Sök i Ratio Lex

Angående åtgärder för bekämpande av sandoch jordflykt

1951-03-09 · 36 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 36 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1951:118, Angående åtgärder för bekämpande av sandoch jordflykt

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

1

Nr 118.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående åtgärder för

bekämpande av sand- och jordflykt; given Stockholms

slott den 9 mars 1951.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen behandlas frågan om åtgärder för att främja arbetet för

bekämpande av sand- och jordflykt. Detta arbete anses liksom hittills huvudsakligen

böra bedrivas på frivillighetens väg samt omhänderhavas av

nu befintliga organ. Några tvångsåtgärder föreslås sålunda ej nu liksom ej

heller inrättande av några nya organ för arbetet. Däremot förordas vissa

jämkningar i nu gällande bestämmelser om bidrag till plantering av skyddshäckar

m. m. För anordnande av en utbildningskurs samt för viss upplysnings-

och försöksverksamhet äskas vidare för budgetåret 1951/52 ett anslag

å 25 000 kronor.

1 Diliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 118.

(

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Utdrag av protokollet över jordbruksärendcn, hållet inför Höns

Maj:t Konungen i statsrådet u Stockholms slott den

9 mars 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,

Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson,

Lingman.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om åtgärder

för bekämpande av sand- och jordflykt samt anför därvid följande.

Inledning.

Genom beslut den 27 maj 1949 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för

jordbruksdepartementet att tillkalla högst sex sakkunniga för att utreda

frågan om en intensifiering av verksamheten för bekämpande av sand- och

jordflykten.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade jag den 11 juni 1949 såsom

sakkunniga överdirektören i lantbruksstyrelsen G. R. Ytterbom, tillika ordförande,

län sjägmästaren L. B. W. Bergström, Halmstad, jordbrukskonsulenten

C. M. Björklund, Kristianstad, ledamoten av riksdagens första kammare,

lantbrukaren G. S. Elofsson i Vä, ledamoten av riksdagens andra kammare,

chefredaktören K. G. Netzén, Malmö, samt föreståndaren för Ugerups

försöksgård, agronomen S. G. W. Petersson. De sakkunniga antogo benämningen

1949 års jorderosionskommitté.

På kommitténs hemställan medgav Kungl. Maj :t den 20 januari 1950,

att kommittén skulle upptaga även de spörsmål, som sammanhängde med

jordförstöring genom vatten eller genom andra faktorer än vind och vatten.

Med hänsyn till att dessa spörsmål fordra ganska ingående och måhända

också långvariga undersökningar samt till vikten av att åtgärder

mot jordförstöring genom vind snabbt vidtagas ansåg kommittén lämpligt

att i första hand slutföra sitt uppdrag i vad det avsåg bekämpandet av sandoch

jordflykt. Kommittén har även den 19 december 1950 avgivit betänkande

med förslag till intensifierade åtgärder för sand- och jordflyktens

bekämpande (stencilerat).

över betänkandet ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av statskontoret,

lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, styrelsen för lantbrukshögskolan och

statens lantbruksförsök, som jämväl överlämnat yttranden av försökskolle
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

3

giet och lärarkollegiet, hushållningssällskapen i Malmöhus, Kristianstads,

Blekinge, Hallands och Gotlands län samt i Kalmar läns södra område,

lantbruksnämnderna och skogsvård sstyrelserna i nyssnämnda län, Sveriges

lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Skogs- och betesvårdsföreningarna

i Malmöhus och Kristianstads län samt lantbruksakademien.

Jorderosionskommitténs förslag.

Allmänt om erosionsproblemet. Jag torde här till en början få erinra om

att lantbruksstyrelsen i skrivelse den 8 januari 1946 framlade förslag till

åtgärder mot sandstormarnas skadeverkningar inom södra Sveriges sandjord

sområden m. in. och att dessa förslag föranledde en proposition (nr

77) i ämnet till 1947 års riksdag. Ett flertal av de spörsmål, som då behandlades,

ha i föreliggande betänkande upptagits till förnyad diskussion.

Kommittén har därvid redovisat de nya erfarenheter, som hunnit samlas

inom och utom Sverige, sedan lantbruksstyrelsens utredning verkställdes.

Beträffande kommitténs redogörelse för begreppen erosion och jordförstöring,

tidigare åtgärder i Sverige för bekämpande av jord- och sandstormar,

förutsättningar för dylika stormar och deras skadeverkningar, den skadelidande

åkerarealens belägenhet och omfattning samt förebyggande åtgärder

mot sandstormarna torde jag i huvudsak få hänvisa till betänkandet s.

7—87. I anslutning till en i betänkandet intagen sammanfattning av kommitténs

förslag torde emellertid här få nämnas att kommittén framhåller

att jordförstöringen under senare år ägnats allt större uppmärksamhet. I

flera länder, bland annat USA, ha omfattande åtgärder av såväl organisatorisk

som annan art vidtagits för dess bemästrande. Vårt eget land har

hittills, bland annat på grund av gynnsamma naturliga förutsättningar, varit

förskonat från jordförstöring i den omfattning, vari den uppträtt i

många andra länder. Den jordförstöring som här i landet framför allt

kommit att uppmärksammas, är jordflykten i sandjordsdistrikten i Sydsverige.

Under den .senaste tiden har alltmer börjat göras gällande, att också

vattenerosionen på sina håll åstadkommer betydande skadeverkningar.

Skadeverkningarna av jord- och sandstormarna — i det följande benämnda

sandstormarna — ha i vårt land varit uppmärksammade sedan minst ett

par århundraden tillbaka. Detta gäller särskilt de stora flygsandsfälten. Utvecklingen

har nu på nytt aktualiserat behovet av skydd för åkerjorden mot

sandstormarna. Det svenska jordbruket, icke minst i de södra delarna av

landet, har övergått till starkt intensifierad drift med ökad odling av vindkänsliga

växtslag. Genom mekaniseringen ha införts intensivare jordbearbetningsmetoder

och jorden har utlagts i större brukningsskiften. Någon

anpassning av driften har icke skett med hänsyn till de särskilda förhållanden,

som råda för jordar i vindexponerade lägen. Lantbruksstyrelsen anbefalldes

i mitten av 1940-talet att verkställa en utredning rörande de åtgärder,

som borde vidtagas för att förhindra sandstormarnas skadeverkningar.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

De åtgärder, som statsmakterna beslutade på grundval av denna utredning,

ha emellertid icke haft önskad effekt.

Kommittén framhåller härefter att förutsättningarna för uppkomsten

av sandstormar variera på olika platser och år ifrån år. De faktorer, som

äro grundläggande för uppkomsten av dylika stormar, äro huvudsakligen 1)

jordarten, 2) klimatet, 3) vattenhushållningen, 4) terrängförhållandena, 5)

vindförhållandena och 6) rådande jordbruksförhållanden.

Sandstormarnas skadeverkningar yttra sig i första hand genom skador

på jord och växtlighet och därvid huvudsakligen på tre sätt, nämligen genom

bortförande av jord, utsäde och växtnäring, skadegörelse på växterna

och begränsning av vissa tillväxtfaktorer. Men sandstormarna orsaka även

andra skadeverkningar och olägenheter av praktisk och hygienisk art. Den

allvarligaste av skadeverkningarna är bortförandet av de lättare delarna av

matjordslagret, som innehåller den värdefulla humusen. Att ekonomiskt

uppskatta denna jordförstöring är svårt. Med ledning av en del iakttagelser

och vässa antagna beräkningsgrunder har kommittén emellertid uppskattat

värdet av den jord, som bortföres under en svårare sandstorm, till approximativt

över 2 000 000 kronor.

Härefter framhåller kommittén, att den skadelidande åkerarealen inom

jordflyktsområdet i lantbruksstyrelsens betänkande år 1946 uppskattats till

sammanlagt i runt tal 15 900 hektar. Kommittén har låtit verkställa en ny

inventering genom lantbruksnämnderna i området. Enligt denna inventering

torde den skadelidande åkerarealen vara mer än dubbelt så stor eller

omkring 35 000 hektar. Skillnaden kan väl i viss mån bero på att olika metoder

använts vid beräkningarna men torde även delvis förklaras av att

svåra sandstormar förekommit efter mitten av 1940-talet och av den fortgående

intensifieringen av jordbruksdriften.

Kommittén betonar vidare, att det är i hög grad angeläget att sandstormarna

i Sydsverige snabbt bekämpas. Åtgärderna för detta ändamål betecknar

kommittén som markvård och indelar dem i markvård inom jordbruksdriften

(jordbrukstekniska åtgärder) och markvård genom skyddsplantering.

I allmänhet måste åtgärder av dessa olika slag komplettera varandra

för att ett tillräckligt skydd skall uppnås. Beträffande utformningen av dessa

åtgärder anföres i betänkandet följande.

Till markvård inom jordbruksdriften kunna hänföras sådana jordbrukstekniska

åtgärder som utformningen av brukningsskiftena, brukningssättet

och växtvalet.

Skyddsplanteringarna böra bestå av större sammanhängande skogsbälten,

skyddsskogar i lämpliga lägen, vartill anknytas häckplanteringar på åkerjorden

inom större öppna och oskyddade jordbruksområden. Vid all skogsplantering

bör hänsyn tagas till naturskyddssynpunkter, så långt detta av

olika skäl låter sig göra.

I den mån skyddsskogar finnas eller komma att anläggas i större omfattning

inom ett flygbenäget område, blir behovet av skyddshäckar mindre.

Förefintliga möjligheter för tillskapandet av ytterligare skogsvegetation inom

sand jordsområdena böra därför utnyttjas. Den jord, som står till förfogande

för anläggandet av skyddsskogar, utgöres huvudsakligen av äldre kalmar
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 118.

5

ker och mark av liknande karaktär samt vissa dåligt utnyttjade skogs- och

betesmarker, ävensom den mest stormskadade åkerjorden, d. v. s. de sämsta

sandjordarna, vars brukande som åkerjord icke längre kan anses ekonomiskt

lönande.

Häckarna måste inbördes anläggas så, att samverkan dem emellan uppnås,

d. v. s. efter ett visst system. Som regel torde enradiga häckar vara

till fyllest. Viktigast är anläggandet av häckar vinkelrätt mot den förhärskande

vindriktningen men ibland kan det bli nödvändigt anlägga häckar

jämväl parallellt med de dominerande vindarna. I första hand böra häckar

anläggas i ägogränser och i gränser mellan brukningsskiften. Anläggandet

av häckar ute på brukningsskiftena bör endast ske i den mån så nödvändigtvis

erfordras för att erhålla ett effektivt skydd. Som regel torde avståndet

mellan häckar, som sträcka sig vinkelrätt mot den förhärskande vindriktningen,

icke behöva göras mindre än 25 gånger den beräknade höjden av

häcken, då den är fullvuxen. Detta innehär, att häckavståndet sällan behöver

understiga 100 meter. Avståndet mellan de med den huvudsakliga vindriktningen

parallella häckarna kan i allmänhet göras betydligt längre.

Behovet av skyddsskogar med ett kompletterande häcksystem måste beaktas

av lantbruksnämnderna vid den allmänna jordbruksplaneringen, vilken

verksamhet på grund av angelägenheten utav att skydd snabbt tillskapas

bör bedrivas med förtursrätt för områden med jordflykt, särskilt som

möjligheten att disponera mark för skyddsskogar ibland helt kan vara beroende

av en omreglering av brukningsenheterna.

Huvuddragen av kommitténs förslag. Kommittén anser det, som förut

nämnts, i hög grad angeläget att åtgärder snabbt skola vidtagas för att bekämpa

sandstormarna i Sydsverige. Beträffande skyddsplanteringarna framhålles

i betänkandet, att det för att sådan plantering skall kunna ske i erforderlig

omfattning är nödvändigt att jordbrukarna i de hotade områdena

samverka. En sådan samverkan bör enligt kommittén lämpligast ske i form

av skyddsplanteringsföreningar. Kommittén förordar, att denna samverkan

skall uppnås på frivillig väg. Tvingande regler böra tillgripas först då denna

väg icke visat sig ge erforderligt resultat.

I betänkandet framhålles betydelsen av en intensifierad upplysnings- och

propagandaverksamhet för att jordbrukarna i utsatta trakter skola få ökad

insikt om sandstormarnas skadeverkningar och om åtgärderna mot desamma.

Bland annat föreslås, att en upplysningsskrift skall utgivas och

fritt distribueras bland jordbrukarna. Vidare böra press, radio och lantbruksundervisningsanstalter

användas i upplysningsarbetet. Slutligen förordar

kommittén, att en kurs skall anordnas för att utbilda personal, som

skall svara för verksamheten.

Kommittén understryker vikten av att den inhemska forsknings- och försöksverksamhet,

som bedrives på ifrågavarande område, utvidgas. Problem,

vilkas lösande är av omedelbar nytta för jordflyktens bekämpande, böra

utredas i första hand.

Beträffande verksamhetens lokala och centrala organisation föreslås i betänkandet,

att lokala samt ett centralt samarbetsorgan skola bildas. De lokala

organen, jordvårdskommittéer, skola finnas i Malmöhus, Kristianstads,

Hallands, Blekinge och Gotlands län samt i Kalmar läns södra om
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

råde. Varje jordvårdskommitté skall bestå av sju ledamöter, av vilka en —

en lantbrukskonsulent — tillika skall vara verkställande tjänsteman i kommittén.

I betänkandet förordas i anslutning härtill, att lantbruksorganisatiouen

skall utökas med tre lantbrukskonsulenttjänster i lönegrad Ce 26 och

tre kontorsbiträdesbefattningar.

Verksamhetens centrala ledning föreslås skola utövas av ett organ, kallat

statens jordvårdsnämnd. Under nämnden, som skall bestå av fem utav

Kungl. Maj :t på högst tre år förordnade ledamöter, skola jordvårdskommittéerna

sortera.

Vad angår den statliga bidrags- och lånegivningen för anläggande av

skyddsskogar och skyddshäckar förordas vissa åtgärder för att möjliggöra

ökat stöd åt nämnda verksamhet. Bland annat föreslås, att skyddsplanteringsföreningarna

skola kunna få statsbidrag (avskrivningslån) med normalt

65 procent av den godkända kostnaden för anläggning av skyddshäckar.

Prövningsrätten i fråga om bidrag för plantering av skyddsskogar

och skyddshäckar bör vidare enligt förslaget överflyttas till de lokala jordvårdskommittéerna.

Jorderosionskommitténs förslag föranleda ett årligt medelsbehov av cirka

104 000 kronor. Härtill kommer ett belopp av omkring 16 000 kronor för

engångskostnader. Vad angår bidragsverksamheten för anläggande av

skyddsskogar och skyddshäckar räknas i betänkandet med ett medelsbehov

av cirka 150 000 kronor om året.

Samverkan mellan jordbrukarna för bekämpande av sandstormarna. Kommittén

framhåller, att det av olika skäl är i hög grad betydelsefullt, att jordbrukare

inom ett av sandstormar berört område sammansluta sig vid genomförandet

av motåtgärder. Därvid uppstår problemet, huruvida den nödvändiga

samverkan skall kunna åstadkommas på frivillighetens väg eller

om tvångsåtgärder behöva övervägas härför. Kommittén behandlar till en

början frågan angående frivillig samverkan och anför härom

bland annat följande.

Kommittén har under utredningsarbetet kunnat konstatera, att intresset

för planteringsverksamhet till skydd mot sandstormar stigit bland jordbrukarna

inom sandjordsdistrikten. Det kan nämnas, att i Vittskövle

socken i Kristianstads län bildats en skyddsplanteringsförening, som omfattar

ett trettiotal jordbrukare med 80 procent av den odlade jorden inom

socknen.

Enligt kommitténs mening är bildandet av föreningar en lämplig form

för jordbrukarnas samverkan på ifrågavarande område. Dylik samverkan

har med framgång ägt rum exempelvis i Danmark. Kommittén anser, att

föreningarna böra organiseras såsom ekonomiska föreningar. Deras syfte bör

vara att hindra jordflykt genom såväl jordbrukstekniska åtgärder som

skyddsplantering. Behovet av samverkan är visserligen icke så stort vid genomförandet

av de jordbrukstekniska åtgärderna som vid anläggandet av

skyddsplanteringar. Uppenbart är emellertid att effekten av de förra åtgärderna

ökas, om de utföras samtidigt inom ett sammanhängande område.

Härtill kommer att vissa av de jordbrukstekniska åtgärderna, närmast om
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

läggning av brukningsskiftena så att de komma att ligga vinkelrätt mot den

huvudsakliga vindriktningen, kunna kräva kostsamma arbeten med bortforsling

av stengärdesgårdar m. m., vilka åtgärder åtminstone ibland måste

bli en gemensam angelägenhet. Då liknande arbeten äro av engångsnatur,

medan häckplanteringarna fortlöpande måste skötas och så småningom

också förnyas, torde det lika fullt vara motiverat att anse föreningarnas huvuduppgift

ligga på skyddsplanteringens område och därför även benämna

dem skyddsplanteringsföreningar.

Med hänsyn till att skyddsskogarna enligt gällande lagstiftning stå under

tillsyn av skogsvårdsstyrelserna har kommittén icke funnit lämpligt att föreningarnas

verksamhet bör omfatta jämväl dessa skogar.

Sina syften böra föreningarna söka förverkliga bland annat genom att inköpa

plantor och anskaffa eller förhyra ändamålsenliga maskiner och genom

att vid behov anställa särskild arbetskraft. Därjämte skola föreningarna

bedriva upplysning och propaganda bland jordbrukarna. Verksamhetsområdet

för varje förening bör icke göras större än att föreningens styrelse

kan leda och överblicka verksamheten. Medlem i en skyddsplanteringsförening

kan bli envar, som idkar jordbruk inom föreningens område. Föreningen

bör emellertid stå öppen även för annan person, som är intresserad av

dess syften. Föreningarnas verksamhet bör bedrivas i nära kontakt med de

lokala lantbruksorganen. På grund härav och då betydande statsbidrag kunna

komma att utbetalas till föreningarna synes det befogat, att det lokala

samarbetsorgan, som enligt kommitténs förslag i det följande skall svara

för sand- och jordflyktens bekämpande, skall äga utse en ledamot i föreningens

styrelse. För verksamhetens bedrivande böra föreningarna ha visst

rörelsekapital. Detta torde kunna anskaffas genom insatstecknmg. Teckningen

synes därvid kunna grundas på innehavet av åkerjord. De årliga omkostnaderna

böra täckas genom uttaxering bland medlemmarna. Utträde ur

förening bör icke medgivas tidigare än fem år efter inträdet. Detta är nödvändigt

för att häckplanteringarna under denna tid skola förbliva under

föreningarnas tillsyn. Slutligen bör förening under de tio första åren efter

dess bildande icke kunna upplösas utan medgivande av förenämnda samarbetsorgan.

I övrigt böra föreningens stadgar vara så utformade, att de ålägga medlemmarna

att vårda och bevara planteringarna samt att lämna styrelsen tillträde

till fastigheterna för erforderlig tillsyn.

Kommittén har även utarbetat ett förslag till normalstadgar för skyddsplanteringsföreningar,

vilket bifogats betänkandet.

Beträffande frågan om tvångsbestämmelser böra meddelas

för att samverkan skall uppnås har kommittén efter övervägande av de

fördelar och olägenheter, som äro förenade därmed, funnit, att det åtminstone

för närvarande icke kan anses lämpligt att införa sådana regler. Kommittén

anför härom bland annat följande.

Varken expropriation eller tvångsbestämmelser av sådan art, som nu finnas

i skogsvårdslagen, äro enligt" kommitténs uppfattning lämpliga åtgärder

för att framtvinga skogsodling på åkerjord till skydd mot sand- och

jordflykt. Det synes nämligen icke uteslutet, att en fastighet efter skogsplantering

kan komma att omfatta för ringa åkerareal för att lämpa sig som

jordbruksfastighet. Staten skulle kanske icke sällan tvingas lösa även återstoden

av fastigheten. En expropriation av markområden avsedda för

skyddsskogsplantcring skulle vidare medföra, att staten finge övertaga

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 118.

förvaltningen av dessa mindre, spridda områden. Sannolikt torde en dylik

förvaltning bli förenad med vissa praktiska olägenheter och för övrigt också

ställa sig ganska dyrbar. Kommittén håller emellertid för troligt, att den frivilliga

planteringsverksamheten kommer att tilltaga i framtiden. Detta gäller

särskilt de stora och medelstora brukningsenheterna. På de mindre brukningsdelarna

åter måste skogsplantering ske i nära anslutning till genomförandet

av jordbrukets yttre rationalisering. Därav följer, att i stället för

den åkerjord, som skall tagas i anspråk för skogsodlingen, ny jord måste

tillföras respektive brukningsdel.

Icke heller i fråga om anläggandet av häckplanteringar kan det anses ändamålsenligt

att för närvarande införa tvingande regler. Häremot tala den

otillräckliga erfarenhet om häckplanteringar samt den bristande tillgång på

sakkunnig och på området tränad personal, som ännu så länge råda i Sverige.

Det kan vidare ifrågasättas om det är psykologiskt riktigt att införa

tvingande bestämmelser ■säd en tidpunkt, då jordbrukarnas intresse för frivillig

samverkan synes vara i stigande. Skulle det emellertid senare visa sig

att, trots upplysning om sandstormarnas skadeverkningar och åtgärder till

deras förhindrande, motåtgärder icke kunna genomföras i erforderlig omfattning

och under samverkan, torde frågan om tvingande bestämmelser

böra upptagas till förnyad prövning. Därvid bör man icke tveka att införa

tvingande regler. Dessa regler böra då närmast avse bildande av samfälligheter.

Med hänsyn till att arrendegårdar äro ganska vanliga i åtminstone vissa

delar av de av sandstormarna berörda områdena i södra Sverige anser kommittén

det nödvändigt att i detta sammanhang upptaga frågan om förhållandet

mellan jordägare och arrendatorer i samband

med åtgärder till förhindrande av jordflykt. Kommittén framhåller, att

sådana motåtgärder som skiftesomläggningar och skyddsplanteringar kunna

betyda kraftiga ingrepp i brukningsförhållandena vid en jordbruksfastighet.

Samtidigt ha dessa åtgärder en varaktighet, som medför nytta för fastigheten

under längre tid än den, som arrendet omfattar. Åtgärderna framstå

emellertid ännu icke i det allmänna medvetandet som likvärdiga med en del

andra jordförbättringsåtgärder. Kommittén anser, att förhållandet bör regleras

på i huvudsak följande sätt.

Om arrendatorn planterar skyddshäckar å fastigheten, bör han få ersättning

enligt grunder liknande dem, som stadgas i 17 § arrendelagen beträffande

täckdikningsföretag. Principiellt borde detsamma givetvis gälla även

för det fall, att arrendatorn anlägger en skyddsskog. Med hänsyn till den

långa tid, som måste förflyta innan en dylik plantering lämnar skydd, torde

emellertid arrendatorerna knappast intressera sig för att anlägga skyddsskogar.

Denna åtgärd kan därför nästan undantagslöst beräknas komma

att bli jordägarens angelägenhet. Skulle emellertid en arrendator genom

skyddsskogsplantering öka fastighetens värde, bör han enligt kommitténs

förmenande erhålla ersättning härför av jordägaren.

Liksom vid ett täckdikningsföretag måste för uppkomsten av ersättningsskyldighet

fordras att skyddsplanteringsarbetet är väl planlagt och utfört.

Eljest bör arrendatorn knappast tillåtas överflytta någon del av kostnaden på

jordägaren. Kunna därför arrendatorn och jordägaren icke komma överens

om planen för arbetet bör denna fastställas av det lokala lantbruksorgan,

som är sakkunnigt på området. På samma sätt bör ske, därest arrendatorn

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 118.

och jordägaren icke kunna enas om, vilket plantslag som bör användas vid

planteringen. Arrendatorn skall vidare svara för att arbetet blir utfört efter

planen, men det bör stå honom fritt, på vilket sätt han vill visa att arbetet

utförts. Ersättningsbeloppet bör även i förevarande fall begränsas till den

kostnad, som var nödig för häckplanteringarnas anläggande vid tiden då

arbetet utfördes. Har arbetet onödigt fördyrats, får arrendatorn således själv

svara för merkostnaden. Ersättningen får icke heller överstiga den faktiska

kostnad, som nedlagts på planteringen. Har arrendatorn själv deltagit i arbetet,

bör han vara berättigad att härför tillgodoräkna sig ersättning. Hänsyn

skall däremot icke tagas till den värdeökning, som förbättringen medfört.

Icke heller skola i ersättningen inräknas skötselkostnaderna för planteringen

fram till avträdesdagen. Dessa torde bli förhållandevis ringa och för övrigt

mycket svåra att styrka. Har statsbidrag erhållits till häckplanteringen, skall

detta självfallet avräknas från ersättningsbeloppet.

På sätt som nu gäller vid täckdikningsföretag bör arrendatorn vara berättigad

lyfta ersättningen i två etapper. Således bör jordägaren omedelbart

efter arbetets utförande ersätta arrendatorn för plantkostnaden. Härigenom

grundas skyldighet för arrendatorn att underhålla planteringen. För den

övriga delen av planteringskostnaden bör arrendatorn få ersättning, när fastigheten

avträdes. Från och med det sjätte året efter det häckplanteringen

anlagts skall arrendatorn dock vidkännas avdrag med V» av kostnaden för

varje år, varunder han dragit nytta av planteringen utan förhöjning av arrendet.

Dessförinnan anses häckarna nämligen icke lämna något verksamt

skydd, varför de icke heller äro av någon nytta för arrendatorn. Nämnda

ersättningsregler böra införas i 17 § arrendelagen. För att undvika oklarhet

böra statsmakterna vidare uttala, att skiftesomläggningar, skogsplantering

och andra åtgärder till skydd mot jordflykten äro att hänföra till sådana

åtgärder, för vilka arrendatorn jämlikt 17 § tredje stycket arrendelagen bör

erhålla gottgörelse av jordägaren, när fastigheten avträdes.

Plantanskaffning. På grund av att uppdragandet av salufärdiga plantor

till skyddsplanteringar är ett flerårigt arbete, fann jorderosionskommittén

det angeläget att redan på ett tidigt stadium av utredningsarbetet upptaga

frågan om plantanskaffningen till behandling. Detta ansågs desto mer motiverat

som intresset för planteringsföretag stundom hämmats av att plantmaterial

ej stått till förfogande i tillräcklig mängd. Efter närmare utredning

av frågan framlade kommittén i skrivelse den 1 november 1949 till chefen

för jordbruksdepartementet vissa förslag till främjande av plantanskaffningen.

Förslagen syftade till att så snart som möjligt få i gång viss mindre

produktion av läplantor, på vilken man framdeles vid behov skulle kunna

bygga vidare.

Med anledning av kommitténs framställning förordade chefen för jordbruksdepartementet

i 1950 års statsverksproposition (p. 188), att medelsbehovet

för genomförandet av nyssnämnda förslag skulle täckas av vissa medel

under skogsvårdsstyrelsernas omkostnadsanslag. Riksdagen hade icke

något att erinra häremot (r. skr. nr 9).

Kommittén har därefter i enlighet med de riktlinjer, som angivits i framställningen,

träffat överenskommelse med skogsvårdsstyrelsen i Hallands

län, att styrelsen skulle påbörja en läplantproduktion av främst oxel och

hagtorn. Verksamheten har igångsatts våren 1950 på omkring 0,k, hektar,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

vilken areal tills vidare skulle hållas ungefär konstant för läplantproduktion.

Enär ettåriga plantor i viss omfattning kommit till användning som utgångsmaterial,

kan beräknas att en del salufärdigt plantmaterial från denna

plantskola skall finnas tillgängligt redan våren 1951. Vid andra skogsvårdsstyrelser

har försöksvis utan kommitténs medverkan upptagits en produktion

av läplantor i mindre omfattning.

Kommittén anför härefter, att den under år 1950 haft vissa överläggningar

med Svenska plantskolornas riksförbund rörande de privata plantskolornas

medverkan i produktionen av läplantor. Vid den första överläggningen, som

hölls i februari 1950, förklarade sig förbundet villigt att svara för hela produktionen

under villkor, bland andra, att de privata plantskolorna skulle

förbehållas hela produktionen och vissa uppgivna priser uttagas. Vid jämförelse

med beräkningar, som utförts inom kommittén rörande självkostnadspriset

för en del plantslag, syntes emellertid de av förbundet angivna

priserna vara förhållandevis höga.

Efter ytterligare förhandlingar har förbundet i början av november 1950

gått med på en prissättning, som kommittén funnit sig kunna godtaga. Prisreduktionen

har delvis berott på att förbundet icke ansett sig behöva räkna

med så hög kvalitet på plantorna som förut. Den träffade överenskommelsen

innebär, att förbundet åtager sig att sörja för att behovet av läplantor inom

landet blir tillgodosett och att priset på läplantor årligen skall fastställas

efter förhandlingar mellan förbundet och det centrala statliga organ, som

svarar för jordflyktens bekämpande. Härvid förutsättes, att det ungefärliga

plantbehovet kan angivas ett eller, för vissa växtslag, två år i förväg. Till

och med våren 1951 har överenskommelse träffats om följande prissättning.

Växtslag

Kvalitet

Pris kr. per

1 000 st. fritt

säl jarens ort

Oxel...................................................

17fi

Hagtorn................................................

1/0 30— 50 »

40

_

1/1 30— 80 >

80

—

Caragana .......................................

2/0

50

Poppel o. pil (genomsnittspris)............................

0/1 65—100 >

100

_

0/1 100-150 »

130

—

Björk ..............................................

1 /I 40 05 »

75,

1/1 65-100 »

100

_

Gråal ...................................

40 fiO »

65

Slån........................................

1/1

100

Rosa multiflora rubiginosa. canina och rugosa regeliana____

1/0 20— 40 »

50

_

1/1 30- 50 »

100

—

1/1 50— 80 »

150

—

Rosa rugosa holl.................................

no

—

Priserna på de olika plantslagen gälla vid rekvisition av minst 500 plantor.

Vid mindre rekvisition ökas priserna med 20 procent.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

På grund av förbundets åtagande har kommittén icke ansett sig för närvarande

behöva taga något initiativ till att ytterligare utvidga skogsvårdsstyrelsens

i Hallands län läplantproduktion. Den redan påbörjade produktionen

bör enligt kommittén emellertid fortsättas för den händelse det

framdeles skulle visa sig, att skogsvårdsstyrelserna behöva medverka i

plantanskaffningen.

Kommittén betonar, att stor uppmärksamhet måste ägnas åt att erforderligt

plantmaterial finnes att tillgå inom landet till skäliga priser. Vidare

bör produktionen vara inriktad på de lämpligaste växtslagen. Uppgiften

att ansvara för dessa frågor och handha de därmed förenade åtgärderna

bör åvila det centrala samarbetsorganet för verksamheten med jordflyktens

bekämpande.

Åtgärder för att trygga fortbeståndet av skyddsskogar och skyddshäckar.

Vad angår skyddsskogarna — vilkas fortsatta bestånd tryggas genom

bestämmelser i 1948 års skogsvårdslag — erinrar kommittén om att

skogsstyrelsen den 9 maj 1950 avgivit förslag till ändring av skyddsskogarnas

omfattning i de södra delarna av landet. Förslaget innebär, att

skvddsskogsarealen skall mer än fördubblas. Enligt kommitténs åsikt ansluter

sig förslaget väl till de stormskadade och därtill gränsande områden,

vilkas nuvarande och framtida skogsvegetation bör tryggas till förhindrande

av jordflykt. Detta utesluter självfallet icke, att det måhända framdeles

kan visa sig erforderligt att utvidga de föreslagna skyddsområdena eller

att tillskapa ytterligare sådana områden.

Beträffande skyddshäckarna framhåller kommittén, att möjligheterna

för det allmänna att ingripa mot vanvård eller skövling av sådana

häckar äro begränsade till de fall, då desamma ha anlagts med statsbidrag.

I dessa fall uppställes nämligen som villkor för bidraget, att häckarna skola

bevaras och underhållas under viss tid. För häckar, som uppförts utan

statsbidrag, finnes däremot för närvarande icke något ,som helst skydd.

Kommittén diskuterar i anslutning härtill frågan, huruvida häckarna

böra skyddas på liknande sätt som skyddsskogarna. Sina synpunkter på

detta spörsmål sammanfattar kommittén på följande sätt.

Kommittén är i princip införstådd med att införandet av skydd för häckplanteringarna

skulle vara av mycket stort värde. Därmed skulle man bland

annat gardera sig för mer eller mindre tillfälliga svängningar i enskilda

jordägares uppfattning om häckarnas betydelse som skydd mot jordflykten.

Ä andra sidan är det förknippat med stora nackdelar att införa ett dylikt

skydd. Bland annat torde det medföra mycket arbete för de organ, som

skola handha skyddsförfarandet, och förorsaka statsverket icke ringa kostnader.

Med hänsyn härtill bör någon tids erfarenhet först samlas beträffande

planteringsverksamheten och behovet av skyddande lagbestämmelser

för dessa. Skulle det så småningom visa sig att skydd är behövligt, bör man

emellertid icke tveka att införa erforderliga bestämmelser. I en sådan situation

torde även bättre förståelse för ett skyddstörfarande kunna påiäknas

bland jordbrukarna, som nu måhända skulle anse en dylik åtgärd vara

omotiverad. EU definitivt ståndpunktstagande i denna fråga synes utan

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungi. Maj.ts proposition nr 118.

större vådor kunna uppskjutas några år. Kommittén räknar nämligen med

att de flesta av de häckar, som planteras under de närmaste åren, med

största sannolikhet komma att anläggas medelst statsbidrag. Dessa häckar

bli skyddade åtminstone under de första tio åren genom de bestämmelser

om företagens underhåll, vilka kunna meddelas som villkor vid bidragslämnandet.

Behovet av skyddsbestämmelser beror även i mycket hög grad

på den upplysnings- och propagandaverksamhet, som skall framhålla betydelsen

av häckplanteringar. Kan härigenom ett mera allmänt intresse för

plantering av häckar väckas hos jordbrukarna och detta intresse hållas levande,

torde sannolikt behovet av skyddsbestämmelser bli relativt ringa.

Kommittén fick ett .sådant intryck i Danmark, där man icke har några

skyddande bestämmelser.

Upplysnings- och kursverksamhet. Kommittén understryker, att en intensiv

upplysnings- och propagandaverksamhet är en väsentlig

förutsättning för att effektiva skyddsåtgärder av betryggande omfattning

snarast möjligt skola bli vidtagna. Denna verksamhet bör riktas

icke blott till jordbrukare inom de områden, som redan äro utsatta för

sandstormarnas skadeverkningar, utan även till jordbrukare i områden,

där risk föreligger för en dylik jordförstöring. Syftet med verksamheten bör

vara att till allmänheten sprida kännedom om möjliga åtgärder ävensom

om statens stöd. Beträffande sättet för verksamhetens bedrivande anför

kommittén bland annat följande.

Verksamheten synes i huvudsak kunna anordnas på liknande sätt och

under samma former som den allmänna upplysningsverksamheten, vilken

bedrives av hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna. Därutöver

böra emellertid de .särskilda centrala och lokala samarbetsorganen

ägna betydande intresse åt upplysningsverksamheten och taga erforderliga

initiativ på detta område. Inom de lokala organen böra dessa uppgifter närmast

åvila den verkställande tjänstemannen. Under dennes ledning synas

sålunda kunna anordnas särskilda jordbrukardagar, då jordbrukarna erhålla

infonnationer och vägledning i hithörande frågor samt beredas tillfälle

att följa demonstrationsförsök.

Även i övrigt bör man samla jordbrukarna för att öka deras intresse för

åtgärder mot jordflykten och för bildande av skyddsplanteringsföreningar.

Det är angeläget att en planmässigt genomförd skydd,splantering anlägges

inom något område för att tjäna som förevisningsobjekt.

Det skulle vara av värde för upplysningsverksamheten att ha tillgång till

tryckt material för gratisutdelning bland jordbrukarna. Då en broschyr

skulle bli för kostsam bör en mindre trycksak av foldertyp utgivas och

distribueras bland jordbrukarna. Kostnaden härför beräknas av kommittén

till 3 000 kronor.

Slutligen böra radio, pressen och undervisningen vid lantbruks- och lantmannaskolorna

utnyttjas i upplysningsarbetet.

Då bristen på personal, som är förtrogen med problemen rörande jordflyktens

bekämpande, är stor förordar kommittén, att en kurs, förslagsvis

förlagd till Kristianstadstrakten, skall anordnas för att utbilda

dylik personal. Beträffande den närmare utformningen av kursen uttalar

kommittén i huvudsak följande.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Kursen bär anordnas av det tidigare nämnda centralorganet. Antalet deltagare

i kursen torde kunna begränsas till omkring 25. De böra utgöras av

befattningshavare vid hushållningssällskapen och lantbruksnämnderna i

Malmöhus, Kristianstads, Hallands, Blekinge och Gotlands län samt Kalmar

läns södra område.

Såsom deltagare i kursen kunna från varje län ifrågakomma jordbrukskonsulenten,

den lantbrukskonsulent, som skall bli verkställande tjänsteman

i det lokala samarbetsorganet, och den lantbrukskonsulent eller annan befattningshavare,

vilken inom lantbruksnämnden handhar frågorna rörande

den yttre rationaliseringen. Vidare synes det vara önskvärt, att från vart och

ett av de nämnda länen deltager minst en jordbruks- eller lantbruksinstruktör.

Slutligen torde det böra stå öppet för skogsvårdsstyrelserna att sända

åtminstone någon representant till kursen. Kursen beräknas pågå sex dagar.

Emellertid böra de lantbrukskonsulenter, vilka utsetts till verkställande

tjänstemän inom respektive län, beredas möjlighet att i anslutning till kursen

företaga en gemensam studieresa om högst fyra dagar till Danmark, närmast

Jylland. Som föredragshållare och lärare vid kursen bör kursanordnaren

söka förvärva den främsta sakkunskap, som för närvarande finnes att

tillgå på de olika fackområdena.

Forsknings- och försöksverksamhet. Kommittén erinrar, att en intensiv

forsknings- och försöksverksamhet beträffande förebyggande åtgärder mot

jordflykt pågå i bland annat USA och Danmark. De resultat, som därvid

framkommit, kunna emellertid endast delvis tillämpas på svenska förhållanden.

Det är därför av vikt, att en tillräckligt omfattande inhemsk forsknings-

och försöksverksamhet kommer att bedrivas på området. Upplysningsmaterial,

som grundar sig på landets egna forsknings- och försöksresultat,

utgör nämligen en betydande tillgång vid bekämpandet av jordflykten. Kommittén

föreslår därför, att den nuvarande forsknings- och försöksverksamheten

inom landet skall utvidgas. Därvid böra i första hand sådana problem

utredas, vilka kunna tänkas lämna resultat, som bli av omedelbar nytta för

åtgärderna mot jordflykten. Övriga spörsmål få upptagas senare allt efter

som resurser kunna ställas till förfogande.

Med beaktande härav anser kommittén, att verksamheten till en början

bör inrikta sig på i huvudsak följande frågor.

a) Försök med bandodling av grödor.

b) Försök med anläggande av vindspärrar av höststråsäd i vårsådda hackfruktodlingar.

c) Försök med enkla vindskärmar på öppen slättbygd i östra och mellersta

Skåne, i Blekinge och Halland samt på Öland och Gotland.

d) Försök med träskärmar av olika täthet.

e) Försök med olika slag av häckar.

f) Försök att med kemikalier binda liygbenägen jord.

Anläggningskostnaderna för de under a)—f) angivna försöken komma

enligt kommitténs beräkningar att belöpa sig till 6 400 kronor, varjämte

8 600 kronor böra beräknas såsom årlig kostnad för försökens skötsel. Under

första året skulle den sammanlagda kostnaden för försöken således bli

15 000 kronor enligt följande sammanställning:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

Anläggnings-

Årlig

Medelsbehov

kostnad

kostnad

första året

3 försök med

bandodlingar av grödor........

900

900

10 »

vindspärrar av stråsäd........

1000

—

1000

—

6 »

>

enkla vindskärmar............

3 600: —

1200

—

4 800

—

2 »

>

träskärmar av olika täthet____

1 800: —

1800

—

10 »

»

olika växtslag................

1 000: —

600

—

1600

—

3 »

>

kemikalier....................

900

—

900

—

Resekostnader

2 000

—

2 000

—i

Oförutsedda utgifter ........................

2 000

2 000

—

Kronor

6 400:-

8 600

—

15000

—

Vid denna beräkning har jorderosionskommittén icke medtagit rese- och

traktamentsersättningar för de tjänstemän inom lantbruksnämnder och hushållningssällskap,

som å tjänstens vägnar deltaga i försökens anläggande

och skötsel. Dessa kostnader förutsättas bli ersatta i vanlig ordning från reseanslaget

till det organ, vid vilket ifrågavarande tjänstemän äro anställda.

Kommittén utgår från att den utvidgade forsknings- och försöksverksamheten

skall handhavas av lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök i

samråd med det förut nämnda centrala organet för jordflyktens bekämpande.

Den försökstekniska ledningen av verksamheten bör enligt kommittén lämpligen

knytas till Ugerups försöksgård, där redan försöksverksamhet på ifrågavarande

område bedrives.

Med hänsyn till att försöksprogrammet avses skola utökas och försöksmaterialet

bearbetas anser kommittén det nödvändigt, att lantbrukshögskolan

anställer en assistent med placering på Ugerups försöksgård. Assistenten

bör emellertid icke få årsanställning utan endast tjänstgöra under tiden

den 1 april—den 30 oktober varje år. Hans lön bör utgå i form av månadsarvode.

Organisation. I fråga om organisationen av verksamheten för bekämpande

av jordflykten finner kommittén det lämpligast att man så långt möjligt

bygger på den nuvarande ordningen på området. För att trygga en enhetlig

ledning och planläggning föreslår kommittén emellertid, att särskilda

samarbetsorgan skola inrättas. Innan en närmare redogörelse för innebörden

av dessa förslag lämnas torde kommitténs allmänna synpunkter på organisationsfrågan

och nuvarande förhållanden på området få återgivas. Kommittén

anför härom i huvudsak följande.

Skyldigheten att uppmärksamma och verka för genomförande av de olika

åtgärder, som kunna ifrågakomma mot jordflykten, åvilar för närvarande

ett flertal organ. Detta gäller såväl den lokala som den centrala ledningen.

Någon organisatorisk samordning mellan dessa organ i fråga om planläggning

och utförande av lämpliga åtgärder finnes icke. Detta förhållande

har uppenbarligen icke varit ägnat att stimulera intresset att genomföra

planmässiga bekämpningsåtgärder. Ur den enskildes synpunkt måste det

nämligen framstå som en olägenhet att i samma angelägenhet behöva vända

sig till ett flertal olika organ. Men även ur det allmännas synpunkt torde en

uppdelning på flera organ av närbesläktade uppgifter, som syfta mot samma

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

15

mål, innebära en nackdel, överblicken kan nämligen i sådant fall lätt förloras

eller i varje fall försvåras. Samtidigt känner knappast något organ riktigt

ansvar för verksamhetens ledning i stort. Denna omständighet torde ha

varit en bidragande orsak till att mera omfattande åtgärder till förhindrande

av jordflykten hittills icke kommit till utförande.

De lokala organ, som för närvarande syssla med hithörande frågor, äro

hushållningssällskapen, lantbruksnämnderna och skogsvårdsstyrelserna.

Av dessa bedriva hushållningssällskapen upplysnings- och propagandaverksamhet,

medan lantbruksnämnderna och skogsvårdsstyrelserna främst

handha statsbidrags- och låneverksamheten på ifrågavarande område. Den

centrala ledningen är uppdelad på lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen.

Någon särskild form för samarbete eller gemensam planläggning av verksamheten

mellan ämbetsverken synes icke finnas.

Den nuvarande splittringen av verksamheten på ett flertal organ skulle

uppenbarligen kunna elimineras, därest nya organ skapades. De betydande

ekonomiska värden, som stå på spel genom jordförstöringen, kunna åberopas

såsom motivering för en sådan lösning. Emellertid finnas å andra sidan

många skäl, som tala mot inrättandet av nya organ. Härigenom skulle

vissa delar av de nuvarande organens arbetsområden utbrytas för att samlas

hos de nya organen. Från hushållningssällskapens verksamhet skulle

exempelvis undantagas jordbearbetnings- och gödselfrågor på flygbenägna

jordar, från lantbruksnämnderna den jordpolitiska planeringsverksamheten

på samma slags jordar och från .skogsvårdsstyrelserna skogsplanteringen

inom skyddsskogsområden. Ett dylikt förfaringssätt finner kommittén

vara olämpligt icke minst med hänsyn till det nära samband vissa åtgärder

mot jordflykt ha med lantbruksnämndernas rationaliseringsverksamhet.

Vidare torde man icke kunna undgå gränsfall mellan de nya och de äldre

organen. Tillskapandet av nya organ med egen administration och egna

befattningshavare kommer dessutom att medföra betydande kostnader för

statsverket. En stor del av den sakkunskap, som nu finnes företrädd såväl

inom hushållningssällskapen och lantbruksnämnderna som skogsvårdsstyrelserna,

måste bli representerad i de nya lokalorganen. Med kännedom

om nuvarande rekryteringssvårigheter till redan bestående lantbruksorgan,

kan man befara att det kommer att visa sig svårt att rekrytera behövlig

fackpersonal till de nya organen. Man torde nämligen icke kunna räkna

med, att personal från de äldre organen skall kunna frigöras i tillräcklig

omfattning för att fylla behovet av sakkunskap i de nyinrättade organen.

Detta betyder självfallet icke, att man behöver avstå från tanken att förstärka

verksamhetens organisation med några enstaka befattningshavare,

därest så skulle anses erforderligt.

Beträffande den lokala or ganisationen anför kommittén att ett

samarbetsorgan bör bildas i varje län, där fara för jordflykt föreligger. I

detta organ böra hushållningssällskapet, lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen

i länet vara representerade ävensom eventuellt andra intressen,

som beröras av verksamheten. Samarbetsorgan skulle i första hand

bildas i Malmöhus, Kristianstads, Hallands, Blekinge och Gotlands län samt

i Kalmar läns södra område. I den mån behov av liknande organ framdeles

skulle visa sig föreligga i andra län, böra sådana kunna bildas även

där.

Det lokala samarbetsorganet anses böra bestå av sju ledamöter. Av dessa

böra jordbrukskonsulenten, länsjägmästaren och lantbrukskonsulenten

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Knngl. Maj.ts proposition nr 118.

vara självskrivna. Dessutom skola hushållningssällskapet, lantbruksnämnden

och skogsvårdsstyrelsen äga utse en ledamot var, varjämte Kungl.

Maj :t skall tillsätta en ordförande. Det bör vidare stå öppet för samarbetsorganet

att vid behov inkalla särskild expertis, såsom representanter för

forsknings- och försöksverksamhet, skogs- och betesvårdsföreningar, där

sådana finnas, m. fl. Samarbetsorganet bör lämpligen benämnas jordvårdskommittén

med tillägg av länsnamnet.

Angående de uppgifter, som skola åvila jordvårdskommittén, framhålles

i betänkandet, att kommittén skall ha ledningen av och ansvaret för

att behövliga initiativ och åtgärder vidtagas till förhindrande av jordförstöring.

Vidare bör den tillse, att beslutade åtgärder genomföras. Den skall

uppgöra årliga planer för verksamheten, planera skyddsåtgärder för områden,

som äro utsatta för sand- och jordflykt, bevilja lånegarantier och bidrag

ur rationaliseringsanslaget för anläggande av skyddsplanteringar, bedriva

upplysning och propaganda för åtgärder av olika slag, som förhindra

eller minska risken för jordförstöring, beräkna plantbehovet för skyddsplanteringar

och vidtaga åtgärder för att tillgodose detta behov. Vidare bör

det ankomma på kommittén att beakta behovet av insatser från försöksverksamhetens

sida. Det får anses självklart, att länsorganen, var och en

inom sitt speciella område, skola medverka till att lösa planlagda åtgärder,

men jordvårdskommittén bör tillse, att samordning och samarbete äger

rum mellan de skilda grenarna av verksamheten. I sin verksamhet skall

jordvårdskommittén vara underställd det centrala samarbetsorgan, vilket

skall beröras närmare i det följande.

En jord vårdskommitté beräknas behöva sammanträda ungefär sex gånger

om året och dessutom i viss omfattning företaga resor inom verksamhetsområdet.

Den bör inom sig utse ett arbetsutskott, lämpligen på tre personer,

för handläggning av rutinfrågor och andra ärenden, som ej äro av

principiell eller eljest större betydelse.

För att arbetet inom samarbetsorganet skall kunna bedrivas effektivt,

föreslås i betänkandet att i varje jordvårdskommitté skall finnas en befattningshavare

såsom verkställande tjänsteman. Denna funktion bör kunna

anförtros åt en av lantbrukskonsulenterna. Befattningshavaren skall ha

såsom uppgift att — i samråd med jordbrukskonsulenten — bedriva upplysning

och propaganda, att verka för bildande av planteringsföreningar,

att i nära kontakt med lantbruksnämndens arbete med fastighetsombildningen

uppgöra skyddsplanteringsplaner, att vara föredragande inför samarbetsorganet

framför allt i låne- och bidragsfrågor samt att i övrigt handha

de löpande göromålen.

Jorderosionskommittén har övervägt, om det i stället för att tillsätta en

befattningshavare i varje län skulle vara bättre att avdela en befattningshavare

för Malmöhus och Hallands län, en för Kristianstads och Blekinge

län samt en för södra Kalmar län och Gotland, vilkas arbetsuppgifter uteslutande

skulle bestå i att bekämpa jordflykten. Härvid har kommittén

emellertid ansett det förstnämnda alternativet vara att föredraga. Arbets
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 118.

17

uppgifterna på området få nämligen anses vara ganska säsongbundna och

till följd härav kan bland annat antagas att befattningshavaren ofta måste

samtidigt vara närvarande i båda de län, som utgöra hans verksamhetsområde.

Kommittén finner det därför vara en bättre lösning, att i varje län

låta en befattningshavare få ansvaret för jordflyktens bekämpande, varvid

denna verksamhet skall vara hans primära arbetsuppgift. Endast i den

mån hans arbetsinsats icke erfordras för detta ändamål, skall befattningshavaren

kunna tagas i anspråk för andra arbetsuppgifter. Man kan enligt

kommittén räkna med att befattningshavarna i Malmöhus och Kristianstads

län behöva ägna den huvudsakliga delen av sin arbetstid åt samarbetsorganets

uppgifter. Inom övriga aktuella län torde däremot behovet

av arbetskraft bli mindre. Kommittén förutsätter, att befattningshavaren

icke behöver ha något särskilt kansli utan att kansligöromålen skola kunna

skötas vid lantbruksnämnden.

För att samarbetsorganet skall erhålla så goda förutsättningar som möjligt

att utöva sin funktion har jorderosionskommittén övervägt, i vilken omfattning

det bör kunna överlåtas på detsamma att bevilja lån och bidrag

i sådana ärenden, där detta för närvarande ankommer på lantbruksnämnden

eller s ko gs vå r d s s tyr elsen. En sådan åtgärd anses bli av väsentlig betydelse

för organets auktoritet och dess möjligheter att leda och ansvara

för verksamheten. Kommittén finner det icke förbundet med några olägenheter,

ifall samarbetsorganet hädanefter skulle få bevilja lånegarantier och

bidrag jämlikt rationaliseringskungörelsen för anläggandet av skyddsskogar

och för plantering utav skyddshäckar. Därigenom skulle organet kunna

fatta beslut beträffande det statliga stödet för de åtgärder, som i mångt

och mycket torde komma att sätta sin prägel på verksamheten. Därest beslutanderätten

överlåtes, vilket förutsätter en ändring i rationaliseringskungörelsen,

föreslår kommittén, att Kungl. Maj :t lämpligen för varje år

på förslag av det centrala samarbetsorganet i rationaliseringsanslaget upptager

ett visst belopp till bidrag vid anläggandet av skyddsskogar och

skyddshäckar. Det belopp, som skulle behöva upptagas för detta ändamål,

torde enligt kommittén kunna beräknas till cirka 150 000 kronor om året.

Beträffande ersättningen till ledamöter i jordvårdskommitté uttalas i

betänkandet, att till icke självskrivna ledamöter bör utgå arvode enligt

samma regler som till ledamöter i lantbruksnämnderna. Ordföranden bör

dessutom erhålla ett särskilt årsarvode på förslagsvis 500 kronor. Med hänsyn

till att befattningen såsom verkställande tjänsteman i jordvårdskommitté

kommer att få självständig karaktär och vara förenad med stort ansvar

anser jorderosionskommittén, att jämväl innehavaren av denna befattning

bör tillerkännas ett särskilt arvode. Detta bör emellertid differentieras

med beaktande av arbetsuppgifternas omfattning i de olika länen

samt förslagsvis utgå med 800 kronor om året i Skånelänen och med 400

kronor i de övriga länen. Resekostnads- och traktamentsersättning till ledamöterna

och verkställande befattningshavaren bör bestämmas efter enahanda

grunder som för ledamöter i lantbruksnämnderna.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1051. 1 samt. Nr 118.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

Ett genomförande av jorderosionskommitténs förslag skulle enligt kommittén

göra det nödvändigt att öka antalet lantbrukskonsulentbefattningar

inom lantbruksorganisationen. Behovet av personalförstärkningen uppskattas

i betänkandet till tre lantbrukskonsulenter i lönegrad Ce 26. Vidare

bör biträdespersonalen vid lantbruksnämnderna utökas med tre kontorsbiträdestjänster

i reglerad befordringsgång.

Vad angår utformningen av den centrala organisationen uttalar

jorderosionskommittén att den, av samma skäl .soxn anförts i samband

med behandlingen av den lokala organisationen, anser det lämpligast, att ett

samarbetsorgan skall skapas för den centrala ledningen av verksamheten.

I detta organ, statens jordvårdsnämnd, böra — förutom representanter för

lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen — även annan sakkunskap och andra

intressen såsom det praktiska jordbruket samt forsknings- och försöksverksamheten

vara företrädda.

Rörande nämndens uppgifter anföres i betänkandet att nämnden skall

inom landet ha ledningen och ansvaret för att behövliga åtgärder vidtagas

mot jordförstöring samt vid behov taga initiativ till dylika åtgärder ävensom

uppgöra årliga planer för verksamhetens bedrivande och i anslutning

härtill hos Kungl. Maj :t göra framställning om erforderlig medelsanvisning.

På nämnden bör vidare ankomma att fördela anslagen för verksamheten

bland jordvårdskommittéerna och meddela dessa erforderliga anvisningar.

Nämnden skall tillse, att de underställda lokalorganen bedriva sin verksamhet

enligt utfärdade direktiv och att jordvårdskommittéer, vilkas verksamhetsområden

gränsa intill varandra, utföra sitt arbete med erforderlig hänsyn

till behovet av samordning. En viktig uppgift blir dessutom att sörja för

att plantbehovet till skyddsplanteringar blir tillgodosett. Tillika bör det ankomma

på nämnden att noga följa de resultat, som framkomma inom forsknings-

och försöksverksamheten, och tillse att dessa resultat bli tillgodogjorda

inom verksamheten. I övrigt bör nämnden verka för att forskningen

och försöksverksamheten i görligaste mån utreda oklara problem.

Jorderosionskommittén förordar, att nämnden skall bestå av fem utav

Kungl. Maj :t förordnade ledamöter, av vilka Kungl. Maj:t skall ulse en att

vara ordförande. Lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen skola hos Kungl.

Maj :t äga föreslå vardera en ledamot i nämnden. I övrigt bör nämnden få

isådan sammansättning, att olika intressen bli företrädda och att nämnden

kommer att besitta insikter inom de för verksamheten viktigaste fackområdena.

Kungl. Maj :t bör tillika förordna sekreterare åt nämnden. Ledamöterna

och sekreteraren synas icke böra utses för längre tid åt gången än

tre år.

Nämnden beräknas behöva sammanträda cirka fyra gånger om året. Därjämte

torde vissa resor bli erforderliga för att nämnden skall kunna hålla

kontakt med verksamheten och däri förekommande problemställningar. Det

bör kunna uppdragas åt ordföranden att handlägga sådana ärenden av mera

brådskande natur, som icke äro av principiell betydelse eller eljest av större

vikt.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

19

Jorderosionskommittén föreslår, att till nämndens ledamöter och sekreterare

skola utgå årsarvoden med 1 800 kronor till ordföranden, 500 kronor

till envar av nämndens övriga ledamöter samt med 1 200 kronor till dess

sekreterare. Vidare bör resekostnads- och traktamentsersättning tillkomma

ledamöterna och sekreteraren vid sammanträden och förrättningar för uppdragets

fullgörande.

Statsbidrag vid plantering av skyddsskogar och skyddshäckar. Beträffande

det statliga stödet för anläggande av skyddsskogar erinrar jorderosionskommittén

om att hithörande bestämmelser återfinnas dels i kungörelsen den

11 juli 1948 (nr 342) angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre

rationalisering och dels i kungörelsen den 21 maj 1948 (nr 239) angående

bidrag och lån till vissa skogsförbättrande åtgärder. Enligt sistnämnda kungörelse

kan vid anläggning av skyddsskogar — under förutsättning att åtgärden

är ekonomiskt motiverad med hänsyn till önskvärdheten att vinna

nöjaktig skogsproduktion på marken — skogsvårdsstyrelse bevilja bidrag

ur statens skogsförbättringsanslag med högst 50 •— i vissa undantagsfall

högst 60 —- procent av kostnaden. För återstoden av anläggningskostnaden

kan lån erhållas ur statens skogslånefond. Lånesumman får dock för en och

samma låntagare ej överstiga 10 000 kronor.

För anläggning av skyddsskogar i övriga fall ävensom för plantering av

skyddshäckar kan lantbruksnämnden enligt bestämmelserna i rationaliseringskungörelsen

bevilja lånegaranti. Statsbidrag för anläggande av skyddsskog eller

skyddshäckar utgår enligt rationaliseringskungörelsen normalt med belopp

motsvarande 40 procent av den av lantbruksnämnden godkända kostnaden.

Nämnden äger emellertid besluta att bidraget, exempelvis på grund av brukarens

ekonomiska ställning, skall utgå med lägre belopp än 40 procent. Å

andra sidan kan nämnden också medgiva högre bidrag, därest företaget på

grund av planerad yttre rationalisering skall utföras på mera kostsamt sätt

än som eljest varit erforderligt eller en höjning av bidraget i övrigt befinnes

skälig på grund av särskilda omständigheter.

Av den nu lämnade redogörelsen för låne- och bidragsverksamheten framgår,

att vid anläggandet av skyddsskog stöd ibland kan utgå enligt skogslagstiftningens

och ibland enligt rationaliseringskungörelsens bestämmelser.

Gränsdragningen mellan de fall då den ena eller den andra författningen

skall tillämpas sker — enligt vad jorderosionskommittén inhämtat från skogsstyrelsen

— så att skogsförbättringsanslaget användes i de fall, då nuvärdet

av alla framtida neltoavkastningar (W-värdct) av skogen med tillägg av

värdet av det skydd, som beredes närliggande skogsmarker, ej understiger

nuvärdet av samtliga kulturkostnader (C-värdet) för densamma. I övriga

fall utgår stöd enligt rationaliseringskungörelsens bestämmelser. Delta innebär,

att rationaliseringsanslaget mera sällan kommer att tagas i anspråk. Det

torde nämligen kunna antagas alt den mark, varpå skyddsskogarna komma

alt anläggas, i regel är av tillräckligt hög bonitet för att medgiva nöjaktig

skogsproduktion. Skogsstyrelsens uppdelning av användningsområdet för

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

skogsförbättrings- och rationaliseringsanslaget synes ändamålsenlig och

praktisk samt icke behöva innebära några olägenheter, särskilt med tanke

på kommitténs förslag om inrättandet av särskilda lokala samarbetsorgan.

Kommittén framhåller emellertid, att enligt nuvarande bestämmelser den

normala bidragsprocenten blir lägre vid plantering av skyddsskogar på den

sämsta jorden än då planteringen sker på mark av högre bonitet. Ett omvänt

förhållande skulle vara rimligare. Kommittén förutsätter därför att,

då rationaliseringskungörelsen skall tillämpas, lågt markvärde och planteringsåtgärdens

syfte att bereda skydd åt åkerjorden skola vara att anse såsom

sådana särskilda omständigheter, vilka göra det skäligt att höja bidraget

utöver de eljest normala 40 procenten.

Vad beträffar statsbidrag vid plantering av skyddshäckar beröras i betänkandet

till en början anläggningskostnaderna. Dessa betecknas som förhållandevis

måttliga. Att mera exakt angiva deras storlek förklaras tämligen

svårt, då erfarenheterna härom hittills äro ganska ringa. Kostnaderna äro

nämligen beroende av ett flertal faktorer såsom växtslaget, markbeskaffenheten

och näringstillståndet på växtplatsen, i vad mån särskilda planteringsmaskiner

kunna begagnas m. m. Jorderosionskommittén har sökt göra en

beräkning av dessa kostnader vid plantering av en enkelradig häck av ett av

de dyraste växtslagen nämligen oxel. Härvid har förutsatts att två- till treåriga,

i regel omskolade plantor komma till användning, planterade med en

meters avstånd. Anläggningskostnaden har under dessa och i övrigt tämligen

vanliga förhållanden beräknats till omkring 250 kronor per kilometer.

Utöver anläggningskostnaderna tillkomma med skiftande förhållanden varierande

utgifter för hjälpkulturer, ogräsrensning och annan skötsel av häckarna

under ett antal år framåt. Vid beräknandet av statsbidrag och lån inräknas

för närvarande icke dessa utgifter, som äro att anse som underhållsåtgärder,

i anläggningskostnaderna. I betänkandet föreslås icke någon ändring

härutinnan.

Ehuru således kostnaderna för själva planteringen av häckar icke äro särskilt

stora, torde dock — enligt vad i betänkandet uttalas — statsbidrag obestridligen

stimulera till dylik planteringsverksamhet främst vid de mindre

jordbruken. Bidrag torde jämväl ha betydelse på grund av den ökade tilltro

till åtgärdernas lämplighet, som den enskilde erhåller då staten är beredd att

lämna ekonomiskt bistånd för deras utförande.

Jorderosionskommittén anser det vara angeläget, att jordbrukarna stimuleras

till att bilda skyddsplanteringsföreningar. Dessa föreslås skola få högre

bidrag för planteringsföretag än enskilda jordbrukare. I betänkandet anföres

härom.

På grund av det betydligt mera verksamma, snabba och omfattande skydd,

som kan erhållas genom en kollektiv planteringsverksamhet, måste det

framstå som fullt motiverat, att det allmänna i ekonomiskt avseende kraftigare

stöder sådana företag än mera isolerade planteringsarbeten. Jorderosionskommittén

vill därför föreslå, att en skyddsplanteringsförening, genom

vars verksamhet ett åtminstone i det närmaste fullständigt skydd mot jordflykten

beräknas bli uppnått, skall erhålla statsbidrag med normalt 65 pro
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

cent av den godkända kostnaden för anläggandet av skyddshäckar. Om icke

ett fullständigt skydd kan beräknas bli uppnått men dock ett relativt gott

skydd erhålles, bör ökningen av statsbidraget i motsvarande mån minskas.

Vid bedömandet av vilket skydd, som en förenings planteringsverksamhet

kommer att medföra, blir naturligtvis den omfattning, vari traktens jordbrukare

anslutit sig till föreningen av avgörande betydelse. Men även andra

omständigheter torde härvid komma att få beaktas. Dessa torde emellertid

i regel komma att innefattas i den detaljplanering, som regelmässigt skall

fordras för att den tekniska planen för åtgärden skall kunna uppgöras. Den

anslagsbeviljande myndigheten måste godkänna planen för att statsbidrag

över huvud taget skall kunna erhållas. För att rationaliseringskungörelsen

skall få tillämpas på det sätt nu föreslagits, torde någon ändring av kungörelsen

knappast vara behövlig. Däremot böra statsmakterna uttala, att ifrågavarande

fall bör innefattas i de särskilda omständigheter, som enligt kungörelsen

motivera en höjning av statsbidraget.

Jorderosionskommittén föreslår vidare, att Kungl. Maj :ts prövningsrätt i

vissa fall beträffande bidrag vid anläggande av skyddsskogar och skyddshäckar

enligt rationaliseringskungörelsen skall överflyttas till jordvårdskommittéerna.

Härmed avses de fall, då bidrag&sökande är ägare eller brukare

av jordbruk med över 20 hektar åker samt då sökande är förening, som bildats

för anläggande av skyddsskogar och skyddshäckar. Såsom förutsättning

för att bidrag skall kunna erhållas i nämnda fall fordras, att det framstår

som ett allmänt intresse av betydenhet att planteringsåtgärden kommer

till stånd. Denna förutsättning torde väl i regel vara uppfylld, då

fråga är om föreningar, men måste uppenbarligen prövas från fall till fall i

fråga om planteringsåtgärder vid enstaka fastigheter av nyssnämnd storlek.

På grund av kommitténs förslag att bidragsprocenten till föreningar

skall graderas allt efter den väntade effekten av deras verksamhet samt

även av andra skäl synes en överflyttning av prövningsrätten vara motiverad.

På jordvårdsnämnden bör sedan ankomma att utfärda de anvisningar,

som fordras för att bidragsreglerna skola tillämpas likformigt i samtliga

län.

Jorderosionskommittén finner slutligen anledning att överväga bidragsreglerna

vid ett speciellt slag av jordförbättringsåtgärder, nämligen bortforslingen

av stengärdesgårdar. Ett dylikt arbete kan stundom bli nödvändigt

för att brukningsskiftena skola kunna omläggas att i sin längdutsträckning

ligga vinkelrätt mot den huvudsakliga vindriktningen ävensom för att

möjliggöra en ändamålsenlig häckplantering. Enligt vad kommittén inhämtat

av lantbruksstyrelsen är bortforslandet av stenar i detta fall icke

alt hänföra till stenröjning i den i rationaliseringskungörelsen avsedda mening,

vartill statsbidrag utgår med normalt 40 procent. Med stenröjning

enligt rationaliseringskungörelsen skulle närmast avses undanforslandet av

stenar, som äro utspridda på brukningsskiften. Vad här åsyftas äro emellertid

de fall, då bortforslandet av stengärdesgårdarna utgör en nödvändig

förutsättning för alt åstadkomma etl effektivare skydd. För sådana åtgärder

utgår för närvarande statsbidrag med allenast 25 procent av den godkända

kostnaden. Det synes kommittén angeläget, alt det allmänna i högre

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kangl. Maj.ts proposition nr 118.

grad än eljest skall stimulera och underlätta dessa åtgärder genom att likställa

desamma med stenröjning i rationaliseringskungörelsens mening. Såsom

förutsättning för det högre bidraget bör givetvis fortfarande gälla, att

åtgärden är ekonomiskt försvarlig.

Kostnadsfrågor. Kostnaderna för upplysningsverksamheten

inskränka sig enligt jorderosionskommittén till ett engångsanslag av 3 000

kronor för utgivande och distribution av en upplysningsskrift.

Vidare räknar kommittén med en engångsutgift av omkring 6 500 kronor

för en utbildningskurs samt för en studieresa till Danmark i anslutning

härtill. Av beloppet avses 1 800 kronor för studieresan. Återstoden,

4 700 kronor, fördelar sig med 3 600 kronor på resekostnads- och traktamentsersättningar

åt kursdeltagarna och med 1 100 kronor på övriga omkostnader

såsom utgifter för demonstrationsresor, arvoden och reseersättningar

till föredragshållare samt kostnader för undervisnings- och demonstrationsmaterial.

Beträffande kostnaderna för forsknings- och försöksverkis

a mheten föreslår kommittén, att ett anslag av 19 200 kronor

skall ställas till förfogande för verksamheten under första året. Därav skola

6 400 kronor utgöra en engångsutgift för försöksanläggningar. Av återstående

beloppet, 12 800 kronor, avse 4 200 kronor arvode till en extra assistent

och 8 600 kronor årliga försökskostnader.

Medelsbehovet för verksamhetens organisation uppskattar

kommittén till sammanlagt 91 200 kronor om året. Avlöningskostnaderna

ha därvid beräknats efter ett rörligt tillägg av 12 procent. Av beloppet

hänföra sig 11 000 kronor till statens jordvårdsnämnd, 30 000 kronor

till sex lokala jordvårdskommittéer samt 50 200 kronor till avlöningar

åt tre lantbrukskonsulenter och tre kontorsbiträden. De båda förstnämnda

beloppen avses huvudsakligen skola täcka utgifterna för arvoden samt för

rese- och traktamentsersättning.

Det sammanlagda medelsbehovet upptages sålunda till (3 000 -f- 6 500 -f19

200 11 000 + 30 000 -f- 50 200 =) i runt tal 120 000 kronor. Därav

utgöra cirka 16 000 kronor engångsutgifter.

Slutligen förutsättes i betänkandet, att ett årligt belopp av 150 000 kronor

av rationaliseringsanslaget skall ställas till förfogande för bidrag till anläggande

av skvddsskogar och skyddshäckar.

Yttrandena.

Allmänt. Behovet av intensifierade åtgärder för bekämpande av sand- och

jordflykten vitsordas nästan genomgående i yttrandena. Med undantag för

den ifrågasatta organisationen tillstyrkas även de förslag, som kommittén

framlagt, i så gott som samtliga yttranden helt eller i huvudsak.

Beträffande de yttranden, där mera allmänna synpunkter anförts, kan

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

nämnas, att lantbruksstyrelsen förklarar sig finna det synnerligen angeläget

att verksamheten för bekämpande av jord- och sandflykten skall ökas. Åtgärderna

böra därvid i första hand inriktas på att avhjälpa de klart framträdande

bristerna, såsom otillräcklig tillgång på plantmaterial och på särskild

personal för verksamheten, otillräckliga resurser för upplysning och

propaganda samt otillräckligt statligt stöd enligt gällande bidragsbestämmelser.

Styrelsen har funnit jorderosionskommitténs förslag i nämnda hänseenden

i allt väsentligt ägnade att åstadkomma en önskvärd intensifiering.

Styrelsen understryker att lantbruksnämnderna i sin planeringsverksamhet

böra giva förtursrätt för områden med sand- och jordflykt, så att behovet

av skyddsskogar med kompletterande häcksystem kan klarläggas och åtgärder

för att trygga tillgång på mark för skyddsskogar snabbt komma

att vidtagas. Detta gäller icke minst om även reglering av brukningsenheterna

blir nödvändig. Det grundläggande planeringsarbetet torde redan vara

utfört inom de typområden, där vinderosion förekommer. Vad detaljplaneringen

beträffar är det av särskild vikt att gynnsamma förutsättningar skapas

för de åtgärder, som kommittén sammanfattat under begreppet markvård

inom jordbruksdriften (jordbrukstekniska åtgärder).

Riksförbundet Landsbygdens folk vitsordar betydelsen av att effektiva

åtgärder vidtagas i syfte att i möjligaste mån förhindra ytterligare skadegörelse

genom vinderosion. Förbundet ansluter sig därför i huvudsak till

de förslag, som framlagts i betänkandet. Då stor tvekan ännu synes råda

beträffande de lämpligaste metoderna vid utförande av dessa åtgärder

torde det emellertid vara berättigat att gå till verket med en viss försiktighet.

Förbundet erinrar om att det i betänkandet påpekas, att intresset bland

jordbrukarna för planteringsåtgärder är mycket stort, men också anmärkes,

att vår erfarenhet om häckplantering är otillräcklig och att brist råder på

sakkunnig och på området tränad personal. Under sådana omständigheter

anser förbundet en allt för stark forcering av arbetet icke vara att rekommendera.

Visar det sig efter några år exempelvis, att det valda häckmaterialet

ej varit det lämpligaste, eller framkomma genom försöks- och forskningsverksamhet

nya och enklare metoder för skydd mot sand- och jordflykt,

kunna förhastade åtgärder skada den positiva inställning, som nu finnes

hos jordbrukarna.

Lantbruksakademien framhåller att den översikt, som i betänkandet lämnats

över vinderosionsproblemen, huvudsakligen avser förhållandena inom

de sydsvenska sandj ordsområdena, där dessa problem i första hand ha aktualitet.

Tydligt är, att jordflykten där har sådan omfattning, att densamma

och därav beroende frågor måste uppmärksammas samt att särskilda åtgärder

mot vinderosionen bli nödvändiga. Emellertid saknas mera konkreta

uppgifter om den skadegörelse, som skett i olika fall. En uppskattning

av .skadornas storlek måste bli mycket osäker. Det kan därför befaras,

alt de framlagda beräkningarna lett till att jorderosionskommittén

överdrivit storleken och omfattningen av skadorna. Även för sökskollegiet —

till vars yttrande lantbruksbögskolans lärarkollegium anslutit sig i allt vä
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

sentligt -— anser, att det förefaller som om vissa av jorderosionskommitténs

uPP§''^er rörande skadeverkningarna ge en något överdriven bild av skadornas

omfattning.

Å andra sidan framhåller lantbruksnämnden i Kalmar läns södra område,

att jorderosionskommitténs inventering av den skadelidande arealen troligen

givit för lågt resultat. På Öland ha skadeverkningarna genom sandoch

jordflykt sannolikt redan nu avsevärt större omfattning än vad inventeringen

utvisar. Flygbenägenheten hos sandjordarna, vilka på Öland förekomma

i stor utsträckning, kommer dessutom att öka genom den intensiva

odlingen och jordbearbetningen. Med hänsyn till dessa förhållanden synes

det nämnden angeläget och väl motiverat, att åtgärder snarast skola vidtagas

från det allmännas sida för att intensifiera kampen mot sand- och

jordflykten.

Beträffande de olika avsnitten av förslaget anföres i övrigt i yttrandena

i huvudsak följande.

Samverkan mellan jordbrukarna för bekämpande av sandstormarna. Förslaget

att samverkan mellan jordbrukarna för bekämpande av sandstormarna

i första hand skall åstadkommas på frivillighetens väg

har helt eller i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga

de yttranden, där frågan berörts, med undantag av yttrandet från skogsvårdsstyrelsen

i Hallands län.

Sålunda understryker till exempel Sveriges lantbruksförbund, att möjligheter

till tvångsåtgärder icke böra skapas för närvarande. Liksom kommittén

anser förbundet, att det måste möta avsevärda svårigheter att övervaka

eventuella tvångsåtgärder. Vidare synes man i de berörda trakterna

numera inse jordförstöringens faror bättre än för endast något år sedan.

Förbundet framhåller .slutligen att en åtgärd som till exempel omläggning

av skiften är av så ingripande art, att den ej torde kunna genomföras annat

än på frivillighetens väg och med stöd av en viss entusiasm, so.m ej

kommer till uttryck, om tvång föreligger. Lantbruksstyrelsen framhåller,

att en fullt genomförd samverkan mellan jordbrukare inom ett av vinderosion

berört område torde vara oundgänglig om motåtgärderna skola kunna

genomföras effektivt. Det är visserligen ovisst om sådan samverkan alltid

skall kunna nås utan tvingande bestämmelser. Av de skäl som kommittén

anfört, bör verksamheten emellertid tills vidare ordnas helt på frivillighelens

grund. Det torde få förutsättas att kommittén under sitt fortsatta utredningsarbete

— liksom även lantbruksstyrelsen — följer utvecklingen

med uppmärksamhet och lägger fram förslag till de ändringar av bestämmelserna,

vartill förhållandena kunna föranleda. Om så blir nödvändigt

får man såsom kommittén framhållit med hänsyn till frågans betydelse icke

rygga för att senare införa tvingande bestämmelser.

Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län anser däremot skäl föreligga för att

inom ett område en majoritet, som önskar genomföra läplaniering, skall

kunna tvinga minoriteten att deltaga i företaget. Majoriteten bör därvid ut
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

göra minst två tredjedelar av antalet markägare inom området och representera

minst två tredjedelar av arealen.

Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län påpekar, att vid anläggandet av

skyddsskogar och häckplanteringar olika åsikter kunna komma att framläggas

av företrädare för jordbruk, skogsbruk och naturskydd. Därvid kunna

ej endast växtvalet utan även placeringen av skogarna och häckarna

tänkas föranleda intressemotsättningar. Det synes därför önskvärt, att en

generalplan upprättas för åtgärder inom skyddsskogsområdena. Därvid

böra representanter för berörda intressen beredas tillfälle att framlägga sina

synpunkter innan detaljarbetet igångsättes.

Jorderosionskommitténs förslag, att skyddsplanteringsföre

n i n g a r skola bildas med uppgift att verkställa och upprätthålla planteringarna

tillstyrkes genomgående i de yttranden, som berört detta spörsmål.

Hallands läns hushållningssällskap anmärker dock, att skyddsplanteringar

många gånger torde kunna ordnas av enskilda jordbrukare eller av

några grannar gemensamt utan förenings bildande.

Några remissinstanser framställa vidare erinringar mot de föreslagna

normalstadgarna för skyddsplanteringsföreningarna. Bland annat framhåller

skogsstyrelsen att förslaget bör omarbetas i vissa delar, därest riksdagen

bifaller propositionen nr 34/1951 med förslag till lag om ekonomiska föreningar,

m. m.

I anslutning härtill upptaga lantbruksnämnderna i Malmöhus, Kristianstads

och Hallands lån ävensom hushållningssällskapet i förstnämnda län

frågan angående förhållandet mellan rågrannar vid plantering

av skyddshäckar i ägogräns. De påpeka att vid sådan plantering kunna

uppstå problem rörande fördelning av kostnaderna och reglering av

eventuellt skadestånd mellan grannarna. Då dessa problem icke behandlats

i betänkandet, anse nämnda remissinstanser det angeläget att desamma

skola utredas närmare. Att — såsom jorderosionskommittén tydligen gjort

— förutsätta att de skola kunna lösas på frivillighetens väg, finner lantbruksnämnden

i Hallands län vara väl optimistiskt. Därest de prövats mera

ingående av kommittén, synes det nämnden tvivelaktigt, om frivillig samverkan

hade kunnat rekommenderas före tvångsbestämmelser. Hushållningssällskapet

och lantbruksnämnden i Malmöhus län anse, att en utredning

rörande dessa frågor bör bli en primär uppgift för den centralorganisation,

åt vilken jordvårdsverksamheten blir anförtrodd.

Jorderosionskommitténs förslag beträffande förhållandet mellan

jordägare och ar rendator i samband med åtgärder mot jordflykt

har berörts endast i några yttranden och därvid i huvudsak tillstyrkts.

Lantbruksakademien anser dock, att jordägare icke för närvarande

bör åläggas a,It ersätta arrendator för utförda skyddsplanteringar.

Frågan om sådan skyldighet bör enligt akademien bli beroende av resultatet

av de försök, som förutsättas komma alt bedrivas rörande olika slag

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

av markvård. Lantbrnksshjrelsen anser att frågan om ersättning för skyddshäckplantering

bör regleras på sätt kommittén föreslagit men att det däremot

icke är klarlagt, alt för närvarande något ytterligare tillägg till 17 g

arrendelagen behövs.

Plantanskaffning. Jorderosionskommitténs förslag angående plantanskaffning

har i stort sett ej föranlett några erinringar i yttrandena.

Åtgärder för att trygga fortbeståndet av skyddsskogar och skyddshäckar.

Spörsmålet om åtgärder för att bevara gjorda skyddsplanteringar beröres

endast i ett fåtal yttranden och tilistyrkes därvid. Bland andra uttalar lantbruksnämnden

i Blekinge län, att bevarandet av befintliga skyddsskogar

och skyddshäckar måste anses minst lika viktigt som anläggandet av nya.

Skogsstyrelsen framhåller, att ett säkrande av skyddsskogarnas bestånd

inom en vidare räjong av de jordflyktsbenägna områdena ur bekämpningssynpunkt

är en lika viktig åtgärd mot sand- och jordflykten som plantering

av häckar och andra åtgärder av jordbrukskaraktär.

Kristianstads läns hushållningssällskap understryker vikten av att de

skyddsskogar och skogsbälten, som planterats med statsmedel, icke få huggas

bort eller förstöras utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Sällskapet instämmer

vidare i jorderosionskommitténs förslag, att enskilda skyddshäckar

ej skola vara underkastade de kontrollbestämmelser, som gälla för

skyddsskogarna. Den enskilde jordbrukaren måste så långt möjligt ha fria

händer att ordna med sina skiftesgränser och skyddshäckar. Det kan dock

enligt sällskapet ifrågasättas, om det ej vore lämpligt att låta häckplantering

i ägogränserna falla under samma bestämmelser, som gälla för skyddsskogarna.

Lantbruksstyrelsen delar jorderosionskommitténs mening att lagbestämmelser

om skydd för skyddshäckar icke nu böra fastställas utan att någon

tids erfarenhet först bör inhämtas för att klarlägga, huruvida häckarna

kunna väntas bli bibehållna och underhållna genom frivilliga åtaganden.

Visar sig så icke vara fallet, böra lagbestämmelser införas framdeles.

Slutligen framhåller Sveriges lantbruksförbund, att frågan om införandet

av tvångsbestämmelser för att bevara skyddsplanteringarna logiskt hör

samman med motsvarande spörsmål rörande anläggandet av skyddshäckar-.

Att införa tvångsbestämmelser för att upprätthålla skyddshäckar men ej

för att anlägga sådana måste vara opsykologiskt och leda till orättvisor.

Dylika regler skulle medföra att den, som helt och hållet vägrar att deltaga

i skyddshäckplantering, kommer i en friare och bättre ställning än

den, som frivilligt anlagt en skyddshäck men kanske senare på grund av

brist på arbetskraft eller av andra orsaker har svårigheter att vidmakthålla

den.

Upplysnings- och kursverksamhet. Värdet av en intensiv upplysningsverksamhet

beträffande åtgärderna till skydd mot sand- och

jordflykten vitsordas genomgående i de yttranden, som berört frågan. Så
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

lunda finner Sveriges lantbruksförbund det synnerligen angeläget, att upplysningsverksamheten

kommer att bedrivas i sådan omfattning, att de frivilliga

åtgärderna bli av verklig betydelse. Förbundet framhåller därför vikten

av att erforderliga statsmedel ställas till förfogande för verksamheten.

Statskontoret anser sig emellertid icke kunna biträda jorderosionskommitténs

förslag, att en upplysningsskrift rörande jordflyktens bekämpande

skall utgivas. I stället bör man enligt ämbetsverket utnyttja möjligheterna

att genom artiklar i tidningar och facktidskrifter samt genom direkt upplysningsverksamhet

sprida kännedom om lämpliga motåtgärder mot sandstormarna.

Ämbetsverket erinrar i detta sammanhang om att tidigare förslag

om en upplysningsskrift av delvis liknande slag icke vunnit statsmakternas

bifall (prop. nr 77/1947 s. 14; r. skr. nr 427).

Vissa av remissinstanserna ha vidare framställt smärre erinringar och

önskemål rörande ifrågavarande avsnitt av förslaget.

Blekinge läns hushållningssällskap anför att upplysningsverksamheten

beträffande de markvårdande åtgärderna bör bedrivas under nära beaktande

av övriga frågor avseende driftsrationaliseringen inom jordbruket. Med

hänsyn härtill synes det sällskapet mest ändamålsenligt, att ifrågavarande

upplysningsverksamhet skall inordnas i den upplysningsverksamhet, som

sällskapet och skogsvårdsstyrelsen utöva inom respektive verksamhetsområden.

Även lantbruksnämnden i Hallands län anser, att upplysningsverksamheten

mycket väl kan inordnas i hushållningssällskapens kursverksamhet.

Därvid kunna skogsvårdsstyrelsen och lantbruksnämnden eventuellt medverka.

Såväl på kursdagar som vid andra tillfällen torde det vara lämpligt

att visst propaganda- och upplysningsmaterial står till förfogande för kostnadsfri

utdelning bland jordbrukarna. Nämnden anser emellertid att en

broschyr, uppställd som handledning, därvid torde vara mera ändamålsenlig

än en mindre trycksak av foldertyp.

Lantbruks styrelsen föreslår slutligen, att upplysningsverksamheten skall

skötas av jorderosionskommittén, intill dess kommittén slutfört sitt uppdrag.

Anslag för verksamheten bör därför tills vidare ställas till kommitténs

förfogande.

Behovet av en kurs för utbildning av personal, som skall bli förtrogen

med problemen rörande jordflyktens bekämpande, vitsordas genomgående

av de remissinstanser, vilka yttrat sig däröver. Kristianstads läns skogs- och

betesvårdsförening ifrågasätter emellertid, om icke särskilda kurser böra anordnas

även för jordbrukare. Sådana kurser kunna i så fall ordnas genom

hushållningssällskapen.

Forsknings- och försöksverksamhet. De åtgärder, som jorderosionskommiltén

föreslagit beträffande forsknings- och försöksverksamheten på ifrågavarande

område, tillstyrkas eller lämnas i huvudsak utan erinran av flertalet

utav de remissinstanser, som yttrat sig i frågan.

Statskontoret anser sig emellertid icke kunna tillstyrka någon utbyggnad

av befintliga institutioner med arbetsuppgifter på ifrågavarande forsknings
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

och försöksverksamhets område. Den forskningsverksamhet, som för närvarande

bedrives vid Ugerups försöksgård, bör i stället fortgå i den utsträckning,

som är möjlig med oförändrad medelsanvisning.

Smärre erinringar mot förslaget framställas vidare av lantbruksstyrelsen,

styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök jämte högskolans

lärarkollegium och för sökskollegiet, Blekinge och Hallands läns hushållningssällskap,

Riksförbundet Landsbygdens folk samt lantbruksakademien.

Beträffande möjligheten att utnyttja i utlandet vunna erfarenheter betonar

lantbruks högskolans lärarkollegium, att man på ett område som detta icke

bör lita för mycket på utländska erfarenheter och försöksdata. Det torde

nämligen vara nödvändigt att huvudsakligen ha resultat från inhemsk forsknings-

och försöksverksamhet som grund för de rekommendationer, som

de verkställande organen skola lämna.

Även Riksförbundet Landsbygdens folk understryker vikten av att inhemska

försöksresultat erhållas.

Styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök jämte högskolans

lärarkollegium och för sökskollegiet ävensom lantbruksakademien

anse, att jorderosionskommittén något undervärderat möjligheterna att motverka

jordflykten genom lämplig jordbruksdrift. De finna det därför angeläget,

att dessa problem skola tillräckligt beaktas vid den planerade forsknings-

och försöksverksamheten.

Lantbruksakademien anför härom bland annat.

Jorderosionskommittén har framställt skogsplantering såsom den grundläggande

åtgärden och låtit vad i saken kan göras inom jordbruksdriften

komma i andra rummet. Kommittén synes därvid ha förbisett de nyare undersökningarna

på området. Särskilt av den nyare amerikanska litteraturen

framgår, att åtgärder inom jordbruket av driftsteknisk art ha mycket stor

betydelse, då det gäller att förebygga jordflykt. Erfarenheten synes visa,

att en oriktig uppläggning av jordbruksdriften genom felaktigt val av växtslag

och olämplig växtföljd kan medföra större förluster av organisk substans

i jorden än vad vinderosionen gör. I intet fall har kommittén refererat

till försök, i vilka lämpligheten av olika motåtgärder jämförts. De olika åtgärderna

i jordbruksdriften för motverkande av jordflykt, för vilka kommittén

närmare redogör, äro värda så mycket större beaktande som de föranleda

relativt små kostnadsökningar och i stort sett kunna påbörjas omedelbart.

En snar effekt kan även påräknas. Enligt akademiens mening böra

därför alla möjligheter begagnas att genom driftstekniska åtgärder motverka

jordflykten samtidigt som skyddsplanteringar förberedas och utföras.

Enligt akademiens uppfattning har kommittén vid planering av försöksverksamheten

tillmätt frågan om läplanteringar något för stör betydelse i

förhållande till problemen inom jordbruksdriften. Den föreslagna försöksverksamheten

synes i huvudsak avse en verifiering av äldre danska undersökningar

rörande vindskydd. Icke heller beträffande själva uppläggningen

och användningen av dessa försök kan akademien helt ansluta sig till kommitténs

förslag. Akademien vill sålunda förorda, att de av kommittén ifrågasatta

försöken med träskärmar för undersökning av vindskyddsfrågan

åtminstone delvis skola ersättas av försök i anslutning till häckar, hos vilka

tätheten experimentellt bestämts. Givetvis erbjuda träskärmarna goda möj
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

ligheter att renodla föreliggande problem, men det torde möta svårigheter

att överföra de erhållna resultaten på praktiken. För att försöksverksamheten

skall få en tillräckligt allsidig inriktning, måste även de driftstekniska

frågorna upptagas i försöken, exempelvis för utrönande av olika växtföljders

lämplighet, brukningsskiftenas riktiga anordning, värdet av olika skyddsåtgärder

med tillhjälp av speciella växtslag samt vad som kan uppnås genom

jordbearbetning, marktäckning m. in.

Försökskollcgiet framhåller, att jorderosionskommitténs försöksprogram

endast berör en begränsad del av vinderosionsproblemen. Kollegiet finne*

det därför angeläget att även andra forskningsuppgifter omedelbart kunna

påbörjas. Hit höra frågor om växtföljden, om torrläggningens eventuella inverkan

på eller medverkan till uppkomsten av jordflykt, om sandstormars

inverkan på jordstruktur, mullhalt vid olika typer av markvård in. in. Det

är enligt kollegiet önskvärt att en plan för sistnämnda forsknings- och försöksverksamhet

utarbetas inom lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök,

där flera institutioner torde ha intresse av att medverka. Lantbrukshögskolans

lärarkollegium anför liknande synpunkter och förordar tillika,

att de undersökningar, som lantbruksakademien föreslagit, skola företagas.

Beträffande ledningen av forsknings- och försöksverksamheten uttala

lantbruksstyrelsen, styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök

jämte högskolans lärarkollegium och försökskollcgiet ävensom Blekinge

läns hushållningssällskap och lantbruksakademien såsom sin uppfattning,

att densamma bör handhavas av styrelsen för lantbrukshögskolan

och statens lantbruksförsök. I några av dessa yttranden framhålles att samarbete

bör äga rum med skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut

ävensom med lantbruksstyrelsen.

Hallands läns hushållningssällskap uttalar däremot, att den försöksverksamhet,

som kan bli erforderlig, bör handhavas av respektive hushållningssällskap

under ledning av statens jordbruksförsök, som härför bör få anställa

en kvalificerad försöksman. Då den här avsedda försöksverksamheten

icke torde upptaga hela dennes arbetstid, torde han även kunna leda viss annan

försöksverksamhet. Den föreslagne extra assistenten vid Ugerups försöksgård

synes därigenom bli obehövlig.

Riksförbundet Landsbygdens folk finner det däremot önskvärt, att den

tillfälliga assistentbefattning, som föreslagits skola inrättas vid Ugerups försöksgård,

skall utbytas mot en permanent befattning. I så fall skulle del bli

möjligt för en forskare att helt ägna sig åt ifrågavarande problem och genom

tillräckligt omfattande undersökningar få ett tillförlitligt underlag för

de åtgärder, som anses lämpliga och nödvändiga.

Organisationen m. m. Förslaget beträffande verksamhetens o r g a n i s ation

tillstyrkes endast av Riksförbundet Landsbygdens folk. Förbundet

ifrågasätter emellertid nödvändigheten av den föreslagna personalförstärkningen.

Denna torde enligt förbundet i vart fall kunna anstå till dess försöksresultat

föreligga, som utvisa vad som bör göras.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 118.

Samtliga övriga remissinstanser avstyrka förslaget helt eller delvis. Såsom

skäl för avstyrkande anföres, bland annat, att det icke är lämpligt eller

nödvändigt att skapa nya statliga organ för ifrågavarande verksamhet. Vidare

påpekas, att jorderosionskommittén ännu ej slutfört sitt uppdrag. Det

kan därför tänkas, all efter behandlingen av de återstående erosionsproblemen

en annan lösning av organisationsfrågan än den nu föreslagna kan befinnas

mera ändamålsenlig. I stället bör verksamheten skötas centralt av

lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen samt lokalt av lantbruksnämnderna,

hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna. Eventuellt behov av ytterligare

personal med anledning härav bör tillgodoses genom att redan

befintliga organ utökas.

Ur innehållet av yttrandena rörande den lokala organisationen kan i övrigt

nämnas, att lantbruksstyrelsen samt hushållningssällskapet och lantbruksnämnden

i Kalmar läns södra område icke helt avvisa tanken att ett

särskilt organ skall inrättas för samverkan mellan hushållningssällskapen,

lantbruksnämnderna och skogsvårdsstyrelserna. Ett dylikt organ bör emellertid

enligt dessa remissinstansers mening endast få rådgivande karaktär och

vid behov lämna förslag.

Styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök förordar, att

den centrala ledningen av de föreslagna stödåtgärderna skall handhas av

jorderosionskommittén åtminstone till dess kommittén slutfört sitt arbete.

För att verksamheten skall kunna intensifieras i önskvärd omfattning är

det enligt lantbruksstyrelsen oundgängligen nödvändigt att den föreslagna

personalökningen genomföres. Särskilt viktigt är det härvid, att

vid varje ifrågakommande lantbruksnämnd skall avdelas en lämplig konsulent

med uppgift att svara för handläggningen av sand- och jordflyktsärenden.

Denne bör ha rätt att företaga resor icke blott för att sköta löpande

ärenden utan även för att lämna råd och upplysning samt medverka vid

bildandet av skyddsplanteringsföreningar. Även Sveriges lantbruksförbund

föreslår — dock utan att tillstyrka någon personalförstärkning — att

särskilda tjänstemän inom lantbruksnämnderna skola ha ansvaret för

verksamhetens bedrivande. Dessa tjänstemän böra kunna taga kontakt

såväl med övriga statliga organ som med enskilda organisationer och

personer, i den mån så anses lämpligt för en snabb utveckling av verksamheten.

Lantbruksnämnderna i Malmöhus, Kristianstads och Hallands län ävensom

hushållningssällskapet i förstnämnda län ha, med hänsyn till att de intensifierade

åtgärderna för sand- och jordflyktens bekämpande öka arbetsuppgifterna,

icke något att erinra mot den föreslagna personalförstärkningen

hos lantbruksorganisationen. Den nya personalen bör emellertid helt sortera

under respektive lantbruksnämnd och avlönas enligt samma löneplan

som övriga befattningshavare inom lantbruksorganisationen.

Skogsstyrelsen finner det svårt att avgöra, huruvida den föreslagna personalförstärkningen

behövs redan från och med verksamhetens början. Innan

verksamhetens blivande omfattning blivit känd, bör personalen enligt styrelsens

mening utökas endast i den mån arbetsuppgifterna växa.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

Lantbruksnämnden i Gotlands län förklarar, att inom länet — såvitt nu

kan bedömas — icke kommer att erfordras ytterligare arbetskraft för att

handlägga jordvårdsärenden.

Statskontoret och skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra område utgå

från att lokalorganen skola bedriva ifrågavarande verksamhet inom ramen

för nuvarande resurser. Statskontoret finner det vidare uteslutet, att vissa

lantbrukskonsulenter skola — såsom jorderosionskommittén föreslagit —

kunna få särskild ersättning utöver sin avlöning enligt statens allmänna

avlöningsreglemente.

Statsbidrag vid plantering av skyddsskogar och skyddshäckar. Jorderosionskommitténs

förslag beträffande den statliga bidrags- och lånegivningen

för anläggande av skyddsskogar och skyddshäckar tillstyrkes i stort sett

eller lämnas utan erinran i så gott som samtliga yttranden.

Statskontoret anser sig kunna godtaga de jämkningar av rationaliseringskungörelsen,

som jorderosionskommittén föreslagit, under förutsättning att

de icke komma att föranleda uppräkning av reservationsanslaget till bidrag

till jordbrukets rationalisering. Ämbetsverket framhåller vidare att det av

dess inställning till frågan om organisationen av verksamheten följer, att

den beslutanderätt beträffande bidrag enligt nämnda kungörelse som nu

i vissa fall tillkommer Kungl. Maj:t icke bör överflyttas på annat organ.

Beträffande sistnämnda fråga anför skogsstyrelsen att den med någon tvekan

kan biträda förslaget om överflyttande av Kungl. Maj :ts beslutanderätt

i så måtto, att rätten bör läggas hos lantbruksstyrelsen eller eventuellt lantbruksnämnderna.

Kalmar läns södra hushållningssällskap och lantbruksnämnd

förorda, att prövningsrätten skall överflyttas till lantbruksnämnderna.

I övrigt kan nämnas att lantbruksstyrelsen bland annat betonar, att bidragsreglerna

måste avfattas så, att de stimulera till bildande av skyddsplanteringsföreningar.

Ur denna synpunkt synes förslaget om bidrag till sådana

föreningar för anläggning av skyddshäckar med normalt 65 procent av den

godkända kostnaden väl avvägt. En lägre bidragsprocent än 60 kan under

inga förhållanden tillrådas.

Lantbruksnämnden i Hallands län förklarar, att nämnden i likhet med

jorderosionskommittén anser en viss stimulans för skyddsplanteringsföreningarnas

verksamhet erforderlig men att nämnden dock ifrågasätter, huruvida

denna stimulans skall behöva sättas högre än till 60 procent av kostnaden.

Detta procenttal motsvarar dels det statliga stöd till byggande och

underhåll av enskilda vägar, som föreslagits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt skogsstyrelsen i en nyligen framlagd utredning, dels det högsta

procenttal, som kan erhållas som statsbidrag ur statens skogsförbättringsanslag

för anläggning av skyddsskogar. En begränsning till 60 procent innebär

ändock en väsentlig höjning av det bidrag, som för närvarande normalt

kan utgå till skyddsplanteringar enligt rationaliseringskungörelscn.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

Kostnadsfrågor. Spörsmålet om medelsanvisningen till ifrågavarande verksamhet

beröres endast i ett fåtal yttranden.

Lantbruksnämnden i Hallands län finner det mindre lämpligt, att reseoch

traktamentsersättningar till de tjänstemän i hushållningssällskapen och

lantbruksnämnderna, som å tjänstens vägnar komma att deltaga i försökens

anläggande och skötsel, skola utgå av respektive organs omkostnadsanslag.

Då de anslag, som stå till nämndernas förfogande, redan nu äro otillräckliga,

torde ett genomförande av detta förslag komma att inkräkta på organens

övriga verksamhet, såvida icke anslagen komma att höjas i motsvarande omfattning.

Hallands läns hushållningssällskap anser, att hushållningssällskapen böra

tilldelas erforderliga medel för upplysnings- och försöksverksamheten antingen

genom särskilda anslag eller genom att deras omkostnadsanslag höjas i

motsvarande grad. Även de lantbruksnämnder, som skola handlägga jordvårdsärenden,

synas behöva en höjning av sina anslag för expenser in. m.

Statskontoret slutligen har, såsom framgått av det förut anförda, bland

annat avstyrkt att anslag beviljas för utgivande av en broschyr rörande

jordflyktens bekämpande ävensom att medelsanvisningen till forskningsoch

försöksverksamheten skall utökas.

Departementschefen.

Frågan om åtgärder för att motverka sand- och jordflykten har under

senare år i allt högre grad tilldragit sig uppmärksamhet. De förslag till dylika

åtgärder, som genom propositionen nr 77/1947 förelädes riksdagen och

som godkändes av denna, avsågo främst att, bland annat genom bidrag av

statsmedel, stimulera jordbrukarna till verksamhet mot sand- och jordflykten.

Några tvångsåtgärder ansågos då ej böra vidtagas. Föredragande

departementschefen uttalade nämligen att arbetet med bekämpande av sandoch

jordflykt från andra områden än flygsandfält i vårt land ännu ej nått

så långt, att full säkerhet om de mest ändamålsenliga bekämpningsmetoderna

kunde anses föreligga. Arbetet måste därför under de närmaste åren

i viss mån anses som en försöksverksamhet. Han ansåg det med hänsyn

därtill lämpligast, att detsamma i vart fall tills vidare skulle bedrivas utan

användande av tvångsåtgärder. Man kunde då vinna dels ökad insikt rörande

det lämpligaste sättet för anordnande av skyddsplanteringar, dels

erfarenheter om möjligheterna att få till stånd erforderliga skyddsåtgärder

utan expropriation.

De beslut, som sålunda fattades år 1947, ha icke lett till några nämnvärda

resultat i form av vidtagna åtgärder. Plantering av skyddshäckar har

endast förekommit i mycket ringa utsträckning. Sådana omläggningar i

själva jordbruksdriften, som äro ägnade att motverka sand- och jordflykten,

torde ej heller ha vidtagits annat än i undantagsfall. Insikten om jordförstöringens

faror och nödvändigheten av att åtgärder vidtagas mot denna

synes emellertid vara i stigande.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Då jorderosionskommittén nu haft att taga ställning till frågan, vilka

åtgärder som böra vidtagas för att motverka en fortsatt jordförstöring, har

den ansett sig kunna konstatera, att omfattningen av de områden, där risk

för jordförstöring föreligger, ökat under de senaste åren. Kommittén har

emellertid ändock stannat för att föreslå att man i vart fall tills vidare skall

begränsa sig till att gå fram på i stort sett samma vägar som de, vilka

anvisades i nyssnämnda proposition nr 77/1947, nämligen upplysnings- och

rådgivningsverksamhet samt bidragsgivning. Härjämte har den även understrukit

vikten av att forsknings- och försöksverksamheten på området

inlensifieras. Slutligen ha föreslagits vissa organisatoriska åtgärder i syfte

att ge ökad effektivitet åt verksamheten.

Även jag anser att man alltjämt i första hand bör söka få erforderliga

åtgärder till stånd på frivillighetens väg. Förståelse bland jordbrukarna för

vikten av de problem, som här föreligga, och för angelägenheten av att ytterligare

skadegörelse förebygges torde vara en oundgänglig förutsättning

för att ett gott resultat skall ernås. Utsikterna att vinna sådan förståelse

torde, såsom framhållits i några yttranden, vara större, om tvångsåtgärder

ej tillgripas. Härtill kommer, att åtskilliga frågor rörande metoderna för

bekämpandet av jordförstöringen ännu ej kunna anses lösta och att verksamheten

därför ännu måste anses i viss mån ha karaktären av försöksverksamhet.

Samtidigt vill jag dock i likhet med kommittén understryka,

att det kan bli nödvändigt att tillgripa tvångsåtgärder, därest det ej skulle

visa sig möjligt att nå tillfredsställande resultat på annat sätt.

I enlighet med vad jag nu anfört bör upplysnings- och propagandaverksamhet

bland jordbrukarna betraktas som den kanske viktigaste av de åtgärder,

som det allmänna bör vidtaga för att bekämpa jordförstöringen.

Del synes lämpligt att denna verksamhet, särskilt i vissa områden, skall

inriktas på att få till stånd samarbete mellan jordbrukarna i föreningsform.

Det torde ej vara nödvändigt att här närmare ingå på de organisationsproblem,

som kunna uppkomma vid bildandet av dylika föreningar.

Dessa problem torde få övervägas av det centrala organ, som kan komma

att handha verksamheten. Därvid torde de erinringar mot kommitténs förslag

på denna punkt, som framkommit under remissbehandlingen, få närmare

prövas.

Jag biträder förslaget om att — som ett led i upplysningsverksamheten

— en kortfattad skrift skall utarbetas och utdelas kostnadsfritt bland jordbrukarna.

För ändamålet torde, såsom kommittén föreslagit, höra beräknas

ett belopp av 3 000 kronor. Likaså finner jag det lämpligt att den av kommittén

föreslagna kursen för befattningshavare, vilka ha att syssla med

hithörande frågor, skall komma till stånd. För ändamålet torde i enlighet

med kommitténs beräkning böra avses ett belopp av 6 500 kronor. Beloppen

böra betraktas som engångsutgifter.

Det är vidare uppenbarligen av vikt, att en tillräcklig forsknings- och

försöksverksamhet bedrives. Den statliga försöksverksamheten på området

it Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 118.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kangl. Maj:ts proposition nr 118.

torde böra handhavas av statens jordbruksförsök och ingå som ett led i

statens jordbruksförsöks ordinarie verksamhet. För att arbetet skall kunna

igångsättas utan dröjsmål torde emellertid för nästa budgetår, i huvudsaklig

överensstämmelse med kommitténs beräkning, ett särskilt belopp av

15 500 kronor böra avses för ändamålet. Av beloppet utgöra närmare 7 000

kronor en engångsutgift. Frågan om utformningen av försöken torde i sinom

tid få prövas med beaktande av de erinringar, som framkommit i yttrandena.

Jag vill i detta sammanhang allenast framhålla, att jag ansluter mig till

vad lantbruksakademien anfört om lämpligheten att försöken med träskärmar

begränsas.

I samband med behandlingen av upplysnings- och rådgivningsverksamheten

bland jordbrukarna har kommittén även förordat reglering av rättsförhållandet

mellan jordägare och arrendator i det fall, då den senare utför

skyddsplantering eller vissa andra åtgärder mot sand- och jordflykt.

Bland annat har kommittén ifrågasatt viss ändring i 2 kap. 17 § nyttjanderättslagen.

Jag finner det emellertid lämpligast, att spörsmålet om den av

kommittén föreslagna ändringen i nyttjanderättslagen skall upptagas först

sedan ytterligare någon erfarenhet vunnits rörande behovet av densamma.

Under sådana omständigheter torde ej heller nu böra upptagas de frågor i

övrigt rörande rättsförhållandet mellan jordägare och arrendator, som kommittén

berört.

Vad kommittén anfört rörande bidragsgivningen vid plantering av skyddsskogar

och skyddshäckar föranleder ingen erinran från min sida. Jag tillstyrker

sålunda bland annat, att statsbidrag till skyddsplanteringsförening

för anläggning av skyddshäckar under de förutsättningar, som kommittén

angivit, skall utgå med normalt 65 procent av anläggningskostnaden. En

sådan bidragsregel synes mig motiverad med hänsyn till att bildandet av

dylika föreningar torde vara i särskilt hög grad ägnat att ge resultat i kampen

mot sand- och jordflykten. Jag finner det likaså lämpligt, att den beslutanderätt

rörande bidrag till plantering av skyddshäckar, som för närvarande

tillkommer Kungl. Maj :t, skall överflyttas till underordnat organ.

Med hänsyn till den ståndpunkt i organisationsfrågan, som jag intager och

som jag i det följande skall angiva, anser jag att beslutanderätten i dessa

fall bör ligga hos lantbruksstyrelsen.

i likhet med kommittén vill jag vidare förorda, att statsbidrag till sådan

bortforsling av stengärdesgårdar, som sker för att möjliggöra bekämpningsåtgärdcr

mot jordflykt, skall kunna utgå med 40 procent av kostnaden för

företaget. En förutsättning för att bidrag skall få utgå till dylika åtgärder

bör givetvis — liksom i övriga fall då bidrag beviljas ur rationaliseringsanslaget

— vara att åtgärden framstår som ekonomiskt försvarlig.

1 fråga om försörjningen med läplantor för plantering av skyddshäckar

föreslog kommittén tidigare (jfr IX ht 1950 s. 296) att medel skulle ställas

till vissa skogsvårdsstyrelsers förfogande för att möjliggöra produktion av

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

läplantor. Kommittén har emellertid nu i stället efter överläggningar med

Svenska plantskolors riksförbund föreslagit, att de privata plantskolorna

skola svara för den behövliga produktionen och att priserna å de läplantor,

som tillhandahållas av dessa plantskolor, årligen skola fastställas efter förhandlingar

mellan nyssnämnda riksförbund och det centrala statliga organ,

som svarar för bekämpandet av sand- och jordflykten. Som skäl härför har

åberopats, att skogsvårdsstyrelsernas plantskolor kunna beräknas bliva tagna

helt i anspråk för den produktion av plantor, som behövs i det skogsvårdande

arbetet.

Med anledning av detta kommitténs förslag vill jag framhålla, att intet

synes vara att erinra mot att priserna å de plantor, som de privata plantskolorna

tillhandahålla, fastställas efter förhandlingar med nyssnämnda

statliga centralorgan. Däremot kan jag ej förorda några åtgärder, som

skulle innebära att sagda plantskolor skulle beredas företrädesrätt vid avyttring

av plantor för nu ifrågavarande ändamål. Det bör alltså även i fortsättningen

stå öppet för skogsvårdsstyrelserna att, därest de så finna lämpligt,

i sin plantskoleverksamhet inrymma även produktion av läplantor.

Vad organisationen angår delar jag den uppfattning, som kommit till uttryck

i så gott som samtliga remissyttranden, nämligen att några nya organ

för verksamheten ej böra inrättas utan att denna bör bedrivas i samma

ordning som hittills. I fråga om den lokala verksamheten må framhållas,

att det med den nära kontakt, som redan nu råder mellan hushållningssällskapet,

lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen, torde vara

möjligt att utan några särskilda organisatoriska åtgärder nå den effekt,

som kommittén åsyftat med sitt förslag om inrättande av lokala jordvårdskommittéer.

Jag förutsätter härvid att dessa möjligheter verkligen skola

utnyttjas. Vidare vill jag, i anslutning till vad som anförts i några yttranden,

uttala att det synes lämpligt att inom en var av de berörda lantbruksnämnderna

en befattningshavare skall erhålla till särskild uppgift att främja

arbetet med bekämpande av sand- och jordflykten. Även i fråga om den

centrala organisationen synes frågan kunna lösas på ett tillfredsställande

sätt genom samarbete mellan lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen inom

ramen för deras nuvarande uppgifter.

Vad till slut gäller de av kommittén föreslagna personalförstärkningarna

delar jag kommitténs uppfattning om önskvärdheten av att personal i ökad

omfattning skall kunna användas för ifrågavarande uppgifter. I nuvarande

läge anser jag mig dock ej kunna förorda någon utvidgning av personalen

vid lantbruksorganisationen. Ej heller kan jag nu tillstyrka att någon

assislenttjänst skall inrättas för försöksverksamheten vid Ugerup.

I enlighet med det anförda skulle för budgetåret 1951/52 erfordras anslag

å 3 000 kronor för utarbetande av en upplysningsskrift, 6 500 kronor för

en kurs för vissa befattningshavare samt 15 500 kronor för forsknings- och

försöksverksamhet, eller sålunda tillhopa 25 000 kronor. Beloppet torde

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

böra anvisas såsom ett obetecknat anslag, benämnt Vissa åtgärder för bekämpande

av sand- och jordflykt.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

föreslå riksdagen att

dels medgiva att åtgärder i enlighet med vad jag i det

föregående förordat må vidtagas till skydd mot sand- och

jordflykt,

dels å riksstaten för budgetåret 1951/52 under nionde

huvudtiteln till Vissa åtgärder för bekämpande av sandoch

jordflykt anvisa ett anslag av 25 000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall samt

förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gunnar Eklund.

617278. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1951:249 Skrivelse till Konungen med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av ett område av kronoegendomen Mörby 1‘ i Danderyds köping, Stockholms a1 i texten
  2. JoU 1951:22 Utlåtande med anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående åtgärder för bekämpande av sandoch jordflykt. s. 1 i texten