och auktoritet och står i strid mot hennes

egen förkunnelse om äktenskapet, att prästen av sitt samvete och i trohet

mot den kyrka han tjänar skulle känna sig förpliktad att vägra vigsel, om

rättighet härtill förelåge. Så länge skyldigheten består, föres prästen in i en

många gånger mycket allvarlig samvetsnöd.

I den förda diskussionen ha två vägar anvisats till lösningen av denna

fråga. Antingen skall kyrklig vigsel över huvud icke få förekomma, då någon

av kontrahenterna är frånskild, eller också skall prästen medgivas rätt att

under vissa förutsättningar vägra sin medverkan till vigsel i detta fall. Den

första linjen har den fördelen att den objektivt fastställer, när kyrklig vigsel

ej får äga rum, och förhindrar subjektivt godtycke. Å andra sidan uteslutas

därigenom från kyrklig vigsel också de fall, då någon religiöst motive
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

råd invändning mot kyrklig vigsel icke finnes. Den lidande parten i ett

upplöst äktenskap skulle genom en sådan lagbestämmelse hindras att få ett

nytt äktenskap bekräftat genom den kyrkliga vigselakten. Av dessa och

andra skäl torde ett generellt förbud mot vigsel av frånskilda ej vara tillfredsställande.

Många, icke blott bland prästerna, skulle anse en sådan lagbestämmelse

vara stridande mot den kristna kärleken och mot den evangeliska

kristendomstolkning, som den svenska kyrkan företräder. Den allmänna

uppfattningen inom svenska kyrkan är icke heller att alla frånskilda

böra förvägras kyrkans medverkan vid ingåendet av nytt äktenskap. Men det

torde vara omöjligt att i en lagbestämmelse formulera de skäl, som böra föranleda

en vägran att förrätta kyrklig vigsel. Avgörandet torde därför böra

överlåtas till den enskilde prästen.

Kommittén anför att Finlands kyrkomöte år 1948 antog en bestämmelse,

enligt vilken frånskild person, vars förre make vore i livet, icke finge vigas

till kyrkligt äktenskap och ej heller hans borgerligt ingångna äktenskap

välsignas, såvida icke präst ansåge synnerliga skäl därtill förefinnas. Detta

beslut av kyrkomötet har sedermera icke blivit godkänt av republikens president.

Av det utskottsbetänkande som låg till grund för kyrkomötets beslut

framgick emellertid, hur det var avsett att bestämmelsen skulle tilllämpas,

och ur betänkandet må därför följande här anföras:

Ehuru det är synnerligen svårt, ja, till och med omöjligt att giva detaljerade

och i alla avsenden hållbara anvisningar rörande de fall, då äktenskapsskillnad

icke kan från kristlig synpunkt ovillkorligen fördömas, vill

utskottet dock hänvisa till några orsaker till äktenskapsskillnad, vilka kunde

anses vara motiverade. Sådana orsaker, vilka även nämnas i äktenskapslagen,

äro äktenskapsbrott från den andra makens sida, könssjukdom, grov

misshandel, långvarigt frihetsstraff, svårt missbruk av berusningsmedel,

obotlig sinnessjukdom eller sinnesslöhet, försvinnande i obekanta öden eller

med dem jämförbar omständighet. Däremot har utskottet icke velat i denna

förteckning upptaga vanlig brytning i förhållandet mellan makarna, emedan

denna kan bliva en mycket lättvindig orsak till skillnad. Vad här anförts

skulle enligt utskottets åsikt tjäna vederbörande präst till ledning,

men ankomme det på prästen själv att, på grund av sin kännedom om den,

som anhåller om vigsel, träffa sitt avgörande. Härvid borde naturligtvis avseende

fästas icke enbart vid den egentliga orsaken till skillnaden i äktenskapet

utan också vid personens andliga och sedliga tillstånd.

Kommittén framhåller att enligt dansk och norsk lag präst kan neka att

viga frånskild samt att någon olägenhet av denna ordning icke försports.

Vidare påpekar kommittén att den borgerliga vigseln under alla förhållanden

står till kontrahenternas förfogande och att, även om det ojämförligt

största antalet äktenskap ingås genom kyrklig vigsel, den borgerliga vigseln

numera har en sådan ställning i det allmänna medvetandet att en hänvisning

till denna vigselform icke kan betraktas som nedsättande.

Yttrandena.

Beträffande kommitténs förslag om kyrklig vigsel uttalas i yttrandena

delade meningar. Vad till en början angår frågan om obligatoriskt

civiläktenskap avvisar domkapitlet i Härnösand i likhet med kommittén

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

tanken därpå. Domkapitlet håller före att införandet av ett sådant äktenskap

skulle påskynda samhällets sekularisering och bidraga till underminerande

av äktenskapets helgd. Domkapitlen i Karlstad och Lund samt Sveriges

yngre prästers förbund uttala samma mening.

Juridiska fakulteten i Uppsala hävdar däremot att det principiellt riktiga

vore att helt särhålla det civilrättsliga äktenskapet från det kyrkliga, så att

det förra tillerkändes civilrättsliga verkningar men det kyrkliga äktenskapets

rättsverkningar finge bero av varje trossamfunds inre rätt. Det borgerliga

äktenskapets ingående borde göras till en registreringsakt av rent

civil natur utan kyrklig medverkan.

I några yttranden göres gällande att frågan om rätt för frikyrkoförsamlingar

att anordna kyrklig vigsel med civilrättslig verkan icke äger något

nödvändigt sammanhang med religionsfrihetsspörsmålet. Möjligheten att

efter borgerlig vigsel anordna en religiös akt funnes alltid. Denna åsikt uttalas

av domkapitlen i Uppsala, Strängnäs, Västerås och Karlstad, juridiska

fakulteten i Uppsala och Sveriges yngre prästers förbund.

Förslaget att utvidga frikyrkoförsamlingarnas vigselrätt tillstyrkes eller

lämnas utan erinran av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, domkapitlen

i Linköping, Strängnäs, Växjö, Lund, Härnösand och Luleå, Metodistkyrkan

och Frikyrkliga samarbetskommittén. Samarbetskommittén finner

dock den föreslagna begränsningen av antalet vigselförrättare icke vara tillräckligt

motiverad. Vid förordnande av vigselförrättare borde större betydelse

tillmätas personliga kvalifikationer än teoretisk utbildning. Domkapitlet

i Uppsala uttalar betänkligheter mot den föreslagna utvidgningen av vigselrätten,

huvudsakligen av det skälet att det förelåge svårigheter att göra

gällande ämbetsmannaansvar för vigselförättare inom trossammanslutning.

Därest de statliga myndigheterna skulle anse tillfredsställande garantier finnas

för utkrävande av sådant ansvar, vill domkapitlet dock icke motsätta sig

förslaget.

Åtskilliga remissinstanser avstyrka emellertid förslaget. Sålunda finner

domkapitlet i Västerås det orimligt att en trossammanslutning inom svenska

kyrkan skall göra anspråk på samma vigselrätt som tillkommer kyrkans

präster. Domkapitlet förordar att enskilda personer inom kyrkan skola

kunna av Kungl. Maj :t meddelas samma rätt att förrätta vigsel som prästerskapet.

Därigenom skulle enligt domkapitlets mening berättigade önskemål

från de inom kyrkan kvarstående frikyrkogrupperna kunna tillgodoses.

Domkapitlet i Göteborg, Sveriges yngre prästers förbund och missionssällskapet

Bibeltrogna vänner motsätta sig förslaget på i huvudsak samma

grund som domkapitlet i Västerås. Sveriges yngre prästers förbund anser

att det i praktiken skulle bli svårt att draga nödiga gränser beträffande vigselförrättares

kvalifikationer och de krav som skulle ställas på ett rätt

handhavande av uppdraget. Enligt förbundets mening skulle det icke heller

bli lätt att genomföra den prövning av frikyrkoförsamlingarnas organisation

och verksamhet, som förutsättes skola ske genom Kungl. Maj:t. Förbundet

anmärker vidare alt det icke synes tillräckligt utrett huruvida upp
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

draget att vara vigselförrättare bör vara personligt under alla förhållanden

eller om uppdraget bör vara lokalt begränsat så att det upphör att gälla om

vigselförrättaren flyttar från en ort till en annan. Teologiska fakulteten i

Uppsala understryker likaledes svårigheterna i förslagets tillämpning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län avstyrker förslaget under framhållande

bland annat att tillräckliga garantier icke lämnats för att de personer, som

skulle kunna förordnas till vigelseförrättare inom trossammanslutning,

komme att besitta erforderlig kompetens för uppdraget. Stundom kunde en

vigselförrättare ställas inför vanskliga spörsmål, t. ex. om någon önskar vigsel

utan föregående lysning eller fråga uppkommer om internationella äktenskapsförhållanden.

Domkapitlet i Karlstad befarar att vigselförrättare

inom trossammanslutning icke skulle intaga den ställning och åtnjuta den

auktoritet, som för äktenskapsinstitutionens egen skull måste fordras.

I de yttranden som avgivits av domkapitlen i Uppsala och Karlstad samt

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhålles att förslagets genomförande

skulle kunna tillskapa en klasskillnad inom frikyrkoförsamlingarnas

predikantkår mellan pastorer med och pastorer utan behörighet att förrätta

vigsel med civilrättslig verkan. Det ifrågasättes om ej detta förhållande

skulle komma att väcka irritation inom församlingarna och särskilt bland

pastorerna. Länsstyrelsen anser att Kungl. Maj:t bör ha frihet att meddela

behörighet att förrätta vigsel antingen åt en frikyrkoförsamlings predikanter

i gemen eller åt vissa individuellt bestämda predikanter.

Teologiska fakulteten i Lund anser att trossammanslutningar och trossamfund

borde av Kungl. Maj :t kunna erhålla rätt att själva bestämma,

vilka till dem hörande personer som skola äga behörighet att viga.

Länsstyrelsen i Örebro län gör gällande att den föreslagna ordningen för

vigselförrättares förordnande är onödigt krånglig och finner förslaget att ersätta

länsstyrelsernas prövning av behörigheten att viga med ett ansökningsförfarande

hos Kungl. Maj :t strida mot de decentraliseringssträvanden, som

nu äro rådande.

De föreslagna bestämmelserna om förutsättningarna för att kyrklig vigsel

skall få äga rum ha i några yttranden mött kritik. Sålunda anför Frikyrkliga

samarbetskommittén att bestämmelserna i olika situationer leda

till egendomliga resultat. Samarbetskommittén förordar därför att den som

är förordnad till vigselförrättare skall ha rätt att med laga verkan viga alla

som hos honom begära vigsel. I varje fall borde vigselförrättaren alltid

har rätt att viga om en av kontrahenterna tillhörde hans församling. Även

Stockholms domkapitel, teologiska fakulteten i Lund och Metodistkyrkan

förorda att legal vigselförrättare skall ha rätt att viga personer oberoende

av deras samfundstillhörighet. Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar att

legal vigselförrättare borde utan olägenhet kunna tilläggas befogenhet att

förrätta vigsel även i andra fall än kommittén föreslagit. Domkapitlet i

Härnösand menar å andra sidan att frågan, huruvida de fria samfundens

vigselförrättare böra ha rätt att viga oberoende av kontrahenternas samfundstillhörighet,

faller utanför religionsfrihetens ram.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Mnj.ts proposition nr 100.

Juridiska fakulteten i Uppsala anser att förslaget beträffande vigsel av

mosaiska trosbekännare innebär en opåkallad inkonsekvens i förhållande

till övriga vigselbestämmelser, dels enär för mosaisk vigsel ingendera

kontrahenten behöver vara medlem av mosaisk församling, dels enär mosaisk

vigsel ej medgives när ena kontrahenten är konfessionslös.

Domkapitlet i Lund anser det riktigt att präst skall kunna vägra vigsel,

när den ena kontrahenten är konfessionslös, och framhåller härutinnan att

kyrklig vigsel ofta önskas icke på grund av vigselns kristna karaktär utan

på grund av de högtidliga yttre former, som kyrkans rum och ritual erbjuda.

Domkapitlet i Strängnäs ifrågasätter däremot huruvida en präst bör

kunna vägra vigsel i förevarande fall. Teologiska fakulteten i Lund anför

att legal vigselförättare i normala fall bör vara skyldig viga, när en av

kontrahenterna tillhör hans församling. Sveriges yngre prästers förbund

uttalar att kommitténs förslag innebär större religionsfrihet för frikyrkoförsamlingarna

än för svenska kyrkan, enär beträffande frikyrkoförsamlingarna

talas om rätt att viga under det att svenska kyrkans prästerskap i flertalet

fall komme att ha skyldighet att förrätta vigsel.

I yttrandena äro meningarna delade om kommitténs förslag att präst skall

kunna vägra att förrätta vigsel av frånskilda.

Domkapitlen i Växjö och Härnösand samt missionssällskapet Bibeltrogna

vänner uttrycka tillfredsställelse över förslaget. Även domkapitlet i Luleå

tillstyrker detta, ehuru domkapitlet helst skulle se att kyrklig vigsel över

huvud taget icke finge förekomma beträffande frånskilda under andra makens

livstid. Domkapitlet i Uppsala säger sig föredraga gällande bestämmelser

men vill ej motsätta sig förslaget, därest de frikyrkliga få vigselrätt.

Övcrståthållarämbetet förordar en mera begränsad rätt att vägra vigsel

än kommittén föreslagit. Sålunda skulle präst äga rätt att vägra vigsel

endast därest den frånskildes make lever och prästen på grund av sin kännedom

om orsaken till skilsmässan finner det strida mot sitt samvete att

förrätta vigsel.

I några yttranden hävdas att avgörandet om vigsel skall ske icke bör tillkomma

den enskilde prästen. Sveriges yngre prästers förbund anser att den

föreslagna bestämmelsen i många fall skulle komma att medföra lika allvarlig

samvetsnöd hos prästen som gällande regler. Förbundet framhåller

vidare att kyrkans anseende icke gagnas genom att avgörandet överlämnas

åt enskilda präster. Det vore icke lyckligt om kyrkans präster komme att

klassificeras efter deras villighet eller ovillighet att viga frånskilda. Kyrkan

borde meddela bestämmelser om när vigsel av frånskilda finge ske; det

vore icke den enskildes uppgift att formulera vad som är kyrkans lära. Domkapitlet

i Lund anlägger i huvudsak samma synpunkter. Juridiska fakulteten

i Uppsala anför att prövningen om vigsel skall ske bör bero av kyrkans

bekännelse, icke av varje särskild prästs personliga uppfattning.

Förslaget avstyrkes även av domkapitlet i Västerås, två ledamöter av dom
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

kapitlet i Uppsala, länsstyrelserna i Jönköpings och Örebro län samt statskontoret.

Av domkapitlet i Västerås framhålles att en präst vid tillämpning

av den föreslagna bestämmelsen skulle kunna råka i ytterst vanskliga konflikter.

Därtill komme att präst med hänsyn till kontrahenternas inställning

till äktenskapet kan finna en kyrklig vigsel minst lika motbjudande även i

fall där skilsmässa icke föreligger. Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar

samma uppfattning. Länsstyrelsen i Örebro län betonar att förslaget skulle

leda till ojämnhet i tillämpningen. Statskontoret anför att prästerna äro anställda

i statens tjänst och lika litet som andra statstjänstemän böra få

själva avgöra, vilka uppgifter som tillhöra tjänsten.

Departementschefen.

Nu gällande bestämmelser om äktenskaps ingående innebära att vigsel

utgör en nödvändig förutsättning för att ett äktenskap skall komma till

stånd, men att det står kontrahenterna fritt att välja kyrklig eller borgerlig

form för vigseln. Rättsutvecklingen har först efter hand nått fram till

denna ståndpunkt.

Den kyrkliga vigseln finnes nämnd redan i landskapslagarna vid sidan

om äldre inhemska former för äktenskaps ingående. Först genom 1734 års

lag kom dock vigseln att betraktas som det avgörande momentet, vid vilket

äktenskapets rättsverkningar voro knutna och utan vilket ett äktenskap i

allmänhet icke förelåg. Med vigsel avsågs härvid en av präst i svenska

kyrkan utförd kyrklig akt. Den religionsfrihet som år 1781 medgavs främmande

trosbekännare innefattade rätt för dem att vigas av sina egna präster

och med sina egna ceremonier, varigenom alltså en sådan vigsel fick

samma civilrättsliga verkan som vigsel inom svenska kyrkan. Detsamma

torde ha gällt om mosaiska former för äktenskaps ingående enligt de bestämmelser

som år 1782 meddelades om mosaiska trosbekännare. Rätten att

med laga verkan förrätta vigsel inom främmande trossamfund gjordes genom

1873 års förordning beroende på Kungl. Maj :ts medgivande.

En borgerlig form, äktenskaps ingående inför magistrat eller kronofogde,

uppkom under senare hälften av 1800-talet genom flera särskilda författningar.

Denna var avsedd för sådana fall då kyrklig vigsel av en eller annan

anledning icke kunde komma i fråga; endast i undantagsfall hade kontrahenterna

möjlighet att välja formen för sitt giftermål. I detta hänseende

inträdde en ändring genom 1908 års lag om äktenskaps ingående. Denna

innebar nämligen att den borgerliga formen skulle stå öppen för alla och

att kontrahenterna i det övervägande flertalet fall skulle kunna välja mellan

denna och kyrklig vigsel. Lagberedningen uttalade i ett år 1913 avgivet

betänkande sin principiella anslutning till den reglering frågan fått genom

1908 ars lag samt framhöll betydelsen av att staten beredde sina medlemmar

frihet att välja den av de båda historiskt givna formerna för äktenskaps

ingående som kontrahenterna i varje fall funne mest tilltalande. På

grundval av beredningens utredning antogos nya bestämmelser i ämnet år

1915 — båda formerna för äktenskaps ingående kallades nu vigsel — och

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr JOO.

dessa bestämmelser ha sedan, i sak oförändrade, överflyttats till den gällande

giftermålsbalken.

Valfrihet i fråga om formen för äktenskaps ingående är således den princip,

på vilken gällande lagstadganden bygga. Denna grundsats har ansetts

innebära icke blott att medlem av svenska kyrkan skall kunna välja mellan

vigsel inom denna kyrka och borgerlig vigsel utan även att medlem av annat

erkänt religiöst samfund i princip skall äga motsvarande valrätt. Frågan

härom prövades av riksdagen i samband med tillkomsten av 1908 års

lag. Kungl. Maj:t har nämligen i sin proposition föreslagit att vigsel inom

främmande trossamfund skulle upphöra och att främmande trosbekännare

således skulle vara hänvisade att ingå sina äktenskap i borgerlig form. Detta

förslag underkändes av riksdagen, som anförde bl. a. att därigenom skulle

skapas en konfessionell olikställighet som icke funnits förut. Även lagberedningen

uttalade i 1913 års betänkande att det bäst överensstämde med

grundsatsen om valfrihet att kyrklig vigsel vore tillgänglig för alla med

allenast det förbehållet att vigsel icke kunde godkännas inom annat kyrkosamfund

än sådant, vars organisation erbjöd nödiga garantier för att lagens

föreskrifter om vigsel och därmed sammanhängande åtgärder iakttogos.

Tidigare ha önskemål framförts att, efter utländsk förebild, endast förrättning

inför borgerlig myndighet skulle betraktas som äktenskapsstiftande

och att således den kyrkliga vigseln skulle frånkännas rättslig betydelse.

Denna fråga om s. k. obligatoriskt civiläktenskap behandlades och avvisades

under förarbetena till 1915 års lag. Kommittén har med statistik

från tiden efter år 1915 visat att den kyrkliga vigseln kommer till användning

i mer än 9 fall på 10. Av yttrandena synes också framgå att frågan

om obligatoriskt civiläktenskap numera i huvudsak blott har teoretiskt intresse.

Praktiskt sett begränsar sig därför det föreliggande spörsmålet till

frågan, i vad mån det är möjligt att i vidgad omfattning förverkliga den

konfessionella likställigheten mellan medlemmar av svenska kyrkan och

medlemmar i andra trossamfund.

För närvarande har Kungl. Maj :t möjlighet att medgiva vigselrätt endast

åt de erkända trossamfundens prästerskap. Giftermålsbalken anknyter

alltså i detta hänseende till 1873 års förordning, enligt vilken endast samfund

med en annan kristen troslära än den evangelisk-lutherska kan vinna

erkännande såsom främmande trossamfund. Samma begränsning till samfund

med annan kristen troslära kommer således att gälla även i fråga om

möjligheten att vinna vigselrätt; härvid bortser jag dock från de mosaiska

församlingarna, av vilka de större sedan gammalt äga vigselrätt. Uppenbarligen

saknas numera varje anledning att bibehålla en dylik, pa samfundens

troslära grundad indelning av samfunden i sådana som kunna få vigselrätt

och sådana som äro uteslutna därifrån. Å andra sidan kan något anspråk

på rätt att viga med laga verkan icke härledas ur rätten att åtnjuta religionsfrihet.

Varje religiöst samfund är oförhindrat att, på det sätt samfundet

finner lämpligt, omgärda sina medlemmars äktenskap med religiös

helgd. Men frågan, huruvida de ceremonier samfunden anordna härför och
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungi. Maj.ts proposition nr 100.

så kunna bilda utgångspunkt för äktenskapets borgerliga rättsverkningar, är

ett praktiskt spörsmål. Vid dess avgörande måste hänsyn tagas icke endast

till kravet på likställighet utan även till behovet av garantier för ett riktigt

uppfyllande av lagens bestämmelser om vigsel.

Av vad nu anförts följer att ur principiell synpunkt något hinder icke

bör föreligga att medgiva vigselrätt åt de frikyrkosamfund som nu icke

äro erkända enligt 1873 års förordning och därför hittills icke kunnat få

sådan rätt. Huruvida så bör ske måste dock bero på praktiska överväganden

i varje särskilt fall. Vissa frikyrkliga organisationer bestå av ett mycket

stort antal, över hela landet spridda mindre församlingar och, om samtliga

dessa skola få vigselrätt, blir det antal vigselförrättare som skulle tillkomma

förhållandevis stort. En annan svårighet ligger däri att frikyrkoförsamlingarna

icke alltid äga en från församlingens övriga medlemmar

fast avgränsad präst- eller predikantbefattning. Frikyrkorörelserna ha nämligen

utvecklats ur enskilda sammanslutningar för gemensam andaktsövnmg

under ledning endast av lekmän. I stort sett ha de alltjämt en dylik

karaktär, men i vissa fall ha de efter hand vunnit en fastare organisation

och särskilda predikanter ha anställts. Inom flera av de större frikyrkorörelserna

anordnas en grundlig predikantutbildning, och stränga krav

ställas på dem som önska anställning som predikant, under det att andra

religiösa samfund för predikantuppgifter anlita lämpliga lekmän, som icke

fått nagon särskild utbildning för detta ändamål.

Kommittéförslaget söker komma till rätta med nu angivna svårigheter

genom att införa ett nytt system för meddelande av vigselbehörighet, enligt

vilket Kungl. Maj .t efter bedömande av behovet och individuell prövning av

de sökandes personliga kvalifikationer skulle förordna frikyrkliga vigselförrättare.

Denna utväg skulle emellertid kräva en vidlyftig administrativ

apparat. Det torde heller icke vara lämpligt att Kungl. Maj :t genom att förordna

endast vissa predikanter och avvisa andra, i och för sig lika kompetenta

personer söker hålla ned antalet vigselförrättare. Ett medgivande

av vigselrätt måste visserligen grundas på att det kan antagas att ett tillräckligt

behov föreligger. Men det bör lämpligen ankomma på de frikyrkosamfund

som begära vigselrätt att själva, med hänsyn till behovet och övriga

omständigheter, avgränsa de befattningar som skola beklädas med vigselbehörighet

och att uppställa sådana utbildnings- och kompetenskrav att

dessa befattningar kunna bilda underlag för ett mera generellt medgivande.

Det kan visserligen förhålla sig så att dessa förutsättningar icke för närvarande

föreligga. Vissa samfund ha nämligen icke givit sina predikantbefattningar

en sådan innebörd att dessa lämpa sig för de nya uppgifterna. I sådana

fall kan uppenbarligen en framställning om vigselrätt icke bifallas,

förrän samfundet i nu angivet hänseende skapat de nödvändiga förutsättningarna

härför.

På grund av vad nu anförts bör det alltså ankomma på Kungl. Maj :t att,

efter utredning av omständigheterna i varje särskilt fall, avgöra, om de

religiösa samfundens präster eller predikanter skola få viga med rättslig

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

verkan. I undantagsfall bör det icke vara något hinder att, om förutsättningar

för ett mera generellt medgivande saknas, endast ett personligt förordnande

meddelas, liksom Kungl. Maj :t även i övrigt bör vara oförhindrad

att begränsa sitt medgivande. Närmare bestämmelser, som kunna erfordras

bl. a. för att vigselförrättare skall kunna styrka sin behörighet, torde

få utfärdas av Kungl. Maj :t i administrativ ordning.

Enligt nu gällande regler är det en förutsättning för att vigsel skall få ske

inom svenska kyrkan, att båda de trolovade äro medlemmar av kyrkan

eller den ene är medlem därav och den andre tillhör annat kristet samfund.

Motsvarande regler gälla för vigsel inom främmande kristet trossamfund.

Mosaisk vigsel får ske endast om båda de trolovade äro av mosaisk trosbekännelse.

Kommittén har föreslagit detaljerade regler, vilka i huvudsak

ansluta till de nuvarande bestämmelserna. Under remissbehandlingen har

påvisats att de av kommittén föreslagna reglerna i vissa situationer leda

till egendomliga resultat. I flera yttranden har föreslagits att vigselförrättare

skall vara behörig att viga oberoende av de trolovades samfundstillhörighet.

De begränsningar i rätten till kyrklig vigsel som nu gälla grunda sig på

ett uttalande av lagberedningen under förarbetena till 1915 års lagstiftning

om äktenskaps ingående och upplösning. Lagberedningen anförde nämligen

att det av hänsyn till god ordning är påkallat att vigsel ej må ske vare sig

inom svenska kyrkan eller annat trossamfund, där ej åtminstone den ene

av kontrahenterna tillhör samfundet, och att kyrklig vigsel ej heller tillätes

om den ene av kontrahenterna men ej den andre tillhör kristet samfund.

Det kan ifrågasättas, om det är nödvändigt att bibehålla en dylik bestämmelse;

det skulle kunna överlämnas åt de trolovade själva att avgöra, vilken

vigselförrättare de önska anlita. Man kan dock icke helt bortse från

att en så vidsträckt behörighet skulle kunna utnyttjas på ett sätt som verkade

stötande. Därför synes det motiverat att kräva att åtminstone den ene

av de trolovade skall tillhöra vigselförrättarens samfund för att denne skall

vara behörig. Å andra sidan synes det icke behövligt att uppställa några

särskilda krav i fråga om den andre av de trolovade. Vad den nuvarande

lagbestämmelsen innehåller om att denne, då vigsel sker inom kristet trossamfund,

åtminstone skall tillhöra annat kristet samfund synes vara en

kvarleva från en tid, då de religiösa motsättningarna voro betydligt starkare

än vad de numera äro i vårt land. Ej heller då den andre av de trolovade

icke tillhör något trossamfund finnes anledning att föreskriva några

särskilda regler.

Frågan, huruvida präst i svenska kyrkan bör vara skyldig att viga, då någon

av de trolovade är frånskild, har diskuterats sedan lång tid tillbaka, och

delade meningar ha därvid kommit till uttryck bl. a. i de debatter därom

som vid åtskilliga tillfällen förekommit i kyrkomötet. Det synes förhålla

sig så att ett mindre antal bland prästerna känner samvetsbetänkligheter

mot att, åtminstone i vissa fall, viga frånskild, under det att det stora fler
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

talet anser att den kyrkliga välsignelsen icke bör vägras någon som begär

denna.

Av viss betydelse i detta sammanhang är, hur man skall uppfatta vigselförrättarens

medverkan vid äktenskapets ingående. Enligt äldre såväl kyrklig

som världslig rätt, vilken alltjämt kommer till uttryck i vårt nu gällande

kyrkliga vigselformulär, tänkas kontrahenterna själva inför vigselförrättaren

och i närvaro av församling eller vittnen träffa en överenskommelse om

äktenskap. Den rättsliga innebörden av vigselförrättarens uppgift är således

att offentligen konstatera att överenskommelsen föreligger; till hans förklaring

härom, stadfästelsen, anknyta rättsverkningarna. Därefter har han att,

vid det viktiga steg kontrahenterna tagit, giva dem den kyrkliga välsignelsen.

Kyrkans medverkan vid vigseln innefattar således, enligt den nu angivna

uppfattningen, icke något bedömande av det tillämnade äktenskapet

ur religiösa eller etiska synpunkter; det ankommer på kontrahenterna själva

att i sådant hänseende taga ståndpunkt till sitt äktenskap. Att kyrklig välsignelse

gives till den som begär den, utan att därvid hans värdighet att mottaga

denna närmare prövas, torde överensstämma med vedertagna principer

för kyrkans verksamhet; förhoppningen att den kyrkliga välsignelsen, oavsett

vad de yttre omständigheterna kunna utvisa, kan gagna honom torde

därvid anses avgörande.

Innan jag närmare behandlar innehållet i kommitténs förslag, vill jag

framhålla att kommittén såsom ett huvudskäl för lagändring anfört att

frågan om prästs vigselskyldighet skulle komma i ett annat läge, därest

frikyrkosamfund erhålla vigselrätt. Denna vigselrätt skulle nämligen icke

vara förenad med någon vigselskyldighet och de frikyrkliga vigselförrättarna

skulle därför kunna underlåta att viga frånskilda, medan präst i

svenska kyrkan icke äger vägra. Den jämförelse med frikyrkosamfunds

vigselrätt som kommittén sålunda gjort synes emellertid icke vara berättigad.

Frågan, i vilken utsträckning en frikyrkomedlem har rätt till vigsel

av en hos samfundet anställd funktionär, är en sida av medlemskapet i

detta samfund. Denna fråga bör icke, lika litet som medlemskapets innebörd

i andra hänseenden, regleras i lag utan ankomma på samfundets egna

bestämmelser. Svenska kyrkan däremot har en i lag reglerad ställning, och

därför bör också den vigselsskyldighet som åligger präst inom denna kyrka

vara angiven i lag; den kan icke såsom den frikyrklige vigselförrättarens

skyldigheter lämnas oreglerad.

En bestämmelse som har till syfte att befria präst från skyldighet att

viga frånskilda, eller vissa sådana, kan antingen gå ut på att den åsyftade

gruppen av trolovade helt uteslutes från att vigas kyrkligt eller, utan en

sådan principiell uteslutning från kyrklig vigsel, lämna prästen möjlighet

att från fall till fall bedöma, huruvida han vill medverka till den begärda

vigseln. Kommitténs förslag följer det senare av dessa alternativ och innehåller

att präst icke skall vara skyldig att viga, då någon av de trolovade

är frånskild och den andre maken i tidigare äktenskap lever. I motiveringen

till detta förslag utgår kommittén från att fall kunna inträffa, då kyrk
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

lig vigsel av frånskild »uppenbart skadar kyrkans anseende och auktoritet

och står i strid mot hennes egen förkunnelse om äktenskapet». Förslaget

innebär icke att den kyrkliga vigseln skall vägras alla frånskilda. Vägran

anses motiverad endast i vissa fall, men kommittén finner det vara

omöjligt att i en lagbestämmelse formulera de skäl, som böra föranleda en

vägran att förrätta kyrklig vigsel, och har därför velat överlåta avgörandet

till den enskilde prästen.

Av ordalagen i den föreslagna lagbestämmelsen framgår endast att prästen

skulle äga en fri prövningsrätt i de angivna fallen. Han skulle alltså

äga frihet att, alltefter sin personliga inställning, antingen vägra att viga

alla frånskilda eller icke i något fall ställa sig avvisande till vigsel av frånskild.

Mellan dessa ytterlighetsståndpunkter skulle kunna finnas obegränsade

möjligheter att med större eller mindre konsekvens tillämpa en personlig

ståndpunkt, som tillåter vigsel av vissa frånskilda och avvisar andra.

Kommitténs motivering synes emellertid utvisa att det icke varit kommitténs

mening att giva den enskilde prästen en så stor frihet, utan att

dennes ställningstagande i det enskilda fallet skulle vara ett uttryck för

en mera allmänt vedertagen, ehuru icke i lag närmare angiven, kyrklig

uppfattning, enligt vilken den kyrkliga vigseln bör vägras vissa frånskilda,

men icke alla. I enlighet härmed skulle alltså varje präst vara skyldig att,

då någon av de trolovade är frånskild, ingå på ett bedömande av förhållandena

i det tidigare äktenskapet och taga ståndpunkt till om upplösningen

av detta äktenskap är förenlig med en kyrklig uppfattning om äktenskapet.

Mot en sådan bestämmelse som den av kommittén föreslagna kunna erinringar

göras, vare sig man tolkar denna på det ena eller andra av de nu

angivna sätten. Det kan icke gärna överlåtas åt varje enskild präst att endast

på grund av sin egen personliga mening avgöra, om han skall viga

frånskild. Men även om man utgår från att prästen vid sin prövning har att

tillämpa vissa allmänt vedertagna prövningsgrunder, måste det betecknas

som en allvarlig brist i den föreslagna bestämmelsen att dessa icke äro

ens antydda i lagen. En väsentlig invändning mot förslaget är även att detta

icke lämnar prästen någon anvisning, hur han skall få tillgång till en objektiv

och tillförlitlig kunskap om de faktiska förhållanden, på vilka prövningen

skall grundas. Härtill kommer att den prövning man sålunda vill

pålägga prästerskapet är synnerligen ömtålig. Den rör intima personliga

angelägenheter och prästen kan, just därför att han saknar en säker kunskap

om verkliga förhållandena, lätt göra de trolovade orätt. Enligt min mening

kan det icke vara riktigt att pålägga prästerna en sådan prövningsskyldighet,

som måste vålla dem allvarliga svårigheter och samvetskonflikter

och som kan leda till att de trolovade med orätt finna sitt tillämnade äktenskap

utpekat såsom oförenligt med en kristen uppfattning. En sådan lagstiftning

kan jag icke tillstyrka.

Det torde således icke vara möjligt att låta de trolovades rätt till kyrklig

vigsel vara beroende på en prövning i varje särskilt fall. Om en inskränkning

av denna rätt skall komma i fråga, måste den avse vissa, i lagen

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

noga angivna och i praktiken objektivt konstaterbara fall. En lösning, som

i och för sig tillfredsställer dessa krav, vore att samtliga frånskilda hänvisades

till den borgerliga vigselformen. Kommittén har ansett att en sådan

lösning icke bör komma i fråga, emedan det i åtskilliga fall skulle strida

mot den kristna kärleken att vägra de trolovade den kyrkliga vigseln. Enligt

min mening är detta ett starkt skäl mot en sådan lö&ning. Men även

ur andra synpunkter inställa sig betänkligheter mot att genombryta den

nu gällande grundsatsen om kontrahenternas rätt att välja mellan kyrklig

och borgerlig vigsel. Dessa former böra i princip vara jämställda. Vad som i

det ena fallet anses som ett otillbörligt äktenskap bör icke gärna godtagas

i det andra.

Vidare vill jag framhålla att de skäl som anförts för att vissa frånskilda

icke skulle få kyrklig vigsel, synas vara tillämpliga även i andra fall, då

det skulle kunna antagas att de trolovade ha en inställning till äktenskapet,

som är oförenlig med kyrklig uppfattning. Det skulle alltså kunna

göras gällande att även dessa fall skola utestängas från kyrklig vigsel. Ett

hävande av rätten till kyrklig vigsel i vissa fall, vare sig dessa begränsas

till frånskilda eller erhålla en vidare omfattning, måste dock förutsätta

att den borgerliga vigseln gives en starkare ställning, bl. a. genom att antalet

borgerliga vigselförrättare ökas, särskilt på landsbygden. Det är uppenbart

att, så länge den kyrkliga vigseln anlitas för så stor del av samtliga

giftermål som för närvarande sker, även äktenskap som kunna synas

mindre väl förenliga med kyrklig uppfattning ingås i denna form.

Slutligen vill jag anmärka att de krav på befrielse för präst att viga frånskild,

vilka tidigare framkommit, delvis utgått från att det för prästen

kändes stötande att, då någon av de trolovade var frånskild, uttala vissa

partier i vigselformuläret. Detta har emellertid omarbetats i den nya, år

1942 antagna kyrkohandboken, därvid denna synpunkt beaktats.

Om jordfästning in. in.

Kommittén.

I 1894 års lag om jordfästning, vilken ersatt äldre, i kyrkolagen upptagna

bestämmelser och därför endast avser sådana fall då den avlidne tillhörde

svenska kyrkan, stadgades ursprungligen att den avlidne skulle jordfästas

inom sex veckor från dödsfallet, om ej giltiga orsaker till längre uppskov

voro för handen. Jordfästningen skulle förrättas av präst i svenska kyrkan

enligt kyrkohandbokens föreskrifter. Detta ovillkorliga jordfästningstvång

har sedermera inskränkts genom lagändringar år 1926. Därvid bibehölls visserligen

kravet på kyrklig jordfästning såsom en huvudregel, men undantag

gjordes för att möjliggöra att den avlidne skulle kunna jordfästas i annan

ordning eller begravas utan någon religiös akt. Bestämmelserna härom innebära

att den avlidne skall begravas utan jordfästning i svenska kyrkans ordning

i två fall, nämligen dels då den avlidne skriftligen förordnat därom och

dels då det begäres av den avlidnes närmaste anhöriga eller av dem, som

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 100.

97

eljest stodo den avlidne nära; i sistnämnda fall dock ej, om den avlidne gjort

skriftligt förordnande av motsatt innebörd. Framställningen om att sådan begravning

må äga rum skall göras hos präst, som för kyrkoböckerna i den

församling där dödsfallet skall inskrivas.

Gällande bestämmelser innebära sålunda att prästen icke skall sakligt

pröva, om jordfästning i svenska kyrkans ordning bör förekomma eller ej.

Hans uppgift begränsar sig till en mera formell handläggning av ärendet;

lian skall, då fråga uppkommer om begravning utan jordfästning i kyrkans

ordning, tillse att det föreligger skriftligt förordnande från den avlidne eller

begäran av efterlevande som äro behöriga att göra sådan framställning. Det

har nämligen ansetts böra ankomma på de efterlevande att bestämma formen

för begravning, då den avlidne icke själv förordnat därom. Kunna de

anhöriga icke enas och framkomma därför stridiga önskemål, skall jordfästning

ske i svenska kyrkans ordning.

Kommittén anför att svårigheter visat sig vid tillämpningen av bestämmelserna.

Dessa bottna däri att prästen, då en framställning om begravning

utan jordfästning i svenska kyrkans ordning göres, icke kan veta om denna

kan komma att bestridas av annan som är lika nära eller närmare anhörig

till den avlidne. Stundom begäres därför en förklaring från andra anhöriga.

Därigenom motverkas syftet med bestämmelsen att icke endast anhöriga

utan även andra närstående skola kunna begära begravning utan jordfästning

i svenska kyrkans ordning.

Tillämpningssvårigheterna sammanhänga, enligt kommitténs mening, bl. a.

med att lagen formulerats så att i verkligheten de efterlevandes och framför

allt de anhörigas önskemål bli avgörande, även om dessa icke överensstämma

med den avlidnes vilja. Kommittén anser det sannolikt att ett

starkare hävdande av att den avlidnes önskan bör vara bestämmande för

begravningssättet — även om den avlidne ej skriftligen förordnat därom

— skulle föranleda att det mindre ofta bleve anledning till diskussion, huruvida

jordfästning i svenska kyrkans ordning skall ske eller icke. Om de

anhöriga ofta för egen del kunna ha olika önskningar beträffande jordfästning

och begravning, torde likväl mera sällan delade meningar kunna råda

om vad som med hänsyn till den avlidnes inställning kan vara rätta formen

för hans jordande.

På grund härav föreslår kommittén att — frånsett de fall då den avlidne

lämnat skriftligt förordnande — begravning utan jordfästning i svenska

kyrkans ordning skall kunna begäras av anhörig eller av person, som eljest

stått den avlidne nära. Sökanden skall därvid förete skriftlig förklaring att

enligt hans mening sådan begravning icke skulle strida mot den avlidnes önskan

och framställningen skall bifallas, om icke annan anhörig eller närstående

inom skälig tid inkommer med förklaring av motsatt innehåll. Om

stridiga förklaringar avgivas, skall enligt kommitténs förslag prästen pröva

vad som kan antagas bäst överensstämma med den avlidnes önskan.

Kommittén yttrar alt vederbörligt hänsynstagande till den avlidnes vilja

visserligen skulle kunna anses fordra att, då framställning göres om begrav
7

Bihang till riksdagens protokoll Wöi. 1 sanil. .Yr 100.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Mctj.ts proposition nr 100.

ning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, framställningen borde

stödjas av ett positivt vitsordande av dess överensstämmelse med den avlidnes

önskan. Att uppställa en dylik fordran finner kommittén emellertid

varken vara lämpligt eller erforderligt. Mången gång kan förhållandet vara

att den avlidne ej haft någon bestämd önskan i viss riktning. Men även om

så skulle vara fallet, kan säker kännedom därom saknas hos de efterlevande,

ehuru de ha goda anledningar antaga, att ett visst förfarande ej skulle

strida mot den avlidnes mening. Under sådana omständigheter skulle det

nämnda kravets upprätthållande kunna beröva de efterlevande det inflytande

på frågans avgörande, som i ett sådant läge bör tillkomma dem, eller påverka

dem till att avge förklaringar, som äro mera vittgående än de i grunden

vilja. Önskvärdheten av att, såvitt möjligt, förhindra meningsskiljaktigheter

rörande den avlidnes jordande torde enligt kommitténs uppfattning

dessutom tillräckligt tillgodoses, även om på förklaringen ej ställes större

anspråk än att dess syfte icke får strida mot den avlidnes önskan. Därigenom

vinnes också — framhåller kommittén — ett visst utrymme för de efterlevandes

egna önskningar, en synpunkt, som ej alldeles borde förbises,

ehuru den i detta sammanhang ej vore avgörande.

Kommittén anför alt den prövning som enligt förslaget skulle åligga präst,

därest mot varandra stridande förklaringar avgåves, kunde bli svår, men

menar att dylika fall icke skulle bli ofta förekommande. I valet mellan att

pålägga prästerna denna prövning eller att föreskriva att jordfästning i sådan

situation ovillkorligen skall ske i svenska kyrkans ordning, finner kommittén

det första alternativet vara att föredraga.

En annan fråga som kommittén behandlar är förutsättningen för jordfästning

i svenska kyrkans ordning av någon som icke tillhört kyrkan. Gällande

lag innehåller icke något härom. Sedan gammalt har emellertid ansetts

att präst väl icke är skyldig men dock oförhindrad att tillmötesgå en

begäran om jordfästning, då den avlidne icke tillhörde kyrkan. Vid 1926 års

lagändringar hade föreslagits en uttrycklig bestämmelse härom. Förslaget

avvisades emellertid av departementschefen, som ansåg att det icke förelåg

tillräckliga skäl att i 1894 års lag, som ej har avseende å kyrkan utomstående

avlidna, inblanda andra bestämmelser i ämnet.

Kommittén menar nu att denna fråga delvis kommit i ett nytt läge genom

den vidgade rätten att utträda ur kyrkan. Därför föreslår kommittén att ett

stadgande skall införas i 1894 års lag, enligt vilket avliden, som icke tillhörde

kyrkan, må kunna jordfästas i kyrkans ordning. Förutsättning är enligt

förslaget att det göres framställning av anhörig eller person, som stått

den avlidne nära, och att det kan antagas att sådan jordfästning icke skulle

strida mot den avlidnes önskan.

Slutligen behandlar kommittén även frågan om upplåtande av kyrka vid

begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning. Detta var den

främsta tvistefrågan, då 1926 års lagändringar tillkommo. I proposition till

1925 års riksdag och i riksdagens beslut samma år upptogs icke någon bestämmelse

i detta ämne. Men 1925 års kyrkomöte tillfogade ett stadgande,

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

99

enligt vilket kyrka icke skulle få upplåtas för dylik begravning. På grund

härav förelågo icke sammanstämmande beslut. Frågan upptogs på nytt i

proposition till 1926 års riksdag och därvid föreslogs bestämmelsen »och må

vid sådan begravning kyrka upplåtas, när särskilda skäl därtill äro». Lagrådet

hade emellertid gjort anmärkning mot denna formulering och förordat

uttryckssättet »men ej må vid sådan begravning kyrka upplåtas, med

mindre särskilda skäl därtill äro». Riksdagen antog stadgandet i den avfattning

lagrådet förordat och detta blev också lagens innehåll.

Kommittén anför att den funnit en modifiering av ordalagen i bestämmelsen

önskvärd. Enligt vad kommittén erfarit ha nämligen många präster

på grund av bestämmelsens negativa utformning känt sig förhindrade att

tillmötesgå framställningar om kyrkas upplåtande även i fall då det kunde

ha varit motiverat. Då samtidigt bestämmelsen av andra präster tolkas i en

väsentligt generösare anda, har stor olikhet i praxis uppkommit. Kommittén

framhåller vidare att kyrkans gudstjänstrum i princip bör vara reserverat

för kulthandlingar och endast i undantagsfall bör få upplåtas för andra

ändamål, men att det därvid på grund av kyrkans evangeliska väsen och

ekumeniska syftning icke bör förfaras alltför restriktivt.

På grund av dessa överväganden föreslår kommittén att bestämmelsen

skall erhålla den lydelsen att vid begravning utan jordfästning i svenska

kyrkans ordning kyrka må kunna upplåtas, om särskilda skäl därtill äro.

Yttrandena.

Av de remissinstanser, som yttrat sig om kommitténs förslag angående

jordfästning, ha de flesta icke haft något att erinra mot principen att

det skall ankomma på den avlidnes anhöriga och andra honom närstående

att bestämma, huruvida begravning skall ske utan jordfästning i

svenska kyrkans ordning. Denna ståndpunkt intages av bl. a. Svea hovrätt,

domkapitlen i Uppsala, Skara, Växjö och Luleå, teologiska och juridiska

fakulteterna i Uppsala samt Frikyrkliga samarbetskommittén.

Några remissinstanser anse däremot att medlem av svenska kyrkan icke

skall få begravas utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, såvida han

ej själv förordnat därom. Sålunda menar Sveriges yngre prästers förbund

att, sedan fritt utträde ur kyrkan medgivits, medlemskap i denna kan anses

innebära att den avlidne föredragit kyrklig jordfästning framför begravning

i annan ordning. Den avlidnes rätt kunde trädas för nära, därest avgörandet

om begravningssättet skulle träffas av efterlevande, som hade

en annan uppfattning. Länsstyrelsen i Malmöhus län, domkapitlet i Linköping

och Allmänna svenska prästföreningen uttala sig i samma riktning.

Domkapitlet i Göteborg finner ifrågavarande lagstiftning om begravningssättet

helt överflödig efter införandet av rätt till fritt utträde ur kyrkan.

Därefter borde begravningens karaktär uteslutande vara beroende på den avlidnes

samfundstillhörigbet.

Beträffande den förklaring som enligt kommitténs förslag skall avgivas

vid framställning om begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ord
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr J00.

ning yttrar domkapitlet i Uppsala att förklaringen bör innehålla att sådan

begravning överensstämmer med den avlidnes önskan — icke, såsom kommittén

föreslagit, att den ej skulle strida däremot. Domkapitlet anför att

om den avlidne icke uttryckt någon önskan det synes riktigast att anta att

han önskat jordfästning i sedvanlig kyrklig ordning. Samma mening uttalas

av teologiska och juridiska fakulteterna i Uppsala.

I några yttranden ha erinringar gjorts mot kommitténs förslag att präst

skall avgöra frågan om begravningssättet, när olika meningar yppats därom.

Domkapitlet i Uppsala framhåller att prästen vid avgörande av vad som kan

antagas bäst överensstämma med den avlidnes önskan lätt komme att betraktas

som part. Eftersom jordfästning i svenska kyrkans ordning är den

utan jämförelse vanligaste begravningsformen och därför väckei minst uppseende,

ifrågasätter domkapitlet huruvida icke begravning bör ske i denna

ordning, när olika meningar yppats angående begravningssättet. Domkapitlet

i Luleå finner det icke tillfredsställande eller ens alltid möjligt att

lägga avgörandet i prästens hand. Sveriges yngre prästers förbund framhåller

att en präst i en stor församling eller eu präst, som är nykommen

i en församling, icke kan äga den personkännedom, som är en nödvändig

förutsättning för ett dylikt avgörande.

Domkapitlen i Uppsala och Skara ha i huvudsak icke något att erinra mot

kommitténs förslag att person som icke tillhört svenska kyrkan må jordfästas

i kyrkans ordning efter framställning därom, såvida det kan antagas

att sådan jordfästning icke skulle strida mot den avlidnes önskan.

Juridiska fakulteten i Uppsala yttrar däremot att jordfästning i svenska

kyrkans ordning av den som ej tillhört kyrkan bör betraktas såsom ett

posthumt inträde i kyrkan och följaktligen äga rum allenast när anledning

föreligger till antagande att kyrklig begravning är i överensstämmelse med

den avlidnes önskan.

Domkapitlet i Växjö och Allmänna svenska prästföreningen förorda att

den som icke tillhört kyrkan skall få jordfästas i kyrkans ordning allenast

om särskilda skäl därtill äro.

I fråga om upplåtandet av kyrka för begravning utan jordfästning i svenska

kyrkans ordning ha delade meningar kommit till uttryck. Några yttranden

ansluta sig till kommitténs förslag att bestämmelsen skall ha en positiv

formulering: att kyrka må kunna upplåtas om särskilda skäl därtill äro.

Andra åter förorda behållande av den nuvarande, negativa formuleringen:

att kyrka ej må upplåtas med mindre särskilda skäl därtill äro.

Svea hovrätt finner kommitténs skäl för en lagändring välgrundade men

ifrågasätter, huruvida av den föreslagna lagtexten framgår att kyrka skulle

få upplåtas i den vidgade omfattning, som kommittén avsett. Länsstyrelsen

i Jönköpings län anser att förslagets avfattning föranleder det antagandet,

att avslag på framställd begäran om kyrkas upplåtande för borgerlig begravning

avsetts skola vara det normala. Länsstyrelsen håller emellertid

före att så icke hör vara fallet. Med hänsyn härtill föreslår länsstyrelsen att

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

101

bestämmelsen får den lydelsen att kyrka må upplåtas vid begravning, därest

icke särskilda skäl däremot äro. Juridiska fakulteten i Lund förordar en

bestämmelse av ungefär samma lydelse.

Domkapitlet i Uppsala anser att den nuvarande bestämmelsen är mera

ändamålsenlig vid lagtillämpningen men medger att den genom sin negativa

karaktär på sina håll verkat irriterande. Domkapitlet motsätter sig därför

icke den föreslagna positiva formuleringen, dock endast under förutsättning

att ingen ändring i stadgandets sakliga innebörd däri inneslutes. Domkapitlen

i Strängnäs, Västerås, Luleå och Visby uttala i huvudsak samma

uppfattning.

I de yttranden, som avgivits av domkapitlen i Linköping, Lund, Göteborg

och Karlstad, teologiska fakulteten i Uppsala och Svenska pastoratens riksförbund,

avstyrkes den föreslagna formuleringen. Domkapitlet i Göteborg

anser att denna är vida mer ägnad att skapa osäkerhet i tillämpningen än

den nuvarande. Teologiska fakulteten i Uppsala anför att vad som framkommit

vid riksdagsbehandlingen av förevarande fråga under senare år icke

synes giva vid handen att gällande bestämmelse skulle vara olämplig eller

ha tillämpats på ett icke önskvärt sätt. Svenska pastoratens riksförbund befarar

att en vidgad rätt att använda kyrkorna för förrättningar av utomkyrklig

art skulle kunna medföra för kyrkomedlemmarna stötande intermezzon

i kyrkorna.

Några remissinstanser uttala sig för ett direkt förbud mot att kyrka upplåtes

för icke kristliga begravningar. Sålunda anför domkapitlet i Härnösand

att bestämmelsen om kyrkas upplåtande kan ställa vederbörande pastor i en

prekär situation, därest framställning göres om upplåtande för icke kristlig

begravning. Med anledning härav ifrågasätter domkapitlet, om icke ett förbud

mot upplåtande för sådan begravning skulle vara ett stöd för pastors

handlande. Juridiska fakulteten i Uppsala yttrar att en borgerlig begravning

i egentlig mening innebär en negation av och en protest mot kyrkans

bekännelse och att därför en kyrkas upplåtande för dylik begravning utgör

en kränkning av kyrkorummets helgd och för åtskilliga kyrkomedlemmar

framstår såsom förargelseväckade. Fakulteten anser därför att möjligheten

av kyrkas upplåtande för begravningsakter bör begränsas till kristliga begravningar.

Domkapitlen i Strängnäs och Västerås samt Sveriges yngre prästers

förbund ge uttryck åt samma uppfattning.

t en del yttranden förordas att fråga om kyrkas upplåtande skall kunna

hänskjutas till biskops avgörande. Domkapitlet i Härnösand anser att, om

förbud mot kyrkas upplåtande för icke kristlig begravning ej meddelas i

lagen, möjlighet till sådant hänskjutande bör finnas. Länsstyrelsen i Jönköpings

län och juridiska fakulteten i Lund föreslå att, om pastor vägrat

upplåta kyrka, frågan skall kunna underställas biskop eller domkapitel.

Departementschefen.

De former som iakttagas, då en död människa begraves, ha djupa rötter i

folkliga och religiösa föreställningar. I äldre tider ha väl begravningsforiner
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

na främst haft en magisk innebörd, som nu fallit i glömska eller i varje fall

saknar all betydelse för nutida människor. En nära anhörigs bortgång väcker

alltid känslor av allvar och en helt naturlig önskan att ordna den dödes

sista färd på ett värdigt och pietetsfullt sätt. Och härvid följas gamla, hävdvunna

former. Sedvänjorna på detta område upprätthållas därför av en mycket

stark tradition. Numera är, sedan år 1926, den kyrkliga jordfästningen

icke obligatorisk. Sådan jordfästning skall väl i regel förrättas, då den avlidne

tillhörde kyrkan, men möjlighet finnes att på särskild begäran få befrielse

från den kyrkliga jordfästningen. I praktiken begagnas denna möjlighet

till befrielse endast i ringa omfattning. Då befrielse begäres, torde det

i de flesta fall bero på att man önskar en frikyrklig jordfästning. Endast i

mera sällsynta undantagsfall torde jordfästning enligt någon bestämd, religiös

ritual underlåtas. Men även i sådana fall torde dock alltid, såsom en

ersättning för jordfästningen, något slag av högtidlig samling förekomma.

Värdiga och pietetsfulla begravningsformer bruka alltså iakttagas även

utan några lagbestämmelser därom. Att härutöver fordra också att begravning

skall ske i en bestämd, religiös form kan icke anses motiverat. Tvärtom

torde stadganden som i princip påbjuda kyrklig jordfästning icke stå i god

överensstämmelse med religionsfriheten, även om möjlighet till befrielse finnes.

Den kyrkliga jordfästningen bör, liksom andra religiösa handlingar,

finnas att tillgå för kyrkans medlemmar, men någon principiell skyldighet

att låta utföra denna bör icke föreligga.

Även under förarbetena till 1926 års lagändringar anfördes liknande synpunkter.

Sålunda framhölls i 1923 års betänkande, vilket ligger till grund

för lagändringarna, att kyrkans kulthandlingar icke borde påtvingas någon

utan endast bjudas dem som önska bli delaktiga därav och att det med utgångspunkt

därifrån kunde synas riktigast att jordfästning i kyrkans ordning

förekom endast när begäran därom blivit framställd (SOU 1923: 23

s. 33). Att likväl det principiella kravet på jordfästning i kyrkans ordning

bibehölls såsom huvudregel i lagen, berodde på att man önskade säkerställa

förverkligandet av den avlidnes vilja i fråga om jordfästning; det ansågs

nämligen kunna antagas såsom regel att denne önskat den kyrkliga jordfästningen.

Även enligt min mening bör den avlidnes vilja respekteras i fråga om

begravningens konfessionella karaktär. Det kan betraktas som ett led i den

enskilda människans religiösa frihet, att hon har möjlighet att under sin

livstid försäkra sig om att hennes begravning kommer att ske i överensstämmelse

med hennes religiösa övertygelse. Rättsreglerna böra alltså ha ett sådant

innehåll att, om den avlidne givit uttryck åt en önskan i detta hänseende,

denna i princip skall uppfyllas. Frågan, hur den avlidnes vilja skall kunna

sålunda säkerställas, sammanhänger emellertid med vad som i allmänhet

gäller om verkan av föreskrifter som den avlidne meddelat. Det torde därför

vara erforderligt att jag, innan jag närmare ingår på det nu föreliggande

spörsmålet, lämnar en redogörelse för vad som gäller i detta hänseende.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

103

I 1930 års lag om testamente och 1933 års lag om boutredning och arvskifte

finnas regler om verkan av föreskrifter som den avlidne meddelat rörande

sin egendom. Härom gäller i princip att den avlidnes förfoganden för

dödsfalls skull över sin egendom äro bindande, om de skett i form av testamente.

Med testamente avses ett förordnande som, på närmare angivet sätt,

upprättats skriftligen med vittnen; även ett muntligt förordnande eller en

egenhändigt skriven och undertecknad, men obevittnad handling kan i vissa

undantagsfall vara att anse som testamente. Den vanliga innebörden i testamente

är ett förfogande över egendom till förmån för viss person, testamentstagare.

Ett testamentariskt förordnande kan dock även bestå i en ändamålsbestämmelse,

varmed avses en på dödsboet eller på någon successionsberättigad

lagd skyldighet alt fullgöra en prestation med avseende å

kvarlåtenskapen eller någon del därav, utan att denna prestation motsvaras

av någon rätt för visst rättsubjekt. I fråga om en ändamålsbestämmelse

finnes alltså icke någon testamcntstagare. Såsom ändamålsbetämmelse

betraktas t. ex. en föreskrift om uppsättande av en gravvård. Även

andra föreskrifter än de nu angivna kunna vara att betrakta som testamente.

Tidigare har visserligen den uppfattningen kommit till uttryck inom

rättsvetenskapen att ett testamente icke kan avse annat än testators förmögenhet

och att andra föreskrifter, t. ex. om begravning, icke äro bindande.

I det betänkande som ligger till grund för testamentslagen har emellertid

lagberedningen anfört att testamente — utöver universella förordnanden,

legat och ändamålsbestämmelser — även kan avse ordningen för dödsboets

avveckling, kvarlåtenskapens fördelning eller över huvud verkställande av

den avlidnes yttersta vilja; beredningen uttalar att den icke ansett nödvändigt

och lämpligt att i lagtexten intaga någon uttömmande redogörelse för

vad ett testamente kan innehålla (SOU 1929: 22 s. 69). Det står alltså i viss

män Öppet, vilka förordnanden som enligt svensk rätt äro att anse som

testamenten.

Den närmare innebörden av att ett testamentariskt förordnande sålunda

betecknas som bindande är att detta i princip kan läggas till grund för

rättsliga åtgärder. Initiativ till sådana åtgärder betraktas dock i allmänhet

icke som en samhällsangelägenhet utan ankommer på den enskilde. För att

ändamålsbestämmelser i allmänhet skola iakttagas ha särskilda anordningar

vidtagits i lagen. Sålunda gäller att, om någon underlåter vad honom åligger

för att verkställa en ändamålsbestämmelse, talan därom kan föras vid

domstol av testators arvinge, evad han äger del i boet eller ej, efterlevande

make, arvinges avkomling, universell testamentstagare, så ock av boutredningsman

eller testamentsexekutör. Härigenom bar alltså en viss krets av

personer, vilken icke helt sammanfaller med dem som äga del i boet och

därför omhänderha dess förvaltning, erhållit möjlighet att i vissa fall ingripa

för att framtvinga ett genomförande av den avlidnes, i testamente uttryckta

vilja. Av betydelse för ett testamentes förverkligande är också att tcstator

kan förordna testamentsexekutör alt, i dödsbodelägarnas ställe, helt eller

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

delvis utföra boutredningen. Det kan i detta sammanhang framhållas att

testamentslagens bestämmelser om bevakning av testamente och om viss tid

för klandertalan endast avse testamentstagares rätt. De gälla icke ändamålsbestämmelse

eller annan föreskrift, som icke avser testamentstagare. Testamente

kan således, i de delar det innehåller sådana bestämmelser eller föreskrifter,

vara tillämpligt, ehuru det i fråga om förfogande över egendom

ännu icke är ståndande.

Om man nu, efter denna översikt över vad som i allmänhet gäller om

testamentariska förordnanden, återgår till det föreliggande spörsmålet rörande

verkan av föreskrifter om begravningens konfessionella karaktär, torde

det till eu början kunna fastslås att sådana föreskrifter icke kunna betraktas

som ändamålsbestämmelser. De hänföra sig nämligen icke till kvarlåtenskapen.

Såsom framgår av lagberedningens nyss återgivna yttrande

är det emellertid icke uteslutet att även vissa andra föreskrifter än förfoganden

över egendom följa reglerna om testamentariska förordnanden.

Praktiska skäl tala för att förordnande rörande begravningenss konfessionella

karaktär behandlas såsom testamentariska förordnanden. Det synes

nämligen i fråga om giltigheten knappast böra göras någon skillnad mellan

dessa förordnanden och andra föreskrifter rörande begravningen,

vilka innebära en disposition över egendom. Samma skäl som i allmänhet

tala för att testamente skall upprättas i viss form torde vara tillämpliga även

i fråga om de föreskrifter som nu avses. Dessa böra alltså anses bindande,

om de upprättats i form av testamente. Då innebörden av gällande bestämmelser

i detta hänseende kan anses tveksam, torde ett uttryckligt stadgande

böra införas i jordfästningslagen, såvitt angår frågan om jordfästning i

svenska kyrkans ordning.

Även då den avlidnes önskan beträffande begravningens konfessionella

karaktär kommit till uttryck på annat sätt än genom ett testamentariskt

förordnande, såsom då denne eljest efterlämnat något skriftligt förordnande

eller gjort något muntligt uttalande eller då det på grund av hans allmänna

inställning måste tagas för visst att han haft eu hestämd önskan i

sådant hänseende, bör den avlidnes vilja respekteras. I dylikt fall får det

ankomma på de efterlevande att uppfylla den avlidnes önskan.

Det kan råda en viss tvekan om vilka efterlevande som äro behöriga att

avgöra sådan fråga som nu avses. Några bestämmelser härom finnas icke;

vad jordfästningslagen innehåller i detta hänseende giver icke säker ledning.

Ej heller finnas bestämmelser om hur beslut skall åstadkommas, då de

efterlevande äro oense. Det kan icke antagas att reglerna om dödsboförvaltningen

i dylika hänseenden alltid äro tillämpliga. Sålunda måste anses t. ex.

att efterlevande make i regel är närmast att besluta därom, även om han

icke har del i kvarlåtenskapen. Några bestämda regler för hur beslut skall

fattas i frågor rörande begravningen och vilka som äro behöriga att deltaga

däri torde knappast kunna uppställas. Vad som ligger i sakens natur får

vara avgörande. Men å andra sidan böra icke några särbestämmelser gälla

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Mnj.ts proposition nr 100.

rörande frågan om begravningens konfessionella karaktär. Beslut härom bör

ankomma på den som i övrigt ombesörjer begravningen, vare sig detta utföres

av de närmaste anhöriga, av någon som eljest stått den avlidne nära eller

av annan.

På grund av vad nu anförts torde de bestämmelser som nu finnas i jordfästningslagen

om särskild framställning till pastor rörande befrielse från

den kyrkliga jordfästningen böra upphävas.

Kommittén har även upptagit frågan om förutsättningarna för jordfästning

i svenska kyrkans ordning, då den avlidne icke tillhört kyrkan. Frågan

härom behandlades i samband med 1926 års ändringar i jordfästningslagen.

Någon uttrycklig bestämmelse ansågs då icke böra upptagas i lagen. Denna

fråga torde därefter icke ha kommit i något ändrat läge. Det lär även utan

någon särskild bestämmelse vara klart att präst är oförhindrad att förrätta

en sådan jordfästning. Ett stadgande av det innehåll kommittén föreslagit

synes kunna alltför mycket begränsa möjligheterna att förrätta en jordfästning

som kan anses motiverad, t. ex. då okänd, som omkommit på havet,

anträffas på svenskt område. Det bör liksom hittills kunna överlämnas åt

prästen att avgöra, om han vill förrätta jordfästning, då den avlidne icke

tillhörde kyrkan.

Vad slutligen angår frågan om upplåtande av kyrka för begravning, vid

vilken jordfästning icke förrättas i svenska kyrkans ordning, innebär kommitténs

förslag att det nu gällande stadgandet skulle erhålla en ändrad formulering.

I sak har det föreslagna stadgandet samma betydelse som det nu

gällande. Avgörande för om kyrkan skall få upplåtas är sålunda såväl enligt

nu gällande stadgande som enligt kommitténs förslag att pastor finner särskilda

skäl föreligga. Såsom kommittén anfört torde det dock vara lämpligare

och mindre ägnat att framkalla missförstånd, om denna regel uttryckes

i en positiv form. Ett stadgande härom avser naturligtvis, liksom

förut, endast frågan om kyrkans upplåtande för begravning i de fall lagen

åsyftar, och det har icke, vare sig direkt eller indirekt, något avseende på

upplåtelser av kyrka i andra fall. I vissa yttranden har föreslagits att en

särskild strängare bestämmelse skulle införas för sådana fall, då den tillämnade

begravningsakten icke skall följa någon bestämd religiös ritual. Ett

sådant förslag kan jag emellertid icke biträda; att betrakta en dylik begravningsakt

såsom en kränkning av kyrkorummet, även då den sker på

ett värdigt och allvarligt sätt, är uppenbart oriktigt. Däremot böra naturligtvis

förrättningar, som gå ut på ett förlöjligande av kyrkliga seder och

bruk eller eljest äro förargelseväckande, icke få förekomma i kyrka.

Frågan om rätten att överklaga beslut rörande upplåtelse av kyrka torde

icke böra upptagas i detta sammanhang; det torde vara tillräckligt att hänvisa

till vad som förekom härom vid 1950 års riksdag i anledning av motioner

angående bestämmelser om rätt att hos domkapitel överklaga pastors

beslut om kyrkors upplåtande. T första lagutskottets utlåtande över dessa

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj ris proposition nr 100.

motioner (uti. nr 16) anfördes bl. a. att de åsyftade besluten redan nu kunde

överklagas enligt de regler som gälla för administrativa besvär i allmänhet

samt att utskottet icke fann något omedelbart behov av lagstiftning

föreligga.

Om ordnar ocli kloster.

Kommittén.

De kloster som tidigare funnos i vårt land avvecklades i samband med

reformationen och det sista av dem, klostret i Vadstena, nedlades år 1595

efter beslut av riksdagen i Söderköping. Sedan dess ha kloster icke varit tilllåtna

i landet. Då en mera allmän frihet medgavs främmande trosbekännare

genom 1781 års kungörelse, stadgades sålunda att kloster icke finge

inrättas och munkar ej tillåtas, av vad religion och sekt de vara må. Den

nu gällande bestämmelsen härom i 1873 års förordning innehåller att munkeller

nunneorden eller kloster icke må i riket inrättas.

Rörande orsakerna till att klostren försvunno i vårt land i samband med

reformationen har kommittén anfört följande:

Vid Uppsala möte år 1593 blev den augsburgska trosbekännelsen antagen

som grundläggande bekännelse för den svenska kyrkan, och i denna förklarades

att munklöftena tillhörde de kyrkliga missbruk, vilka de evangelisklutherska

bekännarna avskaffat. Det är i detta sammanhang icke nödvändigt

att närmare ingå på den kritik, som med utgångspunkt i den evangelisk-lutherska

åskådningen riktades mot klosterväsendet. De missförhållanden,

som tidvis rått inom klostren, och den stora förmögenhetsanhopningen

inom ordnarna gav givetvis åt kritiken en särskild skärpa. De avgörande

invändningarna voro emellertid av principiell art, då klosterväsendet såsom

sådant ansags oförenligt med en sann kristen tro. Klosterväsendet uppfattades

nämligen såsom motiverat av tanken att den kristna fullkomligheten

blott kunde förverkligas i lydnad för de krav, som munk- och nunneordnarnas

medlemmar voro underkastade, vilken tanke innebar att livet

i samhällets vanliga ordning nedvärderades. Därjämte ansågs oåterkalleligheten

i de avlagda klosterlöftena strida mot den samvetsfrihet, som den

evengelisk-lutherska åskådningen på sitt sätt ville slå vakt om.

Den apostoliske vikarien och det apostoliska vikariatsrådet ha i skrivelse

till kommittén hemställt att förbudet mot kloster och ordenssamfund

bär i riket måtte upphävas, liksom det bortfallit i andra länder där det

förut varit gällande. I skrivelsen har även framhållits bl. a. att, om förbudet

anses böra upprätthållas, det vore angeläget att innebörden av begreppen

kloster och ordenssamfund definieras i lagen, så att därav framgår

vilka katolska institutioner och sammanslutningar som få vara verksamma

i landet.

Kommittén har redogjort för innehållet i den kanoniska rätten rörande

ordnar och kloster, särskilt för att klargöra skillnaden mellan ordnar

och kongregationer. Härom anför kommittén följande:

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Muj.ts proposition nr 100.

Enligt uppgifter, som lämnats kommittén av apostoliske vikarien, finnas

i Sverige följande kongregationer — vilka bedriva skolverksamhet eller

socialt arbete, såsom sjukvård och fattigvård — representerade, nämligen

Elisabetsystrarna (sedan 1864), Josefsystrarna (sedan 1866), Birgittasystravna

(sedan 1923), de polska Mariasystrarna (sedan 1928), Dominikanersystrarna

och Skolsystrar av Vår Fru (sedan 1931) samt Salesianerfäderna

(sedan 1930). Vissa av dessa äro tertiarier (d. v. s. sällskap, vilkas medlemmar

utan att lämna sin borgerliga sysselsättning förklara sig vilja leva efter

vissa löften), men då de i Sverige verksamma tertiarierna ha liknande löften

som kongregationerna, äro de i praktiken likställda med dessa och deras

medlemmar ägna sig åt sina sammanslutningars verksamhet på samma sätt

som medlemmarna i de egentliga kongregationerna. Även medlemmar av ordenssamfund

i egentlig mening finnas här, ehuru i obetydligt antal, och äro

verksamma som församlingspräster. De bilda dock intet kloster.

Ordenssamfund äro i den kanoniska rätten definierade som av romerskkatolska

kyrkan erkända sammanslutningar av personer, tillhörande samma

kön, vilka genom offentliga löften förbinda sig till ett gemensamt liv

(vita communis), reglerat av en för sammanslutningen gällande konstitution

(regula, constitutio), i syfte att eftersträva kristlig fullkomlighet genom

tillämpandet av de evangeliska råden om fattigdom, kyskhet och lydnad.

Ordenssamfunden äro av två slag, egentliga ordnar och kongregationer,

vilka skilja sig från varandra genom arten av de löften, som fordras

för inträde, och de därmed förknippade villkoren för utträde. Den kanoniska

lagen skiljer mellan högtidliga löften (vota solemnia) och enkla löften

i vo ta simplieia). Skillnaden mellan dessa löften ligger icke i den större

eller mindre högtidligheten vid deras avgivande utan i det sätt på vilket

löftesgivaren bindes och i de rättsverkningar, som den kanoniska lagen

tillägger löftena.

Vota solemnia avgivas blott inom sådana sammanslutningar, som av påvestolen

erkänts såsom ordnar i egentlig mening, och de grundlägga ett

för båda parter i princip oupplösbart band 7nellan löftesgivaren och orden.

Enligt den kanoniska rätten är en handling, som företages i strid mot dessa

högtidliga löften, vilka anses såsom åt Gud givna, att betrakta som en nullitet.

Skulle exempelvis äktenskap ingås av en katolik, som genom vota solemnia

är bunden vid eu orden, är detta ur romersk-katolsk synpunkt ogiltigt.

Påvlig dispens är dock möjlig. Vota simplieia, avgivna vid upptagandet

i en kongregation, binda icke på samma sätt löftesgivaren. Mot dessa löften

stridande handlingar äro visserligen otillåtna men sakna icke därför giltighet.

Därest en medlem av en kongregation ingår äktenskap, är detta ett

brott mot kyrkans lag och kongregationens regler, men äktenskapet är därför

ingen nullitet. Dessa vota simplieia äro av två slag, i det att de inom

vissa kongregationer avgivas för viss tid (enkla tidsbegränsade löften),

medan de i andra gälla för hela livet (enkla eviga löften).

Som allmän regel gäller alltså att ordnarna, som alltid måste vara av

påven erkända, ha vota solemnia, medan kongregationerna, för vilka ett

pävligt erkännande icke är erforderligt men dock ofta föreligger, ha vota

simplieia, tidsbegränsade eller eviga. Att märka är dock att påven i vissa

fall kan tillägga vota simplieia samma verkan som vota solemnia. Så har

skett inom orden Jesu sällskap (jesuitorden). Å andra sidan kan en orden

erhålla påvligt tillstånd att blott använda vota simplieia. Så är förhållandet

l. ex. i en del kvinnoordnar i Frankrike, Belgien och Amerikas förenta

stater.

Medlemmarna av en orden eller en kongregation tillhöra vanligen ett bo
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kuiujl. Mnj.ts proposition nr 100.

stumt kloster, men mun kun vuru kunden vid cn orden eller kongregation

även utun klostertillhörighet. Helt allmänt kan kloster (monasterium, domus)

sägas vara cn sluten, gemensam bostad för medlemmar av ett ordenssamfund,

i vilket vissa för ordenssamfundet gällande regler iakttagas. Kloster

i egentlig mening brukar en sådan inrättning icke kallas, såvida den

icke har minst tolv medlemmar. Dock är gränsen mellan kloster i egentlig

mening och en klosterliknande inrättning svår att draga. Den kanoniska

rätten bestämmer redan en inrättning med sex medlemmar (i de prästerliga

ordnarna fyra) som »domus formata», d. v. s. ett till kloster gestaltat eller

utvecklat »hem», i vilket ordenssamfundets regler iakttagas.

För att bliva upptagen i ett kloster fordras att först som novis undergå

en prövningstid av minst ett år, föregången av en förberedelsetid på sex

månader, benämnd postulat. För att antagas som novis fordras romerskkatolsk

trosbekännelse, en ålder av minst femton år och frivillighet i beslutet.

Innan någon inträder som novis i ett kvinnokloster med vota solemnia

måste överlämnandet av eller åtminstone det civilrättsliga säkerställandet

av en »hemgift» (dos) ske, vilken tillfaller orden (klostret) först vid vcderbörandes

död och återlämnas vid eventuellt utträde. Dock kan biskop

eller påven dispensera från denna bestämmelse om hemgift. I kloster med

vota simplicia kan en sådan hemgift avkrävas, men en i den kanoniska lagen

grundad skyldighet därtill föreligger icke.

Under novistiden och vid dess utgång finnes möjlighet till utträde ur

klostret, liksom detsamma givetvis har rätt att vägra novisen att avlägga

de löften, som fordras för att bli munk eller nunna. De löften, som avgivas

efter noyistidens utgång, ha karaktären av tidsbegränsade vota simplicia och

binda löftesgivaren vid klostret för en tid av tre år. Efter denna treårsperiods

utgång föreligger återigen möjlighet till utträde. I en del ordnar upprepas

denna treårsperiod två gånger. Först därefter följa eviga löften i de

egentliga ordnarna — deras vota solemnia äro alltid eviga — och i de kongregationer,

som ha enkla eviga löften. För att få avlägga tidsbegränsade löften

måste vederbörande vara minst sexton år. De eviga löftena förutsätta cn

ålder av minst tjuguett år.

Innan novisen avger sina löften skall förvaltningen av förmögenheten för

löftestiden överlämnas till tredje man, som novisen kan utse efter eget val.

Förut har omnämnts i vilka fall hemgift före inträdet i ett kvinnokloster

skall lämnas. I ordnarna måste man inom 60 dagar före de högtidliga löftenas

avgivande befria sig från sin förmögenhet. Enligt uppgift sker detla

genom testamente till förmån för vem det vara månde. Varje förvärv av

egendom därefter tillfaller klostret eller orden eller, beträffande tiggarordnarna,

påvestolen. I kongregationer med enkla löften kan den enskilde äga

och förvärva egendom. Han får dock icke utan medgivande av överordnad

göra ändring i ett före löftenas avgivande upprättat testamente eller under

livstiden avhända sig sin förmögenhet eller del därav. Vad han genom egen

verksamhet förvärvar tillfaller kongregationen. Dock kan, enligt uppgift,

överordnad tillåta annan användning.

I det föregående har även omnämnts löftenas verkningar med avseende

på äktenskap. Ytterligare må här anföras, alt vota solemnia upplösa elt

ingånget men cj genom äktenskaplig samlevnad fullbordat äktenskap (matrimonium

ratum sed non consummatum). Att ingå äktenskap, även civiläktenskap,

efter avläggandet av enkla eviga eller högtidliga löften medför

automatiskt uteslutning från kyrkans sakrament och övriga förmåner.

För att skydda kyslchetslöftet har klausuren införts, d. v. s. förbud för

utomstående att beträda kloster (utom kyrka, gäst- och samtalsrum) och,

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

109

för klostermedlemmarna att lämna detsamma. Munk- och nunneordnarna

ha s. k. påvlig klausur, vilken för upphävande kräver påvlig dispens. Munkklostren

få ej beträdas av andra kvinnor än statsöverhuvudets gemål med

uppvaktning. Munkarna få ej utan tillåtelse av klostrets föreståndare lämna

klostret. För nunnekloster gäller, att ingen, oberoende av kön, utan påvligt

eller i vissa fall biskopligt tillstånd får beträda klausurområdet. Undantag

göres för visiterande biskop eller annan överordnad, statsöverhuvudet med

gemål och uppvaktning, kardinaler, biktfäder vid sjukdom och dödsfara,

läkare och hantverkare. Förutom i de i konstitutionerna angivna fallen eller

utan särskild påvlig dispens får ingen nunna lämna sitt kloster utom vid

yttersta fara. I kloster, tillhörande en kongregation med mindre sträng, s. k.

hiskoplig klausur, kan biskop, utöver i konstitutionerna angivna fall, lämna

dispens för tillträde till eller utträde ur klausurområdet.

Har ett tidsbegränsat löfte avlagts kan, såsom ovan nämnts, utträde ske,

men först när löftestiden gått till ända. Den som avlagt vota solemnia kan

endast av påven lösas från sina löften. I de kongregationer, som icke äro

rättsligen erkända av och underställda påvestolen, beviljas utträde av därtill

berättigad biskop. Utträde kan beviljas antingen för viss tid (indultum

exclaustrationis), i vilket fall löftesförpliktelserna förbli bestående, eller för

alltid (indultum saecularisationis).

För samtliga ordnar och flertalet kongregationer är påven överhuvud. Sin

makt utövar han i de flesta fall ej direkt utan genom biskopar och andra

kyrkliga myndigheter. Dock kunna såväl ordnar som kongregationer genom

s. k. exemtion direkt underställas den påvliga jurisdiktionen och därigenom

göras oberoende av de lokala kyrkliga myndigheterna. Medlemmar av ordnar

och kongregationer äro i kraft av lydnadslöftet skyldiga att lyda påven som

den högsta myndigheten. I detta sammanhang må framhållas, att påven samtidigt

är världslig suverän. Dock förklarar den kanoniska lagen, att medlemmarna

i ordenssamfund genom sina lydnadslöften icke förbundit sig till sådant

som kan strida mot den allmänna moralens eller statens rättmätiga

lagar.

Tydligen beror det förhållandet, att religiösa kongregationer och enskilda

munkar, tillhörande de egentliga ordnarna, tillåtits vara verksamma i Sverige,

på att tolkningen av förbudet i 1873 års förordning påverkats av den

kanoniska rättens definitioner av ordnar, kongregationer och kloster. Förbudet

torde i nuvarande läge betyda endast att kloster i egentlig mening

icke få inrättas.

Till jämförelse med förhållandena i Sverige kan nämnas, att i Schweiz —

där det ej är tillåtet att inrätta nya eller återställa en gång upphävda kloster

eller religiösa ordnar — begreppen kloster och orden av förbundsrådet givits

en definition, som starkt avviker från den kanoniska lagen, i det alt även

ordensliknande kongregationer betraktas som ordnar samt hus eller anstalt,

där en ordensregel iakttages, anses som kloster oavsett antalet medlemmar.

I Danmark saknas bestämmelser angående kloster och ordnar. Kloster ha

där inrättats. I norsk lag finnes endast förbud för jesuiter att vistas i riket.

Andra ordnar och kongregationer kunna därför vara verksamma i Norge och

ha frihet att anlägga kloster. I finsk lagstiftning förbjudes inrättandet av

munk- eller nunneorden och kloster. Viss hänsyn har emellertid måst tagas

till de grekisk-ortodoxa kloster, som sedan länge funnits i landet. Förbudet

bär därför i religionsfrihetslagen den It) november 1922 erhållit följande lydelse:

»Munk- eller nunneorden eller nytt kloster må ej inrättas och må

icke till medlemmar eller noviser i förut i landet befintligt kloster upptagas

andra än finska medborgare.» 1941 tillfogades eu bestämmelse, att förut i

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

landet befintligt kloster icke må utan statsrådets tillstånd förflyttas till annan

ort i landet. Denna bestämmelse föranleddes av att genom krigshändelser

en förflyttning blivit nödvändig.

Kommittén framhåller att förbudet mot religiösa ordnar är av ganska formell

art. Då en strängare tolkning av detta förbud, vilken skulle hindra den

verksamhet som sedan lång tid tillbaka bedrives i vårt land av vissa romerskkatolska

kongregationer, icke kan förordas, anser kommittén att detta förbud

bör upphävas.

Beträffande förbudet mot kloster anför kommittén att detta gäller alla

kloster, vilken religion eller kristen kyrka de än tillhöra, men att man ej

har anledning att räkna med andra kloster än dem som tillhöra ordnar och

kongregationer inom den romersk-katolska kyrkan. Klosterväsendet utgör

ett väsentligt moment i denna kyrkas liv och den måste därför i klosterförbudet

se en inskränkning i sin religiösa frihet. Kommittén, som påpekar att

klostrens medlemmar ofta göra en allmännyttig insats, anför att, om religionsfrihetens

princip skall innebära icke blott rätt för den enskilde till fri

utövning av sin religion utan även möjlighet för ett trossamfund att för sina

medlemmar ordna de religiösa förhållandena på ett sätt som överensstämmer

med samfundets åskådning, klosterförbudet i dess nuvarande ovillkorliga

form bör upphävas. Emellertid vore det knappast ett religionsfrihetsintresse

att bereda möjlighet för inrättande i vårt land av kloster för utländska

medborgare av romersk-katolsk trosbekännelse. Kloster borde få inrättas

endast för de svenska romerska katolikernas behov och sålunda såsom medlemmar

ha i huvudsak endast svenska medborgare. Kommittén föreslår

därför att kloster skall få inrättas endast med Kungl. Maj :ts tillstånd och på

de villkor som därvid föreskrivas. Innehållet i dessa villkor kan icke generellt

angivas. De böra emellertid avse bl. a. att icke någon före fyllda 18 år

skall få upptagas i kloster eller avlägga klosterlöfte samt att sådana regler

för utträde ur kloster skola tillämpas att den som ångrat sitt klosterlöfte och

vill utträda ur klosterlivet skall kunna göra detta utan svårighet. Enligt förslaget

skall tillstånd att inrätta kloster kunna återkallas, när omständigheterna

det föranleda.

Om förhållandet mellan allmän lag och den kanoniska lagens bestämmelser

eller de särskilda klosterreglerna anför kommittén följande:

Bestämmelserna i den kanoniska lagen och de särskilda klostrens regler

om kommunikationen mellan kloster och yttervärld få naturligtvis tilllämpas

endast i den utsträckning de icke komma i strid med svensk lag och

samhällets intressen. Då tillstånd till inrättande av ett kloster gives, torde

därför böra angivas, att offentlig myndighet förbehålles den rätt till insyn

och kontroll, som kan anses erforderlig, liksom de institutioner i fostrande

och socialvårdande syfte, vilka kunna drivas av ordnar och kongregationer

med anknytning till visst kloster, måste vara underställda de regler, som

gälla för sådana institutioners verksamhet i allmänhet. Ej heller bör den

s. k. klausuren kunna hindra offentlig myndighet att träda i direkt kontakt

med dem som leva inom klostrets murar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Kommitténs ordförande, friherre Nordenskjöld, är skiljaktig och anser på

närmare angivna skäl (bet. s. 375—376) att tillstånd bör fordras icke endast

för kloster utan även för ordnar, kongregationer och därmed likartade religiösa

sammanslutningar samt att de i betänkandet särskilt nämnda villkoren,

nämligen att icke någon före viss ålder skulle få upptagas i kloster eller

avlägga klosterlöfte och att den som önskade utträda ur kloster skulle kunna

så göra, oberoende av den tid löftena avse och utan att hinder däremot resas,

böra inflyta i lagen och göras tillämpliga på samtliga här avsedda organisationer

och hos dem brukade löften.

Yttrandena.

I yttrande över kommitténs förslag angående ordnar och kloster ha domkapitlet

i Uppsala och teologiska fakulteten i Uppsala framhållit att termen

kloster behöver definieras i lagtexten för att förebygga ej avsedda tolkningar.

Enligt fakultetens mening böra bestämmelser om kloster tillämpas på varje

sluten, gemensam bostad för medlemmar av en orden eller en klosterkongregation,

varest medlemmarna efter avläggande av klosterlöften leva enligt en

gemensam regel.

Den apostoliske vikarien och det apostoliska vikariatsrådet anföra att till—

ståndsförfarandet beträffande kloster icke är av behovet påkallat, utan att

inrättandet av kloster bör utan vidare kunna medgivas liksom i andra länder.

Vidare anföres i yttrandet bl. a. att kloster icke kan grundas utan utländsk

medverkan och att frågan om utlännings rätt att vistas i svenska

kloster är ett spörsmål som mera tillhör utlänningslagstiftningens än religionsfrihetslagstiftningens

område. Mot villkoret att ingen före 18 års ålder

skall få upptagas i kloster eller avlägga klosterlöfte göres ej någon erinran.

Det framhålles dock att detta villkor kan upptagas i lagen. I fråga om villkoret

rörande utträde ur kloster anföres att klosterlöftena äro konstitutiva

för klosterlivet och att de icke kunna enligt kanonisk rätt av löftesgivaren

utan vidare och helt ensidigt ryggas. En klostermedlem som önskar

utträda visas emellertid tillmötesgående, men överenskommelsen bör respekteras

så pass att tillfälle gives båda parterna att i vederbörlig ordning

befrias från sina förpliktelser. Vidare påpekas den ekonomiska osäkerhet

som skulle uppkomma för klostren, om Kungl. Maj :t när som helst kunde

återkalla meddelat tillstånd.

I övriga yttranden ha delade meningar kommit till uttryck. De flesta remissinstanserna

ansluta sig i huvudsak till den av kommitténs ordförande

uttalade särskilda meningen att tillstånd bör fordras icke endast för kloster

utan även för ordnar, kongregationer och därmed likartade religiösa sammanslutningar

samt att villkoren om ålder vid inträde och om reglerna för

utträde böra inflyta i lagen. Bland dessa instanser återfinnas Svea hovrätt,

hovrätten för Västra Sverige, skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i Jönköpings,

Malmöhus och Värmlands län, domkapitlen i Uppsala, Linköping,

Skara, Växjö, Lund, Härnösand, Luleå, Visby och Stockholm, juridiska fa
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

kultetcn i Lund, Allmänna svenska prästföreningen och Frikyrkliga samarbetskommittén.

I några yttranden förordas eu högre ålder än den föreslagna,

18 år, för inträde i kloster eller avläggande av klosterlöfte. Sålunda

föreslå skolöverstyrelsen och länsstyrelsen i Jönköpings län att åldersgränsen

sättes till 21 år. Stockholms domkapitel anser att eviga löften ej

höra 1a avgivas av den som är under 25 år. Domkapitlet i Uppsala uttalar

att det bör vara angivet i lagen att eviga löften enligt svensk rättsuppfattning

icke få anses obetingat giltiga för all framtid och att klostren äro

förbjudna att utan Kungl. Maj :ts medgivande mottaga större förmögenheter

genom donationer eller testamenten. Teologiska fakulteten i Uppsala framhåller

att de eviga löftena innebära att egendom som ordensmedlem erhåller

efter avgivande av sådant löfte skall tillfalla klostret och föreslår att

Kungl. Maj :t skall stipulera uttryckligt förbud mot avgivande av sådan

förhandsförbindelse. Fakulteten anför att det både från enskild och allmän

synpunkt ligger något icke helt tilltalande i tanken, att svenska millionförmögenheter

automatiskt på grund av antydda klosterföreskrift skulle

kunna övergå i klosters ägo.

Upphävande av det ovillkorliga klosterförbudet avstyrkes helt av överståthållarämbetct,

länsstyrelsen i Örebro län, Evangeliska fosterlandsstiftelsen,

missionssällskapet Bibeltrogna vänner samt reservanter inom juridiska

fakulteten och större akademiska konsistoriet i Lund. Av överståthållarämbetet

framhålles att isoleringen i kloster och klostermedlemmarnas lydnadsplikt

hindra fritt meningsutbyte och att på grund därav medlemmarna icke

danas med sådan förmåga till självständigt tänkande som är förutsättningen

för en utvecklad demokrati. Överståthållarämbetet befarar vidare att Kungl.

Maj :ts tillståndsprövning skulle medföra slitningar i förhållande till främmande

religionsbekännares kyrkliga myndigheter. Länsstyrelsen i Örebro län

och Evangeliska fosterlandsstiftelsen anse att klosterväsendet ej är förenligt

med religionsfrihetens idé. Missionssällskapet Bibeltrogna vänner yttrar

att klostren skulle bli högborgar för romersk-katolsk agitation. Reservanterna

i juridiska fakulteten i Lund framhålla att i Schweiz, där man har ett

rikhaltigare material för bedömande av klosterfrågan än i vårt land, nya

kloster ej må inrättas och en gång nedlagda ej må återställas.

Juridiska fakulteten i Uppsala erinrar om att gällande bestämmelser ej

utgöra hinder för ordensmedlemmar att här i Sverige vara verksamma och

föra ett gemensamt liv utan endast ett hinder för den rättsliga avspärrningen

från samhället. Fakulteten ifrågasätter därför om klosterförbudets

upphävande kan betraktas som ett grundat religionsfrihetskrav. Att Kungl.

Maj :t skulle giva tillstånd till inrättande av kloster harmonierade illa med

2 § regeringsformen. Det vore ur den rena evangeliska lärans synpunkt

omöjligt att göra dylikt tillstånd beroende av en beliovsprövning. Enligt

fakultetens mening bör kloster av lagstiftningen antingen tillåtas eller förbjudas.

Den kanoniska rättens bestämmelser angående ordnar och kloster

kunde icke förlikas med den fria utträdesprincip, på vilken kommittéförslaget

bygger. Fakulteten uttalar slutligen att de nuvarande förbuden synas

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

vara så djupt grundade i svensk rättsuppfattning att det kan ifrågasättas,

om det är välbetänkt att så att säga till hälften upphäva dem.

Departementschefen.

Avskaffandet av klostren i vårt land i samband med reformationen torde,

såsom kommittén framhåller, väsentligen ha berott på att dessa ansågos

oförenliga med den evangelisk-lutherska läran. Klosterväsendet bygger nämligen

på tanken att den enskilda människan lättare kan vinna religiös fullkomning

genom att draga sig tillbaka från umgänget med andra människor

i samhället och rätta sin livsföring efter bestämda regler. Den protestantiska

uppfattningen var däremot, enligt den augsburgska bekännelsen, att

den kristliga fullkomligheten, som bestod i gudsfruktan och tro, ej främjades

av ett övergivande av de borgerliga uppgifterna och att klosterlöften vore

onyttiga och stridande mot evangeliet.

På sådana överväganden, vilka alltså innebära en värdering av klosterlivet

ur religiösa synpunkter, kan något förbud mot kloster icke grundas.

Ett sådant religiöst motiverat förbud förutsätter nämligen att endast den

evangelisk-lutherska läran är tillåten i landet, och denna förutsättning består

icke längre. Tvärtom torde hänsyn till religionsfriheten medföra att

klosterverksamhet bör tillåtas, därest icke ur andra synpunkter tillräckligt

starka skäl kunna anföras för bibehållandet av ett förbud. Främst kommer

härvid i fråga att undersöka, i vad mån ett klosterväsen är förenligt med

kravet på personlig frihet för den enskilde medborgaren och med de grundsatser

i övrigt, som äro bestämmande för gestaltningen av vårt nutida samhälle.

Ett visst band på den enskildes frihet skapas redan genom att denne avlägger

löften att följa vissa levnadsregler. Betänkligheter mot en verksamhet

som bygger på löften torde dock uppkomma, endast om dessa medföra

att löftesgivarens frihet mera väsentligt inskränkes. En sådan verkan av

löftena kan tydligen i första hand föreligga, om löftesgivaren genom sitt

löfte blir oförmögen att företaga vissa rättshandlingar. Det är av vikt att

undersöka, hur härmed förhåller sig.

I den kanoniska lagen och i vissa katolska länders borgerliga lagstiftning

finnas bestämmelser om civilrättslig verkan av klosterlöften. Sålunda kan

t. ex. ett fattigdomslöfte medföra att den som avlagt detta blir oförmögen

att förvärva egendom eller att disponera över vad han äger, och ett kyskhetslöfte

kan utgöra äktenskapshinder. Svensk rätt erkänner i allmänhet

icke några sådana verkningar av ett klosterlöfte. Då svensk lag är tillämplig

saknar ett dylikt löfte för närvarande betydelse. Det kan emellertid

förekomma att, på grund av våra internationellt privaträttsliga regler, en

rättslig fråga skall i vårt land avgöras enligt utländsk lag, och därigenom

öppnas en möjlighet att klosterlöfte kan erhålla en viss verkan även i vårt

land. Även i sådana fall kan dock tillämpningen av den främmande lagens

bestämmelser vara begränsad av hänsyn till den svenska rättsordningen.

Sålunda gäller t. ex. enligt 1937 års lag om internationella rättsförhållanden

8 Iiihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 100.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

rörande dödsbon att frågan, huruvida någon överhuvud äger behörighet att

taga arv eller testamente, skall prövas enligt lagen i det land, i vilket han

är medborgare, men att bestämmelse i utländsk lag, som uppenbarligen

är oförenlig med grunderna för rättsordningen här i riket, icke må här vinna

tillämpning. Internationella rättsförhållanden rörande äktenskap regleras

bl. a. av 1904 års lag i detta ämne och enligt denna lag skall i allmänhet

talan om återgång av äktenskap mellan utländska undersåtar prövas enligt

lagen i den stat, som makarna tillhörde vid äktenskapets ingående. Ett i

den utländska lagen upptaget äktenskapsförbud, som grundar sig på prästerligt

kall eller på löfte att förbliva ogift, får dock icke i något fall föranleda

återgång av äktenskap här i riket. Även då det gäller att avgöra, huruvida

utländsk undersåte, som vill träda i äktenskap inför svensk myndighet,

äger rätt att ingå äktenskapet, skall frågan i allmänhet prövas enligt lagen

i den stat han tillhör. För sådant fall finnes dock icke något motsvarande

undantag, som utesluter tillämpningen av äktenskapshinder på grund av

klosterlöfte.

Den ståndpunkt svensk rätt sålunda intager till frågan om klosterlöftes

civilrättsliga verkan har emellertid icke något omedelbart samband med

förbudet att här i riket upprätta kloster eller religiös orden. Ett hävande av

detta förbud kan tydligen ske, utan att det rättsliga bedömandet av klosterlöfte

ändras. Några särskilda lagregler, varigenom klosterlöfte tillerkännes

civilrättslig verkan, anser jag icke kunna komma i fråga. Det kan sålunda

enligt min mening icke anses motiverat att, även om klosterförbudet häves,

göra några speciella inskränkningar i den förmåga att besitta egendom

eller disponera däröver, som tillkommer varje människa, eller att uppställa

några äktenskapshinder, grundade på löfte att icke ingå äktenskap.

Även i andra sammanhang torde ett klosterlöfte sakna rättslig betydelse

i vårt land. Ett sådant löfte innebär väl att den som avgiver detta frivilligt

underkastar sig de frihetsinskränkningar som vistelsen i kloster medför.

Endast så länge han vidhåller sitt löfte kan han dock anses samtycka till

sådana inskränkningar i sin frihet; klosterlöftet medför icke någon begränsning

av det skydd för den personliga friheten som följer av strafflagen och

den därpå grundade rättsskipningen. Uppenbarligen föreligger icke, även

om en klosterverksamhet skulle tillåtas i landet, någon anledning att i

fråga om detta personliga rättsskydd göra någon skillnad mellan klostermedlem

och annan medborgare. Såsom närmare utvecklas i kommitténs

redogörelse för romersk-katolska bestämmelser om kloster kan ett sådant

äga ett klausurområde, vilket icke får beträdas av utomstående. Bestämmelserna

härom ha till syfte att, genom klostermedlemmarnas avskiljande

från yttervärlden, giva stöd åt klosterlöftena. Det torde emellertid icke kunna

komma i fråga att i vårt land införa några särskilda bestämmelser som,

utöver vad som gäller om hemfrid, avse att skydda ett klosters klausurområde.

Av vad nu anförts framgår att, om en klosterverksamhet skulle tillåtas i

vårt land, denna skulle komma att vara underkastad redan gällande, all
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

115

männa lagbestämmelser, som äro ägnade att i viktiga hänseenden skydda

den enskildes frihet. Då sålunda klostermedlemmen skulle åtnjuta samma

rättsskydd som varje annan medborgare, synes knappast omsorgen om enskilds

personliga frihet utgöra ett tillräckligt skäl för att bibehålla ett ovillkorligt

förbud mot en verksamhet, som bygger på religiösa löften.

Det bör emellertid också beaktas att kloster icke funnits här i landet sedan

århundraden tillbaka och att till följd härav klosterväsendet, med dess

speciella levnadsideal och dess avskildhet från yttervärlden, måste för våra

förhållanden framstå såsom en i flera hänseenden främmande företeelse.

Med hänsyn härtill torde en viss varsamhet få anses vara av omständigheterna

påkallad, då det gäller att åstadkomma en reformerad lagstiftning

på förevarande område. Om en mera begränsad klosterverksamhet tillätes,

lärer detta icke vara ägnat att ingiva betänklighet, men en helt okontrollerad

religiös verksamhet, som förutsätter avskildhet från yttervärlden, synes icke

böra möjliggöras.

På grund av vad nu anförts böra således kloster tillåtas, men endast i

sådana fall då Kungl. Maj :t efter prövning av omständigheterna lämnar

medgivande därtill och på de villkor Kungl. Maj :t föreskriver. Därest sådana

villkor åsidosättas eller verksamheten eljest bedrives på annat sätt än

som förutsattes vid tillståndets meddelande, torde det stå Kungl. Maj :t öppet

att återkalla tillståndet.

Kommittén har i sitt betänkande närmare utvecklat de synpunkter som,

enligt kommitténs mening, böra anläggas vid Kungl. Maj :ts prövning av

fråga om tillstånd att inrätta kloster. Av de därvid anförda spörsmålen torde

frågan om utlänningars vistelse i kloster inom landet kunna förbigås;

för utlänningskontrollen finnas andra lagbestämmelser. Den av kommittén

behandlade frågan om minimiålder för inträde i kloster anser jag däremot

vara av stor vikt. Kommittén föreslår att såsom villkor för upprättande av

kloster bör föreskrivas att ingen i ålder under aderton år må upptagas i

kloster eller avlägga löften. I vissa yttranden förordas i detta hänseende

en högre ålder. Enligt min mening böra kloster vara avsedda för mera mogna

människor, som äro i stånd att självständigt bedöma, huruvida de ha erforderliga

förutsättningar att finna sig till rätta med denna livsform. Det bör

däremot icke förekomma att omogna ungdomar indragas däri och kanske

endast genom exemplets makt förmås att avlägga löften, som senare kunna

vålla dem samvetssvårigheter. Därför synes det motiverat att kräva en högre

minimiålder än kommittén föreslagit. Lämpligen bör det, såsom villkor för

tillstånd att anlägga kloster, föreskrivas att den som inträder i kloster skall

ha uppnått 21 års ålder och att icke någon, innan han fyllt 25 år, får avlägga

löften som icke äro tidsbegränsade.

Vad slutligen angår frågan om möjligheterna för den som ångrar ett avlagt

löfte att vinna befrielse från detta, följer av den lagstiftning som nu behandlas

att han alltid är berättigad att utträda ur sitt trossamfund, varigenom

han kan befria sig från sina förpliktelser gentemot samfundet och dess

klosterinstitutioner. Huruvida han skall äga att, utan sådant utträde, från
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

falla sitt löfte, är en fråga om skyldighet för trossamfundet att bibehålla

honom vid hans rättigheter såsom medlem, ehuru han icke uppfyllt sina

åtaganden mot samfundet. I detta hänseende torde några föreskrifter icke

kunna meddelas. Den som avlagt ett löfte och ångrar detta men likväl vill

även i fortsättningen tillhöra sitt trossamfund, får finna sig i att begära

befrielse från löftet i den ordning som gäller enligt samfundets egna bestämmelser.

Emellertid bör vid Kungl. Maj:ts prövning av ärende om tillstånd

att inrätta kloster eller om återkallelse av sådant tillstånd avseende

fästas vid bestämmelser som samfundet har om sådan befrielse och den behandling

framställningar om befrielse bruka röna hos överordnade myndigheter

inom samfundet.

Då sålunda enligt min mening Kungl. Maj :ts tillstånd bör krävas för anläggande

av egentliga kloster men icke för andra religiösa institutioner, torde

det vara av vikt att jag närmare utvecklar vad jag åsyftat med begreppet

kloster. Redan av det föregående framgår att därmed avsetts en institution,

vars medlemmar avlägga löften att iakttaga bestämda levnadsregler.

Vidare förutsättes att medlemmarna leva tillsammans i avskildhet från yttervärlden.

En institution, som icl^e uppfyller detta krav, t. ex. ett gemensamt

hem för personer som ägna sig åt församlingsarbete, sjukvård eller dylik

verksamhet bland andra människor, är således icke något kloster. I begreppet

kloster måste dessutom inläggas att fråga är om en institution av en

viss storlek. De skäl jag i det föregående anfört för en kontroll över klosterverksamheten

gälla huvudsakligen endast då fråga är om en institution med

ett större antal medlemmar. Enligt den kanoniska lagen fordras sex medlemmar

för att en ordnad romersk-katolsk klosterinrättning, ett »domus formata»,

skall föreligga. Detta stadgande synes innehålla ett lämpligt mått att efterlikna,

även då det gäller att bestämma den minsta storleken av en inrättning,

som enligt svensk lag skall kunna betraktas såsom kloster. Huruvida

den organisation som upprättar eller driver inrättningen kallar sig orden

eller kongregation, torde i detta sammanhang vara utan betydelse.

Om de mosaiska församlingarna.

Kommittén.

Den första judiska bosättningen i vårt land skedde under 1770-talet, då

några judiska familjer inflyttade efter särskilt tillstånd och den mosaiska

församlingen i Stockholm grundades, snart följd av församlingar bl. a. i Göteborg,

Norrköping och Karlskrona. Ett särskilt reglemente utfärdades år 1782,

varigenom judarnas förhållanden i olika hänseenden närmare reglerades.

Detta reglemente innehöll att bosättningen fick ske endast i vissa angivna

städer samt upptog utförliga regler om den rätt att driva näring som skulle

tillkomma judarna. Beträffande deras rätt till religionsövning gällde att de

i varje stad, där de ägde slå sig ned, fingo inrätta en synagoga och hålla en

rabbin med erforderlig betjäning samt anordna en särskild begravningsplats.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Judarna fingo här i landet ingå giftermål blott med sina religionsförvanter

men ej med några andra. Över deras giftermål, födda och döda skulle årligen

till magistraten avlämnas tabeller enligt fastställt formulär. Alla arvstvister

skulle vid judarnas egen rabbinrätt och ej annorstädes upptagas och avgöras.

Skatt till stat och kommun erlade judarna efter samma grunder som borgerskapet.

Magistraten inlämnade till Konungens befallningshavande uppgifter

angående de enskilda judarnas rörelse och inkomster, varefter befallningshavanden,

sedan »judesällskapet» blivit hört, bestämde totalsumman, vilken

judarna sedan skulle fördela sinsemellan. Varje husfader eller husbonde ansvarade

för de sinas andelar.

Detta reglemente gällde till 1838, då det ersattes av en förordning angående

mosaiska trosbekännares skyldigheter och rättigheter här i riket. I denna

förordning stadgades att mosaiska trosbekännare, som fötts i Sverige eller

upptagits till svenska undersåtar, skulle åtnjuta samma rättigheter och skyldigheter

som andra svenska undersåtar. Vissa inskränkningar skulle dock

gälla. Mosaiska trosbekännare ägde icke utan Konungens tillstånd köpa fast

egendom å landet. Ej heller ägde de välja eller kalla präst eller kyrkobetjäning

inom de svenska församlingarna, vara ledamot i direktioner eller kommissioner,

som hade befattning med kyrkoärenden eller undervisningsverket,

eller deltaga i val till sådana befattningar eller i överläggningar och beslut

om dylika ämnen. De hade att själva underhålla sina fattiga utan att därför

åtnjuta lindring i fråga om bidrag till kommunens allmänna fattigvård.

På grund av det motstånd förordningen mötte utfärdades senare samma

år även en kungörelse angående förordningens tillämpning. Därigenom återtogs

den rätt till fri bosättning som förordningen inneburit; bosättning annorstädes

än i Stockholm, Göteborg, Norrköping eller Karlskrona skulle nämligen

kräva särskilt tillstånd av Kungl. Maj :t och judar, som icke voro

svenska undersåtar utan endast tillsvidare vistades i riket, skulle få bo allenast

i någon av nämnda fyra städer.

Inskränkningarna i de svenska judarnas bosättningsfrihet och rätt att förvärva

fast egendom upphävdes år 1860. För utländska judar gällde alltjämt

att de fingo bosätta sig endast i vissa städer; denna föreskrift upphävdes

år 1873. Skyldigheten för judarna att själva underhålla sina fattiga upphörde

år 1899.

Samtidigt med utfärdandet av nyssnämnda förordning fastställde Kungl.

Maj :t även den 30 juni 1838 en ordning rörande vad mosaiska trosbekännare

hava att hädanefter iakttaga i avseende på utövningen av deras religion

och bestyret inom deras församling m. m. Av denna ordning framgår

att judar äro skyldiga att tillhöra mosaisk församling. Sålunda stadgas att,

om i stad finnas bosatta ett större antal personer, som bekänna sig till den

mosaiska trosläran, de skola utgöra särskild församling. Om antalet cj

är så stort att de lämpligen kunna utgöra egen församling, skola de tillhöra

närmaste mosaiska församling. Ordningen innehåller bestämmelser bl. a. om

tillsättande av vissa föreståndare för församlingen och föreståndarnas åligganden,

om årlig uttaxering inom församlingen genom särskilda deputerade

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

och om allmänna sammankomster med församlingens röstägande ledamöter.

Vidare stadgas att, om någon av församlingens ledamöter vägrar eller

avhåller sig från att erlägga påförda avgifter, föreståndarna äga att därtill

begära handräckning, i Stockholm hos överståthållarämbetet och i landsorterna

hos magistraten i staden. Sådan avgift kan genast utmätas, så snart

den stöder sig på den av föreståndare och deputerade upprättade och av dem

underskrivna taxeringslängden. Även böter i ordningsmål kunna på föreståndarnas

anmälan exekutivt uttagas. Mosaisk trosbekännare från främmande

ort, som ett år uppehållit sig i stad där mosaisk församling finnes,

skall vara underkastad de avgifter till församlingen, som av deputerade

och föreståndare honom påföras.

I detta sammanhang må nämnas, att regeringsrätten år 1917 (RÅ 1917

ref. 7) förklarat avgift till Stockholms mosaiska församling utgöra utskyld,

för vilken avdrag vid taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt finge äga

rum. Numera har emellertid denna avdragsrätt upphört; regeringsrätten

har nämligen i ett mål år 1950 (RÅ 1950 ref. 7) funnit rätt till avdrag för

avgifter till mosaisk församling icke föreligga enligt nu gällande, år 1947

tillkomna förordning om statlig inkomstskatt.

Såsom ovan nämnts grundades de mosaiska församlingarna i Stockholm,

Göteborg, Norrköping och Karlskrona redan i slutet av 1700-talet, varjämte

vid nämnda tid bildades en mosaisk församling i Marstrand, vilken emellertid

i början av 1800-talet har upphört. Mosaiska församlingar ha sedermera

grundats, en i Malmö år 1873, en i Kalmar år 1888, en i Oskarshamn

år 1889, en i Växjö år 1901, en i Halmstad år 1902, en i Sundsvall år

1903 och en i Karlstad år 1919. Den mosaiska församlingen i Halmstad har

dock numera upplösts. Det sammanlagda antalet mosaiska församlingar i

riket skulle sålunda för närvarande utgöra tio. Enligt uppgift förekommer

icke någon församlingsverksamhet i Växjö och Oskarshamn. Antalet mosaiska

trosbekännare uppgick vid 1930 års folkräkning till 6 700 personer.

Av dessa bodde 3 400 i Stockholms stad, 900 i Göteborg och 500 i Malmö.

Till församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, vilka utöver de nu

angivna räkna även ett antal personer i kringliggande delar av landet, hörde

sålunda flertalet av de svenska judarna. Övriga församlingar omfattade endast

mindre grupper. Det kan anmärkas att under krigsåren inkommit ett

antal judiska flyktingar, vilka ej räknas som medlemmar av församlingarna

förr än de förvärvat svenskt medborgarskap men likväl ha en viss anknytning

till församlingarna.

I april 1880 anhöllo föreståndarna för de mosaiska församlingarna i

Stockholm, Göteborg och Norrköping hos Kungl. Maj:t, att varje svensk

mosaisk församling i riket skulle vara berättigad att antaga sin särskilda

församlingsordning och underställa densamma Kungl. Maj :ts fastställelse.

För då befintlig mosaisk församling, som icke begagnade sig av denna rätt,

skulle 1838 års ordning fortfarande gälla. Med ansökningen åsyftades att

undanröja de hinder, som genom nämnda ordning ansågos möta för ordnandet

på ett tidsenligt sätt av de mosaiska församlingarnas inre angelägen
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

119

heter. Såsom ordningens största brist framhölls att den icke tydligt angåve,

vilka personer som skulle vara medlemmar av församlingen, i följd

varav säker ledning saknades för bedömande av personers behörighet att

taga del i församlingens angelägenheter, varjämte svårigheter uppstode vid

taxering, kyrkoböckers förande och föreskrivna statistiska uppgifters meddelande.

Vidare påpekades, att intet bestämt stadgande funnes angående rösträtt

i andra angelägenheter än dem som rörde val av elektorer för utseende

av föreståndare. Av ordningen framginge icke, hur den som ansåge sig förnärmad

av församlingens beslut skulle kunna vinna ändring hos högre myndighet.

Församlingsledamot hade ej heller tillerkänts besvärsrätt i avseende

å föreståndarnas och taxeringsmännens åtgärder. Då förhållandena inom

församlingarna icke voro så enahanda, att en församlingsordning passade för

dem alla, hade det synts sökandena lämpligast, att församlingarna bereddes

möjlighet att få sina angelägenheter ordnade efter varje församlings särskilda

behov. Genom beslut den 30 april 1880 fann Kungl. Maj :t att hinder

icke skulle möta att hos Kungl. Maj :t göra den framställning i det av sökandena

omförmälda syftet, vartill någon kunde finna sig föranlåten.

Särskilda församlingsordningar ha därefter av Kungl. Maj :t fastställts

för församlingarna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Karlstad och Norrköping.

För de övriga mosaiska församlingarna, nämligen de i Kalmar, Karlskrona,

Oskarshamn, Växjö och Sundsvall, har någon församlingsordning

icke fastställts och 1838 års ordning är sålunda fortfarande tillämplig på

dem. Om innehållet i dessa fastställda församlingsordningar må nämnas

följande. En allmän bestämmelse angående församlingarnas ändamål

finnes endast för församlingarna i Malmö och Norrköping. Enligt

denna har församlingen till ändamål »att vårda judisk religion samt

judiska traditioner och föreskrifter». Samtliga församlingsordningar innehålla

bestämmelser om medlemskapet i församlingen. Dessa

bestämmelser äro för alla de fem församlingarna till sitt sakliga innehåll

överensstämmande i så måtto, att medlem i församlingen är envar till mosaiska

trosbekännelsen (läran) hörande svensk medborgare, som är mantalsskriven

i den stad, där församlingen finnes, eller på annan svensk ort,

belägen närmare till denna stad än till någon av de övriga orter i Sverige,

där mosaisk församling finnes. Därjämte innehålla församlingsordningarna

för församlingarna i Göteborg, Norrköping och Karlstad ett tillägg, enligt

vilket medlemskap tillkommer även utländsk undersåte, som då församlingsordningen

trätt i kraft redan tillhör församlingen. Församlingens

beslutanderätt utövas i alla församlingarna — utom

Stockholmsförsamlingen —- vid församlingsstämma enligt i ordningen givna

föreskrifter. I Stockholm utövas församlingens beslutanderätt av församlingsf

ull mäktige, vilka skola vara 25 till antalet och väljas av församlingens

röstberättigade medlemmar. Församlingarnas medlemmar äro underkastade

beskattning enligt närmare bestämmelser i församlingsordningarna.

Skyldighet att betala avgifter till församlingarna i Malmö och

Norrköping har emellertid därutöver föreskrivits även för annan mosaisk

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

trosbekännare än församlingsmedlem. Sålunda stadgas att mosaisk trosbekännare,

som icke är medlem av församlingen och minst ett år varit bosatt

å svensk ort, belägen närmare Malmö (Norrköping) än någon av de

övriga orter i Sverige, där mosaisk församling finnes, skall vara underkastad

avgiftsplikt till församlingen. Bestämmelserna rörande u t s k y 1- ders påförande och erläggande äro i församlingsordningarna

något olika. I samtliga fall grunda de sig dock på en taxering, som

efter klagan kan omprövas. Dessutom stadgas att förfallna utskylder äro

utmätningsgilla, därest de stödja sig på laga kraftvunnen taxeringslängd,

underskriven av dem som deltagit i taxeringen, eller på längd, fastställd

och underskriven av dem som deltagit i prövningen av anmärkningar

över påförd taxering. Därjämte finnas i samtliga församlingsordningar

bestämmelser om besvär över församlingsstämmas (i

Stockholm församlingsfullmäktiges) beslut. Sådana besvär kunna grundas

på att beslutet kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar

på orättvis grund, att det icke i laga ordning tillkommit, att det står i

strid med allmän lag eller författning eller att det överskrider deras befogenhet,

som beslutet fattat. Besvären föras hos länsstyrelsen. I församlingsordningarna

för församlingarna i Malmö och Norrköping finnes en

bestämmelse rörande villkoren för ändring av församlingsordningen.

Det sägs sålunda att beslut om ändring av ordningen

ej är giltigt, med mindre det fattats å två på varandra följande församlingsstämmor

och å båda biträtts av minst två tredjedelar av de röstande.

En sådan bestämmelse saknas däremot i de övriga församlingsordningarna.

Det kan anmärkas att högsta domstolen i ett år 1937 avgjort mål (NJA

1937:247) på talan av en person, som skriftligen till mosaisk församling

anmält att han utträdde ur församlingen och hade för avsikt att ingå i

statskyrkan, funnit att denne, vilken sedan födelsen varit medlem av församlingen,

icke övergått till kristet trossamfund och ej heller eljest visat

någon omständighet på grund varav hans medlemskap i församlingen upphört.

Av detta rättsfall torde sålunda framgå att det i allmänhet icke är

möjligt att utträda ur mosaisk församling på annat sätt än genom övergång

till kristet trossamfund, och härför torde dop anses nödvändigt.

Riksdagen har i skrivelse år 1938 (nr 323) hemställt att åtgärder måtte

vidtagas för att möjliggöra för svenska medborgare av judisk börd att

kunna utträda ur mosaisk församling utan att inträda i svenska kyrkan. I

det utskottsutlåtande som låg till grund för skrivelsen anfördes bl. a. att

det, såvitt utskottet kunnat finna, förelåge den skillnaden mellan en medlems

av svenska kyrkan rätt till utträde ur denna kyrka och en medlems

av mosaisk församling rätt till utträde ur denna församling, att medlem

av svenska kyrkan endast behövde anmäla att han ämnade övergå till annat

erkänt kristet religionssamfund, medan däremot medlem av mosaisk

församling måste inträda i svenska kyrkan. Judarna intoge alltså i viss

mån en särställning. Det syntes utskottet önskligt, om full likställighet i

detta hänseende kunde åvägabringas mellan alla medborgare. Om och när

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

frågan om fritt utträde ur svenska kyrkan bleve reglerad, förutsatte utskottet,

att jämväl frågan om fritt utträde ur mosaisk församling samtidigt

ordnades på enahanda sätt.

Kommittén anför att gällande bestämmelser rörande de mosaiska församlingarna

äro annorlunda utformade än motsvarande föreskrifter i fråga

om de nuvarande erkända församlingarna av främmande kristna trosbekännare.

De senare ha icke såsom de mosaiska församlingarna några av

Kungl. Maj :t fastställda församlingsordningar. Medlemskapet i de mosaiska

församlingarna är grundat på tvångstillhörighet; någon rätt till utträde

finnes icke. Annorlunda förhåller det sig med övriga församlingar av främmande

trosbekännare. Stundom finnas här i församlingsordningen intagna

uttryckliga regler, enligt vilka medlem äger efter anmälan till församlingens

pastor utträda ur församlingen. Detta är exempelvis fallet enligt Metodistkyrkans

kyrkoordning. Å andra sidan förekommer att några särskilda

bestämmelser angående utträdet icke finnas intagna i församlingsordningen.

Ett exempel härpå är församlingsordningen för de romersk-katolska församlingarna

i Sverige, enligt vilken medlemmar i vederbörande församling

äro alla inom församlingens område bosatta katolska trosbekännare, oavsett

deras nationalitet. Emellertid erfordras enligt vad för kommittén uppgivits

för vinnande av utträde ur en katolsk församling i praktiken endast en engångsanmälan

till kyrkoherden i vederbörande katolska församling. Såvitt

kommittén kunnat finna, anses ej heller hos övriga nu erkända församlingar

av främmande trosbekännare hinder möta mot att utträde erhålles endast

efter anmälan.

En annan olikhet mellan de mosaiska församlingarna och övriga främmande

trosbekännares församlingar är, att de mosaiska församlingarna —

oavsett huruvida de ha en särskild församlingsordning eller 1838 års ordning

är å dem tillämplig — ha tillerkänts beskattningsrätt gentemot sina

medlemmar, och härmed är förenad rätt till indrivning genom de exekutiva

myndigheternas försorg. Andra främmande trosbekännares församlingar

ha däremot icke beskattningsrätt gentemot medlemmarna. De mosaiska

församlingarna kunna sålunda anses i högre grad än de övriga församlingarna

intaga en offentligrättslig ställning. För de mosaiska församlingarna

gällande föreskrifter i organisatoriskt hänseende äro för övrigt i

stor utsträckning likartade med motsvarande bestämmelser i kommunalförfattningarna.

Den nuvarande regleringen av de mosaiska församlingarnas

förhållanden kan, enligt kommitténs mening, sägas innebära, att dessa församlingar

i viss mån jämställts med kommuner.

Härefter anför kommittén att rätten till fritt utträde, om religionsfrihetens

krav skola tillgodoses, måste gälla även de mosaiska församlingarna.

Härav följer att det icke kan förmenas de ur församlingen utträdda att

bilda en egen församling och att således några inskränkningar i rätten att

bilda nya mosaiska församlingar icke kunna förekomma. Beträffande regleringen

av de mosaiska församlingarnas organisation och verksamhet anför

kommittén vidare alt 1838 års förordning angående mosaiska Irosbe
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

kännares skyldigheter och rättigheter här i riket bör upphävas. Kommittén

finner det vara uppenbart att 1838 års ordning nu måste anses föråldrad

och att densamma under alla förhållanden bör upphävas, därvid dock

det spörsmålet inställer sig, om den bör ersättas med någon annan författning

eller om några särskilda anordningar eljest böra vidtagas med avseende

å de mosaiska församlingarna. Även de särskilda församlingsordningarna

innehålla enligt kommitténs mening bestämmelser som måste anses

föråldrade; i varje fall gäller detta andra församlingsordningar än Stockholmsförsamlingens.

Frågan, huruvida de mosaiska församlingarnas församlingsordningar

fortfarande böra vara underkastade Kungl. Maj :ts prövning

och fastställelse, har, enligt vad kommittén anför, nära sammanhang

med spörsmålet om dessa församlingars beskattningsrätt. Kommittén, som

närmare utvecklar sin ståndpunkt till denna fråga (bet. s. 250—253), finner

anledning saknas att bibehålla en särskild reglering av de mosaiska församlingarna.

Deras beskattningsrätt och rätten till indrivning av medlemmarna

påförda utskylder skola alltså enligt kommitténs förslag upphöra.

De mosaiska trosbekännarna bli, anför kommittén, likställda med andra

trosbekännare, och de mosaiska församlingarna komma att intaga samma

ställning som andra trosbekännares församlingar. Beträffande den närmare

innebörden härav anför kommittén följande:

De mosaiska församlingarna komma att äga full frihet vid avfattningen

av sina församlingsordningar, dock med iakttagande av bestämmelserna i

den föreslagna religionsfrihetslagen. Någon statlig fastställelse av dessa församlingsordningar

erfordras ej. Beträffande de församlingar, som för närvarande

ha en av Kungl. Maj :t fastställd församlingsordning, möter efter genomförandet

av kommitténs förslag intet hinder för att denna fortfarande

tillämpas, i den mån den icke innebär en offentligrättslig ställning för församlingen

eller är stridande mot religionsfrihetslagen. De församlingar,

som icke ha en egen församlingsordning utan tillämpa den i 1838 års ordning

intagna, torde kunna förväntas komma att beredas erforderligt rådrum

för antagande av en samfundsordning.

Enligt kommittéförslaget skola sålunda både 1838 års förordning och

1838 års ordning upphöra att gälla. Såsom en övergångsbestämmelse föreslås

dock att, beträffande sådan avgift till mosaisk församling som före lagens

ikraftträdande i vederbörlig ordning påförts, äldre bestämmelser fortfarande

skola gälla.

Yttrandena.

Beträffande de överläggningar som under kommitténs arbete förekommit

med de mosaiska församlingarna och de önskemål dessa därvid framställt

vill jag hänvisa till betänkandet (s. 221—233).

I gemensamt yttrande över betänkandet ha de mosaiska församlingarna i

Stockholm, Göteborg och Malmö förklarat sig dela kommitténs uppfattning

att någon särlagstiftning för de mosaiska församlingarna icke är påkallad.

Endast i några punkter ha församlingarna funnit anledning till erinran mot

kommitténs förslag. Sålunda anföra församlingarna bl. a. att enligt förslaget

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

avgifter till mosaisk församling icke skulle ha karaktären av skatt och att

därför betalda sådana avgifter icke såsom hittills skulle få avdragas vid

taxering till statlig inkomstskatt. Församlingarna framhålla att denna förändring

skulle medföra en ökad ekonomisk belastning för församlingarnas

medlemmar och därmed också ökade svårigheter för församlingarna att uttaga

nödvändiga avgifter. Församlingarna hemställde därför att deras medlemmar

skulle få behålla denna avdragsrätt, såvitt avgifterna avsågo närmare

preciserade ändamål, motsvarande lokal kyrklig verksamhet. Därvid

förutsatte församlingarna att även andra särskilda trossamfund, som så

önskade, skulle kunna erhålla samma rätt under samma förutsättningar.

I det föregående har jag påpekat att regeringsrätten — efter det att församlingarna

avgivit detta yttrande — bedömt frågan, huruvida sådan avdragsrätt

gäller för närvarande, och därvid funnit att så icke är förhållandet.

Övriga yttranden ha i allmänhet icke berört frågan om de mosaiska församlingarnas

ställning. Tillstyrkanden av kommittéförslaget i denna del

förekomma dock i de yttranden som avgivits av statskontoret, länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län, juridiska fakulteten i Lund och Sveriges yngre

prästers förening. Däremot har juridiska fakulteten i Uppsala anfört att

olägenheterna av kommitténs förslag att upphäva de erkända kyrkosamfundens

offentligrättsliga ställning särskilt visade sig i fråga om de mosaiska

församlingarna. Dessa hade, framför allt de större, under hägnet av den

nuvarande ordningen i avsevärd omfattning kunnat bygga upp och vidmakthålla

församlingsinstitutioner samt åtaga sig därmed sammanhängande förpliktelser.

Redan ur rättssäkerhetssynpunkt syntes det sålunda påkallat att

ej väsentligen rubba församlingarnas ställning, i den mån detta icke föranleddes

av religionsfrihetskravet. Däremot borde det vara riktigt att begränsa

församlingarnas kompetens till religiösa ändamål. Ett anlitande av

beskattningsrätten för kulturella angelägenheter utan religiös natur skulle

ställa de mosaiska församlingarna i en särställning, som icke vore påkallad

av religionsfrihetsskäl, och borde därför icke vidare medgivas. Likställighet

med andra särskilda trossamfund borde vinnas därigenom att även dessa

finge beskattningsrätt. Fakulteten — som, i fråga om svenska kyrkans församlingar,

anfört att åtskilliga säkerligen med stöd av nuvarande bestämmelser

upptagit lån och iklätt sig andra förpliktelser för framtiden, från

vilka de icke kunna omedelbart frigöra sig, och att det följaktligen vore ett

välgrundat rättssäkerhetskrav, att de av staten erhålla en sådan ersättning,

att övergångstidens svårigheter utjämnas och församlingarna erhålla möjlighet

att anpassa sin ekonomi efter det förändrade lägets fordringar — har

ansett det följa av sig självt att motsvarande ersättningsrätt borde tillerkännas

de mosaiska församlingarna.

Departementschefen.

Bestämmelserna i 1838 års förordning angående mosaiska trosbckännares

skyldigheter och rättigheter här i riket avsågo att tillförsäkra de svenska ju
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

darna samma ställning som andra medborgare, dock med vissa angivna undantag.

Denna författning måste ses i belysning av att judarna tidigare, på

grund av det motstånd deras inflyttning mötte främst från representanter

för rådande skråväsen, fått intaga en särställning. Förordningen utgjorde ett

steg på vägen mot en friare uppfattning. Det kan ifrågasättas, om den icke

bör anses vara i huvudsak upphävd redan genom införandet år 1858 av ett

stadgande i regeringsformen om naturaliserad utlännings rättigheter och förmåner

(28 § 2 mom., se numera 33 §). I varje fall är den nu föråldrad. Numera

råder den uppfattningen att samhälleliga rättigheter och skyldigheter,

i den mån de icke skola tillkomma envar, kunna anknyta till medborgarskap

men icke till någon annan omständighet, såsom trosbekännelse. Vilka som ha

medborgarskap beror av särskild lagstiftning. De i förordningen angivna

undantagen från vanlig medborgerlig ställning, vilka skulle gälla för judarna,

äro antingen för länge sedan upphävda eller, såvitt angår inflytande på

kyrkliga ärenden och undervisning, reglerade i annan ordning och från en

vidare utgångspunkt. Förordningen saknar således betydelse och torde

böra upphävas.

De mosaiska församlingarna intaga, i jämförelse med andra religiösa

samfund, en särställning; de ha en av Kungl. Maj :t fastställd organisation.

Bestämmelserna härom innebära bl. a. följande. Medlemskapet i församlingarna

bygger på tvångstillhörighet. Församlingarna äga beskatta sina

medlemmar och få dessa skatter indrivna på samma sätt som gäller om

allmänna skatter. Några av församlingarna ha även berättigats att uttaga

avgifter av andra än sina medlemmar. Församlingarnas verksamhet är såtillvida

ställd under statsuppsikt att vissa församlingsbeslut kunna överklagas

hos statlig myndighet, i likhet med vad som enligt kommunallagarna

gäller om kommunala beslut. Församlingarna kunna således betecknas som

ett slags specialkommuner.

Uppenbart är att denna organisation icke kan bibehållas oförändrad.

Tvångsanslutningen är icke förenlig med religionsfrihet; medlemmarna

måste beredas frihet att träda ut ur församlingarna. Kommitténs förslag

innebär emellertid en mera genomgripande ändring än vad som sålunda

betingas av religionsfriheten. Förslaget går ut på att helt upphäva de mosaiska

församlingarnas reglerade, och därigenom också auktoriserade, karaktär.

I det föregående har jag utvecklat skälen för att jag icke velat föreslå

någon närmare reglering av religiösa organisationer i allmänhet. Dessa

skäl gälla också de mosaiska församlingarna. Det är icke sakligt motiverat

att dessa skola intaga någon särställning. Att likväl en viss tvekan kan inställa

sig, då det gäller att upphäva de nuvarande bestämmelserna om mosaiska

församlingar, beror på att förslaget i fråga om dem innebär en större

förändring än beträffande något annat trossamfund, svenska kyrkan icke

undantagen. Praktiskt sett torde dock härvid tvångstillhörighetens upphörande

ha den största betydelsen. Övriga ändringar torde, ehuru principiellt

väsentliga, icke praktiskt spela lika stor roll. Skatteindrivning genom

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

125

offentlig myndighet torde utan någon större svårighet kunna ersättas av en

enskild indrivningsverksamhet, för vilken andra rättsliga åtgärder, bl. a.

betalningsföreläggande enligt lagsökningslagen, kunna i sista hand anlitas.

Av större vikt är måhända att upphävandet av församlingarnas auktoriserade

ställning kunde tänkas bidraga till ett sönderfall i olika grupper och

åsiktsriktningar. Liksom inom andra religiösa rörelser måste också i judendomen

finnas både splittrande och enande krafter. Mot en splittring är väl

tvångstillhörighet, åtminstone till det yttre, ett verksamt medel, men det är

säkerligen en överskattning av den statliga regleringens betydelse, om man

menar att denna, även utan tvångstillhörighet, skulle ha någon avgörande

betydelse i detta sammanhang. Andra krafter, som bero av religiösa föreställningar

och av känslan för solidaritet och nedärvda traditioner, torde

vara de bestämmande. Det synes alltså icke vara tillräckligt motiverat att,

ens såsom en övergång, bibehålla någon del av den statliga regleringen av de

mosaiska församlingarna.

På grund av vad nu sagts torde alltså vad som gäller om skyldighet att

tillhöra mosaisk församling, om förpliktelse för annan än medlem att betala

avgift till sådan församling, om utmätning för utskylder eller böter

och om besvär över församlingsstämmas eller församlingsfullmäktiges beslut

böra upphöra att gälla. Att församlingen vid övergången från en statligt

reglerad samfällighet till en fri sammanslutning behåller sin identitet

torde böra komma till uttryck däri att församlingsordningarna samt, för de

församlingar som icke ha särskilda sådana, tillämpliga delar av 1838 års

ordning förklaras skola alltjämt gälla till dess församlingarna själva antaga

nya bestämmelser. Härigenom äro alltså församlingarna oförhindrade av

den tidigare fastställelsen att ändra sin organisation, och någon fastställelse

av de bestämmelser som antagas härom kommer icke i fråga, övergången

från ett medlemskap, som bygger på tvång, till ett fritt föreningsrättsligt

medlemskap måste uppenbarligen, om samtidigt församlingarna

skola bestå, ske på det sättet att medlemmarna själva få taga initiativ till

utträde. De böra alltså anses såsom medlemmar till dess medlemskapet

härigenom eller annorledes upphör. Vid övergången torde i övrigt böra gälla

att utskylder eller avgifter till mosaisk församling, vilka dessförinnan påförts

någon och som förfalla till betalning inom det närmaste året, skola

följa äldre bestämmelser, både i fråga om betalningsskyldighet och möjlighet

till indrivning.

De bestämmelser, för vilkas innehåll jag nu redogjort, torde såsom innebärande

ändring i nu gällande administrativa stadganden böra utfärdas

i administrativ ordning. De torde likväl vara av den vikt för ett allsidigt

bedömande av de mosaiska församlingarnas ställning och av dennas förhållande

till religionsfriheten att ett förslag till kungörelse i ämnet lämpligen

bör föreläggas riksdagen för yttrande.

I det utlåtande som avgivits av de mosaiska församlingarna i Stockholm,

Göteborg och Malmö ha dessa upptagit frågan om rätt till avdrag för erlagda

församlingsavgifter vid taxering till statlig inkomstskatt. Denna fråga,

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

som avser tillämpningen av bestämmelser i 1947 års förordning om statlig

inkomstskatt, är emellertid helt fristående från de spörsmål som jag nu

behandlat, och den torde icke böra upptagas i detta sammanhang.

Övriga frågor.

Kommittén har i sitt betänkande utförligt behandlat frågan om kristendomsundervisning

i allmänna skolor och förutsättningarna

för befrielse från denna undervisning (s. 47—67). I huvudsak innebär förslaget

i denna del att trossamfund, som i sin åskådning väsentligt avviker

från grunderna för skolornas kristendomsundervisning, skall äga möjlighet

att, med Kungl. Maj :ts tillstånd, själv ombesörja religionsundervisning i

skolornas ställe och att följaktligen barn, som tillhöra sådana samfund, skola

kunna befrias från skolornas kristendomsundervisning. Även barn som

icke tillhöra något samfund kunna, enligt kommitténs förslag, befrias från

kristendomsundervisningen, om de i stället erhålla annan religionsundervisning.

Kommittén anför att motsvarande regler böra gälla för befrielse

från andaktsövningar i skolorna men föreslår icke några särskilda bestämmelser

härom. Slutligen innehåller kommitténs förslag en bestämmelse,

som begränsar rätten för vissa enskilda skolor, vid vilka religionsundervisning

förekommer, att mottaga barn, tillhörande svenska kyrkan eller vissa

frikyrkosamfund.

I yttrandena över denna del av kommittéförslaget ha delade meningar

kommit till uttryck, särskilt i fråga om rätten för de barn som icke tillhöra

något trossamfund att få befrielse från skolans undervisning. En redogörelse

för dessa yttranden har lämnats i propositionen till 1950 års riksdag

(nr 70) angående riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling (s.

345—349).

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Weijne, har därefter i

samma proposition (s. 367—369) i samband med några andra frågor om

det inre skolarbetet behandlat också frågan om kristendomsundervisningen.

Efter en redogörelse för vad skolkommissionen och dissenterlagskommittén

anfört i detta ämne yttrade han därvid bl. a. följande:

Jag delar fullkomligt skolkommissionens uppfattning, att kristendomsundervisningen

icke blott skall meddela kunskap utan även stämma de

unga till allvar och eftertanke. Men man måste ha klart för sig, att blott

ett fåtal kunna bli tänkare, som förmå tränga under ytan av dagsdiskussionerna.

Vi ha alla tillträtt ett arv av värderingar och levnadsnormer, som

skapats före vår tid och bildar grunden för vårt arbete. Vi måste lämna

ett sådant arv även åt våra efterkommande såsom en grund och utgångspunkt

för deras insatser.

Det är mycket möjligt, att en analys i livsåskådningsfrågorna skulle

blotta djupgående principiella motsättningar, vilka under givna betingelser

kunde aktualiseras och dela upp vårt folk i stridande läger. Delvis äro dessa

motsättningar av den art, att de måste uppmärksammas och belysas i

skolan. Men det för skolans arbete väsentliga är dock, huruvida det gemen
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

samma i vår uppfattning av rätt och orätt, gott och ont, sant och osant

är tillräckligt att bilda grunden för en kristendomsundervisning, ägnad att

tillfredsställa det stora flertalet av vårt folk. Erfarenheterna av 1919 års

undervisningsplan peka bestämt i denna riktning. Remissgången av skolkommissionens

betänkande har ytterligare stärkt mig i uppfattningen, att

det bör vara möjligt att finna en tillfredsställande lösning av kristendomsundervisningens

problem i huvudsaklig anslutning till de av skolkommissionens

majoritet uppdragna riktlinjerna.

Chefen för ecklesiastikdepartementet angav därefter sin ståndpunkt i vissa

av dissenterlagskommittén berörda frågor sålunda:

I överensstämmelse med de erkända grunderna för religionsfriheten böra

vissa trossamfunds medlemmar tillerkännas rätt till frikallelse för sina

barn från de allmänna skolornas kristendomsundervisning och morgonandakter.

Det bör därvid ankomma på Kungl. Maj :t att på given anledning

pröva, huruvida trossamfund i sin trosåskådning avviker så mycket från

grunderna för kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna, att dylik

befrielse skäligen bör beviljas och samfundet erhålla rätt att sörja för

religionsundervisning åt samfundet tillhörande barn. I samband därmed

bör Kungl. Maj :t lämna erforderliga föreskrifter rörande religionsundervisningens

innehåll och kontrollen av densamma genom allmänna organ.

I fråga om rätten för sådana särskilda trossamfund att i sin undervisning

mottaga lärjungar, som icke tillhöra samfundet, ansluter jag mig till dissenterlagskonnnitténs

förslag.

Mera komplicerad är frågan om rätt till befrielse från kristendomsundervisning

för barn utan konfession. Även dessa barn böra, om de befrias från

skolornas religionsundervisning, vara tillförsäkrade en undervisning om religion

och religiösa förhållanden, som tillfredsställer kraven på orientering

i nutidssamhället, men i detta fall saknas den relativa trygghet, som ligger

i att trossamfunden tillhandahålla religionsundervisning för medlemmars

barn. Därigenom uppstå, såsom skolöverstyrelsen har framhållit, åtskilliga

praktiska svårigheter.

Även betänkligheter av annan art uppresa sig mot en frikallelse av barn

tillhörande denna grupp. Kravet på objektivitet i undervisningen hålles

levande just genom att den är avsedd för barn från skilda läger och icke

för en gallrad återstod, som är kvar, sedan vissa meningsrilctningar vänt

undervisningen ryggen. Jag tror också, att det ligger något i de invändningar,

som från mentalhygieniska utgångspunkter riktats mot en utdifferentiering

av särgrupper på detta område. Bittra erfarenheter från skilda

länder och tider visa, huru livsåskådningsfrågorna kunna skilja och söndra.

En tidig uppdelning av barnen i ''hedningar’ och ''kristna’ är lika litet förenlig

med. enhetsskolans idé som en sortering efter socialklasser eller förmögenhetsförhållanden.

Jag kan således icke tillstyrka rätt till frikallelse

från kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna för barn, som icke

tillhöra något trossamfund.

Betänkligheter av detta slag behöva icke hindra, att ett barn, som icke

tillhör något trossamfund, på skriftlig framställning från den, som har att

föra barnets talan, erhåller befrielse från deltagande i morgonsamling, som

faller utanför lektionsramen. Morgonbönsbefrielser medgivas redan nu vid

de flesta skolor av varierande orsaker i tämligen stor utsträckning; de

frikallade utgöra ingen ensartad grupp, vilket är ägnat att minska betänkligheterna.

Erforderliga bestämmelser böra meddelas i sådan form, att primärbeslutet,

om så behöves, skall kunna korrigeras besvärsvägen.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

Vid propositionens behandling i riksdagen fann särskilda utskottet i sitt

av riksdagen godkända utlåtande (nr 1 s. 175) icke anledning göra erinran

mot de i propositionen tillkännagivna intentionerna i fråga om skolarbetet

i denna del. Utskottet anförde härom:

Departementschefen har tagit ställning i dessa för ungdomens fostran

betydelsefulla angelägenheter med allvar, varsamhet och hänsynstagande

till förefintliga olikheter i livsåskådning och förekomsten av olika religionssamfund

och av dem anordnad konfirmationsläsning, däri innefattat den

av de fria kristna samfundens bibelskolor anordnade. Sedan utskottet tagit

kännedom om huru dessa frågor äro avsedda att handläggas, har utskottet

icke anledning till erinran emot att de med kristendomsämnet och konfirmationen

sammanhängande skolärendena regleras av Kungl. Maj :t i sedvanlig

ordning.

Utskottet framhöll emellertid samtidigt att riksdagen icke inbjudits att

fatta ett formligt beslut i dessa frågor, vilket icke heller utskottet ifrågasatte.

Vissa frågor, som behandlats i propositionen och i motionerna, kunde

komma att underställas riksdagen även i annat sammanhang, sedan Kungl.

Maj :t prövat övriga delar av dissenterlagskommitténs betänkande. Utskottet

fann icke tillräckligt starka skäl föreligga att genom beslut eller uttalande

föregripa eller rent av utesluta den prövningsrätt, som borde stå

riksdagen öppen, då hithörande frågor framlades i sammanhang med andra

religionsövning och religionsfrihet berörande spörsmål.

På grund av detta utskottsuttalande vill jag framhålla att den behandling

som frågorna om kristendomsundervisningen i våra allmänna skolor och

rätten till befrielse från denna undervisning sålunda erhållit vid 1950 års

riksdag innebär ett sakligt ställningstagande till dessa frågor i deras sammanhang

med andra spörsmål rörande det inre skolarbetet. Även synpunkter

som sammanhänga med religionsfriheten kunna anläggas på dessa frågor.

Såsom framgår av chefens för ecklesiastikdepartementet nyss återgivna yttrande

ha dessa synpunkter beaktats vid beredningen av propositionen om

skolväsendets utveckling. Det nu föreliggande förslaget till religionsfrihetslag

påkallar icke någon ändrad ståndpunkt till dessa redan behandlade

frågor. Anledning saknas således att nu upptaga dem till något nytt sakligt

bedömande. Jag utgår därvid från att de uttalanden som gjorts av chefen

för ecklesiastikdepartementet och av riksdagen äga tillämpning icke

endast på förhållandena efter skolreformen utan även dessförinnan och att

de alltså kunna läggas till grund för de bestämmelser som Kungl. Maj :t

bör utfärda vid genomförandet av den ändrade religionsfrihetslagstiftningen.

Kommittén har i sitt förslag upptagit vissa frågor som röra kyrkobokföring.

Förutom de med huvudfrågorna i förslaget direkt sammanhängande

spörsmålen om anteckningar i kyrkoböckerna rörande medlemskap

i kyrkan eller i annat religiöst samfund har kommittén sålunda även

behandlat frågor rörande anteckningar om dop, om förnamn och om jordfästning;

vidare behandlar kommittén ingående frågan om romersk-katol
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

129

ska församlingars kyrkobokföring. Kommittén föreslår i dessa hänseenden

ändringar i gällande författningar samt en särskild förordning med vissa

bestämmelser angående kyrkobokföringen av personer som tillhöra romerskkatolsk

församling.

Folkbokföringssakkunniga ha i sitt yttrande anfört att de enligt sina

direktiv skola eftersträva förenklingar i folkbokföringsarbetet. De sakkunniga

räkna därför med att en omgestaltning av folkbokföringsförfattningarna

skall bli erforderlig. Det är ännu icke möjligt, framhålla de sakkunniga,

att bedöma kommitténs förslag under hänsynstagande till den utformning

av folkbokföringssystemet som kommer att bli resultatet av de sakkunnigas

arbete. Alla till utredningens ämnesområde hörande frågor borde

dock av de sakkunniga bedömas i ett sammanhang. Därför hemställa de sakkunniga

i första hand att, därest så befinnes möjligt, kommitténs förslag

till ändringar i folkbokföringsförfattningarna överlämnas till de sakkunniga

för att beaktas vid de sakkunnigas fullgörande av det dem anförtrodda utredningsuppdraget.

Därest detta icke är möjligt, yrka de sakkunniga, i andra

hand, att de bestämmelser som tillkomma icke skola anses undandragna den

allmänna översyn av folkbokföringsväsendet som uppdragits åt de sakkunniga.

Statistiska centralbgrån och domkapitlet i Karlstad uttala sig likaledes

för att kommitténs förslag till ändringar i folkbokföringsförfattningarna

skola överlämnas till de folkbokföringssakkunniga.

På grund av vad de folkbokföringssakkunniga sålunda anfört synes det

icke lämpligt att nu upptaga andra frågor rörande kyrkobokföringen än

sådana som direkt sammanhänga med de ändrade reglerna för medlemskapet''

i svenska kyrkan och med den ståndpunkt till anteckningar om

medlemskap i andra religiösa samfund som jag redovisat i det föregående.

Övriga frågor, som röra ändringar i folkbokföringsförfattningarna, böra således

överlämnas till de folkbokföringssakkunniga för att beaktas vid fullgörandet

av de sakkunnigas uppdrag. Därför torde det icke vara erforderligt

att jag beträffande anteckningar om dop, förnamn och jordfästning närmare

redogör för kommitténs förslag; jag vill härom hänvisa till betänkandet

(s. 181—187). I fråga om de romersk-katolska församlingarnas

kyrkobokföring torde det däremot för den fortsatta utredningen vara nödvändigt

att nu fatta ståndpunkt i princip.

I 1 § förordningen den 28 juni 1946 (nr 470) om ikraftträdandet av folkbokföringsförordningen

stadgas att förordningen den 3 december 1915 (nr

476) angående kyrkoböckers förande och förordningen den 11 februari

1887 (nr 10 s. 1) angående anmälningar om födda barn, vilka förordningar

i huvudsak upphävdes, alltjämt skola äga tillämpning såvitt angår församling

av främmande trosbekännare med rätt till egen kyrkobokföring och barn

tillhörande sådan församling. En dylik rätt till särskild kyrkobokföring

förekommer numera endast i begränsad omfattning inom vissa romerskkatolska

församlingar, vilka erhållit Kungl. Maj:ls tillstånd därtill.

För närvarande finnas sju erkända romersk-katolska församlingar, nämligen

i Stockholm (S:ta Eugenia och S:t Erik), Göteborg, Malmö, Gävle,

<) Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 100.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130 Kiingl. Maj.ts proposition nr 100.

Norrköping och Hälsingborg. Därjämte finnas fyra icke erkända församlingar,

nämligen i Stockholm (Marie Bebådelse församling), Örebro, Sörforssa

och Oskarsström. Enligt Kungl. Maj :ts resolutioner den 25 och 29

januari 1895 ha S:ta Eugenias och S:t Eriks församlingar i Stockholm samt

församlingarna i Göteborg, Malmö och Gävle rätt till kyrkobokföring beträffande

församlingsmedlemmar, som äro boende i dessa städer. Jämlikt

2 § i 1915 års förordning angående kyrkoböckers förande är emellertid rätten

inskränkt till förande av födelsebok samt död- och begravningsbok.

Böckerna skola föras av församlingsföreståndaren enligt reglerna i 1915

års kyrkobokföringsförordning och med begagnande av de vid samma förordning

fogade formulären.

Anmälan om födelse av barn, som tillhör församlingen, skall jämlikt 1887

års förordning inom sex veckor efter födelsen göras hos församlingsföreståndaren

av barnets fader eller moder eller, i händelse av deras död eller

frånvaro, annan person som har vård om barnet. Det åligger församlingsföreståndaren,

jämlikt § 32 i 1915 års kyrkobokföringsförordning, att

skyndsamt meddela pastor i vederbörande församling av svenska kyrkan

erforderliga underrättelser för inskrivning i denna församlings kyrkoböcker.

Även dödsfall inom församlingen skola enligt § 32 anmälas hos församlingsföreståndaren

och av denne skyndsamt meddelas vederbörande

pastor i svenska kyrkan.

Den apostoliske vikarien och det apostoliska vikariatsrådet ha i skrivelse

till kommittén hemställt att de romersk-katolska församlingarna måtte i

fråga om kyrkobokföring likställas med svenska kyrkans församlingar. 1

skrivelsen anfördes att sådan likställighet rått före år 1911 och att den nuvarande

inskränkningen av de katolska församlingarnas rätt till kyrkobokföring

med officiellt vitsord försvårade eller omintetgjorde den katolska

pastoralvården och medförde olägenheter vid katolikers ingående av äktenskap.

Vidare uttalades att katolikernas beroende av svenska kyrkans prästerskap

i kyrkobokförings- och äktenskapsfrågor icke kunde anses förenligt

med allmänt erkända principer för religiös frihet. Beroendet uppfattades

av katolikerna såsom kränkande.

Kommittén finner att det av praktiska skäl icke är möjligt att tillmötesgå

kravet på en fullständig kyrkobokföring i de romersk-katolska församlingarna.

Vissa utvidgningar av denna kyrkobokföring föreslås dock av

kommittén; bl. a. förordas att den skall omfatta alla medlemmar av församlingen,

oavsett om dessa äro bosatta i den kommun där denna finnes eller

ej. I övrigt föreslår kommittén att bestämmelserna om denna kyrkobokföring

skola anpassas efter stadgandena i 1946 års folkbokföringsförordning

och kyrkobokföringskungörelse.

Den apostoliske vikarien och det apostoliska vikariatsrådet beklaga att

kommittén icke funnit skäl föreslå en sådan utvidgning av de romerskkatolska

församlingarnas kyrkobokföringsrätt att dessa i fråga om kyrkobokföringen

bli jämställda med församlingarna inom svenska kyrkan.

Grekisk-katolska ortodoxa församlingen i Stockholm hemställer att den måt
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

131

te tillerkännas samma rätt att föra kyrkböcker som de romersk-katolska

församlingarna. Länsstyrelsen i Örebro län uttalar, å andra sidan, att det

bör övervägas, huruvida icke den kyrkobokföringsrätt som tillkommer romersk-katolska

församlingar bör helt upphävas. Domkapitlet i Karlstad anser

att nämnda församlingar icke böra ha rätt till kyrkobokföring med officiellt

vitsord, enär anledning saknades att de skola intaga en särställning

i förhållande till andra trossamfund. Folkbokföringssakkunniga äro av samma

mening. De finna det ur religionsfrihetens synpunkt icke påkallat och

ur folkbokföringssynpunkt i hög grad olämpligt att de romersk-katolska

församlingarna äga rätt till kyrkobokföring.

Betydelsen av den rätt till egen kyrkobokföring, som Kungl. Maj :t enligt

gällande bestämmelser kan medgiva åt församling av främmande trosbekännare,

ligger främst däri att församlingens medlemmar äro skyldiga att

göra anmälningar till församlingen; de äro i motsvarande omfattning befriade

från att göra anmälningar till den allmänna kyrkobokföringen. Däremot

utgör Kungl. Maj :ts tillstånd icke i övrigt något villkor för att kyrkoböcker

skola få föras. Varje samfund är oförhindrat att i all den omfattning

det finner lämpligt föra kyrkoböcker över sina medlemmar. Dessa

måste dock grundas på frivilliga uppgifter; endast då Kungl. Maj:ts medgivande

föreligger kunna församlingens medlemmar tvingas att lämna uppgifter.

En sådan skyldighet för församlingens medlemmar att, vid äventyr

av böter, lämna uppgifter till församlingen kan icke anses motiverad av religionsfriheten.

Huruvida en dylik särskild kyrkobokföring bör bibehållas

vid sidan om den allmänna kyrkoboföringen, får bero på praktiska överväganden.

Det bör ankomma på de folkbokföringssakkunniga att taga ställning

härtill vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag. I

I samband med behandlingen av frågan om vigsel inom annat trossamfund

än svenska kyrkan har kommittén föreslagit att vigselförrättare inom

sådana samfund skola föra vigselförteckning. Kommittén anför

härom att, i likhet med vad som gäller om protokoll över borgerlig vigsel,

sådan förteckning bör innehålla tid och rum för vigseln samt de trolovades

fullständiga namn, yrke och hemvist. Därjämte bör i förteckningen göras

anteckning om kontrahenternas medlemskap i religiöst samfund, vilken anteckning

bör utvisa på vad sätt medlemskapet blivit konstaterat. Vidare förordar

kommittén att, såsom en påminnelse för vigselförrättarna, föreskrift

meddelas om att i förteckningen skall göras anteckning rörande avsändandet

av underrättelse om vigseln till vederbörande pastorsämbete.

Kommitténs förslag i denna del har i allmänhet icke föranlett någon erinran

i yttrandena. Folkbokföringssakkunniga anföra emellertid att vigselförteckningen

är en synnerligen betydelsefull urkund, då den under ogynnsamma

omständigheter kan utgöra enda återstående möjligheten för makar

att styrka äktenskapets ingående. De sakkunniga ifrågasätta därför om icke

föreskrifter böra meddelas om att förteckningen skall föras enligt fastställt

formulär, att den skall förvaras på betryggande sätt och att den skall vara

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

samfundets och icke vigselförrättarens tillhörighet, så att den ej går förlorad

i samband med dennes dödsfall, avgång ur samfundet eller förflyttning

till annat verksamhetsområde inom samfundet. Riksarkivet har yttrat

sig över förslaget i denna del och därvid ingivit även inhämtade yttranden

från lands- och länsarkivarierna samt stadsarkivarien i Stockholm. Riksarkivet

framhåller att utgångspunkt för frågornas bedömande bör vara den

principen, att folkbokföringens urkunder (civilregistret) genom föreskrivna

leveranser från urkundsförarna samlas i lands- och länsarkiven för att där

bevaras för framtiden. För den händelse det föreskrives att vigselförrättarna

skola föra vigselförteckning, som skall äga vitsord, anser riksarkivet det böra

påbjudas att sådan förteckning skall skrivas med normalbläck på fastställt

formulär på normalpapper av klass 2 i bunden bok samt förvaras på betryggande

sätt. Vidare böra förteckningarna, på sätt riksarkivet närmare

angiver i sitt yttrande, överlämnas till lands- och länsarkiven för framtida

förvaring.

Syftet med kommitténs förslag rörande vigselförteckningar är att säkerställa

erforderliga uppgifter om de äktenskap som ingåtts med vigsel inom

annat trossamfund än svenska kyrkan. Det synes emellertid tveksamt, om

förslaget innefattar den lämpligaste åtgärden härför. I första hand torde

det böra undersökas, om icke tillräckliga garantier för bevarandet av anteckningar

härom kunna vinnas genom åtgärder inom den allmänna kyrkobokföringen

och således utan tillskapande av en sådan speciell kyrkobokföring

som dessa förteckningar skulle utgöra. Landsarkivarien i Härnösand

har framfört ett uppslag i sitt yttrande, nämligen att pastor, i sådana fall då

lysningsbevisets giltighetstid utgår och någon underrättelse om vigsel icke

inkommit, skall efterforska, om vigsel skett. Enligt vad jag inhämtat hålla

pastorsämbeten redan nu en sådan kontroll över utfärdade lysningsbevis.

Även andra utvägar kunna tänkas, om nu gällande bestämmelser anses otillräckliga.

Hela spörsmålet om säkerställandet av uppgifter om ingångna äktenskap

är dock uppenbarligen i främsta rummet en folkbokföringsfråga. Det

bör överlämnas åt de folkbokföringssakkunniga att taga ställning härtill i

samband med fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag.

Kommittén har föreslagit ändring i den i 4 kap 11 § rättegångsbalken

stadgade domar eden. Enligt denna lovar domaren att döma efter »Guds

och Sveriges lag och laga stadgar». Kommittén förordar att detta uttryck

skall ändras till att endast avse »Sveriges lag och laga stadgar».

Formuleringen av domareden i denna del synes ha sitt ursprung i vissa,

under senare hälften av 1600-talet utfärdade militärprocessuella bestämmelser.

Från dessa har formuleringen upptagits i 1734 års lag. Vid antagandet

av nya rättegångsbalken år 1942 gjordes några mindre, språkliga moderniseringar

i domareden, men i allt väsentligt fick den behålla sin äldre

lydelse.

Det har inom rättsvetenskapen framförts olika meningar om vad uttrycket

Guds lag betyder i detta sammanhang. Kommittén ansluter sig till den

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

uppfattningen att uttrycket icke åsyftar Mose lag utan ett allmänt moraliskt

medvetande. Även första lagutskottet har i anledning av en motion vid 1948

års riksdag uttalat att i uttrycket icke bör inläggas annat än en förpliktelse

för den blivande domaren att, vid sidan av lagens uttryckliga föreskrifter,

i sin domargärning iakttaga även de allmänt humanitära moralbud,

som utformats under den kristna etikens inflytande, samt att ett sådant

löfte synes kunna avläggas av envar, oavsett religiös uppfattning.

Till stöd för en ändring av edens lydelse framhåller kommittén att innebörden

av uttrycket icke klart och otvetydigt framgår av ordalydelsen, som

fasthellre kan giva anledning till tvekan och ovisshet om den rätta meningen.

Samtliga remissinstanser, som yttra sig om kommitténs förslag till ändring

i domareden, avstyrka förslaget, nämligen Svea hovrätt, länsstyrelsen

i Stockholms län, domkapitlen i Västerås, Göteborg, Härnösand, Luleå och

Visby samt juridiska fakulteten i Uppsala.

Sålunda anför Svea hovrätt, som ansluter sig till kommitténs tolkning av

uttrycket »Guds lag», att tillräckliga skäl ej föreligga att ur eden borttaga

detta uttryck, som äger traditionens helgd och som i ej ringa mån bidrager

till edens högtidlighet och värde. Juridiska fakulteten i Uppsala finner det

osannolikt, att uttrycket »Guds lag» skulle på allvar kunna kränka samvetsfriden

för någon, som gjort sig underkunnig om ordens mening; någon annans

uppfattning torde icke förtjäna avseende. Domkapitlet i Visby menar att

borttagande av uttrycket »Guds lag» icke kan betraktas som ett religionsfrihetsintresse.

Med den numera gängse tolkningen av det i domareden ingående uttrycket

»Guds lag», enligt vilken detta uttryck syftar på ett allmänt rättsmedvetande,

kan avläggandet av denna ed icke innebära något samvetstvång

för den som gjort sig underrättad om innebörden. I vissa äldre processlagförslag

ha försök gjorts att omformulera domareden på ett mera

genomgripande sätt. Vid antagandet av den nya rättegångsbalken år 1942

valdes i stället den enligt min mening lämpligare utvägen att, såsom processlagberedningen

föreslagit, låta eden behålla sitt traditionella innehåll

efter en varsam modernisering av uttryckssätten. Det måste anses alldeles

opåkallat att nu åter ändra edens lydelse. Jag kan icke tillstyrka kommitténs

förslag härom.

Härefter skall jag övergå till att redogöra för de särskilda bestämmelserna

i det inom departementet upprättade förslaget. Detta skiljer sig både i sak

och till form från kommitténs förslag. Det torde emellertid icke vara nödvändigt

att jag här söker giva en fullständig redogörelse för stadgandena i kommittéförslaget.

Skillnaden mellan detta och det inom departementet upprättade

förslaget framgår i huvudsak redan av vad jag anfört i det föregående.

I övrigt hänvisas till betänkandet.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kangl. Maj.ts proposition nr 100.

Redogörelse för de särskilda lagförslagen.

Förslag till ändrad lydelse av 1 och 28 §§ regeringsformen.

§ 4.

Enligt denna paragraf i dess nu gällande lydelse skola statsrådets ledamöter

vara av den rena evangeliska läran. Stadgandet härom har, i överensstämmelse

med vad jag anfört i det föregående, borttagits i förslaget;

frågan om hinder för ledamot av statsrådet att såsom föredragande handlägga

vissa ärenden rörande svenska kyrkans religiösa angelägenheter behandlas

i 28 § andra stycket.

§ 28.

I första stycket av denna paragraf stadgas att, i de fall då utlänning kan

utnämnas till ämbete eller tjänst, bortsett från militärt ämbete eller konsulsbefattning,

en förutsättning för utnämningen är att denne bekänner den rena

evangeliska läran. Detta stadgande överensstämmer icke med motsvarande

bestämmelser för svenska medborgare. Skillnaden har uppkommit genom

att olika delar av 28 § ändrats vid skilda tidpunkter. Någon anledning att

bibehålla en sådan skillnad föreligger icke. Därför böra, såsom även kommittén

förordat, samma regler göras tillämpliga på svenska medborgare och

utlänningar i fråga om konfessionella behörighetsvillkor och således de särskilda

bestämmelserna för utlänningar i första stycket avlägsnas. I vad mån

utlänning i övrigt är berättigad att innehava allmän tjänst behandlas icke i

detta sammanhang.

Andra stycket innehåller nu ett stadgande, enligt vilket endast den som

bekänner den rena evangeliska läran må utnämnas till prästerligt ämbete

eller till annan tjänst, varmed är förenat åliggande att undervisa i kristendom

eller teologisk vetenskap. Vidare stadgas att till alla andra ämbeten

och tjänster, utom statsrådsämbetena, må utnämnas bekännare av annan

kristen troslära, ävensom av den mosaiska. Härtill anknyter dock en jävsbestämmelse,

enligt vilken den som ej tillhör den rena evangeliska läran

är obehörig att såsom domare eller innehavare av annan tjänst deltaga i

handläggning eller avgörande av fråga som angår religionsvård, religionsundervisning

eller befordringar inom den svenska kyrkan.

I det föregående har jag framhållit att, såsom allmän regel, några konfessionella

behörighetsvillkor icke böra gälla för innehav av allmän befattning.

I första hand bör således behörigheten att inneha ämbeten och tjänster i allmänhet

vidgas, så att den omfattar även andra än bekännare av kristen eller

mosaisk troslära. Beträffande dessa tjänster bör således gälla att endast förtjänst

och skicklighet få vara avgörande vid tillsättningen. Stadgandet härom

i sista stycket har tidigare inlett det avsnitt av paragrafen som nu är i

fråga; år 1921 flyttades det ned till sin nuvarande plats, och det kom därigenom

att stå efter de bestämmelser som utgöra undantag från den i stad
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

gandet uttryckta grundsatsen. Detta stadgande synes böra återföras till sin

ursprungliga plats i paragrafen och sålunda bilda utgångspunkt för de undantag

som av konfessionella hänsyn alltjämt böra gälla.

Beträffande sådana lärartjänster i allmänna skolor, som medföra

skyldighet för innehavaren att undervisa i kristendom, har jag i det föregående

anfört att, på grund av denna undervisnings särskilda karaktär, den

som har en mot evangelisk trosåskådning stridande uppfattning icke bör

kunna erhålla dylik tjänst. Detta innebär en ändring i jämförelse med vad nu

gäller; för närvarande fordras för erhållande av sådan tjänst tillhörighet till

svenska kyrkan. En ändring av stadgandet i andra stycket erfordras sålunda.

Kommittén har i sitt förslag till sådan ändring sökt i grundlagen angiva

vissa trossamfund, vilkas medlemmar skulle äga behörighet till de tjänster

som nu avses. Härvid betecknas dessa såsom »trossamfund med en från

grunderna för de allmänna skolornas religionsundervisning ej väsentligt avvikande

trosåskådning». Mot detta förslag har i några yttranden anmärkts

att formuleringen är alltför vag och skulle medföra tillämpningssvårigheter.

Juridiska fakulteten i Uppsala har även anfört att dylika uttryck äro olämpliga

i en grundlagstext.

Av vad nu sagts torde framgå att det knappast är möjligt att åstadkomma

en bestämmelse, som på en gång lämnar tillräcklig ledning för tillämpningen

och uppfyller de krav som måste ställas på ett grundlagsstadgande. Det

torde vara nödvändigt såväl att i grundlagen angiva den allmänna princip

som skall gälla på detta område som att i annan författning närmare utveckla,

hur denna princip skall tillämpas. I grundlagen torde sålunda, såsom

ett undantag från den eljest gällande principen om förtjänst och skicklighet

såsom enda befordringsgrunder, böra angivas att -till de sökandes trosåskådning

skall tagas den hänsyn som påkallas av undervisningsskyldigheten.

I fråga om den närmare tillämpningen av denna princip har jag redan

förut anfört att den som är medlem av svenska kyrkan bör, liksom hittills,

anses fylla det konfessionella krav som bör ställas på dessa lärartjänster.

Detsamma bör gälla medlemmar av evangeliska frikyrkorörelser eller av

andra evangeliska församlingar, som kunna finnas i riket. Det kan emellertid

icke begäras att lokala skolmyndigheter utan närmare ledning skola kunna

avgöra, vilka religiösa samfund som ha sådan karaktär. I tillämpningsföreskrifterna

bör därför genom en uppräkning angivas, vilka religiösa samfund

som åsyftas. Denna uppräkning kan uppenbarligen icke göras fullständig;

den torde lämpligen böra omfatta sådana över större områden utbredda

religiösa samfund som ha ett medlemsantal överstigande 10 000.

Med tillgång till eu sådan förteckning torde det icke bereda skolmyndigheterna

större svårigheter att bedöma, om även andra samfund än de uppräknade

äro jämförliga med dessa och således också böra betraktas som

evangeliska samfund. Såsom jag i det föregående anfört bör det finnas

möjlighet för sökanden att även på annat sätt än genom att visa medlemskap

i svenska kyrkan eller i sådant religiöst samfund som nu avses styrka

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

att han icke har en mot evangelisk kristendomsuppfattning stridande åskådning.

Detta torde lämpligen få ske sålunda att han i samband med sin ansökan

avgiver en skriftlig förklaring därom.

Gällande bestämmelser om lärartillsättning äro av administrativ karaktär.

Därför torde också de nu avsedda tillämpningsföreskrifterna böra utfärdas

i administrativ ordning. I de särskilda skolstadgorna bör således,

såsom ett villkor för erhållande av lärartjänst med skyldighet att undervisa

i kristendom, angivas att sökanden icke har en åskådning som strider

mot evangelisk kristendomsuppfattning. Dessutom bör i en särskild

kungörelse meddelas föreskrifter om hur sökanden äger styrka att han fyller

detta krav. Då emellertid innehållet i denna kungörelse är av stor betydelse

för bedömandet av den nu föreliggande frågan om konfessionella behörighetsvillkor

för lärare, torde riksdagens yttrande böra inhämtas över ett

förslag till sådan kungörelse. Förslag har därför upprättats (C. 1.).

Frågan om konfessionella behörighetsvillkor för de teologiska lärartjänsterna

vid universiteten har jag förut behandlat. Även då det gäller

tillsättning av sådan tjänst bör hänsyn tagas till trosbekännelse i den utsträckning

undervisningen påkallar. Det torde få ankomma på Kungl.

Maj :t att, enligt de grunder jag förut angivit, tillämpa det föreslagna stadgandet

härom i regeringsformen. Några särskilda bestämmelser rörande docenter

eller annan personal, som icke utnämnes av Kungl. Maj :t, torde icke

vara behövliga.

I det föregående har jag anfört att den nu gällande jävsbestämmelsen,

enligt vilken den som icke tillhör svenska kyrkan är utesluten från att deltaga

i handläggning eller avgörande av fråga som angår religionsvård, religionsundervisning

eller befordringar inom kyrkan, i huvudsak bör bibehållas.

Kommittén har uttalat den åsikten att denna regel, i vad den angår

religionsundervisning, omfattar både religionsundervisning inom kyrkan,

t. ex. konfirmationsundervisning, och religionsundervisning i de allmänna

skolorna. Därför har kommittén i sitt förslag gjort skillnad mellan sådana

frågor som avse religionsundervisningen i de allmänna skolorna och övriga

i jävsbestämmelsen avsedda frågor samt uppställt olika regler för

dessa fall. Det synes emellertid vara tveksamt, om den tolkning från vilken

kommittén utgår är riktig. Uttalandena vid 1867 års riksdag, då stadgandet

behandlades, synas väl utvisa att man då åsyftade även vissa undervisningsfrågor

i de allmänna skolorna. Ännu vid denna tid torde dock både

folkundervisningen och kristendomsundervisningen i läroverken ha betraktats

som en kyrklig verksamhet. Numera torde all undervisning i de allmänna

skolorna principiellt få anses vara en allmänt medborgerlig angelägenhet

och härvid kan någon skillnad icke göras mellan religionsundervisning

och annan undervisning. Ett uttryck för denna ändrade uppfattning

om undervisningens karaktär är att vården om folkundervisningen efter

hand överflyttats från den kyrkliga till den borgerliga kommunen. På grund

av denna principiella uppfattning torde det få anses att det nu avsedda

stadgandet i 28 §'', såsom ordalagen närmast utvisa, för närvarande endast

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

åsyftar religionsundervisning inom kyrkan i egentlig mening, t. ex. konfirmationsundervisningen,

men ej någon undervisning i allmänna skolor. Stadgandet

bör därför icke heller i sin nu föreslagna lydelse äga någon vidsträcktare

inebörd. För att tydligare utmärka denna har stadgandet i detta avseende

omformulerats.

Teologiska fakulteten i Uppsala och Stockholms domkapitel ha påpekat

att jävsbestämmelsen bör avse även ämbetsbrott av präst. Mot detta påpekande

torde icke vara något att erinra. I konsekvens därmed synes bestämmelsen

även böra omfatta frågor rörande prästs rätt att utöva prästämbetet.

I enlighet med vad nu sagts har stadgandets lydelse kompletterats.

Att jävsbestämmelsen i fråga om statsrådets ledamöter icke skall avse

annan än föredraganden har jag anfört i det föregående. Vad som därvid

avses med föredragande framgår av 5 § tredje stycket regeringsformen.

Förslag till ändrad lydelse av 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen.

Såsom i det följande angives, föreslås ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen.

I överensstämmelse därmed torde även den mot detta stadgande svarande

punkten i 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen böra ändras.

Förslag till religionsfrihetslag.

Kommittén anför att den funnit 1873 års förordning om främmande trosbekännare

och deras religionsövning böra ersättas med en helt ny lag, som

kommittén kallat religionsfrihetslag. Till detta förslag har också bidragit att

det i förordningens rubrik och paragrafer förekommande uttrycket främmande

trosbekännare, enligt kommitténs mening, utgjorde en oegentlig beteckning

för dem som därmed åsyftades.

En ledamot av Västerås domkapitel har i ett särskilt yttrande framhållit

att då en ny dissenterlagstiftning skulle genomföras det önskemålet anmälde

sig att få en klar och överskådlig lag, vilken förbehållslöst och fullständigt

stadfäste samvets- och religionsfrihetens principer och de rättigheter, som

därav följa för individen. Efter vissa erinringar mot kommittéförslaget ur

denna synpunkt anföres vidare i yttrandet att kommitténs förslag till religionsfrihetslag

borde uppdelas på två eller flera lagar, så att ur förslaget

utbrytes allt som icke har direkt att skaffa med bestämmandet av religionsfriheten

såsom sådan och att det övriga göres till föremål för särskild lagstiftning.

Till en lag om svenska kyrkan och utanför denna stående kyrkobildningar

skulle kunna hänföras bl. a. bestämmelser om inträde i och utträde

ur kvrkan, om barns samfundstillhörighet och annat sådant som icke

direkt rörde religionsfrihetens principer.

Det nu återgivna yttrandet aktualiserar frågan om den föreliggande lagstiftningens

uppgift och allmänna omfattning. I detta hänseende har uppenbarligen

en förskjutning skett från 1873 års förordning. Denna hade nämligen

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

huvudsakligen till föremål att bestämma främmande trosbekännares rättsställning;

såsom en detalj däri upptog den även regler för utträde ur kyrkan

i syfte att övergå till främmande trossamfund. I den nya lagstiftning, som

kommittén förordat, har däremot utträdesrätten satts i sammanhang med

trågan om medborgarens religiösa frihet, vilken alltså blivit huvudfrågan,

medan däremot frågan om reglering av andra religiösa samfunds rättsliga

ställning blivit en underordnad fråga. Jag har i det föregående närmare motiverat

varför icke heller de bestämmelser kommittén upptagit på detta område

nu böra lagfästas. Av det övriga innehållet i kommitténs förslag till

religionsfrihetslag har frågan om skolundervisningen i kristendom redan

tidigare behandlats i sitt sammanhang med andra skolfrågor och den skall

nu icke upptagas till saklig behandling. Frågan om inskränkningar i rätten

att inneha vissa tjänster torde, utöver de stadganden om konfessionella behörighetsvillkor

som upptagits i regeringsformen, icke kräva någon ytterligare

behandling i lag; endast administrativa tillämpningsföreskrifter till grundlagsstadgandena

torde i vissa fall erfordras.

På grund av vad nu anförts återstå alltså i huvudsak två lagstiftningsspörsmål,

nämligen att närmare utveckla och bestämma den religiösa friheten i

anslutning till det stadgande härom som redan finnes i 16 § regeringsformen

samt att fastställa rätten till utträde ur den svenska kyrkan. I det förra hänseendet

påkallas uppmärksamhet särskilt av frågorna om förenings- och församlingsfriheten

på det religiösa området och om förhållandet mellan den

religiösa organisationen och den enskilde, såvitt detta berör den religiösa

friheten. Såsom i vissa yttranden framhållits, bl. a. av den juridiska fakulteten

i Uppsala, kan det göras gällande att sådana stadganden som principiellt

bestämma den religiösa friheten böra ha sin plats i grundlagen. Mot att sålunda

söka bygga ut stadgandet om religionsfrihet i 16 § regeringsformen i

de hänseenden detta kan anses ofullständigt talar emellertid att frågan

delvis har en allmänt föreningsrättslig karaktär, som icke kan komma till

uttryck på dylikt sätt. Härtill kommer naturligtvis också att man icke, utan

mycket starka skäl, bör bryta sönder den hävdvunna formuleringen i regeringsformen.

Det bör mera vara en fråga om att, gentemot föråldrade betraktelsesätt,

närmare bestämma grundlagsstadgandets innebörd än att giva detta

ett nytt innehåll. Rätten till utträde ur svenska kyrkan torde icke kunna

fastställas utan att samtidigt medlemskapet i sin helhet regleras. Denna reglering

utgör uppenbarligen en kyrkolagsfråga. På grund av kyrkolagstiftningens

nuvarande tillstånd är dess införande i själva kyrkolagen icke en

lämplig utväg. Det föreligger emellertid ett påtagligt samband mellan båda

de nu behandlade spörsmålen; även om regleringen av medlemskapet i svenska

kyrkan också måste innefatta detalj stadganden, som böra sammanhållas i

en författning, har denna reglering som helhet betraktad ett nära samband

med spörsmålet om den religiösa friheten. Därför synes det vara naturligt att

i en lag upptaga både de principiella frågorna om religiös frihet och frågan

om medlemskapet i svenska kyrkan samt att låta huvudsynpunkten, hävdandet

av religionsfriheten, bestämma lagens namn.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

139

Om religionsfrihet.

1 §•

Kommitténs förslag till religionsfrihetslag inledes med vissa allmänna

bestämmelser av principiell innebörd. Sålunda föreslår kommittén ett stadgande

av innehåll att envar skall äga fritt bekänna och utöva sin religion,

utan andra hinder än dem som följa av lag eller laga stadga. Vidare innehåller

förslaget att det skall stå envar fritt att med andra sammansluta sig

och sammankomma för religiös gemenskap och verksamhet. Ett tredje principstadgande

angiver att, med de undantag och inskränkningar som föranledas

av grundlag eller annan laga författning, olikhet i religionsuppfattning

ej skall medföra skillnad i rättigheter och skyldigheter.

I de flesta yttranden ha dessa principstadganden lämnats utan erinran.

Juridiska fakulteten i Uppsala anför att dessa stadganden icke i sak innebära

något nytt. Om de skola införas i lag, är emellertid deras plats i regeringsformen,

där de grundläggande rättsförhållandena mellan staten och

medborgaren fastslås och gränser för statsmakten uppställas, något som

också iakttagits i andra länders konstitutionella lagar. Fakulteten erinrar

om frågans behandling i 1941 års förslag till ändrad lydelse av 16 § regeringsformen

(SOU 1941: 20). Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar även

den uppfattningen att bestämmelser om fri religionsövning böra vara

av grundlags natur och att 1 och 3 §§ i kommitténs förslag äro obehövliga.

Hovrätten för Västra Sverige yttrar att inskränkningar i dessa stadganden

icke borde få göras i administrativ ordning, annat än i fråga om rena ordningsföreskrifter,

utan borde få ske endast genom en av Kungl. Maj :t och

riksdagen gemensamt stiftad lag. Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar att

den av kommittén i motiven uttalade grundsatsen, att förenings- och mötesfriheten

icke bör vara underkastad annan begränsning än den som följer av

nödvändigheten att upprätthålla lag och allmän ordning, icke endast bör underförstås

utan uttryckligen fastslås i lagtexten.

Det synes tveksamt om det första av de principstadganden som kommittén

föreslagit, med hänsyn till däri gjorda inskränkningar, står i överensstämmelse

med regeringsformens religionsfrihetsstadgande. Det torde också

vara obehövligt att på sådant sätt upprepa vad regeringsformen redan innehåller.

Däremot kan det måhända vara lämpligt att låta lagen inledas av

en erinran om regeringsformens innehåll i fråga om religionsfrihet.

Ej heller det tredje av de principstadganden kommittén upptagit synes

innehålla något som ägnar sig för reglering i den föreslagna formen. Frågan

gäller här icke att skapa handlingsregler för myndigheter eller enskilda

men väl att uppställa ett principiellt krav på lagstiftningens innehåll i

skilda hänseenden. Ett sådant stadgande som det föreslagna synes dock ej

giva det resultat som åsyftats; det öppnar en möjlighet att genom administrativ

författning göra inskränkningar i medborgerliga rättigheter i fall

då en sådan möjlighet eljest icke finnes.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Praktisk betydelse har däremot frågan om förenings- och församlingsfriheten

på det religiösa området. Numera synes väl den uppfattningen vara

allmänt vedertagen att häri icke få göras några inskränkningar för att

hindra viss religionsövning. Endast allmänna, för varje slag av sammankomst

gällande hinder böra få uppställas för offentlig gudstjänst, såsom

hinder påkallade av hänsyn till ordning, hälsovård och brandskydd. Däremot

böra icke, t. ex. i lokala ordningsstadgor, få förekomma några bestämmelser

som i dylikt hänseende sätta vissa religiösa samfund eller riktningar

i en sämre ställning än andra.

2 §•

Såsom jag framhållit vid behandlingen av huvudfrågorna i förslaget innebär

religionsfrihet enligt nutida uppfattning rätt för envar icke endast

att sammansluta sig med andra för religiös gemenskap och verksamhet

utan även att ställa sig utanför varje religiös gemenskap. Denna för religionsfriheten

grundläggande regel bör ha en tvingande karaktär; den bör

icke ens genom avtal kunna åsidosättas.

Den nu angivna grundsatsen har i paragrafen upptagits såsom en allmängiltig

regel; denna inbegriper principiellt även medlemskapet i svenska

kyrkan, varom dock närmare föreskrifter om utträdesanmälan meddelas i

9 §. I fråga om formen för utträde ur annat trossamfund torde några bestämmelser

icke böra meddelas. Frågan härom är en sida av medlemskapet

i sådant samfund och bör ankomma på samfundets egna bestämmelser.

Av en jämförelse med vad som stadgas i 9 § om utträde ur svenska kyrkan

torde dock framgå att det icke kan anses stridande mot paragrafen, om

samfundet i sin samfundsordning föreskriver t. ex. att anmälan om utträde

skall göras vid personligt besök eller att sådan anmälan skall göras

skriftligen med vittnen. Det måste emellertid samtidigt beaktas att samfund

icke kan uppställa sådana bestämmelser att medlem hindras att anmäla

sitt utträde; dylika bestämmelser äro ogiltiga.

Genom en anmälan om utträde kan sålunda medlem bringa sin personliga

anslutning till trossamfund att genast upphöra. Fråga uppkommer då,

om han därigenom också omedelbart befrias från alla ekonomiska förpliktelser

gentemot samfundet. Kommittéförslaget innehåller en bestämmelse

(25 §), enligt vilken medlem icke är skyldig att gälda annan avgift än sådan

som angivits i samfundsordning (stadgar) eller eljest blivit i enlighet

med samfundsordningen (stadgarna) bestämd samt den som upphört att

vara medlem av samfundet ej skall vara skyldig att gälda avgift, som

förfaller till betalning efter det medlemskapet upphört. De mosaiska församlingarna

i Stockholm, Göteborg och Malmö ha i gemensamt yttrande

anfört att denna bestämmelse alldeles oberättigat rubbade stabiliteten i ett

trossamfunds ekonomi. En på hösten i enlighet med vederbörande samfundsordning

fastställd budget för påföljande år borde icke få äventyras

därigenom att samfundsmedlemmar anmäla sitt utträde ur samfundet och

uraktlåta att betala på grundval av denna budget redan debiterade avgif
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ter. Den ur ett trossamfund utträdande medlemmen borde ha laglig skyldighet

att åtminstone gälda de avgifter, som debiterats för och tillika förfalla

till betalning under det år, under vilket medlemskapet upphör, och

bör vara skyldig därtill, även om avgifterna under det året icke förfalla till

betalning förrän efter utträdet.

Frågan om medlems skyldighet att gälda avgifter har behandlats i de

utredningar som gjorts rörande lagstiftning om ideella föreningar. I den

promemoria om grunderna för en lagstiftning angaende ideella föreningar

som år 1938 avgavs av C. Romberg anfördes att det vore ett berättigat

intresse för en förening att med viss säkerhet kunna räkna med medlemmarnas

ekonomiska bidrag och att förening därför borde äga rätt att i

stadgarna föreskriva viss, dock ej alltför lång uppsägningstid för utträde

(s. 65). Därjämte upptogs en bestämmelse om att medlem som utträdde

ur förening i regel icke därigenom fritogs från att gälda periodisk avgift

för löpande period eller honom åvilande fast avgift av annat slag och ej

heller från annan uttaxering än sådan som förföll till betalning efter det

utträdet ägt rum. I huvudsak på samma sätt behandlades hithörande frågor

i det betänkande om ideella föreningar som år 1919 avgavs av O. H. Arsell.

Enligt 1949 års förslag till lag om registrerade föreningar m. m. (SOU

1949: 17) skulle medlem i en ideell förening, som vore underkastad den

föreslagna lagen, kunna genast uppsäga sig till utträde; undantag skulle

endast gälla för vissa branschorganisationer m. fl. Ehuru sålunda medlem i

egentliga ideella föreningar skulle kunna genast frigöra sig från den personliga

bundenhet, som kunde anses ligga i medlemskapet, skulle icke detsamma

gälla om hans ekonomiska skyldigheter; utträdet skulle nämligen

anses ske först vid räkenskapsavslutning viss tid efter uppsägningen. Även

enligt detta förlag skulle alltså föreningarnas intresse av ekonomisk stabilitet

i viss utsträckning tillgodoses.

Den allmänna ståndpunkt till frågan om medlems rätt att genom utträde

ur ideell förening befria sig från ekonomiska skyldigheter mot föreningen,

vilken redovisats i dessa utredningar, torde få betraktas som ett uttryck för

vad som, även utan några lagbestämmelser, följer av allmänna rättsgrundsatser.

Kommitténs förslag i denna del synes icke stå i överensstämmelse

med gällande rätt. Det torde tvärtom få antagas att en sådan bestämmelse

i samfundsordning som de mosaiska församlingarna avse — vilken alltså

går ut på att inom rimliga gränser förplikta medlemmarna att, trots personligt

utträde, alltjämt betala påförda avgifter för löpande period — skulle

vinna erkännande i rättsskipningen.

3 §•

Beträffande denna paragraf, vars innehåll i huvudsak överensstämmer

med vad kommittén föreslagit, må hänvisas till den föregående framställningen

om ordnar och kloster.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Om medlemska]) i svenska kyrkan.

4 §•

Juridiska fakulteten i Lund anmärker att kommitténs förslag till religionsfrihetslag

icke innehåller några bestämmelser om lagens tillämplighet

i rummet. Det vore sålunda oklart, om förslaget vore avsett att gälla

varje svensk medborgare oavsett hemvist eller endast svensk medborgare,

som hade hemvist i riket, eller var och en som där hade hemvist.

I överensstämmelse med vad jag i det föregående anfört om de allmänna

grunderna för medlemskapet i svenska kyrkan har i denna paragraf angivits,

vilka som kunna vara medlemmar av kyrkan. Med utlänning förstås

härvid icke blott medborgare i främmande land utan även statslös person.

Beträffande frågan, vad som skall menas med att någon är bosatt i riket,

må hänvisas till folkbokföringsförordningen.

5—6 §§.

I 6 § 1873 års förordning angående främmande trosbekännare och deras

religionsövning finnas bestämmelser rörande den troslära, i vilken barn

skola uppfostras. Bestämmelserna bygga på den förutsättningen, att barn

som regel skola uppfostras i svenska kyrkans lära. Det medgives emellertid

föräldrar rätt att, när bägge eller endera tillhöra främmande trossamfund,

uppfostra sina barn i sådant samfunds lära. Ehuru bestämmelserna sålunda

främst taga sikte på barns religiösa fostran, torde de därjämte ha betydelse

för barnens ställning till svenska kyrkan. I kyrkobokföringen torde

man nämligen utgå från att endast barn, som enligt dessa bestämmelser

uppfostras i annan lära än svenska kyrkans, ej ingå i kyrkans gemenskap.

På sätt kommittén anfört torde det icke vara befogat att i en ny lagstiftning

upptaga särskilda bestämmelser om skyldighet att uppfostra barn i

viss troslära. Barns uppfostran i religiöst hänseende ingår i vårdnaden om

barnet. Enligt allmänna regler om vårdnaden gäller att föräldrar eller andra

vårdnadshavare äro skyldiga att giva barnet en sorgfällig uppfostran. Härmed

avses ej endast bibringande av kunskaper och färdigheter utan även

sedlig och religiös fostran. Att vid sidan av denna allmänna bestämmelse

om vårdnadens innebörd giva särskilda regler om barns uppfostran i viss

troslära synes knappast lämpligt. Ett visst mått av frihet måste alltid tillerkännas

vårdnadshavaren vid utövandet av vårdnaden. Detta får anses

ligga i sakens natur och följer för övrigt av att efterlevnaden av mer ingående

regler knappast låter sig kontrolleras. Skyddet mot att vårdnadshavaren

icke missbrukar sin frihet i fråga om barnets religiösa fostran

torde — liksom när fråga är om missbruk av vårdnadsrätten i andra hänseenden

— ligga i att vårdnaden vid grövre missbruk eller försummelse

kan fråntagas honom. Härtill kommer, att man icke torde kunna ålägga

dem, som i enlighet med förslaget icke tillhöra vare sig svenska kyrkan

eller annat trossamfund, att uppfostra sina barn i den ena eller andra trosläran.

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj ds proposition nr 100.

Med det nu anförda är icke sagt att icke frågan om barnens ställning i

konfessionellt hänseende bör i lag regleras. Såsom jag tidigare framhållit

intager frågan om medlemskapet i den svenska kyrkan en central plats i

den tillärnade nya lagstiftningen och däri ingår som ett viktigt led Irågan

om barns tillhörighet till kyrkan. Beträffande denna fråga kunna lagbestämmelser

icke undvaras.

Tidigare har jag givit uttryck åt de grundläggande synpunkter som böra

läggas på frågan om barns medlemskap i svenska kyrkan. Principen bör

vara att barnen i fråga om medlemskapet följa föräldrarna enligt i stort sett

automatiskt verkande regler; föräldrarnas ställning till kyrkan bör sålunda

utan någon särskild åtgärd bestämma barnets. Utgångspunkten för denna

princip är självfallet att föräldrarna och barnet böra utgöra en gemenskap

i konfessionellt avseende.

Vid den närmare utformningen av denna princip kunna olika lösningar

tänkas. Kommittén har föreslagit, att föräldrarnas förhållande till kyrkan

bör vara avgörande icke endast för barnets anslutning till denna vid födelsen

utan även för barnets medlemskap i fortsättningen, till dess det

uppnått mer mogen ålder. En lösning efter denna linje medför emellertid

att synnerligen invecklade lagregler måste uppställas för att möta de olika

situationer som kunna uppkomma genom att föräldrarnas eller enderas

av dem förhållande till kyrkan ändras efter barnets födelse. Det synes

likväl icke nödvändigt att uppställa regler som automatiskt avgöra frågan

om barnets tillhörighet till kyrkan med avseende på hela dess uppväxttid.

Det väsentliga torde vara att genom dylika regler avgöres, om barnet vid

födelsen inträder i svenska kyrkan eller icke.

Tänkbart vore att låta vad som genom dylika regler blivit avgjort vara

bindande till dess barnet uppnått sådan ålder att det själv kan taga ställning

till frågan om sin samfundstillhörighet. Härigenom skulle emellertid,

vid en förändring av de förutsättningar på vilka frågan om barnets samfundstillhörighet

vid födelsen bygger, en motsättning kunna uppstå mellan

samfundstillhörigheten och den religiösa uppfattningen i den miljö, där

barnet växer upp. Möjlighet bör finnas att förebygga en dylik motsättning.

För att vinna detta syfte torde den mest rationella lösningen vara att låta

de allmänna reglerna om inträde i kyrkan och utträde därur gälla även

för barn, med de modifikationer som följa av att barnet står under annans

vårdnad. Detta innebär att man, sedan frågan om barnets tillhörighet till

kyrkan vid födelsen blivit avgjord, överlåter åt vårdnadshavaren att fatta

beslut om ändring av barnets samfundstillhörighet, utan att denne därvid

är bunden av några särskilda regler.

Bestämmelserna om barns inträde i kyrkan vid födelsen böra utgå från

föräldrarnas ställning till kyrkan. I fråga om barn i äktenskap bör huvudregeln

i enlighet härmed vara den, att barnet vid födelsen inträder i

kyrkan, om båda föräldrarna tillhöra kyrkan. Beträffande barn utom äktenskap,

vilka i allmänhet såväl faktiskt som rättsligt stå vida närmare

modern än fadern, bör regeln vara att barnet vid födelsen inträder i kyrkan,

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

om modern tillhör kyrkan. När det gäller barn i äktenskap, vilkas föräldrar

icke båda tillhöra svenska kyrkan, blir emellertid spörsmålet mera

svårlöst.

Vad först angår de fall, då ingendera av föräldrarna tillhör kyrkan, torde

i allmänhet icke någon sådan samhörighet mellan dem och kyrkan förefinnas,

på vilken en regel om att barnet vid födelsen skall inträda i kyrkan

kan grundas. Tillhöra båda föräldrarna annat trossamfund synes detta

ligga i öppen dag. Men även om endera eller båda föräldrarna stå utanför

varje trossamfund torde det nu sagda äga giltighet. Kommittén har härom

anfört att barnen i dylika fall icke automatiskt böra bli konfessionslösa

utan räknas som medlemmar i den kyrka med vilken staten är förbunden.

Även om detta, såsom kommittén framhåller, i vissa fall icke skulle direkt

strida mot föräldrarnas önskan, kan dock i andra fall motsatsen vara förhållandet.

Det torde icke vara möjligt att för sådant barn som nu avses uppställa

någon presumtionsregel; det måste överlåtas åt föräldrarna att i

egenskap av vårdnadshavare bestämma om barnets tillhörighet till kyrkan.

Det största intresset i förevarande sammanhang tilldrager sig emellertid

frågan om barns ställning till kyrkan i det fall, då den ene av föräldrarna

men ej den andre tillhör kyrkan. Spörsmålet gäller här, om man bör

låta barnet följa den av föräldrarna som tillhör eller den som icke tillhör

kyrkan. En utväg är att föreskriva att barnet skall följa fadern eller att

barnet skall följa modern. Kommittén har för vissa av de nu avsedda fallen

förordat att barnet skall följa fadern. Under remissbehandlingen har även

hävdats att det vore naturligare att låta barnet följa modern. En regel som

lämnar företräde åt den ene makens religiösa uppfattning synes emellertid

icke stå i samklang med principen om makars likställighet. En sådan regel

kan ej heller grundas på något allmänt antagande att barnet skulle stå den

ene eller den andre av föräldrarna närmare i religiöst hänseende. Utvägen

att regelmässigt låta fadern eller modern ha företräde, då det gäller att bestämma

barnets förhållande till kyrkan, kan alltså uteslutas. Härefter återstår

att, som regel, låta barnet inträda i kyrkan eller låta det stå utanför.

Det torde vara uppenbart att i valet mellan dessa alternativ avgörande vikt

måste fästas vid att den övervägande delen av befolkningen tillhör kyrkan.

Att i dessa fall utgå från att barnet skall inträda i kyrkan torde också

bäst överensstämma med kyrkans karaktär av folkkyrka. Visserligen kan

icke denna lösning grundas på något antagande att barnets inträde i kyrkan

överensstämmer med båda föräldrarnas vilja. En anknytning till kyrkan

har dock barnet genom den av föräldrarna som tillhör kyrkan. Det bör

emellertid stå föräldrarna öppet att gemensamt bestämma att barnet icke

skall inträda i kyrkan. Det kan väl ifrågasättas, om härför erfordras någon

särskild bestämmelse, då föräldrarna ändå såsom vårdnadshavare kunna

när som helst låta barnet träda ut ur kyrkan. Det synes dock mest tilltalande

att, om föräldrarna inom viss kortare tid efter barnets födelse giva tillkänna

sin önskan att detta icke skall tillhöra kyrkan, barnet anses icke ha

tillhört kyrkan från födelsen.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

145

Sedan länge ha i dissenterlagstiftningen funnits bestämmelser om verkan

av avtal mellan makar rörande barnens uppfostran i viss troslära. I

detta hänseende stadgas i 1873 års förordning att, om mellan föräldrar till

barn i äktenskap träffats avtal om deras barns uppfostran i evangelisklutherska

läran eller främmande troslära, som en av makarna bekänner,

sådant avtal skall vara gällande, såframt det blivit före äktenskapets ingående

skriftligen upprättat och för vigselförrättaren uppvisat. Bestämmelsen

är särskilt av betydelse för barn i äktenskap, där den ene av makarna

tillhör svenska kyrkan och den andre är katolik. Katolska kyrkan kräver

nämligen att, innan katolik träder i äktenskap med icke katolik, erhålla

försäkran om barnens uppfostran i den katolska läran.

Enligt det av mig förordade förslaget skall frågan, om barn vid födelsen

inträda i svenska kyrkan eller icke, avgöras enligt i stort sett automatiskt

verkande regler. Det är emellertid den som har vårdnaden om barnet obetaget

att därefter bestämma om ändring i samfundstillhörigheten. Tillkommer

vårdnaden båda föräldrarna —• vilket är regel i fråga om barn i äktenskap

— fordras härför enighet mellan föräldrarna. Att införa särskilda

bestämmelser om att makarna med bindande verkan äga på förhand bestämma

om sådan ändring beträffande samfundstillhörigheten synes emellertid

icke erforderligt; denna fråga bör lämpligen avgöras efter omständigheterna

vid den tidpunkt då frågan om en ändring är aktuell.

Något annorlunda förhåller sig saken med sådant beslut av makar i

blandade äktenskap, som kräves för att barnet icke vid födelsen automatiskt

skall inträda i kyrkan. Det är bär fråga om att sätta ur kraft en bestämmelse,

som tillerkänner den ene makens religiösa uppfattning en viss

företrädesrätt med avseende å barnets samfundstillhörighet. Då makarnas

bestämmanderätt i detta hänseende skall utövas inom viss kortare tid efter

barnets födelse, finnas vidare vissa möjligheter att på förhand överblicka

situationen. Huruvida förutsättningarna för makarna att sinsemellan på ett

lyckligt sätt ordna denna angelägenhet äro större eller mindre efter äktenskapets

ingående och barnets födelse än därförinnan, kan icke allmängiltigt

besvaras; frågan måste bedömas från fall till fall. Vid sådant förhållande

tala enligt min mening övervägande skäl för en bestämmelse, enligt

vilken makar i blandade äktenskap äga att före äktenskapets ingående eller

därefter före barnets födelse avtala att barnet icke vid födelsen skall inträda

i svenska kyrkan. Ett sådant på förhand träffat avtal bör för att

vara bindande vara upprättat i skriftlig form med vittnen. Avtalet bör

kunna hävas, om makarna äro ense därom. Då ett sådant avtal som nu

sagts föreligger och delta innebär att barnet icke skall tillhöra kyrkan, kan

alltså den ene maken, utan hinder av att även den andre har del i vårdnaden,

göra anmälan enligt 5 § andra stycket. En förutsättning för att make

skall kunna göra avtalet gällande på sådant sätt är dock att han icke själv

är utesluten från vårdnaden om barnet.

Beträffande barn utom äktenskap bar jag redan framhållit att moderns

förhållande till kyrkan bör vara avgörande för om barnet skall inträda i

kyrkan vid födelsen. Om emellertid ett sådant barn senare erhåller äkten
JO

Hihany till rilcscluycns protokoll 1951. 1 samt. Nr 100.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skaplig börd genom att föräldrarna ingå äktenskap med varandra, uppkommer

en situation, som är jämförlig med den som föreligger, då barnet

fötts i äktenskap. Särskilt om barnet sålunda erhåller äktenskaplig börd

förhållandevis snart efter födelsen, synas starka skäl tala för att barnet i

fråga om inträde i kyrkan behandlas på samma sätt som barn, vilket födes

i äktenskap. Därför torde böra gälla att barnet vid föräldrarnas giftermål

skall inträda i kyrkan, om den ene av dem tillhör denna. Även i detta fall

böra dock föräldrarna eller den som eljest har vårdnaden äga inom viss

kortare tid tillkännagiva sin önskan att barnet icke skall tillhöra kyrkan,

med påföljd att barnet icke anses ha inträtt i kyrkan enligt den nu angivna

automatiskt verkande regeln. I 10 § har upptagits en bestämmelse, enligt

vilken ändring av barns förhållande till kyrkan icke skall få vidtagas utan

barnets samtycke, sedan barnet fyllt 12 år. I anslutning härtill bör icke

heller sådant automatiskt inträde i kyrkan som nu avses kunna ske, efter

det att barnet fyllt 12 år.

7 §•

I 11 § andra stycket kyrkobokföringskungörelsen stadgas för närvarande

att i fråga om bokföringen av utlänning skall iakttagas att denne bokföres

såsom tillhörande svenska kyrkan, om han är evangelisk-luthersk trosbekännare,

och såsom främmande trosbekännare, om han tillhör främmande

trossamfund. Såsom jag förut framhållit finnes emellertid icke någon bestämmelse

om hur utlänning skall bokföras, om han varken är evangeliskluthersk

trosbekännare eller tillhör främmande trossamfund. Även i dylikt

fall torde han därför nu redovisas såsom tillhörande svenska kyrkan.

Kommitténs förslag innebär att här i riket bosatt utlänning skall genom

ansökan kunna vinna inträde i kyrkan men att han icke skall upptagas i

kyrkan genom några automatiskt verkande regler, i den mån icke ett sådant

upptagande följer av kommitténs förslag om barns samfundstillhörighet.

Den nu angivna bestämmelsen i kyrkobokföringskungörelsen skulle

alltså bortfalla.

Domkapitlen i Uppsala, Skara, Luleå och Visby förorda bibehållande av

en dylik bestämmelse; allenast för den händelse utlänningen i fråga anmält

att han icke önskade tillhöra svenska kyrkan, borde han icke antecknas

såsom kyrkomedlem. Domkapitlet i Luleå anför att en sådan bestämmelse

har stor betydelse i gränsbygden mot Finland med dess starka inflyttning

av finska evangelisk-lutherska trosbekännare. Enligt en levande

tradition betraktas och betrakta sig evangelisk-lutherska finnar utan vidare

såsom hemmahörande i svenska kyrkan, och de skulle icke förstå varför de

skulle behöva särskilt ansöka om inträde i svenska kyrkan. Domkapitlet

uttalar att den levande ekumenicitet som av gammalt råder inom den evangelisk-lutherska

delen av kristenheten och särskilt i Norden icke bör undergrävas

genom onödiga formella bestämmelser.

Om man utgår från att medlemskapet i svenska kyrkan skall bygga på

frivillighet, kan det väl synas konsekvent att, utöver vad som redan anförts

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr JOO.

om barns upptagande i kyrkan, något inträde enligt automatiskt verkande

regler icke förekommer, utan att för inträde alltid fordras en uttryckt

önskan. Det kan dock ifrågasättas, om icke undantag från denna regel bör

göras, då det gäller andra evangelisk-lutherska trosbekännare och framför

allt medlemmarna av de evangelisk-lutherska kyrkosamfunden i våra nordiska

grannländer. Särskilt vad domkapitlet i Luleå anfört härom torde

visa att ett undantag motsvarande det nyss återgivna stadgandet i kyrkobokföringskungörelsen

är motiverat. Härvid synes dock en mera tillfällig

bosättning i riket icke böra leda till att evangelisk-lutherska trosbekännare

utan särskild begäran bli att anse som medlemmar av svenska kyrkan.

Däremot kunna de i dylika situationer på grund av medlemskapet i hemlandets

evangelisk-lutherska kyrka åtnjuta en viss företrädesställning, såsom

gäller om rätt att erhålla vigsel i svenska kyrkan enligt 1915 års förordning

härom. Men då en sådan person som nu avses förvärvar svenskt

medborgarskap och alltså grunden för hans samhörighet med hemlandets

evangelisk-lutherska kyrka i allmänhet upphör, torde han böra utan särskild

ansökan upptagas i svenska kyrkan, om han ej hos pastor givit till

känna att han icke önskar inträda i kyrkan.

I praktiken måste naturligtvis tillämpningen av ett sådant stadgande som

nu angivits bli beroende på att pastor äger kännedom om att förutsättningarna

för upptagande i kyrkan i samband med förvärv av medborgarskap

föreligga. Närmare bestämmelser som med hänsyn härtill kunna erfordras

för stadgandets tillämpning torde få meddelas i administrativ ordning.

8 §.

Såsom jag angivit i den allmänna redogörelsen har kommittén upprättat

förslag till en särskild lag om inträde i svenska kyrkan. Denna lag avser

dock endast inträde i kyrkan efter fyllda 15 år. I fråga om barn av lägre

ålder gälla bestämmelser i förslaget till religionsfrihetslag om barns samfundstillhörighet.

Enligt den särskilda lagen skall inträde kunna vinnas

efter ansökan av sökanden personligen hos präst, som för kyrkoböckerna

i den församling där sökanden är kyrkobokförd. Avgiver sökanden inför

prästen försäkran att hans ansökan är betingad av ett allvarligt uppsåt och

finnes sökanden äga nödig insikt i kyrkans lära, skall han antecknas såsom

medlem av kyrkan.

Kommittén anför rörande detta förslag hl. a. att någon prövning av allvaret

i sökandens uppsåt icke skall förekomma; en trosbekännelse skall

således icke avfordras honom. Prästen skall emellertid förvissa sig om att

sökanden äger nödig insikt i kyrkans lära. Utan sådan insikt kan, enligt

kommitténs mening, en uppriktig vilja att tillhöra kyrkan icke föreligga.

Omfattningen av den insikt i kyrkans lära som bör krävas kan enligt kommitténs

mening icke i lagen närmare angivas. Bedömandet av vad som är

nödig insikt får överlåtas åt vederbörande präst. Kommittén framhåller

emellertid att avgångsbetyg från folkskolan, i vilket ingår vitsord om godkänd

insikt i ämnet kristendom, eller tillförlitliga intyg av annat slag angående

inhämtade kunskaper höra godtagas. Någon anledning att genom

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

förhör ytterligare pröva kunskaperna skall då icke föreligga. Inträdessökande

som förut tillhört svenska kyrkan eller något utländskt evangelisktlutherskt

samfund skall ävenledes kunna förutsättas äga nödig insikt i

svenska kyrkans lära. Kommittén finner det självklart att präst bör erbjuda

undervisning, om han finner sökanden sakna tillräcklig kristlig insikt.

Av den redogörelse för innehållet i yttrandena som jag lämnat i det föregående

vid behandlingen av huvudfrågorna i förslaget framgår att frågan,

huruvida dop bör vara en förutsättning för inträde i svenska kyrkan, föranlett

delade meningar. Flertalet domkapitel ha väl ansett sig kunna acceptera

kommitténs förslag, att inträde skall kunna vinnas utan dop, men samtidigt

uttryckt ett önskemål att i lagen på något sätt angives att dopet utgör

det normala villkoret för tillhörighet till kyrkan. I övrigt ha vissa detaljanmärkningar

framställts i fråga om inträdesbestämmelserna.

Beträffande förslaget att inträdessökanden skall avgiva försäkran, att

hans ansökan är betingad av ett allvarligt uppsåt, framhåller sålunda domkapitlet

i Uppsala att uttrycket »allvarligt uppsåt» bör ha en innehållsmässig

bestämning och föreslår att denna försäkran skall avse »allvarligt

uppsåt att äga tillgång till kyrkans tjänst och gemenskap». Domkapitlen i

Linköping, Skara, Strängnäs, Växjö, Lund, Luleå och Visby samt Allmänna

svenska prästföreningen framställa förslag av samma innebörd. Teologiska

fakulteten i Uppsala anför att det från kyrklig synpunkt är av intresse,

att medlemskap i kyrkan icke kommer att kunna brukas på illojalt

sätt, och föreslår att till kommitténs förslag göres det tillägget att den som

anmäler sig till inträde i kyrkan skall antecknas som medlem, såvida ej

allvaret i hans försäkran vederlägges av uppenbara fakta.

I fråga om förslaget att inträdessökanden skall äga nödig insikt i svenska

kyrkans lära hävdar domkapitlet i Uppsala att någon examination inför

präst rörande sökandens kristendomskunskaper ej bör krävas. En dylik

inträdesprövning kunde ofta komma att vålla vederbörande präst svårigheter,

och man finge räkna med stora olikheter i tillämpningen. Länsstyrelsen

i Malmöhus län anser på i huvudsak samma grunder att bestämmelsen

om krav på insikt i svenska kyrkans lära bör utgå.

Å andra sidan yttrar Sveriges yngre prästers förbund att med den ovisshet

som råder om kristendomsämnets plats i kommande skolordning vitsord

från skolan om kristendomskunskaper ej kunna godtagas. Kyrkan

borde beredas tillfälle att själv pröva, om nödig insikt i dess lära finnes.

Förbundet understryker emellertid att icke sådan insikt utan dopet bör

vara grundläggande för tillhörigheten till kyrkan. En människa som icke

äger intellektuella förutsättningar att tillgodogöra sig kyrkans lära borde

likväl genom dop kunna bli medlem av kyrkan. Ej heller domkapitlet i

Växjö anser det tillfyllest att sökanden deltagit i skolans kristendomsundervisning.

Enligt domkapitlets mening bör, förutom insikt i kyrkans lära,

även krävas någon kunskap i kyrkans ordning och gudstjänst.

Förslaget att ansökan om inträde i svenska kyrkan skall ske vid personlig

inställelse hos präst tillstyrkes av flertalet remissinstanser. Av de tillstyrkande

myndigheterna anser emellertid domkapitlet i Karlstad att an
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ls proposition nr 100.

149

sökan bör få göras till vilken som helst präst i den församling, där den

inträdessökande är kyrkobokförd, ej nödvändigtvis till den präst som för

kyrkoböckerna. Som skäl åberopar domkapitlet att sökanden därigenom

skulle ha möjlighet att hänvända sig till den församlingspräst, för vilken

han har det största förtroendet. Länsstyrelsen i Malmöhus län avstyrker

å andra sidan förslaget och anför att, om såsom länsstyrelsen föreslår bestämmelsen

om insikt i svenska kyrkans lära utgår, det icke finnes anledning

att uppställa krav på personlig inställelse, eftersom det då vid en

inställelse skulle förekomma endast ett expeditionelit mottagande av inträde

san sökningen. LänsstyTelsen förordar att inträde skall kunna vinnas

efter en skriftlig ansökan, kompletterad med en skriftlig förklaring av två

ojäviga personer, att vederbörandes önskan att inträda i kyrkan grundas

på ett allvarligt uppsåt.

Kommitténs förslag att bestämmelser om inträde i svenska kyrkan skola

upptagas i en särskild lag och således ej inflyta i religionsfrihetslagen har

icke närmare motiverats i betänkandet men synes sammanhänga med att

kommittén ansett innehållet i denna särskilda lag, men ej förslaget till

religionsfrihetslag, vara av kyrkolags natur. Att betrakta reglerna för

vuxna personers inträde i kyrkan såsom kyrkolag, men ej de för medlemskapet

i kyrkan praktiskt långt viktigare bestämmelserna om barns inträde

däri, torde emellertid icke utgöra en riktig bestämning av kyrkolagsbegreppet.

Den praktiska synpunkten, att reglerna om medlemskapet i kyrkan

böra hållas samman, torde få vara avgörande för lagstiftningens form.

Till frågan om vad som skall anses som kyrkolag skall jag återkomma i

det följande.

Vad härefter angår de regler som böra gälla för inträde ■— utöver vad

i det föregående anförts beträffande barns inträde i kyrkan och utländska

evangelisk-lutherska trosbekännares upptagande däri vid förvärv av svenskt

medborgarskap — torde det vara uppenbart att, såsom domkapitlen framhålla,

dopet utgör den normala förutsättningen för tillhörighet till en

kristen kyrka. Det vore emellertid felaktigt att betrakta dopet enbart som

en inträdesceremoni, vilken hänförde sig till det särskilda, lokala kyrkosamfundet.

Dopet bär icke en sådan karaktär; det upprepas icke, då någon

som utträtt åter vill inträda i kyrkan, och ej heller döpes den som redan

blivit döpt inom annat kristet kyrkosamfund. Vidare bör beaktas att dop

kan förrättas av varje innehavare av prästämbetet. Handläggningen av

frågor rörande medlemskapet i kyrkan bör emellertid ankomma på pastor,

i den mening detta begrepp har i folkbokföringsförfattningarna.

På grund av vad nu anförts torde böra stadgas att förutsättningar för

upptagande i kyrkan skola anses föreligga, om inträdesansökan gjorts hos

pastor och därvid visats att sökanden är döpt i svenska kyrkans ordning.

Huruvida detta dop skett omedelbart dessförinnan och såsom ett led i inträdet

eller om det är fråga om ett äldre dop, eventuellt ett barndop, torde

vara alldeles utan betydelse. I sådant fall som nu avses synes ej någon särskild

form för ansökningen böra krävas, utöver vad pastor måste fordra

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

för att kunna vara förvissad om att ansökningen härrör från den uppgivne

sökanden. Vad nu sagts bör dock icke utgöra den enda möjligheten för

inträde; även för andra fall erfordras en form för inträde. Sålunda kan

t. ex. den som vill inträda redan vara döpt i annat trossamfund. Det synes

knappast böra åläggas pastor att ingå på ett bedömande av en uppgift om

att ett sådant dop förligger; dessa fall böra således icke jämställas med

de förut angivna. Vidare kunna, såsom förut anförts, förekomma fall då dop

icke föregått inträdet. För alla de nu angivna fallen, då alltså icke förebringas

något bevis om att sökanden är döpt i svenska kyrkans ordning,

torde böra i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén förordat

gälla att ansökan om inträde skall medföra ett upptagande i kyrkan, om det

i ärendet framgår att sökanden erhållit undervisning i kyrkans lära och sökanden

inför pastor avgiver en muntlig försäkran om allvaret i sitt uppsåt.

I fråga om måttet av den undervisning, som sökanden sålunda skall ha

erhållit för att hans ansökan om inträde skall kunna bifallas, måste uppenbarligen

hänsyn tagas till sökandens ålder och övriga omständigheter. Utgångspunkt

för bedömandet bör vara den undervisning som kyrkans medlemmar

i allmänhet under motsvarande omständigheter erhållit, och härvid

böra självfallet icke för stränga krav ställas. Syftet med bestämmelsen är

nämligen endast att det skall finnas en möjlighet att tillse att den som

vuxit upp under inflytande av en annan religion eller eljest under sådana

förhållanden att han kommit att stå helt främmande för kristendomen, innan

han mottages, erhåller undervisning om vad en anslutning till den

kristna religionen, och då särskilt till den evangelisk-lutherska formen därav,

innebär. Vidare bör det naturligtvis, såsom Sveriges yngre prästers förbund

påpekat, finnas möjlighet att tillfredsställa en önskan om inträde även

för den som har en bristfällig intellektuell utrustning och därför har svårigheter

att tillägna sig kyrkans lära. Detsamma gäller om minderårig, som

ännu icke kunnat få någon undervisning.

Beträffande den försäkran som sökanden bör avlägga ha vissa domkapitel

anmärkt att ordalagen icke endast böra tala om ett allvarligt uppsåt,

såsom kommittén föreslagit, utan också ha eu innehållsmässig bestämning.

Det kan vara tveksamt, vilken formulering som härvid är den bästa. Mot

det förslag som nämnda domkapitel framställa kan invändas att betydelsen

därav måhända icke är så lättillgänglig för lekmannen. I anslutning

till ett förslag som framställts av Västerås domkapitel i yttrande över 1927

års betänkande har jag föredragit ett uttryck som går ut på att ansökningen

är grundad på allvarliga religiösa skäl. Sökandens skäl för sin ansökan

skola naturligtvis icke bedömas av pastor. I sådant fall då inträde

begäres för barn som ej fyllt 18 år och står under annans vårdnad torde någon

försäkran rörande allvaret i uppsåtet icke böra krävas. Ett stadgande

härom har upptagits i 10 §.

9 §■

Enligt 3 § i 1873 års förordning skall den som vill utträda ur svenska

kyrkan giva sin avsikt till känna för kyrkoherden i den församling han till
-

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

151

hör. Därefter skall han, sedan minst två månader förflutit, vid personlig

inställelse hos kyrkoherden göra ytterligare en anmälan. Utträdet anses ha

skett vid sistnämnda tillfälle.

Kommittén anför att den personliga anmälningsskyldigheten bör bibehållas,

enär en personlig inställelse är ägnad att motverka utträde under inflytande

av tillfälliga sinnesstämningar. Kommittén framhåller vidare att

vad som måste betecknas såsom missbruk av utträdesrätten — exempelvis

massutträde i följd av tillfällig agitation eller akut antikyrklig propaganda

eller utträde, som föranletts av att ett personligt beroendeförhållande utnyttjats

för övertalning i sådan riktning -—- skulle onödigt underlättas av ett

enbart skriftligt förfarande. Kravet på en personlig inställelse markerade

vikten av att noga överväga det steg, som man stode i begrepp att taga. I

allmänhet plägade ock anmälningar av långt mindre betydelse för individen

göras personligen. Att för utträdet ur kyrkan införa en annan ordning

finner kommittén vara att i det allmänna medvetandet förringa betydelsen

av detta allvarliga steg.

Enligt kommitténs mening borde ansökan icke, såsom i 1873 års förordning

är stadgat, nödvändigt behöva göras till kyrkoherden i den församling,

där den som vill utträda är kyrkobokförd. Kommittén anser det vara tillräckligt

föreskriva att anmälan skall ske till den präst som för kyrkoböckerna

i nämnda församling.

Kommittén finner icke skäl att bibehålla den dubbla anmälningsskyldigheten.

En fordran på att utträdesanmälan, för att medföra verkan, skall bekräftas

efter viss tids förlopp skulle nämligen kunna tolkas såsom uttryck

för en avsikt att otillbörligt försvåra utträdet. Kommittén finner det likväl

icke lämpligt att en anmälan om utträde skall föranleda att vederbörande

anses omedelbart skild från svenska kyrkan. En viss kortare tid borde förflyta,

under vilken vederbörande, i den händelse att han ändrade uppfattning,

skulle ha tillfälle att återkalla sin anmälan. Med hänsyn härtill föreslår

kommittén, att utträde ur svenska kyrkan skall anses ha skett 30 dagar

efter det anmälan om utträde gjorts, om icke anmälan dessförinnan återkallats.

Återkallande av anmälan skulle kunna ske skriftligt. Bevis om utträde

skulle genast utfärdas och tillställas den utträdde.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, domkapitlen, juridiska fakulteterna i Uppsala

och Lund, Allmänna svenska prästföreningen och Sveriges yngre prästers

förbund ha icke något att erinra mot kommitténs förslag att anmälan

om utträde skulle ske genom personlig inställelse hos präst. Domkapitlet i

Växjö anser emellertid att det bör föreskrivas att anmälan skall skriftligen

bekräftas sedan två månader förflutit efter dess framställande. Därigenom

skulle, enligt domkapitlets mening, i åtskilliga fall förhastade utträden kunna

förebyggas utan att religionsfrihetens princip på något sätt träddes för

nära. Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar att det med hänsyn till kyrkans

centrala ställning i vårt land synes böra uppställas fordran på att ett utträde

ur kyrkan föranledes icke enbart av profana skäl utan — och framförallt —

av samvetsbetänkligheter. Länsstyrelsen föreslår därför att anmälan om utträde

skall åtföljas av en personlig deklaration att den utträdande känner

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

det som ett samvetstvång att tillhöra kyrkan. Domkapitlet i Karlstad föreslår

att anmälan om utträde skall kunna göras hos vilken som helst präst i den

församling, där vederbörande är kyrkobokförd. Därigenom skulle den utträdande

ha möjlighet att göra anmälan hos den präst, för vilken han hyser

det största förtroendet. Länsstyrelsen i Malmöhus län finner i likhet med

kommittén det vara av vikt att utträdesbestämmelserna så utformas att de

icke uppmuntra kyrkans medlemmar att utträda ur kyrkan utan att beslutet

därom är grundat på ett allvarligt övervägande. Länsstyrelsen delar emellertid

icke kommitténs uppfattning att de av kommittén föreslagna bestämmelserna

skulle få åsyftad preventiv verkan. En skyldighet till personlig inställelse

är enligt länsstyrelsens mening icke i och för sig ägnad att stämma till

allvarlig eftertanke. Eftersom prästen endast skulle ha att mottaga anmälningen

och icke därtill pröva vederbörandes uppsåt, skulle skyldigheten att

inställa sig personligen förefalla onödig och tolkas såsom ett uttryck för en

avsikt att otillbörligt försvåra utträdet. Länsstyrelsen uttalar att den vore

mera benägen att ansluta sig till det förslag om två skriftliga anmälningar

som 1925 års religionsfrihetssakkunniga framlagt. Den mellan anmälningarna

liggande betänketiden förefaller länsstyrelsen mera ägnad att förhindra

missbruk av utträdesrätten än plikten till personlig inställelse. Länsstyrelsen

anser emellertid även den dubbla anmälan kunna avvaras och en skriftlig

anmälan vara tillfyllest, under förutsättning att det föreskrives att denna

kompletteras med en skriftlig förklaring av två ojäviga personer, att vederbörandes

önskan att utträda är allvarligt grundad.

Även chefen för statskontoret, den apostoliske vikarien och Christian

Science samfund avstyrka kommitténs förslag att anmälan om utträde skall

ske vid personlig inställelse hos präst. Chefen för statskontoret uttalar att

det icke kan anses staten värdigt att stadga sådana former för denna frihets

vinnande att de medföra praktiska svårigheter. Den apostoliske vikarien anför

att för utträde ur svenska kyrkan sådan form icke bör föreskrivas att

den motverkar det fria avgörandet. Eftersom enligt kommitténs förslag den

som anmäler utträde ur kyrkan icke skall motivera sitt beslut, finner den

apostoliske vikarien personlig inställelse hos präst vara obehövlig. Christian

Science samfund befarar att den som vill utträda kan komma att utsättas för

övertalningsförsök och påtryckningar vid personlig inställelse hos präst.

Kommitténs förslag att utträde ur svenska kyrkan skall anses ha skett

30 dagar efter anmälan, därest denna icke dessförinnan blivit återkallad,

har i flertalet yttranden icke föranlett erinringar. Domkapitlet i Skara och

Allmänna svenska prästföreningen föreslå emellertid att tiden utsträckes till

två månader och anföra att därmed större garanti skulle vinnas mot förhastade

utträden, t. ex. på grund av tillfällig agitation. Chefen för statskontoret

anser att det saknas anledning att stadga någon karenstid och betecknar förbehållet,

att utträde icke skall anses ha skett därest anmälan återkallas inom

karenstiden, såsom ett unicum i svensk lagstiftning. Metodistkyrkan erinrar

om att för inträde i svenska kyrkan icke föreslagits någon karenstid

och menar att villkoren för utträde ur svenska kyrkan icke böra vara strängare

än villkoren för inträde i denna. Metodistkyrkan finner det alldeles omo
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

tiverat att det skulle behövas dubbelt så lång tid för utträde som för lysning

till äktenskap. Om karenstid anses oundviklig, borde den enligt Metodistkyrkans

mening sättas till högst 14 dagar. Frikyrkliga samarbctskommittén

ger uttryck åt samma uppfattning och framhåller att i Danmark och Norge

bestämmelse om karenstid saknas. Folkbokföringssakkunniga anföra att det

skulle medföra stora olägenheter för prästerskapet att behöva övervaka iakttagandet

av den föreslagna trettiodagarsfristen, i synnerhet i de större församlingarna.

Prästerskapet skulle bli tvunget att föra särskilda förfallolistor.

De sakkunniga ifrågasätta med hänsyn härtill, huruvida icke utträde skulle

kunna anses ske å anmälningsdagen. För den som angrade sitt utträde stode

möjligheten öppen att åter inträda i kyrkan.

Att medlem av svenska kyrkan skall äga rätt att utträda ur kyrkan framgår

av 2 §. Här återstår nu att bestämma formerna för anmälan om utträde.

Å ena sidan få dessa former icke hindra utträdet; å andra sidan böra

de, såvitt möjligt, erbjuda garantier för att de anmälningar som göras bygga

på ett fritt avgörande och äro allvarligt menade. Den lämpligaste utvägen

härför synes vara att föreskriva att anmälan skall göras vid personligt besök.

Om skriftlig anmälan gällde, skulle nämligen den enskilde kunna bli

utsatt för påtryckningar att, eventuellt tillsammans med andra, underteckna

en anmälan om utträde, även då han själv icke kommit fram till ett bestämt

personligt ställningstagande.

Kommitténs förslag att en utträdesanmälan icke genast, utan först efter

30 dagar skall medföra utträde ur kyrkan avser att tillgodose sådana fall,

då den som gjort anmälan ångrar sig och vill återkalla sin anmälan. Verkan

av en utträdesanmälan i olika hänseenden, t. ex. i fråga om rösträtt eller

skattskyldighet, måste emellertid av tekniska skäl inträda långt efter det

anmälan gjorts. Kvar står såsom det huvudsakliga och omedelbara resultatet

av en utträdesanmälan att den som gör denna därigenom befriar sig

från sin personliga bundenhet vid kyrkans gemenskap. I fråga om denna

verkan av en anmälan bör något uppskov icke förekomma; den bör inträda

genast. Det torde alltså icke föreligga tillräckliga skäl att upprätthålla någon

särskild möjlighet till återkallelse av en utträdesanmälan, vid sidan om

möjligheten att återinträda i kyrkan enligt de regler som gälla härför.

10 §.

Gällande bestämmelser i 1873 års förordning innebära att anmälan om

utträde ur svenska kyrkan icke kan av någon göras, förr än han fyllt 18 år.

Före nämnda ålder får den som vill utträda ej heller upptagas i främmande

församling. Barn av lägre ålder följa i religiöst hänseende sina föräldrar enligt

vissa närmare angivna regler. Den som fyllt 15 år eller blivit inom svenska

kyrkan konfirmerad kan dock icke på grund av dessa regler anses skild

från kyrkan. För den som är i åldern mellan 15 år eller den tidigare ålder,

då han konfirmerats, och 18 år föreligger alltså icke någon möjlighet till utträde

ur kyrkan.

Kommittén föreslår att anmälan om utträde ur kyrkan skall kunna göras

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

med vårdnadshavare^ samtycke av den som fyllt 15 år och utan sådant

samtycke av den som fyllt 18 år. Härom anför kommittén att myndighetsåldern

i religiöst hänseende, d. v. s. den ålder vid vilken individen kan anses

mogen att själv träffa avgörande angående sin samfundstillhörighet, i vårt

land inträder vid 18 år. Kommittén anser icke att någon sänkning av denna

myndighetsålder bör ifrågakomma. Tillräcklig mogenhet för ett självständigt

bedömande av religiösa spörsmål kan enligt kommitténs mening i allmänhet

icke förutsättas förr än vid 17—18 års ålder. För att beakta de fall,

då en tidigare religiös mognad inträtt, har kommittén funnit lämpligt föreslå

att med vårdnadshavarens samtycke även barn i åldern 15—18 år skola

äga rätt att utträda ur kyrkan. Kommittén framhåller att genom en dylik

bestämmelse en naturlig övergång erhålles mellan föräldrarnas bestämmanderätt

i fråga om barnens samfundstillhörighet, före det de fylla 15 år, och

den självständiga bestämmanderätt, som inträder vid 18 år.

I överensstämmelse med vad kommittén föreslagit i fråga om utträde ur

kyrkan förordar kommittén att ansökan om inträde i kyrkan skall kunna

göras av den som fyllt 15 år, under förutsättning att vårdnadshavaren biträder

hans ansökan, och eljest av den som fyllt 18 år.

Den föreslagna rätten för den som fyllt 18 år att självständigt bestämma

om utträde har lämnats utan erinran av åtskilliga remissinstanser, bl. a.

skolöverstyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus län, domkapitlen i Linköping,

Lund, Karlstad, Luleå och Stockholm.

Å andra sidan ha länsstyrelsen i Jönköpings län, domkapitlen i Uppsala,

Skara, Strängnäs, Växjö och Härnösand samt teologiska och juridiska fakulteterna

i Uppsala förordat att åldersgränsen sättes till 21 år. Teologiska

fakulteten uttalar att, även om 18-årsåldern nu utgör gräns för den individuella

självbestämningsrätten, det knappast kan anföras något sakligt skäl

för att det religiösa ställningstagandet skulle förutsätta mindre mognad än

avgörandet av de frågor, som den enskilde eljest först efter uppnådd myndighetsålder

äger självständigt träffa. Juridiska fakulteten framhåller att

f. n. ett barn mellan 15 år (eller tidigare konfirmation) och 18 år saknar

varje möjlighet att utträda ur kyrkan, men att detta enligt förslaget skulle

bli tillåtet, såvitt anmälan om utträde biträdes av barnets vårdnadshavare.

Fakulteten finner det på grund därav ej vidare föreligga tillräcklig anledning

att här avvika från den allmänna myndighetsåldern.

Skolöverstyrelsen samt domkapitlen i Linköping och Luleå godtaga kommitténs

förslag att barn i åldern 15—18 år skola ha rätt att med vårdnadshavarens

samtycke utträda ur kyrkan. Länsstyrelsen i Jönköpings län, Stockholms

domkapitel och juridiska fakulteten i Lund anse däremot att den

lägre åldersgränsen icke bör sättas under 16 år. Länsstyrelsen gör gällande

att barn i 15-arsåldern sällan ha en sådan mognad i religiösa frågor, att de

böra tillåtas ta ett så livsviktigt steg som utträde ur kyrkan, och betonar

16-årsålderns allmänna betydelse i vårdnadshänseende.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, domkapitlen i Lund och Karlstad, Allmänna

svenska prästföreningen, Sveriges yngre prästers förbund och Evangeliska

fosterlandsstiftelsen avstyrka förslaget om viss bestämmanderätt för

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 100.

barn under 18 år. Domkapitlet i Lund medger att det finns fall, då en relativ

mognad inträder före 18-årsåldern, men anser det vara vanskligt att lagstifta

för dessa fall. Domkapitlet framhåller att ungdomar under 18 år äro

ytterst mottagliga för påverkan och att under tryck av en tillfälligt påtvingad

sinnesstämning stor oreda skulle kunna uppstå i en församling, om

sådana ungdomar ägde möjlighet att begära utträde ur kyrkan. Att även

vårdnadshavares samtycke skulle erfordras betyder enligt domkapitlets

mening ganska litet under nuvarande förhållanden, då föräldrarnas undfallenhet

för sina barn är allom uppenbar. Sveriges yngre prästers förbund

betonar den intensitet och flyktighet, som utmärker ungdomar under 18 år,

och gör gällande att det vore till skada för ungdomarna och deras utveckling

att sätta åldern för utträde lägre.

Beträffande frågan om den ålder en person skall ha uppnått för att kunna

ansöka om inträde i kyrkan har kommitténs förslag att självbestämmanderätt

skall erhållas vid 18 års ålder rönt invändning endast från länsstyrelsen

i Jönköpings län, som anser att gränsen bör ligga vid 21 år.

Förslaget att barn i åldern 15—18 år skall ha rätt att med vårdnadshavarens

samtycke ansöka om inträde tillstyrkes av skolöverstyrelsen och

domkapitlet i Luleå. Domkapitlet i Västerås föreslår att barn i nämnda ålder

må vinna inträde, såvitt vårdnadshavaren ingiver en av barnet biträdd

ansökan. Länsstyrelsen i Jönköpings län och Stockholms domkapitel anse

att den lägre åldersgränsen icke bör sättas under 16 år. Länsstyrelsen åberopar

härför samma skäl som den anfört för denna åldersgräns i fråga om

utträde ur kyrkan.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån, domkapitlet i ,Lund, Allmänna svenska:

prästföreningen och Evangeliska fosterlandsstiftelsen avstyrka, i överensstämmelse

med deras inställning i utträdesfrågan, att barn under 18 år

skall ha en villkorlig rätt att ansöka om inträde i kyrkan.

Enligt de i 5—6 §§ upptagna reglerna skall frågan om barns inträde i

svenska kyrkan vid födelsen avgöras med ledning av föräldrarnas samfundstillhörighet

vid samma tidpunkt. Sedan barnets tillhörighet till kyrkan

sålunda blivit avgjord, fordras för en ändring beträffande samfundstillhörigheten

ett beslut därom å barnets vägnar. Innan barnet nått en sådan

mognad att det själv kan taga ställning till religiösa frågor måste ett

sådant beslut fattas av vårdnadshavaren, som är barnets legale ställföreträdare

i personliga angelägenheter. Vårdnaden om barn i äktenskap tillkommer

i regel båda föräldrarna. Regelmässigt måste alltså ett beslut om

ändrad samfundstillhörighet för barnet fattas av föräldrarna i förening.

Har endast den ene av föräldrarna vårdnaden, räcker det att denne ensam

beslutar. Där vårdnaden övergått på särskilt förordnad förmyndare tillkommer

bestämmanderätten denne.

Enligt allmänna regler står barn under vårdnad, tills det fyllt 21 år eller

ingått äktenskap. Bestämmelsen i 1873 års förordning, att den som fyllt 18

år äger anmäla sitt utträde ur kyrkan, torde innebära att sådan anmälan

icke kräver vårdnadshavare^ samtycke. Även i fråga om andra personliga

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

angelägenheter kan en egen bestämmanderätt inträda tidigare än vid den

allmänna myndighetsåldern. Att själv taga tjänst eller annat arbete tillkommer

sålunda barn, sedan det fyllt 18 år, och i vissa fall redan tidigare.

I den vid 1950 års riksdag antagna nya medborgarskapslagen har den

ålder, vid vilken barn icke längre följer fadern i nationalitetshänseende

utan kan göra egen ansökan om naturalisation, sänkts från 21 till 18 år.

Samma ålder bör gälla såsom religiös myndighetsålder. Den som fyllt 18 år

bör alltså äga själv göra ansökan eller anmälan som angår medlemskapet i

svenska kyrkan; detsamma bör då också gälla i sådana undantagsfall då

någon före nämnda ålder ingått äktenskap och därför icke längre står under

annans vårdnad.

Ehuru sålunda före den nu angivna religiösa myndighetsåldern bestämmanderätten

i fråga om barnets inträde i eller utträde ur kyrkan tillkommer

vårdnadshavaren, kan likväl barnet ha nått en sådan mognad, att skälig

hänsyn bör tagas till dess uppfattning i religiösa frågor. Kommittén har

föreslagit att, sedan barnet fyllt 15 år, dess medverkan skall krävas för en

ändring av dess förhållande till svenska kyrkan. Det kan dock ifrågasättas,

om icke åldern borde sättas något lägre än vad kommittén föreslagit. Gällande

rätt tar i motsvarande fall hänsyn även till konfirmation inom kyrkan,

som skett före fyllda 15 år. Såsom förebild torde kunna tjäna reglerna

i föräldrabalken om adoption, enligt vilka den som fyllt 12 år icke kan

adopteras utan eget samtycke. Samma förutsättning torde böra gälla för

att den som fyllt 12 år genom vårdnadshavare^ åtgärd skulle få upptagas

i eller skiljas från kyrkan. Någon viss form för barnets samtycke har icke

föreskrivits. Vad i det föregående stadgats om personlig inställelse hos pastor

vid anmälan om utträde gäller alltså icke barnet utan endast vårdnadshavaren.

Särskilda bestämmelser.

11 §•

I denna paragraf har angivits vad som åsyftas med uttrycket trossamfund.

Denna definition har betydelse för tillämpningen av 2 § samt tredje

stycket i lagens övergångsbestämmelser. Båda de nu angivna bestämmelserna

torde böra avse religiösa samfund i vidaste bemärkelse. För att avgränsa

trossamfund från andra sammanslutningar har anordnandet av

gudstjänst angivits såsom det väsentliga. En organisation som icke har detta

syfte, är således icke ett trossamfund, även om dess verksamhet i övrigt har

en religiös karaktär. Huruvida samfundet enligt allmänna regler är att anse

som ett rättssubjekt eller ej, har icke i förevarande sammanhang någon

betydelse.

12 §.

Enligt kommitténs förslag skall den som vill inträda i eller utträda ur

svenska kyrkan göra ansökan eller anmälan hos pastor i den församling där

han är kyrkobokförd. Ehuru kommitteförslaget möjliggör även för annan

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

än den som är kyrkobokförd i riket att tillhöra kyrkan, har kommittén icke

antytt hur ärenden rörande medlemskap i sådana fall skola handläggas.

Christian Science samfund framhåller att utomlands bosatta svenskar

kunna bli ställda inför orimliga krav på uppoffrande av tid och pengar för

att kunna uppfylla den av kommittén föreslagna bestämmelsen, att den som

vill utträda ur svenska kyrkan skall göra anmälan därom vid personlig inställelse

hos präst i församling i Sverige. Juridiska fakulteten i Lund anför

att den som är bosatt utrikes bör kunna få göra anmälan om utträde även

inför svensk konsul eller svensk beskickningstjänsteman.

I det föregående har jag anfört att svenska medborgare och här i riket bosatta

utlänningar kunna vara medlemmar av svenska kyrkan och att sådana

tekniska anordningar böra vidtagas att även den som fyller nu angivna förutsättning

men icke är och ej heller bör vara kyrkobokförd i riket kan göra

ansökan eller anmälan rörande sitt medlemskap. Därvid bör han lämpligen

vända sig till pastor i den församling där han vistas. Har kyrkobokföring

underlåtits, ehuru sådan rätteligen bort ske, får det ankomma på den som

vill inträda i eller utträda ur kyrkan att först låta kyrkobokföra sig i vederbörlig

ordning och därefter göra ansökan eller anmälan rörande medlemskapet

i kyrkan. Om åter pastor finner att den som gör ansökan eller anmälan

icke bör vara kyrkobokförd i riket, torde det lämpligen böra tillgå

så att pastor inskriver ansökningen eller anmälningen bland de minnesanteckningar,

vilka enligt 18 § tredje stycket kyrkobokföringskungörelsen

föras rörande personer, beträffande vilka pastor beslutat att de icke skola

kyrkobokföras i församlingen. I den urkund där dessa minnesanteckningar

föras torde pastor dessutom, i förekommande fall, kunna anteckna beslut

över ansökningen eller anmälningen. I enlighet med vad nu sagts har i första

stycket stadgats att i fråga om den som icke är och ej heller skall \ara

kyrkobokförd i riket ansökan eller anmälan som avses i 5, 7, 8 eller 9 § må

göras hos pastor i församling där han vistas.

För att ansökan eller anmälan rörande medlemskap i svenska kyrkan

skall kunna göras även på ort utom riket har genom den föreslagna bestämmelsen

i andra stycket öppnats en möjlighet för Kungl. Maj :t att, generellt

eller genom förordnande i särskilt fall, uppdraga åt svensk diplomatisk eller

konsulär ämbetsman att handlägga sådan fråga. Det torde vara uppenbart

att sådant uppdrag icke bör få givas åt ämbetsman som är av annan religion

eller eljest icke själv tillhör svenska kyrkan.

De ytterligare föreskrifter som kunna erfordras rörande ansökningar eller

anmälningar som avses i denna paragraf torde få meddelas i administratF

ordning. I samband därmed torde böra övervägas, om ansökningar och anmälningar

rörande den som icke är kyrkobokförd i riket böra ccnti alt legistreras

hos riksbyrån för folkbokföringen.

13 §.

Kommittén har icke i sill förslag behandlat frågan om klagan över pastors

beslut eller åtgärd rörande inträde i eller utträde ur svenska kyrkan. Fn

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ansökan eller anmälan rörande medlemskap i kyrkan medför i de flesta fall

en kyrkobokföringsåtgärd och över denna åtgärd kan enligt 65 § folkboklöringslörordningen

envar, vars rätt därav beröres, söka ändring genom besvär

hos domkapitlet i stiftet eller, om mer än en pastor handlagt ärendet,

1 det stift, till vilket den församling hör, vars pastor först handlagt ärendet.

Domkapitlets beslut kan överklagas hos Kungl. Maj:t i den för fullföljd

av talan mot domkapitlets beslut i allmänhet gällande ordningen; enligt

2 § 15 mom. 1909 års lag om Kungl. Maj :ts regeringsrätt skola mål om

kyrkobokföring upptagas och avgöras av regeringsrätten.

Uppenbart är emellertid att pastors beslut eller åtgärd enligt den nu föreslagna

religionsfrihetslagen icke alltid innefattar en kyrkobokföringsåtgärd.

Det torde ej heller i dylika fall, såsom grund för ett överklagande, alltid

kunna göras gällande att en kyrkobokföringsåtgärd bort vidtagas. Av

allmänna rättsgrundsatser torde likväl följa att pastors beslut eller åtgärder

kunna överklagas, men ovisshet råder då hur sådan klagan skall föras.

Bestämmelser böra därför meddelas. Härvid torde det vara uppenbart att

de nu avsedda besluten och åtgärderna så nära sammanhänga med beslut

och åtgärder, som innefatta kyrkobokföringsåtgärder, att samma regler

böra gälla om överklagande. Stadgandet i religionsfrihetslagen bör alltså

innebära en hänvisning till folkbokföringsförordningens bestämmelser i

ämnet. Därjämte torde, i sedvanlig ordning, en komplettering böra göras

av hithörande stadgande i regeringsrättslagen.

Vad nu anförts avser endast beslut eller åtgärd av pastor. Enligt 12 §

skola emellertid åt diplomatisk eller konsulär ämbetsman kunna uppdragas

att i pastors ställe handlägga vissa ärenden rörande medlemskap i svenska

kyrkan. Därvid uppkommer frågan, hur klagan skall föras över sådan

ämbetsmans beslut eller åtgärd. Om annat ej föreskrives, torde klagan kunna

töras hos Kungl. Maj :t och alltså direkt, utan att frågan prövats av domkapitel,

ankomma på regeringsrättens avgörande. För de sällsynta undantagsfall

det här kan vara fråga om böra icke några särskilda bestämmelser

meddelas. Det torde vara självklart att i allmänhet yttrande från domkapitel

kommer att inhämtas, innan sådana besvär avgöras av regeringsrätten.

14 §.

I denna paragraf har angivits vem som i lagens stadganden avses med

beteckningen pastor. Härom hänvisas till 2 § folkbokföringsförordningen

och 2 § kyrkobokföringskungörelsen.

Det torde vara uppenbart att, då det i lagen sägs alt ansökan eller anmälan

skall göras hos pastor, därmed icke avses att denna ovillkorligen

måste framlämnas till kyrkoherden eller den överordnade präst som eljest

ansvarar för kyrkobokföringen i församlingen. Även annan befattningshavare

kan ha uppdrag att på pastors ansvar biträda med kyrkobokföringen.

Ansökan eller anmälan som handlagts av denne måste då anses rätteligen

gjord.

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

159

Övergångsbestämmelserna.

Den nya lagen innehåller ändrade och i flera hänseenden utförligare regler

om medlemskapet i svenska kyrkan än dem som hittills följts inom kyrkobokföringen.

Dessa nya regler kunna uppenbarligen icke göra någon ändring

i de förhållanden som redan bestå vid lagens ikraftträdande; tillämpningen

av den nya lagen bör alltså utgå från det medlemskap i kyrkan som

då föreligger enligt äldre, vid kyrkobokföringen tillämpade regler. Ett stadgande

av denna innebörd har upptagits i andra stycket.

Av vad nu sagts framgår även att den som, då lagen träder i kraft, är

kyrkobokförd såsom icke tillhörande kyrkan ej heller i fortsättningen tillhör

denna, så länge han icke enligt den nya lagens regler inträder däri. Det

kan, såsom jag förut framhållit, icke anses uteslutet att även enligt de äldre

reglerna personer som icke äro kyrkobokförda äro medlemmar av kyrkan.

Hur därmed förhåller sig får bedömas från fall till fall med ledning av de

grundsatser som kommit till uttryck i äldre bestämmelser, bl. a. i stadgandena

i 1873 års förordning om barns uppfostran i viss troslära. Även om nu

avsedda personer gäller enligt samma övergångsstadgande att de alltjämt

äro medlemmar av kyrkan.

Uttrycken främmande trossamfund och främmande trosbekännare ha

icke använts i den nya lagstiftningen. Förutom i de viktigare författningar

som enligt förslaget särskilt ändras i sådant hänseende, förekomma dessa

uttryck även i andra bestämmelser, där de äro av mindre betydelse och

därför lämpligen kunna tillsvidare kvarstå, såsom i 18 § barnavårdslagen

den 6 juni 1924 och 30 § lagen den 21 december 1945 om verkställighet av

frihetsstraff m. m. I tredje stycket har därför stadgats att dessa uttryck,

efter lagens ikraftträdande, skola avse annat trossamfund än svenska kyrkan

och medlemmar i sådant samfund.

Beträffande upphävandet av 1838 års förordning angående mosaiska trosbekännares

skyldigheter och rättigheter här i riket må hänvisas till vad

som anförts i det föregående rörande de mosaiska församlingarna.

Att 1868 års förordning angående särskilda sammankomster för andaktsövning

numera är föråldrad och bör upphävas har jag framhållit i det föregående.

Detsamma gäller 1869 års förordning angående ansvar för den som

söker förmå annan till avfall från den evangelisk-lutherska läran.

I 1873 års förordning angående ändring i vissa delar av kyrkolagen med

därtill hörande författningar upptogos sådana bestämmelser rörande främmande

trosbekännare som ansågos vara av kyrkolags natur. Därav har 2 §,

vilken handlade om äktenskap mellan medlem av svenska kyrkan och bekännare

av främmande kristen troslära, redan tidigare upphävts. Praktisk

betydelse har endast 3 §, som behandlar främmande trosbekännares rätt till

lägerstad på allmän begravningsplats. Detta stadgande torde böra ersättas

med en bestämmelse i jordfästningslagen; denna fråga skall jag behandla

närmare i det följande. Återstående 1 och 4 §§ torde böra upphävas.

Vad härefter angår 1873 års förordning angående främmande trosbekän
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

nare och deras religionsövning torde upphävandet av de särskilda stadgandena

i denna författning ha tillräckligt utförligt motiverats i det föregående.

Här må endast ytterligare anmärkas följande. Bestämmelsen i 10 §,

enligt vilken främmande trosbekännares församlingar, inrättningar och stiftelser

icke utan Kungl. Maj :ts tillstånd må förvärva och besitta fast egendom

i riket, innefattar strängare regler om religiösa samfunds fastighetsförvärv

än vad som i allmänhet gäller om bolags, förenings eller stiftelses

rätt att förvärva fast egendom. Skäl att bibehålla en sådan särställning för

religiösa samfund torde icke föreligga. Frågan om skyldighet för församling

att göra anmälan till polismyndighet, innan hus eller rum tages i bruk

för allmän gudstjänst, vilken fråga behandlats i 11 §, torde icke heller kräva

någon särbestämmelse; samma bestämmelser som gälla för samlingslokaler

i allmänhet böra gälla också gudstjänstlokaler. Bestämmelsen i 18 § om

ansvar för fel eller försummelse, vartill främmande församlings föreståndare

eller präst gjort sig skyldig i avseende på honom åliggande anteckningar

i kyrkobok angående borgerliga förhållanden eller meddelande av

ämbetsbevis därom, torde alltjämt äga betydelse i sådana fall då församling

av främmande trosbekännare har rätt till egen kyrkobokföring. I denna

del torde alltså ansvarsbestämmelsen i 18 § böra fortfarande gälla, ehuru

förordningen i övrigt upphäves.

Förslag till lag om ändring i 4 och 14 kap. giftermålsbalken.

4 kap.

2 §•

I giftermålsbalken skiljes mellan kyrklig och borgerlig vigsel. Såsom

kyrklig vigsel betecknas därvid såväl vigsel inom svenska kyrkan som vigsel

inom främmande trossamfund, under det att med borgerlig vigsel åsyftas

vigsel inför borgerlig vigselförrättare, i regel ledamot av magistrat, kommunalborgmästare

eller landsfiskal. Kommittén har icke föreslagit någon ändring

av dessa begrepp.

Domkapitlen i Uppsala, Linköping, Skara, Strängnäs, Växjö, Göteborg,

Karlstad, Härnösand, Luleå och Stockholm anmärka att termen »kyrklig

vigsel» bör förbehållas vigsel förrättad inom svenska kyrkan. Domkapitlet i

Uppsala anför att det icke är sakligt riktigt, att såsom kyrklig beteckna

vigsel inom mosaisk församling eller över huvud taget vigsel inom annat

trossamfund än svenska kyrkan. Med tanke på vigslars registrering bör,

enligt domkapitlets mening, en terminologi skapas, av vilken det framgår

om en vigsel förrättats inom svenska kyrkan, en mosaisk församling eller

annat trossamfund eller av borgerlig vigselförrättare.

Det kan icke komma i fråga att i detta sammanhang vidtaga någon ändring

av de grundläggande begreppen i giftermålsbalken. Däremot är det

naturligtvis tänkbart att det av domkapitlen uttalade önskemålet såtillvida

kan tillgodoses att vigselns religiösa karaktär på lämpligt sätt redovisas i

kyrkobokföringen. Detta är emellertid ett praktiskt spörsmål, som torde

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

komma att närmare utredas av de folkbokföringssakkunniga vid fullgörandet

av de sakkunnigas uppdrag.

Innebörden av de föreslagna ändringarna i paragrafen framgår i huvudsak

av vad jag anfört i det föregående. Härtill må endast anmärkas att

begreppet trossamfund i detta sammanhang bör anses ha samma innebörd

som i religionsfrihetslagen. Även med denna utgångspunkt kunna emellertid

vissa tveksamma spörsmål uppkomma. Sålunda kan det, då inom en

frikyrklig rörelse finnas både lokala församlingar och en gemensam organisation

för större områden, vara tveksamt, om de lokala församlingarna

eller den större organisationen bör betraktas som trossamfund och i denna

egenskap vara bärare av vigselrätten. Något generellt svar på denna fråga

kan icke givas. Frågan får bedömas från fall till fall på grund av de föreliggande

faktiska förhållandena.

Kommittén har föreslagit en särbestämmelse för vigselrätten inom mosaisk

församling. I detta fall skulle nämligen fordras att båda de trolovade

vore mosaiska trosbekännare men icke uppställas något krav på medlemskap

i församlingen. Det synes emellertid, efter upphävandet av de mosaiska församlingarnas

särställning i andra hänseenden, icke föreligga tillräckliga

skäl för en dylik särbestämmelse i fråga om vigsel; den har därför icke medtagits

i förslaget.

3 §•

Vem som skall äga behörighet att förrätta vigsel inom annat trossamfund

än svenska kyrkan bör bero på innehållet i Kungl. Maj :ts förordnande. I

princip torde redan nu gälla att Kungl. Maj :t äger giva närmare föreskrifter

härom. Det nu gällande stadgandet synes emellertid närmast utmärka att

behörigheten alltid skulle tillkomma samfundets prästerskap i dess helhet.

En omformulering av stadgandet har därför vidtagits. Det torde vidare icke

böra vara något hinder för Kungl. Maj:t att till vigselförrättare förordna

även annan än den som är präst i det samfund som erhåller vigselrätt. Sålunda

torde t. ex. på begäran av en frikyrkoförsamling, som icke själv har

någon predikant som är lämplig att förrätta vigsel, vigselförrättare i en likartad

grannförsamling, som har vigselrätt, kunna förordnas att förrätta

vigsel även inom den förstnämnda församlingen.

8 och 9 §§.

1 dessa paragrafer föreslås vissa formella jämkningar, föranledda av övriga

ändringar i kapitlet.

14 kap.

1 §•

Enligt paragrafens nuvarande lydelse är präst inom sådan församling av

främmande trosbekännare, som har rätt till offentlig religionsövning, behörig

att, utan särskilt förordnande, medla mellan makar. Detta stadgande torde

avse präst i församling som vunnit erkännande enligt 1873 års förordning

angående främmande trosbekännare och deras religionsövning. I samband

I t llihang till riksdagens protokoll 1951. i samt. NriOO.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

med förordningens upphävande bör alltså en ändring göras i paragrafen.

Därvid synes det emellertid knappast lämpligt att tillerkänna varje präst

eller predikant inom ett trossamfund sådan behörighet. Medlingen utgör

nämligen i vissa fall en förutsättning för att äktenskapsmål skola få upptagas

av domstol, och det är därför av vikt att det kan fastställas, om medling

rätteligen skett. En lämplig utväg synes vara att sammankoppla behörigheten

att, utan särskilt förordnande, vara medlare med behörigheten

att förrätta vigsel, önskemål att även annan präst eller predikant inom

trossamfund skall vara medlare kunna tillgodoses genom särskilt förordnande

på sätt paragrafen angiver.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen.

Enligt paragrafens nuvarande lydelse kan den som offentligen skymfar

sådant som av kyrkan eller erkänt trossamfund hålles heligt dömas för

brott mot trosfrid. Då i fortsättningen något erkännande av trossamfund

icke vidare skall förekomma, är en ändring i paragrafen erforderlig. Det

torde lämpligen kunna stadgas att straffskyddet skall avse sådant som av

svenska kyrkan eller annat, här i riket verksamt trossamfund hålles heligt.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. folkbokföringsförordningen

den 28 juni 1946 (nr 469).

Jämlikt 10 § 1 mom. folkbokföringsförordningen skall såsom bilaga till

församlingsboken föras särskild förteckning över främmande trosbekännare.

Enligt kyrkobokföringskungörelsen och de vid denna fogade anvisningarna

för kyrkoböckernas förande skall anteckning om främmande trosbekännelse

göras förutom i denna förteckning jämväl i församlingsboken,

personakten, födelse- och dopboken (föräldrarnas trosbekännelse), lysnings-

och vigselboken samt död- och begravningsboken. Angående evangelisk-luthersk

trosbekännelse eller medlemskap i svenska kyrkan göres

icke någon anteckning, såvitt icke fråga är om en person som från ett främmande

trossamfund vunnit inträde i svenska kyrkan, i vilket fall dagen för

inträdet antecknas i församlingsboken och personakten. Medlemskap i

svenska kyrkan framgår således i allmänhet endast därav att anteckning

om främmande trosbekännelse i sådant fall icke finnes. Kyrkobokföringskungörelsen

bygger nämligen på den förutsättningen, att alla i församlingsbok

upptagna personer, vilka icke antecknats såsom främmande trosbekännare

eller ur svenska kyrkan utträdda, äro att anse såsom medlemmar av

svenska kyrkan.

Såsom jag i det föregående anfört bör av kyrkobokföringen framgå, vilka

personer som tillhöra och vilka som stå utanför svenska kyrkan. De särskilda

förteckningar som nu föras över främmande trosbekännare böra alltså

efter den nya lagstiftningens ikraftträdande i stället avse personer som

icke tillhöra kyrkan. För att underlätta övergången till den nya ordningen

torde böra föreskrivas att de förteckningar som redan finnas upplagda över

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

främmande trosbekännare skola anses som förteckningar över personer som

icke tillhöra kyrkan.

I det föregående har jag framhållit att det icke bör vara något hinder för

medlem av svenska kyrkan att, såsom redan nu i stor utsträckning förekommer,

samtidigt tillhöra även annat religiöst samfund men att behov av

en sådan möjlighet till dubbeltillhörighet föreligger endast då det gäller

evangeliska frikyrkosamfund. En kontroll att icke någon formellt är upptagen

som medlem både av svenska kyrkan och av ett väsentligen artskil t

samfund, t. ex. ett icke kristet samfund, förutsätter gjtt det kan konstateras,

vilka personer som tillhöra samfund av sådant slag. Av vad jag förut anfört

framgår att anteckningar i kyrkoböckerna icke böra föras rörande sådant

medlemskap. Att skapa några andra särskilda former för en sådan kontroll

torde ej heller, särskilt med tanke på det betungande arbete för pastorsämbetena

som en dylik kontroll skulle medföra, vara tillräckligt motiverat.

Vad nu anförts avser endast att med utgångspunkt från gällande föreskrifter

om kyrkobokföringen vidtaga de ändringar som den nya lagstiftningen

göra nödvändiga. Det bör emellertid stå de folkbokföringssakkunniga

fritt att upptaga frågan om den lämpligaste redovisningen av hithörande

förhållanden och bedöma denna fråga i dess sammanhang med

övriga folkbokföringsfrågor.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259)

om församlingsstyrelse.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om

församlingsstyrelse i Stockholm.

Vid behandlingen av frågan om medlemskapet i svenska kyrkan kunde

det ligga nära till hands att ingå på en principiell granskning av medlemskapets

innebörd i skilda hänseenden och då i främsta rummet beträffande

inflytandet över församlingsanlägenheter. Kommittén har emellertid icke

upptagit några dylika principspörsmål utan endast förordat vissa formella

jämkningar i församlingsstyrelselagen och i motsvarande bestämmelser för

Stockholm. Däremot har kammarkollegiet, såsom jag redan förut framhållit,

i sitt yttrande rörande frågan om den svenska kyrkans rättsliga natur uttalat

den meningen att genom kyrkobokföring medlemskap vinnes i en territoriell

församling, d. v. s. en med borgerlig kommun jämställd kyrklig

kommun, och att sådant medlemskap tillkommer även främmande trosbekännare.

Denna kollegiets uppfattning är ingalunda obestridlig. Tvärtom tala såväl

de omständigheter, under vilka de särskilda kyrkliga kommunerna tillkommit,

som dessa kommuners uppgifter för den uppfattningen att de kyrkliga

kommunerna äro organ för den svenska kyrkan och bestå av dess medlemmar.

I församlingsstyrelselagen finnes icke, såsom i de övriga kommunallagarna,

någon definition av medlemskapet. Visserligen ha bestämmelserna

om besvär över kyrkostämmas, kyrkofullmäktiges, kyrkoråds och

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr tOO.

skolråds beslut, enligt vilka besvärsrätt tillkommer medlem av församling, i

praxis ansetts innebära att även främmande trosbekännare äger anföra besvär.

Det torde emellertid icke vara möjligt att häri inlägga något principiellt

ställningstagande av betydelse i förevarande sammanhang. Det är

sannolikt att rättstillämpningen påverkats av den tolkning som givits åt

motsvarande besvärsregler i de övriga kommunallagarna och av önskemålet

att icke begränsa besvärsrätten för den som har ett rättsligt intresse

att klaga. I den vetenskapliga litteraturen har också antagits att man här

har att göra med ett Qnbart för besvärsrätten konstruerat begrepp (Sjöberg:

Det kommunala besvärsinstitutet, s. 142). Av större betydelse är att, om kollegiets

uppfattning vore riktig, det icke funnes någon anledning, varför

främmande trosbekännare skulle vara uteslutna från att deltaga i kyrkostämmas

överläggningar och beslut eller i val av kyrkofullmäktige. Dessa

rösträttsbestämmelser utvisa att främmande trosbekännare icke äro medlemmar

av församlingen; denna består av svenska kyrkans medlemmar.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén föreslagit torde sålunda

rösträttsbestämmelsen i församlingsstyrelselagen böra ändras på sådant

sätt att rösträtt tillkommer endast personer som äro medlemmar av

svenska kyrkan; motsvarande ändring bör då också göras i lagen om församlingsstyrelse

i Stockholm. Omfattningen i andra hänseenden av denna

rösträtt torde icke nu böra upptagas till närmare behandling.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 13 § lagen den 6 juni 1930 (nr 262) om

skolstyrelse i vissa kommuner.

Enligt lagen den 6 juni 1930 om skolstyrelse i vissa kommuner skall i

lands- eller stadskommun, som sammanfaller med skoldistrikt och där

kommunal- eller stadsfullmäktige finnas, folk- och fortsättningsskoleväsendet

utgöra en för kommunen gemensam angelägenhet, vilken kommunen såsom

sådan har att vårda. I kommuner, där nämnda lag gäller, handhaves

förvaltningen och vården av folk- och fortsättningsskoleväsendet av en folkskolestyrelse.

Enligt 13 § i lagen gäller att främmande religionsbekännare

eller den som anmält sig till utträde ur svenska kyrkan icke i folkskolestyrelse

må deltaga i överläggning och beslut om ärende, som rör kristendomsundervisningen.

Kommittén föreslår en sådan ändring i detta stadgande att även den som

ej är medlem av svenska kyrkan, men tillhör annat trossamfund med en

från grunderna för kristendomsundervisningen ej väsentligt avvikande trosåskådning,

må deltaga i överläggning och beslut om ärende, som rör kristendomsundervisningen.

Vid behandlingen av ändringarna i 28 § regeringsformen har jag anfört

att all undervisning i de allmänna skolorna numera får principiellt betraktas

som en allmänt medborgerlig angelägenhet och att härvid någon skillnad

icke kan göras mellan religionsundervisning och annan undervisning.

På grund härav bör icke heller ledamot av folkskolestyrelse av konfessionella

skäl vara utesluten från att deltaga i ärenden rörande kristendomsundervisning.

Stadgandet härom bör alltså upphävas.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

165

Förslag till lag om ändrad lydelse av 8 § kommunala vallagen den 6 juni

1930 (nr 253).

Ändringen i denna paragraf sammanhänger med den ändrade lydelsen av

9 § församlingsstyrelselagen och överensstämmer i huvudsak med vad kommittén

föreslagit.

Förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj 1894 (nr 36 s. 2) angående

jordfästning.

1 §•

I denna paragraf ha några formella jämkningar vidtagits i anslutning till

ändringar i övriga paragrafer. Beträffande borttagandet av andra punkten

hänvisas till vad som i det följande sägs om upphävandet av 5 och 6 §§.

2 §•

I det föregående har jag framhållit att föreskrifter angående begravning

kunna meddelas i form av testamente. Denna paragraf innehåller ett stadgande

därom, såvitt angår förordnanden att jordfästning skall ske i svenska

kyrkans ordning eller att sådan jordfästning icke skall förrättas. Härigenom

bli alltså reglerna i testamentslagen tillämpliga i fråga om förordnandets

form. Stadganden i nämnda lag och i lagen om boutredning och arvskifte

om verkställighet komma också, i den mån de äro tillämpliga, att avse dylika

förordnanden. Såsom allmän regel gäller enligt testamentslagen att endast

den som fyllt 21 år kan upprätta testamente. Ett sådant religiöst ställningstagande

som nu avses bör dock kunna göras av den som fyllt 18 år. I

detta hänseende innebär alltså det föreslagna stadgandet ett undantag från:

testamentslagen; det överensstämmer häri med vad som nu gäller om förordnanden

enligt 8 § 1 mom. jordfästningslagen.

Bestämmelsen i andra punkten om iakttagande av vad den avlidne kan

antagas hava önskat innefattar eu anvisning för den som ombesörjer begravningen.

I allmänhet kunna några rättsliga åtgärder icke grundas härpå.

Ombesörjes begravningen av myndighet eller annan på tjänstens vägnar,

torde dock fullgörandet av denna föreskrift ingå i tjänsteåliggandet och

alltså ske under samma ansvar som andra tjänsteåtgärder.

3 §•

I denna paragraf ha vissa formella jämkningar vidtagits. Den i första

stycket enligt paragrafens nu gällande lydelse angivna tiden av sex veckor

avser den tid, inom vilken skyldigheten att låta utföra jordfästning skall

fullgöras, och föreskriften bör alltså i konsekvens med ändringen i 2 §

borttagas.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

4—6 §§.

I dessa paragrafer omtalas tre former för jordfästning enligt svenska

kyrkans ritual, nämligen jordfästning i vanlig ordning eller så kallad högtidlig

jordfästning, jordfästning i särskild, mindre högtidlig ordning och

jordfästning i stillhet. Högtidlig jordfästning är den regelmässigt förekommande

formen. Jordfästning i mindre högtidlig ordning är avsedd för dödfödda

barn och jordfästning i stillhet för dem som blivit avrättade eller

ljutit döden under förövande av grovt brott. Vid högtidlig jordfästning må

enligt 7 § i svenska kyrkan övliga ceremonier med klockringning, procession,

sorgmusik och sång brukas samt liktal hållas. Då jordfästning skall

förrättas i mindre högtidlig ordning får klockringning ej ske. Vid jordfästning

i stillhet får ej förekomma vare sig klockringning eller sorgmusik,

sång eller liktal och därvid böra närvara endast den dödes anhöriga och de

personer, som äro oumbärliga för hans jordande. Jordfästning i mindre högtidlig

ordning eller i stillhet får enligt 3 §, i motsats till högtidlig jordfästning,

icke äga rum i kyrka.

Denna åtskillnad mellan olika jordfästningsformer leder sitt ursprung

från äldre lagstiftning men har numera förlorat sin betydelse. 1946 års kyrkomöte

har i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 11) anfört att bestämmelserna

om jordfästning i stillhet synas föråldrade och därför böra upphävas. Enligt

kyrkolagsutskottets uttalande i ärendet får man, när det gäller de yttre anordningarna

i samband med begravning, lita till vederbörandes goda takt och

omdöme. Vad sålunda kyrkomötet anfört om jordfästning i stillhet torde

också gälla jordfästning av dödfödda barn. Härom finnas vissa anvisningar

och ett särskilt formulär i kyrkohandboken. Detta kan alltså komma till

användning, då det finnes passande. Men att upprätthålla några lagbestämmelser

härom är alldeles omotiverat. På grund av vad nu sagts torde alltså

4—6 §§ böra upphävas och därav föranledda jämkningar i övriga paragrafer

böra vidtagas.

8 §•

Beträffande borttagandet av nuvarande 1 mom. hänvisas till vad som anförts

vid 2 §. Ändringen i 2 mom. har närmare motiverats i det föregående.

9 §•

Enligt 3 § 1873 års förordning angående ändring i vissa delar av kyrkolagen

med därtill hörande författningar äga främmande trosbekännare rätt

att, efter anmälan hos vederbörande kyrkoherde, erhålla lägerstad för sina

döda på allmän begravningsplats.

Kommittén framhåller att vad sålunda stadgats beträffande främmande

trosbekännare torde vara tillämpligt även på andra, som icke tillhöra svenska

kyrkan, och föreslår ett förtydligande av 3 § i nyssnämnda förordning

i sådant avseende. I yttrandena har detta förslag i allmänhet icke föranlett

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

någon erinran. Domkapitlet i Göteborg anför dock att det i framtiden

kan uppkomma fall, då religionsfrihetens krav icke tillfredsställes av en

undantagslös bestämmelse, att de som icke äro medlemmar av svenska

kyrkan skola ha samma rätt som kyrkans medlemmar till gravplats å kyrkogård.

Beträffande landsförsamlingarna måste det beaktas att kyrkogården

ofta utgöres av den tomt, varå kyrkan själv är uppförd. Församlingarna

borde, enligt domkapitlets mening, erhålla skäliga garantier, att intet

skulle förekomma i deras helgedomars omedelbara närhet, som innebure

kränkning av kristen tro och övertygelse. Domkapitlet anser att frågan

bör ytterligare utredas med hänsyn bl. a. till erfarenheterna från våra grannländer

och hänvisar till det skydd som den finska religionsfrihetslagen erbjuder

i förevarande hänseende. Domkapitlet i Uppsala anför att det kunde

tänkas att personer som ej tillhöra något samfund kunde önska att på kyrkogårdar

och andra allmänna begravningsplatser uppsätta gravmonument

med inskrifter eller former, som ur kristen synpunkt skulle verka

stötande. På grund härav borde, enligt domkapitlets mening, en bestämmelse

meddelas som förebyggde sådana eventualiteter. Domkapitlet i Linköping

uttalar sig i samma riktning.

Rätt till lägerstad på kyrkogård eller annan allmän begravningsplats har

i vårt land sedan lång tid tillbaka tillkommit envar utan avseende på konfession.

Någon inskränkning av denna rätt bör icke få förekomma. Endast

då det gäller enskilda begravningsplatser kunna andra förhållanden få råda.

Stadgandet i 3 § 1873 års förordning om ändring i vissa delar av kyrkolagen

m. m. synes lämpligen kunna överflyttas till 9 § jordfästningslagen,

vilken redan nu har en mer allmän karaktär än övriga delar av lagen och

alltså avser även förhållanden rörande annan än den som vid sin död tillhörde

kyrkan. Vid denna överflyttning har erforderlig omformulering vidtagits.

I fråga om ordning vid begravning och på begravningsplatser torde några

mera detaljerade regler i lag än de i paragrafen upptagna icke vara påkallade.

Närmare bestämmelser få ankomma på de lokala organ som förvalta

begravningsplatserna.

Förslag till kungörelse med föreskrifter hur sökande till lärartjänst, som

medför skyldighet att undervisa i kristendomskunskap,

äger styrka sin behörighet.

Förslag till kungörelse om upphävande i vissa delar av de mosaiska församlingarnas,

av Kungl. Maj:t fastställda församlingsordningar.

Beträffande de nu angivna kungörelseförslagen hänvisas, i fråga om den

första till redogörelsen för ändringarna i 28 § regeringsformen och i fråga

om den andra till framställningen om de mosaiska församlingarna.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

I enlighet med vad sålunda anförts ha inom justitiedepartementet upprättats

följande förslag:

A. Grundlagsändringar:

1) Förslag till ändrad lydelse av b och 28 §§ regeringsformen; samt

2) Förslag till ändrad lydelse av 7 kap. b § tryckfrihetsförordningen.

B. Övriga lagförslag:

1) Förslag till religionsfrihetslag;

2) Förslag till lag om ändring i b och lb kap. giftermålsbalken;

3) Förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen;

4) Förslag till förordning om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. folkbokfö
ringsförordningen

den 28 juni 19b6 (nr b69);

5) Förslag till lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 6 juni 1930 (nr

259) om församlingsstyrelse;

6) Förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260)

om församlingsstyrelse i Stockholm;

7) Förslag till lag om ändrad lydelse av 13 § lagen den 6 juni 1930 (nr

262) om skolstyrelse i vissa kommuner;

8) Förslag till lag om ändrad lydelse av 8 § kommunala vallagen den 6

juni 1930 (nr 253); samt

9) Förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj 189b (nr 36 s. 2) angående

jordfästning.

C. Kungörelseförslag, varöver riksdagens yttrande begäres:

1) Förslag till kungörelse med föreskrifter hur sökande till lärartjänst,

som medför skyldighet att undervisa i kristendomskunskap, äger styrka

sin behörighet; samt

2) Förslag till kungörelse om upphävande i vissa delar av de mosaiska

församlingarnas, av Kungl. Maj:t fastställda församlingsordningar.

Av de sålunda angivna lagförslagen torde 4—10 och 12—14 §§ förslaget

till religionsfrihetslag jämte första och andra styckena samt fjärde stycket

punkterna 2 och 4 i övergångsbestämmelserna till samma lag, förslaget till

ändring i 4 och 14 kap. giftermålsbalken, såvitt det angår bestämmelser i

4 kap. 2 § om vigsel inom svenska kyrkan, samt förslaget till ändring i

lagen angående jordfästning vara av kyrkolags natur och för sitt antagande

kräva kyrkomötets samtycke enligt 87 § andra mom. regeringsformen.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över de under B. 1, 2,

3 och 9 angivna lagförslagen, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,

måtte för det i 87 § regeringsformen omtörmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Lars Nordvall. 1

1 Ur denna bilaga ha endast det under B. 1) angivna lagförslaget samt 3 § och övergångsbestämmelserna

till det under B. 9) upptagna lagförslaget här bibehållits; de uteslutna delarna

av bilagan överensstämma, frånsett några redaktionella jämkningar, med motsvarande delar av

de vid propositionen fogade lagförslagen.

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

169

B. Övriga lagförslag.

1) Förslag

till

Religionsfrihetslag.

Härigenom förordnas som följer.

Om religionsfrihet.

1 §•

Till följd av den i regeringsformen fastställda rätten för envar att fritt

utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer

allmän förargelse, skall det stå var och en fritt att för religiös gemenskap

deltaga i sammankomst och sammansluta sig med andra.

För offentlig gudstjänst gälle ej andra hinder än sådana som i allmänhet

äro stadgade för sammankomst, till vilken allmänheten har tillträde.

2 §•

Ej må någon vara skyldig tillhöra samfund, varom i 11 § förmäles. Åtagande

i strid mot denna bestämmelse vare utan verkan.

3 §•

Kloster må inrättas endast med Konungens tillstånd och på de villkor

Konungen föreskriver.

Om medlemskap i svenska kyrkan.

4 §•

Medlemskap i svenska kyrkan må tillkomma endast svensk medborgare

samt här i riket bosatt utlänning.

5 §.

Barn i äktenskap inträder vid födelsen i svenska kyrkan, om båda föräldrarna

tillhöra kyrkan.

Vad nu sagts skall även gälla, då endast den ene av föräldrarna tillhör

kyrkan; dock skall barnet i sådant fall icke anses hava inträtt i kyrkan,

om föräldrarna eller, då vårdnaden ej tillkommer dem gemensamt, den som

har vårdnaden inom sex veckor från barnets födelse till pastor i den församling,

där barnet skall kyrkobokföras, anmäler att barnet icke skall tillhöra

kyrkan. Hava föräldrarna före äktenskapets ingående eller eljest före

barnets födelse skriftligen med vittnen överenskommit att barnet icke skall

tillhöra kyrkan, må en av dem, utan hinder av att även den andre har del

i vårdnaden, göra sådan anmälan.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

6 §•

Barn utom äktenskap inträder vid födelsen i svenska kyrkan, om modern

tillhör kyrkan.

Erhåller barn, som icke enligt första stycket inträtt i kyrkan, innan det

fyllt tolv år äktenskaplig börd genom att föräldrarna ingå äktenskap med

varandra och tillhör en av föräldrarna kyrkan, inträder barnet vid föräldrarnas

giftermål i kyrkan; dock skall barnet icke anses hava inträtt i

kyrkan, om föräldrarna eller, då vårdnaden ej tillkommer dem gemensamt,

den som har vårdnaden inom sex veckor från giftermålet till pastor i den

församling, där harnet är kyrkobokfört, anmäler att barnet icke skall tillhöra

kyrkan.

7 §•

Den som förvärvar svenskt medborgarskap och ej tillhör svenska kyrkan

skall, utan särskild ansökan, anses upptagen i kyrkan, om han är

evangelisk-luthersk trosbekännare; dock skall vad nu sagts ej gälla, om han

hos pastor i den församling, där han är kyrkobokförd, anmält att han icke

vill inträda i kyrkan.

8 §•

Vill någon, i annat fall än nu sagts, vinna inträde i svenska kyrkan, göre

ansökan hos pastor i den församling, där han är kyrkobokförd.

Visar sökanden att han är döpt i svenska kyrkans ordning, skall han

upptagas i kyrkan. Detsamma skall ock gälla, om sökanden erhållit den

undervisning i kyrkans lära, som med hänsyn till hans ålder och övriga

omständigheter bör fordras, och inför pastor avgiver muntlig försäkran att

ansökningen är grundad på allvarliga religiösa skäl.

9 §.

Vill medlem av svenska kyrkan icke längre tillhöra kyrkan, göre anmälan

om utträde personligen hos pastor i den församling, där han är kyrkobokförd.

10 §.

För den som står under annans vårdnad och ej fyllt aderton år göres

ansökan eller anmälan som avses i 7, 8 eller 9 § av vårdnadshavaren. Ansökan

eller anmälan för barn som fyllt tolv år må göras endast om barnet

själv samtyckt därtill. Då ansökan om inträde i svenska kyrkan för den som

står under annans vårdnad göres av vårdnadshavaren, skall vad i 8 § andra

stycket stadgas om muntlig försäkran icke äga tillämpning.

Särskilda bestämmelser.

11 §•

Med trossamfund förstås i denna lag sammanslutning för religiös verksamhet,

vari ingår att anordna gudstjänst.

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

171

12 §.

I fråga om den som icke är och ej heller skall vara lcyrkobokförd i riket

må ansökan eller anmälan som avses i 5, 6, 7, 8 eller 9 § göras hos pastor i

församling där han vistas.

Konungen äger uppdraga åt svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman

i främmande stat att handlägga fråga om inträde i eller utträde ur svenska

kyrkan, som enligt denna lag ankommer på pastor. Ej må sådant uppdrag

meddelas annan än den som tillhör kyrkan.

13 §.

Om klagan över pastors beslut eller åtgärd enligt denna lag skall, ändå

att beslutet eller åtgärden icke avser fråga om kyrkobokföring, vad om

klagan i sådan fråga är stadgat äga motsvarande tillämpning.

14 §.

Med pastor avses i denna lag den som ansvarar för kyrkobokföringen i

församling av svenska kyrkan eller del av sådan församling, som utgör särskilt

kyrkobokföringsdistrikt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

Den som vid lagens ikraftträdande tillhör svenska kyrkan skall även därefter

anses tillhöra kyrkan, så länge han fyller de fordringar för tillhörighet

till kyrkan, som äro angivna i 4 §, och ej i föreskriven ordning anmäler

sitt utträde.

Vad i lag eller författning är stadgat om främmande trossamfund och

främmande trosbekännare skall, efter denna lags ikraftträdande, avse annat

trossamfund än svenska kyrkan och medlemmar i sådant samfund.

Genom denna lag upphävas:

1. förordningen den 30 juni 1838 (nr 28 s. 1) angående mosaiske trosbekännares

skyldigheter och rättigheter här i riket;

2. förordningen den 11 december 1868 (nr 76 s. 1) angående särskilda

sammankomster för andaktsövning;

3. förordningen den 16 november 1869 (nr 60 s. 1) angående ansvar för

den, som söker förmå annan till avfall från den evangeliskt lutherska läran;
4.

1 och 4 §§ förordningen den 31 oktober 1873 (nr 71 s. 1) angående

ändring i vissa delar av kyrkolagen med därtill hörande författningar; samt

5. förordningen den 31 oktober 1873 (nr 71 s. 3) angående främmande

trosbekännare och deras religionsövning; dock skall fortfarande gälla vad

i 18 § av förordningen'' är stadgat om fel eller försummelse av främmande

församlings föreståndare eller präst i avseende på honom åliggande anteckningar

i kyrkobok angående borgerliga förhållanden eller meddelande

av ämbetsbevis därom. 1

1 Senaste lydelse se SFS 1898: 69 s. 1.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

9)Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 25 maj 1894 (nr 36 s. 2) angående jordfästning.

Härigenom förordnas, att 4, 5 och 6 §§ lagen den 25 maj 1894 angående

jordfästning skola upphöra att gälla samt att 1, 2, 3, 7, 8 och 9 §§ samma

lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

3 §•

Jordfästningen skall verkställas inom

sex veckor efter dödsfallet, där

icke giltiga orsaker till längre uppskov

äro för handen. Den skall äga

rum i den församling, där dödsfallet

timat; dock må den kunna förrättas

i annan församling, om vederbörande

det åstunda.

Jordfästning verkställes å församlingens

kyrkogård eller annan begravningsplats

eller ock å rum, som

församlingen för jordfästning anvisat.

I kyrka må sådan jordfästning,

varom i 5 och 6 §§ sägs, icke äga

rum.

Jordfästningen skall äga rum i den

församling, där dödsfallet timat;

dock må den kunna förrättas i annan

församling, om vederbörande

det åstunda. Den verkställes å församlingens

kyrkogård eller annan begravningsplats

eller ock å rum, som

församlingen för jordfästning anvisat.

Huruvida den, som avlidit i fängelse, å sjukhus eller å annat därmed

jämförligt ställe, må därstädes kunna jordfästas, ankommer på Konungens

prövning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1952.

Har den avlidne före lagens ikraftträdande

skriftligen förordnat, att

han skall jordfästas i svenska kyrkans

ordning eller att sådan jord- 1

1 Senaste lydelse av 6 § se SFS 1908: 151 och av 2, 3, 8 och 9 §§ se SFS 1926: 462.

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

fästning icke skall förrättas, skall

vad i 2 § är stadgat om sådant förordnande

äga tillämpning, ehuru förordnandet

icke i övrigt är upprättat

på sätt om testamente är stadgat.

Genom lagen upphäves 3 § förordningen

den 31 oktober 1873 (nr 71

s. 1) angående ändring i vissa delar

av kyrkolagen med därtill hörande

författningar.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 februari

1951.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,

regeringsrådet Björkholm,

Enligt lagrådet den 22 januari 1951 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 12 januari 1951, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) religionsfrihetslag;

2) lag om ändring i 4 och 14 kap. giftermålsbalken;

3) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen; samt

4) lag om ändring i lagen den 25 maj 1894 (nr 36 s. 2) angående jordfästning.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet B. Kjellin.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess ledamöter.

Lagrådet:

Att religionsfrihet bör gälla såsom principiell grundval för lagstiftningen

i ett fritt rättssamhälle är numera ställt utom varje diskussion. Redan i § 16

av 1809 års regeringsform har grundsatsen om religionsfrihet kommit till

uttryck. Lagstiftningen i övrigt har dock alltjämt på flera punkter ett innehåll,

som torde kunna sägas stå i mindre god överensstämmelse med denna

grundsats. Såsom departementschefen framhållit, innebär religionsfrihetens

princip enligt nutida uppfattning, att det skall stå den enskilde fritt icke

blott att bekänna sig till annan religion än den, som omfattas av folkets

flertal, utan även att ställa sig utanför varje religiös gemenskap, och religionsfriheten

kan, om detta begrepp tages i vidsträckt bemärkelse, anses inbegripa

även en rätt att för religionsövning bilda sammanslutningar och

anordna offentliga sammankomster. Lagrådet vill för sin del instämma i

departementschefens uttalande att religionsfriheten med den nu angivna

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 175

innebörden bör iakttagas och skyddas av lagstiftningen och rättstillämpningen

i vårt land.

I olika sammanhang ha under de senaste årtiondena förslag framkommit

om ändrad lagstiftning på hithörande område. Sålunda ha från såväl riksdagens

som kyrkomötets sida önskemål om nya bestämmelser kommit till

uttryck. Det har lramhållits, att nu gällande författningar äro föråldrade och

i behov av omprövning. I de över dissenterlagskommitténs förslag avgivna

yttrandena har behovet av ny lagstiftning också allmänt vitsordats. Jämväl

lagrådet delar denna uppfattning.

Rörande omfattningen av en ny lagstiftning på förevarande område ha

olika meningar framkommit. Dissenterlagskommitténs förslag innebär, att

lagbestämmelser, vilka med hänsyn till den nyss angivna innebörden av begreppet

religionsfrihet framstå såsom föråldrade, skola revideras och anpassas

efter nutida uppfattning. I flera yttranden över kommittéförslaget har

den meningen kommit till uttryck, att en sådan lagrevision icke vore tillräcklig

för att genomföra religionsfrihetens princip utan att härför också

skulle krävas ett upphävande av den särställning, som tillkommer svenska

kyrkan i förhållande till andra religiösa samfund. Departementschefen har

ansett sig icke kunna i förevarande sammanhang ingå på frågan om en

ändring av kyrkans ställning i administrativt och ekonomiskt hänseende;

dels skulle detta, såsom ock i de berörda yttrandena betonats, förutsätta

utredningar av helt annan art och omfattning än dem som innefattas i kommitténs

förslag och dels vore en sådan ändring icke nödvändig för att tillgodose

det avsedda syftemålet. Även på denna punkt kan lagrådet ansluta

sig till vad departementschefen anfört.

I likhet med vad departementschefen utvecklat finner lagrådet det icke

vara erforderligt att i nu förevarande sammanhang ingå i något närmare

bedömande av det synnerligen invecklade och svårlösta principspörsmålet

om svenska kyrkans rättsliga natur.

I det föreliggande förslaget till religionsfrihetslag ha icke upptagits några

bestämmelser om de särskilda religiösa samfundens organisation och rättsliga

ställning. Beträffande frågan vilka krav rättsordningen bör uppställa

för att ett religiöst samfund skall kunna anses som ett rättssubjekt framhålles

i remissprotokollet, att det stora flertalet av de religiösa samfund,

som finnas i vårt land, i privaträttslig mening torde få betraktas som ideella

föreningar. Ehuru lagbestämmelser om sådana föreningar icke finnas, ha i

praxis utbildats vissa regler om de förutsättningar, som böra vara uppfyllda

för att en ideell förening skall kunna anses som ett rättssubjekt. Skäl kunna

väl anföras för att i lag upptaga vissa bestämmelser i angivna hänseende.

Det kan sålunda vara av betydelse för ett samfund, t. ex. vid förvärv av fast

egendom, att redan på förhand äga visshet om att det kommer att erkännas

som ett rättssubjekt. Emellertid torde något större praktiskt behov av sådana

föreskrifter icke föreligga, särskilt med hänsyn till att de allra flesta nu

verksamma religiösa samfund torde äga en sådan organisation, att de fylla

anspråken på rättssubjektivitet.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Förslaget till religionsfrihetslag.

Justitieråden Ekberg, Strandberg och Ljunggren:

Beträffande den föreliggande lagstiftningens uppgift och allmänna omfattning

framhåller departementschefen i remissprotokollet, att det huvudsakligen

vore fråga om dels att närmare utveckla och bestämma den

religiösa friheten i anslutning till stadgandet i § 16 regeringsformen och

dels att fastställa rätten till utträde ur svenska kyrkan, vilken rätt icke

kunde bestämmas utan alt samtidigt medlemskapet i sin helhet reglerades.

Bestämmelser i dessa hänseenden ha sammanförts i det förevarande lagförslaget.

Den föreslagna lagen har fått titeln »Religionsfrihetslag» och första

avdelningen har erhållit rubriken »Om religionsfrihet», medan den andra

avdelningen kallats »Om medlemskap i svenska kyrkan» och den tredje betecknats

»Särskilda bestämmelser».

Rubriken till den föreslagna lagen och rubriken till dess första avdelning

äro i viss mån missvisande. Lagförslagets innehåll och jämväl dess syfte är

ej så vittomfattande som dessa rubriker synas giva vid handen. I synnerhet

den föreslagna lagtiteln leder tanken till att lagen innehölle och åsyftade en

fullständig reglering av rätten till religionsfrihet. Så är emellertid ej förhållandet.

Huvudregeln om religionsfrihet förekommer icke i lagförslaget

utan gives alltjämt i ovan omförmälda paragraf i regeringsformen. Den viktiga

principen om tanke- och yttrandefrihet i religiösa ting har ej heller

fått ett klart uttryck. Dissenterlagskommittén hade i 1 § av sitt förslag upptagit

ett uttryckligt stadgande i sistnämnda ämne. Denna bestämmelse har

ej medtagits i departementsförslaget i vidare mån än att första stycket i 1 §

inletts med en erinran om den i regeringsformen fastställda rätten för envar

att fritt utöva sin religion. Två skäl synas härvid ha varit avgörande, nämligen

dels att det ansetts tveksamt huruvida den av kommittén föreslagna

bestämmelsen, med hänsyn till däri gjorda inskränkningar, stode i överensstämmelse

med regeringsformens religionsfrihetsstadganden, dels ock att

det synts obehövligt att på sådant sätt upprepa vad regeringsformen redan

innehölle. Dessa skäl äro tvivelsutan välgrundade, men att det sålunda

lämpligen ej låter sig göra att i förevarande lag giva uttrycklig bestämmelse

angående tanke- och yttrandefriheten i religiösa ting visar, hur vanskligt

det är att i denna lag införa regler av mera allmän natur angående religionsfrihet.

Sådana regler höra närmast hemma i § 16 regeringsformen.

Lagförslaget torde ej heller åsyfta att giva en uttömmande reglering av

vad till religionsfriheten hör utan, såsom framgår av departementschefens

uttalande i remissprotokollet, främst att »gentemot föråldrade betraktelsesätt

närmare bestämma grundlagsstadgandets innebörd». Mot denna bakgrund

torde framför allt det föreslagna stadgandet i 1 § första stycket

böra ses. Häri utsäges till en början, att »till följd av den i regeringsformen

fastställda rätten för envar att fritt utöva sin religion, såvitt han icke

därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse, skall

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

det stå var och en fritt att för religiös gemenskap deltaga i sammankomst».

Vad stadgandet sålunda avser att lagfästa utgör i själva verket allenast en

närmare förklaring av grundlagsbudets innehåll. Att detta också är meningen

bestyrkes av departementschefens ovan återgivna uttalande. Den fria religionsutövning,

vid vilken var och en enligt grundlagsstadgandet skall skyddas,

torde nämligen framför allt avse rätt till deltagande i gudstjänst eller

liknande sammankomst. Frånsett det förhållandet, att grundlagsbudets innebörd

i sist berörda hänseende torde vara så otvetydig, att någon närmare

förklaring härutinnan knappast kan anses erforderlig, lärer det emellertid

ur konstitutionell synpunkt sett vara ägnat att ingiva vissa betänkligheter

att i en lag, som ej är grundlag, giva förtydligande bestämmelser angående

innebörden av ett grundlagsbud. Ett sådant bestämmande torde nämligen

icke utan fog kunna betraktas som ett slags lagförklaring, i all synnerhet

när det framträder i den form, som valts här. Enligt § 83 regeringsformen far

någon för framtiden gällande förklaring av grundlagen icke stadgas i annan

ordning än den som gäller beträffande grundlagsändring. Med »förklaring»

lärer i sagda stadgande avses ett auktoritativt uttalande, som med den förbindande

kraften hos en lagstiftningsakt fastslår, huru ett visst lagrum skall

förstås. Rörande denna fråga må jämväl hänvisas till konstitutionsutskottets

utlåtande nr 7 vid 1891 års riksdag i anledning av väckt motion med förslag

till lag om val till riksdagens andra kammare. Däri yttrade utskottet bland

annat (s. 5), att det kunde vara att befara, att man genom stadganden i vallagen

sökte förklara föreskrifter i grundlagen och närmare bestämma förhållanden,

vilka grundlagens stadganden avsåge att ordna, samt att detta jämlikt

§ 83 regeringsformen ej borde ske utan på det sätt som borde iakttagas

vid ändringar i grundlagen.

Vad angår senare delen av första stycket uti omförmälda paragraf av förslaget,

torde den däri fastslagna rätten att bilda sammanslutning för religiöst

ändamål icke kunna inbegripas under rätten till religionsfrihet, såsom

denna frihet enligt ordalagen i § 16 regeringsformen stadfästs. Departementschefen

synes också mena, att grundlagsbudet i denna del vore ofullständigt

och tarvade komplettering. Anses emellertid grundlagens stadgande

vara i behov av komplettering, lärer detta böra ske icke i en lag av den

föreslagnas natur utan genom tillägg till grundlagen. Det torde emellertid

kunna ifrågasättas, om en komplettering i det avseende förslaget innehåller

är påkallad av ett verkligt behov. Den föreslagna bestämmelsen lärer i denna

del ej innehålla annat än vad som skulle gälla utan särskilt stadgande, därest

såsom föreslås den enligt 1873 års förordning angående främmande trosbekännare

och deras religionsövning nu gällande inskränkningen i friheten

att bilda religiösa sammanslutningar upphäves. Ehuru begreppet religionsfrihet,

såsom lagrådet redan inledningsvis anfört, kan i vidsträckt bemärkelse

anses omfatta jämväl rätten för medborgarna att sammansluta sig för

religiös gemenskap, är denna rätt dock på samma gång att betrakta som en

sida av den medborgerliga rätten till föreningsfrihet. Såvitt vi ha oss bekant

har under senare tiden föreningsrättens okränkbarhet icke ens ifråga
12

Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 100.

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

satts, utan anses det allmänt, att densamma, ehuru ej direkt lagfäst, är

inbegripen under svenska folkets urgamla frihet. Lagen den 11 september

1936 om förenings- och förhandlingsrätt innehåller visserligen bestämmelse,

att den föreningsrätt, som avses i lagen, skall lämnas okränkt, men några

allmänna regler om rätt för medborgarna att sammansluta sig t. ex. för politisk

eller ideell gemenskap finnas icke i vår lag. Detta må väl anses såsom

en brist i lagstiftningen, men så länge denna brist får kvarstå, kan icke

ulan skäl ifrågasättas lämpligheten av att förevarande begränsade del av

föreningsrätten utbrytes ur sitt rätta sammanhang och göres till föremål för

speciallagstiftning.

Därest, såsom vi nu ifrågasatt, första stycket i 1 § får utgå, blir otvivelaktigt

icke blott lagens titel utan även rubriken till första avdelningen än

mer missvisande än vad fallet är med den utformning 1 § nu bär. Det kan

därför ifrågasättas, om icke lagen borde få en annan, till sitt innehåll mera

begränsad titel, förslagsvis »Lag om medlemskap i svenska kyrkan m. in.»

Då det torde vara svårt att finna någon annan lämpligare rubrik till första

avdelningen, synes det oss böra övervägas — och detta oavsett om 1 § bibehålies

oförändrad — huruvida den föreslagna lagen, som icke omfattar flera

än fjorton, i allmänhet kortfattade paragrafer, verkligen behöver indelas i

avdelningar med särskilda rubriker.

Regeringsrådet Björkholm:

Beträffande det första av de två lagstiftningsspörsmål, vilka departementschefen

i inledningen till specialmotiveringen till förevarande lagförslag

angivit såsom avsedda att regleras av detsamma — nämligen närmare

utveckling och bestämmande av den religiösa friheten i anslutning till det

stadgande härom som redan finnes i § 16 regeringsformen — har departementschefen

anfört, att det mera varit fråga om att, gentemot föråldrade betraktelsesätt,

närmare bestämma innebörden av nämnda grundlagsstadgande

än att giva detsamma ett nytt innehåll. Strängt efter orden kan väl detta

uttalande tolkas så, att 1 § i lagförslaget skulle innefatta en förklaring av

grundlagen, något som enligt § 83 regeringsformen icke får ske i annan ordning

än den som stadgas beträffande grundlagsändring. De nyss återgivna

ordalagen i departementschefens uttalande, vilka — då varken ändring eller

förklaring av grundlagen lärer kunna hava åsyftats —- enligt min mening

blivit olyckligt valda, behöva dock icke nödvändigtvis givas den innebörden,

att här är fråga om grundlagsförklaring. Nämnda ordalag synas kunna tolkas

så, att man såsom inledning i en för gemene mans läsning avsedd lag om

religionsfrihet och efter en erinran om lydelsen av § 16 regeringsformen i nu

ifrågavarande hänseende velat i lagen konstatera ett på grund av grundlagsstadgandet

faktiskt föreliggande förhållande, nämligen rätten till deltagande

i gudstjänst eller liknande sammankomst.

Vad angår den senare delen av första stycket i 1 § av lagförslaget lärer

den där upptagna bestämmelsen ej innehålla annat än vad som skulle gälla

utan särskilt stadgande, därest den enligt 1873 års förordning angående

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

179

främmande trosbekännare och deras religionsövning nu gällande inskränkningen

i friheten att bilda religiösa sammanslutningar upphävdes. Denna

frihet, som ju icke direkt omnämnes i grundlagen, torde ej, om den skulle

lagfästas, behöva bli fastslagen i grundlags form. Föreskrift i ämnet synes

därför kunna upptagas i en lag av den föreslagnas natur. Att så sker finner

jag ej utgöra otillåten komplettering av grundlagen.

Med hänsyn till det anförda har jag icke något att erinra mot att i 1 §

första stycket av lagförslaget upptagas föreslagna bestämmelser såsom en

inledning till övriga i förslaget givna stadganden. Användning av presens

som tempusform i lagtexten synes mig emellertid vara att föredraga.

Mot rubrikerna till den föreslagna lagen och dess första avdelning kan

med visst fog den anmärkningen riktas, att de äro för vittomfattande. Därest

åt de tre första paragraferna i lagen gives en lydelse i huvudsak överensstämmande

med den de ha enligt det remitterade förslaget, anser jag

emellertid, med hänsyn till det hävdande av religionsfriheten, som dock

komme att ske genom ifrågavarande bestämmelser, nämnda rubriker kunna

bibehållas.

2 §•

Lagrådet: .

I 11 § av det remitterade förslaget har angivits vad som i lagen förstås

med trossamfund. Sistnämnda ord förekommer emellertid icke annorstädes

i själva lagen utan först i tredje stycket av ikraftträdelse- och övergångsbestämmelserna.

I nu förevarande paragraf, som innehåller bestämmelser

rörande tillhörighet till trossamfund, definieras icke detta begrepp utan där

talas allenast om samfund, varom i 11 § förmäles. Det synes lämpligare, att

stadgandena i de båda lagrummen sammanföras till en paragraf, därvid

innehållet i 11 § torde böra upptagas i 2 §.

Enligt motiven till det remitterade förslaget avses med trossamfund religiösa

samfund i vidaste bemärkelse. Däri inbegripes, såsom jämväl framgår

av motiven, även svenska kyrkan. Detta synes böra komma till uttryck i lagtexten.

På grund av det anförda torde i ett första stycke av förevarande paragraf

böra stadgas, att icke någon må vara skyldig tillhöra trossamfund

samt att åtagande i strid häremot skall vara utan verkan, varefter i ett andra

stycke, i viss anslutning till 4 § i dissenteriagskommitténs förslag till religionsfrihetslag,

torde böra föreskrivas, att med trossamfund förstås, förutom

svenska kyrkan, sammanslutning för religiös verksamhet, vari ingår

att anordna gudstjänst.

3 §.

Lagrådet:

Förevarande lagrum innehåller, att kloster må inrättas endast med Konungens

tillstånd och på de villkor Konungen föreskriver. I olikhet mot

kommitténs lagförslag, enligt vilket meddelat tillstånd kunde av Konungen

återkallas när omständigheterna det föranledde, saknar det remitterade för
-

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

slaget bestämmelse om återkallande av tillstånd. I remissprotokollet framhålles

emellertid, att därest föreskrivna villkor åsidosättas eller verksamheten

eljest bedrives på annat sätt än som förutsattes vid tillståndets meddelande,

det torde stå Kungl. Maj:t öppet att återkalla tillståndet. För att

undvika all tvekan synes återkallelserätten böra fastslås i lagtexten, varvid

denna härutinnan lämpligen torde kunna avfattas i anslutning till departementschefens

nu återgivna uttalande. Detta innefattar en tämligen

snäv gränsdragning, som i rättssäkerhetens intresse är att förorda. Såsom

i den apostoliske vikariens och det apostoliska vikariatsrådets remissyttrande

framhålles, skulle det nämligen innebära en ekonomisk osäkerhet för

klostren, om meddelat tillstånd när som helst kunde återkallas. Även den

i kommittéförslaget använda formuleringen, »när omständigheterna det

föranleda», synes vara för obestämd och skulle därför lätt kunna tagas till

intäkt för återkallelse, som måste te sig mer eller mindre obillig.

Beträffande den viktiga frågan om minimiålder för inträde i kloster har

departementschefen på anförda skäl uttalat, att det lämpligen bör såsom

villkor för tillstånd att anlägga kloster föreskrivas att den som inträder i

kloster skall ha uppnått 21 års ålder. Lagrådet, som delar denna uppfattning,

håller emellertid före, att frågan är av sådan vikt att bestämmelsen

om minimiålder bör inflyta i lagen. Stadgandet kunde i så fall lämpligen

upptagas såsom ett andra stycke under förevarande paragraf.

Lagrådet delar också departementschefens uppfattning, att såsom villkor

för tillstånd att anlägga kloster bör föreskrivas, att icke någon, innan han

fyllt 25 år, må avlägga klosterlöften, som icke äro tidsbegränsade. I detta

avseende synes emellertid någon uttrycklig föreskrift i lagen knappast erfordras.

4 §.

Lagrådet:

Bestämmelsen innebär bland annat, att svensk medborgare, som förlorar

sitt svenska medborgarskap, eller en här i riket bosatt utlänning, som flyttar

ur riket, därigenom förlorar det medlemskap i svenska kyrkan, som må

ha tillkommit honom. Denna stadgandets innebörd skulle måhända tydligare

framgå, om lagrummet formulerades så, att endast svensk medborgare

eller här i riket bosatt utlänning må vara medlem i svenska kyrkan.

5 §•

Lagrådet:

Jämlikt 1 § lagen den 22 juni 1950 om svenskt medborgarskap skall hittebarn,

som anträffas här i riket, anses såsom svensk medborgare, intill

dess annat utrönes. Förevarande lagförslag löser ej frågan angående hittebarns

samfundstillhörighet i religiöst hänseende. En komplettering av lagförslaget

i nu berörda avseende lärer emellertid knappast betingas av ett

praktiskt behov. Det torde kunna antagas att ett hittebarn, även utan uttryckligt

lagstadgande, anses tillhöra svenska kyrkan, därest ej särskild anledning

finnes till annat antagande.

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

181

Frågan om föräldrarnas beslutanderätt rörande deras barns religiösa uppfostran

och härmed sammanhängande spörsmål höra hemma i föräldrarätten

och böra lösas enligt de regler, som uppställas i föräldrabalken angående

vårdnaden om barn, samt de rättsprinciper, på vilka nämnda regler

vila. Endast i den mån anledning till avvikelse från vad sålunda eljest

skulle gälla föreligger inom området för den lagstiftning, varom nu är

fråga, påkallas därför särskilda regler i dessa ämnen i förevarande lag.

Lagförslaget innehåller i andra stycket av ifrågavarande paragraf och i

vissa efterföljande paragrafer bestämmelser, som reglera behörigheten att

göra anmälan eller ansökan, avseende barns medlemskap i svenska kyrkan.

Dessa bestämmelser vila på den principen, att sådan behörighet tillkommer

allenast den eller dem, som ha vårdnaden om barnet. I huvudsak

utsäges dock här icke någonting annat än vad som även utan uttryckliga

bestämmelser torde följa av allmänna regler om vårdnaden om

barn. I betraktande av förevarande lagstiftnings beskaffenhet och särskilt

med hänsyn till att densamma har en stor betydelse för gemene man och

skall tillämpas av som regel juridiskt oskolade ämbetsmän, är det emellertid

av vikt, att den innehåller klara och fullständiga bestämmelser i de

ämnen, som regleras. Härigenom förebyggas missförstånd, som eljest lätt

kunna uppstå i den praktiska tillämpningen.

I sista punkten av andra stycket föreskrives, att om föräldrarna före barnets

födelse skriftligen med vittnen överenskommit att barnet icke skall

tillhöra kyrkan, en av föräldrarna, utan hinder av att även den andre har

del i vårdnaden, må göra anmälan som i lagrummet omförmäles. Sådana

avtal om barns samfundstillhörighet torde för närvarande vara sällsynta.

Däremot lärer i många fall, i anslutning till vad i 6 § 1873 års förordning

stadgas, avtal ha träffats mellan makar, att deras barn skola uppfostras

i främmande troslära, som en av makarna bekänner. Vid tillämpning av den

nya lagen synes, även utan direkt övergångsbestämmelse, ett äldre avtal med

dylikt innehåll böra tilläggas jämväl den innebörden att makarna avtalat,

att barnen icke skola tillhöra kyrkan. Vad den formella sidan angår är

däremot att märka, att medan enligt förevarande lagrum avtal skall ingås

skriftligen med vittnen, jämlikt 1873 års förordning avtal mellan makar

angående barnens uppfostran i viss troslära för att bliva gällande skall vara

upprättat skriftligen och för vigselförrättaren uppvisat. Har ett i enlighet

med sistnämnda föreskrift tillkommet avtal icke bevittnats av annan

än vigselförrättaren, torde det alltså icke uppfylla de formella krav, som

uppställas i fråga om avtal enligt förevarande lagrum av det remitterade

förslaget.

Till klargörande av innebörden av de föreslagna bestämmelserna anser

lagrådet lämpligt att något närmare redogöra för den utredning angående

vårdnadskapet, som enligt lagrådets mening erfordras vid vederbörande

pastors prövning av ansökan eller anmälan, avseende medlemskap i svenska

kyrkan. Här kan naturligtvis ej bliva fråga om en uttömmande redogörelse

i detta ämne utan allenast om några kortfattade anmärkningar i vissa

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

huvudpunkter. Beträffande vårdnad om barn i äktenskap gäller såsom huvudregel

enligt ö kap. 1 § föräldrabalken, att barn i äktenskap står under

föräldrarnas gemensamma vårdnad till dess barnet fyllt 21 år eller ingått

äktenskap. För beslut i vårdnadsfråga erfordras alltså, att enighet föreligger

mellan föräldrarna om hur frågan bör lösas. Någon utväg att slita meningsskiljaktighet

mellan dem anvisar lagen icke. 1 vissa fall — såsom då

en av föräldrarna gör sig skyldig till grov försummelse vid vårdnadens utövande

eller han för ett lastbart eller supigt liv eller han är till följd av

frånvaro, sjukdom eller annan orsak för längre tid förhindrad att deltaga i

vårdnaden — kan rätten fråntaga honom vårdnaden och förordna, att denna

skall tillkomma den andre ensam. Inträffar sådant fall i fråga om båda

föräldrarna, äger rätten överflytta vårdnaden å särskilt förordnad förmyndare.

Ha föräldrarna på grund av söndring i äktenskapet flyttat från varandra,

utan att det dömts till hemskillnad eller äktenskapsskillnad mellan

dem, kan endera utverka domstols förordnande angående vårdnaden om

barnen. Dömes till hemskillnad eller äktenskapsskillnad, måste domstolen

giva förordnande, hur vårdnaden skall utövas. Dör en av föräldrarna, tillkommer

vårdnaden den andre. Att märka är, att förslaget innehåller de

avvikelser från föräldrabalkens regler, att vårdnadshavarens beslutanderätt

i fråga om barns samfundstillhörighet upphör, när barnet fyllt 18 år,

samt att sedan barnet fyllt 12 år dess samtycke erfordras.

Av nu återgivna regler framgår, att det normala är, att vårdnaden om barnen

tillkommer båda föräldrarna gemensamt. Inställa sig föräldrarna inför

pastor och förena sig i en anmälan eller ansökan av ifrågavarande slag, lärer

pastor, försåvitt icke särskild anledning till annat föreligger, kunna nöja sig

med en muntlig försäkran, att vårdnaden tillkommer dem båda. En sådan

förklaring torde också i allmänhet vara tillräcklig, när anmälan, som avses

i andra stycket av paragrafen eller i 6 § andra stycket, eller ansökan om

inträde i svenska kyrkan göres i en av båda föräldrarna undertecknad och

vederbörligen bevittnad skrift eller utav en av dem personligen under åberopande

av fullmakt från den andre. Gör däremot eljest blott en av föräldrarna

skriftligen eller muntligen anmälan, som nu sagts, föreligger som

regel anledning att fordra närmare utredning, huruvida sökanden är ensam

vårdnadshavare eller i fall, som avses i sista punkten av 5 § andra

stycket, har del i vårdnaden, såvitt detta förhållande ej är känt för pastor.

Så blir också fallet, när allenast en av föräldrarna vidtager åtgärd för barns

inträde i eller utträde ur kyrkan. Föreligger hemskillnad eller äktenskapsskillnad

mellan makarna, utvisar domstolens beslut i vårdnadsfrågan vem

som har vårdnaden. Eftersom barnavårdsnämnden, enligt kungörelsen den

16 december 1949 om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i mål

och ärenden enligt föräldrabalken, skall erhålla underrättelse om domstols

beslut rörande vårdnaden om barn, som ej fyllt 18 år, kan pastor genom

förfrågan hos nämnden erhålla upplysningar i ämnet. Till slut vill lagrådet

framhålla önskvärdheten av att, om lagförslaget antages, kortfattade anvisningar

i sist berörda ämne utfärdas för att tjäna till ledning vid lagens tilllämpning.

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

183

Justitierådet Ekberg:

Enligt andra stycket av paragrafen inträder i visst fall en lättnad i legitimationshänseende,

då anmälan, att barn ej skall tillhöra svenska kyrkan,

göres allenast av en utav föräldrarna. Förutsättning härför är, dels att endast

eu av föräldrarna tillhör svenska kyrkan och dels att sökanden har

del i vårdnaden om barnet och kan åberopa en med den andre maken före

barnets födelse träffad, skriftligen och med vittnen upprättad överenskommelse

i ämnet. Företes en sådan överenskommelse, skall anmälan godtagas,

ändå att det ej visas, att den andre maken alltjämt samtycker till densamma,

ja till och med om han skulle uttryckligen motsätta sig anmälningen

— under förutsättning likväl att det icke styrkes, att avtalet blivit av båda

makarna annullerat. En dylik verkan tillkommer emellertid icke ett avtal

av liknande beskaffenhet, som upprättats efter barnets födelse. Ehuru väl

det får antagas endast ytterst sällan inträffa, att ett sådant avtal slutes

på så sen tidpunkt som efter barnets födelse, synes dock ej anledning föreligga

att, om så verkligen skulle ske, behandla detta avtal enligt andra regler

än dem, som enligt förslaget skola gälla i fråga om en före födseln upprättad

överenskommelse. Se ock dissenterlagskommitténs betänkande s. 41 f.

En jämkning av förslaget i nu anmärkta hänseende bör därför vidtagas.

8 §.

Justitierådet Strandberg:

Svenska kyrkan räknar enligt gällande förhållanden både döpta och

odöpta såsom sina medlemmar. Dissenterlagskommittén framhöll i sitt betänkande,

att principiellt och ur rent kyrklig synpunkt ett dop enligt svenska

kyrkans ordning rimligtvis syntes böra grundlägga medlemskap i denna

kyrka men att, därest man hävdade dopet såsom den enda väg varigenom

odöpta skulle kunna bli medlemmar av kyrkan, detta skulle innebära

en markerad skillnad mellan de krav som kyrkan ställer på dem

som för närvarande äro dess medlemmar och på nytillträdande medlemmar.

I remissprotokollet har departementschefen uttalat, att dopet icke

bör utgöra någon ovillkorlig förutsättning för medlemskap i kyrkosamfundet.

Mot den ståndpunkt som det remitterade förslaget i detta hänseende

intager synes tillräcklig anledning till erinran ej föreligga.

I förevarande paragraf regleras frågan om inträde i svenska kyrkan i

andra fall än som avses i 5—7 §§. Dissenterlagskommittén framhöll såsom

sin mening, att det med hänsyn till rådande förhållanden i fråga om medlemskap

i svenska kyrkan vore mest följdriktigt att icke i lagstiftningen

upptaga dopet såsom en möjlighet att vinna inträde i kyrkan. Departementschefen

erinrar att, såsom från flertalet domkapitel påpekats, dopet

visserligen utgör den normala förutsättningen för tillhörighet till en kristen

kyrka; det vore emellertid enligt departementschefens mening felaktigt

att betrakta dopet enbart som en inträdesceremoni, vilken hänförde sig

till det särskilda, lokala kyrkosamfundet. I enlighet med denna uppfattning

skall enligt förslaget den inträdessökande, även om han döpes av

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

pastor i den församling där han är kyrkobokförd, upptagas i kyrkan först

genom en därefter följande, åtminstone formellt från dopet skild åtgärd

av pastor. Det må i förbigående nämnas att de i andra stycket första punkten

använda ordalagen synas mindre väl lämpade för denna situation. Förrättas

dopet av annan präst, torde väl enligt förslaget vara avsett att upptagandet

sker först då pastor i kyrkobokföringsorten erhåller meddelande

om dopet och detta registreras. Det synes med fog kunna ifrågasättas huruvida

den sålunda föreslagna anordningen står i överensstämmelse med

svenska kyrkans bekännelse och med vad som för närvarande gäller; enligt

gängse betraktelsesätt torde i fall varom nu är fråga en människa genom

själva dopet upptagas i kyrkan. Även om medlemskap i kyrkan kan

vinnas på annat sätt än genom dop, torde dopet dock böra jämväl i rättsligt

hänseende anses såsom en form för vinnande av sådant medlemskap.

Enligt min mening bör därför i förevarande paragraf såsom ett första

stycke upptagas ett stadgande med det ungefärliga innehållet att om den,

som ej tillhör svenska kyrkan men som enligt 4 § äger inträda däri, varder

döpt i svenska kyrkans ordning, han skall genom dopet anses upptagen

i kyrkan. Förrättas dopet av pastor i den församling där han är

kyrkobokförd, skulle således icke erfordras någon ytterligare åtgärd. I annat

fall bör det ankomma på den präst som förrättat dopet att därom

ofördröjligen underrätta pastor i kyrkobokföringsorten för vederbörlig anteckning

i kyrkoböckerna; själva inträdet i kyrkan skall dock anses ha

skett genom dopet. Uppenbart är att det sålunda ifrågasatta stadgandet

skulle äga avseende endast å den som icke förut är döpt, vare sig inom

svenska kyrkan eller inom annat kristet trossamfund. De i 8 § av förslaget

upptagna bestämmelserna torde lämpligen kunna sammanföras till ett

andra stycke och bibehållas oförändrade, möjligen med någon jämkning

av ordalagen. Dessa bestämmelser skulle således komma att avse alla förut

i lagen icke behandlade fall då någon vill vinna inträde i svenska kyrkan.

10 §.

Justitieråden Ekberg och Strandberg:

Förslaget innehåller inga särskilda bestämmelser angående adoptivbarns

samfundstillhörighet. Det är även utan uttryckligt stadgande tydligt, att

adoptionen ej har någon inverkan i detta hänseende. Barnet kvarstår i det

samfund, som det tidigare tillhört. Såtillvida har adoptionen betydelse,

att bestämmanderätten i detta ämne — under förutsättning att barnet

ej fyllt 18 år och ej ingått äktenskap — överflyttas från föräldrarna

eller den av dessa, vilken har vårdnaden, till adoptanten eller, om barnet

adopteras av äkta makar, till dessa. Detta följer av reglerna i 6 kap.

11 § föräldrabalken angående vårdnaden om adoptivbarn. I enlighet härmed

äga adoptivföräldrarna, därest adoptivbarnet tillhör svenska kyrkan

vid tiden för adoptionen, göra anmälan om dess utträde ur denna, liksom

för det fall att barnet förut tillhört annat trossamfund ombesörja dess in
-

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

träde i svenska kyrkan i den ordning, som 8 § i förslaget angiver. Har barnet

fyllt 12 år, erfordras dock dess samtycke till åtgärden.

Såsom förslaget är avfattat, kunna barnets naturliga föräldrar ej genom

förbehåll vid adoptionen förhindra, att barnet byter trossamfund. För närvarande

gäller emellertid jämlikt 6 § i 1873 års förordning, att barnets

naturliga föräldrar äga rätt att med adoptanten eller, därest barnet adopteras

av äkta makar, med dessa avtala, att barnet skall uppfostras i evangeliskt

lutherska läran eller i främmande troslära, i vilken barn jämlikt

de allmänna reglerna i sagda förordning må uppfostras. Har sådant avtal

upprättats skriftligen och ingivits till rätten, innan denna lämnat tillstånd

till adoptionen, blir avtalet gällande. Denna bestämmelse tillkom på förslag

av lagberedningen i samband med lagen den 14 juni 1917 om adoption.

Ur lagberedningens motiv må återgivas följande. »Såsom vid 12 § i

förslaget till lag om adoption är anmärkt, var enligt 1734 års lag den allmänna

regeln, att barn skulle uppfostras i den svenska kyrkans lära. Med

den utvidgade religionsfrihet, som sedermera beviljats främmande trosbekännare,

har denna ståndpunkt icke kunnat vidhållas. Det har måst medgivas

föräldrar rätt att, när bägge eller endera tillhöra främmande trossamfund,

uppfostra sina barn i sådant samfunds lära. Härom finnas i förevarande

lagrum meddelade närmare bestämmelser. Da föräldrarnas rätt

och plikt att i allmänhet ombesörja barnets uppfostran genom adoption

skall övergå på adoptanten eller adoptivföräldrarna, borde dessa få samma

rätt att bestämma över barnets religiösa uppfostran som i allmänhet tillkommer

föräldrar. Därest föräldrarna tillhöra annat trossamfund än adoptivföräldrarna,

skulle emellertid en undantagslös tillämpning av sagda

grundsats ofta för barnet föranleda att det komme att uppfostras i annan

religionsbekännelse än eljest skolat bliva fallet. Men ett sådant byte

bör om möjligt undvikas, i synnerhet om barnets religiösa uppfostran redan

påbörjats. Med anledning härav har det funnits lämpligt giva föräldrarna

rätt att vid adoptionen träffa avtal om barnets uppfostran i den

troslära, vari det enligt de allmänna reglerna i förevarande paragraf kunnat

uppfostras, om adoptionen ej mellankommit. För att bereda nödig

säkerhet och offentlighet åt sådant avtal har det dock ansetts lämpligt

förklara detsamma icke äga bindande kraft, med mindre det upprättats

skriftligt och uppvisats för rätten, innan den givit sitt tillstånd till adoptionen.

Har avtal sålunda slutits, är det bindande för adoptanten eller

adoptivföräldrarna. Icke heller cn framtida övergång av adoptivföräldrarna

till ett annat trossamfund verkar sålunda förändring i barnets ställning.»

Den närmaste anledningen till omförmälda undantagsstadgande i 1873

års förordning var väl de tvingande regler angående barns uppfostran i

viss troslära, som sagda förordning uppställer. Denna anledning bortfaller,

därest förslaget antages. Emellertid synas likväl andra skäl tala för bibehållande

av avtalsfrihet mellan de naturliga föräldrarna och adoptanten

angående adoptivbarnets samfundstillhörighet. Dissenterlagskommittén

bär också i 9 § andra stycket av sitt förslag till religionsfrihetslag upp
-

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

tagit en liknande bestämmelse. Kommittén har (se s. 46) funnit ett förbehåU

av ifrågavarande beskaffenhet vara påkallat särskilt om barnets

religiösa uppfostran påbörjats. Med hänsyn till den genomgripande betydelse,

som barnets religiösa fostran äger för detta, lärer det icke böra

vara de naturliga föräldrarna betaget — i fall dessa med hänsyn till barnets

bästa anse sig kunna samtycka till en adoption — att kunna erhålla

betryggande garanti beträffande dess framtida samfundstillhörighet. Starka

skäl tala således för införande i lagen av bestämmelse, att ett mellan adoptivföräldrarna

och de naturliga föräldrarna eller i fråga om barn utom äktenskap

modern före adoptionen träffat avtal angående adoptivbarnets samfundstillhörighet

blir gällande, såframt det avfattats skriftligen och ingives

till rätten, innan dess tillstånd till adoptionen lämnas. En förutsättning

för avtalets giltighet är naturligtvis, att avtalet ej strider mot vederbörande

trossamfunds regler. Detta synes dock vara så självfallet, att uttryckligt

stadgande därom icke behövs.

11 §•

Lagrådet:

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts vid 2 §.

12 §.

Lagrådet:

Då i första stycket stadgas, att under där angivna förutsättningar ansökan

eller anmälan må göras hos pastor i församling där sökanden eller

anmälaren vistas, avses uppenbarligen allenast församling inom riket. I

tydlighetens intresse torde detta böra framgå av lagtexten.

Det uppdrag, som Konungen enligt andra stycket äger meddela åt svensk

diplomatisk eller konsulär ämbetsman, avser att handlägga fråga »om inträde

i eller utträde ur svenska kyrkan», som enligt lagen ankommer på

pastor. Avsikten med stadgandet torde väl vara, att den som fått sådant

uppdrag skall äga mottaga även anmälan jämlikt 5 eller 6 § att barn icke

skall tillhöra kyrkan. Denna stadgandets innebörd skulle tydligare komma

till uttryck, om de ovan citerade orden utginge ur lagtexten.

13 §.

Lagrådet:

Lagrummet torde lämpligen böra avfattas så, att däri först direkt utsäges

att över pastors beslut eller åtgärd enligt lagen klagan må föras, varefter

om sådan klagan gives föreskrift i enlighet med vad förslaget innehåller.

14 §.

Lagrådet:

1 remissprotokollet framhålles, att då det i lagen sägs att ansökan eller

anmälan skall göras hos pastor, därmed icke avses, att denna ovillkorligen

måste framlämnas till kyrkoherden eller den överordnade präst, som eljest

ansvarar för kyrkobokföringen i församlingen, varefter tillägges att även

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

ansökan eller anmälan, som handlagts av annan befattningshavare med

uppdrag att på pastors ansvar biträda med kyrkobokföringen, måste anses

rätteligen gjord. Härmed torde väl avses, att biträdet skall äga handlägga

ärendet utan att anmäla det för pastor. Till handläggningen kan höra att

bedöma giltigheten av avtal om barns samfundstillhörighet, att förvissa sig

om att den som å barns vägnar gör anmälan eller ansökan är behörig därtill,

att pröva huruvida inträdessökande fått erforderlig undervisning i kyrkans

lära, att mottaga sökandens muntliga försäkran att ansökningen är

grundad på allvarliga religiösa skäl, att mottaga anmälan om utträde samt

slutligen att göra vederbörlig anteckning i kyrkoböckerna. Frågan huruvida

sådan handläggning av ärendena må kunna utan pastors medverkan

ombesörjas av en biträdande präst i församlingen torde komma att vålla

tveksamhet, helst som i förevarande paragraf uttryckligen fastslås, att

med pastor avses den som ansvarar för kyrkobokföringen. I tydlighetens

intresse synes därför, lämpligen i ett andra stycke, böra tillfogas en föreskrift

av innehåll att fråga, vars handläggning enligt denna lag ankommer

på pastor, må handläggas jämväl av annan präst som har uppdrag att på

pastors ansvar biträda med kyrkobokföringen.

Övergångsbestämmelserna.

Justitieråden Ekberg och Strandberg samt regeringsrådet Björkholm:

I 10 § av 1873 års förordning angående främmande trosbekännare och deras

religionsövning stadgas, att främmande trosbekännares församlingar,

inrättningar och stiftelser icke utan Konungens tillstånd må förvärva och

besitta fast egendom i riket. Departementschefen har anfört, att detta stadgande

innefattade strängare regler om religiösa samfunds fastighetsförvärv

än vad som i allmänhet gällde om bolags, förenings eller stiftelses rätt att

förvärva fast egendom. Enligt departementschefens mening förelåge icke

skäl att bibehålla en sådan särställning för religiösa samfund.

Trossamfund enligt förevarande lagförslag synas visserligen, såsom i det

föregående anförts, ofta kunna i privaträttslig mening betraktas som ideella

föreningar, men tveksamhet kan understundom föreligga, huruvida ett trossamfund,

ehuru detta kan anses såsom juridisk person, formellt kan hänföras

till förening, som avses i lagen den 18 juni 1925 angående förbud i

vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom. Vi ha

i sak icke något att erinra mot den mening, åt vilken departementschefen

givit uttryck, men ifrågasätta med hänsyn till det nyss anförda, om

icke förtydligande i ämnet bör göras i 1925 års lag.

Förslaget till lag om ändring i 4 och 14 kap. giftermålsbalken.

Justitierådet Strandberg:

Enligt gällande lag (4 kap. 3 § giftermålsbalken) äga till vigsel inom

svenska kyrkan de trolovade välja den präst inom kyrkan de själva åstunda;

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skyldighet att viga åligger dock ej annan än präst i församling av vilken

endera är medlem. Någon rätt för sålunda vigselskyldig präst att vägra förrättande

av kyrklig vigsel, om någon av de trolovade är frånskild, lärer icke

finnas. Det remitterade förslaget intager i detta hänseende samma ståndpunkt.

Frågan om skyldighet för präst i svenska kyrkan att viga i sistnämnda

fall har sedan lång tid tillbaka varit föremål för diskussion, varvid olika meningar

gjort sig gällande. En redogörelse för det huvudsakliga av vad som

härutinnan förekommit återfinnes i dissenterlagskommitténs betänkande.

Åtskilliga präster — deras antal torde icke vara alltför obetydligt — hysa

samvetsbetänkligheter mot att viga, därest någon av de trolovade är frånskild

och andre maken i tidigare äktenskap lever. Dessa betänkligheter torde

grunda sig på den uppfattningen att äktenskapet enligt bibelns lära är

orygghgt och att en frånskilds ingående av nytt äktenskap följaktligen icke

står i överensstämmelse med kristen anda; kyrklig vigsel i nu avsedda fall

kommer i strid mot kyrkans egen förkunnelse om äktenskapet, och genom

skyldigheten att viga försättes prästen mången gång i allvarlig samvetsnöd.

Att här ingå på ett bedömande av frågan huruvida den åskådning, som

sålunda kommit till uttryck från ett icke ringa antal prästers sida, är berättigad

eller ej kan naturligen icke komma i fråga. Detta synes ej heller

vara av någon avgörande betydelse för spörsmålet om vigselskyldigheten.

Varje som helst anledning att betvivla allvaret och uppriktigheten i nu antydda

betänkligheter saknas uppenbarligen. Såsom kommittén framhållit

utvisar vad som tidigare förekommit i denna fråga en betydande opinion

för en ändring av bestämmelserna angående prästs skyldighet att viga. I

likhet med kommittén finner jag det rimligt att skälig hänsyn tages till

piästens samvete, om detta icke medför att samhällets intresse eller annans

rätt därigenom kränkes. Att en präst, vilken hyser samvetsbetänkligheter

av ovan antydd art, skall kunna av lagen tvingas att förrätta vigsel i fall

varom nu är fråga och att han genom att i enlighet med vad hans samvete

såsom kyrkans tjänare bjuder honom vägra sin medverkan till vigseln skall

utsätta sig för risken att dömas till ansvar för tjänstefel, måste -— även

med den uppfattning rörande vigselförrättarens medverkan vid äktenskapets

ingående som kommit till uttryck i remissprotokollet — enligt min

mening, såsom innefattande ett obehörigt intrång i samvetsfriheten, anses i

hög grad stötande.

Den vigselrätt, som enligt det remitterade förslaget skall tillkomma andra

trossamfund än svenska kyrkan, är såsom kommittén framhållit icke förenad

med någon vigselskyldighet; vigselförrättare inom sådant samfund

kan därför underlåta att viga frånskilda. Det synes jämväl med hänsyn

härtill med fog kunna göras gällande att, för vinnande av jämställdhet i

detta hänseende, motsvarande befogenhet bör tillkomma präst inom svenska

kyrkan. Departementschefen har erinrat, att frågan i vilken utsträckning

en frikyrkomedlem har rätt till vigsel av en hos samfundet anställd

funktionär är en sida av medlemskapet i detta samfund, vilken lika litet

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

som medlemskapets innebörd i andra hänseenden bör regleras i lag utan

ankomma på samfundets egna bestämmelser; svenska kyrkan har däremot

en i lag reglerad ställning, i följd varav också den vigselskyldighet som

åligger präst inom denna kyrka bör vara angiven i lag. Riktigheten härav

kan naturligen icke bestridas. Men detta lärer icke innefatta något hinder

mot att i ena eller andra hänseendet stadga inskränkningar i vigselskyldigheten.

Att finna en lösning på spörsmålet om prästs skyldighet att viga frånskild

är emellertid förenat med betydande svårigheter. I vilken riktning en

sådan lösning än sökes kunna alltid betänkligheter anföras. Detta bör dock

icke hindra att man söker finna en utväg vilken, samtidigt som den tillgodoser

syftet att skydda samvetsfriheten, erbjuder minsta möjliga olägenheter.

En tänkbar möjlighet är naturligen införande av obligatoriskt civiläktenskap.

En sådan reform skulle emellertid ha betydelse långt utöver det nu

behandlade spörsmålet om prästs skyldighet att viga frånskild; frågan om

en lagstiftning i sådan riktning måste bedömas ur delvis helt andra synpunkter.

Kommittén har upptagit spörsmålet om obligatoriskt civiläktenskap

till behandling men förklarat sig för sin del vara övertygad om att det

nu icke finnes anledning att i vårt land införa borgerlig vigsel såsom den

enda legala formen för äktenskaps ingående. Uppenbarligen skulle, därest

civiläktenskap gjordes obligatoriskt, det helt och hållet ankomma på kyrkan

själv att avgöra huruvida och i vilka fall den ville anordna en efterföljande

kyrklig ceremoni. Av de skäl som kommittén åberopat synes tanken

på en dylik genomgripande reform åtminstone för närvarande böra avvisas.

Det må för övrigt framhållas, att sådan närmare utredning som är

erforderlig för ett bedömande av detta spörsmål icke föreligger.

Såsom en utväg för lösandet av frågan om vigselskyldigheten har, på sätt

kommittén erinrat, i den förda diskussionen anvisats att kyrklig vigsel över

huvud icke skulle få äga rum, då någon av kontrahenterna vore frånskild.

Kommittén har för sin del funnit ett generellt förbud mot kyrklig vigsel av

frånskilda ej vara tillfredsställande. Såsom skäl härför har kommittén anfört,

att därigenom skulle från kyrklig vigsel uteslutas också de fall då någon

religiöst motiverad invändning mot sådan vigsel icke finnes, att ett dylikt

lagbud skulle av många, icke blott bland prästerna, anses vara stridande

mot den kristna kärleken och mot den evangeliska kristendomstolkning

som den svenska kyrkan företräder samt att den allmänna uppfattningen

inom svenska kyrkan icke heller vore att kyrkans medverkan vid ingåendet

av nytt äktenskap borde förvägras alla frånskilda. Det vore enligt kommitténs

mening omöjligt att i en lagbestämmelse formulera de skäl som böra

föranleda en vägran att förrätta kyrklig vigsel. Vad kommittén sålunda anfört

synes beaktansvärt. I varje fall torde, om frågans lösning sökes i sådan

riktning, möjlighet böra finnas att dispensvägen genom beslut av någon

myndighet, väl närmast vederbörande biskop eller domkapitel, kyrklig vigsel

tillätes i fall då från religiös synpunkt någon betänklighet mot sådan

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr tOO.

vigsel ej möter. Även en sådan utväg synes emellertid vara förenad med

olägenheter. Närmare bestämmelser om de förhållanden under vilka dispens

skulle kunna meddelas torde svårligen kunna undvaras. Såsom kommittén

framhållit möta vid utformandet av bestämmelser i detta hänseende oöverstigliga

svårigheter. Ej heller finnas några garantier att det material, på

vilket dispensmyndigheten skulle ha att grunda sitt avgörande, blir uttömmande

och lämnar tillräcklig ledning för frågans bedömande.

Kommittén har för sin del förordat en sådan lösning av det föreliggande

spörsmålet, att avgörandet överlåtes åt den enskilde prästen, och föreslagit,

att i 4 kap. 3 § giftermålsbalken upptages ett stadgande av innehåll

att präst ej skall vara skyldig att viga, därest någon av de trolovade

är frånskild och andre maken i tidigare äktenskap lever. De skäl som

kommittén anfört för sin ståndpunkt i detta hänseende (s. 153—154 i betänkandet)

synas mig övertygande. Såsom kommittén erinrat finnas liknande

bestämmelser såväl i dansk som i norsk lagstiftning, och några olägenheter

av den rådande ordningen ha icke försports i vare sig Danmark

eller Norge. Av ordalagen i den av kommittén föreslagna bestämmelsen

framgår, att prästen äger fri prövningsrätt huruvida han i där avsedda

fall vill medverka till kyrklig vigsel eller ej. Han är därvid icke bunden av

några närmare föreskrifter; det enda rättesnöret för hans handlande är

vad hans samvete bjuder honom. I remissprotokollet gives uttryck åt den

meningen att kommitténs avsikt icke varit att giva den enskilde prästen

så stor frihet utan att dennes ställningstagande i det enskilda fallet skulle

vara ett uttryck för en mera allmänt vedertagen ehuru icke i lag närmare

angiven, kyrklig uppfattning, enligt vilken den kyrkliga vigseln bör

vägras vissa frånskilda men icke alla; i enlighet härmed skulle alltså varje

präst vara skyldig att, då någon av de trolovade är frånskild, ingå på

ett bedömande av förhållandena i det tidigare äktenskapet och taga ståndpunkt

till om upplösningen av detta äktenskap är förenlig med en kyrklig

uppfattning om äktenskapet. Att något sådant skulle hava varit kommitténs

mening lärer emellertid svårligen kunna utläsas ur dess motivering.

Konsekvensen därav skulle väl bliva, Utt prästen skulle ha att under

ämbetsansvar pröva, huruvida ur allmän kyrklig synpunkt vigsel kan

medgivas, och att han skulle kunna drabbas av ansvar såsom för tjänstefel

i händelse av oriktigt bedömande. Eu sådan ståndpunkt synes ej rimlig.

Såsom kommittén erinrat har avsikten varit att giva den enskilde prästen

en sådan frihet att han ej är tvingad att utföra en handling, som

skulle stå i strid med hans samvetes övertygelse.

Mot den av kommittén anvisade lösningen kunna naturligen åtskilliga

invändningar göras. Vad i detta hänseende uttalats av departementschefen

kan emellertid enligt min mening icke tillmätas avgörande betydelse.

Ehuru ett visst berättigande icke kan frånkännas de betänkligheter som

kommitténs förslag kunna giva anledning till, synas mig dock dessa betänkligheter

böra vika för kravet på samvetsfrihet för den enskilde präs
-

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 100. 191

ten. Den nuvarande situationen på detta område torde i längden vara

ohållbar.

På grund av det anförda hemställer jag, att i 4 kap. 3 § giftermålsbalken

upptages ett stadgande sådant som det av kommittén föreslagna.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Förslaget till lag om ändring i lagen den 25 maj 1894 (nr 36 s. 2)

angående jordfästning.

3 §•

Lagrådet:

Enligt första stycket i denna paragraf verkställes jordfästning å församlingens

kyrkogård eller annan begravningsplats eller ock å rum, som

församlingen för jordfästning anvisat. Uppenbarligen är avsett, att sistnämnda

uttryck skall omfatta även kyrka. Detta framgår tydligare av

paragrafens andra stycke i dess nu gällande lydelse med hänsyn till den

där upptagna undantagsbestämmelsen. Då någon motsvarighet till sagda

bestämmelse icke förekommer i förslaget, vill lagrådet ifrågasätta, huruvida

ej i andra punkten av första stycket bör uttryckligen utsägas, att jordfästning

må äga rum även i kyrka.

8 §•

Justitierådet Strandberg:

Enligt gällande lag må vid begravning utan jordfästning i svenska kyrkans

ordning kyrka ej upplåtas, med mindre särskilda skäl därtill äro.

Frågan om kyrkas upplåtande i sådana fall var, såsom framgår av dissenterlagskommitténs

betänkande, under förarbetena till lagen föremål för

delade meningar. Lydelsen av det nuvarande stadgandet i 8 § 2 mom.

överensstämmer med vad lagrådet uti ett den 27 januari 1926 avgivet utlåtande

föreslagit (se N. J. A. 1927 Avd. II s. 117 o. f.). Enligt kommitténs

av departementschefen nu upptagna förslag har det ifrågavarande undantagsstadgandet

erhållit en positiv formulering, varvid såsom skäl anförts

att ett sådant uttryckssätt vore lämpligare och mindre ägnat att

framkalla missförstånd. Samtidigt har emellertid framhållits, att det föreslagna

stadgandet i sak har samma betydelse som det nu gällande och

att avgörande för om kyrka skall få upplåtas alltjämt är att pastor finner

särskilda skäl föreligga. Vid sådant förhållande och då den nuvarande ordalydelsen

synes giva bättre uttryck åt vad som bör vara den allmänna

grundregeln, nämligen att kyrkorummet bör förbehållas kulthandlingar

enligt kyrkans ritual, saknas enligt min mening anledning att giva stad
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

gandet ändrad avfattning. Jag hemställer därför, att den nu gällande lydelsen

måtte bibehållas.

I detta sammanhang torde böra understrykas, att ifrågavarande bestämmelse

endast har avseende å sådana fall då den avlidne tillhört svenska

kyrkan. Frågan om kyrkas upplåtande vid jordfästning eller begravning

av annan avliden lämnas således oreglerad.

Övergångsbestämmelserna.

Lagrådet:

Om någon före lagens ikraftträdande skriftligen förordnat, att han skall

jordfästas i svenska kyrkans ordning eller att sådan jordfästning icke

skall förrättas, skall enligt övergångsbestämmelserna vad i 2 § är stadgat

om sådant förordnande äga tillämpning, ehuru förordnandet icke i övrigt

är upprättat på sätt om testamente är stadgat. Det synes med fog kunna

ifrågasättas, om denna föreskrift är behövlig och om den icke rent av kan

vara ägnad att vilseleda angående rätta innebörden av 2 §. Enligt detta

lagrum har visserligen, då testamentariskt förordnande ej föreligger, bestämmanderätt

tillagts de närmaste anhöriga eller den som eljest ombesörjer

begravningen, men det är här icke fråga om någon fri bestämmanderätt,

utan vad den avlidne kan antagas hava önskat skall iakttagas. Om

den avlidne låtit sin önskan bliva uttryckt på ett så klart och bestämt sätt,

att han gjort ett skriftligt förordnande, skall detta naturligtvis följas av de

anhöriga, såvida ej omständigheter kunna andragas, som otvetydigt visa

att den avlidne frångått sin i förordnandet uttalade önskan. Den föreslagna

övergångsbestämmelsen synes möjligen kunna föranleda den felaktiga uppfattningen,

att man vid nya lagens tillämpning icke regelmässigt skall behöva

tillmäta skriftligt förordnande, varom nu är fråga, avgörande betydelse.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr JOD.

193

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 23 februari 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman, Hammarskjöld.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 19

februari 1951 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 12 januari 1951

remitterade förslagen till

1) religionsfrihetslag;

2) lag om ändring i 4 och 14 kap. giftermålsbalken;

3) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen; samt

4) lag om ändring i lagen den 25 maj 1894 (nr 30 s. 2) angående jordfästning.

Föredraganden anför följande.

Lagrådet har i sitt yttrande lämnat de principiella grunderna för förslaget

utan erinran. Sålunda ansluter sig lagrådet till den bestämning av religionsfrihetens

innebörd, för vilken jag redogjorde i mitt anförande till

statsrådsprotokollet den 12 januari 1951. I fråga om behovet av ny lagstiftning

och omfattningen av denna förklarar sig lagrådet även dela den

av mig uttalade meningen. Av betydelse är vidare att lagrådet, i likhet med

vad jag tidigare utvecklat, finner det icke vara erforderligt att i förevarande

sammanhang ingå i något närmare bedömande av svenska kyrkans rättsliga

natur.

Tre av lagrådets ledamöter anföra att de finna rubriken till den föreslagna

religionsfrihetslagen och rubriken till dess första avdelning vara i

viss mån missvisande, då lagförslagets innehåll och syfte icke vore så vittomfattande

som dessa rubriker syntes giva vid handen. Samma ledamöter

framföra även betänkligheter mot avfattningen av 1 § första stycket i förslaget.

De uttala att detta stadgande, såvitt det avser rätt att för religiös

gemenskap deltaga i sammankomst, kunde betraktas som ett slags lagförklaring

samt erinra om att enligt 83 § regeringsformen någon för framtiden

gällande förklaring av grundlagarna icke får stadgas i annan ordning än

den som gäller för grundlagsändring. Dessa ledamöter ifrågasätta, om icke

18 Bihang till riksdagens protokoll 1\951. 1 saml. Nr 100.

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

1 § första stycket och underrubrikerna kunde utgå samt lagen få en annan,

till sitt innehåll mera begränsad titel; såsom sådan föreslå de »Lag om

medlemskap i svenska kyrkan m. in.».

Till en början vill jag om de nu berörda spörsmålen framhålla att de

tre lagrådsledamöterna icke göra gällande, att 1 § första stycket i förslaget

skulle ha ett innehåll som vore oförenligt med regeringsformens

stadgande om religionsfrihet. Tvärtom uttala dessa ledamöter att den fria

religionsutövning, vid vilken var och en enligt grundlagsstadgandet skall

skyddas, framför allt avser rätt till deltagande i gudstjänst eller liknande

sammankomst samt att grundlagshudets innehåll i detta hänseende vore så

otvetydigt att någon närmare förklaring knappast kunde anses erforderlig.

Anmärkningen avser således endast att stadgandet i 1 § första stycket

formellt utgör en lagförklaring genom att upptaga bestämmelser i ett ämne

som redan är reglerat i regeringsformen.

Innan jag närmare ingår på denna fråga vill jag vidare framhålla att

lagrådets ledamöter särskilt fäst uppmärksamhet vid att jag i redogörelsen

för de särskilda lagförslagen — i anledning av den i vissa yttranden uttalade

meningen att man borde vidtaga ändringar i 16 § regeringsformen —

anfört att det mera borde vara fråga om »att, gentemot föråldrade betraktelsesätt,

närmare bestämma grundlagsstadgandets innebörd än att giva detta

ett nytt innehåll». Strängt efter orden kan naturligtvis detta yttrande tolkas

så, att jag velat förorda en lagförklaring. Yttrandet har emellertid fått

en olycklig formulering, som icke riktigt återgiver vad jag åsyftat. Vad jag

på detta ställe ville säga var att jag fann en grundlagsändring vara onödig

och att det borde vara fråga om att tillämpa grundlagsstadgandet i enlighet

med dess innebörd och ej att ändra stadgandet.

Med lagförklaring torde, såsom lagrådet framhåller, avses ett auktoritativt

uttalande, som med den förbindande kraften hos eu lagstiftningsakt

fastslår, hur ett visst lagrum skall förstås. Sådana lagförklaringar voro i

äldre tid vanliga men ha numera så gott som helt fallit ur bruk. Uppenbart

är att en dylik förklaring kan ha samma verkan som en lagändring. Därför

bär också regeringsformen genom stadganden i 83 och 88 §§ intagit den

ståndpunkten till lagförklaringar, att dessa skola ske i samma ordning som

gäller för ändring av den lag de avse; förklaring av grundlag skall alltså

beslutas på samma sätt som ändring av grundlag. Begreppet lagförklaring

torde emellertid härvid icke äga en så vidsträckt innebörd att däri inbegripes

varje behandling av ett ämne som redan finnes reglerat i lag. Med en

sådan bestämning av begreppet lagförklaring skulle möjligheterna att författningsmässigt

behandla frågor som redan äro berörda i lag bli alltför inskränkta.

I den vetenskapliga litteraturen har också framhållits att den

naturliga förutsättningen för en lagförklarings utfärdande tydligtvis är, att

tvekan råder om gällande rätts innebörd, samt att lagförklaringsmakten

är makten att häva sådana tvivelsmål — varav följer att ju otvetydigare

den gällande rättens innebörd är, desto mindre kan vara att invända emot

en annorledes än enligt 88 § regeringsformen gjord lagtolkning i överens
-

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

195

stämmelse med denna innebörd.1 På samma sätt torde man, då det gäller

grundlag, få anse att 83 § regeringsformen icke utgör något hinder för att

ett ämne, som är reglerat i grundlag, behandlas också i författning av annan

natur, under förutsättning att denna författning överensstämmer med

vad som är grundlagens otvetydiga innehåll. Vad som därigenom sker är

icke någon förklaring av grundlagen utan allenast en tillämpning av denna.

I all synnerhet torde någon tvekan icke behöva uppkomma om det behöriga

i ett sådant tillvägagångssätt, då grundlagsstadgandet, såsom i detta fall,

ålägger Kungl. Maj :t en förpliktelse att skydda en viss medborgerlig rättighet.

Det måste då stå Kungl. Maj :t öppet att vidtaga erforderliga åtgärder för

att fullgöra denna förpliktelse, varvid något hinder att giva tillämpningsbestämmelser

formen av lag icke gärna kan föreligga. Att i detta fall den

föreslagna lagbestämmelsen på ett otvetydigt sätt överensstämmer med

grundlagens innehåll ha de tre lagrådsledamöterna själva framhållit och

bestyrkes även av vad den fjärde ledamoten yttrar.

Det skulle väl kunna anföras att, oavsett vilken ståndpunkt man intar

till det nu behandlade spörsmålet, varje tvekan skulle undanröjas genom

en sådan omredigering av lagen som lagrådets majoritet förordat. Uppenbart

är emellertid att lagen därigenom skulle i viss mån få en annan karaktär.

I den praktiska tillämpningen skulle måhända skillnaden icke bli väsentlig,

men det principiella hävdandet av religionsfriheten skulle försvagas.

Lagrådets majoritet synes också hysa den uppfattningen att detta moment

i den föreslagna lagstiftningen vore obehövligt. Denna uppfattning kan

jag icke dela. Visserligen är det naturligtvis riktigt att religionsfriheten i

främsta rummet framgår såsom ett resultat av att lagstiftning och rättstilllämpning

icke i något hänseende uppställa något hinder för åtnjutandet av

denna frihet. Men därutöver kan det också vara av betydelse att de olika

moment som ingå i religionsfriheten komma till ett positivt uttryck. Mot att

man i detta hänseende skulle nöja sig med vad regeringsformen innehåller talar

att denna behandlar religionsfriheten i eu mera inskränkt mening och att

alltså vissa däri ingående moment icke komma till uttryck i grundlagsstadgandet.

Så är bland annat förhållandet med rätten att bilda sammanslutning

för religiöst ändamål. Lagrådets majoritet har visserligen anfört att denna

rätt är en sida av föreningsrätten, vilken, ehuru icke lagfäst, inbegripcs

under svenska folkets urgamla frihet. Denna synpunkt kan väl äga sin

tillämpning, då det gäller sammanslutningar för politiska eller ideella syften

i allmänhet. Men sammanslutningar för religiösa syften bilda ett undantag.

De ha ingalunda varit tillåtna, utan ända in i modern tid betraktats som

något otillbörligt, mot vilket samhället borde ingripa med maktmedel. Det

torde därför icke vara utan betydelse att rätten att bilda sammanslutningar

för religiöst ändamål kommer till uttryck i en positiv bestämmelse. Av

än större betydelse torde vara att 2 § i förslaget också har till uppgift

alt giva uttryck åt ett i religionsfriheten ingående moment, nämligen rätten

att stå fri från religiös gemenskap. Då det framför allt är i detta hän
-

Herlitz: Om lagstiftning s. 190.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

seende som den föreslagna lagstiftningen innefattar en principiell nyhet,

är det av vikt att stadgandet härom kommer till uttryck på ett sådant sätt

att dess principiella innebörd klargöres. Detta kan knappast ske om stadgandet

infogas såsom en underordnad och i viss mån främmande detalj

i en lag om medlemskap i svenska kyrkan. Stadgandet bör därför sammanställas

med en positiv bestämmelse om rätten att för religiös gemenskap

deltaga i sammankomst och sammansluta sig med andra. Det har

också varit avsett att 1 och 2 §§ skulle bilda en helhet, varav måhända ur

aktuell synpunkt 2 § är den praktiskt viktigare men vars olika led belysa

varandra.

Av nu anförda skäl finner jag det lämpligast att låta 1 § första stycket

behålla i huvudsak samma lydelse som i det till lagrådet remitterade förslaget.

Såsom en av lagrådets ledamöter förordat har jag dock ändrat lagtextens

tempusform till presens. Då regeringsformens stadgande om religionsfrihet

efter ordalagen icke fastställer den enskildes rättigheter utan

handlar om Konungens skyldighet att skydda dessa rättigheter, är det icke

fullt adekvat att tala om den i regeringsformen »fastställda» rätten för envar

att fritt utöva sin religion. Det torde vara riktigare, och därtill mindre

ägnat att ingiva den föreställningen att här skulle föreligga en grundlagsförklaring,

om man i stället talar om denna rätt såsom den i regeringsformen

»förutsatta». Därför har jag ändrat lagtexten i sådant hänseende.

Av vad jag nu anfört torde framgå att jag icke heller anser lagens titel

böra ändras på föreslaget sätt. Även om det teoretiskt vore tänkbart att

från olika ämnesområden sammanföra bestämmelser, som äga någon betydelse

för religionsfriheten, torde knappast någon, såsom lagrådets majoritet

ifrågasätter, vänta sig att lagen skall ha ett sådant innehåll, även om

den bär namnet religionsfrihetslag. Denna titel torde alltså icke medföra

några praktiska olägenheter. De särskilda rubrikerna i lagen torde vara av

betydelse bl. a. för att särskilja bestämmelser av mera allmän karaktär rörande

religionsfriheten och bestämmelser av kyrkolags natur rörande medlemskapet

i svenska kyrkan.

Vid behandlingen av 5 § andra stycket sista punkten har lagrådet påpekat

att, medan avtal som avses i detta lagrum skall vara upprättat skriftligen

med vittnen, avtal enligt 6 § 1873 års förordning mellan makar om

barns uppfostran i viss troslära för att bli gällande skall vara upprättat

skriftligen och uppvisat för vigselförrättaren före äktenskapets ingående.

Lagrådet anför härom att, om ett i enlighet med sistnämnda föreskrift tillkommet

avtal icke bevittnats av annan än vigselförrättaren, avtalet icke

uppfyller de formella krav som uppställas i fråga om avtal enligt 5 § andra

stycket sista punkten i förslaget.

Detta av lagrådet påpekade förhållande synes icke vara tillfredsställande.

Det kan icke vara riktigt att en sådan tillfällig omständighet skulle vara

avgörande för om ett i enlighet med äldre lag tillkommet avtal skall kunna

vinna beaktande, då avtal är av betydelse enligt den nya lagen. Bland

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

övergångsbestämmelserna till den nya lagen torde därför böra tillfogas

ett stadgande, enligt vilket det nyss angivna lagrummet i den nya lagen

skall äga tillämpning i fråga om dylikt äldre avtal, även om detta icke skett

med vittnen.

Vid granskningen av 10 § i förslaget till religionsfrihetslag ha två av lagrådets

ledamöter funnit starka skäl tala för införande i lagen av bestämmelse,

att ett mellan adoptivföräldrar och de naturliga föräldrarna eller, i

fråga om barn utom äktenskap, modern före adoptionen träffat avtal angående

adoptivbarnets samfundstillhörighet blir gällande, såframt det avfattats

skriftligen och ingives till rätten, innan dess tillstånd till adoptionen

lämnas, övriga två ledamöter ha icke i denna del framställt någon anmärkning.

Nu gällande bestämmelser om barns uppfostran i viss troslära anknyta

till föräldrarnas samfundstillhörighet såsom det för barnets uppfostran

avgörande. Den nya lagen behandlar över huvud taget icke frågan om

barns uppfostran i viss troslära utan endast barns samfundstillhörighet.

Den principiella innebörden av dessa regler är att, sedan frågan om barns

inträde i kyrkan vid födelsen blivit avgjord enligt vissa, i allmänhet automatiskt

verkande regler, det överlåtes åt vårdnadshavaren att fatta beslut

om ändring av barnets ställning till kyrkan, utan att vårdnadshavaren därvid

är bunden av några särskilda regler. Härav följer att, om vårdnaden

genom adoption övergått på adoptivföräldrar, rätten att besluta i sådan

fråga tillkommer dem. Det kan enligt min mening icke vara lämpligt att

det härvid skall föreligga en möjlighet att begränsa adoptivföräldrarnas

handlingsfrihet genom ett avtal rörande barnets samfundstillhörighet. En

sådan bestämmelse synes tvärtom strida mot grunderna för adoptionsinstitutet,

vilket bör innebära att adoptivföräldrarna helt träda i de naturliga

föräldrarnas ställe såsom utövare av vårdnaden om barnet. Otillfredsställande

resultat skulle kunna uppkomma, om adoptivföräldrarna genom ett sådant

avtal vore utestängda från att vidtaga en sakligt motiverad, och måhända

även av barnet själv önskad, ändring av barnets samfundstillhörighet.

Jag har därför icke funnit tillräckliga skäl att ändra förslaget i det hänseende

som nu är i fråga.

Vid remissen till lagrådet framhöll jag att 10 § av 1873 års förordning

angående främmande trosbekännare och deras religionsövning, enligt vilket

stadgande främmande trosbekännares församlingar, inrättningar och

stiftelser icke utan Konungens tillstånd må förvärva och besitta fast egendom,

innefattade strängare bestämmelser om religiösa samfunds fastighetsförvärv

än vad som i allmänhet gällde om bolags, förenings eller stiftelses

rätt att förvärva fast egendom. Då det icke förelåg skäl att bibehålla en sädan

särställning för religiösa samfund, förordade jag att stadgandet skulle

upphävas utan alt ersättas med någon annan särskild bestämmelse.

Tre av lagrådets ledamöter anföra att de i sak icke ha något att erinra

mot den sålunda uttalade meningen men ifrågasätta om icke förtydligande

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

x ämnet borde göras i 1925 års lag angående förbud i vissa fall för bolag,

förening och stiftelse att förvärva fast egendom. Såsom skäl härtill anföres

att trossamfund visserligen ofta kunde i privaträttslig mening betraktas

som ideella föreningar, men att tveksamhet understundom kunde föreligga,

huruvida ett trossamfund, ehuru detta kunde anses såsom juridisk person,

formellt kunde hänföras till förening som avses i 1925 års lag.

På grund av denna erinran vill jag framhålla att 1925 års lag, som har

till syfte att skydda jordbruksnäringen, till en början förbjöd endast bolags

och ekonomiska föreningars förvärv av fast egendom. Då det emellertid

visade sig att fastigheter, vilka icke kunde förvärvas av bolag, överlätos på

bolagen närstående stiftelser, ansågs en utvidgning erforderlig. En sådan

vidtogs åi 1932, och därvid hänfördes även ideella föreningar under lagen

för att icke sådana på samma sätt skulle kunna utnyttjas för att kringgå

lagen.

Vid upphävandet av 10 § 1873 års förordning bör tillses att denna lagändring

icke medför några olägenheter ur de synpunkter som legat till

grund för 1925 års lag. I detta sammanhang kan man emellertid bortse från

alla sådana trossamfund, vilka äro utländska rättssubjekt; beträffande deras

fastighetsförvärv finnas andra lagbestämmelser. Vidare kan bortses från

religiösa organisationer, vilka icke uppfylla kraven på rättssubjektivitet;

dessa kunna över huvud taget icke förvärva egendom. De samfund som därefter

återstå torde vara antingen ideella föreningar eller stiftelser och således

falla under lagen.

Vad lagrådet anfört vid granskningen av 2, 3 och 4 samt 11—14 §§ religionsfrihetslagen

ävensom 3 § jordfästningslagen och övergångsbestämmelserna

till denna lag torde böra iakttagas. Dock synes vid komplettering

av 13 § religionsfrihetslagen (14 § i det remitterade förslaget) endast mottagandet

av förklaring enligt 8 § andra stycket böra uttryckligen förbehållas

präst; i övrigt bör det kunna anförtros även åt annan än präst att biträda

pastor vid handläggning av ärende enligt lagen.

Utöver vad nu anförts torde även några redaktionella jämkningar böra

vidtagas i de av lagrådet granskade förslagen.

Föi edraganden hemställer att följande förslag måtte genom proposition

framläggas för riksdagen, nämligen

A) för riksdagens prövning i grundlagsenligt ordning:

1. förslag till ändrad lydelse av 4 och 28 §§ regeringsformen; samt

2. förslag till ändrad lydelse av 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen.

B) för antagande av riksdagen:

1. förslag till religionsfrihetslag;

2. förslag till lag om ändring i 4 och 14- kap. giftermålsbalken;

3. förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen;

4. förslag till förordning om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. folkbokföringsförordningen

den 28 juni 1946 (nr 469);

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 199

5. förslag till lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 6 juni 1930 (nr

259) om församlingsstyrelse;

6. förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 6 juni 1930 (nr

260) om församlingsstyrelse i Stockholm;

7. förslag till lag om ändrad lydelse av 13 § lagen den 6 juni 1930 (nr

262) om skolstyrelse i vissa kommuner;

8. förslag till lag om ändrad lydelse av 8 § kommunala vallagen den 6

juni 1930 (nr 253); samt

9. förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj 189i (nr 36 s. 2) angående

jordfästning.

C) för inhämtande av riksdagens yttrande:

1. förslag till kungörelse med föreskrifter hur sökande till lärartjänst,

som medför skyldighet att undervisa i kristendomskunskap, äger styrka

sin behörighet; samt

2. förslag till kungörelse om upphävande i vissa delar av de mosaiska

församlingarnas, av Kungl. Maj:t fastställda församlingsordningar.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karl Gustaf Grönhagen.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Innehållsförteckning.

Sid.

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 12 januari 1951 .................... 25

inledning ........................................................ 29

Medlemskapet i svenska kyrkan och andra religiösa samfunds rättsliga

ställning ........................................................ 32

Kommittén ................................................ 32

Yttrandena ................................................ 38

Departementschefen ........................................ 47

Om konfessionella behörighetsvillkor för innehav av ämbete och tjänst

in. in........................................................... 64

Kommittén ................................................ 61

Yttrandena ................................................ 68

Departementschefen ........................................ 75

Om kyrklig vigsel ................................................ 81

Kommittén ................................................ 81

Yttrandena ................................................ 86

Departementschefen 90

Om jordfästning m. in. ............................................ 96

Kommittén ................................................ 96

Yttrandena ................................................ 99

Departementschefen ........................................ 101

Om ordnar och kloster ............................................ 106

Kommittén ................................................ 106

Yttrandena ................................................ 111

Departementschefen ........................................ 113

Om de mosaiska församlingarna .................................. 116

Kommittén ................................................ 116

Yttrandena ................................................ 122

Departementschefen ........................................ 123

Övriga frågor .................................................... 126

Redogörelse för de särskilda lagförslagen .......................... 134

Utdrag av lagrådets protokoll för den 19 februari 1951 .................... 174

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 23 februari 1951 .................... 193

Stockholm 1951. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

i64242

Doktrin (7)

  1. Dan Hanqvist, Förfogar föreningsledningen över föreningsmedlemskapet?, SvJT 2008 s. 466, på s. 467, 472 · Fritt tillgänglig
  2. Dan Hanqvist, Kanonisk förvaltningsrätt I - Inledning; befattningshavare, FT 2004 nr 1 s. 15 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  3. Dan Hanqvist, Vin och vatten — erkännande av ”religiös” rätt, SvJT 2003 s. 981, på s. 983, 985, 989, 990 · Fritt tillgänglig
  4. Dan Hanqvist, Gammalt vin i lappade läglar - staten och trossamfunden, FT 2003 nr 3 s. 417, på s. 419, 420, 421, 422, 433 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  5. Dan Hanqvist, Den sista enhörningen: på jakt efter den kyrkliga vigseln, FT 2003 nr 2 s. 215, på s. 216, 224, 227 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  6. Gunnar Bramstång, Den s. k. negativa religionsfriheten och medlemskap i svenska kyrkan, FT 1978 nr 1 s. 27, på s. 29, 33, 35 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  7. Fredrik Sterzel, Staten och kyrkan, SvJT 1974 s. 269, på s. 270 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

26 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (5)

5 kopplingar.

  1. 1LU 1951:33 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § i:o), lim), 15:o) och 16:o) lagen den 26 maj 1909 s. 1 i texten
  2. Rskr. 1951:280 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 s. 14 i texten
  3. 1LU 1951:32 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 4:o), 14:0), 15:o) och 16:o) lagen den 26 maj 1909 s. 5 i texten
  4. SärU 1951:1 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till religionsfrihetslag m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  5. SärU 1951:2 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 2 i texten

Doktrin (21)

21 kopplingar i 8 dokument.

  1. FT 2003 s. 417 Dan Hanqvist, Gammalt vin i lappade läglar - staten och trossamfunden s. 419 · s. 420 · s. 421 · s. 422 · och 1 till i texten
  2. SvJT 2003 s. 981 Dan Hanqvist, Vin och vatten — erkännande av ”religiös” rätt s. 983 · s. 985 · s. 989 · s. 990 i texten
  3. FT 2003 s. 215 Dan Hanqvist, Den sista enhörningen: på jakt efter den kyrkliga vigseln s. 216 · s. 224 · s. 227 i texten
  4. FT 1978 s. 27 Gunnar Bramstång, Den s. k. negativa religionsfriheten och medlemskap i svenska kyrkan s. 29 · s. 33 · s. 35 i texten
  5. SvJT 2008 s. 466 Dan Hanqvist, Förfogar föreningsledningen över föreningsmedlemskapet? s. 467 · s. 472 i texten

Visa alla 8