Angående anslag för en dgrortsundersökning, m. m
1951-03-09 · 74 sidor, varav 74 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 74 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1951:111, Angående anslag för en dgrortsundersökning, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
1
tfr 111.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag för en
dgrortsundersökning, m. m.; given Stockholms slott
den 9 mars 1951.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF.
John Lingman.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås, att en ny dyrortsundersökning skall verkställas
för att giva underlag för en revision av dyrortsgrupperingen. Propositionen
innehåller en redovisning av de principer, efter vilka dyrortsundersökningen
anses böra verkställas, varjämte en tidsplan för undersökningen framlägges.
Till bestridande av kostnaderna för dyrortsundersökningen äskas
för budgetåret 1951/52 ett reservationsanslag av 275 000 kronor.
I Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 111.
2
Kurigl. Maj:ts proposition nr 111.
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Mans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 mars
1951.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,
Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson,
Lingman.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för civildepartementet, statsrådet Lingman, fråga om principerna för
en dyrortsundersökning samt anför därvid följande.
Inledning.
I anledning av vid 1949 års riksdag väckta motioner om avskaffande av
dyrortssystemet in. m. samt om slopande av lägsta dyrortsgruppen anförde
statsutskottet (uti. nr 183) bl. a., att utskottet med hänsyn till att betydande
olikheter i levnadskostnaderna på olika orter alltjämt förelåge icke kunde
tillstyrka förslaget om utredning syftande till dyrortssystemets avskaffande.
Ej heller kunde utskottet dela uppfattningen att ortsgrupp 1 borde slopas
och att ortsgrupperna 1 och 2 då borde sammanslås, även om den gällande
indelningen i de lägsta dyrorterna måhända gåve upphov till en del ojämnheter.
Den förestående kommunindelningsreformen komme att medföra genomgripande
förändringar beträffande rikets landsbygd, vilka förändringar
även komme att återspeglas i dyrortsindelningen. Det syntes utskottet antagligt,
att flertalet av de nuvarande skiljaktigheterna mellan angränsande
och strukturellt likartade kommuner därvid skulle komma att elimineras.
Enligt utskottets mening vore det icke lämpligt att genom angivna åtgärd
föregripa de resultat i nämnda hänseende, som komme att föranledas av
kommunindelningsreformen. Först när denna genomförts, borde — om det
då befunnes påkallat — frågan tas upp till förnyad prövning. Utskottet
hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna
vad utskottet anfört. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen (skr. nr
387).
Såsom riksdagen i sin skrivelse framhållit kommer den kommunindelningsreform,
som träder i kraft den 1 januari 1952, att på ett betydelsefullt
sätt beröra frågan om den fortsatta utformningen av dyrortsgrupperingen.
Vid förändring av en orts administrativa ställning genom inkorporering
med större ort har man brukat tillämpa det förfarandet att den för
den större orten gällande dyrortsgrupperingen, som i regel varit högre, fått
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
gälla för hela området. En sådan princip är möjlig att upprätthålla så
länge fråga är om enstaka förändringar i den administrativa indelningen.
Vid en allmän förändring av kommunindelningen sådan som den förestående
synes däremot en tillämpning av denna regel icke kunna komma
i fråga. En ny dyrortsundersökning har därför befunnits nödvändig som
underlag för en allmän omgruppering av orterna. Denna har ansetts böra
föregås av en principutredning i dyrortsfrågan. Med stöd av Kungl. Maj :ts
bemyndigande den 21 april 1950 tillkallade jag sålunda den 2 maj 1950 tre
sakkunniga med uppdrag att utreda principerna för dyrortsgrupperingen.
De sakkunniga ha varit generaldirektören K. J. Höjer (ordförande) samt
byråchefen E. A. G. von Hofsten och filosofie licentiaten B. E. Metelius. Utredningen,
som med hänsyn till dess huvudsakligen tekniskt-teoretiska karaktär
gavs formen av en expertutredning, skulle enligt direktiven pröva
senast tillämpade grunder för dyrortsgrupperingen mot bakgrunden av de
speciella problem, som kommunindelningsreformen aktualiserar. Utredningen
skulle utmynna i förslag till riktlinjer för en kommande dyrortsundersökning.
Dessutom skulle framläggas tidsschema för denna undersökning
och den därav föranledda allmänna omgrupperingen av orterna.
De sakkunniga, som antagit namnet 1950 års dyrortssakkunniga, ha efter
slultört uppdrag den 10 januari 1951 avlämnat betänkande angående principerna
för dyrortsgrupperingen.1
Över betänkandet ha infordrade utlåtanden avgivits av fångvårdsstyrelsen
(som överlämnat yttranden av Svenska fångvårdssällskåpet, Föreningen direktörer
och assistenter vid fångvårdsstaten samt Sveriges fångvårdsmannaförbund),
försvarets civilförvaltning, försvarets fabriksstyrelse, socialstyrelsen,
pensionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, statens
hyresråd, medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statskontoret,
generaltullstyrelsen, statistiska centralbyrån, riksräkenskapsverket,
statens lönenämnd, statens avtalsnämnd, dyrortsnäinnden, skolöverstyrelsen
(som överlämnat yttrande av Statens folkskolinspektörers förbund),
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium (som överlämnat
yttranden från Kooperativa förbundet, Sveriges industriförbund och Sveriges
köpmannaförbund samt från handelskamrarna i Norrköping, Jönköping,
Visby, Malmö, Karlstad, Örebro, Gävle, Sundsvall och Luleå), lotsstyrelsen
(som överlämnat yttranden från Fyrpersonalens förening och Lotsförbundet),
överståthållarämbetet ävensom samtliga länsstyrelser, varjämte
följande organisationer avgivit yttranden, nämligen Landsorganisationen i
Sverige, Statstjänarkartellen, Statstjänstemännens riksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet,
Svenska stadsförbundet, Sveriges akademikers centralorganisation
och Tjänstemännens centralorganisation. Länsstyrelsen i Hallands
län har överlämnat eu skrift från Halmstads statstjänstemäns samarbetskommitté,
varjämte en skrift inkommit från Gotlands dyrortskommitté.
1 Betänkandet överlämnades i stencil men har sedermera tryckis (SOU 1951:7).
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 111.
Nuvarande grupperingar.
Bestämmelser om dyrortsgraderade löner infördes i början av 1900-talet
i vissa avtal på den enskilda arbetsmarknaden. De första statliga bestämmelserna
tillkommo några år senare. År 1909 ägde den första dyrortsundersökningen
rum. Dyrortsgrupperingen i nutida mening infördes i det svenska
förvaltningssystemet genom beslut vid 1919 års riksdag, varigenom en
enhetlig lönegruppering fastställdes för kommunikationsverkens personal
Denna gruppering utsträcktes den 1 januari 1922 att gälla flertalet tjänstemän
vid den allmänna civilförvaltningen.
Bestämmelser om dyrortsgradering av skatteavdragen tillkommo för den
statliga inkomst- och förmögenhetsskatten genom beslut av 1919 års riksdag
och för den kommunala inkomstbeskattningen genom beslut av 1920
års riksdag.
Vid sidan om löne- och skattegrupperingarna finnas för närvarande ytterligare
två statliga grupperingar, nämligen bostadskostnadsgrupperingen för
folkpensionärer och hyresgrupperingen för folk- och småskollärare.
Tillkomsten av den nya skattegrupperiåg, som trädde i kraft den 1 januari
1948, innebar en högst väsentlig ändring i förhållande till tidigare gällande
gruppering, trots att antalet grupper behölls oförändrat vid fem. För
den samtidigt ikraftträdande lönegrupperingen blevo ändringarna ännu
mera märkbara, eftersom antalet lönegrupper minskades från nio till fem.
Antalet grupper är alltså numera lika stort i båda grupperingarna, vilka
även i övrigt praktiskt taget helt sammanfalla. Endast i samband med ändringar
i dyrortsplaceringen kunna undantag förekomma. Av skattetekniska
skäl kunna nämligen ändringar i skattegrupperingen endast träda i kraft
från och med den 1 januari. I lönegrupperingen kan däremot placeringen
ändras under löpande kalenderår.
Den nya indelningen är enhetlig för stora delar av landet. Särskilt i södra
Sverige äro emellertid i stor utsträckning kommuner inom ett och samma
större, likartade område placerade i olika dyrortsgrupper utan att några
nämnvärda skillnader förefalla möjliga att påvisa. Detta har helt naturligt
framkallat undran och missnöje i de orter, som tillhöra lägre grupp än närbelägna
orter.
Placeringen i den nuvarande grupperingen har föranlett klagomål från
enskilda orter. Efter behandling av dyrortsnämnden och socialstyrelsen har
Kungl. Maj :t i vissa fall bifallit klagomålen och medgivit uppflyttning
i högre dyrortsgrupp. Kritik mot den nuvarande grupperingen har såsom av
det anförda framgår även framförts i riksdagen, där varje år sedan år 1948
motioner framlagts i dyrortsfrågan. I dessa ha yrkats, att dyrortsgrupperingen
borde revideras och i vissa fall även att den borde helt avskaffas.
Som en speciell form av revision har därvid föreslagits, att lägsta ortsgruppen
skulle avskaffas, varigenom samtliga orter i denna grupp skulle flyttas
upp till grupp 2.
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
5
Principiella grunder för en dyrortsgruppering.
1950 års dyrortssakkunniga, som främst behandlat lönegrupperingen,
framhålla, att målet för dyrortsgrupperingen i avseende på statstjänstemännens
löner är en interlokal utjämning av reallönerna. Enligt den
nu gällande grupperingen ligga levnadskostnaderna i den lägsta ortsgruppen
16 procent lägre än levnadskostnaderna i den högsta ortsgruppen, i
vars mitt Stockholm placerats. Eftersom lönerna — liksom numera även de
skattefria ortsavdragen -—- i ortsgrupp 1 äro 16 procent lägre än i grupp 5,
är alltså utjämningen i princip fullständig. Det är emellertid icke nödvändigt
att spännvidden i löner och skatteavdrag göres lika med spännvidden
i levnadskostnaderna enligt ortsgrupperingen.
Vad som bör avses med reallön, har utvecklats närmare av 1936 års lönekommitté
(SOU 1937:32, s. 24). 1950 års dyrortssakkunniga ha, liksom
tidigare 1943 års dyrortskommitté, instämt i vad lönekommittén uttalat i
detta hänseende. Enligt lönekommittén är det icke realistiskt att uppfatta
»reallönen» såsom bestämd enbart genom kvoten mellan penninglönen och
de i penningar mätbara levnadskostnaderna. För att »reallönen», fortsätter
kommittén, skall kunna givas någon normerande innebörd, vilket sker när
utjämning av reallönen uppställes som ett lönepolitiskt mål, måste man
fatta begreppet i en vidare bemärkelse och det blir i och med detsamma svårbestämbart,
delvis beroende av växlande subjektiva värderingar, och knappast
statistiskt gripbart. Reallönen måste i princip inbegripa alla de reella
fördelar, vari en viss lön kan omvandlas. Dessa äro enligt kommittén beroende
bl. a. av den miljö, i vilken lönen tillgodonjutes, samt av de levnadsvanor,
som miljön mer eller mindre präglar, och inte endast av priserna.
Med en sådan innebörd av begreppet reallön — och motsvarande innebörd
av begreppen levnadsstandard och levnadskostnader — få uttryck såsom
dyrortsgruppering, dyrortsundersökning, en orts dyrhet o. s. v. en innebörd,
som avviker från den som efter vanligt språkbruk ligger i dessa ord.
Det blir, såsom de sakkunniga framhålla, i själva verket icke fråga endast
om prisolikheter utan om ett försök att genom ortsgrupperingen få fram en
lönebestämning, som utjämnar alla de skiljaktigheter i förmåner eller olägenheter
av skilda slag, som för en tjänsteman kunna följa av att han är
placerad på en viss ort. De sakkunniga ha kraftigt understrukit, att bestämmandet
av en orts dyrhet på grundval av ett aldrig så fullständigt och riktigt
prismaterial icke i och för sig kan leda fram till eu ortsgruppering, som
tillgodoser ett sådant mål. Det är i så fall nödvändigt att taga hänsyn även
till alla de reella fördelar, som kunna vara förbundna med åtnjutandet av eu
lön på viss ort men som icke kunna prisstatistiskt behandlas, därför att de
icke äro föremål för prisbildning.
De sakkunniga framhålla, att det icke endast är de statistiskt omätbara
faktorerna, som med nödvändighet införa ett bedömningsmoment i ortsgrupperingen.
Även om man begränsar uppgiften på så sålt att hänsyn skall tagas
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
endast till prisolikheter, kan man icke undgå, att grupperingen till viss
del måste ske efter en skälighetsprövning. Till belysning härav framhålla
de sakkunniga bl. a. följande.
Till grund för en ortsgruppering efter dyrheten måste ligga en jämförelse
mellan levnadskostnaderna på de olika orterna. Denna jämförelse har hittills
principiellt avsett en och samma levnadsstandard (lika-standardprincipen).
Även om häremot kan riktas vissa erinringar, särskilt med hänsyn
till att det för individerna i vissa sammanhang kan talas om ett miljöbetingat
tvång att anpassa sig efter den högre eller lägre levnadsstandard,
som är den förhärskande på en ort, finner vi det riktigast att hålla fast
vid lika-standardprincipen. Även med denna utgångspunkt kvarstår problem,
som ej kan lösas efter objektiva grunder. Själva standardbegreppet
kan få en preciserad innebörd endast om man ställer det i relation till en
viss konsumtionssammansättning (budget). Göres jämförelsen mellan orternas
levnadskostnader på grundval av en viss budget är det likväl ovisst,
huruvida denna verkligen motsvarar lika standard.
Om man bortser härifrån och antar, att en enhetlig budget representerar
lika standard, står man inför frågan, vilken budget som skall väljas. I Sverige
har man hittills principiellt lagt den faktiska konsumtionssammansättningen
till grund för jämförelsen och någonting annat bör ej heller i fortsättningen
ifrågakonuna. Den genomsnittliga konsumtionssammansättningen
är emellertid växlande (en annan i städer än på landsbygd osv.). Om
man gör dyrortsjämförelsen på grundval av en budget, som utgör ett medeltal
mellan de olika orternas faktiska konsumtionssammansättning, betyder
detta att man, såsom 1936 års lönekommitté uttryckte saken, »konventionellt
bestämmer sig för ett värde, som icke har reell innebörd». Söker
man fasthålla vid att jämförelsen skall göras med hänsyn till de faktiska
levnadskostnader, som befolkningen har på respektive orter, måste jämförelsen
mellan två orter bli dubbel, nämligen grundad på både den ena och
den andra ortens budget. I praktiken erhålles därvid i regel olika resultat.
Bland svårigheterna vid prisjämförelser nämna de sakkunniga det förhållandet,
att en viss konsumtion kan vara allmänt förekommande på vissa
orter men helt saknas på andra. Än vanligare är det, att betydande variationer
förekomma i fråga om kvaliteter.
Oavsett de svagheter, som utmärka de prisstatistiska jämförelserna, anse
likväl de sakkunniga, att sådana jämförelser äro av stort värde och böra
vara utgångspunkten för grupperingen. De anse det emellertid viktigt, att
prisjämförelsens begränsning observeras.
En riktig eller rättvis gruppering i den meningen att en utjämning av
reallönen erhålles, kan enligt de sakkunniga uppnås endast med hjälp av
bedömningar eller skälighetsprövningar såväl när det gäller utnyttjandet
av det prisstatistiska materialet som när det gäller hänsynstagande till faktorer,
vilka icke äro statistiskt mätbara. Det gäller sålunda vid utförandet
av en ortsgruppering å ena sidan att bygga på en prisstatistisk jämförelse
—- men icke längre än materialet giver grund för detta — å andra sidan att
göra en ^rimlig avvägning med hänsyn till faktorer, vilka icke kunnat beaktas
vid en sådan jämförelse.
De sakkunniga framhålla i detta sammanhang, att man skulle kunna
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
7
tänka sig att i viss överensstämmelse med förhållandena på den enskilda
arbetsmarknaden vid bestämmandet av de statliga lönerna inskränka ortsgrupperingens
roll så till vida att denna skulle grundas enbart på statistiskt
mätbara prisskillnader och endast utgöra ett hjälpmedel vid den lönebestämning,
som finge ske genom förhandlingar mellan statsmakterna och
de anställda. De sakkunniga ha emellertid utgått från att det i angivna
avseende gällande systemet skall i huvudsak bibehållas.
De sakkunnigas redogörelse för de principiella svårigheter, som uppkomma,
när det gäller att fastslå, vad som skall menas med en orts dyrhet,
kompletteras i betänkandet med en redogörelse för metoderna att fastställa
två orters relativa dyrhet. Denna sistnämnda redogörelse avslutas med en diskussion
om vad som skall vara utgångspunkten för dyrortssystemet. Det
framhålles, att detta icke kan bestämmas från statistiska utgångspunkter
utan blott kan fastslås under hänsynstagande till vad som skall vara dyrortsundersökningens
syfte. Efter att ha skildrat den omsvängning, som under
senare år ägt rum i detta hänseende, framhålla de sakkunniga, att det vid
den kommande dyrortsundersökningen förefaller vara naturligt att i första
hand låta Stockholm utgöra utgångspunkten för jämförelsen. En dylik undersökning
giver emellertid icke svar på frågan hur mycket högre eller lägre
levnadskostnaderna äro i Stockholm jämfört med andra orter. Eftersom
denna senare frågeställning också bör belysas, bör undersökningen enligt
de sakkunnigas förslag genomföras på ett sådant sätt, att man alternativt
begagnar en annan utgångspunkt för jämförelsen.
Remiss myndigheterna ha, i den mån de yttrat sig över de principiella
grunderna för dyrortsgrupperingen, i regel biträtt principen om en
interlokal utjämning av realvärdet på lönerna. Definitionerna av begreppet
»reallön» ha även berörts, varvid särskild uppmärksamhet ägnats frågan
om i vilken utsträckning hänsyn bör tagas till de prisstatistiskt omätbara
faktorerna.
Försvarets civilförvaltning understryker önskvärdheten av att även de
faktorer, vilka sätta sin särprägel på levnadsförhållandena i skilda delar av
landet, tagas i beaktande redan vid själva dyrortsgrupperingen.
Försvarets fabriksstgrelse uttalar, att vid grupperingens genomförande
betydelsen av de i priser omätbara förhållandena icke får underskattas.
Styrelsen framhåller, att dessa förhållanden äro svårgripbara och ha en
mycket varierande tyngd i olika fall.
Generalpoststyrelsen anser under hänvisning till uttalandet att ortsgrupperingen
utgör ett försök att utjämna de förmåner och olägenheter, som
kunna följa av en placering på en viss ort, att den i betänkandet angivna
målsättningen för en blivande ortsgruppering helt kan accepteras. Detta
synes dock förutsätta, att frågan om kallortstilläggen samtidigt upptages
till prövning.
Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller, att tidigare dyrortsundersökningar
grundats på ett prisstatistiskt material, vars riktighet icke kunnat
bestridas men som ändock lett till resultat, vilka icke alltid synts stå i
8
Kungi. Maj.ts proposition nr 111.
god överensstämmelse med de verkliga förhållandena. Med hänsyn härtill
anser länsstyrelsen det riktigt, då de sakkunniga föreslå en uppmjukning
av hittillsvarande regler, så att möjlighet lämnas till bedömningar och skälighetsprövningar.
Landsorganisationen ifrågasätter, om det icke skulle vara möjligt att intensivare
än som i betänkandet föreslagits studera de omätbara faktorerna.
Den planerade konsumtionsundersökningen borde sålunda taga sikte icke
endast på landsbygdens löntagarbefolkning utan även på jordbruksbefolkningen
och därmed giva en hittills saknad möjlighet att med någon grad
av säkerhet göra sakliga jämförelser mellan jordbruksbefolkningens och
andra folkgruppers levnadsstandard.
Tjänstemännens centralorganisation (TCO) instämmer i den grundläggande
definitionen av avsikten med en dyrortsgruppering och är införstådd
med att en sådan till viss del måste komma att grundas på bedömningar av
icke prisstatistiskt mätbara faktorer, vilka kunna anses påverka dyrheten
på olika orter. Efter att ha berört att dessa faktorer fått ökat inflytande
under senare år, framhåller TCO i likhet med de sakkunniga vikten av att
metodfrågorna ägnas den största uppmärksamhet i fråga om såväl prisjämförelsen,
som alltjämt måste bilda stommen i dyrhetsundersökningen,
som de andra faktorer, som en sådan kan inrymma. Eftersom metodiken
för bedömandet av de omätbara faktorernas inverkan icke är utformad —
och knappast låter sig uppställas innan de föreslagna undersökningarna äro
tillgängliga — hemställer TCO, att samråd äger rum med berörda organisationer,
innan socialstyrelsen uppställer normer härför.
Statstjänstemännens riksförbund (SR) instämmer helt i uttalandet, att
målet för dyrortsgrupperingen är en interlokal utjämning av reallönerna,
samt anför.
Utan tvivel har inom vida kretsar ett utpräglat missnöje varit rådande
med den utformning dyrortsgrupperingen erhöll år 1947. Det är därför med
stor tillfredsställelse, förbundet tagit del av de åtgärder, som de sakkunniga
föreslagit för åstadkommande av en sådan dyrortsgruppering, som i
möjligaste mån tillförsäkrar tjänstemän i samma löneläge lika stor reallön,
_ oberoende av placeringsorten. Av utredningen anförda motiv för olika
åtgärder framstå såsom sakligt grundade och över huvud taget synes förslaget
vara ur tjänstemannasynpunkt väl ägnat att utgöra grunden för ett
fortsatt utredningsarbete.
Industriens utredningsinstitut uttalar i en promemoria, som Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund fogat vid sina yttranden,
att det icke av betänkandet klart framgår, vad som skall menas med begreppet
reallön. Innebörden av det utjämningskrav, som de sakkunniga
uppställt som mål för grupperingen av statstjänstemännens löner, synes
därför enligt institutet icke fullt klar. I
I några remissyttranden har en viss tveksamhet gjort sig gällande rörande
den omfattning vari hänsyn bör tagas till de omätbara faktorerna.
Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att principen, att hänsyn måste
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
tagas även till i priser icke mätbara faktorer, inåste anses fullt riktig men
att man här, liksom vid all skälighetsprövning, måste räkna med ett visst
osäkerhetsmoment.
Länsstyrelsen i Kalmar län betonar att metoderna böra ingående prövas.
Med utgångspunkt från denna målsättning, som i vad avser statstjänstemännens
löner syftar till interlokal utjämning av reallönerna, framstår det
klart, att en dyrortsgruppering icke kan grundas enbart på sådana faktorer,
som kunna prisstatistiskt angivas, utan ock i mycket stor utsträckning
på sådana, som icke kunna mätas i priser utan endast uppskattningsvis
bedömas. Då emellertid -— såsom de sakkunniga visat — det icke kan
undvikas, att jämväl det på faktiska priser grundade materialet i viss utsträckning
måste underkastas en skälighetsprövning, vill länsstyrelsen särskilt
understryka vikten av att de av de sakkunniga föreslagna metoderna
bliva föremål för ingående överväganden. Detta framstår så mycket mer
angeläget, som — såvitt länsstyrelsen kan finna — frågan om omfattningen
av de omätbara faktorernas inverkan tills vidare lämnats öppen.
Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller följande.
Det torde vara uppenbart att material för att läggas till grund för utjämningen
av reallönerna är mycket svårt att åstadkomma, särskilt då det
avser faktorer, som icke låta sig prismässigt bestämmas. Skall man strängt
upprätthålla principen att ortsgrupperingen skall verka för utjämning av
reallönerna, måste man därför låta skälighetsprövningar och avvägningar
komma till användning i stor utsträckning, och detta är en svaghet beträffande
dyrortsgrupperingens tillförlitlighet, sett ur tjänstemännens synpunkt.
För tjänstemännen torde prlsolikhe terna mellan olika orter spela en avgörande
roll och det torde kunna ifrågasättas om icke mindre hänsyn än de
sakkunniga tänkt sig kunde tagas till de faktorer, som icke kunna prissättas.
Handelskammaren i Karlstad betonar, att även om många faktorer äro
att anse som bedömningsfrågor, detta förhållande icke får leda till att prisstatistiken
eftersättes.
De sakkunnigas förslag, att den prisstatistiska jämförelsen liksom tidigare
bör avse en och samma levnadsstandard (lika-standardprincipen), bär i allmänhet
icke närmare berörts i remissutlåtandena. Dyrortsnämnden understryker
emellertid, att även om lika-standardprincipen icke kan konsekvent
genomföras, bör jämförelsen i princip avse en och samma standard.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län behandlar rådande standardskillnader.
Vid den nu planerade dyrortsundersökningen bör enligt länsstyrelsens
mening ökad hänsyn tagas till den standardskillnad som råder i olika kommuner
och till de merkostnader, som invånarna i en lägre standardgrupp
nödgas vidkännas för att neutralisera verkningarna därav. Ett sådant hänsynstagande
skulle förvisso ofta giva till resultat, alt en i ortsgrupphänseende
såsom billig rubricerad kommun komme att framstå såsom minst
lika dyr som en kommun, vilken enligt hittills använda beräkningsmetoder
hänförts till högre ortsgrupp. Länsstyrelsen syftar närmast på de olika
möjligheter till utbildning, läkarvård, kulturella förströelser m. in., som
kommunerna kunna bereda sina invånare. Uteslutas de kostnader, som i
detta sammanhang komma i fråga, ställas mycket väsentliga utgiftsbehov
utanför dyrortsgraderingen. Även om det aldrig kan bli fråga om fullständig
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
kompensation för avsaknade förmåner, skulle likväl ett beaktande av dessa
kostnader medföra en mera konsekvent tillämpning av den eljest allmänt
erkända lika-standardprincipen.
Svenska arbetsgivareföreningen anser det önskvärt, att man vid dyrortsgrupperingen
tar avgörande hänsyn till det prisstatistiska materialet, och
anför.
Det bör vid dyrortsgrupperingens upprättande vara angeläget, att man
i fråga om de sedvanliga konsumtionsvanorna huvudsakligen tar hänsyn
till den faktiska prissättningen å olika orter, även om man därvid i viss utsträckning
nödgas göra avsteg från principen om lika standard. Föreningen
vill även ifrågasätta, om det verkligen kan vara lämpligt att vid beräkningen
skjuta den faktiska bostadsstandarden i bakgrunden till förmån
för lika-standardprincipen. Denna princip sätter en alltför stark teoretisk
prägel på beräkningen.
Den praktiska utformningen av en ny dyrortsundersökning.
Områdesindelning.
Dyrortssakkunniga framhålla, att de mätbara skillnaderna i
dyrhet mellan olika orter successivt minskats. Denna utjämning får enligt
de sakkunnigas uppfattning betydelsefulla konsekvenser för den tekniska
utformningen av den kommande dyrortsundersökningen. De sakkunniga
framhålla härom i huvudsak följande.
Utjämningen ökar den relativa betydelsen av felen i primärmaterialet, vilka,
trots en förbättring i metodiken för prisgeografiska undersökningar,
näppeligen kan väntas ha blivit reducerade i samma grad. Då sammanpressningen
endast i mindre grad gäller olikheterna i bostadskostnad, ökas
den relativa betydelsen av alternativa beräkningsmetoder på denna punkt.
Slutligen — och detta är måhända det viktigaste — måste man räkna med
att de omätbara elementen i levnadsstandarden fått en relativt sett ökad
betydelse för dyrortsjämförelsen.
Ehuru skillnaderna mellan enskilda orter, belägna i en och samma del
av landet, kan befinnas obetydliga eller endast med stor felmarginal kan
fastställas, kan man för vissa utgiftsposter konstatera en mera beaktansvärd
skillnad mellan olika delar av landet.
På grund av det anförda finna de sakkunniga, att målet för dyrortsundersökningen
bör åtminstone i viss utsträckning bli mera att göra en »dyrområdesindelning»
än en dyrortsindelning.
När det gäller livsmedel anse de sakkunniga det otvetydigt, att en klar
skiljaktighet i utgifterna föreligger mellan landets olika delar. Livsmedelsutgiften
stiger sålunda från söder mot norr. Däremot spelar orternas storlek,
såvitt de sakkunniga kunnat finna, en underordnad roll. Visserligen kan
det tänkas, att markerade skillnader mellan den rena landsbygden och tätorterna
skulle framträda, om man kunde erhålla ett användbart prismaterial
för landsbygden. De försök, som vid tidigare grupperingar gjorts att
prisstatistiskt mäta detta förhållande, mana enligt de sakkunnigas mening
emellertid icke till efterföljd. Man bör därför avstå därifrån och inskränka
Kungl. Maj:ts proposition nr 111. 11
sig till att söka fånga de markerade och mätbara skiljaktigheterna mellan
landets olika delar.
De sakkunniga förorda därför, att landet med ledning av tillgängligt prisinaterial
indelas i större lokalt avgränsade områden och att ett enhetligt
pristal fastställes för varje område. Då det här aldrig kan bli fråga om annat
än en gruppering i grova drag, bör man i första hand vid bestämmandet av
ett områdes gränser söka följa länsgränserna, ett förfaringssätt som ur
praktiska synpunkter självfallet är fördelaktigt, även om såsom av det följande
framgår särskilda hänsyn samt andra poster i budgeten kunna leda
till att länsgränserna brytas.
I ett exempel, som de sakkunniga framlägga för att belysa hur de tänkt
sig att indelningen skulle kunna göras, har landet indelats i sju regioner.
Av dessa ha dock två samma tal som någon av de andra regionerna. Det
skulle alltså enligt detta exempel endast röra sig om fem livsmedelstal. Enligt
förslaget böra inga utbrytningar av enskilda orter ifrågakomma.
För bostad föreslås, att liksom hittills individuella tal skola beräknas för
större tätorter. För det stora flertalet kommuner skola dock generella tal
tillämpas för större, lämpligt avgränsade områden. Vid avgränsningen av
dessa områden bör man självfallet icke vara bunden vid den områdesindelning,
som användes vid 1946 års dyrortsundersökning. Enligt de sakkunniga
förefaller det icke uteslutet, att en tämligen hög samstämmighet
kommer att föreligga mellan indelningarna för livsmedel och bostad. Då
det ur praktiska synpunkter vore av stort värde om dessa indelningar åtminstone
i stort sett sammanfölle, finna de sakkunniga att i detta syfte
vissa jämkningar i respektive indelningar böra anses tillåtna.
Förortsområdena till Stockholm och Göteborg böra enligt förslaget avgränsas
med hänsyn just till sin karaktär av förortsområden, varvid om
möjligt samma avgränsning bör väljas vid båda de förenämnda indelningarna.
De skillnader, som komma att framträda i talen för bränsle (för matlagning),
lyse, kläder och skodon samt övriga utgifter böra bestämmas regionsvis,
varvid någon av de för livsmedel eller bostad valda indelningarna
i första hand bör utnyttjas.
När det gäller skatter framhålla de sakkunniga bland annat följande.
Som tidigare framhållits, anser vi, att den planerade dyrortsundersökningen
bör syfta till att placera större områden och icke enskilda kommuner
i dyrortshänseendc i förhållande till varandra. Med hänsyn härtill förordar
vi, att skatteposten beräknas på grundval av eu för större områden
genomsnittlig skattesats (efter folkmängden vägda medeltal). Avgränsningen
av de områden, för vilka samma skattesats sålunda skall tillämpas,
bör icke ske, förrän skattesatserna föreligger. I första hand bör den områdesindelning,
som vi föreslagit beträffande livsmedel, prövas; de beräknade
genomsnittliga skattesatserna kommer i så fall att avse både städer
och landsbygd. Utbrytningar ur dessa områden av vissa delar kan dock
visa sig vara ofrånkomliga (t. ex. av Blekinge och Gotland ur sina respektive
områden).
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
Vad slutligen angår resekostnaderna, framhålla de sakkunniga, att det
sannolikt blir ofrånkomligt, att man i icke obetydlig utsträckning bryter
sönder de regioner med enhetliga levnadskostnadstol, som man erhåller
för övriga poster.
I remissutlåtandena har de sakkunnigas uttalande, att målet för
dyrortsundersökningen mera skulle vara att placera större områden efter
den genomsnittliga dyrheten än enskilda kommuner eller orter, samt de i
anledning därav framlagda förslagen i regel tillstyrkts. Vissa reservationer
och speciella synpunkter framföras dock i en de! utlåtanden.
Dgrortsnämndcn förordar i princip en områdesindelning av ungefär den
uppläggning de sakkunniga skisserat. Nämnden framhåller, att den under
sin verksamhet funnit, att det kanske främsta motivet för hemställan om
uppf lytt ning i högre ortsgrupp varit, att närliggande och likartade kommuner
placerats i annan grupp än den klagande kommunen. Efter att ha
refererat sitt utlåtande till riksdagens statsutskott den 5 april 1949, vilket
finnes återgivet i utskottets utlåtande 1949: 183, framhåller dyrortsnämnden
följande.
Med den uppläggning av beräkningen, som de sakkunniga förordat beträffande
livsmedel, komma enligt nämndens mening många anledningar
till missnöje över dyrortsplaceringen att försvinna. Visserligen torde det
inom så stora områden, som det här är fråga om, förekomma prisolikheter,
vilka icke bero på tillfälligheter utan återgiva faktiskt förekommande
skillnader i priser. Det fel, som genom det föreslagna utjämningsförfarandet
kan komma att uppstå, torde dock vara av underordnad betydelse, i
varje fall i förhållande till vinsten av ett utjämningsförfarande.
Nämnden vill dock understryka att den slutliga områdesindelningen, vilken
skall grundas på prisuppgifter från ett större antal orter, kan"komma
att avvika från den i de sakkunnigas exempel redovisade indelningen. Om
de nya prisuppgifterna skulle motivera andra gränser än länsgränser, bör
man icke hålla fast vid dessa. Det kan enligt nämndens mening komma att
visa sig lämpligt att dela t. ex. de stora norrlandslänen i ett inlands- och
ett kustområde, eller Värmland och Dalarna i ett svdligt och ett nordligt
område.
Även i andra utlåtanden framhålles, att det kan komma att visa sig
lämpligt att dela länen i l. ex. kust- och inlandsområden.
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), som understryker, att områdesindelningens
sammanfallande med länsgränserna ej på något sätt bör
vara ovillkorligt, uttalar, att undersökningen bör bedrivas förutsättningslöst
i vad gäller dyrområdes- eller dyrortsindelningen.
TCO vill för sin del instämma i att såväl teoretiska som praktiska synpunkter
tala för att en områdesindelning är mer adekvat och rättvås än det
nuvarande systemet. Skillnaderna i dyrhet mellan närbelägna orter utgöras
i allt väsentligt av statistiskt icke mätbara faktorer. En detaljerad
dyrortsindelning, som i sina detaljer skulle bygga på faktorer, vars inverkan
endast kan approximativt uppskattas, kan knappast godtagas. TCO vill
emellertid gentemot det principiella programmet framhålla, att indelningsgrunden
givetvis bör vara beroende på resultaten av de undersökningar,
13
Iiungl. Maj.ts proposition nr 111.
som avses komma till utförande, varför enligt TC.O:s uppfattning dessa
böra bedrivas förutsättningslöst i vad avser dyrområdes- eller dyrortsindelning.
Enligt TCO:s uppfattning kommer rekryteringen av tjänstemän till
glest befolkade eller otillgängligt belägna platser att utgöra ett speciellt
problem vid en dyrområdesindelning. Hänsyn till dessa rekryteringssvåriglieter
torde nämligen knappast kunna tagas i full utsträckning vid den skälighetsprövning,
som avses skola föregå den slutliga inplaceringen av orterna.
Problemet synes därför enligt TCO:s mening böra lösas såsom en
särskild avlöningsfråga för tjänstemän med tjänst på glest befolkade eller
otillgängligt belägna platser.
Liknande synpunkter anföras även i en promemoria, som fogats vid det
av Landsorganisationen avgivna yttrandet. Det ifrågasattes, om man icke
l)orde göra vissa undersökningar på grundval av 1946 års material. Därjämte
framhålles följande.
Över huvud taget kan man ifrågasätta den fullständiga riktigheten av det
allmänna resonemang, som kommittén i detta sammanhang tillämpar, nämligen
att man, då man skall göra en schematisk utjämning av dyrheten över
.större områden och bortse från variationer inom varje sådan region, inte
heller behöver göra någon mera preciserad beräkning för den enskilda orten
eller ortskategorien. I viss mån skulle motsatsen kunna anses gälla, att
man alltså tvärtom behöver göra ganska grundliga undersökningar för att
icke riskera att utöver de »felplaceringar», som från en sträng men i det
enskilda tillämpningsfallet osäker rättviseprincips synpunkt blir oundvikliga
vid varje regionuppdelning, också göra misstag i fråga om den lämpligaste
storleken av regionerna och gränsdragningen mellan dessa.
Statens avtalsnämnd finner det angeläget, att endast markerade avvikelser
få bryta enhetligheten. Med nuvarande system uppkomma förhållandevis
ofta specialproblem med anledning av det sätt på vilket dyrortsgränsen
dragits genom områden av i övrigt enhetlig karaktär.
Riksräkenskapsverket anför att de föreslagna riktlinjerna kunna .såsom
en allmän princip för dyrortsgrupperingsarbetet följas vid utarbetandet
av förslag till ny dyrortsgruppering. Först när en slutlig dyrortsgruppering
efter dessa metoder utförts kan emellertid överblickas, i vad mån de leda
till framvisandet av verkliga skillnader i levnadskostnader för landets olika
delar.
Handelskammaren i Malmö håller det icke för uteslutet, att inom en icke
alltför avlägsen framtid förutsättningar kunna komma att föreligga för en
övergång från en ortsindelning till en områdesindelning. Kammaren anser
det emellertid uppenbart, att levnadskostnaderna på olika orter inom kammarens
distrikt alltjämt förete icke obetydliga skiljaktigheter.
Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att det om man alltför litet
fäster sig vid dyrheten på de enskilda orterna, föreligger fara att dyrortsgrupperingens
syfte förfelas.
Lotsstyrelsen anför.
Det synes lotsstyrelsen, som om eu tillämpning av de metoder, de sakkunniga
föreslagit, skulle komma att för befattningshavarna vid ett stort
antal lots- och fyrplatser medföra mindre tillfredsställande differentiering
i jämförelse med vad som gäller för närvarande. Även om ett visst hän
-
14
*
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
synstagande till de speciella levnadsbetingelserna å dylika platser kommer
att åvägabringas genom de s. k. resetilläggen, kan likväl befaras att inordnandet
av dessa platser i större regioner kommer att medföra resultat, som
åtminstone enligt hittills tillämpade bedömningsgrunder komma att te sig
såsom ofördelaktiga ur befattningshavarnas synpunkt. Den isolerade belägenhet,
som kännetecknar ett betydande antal av dessa platser, måste
nämligen anses för dem medföra en särställning jämväl såsom kustorter
betraktade.
De Sakkunnigas förslag, att skatteposten skall beräknas på grundval av
en för större områden genomsnittlig skattesats, har i några utlåtanden föranlett
kritik.
Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller efter en allmän kritik av den
föreslagna områdesindelningen följande.
Enligt länsstyrelsens uppfattning är medeltalsberäkning i fråga om skatterna
ännu mera olämplig än beträffande livsmedelskostnaderna. Skattetrycket
inom exempelvis detta län är synnerligen skiftande och de sakkunnigas
förslag skulle säkerligen medföra, att flera orter placeras i annan
dyrortsgrupp än som bort ske, om hänsyn tagits till det verkliga skattetrycket.
I detta fall kan man icke heller åberopa utredningssvårigheter, då
de sakkunnigas beräkningssätt i stället kräver ökat arbete och kostnader.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att förslaget i denna del innebär
ett eftersättande av rimliga anspråk på tillförlitligheten i dyrortsgrupperingen,
och framhåller vidare följande synpunkter.
Länsstyrelsen kan icke finna något skäl, som talar för det förordade tillvägagångssättet.
Då utdebiteringssiffror för alla kommuner likväl erfordras,
innebär metoden inget generaliserat förfarande i egentlig mening. Dessutom
införes ett nytt element — folkmängden (eller skatteunderlaget) -—
för vägning regionsvis av de särskilda kommunernas skattesatser. De sakkunniga
ha anfört, att skattesatserna för storkommunerna under dessas
första verksamhetsår kunna anses i viss mån osäkra. Om denna förmodan
tages till argument för de sakkunnigas förslag i vad avser landsbygden, så
saknas likväl varje argumentering i fråga om städerna.
Även riksräkenskapsverket avstyrker att skatteposten beräknas på grundval
av en för större områden genomsnittlig skattesats.
Handelskammaren i Luleå anser, att viss utbrytning av skilda kommuner
i övre Norrland torde behöva ske i fråga om skatterna.
Länsstyrelsen i Blekinge län hemställer, att länet, även om det i övrigt
anses ingå i ett större område, likväl vid skatteberäkningen måtte få utgöra
ett särskilt för sig avgränsat område.
Prisinsamling och varuurval.
Dyrortssa k kunniga framhålla, att den föreslagna områdesindelningen
möjliggör en högst avsevärd begränsning av antalet prisinsamlingsorter,
och förorda, att urvalet av prisinsamlingsorter sker på följande sätt.
Alla orter med minst 5 000 invånare medtagas. Bland orter med 2 000—
5 000 invånare utväljes slumpmässigt var fjärde och bland dem med 500—
2 000 invånare var åttonde. Samtliga de 60 tätorter, från vilka socialstyrel
-
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
sen fortlöpande insamlar prisuppgifter på livsmedel, bränsle och lyse, böra
medtagas, oavsett om de komma med i det slumpmässiga urvalet eller ej.
På detta sätt skulle antalet prisinsamlingsorter bli ca 200, vilket antal enligt
de sakkunnigas mening är fullt tillräckligt.
Detta förslag rörande antalet prisinsamlingsorter avser främst livsmedel.
I fråga om bränsle och lyse föreslås följande.
För ved och fossilt bränsle bör prisinsamling i stort sett ske på alla orter,
där livsmedelspriser insamlas. När det gäller priserna för kapning, klyvning
och inläggning av veden synes det dock vara tillräckligt om uppgifter
liksom år 1946 insamlas från de 60 ombudsorterna. Priserna på kokgas och
olja kan erhållas från Svenska gasverksföreningen och oljebolag etc. Ur den
tariffbok, som Svenska elverksföreningen utger, kan uppgifter om eltariffer
inhämtas för alla städer och en rad andra orter. Som regel torde därför
lokal prisinsamling vara onödig även när det gäller elström.
I fråga om kläder och skodon samt övriga utgifter skall enligt de sakkunnigas
förslag endast en begränsad prisinsamling äga rum. Även denna bör
ske på samma orter som prisinsamlingen för livsmedel.
För att ernå en rimlig begränsning av det antal varor, för vilka prisuppgifter
insändas från olika orter, brukar man låta varor, vilkas priser kunna
antagas variera på samma sätt som en eller flera andra varor, i budgeten representera
denna eller dessa andra varor. Representantvaran tillägges därvid
den vikt, som varorna sammanlagt äga i den använda budgeten. Enligt de
sakkunnigas mening äro de representantvaror, som för närvarande ligga till
grund för beräkningen av livsmedelsindex, i stort sett tillräckliga och väl
valda. Vid sina beräkningar ha de sakkunniga dock funnit några av dessa
representantvaror mindre lämpade vid en jämförelse orterna emellan, t. ex.
på grund av att noteringarna från de olika orterna avse mycket olika kvaliteter
eller på grund av att noteringar i stor utsträckning saknas. Dylika rep-resentantvaror
anse de sakkunniga böra uteslutas eller utbytas mot andra.
I fråga om kläder och skodon uttala de sakkunniga, att prisinsamlingen
kan begränsas till reparationsarbeten och tjänster. För tung konfektion få
högre priser uttagas på vissa orter men härtill torde enligt de sakkunniga
hänsyn kunna tagas utan särskild prisinsamling.
För vissa varor utanför priskontrollen, såsom hattar, damklänningar
in. m„ torde icke oväsentliga prisvariationer förekomma. Det är emellertid
mycket svårt att renodla dessa variationer från kvalitetsolikheterna. De
sakkunniga ha därför ansett sig höra föreslå, att samma kostnad påföres
orterna för dessa varor. Det fel, som härigenom kan uppstå, kan enligt de
sakkunnigas mening inte bli särskilt stort.
Beträffande posten övriga utgifter innebär de sakkunnigas förslag, att
prisinsamlingen skall begränsas till ett relativt litet antal varuslag.
De sakkunniga föreslå, att prisinsamling på alla orter och för alla representantvaror
bör ske en gång, och anse september 1951 vara en lämplig tidpunkt
härför.
En nyhet i de sakkunnigas förslag är, att vissa livsmedelspriser skola
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
bearbetas under ett helt år (tolv månadspriser). Anledningen till detta förslag
är, att de sakkunniga funnit att prisrelationerna mellan orterna för
vissa varor kunna skilja sig väsentligt under årets olika månader. Priser
för tolv månader skola dock bearbetas endast för de 60 ombudsorterna.
Eftersom prisnoteringar på dessa orter redan finnas, kan bearbetningen av
prisnoteringar för tolv månader avse även första hälften av år 1951. Ett sådant
förfaringssätt är nödvändigt, om det uppställda tidsschemat för undersökningen
skall kunna hållas.
I den varulista, som för närvarande ligger till grund för ombudens insamling
av livsmedelspriser och som återgives i betänkandet (SOU 1951: 7 s.
65) ha de sakkunniga utmärkt de varor, beträffande vilka prisinsamling
anses böra ske mer än en månad. Eftersom denna del av insamlingen enligt
förslaget skall begränsas till de 60 orter, för vilka priser ändock komma
att finnas för varje månad på alla varor, kan antalet sådana varor göras
ganska stort. Det bör enligt förslaget ankomma på socialstyrelsen att slutligen
avgöra, för vilka varor beräkningarna skola grundas på priser under
flera månader.
För säsongvaror föreslå de sakkunniga, att prisinsamling skall ske endast
under den tid varorna försäljas mera allmänt. Även i detta hänseende bör
socialstyrelsen fatta det avgörande beslutet.
Prisinsamlingen på de ca 140 nya orterna liksom på de 60 ombudsorterna
bör enligt de sakkunniga handhavas av särskilda ombud, vilka utses av
socialstyrelsen och avlönas med statsmedel. De av ombuden noterade priserna
böra lokalt granskas av två därtill av drätselkammaren eller motsvarande
myndighet utsedda personer.
Någon ytterligare lokal kontroll av prisnoteringarna anse de sakkunniga
icke behöva ifrågakomma. Enär prisuppgifterna ej skola vara avgörande
för en viss orts livsmedelstal utan endast ingå i ett medeltal för ett större
område, anses nämligen allmänhetens granskningsmöjligheter bliva av mera
underordnad betydelse än år 1946. Socialstyrelsen bör dock på lämpligt sätt
publicera de priser från olika orter och månader, som för de skilda varorna
kommit till användning vid dyrortsundersökningen.
De sakkunniga framhålla vidare, att socialstyrelsen givetvis liksom vid
tidigare dyrortsundersökningar bör ha rätt att göra korrigeringar, om noteringarna
på skilda orter skulle avse felaktig kvalitet etc. Enligt de sakkunnigas
mening skall styrelsen icke behöva underrätta den kommunala myndigheten
om de vidtagna ändringarna.
Förslaget om en begränsning av antalet prisinsamlingsorter har i remissyttrandena
allmänt förordats. I några utlåtanden har dock viss
tveksamhet gjort sig gällande rörande antalet orter och sättet för deras utväljande.
Dyrortsnåmnden konstaterar med tillfredsställelse, att antalet orter kan
begränsas men framhåller, att den ofrånkomliga gränsdragningen mellan
17
Kungi. Maj:ts proposition nr 111.
de olika områdena kan förväntas bli föremål för kritik. Det är därför önskvärt,
att den sker på grundval av ett någorlunda omfattande prismaterial.
Nämnden är tveksam om det föreslagna antalet orter — 200 — är tillräckligt
och uttalar ett önskemål, att denna fråga ägnas särskild uppmärksamhet.
Liknande synpunkter anföras av Tjänstemännens centralorganisation
som understryker att antalet orter ej får alltför mycket begränsas.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anför bland annat följande.
Länsstyrelsen ifrågasätter om prisinsamlingsmaterialet, som avses skola
införskaffas från 60 ombudsorter och ca 140 övriga orter i landet, kan bli
tillräckligt och tillförlitligt. För Norrbottens län med dess vidsträckta yta
och mycket skiftande priser på grund av bl. a. särskilda fraktkostnader förefaller
,så icke vara fallet, särskilt som prisinsamlingen i länet sannolikt är
avsedd att ske allenast å ett fåtal orter. I fråga om urvalet av orter för pnsinsainlingen
synes det beträffande detta län vara en allvarlig brist, att inga
orter med lägre invånarantal än 500 skola ifrågakomma. Länet är nämligen
så särpräglat och fraktkostnaderna fördyra i hög grad de varor, som föi säljas
i de många mera avlägset belägna smärre orterna i inlandskommunei, att
prisinsamlingen bör ske i avsevärt större antal orter än i övriga län.
Även generalpoststyrelsen och Statstjänstemännens riksforlnincl föreslå,
att man vid urvalet av prisinsamlingsorter bör tillse att de mest glesbebyggda
delarna av Norrland bliva överrepresenterade.
I den vid Landsorganisationens yttrande fogade promemorian framhålles,
att prisinsamlingen ej bör begränsas till tätorter utan även äga rum på den
egentliga landsbygden. I promemorian anföres vidare.
Även den rena landsbygden bör vara representerad med ett visst antal
kommuner, trots de svårigheter att erhålla fullständiga och an\ändbara
prisuppgifter från sådana orter, som enligt erfarenheterna från tidigax e
prisinsamlingar föreligga. Om prisinsamlingen inskränkes till några tiotal
eller något hundratal landsbygdskommuner i stället för nära 3 000 år 1946,
bör det vara möjligt att på detta mindre antal orter genomföra en mera vederhäftig
prisundersökning, helst om denna stödes av en ungefär samtidigt
genomförd konsumtionsundersökning för landsbygden.
Frågan om varuurvalet har i regel icke närmare berörts i remissutlåtandena.
I enstaka fall ha dock anmärkningar mot enskilda varuslag anförts.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller, att insamlingsproceduren i
fråga om livsmedel kan avsevärt förenklas genom begränsning av antalet
representantvaror, samt anför.
l)et kan knappast vara rationellt att insamla prisuppgifter på ett stort antal
varor, som ingå i livsmedelsposten med små kvantiteter och av vilka
många för övrigt äro föremål för enhetlig prissättning. Sedan man erkänt
oförmågan att på statistisk väg komma fram till en riktig avvägning mellan
orterna och övergått till att låta livsmedelstalet vara lika inom stora områden,
kan det icke vara konsekvent att i fråga om representantvarorna röra
si<f med rena pctitesser. Prisinsamlingen bör gälla ett starkt begninsat antal
varor som ingå i hushållsbudgetcn med jämförelsevis stora värden. Härigenom
skulle man säkerligen erhålla tillräckligt jämförelsematerial för den
utjämning mellan områdena varom här är fråga.
•2 Bihang till riksdagens protokoll lOål. I samt. Nr 111.
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 111.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser likaledes, att antalet representantvaror
utan nackdelar kan betydligt inskränkas och framhåller, att det är
av synnerlig vikt att uppgifterna från varje insamlingsort avse samma
kvalitet.
Do sakkunnigas förslag, att kostnaden för vissa icke priskontrollerade beklädnadsplagg
borde sättas lika för alla orter på grund av svårigheten att
renodla prisvariationerna från kvalitetsolikheterna, har kritiserats i ett par
utlåtanden. Tjänstemännens centralorganisation förordar sålunda, att socialstyrelsen
skall söka kontakt med priskontrollnämnden, innan definitivt
beslut fattas härom. Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det riktigare med
en presuintion, att prisvariationerna för dessa varor följa övriga varor inom
denna huvudpost.
Förslaget att endast prismaterialet från de 60 ombudsorterna skulle bearbetas
för ett helt år har berörts i några remissutlåtanden.
Länsstyrelsen i Kristianstads län anser, att det bör övervägas, om icke
prisinsamlingen på de ca 140 orter, på vilka insamling enligt sakkunnigas
förslag endast skall ske en gång, bör företagas vid mera än ett tillfälle med
hänsyn till förekommande stora säsongvariationer och livsmedelskostnadernas
stora andel i budgeten. Även Statst jänstemännens riksförbund vill
utöka antalet orter, på vilka prisinsamling skall ske under tolv på varandra
följande månader.
Socialstyrelsen ifrågasätter, om den föreslagna tidpunkten för den allmänna
prisinsamlingen är den bästa, samt anför.
I likhet med de sakkunniga anser socialstyrelsen, att det till belysning av
prisvariationerna under året torde vara tillfyllest att material härför insamlas
från ombudsorterna. Den allmänna prisinsamlingen bör företagas vid
en tidpunkt på året, då prisläget kan anses vara stabiliserat. Socialstyrelsen
är icke övertygad om att september månad ur denna synpunkt är mest
lämplig. Av en tabell i betänkandet (SOU 1951: 7, s. 31) framgår, att pristalen
under tiden juli—december 1949 på 20 ombudsorter voro högst i augusti
och lägst i november. Med hänsyn härtill skulle en prisinsamling under
oktober eller november vara lämpligare. Då emellertid för de ordinarie
ombudsorternas del någon fullständig prisinsamling icke sker under oktober
eller november torde september få godtagas. Valet av månad har dock
mindre betydelse än tidigare, då prisinsamlingen kompletteras med vissa
prisnoteringar under hela året.
I fråga om prisinsamlingens organisation framhåller dyrortsnämnden
följande.
Prisombuden böra utväljas med största omsorg. Detsamma gäller de
granskningsmän, som enligt förslaget skola utses inom varje prisinsamlingsort.
Nämnden vill vidare föreslå, att prisuppgifterna hållas tillgängliga
för allmänheten i samband med själva prisinsamlingen. Den publicering
av de använda prisuppgifterna, som enligt förslaget bör ombesörjas av socialstyrelsen,
kan troligen icke ske förrän några månader efter det prisinsamling
skett. Att vid en så sen tidpunkt kunna göra någon effektiv kontroll
av prisuppgifterna, kan stundom stöta på stora svårigheter.
De korrigeringar, som socialstyrelsen måste göra, när noteringarna avse
felaktig kvalitet etc., böra ske endast efter kontakt med vederbörande inom
Kungl. Maj.ts proposition nr 111.
19
prisinsamlingsorten. Enligt nämndens mening är det av stor betydelse för
tilltron till dyrortsberäkningen, att nödvändiga ändringar bli bekantgjorda.
Kontakten med vederbörande på respektive ort bör ske under så enkla former
som möjligt (genom telefonsamtal e. d.) och behöver givetvis icke omfatta
sådana fall, där någon tvekan ej råder om att den noterade varans
kvalitet är en annan än den avsedda. Vad här sagts gäller främst prisinsamlingen
på de särskilda prisinsamlingsorter, på vilka priser skola insamlas
endast en gång.
Tjänstemännens centralorganisation (TCO) anför liknande synpunkter
och uttalar bland annat följande.
TCO vill fästa uppmärksamheten på angelägenheten av att dyrhetsundersökningarna
omfattas med förtroende från allmänhetens sida. De prisuppgifter,
som äro avsedda att insamlas för en enstaka ort, komma givetvis icke
direkt att påverka ortens placering i dyrortshänseende, eftersom livsmedelstalet
avses bli detsamma för ett större område. Men trots detta förhållande
anser TCO det bl. a. av psykologiska skäl vara lämpligt, att de för en
viss ort insamlade priserna offentligt kunna granskas och erinringar mot
priserna göras från allmänhetens sida på samma sätt som vid undersökningen
år 1946. Det kan även ifrågasättas, om icke en kommunal prisinsamlingsnämnd
skulle omfattas av större förtroende än en enstaka av socialstyrelsen
utsedd person. På de orter där socialstyrelsen redan för närvarande
har prisombud, bör givetvis ett samarbete mellan prisinsamlingsnämnden
och ifrågavarande ombud ske. De sakkunniga ha föreslagit, att socialstyrelsen
skall ha rätt att göra korrigeringar i prisnoteringar från de olika
orterna, därest dessa skulle avse felaktiga kvaliteter etc., varvid styrelsen
inte skulle behöva meddela den kommunala myndigheten de vidtagna ändringarna.
TCO ifrågasätter, om detta kan vara lämpligt, och föreslår att
samråd skall ske med den kommunala myndigheten.
Länsstyrelsen i Norrbottens län betonar vikten av att ombuden erhålla
noggranna instruktioner beträffande varornas kvalitet och anser att prisinsamling''
bör ske såväl i centrum som i ytterområdena av en ort. Granskningen
av de insamlade uppgifterna finner länsstyrelsen bli sakkunnigare
och tillförlitligare utförd om den anförtros åt priskontoren i länen i stället
för åt personer utsedda av drätselkammare eller motsvarande myndighet.
Enligt vad länsstyrelsen erfarit ha vissa ortsombud redan nu anlitat priskontoren
för att kontrollera riktigheten av de insamlade uppgifterna.
Länsstyrelsen i Kalmar län uttalar, att det framstår såsom mycket angeläget,
att — sett mot bakgrunden av tidigare i olika sammanhang framförda
klagomål mot dyrortssystemet såsom sådant •— de skilda etapperna i
dyrortsundersökningen icke undandragas offentligheten.
Budgetval.
Som tidigare antytts anse dyr ortssakkunniga, att dyrortsjämförelsen
icke bör grundas på en enda budget, avseende ett genomsnitt för en rad
skilda orter med en sinsemellan väsentligt olika sammansättning av konsumtionen.
I törsta hand bör man begagna en budget för enbart Stockholm,
som följaktligen får bli utgångspunkten för dyrortsjämförelsen. Alternativt
bör en annan budget begagnas, så att eu jämförelse i »andra riktningen»
20 Kungl. Maj.ts proposition nr 111.
kan komma till stånd. Behovet av budgetmaterial kommer härigenom att
bli större.
Strängt taget borde, framhålla de sakkunniga, naturligtvis flera än två
budgetar användas. Av praktiska skäl måste emellertid en begränsning ske.
Redan med två budgetar i stället för en uppnås den väsentliga fördelen, att
man kan på två olika sätt uppskatta de totala skillnaderna i dyrhet. De
båda budgetarna böra följaktligen representera ytterligheterna i levnadsvanor.
Dessa ytterligheter utgöras av Stockholm och den egentliga landsbygden.
Den senaste undersökning rörande konsumtionsvanorna, som ägt rum
i vårt land, avser år 1948. Härom uttala de sakkunniga följande.
Bland de i 1948 års undersökning ingående orterna befinner sig Stockholm,
och materialet för denna stad är tillräckligt omfattande och representativt
för att eu budget för enbart Stockholm skall kunna uträknas. Socialstyrelsen
torde böra erhålla bemyndigande att efter hörande av dyrortsnämnden
på grundval av denna genomsnittsbudget slutligt fastställa den
Stockholmsbudget, som skall begagnas för dyrortsjämförelsen. Därvid bör
företagas de jämkningar, som kan befinnas påkallade med hänsyn till vad
som är känt om konsumtionsvanornas förändringar fram till den tidpunkt,
till vilken den nya dyrortsundersökningen skall hänföra sig. I kostnadshänseende
bör budgeten naturligtvis omräknas, så att den hänför sig till prisläget
vid den tidpunkt, då dyrortsundersökningen äger rum.
När det gäller landsbygden föreligger inget budgetmaterial. De sakkunniga
föreslå därför, att en konsumtionsundersökning för landsbygden kommer
till utförande. Denna bör äga rum under hösten 1951. Bearbetningen
av det insamlade materialet bör bedrivas på ett sådant sätt, att en sammanfattande
genomsnittsbudget föreligger våren 1952. Kostnaderna för denna
undersökning ha de sakkunniga uppskattat till 90 000 kronor.
Vid 1946 års dyrortsundersökning begränsades budgeten avsiktligt till att
avse familjer med genomsnittligt två barn och med ett inkomstläge motsvarande
dåvarande 11 :e löneklassen. En liknande begränsning tillämpades
även vid tidigare dyrortsundersökningar.
Enligt de sakkunnigas mening är detta föga motiverat. En familj med
genomsnittligt två barn motsvarar ej genomsnittet för befolkningen, som är
betydligt lägre (med »barn» menas ju här blott hemmavarande minderåriga
barn, ej samtliga födda barn). Det fastställda inkomstläget är skäligen godtyckligt
valt. De sakkunniga anse det avgjort bättre att såsom viktsystem
välja den genomsnittliga konsumtionsfördelningen hos hushåll med så vitt
möjligt genomsnittlig sammansättning.
De sakkunniga förorda därför, att den för dyrortsundersökningen begagnade
budgeten får omfatta samtliga hushåll, som ingå i undersökningen,
med undantag dock för jordbrukarhushåll och hushåll, som bedriva egen
rörelse. De begagnade budgetarna skulle sålunda komma att innefatta såväl
ensamstående personer som familjer med varierande barnantal, och inkomstnivån
skulle komma att hänföra sig till ett genomsnitt bland de medtagna
hushållen. Med hänsyn till det sätt, varpå dyrortsgrupperingen användes,
finna de sakkunniga detta vara riktigt.
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 111.
De sakkunniga framhålla, att det kan vara ovisst, om en och samma budget
motsvarar lika standard för alla orter. I vissa fall kan uppenbarligen
motsatsen vara fallet. Som exempel härpå nämnes, att klimatet i Norrland
kräver större bränslemängd än i Skåne för att uppvärmningsstandarden
skall vara densamma. Justeringar med hänsyn till dylika omständigheter
anse de sakkunniga vara en bedömningsfråga.
Frånsett uppvärmningsbränslet, vartill jag återkommer i det följande, föreslå
de sakkunniga, att hänsyn skall tagas till vissa mindre olikheter i konsumtionsvanorna
på skilda orter. I fråga om livsmedel framhålla de sakkunniga
sålunda följande.
Även om konsumtionsvanorna i det stora hela icke avviker alltför mycket
mellan olika delar av landet, förekommer dock lokal variation på enstaka
punkter. Denna situation föreligger t. ex. då olika brödsorter eller fiskslag
förekommer i olika delar av landet. Dyrortskommittén framhöll härom, att
man i dylika fall borde räkna med den billigaste brödtypen, fisksorten
o. s. v. inom ett urval med ungefär samma egenskaper i fråga om näringsvärde
och smak. Något avsteg från kravet på lika standard kunde detta
knappast innebära. Denna rekommendation av dyrortskommittén följde
socialstyrelsen vid 1946 års undersökning beträffande sill och strömming.
På orter från vilka erhållits notering endast på endera av dessa fiskslag användes
den lämnade uppgiften. I de fall där båda fisksorterna noterats användes
endast det lägsta priset. Ett liknande förfaringssätt synes böra tilllämpas
även -säd en kommande undersökning, när det gäller sådana »närbesläktade»
varuslag.
Vid 1946 års undersökning togs hänsyn till förekomsten av olika spistyper.
Eftersom stora skillnader förelågo i pris per värmeenhet mellan de
olika bränsleslagen vid ifrågavarande tidpunkt, fick denna uppdelning en
viss betydelse för resultatet.
De sakkunniga ha funnit denna vid 1946 års undersökning tillämpade
metod i princip riktig och framhålla härom följande.
Fortfarande torde prisskillnaderna per värmeenhet mellan de olika bränslesorterna
vara så stora, att det är nödvändigt att taga hänsyn till den olika
förekomsten orterna emellan av skilda spistyper. I orter med gasverk är det
naturligt att förbrukningen av gas har stor betydelse, men även elkraften
användes numera ofta på sådana orter som matlagningsbränsle. När det gäller
att bestämma fördelningen mellan de olika bränsleslagen, finns det numera
betydligt bättre uppgifter än som förelåg år 1946. De vid 1945 års
bostadsräkning inhämtade uppgifterna om spisar hade nämligen ännu icke
hunnit bearbetas, då 1946 års bränslekalkyler utfördes. Med utgångspunkt
härifrån och med stöd av uppgifter från gasverksföreningen och elverksföreningen
in. fl. bör en mera tillfredsställande uppdelning numera kunna
verkställas.
Priset per enhet är ofta beroende av konsumtionens storlek. Detta gäller
främst elkonsumtionen, där man ofta vid större förbrukning tillämpar tariffer,
som är uppbyggda dels med fasta av förbrukningen oberoende avgifter
(grundavgift och'' abonnentavgift) och dels med en rörlig förbrukningsavgift
per kWh. Det är därför av betydelse att den kvantitet, på vilken beräkningen
kommer alt grundas, blir riktigt avvägd. Det bör ankomma på socialstyrelsen
alt göra denna avvägning med ledning av vid tiden för undersök
-
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 111.
ningen tillgängliga uppgifter om konsumtionens storlek. Liksom år 1946
bör vid elkokning kostnaderna härför och för belysning in. in. räknas tillsammans.
I remissutlåtandena har de sakkunnigas förslag, att två budgetar,
en Stockholmsbudget och en landsbygdsbudget, skola komma till användning
vid dyrortsjämförelsen, tillstyrkts i ett stort antal fall. Kritiska
synpunkter ha dock anförts i några utlåtanden.
Socialstyrelsen, dyrortsnämnden, Landsorganisationen och Tjänstemännens
centralorganisation framhålla, att en fördel med den nya metoden är,
att osäkerheten i de prisstatistiska jämförelserna åskådliggöres, varigenom
den ofrånkomliga skälighetsprövningen klarare framstår som nödvändig.
Skapandet av större enhetliga områden torde också underlättas härigenom.
Socialstyrelsen anser dock, att vissa svårigheter komma att uppstå, samt
anför härom.
Vissa bedömningssvårigheter torde göra sig gällande vid tillämpningen.
Särskilt torde svårigheter att tillämpa teorin komma att uppstå för den
stora massan av städer och tätorter, vilka förutsättas få en individuell placering
i fråga om bostadsposten. Tyvärr är metodens praktiska tillämpning
icke på något sätt utredd av de sakkunniga, varför det för närvarande är
svårt för styrelsen att bedöma metodens fördelar och nackdelar. Socialstyrelsen
vill emellertid tillstyrka, att metoden kommer till användning.
I den promemoria, som Landsorganisationen fogat vid sitt yttrande, anföres
i detta sammanhang bland annat följande.
Även om det otvivelaktigt ligger något riktigt i de sakkunnigas tankegång
på denna punkt, kan man hysa betänkligheter mot att bygga de två för varje
ort parallella beräkningarna på de extrema budgettyper, som representeras
av å ena sidan Stockholm och å andra sidan landsbygden. Ingendera av dessa
budgetar blir representativ för den stora massan av löntagare, som varken
bor i Stockholm eller på landsbygden. Tämligen underligt måste det
komma att verka att cn medelstor stads, exempelvis Eskilstunas, levnadskostnader
i förhållande till Stockholms skulle beräknas på grundval av en
landsbygdsfamiljebudget. Vad som i princip förefaller att vara den riktiga
metoden skulle i stället vara att ha en budget för varje ort och sedan beräkna
ortens dyrhet genom att på denna budget tillämpa ortens priser jämförda
med medelpriset för hela landet på varje särskild vara. Det är emellertid
praktiskt ogörligt att få fram en fullständig budget för varje ort. Däremot
synes det inte omöjligt att arbeta med ett mindre antal budgetar, t. ex. en
för södra och en för norra Sveriges landsbygd, en för småorter, en för medelstora
städer och en för Stockholm. Dessa skulle sedan — alltjämt med
komplettering ortsvis av bostadsposten —• tillämpas enligt nyssnämnda
schema; d. v. s. ortens egen kostnad för denna budget skulle jämföras med
vad densamma skulle bli om priserna på varje vara utgjordes av varans medelpris
för hela landet. Om man fortfarande ville tillgodogöra sig det pedagogiska
värdet av två dyrhetstal för varje ort, kunde man givetvis även använda
Stockholmsbudgeten, landsbygdsbudgeten eller en medelbudget
för hela landet och beräkna ortens dyrhet även på denna grundval, men det
främsta vitsordet finge dock ges åt den siffra som framkomme enligt denna
visserligen schematiserade »ortsvägningsmetod».
Handelskammaren i Karlstad framhåller följande synpunkter.
Kanyl. Maj.ts proposition nr 111.
23
Utan närmare motivering förutsätta de sakkunniga, att de båda budgetarna
böra representera ytterligheter i levnadsvanor och dessa ytterligheter
lämpligen utgöras av Stockholm och den egentliga landsbygden. Handelskammaren
finner mera rimligt och bättre i överensstämmelse med tidigare
överväganden på området att välja två budgetar så, att avvikelserna i de
faktiska konsumtionsvanorna från endera av dessa budgetar för landet i
dess helhet bli så små som möjligt. I stället för ytterligheterna, Stockholm
och landsbygden, borde väljas två mellanformer, exempelvis genomsnittet
för tätorter med över 10 000 invånare och genomsnittet för de mindre tätorterna
jämte landsbygden. Genom att välja ytterligheterna Stockholm och
landsbygden kommer "kontakten med de faktiska konsumtionsvanorna att
försvagas i stället för att stärkas. De faktiska konsumtionsvanorna i alla
samhällen av en storlek från Göteborg ned till tätorter å 1 000 innevånare
skulle icke alls inverka på budgetsammansättningen. Inom sådana områden
bor dock det största antalet av de befattningshavare, som beröras av dyrortsgrupperingen.
Därtill kommer, att man kan befara, att spännvidden mellan
de två indextalen för samma orts dyrhet kommer att ökas, ju mindre orten
är.
Riksräkenskapsverket ifrågasätter, huruvida icke de olika budgetarna för
Stockholm och landsbygden med tanke på den stora olikheten i konsumtionsvanorna
komma att lämna mycket olikartade indextal för orterna.
Förslaget att en konsumtionsundersökning på landsbygden skall igångsättas
under år 1951 har tillstyrkts i flertalet yttranden.
Dyrortsnämnden framhåller, att en konsumtionsundersökning på landsbygden
är av betydelse i olika sammanhang.
En konsumtionsundersökning på landsbygden är önskvärd ej enbart för
alt få material till själva sammanvägningen (budgetsiffror). Även i andra
sammanhang vid dyrortsundersökningcn behövas mera aktuella och omfattande
uppgifter om landsbygdens levnadsförhållanden än som för närvarande
föreligga. Genom en konsumtionsundersökning torde viktiga uppgifter
kunna erhållas rörande bostadsförhållanden m. m. De sakkunniga uttala
t. ex. den förhoppningen, att värdefulla uppgifter därigenom skola komma
fram rörande egnahemskostnaderna samt att undersökningen skall ge
viss vägledning rörande resekostnaderna. Till sist vill nämnden understryka,
att en konsumtionsundersökning på landsbygden vore av stort värde
även ur sociologisk synpunkt. Nämnden får med hänvisning till det sagda
tillstyrka förslaget om en konsumtionsundersökning på landsbygden.
Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker konsumtionsundersökningen
på landsbygden och framhåller att den bör erhålla en så bred omfattning
som möjligt så att den kan giva en god grund för bedömningen av
de speciella problem, som sammanhänga med t. ex. beräknandet av bostadsposten
och uppskattningen av resetilläggens storlek. Länsstyrelsen i Kristianstads
län understryker under hänvisning till att någon undersökning av
konsumtionsvanorna på landsbygden icke ägt rum sedan 1933, att den föreslagna
landsbygdsundersökningen bör komma till stånd.
I liera remissutlåtandcn har ifrågasatts, om icke en konsumtionsundersökning
är nödvändig även i tätorter (Stockholm) med hänsyn till de för
-
24
Kung!. Maj.ts proposition nr 111.
ändringar i priser och konsumtionsvanor, som ha inträtt sedan år 1948.
Generalpoststgrelsen framhåller härom följande.
Medan behovet av ett rikligt prismaterial nu skjutes något i bakgrunden,
föreslås att budgetfrågan ägnas en ingående uppmärksamhet. Detta betraktelsesätt
synes i princip vara riktigt och överensstämmer även med de
av de sakkunniga uppdragna riktlinjerna. Det synes därför anmärkningsvärt,
att de sakkunniga av olika, ej klart redovisade orsaker avstå från
att föreslå en ny konsumlionsundersökning för tätorterna. Såvitt kan bedömas
med ledning av det i betänkandet redovisade materialet är det angeläget,
att den Stockholmsbudget, som framlagts, kontrolleras och i förekommande
fall justeras, så att den i möjligaste mån blir fullt jämförbar
med den budget för landsbygden, som skall utarbetas. En konsumtionsundersökning
för tätorterna torde utan större svårigheter kunna inpassas
i det tidsschema, som uppgjorts för dyrortsgrupperingen.
Tjänstemännens centralorganisation, som i likhet med flera andra remissinstanser
anför liknande synpunkter, ifrågasätter om icke åtminstone
en mindre konsumtionsundersökning för Stockholms vidkommande borde
äga rum samtidigt med undersökningen på landsbygden.
Lantbrnksstgrelsen berör frågan om tidpunkten för konsumtion sundersökningen
samt anför.
Otvivelaktigt kommer den dyrtid, som nu inträtt och som sedan någon
tid tillbaka givit sig tillkänna genom avsevärda prishöjningar på ett stort
antal varor och tjänster, att medföra vissa förändringar i konsumtionsvanorna.
Styrelsen lämnar frågan öppen, huruvida den omständigheten,
att den föreslagna konsumtionsundersökningen för landsbygden företages
vid en tidpunkt, då en anpassning av konsumtionen efter dyrtiden pågår,
kan få betydelse för slutresultatets giltighet på längre sikt. Vid den ifrågasatta
justeringen av det föreliggande materialet för Slockholmsbudgeten
torde hänsyn böra tagas såväl till inträffade prisförändringar som till denna
anpassningsprocess. Vad landsbygden beträffar bör uppmärksammas
att levnadsförhållandena där kunna förväntas bli förbättrade i snabb takt
genom de betydande kapitalinvesteringar, som gjorts och komma att göras
för olika ändamål såsom nybyggnad och bostadsförbättring inklusive elektrifiering
och installation av vatten- och avloppsledningar, varigenom bostadsstandarden
inom en snar framtid kan beräknas uppnå eu nivå, som
i stort sett blir likvärdig med tätorternas.
De sakkunnigas förslag, att budgetarna icke skola begränsas till vissa
familjetyper och inkomstklasser utan avse genomsnitt, har berörts i ett
par utlåtanden.
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), som jämte andra tillstyrker
detta förslag, framhåller ytterligare i detta sammanhang följande.
De sakkunniga förorda, att den budget, som skall användas vid dyrortsundersökningen,
skall grundas på uppgifter från samtliga hushåll som äro
medtagna i konsumtionsundersökningen, dock med undantag av hushåll
som bedriva egen rörelse och jordbrukarhushåll. TCO vill ifrågasätta en
utvidgning av denna inskränkning, nämligen till hushåll, vars livsmedelsförsörjning
i mera betydande utsträckning tillgodoses genom egen produktion,
utan att jordbruk etc. direkt föreligger.
Kungl. Maj.ts proposition nr 111.
25
Särskilda poster i budgeten.
De sakkunniga ha ägnat särskild uppmärksamhet åt de speciella problem,
som möta vid beräkningen av elt par huvudposter i budgeten, nämligen
bostad, skatter, övriga utgifter samt resetillägg.
a) Bostad.
Dyrortssakkunniga ha uttalat, att man har anledning räkna med
att bostadskostnaderna äro lägre i de södra delarna av landet än i de norra
men också att de växla avsevärt mellan mindre och större orter. På grund
härav är man enligt de sakkunnigas mening fortfarande hänvisad till att
beräkna bostadskostnaderna i stort på samma sätt som skedde vid 1946 års
undersökning, d. v. s. åtminstone för var och en av det stora flertalet tätorter
och i övrigt för större, lämpligt avgränsade områden.
Riktpunkten vid jämförelse av bostadskostnaderna — liksom vid alla
andra element i dyrortsjämförelsen — bör vara den lika standarden. De
sakkunniga framhålla emellertid, att det i praktiken visat sig vara förenat
med betydande svårigheter att på ett tillfredsställande sätt upprätthålla
denna princip, trots det mycket omfattande statistiska material, som förelegat
från de stora bostadsräkningarna. Förklaringen härtill ligger främst
i bostadsbeståndets starkt skiftande karaktär på olika orter. Vid den .senaste
dyrortsundersökningen gick man till väga på sa .sätt, att man ur bostadsräkningsmaterialet
först utrensade s. k. bristlägenheler samt de största och
minsta lägenheterna och därefter indelade återstoden i 9 grupper efter
rumsantal och förekomsten av centralvärme och badrum (3 storleksgrupper
kombinerade med 3 kvalitetsgrupper). Härom anföra de sakkunniga.
Nämnda indelning avsåg att eliminera kvalitetsolikheternas inflytande på
dyrortsjämförelsen. Det är omöjligt att säga, i vilken utsträckning detta lyckades.
Man kan lätt peka på en råd andra egenskaper, som påverkar en bostads
kvalitet och hyra, exempelvis dess golvyta, dess ålder, dess läge, förekomsten
av wc, hiss, kylskåp etc. I den mån signifikativa skillnader i dessa
avseenden finns mellan lägenhetsbeståndet på olika orter, ger en jämförelse
av medellivrorna inom de tidigare tillämpade kvalitetsgrupperna ett mindre
gott mått på dyrort sskillnaderna. Om man å andra sidan skärper kvalitetsindelningen
och utökar antalet grupper mera väsentligt, kommer man
snabbt till den punkt, då i varje fall på mindre orter antalet lägenheter i
varje grupp blir så ringa, att slumpartade faktorer får ett alltför stort inflytande.
Med hänsyn till det anförda ha de sakkunniga begränsat sina överväganden
rörande komplettering av kvalitetsindelningen till att gälla tre faktorer,
nämligen ytstorleken, åldern och förekomsten av wc. Dessa överväganden
ha resulterat i elt positivt förslag enbart beträffande den sistnämnda
kvalitetsfaktorn. Under hänvisning till alt frekvensen av lägenheter
utan wc är starkt växlande å olika orter samtidigt som hyresskillnaderna
mellan lägenheter med och utan wc ofta äro betydande ha de sakkunniga
föreslagit, att vid kvalitetsindelningen hänsyn skall tagas även till förekomsten
av wc, och förorda därför två nya kvalitetsgrupper eller samman
-
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 111.
lagt fem. Om antalet storleksgrupper bibehålies oförändrat, erhållas då
sammanlagt femton i stället för tidigare nio lägenhetsgrupper.
För att kunna belysa det aktuella hyresläget på ett lika ingående och
tillfredsställande sätt som år 1945 erfordras en helt ny hyresräkning. Då
emellertid en sådan skulle bli både dyrbar och tidsödande, ha de sakkunniga
stannat för att föreslå en framskrivning av 1945 års hyressiffror på
grundval av uppgifterna i hyresnämndernas handlingar. En sådan framskrivning
kan givetvis ej giva en lika fullständig redovisning av det aktuella
läget på hyresmarknaden som en hyresräkning. I en del hyresnämnder
saknas vissa för en sådan framskrivning önskvärda uppgifter. I regel
torde dock, framhålla de sakkunniga, de saknade uppgifterna — i den mån
de icke kunna erhållas på annat sätt — ej få någon avgörande betydelse
för ortens hyrestal. Om detta likväl på enstaka orter skulle visa sig vara
fallet, bör en hyresräkning företagas på dessa orter.
Undersökningen på grundval av hyresnämndernas handlingar bör enligt
de sakkunnigas förslag igångsättas snarast möjligt under år 1951 och omfatta
tiden från november 1945 fram till och med år 1951. Undersökningen
bör handhavas av socialstyrelsen i samråd med statens hyresråd.
Beträffande beräkningen av bostadsposten på orter utan egentlig hyresmarknad
framhålla de sakkunniga i huvudsak följande.
För alla orter, vilkas hyresmarknad var av för ringa omfattning för att
vägda hyrestal skulle kunna beräknas, tillämpades vid 1946 års undersökning
generella tal för olika områden. Den s. k. grafiska metoden, som efter
förord av socialstyrelsen därvid kom till användning för hela landet utom
för Stockholms förortsområde — där det generella talet bestämdes som
medeltalet för där belägna mindre hyresräknade orter i nära överensstämmelse
med en äldre metod — byggde på sambandet mellan bostadskostnaden
och en orts folkmängd inom geografiskt bestämda områden. Sambandet
bestämdes genom en enkel regressionslinje. I princip kunde man på denna
linje avläsa bostadskostnaden för varje ortsstorlek. Denna tankegång fullföljdes
emellertid icke, utan man antog att bostadskostnaderna för orter
med 1 500 invånare kunde anses representativa för alla mindre orter och
den rena landsbygden och lät därför denna bostadskostnad utgöra det generella
hyrestalet för respektive områdes icke hyresräknade orter.
Det använda förfaringssättet rymmer flera godtyckliga moment. Antagandet
att det inom vissa geografiska områden skulle finnas ett bestämt
samband mellan bostadskostnaderna och ortens folkmängd, gällande såväl
småorter som större städer, är tvivelaktigt, vilket minskar värdet av regressionsanalysen.
Denna kan kanske försvaras, så länge man håller sig till
orter, vilka icke alltför mycket varierar i storlek, men knappast när man
tillämpar den på låga extremvärden.
Vid utförandet av 1946 års undersökning hade man tillgång endast till
uppgifter från orter med minst 1 000 invånare och detta förhållande kan
antagas ha utövat inflytande på det använda tillvägagångssättet. Emellertid
fanns i materialet från 1945 års bostadsräkning även uppgifter rörande hyresförhållandena
i de minsta tätorterna och på den egentliga landsbygden,
ehuru dessa uppgifter då icke hunnit bearbetas. Numera har dylik bearbetning
utförts, och vissa beräkningar på grundval av dessa uppgifter har
framlagts av bostadsräkningen.
27
Kungl. Maj.ts proposition nr 111.
Då det är av intresse att jämföra de på observerade hyresvärden framräknade
talen för de olika områdena och motsvarande generella tal vid
1946 års undersökning, ha dessa tal av de sakkunniga sammanställts i följande
tabell.
Hijresindextal för olika områden enligt olika beräkningsmetoder.
Stockholm — 100.
Genomsnitts-
vägningsmetoden
Ortsvägningsmetoden
(med uppdeln. på lägen- heter med och utan wc)
Enligt
grafiska
metoden1
Vanligt
genomsnitt* i 2
Enligt
grafiska
metoden1
Vanligt
genomsnitt3
3 (61-8)
48''3
69-5
3 (67''4)
78-2
370
51-7
48-6
40-2
32-8
44-5
42-3
45-6
36-7
47-3
46-0
45''6
37-C
48-9
46-3
47-1
37-9
51''3
45-0
580
41-5
63-0
51-1
Rörande tabellens innehåll anf<
jra de sakkunniga följande.
Som synes av tabellens vänstra del ligger det använda generella talet betydligt
högre i alla områden utom i Stockholms förortsområde, där förhållandet
är omvänt. De lägre talen inom de förstnämnda områdena förklaras
emellertid till en del av kvalitetsolikheter, som med den använda kvalitetsuppdelningen
kan förekomma. Sålunda har en undersökning visat, att inom
kvalitetsgrupp 1 och 2 (lägenheter med cv) wc förekommer endast i ett relativt
litet antal lägenheter på de mindre orterna, medan förhållandet är det
motsatta i de större städerna. Eftersom generella tal, som beräknas med
hjälp av den grafiska metoden, påverkas av hyresförhållandena även på de
största orterna, kan som nämnts kvalitetsolikheter ha spelat in i någon utsträckning.
Tages vid kvalitetsuppdelningen, såsom vi föreslagit, hänsyn
även till förekomsten av wc, elimineras väsentligen denna felkälla. Så har
skett och samtidigt har enligt det föregående ortsvägningsmetoden tillämpats.
Resultatet framträder i tabellens högra del. Som synes ligger fortfarande
de på faktiska hyresuppgifter beräknade indextalen lägre än de med
den grafiska metoden erhållna, men skillnaderna är mera väsentliga endast
i avsende på norra Sverige. På grund av den senare metodens svagheter bör
den möjlighet att bygga på observerade hyreskostnader, som numera finns,
utnyttjas.
De sakkunniga förorda under hänvisning till det anförda, att man skall utgå
från de numera tillgängliga uppgifterna om faktiska bostadskostnader i
småorter och på landsbygden. Därvid böra alla uppgifter inom ett större
geografiskt område sammanvägas efter samma metoder som eljest tillämpas
inom varje hyresräknad större ort. Gränsen torde kunna bibehållas vid
1 500 invånare, d. v. s. för större orter beräknas särskilt hyreslal.
1 Invånarantalet låst vid 1 500.
2 Grundar sig på material från tätorter med mindre än 1000 invånare samt från egentlig
landsbygd.
3 Separat beräkning.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
Sedan medelhyrorna för olika lägenhetskategorier beräknats, återstår frågan
om hur sammanvägningen av dessa till ett genomsnittligt liyrestal på
varje ort skall ske. Vid 1946 års undersökning uträknades i enlighet med
förslag av 1943 års dyrortskommitté för varje ort en vägd medelhyra för de
nio lägenhetsgrupperna, varvid varje grupp tilldelades en vikt, som motsvarade
dess andel av lägenhetsbeståndet inom samtliga hyresräknade orter
(genomsnittsvägningsmetoden). Vid beräkningen av dessa vikter togs hänsyn
icke blott till antalet i öppna marknaden uthyrda lägenheter utan även
till antalet bostadsrättslägenheter.
I sitt remissyttrande över dyrortskommitténs förslag föreslog Landsorganisationen
en annan metod för sammanvägning av hyrestalen. Denna metod
— ortsvägningsmetoden — innebar, att för var och en av de nio lägenhr-tsgrupperna
skulle beräknas en serie indextal, utvisande hyresnivån på varje
ort i förhållande till den för riket genomsnittliga hyran för respektive kvalitets-
och storleksgrupp. Beräkningen av varje orts relativa hyresnivå i förhållande
till ett genomsnitt för hela landet borde ske på grundval av ortens
eget bestånd av lägenheter i olika kvalitetsgrupper under antagande att beståndet
hade samma sammansättning i hela landet som på orten i fråga.
De sakkunniga framhålla härom bl. a. följande.
Upprätthållandet av »lika standard»-kravet gör, att man måste basera hyresjämförelsen
på ett och samma bostadsbestånd på de orter, som i första
hand skall jämföras. I fråga om övriga varor i budgeten har vi tidigare förordat,
att dyrortsjämförelsen bör baseras alternativt på en Stockholmsbudget
och på en landsbygdsbudget. I analogi härmed borde bostadskostnadsjämföreisen
ske på grundval av bostadsbeståndets sammansättning i Stockholm
respektive på landsbygden. En jämförelse med utgångspunkt från
Stockholm låter sig väl genomföra, enär bostadsbeståndets sammansättning
där är känd. Vid en jämförelse i »andra riktningen» uppkommer däremot
vissa komplikationer.
Om 1945 års bostadsräkning kan framskrivas, kommer man visserligen
att för varje enskild ort med hyresnämnd äga kännedom om lägenhetsbeståndets
sammansättning. På grundval härav skulle man kunna tänka sig
att utvidga den dubbla vägningen på så sätt, att man för varje sådan ort
gjorde hyresjämförelsen dels på grundval av bostadsbeståndet i Stockholm
dels på grundval av bostadsbeståndet på orten i fråga. Det senare tillvägagångssättet
skulle överensstämma med den av LO rekommenderade ortsvägningsmetoden.
Eu svårighet uppstår emellertid härvidlag. Väl är det möjligt
att beräkna ett indextal, som anger relationen mellan hyresnivån i Stockholm
och på orten, men den vikt, som i totalbudgeten skall tilldelas bostadsposten,
är därmed inte bestämd. Full konsekvens skulle härvidlag kräva,
att man kände den fullständiga konsumtionssammansättningen på dessa orter.
Denna känner vi emellertid endast i begränsad utsträckning för enstaka
orter. Vi finner det likväl önskvärt att särskilda bostadsindextal beräknas
både på grundval av Stockholms och de enskilda orternas bostadsbestånd
och förordar, att det överlåtes till socialstyrelsen att avgöra, hur dessa indextal
på bästa sätt skall sammanvägas med övriga budgetposter.
De regionala hyrestalen böra invägas i totalbudgeten med den genomsnittliga
bostadsprocent som erhålles ur konsumtionsundersökningen för Stockholm
respektive ur den av oss förordade konsumtionsundersökningen för
landsbygden.
Kungl. Maj:ta proposition nr 111.
29
Eftersom bostadsräkningsmaterialet icke innehåller några kostnadsuppgifter
för bostadsrättslägenheter och egnahem, ha dessa icke kunnat inräknas
på samma sätt som hyreslägenheterna. Bostadsrättslägenheterna ha vid
1946 års dyrortsundersökning antagits draga samma kostnad som vanliga
hyreslägenheter i samma kvalitetskategori. Man har med andra ord tagit
hänsyn till bostadsrättslägenheterna vid sammanvägningen av medelhyrorna
i olika kvalitetsgrupper till ortsmedeltal men inte vid dessa medelhyrors
fastställande. Samma förfaringssätt bör enligt de sakkunnigas mening tillämpas
också i fortsättningen. Särskilt betydelsefullt blir detta vid tillämpning
av ortsvägningsmetoden på orter med ett betydande bestånd bostadsrättslägenheter.
De sakkunniga framhålla även, att det i detta sammanhang spelar
en viss roll, under vilken tid beståndet av bostadsrättslägenheter tillkommit,
och att socialstyrelsen synes böra få fria händer att göra en viss uppdelning
efter ålder.
Av en tabell i betänkandet (SOU 1951: 7, ,s. 71) framgår, att större delen
av bostadsbeståndet på landet och i små tätorter utgöres av egnahem. Härom
uttala de sakkunniga bl. a. följande.
Utan tvivel vore det i hög grad önskvärt, om man på ett eller annat sätt
kunde erhålla uppgift om bostadskostnaderna för egnahem och taga vederbörlig
hänsyn härtill vid dyrortsgrupperingen. Bostadsräkningen innehåller
inga uppgifter härom och varje beräkning eller ens uppskattning av de genomsnittliga
egnahemskostnaderna stöter på stora svårigheter. De faktiska
bostadskostnaderna även för dem som bor i identiska egnahem ställer sig
mycket olika beroende på variationer i byggnadskostnader, belåningsvilllcor,
tidpunkten för förvärvet osv. Den betydande stegring av fastighetsvärdena,
som ägt rum sedan 30-talet, måste också beaktas i detta sammanhang. En
tänkbar väg vore att inhämta uppgifter om egnahemskostnaderna i samband
med en allmän, tillräckligt brett upplagd konsumtionsundersökning.
Ett hänsynstagande till egnahemmen på samma sätt som i fråga om
bostadsrättslägenheter anse de sakkunniga mindre tillrådligt.
Den vid 1946 års undersökning framräknade bostadsposten avsåg nettohyra
utom bostadsbränslekostnaden. Där de uppgivna hyrorna inkluderade
antingen det s. k. normalbränslet eller också den totala bränslekostnaden,
måste nettohyrorna framräknas genom avdrag för bränslekostnaderna.
De sakkunniga uttala, att dylika konstruktioner äro i avsevärd grad osäkra
och att man därför bör använda en metod, som i så liten utsträckning som
möjligt påfordrar sådana åtgärder.
Enligt de sakkunnigas mening böra alla hyreskostnader medräknas i bostadsposten.
Kostnaden för lägenheternas uppvärmning bör sålunda påföras
i samtliga fall — alltså även icke cv-lägenheter. För de stora grupperna
cv-lägenheter med »normalbränsle» eller »helt exklusive» bränsle måste man
stanna för någon av de förefintliga bränsleklausulerna och efter denna beräkna
de bränsletillägg, med vilka hyrorna ökas. När det gäller att avgöra
vilken bränsleklausul, som skall användas på de olika orterna, synes socialstyrelsen
böra utnyttja de uppgifter, som finnas hos hyresrådet rörande
bränsleklausulerna. Styrelsen bör härvid även överväga, i vad mån hänsyn
30 Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
kan tagas till den olika förekomsten av varmvatten, koks- och oljeeldning
m. in.
Även beträffande de återstående grupperna — cv-lägenheter för vilka hyran
omfattar samtliga bränslekostnader samt lägenheter utan cv —• beröra
de sakkunniga vissa svårigheter vid beräkningen av bränslekostnaderna.
Härom torde få hänvisas till betänkandet (SOU 1951: 7, s. 78).
De sakkunniga ha sammanfattat sitt förslag till bostadspostens beräkning
på följande sätt.
Bas för beräkningen är 1945 års bostadsräkning. Bostadsbeståndets kvantitativa
sammansättning framskrives med hjälp av hyresnämndernas uppgifter
och bostadsstyrelsens statistik över den årliga byggnadsverksamheten.
För orter med hyresnämnd erhålles uppgift om hyrornas förändringar
och om hyrorna i nybyggda hus från dessa nämnder. För tätorter utan hyresnämnd
är man vad gäller hyresutvecklingen efter 1945 sannolikt hänvisad
till en kompletterande hyresräkning för ett antal mindre tätorter. Även
de för landsbygden för år 1945 erhållna regionala bostadskostnaderna måste
naturligtvis framskrivas, så att de hänföra sig till samma tidpunkt som
bostadskostnaderna för tätorterna. Denna framskrivning kan icke bygga
på särskilda uppgifter från hyresnämnder, helt enkelt därför att sådana
saknas. Någon särskild hyresräkning för landsbygden synes ej heller kunna
komma i fråga. Man blir därför hänvisad till ett schematiskt tillvägagångssätt.
I första hand torde man kunna förutsätta att bostadskostnaderna
på landsbygden sedan år 1945 i stort sett förändrats likformigt med bostadskostnaderna
å de minsta tätorterna, närmast sådana utan hyresnämnd,
om vilkas förhållanden upplysningar eventuellt kommer att erhållas genom
den kompletterande hyresräkningen. I andra hand bör undersökas, om konsumtionsundersökningen
för landsbygden kan utnyttjas för detta ändamål.
För nybyggnadsproduktionen av hyreslägenheter på landsbygden, som är
känd till sin storlek, bör begagnas samma hyror som för motsvarande lägenheter
å de minsta tätorterna.
Bostadsrättslägenheter bör åsättas samma hyrestal som på orten (inom
regionen) befintliga jämförbara hyreslägenheter.
Beträffande egnahem bör socialstyrelsen undersöka, om man ej ur konsumtionsundersökningarna
kan erhålla hållpunkter för en bedömning av
de faktiska egnahemskostnaderna. Skulle detta ej leda till positivt resultat,
är man alltjämt nödsakad att utesluta egnahem ur bostadskostnadsberäkningen.
Vid remissbehandlingen har bostadspostens beräkning i hög
grad uppmärksammats. Olika synpunkter och önskemål ha framförts.
Den föreslagna utökningen av kvalitetsindelningen har tillstyrkts i flertalet
yttranden, men vissa reservationer ha även framförts.
Dgrortsnämnden instämmer i förslaget men framhåller samtidigt, att
andra betydande faktorer (t. ex. husets ålder) finnas, till vilka hänsyn icke
ansetts kunna tagas.
Statskontoret framför liknande synpunkter samt ifrågasätter, huruvida
merarbetet genom den föreslagna utökningen av kvalitetsindelningen verkligen
motsvarar fördelarna därmed.
I den promemoria, som Landsorganisationen bifogat sitt yttrande, fram
hålles
bland annat följande.
*
hungl. Maj.ts proposition nr 111.
31
Med tillfredsställelse konstateras att de sakkunniga föreslå förbättringar
i metoderna för beräkning av hyreskostnadsposten i enlighet med den metod,
som föreslogs i LO:s yttrande över 1943 års dyrortsutredning. De ha
dock avvisat en numera möjlig ökad precision i beräkningen av hyran i
förhållande till kvaliteten. Denna skulle fordra en uppdelning på flera kvalitetsgrupper,
och det säges att vissa grupper på en del orter då blir representerade
av ett så litet antal lägenheter, att man riskerar stora slumpfel.
Denna invändning är påtagligen inte hållbar, om man tillämpar ortsvägningsmetoden
vid beräkningen av ortens hyreskostnadsnivå; i så fall
får nämligen den lägenhetstyp, vars låga antal lägenheter skulle kunna
uppvisa tillfällighetsbetonade extremvärden för hyran, endast just så liten
vikt i jämförelse med andra orter, som dess obetydliga storlek betingar.
Endast om gruppen »vägs in» med en större vikt — något som kan bli
fallet med hittills tillämpad metod, som går ut på att varje grupp gives den
vikt som betingas av dess genomsnittliga andel av bostadsbeståndet i hela
landet — föreligger risk att dylika extremvärden hos ett fåtal lägenheter
skulle påverka ortens beräknade genomsnittshyra på ett oriktigt sätt. Detta
kan också bli fallet i den ena av de två dyrhetsberäkningar, som enligt
de sakkunniga skulle göras för varje särskild ort; därvid skulle nämligen
beräknas vad en konsumtion av stockholmstyp skulle kosta på den enskilda
orten, och då kunde på nyss nämnt sätt en viss lägenhetsgrupp, som har
stor betydelse i Stockholm, komma att åsättas ett extremt högt eller lågt
hyresvärde, hämtat från ett par enstaka lägenheter på den ort som beräkningen
i varje särskilt fall gäller. Felrisker av detta slag torde f. ö. vara
avsevärda redan vid nu föreslagen uppdelning på nio kvalitetsgrupper.
Socialstyrelsen förordar ett bibehållande av den tidigare använda kvalitetsindelningcn.
För att söka eliminera kvalitetsolikheternas inflytande på dyrortsjämförelsen,
vilket vid fasthållande av principen om lika standard framstår
som angeläget, är det visserligen motiverat med en utvidgad kvalitetsdifferentiering.
Socialstyrelsen är dock tveksam i fråga om möjligheterna att
vid den summariska hyresframskrivning från 1945, som skall ske på grundval
av hyresnämndernas uppgifter, göra en så ingående differentiering på
15 lägenhetsgrupper, som de sakkunniga föreslagit. Styrelsen anser det vara
en alltför stor risk att vid en snabbundersökning av detta slag belasta
hyresnämnderna med krav på alltför många uppgifter. En utökning av antalet
grupper medför, åtminstone för de mindre orternas vidkommande,
större osäkerhet i resultaten. Styrelsen vill för övrigt erinra om att den
spaltning av kvalitetsgrupperna »med cv utan badrum» och »utan cv» i
lägenheter med och utan wc, som vid 1945 års bostadsräkning genomförts
vid bearbetningen för större orter, icke har verkställts vid hyresundersökningen
på de minsta tätorterna (under 1 000 inv.) och den egentliga landsbygden.
Visserligen består dessa grupper huvudsakligen av lägenheter utan
wc och kunde i sin helhet hänföras till denna grupp, men detta förfarande
medför, att hyrestalen för landsbygden blir något högre än om man
haft möjlighet att uppdela landsbygdens bostadsbestånd på samtliga 15
lägenhetsgrupperna, ett förhållande som borde beaktas vid skälighetsprövningen.
Socialstyrelsen förordar därför ett bibehållande av de vid 1940
års undersökning använda nio lägenhetsgrupperna.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller, alt bostadskostnaderna visserligen
variera mellan olika orter, men att skillnaderna ofta bero på standardolikheter.
Länsstyrelsen anför vidare.
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 111.
Med hänsyn till att beräkningarna av levnadskostnaderna såvitt möjligt
skola avse samma standard är det angeläget att använda beräkningsmetoder
som så långt är görligt eliminera felkällorna i avseende på olikheter i
bostädernas beskaffenhet. Detta synes bäst kunna ske genom att bostadskostnaden
i förevarande hänseende beräknas efter nybyggnadskostnaderna
för en likvärdig lägenhet med tillägg av tomtkostnad. Principiellt synes
en dylik grund vara riktig, eftersom bostadskapitalet kräver skälig förräntning
i samma grad varhelst en byggnad är belägen. Denna förräntning
måste baseras på anskaffningskostnaden; ränteläget i landet är praktiskt
taget överallt lika. Till en sålunda beräknad förräntningskostnad finge givetvis
läggas kostnader för underhåll och drift, vilka äro varierande alltefter
löneläget å respektive orter.
Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller, att jämförelsen bör grundas på
hyreskostnaderna för en nybyggd standardlägenhet.
Vad särskilt bostadskostnaderna beträffar ha de sakkunniga framhållit,
att riktpunkten vid jämförelsen av dessa — liksom för dyrorts jämförelsen
i övrigt — bör vara den lika standarden. I praktiken har det emellertid,
enligt de sakkunniga, visat sig vara förenat med betydande svårigheter, att
på ett tillfredsställande sätt upprätthålla denna princip, trots det mycket
omfattande statistiska material, som förelegat från de stora bostadsräkningarna.
Ledamoten i 1943 års dyrortskommitté Hj. R. Nilsson anvisade
en lösning, som av länsstyrelsen förordades böra komma till användning,
nämligen att beräkning skulle göras av hyreskostnaden för nybyggd standardlägenhet
på alla orter i riket. Denna väg synes länsstyrelsen fortfarande
böra väljas.
Liknande synpunkter ha även framförts av länsstyrelserna i Södermanlands
och Kronobergs län. Den förstnämnda länsstyrelsen framhåller sålunda
bland annat, att hyresuppgift för bostäder utan cv och wc lämpligen
kan uteslutas, enär sådana bostäder ej stå till buds. Enligt länsstyrelsens
mening förhåller det sig snarare så, att statstjänstemännen inom personalstater
med relativt täta förflyttningar, åtminstone i landsorten, i regel se
sig nödsakade förhyra bostäder av högsta kvalitetsklass i nybyggda hus.
Hyran blir i så fall ej mycket lägre än den som gäller för liknande bostad i
Stockholm.
De sakkunnigas förslag, att någon ny allmän hyresräkning icke skall
företagas utan att i stället aktuella hyressiffror i första hand skola erhållas
genom en framskrivning av 1945 års hyressiffror genom en bearbetning av
hyresnämndernas handlingar, har ägnats stor uppmärksamhet vid remissbehandlingen.
Dyrortsnämndcn har förklarat sig ense med de sakkunniga om att en ny
hyresräkning, omfattande alla orter med hyresmarknad, i dagens läge icke
kan motiveras ur dyrortssynpunkt.
Socialstyrelsen framhåller härom bland annat följande.
Då de sakkunnigas undersökningar visat, att detta är en framkomlig metod,
anser socialstyrelsen, att den bör användas, även om styrelsen har anledning
att förutse, att den kommer att bjuda på många svårigheter. Det
schematiska beräkningssätt av landsbygdshyrorna, som de sakkunniga föreslagit,
innebärande att dessa framskrivas med samma ökningsprocent, som
erhålles för de minsta tätorterna, kan knappast ge ett exakt resultat. På
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
33
grund av den flyttning, som alltjämt äger rum från landsbygd till tätorter,
har styrelsen anledning antaga, att det bär ägt rum en starkare press på hyrorna
i tätorterna än på landsbygden sedan 1945. Visserligen äro skillnaderna
i byggnadskostnader numera minimala, men byggnadsverksamheten
torde ha varit större i mindre tätorter än på egentliga landsbygden. Socialstyrelsen
har emellertid för närvarande ingen annan metod att föreslå för
att lösa problemet, då någon särskild hyresräkning för landsbygden icke kan
komma i fråga. Det av de sakkunniga framkastade alternativa förslaget om
att konsumtionsundersökningen för landsbygden skulle utnyttjas för detta
ändamål bör icke accepteras. De i denna undersökning ingående hyreslägenheterna
bli antagligen mycket få, och det låter sig knappast göra att nu
kunna efterfråga hyrorna i dessa lägenheter år 1945. Det återstår därför enligt
styrelsens mening ingen annan möjlighet än att acceptera den av de sakkunniga
föreslagna framskrivningsmetoden, även om man på detta sätt torde
komma till något för höga tal för landsbygdshyrorna.
Statens hyresråd har i princip inget att erinra mot förslaget och vad de
sakkunniga anfört om möjligheten av och sättet för dess genomförande. Hyresrådet
anser emellertid, att i vissa fall svårigheter torde uppstå att från hyresnämnderna
erhålla önskvärda upplysningar. Härom framhåller hyresrådet
följande.
Som av betänkandet framgår kunna endast i ringa utsträckning uppgifter
erhållas för utsortering av de lägenheter som vid 1945 års hyresräkning
betraktats som bristlägenheter och på grund härav icke medtagits. Därest
uppgift erhålles, att en med hänsyn till ortens hyresnivå låg hyra ytterligare
sänkts, och det på grund härav kan misstänkas, att lägenheten är bristlägenhet,
torde emellertid särskild undersökning härom kunna göras och lägenheten
därefter eventuellt utsorteras. Vidare torde de fel, som uppstå genom
att endast ofullständiga uppgifter kunna erhållas om lägenheter som av en
eller annan anledning försvunnit från bostadsmarknaden, kunna minskas beträffande
avgång genom rivning, varom uppgifter kunna inhämtas från länsarbetsnämnderna.
Bostadsstyrelsen framhåller, att det ligger i sakens natur, att genom en
framskrivning icke kan erhållas ett lika fullständigt och tillförlitligt resultat
som av en hyresräkning, och uttalar följande.
Ur styrelsens synpunkt finnes visserligen icke något att erinra mot nämnda
förslag i princip. Med hänsyn till att bostadspostens storlek i enlighet
med de sakkunnigas förslag i övrigt kommer att få avgörande betydelse för
orternas placering i olika dyrortsgrupper och då framskrivningen ger ett
mindre tillförlitligt resultat, anser emellertid styrelsen att framskrivningsförfarandet
noga bör prövas innan det genomföres.
De sakkunniga ha framhållit, att en framskrivning torde ge ett någorlunda
tillförlitligt resultat på de flesta orter med hyresnämnd men att för
vissa dylika orter och för ett antal andra tätorter en hyresräkning torde
komma att visa sig erforderlig. En sådan kompletterande hyresräkning är
enligt styrelsens uppfattning nödvändig.
Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att de sakkunnigas förslag i denna del
är ägnat att ingiva vissa betänkligheter. På grund av de osäkra moment, som
vidlåda de föreslagna metoderna, måste det framstå såsom angeläget, att en
allmän hyresundersökning kommer till stånd. För den händelse detta av
tf Biliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 111.
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 111.
tids- och kostnadsskäl icke skulle låta sig göra, bör enligt länsstyrelsens
mening under alla omständigheter ny hyresräkning verkställas på sådan
ort, där hyresnämndernas handlingar icke lämna tillräckligt underlag för
en tillfredsställande framskrivning.
Länsstyrelsen i Kristianstads län finner det tveksamt om framskrivningen
kommer att giva avsett resultat samt anför.
Visserligen har uttalats, att en kompletterande hyresräkning torde bli
erforderlig, såväl för vissa orter med hyresnämnd, vilka sakna för framskrivningen
erforderliga uppgifter, som för ett antal andra tätorter. Då det
emellertid är av mycket stor betydelse, att bostadskostnaderna bli föremål
för en så noggrann beräkning som möjligt och då en framskrivning, som de
sakkunniga också påpekat, ej kan ge en lika fullständig redovisning av det
aktuella läget på hyresmarknaden som en hyresräkning, ifrågasätter länsstyrelsen
för sin del, huruvida icke därjämte åtgärder böra vidtagas, som
äro ägnade att medföra ett säkrare bedömande av rätta värdet av de genom
framskrivningen erhållna siffrorna. Ett sådant resultat bör kunna vinnas,
om jämväl en kompletterande hyresräkning företages å en del av de orter,
å vilka enbart framskrivning av 1945 års hyressiffror är avsedd att äga rum.
Därest det vid en sådan undersökning framkomna resultatet därtill gåve
anledning, skulle möjlighet lättare förefinnas, att vid behov kunna vidtaga
en i efterhand påkallad och önskvärd justering av beräkningarna.
Liknande synpunkter ha anförts av Tjänstemännens centralorganisation.
Handelskammaren i Karlstad framhåller att, när den nya grupperingen
träder i kraft, grundvalen för den viktiga bostadsposten kommer att vara
8 å 9 år gammal, och ifrågasätter i vad mån framräkningen av 1945 års
siffror blir rättvisande.
Metoderna för fastställandet av regionala hyrestal för orter utan egentlig
hyresmarknad och för sammanvägningen av bostadstal för de olika orterna
ha i regel förbigåtts i remissutlåtandena. Socialstyrelsen anser de sakkunnigas
framställning på denna punkt oklar och svävande och anför härom
följande.
De sakkunniga framhålla som önskvärt, att den dubbla vägningen i fråga
om enskilda tätorter tillämpas så att särskilda bostadsindextal beräknas på
grundval av både Stockholms och de enskilda orternas bostadsbestånd. Tydligen
ha de sakkunniga funnit det alltför verklighetsfrämmande att för dessa
orter, framför allt för medelstora och större städer, tillämpa vägning med
bostadsbeståndets sammansättning på landsbygden. Deras åsikt är, enligt
vad styrelsen kan förstå, att bostadsbeståndets sammansättning på landsbygden
endast skall tillämpas vid sammanvägningen av de regionala hyrestalen.
Socialstyrelsen förstår till fullo de invändningar, som kunna resas mot
ett konsekvent tillämpande av dubbelbudgetmetoden vid hyrestalens sammanvägning
för enskilda orter. Styrelsen vill därför förorda, att sammanvägningen
sker på det sätt som föreslagits. En svårighet vid sammanvägningen
av de regionala hyrestalen är, att bostadsbeståndets sammansättning
på landsbygden icke är känd vid tiden för dyrortsundersökningen. Styrelsen
är alltså hänvisad till att använda de något föråldrade uppgifterna från
1945 års bostadsräkning. Någon framskrivning av dessa uppgifter till 1950
och 1951 är nämligen icke möjlig, i varje fall icke med uppdelning på upplåtelseformer,
lägenhetskategorier och kvalitetsgrupper.
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
Handelskammaren i Karlstad framhåller, att det är en svaghet i förslaget
att, sedan indextal för hyror uträknats för olika orter, dessa indextal
skola sammanvägas med övriga budgetposter på sätt, varom socialstyrelsen
närmare må besluta.
De sakkunnigas förslag beträffande bostadsrättslägenheter och egnahem
ha behandlats av flera remissinstanser, vilka allmänt betona önskvärdheten
av att större hänsyn än som föreslagits om möjligt tages härtill.
Hyresrådet framhåller härom följande.
Enligt betänkandet skulle särskild hänsyn icke tagas till bostadskostnaderna
för bostadsrättslägenheter, utan dessa skulle antagas draga samma
kostnad som vanliga hyreslägenheter i samma kvalitetskategori, vilka färdigställts
under samma tid. De faktiska medelkostnaderna för bostadsrättslägenheter
kunna emellertid ofta i ej ringa grad avvika från medelhyrorna i
vanliga hyreslägenheter. I orter med relativt stort antal bostadsrättslägenheter
torde därför i samband med inhämtandet av uppgifter från vederbörande
hyresnämnd upplysning även böra införskaffas om de beräknade faktiska
kostnaderna för dylika lägenheter på grundval bland annat av hos
nämnderna befintliga ekonomiska planer. För egnahem kunna motsvarande
uppgifter införskaffas i samband med den föreslagna konsumtionsundersökningen.
Socialstyrelsen har intet att erinra mot förslaget beträffande bostadsrättslägenheterna
men är tveksam om möjligheterna att taga hänsyn till
kostnaderna för egnahem. Styrelsen förklarar sig dock skola undersöka
möjligheterna att av uppgifterna till konsumtionsundersökningen erhålla
hållpunkter för en bedömning av de faktiska egnahemskostnaderna. Styrelsen
anser det dock osäkert, om de kunna leda till positivt resultat.
När det gäller uppvärmningsbränslet, som enligt de sakkunnigas förslag
bör ingå i hyreskostnaderna, har det framlagda förslaget i regel icke närmare
behandlats i utlåtandena. Hyresrådet framhåller dock, att flera av de
tillämpade bränsleklausulerna, bland annat hyresrådets egna klausuler, utgå
från beräknad bränsleförbrukning per kvadratmeter lägenhetsyta samt att
uppgifter om lägenhetsytor icke regelmässigt torde kunna erhållas från
hyresnämndernas protokoll.
b) Skatter.
Lämpligheten att medräkna de direkta skatterna vid en dyrortsundersökning
har stundom ifrågasatts. 1943 års dyrortskommitté framhöll att, om
dyrortskalkylen skulle avse alla ändamål, för vilka medborgaren gåve ut sina
inkomster, härav följde, att även alla slag av skatter på ett eller annat sätt
måste medräknas, eftersom de vore lika ofrånkomliga utgifter som flera
andra poster i budgeten.
I remissutlåtande över 1943 års dyrortskommittés betänkande beklagade
Landsorganisationen, att kommittén icke ansett sig kunna föreslå någon metod,
enligt vilken hänsyn kunde tagas till att skattesatsen icke avsåge samma
kommunala standard på alla orter. Enligt Landsorganisationen borde
det kunna övervägas, om man icke på ett summariskt sätt skulle kunna om
-
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 111.
räkna skattekostnaden i viss relation till antalet skattekronor per invånare i
varje kommun, och alltså inte enbart rätta sig efter själva utdebiteringssiffran.
Dyrortssakkunniga anse, att de direkta skatterna böra medräknas
i dyrortsjämförelsen. Den omständigheten, att de kommunala skattesatserna
icke representera samma kommunala standard på alla orter, utgör enligt
de sakkunnigas mening ingen motivering för att helt utesluta denna post ur
dyrortsberäkningen. Någon tillfredsställande metod, som gör det möjligt att
omvandla skattesatserna på olika orter till att avse en och samma standard,
torde emellertid icke kunna uppställas. Levnadsförhållandena å olika orter
äro i flera avseenden med nödvändighet mycket skiljaktiga, -vilket komplicerar
en bedömning av vad som skall anses vara lika kommunal standard.
Vissa kollektivanordningar å större orter, såsom parker, friluftsbad etc., äro
helt avhängiga av dessa orters karaktär av större tätorter och utgöra alltså
icke något mått på högre standard gentemot småorter och landsbygd men
draga stora kostnader.
Vid 1946 års dyrortsundersökning lades i enlighet med dyrortskommitténs
förslag genomsnittsdebiteringen under åren 1942—1946 till grund för skatteberäkningen.
I tidigare undersökningar hade endast det senaste årets utdebitering
använts. Syftet med förslaget var, att tillfälliga kastningar i skattesatserna
härigenom skulle få en begränsad inverkan.
Enligt de sakkunnigas uppfattning är värdet av denna omläggning tvivelaktigt.
De framhålla, att nackdelarna med att låta dyrortsplaceringen påverkas
av tidigare skatteförhållanden öka med antalet år, som medtagas
vid medeltalsberäkningen. Ett dylikt medeltal synes därför under inga förhållanden
böra omfatta mer än två, högst tre år.
För den egentliga landsbygden skall dyrortsundersökningen för skatteposten
liksom för andra poster avse de nya storkommunerna. Eftersom kommunindelningsreformen
träder i kraft först den 1 januari 1952, föreligga
endast skattesatserna för år 1952 vid den tidpunkt, då skatteberäkningen enligt
de sakkunnigas förslag till tidsschema skall utföras. På landsbygden
kunna sålunda endast erhållas skattesatser för ett år. Härtill kommer, att
nya bestämmelser om kommunala ortsavdrag, vilka träda i kraft den 1 januari
1952, kunna antagas i viss utsträckning påverka de kommunala utdebiteringarna
i allmänhet. Under dessa omständigheter anse de sakkunniga,
att skatteberäkningen på alla orter bör grundas på utbebiteringen under år
1952.
De sakkunniga framhålla emellertid, att skattesatserna för storkommunerna
under deras första verksamhetsår givetvis kunna anses vara i viss
mån osäkra. För enskilda kommuner kan därför ett skattebelopp, som 1''ramräknats
på grundval av en sådan skattesats, hastigare än eljest förlora sin
giltighet och bli missvisande för skattetrycket i den särskilda kommunen.
Såsom angivits i avsnittet rörande områdesindelningen ha de sakkunniga föreslagit,
att skatteposten skall beräknas på grundval av en för större områden
genomsnittlig skattesats. Härigenom torde enligt de sakkunniga elimineras
bl. a. de tillfälliga variationer i utdebiteringen, som kunna förekomma under
storkommunernas första verksamhetsår.
Kungl. Maj. ts proposition nr 111.
37
Skatteutgiftens storlek beror — bortsett från statens och kommunernas
utgiftsbehov — på den skattskyldiges inkomst, de allmänna avdragen och
de för stats- och kommunalskatten fastställda ortsavdragen. Den metod,
som kom till användning vid den senaste undersökningen, gick ut på afl
inkomsten på de olika orterna vid skatteberäkningen skulle utgöras av levnadskostnadstalet
inklusive skatt. Även de statliga ortsavdragen skulle variera
med levnadskostnaderna.
De sakkunniga dela den uppfattningen, att skatteposten i princip bör beräknas
på de inkomstbelopp, som motsvara de totala levnadskostnaderna.
Då den vid 1946 års undersökning tillämpade metoden tillgodoser detta önskemål,
förorda de sakkunniga, att samma metod kommer till användning
även vid en blivande dyrortsundersökning. De sakkunniga anse emellertid,
att frågan om storleken av avdragen bör tagas under omprövning och anföra
härom.
Viktiga ändringar i skattelagstiftningen har vidtagits och nya dylika är
under övervägande. Bortsett härifrån har emellertid enligt vår mening vid
1946 års undersökning avdrag verkställts i mindre omfattning än som svarar
mot verkliga förhållandet. Sålunda gjordes icke avdrag för utgifter, vilka erfordrats
för inkomstens förvärvande, vilka avdrag torde vara icke obetydliga.
Vidare motsvarar budgetens utgiftssumma en familjeinkomst, som i
vissa delar över huvud taget icke är beskattningsbar. Vad här anförts bidrog
till att den vid dyrortsundersökningen framräknade skattekostnaden i genomsnitt
blev högre än skattebeloppet i den tillämpade budgeten. Överensstämmelse
härutinnan uppnåddes genom en reduktion av de framräknade
skattebeloppen med 5 procent på varje ort. Vad här anförts bör i varje fall
ge anledning att avrunda de skattetekniskt beräknade avdragen uppåt. Den
närmare prövningen bör ankomma på socialstyrelsen.
De genomförda ändringarna av ortsavdragen medför inga svårigheter. Däremot
kan den omständigheten, att det belopp, på vilket skatten skall beräknas,
kan komma att ligga över den gräns, där vid statsbeskattningen progressiviteten
inträder, medföra komplikationer.
Vid remissbehandlingen har de sakkunnigas förslag beträffande
skatteposten lämnats utan erinran av flertalet myndigheter och organisationer.
Önskvärdheten av en omvandling av de kommunala skattesatserna
med hänsyn till att de ej avse samma standard på alla orter har dock framhållits
i ett par yttranden. Förslaget att skatteberäkningen skall grundas
på skattesatsen för ett år har kritiserats i några utlåtanden.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön ställer sig tveksam till förslaget
att använda de kommunala skattesatserna sådana de äro och framhåller härom
följande.
När det gäller att exempelvis bestämma storleken av statsbidrag till undervisningslokaler
på landsbygden, tages hänsyn både till behovet och till
kommunens ekonomiska ställning. Det torde vara uppenbart att en fattig
landskommun, som icke anser sig kunna betunga ortsborna med högre kommunalskatt
till atl förbättra kommunikationer, bygga fritidslokaler, utöka
folktandvård och hemhjälpsverksamhet eller i övrigt höja standarden inom
kommunen, är sämre lottad än eu i liknande hänseenden väl tillgodosedd
storstad. Det må ifrågasättas om icke ändock en summarisk, om än grov
schablon kunde utfinnas för förvandling och höjning av skatteposten i de
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 111.
sämre lottade landsbygdskommunerna, där utdebiteringen är relativt hög i
förhållande till exempelvis antalet skattekronor per kommunmedlem.
Länsstyrelsen i Norrbottens län förordar, att skattekostnaden omräknas i
viss relation till antalet skattekronor per invånare i varje kommun. Då vid
ortsgrupperingen skönsmässiga avgöranden måste ske i andra sammanhang,
anser länsstyrelsen ett sådant hänsynstagande vara välmotiverat även i förevarande
avseende.
Dyrortsnämnden uttalar, att till nämnden hänskjutna framställningar rörande
skatteposten ofta gått ut på att den vid 1946 års undersökning tilllämpade
medelskattesatsen för femårsperioden 1942—46 vore missvisande
för det aktuella läget. Nämnden anser sålunda, att det, bortsett från att
kommunsammanslagningen gör en ändring nödvändig, finns även annan
anledning till den föreslagna omläggningen.
Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller, att det måhända vore principiellt
riktigast med tanke på svängningar i skattesatserna att lägga genomsnittsdebiteringen
under förslagsvis en treårsperiod — de tre närmast
föregående åren — till grund för undersökningen. Vid den nu aktuella
undersökningen finner länsstyrelsen det emellertid icke kunna bli fråga om
annat än att grunda beräkningen på utdebiteringen under ett enda år, nämligen
år 1952.
Svenska landskommunernas förbund anför följande.
Vid beräkning av skatternas inverkan på levnadskostnaderna ha de sakkunniga
utgått ifrån att hänsyn — beträffande de av kommunsammanslagningen
berörda kommunerna — endast skall tagas till de skattesatser, som
föreslås i de under hösten 1951 gjorda budgetarna för de blivande storkommunerna.
En dylik uppläggning kommer emellertid att giva ett vilseledande
x-esultat av undersökningen. I de av sammanslagningen berörda kommunerna
ha som bekant skatterna i betydande omfattning nedpressats med
tanke på kommunsammanslagningen. Därtill kommer att den kommunala
verksamhetens standard i många av dessa kommuner varit relativt låg och
att man icke redan i utdebiteringen för första verksamhetsåret kan vänta
sig finna uttryck för någon väsentlig standardhöjning. På grund härav kan
man utgå ifrån att de första kommunala skattesatserna för storkoinmunerna
säkerligen komma att i genomsnitt ligga väsentligt under vad som kommer
att utdebiteras om några år. Till grund för beräkningen av skatternas
betydelse för levnadskostnaderna bör därför i de nu åsyftade kommunerna
läggas ett efter ungefärliga grunder uppjusterat skattetryck.
c) Övriga utgifter.
Denna post anse dyrortssakkunniga böra ägnas stor uppmärksamhet
redan av den anledningen, att posten numera har en mycket stor andel
av totalutgiften (i Stockholm 34,s procent och på småorterna 29,9 procent).
Dessutom har man här att göra med utgifter, som till sin karaktär
kunna vara väsentligt olika på skilda orter, vilket ofta kan göra det svårt
att fånga prisskillnaderna vid lika standard. Detta innebär, framhålla de sakkunniga,
att man först efter prövning kan avgöra för vilka poster det är motiverat
att sätta dessa kostnader lika på alla orter.
Bortsett från resekostnaderna, vilka de sakkunniga föreslagit skola behandlas
i ett sammanhang, ha de sakkunniga uppdelat delposterna inom
Kungl. Maj.ts proposition nr 111.
39
huvudposten övriga utgifter i fyra grupper efter möjligheterna att bestämma
de regionala prisolikheterna. Uppdelningen framgår av följande tabell.
Grupp A
Grupp B
Grupp C
Crupp D
Vin, sprit
Kroppsvård
Möbler m. m.
Barnens uppfostran
Tobak
Rengöringsmedel
Läsning, telefon
Gåvor
Förenings- och förs.-avgifter
Hembiträde
Sjukvård
Nöjen
Bil etc.
Hemhjälp
Reparationer
Semesterutgifter
Cykel
Blommor
Annonsering
Egna odlingar
Klockor, smycken
Fotografering
Advokatarvode
Flyttning
Portföljer, väskor
Bröllop, barndop
Paraply, käpp
Begravning, grav
Lotter, tippning
Ränta på lån
Summa utgifter i Stockholm
år 1948 (i kronor) 1006
431
1129
060
Rörande uppdelningen anföra de sakkunniga följande.
Uppdelningen är givetvis på flera punkter godtycklig. Den är emellertid
endast avsedd att utgöra ett hjälpmedel, när det gäller att klargöra vilka problem
som föreligger. Till den första gruppen i tabellen (grupp A) har hänförts
varor (tjänster), för vilka man vågar påstå att inga eller endast obetydliga
regionala prisvariationer förekommer. Grupp B omfattar varor, för vilka
det finns lokala prisvariationer, som kan mätas genom prisinsamling, och
grupp C de varor, för vilka det finns prisvariationer, vilka är omätbara eller
mycket svårmätbara. Till sista gruppen (D) har hänförts varor, för vilka
konsumtionen på olika orter har en så skiljaktig karaktär, att en prisjämförelse
i egentlig mening saknar relevans. Utöver de i tabellen upptagna posterna
finns det en särskild restpost. Under denna rubrik har sammanförts
utgifter, vilka ej kan hänföras till någon annan delpost. Som exempel på
sådana utgifter kan nämnas tappade pengar, felräkningspengar, böter in. m.
De sakkunniga anse att kostnaderna för varorna inom grupp A kunna
sättas lika för alla orter. När det gäller varorna inom grupp B, kan det givetvis
stundom vara svårt att riktigt fånga prisolikheterna mellan orterna. Då
inom denna grupp otvivelaktigt förekomma betydande prisolikheter, bör
för dessa varor enligt de sakkunnigas förslag prisinsamling ske på samma
orter som för livsmedel. På grundval av de insamlade noteringarna böra
medeltal beräknas för vissa områden. I första hand böra härvid samma områden
som för livsmedel prövas, men socialstyrelsen bör äga rätt vidtaga
ändringar i detta avseende.
Även i fråga om grupp C anse de sakkunniga, att betydande olikheter
mellan orterna otvivelaktigt förekomma. Här berörda prisolikheter finna
de emellertid ej kunna på ett tillfredsställande sätt mätas genom en prisinsamling
i vanlig mening. Svårigheten att fånga koslnadsolikheterna framträder
i än högre grad inom grupp D. Eu direkt jämförelse på grundval av
inhämtade priser anses därför även här olämplig.
Den omständigheten att svårigheterna att mäta olikheterna äro stora gör
det enligt de sakkunniga nödvändigt alt kostnaderna lör sistnämnda poster
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
sättas lika på alla orter. Den sammanlagda vikten i budgeten av posterna
inom grupperna C och D uppgår emellertid till ej mindre än ca 17 procent
av budgetens totalsumma (inkl. skatter) i Stockholm och till ca 15 procent
på småorterna. Dessa poster ha följaktligen en stor betydelse. De sakkunniga
finna det ej vara riktigt att helt negligera de kostnadsolikheter, som
här förekomma. Hänsyn bör enligt deras mening vid dyrortsjämförelsen
tagas därtill, och saken bör bli föremål för uppmärksamhet vid orternas
slutliga inplacering.
Den inom posten övriga utgifter av de sakkunniga exemplifierade uppdelningen
av delposterna efter möjligheterna att bestämma de regionala
prisolikheterna har föranlett kritik i några remissutlåtanden.
Socialstyrelsen framhåller, att denna post med hänsyn till dess stora andel
i budgeten bör noggrant prövas. Att de till grupp A hänförda utgiftsposterna
sättas lika för alla orter föranleder ingen erinran från socialstyrelsens
sida. I fråga om grupp C böra enligt socialstyrelsens mening närmare
undersökas möjligheterna att erhålla prisuppgifter på vissa representantvaror.
Tjänstemännens centralorganisation anför liknande synpunkter.
Riksräkenskapsverket ifrågasätter under hänvisning till postens stora
vikt, om icke en gruppering av posten övriga utgifter, beräknad och fastställd
på samma sätt som resekostnadsposten, bör ingå i beräkningen av
levnadskostnadstalen.
Länsstyrelsen i Malmöhus län påtalar, att de sakkunniga konsekvent föreslagit
samma kostnad för alla orter i fråga om varor, för vilka svårigheterna
att prisstatistiskt mäta dyrhetsskillnaderna varit stora. Länsstyrelsen anför
härom.
En annan lösning hade varit att presumera, att dessa kostnader till sin
storlek varierade mellan orterna i samma grad som budgeten i övrigt. Valet
av metod får en betydande inverkan på resultatet. Visserligen få orterna
inbördes samma ordningsföljd enligt båda metoderna, men dyrortsspännvidden
blir väsentligen olika. Om man sålunda förutsätter, att hithörande
kostnader utgöra en .sjättedel av samtliga i budgeten, kommer den av de
sakkunniga föreslagna metoden att resultera i en spännvidd, som med
samma bråkdel understiger den som erhålles med användning av den senare
metoden. För ,sin del finner länsstyrelsen denna ligga närmast till
hands. Exempelvis kan härvidlag framhållas, att kostnader för bröllop,
barndop och begravning, vilka av de sakkunniga påförts alla orter med
samma belopp, obestridligen inkludera sådana dyrortsgraderade utgifter
som livsmedel, lokalhyra, hemhjälp, blommor, fotografering in. m. Liknande
resonemang kan föras beträffande andra hithörande kostnader.
Länsstyrelsen i Kalmar län anser det angeläget att prisvariationerna för
ifrågavarande grupper ägnas ingående uppmärksamhet och att hänsyn till
kostnadsolikheterna vid dyrortsjämförelsen tages icke endast — såsom de
sakkunniga ifrågasatt — vid orternas slutliga placering.
Länsstyrelsen i Norrbottens län granskar vissa av posterna inom denna
huvudpost och anför bl. a. följande.
Bland de delposter i huvudposten övriga utgifter, som de sakkunniga
anse böra sättas lika för alla orter är bl. a. bilkostnader. Med hänsyn till
41
Kungl. Maj.ts proposition nr 111.
de olika taxor, som tillämpas inom de olika länen, beroende bl. a. på skilda
bensinpriser ifrågasätter länsstyrelsen dock tillförlitligheten av de sakkunnigas
uppfattning. Beträffande de utgiftsposter, för vilka prisinsamling enligt
de sakkunnigas förslag .skall ske, inser länsstyrelsen svårigheten vid
urvalet men finner vissa av de utvalda utgiftsposterna, t. ex. annonsering,
advokatarvode, egna odlingar i och för sig icke vara av den art att de allmänt
förekomma i en tjänstemans budget och i varje fall icke i sådan omfattning
att de böra påverka en dyrortsgruppering. Andra äro så individuellt
betonade, t. ex. gåvor, blommor, nöjen och semesterutgifter, att värdet
av införskaffande av uppgifter härom mycket .starkt kan ifrågasättas.
Av anförda skäl måste posten övriga utgifter anses ha en så obestämbar
sammansättning att ett tillrättaläggande av densamma för dyrortsundersökningsändamål
förefaller mera än svårt. Det blir alltså slumpbetonäde
avväganden till .skada för tilltron till dyrortsgrupperingen.
Även statskontoret finner den i betänkandet gjorda uppdelningen av varorna
i en del fall knappast tillfredsställande och anför som exempel, att
reparationer och flyttning utan större svårigheter kunna hänföras till
grupp B. Handelskammaren i Gävle anför likaledes vissa detaljanmärkningar.
d) Resetillägg.
Vid 1946 års dyrortsundersökning medräknades de rese- och transportkostnader,
som konsumenterna på landsbygden ofta måste erlägga utöver
själva inköpspriset för en rad varor och tjänster. Förslag härom framlades
av 1943 års dyrortskommitté, som ansåg, att hänsyn kunde tagas endast
till sådana resor och transporter, som alla behövde räkna med.
Efter att ha övervägt vissa mera detaljerade beräkningsmetoder stannade
kommittén slutligen för en starkt schematisk metod. Förslaget vann anslutning
vid remissbehandlingen, men departementschefen uttalade i propositionen,
att det syntes önskvärt, att socialstyrelsen grundligt arbetade
igenom de problem, som här kunde möta, och i möjligaste mån fixerade
reglerna för den praktiska tillämpningen av systemet, så att utrymmet för
mera subjektiva bedömningar begränsades. I sitt sedermera framlagda och
av Kungl. Maj :t godkända förslag betonade styrelsen, att kommitténs förslag
representerade en till ytterlighet gående förenkling, som måste medföra,
att invånarna å vissa orter skulle bli överkompenserade, å andra missgynnade.
Styrelsen föreslog därför en betydligt mera differentierad och
invecklad metod.
Genom att medräkna ifrågavarande avståndskostnader infördes ett mycket
svårbemästrat element i dyrortsjämföreisen. Dyrortssakkunn
i g a framhålla, att i en beräkning av denna art ingå flera moment, som
inom mycket vida gränser måste bli godtyckligt valda. Resultatet kan därför
under inga omständigheter bli annat än en uppskattning. Den starkt
differentierade metoden vid 1946 års undersökning kan lätt suggerera fram
föreställningen, att resultatet är betydligt mera exakt och tillförlitligt än
det i själva verket kan bli. Dyrortskommitténs starkt schematiska förslag
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 111.
måste ur denna synpunkt enligt de sakkunnigas uppfattning givas företräde
framför det sedermera använda förfaringssättet.
Genom att den kommande dyrortsundersökningen enligt förslaget bör
syfta mera till en indelning av områden med ungefärligen lika levnadskostnader
än till en placering av varje ort för sig framträda enligt de sakkunnigas
uppfaitning skälen mot en stark differentiering vid sådana
osäkra beräkningar, som det här är fråga om, med särskild styrka.
De sakkunniga anse, att .samtliga resekostnader böra behandlas i ett
sammanhang och .skissera de riktlinjer, efter vilka beräkningen därav bör
uppläggas. Först behandlas semesterresor och andra resor, som endast
företagas då och då (t. ex. vid besök hos anförvanter eller vänner utom
orten). De sakkunniga uttala i detta hänseende följande.
Beträffande dessa resor torde variationer framträda mellan olika orter.
Även om behovet av semesterresor anses vara detsamma överallt — ett i
och för sig tvivelaktigt antagande — så växlar i varje fall avståndet till de
delar av landet, som ur semestersynpunkt har den största betydelsen. Vidare
bör observeras, att vid tätortsbefolkningens rekreationsresor till landsbygden,
vid semester eller utflykter etc., avstånden och därmed kostnaderna
växer med tätortens storlek. Det torde emellertid vara omöjligt att
på ett tillfredsställande sätt mäta dessa kostnadsolikheter. De sakkunniga
har därför ansett, att samma kostnad bör påföras alla orter för här berörda
resor.
Detta bör även vara fallet för sådana i budgeten ingående resor, vilka
måste anses representera en högre standard.
När det gäller skolresor anse de sakkunniga, att hänsyn i princip bör
tagas till dessa. De framhålla emellertid, att på grund av bl. a. utvecklingen
på detta område under senare år kostnaderna för skolresor knappast
få någon inverkan på resultatet av beräkningarna. Härom anföra de sakkunniga.
Till skolbarn, som har minst 5 km till närmaste skola, utgår numera bidrag
till resor, inackordering m. m. Dessa bidrag utgår efter prövning av
elevernas lämplighet för avsedda studier. Utöver dessa bidrag utgår dessutom
vissa behovsprövade stipendier.
De kostnader, som hushållen på landsbygden måste erlägga för barnens
resor till .skolorten etc., har härigenom väsentligen reducerats. När det gäller
att bedöma den inverkan, som ett hänsynstagande vid dyrorts jämförelsen
till dessa kostnader skulle få på resultatet, bör framhållas, att kostnaderna
härvid måste slås ut på alla hushåll oavsett om de har skolbarn eller
icke. Med den uppläggning av dyrortsberäkningen med avseende på resekostnadernas
variationer, som vi föreslår i det följande, torde kostnaderna
för skolresor härigenom knappast få någon inverkan på resultatet.
Beträffande övriga resor framhålla de sakkunniga, att sådana resekostnader,
som kunna anses variera mellan olika orter, äro lägst på orter, som
äro relativt väl tillgodosedda med avseende på affärer av olika slag, läkare
och tandläkare, biografer och bibliotek in. in., och inom vilka lokala resor
förekomma endast i undantagsfall. För den egentliga landsbygden liksom
för sådana mindre tätorter, som icke uppfylla rimliga anspråk som s. k.
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
inköpsorter, tillkomma kostnader för resor till orter, som i detta hänseende
äro mera fullständigt utrustade. För större tätorter öka kostnaderna
för lokala resor. Av dessa äro arbetsresorna de betydelsefullaste vid dyrorts
jämförelsen. Även butiksresor måste emellertid i viss utsträckning anses
nödvändiga för befolkningen i de största orternas ytterområden.
De sakkunniga uttala, att uppskattningen av resetilläggen såväl för större
orter med hänsyn till lokala resor som för vissa mindre tätorter och
den egentliga landsbygden med hänsyn till inköpsresor med nödvändighet
måste bli ytterst grovhuggen. Med avseende å kostnaderna för lokala resor
böra orterna enligt de sakkunnigas uppfattning indelas i ett mindre
antal grupper med hänsyn främst till areal och invånarantal. Arealen bör
i detta sammanhang omfatta endast agglomererade delar. Inkorporerade delar,
som behållit sin landsbygdskaraktär, böra sålunda uteslutas.
Även vid beräkningen av landsbygdens och de mindre tätorternas resekostnader
finna de sakkunniga, att en indelning i ett mindre antal grupper
bör eftersträvas. De sakkunniga ha övervägt två skilda metoder i detta
hänseende. Enligt båda alternativen måste som ett första led de orter fastställas,
vilka kunna anses erbjuda tillfredsställande inköpsmöjligheter. De
sakunniga anse, att man i detta hänseende kan bygga på det urval, som
verkställdes vid 1946 års undersökning. En översyn måste dock äga rum
med hänsyn till bl. a. utvecklingen efter år 1946. Vid 1946 års undersökning
skedde en uppdelning av inköpsorterna i A- och B-orter, av vilka de
förra ansågos erbjuda bättre inköpsmöjligheter än de senare. Enligt de
sakkunniga bör ingen uppdelning av inköpsorterna ske, utan A- och
B-orterna böra behandlas lika. Vid den översyn av orterna, som bör föregå
nästa undersökning, bör uppmärksamhet ägnas åt om en sådan sammanslagning
av inköpsorterna bör föranleda, att enstaka B-orter helt uteslutas.
Om de två alternativ, som de sakkunniga redovisa, framhålles bl. a. följande.
Alternativ 1 utgår från dyrortskommitténs förslag, enligt vilket sju grader
av tillägg skulle förekomma (på lägst 50 och högst 350 kr.). När det
gällde att avgöra, till vilken grupp en viss ort skulle hänföras, syntes det
kommittén tillräckligt, om avstånden mellan orten i fråga och inköpsorten
uppmättes fågelvägen på kartan. Varje ort (kommun) skulle betraktas
som en enhet. Denna metod innebar, att varje i undersökningen medtagen
ort måste hänföras till en huvudinköpsort. Härigenom skulle kring varje
ort erhållas ett slutet inköpsområde (omland), vilket slutligen skulle indelas
i grupper efter avståndet till inköpsorten.
De sakkunniga kan för sin del ansluta sig till den uppläggning av beräkningen,
som dyrortskommittén förordade. Vi anse dock att en minskning
av antalet grupper bör övervägas. En minskning av antalet grupper
skulle betyda, att gruppintervallerna, uttryckta i avstånd från inköpsorten,
skulle öka. Därigenom skulle .säkerligen antalet svårbedömda fall komma
att minska.
Genom en överarbetning av dyrortskommitténs förslag på sätt här antytts
kan metoden antagas leda till ondast ett par avståndsgrupper inom
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 111.
varje län. Detta måste anses som en önskvärd förenkling av en kalkyl, som
aldrig kan bli annat än en uppskattning. Men även om metoden på detta
sätt förenklas, skulle den likväl innebära ett avsteg från de metoder vi på
övriga punkter föreslagit beträffande landsbygden. Dessa metoder vilar
som nämnts på den förutsättningen, att en kommande dyrortsundersökning
blott skall syfta till att söka göra en indelning av större områden
med ungefär lika levnadskostnader. I syfte att närmare ansluta beräkningen
av landsbygdens resetillägg till metoderna i övrigt har vi utarbetat ett
alternativt förslag. Enligt denna metod bör enhetliga resetillägg bestämmas
för större regioner, vilka ur dyrortssynpunkt kan betraktas som tämligen
ensartade. För varje sådan region uträknas hur stor areal, uttrvckt i
kvadratmil, som i genomsnitt kommer på en inköpsort. Med utgångspunkt
från de sålunda erhållna värdena kan tilläggen i de olika regionerna bestämmas.
Inköpsorter bör ej erhålla något tillägg. Vid indelningen i regioner kan
länsgränserna bilda utgångspunkt, men självfallet får regionerna icke så
avgränsas, att inköpsorterna ligger samlade i någon del av en region.
På grund av den knappa tid som stått till vårt förfogande har vi icke
haft möjlighet att utarbeta något fullständigt förslag utan måste stanna
vid att på detta sätt skissera metoden. Den slutliga indelningen kan för övrigt
göras först sedan förteckningen över inköpsorter reviderats, vilket bör
ske först i samband med själva undersökningen.
Till sist må framhållas att de båda alternativ, som vi här framlagt, i
stort kan beräknas ge samma resultat, när det gäller skillnaderna mellan
norr och söder. Inom olika landsdelar kan däremot skillnader framträda.
Båda förslagen syftar i stort till att ge avlägset belägna områden högre tilllägg
än områden i närheten av en inköpsort. I vilken omfattning skillnader
framkommer, beror på den praktiska utformningen av förslagen.
Med hänsyn till det anförda samt till att beräkningen bör grundas på
aktuella priser m. m. ha de sakkunniga icke ansett sig böra framlägga något
förslag i förevarande hänseende. Eftersom dessa kostnader torde få
stor betydelse för de olika orternas och regionernas dvrortsplacering, förorda
de sakkunniga, att definitivt beslut om resetilläggen bör fattas av
Kungl. Maj :t efter förslag av socialstyrelsen.
Även om de sakkunniga sålunda icke framlagt något förslag beträffanden
vare sig antalet grupper, vari orterna böra uppdelas med hänsyn till
resekostnadernas variationer, orternas inplacering i dessa eller resetilläggens
absoluta belopp i de olika grupperna, ha de sakkunniga ansett sig böra
i följande tabell (s. 45) åskådliggöra, hur de tänkt sig uppläggningen genom
ett exempel. Det är således icke fråga om ett förslag.
Beloppet för grupp A motsvarar sammanlagda kostnaderna för resor i
den Stockholmsbudget, som redovisas i betänkandet.1 Vid jämförelsen i
»andra riktningen» böra resekostnaderna i en landsbygdsbudget tagas till
utgångspunkt.
Framställningen i de sakkunnigas betänkande rörande resetillägg har
ägnats relativt stor uppmärksamhet vid remissbehandlingen. Förslaget
att behandla samtliga resekostnader i ett sammanhang anser so
-
1 SOU 1951:7, s. 59.
Kungl. Maj.ts proposition nr 111. 45
Resetillågg i kronor per år.
Grupp
Semester- resor m. in.
Arbets-
resor
InkÖps-
resor
Summa
resor
A ..........
100
300
400
B ..........
100
225
—
325
C ..........
100
150
—
250
D ..........
100
75
—
175
E ..........
100
75
75
250
F ..........
100
75
150
325
G ..........
100
75
225
400
H ..........
100
75
300
475
X ..........
100
75
375
550
J ..........
100
75
450
625
cialstyrelsen vara motiverat. Dyrortsnämnden framhåller härom, att den
tidigare tillämpade uppdelningen för många tett sig svårförståelig, varför
den förslagna sammanslagningen måste anses som en förbättring.
När det gäller semesterresor etc. framhåller länsstyrelsen i Gotlands län
— liksom även handelskammaren i Visby — att den icke är ense med de
sakkunniga att kostnaden för dessa resor är lika för alla orter. Länsstyrelsen
uttalar härom följande.
Såväl Norrlandslänen som Gotlands län intaga härvidlag en särställning.
De resor, som härifrån måste företagas till fastlandet på egen bekostnad,
betinga för en stor del av öns befolkning en icke ringa utgift. Härtill komma
tidsutdräkt och för många också psykiska påfrestningar, vilka sakna
motsvarigheter vid resor på fastlandet. I icke så få fall ha även de klimatiska
förhållandena på Gotland visat sig medföra olägenheter i fysiologiskt
hänseende. Dessa omständigheter torde vara en starkt bidragande orsak
till de svårigheter, som städse visat sig att till länet anskaffa och här lcvarhålla
tillräcklig och dugande arbetskraft på många arbetsfält.
Länsstyrelsen hänvisar i detta sammanhang till ett av chefen för Gotlands
kustartilleriförsvar väckt förslag om särskilda tillägg, benämnda fjärrortstillägg,
för viss personal på Gotland.
Skolresorna utgöra enligt handelskammaren i Luleå en mycket dryg post
för barnfamiljerna i övre Norrland, varför hänsyn härtill måste tagas. Skolöverstyrelsen
liksom handelskammaren i Gävle tillstyrka däremot de sakkunnigas
förslag i denna del.
De sakkunnigas förslag att arbetsresorna böra medräknas har som regel
tillstyrkts vid remissbehandlingen, men motsatta synpunkter ha även framförts.
Landsorganisationen framhåller, att hänsyn härigenom kommer att tagas
till en faktor, som för storstadens löntagare spelar stor roll men som hittills
icke beaktats. Handelskammaren i Gävle anser, att de sakkunniga med
all rätt medtagit arbetsresor och att meningarna knappast behöva vara
delade beträffande dessa resors inräknande.
Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller att, om arbetsresorna skola
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 111.
medräknas, en omprövning bör ske beträffande kostnaderna för tillgodoseende
av landsbygdens kulturella behov.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att kostnaderna för arbetsresor icke
böra medräknas. Dessa kostnader äro enligt länsstyrelsens uppfattning icke
att hänföra till levnadskostnader i egentlig mening utan utgöra utgifter för
inkomstens förvärvande, varför avdrag också medgives vid beskattningen.
På grund härav och då endast en mindre del av befolkningen har utgifter
för arbetsresor finner länsstyrelsen, att dessa kostnader icke böra medräknas
i detta sammanhang. Därest desamma likväl anses böra medtagas, böra
de icke få väga med hela sitt belopp utan hänsyn tagas till den skattelindring,
som erhållits för desamma.
Av de två alternativ till beräkning av kostnaderna för inköpsresor, som
de sakkunniga framlägga, förordar länsstyrelsen i Malmöhus län alternativ
1 och länsstyrelsen i Stockholms län alternativ 2, medan Tjänstemännens
centralorganisation anser, att det icke nu kan bedömas vilket av de
båda alternativen, som bör tillämpas.
I fråga om urvalet av de inköpsorter, till vilka landsbygdens inköpsresor
skola ställas, uttalar Tjänstemännens centralorganisation, att slopandet av
indelningen i A- och B-orter kan accepteras endast, om de B-orter, som icke
i stort sett motsvara A-orternas inköpsstandard, helt bortfalla som inköpsorter.
Dyrortsnämnden betonar, att den föreslagna sammanslagningen av
A- och B-orter gör det nödvändigt att beakta urvalet av inköpsorter, varvid
det främst är de mindre bland de nuvarande B-orterna, som böra omprövas.
I ett par utlåtanden framhålles, att hänsyn bör tagas till tidsförlusten i
samband med resor. Dyrortsnämnden anför härom i huvudsak följande.
Eu faktor, som är av vikt i detta sammanhang, är tidsfaktorn. En kommun
med täta och snabba förbindelser med inköpsorten är givetvis betydligt
bättre tillgodosedd än en kommun med enstaka och tidsödande tåg- eller
bussförbindelser. Tidsfaktorn spelar även in, när det gäller de lokala resorna.
Befolkningen i storstädernas ytterområden måste i stor utsträckning
göra dagliga resor, vilkas sammanlagda restid kan bli högst avsevärd. Detsamma
gäller glest bebyggda trakter med långa avstånd till närmaste handelsbod.
Skäl kunna sålunda anföras för en större individuell behandling vid beräkningen
av resekostnaderna. Nämnden har dock funnit, att en sådan beräkning
skulle bli mycket osäker. En starkt differentierad metod skulle, som
de sakkunniga uttryckt saken, »lätt suggerera fram föreställningen, att resultatet
är betydligt mera exakt och tillförlitligt än det i själva verket kan
bli». Ett hänsynstagande till tidsfaktorn vid beräkningen av resekostnaderna
torde komma att avsevärt komplicera denna beräkning. Effekten därav
på resultatet torde dessutom bli relativt begränsad på grund av de stora regioner,
som komma att tillämpas. Särskilt avlägset liggande kommuner eller
delar därav kunna genom det föreslagna schematiska beräkningssättet bli
missgynnade. I den mån hänsyn härtill icke kan tagas vid den slutliga skälighetsprövningen,
bör frågan behandlas i annat sammanhang.
Dyrortsnämnden framhåller vidare, att resetilläggens storlek på olika
orter endast kan uppskattas. Vissa uppgifter härom kunna erhållas ur kon
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
47
sumtionsundersökningarna men nämnden understryker, att de resekostnader,
som hushållen på landsbygden faktiskt erlägga, torde innebära en väsentligt
lägre stadard än resekostnaderna i t. ex. en storstadsbudget. Nämnden
betonar dock, att det väsentliga icke är beloppens storlek utan deras
inbördes avvägning. Nämnden förutsätter, att den kommer att höras, innan
Kungl. Maj :t fattar definitivt beslut beträffande den betydelsefulla avvägningen.
Medicinalstyrelsen ifrågasätter, om icke en specialundersökning av de
utbetalningar, som gjorts under anslaget till lindring i mindre bemedlade
patienters å landsbygden sjukvårdskostnader, skulle på ett väsentligt sätt
fullständiga bilden av vad landsbygden nödgas betala för att närma sig
tätorternas standard.
Spännvidden och orternas inplacering; olika grupperingar.
Enligt dyrortssakkunnigas förslag komma för varje kommun att finnas
för denna gällande livsmedelstal, hyrestal, bränsletal osv., allt i kronor räknat.
Härtill kommer den justeringspost, som motsvarar resekostnaderna.
Eftersom beräkningarna göras efter två skilda budgetar, erhållas för varje
ort två tal för varje post. Genom sammanläggning av talen för de olika
posterna kommer man fram till preliminära tal för de sammanlagda levnadskostnaderna
i varje kommun (två tal för varje kommun).
De för varje post beräknade talen komma att vara desamma inom stora
regioner. Såväl för livsmedel som för bostad räkna de sakkunniga preliminärt
med sju regioner. Dessa båda indelningar komma icke att sammanfalla
men de sakkunniga antaga, att de ej skola i mera avsevärd grad avvika
från varandra. I fråga om livsmedelstalen äro regionerna obrutna men
i fråga om bostad brytas de av tätorter med särskilda bostadstal.
För övriga huvudposter i budgeten skall enligt förslaget i första hand
någondera av indelningarna för livsmedel och bostad prövas. Resekostnaderna
slutligen kunna antagas komma att bryta dessa regioner. Trots detta
beräkna de sakkunniga, att levnadskostnadstalen komma att vara enhetliga
inom tämligen stora regioner. Enligt de sakkunniga kan det dock i enstaka
fall, t. ex. i fråga om mycket vidsträckta kommuner, komma att visa sig
påkallat att beräkna särskilda tal för del av kommunen.
De dubbla krontalen för varje kommun bilda två serier, var och en omfattande
samtliga kommuner. Den som bygger på landsbygdsbudgeten ligger
på en avsevärt lägre nivå i kronor räknat än den som bygger på Stockholmsbudgeten.
Dessa tal omräknas till indextal, varvid i de båda serierna
talet för Stockholm sättes lika med 1 000. För varje ort erhållas sålunda
två indextal, vilka båda till synes utgöra ett uttryck för kommunens dyrhet
i förhållande till Stockholms, men varav det ena talet i själva verket
giver kommunens dyrhet i förhållande till landsbygdens.
Längre bör man enligt de sakkunnigas mening icke försöka giva relationerna
mellan de olika kommunernas dyrhet ett indexmässigt uttryck, ulan
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 111.
man bör därefter i första hand bestämma sig för hur många dyrortsgrupper
som skola finnas, och i andra hand fördela orterna på dessa grupper. Hur
detta skall ske, måste bli beroende av den kommande undersökningens resultat.
Avgörande för antalet ortsgrupper är dels den totala spännvidden
på indexserierna, dels den spännvidd mellan grupperna som man bestämmer
sig för. Ur praktiska synpunkter är det enligt de sakkunnigas mening
lämpligast att stanna för den nu tillämpade spännvidden mellan grupperna
av 4 procent såväl beträffande gruppernas dvrhet som i fråga om löneskalan.
De sakkunniga anse denna spännvidd väl avvägd men uttala, att det
definitiva avgörandet icke kan träffas, förrän indexserierna föreligga. Rörande
spännvidden och antalet grupper anföra de sakkunniga vidare.
Med hänsyn till det stora antalet statstjänstemän i Stockholm är Stockholm
utgångspunkt för den statliga löneplanen. Gruppindelningen bör därför
verkställas på så sätt, att Stockholm placeras mitt i en grupp och liksom
i den gällande grupperingen tages till utgångspunkt även för bestämmandet
av gruppgränserna. Den grupp, i vilken Stockholm placera,s, kommer
alltså, om 4 procents intervall accepteras, att få gränserna 980 och
1 020. Man går vidare från denna grupps mitt med 4-procentiga steg uppåt
och nedåt så långt de framräknade indextalen ger anledning. Sannolikt blir
det icke fråga om mer än två eller möjligen tre grupper nedanför Stockholmsgruppen,
under det att x-edan 1946 års dyrortsundersökning ger anledning
antaga, att övre Norrland kommer att uppvisa indextal, vilka gör
det påkallat med åtminstone en grupp ovanför Stockholmsgruppen. Grupperna
avgränsas inbördes genom på angivet sätt bestämda indextal. Det är
emellertid icke vår mening, att dessa gränstal skall betraktas som helt avgörande
utan endast som ungefärliga och vägledande.
Vid den därefter följande inplaceringen av orterna bör enligt
de sakkunnigas förslag, såsom redan i det föregående antytts, hänsyn
tagas icke blott till indexserierna utan även till vissa faktorer, vilkas betydelse
kan uppskattas endast genom skälighetsprövning. De sakkunniga
undersöka i vad mån dessa statistiskt omätbara faktorer kunna giva anledning
till avvikelse från de resultat, till vilka man kommit genom de talmässiga
övervägandena. Härom anföra de sakkunniga i huvudsak följande.
Å ena sidan bör framhållas, att de möjligheter att tillgodose viktiga delar
av livsmedelsbehovet genom egen produktion eller inköp till producentpriser
liksom även att lagra livsmedel, som befolkningen på landsbygden
och i mindre tätorter i motsats till de större tätorternas befolkning har, talar
för en lägre placering av landsbygd och mindre tätorter än den som
skulle följa av indextalen. På samma sätt borde placeringen påverkas av
det förhållandet, att man icke kunnat mäta olikheterna i de delposter inom
huvudposten övriga utgifter, vilka förtecknats under rubrikerna Grupp C
och Grupp D. Vidare bör det erinras om att landsbygdens hyrestal i själva
verket måste i stor utsträckning bygga på förhållandena i de mindre tätorterna,
vilket måste antagas ge en tendens till för hög placering. Dessa
faktorer .sammanlagda borde sålunda ge anledning till en viss utdragning
av indexserierna och därmed en större spännvidd mellan högsta och lägsta
tal i respektive serier.
Å andra sidan måste en person, som flyttar från en ort med stort varu
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
49
urval till en annan med sämre och som sålunda tvingas inskränka sin förbrukning
till enbart de kvaliteter osv., som saluföres på den senare orten,
anses därigenom erhålla en lägre levnadsstandard (vid oförändrad inkomst
och oförändrade priser). Visserligen torde ett1 snävare varuurval för många
icke te sig som försämring, men i stort sett måste det dock betraktas såsom
sådant. Genom resetilläggen, som avser att ge landsbygdens och de
mindre tätorternas befolkning möjlighet att utnyttja inköpsorternas större
urval med avseende på affärer, bibliotek, biografer etc., har redan i viss
mån hänsyn tagits till här berörd faktor men det torde likväl icke kunna
förnekas, att det mera begränsade varuurvalet på landsbygden och i de
mindre tätorterna i betydande grad kvarstår som eu faktor, till vilken hänsyn
icke tagits vid indextalens bestämmande och vilken borde föranleda
en hopskjutning av de framräknade indexserierna. I samma riktning torde
inverka, att vid den föreslagna hyresjämförelsen kvalitetsutjämningen icke
är fullständig. Det är även möjligt, att ett hänsynstagande till det stora antalet
egna hem i de små tätorterna och på landsbygden skulle verka i
samma riktning. Det må påpekas, att resekostnader av olika slag icke bör
beaktas i detta sammanhang, enär hänsyn härtill tagits redan genom resetilläggen.
Då skäl sålunda finnas både för en utdragning och för en hoppressning
av indexserierna och det icke varit möjligt att avgöra, vilka som skola anses
starkast, ha de sakkunniga stannat för att generella justeringar av indextalen
på grundval av skälighetsprövningar icke böra företagas, I stort
böra sålunda här angivna förhållanden anses uppväga varandra. De sakkunniga
uttala emellertid, att detta icke bör utesluta att man vid inplaceringen
av kommunerna på grund av omständigheterna i det särskilda fallet
låter hänsyn till de icke talmässigt beaktade faktorerna påverka en kommuns
placering i viss ortsgrupp.
Bortsett från dylikt hänsynstagande i särskilda fall skall man alltså enligt
förslaget vid inplaceringen av kommunerna gå efter de båda indextal,
som finnas för varje kommun. De sakkunniga anse att det förhållandet, att
dessa båda tal kunna anses lika riktiga och att man alltså icke kan säga,
vilket tal som skulle motsvara en rättvis placering, jämte starka praktiska
skäl talar för att man vid kommunernas inplacering skall tillse att
geografiskt sammanhängande regioner av kommuner så vitt möjligt icke
delas på skilda ortsgrupper. Endast vid markerade avvikelser i indextalen
hör den geografiska enheten få brytas av ortsgruppsgränserna. Motsvarande
bör gälla i avseende å placering av städer av en och samma storleksordning.
Vid utförandet av 1947 års dyrortsgruppering och vid senare företagna
justeringar av denna har det förekommit att det avgörande för en kommuns
placering i en viss grupp varit hänsynen till andra med den ifrågavarande
kommunen jämförbara kommuners placering. Enligt de sakkunnigas
förslag bör detta icke såsom hittills ske blott i enstaka fall utan
konsekvent tillämpas vid den ursprungliga placeringen. Därigenom skulle
många anledningar till missnöje med grupperingen undvikas.
De sakkunniga framhålla vidare, att de statliga löneplanerna i samband
4 Bihang till riksdagens protokoll 1951. i samt. Nr Ut.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
med ortsgrupperingens slutliga fastställande måste upptagas till revidering.
Om man bibehåller spännvidden vid 4 procent, är det möjligt, uttala de
sakkunniga, att denna revidering kan inskränkas till att en ny lönegrupp
tillfogas ovanför den nuvarande högsta, under det att den lägsta, eventuellt
de båda lägsta lönegrupperna försvinna. Detta beror självfallet på resultatet
av indexberäkningarna. Genom att — i motsats till 1947 — den slutliga
ortsgrupperingen kan behandlas samtidigt med att frågan om löneplanerna
blir föremål för överväganden och förhandlingar, kommer i viss
mån även själva ortsgrupperingen in i dessa förhandlingar.
I fråga om användningen av resultatet av den kommande dyrortsundersökningen
för en revision av den nu gällande skattegrupperingen
framhålla dyrortssakkunniga, att praktiska skäl tala för att även i fortsättningen
samma antal grupper och samma geografiska indelning, som
användas för lönerna, tillämpas för skattegrupperingen. Det bör emellertid
enligt de .sakkunnigas mening bli föremål för närmare övervägande i annat
sammanhang, om ortsavdragens spännvidd bör vara lika med den som
framkommer som resultat av dyrortsundersökningen eller om den bör göras
större eller mindre.
Om den kommande dyrortsundersökningen skulle motivera införandet
av en eller möjligen två grupper ovanför den grupp, vari Stockholm ingår
bör enligt de sakkunnigas förslag en liknande utbyggnad av skatteavdragen
övervägas.
Kungörelse angående fördelning av orterna i riket på de i statens löneplansförordning
angivna ortsgrupperna utfärdas av Kungl. Maj :t. Enligt
kommunalskattelagen åligger det däremot socialstyrelsen att utfärda kungörelse
angående indelning för taxering till kommunalskatt av orterna med
avseende på levnadskostnadernas höjd. Denna kungörelse åberopas, när det
gäller den statliga taxeringen. Kungl. Maj :t har vidare föreskrivit, att så
snart lönegrupperingen ändras det skall ankomma på socialstyrelsen att
meddela de bestämmelser, som i anledning därav påfordras i fråga om
skattegrupperingen, med iakttagande av att ändring i sistnämnda avseende
må ske endast med ingången av nytt kalenderår.
Att sålunda två identiska kungörelser utfärdas av olika instanser och
att därefter varje ändring i den ena kungörelsen skall följas av en liknande
ändring i den andra finna de sakkunniga föga rationellt. De föreslå därför,
att den nu gällande bestämmelsen i kommunalskattelagen ändras därhän,
att Kungl. Maj :t utfärdar även kungörelsen rörande skattegrupperingen. I
I fråga om bostadskostnadsgrupperingen framhålla de
sakkunniga, att denna gruppering vilar på en grund, som icke överensstämmer
med konstruktionen av folkpensionernas bostadstillägg. Eftersom denna
konstruktion redan är föremål för översyn, finna de sakkunniga det uteslutet,
att en omläggning av grunderna för bostadskostnadsgrupperingen nu
verkställes. Den nuvarande grupperingen bör därför bibehållas tills vidare
med de detaljändringar, som kunna befinnas påkallade. En omgruppering
Kungl. Maj.ts proposition nr 111.
51
efter nu gällande principer bör dock ske, sedan den nya dyrortsundersökningen
utförts, och grundas på det nya materialet angående bostads- och
bränslekostnaderna.
Enligt folkskolans avlöningsreglemente åligger det lärare att vidkännas
ett hyresavdrag för tjänstebostad. Storleken av detta avdrag är beroende av
dels bostadens kvalitet och storlek och dels hyreskostnaderna i kommunen.
På grund av sistnämnda bestämmelse har Kungl. Maj :t indelat orterna i riket
i fem hyresgrupper. Denna indelning — hyresgrupperingen —
avser kostnadsolikheterna orterna emellan för en från bränslekostnader helt
renodlad hyra.
De förslag till framskrivning av 1945 års bostadsräkning, som de sakkunniga
framlagt, utmynna i att egentlig hyra och kostnaderna för bostadsuppvärmningen
ej skola skiljas från varandra. De nya uppgifter, som komma
att finnas för de olika kommunerna och som äro avsedda att användas för
löne- och skattegrupperingarna och även för bostadskostnadsgrupperingen,
kunna därigenom ej direkt användas för en revision av hyresgrupperingen,
utan till grund för en omgruppering bör enligt de sakkunnigas mening läggas
de för övriga grupperingar framräknade bostadskostnaderna sedan utgifterna
för uppvärmning av bostaden fråndragits enligt en schematisk metod.
De sakkunniga finna det obestridligt, att den statliga dyrortsgrupperingen
fått en efter hand stigande betydelse för lönedifferentieringen
på den enskilda arbetsmarknaden. Enligt vad de sakkunniga
upplyst har den statliga grupperingen i vissa fall helt accepterats, under
det att den i andra fall modifierats på olika sätt allt efter det särskilda fackets
speciella förutsättningar eller den aktuella situationen. De sakkunniga
framhålla emellertid även, att den offentliga lönestatistiken på grund av minimilönesystemet
och ackordsarbetet uppvisar en annan bild i fråga om differentieringen
av lönerna mellan olika orter än den statliga lönedifferentieringen
även i sådana fall, då kollektivavtalen principiellt bygga på den statliga
dyrortsgrupperingen. Såsom ett exempel nämna de sakkunniga det under
år 1949 gällande kollektivavtalet för den mekaniska verkstadsindustrien.
Detta avtal var uppbyggt efter den statliga grupperingen med 16 procent
spännvidd. Enligt lönestatistiken för år 1949 varierade emellertid timförtjänsten
från 3 kronor 24 öre i grupp 5 till 2 kronor 47 öre i grupp 1, vilket
innebär en spännvidd av 24 procent.
Beträffande frågan om den statliga grupperingens användbarhet på den
enskilda arbetsmarknaden erinra de sakkunniga, att enligt deras förslag de
budgetar, som skola ligga till grund för jämförelsen, äro i stort sett representativa
lika väl för industriarbetare som för tjänstemän. Enligt de sakkunnigas
mening bör en statlig ortsgruppering, som upplägges efter av dem
föreslagna principer, därför kunna vara till nytta även för parterna på den
enskilda arbetsmarknaden. De sakkunniga anföra härom ytterligare följande.
52
Kungl. Maj. ts proposition nr 111.
Den ofta debatterade frågan om sambandet mellan dyrortsgrupperingen
och folkomflyttningen inom landet faller utanför vårt uppdrag men i nu
ifrågavarande sammanhang vill vi dock erinra att spännvidden mellan de
faktiskt utgående lönerna på olika orter ofta är större på den enskilda arbetsmarknaden
än inom den statliga grupperingen och att en fullt genomförd
tillämpning av denna gruppering på den enskilda arbetsmarknaden
därför skulle verka utjämnande på lönerna. Därest skillnaderna i nominallönerna
verkligen leder till en inflyttning till städer och andra tätorter, bör
sålunda en sådan tillämpning av den statliga grupperingen försvaga denna
tendens. Å andra sidan förstärkes sannolikt därigenom samma tendens på
grund av att företagarnas intresse av att förlägga verksamheten till landsbygd
eller mindre tätorter minskas ju mer lönerna därstädes närmar sig städernas.
Dyrortsgrupperingen är emellertid endast en av de många faktorer
som i ett invecklat samspel bestämmer företagslokalisering och inrikes omflyttning.
*
Framställningen i betänkandet rörande orternas inplacering
har i regel icke föranlett någon erinran vid remissbehandlingen. De sakkunnigas
uttalande, att endast markerade skillnader i levnadskostnader böra
få föranleda, att den geografiska enheten brytes, har understrukits i några utlåtanden.
Statens avtalsnämnd framhåller sålunda, att med nu rådande system
specialproblem förhållandevis ofta uppkomma med anledning av det
sätt, på vilket dyrortsgränserna nu skära igenom områden av i övrigt enhetlig
karaktär. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser likaledes
förslaget välbetänkt och tillägger, att alla skäl tala för att de nya storkommunerna
om möjligt böra var för sig hänföras till samma ortsgrupp.
Riksräkenskapsverket anser, att det innebär en viss nackdel för tätorterna,
om samma tal för flera poster skola gälla för större regioner, eftersom
talen för landsbygden därigenom bli högre än de annars skulle ha blivit.
Detta förhållande bör enligt riksräkenskapsverkets mening beaktas vid den
slutliga inplaceringen av de större tätorter, som utbrytas ur kringliggande
regioner.
I anledning av de sakkunnigas förslag, att generella hänsynstaganden till
de icke prisstatistiskt mätbara faktorerna ej skola förekomma uttalar Tjänstemännens
centralorganisation, att förslaget icke bör föranleda, att vid en
kommuns dyrortsgruppering hänsyn i förekommande fall ej tages till sådana
icke prisstatistiskt mätbara faktorer, som kunna anses påverka dyrheten
på den ifrågavarande orten. På grund av sakens natur torde det emellertid
ännu icke vara möjligt att draga upp några riktlinjer för denna.del
av arbetet. Detta torde böra ske senare och efter samråd med berörda parter.
TCO vill i detta sammanhang understryka, att denna del av arbetet med
dyrortsindelningen kommer att tilldraga sig den kanske största uppmärksamheten
från allmänhetens sida.
Industriens utredningsinstitut anför följande kritiska synpunkter i den
promemoria, som överlämnats av Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen.
53
Kungl. Maj.ts proposition nr 111.
Man har anledning att starkt ifrågasätta, om de sakkunniga verkligen
dragit de fulla konsekvenserna av sina grundläggande utgångspunkter. Om
man utgår ifrån, att målet för dyrortsgrupperingen skall vara en utjämning
av den generella typ, som de sakkunniga tydligen tänkt sig, och om man
samtidigt anser att de icke prisstatistiskt mätbara faktorerna äro av väsentlig
betydelse, synes den enda rimliga konsekvensen härav vara, att man generellt
bör inarbeta nämnda faktorer i grupperingsschemat. Antagandet att
dessa faktorer uppväga varandra synes vara teoretiskt ogrundat och sakna
stöd i praktiska erfarenheter. Pågånde flyttningsrörelser, t. ex. mot storstäderna,
peka tvärtom i andra riktningen.
Handelskammaren i Karlstad finner det praktiskt nödvändigt att frihet
lämnas att frångå de erhållna dyrortsrelationerna. Å andra sidan ifrågasätter
handelskammaren, om icke mera preciserade regler för den slutliga
grupperingens förhållande till de framräknade indexserierna varit befogade.
De sakkunnigas förslag om två budgetar och två indexserier kan enligt handelskammarens
uppfattning leda till en relativt stor spännvidd mellan de
två indexserierna för de mindre tätorterna och landsbygdens kommuner.
Detta kommer att lämna ytterligare rum för en subjektiv bedömning vid
dessa orters slutliga placering.
Frågan om spännvidden och antalet grupper har berörts i
flera utlåtanden. Med hänsyn till att denna fråga, såsom de sakkunniga ju
framhållit, icke kan avgöras förrän resultatet av den föreslagna dyrortsundersökningen
föreligger, ha dock i regel endast mera allmänna uttalanden
gjorts. Härvid har av några myndigheter och organisationer framhållits
önskvärdheten av att antalet grupper göres så litet som möjligt.
Dyrortsnämnden uttalar, att valet av spännvidd mellan grupperna kan
ske så att skapandet av enhetliga regioner härigenom underlättas och understryker,
att denna fråga bör ingående prövas.
Handelskammaren i Gävle gör invändningar mot bibehållande av 16 procent
total spännvidd och 4 procent spännvidd mellan grupperna samt anför.
Följden härav kan icke undgå att bli en uppressning av lönerna på de
lägsta dyrorterna. Statsmakternas ansträngningar att hindra inflationsimpulser
att göra sig gällande skulle på detta sätt motverkas. De hårt skattebelastade
kommunernas beträngda finansläge komme ytterligare att accentueras
och svårigheter uppstå framför allt för de på landsbygden belägna
exportindustrierna att hävda sin konkurrensförmåga. Fn till åtminstone 18
procent ökad total spänvidd i fråga om löneplanerna finner handelskammaren
mera realistiskt betonad.
Särskild uppmärksamhet har vid remissbehandlingen ägnats förslaget, att
den slutliga ortsgrupperingen bör behandlas samtidigt med att frågan om
löneplanerna blir föremål för överväganden och förhandlingar. I detta sammanhang
ha även uttalanden gjorts rörande skillnaderna i spännvidd
mellan de statliga lönerna och den enskilda arbetsmarknadens.
Även rekryteringssvårigheter m. fl. problem ha
härvid berörts.
överståthållarämbetet uttalar att lönesättningen för det stora antalet
54
Kungl. Maj.ts proposition nr 111.
statstjänstemän bör bestämmas icke blott med beaktande av prisskillnader
och därmed jämförbara faktorer utan i någon mån också med hänsyn till läget
å den allmänna arbetsmarknaden. Det synes sannolikt, att de fördyrande
faktorer i t. ex. storstaden, vilka kunna härledas från ett miljöbetingat
tvång att anpassa sig efter den högre levnadsstandarden därstädes, inverkat
vid lönesättningen på den fria arbetsmarknaden. Om dyrortsgrupperingen,
som de sakkunniga synas förutsätta, genom de valda metoderna skall ytterligare
sammanpressa spännvidden mellan större och mindre orter, föreligger
enligt överståthållarämbetet risk för att den statliga lönesättningens normer
icke komma att följas å den fria arbetsmarknaden. En viss enhetlighet
i lönesystemet på arbetsmarknaden och i offentlig tjänst bör emellertid eftersträvas.
Med hänsyn härtill anser överståthållarämbetet det icke tillrådligt
att fastställa en alltför snäv sammanpressning av dyrortsgruppernas spännvidd.
Generaltullstyrelsen framhåller, att spännvidden mellan högsta och lägsta
ortsgrupp redan nu är mindre i den statliga löneskalan än på den enskilda
arbetsmarknaden. Om en omgruppering efter de föreslagna riktlinjerna
kan förutsättas leda till ökad divergens mellan den statliga och den enskilda
lönesättningen, ligger häri enligt styrelsens förmenande ett särskilt
skäl att noga pröva hållbarheten av de statistiska förutsättningarna för
omgrupperingen.
Statens avtalsnämnd, som begränsat sitt yttrande till att avse de verkningar,
som en ny dyrortsgruppering genomförd enligt de föreslagna riktlinjerna
kan förväntas medföra inom de statliga kollektivavtalsområdena i
fråga om lönesatser, förtjänstlägen m. m„ framhåller i huvudsak följande.
Sedan den nya ortsgrupperingen verkat i drygt tre år, torde kunna konstateras,
att såväl på de enskilda avtalsområden, där den nya spännvidden helt
accepterats, som på övriga områden ett särskilt förtjänstläge för Stockholm
utbildats, högre än för övriga orter i ortsgrupp 5. Samma förhållande gäller
för andra storstäder, t. ex. Göteborg i relation till ortsgrupp 4. Motsvarande
utveckling har inom det statliga avtalsområdet i stort sett förelegat
för ackordsarbetarnas del.
Orsakerna till detta Stockholmslöneläge kunna givetvis vara flera; sålunda
torde man kunna peka på bl. a. att knappheten på arbetskraft av olika
skäl varit särskilt stor i Stockholm och att därför löneläget pressats särskilt
i höjden där. Det torde emellertid också bero på att de enskilda arbetsmarknadsparterna
icke ansett sig kunna acceptera resultaten av dyrortsberäkningarna,
enligt vilka Stockholms dyrortstal icke skulle vara högre
i förhållande till flertalet andra orter än som framgår av dyrortsgrupperingen.
Det vill alltså synas som om det skulle finnas en del speciella
»storstadsfakLorer», till vilka tillräcklig hänsyn icke tagits (eller icke kunnat
tagas) vid dyrortsberäkningarna, men vilka beaktas vid lönesättningen.
Denna inställning från de enskilda arbetsmarknadsparternas sida har vållat
väsentliga svårigheter på det statligt kollektivavtalsområdet, där spännvidden
16 procent helt accepterats. Om en i stort sett likvärdig förtjänst
skall uppnås för arbetare i enskild och i statlig tjänst i Stockholm blir förtjänstläget
därför på de lägre ortsgrupperna, där huvudmassan arbetstagare
är anställd, avsevärt högre än på den enskilda arbetsmarknaden.
55
Kungl. Maj.ts proposition nr 111.
Med utgångspunkt från det anförda ifrågasätter avtalsnämnden lämpligheten
av att nu göra spännvidden mellan orterna så liten att Stockholm
skulle placeras i den näst högsta ortsgruppen, eventuellt endast i den tredje
gruppen uppifrån räknat.
Försvarets civilförvaltning erinrar ävenledes om att i de enskilda avtalen
i vissa fall införts ett särskilt löneläge i Stockholm ovanför nuvarande
grupp 5. Denna omständighet samt vissa erfarenheter i övrigt synas giva
vid handen, att speciella storstadsfaktörer finnas, vilka hittills icke i tillräcklig
utsträckning beaktats vid dyrortsundersökningar. Civilförvaltningen
förutsätter, att jämväl detta spörsmål närmare utredes vid de kommande
undersökningarna.
Svenska stadsförbundet har i anslutning till det av de sakkunniga anförda
exemplet i fråga om timförtjänstens variationer uttalat, att årets lönerörelser
torde ha medfört, att den avtalsenliga spännvidden tänjts ut så, att
den kommit att ungefär motsvara den reella spännvidden. Förbundet har
med ledning av socialstyrelsens timlönestatistik för år 1949 (inkl. sociala
förmåner men exkl. ersättningar för övertid och skiftarbete) uppgjort följande
sammanställning över förhållandet mellan Stockholmslönerna och 3- ortslönerna i vissa fack.
. . . . , 3-ortslön i % av
Arbetsområde Stockholmslön
Målning ................................ 68
Kommunala anläggningsarbeten .......... 69
Bilverkstäder ............................ 74
Stuveri.................................. 75
Kommunala gas-, el- och vattenverk........ 76
Byggnadssnickerier ...................... 78
Möbelfabriker............................ 80
Mekaniska verkstäder .................... 80
Husbyggnad ............................ 82
Elektriska installationer .................. 83
Maskin- och motorfabriker................ 83
Åkerier ................................ 85
Rörinstallationer ........................ 86
Kommunala renhållningsverk ............ 87
Omnibusföretag, privata .................. 87
I anslutning till sammanställningens innehåll framhåller stadsförbundet,
att 3-ortslönen enligt den officiella dyrortsgrupperingen skulle ha utgjort
92 procent av Stockholmslönen. Rörande förhållandet mellan den statliga
lönegrupperingen och den allmänna arbetsmarknaden anför stadsförbundet
vidare följande.
Onekligen har man anledning antaga, att den marknadsnivå, som sålunda
föreligger, giver ett visst uttryck för arbetsmarknadspartcrnas uppfattning
om prisrelationerna mellan Stockholm och 3-orterna. I vart fall
synes det, som om de sakkunniga mera ingående bort i enlighet med sina
direktiv ha beaktat »den lönespänning som föreligger mellan olika orter
56
Kungl. Mnj.ts proposition nr 111.
på den privata arbetsmarknaden». Att de relativa lönemarknadsnivåerna
icke överensstämma med dyrortsgrupperingen förefaller tydligt. Om man
i denna situation för arbetstagare inom offentlig tjänst accepterar en spännvidd
mellan angivna orter av 8 % eller mindre i stället för de siffror, som
här framräknats för den privata arbetsmarknaden, uppstår otvivelaktigt
en spänning mellan de olika arbetsområdena, det offentliga och det privata.
En med hänsyn till marknadsläget i lägre ortsgrupp rimlig lön till en statligt
eller kommunalt anställd blir för låg i högre ortsgrupp; och om lönen
avvägts efter marknadsläget i en högre ortsgrupp, blir den för hög i förhållande
till nivån i lägre ortsgrupp. Denna spänning blir allt större ju mer
den officiella dyrortsgrupperingens spännvidd avlägsnar sig från den, som
kommer till uttryck på den privata arbetsmarknaden, och ju mer de offentligt
anställdas löner bindas vid den officiella ortsgrupperingen.
Styrelsen hemställer, att frågan ägnas uppmärksamhet vid ärendets fortsatta
handläggning, vare sig så bör ske i samband med dyrortsgrupperingen
eller i samband med lönernas fastställande sedan dyrortsgrupperingen genomförts.
Industriens utredningsinstitut anför i den av Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund överlämnade promemorian följande
synpunkter på näringslivets lokalisering.
Förändringar i den nuvarande dyrortsgrupperingen medför konsekvenser
för näringslivets lokalisering som verkar på olika sätt. Om en ort, som
nu ligger lågt på dyrortsskalan, kommer att förflyttas upp på densamma,
medför detta, att å ena sidan företagarvärldens incitament — i form av
låga lönekostnader — till inflyttning av verksamhet till orten i fråga skulle
minskas, men att å andra sidan arbetskraftens villighet att förflytta sig
dit, eller bo kvar där, ökas. Förhållandet blir naturligtvis det rakt motsatta,
om orten förflyttades uppifrån och ner på dyrortsskalan. Vi ser härav, att
förändringar i dyrortsgrupperingen medför två helt motstridiga tendenser.
Vilken av dessa som är av avgörande betydelse synes icke helt generellt
kunna bedömas. I nuvarande skärpta arbetsmarknadsläge torde man dock
kunna påstå, att arbetskraftens flyttningsvillighet som regel är avgörande.
Detta torde framför allt gälla i valet mellan landsbygd och stad, enär det
f. n. synes vara så, att ur företagarnas synpunkt fördelen av de lägre lönekostnaderna
på landsbygden i betydande utsträckning uppväges av kostnader
för de »trivselanordningar», som där måste anläggas för att över
huvud taget arbetskraft skall kunna anskaffas. Hur förhållandet gestaltar
sig i valet mellan olika städer och främst mellan storstäderna Stockholm
och Göteborg å ena sidan och de mindre städerna å andra sidan är emellertid
mera vanskligt att bedöma.
Om man väljer att beakta näringslivets lokaliseringsproblem vid uppgörandet
av dyrorts- eller dyrområdesgrupperingen synes detta enklast kunna
göras på det sättet, att man allt efter den målsättning man har, tar större
eller mindre hänsyn till de icke prisstatistiskt mätbara faktorerna. Som
exempel kan nämnas, att om man anser det fördelaktigt att minska arbetskraftens
dragning till storstäderna, vore det lämpligt att de icke prisstatistiskt
mätbara faktorer, som just konstituera denna dragning, gåves
en relativt stor vikt i de grundläggande kalkylerna. Härigenom skulle de
prisstastistiskt mätbara förhållandena komma mer i bakgrunden och därigenom
skillnaden i de av rättvisekravet fordrade löneskillnaderna mellan
storstäderna och den övriga delen av landet bli mindre.
57
Kungl. Maj.ts proposition nr 111-
Det förhållandet, att de sakkunniga föreslår en indelning i dyrområden
i stället för dyrorter, är värt att beaktas i detta sammanhang. Den föreslagna
indelningsgrunden medför generellt, att löneskillnaderna mellan närbelägna
städer och tätorter och även mellan dessa och den däromkring liggande
landsbygden utjämnas, men att däremot skillnaderna mellan å ena
sidan storstäderna och å andra sidan de mindre städerna förstoras. Detta
senare måste få den konsekvensen, att arbetskraftens dragning till storstäderna
blir ännu större än vad den f. n. är. Något generellt uttalande, om
en övergång från dyrorts- till dyrområdesgruppering är önskvärd ur näringspolitisk
synpunkt, kan ej göras. I vissa avseenden kanske denna övergång
utgör ett steg i rätt riktning, men i andra fall kan motsatsen gälla. Det
synes vara lämpligt att ej undantagslöst fasthålla vid områdesprincipen
utan lämna den möjligheten öppen, att vissa enstaka orter, för vilka speciellt
starka skäl föreligga, utbrytas ur sitt område och klassificeras för sig.
Svenska arbetsgivareföreningen uttalar, att en stark utjämning av dyrortsgraderingen
och en i följd därav framtvingad, mera utjämnad lönesättning,
oberoende av löntagarnas faktiska levnadskostnader, sannolikt får
den följden att företagarna vid val av förläggning av nyplanerade fabriker
skola finna det angeläget att söka nå en placering, som är fördelaktig med
hänsyn till andra produktionsfaktorer än löneläget, och därvid kanske
främst sikta till låga transportkostnader. Detta skulle enligt föreningens
uppfattning kunna innebära, att den utspridning på landsbygden av industrier,
som på senare tid gjort sig allmänt gällande, skulle komma att
förbytas i en strävan att placera företagen i städerna.
Handelskammaren i Malmö framhåller, att en genom sammanpressning
av ortsgrupperingen genomförd höjning av lönenivån i de lägsta ortsgrupperna
skulle komma att menligt påverka konkurrensläget för industrierna
i dessa orter. På grund av dyrortsgrupperingens betydelse för företagslokaliseringen
skulle vidare den ur samhällssynpunkt i och för sig önskvärda
tendensen inom industrien att decentralisera tillverkningen till mindre
tätorter och landsbygdskommuner komma att motverkas.
Hadelskammaren i Visby anför liknande synpunkter.
Lanlbruksstyrelscn anser däremot, att den föreslagna områdesindelningen
kan leda till en avspänning i konkurrensen om arbetskraften mellan
landsbygd och tätorter, vilket kan i gynnsam riktning påverka en decentralisering
av näringslivet.
Försvarets fabriksstyrelse anför följande synpunkter rörande rekryteringsmöjligheterna.
Avståndet från arbetsplatsen till större centra har i rekryteringshänseende
särskild betydelse, då det gäller tjänstemän, som i sin tidigare verksamhet
i allmänhet vistats på orter, där tillgång till kulturella institutioner,
fortbildning, nöjen in. in. finnes. Det är nämligen svårt att med nuvarande
dyrortsskillnader förvärva och bibehålla personal å landsbygden
och mindre orter i sådana befattningar, som icke eller endast i begränsad
utsträckning kunna rekryteras från ortens befolkning. Fabriksstyrelsen är
medveten om de stora svårigheter, som föreligga att vid dyrortsgrupperingen
taga hänsyn till alla de varierande förhållanden av denna natur, som
i verkligheten förekomma.
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 111.
I ett vid dyrortsnämndens utlåtande fogat särskilt yttrande av herr
Wahlund anföres i huvudsak följande.
Dyrortsnämndens yttrande avser lönegrupperingen och utgår från den
förutsättningen, att en dyrortsgradering av statstjänstemännens löner skall
förekomma även i fortsättningen. Jag är av annan mening men tvingas tyvärr
till nämnda avgränsade frågeställning, enär de sakkunniga i enlighet
med sina direktiv icke upptagit till prövning lämpliga former för dyrortsgrupperingens
avskaffande.
Samtidigt som den regionala prisvariationen krympt, har avståndsdvrheten
blivit allt mer dominerande. Med avståndsdyrhet avser jag härvid ej
blott prisökning på grund av extra transportkostnader utan även den fördyring,
som i glesbygden uppstår på grund av varors och tjänsters svåråtkomlighet.
Jag inbegriper behövliga inköpsresor och andra resor men även
värdet av den tid, som vid dylika resor går till spillo.
Avståndsdyrhet, tagen i denna vidsträckta bemärkelse, är givetvis svår
att mäta. Om detta skulle tillfredsställande låta sig göra, är jag övertygad
om att vid tillämpande av lika-standardprincipen levnadskostnadsskillnaderna
mellan glesbygd och tätbygd skulle åtminstone utjämnas.
Ett indicium härför utgör den av dyrortsnämnden vitsordade svårigheten
att besätta glesbygdens tjänstemannabefattningar. Tjänstemän, som ha att
träffa ett val mellan tjänstgöring i glesbygd eller i tätbygd, utföra i själva
verket den avvägning, som indexmetodiken i sin tekniska bristfällighet ej
förmår prestera.
Man bör underlätta för glesbygden att få tjänstemän och ej genom en
dyrortsgruppering motverka detta. Med hänsyn till det sagda motsätter jag
mig i nuvarande läge varje dyrortsgruppering, som särskiljer stadsbygd
från kringliggande landsbygd.
Jag övergår till den motsatta polen i föreliggande sammanhang, »ödebygdsproblemet».
Jag uppskattar den positiva inställning till ensligt belägna
kommuners situation, som kommit till uttryck i dyrortsnämndens
utlåtande. Jag vill emellertid framhålla, att ödemarksproblemet bör uppfattas
som en extrem form av glesbygdsproblemet, önskar man kompensera
ödebygdens tjänstemän, kan man med motsvarande skäl, om ock ej
med samma tyngd, motivera en lönekompensation till glesbygdens tjänstemän.
Jag vill slutligen betona vikten av dyrortsberäkningarnas praktiska utformning
och speciellt uttrycka en förhoppning att ej tillägg för lokala resor,
i kombination med otillräckliga tillägg för inköpsresor m. in., otillräckligt
hänsynstagande till kvalitetsskillnader etc. skola åstadkomma missvisande
skillnader i dyrortshänseende mellan stadsbygd och landsbygd.
I remissyttrandena ha förslagen beträffande skattegrupperingen
icke föranlett några erinringar. Bostad skostnadsgrupperingen
har behandlats mera ingående endast av pensionsstyrelsen, som anfört i huvudsak
följande.
Styrelsen anser liksom dyrortsakkunniga att det är uteslutet att nu företaga
en omläggning av grunderna för bostadskostnadsgrupperingen. Bostadstilläggens
konstruktion utredes för närvarande av särskilda sakkunniga,
1950 års folkpensionsrevision. En eventuell omläggning av grunderna
för grupperingen bör därför uppskjutas till dess statsmakterna tagit ståndpunkt
till revisionens blivande förslag i frågan.
Därest en ny bostadskostnadsgruppering är avsedd att träda i kraft den
59
Iiungl. Maj.ts proposition nr 111.
1 januari 1953, måste densamma vara fastställd senast den 1 juli 1952 för
att förarbetena skola kunna medhinnas. I detta sammanhang vill pensionsstyrelsen
erinra om att den nuvarande bostadskostnadsgrupperingen enligt
Kungl. Maj :ts beslut den 9 december 1949 äger giltighet till och med 1951
års utgång. En viss förlängning av denna gruppering torde sålunda bli erforderlig,
men då kommunindelningsreformen den 1 januari 1952 träder i
kraft, måste vissa jämkningar samtidigt företagas. Av skäl, som anförts beträffande
ifrågasatt ny gruppering från och med den 1 januari 1953, bör
omgrupperingen med anledning av kommunindelningsreformen vara fastställd
senast den 1 september innevarade år.
I fråga om hyresgrupperingen uttalar skolöverstyrelsen, att denna
gruppering icke torde kunna göras enhetlig för större områden på samma
sätt som dyrortsgrupperingen. överstyrelsen utgår från, att vid hyresgrupperingen
hänsyn skall tagas till hyran för 2- och 3-rumslägenheter
(med kök) i respektive orter med samma standard, som angives i boställscrdningen
för folkskolans lärare. Då nuvarande hyresbelopp varit underställda
riksdagens prövning, bör en ändring av dessa ej ske utan riksdagens
medverkan. Omgrupperingen bör därför endast åsyfta att bestämma relationen
mellan hyrorna på olika orter och att inordna orterna i 5 grupper
allt efter hyrans storlek.
I flera yttranden ha synpunkter anförts även rörande förhållanden, som
icke direkt anknyta till lönegrupperingen eller därmed sammanhängande
grupperingar. Sålunda ha flera myndigheter och organisationer berört kallorts-
och enslighetstilläggen. Dessa frågor anser jag mig emellertid icke
böra upptaga till behandling i detta sammanhang.
Tidsschema och kostnadskalkyl.
De sakkunniga föreslå att arbetet med dyrortsundersökningen och grupperingen
bedrives efter följande schema:
1951 febr.
mars
maj
»
sommaren
sept.
■»
hösten
»
Remisstiden utgår.
Propositionen framlägges.
Riksdagsbeslut.
Förberedelserna för konsumtionsundersölcningen och undersökningen
hos hyresnämnderna igångsättas.
Rearbetningen av ombudsmaterialet igångsättes.
Prisinsamling på 140 orter.
Första delen av undersökningen hos hyresnämnderna inkommer
till socialstyrelsen.
Konsumtionsundersökningen utföres.
Hyresräkning på mindre orter.
1952 aug. Socialstyrelsens preliminära förslag.
hösten överväganden rörande de statliga Iöneplanerna.
nov. Slutligt förslag till inplacering av orterna.
60
1953 mars
maj
1 juli
eller
1954 1 jan.
Kungl. Maj.ts proposition nr 111.
Proposition om löneplanerna avlämnas.
Riksdagsbeslut.
| Ny dyrortsgruppering träder i kraft.
Kostnaderna för en dyrortsundersökning, verkställd enligt föreslagna
riktlinjer, beräknas av de sakkunniga på följande sätt.
a) Framskrivning av 1945 års hgresråkning
1 amanuens i 12 mån. (å ca 850 kr.) ......
3 biträden i 12 mån. (å ca 500 kr.) ........
b) Prisinsamling etc.
1 amanuens i 12 mån. (å ca 850 kr.) ......
2 biträden i 12 mån. (å ca 500 kr.) ........
140 ombud (å ca 50 kr.) ..................
c) Gemensamma kostnader.
biträdande arbetsledare (1 aktuarie i 18 mån.
å ca 1 050 kr.) ........................
oförutsedda utgifter ......................
Summa
Budget-
Budget-
året
året
Summa
1951/52
1952/53
kr.
kr.
kr.
28 000
—
28 000
10 000
—
10 000
18 000
—
18 000
29 000
—
29 000
10 000
—
10 000
12 000
—
12 000
7 000
—
7 000
18 600
5 400
24 000
13 600
5 400
19 000
5 000
—
5 000
75 600
5 400
81 000
d) Konsumtionsundersökning på landsbygden. 80 000 10 000 90 000
Totalsumma 155 600 15 400 171 000
Vid beräkningarna ha de sakkunniga utgått från att lämpliga lokaler
skola ställas till förfogande utan kostnad och att expenser m. m. skola
bestridas från socialstyrelsens omkostnadsanslag. Någon kostnadsberäkning
för den kompletterande hyresräkning, som kan visa sig erforderlig å vissa
mindre orter, har icke utförts. De sakkunniga förutsätta vidare, att vederbörande
kommun skall bestrida kostnaderna för det arbete, som ankommer
på hyresnämnderna.
Förslaget till tidsschema har föranlett vissa uttalanden i remissutlåtandena.
I regel framhålles därvid, att grupperingen bör genomföras snarast
möjligt och att undersökningen därför bör i möjligaste mån påskyndas.
Socialstyrelsen finner dock den för undersökningarna tillmätta tiden knappt
tilltagen. Styrelsen anför följande därom.
Både konsumtionsundersökningen på landsbygden och hyresräkningen
kunna på grund av omfattande förberedelsearbeten sättas i gång först på hösten
1951. I båda fallen erfordras en tid av 1 å 2 månader, innan alla uppgifterna
äro inkomna och kompletta. Den tid, som återstår till april—maj
1952, ungefär 6 å 7 månader, då bearbetningen av dessa uppgifter bör vara
avslutad, måste enligt socialstyrelsens mening anses vara i knappaste laget.
61
Kungl. Maj.ts proposition nr 111.
Socialstyrelsen anser det följakligen icke möjligt att ytterligare knappa in
på de av de sakkunniga angivna tiderna.
Dyrortsnämnden anser det beklagligt, att den nya grupperingen icke
blir färdig förrän 1 ys år efter det komxnunindelningsreformen trätt i
kraft. Nämnden uttalar, att alla möjligheter att åstadkomma en provisorisk
justering av nuvarande gruppering böra prövas. En sådan justering bör
dock ske på sådant sätt att den nya grupperingen icke föregripes i så måtto
att provisoriska uppflyttningar företagas, som senare måste återgå.
Tjänstemännens centralorganisation uttalar, att framställningar om justeringar
i nuvarande gruppering böra prövas på grundval av anförda omständigheter
och befogade ändringar ske och sålunda ej uppskjutas under
hänvisning till en först år 1953 eller 1954 ikraftträdande ny ortsgruppering.
Socialstyrelsen yttrar följande rörande kostnadskalkylen.
De kostnadsberäkningar, som verkställts av de sakkunniga, kan socialstyrelsen
godtaga. Dessa beräkningar innefatta emellertid inga kostnader
för den kompletterande hyresräkning, som kan bli erforderlig på vissa
mindre orter. Kostnaderna för denna hyresräkning äro för närvarande icke
möjliga att angiva exakt. Med ledning av de preliminära beräkningar, som
verkställdes rörande en planerad hyresräkning hösten 1950, uppskattar socialstyrelsen
dessa kostnader till 75 000 kronor. Om detta belopp icke skulle
visa sig tillräckligt, förutsätter styrelsen, att den senare får inkomma med
framställning om det tilläggsanslag, som kan visa sig erforderligt.
Departementschefen.
Den förestående kommunindelningsreformen kommer, som inledningsvis
omnämnts, att på ett betydelsefullt sätt beröra frågan om den fortsatta utformningen
av dyrortsgrupperingen. En allmän omgruppering av orterna
torde bli erforderlig. En sådan omfattande revision av dyrortsgrupperingen
måste emellertid föregås av en undersökning av rådande skillnader i levnadskostnader.
Med hänsyn härtill tillkallades år 1950 en särskild expertkommitté,
1950 års dyrortssakkunniga, med uppdrag att verkställa utredning
angående de principer, efter vilka en ny dyrortsundersökning skulle äga
rum.
I några yttranden över de sakkunnigas förslag ha under uttalande, att
de lokala variationerna i levnadskostnader numera vore små, yrkanden
framförts om att dyrortsgrupperingen borde avskaffas. Med anledning härav
vill jag erinra, att spännvidden i levnadskostnader enligt 1946 års dyrortsundersökning
var 16 procent mellan högsta och lägsta ortsgrupp — skillnaderna
mellan dyraste ort och billigaste ort voro avsevärt större. Även
om enligt dyrortssakkunnigas utredningar en viss sammanpressning av
dessa skillnader skulle ha ägt rum därefter, anser jag det omöjligt att utan
närmare undersökningar avgöra hur stor denna sammanpressning varit.
Först sedan resultatet av den nya dyrortsundersökningen föreligger, kunna
angivna yrkanden upptagas till realprövning.
62
Kungl. Maj.ts proposition nr 111.
Vad härefter angår de principiella grunderna för en dgrortsgruppering
föranleder vad de sakkunniga härom anfört ingen erinran från min sida.
Jag delar sålunda de sakkunnigas uppfattning, att dyrortsjämförelsen icke
bör begränsas till att avse enbart prisolikheter. Hänsyn bör tagas även till
icke statistiskt mätbara faktorer trots de bedömningsmoment som härigenom
med nödvändighet införas i ortsgrupperingen. En viss grad av bedömning
är emellertid ofrånkomlig, även om jämförelsen inskränkes till att
avse prisolikheterna. Jag instämmer i dyrortssakkunnigas uttalande, att
man så långt materialet tillåter skall bygga på en prisstatistisk jämförelse
men att man därjämte måste söka göra en rimlig avvägning med hänsyn
till faktorer, som icke kunnat beaktas vid denna undersökning. I några remissyttranden
har en viss tvekan gjort sig gällande mot att bedömningsmomenten
i en kommande undersökning skulle givas större vikt än hittills
och i ett par yttranden har uttalats, att metodfrågorna i detta hänseende
böra närmare övervägas. I anledning härav vill jag uttala, att socialstyrelsen
bör ägna stor uppmärksamhet åt frågan i vilken utsträckning och på
vad sätt hänsyn bör tagas till de omätbara faktorerna.
Mot de riktlinjer för en områdesindelning vid undersökningen, som dyrortssakkunniga
uppdragit, har jag i huvudsak ingen erinran att göra. Det
är givetvis ofrånkomligt, att vissa lokala prisskillnader icke komma till uttryck
med det föreslagna utjämningsförfarandet. Jag anser emellertid denna
nackdel av underordnad betydelse i förhållande till de fördelar som den
föreslagna metoden innebär.
Vid remissbehandlingen ha framförts önskemål om att undersökningarna
må bedrivas förutsättningslöst i vad avser dyrområdes- eller dyrortsindelning.
För att tillmötesgå detta önskemål skulle emellertid prisinsamlingen
behöva utökas i sådan grad att undersökningens slutförande skulle
avsevärt försenas.
Omfattningen av och gränserna för de områden, som skola tillämpas för
de olika huvudposterna, kunna givetvis icke fastställas, förrän det nya prismaterialet
föreligger. Först därefter blir det möjligt att avgöra, för vilka
posler samma indelning kan tillämpas. Jag delar de sakkunnigas uppfattning,
att vissa jämkningar i respektive områdesindelningar böra vara tilllåtna
i syfte att minska antalet indelningar.
I ett par yttranden har understrukits, att områdenas avgränsning icke
behöver vara knuten till länsgränserna. De sakkunniga framhålla härom,
att det av praktiska skäl självfallet är fördelaktigt, om områdesgränserna
följa länsgränserna, men att särskilda hänsyn kunna leda till att länsgränserna
brytas. Jag kan instämma i denna uppfattning.
Även beräkningen av skatteposten skall enligt dyrortssakkunnigas förslag
i viss mån bestämmas områdesvis, i det att kommunalskattesatsen skall
beräknas på en för större områden genomsnittlig, efter folkmängden vägd
skattesats. De sakkunniga förorda i första hand samma områdesindelning
som för livsmedel, vilket skulle innebära, att de beräknade genomsnittliga
skattesatserna skulle komma att avse både städer och landsbygd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 111-
63
Frågan om en områdesindelning bör tillämpas eller icke beträffande den
kommunala skattesatsen bör enligt min mening icke avgöras, förrän skattesatserna
för år 1952 föreligga samt undersökningen i övrigt fortskridit så
långt att de olika områdesindelningarna kunna bestämmas. Jag förutsätter
emellertid, att socialstyrelsen ägnar uppmärksamhet åt spörsmålet och till
Kungl. Maj :t inkommer med det förslag i ämnet, vartill övervägandena
kunna föranleda.
I fråga om prisinsamlingen innebär dyrortssakkunnigas förslag beträffande
antalet orter, från vilka prisnoteringar skola inhämtas på livsmedel
och vissa andra varuslag, en avsevärd minskning i förhållande till tidigare
undersökningar. Eftersom de insamlade prisuppgifterna icke skola bestämma
enskilda orters livsmedelstal etc. utan endast ingå i ett medeltal för
större områden, är en nedskärning av antalet prisinsamlingsorter möjlig
utan att resultatets tillförlitlighet behöver ifrågasättas. Förslaget har även
allmänt tillstyrkts vid remissbehandlingen. Några remissmyndigheter ha
dock ifrågasatt, om det föreslagna antalet orter är tillräckligt. Särskilt för
glest bebyggda delar av landet, främst i övre Norrland, befaras antalet orter
enligt förslaget bli alltför litet för att kunna giva en tillförlitlig bild av
prisförhållandena där. Önskemål ha även framförts om att prisnoteringar
böra inhämtas jämväl från rena landsbygdskommuner. Jag delar dyrortssakkunnigas
uppfattning, att antalet prisinsamlingsorter bör avsevärt nedskäras.
Med anledning av vad vid remissbehandlingen anförts vill jag dock
icke motsätta mig en viss ökning av antalet orter utöver vad de sakkunniga
föreslagit. Denna ökning kan dock icke göras särskilt stor för att tidsplanen
icke skall rubbas. Jag föreslår därför, att prisinsamling skall äga rum på
200 orter vid sidan av insamlingen på socialstyrelsens 60 ombudsorter,
d. v. s. på sammanlagt 260 orter. Vid urvalet bör någon överrepresentation
i enlighet med vad i det föregående anförts ske för främst övre Norrland.
Socialstyrelsen bör även överväga möjligheterna att låta ett mindre antal
rena landsbygdskommuner ingå bland prisinsamlingsorterna. Om en tillfredsställande
prisinsamling på landsbygden skulle anses möjlig, synas de
35 landskommuner, från vilka socialstyrelsen fortlöpande insamlar prisuppgifter,
böra medtagas.
Dyrortssakkunniga ha ansett de representantvaror, som för närvarande
ligga till grund för beräkningen av levnadskostnadsindex, i stort sett tillräckliga
och väl valda. När det gäller livsmedel, ha de dock föreslagit vissa
smärre justeringar. Mot dessa ändringar har jag ingen erinran.
Beträffande kläder och skodon föreslå dyrortssakkunniga, att lokal prisinsamling
skall ske endast i fråga om reparationer och vissa tjänster. De
sakkunniga framhålla, att icke oväsentliga prisolikheter mom denna grupp
torde förekomma för vissa varor utanför priskontrollen men att svårigheterna
att renodla prisskillnaderna från kvalitetsolikheterna äro så stora,
att man borde avstå från att göra en prisinsamling och i stället påföra samma
kostnad på alla orter. Vid remissbehandlingen ha erinringar anförts
mot detta förslag, och därvid har ifrågasatts om prisinsamling verkligen är
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
obehövlig på dessa varor. Jag delar denna tvekan och anser, att socialstyrelsen
bör överväga möjligheterna att utöka prisinsamlingen beträffande kläder
och skodon. Även inom posten övriga utgifter bör en utökning av prisinsamlingen
övervägas. Jag återkommer härtill i fortsättningen.
Prisinsamling under tolv på varandra följande månader skall enligt förslaget
ske på de 60 ombudsorterna. För dessa orter inkomma de behövliga
prisuppgifterna fortlöpande varje månad oavsett dyrortsundersökningen.
Bearbetningen av noteringar för tolv månader kan därför avse även första
hälften av år 1951, vilket är nödvändigt för att den föreslagna tidsplanen
skall kunna hållas. Jag kan av denna anledning icke tillstyrka någon utökning
i detta hänseende. Mot den föreslagna tidpunkten för den allmänna
prisinsamlingen har jag ingen erinran att göra.
Dyrortssakkunnigas förslag, att prisinsamlingen skall handhavas av särskilda
ombud, vilka efter förslag av vederbörande kommunala myndigheter
skola tillsättas av socialstyrelsen och avlönas med statsmedel, biträder jag.
Speciellt från tjänstemannahåll har understrukits vikten av att undersökningarna
omfattas med förtroende från allmänhetens sida. Trots att prisuppgifterna
endast skola ingå i medeltal för större områden och alltså ej direkt
kunna påverka den egna ortens placering torde psykologiska skäl tala för
att allmänheten beredes tillfälle att granska och framställa anmärkningar
mot de insamlade noteringarna. Jag tillstyrker därför, att de av ombuden
insamlade noteringarna skola, liksom vid 1946 års undersökning, hållas
tillgängliga för allmänheten under viss bestämd tid. Efter granskningstidens
utgång böra prisuppgifterna jämte eventuella erinringar mot dem insändas
till socialstyrelsen. Några särskilda granskningsmän synas däremot
icke behöva utses.
Vad slutligen beträffar de korrigeringar, som socialstyrelsen måste göra,
då noteringarna avse felaktig kvalitet, bör socialstyrelsen i tveksamma fall
samråda med vederbörande kommunala myndigheter.
Budgetvalet bör enligt dyrortssakkunnigas mening ägnas större intresse
än hittills. Redan genom en analys av resultaten från budgetundersökningar
torde värdefulla slutsatser kunna dragas rörande de skillnader i dyrhet
och levnadsstandard, som föreligga för olika större befolkningsgrupper, i
första hand städernas och landsbygdens befolkning.
Behovet av budgetmaterial ökas också till följd av förslaget att dyrortsjämföreisen
icke skall grundas på en enda budget. Enligt de sakkunnigas
mening böra nämligen två utgångspunkter väljas för en jämförelse, så att
skillnaderna i levnadskostnader mellan orterna kunna jämföras i båda riktningarna.
Dyrortssakkunniga framhålla, att strängt taget borde flera än två
budgetar användas. Av praktiska skäl är emellertid en begränsning nödvändig.
På grund härav och då man redan med två budgetar vinner fördelen
att man på två olika sätt kan uppskatta de totala skillnaderna i dyrhet föreslå
de sakkunniga, att man skall använda sig av två budgetar, representerande
ytterligheterna i levnadsvanor, nämligen en för Stockholm och en för
landsbygden. Detta förslag har tillstyrkts i flera remissyttranden. Önske
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 111.
65
mål ha dock framförts såväl att flera än två budgetar skulle komma till
användning som att man vid en begränsning till två budgetar icke skulle
utvälja två ytterlighetsbudgetar.
Jag delar uppfattningen, att flera än två budgetar rätteligen borde komma
till användning. En begränsning är emellertid ofrånkomlig. Jag vill därför
förorda, att dyrortsjämförelsen — under förutsättning att tillförlitligt
budgetmaterial kommer att finnas — i första hand skall grundas på en
budget för Stockholm och en för landsbygden. Med hänsyn till de betänkligheter,
som framkommit vid remissbehandlingen mot att använda två
extrema budgettyper samt till svårigheterna i samband med bostadspostens
mvägning, vartill jag i det följande återkommer, vill jag dock icke motsätta
mig, att som kontroll en beräkning jämväl göres på grundval av en tredje
budget, vilken lämpligen bör representera medelstora tätorter. Jag utgår
ifrån att landsbygdsbudgeten skall bli så representativ som möjligt för hela
landet.
Förslaget att även en landsbygdsbudget skall användas vid jämförelsen
förutsätter att en konsumtionsundersökning på landsbygden utföres under
år 1951. Jag förordar därför, att en sådan kommer till stånd, trots att tidpunkten
för en dylik undersökning icke kan anses vara den bästa. Undersökningen
är nämligen avsedd att ske efter den s. k. intervjumetoden och
kommer att avse konsumtionen under ett år tillbaka i tiden. De betydande
prishöjningar, som under denna tid förekommit, torde säkerligen försvåra
undersökningens genomförande. Intervjumetoden har icke heller tidigare
prövats i Sverige i samband med undersökningar av denna art. Socialstyrelsen
bör ägna denna undersökning största möjliga uppmärksamhet.
Genom denna konsumtionsundersökning torde även värdefulla uppgifter
rörande t. ex. egnahemskostnaderna och reseutgifterna kunna väntas framkomma.
En undersökning av landsbygdens konsumtionsvanor torde vara av
stort värde också i sammanhang, som ej beröra dyrortsfrågan.
Någon konsumtionsundersökning för tätorter ha dyrortssakkunniga icke
ansett sig böra föreslå utan förordat, att budgetmaterialet från den år 1948
företagna konsumtionsundersökningen i fråga om tätorter skall utnyttjas
för ifrågavarande ändamål. En framskrivning av detta material i vad det
avser Stockholm föreslås skola ske med hänsyn till inträdda ändringar
i priser och konsumtionsvanor. I flera remissyttranden har ifrågasatts, att
en ny konsumtionsundersökning skulle äga rum även i tätorter eller i varje
fall i Stockholm. Jag delar den uppfattningen, att det vore önskvärt med en
konsumtionsundersökning i tätorter samtidigt som på landsbygden. Socialstyrelsen
är emellertid redan förut hårt belastad av övriga arbetsuppgifter
i samband med dyrortsundersökningen. Med hänsyn härtill och då de inträffade
förändringarna i konsumtionsvanorna icke torde ha varit av sådan
storleksordning, att en framskrivning av 1948 års material ej skulle
kunna ske med erforderlig säkerhet, anser jag mig icke böra tillstyrka eu
konsumtionsundersökning för vare sig tätorter i allmänhet eller Stockholm
enbart.
5 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 111.
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
Budgeten för Stockholm liksom även den budget för medelstora tätorter,
som jag föreslagit skall komma till användning som kontroll, anser jag sålunda
böra grundas på uppgifterna enligt 1948 års konsumtionsundersökning
och framskrivas på sätt de sakkunniga föreslagit. Innan dessa budgetar
definitivt fastställas, bör socialstyrelsen inhämta dyrortsnämndens yttrande.
Mot dyrortssakkunnigas förslag, att budgetarna icke skola begränsas till
vissa familjetyper och inkomstklasser utan avse genomsnitt, har jag ingen
invändning att göra liksom ej heller mot deras övriga förslag rörande budgetvalet.
Vad de särskilda posterna i budgeten beträffar vill jag — utöver det redan
anförda — framhålla följande.
Enligt dyrortssakkunniga är man hänvisad till att beräkna bostadskostnaderna
i stort sett på samma sätt som vid 1946 års undersökning, d. v. s.
åtminstone för var och en av de större tätorterna och i övrigt för större,
lämpligt avgränsade områden. Vissa överväganden ha dock av de sakkunniga
ansetts påkallade beträffande metoderna för bostadspostens beräkning.
Under hänvisning till att förekomsten av lägenheter utan wc är starkt växlande
i olika orter föreslås, att man vid kvalitetsindelningen bör taga hänsyn
till om lägenheten är försedd med wc eller icke. I övrigt ha dyrortssakkunniga
icke ansett sig böra föreslå någon ändring i kvalitetsindelningen.
Värdet av den sålunda föreslagna utökningen av kvalitetsindelningen
har ifrågasatts i några yttranden. Socialstyrelsen föreslår ett bibehållande
av den vid 1946 års undersökning tillämpade kvalitetsindelningen och anför
som motivering härför bl. a., att styrelsen är tveksam i fråga om möjligheterna
att vid den summariska hyresframskrivning, som enligt de sakkunnigas
förslag skall ske på grundval av uppgifter från hyresnämnderna,
göra en så ingående differentiering, som de sakkunniga förordat.
Med hänsyn till vad socialstyrelsen sålunda anfört anser jag det tveksamt,
huruvida en uppdelning i kvalitetsgrupper i enlighet med de sakkunnigas
förslag bör genomföras. Ytterligare överväganden torde erfordras
på denna punkt. Det bör därför ankomma på socialstyrelsen att efter vidare
undersökning av problemet underställa frågan Kungl. Maj :ts prövning.
Aktuella hyressiffror skola enligt dyrortssakkunnigas förslag erhållas
icke genom en ny allmän hyresräkning utan genom en framskrivning av
1945 års hyressiffror. Ehuru man genom en dylik metod icke kan på ett
lika ingående sätt belysa det aktuella hyresläget som genom en ny hyresräkning,
anser jag mig böra tillstyrka förslaget. En allmän hyresräkning
skulle nämligen icke kunna medhinnas inom ramen för den uppdragna
tidsplanen. Därtill kommer, att många osäkerhetsmoment likväl skulle
kvarstå även om en omfattande och kostbar hyresräkning företoges. Jag
vill även erinra, att dyrortsnämnden ansett att en ny hyresräkning i dagens
läge icke kan motiveras ur dyrortssynpunkt.
Eftersom framskrivningen skall ske på grundval av uppgifter i hyresnämndernas
handlingar, kommer den att begränsas till orter med sådana
nämnder. För orter utan hyresnämnd anse dyrortssakkunniga, att man
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
67
vad gäller utvecklingen efter år 1945 sannolikt blir hänvisad till en kompletterande
hyresräkning. En sådan är också enligt min mening ofrånkomlig.
Med hänsyn till att individuella hyrestal i allmänhet icke skola beräknas
för mindre orter, synes dock denna kompletterande hyresräkning kunna
begränsas till ett mindre antal orter. Som jag redan framhållit medgiver
nämligen den föreslagna tidsplanen ej någon mera omfattande hyresräkning.
Dyrortssakkunnigas förslag, att beräkningen av regionala hyrestal för
landsbygden och de mindre tätorterna skall grundas på vid 1945 års hyresräkning
framkomna hyressiffror, torde såsom socialstyrelsen framhållit
leda till något för höga tal gentemot städerna. Oaktat de svagheter, som
utmärka denna metod, anser jag mig icke böra motsätta mig att den prövas
vid beräkningen av regionala hyrestal.
För var och en av de kvalitets- och storleksgrupper, vari hyreslägenheterna
skola uppdelas, uträknas en medelhyra. När det gäller att sammanväga
dessa medelhyror till ett genomsnittligt hyrestal för varje ort, uppstå
vissa svårigheter. Dyrortssakkunniga framhålla, att bostadskostnadsjämförelsen
i analogi med den dubbla jämförelsen i övrigt borde ske på grundval
av bostadsbeståndets sammansättning i Stockholm respektive på landsbygden.
Enligt deras förmenande uppkomma i senare fallet vissa komplikationer.
De ifrågasätta därför en utvidgning av den dubbla vägningen på
så sätt, att man för varje ort skulle göra jämförelser på grundval av bostadsbeståndets
sammansättning dels i Stockholm och dels på orten i
fråga. Svårigheter skulle emellertid härvid uppstå vid sammanvägningen
med övriga delposter. Den av mig i det föregående förordade kontrollräkningen
på grundval av en budget för medelstora tätorter synes emellertid
i viss mån kunna tjäna som vägledning härvidlag. Jag förutsätter, att socialstyrelsen
särskilt uppmärksammar de problem, som här möta.
De framlagda förslagen beträffande bostadsrättslägenheter och egnahem
föranleda ingen invändning från min sida. Jag vill dock understryka vad
av de sakkunniga och vid remissbehandlingen uttalats om önskvärdheten
att egnahemskostnaderna skulle kunna beaktas vid dyrortsjämföreisen.
Möjligheterna att ur uppgifterna till konsumtionsundersökningarna erhålla
hållpunkter för en bedömning av de faktiska egnahemskostnaderna torde
dock, som socialstyrelsen betonat i sitt utlåtande, icke vara särskilt stora.
De böra likväl noga undersökas. När det gäller bostadsrättslägenheterna,
framhåller hyresrådet, att uppgifter om de beräknade faktiska kostnaderna
kunna erhållas hos hyresnämnderna. Med hänsyn till att dylika kostnadsuppgifter
behövas ej blott för nya utan även för äldre lägenheter synes
det emellertid vara tveksamt om detta är en framkomlig väg.
Vad slutligen beträffar förslaget att uppvärmningsbränslet skall ingå i
bostadsposten har jag ingen erinran att göra häremot eller mot det sätt
på vilket dessa kostnader föreslagits skola beräknas.
I enlighet med de sakkunnigas förslag torde de direkta skatterna böra
medräknas vid levnadskostnadsjämförelsen. Vad angår den kommunala
skattesatsen ifrågasattes redan i samband med 1946 års dyrortsundersök
-
68
Kungl. Mcij:ts proposition nr 111.
ning, att en avräkning skulle ske för den skillnad i förmåner, som skattebetalarna
på olika orter kunna erhålla för en och samma skatt. Dyrortssakkunniga
framhålla under hänvisning till att någon tillfredsställande metod
för en sådan avräkning icke torde kunna uppställas att skattesatserna
ihåste användas utan omvandling. Vid remissbehandlingen av dyrortssakkunnigas
betänkande ha krav framförts på att man trots vanskligheterna
borde pröva om icke någon summarisk metod kunde utfinnas för en omvandling
av skattesatserna med hänsyn till olikheterna i den kommunala
standarden. De skäl, som anförts härför, synas mig icke helt obefogade.
Jag anser emellertid osäkerheten hos en beräkning av detta slag alltför
stor för att kunna tillstyrka att en sådan kommer till utförande. Jag delar
därför de sakkunnigas uppfattning, att skattesatserna måste användas sådana
de äro.
Mot dyrortssakkunnigas förslag, att man skall grunda beräkningen på
skattesatserna för enbart ett år — år 1952 —- ha invändningar framställts
i åtskilliga yttranden. Även om den föreslagna områdesindelningen i viss
utsträckning torde vara ägnad att utjämna de variationer i utdebiteringen,
som kunna förekomma under storkommunernas första verksamhetsår,
torde dock slutlig ställning till detta spörsmål icke böra tagas utan ytterligare
överväganden. Jag förordar därför, att frågan närmare undersökes av
socialstyrelsen och att resultatet av undersökningen underställes Kungl.
Maj :t i samband med styrelsens förslag rörande områdesindelning för
skattepostens beräkning.
Mot de framlagda förslagen i övrigt rörande beräkningen av denna post
har jag ingen erinran att göra.
Inom huvudposten övriga utgifter brukar man sammanföra en rad varuslag
och tjänster av mycket olika slag. Dessa poster kunna även vara av
skiftande karaktär och betydelse på olika orter. Eftersom denna huvudpost
numera omfattar en stor andel av totalutgiften, är det av betydelse, att förekommande
kostnadsolikheter orterna emellan också komma till uttryck vid
levnadskostnadsjämförelsen. Dyrortssakkunniga ha av denna anledning ägnat
denna post särskild uppmärksamhet. För att klargöra vilka problem
som föreligga, ha de uppdelat posten efter möjligheterna att bestämma prisolikheterna.
Mot denna uppdelning ha en del anmärkningar framlörts vid
remissbehandlingen. Med anledning härav vill jag understryka, att den i
betänkandet framlagda uppdelningen icke får betraktas — och av dyrortssakkunniga
ej heller utgivits för att vara — definitiv. Enligt min mening bör
en prisinsamling vara möjlig att genomföra för ett betydligt större antal
poster än som angivits i de sakkunnigas uppdelning. Jag förutsätter, att
socialstyrelsen närmare undersöker möjligheterna att verkställa prisinsamling,
när det gäller varuslag och tjänster inom denna huvudpost. Styrelsen
bör därvid beakta de synpunkter som framförts vid remissbehandlingen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
69
Beräkningen av resekostnaderna på olika orter kan under inga omständigheter
bli annat än en uppskattning. Med hänsyn härtill delar jag dyrortssakkunnigas
uppfattning, att beräkningen bör göras starkt schematiskt.
Den allmänna uppläggning av beräkningen, som de sakkunniga framlagt,
kan jag sålunda biträda.
Kostnaderna för semesterresor skola enligt dyrortssakkunniga sättas lika
på alla orter. De sakkunniga framhålla visserligen, att det är tveksamt om
behovet av semesterresor är detsamma överallt samt att kostnaderna även i
övrigt kunna variera. De anse det emellertid omöjligt att på ett tillfredsställande
sätt mäta dessa kostnadsolikheter. Jag delar dyrortssakkunnigas
uppfattning på denna punkt.
Med hänsyn till att skolresorna vid en genomsnittsberäkning av det slag,
varom här är fråga, numera knappast torde få någon inverkan på xesultatet,
komma kostnadsolikheterna för lokala resor och för resor i samband med
inköp in. in. på annan ort att bli avgörande för resetilläggens variationer.
Dyrortssakkunniga framhålla, att beräkningen av resekostnaderna bör grundas
på aktuella priser, och ha av denna anledning icke ansett sig böra framlägga
något förslag i detta hänseende. Definitivt beslut om resetilläggen bör
enligt de sakkunniga fattas av Kungl. Maj :t efter förslag av socialstyrelsen.
Jag förordar i enlighet härmed att någon slutgiltig plan beträffande resetillläggen
icke nu framlägges. Vilkendera av de två av de sakkunniga angivna
beräkningsmetoderna i fråga om inköpsresorna som bör komma till användning
kan ej heller nu avgöras. Som ett första led enligt båda alternativen
måste de s. k. inköpsorterna fastställas. Dyrortssakkunniga föreslå, att det
vid 1946 års undersökning använda urvalet i stort sett skall användas även
vid den förestående beräkningen. De anse dock ej att någon uppdelning av
dessa orter i s. k. A- och B-orter bör ske. Jag kan ansluta mig till detta förslag
men vill understryka vad de sakkunniga liksom även ett par remissmyndigheter
uttalat rörande vikten av en översyn av detta ortsurval. Härvid
bör särskilt övervägas i vad mån en sammanslagning av A- och B-orterna
kan motivera, att några B-orter helt uteslutas.
Vid utarbetandet av sitt förslag beträffande resetilläggen bör socialstyrelsen
pröva i vad mån ett hänsynstagande till den i några yttranden berörda
tidsfaktorn låter sig göra utan att den allmänna uppläggning av beräkningen,
som dyrortssakkunniga förordat, därigenom spolieras. Med anledning av de
vid remissbehandlingen uttalade önskemålen att tjänstemannaorganisationerna
skola få tillfälle att yttra sig över socialstyrelsens förslag, vill jag framhålla,
att yttrande synes böra inhämtas från dyrortsnämnden, i vilken tjänstemannasynpunkterna
äro företrädda.
Den prisstatistiska jämförelsen kommer enligt dyrortssakkunnigas förslag
att resultera i all två krontal komma att finnas för varje i undersökningen
ingående kommun och särskilt redovisad ort. Dessa krontal komma
att grundas på dels eu budget för Stockholm och dels en budget för landsbygden.
Genom den kontrollberäkning på grundval av eu budget för medelstora
tätorter, som enligt vad jag i det föregående förordat skall komma till
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
utförande, erhålles ytterligare ett krontal. De skilda krontalen komma icke
att ligga på samma nivå i kronor räknat. För att underlätta jämförelsen böra
därför krontalen omräknas till indextal, varvid enligt dyrortssakkunniga
talen för Stockholm böra sättas lika med 1 000. Den slutliga inplaceringen
av orterna bör ske med utgångspunkt från dessa indextal. Jag vill dock
framhålla, att dessa indextal skola tjäna till en visserligen nödvändig och
högst betydelsefull vägledning men icke ensamt få vara utslagsgivande för
orternas inplacering. Den slutliga placeringen i dyrortsgrupp av en viss ort
skall nämligen ske under hänsynstagande till även andra än prisstatistiskt
mätbara faktorer. De sakkunniga ha stannat för att generella justeringar av
indextalen på grundval av skälighetsprövningar icke böra företagas men betona
att detta icke får utesluta ett hänsynstagande därtill i enskilda fall.
Jag kan biträda dyrortssakkunnigas uppfattning på denna punkt och vill
understryka, att man vid inplaceringen med ledning av de framräknade indextalen
och med hänsynstagande i enskilda fall till andra faktorer bör
sträva efter att skapa stora områden, inom vilka alla kommuner och orter
tillhöra samma dyrortsgrupp. Endast då markerade prisskillnader framträda
eller eljest starka skäl tala därför, böra utbrytningar av enskilda orter tillåtas
i ett sådant enhetligt område. Det torde emellertid icke vara möjligt att
i förväg uppställa några mera preciserade regler för hur man härvid bör gå
till väga.
Antalet grupper samt spännvidden mellan grupperna böra givetvis ej bestämmas
förrän resultatet av dyrortsundersökningen föreligger. Med anledning
av vad i flera remissyttranden anförts rörande den nuvarande skillnaden
mellan spännvidden i det statliga lönesystemet och den allmänna arbetsmarknadens
lönesättning vill jag framhålla, att jag anser det vara tveksamt
om spännvidden i den statliga löneskalan under alla förhållanden bör
vara densamma som den vid en dyrortsundersökning konstaterade spännvidden
i levnadskostnader. Frågan torde emellertid få upptagas till behandling i
ett senare sammanhang. Såsom av det föregående framgår ha de sakkunniga
förutsatt att en omprövning av löneplanerna påkallas i samband med
den nya dyrortsgrupperingens ikraftträdande. Härvid torde även de synpunkter,
som vid remissbehandlingen framförts rörande kallorts- och enslighetstilläggen,
kunna komma under övervägande.
Den av dyrortssakkunniga framlagda tidsplanen innebär, att en ny lönegruppering
icke kan träda i kraft förrän tidigast den 1 juli 1953. Vid remissbehandlingen
ha önskemål uttalats om att undersökningen skulle forceras.
Även om jag delar denna uppfattning, anser jag icke, att det föreligger
någon möjlighet att förkorta tidsplanen för en undersökning av den omfattning,
som jag i det föregående förordat. Socialstyrelsen understryker i sitt
utlåtande att den för undersökningen utmätta tiden i vissa hänseenden är
rätt knappt tilltagen.
Då det sålunda kommer att dröja ett och ett halvt år efter kommunindelningsreformens
genomförande innan en ny dyrortsgruppering kan ske, ak
-
Kungl. Maj ris proposition nr 111.
71
tualiseras den vid 1950 års riksdag berörda frågan om de omedelbara konsekvenser
i grupperingshänseende, som nämnda reform kan medföra. Vid
utverkandet av bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för utredning
rörande principerna för dyrortsgrupperingen den 21 april 1950 anförde
jag, att det vid en allmän förändring av kommunindelningen icke kunde
komma ifråga att tillämpa regeln att man vid förändring av eu orts administrativa
ställning genom inkorporering med större ort skulle låta den
för den större orten bestämda dyrortsgruppen gälla för hela området. Jag
framhöll vidare, att man i princip hade att välja mellan tre olika förfaringssätt
vid genomförandet av ändringar i dyrortsgrupperingen med hänsyn till
kommunindelningsreformen. Det första alternativet — utförande av en ny
dyrortsundersökning som underlag för en allmän omgruppering av orterna
med verkan från den nya kommunindelningens ikraftträdande — fann jag
vara uteslutet redan av tidsskäl. Såsom ett andra alternativ anvisade jag en
sammanvägning av de för respektive kommuner nu gällande kronbeloppen
med beaktande av folkmängden. Denna utväg ansåg jag emellertid icke
böra ifrågakomma med hänsyn till att densamma skulle kunna på grundval
av ett föråldrat prismaterial föranleda nedflyttning till lägre ortsgrupp av
tidigare självständiga kommuner.
Ur såväl teoretiska som praktiska synpunkter fann jag det enda försvarbara
vara att låta gällande dyrortsgruppering provisoriskt bibehållas i avvaktan
på den allmänna omgruppering som kunde följa av en ny dyrortsundersökning.
Den utredning rörande principerna för en dylik undersökning, som nu
slutförts, har icke föranlett mig att intaga en ändrad ståndpunkt härutinnan.
Tvärtom ha de upplysningar rörande spännvidden i den enskilda
arbetsmarknadens lönesättning, som lämnats i ärendet, styrkt mig i min
uppfattning, att några generella åtgärder icke böra såsom ett provisorium
genomföras i avvaktan på resultatet av den av mig förordade dyrortsundersökningen.
Med anledning av vad som förekom vid behandlingen vid 1950 års riksdag
av några i änmet väckta motioner har inom civildepartementet verkställts
en undersökning av kommunindelningsreformens verkningar i avseende
å dyrortsgrupperingen. För närvarande finnas inemot JO kommuner,
som bestå av delar, vilka vid nu gällande lönegruppering hänförts till mer
än en ortsgrupp. Efter den nya kommunindelningens genomförande komma
omkring 200 eller 19,3 procent av rikets kommuner att bestå av delar, vilka
vid nämnda gruppering hänförts till två olika ortsgrupper, och endast 3
kommuner eller 0,3 procent av samtliga komma att bestå av delar, vilka äro
hänförda till tre olika ortsgrupper. De farhågor, som uttalats för alt kommunindelningsrcformen
vid oförändrad dyrortsgruppering skulle komma att
medföra en fullständig splittring i dyrortshänseende av de nya storkommunerna,
äro således betydligt överdrivna. Att såsom i vissa nu nämnda motioner
yrkats slopa ortsgrupp 1 skulle innebära, att spännvidden i den
72
Kungl. Maj. ts proposition nr 111.
statliga löneskalan bleve allenast 12 procent, under det att enligt socialstyrelsens
timlönestatistik för augusti 1950 för vuxen manlig industriarbetare
å den enskilda arbetsmarknaden skillnaden i lön mellan högsta och
lägsta ortsgrupp skulle vara 26,5 procent. Ur lönepolitisk synpunkt måste
en sådan åtgärd anses mindre välbetänkt. Jag vill i detta sammanhang erinra,
att dyrortsnämnden — samtidigt som den uttalat en förhoppning att
alla möjligheter prövas att åstadkomma en provisorisk justering av den
nuvarande grupperingen — framhållit att den nya grupperingen icke bör
föregripas i så måtto att provisoriska uppflyttningar företagas som senare
måste återgå. Beträffande de storkommuner, som komma att bestå av delar
som enligt gällande gruppering äro hänförda till mer än två ortsgrupper,
förutsätter jag att socialstyrelsen efter erforderlig undersökning till Kungl.
Maj :t inkommer med det förslag, vartill undersökningen kan föranleda.
Vad övriga grupperingar angår böra i fråga om hyresgrupperingen samma
normer i nu berörda hänseende tillämpas som beträffande lönegrupperingen.
Den nuvarande skattegrupperingen gäller intill utgången av år 1952.
Enligt vad jag inhämtat delar chefen för finansdepartementet med avseende
å sistnämnda gruppering den uppfattning, varåt jag i det föregående för
lönegrupperingens del givit uttryck.
Beträffande slutligen bostadskostnadsgrupperingen har andra lagutskottet
i sitt utlåtande nr 8/1951 uttalat, att med en omprövning av bestämmelserna
om bostadskostnadsgrupperingen borde anstå till dess ståndpunkt tagits till
bostadstilläggens konstruktion. I anledning av yrkanden om uppflyttning
av lägsta bostadskostnadsgruppen till näst lägsta har utskottet framhållit,
att det enligt utskottets mening icke kunde vara lämpligt att bryta ut
denna mindre del av berörda fråga och behandla den särskilt. En dylik
åtgärd syntes i allt fall icke böra vidtagas utan särskild utredning. Dessa
utskottets uttalanden ha godkänts av riksdagen.
Kostnaden för de föreslagna undersökningarna ha av de sakkunniga beräknats
till 171 000 kronor. I denna kalkyl ingå dock icke några kostnader
för den kompletterande hyresräkning, som förutsatts skola komma till utförande
på ett mindre antal orter. Kostnaden härför är icke möjlig att mera
exakt beräkna för närvarande men har av socialstyrelsen uppskattats till
75 000 kronor. Den utökning av antalet prisinsamlingsorter, som jag ansett
mig böra föreslå, torde föranleda en mindre kostnadsökning. Sammanlagt
skulle kostnaderna enligt dessa beräkningar uppgå till i runt tal 250 000 kronor.
Med hänsyn till inträdda kostnadsfördvringar torde sistnämnda belopp
böra uppräknas till 275 000 kronor. Dessa medel böra äskas å riksstaten för
nästa budgetår i form av ett reservationsanslag, benämnt Kostnader för dyrortsundersökning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 111.
73
Hemställan.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Ivungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen
att till Kostnader för dyrortsundersökning å riksstaten
för budgetåret 1951/52 under tolfte huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 275 000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Lennart Hauschildt.
6 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 111.
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
Innehållsförteckning.
Inledning............................................................. 2
Nuvarande grupperingar................................................ 4
Principiella grunder för en dyrortsgruppering.............................. 5
Den praktiska utformningen av en ny dyrortsundersökning.................. 10
Områdesindelning.................................................... 10
Prisinsamling och varuurval........................................... 14
Budgetval........................................................... 19
Särskilda poster i budgeten.................. 25
Bostad........................................................... 25
Skatter........................................................... 35
Övriga utgifter.................................................... 38
Resetillägg........................................................ 41
Spännvidden och orternas inplacering; olika grupperingar.................. 47
Tidsschema och kostnadskalkyl........................................ 59
Departementschefen.................................................... Öl
Hemställan............................................................ 73
B17272. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1951:223 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till en dyr ort sunder sökning in. m. jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten
- SU 1951:132 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anslag till en dyrortsundersökning m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten