Sök i Ratio Lex

Angående anslag för en dgrortsundersökning, m. m

1951-03-09 · 74 sidor, varav 74 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 74 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1951:111, Angående anslag för en dgrortsundersökning, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

1

tfr 111.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag för en

dgrortsundersökning, m. m.; given Stockholms slott

den 9 mars 1951.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF.

John Lingman.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att en ny dyrortsundersökning skall verkställas

för att giva underlag för en revision av dyrortsgrupperingen. Propositionen

innehåller en redovisning av de principer, efter vilka dyrortsundersökningen

anses böra verkställas, varjämte en tidsplan för undersökningen framlägges.

Till bestridande av kostnaderna för dyrortsundersökningen äskas

för budgetåret 1951/52 ett reservationsanslag av 275 000 kronor.

I Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 111.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kurigl. Maj:ts proposition nr 111.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Mans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 mars

1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,

Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson,

Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för civildepartementet, statsrådet Lingman, fråga om principerna för

en dyrortsundersökning samt anför därvid följande.

Inledning.

I anledning av vid 1949 års riksdag väckta motioner om avskaffande av

dyrortssystemet in. m. samt om slopande av lägsta dyrortsgruppen anförde

statsutskottet (uti. nr 183) bl. a., att utskottet med hänsyn till att betydande

olikheter i levnadskostnaderna på olika orter alltjämt förelåge icke kunde

tillstyrka förslaget om utredning syftande till dyrortssystemets avskaffande.

Ej heller kunde utskottet dela uppfattningen att ortsgrupp 1 borde slopas

och att ortsgrupperna 1 och 2 då borde sammanslås, även om den gällande

indelningen i de lägsta dyrorterna måhända gåve upphov till en del ojämnheter.

Den förestående kommunindelningsreformen komme att medföra genomgripande

förändringar beträffande rikets landsbygd, vilka förändringar

även komme att återspeglas i dyrortsindelningen. Det syntes utskottet antagligt,

att flertalet av de nuvarande skiljaktigheterna mellan angränsande

och strukturellt likartade kommuner därvid skulle komma att elimineras.

Enligt utskottets mening vore det icke lämpligt att genom angivna åtgärd

föregripa de resultat i nämnda hänseende, som komme att föranledas av

kommunindelningsreformen. Först när denna genomförts, borde — om det

då befunnes påkallat — frågan tas upp till förnyad prövning. Utskottet

hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna

vad utskottet anfört. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen (skr. nr

387).

Såsom riksdagen i sin skrivelse framhållit kommer den kommunindelningsreform,

som träder i kraft den 1 januari 1952, att på ett betydelsefullt

sätt beröra frågan om den fortsatta utformningen av dyrortsgrupperingen.

Vid förändring av en orts administrativa ställning genom inkorporering

med större ort har man brukat tillämpa det förfarandet att den för

den större orten gällande dyrortsgrupperingen, som i regel varit högre, fått

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

gälla för hela området. En sådan princip är möjlig att upprätthålla så

länge fråga är om enstaka förändringar i den administrativa indelningen.

Vid en allmän förändring av kommunindelningen sådan som den förestående

synes däremot en tillämpning av denna regel icke kunna komma

i fråga. En ny dyrortsundersökning har därför befunnits nödvändig som

underlag för en allmän omgruppering av orterna. Denna har ansetts böra

föregås av en principutredning i dyrortsfrågan. Med stöd av Kungl. Maj :ts

bemyndigande den 21 april 1950 tillkallade jag sålunda den 2 maj 1950 tre

sakkunniga med uppdrag att utreda principerna för dyrortsgrupperingen.

De sakkunniga ha varit generaldirektören K. J. Höjer (ordförande) samt

byråchefen E. A. G. von Hofsten och filosofie licentiaten B. E. Metelius. Utredningen,

som med hänsyn till dess huvudsakligen tekniskt-teoretiska karaktär

gavs formen av en expertutredning, skulle enligt direktiven pröva

senast tillämpade grunder för dyrortsgrupperingen mot bakgrunden av de

speciella problem, som kommunindelningsreformen aktualiserar. Utredningen

skulle utmynna i förslag till riktlinjer för en kommande dyrortsundersökning.

Dessutom skulle framläggas tidsschema för denna undersökning

och den därav föranledda allmänna omgrupperingen av orterna.

De sakkunniga, som antagit namnet 1950 års dyrortssakkunniga, ha efter

slultört uppdrag den 10 januari 1951 avlämnat betänkande angående principerna

för dyrortsgrupperingen.1

Över betänkandet ha infordrade utlåtanden avgivits av fångvårdsstyrelsen

(som överlämnat yttranden av Svenska fångvårdssällskåpet, Föreningen direktörer

och assistenter vid fångvårdsstaten samt Sveriges fångvårdsmannaförbund),

försvarets civilförvaltning, försvarets fabriksstyrelse, socialstyrelsen,

pensionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, statens

hyresråd, medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statskontoret,

generaltullstyrelsen, statistiska centralbyrån, riksräkenskapsverket,

statens lönenämnd, statens avtalsnämnd, dyrortsnäinnden, skolöverstyrelsen

(som överlämnat yttrande av Statens folkskolinspektörers förbund),

domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium (som överlämnat

yttranden från Kooperativa förbundet, Sveriges industriförbund och Sveriges

köpmannaförbund samt från handelskamrarna i Norrköping, Jönköping,

Visby, Malmö, Karlstad, Örebro, Gävle, Sundsvall och Luleå), lotsstyrelsen

(som överlämnat yttranden från Fyrpersonalens förening och Lotsförbundet),

överståthållarämbetet ävensom samtliga länsstyrelser, varjämte

följande organisationer avgivit yttranden, nämligen Landsorganisationen i

Sverige, Statstjänarkartellen, Statstjänstemännens riksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen,

Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet,

Svenska stadsförbundet, Sveriges akademikers centralorganisation

och Tjänstemännens centralorganisation. Länsstyrelsen i Hallands

län har överlämnat eu skrift från Halmstads statstjänstemäns samarbetskommitté,

varjämte en skrift inkommit från Gotlands dyrortskommitté.

1 Betänkandet överlämnades i stencil men har sedermera tryckis (SOU 1951:7).

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 111.

Nuvarande grupperingar.

Bestämmelser om dyrortsgraderade löner infördes i början av 1900-talet

i vissa avtal på den enskilda arbetsmarknaden. De första statliga bestämmelserna

tillkommo några år senare. År 1909 ägde den första dyrortsundersökningen

rum. Dyrortsgrupperingen i nutida mening infördes i det svenska

förvaltningssystemet genom beslut vid 1919 års riksdag, varigenom en

enhetlig lönegruppering fastställdes för kommunikationsverkens personal

Denna gruppering utsträcktes den 1 januari 1922 att gälla flertalet tjänstemän

vid den allmänna civilförvaltningen.

Bestämmelser om dyrortsgradering av skatteavdragen tillkommo för den

statliga inkomst- och förmögenhetsskatten genom beslut av 1919 års riksdag

och för den kommunala inkomstbeskattningen genom beslut av 1920

års riksdag.

Vid sidan om löne- och skattegrupperingarna finnas för närvarande ytterligare

två statliga grupperingar, nämligen bostadskostnadsgrupperingen för

folkpensionärer och hyresgrupperingen för folk- och småskollärare.

Tillkomsten av den nya skattegrupperiåg, som trädde i kraft den 1 januari

1948, innebar en högst väsentlig ändring i förhållande till tidigare gällande

gruppering, trots att antalet grupper behölls oförändrat vid fem. För

den samtidigt ikraftträdande lönegrupperingen blevo ändringarna ännu

mera märkbara, eftersom antalet lönegrupper minskades från nio till fem.

Antalet grupper är alltså numera lika stort i båda grupperingarna, vilka

även i övrigt praktiskt taget helt sammanfalla. Endast i samband med ändringar

i dyrortsplaceringen kunna undantag förekomma. Av skattetekniska

skäl kunna nämligen ändringar i skattegrupperingen endast träda i kraft

från och med den 1 januari. I lönegrupperingen kan däremot placeringen

ändras under löpande kalenderår.

Den nya indelningen är enhetlig för stora delar av landet. Särskilt i södra

Sverige äro emellertid i stor utsträckning kommuner inom ett och samma

större, likartade område placerade i olika dyrortsgrupper utan att några

nämnvärda skillnader förefalla möjliga att påvisa. Detta har helt naturligt

framkallat undran och missnöje i de orter, som tillhöra lägre grupp än närbelägna

orter.

Placeringen i den nuvarande grupperingen har föranlett klagomål från

enskilda orter. Efter behandling av dyrortsnämnden och socialstyrelsen har

Kungl. Maj :t i vissa fall bifallit klagomålen och medgivit uppflyttning

i högre dyrortsgrupp. Kritik mot den nuvarande grupperingen har såsom av

det anförda framgår även framförts i riksdagen, där varje år sedan år 1948

motioner framlagts i dyrortsfrågan. I dessa ha yrkats, att dyrortsgrupperingen

borde revideras och i vissa fall även att den borde helt avskaffas.

Som en speciell form av revision har därvid föreslagits, att lägsta ortsgruppen

skulle avskaffas, varigenom samtliga orter i denna grupp skulle flyttas

upp till grupp 2.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

5

Principiella grunder för en dyrortsgruppering.

1950 års dyrortssakkunniga, som främst behandlat lönegrupperingen,

framhålla, att målet för dyrortsgrupperingen i avseende på statstjänstemännens

löner är en interlokal utjämning av reallönerna. Enligt den

nu gällande grupperingen ligga levnadskostnaderna i den lägsta ortsgruppen

16 procent lägre än levnadskostnaderna i den högsta ortsgruppen, i

vars mitt Stockholm placerats. Eftersom lönerna — liksom numera även de

skattefria ortsavdragen -—- i ortsgrupp 1 äro 16 procent lägre än i grupp 5,

är alltså utjämningen i princip fullständig. Det är emellertid icke nödvändigt

att spännvidden i löner och skatteavdrag göres lika med spännvidden

i levnadskostnaderna enligt ortsgrupperingen.

Vad som bör avses med reallön, har utvecklats närmare av 1936 års lönekommitté

(SOU 1937:32, s. 24). 1950 års dyrortssakkunniga ha, liksom

tidigare 1943 års dyrortskommitté, instämt i vad lönekommittén uttalat i

detta hänseende. Enligt lönekommittén är det icke realistiskt att uppfatta

»reallönen» såsom bestämd enbart genom kvoten mellan penninglönen och

de i penningar mätbara levnadskostnaderna. För att »reallönen», fortsätter

kommittén, skall kunna givas någon normerande innebörd, vilket sker när

utjämning av reallönen uppställes som ett lönepolitiskt mål, måste man

fatta begreppet i en vidare bemärkelse och det blir i och med detsamma svårbestämbart,

delvis beroende av växlande subjektiva värderingar, och knappast

statistiskt gripbart. Reallönen måste i princip inbegripa alla de reella

fördelar, vari en viss lön kan omvandlas. Dessa äro enligt kommittén beroende

bl. a. av den miljö, i vilken lönen tillgodonjutes, samt av de levnadsvanor,

som miljön mer eller mindre präglar, och inte endast av priserna.

Med en sådan innebörd av begreppet reallön — och motsvarande innebörd

av begreppen levnadsstandard och levnadskostnader — få uttryck såsom

dyrortsgruppering, dyrortsundersökning, en orts dyrhet o. s. v. en innebörd,

som avviker från den som efter vanligt språkbruk ligger i dessa ord.

Det blir, såsom de sakkunniga framhålla, i själva verket icke fråga endast

om prisolikheter utan om ett försök att genom ortsgrupperingen få fram en

lönebestämning, som utjämnar alla de skiljaktigheter i förmåner eller olägenheter

av skilda slag, som för en tjänsteman kunna följa av att han är

placerad på en viss ort. De sakkunniga ha kraftigt understrukit, att bestämmandet

av en orts dyrhet på grundval av ett aldrig så fullständigt och riktigt

prismaterial icke i och för sig kan leda fram till eu ortsgruppering, som

tillgodoser ett sådant mål. Det är i så fall nödvändigt att taga hänsyn även

till alla de reella fördelar, som kunna vara förbundna med åtnjutandet av eu

lön på viss ort men som icke kunna prisstatistiskt behandlas, därför att de

icke äro föremål för prisbildning.

De sakkunniga framhålla, att det icke endast är de statistiskt omätbara

faktorerna, som med nödvändighet införa ett bedömningsmoment i ortsgrupperingen.

Även om man begränsar uppgiften på så sålt att hänsyn skall tagas

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

endast till prisolikheter, kan man icke undgå, att grupperingen till viss

del måste ske efter en skälighetsprövning. Till belysning härav framhålla

de sakkunniga bl. a. följande.

Till grund för en ortsgruppering efter dyrheten måste ligga en jämförelse

mellan levnadskostnaderna på de olika orterna. Denna jämförelse har hittills

principiellt avsett en och samma levnadsstandard (lika-standardprincipen).

Även om häremot kan riktas vissa erinringar, särskilt med hänsyn

till att det för individerna i vissa sammanhang kan talas om ett miljöbetingat

tvång att anpassa sig efter den högre eller lägre levnadsstandard,

som är den förhärskande på en ort, finner vi det riktigast att hålla fast

vid lika-standardprincipen. Även med denna utgångspunkt kvarstår problem,

som ej kan lösas efter objektiva grunder. Själva standardbegreppet

kan få en preciserad innebörd endast om man ställer det i relation till en

viss konsumtionssammansättning (budget). Göres jämförelsen mellan orternas

levnadskostnader på grundval av en viss budget är det likväl ovisst,

huruvida denna verkligen motsvarar lika standard.

Om man bortser härifrån och antar, att en enhetlig budget representerar

lika standard, står man inför frågan, vilken budget som skall väljas. I Sverige

har man hittills principiellt lagt den faktiska konsumtionssammansättningen

till grund för jämförelsen och någonting annat bör ej heller i fortsättningen

ifrågakonuna. Den genomsnittliga konsumtionssammansättningen

är emellertid växlande (en annan i städer än på landsbygd osv.). Om

man gör dyrortsjämförelsen på grundval av en budget, som utgör ett medeltal

mellan de olika orternas faktiska konsumtionssammansättning, betyder

detta att man, såsom 1936 års lönekommitté uttryckte saken, »konventionellt

bestämmer sig för ett värde, som icke har reell innebörd». Söker

man fasthålla vid att jämförelsen skall göras med hänsyn till de faktiska

levnadskostnader, som befolkningen har på respektive orter, måste jämförelsen

mellan två orter bli dubbel, nämligen grundad på både den ena och

den andra ortens budget. I praktiken erhålles därvid i regel olika resultat.

Bland svårigheterna vid prisjämförelser nämna de sakkunniga det förhållandet,

att en viss konsumtion kan vara allmänt förekommande på vissa

orter men helt saknas på andra. Än vanligare är det, att betydande variationer

förekomma i fråga om kvaliteter.

Oavsett de svagheter, som utmärka de prisstatistiska jämförelserna, anse

likväl de sakkunniga, att sådana jämförelser äro av stort värde och böra

vara utgångspunkten för grupperingen. De anse det emellertid viktigt, att

prisjämförelsens begränsning observeras.

En riktig eller rättvis gruppering i den meningen att en utjämning av

reallönen erhålles, kan enligt de sakkunniga uppnås endast med hjälp av

bedömningar eller skälighetsprövningar såväl när det gäller utnyttjandet

av det prisstatistiska materialet som när det gäller hänsynstagande till faktorer,

vilka icke äro statistiskt mätbara. Det gäller sålunda vid utförandet

av en ortsgruppering å ena sidan att bygga på en prisstatistisk jämförelse

—- men icke längre än materialet giver grund för detta — å andra sidan att

göra en ^rimlig avvägning med hänsyn till faktorer, vilka icke kunnat beaktas

vid en sådan jämförelse.

De sakkunniga framhålla i detta sammanhang, att man skulle kunna

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

7

tänka sig att i viss överensstämmelse med förhållandena på den enskilda

arbetsmarknaden vid bestämmandet av de statliga lönerna inskränka ortsgrupperingens

roll så till vida att denna skulle grundas enbart på statistiskt

mätbara prisskillnader och endast utgöra ett hjälpmedel vid den lönebestämning,

som finge ske genom förhandlingar mellan statsmakterna och

de anställda. De sakkunniga ha emellertid utgått från att det i angivna

avseende gällande systemet skall i huvudsak bibehållas.

De sakkunnigas redogörelse för de principiella svårigheter, som uppkomma,

när det gäller att fastslå, vad som skall menas med en orts dyrhet,

kompletteras i betänkandet med en redogörelse för metoderna att fastställa

två orters relativa dyrhet. Denna sistnämnda redogörelse avslutas med en diskussion

om vad som skall vara utgångspunkten för dyrortssystemet. Det

framhålles, att detta icke kan bestämmas från statistiska utgångspunkter

utan blott kan fastslås under hänsynstagande till vad som skall vara dyrortsundersökningens

syfte. Efter att ha skildrat den omsvängning, som under

senare år ägt rum i detta hänseende, framhålla de sakkunniga, att det vid

den kommande dyrortsundersökningen förefaller vara naturligt att i första

hand låta Stockholm utgöra utgångspunkten för jämförelsen. En dylik undersökning

giver emellertid icke svar på frågan hur mycket högre eller lägre

levnadskostnaderna äro i Stockholm jämfört med andra orter. Eftersom

denna senare frågeställning också bör belysas, bör undersökningen enligt

de sakkunnigas förslag genomföras på ett sådant sätt, att man alternativt

begagnar en annan utgångspunkt för jämförelsen.

Remiss myndigheterna ha, i den mån de yttrat sig över de principiella

grunderna för dyrortsgrupperingen, i regel biträtt principen om en

interlokal utjämning av realvärdet på lönerna. Definitionerna av begreppet

»reallön» ha även berörts, varvid särskild uppmärksamhet ägnats frågan

om i vilken utsträckning hänsyn bör tagas till de prisstatistiskt omätbara

faktorerna.

Försvarets civilförvaltning understryker önskvärdheten av att även de

faktorer, vilka sätta sin särprägel på levnadsförhållandena i skilda delar av

landet, tagas i beaktande redan vid själva dyrortsgrupperingen.

Försvarets fabriksstgrelse uttalar, att vid grupperingens genomförande

betydelsen av de i priser omätbara förhållandena icke får underskattas.

Styrelsen framhåller, att dessa förhållanden äro svårgripbara och ha en

mycket varierande tyngd i olika fall.

Generalpoststyrelsen anser under hänvisning till uttalandet att ortsgrupperingen

utgör ett försök att utjämna de förmåner och olägenheter, som

kunna följa av en placering på en viss ort, att den i betänkandet angivna

målsättningen för en blivande ortsgruppering helt kan accepteras. Detta

synes dock förutsätta, att frågan om kallortstilläggen samtidigt upptages

till prövning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller, att tidigare dyrortsundersökningar

grundats på ett prisstatistiskt material, vars riktighet icke kunnat

bestridas men som ändock lett till resultat, vilka icke alltid synts stå i

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungi. Maj.ts proposition nr 111.

god överensstämmelse med de verkliga förhållandena. Med hänsyn härtill

anser länsstyrelsen det riktigt, då de sakkunniga föreslå en uppmjukning

av hittillsvarande regler, så att möjlighet lämnas till bedömningar och skälighetsprövningar.

Landsorganisationen ifrågasätter, om det icke skulle vara möjligt att intensivare

än som i betänkandet föreslagits studera de omätbara faktorerna.

Den planerade konsumtionsundersökningen borde sålunda taga sikte icke

endast på landsbygdens löntagarbefolkning utan även på jordbruksbefolkningen

och därmed giva en hittills saknad möjlighet att med någon grad

av säkerhet göra sakliga jämförelser mellan jordbruksbefolkningens och

andra folkgruppers levnadsstandard.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) instämmer i den grundläggande

definitionen av avsikten med en dyrortsgruppering och är införstådd

med att en sådan till viss del måste komma att grundas på bedömningar av

icke prisstatistiskt mätbara faktorer, vilka kunna anses påverka dyrheten

på olika orter. Efter att ha berört att dessa faktorer fått ökat inflytande

under senare år, framhåller TCO i likhet med de sakkunniga vikten av att

metodfrågorna ägnas den största uppmärksamhet i fråga om såväl prisjämförelsen,

som alltjämt måste bilda stommen i dyrhetsundersökningen,

som de andra faktorer, som en sådan kan inrymma. Eftersom metodiken

för bedömandet av de omätbara faktorernas inverkan icke är utformad —

och knappast låter sig uppställas innan de föreslagna undersökningarna äro

tillgängliga — hemställer TCO, att samråd äger rum med berörda organisationer,

innan socialstyrelsen uppställer normer härför.

Statstjänstemännens riksförbund (SR) instämmer helt i uttalandet, att

målet för dyrortsgrupperingen är en interlokal utjämning av reallönerna,

samt anför.

Utan tvivel har inom vida kretsar ett utpräglat missnöje varit rådande

med den utformning dyrortsgrupperingen erhöll år 1947. Det är därför med

stor tillfredsställelse, förbundet tagit del av de åtgärder, som de sakkunniga

föreslagit för åstadkommande av en sådan dyrortsgruppering, som i

möjligaste mån tillförsäkrar tjänstemän i samma löneläge lika stor reallön,

_ oberoende av placeringsorten. Av utredningen anförda motiv för olika

åtgärder framstå såsom sakligt grundade och över huvud taget synes förslaget

vara ur tjänstemannasynpunkt väl ägnat att utgöra grunden för ett

fortsatt utredningsarbete.

Industriens utredningsinstitut uttalar i en promemoria, som Svenska arbetsgivareföreningen

och Sveriges industriförbund fogat vid sina yttranden,

att det icke av betänkandet klart framgår, vad som skall menas med begreppet

reallön. Innebörden av det utjämningskrav, som de sakkunniga

uppställt som mål för grupperingen av statstjänstemännens löner, synes

därför enligt institutet icke fullt klar. I

I några remissyttranden har en viss tveksamhet gjort sig gällande rörande

den omfattning vari hänsyn bör tagas till de omätbara faktorerna.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att principen, att hänsyn måste

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

tagas även till i priser icke mätbara faktorer, inåste anses fullt riktig men

att man här, liksom vid all skälighetsprövning, måste räkna med ett visst

osäkerhetsmoment.

Länsstyrelsen i Kalmar län betonar att metoderna böra ingående prövas.

Med utgångspunkt från denna målsättning, som i vad avser statstjänstemännens

löner syftar till interlokal utjämning av reallönerna, framstår det

klart, att en dyrortsgruppering icke kan grundas enbart på sådana faktorer,

som kunna prisstatistiskt angivas, utan ock i mycket stor utsträckning

på sådana, som icke kunna mätas i priser utan endast uppskattningsvis

bedömas. Då emellertid -— såsom de sakkunniga visat — det icke kan

undvikas, att jämväl det på faktiska priser grundade materialet i viss utsträckning

måste underkastas en skälighetsprövning, vill länsstyrelsen särskilt

understryka vikten av att de av de sakkunniga föreslagna metoderna

bliva föremål för ingående överväganden. Detta framstår så mycket mer

angeläget, som — såvitt länsstyrelsen kan finna — frågan om omfattningen

av de omätbara faktorernas inverkan tills vidare lämnats öppen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller följande.

Det torde vara uppenbart att material för att läggas till grund för utjämningen

av reallönerna är mycket svårt att åstadkomma, särskilt då det

avser faktorer, som icke låta sig prismässigt bestämmas. Skall man strängt

upprätthålla principen att ortsgrupperingen skall verka för utjämning av

reallönerna, måste man därför låta skälighetsprövningar och avvägningar

komma till användning i stor utsträckning, och detta är en svaghet beträffande

dyrortsgrupperingens tillförlitlighet, sett ur tjänstemännens synpunkt.

För tjänstemännen torde prlsolikhe terna mellan olika orter spela en avgörande

roll och det torde kunna ifrågasättas om icke mindre hänsyn än de

sakkunniga tänkt sig kunde tagas till de faktorer, som icke kunna prissättas.

Handelskammaren i Karlstad betonar, att även om många faktorer äro

att anse som bedömningsfrågor, detta förhållande icke får leda till att prisstatistiken

eftersättes.

De sakkunnigas förslag, att den prisstatistiska jämförelsen liksom tidigare

bör avse en och samma levnadsstandard (lika-standardprincipen), bär i allmänhet

icke närmare berörts i remissutlåtandena. Dyrortsnämnden understryker

emellertid, att även om lika-standardprincipen icke kan konsekvent

genomföras, bör jämförelsen i princip avse en och samma standard.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län behandlar rådande standardskillnader.

Vid den nu planerade dyrortsundersökningen bör enligt länsstyrelsens

mening ökad hänsyn tagas till den standardskillnad som råder i olika kommuner

och till de merkostnader, som invånarna i en lägre standardgrupp

nödgas vidkännas för att neutralisera verkningarna därav. Ett sådant hänsynstagande

skulle förvisso ofta giva till resultat, alt en i ortsgrupphänseende

såsom billig rubricerad kommun komme att framstå såsom minst

lika dyr som en kommun, vilken enligt hittills använda beräkningsmetoder

hänförts till högre ortsgrupp. Länsstyrelsen syftar närmast på de olika

möjligheter till utbildning, läkarvård, kulturella förströelser m. in., som

kommunerna kunna bereda sina invånare. Uteslutas de kostnader, som i

detta sammanhang komma i fråga, ställas mycket väsentliga utgiftsbehov

utanför dyrortsgraderingen. Även om det aldrig kan bli fråga om fullständig

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

kompensation för avsaknade förmåner, skulle likväl ett beaktande av dessa

kostnader medföra en mera konsekvent tillämpning av den eljest allmänt

erkända lika-standardprincipen.

Svenska arbetsgivareföreningen anser det önskvärt, att man vid dyrortsgrupperingen

tar avgörande hänsyn till det prisstatistiska materialet, och

anför.

Det bör vid dyrortsgrupperingens upprättande vara angeläget, att man

i fråga om de sedvanliga konsumtionsvanorna huvudsakligen tar hänsyn

till den faktiska prissättningen å olika orter, även om man därvid i viss utsträckning

nödgas göra avsteg från principen om lika standard. Föreningen

vill även ifrågasätta, om det verkligen kan vara lämpligt att vid beräkningen

skjuta den faktiska bostadsstandarden i bakgrunden till förmån

för lika-standardprincipen. Denna princip sätter en alltför stark teoretisk

prägel på beräkningen.

Den praktiska utformningen av en ny dyrortsundersökning.

Områdesindelning.

Dyrortssakkunniga framhålla, att de mätbara skillnaderna i

dyrhet mellan olika orter successivt minskats. Denna utjämning får enligt

de sakkunnigas uppfattning betydelsefulla konsekvenser för den tekniska

utformningen av den kommande dyrortsundersökningen. De sakkunniga

framhålla härom i huvudsak följande.

Utjämningen ökar den relativa betydelsen av felen i primärmaterialet, vilka,

trots en förbättring i metodiken för prisgeografiska undersökningar,

näppeligen kan väntas ha blivit reducerade i samma grad. Då sammanpressningen

endast i mindre grad gäller olikheterna i bostadskostnad, ökas

den relativa betydelsen av alternativa beräkningsmetoder på denna punkt.

Slutligen — och detta är måhända det viktigaste — måste man räkna med

att de omätbara elementen i levnadsstandarden fått en relativt sett ökad

betydelse för dyrortsjämförelsen.

Ehuru skillnaderna mellan enskilda orter, belägna i en och samma del

av landet, kan befinnas obetydliga eller endast med stor felmarginal kan

fastställas, kan man för vissa utgiftsposter konstatera en mera beaktansvärd

skillnad mellan olika delar av landet.

På grund av det anförda finna de sakkunniga, att målet för dyrortsundersökningen

bör åtminstone i viss utsträckning bli mera att göra en »dyrområdesindelning»

än en dyrortsindelning.

När det gäller livsmedel anse de sakkunniga det otvetydigt, att en klar

skiljaktighet i utgifterna föreligger mellan landets olika delar. Livsmedelsutgiften

stiger sålunda från söder mot norr. Däremot spelar orternas storlek,

såvitt de sakkunniga kunnat finna, en underordnad roll. Visserligen kan

det tänkas, att markerade skillnader mellan den rena landsbygden och tätorterna

skulle framträda, om man kunde erhålla ett användbart prismaterial

för landsbygden. De försök, som vid tidigare grupperingar gjorts att

prisstatistiskt mäta detta förhållande, mana enligt de sakkunnigas mening

emellertid icke till efterföljd. Man bör därför avstå därifrån och inskränka

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 111. 11

sig till att söka fånga de markerade och mätbara skiljaktigheterna mellan

landets olika delar.

De sakkunniga förorda därför, att landet med ledning av tillgängligt prisinaterial

indelas i större lokalt avgränsade områden och att ett enhetligt

pristal fastställes för varje område. Då det här aldrig kan bli fråga om annat

än en gruppering i grova drag, bör man i första hand vid bestämmandet av

ett områdes gränser söka följa länsgränserna, ett förfaringssätt som ur

praktiska synpunkter självfallet är fördelaktigt, även om såsom av det följande

framgår särskilda hänsyn samt andra poster i budgeten kunna leda

till att länsgränserna brytas.

I ett exempel, som de sakkunniga framlägga för att belysa hur de tänkt

sig att indelningen skulle kunna göras, har landet indelats i sju regioner.

Av dessa ha dock två samma tal som någon av de andra regionerna. Det

skulle alltså enligt detta exempel endast röra sig om fem livsmedelstal. Enligt

förslaget böra inga utbrytningar av enskilda orter ifrågakomma.

För bostad föreslås, att liksom hittills individuella tal skola beräknas för

större tätorter. För det stora flertalet kommuner skola dock generella tal

tillämpas för större, lämpligt avgränsade områden. Vid avgränsningen av

dessa områden bör man självfallet icke vara bunden vid den områdesindelning,

som användes vid 1946 års dyrortsundersökning. Enligt de sakkunniga

förefaller det icke uteslutet, att en tämligen hög samstämmighet

kommer att föreligga mellan indelningarna för livsmedel och bostad. Då

det ur praktiska synpunkter vore av stort värde om dessa indelningar åtminstone

i stort sett sammanfölle, finna de sakkunniga att i detta syfte

vissa jämkningar i respektive indelningar böra anses tillåtna.

Förortsområdena till Stockholm och Göteborg böra enligt förslaget avgränsas

med hänsyn just till sin karaktär av förortsområden, varvid om

möjligt samma avgränsning bör väljas vid båda de förenämnda indelningarna.

De skillnader, som komma att framträda i talen för bränsle (för matlagning),

lyse, kläder och skodon samt övriga utgifter böra bestämmas regionsvis,

varvid någon av de för livsmedel eller bostad valda indelningarna

i första hand bör utnyttjas.

När det gäller skatter framhålla de sakkunniga bland annat följande.

Som tidigare framhållits, anser vi, att den planerade dyrortsundersökningen

bör syfta till att placera större områden och icke enskilda kommuner

i dyrortshänseendc i förhållande till varandra. Med hänsyn härtill förordar

vi, att skatteposten beräknas på grundval av eu för större områden

genomsnittlig skattesats (efter folkmängden vägda medeltal). Avgränsningen

av de områden, för vilka samma skattesats sålunda skall tillämpas,

bör icke ske, förrän skattesatserna föreligger. I första hand bör den områdesindelning,

som vi föreslagit beträffande livsmedel, prövas; de beräknade

genomsnittliga skattesatserna kommer i så fall att avse både städer

och landsbygd. Utbrytningar ur dessa områden av vissa delar kan dock

visa sig vara ofrånkomliga (t. ex. av Blekinge och Gotland ur sina respektive

områden).

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

Vad slutligen angår resekostnaderna, framhålla de sakkunniga, att det

sannolikt blir ofrånkomligt, att man i icke obetydlig utsträckning bryter

sönder de regioner med enhetliga levnadskostnadstol, som man erhåller

för övriga poster.

I remissutlåtandena har de sakkunnigas uttalande, att målet för

dyrortsundersökningen mera skulle vara att placera större områden efter

den genomsnittliga dyrheten än enskilda kommuner eller orter, samt de i

anledning därav framlagda förslagen i regel tillstyrkts. Vissa reservationer

och speciella synpunkter framföras dock i en de! utlåtanden.

Dgrortsnämndcn förordar i princip en områdesindelning av ungefär den

uppläggning de sakkunniga skisserat. Nämnden framhåller, att den under

sin verksamhet funnit, att det kanske främsta motivet för hemställan om

uppf lytt ning i högre ortsgrupp varit, att närliggande och likartade kommuner

placerats i annan grupp än den klagande kommunen. Efter att ha

refererat sitt utlåtande till riksdagens statsutskott den 5 april 1949, vilket

finnes återgivet i utskottets utlåtande 1949: 183, framhåller dyrortsnämnden

följande.

Med den uppläggning av beräkningen, som de sakkunniga förordat beträffande

livsmedel, komma enligt nämndens mening många anledningar

till missnöje över dyrortsplaceringen att försvinna. Visserligen torde det

inom så stora områden, som det här är fråga om, förekomma prisolikheter,

vilka icke bero på tillfälligheter utan återgiva faktiskt förekommande

skillnader i priser. Det fel, som genom det föreslagna utjämningsförfarandet

kan komma att uppstå, torde dock vara av underordnad betydelse, i

varje fall i förhållande till vinsten av ett utjämningsförfarande.

Nämnden vill dock understryka att den slutliga områdesindelningen, vilken

skall grundas på prisuppgifter från ett större antal orter, kan"komma

att avvika från den i de sakkunnigas exempel redovisade indelningen. Om

de nya prisuppgifterna skulle motivera andra gränser än länsgränser, bör

man icke hålla fast vid dessa. Det kan enligt nämndens mening komma att

visa sig lämpligt att dela t. ex. de stora norrlandslänen i ett inlands- och

ett kustområde, eller Värmland och Dalarna i ett svdligt och ett nordligt

område.

Även i andra utlåtanden framhålles, att det kan komma att visa sig

lämpligt att dela länen i l. ex. kust- och inlandsområden.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO), som understryker, att områdesindelningens

sammanfallande med länsgränserna ej på något sätt bör

vara ovillkorligt, uttalar, att undersökningen bör bedrivas förutsättningslöst

i vad gäller dyrområdes- eller dyrortsindelningen.

TCO vill för sin del instämma i att såväl teoretiska som praktiska synpunkter

tala för att en områdesindelning är mer adekvat och rättvås än det

nuvarande systemet. Skillnaderna i dyrhet mellan närbelägna orter utgöras

i allt väsentligt av statistiskt icke mätbara faktorer. En detaljerad

dyrortsindelning, som i sina detaljer skulle bygga på faktorer, vars inverkan

endast kan approximativt uppskattas, kan knappast godtagas. TCO vill

emellertid gentemot det principiella programmet framhålla, att indelningsgrunden

givetvis bör vara beroende på resultaten av de undersökningar,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Iiungl. Maj.ts proposition nr 111.

som avses komma till utförande, varför enligt TC.O:s uppfattning dessa

böra bedrivas förutsättningslöst i vad avser dyrområdes- eller dyrortsindelning.

Enligt TCO:s uppfattning kommer rekryteringen av tjänstemän till

glest befolkade eller otillgängligt belägna platser att utgöra ett speciellt

problem vid en dyrområdesindelning. Hänsyn till dessa rekryteringssvåriglieter

torde nämligen knappast kunna tagas i full utsträckning vid den skälighetsprövning,

som avses skola föregå den slutliga inplaceringen av orterna.

Problemet synes därför enligt TCO:s mening böra lösas såsom en

särskild avlöningsfråga för tjänstemän med tjänst på glest befolkade eller

otillgängligt belägna platser.

Liknande synpunkter anföras även i en promemoria, som fogats vid det

av Landsorganisationen avgivna yttrandet. Det ifrågasattes, om man icke

l)orde göra vissa undersökningar på grundval av 1946 års material. Därjämte

framhålles följande.

Över huvud taget kan man ifrågasätta den fullständiga riktigheten av det

allmänna resonemang, som kommittén i detta sammanhang tillämpar, nämligen

att man, då man skall göra en schematisk utjämning av dyrheten över

.större områden och bortse från variationer inom varje sådan region, inte

heller behöver göra någon mera preciserad beräkning för den enskilda orten

eller ortskategorien. I viss mån skulle motsatsen kunna anses gälla, att

man alltså tvärtom behöver göra ganska grundliga undersökningar för att

icke riskera att utöver de »felplaceringar», som från en sträng men i det

enskilda tillämpningsfallet osäker rättviseprincips synpunkt blir oundvikliga

vid varje regionuppdelning, också göra misstag i fråga om den lämpligaste

storleken av regionerna och gränsdragningen mellan dessa.

Statens avtalsnämnd finner det angeläget, att endast markerade avvikelser

få bryta enhetligheten. Med nuvarande system uppkomma förhållandevis

ofta specialproblem med anledning av det sätt på vilket dyrortsgränsen

dragits genom områden av i övrigt enhetlig karaktär.

Riksräkenskapsverket anför att de föreslagna riktlinjerna kunna .såsom

en allmän princip för dyrortsgrupperingsarbetet följas vid utarbetandet

av förslag till ny dyrortsgruppering. Först när en slutlig dyrortsgruppering

efter dessa metoder utförts kan emellertid överblickas, i vad mån de leda

till framvisandet av verkliga skillnader i levnadskostnader för landets olika

delar.

Handelskammaren i Malmö håller det icke för uteslutet, att inom en icke

alltför avlägsen framtid förutsättningar kunna komma att föreligga för en

övergång från en ortsindelning till en områdesindelning. Kammaren anser

det emellertid uppenbart, att levnadskostnaderna på olika orter inom kammarens

distrikt alltjämt förete icke obetydliga skiljaktigheter.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att det om man alltför litet

fäster sig vid dyrheten på de enskilda orterna, föreligger fara att dyrortsgrupperingens

syfte förfelas.

Lotsstyrelsen anför.

Det synes lotsstyrelsen, som om eu tillämpning av de metoder, de sakkunniga

föreslagit, skulle komma att för befattningshavarna vid ett stort

antal lots- och fyrplatser medföra mindre tillfredsställande differentiering

i jämförelse med vad som gäller för närvarande. Även om ett visst hän
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

*

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

synstagande till de speciella levnadsbetingelserna å dylika platser kommer

att åvägabringas genom de s. k. resetilläggen, kan likväl befaras att inordnandet

av dessa platser i större regioner kommer att medföra resultat, som

åtminstone enligt hittills tillämpade bedömningsgrunder komma att te sig

såsom ofördelaktiga ur befattningshavarnas synpunkt. Den isolerade belägenhet,

som kännetecknar ett betydande antal av dessa platser, måste

nämligen anses för dem medföra en särställning jämväl såsom kustorter

betraktade.

De Sakkunnigas förslag, att skatteposten skall beräknas på grundval av

en för större områden genomsnittlig skattesats, har i några utlåtanden föranlett

kritik.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller efter en allmän kritik av den

föreslagna områdesindelningen följande.

Enligt länsstyrelsens uppfattning är medeltalsberäkning i fråga om skatterna

ännu mera olämplig än beträffande livsmedelskostnaderna. Skattetrycket

inom exempelvis detta län är synnerligen skiftande och de sakkunnigas

förslag skulle säkerligen medföra, att flera orter placeras i annan

dyrortsgrupp än som bort ske, om hänsyn tagits till det verkliga skattetrycket.

I detta fall kan man icke heller åberopa utredningssvårigheter, då

de sakkunnigas beräkningssätt i stället kräver ökat arbete och kostnader.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att förslaget i denna del innebär

ett eftersättande av rimliga anspråk på tillförlitligheten i dyrortsgrupperingen,

och framhåller vidare följande synpunkter.

Länsstyrelsen kan icke finna något skäl, som talar för det förordade tillvägagångssättet.

Då utdebiteringssiffror för alla kommuner likväl erfordras,

innebär metoden inget generaliserat förfarande i egentlig mening. Dessutom

införes ett nytt element — folkmängden (eller skatteunderlaget) -—

för vägning regionsvis av de särskilda kommunernas skattesatser. De sakkunniga

ha anfört, att skattesatserna för storkommunerna under dessas

första verksamhetsår kunna anses i viss mån osäkra. Om denna förmodan

tages till argument för de sakkunnigas förslag i vad avser landsbygden, så

saknas likväl varje argumentering i fråga om städerna.

Även riksräkenskapsverket avstyrker att skatteposten beräknas på grundval

av en för större områden genomsnittlig skattesats.

Handelskammaren i Luleå anser, att viss utbrytning av skilda kommuner

i övre Norrland torde behöva ske i fråga om skatterna.

Länsstyrelsen i Blekinge län hemställer, att länet, även om det i övrigt

anses ingå i ett större område, likväl vid skatteberäkningen måtte få utgöra

ett särskilt för sig avgränsat område.

Prisinsamling och varuurval.

Dyrortssa k kunniga framhålla, att den föreslagna områdesindelningen

möjliggör en högst avsevärd begränsning av antalet prisinsamlingsorter,

och förorda, att urvalet av prisinsamlingsorter sker på följande sätt.

Alla orter med minst 5 000 invånare medtagas. Bland orter med 2 000—

5 000 invånare utväljes slumpmässigt var fjärde och bland dem med 500—

2 000 invånare var åttonde. Samtliga de 60 tätorter, från vilka socialstyrel
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

sen fortlöpande insamlar prisuppgifter på livsmedel, bränsle och lyse, böra

medtagas, oavsett om de komma med i det slumpmässiga urvalet eller ej.

På detta sätt skulle antalet prisinsamlingsorter bli ca 200, vilket antal enligt

de sakkunnigas mening är fullt tillräckligt.

Detta förslag rörande antalet prisinsamlingsorter avser främst livsmedel.

I fråga om bränsle och lyse föreslås följande.

För ved och fossilt bränsle bör prisinsamling i stort sett ske på alla orter,

där livsmedelspriser insamlas. När det gäller priserna för kapning, klyvning

och inläggning av veden synes det dock vara tillräckligt om uppgifter

liksom år 1946 insamlas från de 60 ombudsorterna. Priserna på kokgas och

olja kan erhållas från Svenska gasverksföreningen och oljebolag etc. Ur den

tariffbok, som Svenska elverksföreningen utger, kan uppgifter om eltariffer

inhämtas för alla städer och en rad andra orter. Som regel torde därför

lokal prisinsamling vara onödig även när det gäller elström.

I fråga om kläder och skodon samt övriga utgifter skall enligt de sakkunnigas

förslag endast en begränsad prisinsamling äga rum. Även denna bör

ske på samma orter som prisinsamlingen för livsmedel.

För att ernå en rimlig begränsning av det antal varor, för vilka prisuppgifter

insändas från olika orter, brukar man låta varor, vilkas priser kunna

antagas variera på samma sätt som en eller flera andra varor, i budgeten representera

denna eller dessa andra varor. Representantvaran tillägges därvid

den vikt, som varorna sammanlagt äga i den använda budgeten. Enligt de

sakkunnigas mening äro de representantvaror, som för närvarande ligga till

grund för beräkningen av livsmedelsindex, i stort sett tillräckliga och väl

valda. Vid sina beräkningar ha de sakkunniga dock funnit några av dessa

representantvaror mindre lämpade vid en jämförelse orterna emellan, t. ex.

på grund av att noteringarna från de olika orterna avse mycket olika kvaliteter

eller på grund av att noteringar i stor utsträckning saknas. Dylika rep-resentantvaror

anse de sakkunniga böra uteslutas eller utbytas mot andra.

I fråga om kläder och skodon uttala de sakkunniga, att prisinsamlingen

kan begränsas till reparationsarbeten och tjänster. För tung konfektion få

högre priser uttagas på vissa orter men härtill torde enligt de sakkunniga

hänsyn kunna tagas utan särskild prisinsamling.

För vissa varor utanför priskontrollen, såsom hattar, damklänningar

in. m„ torde icke oväsentliga prisvariationer förekomma. Det är emellertid

mycket svårt att renodla dessa variationer från kvalitetsolikheterna. De

sakkunniga ha därför ansett sig höra föreslå, att samma kostnad påföres

orterna för dessa varor. Det fel, som härigenom kan uppstå, kan enligt de

sakkunnigas mening inte bli särskilt stort.

Beträffande posten övriga utgifter innebär de sakkunnigas förslag, att

prisinsamlingen skall begränsas till ett relativt litet antal varuslag.

De sakkunniga föreslå, att prisinsamling på alla orter och för alla representantvaror

bör ske en gång, och anse september 1951 vara en lämplig tidpunkt

härför.

En nyhet i de sakkunnigas förslag är, att vissa livsmedelspriser skola

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

bearbetas under ett helt år (tolv månadspriser). Anledningen till detta förslag

är, att de sakkunniga funnit att prisrelationerna mellan orterna för

vissa varor kunna skilja sig väsentligt under årets olika månader. Priser

för tolv månader skola dock bearbetas endast för de 60 ombudsorterna.

Eftersom prisnoteringar på dessa orter redan finnas, kan bearbetningen av

prisnoteringar för tolv månader avse även första hälften av år 1951. Ett sådant

förfaringssätt är nödvändigt, om det uppställda tidsschemat för undersökningen

skall kunna hållas.

I den varulista, som för närvarande ligger till grund för ombudens insamling

av livsmedelspriser och som återgives i betänkandet (SOU 1951: 7 s.

65) ha de sakkunniga utmärkt de varor, beträffande vilka prisinsamling

anses böra ske mer än en månad. Eftersom denna del av insamlingen enligt

förslaget skall begränsas till de 60 orter, för vilka priser ändock komma

att finnas för varje månad på alla varor, kan antalet sådana varor göras

ganska stort. Det bör enligt förslaget ankomma på socialstyrelsen att slutligen

avgöra, för vilka varor beräkningarna skola grundas på priser under

flera månader.

För säsongvaror föreslå de sakkunniga, att prisinsamling skall ske endast

under den tid varorna försäljas mera allmänt. Även i detta hänseende bör

socialstyrelsen fatta det avgörande beslutet.

Prisinsamlingen på de ca 140 nya orterna liksom på de 60 ombudsorterna

bör enligt de sakkunniga handhavas av särskilda ombud, vilka utses av

socialstyrelsen och avlönas med statsmedel. De av ombuden noterade priserna

böra lokalt granskas av två därtill av drätselkammaren eller motsvarande

myndighet utsedda personer.

Någon ytterligare lokal kontroll av prisnoteringarna anse de sakkunniga

icke behöva ifrågakomma. Enär prisuppgifterna ej skola vara avgörande

för en viss orts livsmedelstal utan endast ingå i ett medeltal för ett större

område, anses nämligen allmänhetens granskningsmöjligheter bliva av mera

underordnad betydelse än år 1946. Socialstyrelsen bör dock på lämpligt sätt

publicera de priser från olika orter och månader, som för de skilda varorna

kommit till användning vid dyrortsundersökningen.

De sakkunniga framhålla vidare, att socialstyrelsen givetvis liksom vid

tidigare dyrortsundersökningar bör ha rätt att göra korrigeringar, om noteringarna

på skilda orter skulle avse felaktig kvalitet etc. Enligt de sakkunnigas

mening skall styrelsen icke behöva underrätta den kommunala myndigheten

om de vidtagna ändringarna.

Förslaget om en begränsning av antalet prisinsamlingsorter har i remissyttrandena

allmänt förordats. I några utlåtanden har dock viss

tveksamhet gjort sig gällande rörande antalet orter och sättet för deras utväljande.

Dyrortsnåmnden konstaterar med tillfredsställelse, att antalet orter kan

begränsas men framhåller, att den ofrånkomliga gränsdragningen mellan

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungi. Maj:ts proposition nr 111.

de olika områdena kan förväntas bli föremål för kritik. Det är därför önskvärt,

att den sker på grundval av ett någorlunda omfattande prismaterial.

Nämnden är tveksam om det föreslagna antalet orter — 200 — är tillräckligt

och uttalar ett önskemål, att denna fråga ägnas särskild uppmärksamhet.

Liknande synpunkter anföras av Tjänstemännens centralorganisation

som understryker att antalet orter ej får alltför mycket begränsas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför bland annat följande.

Länsstyrelsen ifrågasätter om prisinsamlingsmaterialet, som avses skola

införskaffas från 60 ombudsorter och ca 140 övriga orter i landet, kan bli

tillräckligt och tillförlitligt. För Norrbottens län med dess vidsträckta yta

och mycket skiftande priser på grund av bl. a. särskilda fraktkostnader förefaller

,så icke vara fallet, särskilt som prisinsamlingen i länet sannolikt är

avsedd att ske allenast å ett fåtal orter. I fråga om urvalet av orter för pnsinsainlingen

synes det beträffande detta län vara en allvarlig brist, att inga

orter med lägre invånarantal än 500 skola ifrågakomma. Länet är nämligen

så särpräglat och fraktkostnaderna fördyra i hög grad de varor, som föi säljas

i de många mera avlägset belägna smärre orterna i inlandskommunei, att

prisinsamlingen bör ske i avsevärt större antal orter än i övriga län.

Även generalpoststyrelsen och Statstjänstemännens riksforlnincl föreslå,

att man vid urvalet av prisinsamlingsorter bör tillse att de mest glesbebyggda

delarna av Norrland bliva överrepresenterade.

I den vid Landsorganisationens yttrande fogade promemorian framhålles,

att prisinsamlingen ej bör begränsas till tätorter utan även äga rum på den

egentliga landsbygden. I promemorian anföres vidare.

Även den rena landsbygden bör vara representerad med ett visst antal

kommuner, trots de svårigheter att erhålla fullständiga och an\ändbara

prisuppgifter från sådana orter, som enligt erfarenheterna från tidigax e

prisinsamlingar föreligga. Om prisinsamlingen inskränkes till några tiotal

eller något hundratal landsbygdskommuner i stället för nära 3 000 år 1946,

bör det vara möjligt att på detta mindre antal orter genomföra en mera vederhäftig

prisundersökning, helst om denna stödes av en ungefär samtidigt

genomförd konsumtionsundersökning för landsbygden.

Frågan om varuurvalet har i regel icke närmare berörts i remissutlåtandena.

I enstaka fall ha dock anmärkningar mot enskilda varuslag anförts.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller, att insamlingsproceduren i

fråga om livsmedel kan avsevärt förenklas genom begränsning av antalet

representantvaror, samt anför.

l)et kan knappast vara rationellt att insamla prisuppgifter på ett stort antal

varor, som ingå i livsmedelsposten med små kvantiteter och av vilka

många för övrigt äro föremål för enhetlig prissättning. Sedan man erkänt

oförmågan att på statistisk väg komma fram till en riktig avvägning mellan

orterna och övergått till att låta livsmedelstalet vara lika inom stora områden,

kan det icke vara konsekvent att i fråga om representantvarorna röra

si<f med rena pctitesser. Prisinsamlingen bör gälla ett starkt begninsat antal

varor som ingå i hushållsbudgetcn med jämförelsevis stora värden. Härigenom

skulle man säkerligen erhålla tillräckligt jämförelsematerial för den

utjämning mellan områdena varom här är fråga.

•2 Bihang till riksdagens protokoll lOål. I samt. Nr 111.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 111.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser likaledes, att antalet representantvaror

utan nackdelar kan betydligt inskränkas och framhåller, att det är

av synnerlig vikt att uppgifterna från varje insamlingsort avse samma

kvalitet.

Do sakkunnigas förslag, att kostnaden för vissa icke priskontrollerade beklädnadsplagg

borde sättas lika för alla orter på grund av svårigheten att

renodla prisvariationerna från kvalitetsolikheterna, har kritiserats i ett par

utlåtanden. Tjänstemännens centralorganisation förordar sålunda, att socialstyrelsen

skall söka kontakt med priskontrollnämnden, innan definitivt

beslut fattas härom. Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det riktigare med

en presuintion, att prisvariationerna för dessa varor följa övriga varor inom

denna huvudpost.

Förslaget att endast prismaterialet från de 60 ombudsorterna skulle bearbetas

för ett helt år har berörts i några remissutlåtanden.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser, att det bör övervägas, om icke

prisinsamlingen på de ca 140 orter, på vilka insamling enligt sakkunnigas

förslag endast skall ske en gång, bör företagas vid mera än ett tillfälle med

hänsyn till förekommande stora säsongvariationer och livsmedelskostnadernas

stora andel i budgeten. Även Statst jänstemännens riksförbund vill

utöka antalet orter, på vilka prisinsamling skall ske under tolv på varandra

följande månader.

Socialstyrelsen ifrågasätter, om den föreslagna tidpunkten för den allmänna

prisinsamlingen är den bästa, samt anför.

I likhet med de sakkunniga anser socialstyrelsen, att det till belysning av

prisvariationerna under året torde vara tillfyllest att material härför insamlas

från ombudsorterna. Den allmänna prisinsamlingen bör företagas vid

en tidpunkt på året, då prisläget kan anses vara stabiliserat. Socialstyrelsen

är icke övertygad om att september månad ur denna synpunkt är mest

lämplig. Av en tabell i betänkandet (SOU 1951: 7, s. 31) framgår, att pristalen

under tiden juli—december 1949 på 20 ombudsorter voro högst i augusti

och lägst i november. Med hänsyn härtill skulle en prisinsamling under

oktober eller november vara lämpligare. Då emellertid för de ordinarie

ombudsorternas del någon fullständig prisinsamling icke sker under oktober

eller november torde september få godtagas. Valet av månad har dock

mindre betydelse än tidigare, då prisinsamlingen kompletteras med vissa

prisnoteringar under hela året.

I fråga om prisinsamlingens organisation framhåller dyrortsnämnden

följande.

Prisombuden böra utväljas med största omsorg. Detsamma gäller de

granskningsmän, som enligt förslaget skola utses inom varje prisinsamlingsort.

Nämnden vill vidare föreslå, att prisuppgifterna hållas tillgängliga

för allmänheten i samband med själva prisinsamlingen. Den publicering

av de använda prisuppgifterna, som enligt förslaget bör ombesörjas av socialstyrelsen,

kan troligen icke ske förrän några månader efter det prisinsamling

skett. Att vid en så sen tidpunkt kunna göra någon effektiv kontroll

av prisuppgifterna, kan stundom stöta på stora svårigheter.

De korrigeringar, som socialstyrelsen måste göra, när noteringarna avse

felaktig kvalitet etc., böra ske endast efter kontakt med vederbörande inom

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 111.

19

prisinsamlingsorten. Enligt nämndens mening är det av stor betydelse för

tilltron till dyrortsberäkningen, att nödvändiga ändringar bli bekantgjorda.

Kontakten med vederbörande på respektive ort bör ske under så enkla former

som möjligt (genom telefonsamtal e. d.) och behöver givetvis icke omfatta

sådana fall, där någon tvekan ej råder om att den noterade varans

kvalitet är en annan än den avsedda. Vad här sagts gäller främst prisinsamlingen

på de särskilda prisinsamlingsorter, på vilka priser skola insamlas

endast en gång.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) anför liknande synpunkter

och uttalar bland annat följande.

TCO vill fästa uppmärksamheten på angelägenheten av att dyrhetsundersökningarna

omfattas med förtroende från allmänhetens sida. De prisuppgifter,

som äro avsedda att insamlas för en enstaka ort, komma givetvis icke

direkt att påverka ortens placering i dyrortshänseende, eftersom livsmedelstalet

avses bli detsamma för ett större område. Men trots detta förhållande

anser TCO det bl. a. av psykologiska skäl vara lämpligt, att de för en

viss ort insamlade priserna offentligt kunna granskas och erinringar mot

priserna göras från allmänhetens sida på samma sätt som vid undersökningen

år 1946. Det kan även ifrågasättas, om icke en kommunal prisinsamlingsnämnd

skulle omfattas av större förtroende än en enstaka av socialstyrelsen

utsedd person. På de orter där socialstyrelsen redan för närvarande

har prisombud, bör givetvis ett samarbete mellan prisinsamlingsnämnden

och ifrågavarande ombud ske. De sakkunniga ha föreslagit, att socialstyrelsen

skall ha rätt att göra korrigeringar i prisnoteringar från de olika

orterna, därest dessa skulle avse felaktiga kvaliteter etc., varvid styrelsen

inte skulle behöva meddela den kommunala myndigheten de vidtagna ändringarna.

TCO ifrågasätter, om detta kan vara lämpligt, och föreslår att

samråd skall ske med den kommunala myndigheten.

Länsstyrelsen i Norrbottens län betonar vikten av att ombuden erhålla

noggranna instruktioner beträffande varornas kvalitet och anser att prisinsamling''

bör ske såväl i centrum som i ytterområdena av en ort. Granskningen

av de insamlade uppgifterna finner länsstyrelsen bli sakkunnigare

och tillförlitligare utförd om den anförtros åt priskontoren i länen i stället

för åt personer utsedda av drätselkammare eller motsvarande myndighet.

Enligt vad länsstyrelsen erfarit ha vissa ortsombud redan nu anlitat priskontoren

för att kontrollera riktigheten av de insamlade uppgifterna.

Länsstyrelsen i Kalmar län uttalar, att det framstår såsom mycket angeläget,

att — sett mot bakgrunden av tidigare i olika sammanhang framförda

klagomål mot dyrortssystemet såsom sådant •— de skilda etapperna i

dyrortsundersökningen icke undandragas offentligheten.

Budgetval.

Som tidigare antytts anse dyr ortssakkunniga, att dyrortsjämförelsen

icke bör grundas på en enda budget, avseende ett genomsnitt för en rad

skilda orter med en sinsemellan väsentligt olika sammansättning av konsumtionen.

I törsta hand bör man begagna en budget för enbart Stockholm,

som följaktligen får bli utgångspunkten för dyrortsjämförelsen. Alternativt

bör en annan budget begagnas, så att eu jämförelse i »andra riktningen»

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 111.

kan komma till stånd. Behovet av budgetmaterial kommer härigenom att

bli större.

Strängt taget borde, framhålla de sakkunniga, naturligtvis flera än två

budgetar användas. Av praktiska skäl måste emellertid en begränsning ske.

Redan med två budgetar i stället för en uppnås den väsentliga fördelen, att

man kan på två olika sätt uppskatta de totala skillnaderna i dyrhet. De

båda budgetarna böra följaktligen representera ytterligheterna i levnadsvanor.

Dessa ytterligheter utgöras av Stockholm och den egentliga landsbygden.

Den senaste undersökning rörande konsumtionsvanorna, som ägt rum

i vårt land, avser år 1948. Härom uttala de sakkunniga följande.

Bland de i 1948 års undersökning ingående orterna befinner sig Stockholm,

och materialet för denna stad är tillräckligt omfattande och representativt

för att eu budget för enbart Stockholm skall kunna uträknas. Socialstyrelsen

torde böra erhålla bemyndigande att efter hörande av dyrortsnämnden

på grundval av denna genomsnittsbudget slutligt fastställa den

Stockholmsbudget, som skall begagnas för dyrortsjämförelsen. Därvid bör

företagas de jämkningar, som kan befinnas påkallade med hänsyn till vad

som är känt om konsumtionsvanornas förändringar fram till den tidpunkt,

till vilken den nya dyrortsundersökningen skall hänföra sig. I kostnadshänseende

bör budgeten naturligtvis omräknas, så att den hänför sig till prisläget

vid den tidpunkt, då dyrortsundersökningen äger rum.

När det gäller landsbygden föreligger inget budgetmaterial. De sakkunniga

föreslå därför, att en konsumtionsundersökning för landsbygden kommer

till utförande. Denna bör äga rum under hösten 1951. Bearbetningen

av det insamlade materialet bör bedrivas på ett sådant sätt, att en sammanfattande

genomsnittsbudget föreligger våren 1952. Kostnaderna för denna

undersökning ha de sakkunniga uppskattat till 90 000 kronor.

Vid 1946 års dyrortsundersökning begränsades budgeten avsiktligt till att

avse familjer med genomsnittligt två barn och med ett inkomstläge motsvarande

dåvarande 11 :e löneklassen. En liknande begränsning tillämpades

även vid tidigare dyrortsundersökningar.

Enligt de sakkunnigas mening är detta föga motiverat. En familj med

genomsnittligt två barn motsvarar ej genomsnittet för befolkningen, som är

betydligt lägre (med »barn» menas ju här blott hemmavarande minderåriga

barn, ej samtliga födda barn). Det fastställda inkomstläget är skäligen godtyckligt

valt. De sakkunniga anse det avgjort bättre att såsom viktsystem

välja den genomsnittliga konsumtionsfördelningen hos hushåll med så vitt

möjligt genomsnittlig sammansättning.

De sakkunniga förorda därför, att den för dyrortsundersökningen begagnade

budgeten får omfatta samtliga hushåll, som ingå i undersökningen,

med undantag dock för jordbrukarhushåll och hushåll, som bedriva egen

rörelse. De begagnade budgetarna skulle sålunda komma att innefatta såväl

ensamstående personer som familjer med varierande barnantal, och inkomstnivån

skulle komma att hänföra sig till ett genomsnitt bland de medtagna

hushållen. Med hänsyn till det sätt, varpå dyrortsgrupperingen användes,

finna de sakkunniga detta vara riktigt.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 111.

De sakkunniga framhålla, att det kan vara ovisst, om en och samma budget

motsvarar lika standard för alla orter. I vissa fall kan uppenbarligen

motsatsen vara fallet. Som exempel härpå nämnes, att klimatet i Norrland

kräver större bränslemängd än i Skåne för att uppvärmningsstandarden

skall vara densamma. Justeringar med hänsyn till dylika omständigheter

anse de sakkunniga vara en bedömningsfråga.

Frånsett uppvärmningsbränslet, vartill jag återkommer i det följande, föreslå

de sakkunniga, att hänsyn skall tagas till vissa mindre olikheter i konsumtionsvanorna

på skilda orter. I fråga om livsmedel framhålla de sakkunniga

sålunda följande.

Även om konsumtionsvanorna i det stora hela icke avviker alltför mycket

mellan olika delar av landet, förekommer dock lokal variation på enstaka

punkter. Denna situation föreligger t. ex. då olika brödsorter eller fiskslag

förekommer i olika delar av landet. Dyrortskommittén framhöll härom, att

man i dylika fall borde räkna med den billigaste brödtypen, fisksorten

o. s. v. inom ett urval med ungefär samma egenskaper i fråga om näringsvärde

och smak. Något avsteg från kravet på lika standard kunde detta

knappast innebära. Denna rekommendation av dyrortskommittén följde

socialstyrelsen vid 1946 års undersökning beträffande sill och strömming.

På orter från vilka erhållits notering endast på endera av dessa fiskslag användes

den lämnade uppgiften. I de fall där båda fisksorterna noterats användes

endast det lägsta priset. Ett liknande förfaringssätt synes böra tilllämpas

även -säd en kommande undersökning, när det gäller sådana »närbesläktade»

varuslag.

Vid 1946 års undersökning togs hänsyn till förekomsten av olika spistyper.

Eftersom stora skillnader förelågo i pris per värmeenhet mellan de

olika bränsleslagen vid ifrågavarande tidpunkt, fick denna uppdelning en

viss betydelse för resultatet.

De sakkunniga ha funnit denna vid 1946 års undersökning tillämpade

metod i princip riktig och framhålla härom följande.

Fortfarande torde prisskillnaderna per värmeenhet mellan de olika bränslesorterna

vara så stora, att det är nödvändigt att taga hänsyn till den olika

förekomsten orterna emellan av skilda spistyper. I orter med gasverk är det

naturligt att förbrukningen av gas har stor betydelse, men även elkraften

användes numera ofta på sådana orter som matlagningsbränsle. När det gäller

att bestämma fördelningen mellan de olika bränsleslagen, finns det numera

betydligt bättre uppgifter än som förelåg år 1946. De vid 1945 års

bostadsräkning inhämtade uppgifterna om spisar hade nämligen ännu icke

hunnit bearbetas, då 1946 års bränslekalkyler utfördes. Med utgångspunkt

härifrån och med stöd av uppgifter från gasverksföreningen och elverksföreningen

in. fl. bör en mera tillfredsställande uppdelning numera kunna

verkställas.

Priset per enhet är ofta beroende av konsumtionens storlek. Detta gäller

främst elkonsumtionen, där man ofta vid större förbrukning tillämpar tariffer,

som är uppbyggda dels med fasta av förbrukningen oberoende avgifter

(grundavgift och'' abonnentavgift) och dels med en rörlig förbrukningsavgift

per kWh. Det är därför av betydelse att den kvantitet, på vilken beräkningen

kommer alt grundas, blir riktigt avvägd. Det bör ankomma på socialstyrelsen

alt göra denna avvägning med ledning av vid tiden för undersök
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 111.

ningen tillgängliga uppgifter om konsumtionens storlek. Liksom år 1946

bör vid elkokning kostnaderna härför och för belysning in. in. räknas tillsammans.

I remissutlåtandena har de sakkunnigas förslag, att två budgetar,

en Stockholmsbudget och en landsbygdsbudget, skola komma till användning

vid dyrortsjämförelsen, tillstyrkts i ett stort antal fall. Kritiska

synpunkter ha dock anförts i några utlåtanden.

Socialstyrelsen, dyrortsnämnden, Landsorganisationen och Tjänstemännens

centralorganisation framhålla, att en fördel med den nya metoden är,

att osäkerheten i de prisstatistiska jämförelserna åskådliggöres, varigenom

den ofrånkomliga skälighetsprövningen klarare framstår som nödvändig.

Skapandet av större enhetliga områden torde också underlättas härigenom.

Socialstyrelsen anser dock, att vissa svårigheter komma att uppstå, samt

anför härom.

Vissa bedömningssvårigheter torde göra sig gällande vid tillämpningen.

Särskilt torde svårigheter att tillämpa teorin komma att uppstå för den

stora massan av städer och tätorter, vilka förutsättas få en individuell placering

i fråga om bostadsposten. Tyvärr är metodens praktiska tillämpning

icke på något sätt utredd av de sakkunniga, varför det för närvarande är

svårt för styrelsen att bedöma metodens fördelar och nackdelar. Socialstyrelsen

vill emellertid tillstyrka, att metoden kommer till användning.

I den promemoria, som Landsorganisationen fogat vid sitt yttrande, anföres

i detta sammanhang bland annat följande.

Även om det otvivelaktigt ligger något riktigt i de sakkunnigas tankegång

på denna punkt, kan man hysa betänkligheter mot att bygga de två för varje

ort parallella beräkningarna på de extrema budgettyper, som representeras

av å ena sidan Stockholm och å andra sidan landsbygden. Ingendera av dessa

budgetar blir representativ för den stora massan av löntagare, som varken

bor i Stockholm eller på landsbygden. Tämligen underligt måste det

komma att verka att cn medelstor stads, exempelvis Eskilstunas, levnadskostnader

i förhållande till Stockholms skulle beräknas på grundval av en

landsbygdsfamiljebudget. Vad som i princip förefaller att vara den riktiga

metoden skulle i stället vara att ha en budget för varje ort och sedan beräkna

ortens dyrhet genom att på denna budget tillämpa ortens priser jämförda

med medelpriset för hela landet på varje särskild vara. Det är emellertid

praktiskt ogörligt att få fram en fullständig budget för varje ort. Däremot

synes det inte omöjligt att arbeta med ett mindre antal budgetar, t. ex. en

för södra och en för norra Sveriges landsbygd, en för småorter, en för medelstora

städer och en för Stockholm. Dessa skulle sedan — alltjämt med

komplettering ortsvis av bostadsposten —• tillämpas enligt nyssnämnda

schema; d. v. s. ortens egen kostnad för denna budget skulle jämföras med

vad densamma skulle bli om priserna på varje vara utgjordes av varans medelpris

för hela landet. Om man fortfarande ville tillgodogöra sig det pedagogiska

värdet av två dyrhetstal för varje ort, kunde man givetvis även använda

Stockholmsbudgeten, landsbygdsbudgeten eller en medelbudget

för hela landet och beräkna ortens dyrhet även på denna grundval, men det

främsta vitsordet finge dock ges åt den siffra som framkomme enligt denna

visserligen schematiserade »ortsvägningsmetod».

Handelskammaren i Karlstad framhåller följande synpunkter.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj.ts proposition nr 111.

23

Utan närmare motivering förutsätta de sakkunniga, att de båda budgetarna

böra representera ytterligheter i levnadsvanor och dessa ytterligheter

lämpligen utgöras av Stockholm och den egentliga landsbygden. Handelskammaren

finner mera rimligt och bättre i överensstämmelse med tidigare

överväganden på området att välja två budgetar så, att avvikelserna i de

faktiska konsumtionsvanorna från endera av dessa budgetar för landet i

dess helhet bli så små som möjligt. I stället för ytterligheterna, Stockholm

och landsbygden, borde väljas två mellanformer, exempelvis genomsnittet

för tätorter med över 10 000 invånare och genomsnittet för de mindre tätorterna

jämte landsbygden. Genom att välja ytterligheterna Stockholm och

landsbygden kommer "kontakten med de faktiska konsumtionsvanorna att

försvagas i stället för att stärkas. De faktiska konsumtionsvanorna i alla

samhällen av en storlek från Göteborg ned till tätorter å 1 000 innevånare

skulle icke alls inverka på budgetsammansättningen. Inom sådana områden

bor dock det största antalet av de befattningshavare, som beröras av dyrortsgrupperingen.

Därtill kommer, att man kan befara, att spännvidden mellan

de två indextalen för samma orts dyrhet kommer att ökas, ju mindre orten

är.

Riksräkenskapsverket ifrågasätter, huruvida icke de olika budgetarna för

Stockholm och landsbygden med tanke på den stora olikheten i konsumtionsvanorna

komma att lämna mycket olikartade indextal för orterna.

Förslaget att en konsumtionsundersökning på landsbygden skall igångsättas

under år 1951 har tillstyrkts i flertalet yttranden.

Dyrortsnämnden framhåller, att en konsumtionsundersökning på landsbygden

är av betydelse i olika sammanhang.

En konsumtionsundersökning på landsbygden är önskvärd ej enbart för

alt få material till själva sammanvägningen (budgetsiffror). Även i andra

sammanhang vid dyrortsundersökningcn behövas mera aktuella och omfattande

uppgifter om landsbygdens levnadsförhållanden än som för närvarande

föreligga. Genom en konsumtionsundersökning torde viktiga uppgifter

kunna erhållas rörande bostadsförhållanden m. m. De sakkunniga uttala

t. ex. den förhoppningen, att värdefulla uppgifter därigenom skola komma

fram rörande egnahemskostnaderna samt att undersökningen skall ge

viss vägledning rörande resekostnaderna. Till sist vill nämnden understryka,

att en konsumtionsundersökning på landsbygden vore av stort värde

även ur sociologisk synpunkt. Nämnden får med hänvisning till det sagda

tillstyrka förslaget om en konsumtionsundersökning på landsbygden.

Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker konsumtionsundersökningen

på landsbygden och framhåller att den bör erhålla en så bred omfattning

som möjligt så att den kan giva en god grund för bedömningen av

de speciella problem, som sammanhänga med t. ex. beräknandet av bostadsposten

och uppskattningen av resetilläggens storlek. Länsstyrelsen i Kristianstads

län understryker under hänvisning till att någon undersökning av

konsumtionsvanorna på landsbygden icke ägt rum sedan 1933, att den föreslagna

landsbygdsundersökningen bör komma till stånd.

I liera remissutlåtandcn har ifrågasatts, om icke en konsumtionsundersökning

är nödvändig även i tätorter (Stockholm) med hänsyn till de för
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kung!. Maj.ts proposition nr 111.

ändringar i priser och konsumtionsvanor, som ha inträtt sedan år 1948.

Generalpoststgrelsen framhåller härom följande.

Medan behovet av ett rikligt prismaterial nu skjutes något i bakgrunden,

föreslås att budgetfrågan ägnas en ingående uppmärksamhet. Detta betraktelsesätt

synes i princip vara riktigt och överensstämmer även med de

av de sakkunniga uppdragna riktlinjerna. Det synes därför anmärkningsvärt,

att de sakkunniga av olika, ej klart redovisade orsaker avstå från

att föreslå en ny konsumlionsundersökning för tätorterna. Såvitt kan bedömas

med ledning av det i betänkandet redovisade materialet är det angeläget,

att den Stockholmsbudget, som framlagts, kontrolleras och i förekommande

fall justeras, så att den i möjligaste mån blir fullt jämförbar

med den budget för landsbygden, som skall utarbetas. En konsumtionsundersökning

för tätorterna torde utan större svårigheter kunna inpassas

i det tidsschema, som uppgjorts för dyrortsgrupperingen.

Tjänstemännens centralorganisation, som i likhet med flera andra remissinstanser

anför liknande synpunkter, ifrågasätter om icke åtminstone

en mindre konsumtionsundersökning för Stockholms vidkommande borde

äga rum samtidigt med undersökningen på landsbygden.

Lantbrnksstgrelsen berör frågan om tidpunkten för konsumtion sundersökningen

samt anför.

Otvivelaktigt kommer den dyrtid, som nu inträtt och som sedan någon

tid tillbaka givit sig tillkänna genom avsevärda prishöjningar på ett stort

antal varor och tjänster, att medföra vissa förändringar i konsumtionsvanorna.

Styrelsen lämnar frågan öppen, huruvida den omständigheten,

att den föreslagna konsumtionsundersökningen för landsbygden företages

vid en tidpunkt, då en anpassning av konsumtionen efter dyrtiden pågår,

kan få betydelse för slutresultatets giltighet på längre sikt. Vid den ifrågasatta

justeringen av det föreliggande materialet för Slockholmsbudgeten

torde hänsyn böra tagas såväl till inträffade prisförändringar som till denna

anpassningsprocess. Vad landsbygden beträffar bör uppmärksammas

att levnadsförhållandena där kunna förväntas bli förbättrade i snabb takt

genom de betydande kapitalinvesteringar, som gjorts och komma att göras

för olika ändamål såsom nybyggnad och bostadsförbättring inklusive elektrifiering

och installation av vatten- och avloppsledningar, varigenom bostadsstandarden

inom en snar framtid kan beräknas uppnå eu nivå, som

i stort sett blir likvärdig med tätorternas.

De sakkunnigas förslag, att budgetarna icke skola begränsas till vissa

familjetyper och inkomstklasser utan avse genomsnitt, har berörts i ett

par utlåtanden.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO), som jämte andra tillstyrker

detta förslag, framhåller ytterligare i detta sammanhang följande.

De sakkunniga förorda, att den budget, som skall användas vid dyrortsundersökningen,

skall grundas på uppgifter från samtliga hushåll som äro

medtagna i konsumtionsundersökningen, dock med undantag av hushåll

som bedriva egen rörelse och jordbrukarhushåll. TCO vill ifrågasätta en

utvidgning av denna inskränkning, nämligen till hushåll, vars livsmedelsförsörjning

i mera betydande utsträckning tillgodoses genom egen produktion,

utan att jordbruk etc. direkt föreligger.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 111.

25

Särskilda poster i budgeten.

De sakkunniga ha ägnat särskild uppmärksamhet åt de speciella problem,

som möta vid beräkningen av elt par huvudposter i budgeten, nämligen

bostad, skatter, övriga utgifter samt resetillägg.

a) Bostad.

Dyrortssakkunniga ha uttalat, att man har anledning räkna med

att bostadskostnaderna äro lägre i de södra delarna av landet än i de norra

men också att de växla avsevärt mellan mindre och större orter. På grund

härav är man enligt de sakkunnigas mening fortfarande hänvisad till att

beräkna bostadskostnaderna i stort på samma sätt som skedde vid 1946 års

undersökning, d. v. s. åtminstone för var och en av det stora flertalet tätorter

och i övrigt för större, lämpligt avgränsade områden.

Riktpunkten vid jämförelse av bostadskostnaderna — liksom vid alla

andra element i dyrortsjämförelsen — bör vara den lika standarden. De

sakkunniga framhålla emellertid, att det i praktiken visat sig vara förenat

med betydande svårigheter att på ett tillfredsställande sätt upprätthålla

denna princip, trots det mycket omfattande statistiska material, som förelegat

från de stora bostadsräkningarna. Förklaringen härtill ligger främst

i bostadsbeståndets starkt skiftande karaktär på olika orter. Vid den .senaste

dyrortsundersökningen gick man till väga på sa .sätt, att man ur bostadsräkningsmaterialet

först utrensade s. k. bristlägenheler samt de största och

minsta lägenheterna och därefter indelade återstoden i 9 grupper efter

rumsantal och förekomsten av centralvärme och badrum (3 storleksgrupper

kombinerade med 3 kvalitetsgrupper). Härom anföra de sakkunniga.

Nämnda indelning avsåg att eliminera kvalitetsolikheternas inflytande på

dyrortsjämförelsen. Det är omöjligt att säga, i vilken utsträckning detta lyckades.

Man kan lätt peka på en råd andra egenskaper, som påverkar en bostads

kvalitet och hyra, exempelvis dess golvyta, dess ålder, dess läge, förekomsten

av wc, hiss, kylskåp etc. I den mån signifikativa skillnader i dessa

avseenden finns mellan lägenhetsbeståndet på olika orter, ger en jämförelse

av medellivrorna inom de tidigare tillämpade kvalitetsgrupperna ett mindre

gott mått på dyrort sskillnaderna. Om man å andra sidan skärper kvalitetsindelningen

och utökar antalet grupper mera väsentligt, kommer man

snabbt till den punkt, då i varje fall på mindre orter antalet lägenheter i

varje grupp blir så ringa, att slumpartade faktorer får ett alltför stort inflytande.

Med hänsyn till det anförda ha de sakkunniga begränsat sina överväganden

rörande komplettering av kvalitetsindelningen till att gälla tre faktorer,

nämligen ytstorleken, åldern och förekomsten av wc. Dessa överväganden

ha resulterat i elt positivt förslag enbart beträffande den sistnämnda

kvalitetsfaktorn. Under hänvisning till alt frekvensen av lägenheter

utan wc är starkt växlande å olika orter samtidigt som hyresskillnaderna

mellan lägenheter med och utan wc ofta äro betydande ha de sakkunniga

föreslagit, att vid kvalitetsindelningen hänsyn skall tagas även till förekomsten

av wc, och förorda därför två nya kvalitetsgrupper eller samman
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 111.

lagt fem. Om antalet storleksgrupper bibehålies oförändrat, erhållas då

sammanlagt femton i stället för tidigare nio lägenhetsgrupper.

För att kunna belysa det aktuella hyresläget på ett lika ingående och

tillfredsställande sätt som år 1945 erfordras en helt ny hyresräkning. Då

emellertid en sådan skulle bli både dyrbar och tidsödande, ha de sakkunniga

stannat för att föreslå en framskrivning av 1945 års hyressiffror på

grundval av uppgifterna i hyresnämndernas handlingar. En sådan framskrivning

kan givetvis ej giva en lika fullständig redovisning av det aktuella

läget på hyresmarknaden som en hyresräkning. I en del hyresnämnder

saknas vissa för en sådan framskrivning önskvärda uppgifter. I regel

torde dock, framhålla de sakkunniga, de saknade uppgifterna — i den mån

de icke kunna erhållas på annat sätt — ej få någon avgörande betydelse

för ortens hyrestal. Om detta likväl på enstaka orter skulle visa sig vara

fallet, bör en hyresräkning företagas på dessa orter.

Undersökningen på grundval av hyresnämndernas handlingar bör enligt

de sakkunnigas förslag igångsättas snarast möjligt under år 1951 och omfatta

tiden från november 1945 fram till och med år 1951. Undersökningen

bör handhavas av socialstyrelsen i samråd med statens hyresråd.

Beträffande beräkningen av bostadsposten på orter utan egentlig hyresmarknad

framhålla de sakkunniga i huvudsak följande.

För alla orter, vilkas hyresmarknad var av för ringa omfattning för att

vägda hyrestal skulle kunna beräknas, tillämpades vid 1946 års undersökning

generella tal för olika områden. Den s. k. grafiska metoden, som efter

förord av socialstyrelsen därvid kom till användning för hela landet utom

för Stockholms förortsområde — där det generella talet bestämdes som

medeltalet för där belägna mindre hyresräknade orter i nära överensstämmelse

med en äldre metod — byggde på sambandet mellan bostadskostnaden

och en orts folkmängd inom geografiskt bestämda områden. Sambandet

bestämdes genom en enkel regressionslinje. I princip kunde man på denna

linje avläsa bostadskostnaden för varje ortsstorlek. Denna tankegång fullföljdes

emellertid icke, utan man antog att bostadskostnaderna för orter

med 1 500 invånare kunde anses representativa för alla mindre orter och

den rena landsbygden och lät därför denna bostadskostnad utgöra det generella

hyrestalet för respektive områdes icke hyresräknade orter.

Det använda förfaringssättet rymmer flera godtyckliga moment. Antagandet

att det inom vissa geografiska områden skulle finnas ett bestämt

samband mellan bostadskostnaderna och ortens folkmängd, gällande såväl

småorter som större städer, är tvivelaktigt, vilket minskar värdet av regressionsanalysen.

Denna kan kanske försvaras, så länge man håller sig till

orter, vilka icke alltför mycket varierar i storlek, men knappast när man

tillämpar den på låga extremvärden.

Vid utförandet av 1946 års undersökning hade man tillgång endast till

uppgifter från orter med minst 1 000 invånare och detta förhållande kan

antagas ha utövat inflytande på det använda tillvägagångssättet. Emellertid

fanns i materialet från 1945 års bostadsräkning även uppgifter rörande hyresförhållandena

i de minsta tätorterna och på den egentliga landsbygden,

ehuru dessa uppgifter då icke hunnit bearbetas. Numera har dylik bearbetning

utförts, och vissa beräkningar på grundval av dessa uppgifter har

framlagts av bostadsräkningen.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 111.

Då det är av intresse att jämföra de på observerade hyresvärden framräknade

talen för de olika områdena och motsvarande generella tal vid

1946 års undersökning, ha dessa tal av de sakkunniga sammanställts i följande

tabell.

Hijresindextal för olika områden enligt olika beräkningsmetoder.

Stockholm — 100.

Genomsnitts-

vägningsmetoden

Ortsvägningsmetoden

(med uppdeln. på lägen- heter med och utan wc)

Enligt

grafiska

metoden1

Vanligt

genomsnitt* i 2

Enligt

grafiska

metoden1

Vanligt

genomsnitt3

3 (61-8)

48''3

69-5

3 (67''4)

78-2

370

51-7

48-6

40-2

32-8

44-5

42-3

45-6

36-7

47-3

46-0

45''6

37-C

48-9

46-3

47-1

37-9

51''3

45-0

580

41-5

63-0

51-1

Rörande tabellens innehåll anf<

jra de sakkunniga följande.

Som synes av tabellens vänstra del ligger det använda generella talet betydligt

högre i alla områden utom i Stockholms förortsområde, där förhållandet

är omvänt. De lägre talen inom de förstnämnda områdena förklaras

emellertid till en del av kvalitetsolikheter, som med den använda kvalitetsuppdelningen

kan förekomma. Sålunda har en undersökning visat, att inom

kvalitetsgrupp 1 och 2 (lägenheter med cv) wc förekommer endast i ett relativt

litet antal lägenheter på de mindre orterna, medan förhållandet är det

motsatta i de större städerna. Eftersom generella tal, som beräknas med

hjälp av den grafiska metoden, påverkas av hyresförhållandena även på de

största orterna, kan som nämnts kvalitetsolikheter ha spelat in i någon utsträckning.

Tages vid kvalitetsuppdelningen, såsom vi föreslagit, hänsyn

även till förekomsten av wc, elimineras väsentligen denna felkälla. Så har

skett och samtidigt har enligt det föregående ortsvägningsmetoden tillämpats.

Resultatet framträder i tabellens högra del. Som synes ligger fortfarande

de på faktiska hyresuppgifter beräknade indextalen lägre än de med

den grafiska metoden erhållna, men skillnaderna är mera väsentliga endast

i avsende på norra Sverige. På grund av den senare metodens svagheter bör

den möjlighet att bygga på observerade hyreskostnader, som numera finns,

utnyttjas.

De sakkunniga förorda under hänvisning till det anförda, att man skall utgå

från de numera tillgängliga uppgifterna om faktiska bostadskostnader i

småorter och på landsbygden. Därvid böra alla uppgifter inom ett större

geografiskt område sammanvägas efter samma metoder som eljest tillämpas

inom varje hyresräknad större ort. Gränsen torde kunna bibehållas vid

1 500 invånare, d. v. s. för större orter beräknas särskilt hyreslal.

1 Invånarantalet låst vid 1 500.

2 Grundar sig på material från tätorter med mindre än 1000 invånare samt från egentlig

landsbygd.

3 Separat beräkning.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

Sedan medelhyrorna för olika lägenhetskategorier beräknats, återstår frågan

om hur sammanvägningen av dessa till ett genomsnittligt liyrestal på

varje ort skall ske. Vid 1946 års undersökning uträknades i enlighet med

förslag av 1943 års dyrortskommitté för varje ort en vägd medelhyra för de

nio lägenhetsgrupperna, varvid varje grupp tilldelades en vikt, som motsvarade

dess andel av lägenhetsbeståndet inom samtliga hyresräknade orter

(genomsnittsvägningsmetoden). Vid beräkningen av dessa vikter togs hänsyn

icke blott till antalet i öppna marknaden uthyrda lägenheter utan även

till antalet bostadsrättslägenheter.

I sitt remissyttrande över dyrortskommitténs förslag föreslog Landsorganisationen

en annan metod för sammanvägning av hyrestalen. Denna metod

— ortsvägningsmetoden — innebar, att för var och en av de nio lägenhr-tsgrupperna

skulle beräknas en serie indextal, utvisande hyresnivån på varje

ort i förhållande till den för riket genomsnittliga hyran för respektive kvalitets-

och storleksgrupp. Beräkningen av varje orts relativa hyresnivå i förhållande

till ett genomsnitt för hela landet borde ske på grundval av ortens

eget bestånd av lägenheter i olika kvalitetsgrupper under antagande att beståndet

hade samma sammansättning i hela landet som på orten i fråga.

De sakkunniga framhålla härom bl. a. följande.

Upprätthållandet av »lika standard»-kravet gör, att man måste basera hyresjämförelsen

på ett och samma bostadsbestånd på de orter, som i första

hand skall jämföras. I fråga om övriga varor i budgeten har vi tidigare förordat,

att dyrortsjämförelsen bör baseras alternativt på en Stockholmsbudget

och på en landsbygdsbudget. I analogi härmed borde bostadskostnadsjämföreisen

ske på grundval av bostadsbeståndets sammansättning i Stockholm

respektive på landsbygden. En jämförelse med utgångspunkt från

Stockholm låter sig väl genomföra, enär bostadsbeståndets sammansättning

där är känd. Vid en jämförelse i »andra riktningen» uppkommer däremot

vissa komplikationer.

Om 1945 års bostadsräkning kan framskrivas, kommer man visserligen

att för varje enskild ort med hyresnämnd äga kännedom om lägenhetsbeståndets

sammansättning. På grundval härav skulle man kunna tänka sig

att utvidga den dubbla vägningen på så sätt, att man för varje sådan ort

gjorde hyresjämförelsen dels på grundval av bostadsbeståndet i Stockholm

dels på grundval av bostadsbeståndet på orten i fråga. Det senare tillvägagångssättet

skulle överensstämma med den av LO rekommenderade ortsvägningsmetoden.

Eu svårighet uppstår emellertid härvidlag. Väl är det möjligt

att beräkna ett indextal, som anger relationen mellan hyresnivån i Stockholm

och på orten, men den vikt, som i totalbudgeten skall tilldelas bostadsposten,

är därmed inte bestämd. Full konsekvens skulle härvidlag kräva,

att man kände den fullständiga konsumtionssammansättningen på dessa orter.

Denna känner vi emellertid endast i begränsad utsträckning för enstaka

orter. Vi finner det likväl önskvärt att särskilda bostadsindextal beräknas

både på grundval av Stockholms och de enskilda orternas bostadsbestånd

och förordar, att det överlåtes till socialstyrelsen att avgöra, hur dessa indextal

på bästa sätt skall sammanvägas med övriga budgetposter.

De regionala hyrestalen böra invägas i totalbudgeten med den genomsnittliga

bostadsprocent som erhålles ur konsumtionsundersökningen för Stockholm

respektive ur den av oss förordade konsumtionsundersökningen för

landsbygden.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr 111.

29

Eftersom bostadsräkningsmaterialet icke innehåller några kostnadsuppgifter

för bostadsrättslägenheter och egnahem, ha dessa icke kunnat inräknas

på samma sätt som hyreslägenheterna. Bostadsrättslägenheterna ha vid

1946 års dyrortsundersökning antagits draga samma kostnad som vanliga

hyreslägenheter i samma kvalitetskategori. Man har med andra ord tagit

hänsyn till bostadsrättslägenheterna vid sammanvägningen av medelhyrorna

i olika kvalitetsgrupper till ortsmedeltal men inte vid dessa medelhyrors

fastställande. Samma förfaringssätt bör enligt de sakkunnigas mening tillämpas

också i fortsättningen. Särskilt betydelsefullt blir detta vid tillämpning

av ortsvägningsmetoden på orter med ett betydande bestånd bostadsrättslägenheter.

De sakkunniga framhålla även, att det i detta sammanhang spelar

en viss roll, under vilken tid beståndet av bostadsrättslägenheter tillkommit,

och att socialstyrelsen synes böra få fria händer att göra en viss uppdelning

efter ålder.

Av en tabell i betänkandet (SOU 1951: 7, ,s. 71) framgår, att större delen

av bostadsbeståndet på landet och i små tätorter utgöres av egnahem. Härom

uttala de sakkunniga bl. a. följande.

Utan tvivel vore det i hög grad önskvärt, om man på ett eller annat sätt

kunde erhålla uppgift om bostadskostnaderna för egnahem och taga vederbörlig

hänsyn härtill vid dyrortsgrupperingen. Bostadsräkningen innehåller

inga uppgifter härom och varje beräkning eller ens uppskattning av de genomsnittliga

egnahemskostnaderna stöter på stora svårigheter. De faktiska

bostadskostnaderna även för dem som bor i identiska egnahem ställer sig

mycket olika beroende på variationer i byggnadskostnader, belåningsvilllcor,

tidpunkten för förvärvet osv. Den betydande stegring av fastighetsvärdena,

som ägt rum sedan 30-talet, måste också beaktas i detta sammanhang. En

tänkbar väg vore att inhämta uppgifter om egnahemskostnaderna i samband

med en allmän, tillräckligt brett upplagd konsumtionsundersökning.

Ett hänsynstagande till egnahemmen på samma sätt som i fråga om

bostadsrättslägenheter anse de sakkunniga mindre tillrådligt.

Den vid 1946 års undersökning framräknade bostadsposten avsåg nettohyra

utom bostadsbränslekostnaden. Där de uppgivna hyrorna inkluderade

antingen det s. k. normalbränslet eller också den totala bränslekostnaden,

måste nettohyrorna framräknas genom avdrag för bränslekostnaderna.

De sakkunniga uttala, att dylika konstruktioner äro i avsevärd grad osäkra

och att man därför bör använda en metod, som i så liten utsträckning som

möjligt påfordrar sådana åtgärder.

Enligt de sakkunnigas mening böra alla hyreskostnader medräknas i bostadsposten.

Kostnaden för lägenheternas uppvärmning bör sålunda påföras

i samtliga fall — alltså även icke cv-lägenheter. För de stora grupperna

cv-lägenheter med »normalbränsle» eller »helt exklusive» bränsle måste man

stanna för någon av de förefintliga bränsleklausulerna och efter denna beräkna

de bränsletillägg, med vilka hyrorna ökas. När det gäller att avgöra

vilken bränsleklausul, som skall användas på de olika orterna, synes socialstyrelsen

böra utnyttja de uppgifter, som finnas hos hyresrådet rörande

bränsleklausulerna. Styrelsen bör härvid även överväga, i vad mån hänsyn

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

kan tagas till den olika förekomsten av varmvatten, koks- och oljeeldning

m. in.

Även beträffande de återstående grupperna — cv-lägenheter för vilka hyran

omfattar samtliga bränslekostnader samt lägenheter utan cv —• beröra

de sakkunniga vissa svårigheter vid beräkningen av bränslekostnaderna.

Härom torde få hänvisas till betänkandet (SOU 1951: 7, s. 78).

De sakkunniga ha sammanfattat sitt förslag till bostadspostens beräkning

på följande sätt.

Bas för beräkningen är 1945 års bostadsräkning. Bostadsbeståndets kvantitativa

sammansättning framskrives med hjälp av hyresnämndernas uppgifter

och bostadsstyrelsens statistik över den årliga byggnadsverksamheten.

För orter med hyresnämnd erhålles uppgift om hyrornas förändringar

och om hyrorna i nybyggda hus från dessa nämnder. För tätorter utan hyresnämnd

är man vad gäller hyresutvecklingen efter 1945 sannolikt hänvisad

till en kompletterande hyresräkning för ett antal mindre tätorter. Även

de för landsbygden för år 1945 erhållna regionala bostadskostnaderna måste

naturligtvis framskrivas, så att de hänföra sig till samma tidpunkt som

bostadskostnaderna för tätorterna. Denna framskrivning kan icke bygga

på särskilda uppgifter från hyresnämnder, helt enkelt därför att sådana

saknas. Någon särskild hyresräkning för landsbygden synes ej heller kunna

komma i fråga. Man blir därför hänvisad till ett schematiskt tillvägagångssätt.

I första hand torde man kunna förutsätta att bostadskostnaderna

på landsbygden sedan år 1945 i stort sett förändrats likformigt med bostadskostnaderna

å de minsta tätorterna, närmast sådana utan hyresnämnd,

om vilkas förhållanden upplysningar eventuellt kommer att erhållas genom

den kompletterande hyresräkningen. I andra hand bör undersökas, om konsumtionsundersökningen

för landsbygden kan utnyttjas för detta ändamål.

För nybyggnadsproduktionen av hyreslägenheter på landsbygden, som är

känd till sin storlek, bör begagnas samma hyror som för motsvarande lägenheter

å de minsta tätorterna.

Bostadsrättslägenheter bör åsättas samma hyrestal som på orten (inom

regionen) befintliga jämförbara hyreslägenheter.

Beträffande egnahem bör socialstyrelsen undersöka, om man ej ur konsumtionsundersökningarna

kan erhålla hållpunkter för en bedömning av

de faktiska egnahemskostnaderna. Skulle detta ej leda till positivt resultat,

är man alltjämt nödsakad att utesluta egnahem ur bostadskostnadsberäkningen.

Vid remissbehandlingen har bostadspostens beräkning i hög

grad uppmärksammats. Olika synpunkter och önskemål ha framförts.

Den föreslagna utökningen av kvalitetsindelningen har tillstyrkts i flertalet

yttranden, men vissa reservationer ha även framförts.

Dgrortsnämnden instämmer i förslaget men framhåller samtidigt, att

andra betydande faktorer (t. ex. husets ålder) finnas, till vilka hänsyn icke

ansetts kunna tagas.

Statskontoret framför liknande synpunkter samt ifrågasätter, huruvida

merarbetet genom den föreslagna utökningen av kvalitetsindelningen verkligen

motsvarar fördelarna därmed.

I den promemoria, som Landsorganisationen bifogat sitt yttrande, fram
hålles

bland annat följande.

*

s. 31 Kontrollera mot PDF

hungl. Maj.ts proposition nr 111.

31

Med tillfredsställelse konstateras att de sakkunniga föreslå förbättringar

i metoderna för beräkning av hyreskostnadsposten i enlighet med den metod,

som föreslogs i LO:s yttrande över 1943 års dyrortsutredning. De ha

dock avvisat en numera möjlig ökad precision i beräkningen av hyran i

förhållande till kvaliteten. Denna skulle fordra en uppdelning på flera kvalitetsgrupper,

och det säges att vissa grupper på en del orter då blir representerade

av ett så litet antal lägenheter, att man riskerar stora slumpfel.

Denna invändning är påtagligen inte hållbar, om man tillämpar ortsvägningsmetoden

vid beräkningen av ortens hyreskostnadsnivå; i så fall

får nämligen den lägenhetstyp, vars låga antal lägenheter skulle kunna

uppvisa tillfällighetsbetonade extremvärden för hyran, endast just så liten

vikt i jämförelse med andra orter, som dess obetydliga storlek betingar.

Endast om gruppen »vägs in» med en större vikt — något som kan bli

fallet med hittills tillämpad metod, som går ut på att varje grupp gives den

vikt som betingas av dess genomsnittliga andel av bostadsbeståndet i hela

landet — föreligger risk att dylika extremvärden hos ett fåtal lägenheter

skulle påverka ortens beräknade genomsnittshyra på ett oriktigt sätt. Detta

kan också bli fallet i den ena av de två dyrhetsberäkningar, som enligt

de sakkunniga skulle göras för varje särskild ort; därvid skulle nämligen

beräknas vad en konsumtion av stockholmstyp skulle kosta på den enskilda

orten, och då kunde på nyss nämnt sätt en viss lägenhetsgrupp, som har

stor betydelse i Stockholm, komma att åsättas ett extremt högt eller lågt

hyresvärde, hämtat från ett par enstaka lägenheter på den ort som beräkningen

i varje särskilt fall gäller. Felrisker av detta slag torde f. ö. vara

avsevärda redan vid nu föreslagen uppdelning på nio kvalitetsgrupper.

Socialstyrelsen förordar ett bibehållande av den tidigare använda kvalitetsindelningcn.

För att söka eliminera kvalitetsolikheternas inflytande på dyrortsjämförelsen,

vilket vid fasthållande av principen om lika standard framstår

som angeläget, är det visserligen motiverat med en utvidgad kvalitetsdifferentiering.

Socialstyrelsen är dock tveksam i fråga om möjligheterna att

vid den summariska hyresframskrivning från 1945, som skall ske på grundval

av hyresnämndernas uppgifter, göra en så ingående differentiering på

15 lägenhetsgrupper, som de sakkunniga föreslagit. Styrelsen anser det vara

en alltför stor risk att vid en snabbundersökning av detta slag belasta

hyresnämnderna med krav på alltför många uppgifter. En utökning av antalet

grupper medför, åtminstone för de mindre orternas vidkommande,

större osäkerhet i resultaten. Styrelsen vill för övrigt erinra om att den

spaltning av kvalitetsgrupperna »med cv utan badrum» och »utan cv» i

lägenheter med och utan wc, som vid 1945 års bostadsräkning genomförts

vid bearbetningen för större orter, icke har verkställts vid hyresundersökningen

på de minsta tätorterna (under 1 000 inv.) och den egentliga landsbygden.

Visserligen består dessa grupper huvudsakligen av lägenheter utan

wc och kunde i sin helhet hänföras till denna grupp, men detta förfarande

medför, att hyrestalen för landsbygden blir något högre än om man

haft möjlighet att uppdela landsbygdens bostadsbestånd på samtliga 15

lägenhetsgrupperna, ett förhållande som borde beaktas vid skälighetsprövningen.

Socialstyrelsen förordar därför ett bibehållande av de vid 1940

års undersökning använda nio lägenhetsgrupperna.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller, alt bostadskostnaderna visserligen

variera mellan olika orter, men att skillnaderna ofta bero på standardolikheter.

Länsstyrelsen anför vidare.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 111.

Med hänsyn till att beräkningarna av levnadskostnaderna såvitt möjligt

skola avse samma standard är det angeläget att använda beräkningsmetoder

som så långt är görligt eliminera felkällorna i avseende på olikheter i

bostädernas beskaffenhet. Detta synes bäst kunna ske genom att bostadskostnaden

i förevarande hänseende beräknas efter nybyggnadskostnaderna

för en likvärdig lägenhet med tillägg av tomtkostnad. Principiellt synes

en dylik grund vara riktig, eftersom bostadskapitalet kräver skälig förräntning

i samma grad varhelst en byggnad är belägen. Denna förräntning

måste baseras på anskaffningskostnaden; ränteläget i landet är praktiskt

taget överallt lika. Till en sålunda beräknad förräntningskostnad finge givetvis

läggas kostnader för underhåll och drift, vilka äro varierande alltefter

löneläget å respektive orter.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller, att jämförelsen bör grundas på

hyreskostnaderna för en nybyggd standardlägenhet.

Vad särskilt bostadskostnaderna beträffar ha de sakkunniga framhållit,

att riktpunkten vid jämförelsen av dessa — liksom för dyrorts jämförelsen

i övrigt — bör vara den lika standarden. I praktiken har det emellertid,

enligt de sakkunniga, visat sig vara förenat med betydande svårigheter, att

på ett tillfredsställande sätt upprätthålla denna princip, trots det mycket

omfattande statistiska material, som förelegat från de stora bostadsräkningarna.

Ledamoten i 1943 års dyrortskommitté Hj. R. Nilsson anvisade

en lösning, som av länsstyrelsen förordades böra komma till användning,

nämligen att beräkning skulle göras av hyreskostnaden för nybyggd standardlägenhet

på alla orter i riket. Denna väg synes länsstyrelsen fortfarande

böra väljas.

Liknande synpunkter ha även framförts av länsstyrelserna i Södermanlands

och Kronobergs län. Den förstnämnda länsstyrelsen framhåller sålunda

bland annat, att hyresuppgift för bostäder utan cv och wc lämpligen

kan uteslutas, enär sådana bostäder ej stå till buds. Enligt länsstyrelsens

mening förhåller det sig snarare så, att statstjänstemännen inom personalstater

med relativt täta förflyttningar, åtminstone i landsorten, i regel se

sig nödsakade förhyra bostäder av högsta kvalitetsklass i nybyggda hus.

Hyran blir i så fall ej mycket lägre än den som gäller för liknande bostad i

Stockholm.

De sakkunnigas förslag, att någon ny allmän hyresräkning icke skall

företagas utan att i stället aktuella hyressiffror i första hand skola erhållas

genom en framskrivning av 1945 års hyressiffror genom en bearbetning av

hyresnämndernas handlingar, har ägnats stor uppmärksamhet vid remissbehandlingen.

Dyrortsnämndcn har förklarat sig ense med de sakkunniga om att en ny

hyresräkning, omfattande alla orter med hyresmarknad, i dagens läge icke

kan motiveras ur dyrortssynpunkt.

Socialstyrelsen framhåller härom bland annat följande.

Då de sakkunnigas undersökningar visat, att detta är en framkomlig metod,

anser socialstyrelsen, att den bör användas, även om styrelsen har anledning

att förutse, att den kommer att bjuda på många svårigheter. Det

schematiska beräkningssätt av landsbygdshyrorna, som de sakkunniga föreslagit,

innebärande att dessa framskrivas med samma ökningsprocent, som

erhålles för de minsta tätorterna, kan knappast ge ett exakt resultat. På

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

33

grund av den flyttning, som alltjämt äger rum från landsbygd till tätorter,

har styrelsen anledning antaga, att det bär ägt rum en starkare press på hyrorna

i tätorterna än på landsbygden sedan 1945. Visserligen äro skillnaderna

i byggnadskostnader numera minimala, men byggnadsverksamheten

torde ha varit större i mindre tätorter än på egentliga landsbygden. Socialstyrelsen

har emellertid för närvarande ingen annan metod att föreslå för

att lösa problemet, då någon särskild hyresräkning för landsbygden icke kan

komma i fråga. Det av de sakkunniga framkastade alternativa förslaget om

att konsumtionsundersökningen för landsbygden skulle utnyttjas för detta

ändamål bör icke accepteras. De i denna undersökning ingående hyreslägenheterna

bli antagligen mycket få, och det låter sig knappast göra att nu

kunna efterfråga hyrorna i dessa lägenheter år 1945. Det återstår därför enligt

styrelsens mening ingen annan möjlighet än att acceptera den av de sakkunniga

föreslagna framskrivningsmetoden, även om man på detta sätt torde

komma till något för höga tal för landsbygdshyrorna.

Statens hyresråd har i princip inget att erinra mot förslaget och vad de

sakkunniga anfört om möjligheten av och sättet för dess genomförande. Hyresrådet

anser emellertid, att i vissa fall svårigheter torde uppstå att från hyresnämnderna

erhålla önskvärda upplysningar. Härom framhåller hyresrådet

följande.

Som av betänkandet framgår kunna endast i ringa utsträckning uppgifter

erhållas för utsortering av de lägenheter som vid 1945 års hyresräkning

betraktats som bristlägenheter och på grund härav icke medtagits. Därest

uppgift erhålles, att en med hänsyn till ortens hyresnivå låg hyra ytterligare

sänkts, och det på grund härav kan misstänkas, att lägenheten är bristlägenhet,

torde emellertid särskild undersökning härom kunna göras och lägenheten

därefter eventuellt utsorteras. Vidare torde de fel, som uppstå genom

att endast ofullständiga uppgifter kunna erhållas om lägenheter som av en

eller annan anledning försvunnit från bostadsmarknaden, kunna minskas beträffande

avgång genom rivning, varom uppgifter kunna inhämtas från länsarbetsnämnderna.

Bostadsstyrelsen framhåller, att det ligger i sakens natur, att genom en

framskrivning icke kan erhållas ett lika fullständigt och tillförlitligt resultat

som av en hyresräkning, och uttalar följande.

Ur styrelsens synpunkt finnes visserligen icke något att erinra mot nämnda

förslag i princip. Med hänsyn till att bostadspostens storlek i enlighet

med de sakkunnigas förslag i övrigt kommer att få avgörande betydelse för

orternas placering i olika dyrortsgrupper och då framskrivningen ger ett

mindre tillförlitligt resultat, anser emellertid styrelsen att framskrivningsförfarandet

noga bör prövas innan det genomföres.

De sakkunniga ha framhållit, att en framskrivning torde ge ett någorlunda

tillförlitligt resultat på de flesta orter med hyresnämnd men att för

vissa dylika orter och för ett antal andra tätorter en hyresräkning torde

komma att visa sig erforderlig. En sådan kompletterande hyresräkning är

enligt styrelsens uppfattning nödvändig.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att de sakkunnigas förslag i denna del

är ägnat att ingiva vissa betänkligheter. På grund av de osäkra moment, som

vidlåda de föreslagna metoderna, måste det framstå såsom angeläget, att en

allmän hyresundersökning kommer till stånd. För den händelse detta av

tf Biliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 111.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 111.

tids- och kostnadsskäl icke skulle låta sig göra, bör enligt länsstyrelsens

mening under alla omständigheter ny hyresräkning verkställas på sådan

ort, där hyresnämndernas handlingar icke lämna tillräckligt underlag för

en tillfredsställande framskrivning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län finner det tveksamt om framskrivningen

kommer att giva avsett resultat samt anför.

Visserligen har uttalats, att en kompletterande hyresräkning torde bli

erforderlig, såväl för vissa orter med hyresnämnd, vilka sakna för framskrivningen

erforderliga uppgifter, som för ett antal andra tätorter. Då det

emellertid är av mycket stor betydelse, att bostadskostnaderna bli föremål

för en så noggrann beräkning som möjligt och då en framskrivning, som de

sakkunniga också påpekat, ej kan ge en lika fullständig redovisning av det

aktuella läget på hyresmarknaden som en hyresräkning, ifrågasätter länsstyrelsen

för sin del, huruvida icke därjämte åtgärder böra vidtagas, som

äro ägnade att medföra ett säkrare bedömande av rätta värdet av de genom

framskrivningen erhållna siffrorna. Ett sådant resultat bör kunna vinnas,

om jämväl en kompletterande hyresräkning företages å en del av de orter,

å vilka enbart framskrivning av 1945 års hyressiffror är avsedd att äga rum.

Därest det vid en sådan undersökning framkomna resultatet därtill gåve

anledning, skulle möjlighet lättare förefinnas, att vid behov kunna vidtaga

en i efterhand påkallad och önskvärd justering av beräkningarna.

Liknande synpunkter ha anförts av Tjänstemännens centralorganisation.

Handelskammaren i Karlstad framhåller att, när den nya grupperingen

träder i kraft, grundvalen för den viktiga bostadsposten kommer att vara

8 å 9 år gammal, och ifrågasätter i vad mån framräkningen av 1945 års

siffror blir rättvisande.

Metoderna för fastställandet av regionala hyrestal för orter utan egentlig

hyresmarknad och för sammanvägningen av bostadstal för de olika orterna

ha i regel förbigåtts i remissutlåtandena. Socialstyrelsen anser de sakkunnigas

framställning på denna punkt oklar och svävande och anför härom

följande.

De sakkunniga framhålla som önskvärt, att den dubbla vägningen i fråga

om enskilda tätorter tillämpas så att särskilda bostadsindextal beräknas på

grundval av både Stockholms och de enskilda orternas bostadsbestånd. Tydligen

ha de sakkunniga funnit det alltför verklighetsfrämmande att för dessa

orter, framför allt för medelstora och större städer, tillämpa vägning med

bostadsbeståndets sammansättning på landsbygden. Deras åsikt är, enligt

vad styrelsen kan förstå, att bostadsbeståndets sammansättning på landsbygden

endast skall tillämpas vid sammanvägningen av de regionala hyrestalen.

Socialstyrelsen förstår till fullo de invändningar, som kunna resas mot

ett konsekvent tillämpande av dubbelbudgetmetoden vid hyrestalens sammanvägning

för enskilda orter. Styrelsen vill därför förorda, att sammanvägningen

sker på det sätt som föreslagits. En svårighet vid sammanvägningen

av de regionala hyrestalen är, att bostadsbeståndets sammansättning

på landsbygden icke är känd vid tiden för dyrortsundersökningen. Styrelsen

är alltså hänvisad till att använda de något föråldrade uppgifterna från

1945 års bostadsräkning. Någon framskrivning av dessa uppgifter till 1950

och 1951 är nämligen icke möjlig, i varje fall icke med uppdelning på upplåtelseformer,

lägenhetskategorier och kvalitetsgrupper.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

Handelskammaren i Karlstad framhåller, att det är en svaghet i förslaget

att, sedan indextal för hyror uträknats för olika orter, dessa indextal

skola sammanvägas med övriga budgetposter på sätt, varom socialstyrelsen

närmare må besluta.

De sakkunnigas förslag beträffande bostadsrättslägenheter och egnahem

ha behandlats av flera remissinstanser, vilka allmänt betona önskvärdheten

av att större hänsyn än som föreslagits om möjligt tages härtill.

Hyresrådet framhåller härom följande.

Enligt betänkandet skulle särskild hänsyn icke tagas till bostadskostnaderna

för bostadsrättslägenheter, utan dessa skulle antagas draga samma

kostnad som vanliga hyreslägenheter i samma kvalitetskategori, vilka färdigställts

under samma tid. De faktiska medelkostnaderna för bostadsrättslägenheter

kunna emellertid ofta i ej ringa grad avvika från medelhyrorna i

vanliga hyreslägenheter. I orter med relativt stort antal bostadsrättslägenheter

torde därför i samband med inhämtandet av uppgifter från vederbörande

hyresnämnd upplysning även böra införskaffas om de beräknade faktiska

kostnaderna för dylika lägenheter på grundval bland annat av hos

nämnderna befintliga ekonomiska planer. För egnahem kunna motsvarande

uppgifter införskaffas i samband med den föreslagna konsumtionsundersökningen.

Socialstyrelsen har intet att erinra mot förslaget beträffande bostadsrättslägenheterna

men är tveksam om möjligheterna att taga hänsyn till

kostnaderna för egnahem. Styrelsen förklarar sig dock skola undersöka

möjligheterna att av uppgifterna till konsumtionsundersökningen erhålla

hållpunkter för en bedömning av de faktiska egnahemskostnaderna. Styrelsen

anser det dock osäkert, om de kunna leda till positivt resultat.

När det gäller uppvärmningsbränslet, som enligt de sakkunnigas förslag

bör ingå i hyreskostnaderna, har det framlagda förslaget i regel icke närmare

behandlats i utlåtandena. Hyresrådet framhåller dock, att flera av de

tillämpade bränsleklausulerna, bland annat hyresrådets egna klausuler, utgå

från beräknad bränsleförbrukning per kvadratmeter lägenhetsyta samt att

uppgifter om lägenhetsytor icke regelmässigt torde kunna erhållas från

hyresnämndernas protokoll.

b) Skatter.

Lämpligheten att medräkna de direkta skatterna vid en dyrortsundersökning

har stundom ifrågasatts. 1943 års dyrortskommitté framhöll att, om

dyrortskalkylen skulle avse alla ändamål, för vilka medborgaren gåve ut sina

inkomster, härav följde, att även alla slag av skatter på ett eller annat sätt

måste medräknas, eftersom de vore lika ofrånkomliga utgifter som flera

andra poster i budgeten.

I remissutlåtande över 1943 års dyrortskommittés betänkande beklagade

Landsorganisationen, att kommittén icke ansett sig kunna föreslå någon metod,

enligt vilken hänsyn kunde tagas till att skattesatsen icke avsåge samma

kommunala standard på alla orter. Enligt Landsorganisationen borde

det kunna övervägas, om man icke på ett summariskt sätt skulle kunna om
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 111.

räkna skattekostnaden i viss relation till antalet skattekronor per invånare i

varje kommun, och alltså inte enbart rätta sig efter själva utdebiteringssiffran.

Dyrortssakkunniga anse, att de direkta skatterna böra medräknas

i dyrortsjämförelsen. Den omständigheten, att de kommunala skattesatserna

icke representera samma kommunala standard på alla orter, utgör enligt

de sakkunnigas mening ingen motivering för att helt utesluta denna post ur

dyrortsberäkningen. Någon tillfredsställande metod, som gör det möjligt att

omvandla skattesatserna på olika orter till att avse en och samma standard,

torde emellertid icke kunna uppställas. Levnadsförhållandena å olika orter

äro i flera avseenden med nödvändighet mycket skiljaktiga, -vilket komplicerar

en bedömning av vad som skall anses vara lika kommunal standard.

Vissa kollektivanordningar å större orter, såsom parker, friluftsbad etc., äro

helt avhängiga av dessa orters karaktär av större tätorter och utgöra alltså

icke något mått på högre standard gentemot småorter och landsbygd men

draga stora kostnader.

Vid 1946 års dyrortsundersökning lades i enlighet med dyrortskommitténs

förslag genomsnittsdebiteringen under åren 1942—1946 till grund för skatteberäkningen.

I tidigare undersökningar hade endast det senaste årets utdebitering

använts. Syftet med förslaget var, att tillfälliga kastningar i skattesatserna

härigenom skulle få en begränsad inverkan.

Enligt de sakkunnigas uppfattning är värdet av denna omläggning tvivelaktigt.

De framhålla, att nackdelarna med att låta dyrortsplaceringen påverkas

av tidigare skatteförhållanden öka med antalet år, som medtagas

vid medeltalsberäkningen. Ett dylikt medeltal synes därför under inga förhållanden

böra omfatta mer än två, högst tre år.

För den egentliga landsbygden skall dyrortsundersökningen för skatteposten

liksom för andra poster avse de nya storkommunerna. Eftersom kommunindelningsreformen

träder i kraft först den 1 januari 1952, föreligga

endast skattesatserna för år 1952 vid den tidpunkt, då skatteberäkningen enligt

de sakkunnigas förslag till tidsschema skall utföras. På landsbygden

kunna sålunda endast erhållas skattesatser för ett år. Härtill kommer, att

nya bestämmelser om kommunala ortsavdrag, vilka träda i kraft den 1 januari

1952, kunna antagas i viss utsträckning påverka de kommunala utdebiteringarna

i allmänhet. Under dessa omständigheter anse de sakkunniga,

att skatteberäkningen på alla orter bör grundas på utbebiteringen under år

1952.

De sakkunniga framhålla emellertid, att skattesatserna för storkommunerna

under deras första verksamhetsår givetvis kunna anses vara i viss

mån osäkra. För enskilda kommuner kan därför ett skattebelopp, som 1''ramräknats

på grundval av en sådan skattesats, hastigare än eljest förlora sin

giltighet och bli missvisande för skattetrycket i den särskilda kommunen.

Såsom angivits i avsnittet rörande områdesindelningen ha de sakkunniga föreslagit,

att skatteposten skall beräknas på grundval av en för större områden

genomsnittlig skattesats. Härigenom torde enligt de sakkunniga elimineras

bl. a. de tillfälliga variationer i utdebiteringen, som kunna förekomma under

storkommunernas första verksamhetsår.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 111.

37

Skatteutgiftens storlek beror — bortsett från statens och kommunernas

utgiftsbehov — på den skattskyldiges inkomst, de allmänna avdragen och

de för stats- och kommunalskatten fastställda ortsavdragen. Den metod,

som kom till användning vid den senaste undersökningen, gick ut på afl

inkomsten på de olika orterna vid skatteberäkningen skulle utgöras av levnadskostnadstalet

inklusive skatt. Även de statliga ortsavdragen skulle variera

med levnadskostnaderna.

De sakkunniga dela den uppfattningen, att skatteposten i princip bör beräknas

på de inkomstbelopp, som motsvara de totala levnadskostnaderna.

Då den vid 1946 års undersökning tillämpade metoden tillgodoser detta önskemål,

förorda de sakkunniga, att samma metod kommer till användning

även vid en blivande dyrortsundersökning. De sakkunniga anse emellertid,

att frågan om storleken av avdragen bör tagas under omprövning och anföra

härom.

Viktiga ändringar i skattelagstiftningen har vidtagits och nya dylika är

under övervägande. Bortsett härifrån har emellertid enligt vår mening vid

1946 års undersökning avdrag verkställts i mindre omfattning än som svarar

mot verkliga förhållandet. Sålunda gjordes icke avdrag för utgifter, vilka erfordrats

för inkomstens förvärvande, vilka avdrag torde vara icke obetydliga.

Vidare motsvarar budgetens utgiftssumma en familjeinkomst, som i

vissa delar över huvud taget icke är beskattningsbar. Vad här anförts bidrog

till att den vid dyrortsundersökningen framräknade skattekostnaden i genomsnitt

blev högre än skattebeloppet i den tillämpade budgeten. Överensstämmelse

härutinnan uppnåddes genom en reduktion av de framräknade

skattebeloppen med 5 procent på varje ort. Vad här anförts bör i varje fall

ge anledning att avrunda de skattetekniskt beräknade avdragen uppåt. Den

närmare prövningen bör ankomma på socialstyrelsen.

De genomförda ändringarna av ortsavdragen medför inga svårigheter. Däremot

kan den omständigheten, att det belopp, på vilket skatten skall beräknas,

kan komma att ligga över den gräns, där vid statsbeskattningen progressiviteten

inträder, medföra komplikationer.

Vid remissbehandlingen har de sakkunnigas förslag beträffande

skatteposten lämnats utan erinran av flertalet myndigheter och organisationer.

Önskvärdheten av en omvandling av de kommunala skattesatserna

med hänsyn till att de ej avse samma standard på alla orter har dock framhållits

i ett par yttranden. Förslaget att skatteberäkningen skall grundas

på skattesatsen för ett år har kritiserats i några utlåtanden.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön ställer sig tveksam till förslaget

att använda de kommunala skattesatserna sådana de äro och framhåller härom

följande.

När det gäller att exempelvis bestämma storleken av statsbidrag till undervisningslokaler

på landsbygden, tages hänsyn både till behovet och till

kommunens ekonomiska ställning. Det torde vara uppenbart att en fattig

landskommun, som icke anser sig kunna betunga ortsborna med högre kommunalskatt

till atl förbättra kommunikationer, bygga fritidslokaler, utöka

folktandvård och hemhjälpsverksamhet eller i övrigt höja standarden inom

kommunen, är sämre lottad än eu i liknande hänseenden väl tillgodosedd

storstad. Det må ifrågasättas om icke ändock en summarisk, om än grov

schablon kunde utfinnas för förvandling och höjning av skatteposten i de

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 111.

sämre lottade landsbygdskommunerna, där utdebiteringen är relativt hög i

förhållande till exempelvis antalet skattekronor per kommunmedlem.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förordar, att skattekostnaden omräknas i

viss relation till antalet skattekronor per invånare i varje kommun. Då vid

ortsgrupperingen skönsmässiga avgöranden måste ske i andra sammanhang,

anser länsstyrelsen ett sådant hänsynstagande vara välmotiverat även i förevarande

avseende.

Dyrortsnämnden uttalar, att till nämnden hänskjutna framställningar rörande

skatteposten ofta gått ut på att den vid 1946 års undersökning tilllämpade

medelskattesatsen för femårsperioden 1942—46 vore missvisande

för det aktuella läget. Nämnden anser sålunda, att det, bortsett från att

kommunsammanslagningen gör en ändring nödvändig, finns även annan

anledning till den föreslagna omläggningen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller, att det måhända vore principiellt

riktigast med tanke på svängningar i skattesatserna att lägga genomsnittsdebiteringen

under förslagsvis en treårsperiod — de tre närmast

föregående åren — till grund för undersökningen. Vid den nu aktuella

undersökningen finner länsstyrelsen det emellertid icke kunna bli fråga om

annat än att grunda beräkningen på utdebiteringen under ett enda år, nämligen

år 1952.

Svenska landskommunernas förbund anför följande.

Vid beräkning av skatternas inverkan på levnadskostnaderna ha de sakkunniga

utgått ifrån att hänsyn — beträffande de av kommunsammanslagningen

berörda kommunerna — endast skall tagas till de skattesatser, som

föreslås i de under hösten 1951 gjorda budgetarna för de blivande storkommunerna.

En dylik uppläggning kommer emellertid att giva ett vilseledande

x-esultat av undersökningen. I de av sammanslagningen berörda kommunerna

ha som bekant skatterna i betydande omfattning nedpressats med

tanke på kommunsammanslagningen. Därtill kommer att den kommunala

verksamhetens standard i många av dessa kommuner varit relativt låg och

att man icke redan i utdebiteringen för första verksamhetsåret kan vänta

sig finna uttryck för någon väsentlig standardhöjning. På grund härav kan

man utgå ifrån att de första kommunala skattesatserna för storkoinmunerna

säkerligen komma att i genomsnitt ligga väsentligt under vad som kommer

att utdebiteras om några år. Till grund för beräkningen av skatternas

betydelse för levnadskostnaderna bör därför i de nu åsyftade kommunerna

läggas ett efter ungefärliga grunder uppjusterat skattetryck.

c) Övriga utgifter.

Denna post anse dyrortssakkunniga böra ägnas stor uppmärksamhet

redan av den anledningen, att posten numera har en mycket stor andel

av totalutgiften (i Stockholm 34,s procent och på småorterna 29,9 procent).

Dessutom har man här att göra med utgifter, som till sin karaktär

kunna vara väsentligt olika på skilda orter, vilket ofta kan göra det svårt

att fånga prisskillnaderna vid lika standard. Detta innebär, framhålla de sakkunniga,

att man först efter prövning kan avgöra för vilka poster det är motiverat

att sätta dessa kostnader lika på alla orter.

Bortsett från resekostnaderna, vilka de sakkunniga föreslagit skola behandlas

i ett sammanhang, ha de sakkunniga uppdelat delposterna inom

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 111.

39

huvudposten övriga utgifter i fyra grupper efter möjligheterna att bestämma

de regionala prisolikheterna. Uppdelningen framgår av följande tabell.

Grupp A

Grupp B

Grupp C

Crupp D

Vin, sprit

Kroppsvård

Möbler m. m.

Barnens uppfostran

Tobak

Rengöringsmedel

Läsning, telefon

Gåvor

Förenings- och förs.-avgifter

Hembiträde

Sjukvård

Nöjen

Bil etc.

Hemhjälp

Reparationer

Semesterutgifter

Cykel

Blommor

Annonsering

Egna odlingar

Klockor, smycken

Fotografering

Advokatarvode

Flyttning

Portföljer, väskor

Bröllop, barndop

Paraply, käpp

Begravning, grav

Lotter, tippning

Ränta på lån

Summa utgifter i Stockholm

år 1948 (i kronor) 1006

431

1129

060

Rörande uppdelningen anföra de sakkunniga följande.

Uppdelningen är givetvis på flera punkter godtycklig. Den är emellertid

endast avsedd att utgöra ett hjälpmedel, när det gäller att klargöra vilka problem

som föreligger. Till den första gruppen i tabellen (grupp A) har hänförts

varor (tjänster), för vilka man vågar påstå att inga eller endast obetydliga

regionala prisvariationer förekommer. Grupp B omfattar varor, för vilka

det finns lokala prisvariationer, som kan mätas genom prisinsamling, och

grupp C de varor, för vilka det finns prisvariationer, vilka är omätbara eller

mycket svårmätbara. Till sista gruppen (D) har hänförts varor, för vilka

konsumtionen på olika orter har en så skiljaktig karaktär, att en prisjämförelse

i egentlig mening saknar relevans. Utöver de i tabellen upptagna posterna

finns det en särskild restpost. Under denna rubrik har sammanförts

utgifter, vilka ej kan hänföras till någon annan delpost. Som exempel på

sådana utgifter kan nämnas tappade pengar, felräkningspengar, böter in. m.

De sakkunniga anse att kostnaderna för varorna inom grupp A kunna

sättas lika för alla orter. När det gäller varorna inom grupp B, kan det givetvis

stundom vara svårt att riktigt fånga prisolikheterna mellan orterna. Då

inom denna grupp otvivelaktigt förekomma betydande prisolikheter, bör

för dessa varor enligt de sakkunnigas förslag prisinsamling ske på samma

orter som för livsmedel. På grundval av de insamlade noteringarna böra

medeltal beräknas för vissa områden. I första hand böra härvid samma områden

som för livsmedel prövas, men socialstyrelsen bör äga rätt vidtaga

ändringar i detta avseende.

Även i fråga om grupp C anse de sakkunniga, att betydande olikheter

mellan orterna otvivelaktigt förekomma. Här berörda prisolikheter finna

de emellertid ej kunna på ett tillfredsställande sätt mätas genom en prisinsamling

i vanlig mening. Svårigheten att fånga koslnadsolikheterna framträder

i än högre grad inom grupp D. Eu direkt jämförelse på grundval av

inhämtade priser anses därför även här olämplig.

Den omständigheten att svårigheterna att mäta olikheterna äro stora gör

det enligt de sakkunniga nödvändigt alt kostnaderna lör sistnämnda poster

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

sättas lika på alla orter. Den sammanlagda vikten i budgeten av posterna

inom grupperna C och D uppgår emellertid till ej mindre än ca 17 procent

av budgetens totalsumma (inkl. skatter) i Stockholm och till ca 15 procent

på småorterna. Dessa poster ha följaktligen en stor betydelse. De sakkunniga

finna det ej vara riktigt att helt negligera de kostnadsolikheter, som

här förekomma. Hänsyn bör enligt deras mening vid dyrortsjämförelsen

tagas därtill, och saken bör bli föremål för uppmärksamhet vid orternas

slutliga inplacering.

Den inom posten övriga utgifter av de sakkunniga exemplifierade uppdelningen

av delposterna efter möjligheterna att bestämma de regionala

prisolikheterna har föranlett kritik i några remissutlåtanden.

Socialstyrelsen framhåller, att denna post med hänsyn till dess stora andel

i budgeten bör noggrant prövas. Att de till grupp A hänförda utgiftsposterna

sättas lika för alla orter föranleder ingen erinran från socialstyrelsens

sida. I fråga om grupp C böra enligt socialstyrelsens mening närmare

undersökas möjligheterna att erhålla prisuppgifter på vissa representantvaror.

Tjänstemännens centralorganisation anför liknande synpunkter.

Riksräkenskapsverket ifrågasätter under hänvisning till postens stora

vikt, om icke en gruppering av posten övriga utgifter, beräknad och fastställd

på samma sätt som resekostnadsposten, bör ingå i beräkningen av

levnadskostnadstalen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län påtalar, att de sakkunniga konsekvent föreslagit

samma kostnad för alla orter i fråga om varor, för vilka svårigheterna

att prisstatistiskt mäta dyrhetsskillnaderna varit stora. Länsstyrelsen anför

härom.

En annan lösning hade varit att presumera, att dessa kostnader till sin

storlek varierade mellan orterna i samma grad som budgeten i övrigt. Valet

av metod får en betydande inverkan på resultatet. Visserligen få orterna

inbördes samma ordningsföljd enligt båda metoderna, men dyrortsspännvidden

blir väsentligen olika. Om man sålunda förutsätter, att hithörande

kostnader utgöra en .sjättedel av samtliga i budgeten, kommer den av de

sakkunniga föreslagna metoden att resultera i en spännvidd, som med

samma bråkdel understiger den som erhålles med användning av den senare

metoden. För ,sin del finner länsstyrelsen denna ligga närmast till

hands. Exempelvis kan härvidlag framhållas, att kostnader för bröllop,

barndop och begravning, vilka av de sakkunniga påförts alla orter med

samma belopp, obestridligen inkludera sådana dyrortsgraderade utgifter

som livsmedel, lokalhyra, hemhjälp, blommor, fotografering in. m. Liknande

resonemang kan föras beträffande andra hithörande kostnader.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser det angeläget att prisvariationerna för

ifrågavarande grupper ägnas ingående uppmärksamhet och att hänsyn till

kostnadsolikheterna vid dyrortsjämförelsen tages icke endast — såsom de

sakkunniga ifrågasatt — vid orternas slutliga placering.

Länsstyrelsen i Norrbottens län granskar vissa av posterna inom denna

huvudpost och anför bl. a. följande.

Bland de delposter i huvudposten övriga utgifter, som de sakkunniga

anse böra sättas lika för alla orter är bl. a. bilkostnader. Med hänsyn till

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 111.

de olika taxor, som tillämpas inom de olika länen, beroende bl. a. på skilda

bensinpriser ifrågasätter länsstyrelsen dock tillförlitligheten av de sakkunnigas

uppfattning. Beträffande de utgiftsposter, för vilka prisinsamling enligt

de sakkunnigas förslag .skall ske, inser länsstyrelsen svårigheten vid

urvalet men finner vissa av de utvalda utgiftsposterna, t. ex. annonsering,

advokatarvode, egna odlingar i och för sig icke vara av den art att de allmänt

förekomma i en tjänstemans budget och i varje fall icke i sådan omfattning

att de böra påverka en dyrortsgruppering. Andra äro så individuellt

betonade, t. ex. gåvor, blommor, nöjen och semesterutgifter, att värdet

av införskaffande av uppgifter härom mycket .starkt kan ifrågasättas.

Av anförda skäl måste posten övriga utgifter anses ha en så obestämbar

sammansättning att ett tillrättaläggande av densamma för dyrortsundersökningsändamål

förefaller mera än svårt. Det blir alltså slumpbetonäde

avväganden till .skada för tilltron till dyrortsgrupperingen.

Även statskontoret finner den i betänkandet gjorda uppdelningen av varorna

i en del fall knappast tillfredsställande och anför som exempel, att

reparationer och flyttning utan större svårigheter kunna hänföras till

grupp B. Handelskammaren i Gävle anför likaledes vissa detaljanmärkningar.

d) Resetillägg.

Vid 1946 års dyrortsundersökning medräknades de rese- och transportkostnader,

som konsumenterna på landsbygden ofta måste erlägga utöver

själva inköpspriset för en rad varor och tjänster. Förslag härom framlades

av 1943 års dyrortskommitté, som ansåg, att hänsyn kunde tagas endast

till sådana resor och transporter, som alla behövde räkna med.

Efter att ha övervägt vissa mera detaljerade beräkningsmetoder stannade

kommittén slutligen för en starkt schematisk metod. Förslaget vann anslutning

vid remissbehandlingen, men departementschefen uttalade i propositionen,

att det syntes önskvärt, att socialstyrelsen grundligt arbetade

igenom de problem, som här kunde möta, och i möjligaste mån fixerade

reglerna för den praktiska tillämpningen av systemet, så att utrymmet för

mera subjektiva bedömningar begränsades. I sitt sedermera framlagda och

av Kungl. Maj :t godkända förslag betonade styrelsen, att kommitténs förslag

representerade en till ytterlighet gående förenkling, som måste medföra,

att invånarna å vissa orter skulle bli överkompenserade, å andra missgynnade.

Styrelsen föreslog därför en betydligt mera differentierad och

invecklad metod.

Genom att medräkna ifrågavarande avståndskostnader infördes ett mycket

svårbemästrat element i dyrortsjämföreisen. Dyrortssakkunn

i g a framhålla, att i en beräkning av denna art ingå flera moment, som

inom mycket vida gränser måste bli godtyckligt valda. Resultatet kan därför

under inga omständigheter bli annat än en uppskattning. Den starkt

differentierade metoden vid 1946 års undersökning kan lätt suggerera fram

föreställningen, att resultatet är betydligt mera exakt och tillförlitligt än

det i själva verket kan bli. Dyrortskommitténs starkt schematiska förslag

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 111.

måste ur denna synpunkt enligt de sakkunnigas uppfattning givas företräde

framför det sedermera använda förfaringssättet.

Genom att den kommande dyrortsundersökningen enligt förslaget bör

syfta mera till en indelning av områden med ungefärligen lika levnadskostnader

än till en placering av varje ort för sig framträda enligt de sakkunnigas

uppfaitning skälen mot en stark differentiering vid sådana

osäkra beräkningar, som det här är fråga om, med särskild styrka.

De sakkunniga anse, att .samtliga resekostnader böra behandlas i ett

sammanhang och .skissera de riktlinjer, efter vilka beräkningen därav bör

uppläggas. Först behandlas semesterresor och andra resor, som endast

företagas då och då (t. ex. vid besök hos anförvanter eller vänner utom

orten). De sakkunniga uttala i detta hänseende följande.

Beträffande dessa resor torde variationer framträda mellan olika orter.

Även om behovet av semesterresor anses vara detsamma överallt — ett i

och för sig tvivelaktigt antagande — så växlar i varje fall avståndet till de

delar av landet, som ur semestersynpunkt har den största betydelsen. Vidare

bör observeras, att vid tätortsbefolkningens rekreationsresor till landsbygden,

vid semester eller utflykter etc., avstånden och därmed kostnaderna

växer med tätortens storlek. Det torde emellertid vara omöjligt att

på ett tillfredsställande sätt mäta dessa kostnadsolikheter. De sakkunniga

har därför ansett, att samma kostnad bör påföras alla orter för här berörda

resor.

Detta bör även vara fallet för sådana i budgeten ingående resor, vilka

måste anses representera en högre standard.

När det gäller skolresor anse de sakkunniga, att hänsyn i princip bör

tagas till dessa. De framhålla emellertid, att på grund av bl. a. utvecklingen

på detta område under senare år kostnaderna för skolresor knappast

få någon inverkan på resultatet av beräkningarna. Härom anföra de sakkunniga.

Till skolbarn, som har minst 5 km till närmaste skola, utgår numera bidrag

till resor, inackordering m. m. Dessa bidrag utgår efter prövning av

elevernas lämplighet för avsedda studier. Utöver dessa bidrag utgår dessutom

vissa behovsprövade stipendier.

De kostnader, som hushållen på landsbygden måste erlägga för barnens

resor till .skolorten etc., har härigenom väsentligen reducerats. När det gäller

att bedöma den inverkan, som ett hänsynstagande vid dyrorts jämförelsen

till dessa kostnader skulle få på resultatet, bör framhållas, att kostnaderna

härvid måste slås ut på alla hushåll oavsett om de har skolbarn eller

icke. Med den uppläggning av dyrortsberäkningen med avseende på resekostnadernas

variationer, som vi föreslår i det följande, torde kostnaderna

för skolresor härigenom knappast få någon inverkan på resultatet.

Beträffande övriga resor framhålla de sakkunniga, att sådana resekostnader,

som kunna anses variera mellan olika orter, äro lägst på orter, som

äro relativt väl tillgodosedda med avseende på affärer av olika slag, läkare

och tandläkare, biografer och bibliotek in. in., och inom vilka lokala resor

förekomma endast i undantagsfall. För den egentliga landsbygden liksom

för sådana mindre tätorter, som icke uppfylla rimliga anspråk som s. k.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

inköpsorter, tillkomma kostnader för resor till orter, som i detta hänseende

äro mera fullständigt utrustade. För större tätorter öka kostnaderna

för lokala resor. Av dessa äro arbetsresorna de betydelsefullaste vid dyrorts

jämförelsen. Även butiksresor måste emellertid i viss utsträckning anses

nödvändiga för befolkningen i de största orternas ytterområden.

De sakkunniga uttala, att uppskattningen av resetilläggen såväl för större

orter med hänsyn till lokala resor som för vissa mindre tätorter och

den egentliga landsbygden med hänsyn till inköpsresor med nödvändighet

måste bli ytterst grovhuggen. Med avseende å kostnaderna för lokala resor

böra orterna enligt de sakkunnigas uppfattning indelas i ett mindre

antal grupper med hänsyn främst till areal och invånarantal. Arealen bör

i detta sammanhang omfatta endast agglomererade delar. Inkorporerade delar,

som behållit sin landsbygdskaraktär, böra sålunda uteslutas.

Även vid beräkningen av landsbygdens och de mindre tätorternas resekostnader

finna de sakkunniga, att en indelning i ett mindre antal grupper

bör eftersträvas. De sakkunniga ha övervägt två skilda metoder i detta

hänseende. Enligt båda alternativen måste som ett första led de orter fastställas,

vilka kunna anses erbjuda tillfredsställande inköpsmöjligheter. De

sakunniga anse, att man i detta hänseende kan bygga på det urval, som

verkställdes vid 1946 års undersökning. En översyn måste dock äga rum

med hänsyn till bl. a. utvecklingen efter år 1946. Vid 1946 års undersökning

skedde en uppdelning av inköpsorterna i A- och B-orter, av vilka de

förra ansågos erbjuda bättre inköpsmöjligheter än de senare. Enligt de

sakkunniga bör ingen uppdelning av inköpsorterna ske, utan A- och

B-orterna böra behandlas lika. Vid den översyn av orterna, som bör föregå

nästa undersökning, bör uppmärksamhet ägnas åt om en sådan sammanslagning

av inköpsorterna bör föranleda, att enstaka B-orter helt uteslutas.

Om de två alternativ, som de sakkunniga redovisa, framhålles bl. a. följande.

Alternativ 1 utgår från dyrortskommitténs förslag, enligt vilket sju grader

av tillägg skulle förekomma (på lägst 50 och högst 350 kr.). När det

gällde att avgöra, till vilken grupp en viss ort skulle hänföras, syntes det

kommittén tillräckligt, om avstånden mellan orten i fråga och inköpsorten

uppmättes fågelvägen på kartan. Varje ort (kommun) skulle betraktas

som en enhet. Denna metod innebar, att varje i undersökningen medtagen

ort måste hänföras till en huvudinköpsort. Härigenom skulle kring varje

ort erhållas ett slutet inköpsområde (omland), vilket slutligen skulle indelas

i grupper efter avståndet till inköpsorten.

De sakkunniga kan för sin del ansluta sig till den uppläggning av beräkningen,

som dyrortskommittén förordade. Vi anse dock att en minskning

av antalet grupper bör övervägas. En minskning av antalet grupper

skulle betyda, att gruppintervallerna, uttryckta i avstånd från inköpsorten,

skulle öka. Därigenom skulle .säkerligen antalet svårbedömda fall komma

att minska.

Genom en överarbetning av dyrortskommitténs förslag på sätt här antytts

kan metoden antagas leda till ondast ett par avståndsgrupper inom

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 111.

varje län. Detta måste anses som en önskvärd förenkling av en kalkyl, som

aldrig kan bli annat än en uppskattning. Men även om metoden på detta

sätt förenklas, skulle den likväl innebära ett avsteg från de metoder vi på

övriga punkter föreslagit beträffande landsbygden. Dessa metoder vilar

som nämnts på den förutsättningen, att en kommande dyrortsundersökning

blott skall syfta till att söka göra en indelning av större områden

med ungefär lika levnadskostnader. I syfte att närmare ansluta beräkningen

av landsbygdens resetillägg till metoderna i övrigt har vi utarbetat ett

alternativt förslag. Enligt denna metod bör enhetliga resetillägg bestämmas

för större regioner, vilka ur dyrortssynpunkt kan betraktas som tämligen

ensartade. För varje sådan region uträknas hur stor areal, uttrvckt i

kvadratmil, som i genomsnitt kommer på en inköpsort. Med utgångspunkt

från de sålunda erhållna värdena kan tilläggen i de olika regionerna bestämmas.

Inköpsorter bör ej erhålla något tillägg. Vid indelningen i regioner kan

länsgränserna bilda utgångspunkt, men självfallet får regionerna icke så

avgränsas, att inköpsorterna ligger samlade i någon del av en region.

På grund av den knappa tid som stått till vårt förfogande har vi icke

haft möjlighet att utarbeta något fullständigt förslag utan måste stanna

vid att på detta sätt skissera metoden. Den slutliga indelningen kan för övrigt

göras först sedan förteckningen över inköpsorter reviderats, vilket bör

ske först i samband med själva undersökningen.

Till sist må framhållas att de båda alternativ, som vi här framlagt, i

stort kan beräknas ge samma resultat, när det gäller skillnaderna mellan

norr och söder. Inom olika landsdelar kan däremot skillnader framträda.

Båda förslagen syftar i stort till att ge avlägset belägna områden högre tilllägg

än områden i närheten av en inköpsort. I vilken omfattning skillnader

framkommer, beror på den praktiska utformningen av förslagen.

Med hänsyn till det anförda samt till att beräkningen bör grundas på

aktuella priser m. m. ha de sakkunniga icke ansett sig böra framlägga något

förslag i förevarande hänseende. Eftersom dessa kostnader torde få

stor betydelse för de olika orternas och regionernas dvrortsplacering, förorda

de sakkunniga, att definitivt beslut om resetilläggen bör fattas av

Kungl. Maj :t efter förslag av socialstyrelsen.

Även om de sakkunniga sålunda icke framlagt något förslag beträffanden

vare sig antalet grupper, vari orterna böra uppdelas med hänsyn till

resekostnadernas variationer, orternas inplacering i dessa eller resetilläggens

absoluta belopp i de olika grupperna, ha de sakkunniga ansett sig böra

i följande tabell (s. 45) åskådliggöra, hur de tänkt sig uppläggningen genom

ett exempel. Det är således icke fråga om ett förslag.

Beloppet för grupp A motsvarar sammanlagda kostnaderna för resor i

den Stockholmsbudget, som redovisas i betänkandet.1 Vid jämförelsen i

»andra riktningen» böra resekostnaderna i en landsbygdsbudget tagas till

utgångspunkt.

Framställningen i de sakkunnigas betänkande rörande resetillägg har

ägnats relativt stor uppmärksamhet vid remissbehandlingen. Förslaget

att behandla samtliga resekostnader i ett sammanhang anser so
-

1 SOU 1951:7, s. 59.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 111. 45

Resetillågg i kronor per år.

Grupp

Semester- resor m. in.

Arbets-

resor

InkÖps-

resor

Summa

resor

A ..........

100

300

400

B ..........

100

225

—

325

C ..........

100

150

—

250

D ..........

100

75

—

175

E ..........

100

75

75

250

F ..........

100

75

150

325

G ..........

100

75

225

400

H ..........

100

75

300

475

X ..........

100

75

375

550

J ..........

100

75

450

625

cialstyrelsen vara motiverat. Dyrortsnämnden framhåller härom, att den

tidigare tillämpade uppdelningen för många tett sig svårförståelig, varför

den förslagna sammanslagningen måste anses som en förbättring.

När det gäller semesterresor etc. framhåller länsstyrelsen i Gotlands län

— liksom även handelskammaren i Visby — att den icke är ense med de

sakkunniga att kostnaden för dessa resor är lika för alla orter. Länsstyrelsen

uttalar härom följande.

Såväl Norrlandslänen som Gotlands län intaga härvidlag en särställning.

De resor, som härifrån måste företagas till fastlandet på egen bekostnad,

betinga för en stor del av öns befolkning en icke ringa utgift. Härtill komma

tidsutdräkt och för många också psykiska påfrestningar, vilka sakna

motsvarigheter vid resor på fastlandet. I icke så få fall ha även de klimatiska

förhållandena på Gotland visat sig medföra olägenheter i fysiologiskt

hänseende. Dessa omständigheter torde vara en starkt bidragande orsak

till de svårigheter, som städse visat sig att till länet anskaffa och här lcvarhålla

tillräcklig och dugande arbetskraft på många arbetsfält.

Länsstyrelsen hänvisar i detta sammanhang till ett av chefen för Gotlands

kustartilleriförsvar väckt förslag om särskilda tillägg, benämnda fjärrortstillägg,

för viss personal på Gotland.

Skolresorna utgöra enligt handelskammaren i Luleå en mycket dryg post

för barnfamiljerna i övre Norrland, varför hänsyn härtill måste tagas. Skolöverstyrelsen

liksom handelskammaren i Gävle tillstyrka däremot de sakkunnigas

förslag i denna del.

De sakkunnigas förslag att arbetsresorna böra medräknas har som regel

tillstyrkts vid remissbehandlingen, men motsatta synpunkter ha även framförts.

Landsorganisationen framhåller, att hänsyn härigenom kommer att tagas

till en faktor, som för storstadens löntagare spelar stor roll men som hittills

icke beaktats. Handelskammaren i Gävle anser, att de sakkunniga med

all rätt medtagit arbetsresor och att meningarna knappast behöva vara

delade beträffande dessa resors inräknande.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller att, om arbetsresorna skola

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 111.

medräknas, en omprövning bör ske beträffande kostnaderna för tillgodoseende

av landsbygdens kulturella behov.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att kostnaderna för arbetsresor icke

böra medräknas. Dessa kostnader äro enligt länsstyrelsens uppfattning icke

att hänföra till levnadskostnader i egentlig mening utan utgöra utgifter för

inkomstens förvärvande, varför avdrag också medgives vid beskattningen.

På grund härav och då endast en mindre del av befolkningen har utgifter

för arbetsresor finner länsstyrelsen, att dessa kostnader icke böra medräknas

i detta sammanhang. Därest desamma likväl anses böra medtagas, böra

de icke få väga med hela sitt belopp utan hänsyn tagas till den skattelindring,

som erhållits för desamma.

Av de två alternativ till beräkning av kostnaderna för inköpsresor, som

de sakkunniga framlägga, förordar länsstyrelsen i Malmöhus län alternativ

1 och länsstyrelsen i Stockholms län alternativ 2, medan Tjänstemännens

centralorganisation anser, att det icke nu kan bedömas vilket av de

båda alternativen, som bör tillämpas.

I fråga om urvalet av de inköpsorter, till vilka landsbygdens inköpsresor

skola ställas, uttalar Tjänstemännens centralorganisation, att slopandet av

indelningen i A- och B-orter kan accepteras endast, om de B-orter, som icke

i stort sett motsvara A-orternas inköpsstandard, helt bortfalla som inköpsorter.

Dyrortsnämnden betonar, att den föreslagna sammanslagningen av

A- och B-orter gör det nödvändigt att beakta urvalet av inköpsorter, varvid

det främst är de mindre bland de nuvarande B-orterna, som böra omprövas.

I ett par utlåtanden framhålles, att hänsyn bör tagas till tidsförlusten i

samband med resor. Dyrortsnämnden anför härom i huvudsak följande.

Eu faktor, som är av vikt i detta sammanhang, är tidsfaktorn. En kommun

med täta och snabba förbindelser med inköpsorten är givetvis betydligt

bättre tillgodosedd än en kommun med enstaka och tidsödande tåg- eller

bussförbindelser. Tidsfaktorn spelar även in, när det gäller de lokala resorna.

Befolkningen i storstädernas ytterområden måste i stor utsträckning

göra dagliga resor, vilkas sammanlagda restid kan bli högst avsevärd. Detsamma

gäller glest bebyggda trakter med långa avstånd till närmaste handelsbod.

Skäl kunna sålunda anföras för en större individuell behandling vid beräkningen

av resekostnaderna. Nämnden har dock funnit, att en sådan beräkning

skulle bli mycket osäker. En starkt differentierad metod skulle, som

de sakkunniga uttryckt saken, »lätt suggerera fram föreställningen, att resultatet

är betydligt mera exakt och tillförlitligt än det i själva verket kan

bli». Ett hänsynstagande till tidsfaktorn vid beräkningen av resekostnaderna

torde komma att avsevärt komplicera denna beräkning. Effekten därav

på resultatet torde dessutom bli relativt begränsad på grund av de stora regioner,

som komma att tillämpas. Särskilt avlägset liggande kommuner eller

delar därav kunna genom det föreslagna schematiska beräkningssättet bli

missgynnade. I den mån hänsyn härtill icke kan tagas vid den slutliga skälighetsprövningen,

bör frågan behandlas i annat sammanhang.

Dyrortsnämnden framhåller vidare, att resetilläggens storlek på olika

orter endast kan uppskattas. Vissa uppgifter härom kunna erhållas ur kon
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

47

sumtionsundersökningarna men nämnden understryker, att de resekostnader,

som hushållen på landsbygden faktiskt erlägga, torde innebära en väsentligt

lägre stadard än resekostnaderna i t. ex. en storstadsbudget. Nämnden

betonar dock, att det väsentliga icke är beloppens storlek utan deras

inbördes avvägning. Nämnden förutsätter, att den kommer att höras, innan

Kungl. Maj :t fattar definitivt beslut beträffande den betydelsefulla avvägningen.

Medicinalstyrelsen ifrågasätter, om icke en specialundersökning av de

utbetalningar, som gjorts under anslaget till lindring i mindre bemedlade

patienters å landsbygden sjukvårdskostnader, skulle på ett väsentligt sätt

fullständiga bilden av vad landsbygden nödgas betala för att närma sig

tätorternas standard.

Spännvidden och orternas inplacering; olika grupperingar.

Enligt dyrortssakkunnigas förslag komma för varje kommun att finnas

för denna gällande livsmedelstal, hyrestal, bränsletal osv., allt i kronor räknat.

Härtill kommer den justeringspost, som motsvarar resekostnaderna.

Eftersom beräkningarna göras efter två skilda budgetar, erhållas för varje

ort två tal för varje post. Genom sammanläggning av talen för de olika

posterna kommer man fram till preliminära tal för de sammanlagda levnadskostnaderna

i varje kommun (två tal för varje kommun).

De för varje post beräknade talen komma att vara desamma inom stora

regioner. Såväl för livsmedel som för bostad räkna de sakkunniga preliminärt

med sju regioner. Dessa båda indelningar komma icke att sammanfalla

men de sakkunniga antaga, att de ej skola i mera avsevärd grad avvika

från varandra. I fråga om livsmedelstalen äro regionerna obrutna men

i fråga om bostad brytas de av tätorter med särskilda bostadstal.

För övriga huvudposter i budgeten skall enligt förslaget i första hand

någondera av indelningarna för livsmedel och bostad prövas. Resekostnaderna

slutligen kunna antagas komma att bryta dessa regioner. Trots detta

beräkna de sakkunniga, att levnadskostnadstalen komma att vara enhetliga

inom tämligen stora regioner. Enligt de sakkunniga kan det dock i enstaka

fall, t. ex. i fråga om mycket vidsträckta kommuner, komma att visa sig

påkallat att beräkna särskilda tal för del av kommunen.

De dubbla krontalen för varje kommun bilda två serier, var och en omfattande

samtliga kommuner. Den som bygger på landsbygdsbudgeten ligger

på en avsevärt lägre nivå i kronor räknat än den som bygger på Stockholmsbudgeten.

Dessa tal omräknas till indextal, varvid i de båda serierna

talet för Stockholm sättes lika med 1 000. För varje ort erhållas sålunda

två indextal, vilka båda till synes utgöra ett uttryck för kommunens dyrhet

i förhållande till Stockholms, men varav det ena talet i själva verket

giver kommunens dyrhet i förhållande till landsbygdens.

Längre bör man enligt de sakkunnigas mening icke försöka giva relationerna

mellan de olika kommunernas dyrhet ett indexmässigt uttryck, ulan

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 111.

man bör därefter i första hand bestämma sig för hur många dyrortsgrupper

som skola finnas, och i andra hand fördela orterna på dessa grupper. Hur

detta skall ske, måste bli beroende av den kommande undersökningens resultat.

Avgörande för antalet ortsgrupper är dels den totala spännvidden

på indexserierna, dels den spännvidd mellan grupperna som man bestämmer

sig för. Ur praktiska synpunkter är det enligt de sakkunnigas mening

lämpligast att stanna för den nu tillämpade spännvidden mellan grupperna

av 4 procent såväl beträffande gruppernas dvrhet som i fråga om löneskalan.

De sakkunniga anse denna spännvidd väl avvägd men uttala, att det

definitiva avgörandet icke kan träffas, förrän indexserierna föreligga. Rörande

spännvidden och antalet grupper anföra de sakkunniga vidare.

Med hänsyn till det stora antalet statstjänstemän i Stockholm är Stockholm

utgångspunkt för den statliga löneplanen. Gruppindelningen bör därför

verkställas på så sätt, att Stockholm placeras mitt i en grupp och liksom

i den gällande grupperingen tages till utgångspunkt även för bestämmandet

av gruppgränserna. Den grupp, i vilken Stockholm placera,s, kommer

alltså, om 4 procents intervall accepteras, att få gränserna 980 och

1 020. Man går vidare från denna grupps mitt med 4-procentiga steg uppåt

och nedåt så långt de framräknade indextalen ger anledning. Sannolikt blir

det icke fråga om mer än två eller möjligen tre grupper nedanför Stockholmsgruppen,

under det att x-edan 1946 års dyrortsundersökning ger anledning

antaga, att övre Norrland kommer att uppvisa indextal, vilka gör

det påkallat med åtminstone en grupp ovanför Stockholmsgruppen. Grupperna

avgränsas inbördes genom på angivet sätt bestämda indextal. Det är

emellertid icke vår mening, att dessa gränstal skall betraktas som helt avgörande

utan endast som ungefärliga och vägledande.

Vid den därefter följande inplaceringen av orterna bör enligt

de sakkunnigas förslag, såsom redan i det föregående antytts, hänsyn

tagas icke blott till indexserierna utan även till vissa faktorer, vilkas betydelse

kan uppskattas endast genom skälighetsprövning. De sakkunniga

undersöka i vad mån dessa statistiskt omätbara faktorer kunna giva anledning

till avvikelse från de resultat, till vilka man kommit genom de talmässiga

övervägandena. Härom anföra de sakkunniga i huvudsak följande.

Å ena sidan bör framhållas, att de möjligheter att tillgodose viktiga delar

av livsmedelsbehovet genom egen produktion eller inköp till producentpriser

liksom även att lagra livsmedel, som befolkningen på landsbygden

och i mindre tätorter i motsats till de större tätorternas befolkning har, talar

för en lägre placering av landsbygd och mindre tätorter än den som

skulle följa av indextalen. På samma sätt borde placeringen påverkas av

det förhållandet, att man icke kunnat mäta olikheterna i de delposter inom

huvudposten övriga utgifter, vilka förtecknats under rubrikerna Grupp C

och Grupp D. Vidare bör det erinras om att landsbygdens hyrestal i själva

verket måste i stor utsträckning bygga på förhållandena i de mindre tätorterna,

vilket måste antagas ge en tendens till för hög placering. Dessa

faktorer .sammanlagda borde sålunda ge anledning till en viss utdragning

av indexserierna och därmed en större spännvidd mellan högsta och lägsta

tal i respektive serier.

Å andra sidan måste en person, som flyttar från en ort med stort varu
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

49

urval till en annan med sämre och som sålunda tvingas inskränka sin förbrukning

till enbart de kvaliteter osv., som saluföres på den senare orten,

anses därigenom erhålla en lägre levnadsstandard (vid oförändrad inkomst

och oförändrade priser). Visserligen torde ett1 snävare varuurval för många

icke te sig som försämring, men i stort sett måste det dock betraktas såsom

sådant. Genom resetilläggen, som avser att ge landsbygdens och de

mindre tätorternas befolkning möjlighet att utnyttja inköpsorternas större

urval med avseende på affärer, bibliotek, biografer etc., har redan i viss

mån hänsyn tagits till här berörd faktor men det torde likväl icke kunna

förnekas, att det mera begränsade varuurvalet på landsbygden och i de

mindre tätorterna i betydande grad kvarstår som eu faktor, till vilken hänsyn

icke tagits vid indextalens bestämmande och vilken borde föranleda

en hopskjutning av de framräknade indexserierna. I samma riktning torde

inverka, att vid den föreslagna hyresjämförelsen kvalitetsutjämningen icke

är fullständig. Det är även möjligt, att ett hänsynstagande till det stora antalet

egna hem i de små tätorterna och på landsbygden skulle verka i

samma riktning. Det må påpekas, att resekostnader av olika slag icke bör

beaktas i detta sammanhang, enär hänsyn härtill tagits redan genom resetilläggen.

Då skäl sålunda finnas både för en utdragning och för en hoppressning

av indexserierna och det icke varit möjligt att avgöra, vilka som skola anses

starkast, ha de sakkunniga stannat för att generella justeringar av indextalen

på grundval av skälighetsprövningar icke böra företagas, I stort

böra sålunda här angivna förhållanden anses uppväga varandra. De sakkunniga

uttala emellertid, att detta icke bör utesluta att man vid inplaceringen

av kommunerna på grund av omständigheterna i det särskilda fallet

låter hänsyn till de icke talmässigt beaktade faktorerna påverka en kommuns

placering i viss ortsgrupp.

Bortsett från dylikt hänsynstagande i särskilda fall skall man alltså enligt

förslaget vid inplaceringen av kommunerna gå efter de båda indextal,

som finnas för varje kommun. De sakkunniga anse att det förhållandet, att

dessa båda tal kunna anses lika riktiga och att man alltså icke kan säga,

vilket tal som skulle motsvara en rättvis placering, jämte starka praktiska

skäl talar för att man vid kommunernas inplacering skall tillse att

geografiskt sammanhängande regioner av kommuner så vitt möjligt icke

delas på skilda ortsgrupper. Endast vid markerade avvikelser i indextalen

hör den geografiska enheten få brytas av ortsgruppsgränserna. Motsvarande

bör gälla i avseende å placering av städer av en och samma storleksordning.

Vid utförandet av 1947 års dyrortsgruppering och vid senare företagna

justeringar av denna har det förekommit att det avgörande för en kommuns

placering i en viss grupp varit hänsynen till andra med den ifrågavarande

kommunen jämförbara kommuners placering. Enligt de sakkunnigas

förslag bör detta icke såsom hittills ske blott i enstaka fall utan

konsekvent tillämpas vid den ursprungliga placeringen. Därigenom skulle

många anledningar till missnöje med grupperingen undvikas.

De sakkunniga framhålla vidare, att de statliga löneplanerna i samband

4 Bihang till riksdagens protokoll 1951. i samt. Nr Ut.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

med ortsgrupperingens slutliga fastställande måste upptagas till revidering.

Om man bibehåller spännvidden vid 4 procent, är det möjligt, uttala de

sakkunniga, att denna revidering kan inskränkas till att en ny lönegrupp

tillfogas ovanför den nuvarande högsta, under det att den lägsta, eventuellt

de båda lägsta lönegrupperna försvinna. Detta beror självfallet på resultatet

av indexberäkningarna. Genom att — i motsats till 1947 — den slutliga

ortsgrupperingen kan behandlas samtidigt med att frågan om löneplanerna

blir föremål för överväganden och förhandlingar, kommer i viss

mån även själva ortsgrupperingen in i dessa förhandlingar.

I fråga om användningen av resultatet av den kommande dyrortsundersökningen

för en revision av den nu gällande skattegrupperingen

framhålla dyrortssakkunniga, att praktiska skäl tala för att även i fortsättningen

samma antal grupper och samma geografiska indelning, som

användas för lönerna, tillämpas för skattegrupperingen. Det bör emellertid

enligt de .sakkunnigas mening bli föremål för närmare övervägande i annat

sammanhang, om ortsavdragens spännvidd bör vara lika med den som

framkommer som resultat av dyrortsundersökningen eller om den bör göras

större eller mindre.

Om den kommande dyrortsundersökningen skulle motivera införandet

av en eller möjligen två grupper ovanför den grupp, vari Stockholm ingår

bör enligt de sakkunnigas förslag en liknande utbyggnad av skatteavdragen

övervägas.

Kungörelse angående fördelning av orterna i riket på de i statens löneplansförordning

angivna ortsgrupperna utfärdas av Kungl. Maj :t. Enligt

kommunalskattelagen åligger det däremot socialstyrelsen att utfärda kungörelse

angående indelning för taxering till kommunalskatt av orterna med

avseende på levnadskostnadernas höjd. Denna kungörelse åberopas, när det

gäller den statliga taxeringen. Kungl. Maj :t har vidare föreskrivit, att så

snart lönegrupperingen ändras det skall ankomma på socialstyrelsen att

meddela de bestämmelser, som i anledning därav påfordras i fråga om

skattegrupperingen, med iakttagande av att ändring i sistnämnda avseende

må ske endast med ingången av nytt kalenderår.

Att sålunda två identiska kungörelser utfärdas av olika instanser och

att därefter varje ändring i den ena kungörelsen skall följas av en liknande

ändring i den andra finna de sakkunniga föga rationellt. De föreslå därför,

att den nu gällande bestämmelsen i kommunalskattelagen ändras därhän,

att Kungl. Maj :t utfärdar även kungörelsen rörande skattegrupperingen. I

I fråga om bostadskostnadsgrupperingen framhålla de

sakkunniga, att denna gruppering vilar på en grund, som icke överensstämmer

med konstruktionen av folkpensionernas bostadstillägg. Eftersom denna

konstruktion redan är föremål för översyn, finna de sakkunniga det uteslutet,

att en omläggning av grunderna för bostadskostnadsgrupperingen nu

verkställes. Den nuvarande grupperingen bör därför bibehållas tills vidare

med de detaljändringar, som kunna befinnas påkallade. En omgruppering

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 111.

51

efter nu gällande principer bör dock ske, sedan den nya dyrortsundersökningen

utförts, och grundas på det nya materialet angående bostads- och

bränslekostnaderna.

Enligt folkskolans avlöningsreglemente åligger det lärare att vidkännas

ett hyresavdrag för tjänstebostad. Storleken av detta avdrag är beroende av

dels bostadens kvalitet och storlek och dels hyreskostnaderna i kommunen.

På grund av sistnämnda bestämmelse har Kungl. Maj :t indelat orterna i riket

i fem hyresgrupper. Denna indelning — hyresgrupperingen —

avser kostnadsolikheterna orterna emellan för en från bränslekostnader helt

renodlad hyra.

De förslag till framskrivning av 1945 års bostadsräkning, som de sakkunniga

framlagt, utmynna i att egentlig hyra och kostnaderna för bostadsuppvärmningen

ej skola skiljas från varandra. De nya uppgifter, som komma

att finnas för de olika kommunerna och som äro avsedda att användas för

löne- och skattegrupperingarna och även för bostadskostnadsgrupperingen,

kunna därigenom ej direkt användas för en revision av hyresgrupperingen,

utan till grund för en omgruppering bör enligt de sakkunnigas mening läggas

de för övriga grupperingar framräknade bostadskostnaderna sedan utgifterna

för uppvärmning av bostaden fråndragits enligt en schematisk metod.

De sakkunniga finna det obestridligt, att den statliga dyrortsgrupperingen

fått en efter hand stigande betydelse för lönedifferentieringen

på den enskilda arbetsmarknaden. Enligt vad de sakkunniga

upplyst har den statliga grupperingen i vissa fall helt accepterats, under

det att den i andra fall modifierats på olika sätt allt efter det särskilda fackets

speciella förutsättningar eller den aktuella situationen. De sakkunniga

framhålla emellertid även, att den offentliga lönestatistiken på grund av minimilönesystemet

och ackordsarbetet uppvisar en annan bild i fråga om differentieringen

av lönerna mellan olika orter än den statliga lönedifferentieringen

även i sådana fall, då kollektivavtalen principiellt bygga på den statliga

dyrortsgrupperingen. Såsom ett exempel nämna de sakkunniga det under

år 1949 gällande kollektivavtalet för den mekaniska verkstadsindustrien.

Detta avtal var uppbyggt efter den statliga grupperingen med 16 procent

spännvidd. Enligt lönestatistiken för år 1949 varierade emellertid timförtjänsten

från 3 kronor 24 öre i grupp 5 till 2 kronor 47 öre i grupp 1, vilket

innebär en spännvidd av 24 procent.

Beträffande frågan om den statliga grupperingens användbarhet på den

enskilda arbetsmarknaden erinra de sakkunniga, att enligt deras förslag de

budgetar, som skola ligga till grund för jämförelsen, äro i stort sett representativa

lika väl för industriarbetare som för tjänstemän. Enligt de sakkunnigas

mening bör en statlig ortsgruppering, som upplägges efter av dem

föreslagna principer, därför kunna vara till nytta även för parterna på den

enskilda arbetsmarknaden. De sakkunniga anföra härom ytterligare följande.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 111.

Den ofta debatterade frågan om sambandet mellan dyrortsgrupperingen

och folkomflyttningen inom landet faller utanför vårt uppdrag men i nu

ifrågavarande sammanhang vill vi dock erinra att spännvidden mellan de

faktiskt utgående lönerna på olika orter ofta är större på den enskilda arbetsmarknaden

än inom den statliga grupperingen och att en fullt genomförd

tillämpning av denna gruppering på den enskilda arbetsmarknaden

därför skulle verka utjämnande på lönerna. Därest skillnaderna i nominallönerna

verkligen leder till en inflyttning till städer och andra tätorter, bör

sålunda en sådan tillämpning av den statliga grupperingen försvaga denna

tendens. Å andra sidan förstärkes sannolikt därigenom samma tendens på

grund av att företagarnas intresse av att förlägga verksamheten till landsbygd

eller mindre tätorter minskas ju mer lönerna därstädes närmar sig städernas.

Dyrortsgrupperingen är emellertid endast en av de många faktorer

som i ett invecklat samspel bestämmer företagslokalisering och inrikes omflyttning.

*

Framställningen i betänkandet rörande orternas inplacering

har i regel icke föranlett någon erinran vid remissbehandlingen. De sakkunnigas

uttalande, att endast markerade skillnader i levnadskostnader böra

få föranleda, att den geografiska enheten brytes, har understrukits i några utlåtanden.

Statens avtalsnämnd framhåller sålunda, att med nu rådande system

specialproblem förhållandevis ofta uppkomma med anledning av det

sätt, på vilket dyrortsgränserna nu skära igenom områden av i övrigt enhetlig

karaktär. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser likaledes

förslaget välbetänkt och tillägger, att alla skäl tala för att de nya storkommunerna

om möjligt böra var för sig hänföras till samma ortsgrupp.

Riksräkenskapsverket anser, att det innebär en viss nackdel för tätorterna,

om samma tal för flera poster skola gälla för större regioner, eftersom

talen för landsbygden därigenom bli högre än de annars skulle ha blivit.

Detta förhållande bör enligt riksräkenskapsverkets mening beaktas vid den

slutliga inplaceringen av de större tätorter, som utbrytas ur kringliggande

regioner.

I anledning av de sakkunnigas förslag, att generella hänsynstaganden till

de icke prisstatistiskt mätbara faktorerna ej skola förekomma uttalar Tjänstemännens

centralorganisation, att förslaget icke bör föranleda, att vid en

kommuns dyrortsgruppering hänsyn i förekommande fall ej tages till sådana

icke prisstatistiskt mätbara faktorer, som kunna anses påverka dyrheten

på den ifrågavarande orten. På grund av sakens natur torde det emellertid

ännu icke vara möjligt att draga upp några riktlinjer för denna.del

av arbetet. Detta torde böra ske senare och efter samråd med berörda parter.

TCO vill i detta sammanhang understryka, att denna del av arbetet med

dyrortsindelningen kommer att tilldraga sig den kanske största uppmärksamheten

från allmänhetens sida.

Industriens utredningsinstitut anför följande kritiska synpunkter i den

promemoria, som överlämnats av Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 111.

Man har anledning att starkt ifrågasätta, om de sakkunniga verkligen

dragit de fulla konsekvenserna av sina grundläggande utgångspunkter. Om

man utgår ifrån, att målet för dyrortsgrupperingen skall vara en utjämning

av den generella typ, som de sakkunniga tydligen tänkt sig, och om man

samtidigt anser att de icke prisstatistiskt mätbara faktorerna äro av väsentlig

betydelse, synes den enda rimliga konsekvensen härav vara, att man generellt

bör inarbeta nämnda faktorer i grupperingsschemat. Antagandet att

dessa faktorer uppväga varandra synes vara teoretiskt ogrundat och sakna

stöd i praktiska erfarenheter. Pågånde flyttningsrörelser, t. ex. mot storstäderna,

peka tvärtom i andra riktningen.

Handelskammaren i Karlstad finner det praktiskt nödvändigt att frihet

lämnas att frångå de erhållna dyrortsrelationerna. Å andra sidan ifrågasätter

handelskammaren, om icke mera preciserade regler för den slutliga

grupperingens förhållande till de framräknade indexserierna varit befogade.

De sakkunnigas förslag om två budgetar och två indexserier kan enligt handelskammarens

uppfattning leda till en relativt stor spännvidd mellan de

två indexserierna för de mindre tätorterna och landsbygdens kommuner.

Detta kommer att lämna ytterligare rum för en subjektiv bedömning vid

dessa orters slutliga placering.

Frågan om spännvidden och antalet grupper har berörts i

flera utlåtanden. Med hänsyn till att denna fråga, såsom de sakkunniga ju

framhållit, icke kan avgöras förrän resultatet av den föreslagna dyrortsundersökningen

föreligger, ha dock i regel endast mera allmänna uttalanden

gjorts. Härvid har av några myndigheter och organisationer framhållits

önskvärdheten av att antalet grupper göres så litet som möjligt.

Dyrortsnämnden uttalar, att valet av spännvidd mellan grupperna kan

ske så att skapandet av enhetliga regioner härigenom underlättas och understryker,

att denna fråga bör ingående prövas.

Handelskammaren i Gävle gör invändningar mot bibehållande av 16 procent

total spännvidd och 4 procent spännvidd mellan grupperna samt anför.

Följden härav kan icke undgå att bli en uppressning av lönerna på de

lägsta dyrorterna. Statsmakternas ansträngningar att hindra inflationsimpulser

att göra sig gällande skulle på detta sätt motverkas. De hårt skattebelastade

kommunernas beträngda finansläge komme ytterligare att accentueras

och svårigheter uppstå framför allt för de på landsbygden belägna

exportindustrierna att hävda sin konkurrensförmåga. Fn till åtminstone 18

procent ökad total spänvidd i fråga om löneplanerna finner handelskammaren

mera realistiskt betonad.

Särskild uppmärksamhet har vid remissbehandlingen ägnats förslaget, att

den slutliga ortsgrupperingen bör behandlas samtidigt med att frågan om

löneplanerna blir föremål för överväganden och förhandlingar. I detta sammanhang

ha även uttalanden gjorts rörande skillnaderna i spännvidd

mellan de statliga lönerna och den enskilda arbetsmarknadens.

Även rekryteringssvårigheter m. fl. problem ha

härvid berörts.

överståthållarämbetet uttalar att lönesättningen för det stora antalet

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 111.

statstjänstemän bör bestämmas icke blott med beaktande av prisskillnader

och därmed jämförbara faktorer utan i någon mån också med hänsyn till läget

å den allmänna arbetsmarknaden. Det synes sannolikt, att de fördyrande

faktorer i t. ex. storstaden, vilka kunna härledas från ett miljöbetingat

tvång att anpassa sig efter den högre levnadsstandarden därstädes, inverkat

vid lönesättningen på den fria arbetsmarknaden. Om dyrortsgrupperingen,

som de sakkunniga synas förutsätta, genom de valda metoderna skall ytterligare

sammanpressa spännvidden mellan större och mindre orter, föreligger

enligt överståthållarämbetet risk för att den statliga lönesättningens normer

icke komma att följas å den fria arbetsmarknaden. En viss enhetlighet

i lönesystemet på arbetsmarknaden och i offentlig tjänst bör emellertid eftersträvas.

Med hänsyn härtill anser överståthållarämbetet det icke tillrådligt

att fastställa en alltför snäv sammanpressning av dyrortsgruppernas spännvidd.

Generaltullstyrelsen framhåller, att spännvidden mellan högsta och lägsta

ortsgrupp redan nu är mindre i den statliga löneskalan än på den enskilda

arbetsmarknaden. Om en omgruppering efter de föreslagna riktlinjerna

kan förutsättas leda till ökad divergens mellan den statliga och den enskilda

lönesättningen, ligger häri enligt styrelsens förmenande ett särskilt

skäl att noga pröva hållbarheten av de statistiska förutsättningarna för

omgrupperingen.

Statens avtalsnämnd, som begränsat sitt yttrande till att avse de verkningar,

som en ny dyrortsgruppering genomförd enligt de föreslagna riktlinjerna

kan förväntas medföra inom de statliga kollektivavtalsområdena i

fråga om lönesatser, förtjänstlägen m. m„ framhåller i huvudsak följande.

Sedan den nya ortsgrupperingen verkat i drygt tre år, torde kunna konstateras,

att såväl på de enskilda avtalsområden, där den nya spännvidden helt

accepterats, som på övriga områden ett särskilt förtjänstläge för Stockholm

utbildats, högre än för övriga orter i ortsgrupp 5. Samma förhållande gäller

för andra storstäder, t. ex. Göteborg i relation till ortsgrupp 4. Motsvarande

utveckling har inom det statliga avtalsområdet i stort sett förelegat

för ackordsarbetarnas del.

Orsakerna till detta Stockholmslöneläge kunna givetvis vara flera; sålunda

torde man kunna peka på bl. a. att knappheten på arbetskraft av olika

skäl varit särskilt stor i Stockholm och att därför löneläget pressats särskilt

i höjden där. Det torde emellertid också bero på att de enskilda arbetsmarknadsparterna

icke ansett sig kunna acceptera resultaten av dyrortsberäkningarna,

enligt vilka Stockholms dyrortstal icke skulle vara högre

i förhållande till flertalet andra orter än som framgår av dyrortsgrupperingen.

Det vill alltså synas som om det skulle finnas en del speciella

»storstadsfakLorer», till vilka tillräcklig hänsyn icke tagits (eller icke kunnat

tagas) vid dyrortsberäkningarna, men vilka beaktas vid lönesättningen.

Denna inställning från de enskilda arbetsmarknadsparternas sida har vållat

väsentliga svårigheter på det statligt kollektivavtalsområdet, där spännvidden

16 procent helt accepterats. Om en i stort sett likvärdig förtjänst

skall uppnås för arbetare i enskild och i statlig tjänst i Stockholm blir förtjänstläget

därför på de lägre ortsgrupperna, där huvudmassan arbetstagare

är anställd, avsevärt högre än på den enskilda arbetsmarknaden.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 111.

Med utgångspunkt från det anförda ifrågasätter avtalsnämnden lämpligheten

av att nu göra spännvidden mellan orterna så liten att Stockholm

skulle placeras i den näst högsta ortsgruppen, eventuellt endast i den tredje

gruppen uppifrån räknat.

Försvarets civilförvaltning erinrar ävenledes om att i de enskilda avtalen

i vissa fall införts ett särskilt löneläge i Stockholm ovanför nuvarande

grupp 5. Denna omständighet samt vissa erfarenheter i övrigt synas giva

vid handen, att speciella storstadsfaktörer finnas, vilka hittills icke i tillräcklig

utsträckning beaktats vid dyrortsundersökningar. Civilförvaltningen

förutsätter, att jämväl detta spörsmål närmare utredes vid de kommande

undersökningarna.

Svenska stadsförbundet har i anslutning till det av de sakkunniga anförda

exemplet i fråga om timförtjänstens variationer uttalat, att årets lönerörelser

torde ha medfört, att den avtalsenliga spännvidden tänjts ut så, att

den kommit att ungefär motsvara den reella spännvidden. Förbundet har

med ledning av socialstyrelsens timlönestatistik för år 1949 (inkl. sociala

förmåner men exkl. ersättningar för övertid och skiftarbete) uppgjort följande

sammanställning över förhållandet mellan Stockholmslönerna och 3- ortslönerna i vissa fack.

. . . . , 3-ortslön i % av

Arbetsområde Stockholmslön

Målning ................................ 68

Kommunala anläggningsarbeten .......... 69

Bilverkstäder ............................ 74

Stuveri.................................. 75

Kommunala gas-, el- och vattenverk........ 76

Byggnadssnickerier ...................... 78

Möbelfabriker............................ 80

Mekaniska verkstäder .................... 80

Husbyggnad ............................ 82

Elektriska installationer .................. 83

Maskin- och motorfabriker................ 83

Åkerier ................................ 85

Rörinstallationer ........................ 86

Kommunala renhållningsverk ............ 87

Omnibusföretag, privata .................. 87

I anslutning till sammanställningens innehåll framhåller stadsförbundet,

att 3-ortslönen enligt den officiella dyrortsgrupperingen skulle ha utgjort

92 procent av Stockholmslönen. Rörande förhållandet mellan den statliga

lönegrupperingen och den allmänna arbetsmarknaden anför stadsförbundet

vidare följande.

Onekligen har man anledning antaga, att den marknadsnivå, som sålunda

föreligger, giver ett visst uttryck för arbetsmarknadspartcrnas uppfattning

om prisrelationerna mellan Stockholm och 3-orterna. I vart fall

synes det, som om de sakkunniga mera ingående bort i enlighet med sina

direktiv ha beaktat »den lönespänning som föreligger mellan olika orter

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Mnj.ts proposition nr 111.

på den privata arbetsmarknaden». Att de relativa lönemarknadsnivåerna

icke överensstämma med dyrortsgrupperingen förefaller tydligt. Om man

i denna situation för arbetstagare inom offentlig tjänst accepterar en spännvidd

mellan angivna orter av 8 % eller mindre i stället för de siffror, som

här framräknats för den privata arbetsmarknaden, uppstår otvivelaktigt

en spänning mellan de olika arbetsområdena, det offentliga och det privata.

En med hänsyn till marknadsläget i lägre ortsgrupp rimlig lön till en statligt

eller kommunalt anställd blir för låg i högre ortsgrupp; och om lönen

avvägts efter marknadsläget i en högre ortsgrupp, blir den för hög i förhållande

till nivån i lägre ortsgrupp. Denna spänning blir allt större ju mer

den officiella dyrortsgrupperingens spännvidd avlägsnar sig från den, som

kommer till uttryck på den privata arbetsmarknaden, och ju mer de offentligt

anställdas löner bindas vid den officiella ortsgrupperingen.

Styrelsen hemställer, att frågan ägnas uppmärksamhet vid ärendets fortsatta

handläggning, vare sig så bör ske i samband med dyrortsgrupperingen

eller i samband med lönernas fastställande sedan dyrortsgrupperingen genomförts.

Industriens utredningsinstitut anför i den av Svenska arbetsgivareföreningen

och Sveriges industriförbund överlämnade promemorian följande

synpunkter på näringslivets lokalisering.

Förändringar i den nuvarande dyrortsgrupperingen medför konsekvenser

för näringslivets lokalisering som verkar på olika sätt. Om en ort, som

nu ligger lågt på dyrortsskalan, kommer att förflyttas upp på densamma,

medför detta, att å ena sidan företagarvärldens incitament — i form av

låga lönekostnader — till inflyttning av verksamhet till orten i fråga skulle

minskas, men att å andra sidan arbetskraftens villighet att förflytta sig

dit, eller bo kvar där, ökas. Förhållandet blir naturligtvis det rakt motsatta,

om orten förflyttades uppifrån och ner på dyrortsskalan. Vi ser härav, att

förändringar i dyrortsgrupperingen medför två helt motstridiga tendenser.

Vilken av dessa som är av avgörande betydelse synes icke helt generellt

kunna bedömas. I nuvarande skärpta arbetsmarknadsläge torde man dock

kunna påstå, att arbetskraftens flyttningsvillighet som regel är avgörande.

Detta torde framför allt gälla i valet mellan landsbygd och stad, enär det

f. n. synes vara så, att ur företagarnas synpunkt fördelen av de lägre lönekostnaderna

på landsbygden i betydande utsträckning uppväges av kostnader

för de »trivselanordningar», som där måste anläggas för att över

huvud taget arbetskraft skall kunna anskaffas. Hur förhållandet gestaltar

sig i valet mellan olika städer och främst mellan storstäderna Stockholm

och Göteborg å ena sidan och de mindre städerna å andra sidan är emellertid

mera vanskligt att bedöma.

Om man väljer att beakta näringslivets lokaliseringsproblem vid uppgörandet

av dyrorts- eller dyrområdesgrupperingen synes detta enklast kunna

göras på det sättet, att man allt efter den målsättning man har, tar större

eller mindre hänsyn till de icke prisstatistiskt mätbara faktorerna. Som

exempel kan nämnas, att om man anser det fördelaktigt att minska arbetskraftens

dragning till storstäderna, vore det lämpligt att de icke prisstatistiskt

mätbara faktorer, som just konstituera denna dragning, gåves

en relativt stor vikt i de grundläggande kalkylerna. Härigenom skulle de

prisstastistiskt mätbara förhållandena komma mer i bakgrunden och därigenom

skillnaden i de av rättvisekravet fordrade löneskillnaderna mellan

storstäderna och den övriga delen av landet bli mindre.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 111-

Det förhållandet, att de sakkunniga föreslår en indelning i dyrområden

i stället för dyrorter, är värt att beaktas i detta sammanhang. Den föreslagna

indelningsgrunden medför generellt, att löneskillnaderna mellan närbelägna

städer och tätorter och även mellan dessa och den däromkring liggande

landsbygden utjämnas, men att däremot skillnaderna mellan å ena

sidan storstäderna och å andra sidan de mindre städerna förstoras. Detta

senare måste få den konsekvensen, att arbetskraftens dragning till storstäderna

blir ännu större än vad den f. n. är. Något generellt uttalande, om

en övergång från dyrorts- till dyrområdesgruppering är önskvärd ur näringspolitisk

synpunkt, kan ej göras. I vissa avseenden kanske denna övergång

utgör ett steg i rätt riktning, men i andra fall kan motsatsen gälla. Det

synes vara lämpligt att ej undantagslöst fasthålla vid områdesprincipen

utan lämna den möjligheten öppen, att vissa enstaka orter, för vilka speciellt

starka skäl föreligga, utbrytas ur sitt område och klassificeras för sig.

Svenska arbetsgivareföreningen uttalar, att en stark utjämning av dyrortsgraderingen

och en i följd därav framtvingad, mera utjämnad lönesättning,

oberoende av löntagarnas faktiska levnadskostnader, sannolikt får

den följden att företagarna vid val av förläggning av nyplanerade fabriker

skola finna det angeläget att söka nå en placering, som är fördelaktig med

hänsyn till andra produktionsfaktorer än löneläget, och därvid kanske

främst sikta till låga transportkostnader. Detta skulle enligt föreningens

uppfattning kunna innebära, att den utspridning på landsbygden av industrier,

som på senare tid gjort sig allmänt gällande, skulle komma att

förbytas i en strävan att placera företagen i städerna.

Handelskammaren i Malmö framhåller, att en genom sammanpressning

av ortsgrupperingen genomförd höjning av lönenivån i de lägsta ortsgrupperna

skulle komma att menligt påverka konkurrensläget för industrierna

i dessa orter. På grund av dyrortsgrupperingens betydelse för företagslokaliseringen

skulle vidare den ur samhällssynpunkt i och för sig önskvärda

tendensen inom industrien att decentralisera tillverkningen till mindre

tätorter och landsbygdskommuner komma att motverkas.

Hadelskammaren i Visby anför liknande synpunkter.

Lanlbruksstyrelscn anser däremot, att den föreslagna områdesindelningen

kan leda till en avspänning i konkurrensen om arbetskraften mellan

landsbygd och tätorter, vilket kan i gynnsam riktning påverka en decentralisering

av näringslivet.

Försvarets fabriksstyrelse anför följande synpunkter rörande rekryteringsmöjligheterna.

Avståndet från arbetsplatsen till större centra har i rekryteringshänseende

särskild betydelse, då det gäller tjänstemän, som i sin tidigare verksamhet

i allmänhet vistats på orter, där tillgång till kulturella institutioner,

fortbildning, nöjen in. in. finnes. Det är nämligen svårt att med nuvarande

dyrortsskillnader förvärva och bibehålla personal å landsbygden

och mindre orter i sådana befattningar, som icke eller endast i begränsad

utsträckning kunna rekryteras från ortens befolkning. Fabriksstyrelsen är

medveten om de stora svårigheter, som föreligga att vid dyrortsgrupperingen

taga hänsyn till alla de varierande förhållanden av denna natur, som

i verkligheten förekomma.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 111.

I ett vid dyrortsnämndens utlåtande fogat särskilt yttrande av herr

Wahlund anföres i huvudsak följande.

Dyrortsnämndens yttrande avser lönegrupperingen och utgår från den

förutsättningen, att en dyrortsgradering av statstjänstemännens löner skall

förekomma även i fortsättningen. Jag är av annan mening men tvingas tyvärr

till nämnda avgränsade frågeställning, enär de sakkunniga i enlighet

med sina direktiv icke upptagit till prövning lämpliga former för dyrortsgrupperingens

avskaffande.

Samtidigt som den regionala prisvariationen krympt, har avståndsdvrheten

blivit allt mer dominerande. Med avståndsdyrhet avser jag härvid ej

blott prisökning på grund av extra transportkostnader utan även den fördyring,

som i glesbygden uppstår på grund av varors och tjänsters svåråtkomlighet.

Jag inbegriper behövliga inköpsresor och andra resor men även

värdet av den tid, som vid dylika resor går till spillo.

Avståndsdyrhet, tagen i denna vidsträckta bemärkelse, är givetvis svår

att mäta. Om detta skulle tillfredsställande låta sig göra, är jag övertygad

om att vid tillämpande av lika-standardprincipen levnadskostnadsskillnaderna

mellan glesbygd och tätbygd skulle åtminstone utjämnas.

Ett indicium härför utgör den av dyrortsnämnden vitsordade svårigheten

att besätta glesbygdens tjänstemannabefattningar. Tjänstemän, som ha att

träffa ett val mellan tjänstgöring i glesbygd eller i tätbygd, utföra i själva

verket den avvägning, som indexmetodiken i sin tekniska bristfällighet ej

förmår prestera.

Man bör underlätta för glesbygden att få tjänstemän och ej genom en

dyrortsgruppering motverka detta. Med hänsyn till det sagda motsätter jag

mig i nuvarande läge varje dyrortsgruppering, som särskiljer stadsbygd

från kringliggande landsbygd.

Jag övergår till den motsatta polen i föreliggande sammanhang, »ödebygdsproblemet».

Jag uppskattar den positiva inställning till ensligt belägna

kommuners situation, som kommit till uttryck i dyrortsnämndens

utlåtande. Jag vill emellertid framhålla, att ödemarksproblemet bör uppfattas

som en extrem form av glesbygdsproblemet, önskar man kompensera

ödebygdens tjänstemän, kan man med motsvarande skäl, om ock ej

med samma tyngd, motivera en lönekompensation till glesbygdens tjänstemän.

Jag vill slutligen betona vikten av dyrortsberäkningarnas praktiska utformning

och speciellt uttrycka en förhoppning att ej tillägg för lokala resor,

i kombination med otillräckliga tillägg för inköpsresor m. in., otillräckligt

hänsynstagande till kvalitetsskillnader etc. skola åstadkomma missvisande

skillnader i dyrortshänseende mellan stadsbygd och landsbygd.

I remissyttrandena ha förslagen beträffande skattegrupperingen

icke föranlett några erinringar. Bostad skostnadsgrupperingen

har behandlats mera ingående endast av pensionsstyrelsen, som anfört i huvudsak

följande.

Styrelsen anser liksom dyrortsakkunniga att det är uteslutet att nu företaga

en omläggning av grunderna för bostadskostnadsgrupperingen. Bostadstilläggens

konstruktion utredes för närvarande av särskilda sakkunniga,

1950 års folkpensionsrevision. En eventuell omläggning av grunderna

för grupperingen bör därför uppskjutas till dess statsmakterna tagit ståndpunkt

till revisionens blivande förslag i frågan.

Därest en ny bostadskostnadsgruppering är avsedd att träda i kraft den

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Iiungl. Maj.ts proposition nr 111.

1 januari 1953, måste densamma vara fastställd senast den 1 juli 1952 för

att förarbetena skola kunna medhinnas. I detta sammanhang vill pensionsstyrelsen

erinra om att den nuvarande bostadskostnadsgrupperingen enligt

Kungl. Maj :ts beslut den 9 december 1949 äger giltighet till och med 1951

års utgång. En viss förlängning av denna gruppering torde sålunda bli erforderlig,

men då kommunindelningsreformen den 1 januari 1952 träder i

kraft, måste vissa jämkningar samtidigt företagas. Av skäl, som anförts beträffande

ifrågasatt ny gruppering från och med den 1 januari 1953, bör

omgrupperingen med anledning av kommunindelningsreformen vara fastställd

senast den 1 september innevarade år.

I fråga om hyresgrupperingen uttalar skolöverstyrelsen, att denna

gruppering icke torde kunna göras enhetlig för större områden på samma

sätt som dyrortsgrupperingen. överstyrelsen utgår från, att vid hyresgrupperingen

hänsyn skall tagas till hyran för 2- och 3-rumslägenheter

(med kök) i respektive orter med samma standard, som angives i boställscrdningen

för folkskolans lärare. Då nuvarande hyresbelopp varit underställda

riksdagens prövning, bör en ändring av dessa ej ske utan riksdagens

medverkan. Omgrupperingen bör därför endast åsyfta att bestämma relationen

mellan hyrorna på olika orter och att inordna orterna i 5 grupper

allt efter hyrans storlek.

I flera yttranden ha synpunkter anförts även rörande förhållanden, som

icke direkt anknyta till lönegrupperingen eller därmed sammanhängande

grupperingar. Sålunda ha flera myndigheter och organisationer berört kallorts-

och enslighetstilläggen. Dessa frågor anser jag mig emellertid icke

böra upptaga till behandling i detta sammanhang.

Tidsschema och kostnadskalkyl.

De sakkunniga föreslå att arbetet med dyrortsundersökningen och grupperingen

bedrives efter följande schema:

1951 febr.

mars

maj

»

sommaren

sept.

■»

hösten

»

Remisstiden utgår.

Propositionen framlägges.

Riksdagsbeslut.

Förberedelserna för konsumtionsundersölcningen och undersökningen

hos hyresnämnderna igångsättas.

Rearbetningen av ombudsmaterialet igångsättes.

Prisinsamling på 140 orter.

Första delen av undersökningen hos hyresnämnderna inkommer

till socialstyrelsen.

Konsumtionsundersökningen utföres.

Hyresräkning på mindre orter.

1952 aug. Socialstyrelsens preliminära förslag.

hösten överväganden rörande de statliga Iöneplanerna.

nov. Slutligt förslag till inplacering av orterna.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

1953 mars

maj

1 juli

eller

1954 1 jan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 111.

Proposition om löneplanerna avlämnas.

Riksdagsbeslut.

| Ny dyrortsgruppering träder i kraft.

Kostnaderna för en dyrortsundersökning, verkställd enligt föreslagna

riktlinjer, beräknas av de sakkunniga på följande sätt.

a) Framskrivning av 1945 års hgresråkning

1 amanuens i 12 mån. (å ca 850 kr.) ......

3 biträden i 12 mån. (å ca 500 kr.) ........

b) Prisinsamling etc.

1 amanuens i 12 mån. (å ca 850 kr.) ......

2 biträden i 12 mån. (å ca 500 kr.) ........

140 ombud (å ca 50 kr.) ..................

c) Gemensamma kostnader.

biträdande arbetsledare (1 aktuarie i 18 mån.

å ca 1 050 kr.) ........................

oförutsedda utgifter ......................

Summa

Budget-

Budget-

året

året

Summa

1951/52

1952/53

kr.

kr.

kr.

28 000

—

28 000

10 000

—

10 000

18 000

—

18 000

29 000

—

29 000

10 000

—

10 000

12 000

—

12 000

7 000

—

7 000

18 600

5 400

24 000

13 600

5 400

19 000

5 000

—

5 000

75 600

5 400

81 000

d) Konsumtionsundersökning på landsbygden. 80 000 10 000 90 000

Totalsumma 155 600 15 400 171 000

Vid beräkningarna ha de sakkunniga utgått från att lämpliga lokaler

skola ställas till förfogande utan kostnad och att expenser m. m. skola

bestridas från socialstyrelsens omkostnadsanslag. Någon kostnadsberäkning

för den kompletterande hyresräkning, som kan visa sig erforderlig å vissa

mindre orter, har icke utförts. De sakkunniga förutsätta vidare, att vederbörande

kommun skall bestrida kostnaderna för det arbete, som ankommer

på hyresnämnderna.

Förslaget till tidsschema har föranlett vissa uttalanden i remissutlåtandena.

I regel framhålles därvid, att grupperingen bör genomföras snarast

möjligt och att undersökningen därför bör i möjligaste mån påskyndas.

Socialstyrelsen finner dock den för undersökningarna tillmätta tiden knappt

tilltagen. Styrelsen anför följande därom.

Både konsumtionsundersökningen på landsbygden och hyresräkningen

kunna på grund av omfattande förberedelsearbeten sättas i gång först på hösten

1951. I båda fallen erfordras en tid av 1 å 2 månader, innan alla uppgifterna

äro inkomna och kompletta. Den tid, som återstår till april—maj

1952, ungefär 6 å 7 månader, då bearbetningen av dessa uppgifter bör vara

avslutad, måste enligt socialstyrelsens mening anses vara i knappaste laget.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 111.

Socialstyrelsen anser det följakligen icke möjligt att ytterligare knappa in

på de av de sakkunniga angivna tiderna.

Dyrortsnämnden anser det beklagligt, att den nya grupperingen icke

blir färdig förrän 1 ys år efter det komxnunindelningsreformen trätt i

kraft. Nämnden uttalar, att alla möjligheter att åstadkomma en provisorisk

justering av nuvarande gruppering böra prövas. En sådan justering bör

dock ske på sådant sätt att den nya grupperingen icke föregripes i så måtto

att provisoriska uppflyttningar företagas, som senare måste återgå.

Tjänstemännens centralorganisation uttalar, att framställningar om justeringar

i nuvarande gruppering böra prövas på grundval av anförda omständigheter

och befogade ändringar ske och sålunda ej uppskjutas under

hänvisning till en först år 1953 eller 1954 ikraftträdande ny ortsgruppering.

Socialstyrelsen yttrar följande rörande kostnadskalkylen.

De kostnadsberäkningar, som verkställts av de sakkunniga, kan socialstyrelsen

godtaga. Dessa beräkningar innefatta emellertid inga kostnader

för den kompletterande hyresräkning, som kan bli erforderlig på vissa

mindre orter. Kostnaderna för denna hyresräkning äro för närvarande icke

möjliga att angiva exakt. Med ledning av de preliminära beräkningar, som

verkställdes rörande en planerad hyresräkning hösten 1950, uppskattar socialstyrelsen

dessa kostnader till 75 000 kronor. Om detta belopp icke skulle

visa sig tillräckligt, förutsätter styrelsen, att den senare får inkomma med

framställning om det tilläggsanslag, som kan visa sig erforderligt.

Departementschefen.

Den förestående kommunindelningsreformen kommer, som inledningsvis

omnämnts, att på ett betydelsefullt sätt beröra frågan om den fortsatta utformningen

av dyrortsgrupperingen. En allmän omgruppering av orterna

torde bli erforderlig. En sådan omfattande revision av dyrortsgrupperingen

måste emellertid föregås av en undersökning av rådande skillnader i levnadskostnader.

Med hänsyn härtill tillkallades år 1950 en särskild expertkommitté,

1950 års dyrortssakkunniga, med uppdrag att verkställa utredning

angående de principer, efter vilka en ny dyrortsundersökning skulle äga

rum.

I några yttranden över de sakkunnigas förslag ha under uttalande, att

de lokala variationerna i levnadskostnader numera vore små, yrkanden

framförts om att dyrortsgrupperingen borde avskaffas. Med anledning härav

vill jag erinra, att spännvidden i levnadskostnader enligt 1946 års dyrortsundersökning

var 16 procent mellan högsta och lägsta ortsgrupp — skillnaderna

mellan dyraste ort och billigaste ort voro avsevärt större. Även

om enligt dyrortssakkunnigas utredningar en viss sammanpressning av

dessa skillnader skulle ha ägt rum därefter, anser jag det omöjligt att utan

närmare undersökningar avgöra hur stor denna sammanpressning varit.

Först sedan resultatet av den nya dyrortsundersökningen föreligger, kunna

angivna yrkanden upptagas till realprövning.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 111.

Vad härefter angår de principiella grunderna för en dgrortsgruppering

föranleder vad de sakkunniga härom anfört ingen erinran från min sida.

Jag delar sålunda de sakkunnigas uppfattning, att dyrortsjämförelsen icke

bör begränsas till att avse enbart prisolikheter. Hänsyn bör tagas även till

icke statistiskt mätbara faktorer trots de bedömningsmoment som härigenom

med nödvändighet införas i ortsgrupperingen. En viss grad av bedömning

är emellertid ofrånkomlig, även om jämförelsen inskränkes till att

avse prisolikheterna. Jag instämmer i dyrortssakkunnigas uttalande, att

man så långt materialet tillåter skall bygga på en prisstatistisk jämförelse

men att man därjämte måste söka göra en rimlig avvägning med hänsyn

till faktorer, som icke kunnat beaktas vid denna undersökning. I några remissyttranden

har en viss tvekan gjort sig gällande mot att bedömningsmomenten

i en kommande undersökning skulle givas större vikt än hittills

och i ett par yttranden har uttalats, att metodfrågorna i detta hänseende

böra närmare övervägas. I anledning härav vill jag uttala, att socialstyrelsen

bör ägna stor uppmärksamhet åt frågan i vilken utsträckning och på

vad sätt hänsyn bör tagas till de omätbara faktorerna.

Mot de riktlinjer för en områdesindelning vid undersökningen, som dyrortssakkunniga

uppdragit, har jag i huvudsak ingen erinran att göra. Det

är givetvis ofrånkomligt, att vissa lokala prisskillnader icke komma till uttryck

med det föreslagna utjämningsförfarandet. Jag anser emellertid denna

nackdel av underordnad betydelse i förhållande till de fördelar som den

föreslagna metoden innebär.

Vid remissbehandlingen ha framförts önskemål om att undersökningarna

må bedrivas förutsättningslöst i vad avser dyrområdes- eller dyrortsindelning.

För att tillmötesgå detta önskemål skulle emellertid prisinsamlingen

behöva utökas i sådan grad att undersökningens slutförande skulle

avsevärt försenas.

Omfattningen av och gränserna för de områden, som skola tillämpas för

de olika huvudposterna, kunna givetvis icke fastställas, förrän det nya prismaterialet

föreligger. Först därefter blir det möjligt att avgöra, för vilka

posler samma indelning kan tillämpas. Jag delar de sakkunnigas uppfattning,

att vissa jämkningar i respektive områdesindelningar böra vara tilllåtna

i syfte att minska antalet indelningar.

I ett par yttranden har understrukits, att områdenas avgränsning icke

behöver vara knuten till länsgränserna. De sakkunniga framhålla härom,

att det av praktiska skäl självfallet är fördelaktigt, om områdesgränserna

följa länsgränserna, men att särskilda hänsyn kunna leda till att länsgränserna

brytas. Jag kan instämma i denna uppfattning.

Även beräkningen av skatteposten skall enligt dyrortssakkunnigas förslag

i viss mån bestämmas områdesvis, i det att kommunalskattesatsen skall

beräknas på en för större områden genomsnittlig, efter folkmängden vägd

skattesats. De sakkunniga förorda i första hand samma områdesindelning

som för livsmedel, vilket skulle innebära, att de beräknade genomsnittliga

skattesatserna skulle komma att avse både städer och landsbygd.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 111-

63

Frågan om en områdesindelning bör tillämpas eller icke beträffande den

kommunala skattesatsen bör enligt min mening icke avgöras, förrän skattesatserna

för år 1952 föreligga samt undersökningen i övrigt fortskridit så

långt att de olika områdesindelningarna kunna bestämmas. Jag förutsätter

emellertid, att socialstyrelsen ägnar uppmärksamhet åt spörsmålet och till

Kungl. Maj :t inkommer med det förslag i ämnet, vartill övervägandena

kunna föranleda.

I fråga om prisinsamlingen innebär dyrortssakkunnigas förslag beträffande

antalet orter, från vilka prisnoteringar skola inhämtas på livsmedel

och vissa andra varuslag, en avsevärd minskning i förhållande till tidigare

undersökningar. Eftersom de insamlade prisuppgifterna icke skola bestämma

enskilda orters livsmedelstal etc. utan endast ingå i ett medeltal för

större områden, är en nedskärning av antalet prisinsamlingsorter möjlig

utan att resultatets tillförlitlighet behöver ifrågasättas. Förslaget har även

allmänt tillstyrkts vid remissbehandlingen. Några remissmyndigheter ha

dock ifrågasatt, om det föreslagna antalet orter är tillräckligt. Särskilt för

glest bebyggda delar av landet, främst i övre Norrland, befaras antalet orter

enligt förslaget bli alltför litet för att kunna giva en tillförlitlig bild av

prisförhållandena där. Önskemål ha även framförts om att prisnoteringar

böra inhämtas jämväl från rena landsbygdskommuner. Jag delar dyrortssakkunnigas

uppfattning, att antalet prisinsamlingsorter bör avsevärt nedskäras.

Med anledning av vad vid remissbehandlingen anförts vill jag dock

icke motsätta mig en viss ökning av antalet orter utöver vad de sakkunniga

föreslagit. Denna ökning kan dock icke göras särskilt stor för att tidsplanen

icke skall rubbas. Jag föreslår därför, att prisinsamling skall äga rum på

200 orter vid sidan av insamlingen på socialstyrelsens 60 ombudsorter,

d. v. s. på sammanlagt 260 orter. Vid urvalet bör någon överrepresentation

i enlighet med vad i det föregående anförts ske för främst övre Norrland.

Socialstyrelsen bör även överväga möjligheterna att låta ett mindre antal

rena landsbygdskommuner ingå bland prisinsamlingsorterna. Om en tillfredsställande

prisinsamling på landsbygden skulle anses möjlig, synas de

35 landskommuner, från vilka socialstyrelsen fortlöpande insamlar prisuppgifter,

böra medtagas.

Dyrortssakkunniga ha ansett de representantvaror, som för närvarande

ligga till grund för beräkningen av levnadskostnadsindex, i stort sett tillräckliga

och väl valda. När det gäller livsmedel, ha de dock föreslagit vissa

smärre justeringar. Mot dessa ändringar har jag ingen erinran.

Beträffande kläder och skodon föreslå dyrortssakkunniga, att lokal prisinsamling

skall ske endast i fråga om reparationer och vissa tjänster. De

sakkunniga framhålla, att icke oväsentliga prisolikheter mom denna grupp

torde förekomma för vissa varor utanför priskontrollen men att svårigheterna

att renodla prisskillnaderna från kvalitetsolikheterna äro så stora,

att man borde avstå från att göra en prisinsamling och i stället påföra samma

kostnad på alla orter. Vid remissbehandlingen ha erinringar anförts

mot detta förslag, och därvid har ifrågasatts om prisinsamling verkligen är

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

obehövlig på dessa varor. Jag delar denna tvekan och anser, att socialstyrelsen

bör överväga möjligheterna att utöka prisinsamlingen beträffande kläder

och skodon. Även inom posten övriga utgifter bör en utökning av prisinsamlingen

övervägas. Jag återkommer härtill i fortsättningen.

Prisinsamling under tolv på varandra följande månader skall enligt förslaget

ske på de 60 ombudsorterna. För dessa orter inkomma de behövliga

prisuppgifterna fortlöpande varje månad oavsett dyrortsundersökningen.

Bearbetningen av noteringar för tolv månader kan därför avse även första

hälften av år 1951, vilket är nödvändigt för att den föreslagna tidsplanen

skall kunna hållas. Jag kan av denna anledning icke tillstyrka någon utökning

i detta hänseende. Mot den föreslagna tidpunkten för den allmänna

prisinsamlingen har jag ingen erinran att göra.

Dyrortssakkunnigas förslag, att prisinsamlingen skall handhavas av särskilda

ombud, vilka efter förslag av vederbörande kommunala myndigheter

skola tillsättas av socialstyrelsen och avlönas med statsmedel, biträder jag.

Speciellt från tjänstemannahåll har understrukits vikten av att undersökningarna

omfattas med förtroende från allmänhetens sida. Trots att prisuppgifterna

endast skola ingå i medeltal för större områden och alltså ej direkt

kunna påverka den egna ortens placering torde psykologiska skäl tala för

att allmänheten beredes tillfälle att granska och framställa anmärkningar

mot de insamlade noteringarna. Jag tillstyrker därför, att de av ombuden

insamlade noteringarna skola, liksom vid 1946 års undersökning, hållas

tillgängliga för allmänheten under viss bestämd tid. Efter granskningstidens

utgång böra prisuppgifterna jämte eventuella erinringar mot dem insändas

till socialstyrelsen. Några särskilda granskningsmän synas däremot

icke behöva utses.

Vad slutligen beträffar de korrigeringar, som socialstyrelsen måste göra,

då noteringarna avse felaktig kvalitet, bör socialstyrelsen i tveksamma fall

samråda med vederbörande kommunala myndigheter.

Budgetvalet bör enligt dyrortssakkunnigas mening ägnas större intresse

än hittills. Redan genom en analys av resultaten från budgetundersökningar

torde värdefulla slutsatser kunna dragas rörande de skillnader i dyrhet

och levnadsstandard, som föreligga för olika större befolkningsgrupper, i

första hand städernas och landsbygdens befolkning.

Behovet av budgetmaterial ökas också till följd av förslaget att dyrortsjämföreisen

icke skall grundas på en enda budget. Enligt de sakkunnigas

mening böra nämligen två utgångspunkter väljas för en jämförelse, så att

skillnaderna i levnadskostnader mellan orterna kunna jämföras i båda riktningarna.

Dyrortssakkunniga framhålla, att strängt taget borde flera än två

budgetar användas. Av praktiska skäl är emellertid en begränsning nödvändig.

På grund härav och då man redan med två budgetar vinner fördelen

att man på två olika sätt kan uppskatta de totala skillnaderna i dyrhet föreslå

de sakkunniga, att man skall använda sig av två budgetar, representerande

ytterligheterna i levnadsvanor, nämligen en för Stockholm och en för

landsbygden. Detta förslag har tillstyrkts i flera remissyttranden. Önske
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 111.

65

mål ha dock framförts såväl att flera än två budgetar skulle komma till

användning som att man vid en begränsning till två budgetar icke skulle

utvälja två ytterlighetsbudgetar.

Jag delar uppfattningen, att flera än två budgetar rätteligen borde komma

till användning. En begränsning är emellertid ofrånkomlig. Jag vill därför

förorda, att dyrortsjämförelsen — under förutsättning att tillförlitligt

budgetmaterial kommer att finnas — i första hand skall grundas på en

budget för Stockholm och en för landsbygden. Med hänsyn till de betänkligheter,

som framkommit vid remissbehandlingen mot att använda två

extrema budgettyper samt till svårigheterna i samband med bostadspostens

mvägning, vartill jag i det följande återkommer, vill jag dock icke motsätta

mig, att som kontroll en beräkning jämväl göres på grundval av en tredje

budget, vilken lämpligen bör representera medelstora tätorter. Jag utgår

ifrån att landsbygdsbudgeten skall bli så representativ som möjligt för hela

landet.

Förslaget att även en landsbygdsbudget skall användas vid jämförelsen

förutsätter att en konsumtionsundersökning på landsbygden utföres under

år 1951. Jag förordar därför, att en sådan kommer till stånd, trots att tidpunkten

för en dylik undersökning icke kan anses vara den bästa. Undersökningen

är nämligen avsedd att ske efter den s. k. intervjumetoden och

kommer att avse konsumtionen under ett år tillbaka i tiden. De betydande

prishöjningar, som under denna tid förekommit, torde säkerligen försvåra

undersökningens genomförande. Intervjumetoden har icke heller tidigare

prövats i Sverige i samband med undersökningar av denna art. Socialstyrelsen

bör ägna denna undersökning största möjliga uppmärksamhet.

Genom denna konsumtionsundersökning torde även värdefulla uppgifter

rörande t. ex. egnahemskostnaderna och reseutgifterna kunna väntas framkomma.

En undersökning av landsbygdens konsumtionsvanor torde vara av

stort värde också i sammanhang, som ej beröra dyrortsfrågan.

Någon konsumtionsundersökning för tätorter ha dyrortssakkunniga icke

ansett sig böra föreslå utan förordat, att budgetmaterialet från den år 1948

företagna konsumtionsundersökningen i fråga om tätorter skall utnyttjas

för ifrågavarande ändamål. En framskrivning av detta material i vad det

avser Stockholm föreslås skola ske med hänsyn till inträdda ändringar

i priser och konsumtionsvanor. I flera remissyttranden har ifrågasatts, att

en ny konsumtionsundersökning skulle äga rum även i tätorter eller i varje

fall i Stockholm. Jag delar den uppfattningen, att det vore önskvärt med en

konsumtionsundersökning i tätorter samtidigt som på landsbygden. Socialstyrelsen

är emellertid redan förut hårt belastad av övriga arbetsuppgifter

i samband med dyrortsundersökningen. Med hänsyn härtill och då de inträffade

förändringarna i konsumtionsvanorna icke torde ha varit av sådan

storleksordning, att en framskrivning av 1948 års material ej skulle

kunna ske med erforderlig säkerhet, anser jag mig icke böra tillstyrka eu

konsumtionsundersökning för vare sig tätorter i allmänhet eller Stockholm

enbart.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 111.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

Budgeten för Stockholm liksom även den budget för medelstora tätorter,

som jag föreslagit skall komma till användning som kontroll, anser jag sålunda

böra grundas på uppgifterna enligt 1948 års konsumtionsundersökning

och framskrivas på sätt de sakkunniga föreslagit. Innan dessa budgetar

definitivt fastställas, bör socialstyrelsen inhämta dyrortsnämndens yttrande.

Mot dyrortssakkunnigas förslag, att budgetarna icke skola begränsas till

vissa familjetyper och inkomstklasser utan avse genomsnitt, har jag ingen

invändning att göra liksom ej heller mot deras övriga förslag rörande budgetvalet.

Vad de särskilda posterna i budgeten beträffar vill jag — utöver det redan

anförda — framhålla följande.

Enligt dyrortssakkunniga är man hänvisad till att beräkna bostadskostnaderna

i stort sett på samma sätt som vid 1946 års undersökning, d. v. s.

åtminstone för var och en av de större tätorterna och i övrigt för större,

lämpligt avgränsade områden. Vissa överväganden ha dock av de sakkunniga

ansetts påkallade beträffande metoderna för bostadspostens beräkning.

Under hänvisning till att förekomsten av lägenheter utan wc är starkt växlande

i olika orter föreslås, att man vid kvalitetsindelningen bör taga hänsyn

till om lägenheten är försedd med wc eller icke. I övrigt ha dyrortssakkunniga

icke ansett sig böra föreslå någon ändring i kvalitetsindelningen.

Värdet av den sålunda föreslagna utökningen av kvalitetsindelningen

har ifrågasatts i några yttranden. Socialstyrelsen föreslår ett bibehållande

av den vid 1946 års undersökning tillämpade kvalitetsindelningen och anför

som motivering härför bl. a., att styrelsen är tveksam i fråga om möjligheterna

att vid den summariska hyresframskrivning, som enligt de sakkunnigas

förslag skall ske på grundval av uppgifter från hyresnämnderna,

göra en så ingående differentiering, som de sakkunniga förordat.

Med hänsyn till vad socialstyrelsen sålunda anfört anser jag det tveksamt,

huruvida en uppdelning i kvalitetsgrupper i enlighet med de sakkunnigas

förslag bör genomföras. Ytterligare överväganden torde erfordras

på denna punkt. Det bör därför ankomma på socialstyrelsen att efter vidare

undersökning av problemet underställa frågan Kungl. Maj :ts prövning.

Aktuella hyressiffror skola enligt dyrortssakkunnigas förslag erhållas

icke genom en ny allmän hyresräkning utan genom en framskrivning av

1945 års hyressiffror. Ehuru man genom en dylik metod icke kan på ett

lika ingående sätt belysa det aktuella hyresläget som genom en ny hyresräkning,

anser jag mig böra tillstyrka förslaget. En allmän hyresräkning

skulle nämligen icke kunna medhinnas inom ramen för den uppdragna

tidsplanen. Därtill kommer, att många osäkerhetsmoment likväl skulle

kvarstå även om en omfattande och kostbar hyresräkning företoges. Jag

vill även erinra, att dyrortsnämnden ansett att en ny hyresräkning i dagens

läge icke kan motiveras ur dyrortssynpunkt.

Eftersom framskrivningen skall ske på grundval av uppgifter i hyresnämndernas

handlingar, kommer den att begränsas till orter med sådana

nämnder. För orter utan hyresnämnd anse dyrortssakkunniga, att man

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

67

vad gäller utvecklingen efter år 1945 sannolikt blir hänvisad till en kompletterande

hyresräkning. En sådan är också enligt min mening ofrånkomlig.

Med hänsyn till att individuella hyrestal i allmänhet icke skola beräknas

för mindre orter, synes dock denna kompletterande hyresräkning kunna

begränsas till ett mindre antal orter. Som jag redan framhållit medgiver

nämligen den föreslagna tidsplanen ej någon mera omfattande hyresräkning.

Dyrortssakkunnigas förslag, att beräkningen av regionala hyrestal för

landsbygden och de mindre tätorterna skall grundas på vid 1945 års hyresräkning

framkomna hyressiffror, torde såsom socialstyrelsen framhållit

leda till något för höga tal gentemot städerna. Oaktat de svagheter, som

utmärka denna metod, anser jag mig icke böra motsätta mig att den prövas

vid beräkningen av regionala hyrestal.

För var och en av de kvalitets- och storleksgrupper, vari hyreslägenheterna

skola uppdelas, uträknas en medelhyra. När det gäller att sammanväga

dessa medelhyror till ett genomsnittligt hyrestal för varje ort, uppstå

vissa svårigheter. Dyrortssakkunniga framhålla, att bostadskostnadsjämförelsen

i analogi med den dubbla jämförelsen i övrigt borde ske på grundval

av bostadsbeståndets sammansättning i Stockholm respektive på landsbygden.

Enligt deras förmenande uppkomma i senare fallet vissa komplikationer.

De ifrågasätta därför en utvidgning av den dubbla vägningen på

så sätt, att man för varje ort skulle göra jämförelser på grundval av bostadsbeståndets

sammansättning dels i Stockholm och dels på orten i

fråga. Svårigheter skulle emellertid härvid uppstå vid sammanvägningen

med övriga delposter. Den av mig i det föregående förordade kontrollräkningen

på grundval av en budget för medelstora tätorter synes emellertid

i viss mån kunna tjäna som vägledning härvidlag. Jag förutsätter, att socialstyrelsen

särskilt uppmärksammar de problem, som här möta.

De framlagda förslagen beträffande bostadsrättslägenheter och egnahem

föranleda ingen invändning från min sida. Jag vill dock understryka vad

av de sakkunniga och vid remissbehandlingen uttalats om önskvärdheten

att egnahemskostnaderna skulle kunna beaktas vid dyrortsjämföreisen.

Möjligheterna att ur uppgifterna till konsumtionsundersökningarna erhålla

hållpunkter för en bedömning av de faktiska egnahemskostnaderna torde

dock, som socialstyrelsen betonat i sitt utlåtande, icke vara särskilt stora.

De böra likväl noga undersökas. När det gäller bostadsrättslägenheterna,

framhåller hyresrådet, att uppgifter om de beräknade faktiska kostnaderna

kunna erhållas hos hyresnämnderna. Med hänsyn till att dylika kostnadsuppgifter

behövas ej blott för nya utan även för äldre lägenheter synes

det emellertid vara tveksamt om detta är en framkomlig väg.

Vad slutligen beträffar förslaget att uppvärmningsbränslet skall ingå i

bostadsposten har jag ingen erinran att göra häremot eller mot det sätt

på vilket dessa kostnader föreslagits skola beräknas.

I enlighet med de sakkunnigas förslag torde de direkta skatterna böra

medräknas vid levnadskostnadsjämförelsen. Vad angår den kommunala

skattesatsen ifrågasattes redan i samband med 1946 års dyrortsundersök
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Mcij:ts proposition nr 111.

ning, att en avräkning skulle ske för den skillnad i förmåner, som skattebetalarna

på olika orter kunna erhålla för en och samma skatt. Dyrortssakkunniga

framhålla under hänvisning till att någon tillfredsställande metod

för en sådan avräkning icke torde kunna uppställas att skattesatserna

ihåste användas utan omvandling. Vid remissbehandlingen av dyrortssakkunnigas

betänkande ha krav framförts på att man trots vanskligheterna

borde pröva om icke någon summarisk metod kunde utfinnas för en omvandling

av skattesatserna med hänsyn till olikheterna i den kommunala

standarden. De skäl, som anförts härför, synas mig icke helt obefogade.

Jag anser emellertid osäkerheten hos en beräkning av detta slag alltför

stor för att kunna tillstyrka att en sådan kommer till utförande. Jag delar

därför de sakkunnigas uppfattning, att skattesatserna måste användas sådana

de äro.

Mot dyrortssakkunnigas förslag, att man skall grunda beräkningen på

skattesatserna för enbart ett år — år 1952 —- ha invändningar framställts

i åtskilliga yttranden. Även om den föreslagna områdesindelningen i viss

utsträckning torde vara ägnad att utjämna de variationer i utdebiteringen,

som kunna förekomma under storkommunernas första verksamhetsår,

torde dock slutlig ställning till detta spörsmål icke böra tagas utan ytterligare

överväganden. Jag förordar därför, att frågan närmare undersökes av

socialstyrelsen och att resultatet av undersökningen underställes Kungl.

Maj :t i samband med styrelsens förslag rörande områdesindelning för

skattepostens beräkning.

Mot de framlagda förslagen i övrigt rörande beräkningen av denna post

har jag ingen erinran att göra.

Inom huvudposten övriga utgifter brukar man sammanföra en rad varuslag

och tjänster av mycket olika slag. Dessa poster kunna även vara av

skiftande karaktär och betydelse på olika orter. Eftersom denna huvudpost

numera omfattar en stor andel av totalutgiften, är det av betydelse, att förekommande

kostnadsolikheter orterna emellan också komma till uttryck vid

levnadskostnadsjämförelsen. Dyrortssakkunniga ha av denna anledning ägnat

denna post särskild uppmärksamhet. För att klargöra vilka problem

som föreligga, ha de uppdelat posten efter möjligheterna att bestämma prisolikheterna.

Mot denna uppdelning ha en del anmärkningar framlörts vid

remissbehandlingen. Med anledning härav vill jag understryka, att den i

betänkandet framlagda uppdelningen icke får betraktas — och av dyrortssakkunniga

ej heller utgivits för att vara — definitiv. Enligt min mening bör

en prisinsamling vara möjlig att genomföra för ett betydligt större antal

poster än som angivits i de sakkunnigas uppdelning. Jag förutsätter, att

socialstyrelsen närmare undersöker möjligheterna att verkställa prisinsamling,

när det gäller varuslag och tjänster inom denna huvudpost. Styrelsen

bör därvid beakta de synpunkter som framförts vid remissbehandlingen.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

69

Beräkningen av resekostnaderna på olika orter kan under inga omständigheter

bli annat än en uppskattning. Med hänsyn härtill delar jag dyrortssakkunnigas

uppfattning, att beräkningen bör göras starkt schematiskt.

Den allmänna uppläggning av beräkningen, som de sakkunniga framlagt,

kan jag sålunda biträda.

Kostnaderna för semesterresor skola enligt dyrortssakkunniga sättas lika

på alla orter. De sakkunniga framhålla visserligen, att det är tveksamt om

behovet av semesterresor är detsamma överallt samt att kostnaderna även i

övrigt kunna variera. De anse det emellertid omöjligt att på ett tillfredsställande

sätt mäta dessa kostnadsolikheter. Jag delar dyrortssakkunnigas

uppfattning på denna punkt.

Med hänsyn till att skolresorna vid en genomsnittsberäkning av det slag,

varom här är fråga, numera knappast torde få någon inverkan på xesultatet,

komma kostnadsolikheterna för lokala resor och för resor i samband med

inköp in. in. på annan ort att bli avgörande för resetilläggens variationer.

Dyrortssakkunniga framhålla, att beräkningen av resekostnaderna bör grundas

på aktuella priser, och ha av denna anledning icke ansett sig böra framlägga

något förslag i detta hänseende. Definitivt beslut om resetilläggen bör

enligt de sakkunniga fattas av Kungl. Maj :t efter förslag av socialstyrelsen.

Jag förordar i enlighet härmed att någon slutgiltig plan beträffande resetillläggen

icke nu framlägges. Vilkendera av de två av de sakkunniga angivna

beräkningsmetoderna i fråga om inköpsresorna som bör komma till användning

kan ej heller nu avgöras. Som ett första led enligt båda alternativen

måste de s. k. inköpsorterna fastställas. Dyrortssakkunniga föreslå, att det

vid 1946 års undersökning använda urvalet i stort sett skall användas även

vid den förestående beräkningen. De anse dock ej att någon uppdelning av

dessa orter i s. k. A- och B-orter bör ske. Jag kan ansluta mig till detta förslag

men vill understryka vad de sakkunniga liksom även ett par remissmyndigheter

uttalat rörande vikten av en översyn av detta ortsurval. Härvid

bör särskilt övervägas i vad mån en sammanslagning av A- och B-orterna

kan motivera, att några B-orter helt uteslutas.

Vid utarbetandet av sitt förslag beträffande resetilläggen bör socialstyrelsen

pröva i vad mån ett hänsynstagande till den i några yttranden berörda

tidsfaktorn låter sig göra utan att den allmänna uppläggning av beräkningen,

som dyrortssakkunniga förordat, därigenom spolieras. Med anledning av de

vid remissbehandlingen uttalade önskemålen att tjänstemannaorganisationerna

skola få tillfälle att yttra sig över socialstyrelsens förslag, vill jag framhålla,

att yttrande synes böra inhämtas från dyrortsnämnden, i vilken tjänstemannasynpunkterna

äro företrädda.

Den prisstatistiska jämförelsen kommer enligt dyrortssakkunnigas förslag

att resultera i all två krontal komma att finnas för varje i undersökningen

ingående kommun och särskilt redovisad ort. Dessa krontal komma

att grundas på dels eu budget för Stockholm och dels en budget för landsbygden.

Genom den kontrollberäkning på grundval av eu budget för medelstora

tätorter, som enligt vad jag i det föregående förordat skall komma till

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

utförande, erhålles ytterligare ett krontal. De skilda krontalen komma icke

att ligga på samma nivå i kronor räknat. För att underlätta jämförelsen böra

därför krontalen omräknas till indextal, varvid enligt dyrortssakkunniga

talen för Stockholm böra sättas lika med 1 000. Den slutliga inplaceringen

av orterna bör ske med utgångspunkt från dessa indextal. Jag vill dock

framhålla, att dessa indextal skola tjäna till en visserligen nödvändig och

högst betydelsefull vägledning men icke ensamt få vara utslagsgivande för

orternas inplacering. Den slutliga placeringen i dyrortsgrupp av en viss ort

skall nämligen ske under hänsynstagande till även andra än prisstatistiskt

mätbara faktorer. De sakkunniga ha stannat för att generella justeringar av

indextalen på grundval av skälighetsprövningar icke böra företagas men betona

att detta icke får utesluta ett hänsynstagande därtill i enskilda fall.

Jag kan biträda dyrortssakkunnigas uppfattning på denna punkt och vill

understryka, att man vid inplaceringen med ledning av de framräknade indextalen

och med hänsynstagande i enskilda fall till andra faktorer bör

sträva efter att skapa stora områden, inom vilka alla kommuner och orter

tillhöra samma dyrortsgrupp. Endast då markerade prisskillnader framträda

eller eljest starka skäl tala därför, böra utbrytningar av enskilda orter tillåtas

i ett sådant enhetligt område. Det torde emellertid icke vara möjligt att

i förväg uppställa några mera preciserade regler för hur man härvid bör gå

till väga.

Antalet grupper samt spännvidden mellan grupperna böra givetvis ej bestämmas

förrän resultatet av dyrortsundersökningen föreligger. Med anledning

av vad i flera remissyttranden anförts rörande den nuvarande skillnaden

mellan spännvidden i det statliga lönesystemet och den allmänna arbetsmarknadens

lönesättning vill jag framhålla, att jag anser det vara tveksamt

om spännvidden i den statliga löneskalan under alla förhållanden bör

vara densamma som den vid en dyrortsundersökning konstaterade spännvidden

i levnadskostnader. Frågan torde emellertid få upptagas till behandling i

ett senare sammanhang. Såsom av det föregående framgår ha de sakkunniga

förutsatt att en omprövning av löneplanerna påkallas i samband med

den nya dyrortsgrupperingens ikraftträdande. Härvid torde även de synpunkter,

som vid remissbehandlingen framförts rörande kallorts- och enslighetstilläggen,

kunna komma under övervägande.

Den av dyrortssakkunniga framlagda tidsplanen innebär, att en ny lönegruppering

icke kan träda i kraft förrän tidigast den 1 juli 1953. Vid remissbehandlingen

ha önskemål uttalats om att undersökningen skulle forceras.

Även om jag delar denna uppfattning, anser jag icke, att det föreligger

någon möjlighet att förkorta tidsplanen för en undersökning av den omfattning,

som jag i det föregående förordat. Socialstyrelsen understryker i sitt

utlåtande att den för undersökningen utmätta tiden i vissa hänseenden är

rätt knappt tilltagen.

Då det sålunda kommer att dröja ett och ett halvt år efter kommunindelningsreformens

genomförande innan en ny dyrortsgruppering kan ske, ak
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ris proposition nr 111.

71

tualiseras den vid 1950 års riksdag berörda frågan om de omedelbara konsekvenser

i grupperingshänseende, som nämnda reform kan medföra. Vid

utverkandet av bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för utredning

rörande principerna för dyrortsgrupperingen den 21 april 1950 anförde

jag, att det vid en allmän förändring av kommunindelningen icke kunde

komma ifråga att tillämpa regeln att man vid förändring av eu orts administrativa

ställning genom inkorporering med större ort skulle låta den

för den större orten bestämda dyrortsgruppen gälla för hela området. Jag

framhöll vidare, att man i princip hade att välja mellan tre olika förfaringssätt

vid genomförandet av ändringar i dyrortsgrupperingen med hänsyn till

kommunindelningsreformen. Det första alternativet — utförande av en ny

dyrortsundersökning som underlag för en allmän omgruppering av orterna

med verkan från den nya kommunindelningens ikraftträdande — fann jag

vara uteslutet redan av tidsskäl. Såsom ett andra alternativ anvisade jag en

sammanvägning av de för respektive kommuner nu gällande kronbeloppen

med beaktande av folkmängden. Denna utväg ansåg jag emellertid icke

böra ifrågakomma med hänsyn till att densamma skulle kunna på grundval

av ett föråldrat prismaterial föranleda nedflyttning till lägre ortsgrupp av

tidigare självständiga kommuner.

Ur såväl teoretiska som praktiska synpunkter fann jag det enda försvarbara

vara att låta gällande dyrortsgruppering provisoriskt bibehållas i avvaktan

på den allmänna omgruppering som kunde följa av en ny dyrortsundersökning.

Den utredning rörande principerna för en dylik undersökning, som nu

slutförts, har icke föranlett mig att intaga en ändrad ståndpunkt härutinnan.

Tvärtom ha de upplysningar rörande spännvidden i den enskilda

arbetsmarknadens lönesättning, som lämnats i ärendet, styrkt mig i min

uppfattning, att några generella åtgärder icke böra såsom ett provisorium

genomföras i avvaktan på resultatet av den av mig förordade dyrortsundersökningen.

Med anledning av vad som förekom vid behandlingen vid 1950 års riksdag

av några i änmet väckta motioner har inom civildepartementet verkställts

en undersökning av kommunindelningsreformens verkningar i avseende

å dyrortsgrupperingen. För närvarande finnas inemot JO kommuner,

som bestå av delar, vilka vid nu gällande lönegruppering hänförts till mer

än en ortsgrupp. Efter den nya kommunindelningens genomförande komma

omkring 200 eller 19,3 procent av rikets kommuner att bestå av delar, vilka

vid nämnda gruppering hänförts till två olika ortsgrupper, och endast 3

kommuner eller 0,3 procent av samtliga komma att bestå av delar, vilka äro

hänförda till tre olika ortsgrupper. De farhågor, som uttalats för alt kommunindelningsrcformen

vid oförändrad dyrortsgruppering skulle komma att

medföra en fullständig splittring i dyrortshänseende av de nya storkommunerna,

äro således betydligt överdrivna. Att såsom i vissa nu nämnda motioner

yrkats slopa ortsgrupp 1 skulle innebära, att spännvidden i den

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj. ts proposition nr 111.

statliga löneskalan bleve allenast 12 procent, under det att enligt socialstyrelsens

timlönestatistik för augusti 1950 för vuxen manlig industriarbetare

å den enskilda arbetsmarknaden skillnaden i lön mellan högsta och

lägsta ortsgrupp skulle vara 26,5 procent. Ur lönepolitisk synpunkt måste

en sådan åtgärd anses mindre välbetänkt. Jag vill i detta sammanhang erinra,

att dyrortsnämnden — samtidigt som den uttalat en förhoppning att

alla möjligheter prövas att åstadkomma en provisorisk justering av den

nuvarande grupperingen — framhållit att den nya grupperingen icke bör

föregripas i så måtto att provisoriska uppflyttningar företagas som senare

måste återgå. Beträffande de storkommuner, som komma att bestå av delar

som enligt gällande gruppering äro hänförda till mer än två ortsgrupper,

förutsätter jag att socialstyrelsen efter erforderlig undersökning till Kungl.

Maj :t inkommer med det förslag, vartill undersökningen kan föranleda.

Vad övriga grupperingar angår böra i fråga om hyresgrupperingen samma

normer i nu berörda hänseende tillämpas som beträffande lönegrupperingen.

Den nuvarande skattegrupperingen gäller intill utgången av år 1952.

Enligt vad jag inhämtat delar chefen för finansdepartementet med avseende

å sistnämnda gruppering den uppfattning, varåt jag i det föregående för

lönegrupperingens del givit uttryck.

Beträffande slutligen bostadskostnadsgrupperingen har andra lagutskottet

i sitt utlåtande nr 8/1951 uttalat, att med en omprövning av bestämmelserna

om bostadskostnadsgrupperingen borde anstå till dess ståndpunkt tagits till

bostadstilläggens konstruktion. I anledning av yrkanden om uppflyttning

av lägsta bostadskostnadsgruppen till näst lägsta har utskottet framhållit,

att det enligt utskottets mening icke kunde vara lämpligt att bryta ut

denna mindre del av berörda fråga och behandla den särskilt. En dylik

åtgärd syntes i allt fall icke böra vidtagas utan särskild utredning. Dessa

utskottets uttalanden ha godkänts av riksdagen.

Kostnaden för de föreslagna undersökningarna ha av de sakkunniga beräknats

till 171 000 kronor. I denna kalkyl ingå dock icke några kostnader

för den kompletterande hyresräkning, som förutsatts skola komma till utförande

på ett mindre antal orter. Kostnaden härför är icke möjlig att mera

exakt beräkna för närvarande men har av socialstyrelsen uppskattats till

75 000 kronor. Den utökning av antalet prisinsamlingsorter, som jag ansett

mig böra föreslå, torde föranleda en mindre kostnadsökning. Sammanlagt

skulle kostnaderna enligt dessa beräkningar uppgå till i runt tal 250 000 kronor.

Med hänsyn till inträdda kostnadsfördvringar torde sistnämnda belopp

böra uppräknas till 275 000 kronor. Dessa medel böra äskas å riksstaten för

nästa budgetår i form av ett reservationsanslag, benämnt Kostnader för dyrortsundersökning.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 111.

73

Hemställan.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Ivungl. Maj :t måtte

föreslå riksdagen

att till Kostnader för dyrortsundersökning å riksstaten

för budgetåret 1951/52 under tolfte huvudtiteln anvisa ett

reservationsanslag av 275 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Lennart Hauschildt.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 111.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

Innehållsförteckning.

Inledning............................................................. 2

Nuvarande grupperingar................................................ 4

Principiella grunder för en dyrortsgruppering.............................. 5

Den praktiska utformningen av en ny dyrortsundersökning.................. 10

Områdesindelning.................................................... 10

Prisinsamling och varuurval........................................... 14

Budgetval........................................................... 19

Särskilda poster i budgeten.................. 25

Bostad........................................................... 25

Skatter........................................................... 35

Övriga utgifter.................................................... 38

Resetillägg........................................................ 41

Spännvidden och orternas inplacering; olika grupperingar.................. 47

Tidsschema och kostnadskalkyl........................................ 59

Departementschefen.................................................... Öl

Hemställan............................................................ 73

B17272. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1951:223 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till en dyr ort sunder sökning in. m. jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  2. SU 1951:132 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anslag till en dyrortsundersökning m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten