Sök i Ratio Lex

Angående godkännande av en den 2 februari 1951 avslutad överenskommelse mellan Konungariket Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland angående förlängning av prioritetsfrister på det industriella rättsskyddets område, in. m

1951-03-16 · 30 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 29 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1951:139, Angående godkännande av en den 2 februari 1951 avslutad överenskommelse mellan Konungariket Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland angående förlängning av prioritetsfrister på det industriella rättsskyddets område, in. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

1

Nr 139.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående godkännande

av en den 2 februari 1951 avslutad överenskommelse

mellan Konungariket Sverige och Förbundsrepubliken

Tyskland angående förlängning av prioritetsfrister

på det industriella rättsskyddets område,

in. m.; given Stockholms slott den 16 mars 1951.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

samt med överlämnande av texten till en den 2 februari 1951 avslutad överenskommelse

mellan Konungariket Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland

angående förlängning av prioritetsfrister på det industriella rättsskyddets

område samt, i svensk översättning, två i samband med överenskommelsens

undertecknande utväxlade skrivelser vill Kungl. Maj :t härmed dels

äska riksdagens godkännande av överenskommelsen dels ock jämlikt § 87

regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag

om förlängning i vissa fall av prioritetstid enligt patent-, mönsterskyddsoch

varumärkeslagstiftningen.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I samband med det andra världskriget ha på det industriella rättsskyddets

område uppstått svårigheter av skilda slag att iakttaga stadgade frister.

1 syfte att öppna möjlighet till normala relationer på detta område mellan

Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland har den 2 februari 1951 avslutats

en överenskommelse mellan de båda länderna angående förlängning av

prioritetsfrister för ansökningar om patent, mönster och varumärken m. m.

I propositionen äskas riksdagens godkännande av överenskommelsen.

För genomförande här i landet av överenskommelsen kräves ny lagstiftning.

Förslag härtill framlägges i propositionen.

1 liihang till riksdagens protokoll 1051. 1 samt. Nr 139.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 139.

Överenskommelse mellan Konungariket

Sverige och. Förbundsrepubliken

Tyskland angående förlängning av

prioritetsfrister på det industriella

rättsskyddets område.

Konungariket Sverige och

Förbundsrepubliken Tyskland

hava, föranledda av en önskan att

ernå en reglering angående förlängning

av vissa prioritetsfrister på det

industriella rättsskyddets område,

beslutat att därom träffa en överenskommelse.

För detta ändamål hava till fullmäktige

utsett:

Hans Majestät Konungen av Sverige

:

Utomordentliga sändebudet och

befullmäktigade ministern Ragnar

Kumlin;

Förbundsrepubliken Tysklands President

:

Presidenten för Deutsches Patentamt

Prof. Dr. Eduard Reimer;

vilka, efter att hava utväxlat sina

i god och behörig form funna fullmakter,

överenskommit om följande

bestämmelser.

Artikel 1.

De i artikel 4 av den i Haag den

6 november 1925 reviderade Pariskonventionen

för skydd av den industriella

ägandei’ätten angivna prioritetsfrister

för ingivande eller registrering

av ansökningar om patent,

om skydd för nyttighetsmodeller,

industriella mönster eller modeller

samt fabriks- och handelsmärken,

vilka frister den 1 januari 1945 icke

utgått eller vilka börjat löpa först

efter denna tidpunkt och gå till ända

före den 1 juli 1951, skola av vart

och ett av de fördragsslutande län
-

Abkommen awischen der Bundesrepublik

Deutschland und dem Königreich

Schweden uber die Verlängerung von

Prioritätsfristen auf dem Gebiet des

gewerbliehen Reohtsschutzes.

Die Bundesrepublik Deutschland und

Das Königreich Schweden

von dem Wunsche geleitet, eine Regelung

uber die Verlängerung bestimmter

Prioritätsfristen auf dem

Gebiet des gewerbliehen Rechtsschutzen

zu treffen, sind iibereingekommen,

ein Abkommen zu schliessen.

Zu diesem Zweck haben zu ihren

Bevollmächtigten ernannt:

Der Präsident der Bundesrepublik

Deutschland:

den Präsidenten des Deutschen

Patentamts Prof. Dr. Eduard Reimer;
Seine

Majestät der König von

Schweden:

den ausserordentlichen Gesandten

und bevollmächtigten Minister Ragnar

Kumlin;

die, nach Austausch ihrer in guter

und gehöriger Form befundenen

Vollmachten, die nachstehenden Bestimmungen

vereinbart haben:

Artikel 1.

Die in Artikel 4 der Pariser Verbandsubereinkunft

zum Schutz des

gewerbliehen Eigentums in der ant G.

November 1925 im Haag revidierten

Fassung för die Hinterlegung von

Anmeldungen fur Erfindungspatente,

Gebrauchsmuster, gewerbliche Muster

oder Modelle oder Fabrik- und

Handelsmarken vorgesehenen Prioritätsfristen,

die ant 1. Januar 1945

noch nicht abgelaufen waren oder

die erst nach diesem Zeitpunkt zu

laufen begonnen haben und vor dem

1. Juli 1951 ablaufen, werden von

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kumjl. Maj:ts proposition nr 139.

derna till förmån för dem, som tillhöra

det andra landet, förlängas till

och med den 31 december 1951.

Förlängning av prioritetsfristerna

må dock icke medgivas medborgare

i de fördragsslutande länderna, vilka

förvärvat rätten till en ansökning

efter den 1 april 1950 från någon,

som tillhör annat land.

Artikel 2.

Med ansökningar enligt denna

överenskommelse avses ansökningar,

gjorda i land, som är anslutet till

Pariskonventionen, däribland inbegripna

ansökningar hos de i kraft

av den tyska lagen den 5 juli 1948

upprättade anmälningsmyndigheterna

i Berlin och Darmstadt.

Artikel 3.

Den i de fördragsslutande ländernas

lagstiftning föreskrivna fristen

för avgivande av prioritetsförklaring

utgår med avseende å de i denna

överenskommelse nämnda ansökningarna

icke före utgången av 1951.

Artikel 4.

Tredje man, som, efter den 1 januari

1944 men före ansökningen i

det andra landet, i god tro börjat

utövning av uppfinning, nyttighetsmodell

eller industriellt mönster eller

modell eller inom denna tid vidtagit

därför erforderliga åtgärder,

kan fortsätta denna utövning på villkor,

varom lagstiftningen i ifrågavarande

land stadgar.

Artikel 5.

Därest sådant prioritetsbevis, som

föreskrives i de fördragsslutande ländernas

lagstiftning, icke kan företes,

emedan behörig myndighet till följd

jedem der vertragschliessenden Länder

zu Gunsten der Angehörigen des

anderen Ländes bis zum 31. Dezember

1951 verlängert.

Eine Verlängerung von Prioritätsfristen

wird denj enigen Angehörigen

der vertragschliessenden Länder

nicht gewährt, welche die Rechte

aus einer Anmeldung erst nach dem

1. April 1950 von einern Angehörigen

eines anderen Ländes erworben

haben.

Artikel 2.

Anmeldungen im Sinne dieses Abkommens

sind Anmeldungen in

einern Vertragsland der Pariser Verbandsiibereinkunft

einschliesslich Anmeldungen

bei den auf Grund des

deutschen Gesetzes vom 5. Juli 1948

errichteten Annahmestellen Berlin

und Darmstadt.

Artikel 3.

För die in diesem Abltommen genannten

Anmeldungen endet die

nach der Gesetzgebung der vertragschliessenden

Länder vorgesehene

Frist zur Abgabe einer Prioritätserklärung

nicht vor Ablauf des 31. Dezember

1951.

Artikel A.

Dritte, die nach dem 1. Januar

1944 aber vor dem Tag der Nachanmeldung

eine Erfindung, ein Gebrauchsmuster

oder ein gewerbliches

Muster oder Modell in gutem Glauben

in Benutzung genommen oder in

diesel- Zeit die erforderlichen Veranstaltungen

dazu getroffen haben, können

diese Benutzung nach Massgabe

der durch die Gesetzgebung des betreffenden

Ländes getroffenen Bestimmungen

fortsetzen.

Artikel 5.

Wcnn die in der Gesetzgebung der

vertragschliessenden Länder vorgeschriebenc

Bescheinigung iiber die

Erstanmeldung nicht vorgelegt wer
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

av krigsförhållandena är förhindrad

att utfärda sådant bevis, må dock begärd

prioritet medgivas, om det vid

prövning av en utav behörig myndighet

avgiven förklaring framgår,

att såväl innehållet i som tidpunkten

för den motsvarande första ansökningen

framstår såsom trovärdig.

Artikel 6.

De, som enligt denna överenskommelse

anses tillhöra ett av de fördragsslutande

länderna, äro

a) fysiska personer, som äga

svenskt eller tyskt medborgarskap,

oavsett var de äro bosatta,

samt

b) juridiska personer, vilka äga

bestånd enligt svensk eller tysk

rätt.

Artikel 7.

Denna överenskommelse, som avslutats

å svenska och tyska språken,

skall ratificeras. Ratifikationsinstrumenten

skola snarast utväxlas i Bonn.

Överenskommelsen träder i kraft

å dagen för utväxlingen av ratifikationsinstrumenten.

Utfärdat i tvenne exemplar i Munchen

den 2 februari 1951.

Till bekräftelse härpå hava de båda

fullmäktige undertecknat denna

överenskommelse.

Föi
Konungariket

Sverige

R. Kumlin

För

Förbundsrepubliken Tyskland

Dr. Eduard Reimer

den kann, weil die zuständige Behörde

an der Ausstellung solcher Bescheinigungen

durch Kriegsauswirkungen

verhindert ist, so wird die

beanspruchte Priorität zugelassen,

wenn durch eine Erklärung der

zuständigen Behörde sowohl Inhalt

als auch Zeitpunkt der entsprechenden

Erstanmeldung als glaubhaft gemacht

erscheinen.

Artikel 6.

Angehörige eines der vertragschliessenden

Länder im Sinne dieses

Abkommens sind

a) naturliche Personen, welche

die deutsche oder schwedische

Staatsangehörigkeit besitzen,

gleichgiiltig wo sie ihren

Wohnsitz haben,

b) juristische Personen, die nach

deutschem oder schwedischem

Recht bestehen.

Artikel 7.

Dieses Abkommen, das in deutscher

und schwedischer Sprache abgeschlossen

wird, soll ratifiziert werden.

Die Ratifikationsurkunden sollen

alsbald in Bonn ausgetauscht

werden.

Das Abkommen tritt am Tage des

Austausches der Ratifikationsurkunden

in Kraft.

Ausgefertigt in doppelter Ursehrift

in Miinchen, am 2. Februar 1951.

Zu Urkund dessen haben die beiderseitigen

Bevollmächtigten dieses

Abkommen unterzeichnet.

För die

Bundesrepublik Deutschland

Dr. Eduard Reimer

För das

Königreich Schweden

R. Kumlin

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

5

Översättning.

Konungariket Sveriges

Befullmäktigade Ombud

Miinchen den 2 februari 1951.

Herr Prof. Dr. Eduard Reimer,

President för Deutsches Patentamt,

Befullmäktigat ombud för Förbundsrepubliken Tyskland.

Herr President,

I anslutning till den överenskommelse, som denna dag träffats mellan

Konungariket Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland angående förlängning

av prioritetsfrister på det industriella rättsskyddets område, har jag

äran meddela följande.

Överenskommelsen skall icke anses gälla gentemot Sverige i sådana fall,

då en av vederbörande svenska myndigheter verkställd prövning giver vid

handen, att dess tillämpning skulle stå i strid med den svenska lagen den

29 juni 1945 om kontroll å viss utländsk egendom m. m. och de på grund

av denna lagstiftning vidtagna åtgärderna samt det mellan Sverige och de

västallierade makterna avslutade Washingtonavtalet.

Förenämnda förbehåll är avsett att tillämpas blott på sådana fall, då en

tysk ansökning blivit ingiven i Sverige före den 1 januari 1947. I sådana fall

kan vid förnyad ansökning i Sverige, oavsett när sådan ansökan inkommit

eller inkommer, icke medgivas förlängning av prioritetstiden.

Något hinder för offentliggörande av denna förklaring föreligger icke.

Mottag, Herr President, försäkran om min utmärkta högaktning.

u. R. Kurnlin

Utomordentligt sändebud och befullmäktigad minister

Konungariket Sveriges befullmäktigade ombud

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Knngl. Maj.ts proposition nr 139.

Översättning.

Förbundsrepubliken Tysklands

Befullmäktigade Ombud

Miinchen den 2 februari 1951.

Till Envoyén Ragnar Kumlin,

Befullmäktigat ombud för Konungariket Sverige.

Herr Envoyé,

Ni har denna dag tillställt mig en skrivelse av följande ordalydelse:

» I anslutning till den överenskommelse, som denna dag träffats mellan

Konungariket Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland angående förlängning

av prioritetsfrister på det industriella rättsskyddets område, har jag

äran meddela följande.

överenskommelsen skall icke anses gälla gentemot Sverige i sådana fall,

då en av vederbörande svenska myndigheter verkställd prövning giver vid

handen, att dess tillämpning skulle stå i strid med den svenska lagen den

29 juni 1945 om kontroll å viss utländsk egendom m. m. och de på grund

av denna lagstiftning vidtagna åtgärderna samt det mellan Sverige och de

västallierade makterna avslutade Washingtonavtalet.

Förenämnda förbehåll är avsett att tillämpas blott på sådana fall, då en

tysk ansökning blivit ingiven i Sverige före den 1 januari 1947. I sådana

fall kan vid förnyad ansökning i Sverige, oavsett när sådan ansökan inkommit

eller inkommer, icke medgivas förlängning av prioritetstiden.

Något hinder för offentliggörande av denna förklaring föreligger icke.»

I det att jag erkänner mottagandet av Eder ovan återgivna skrivelse utgår

jag från att sådana nya ansökningar av tyska medborgare, som efter

den 31 december 1946 ingivits eller komma att ingivas i Sverige, icke falla

under den svenska lagen den 29 juni 1945 om kontroll å viss utländsk egendom,

de på grund av denna lagstiftning vidtagna åtgärderna samt Washingtonavtalet,

även om för sådana ansökningar medgives prioritet från tidpunkt,

som ligger före den 1 januari 1947.

Mottag, Herr Envoyé, försäkran om min utmärkta högaktning.

u. Dr. Eduard Reimer

President för Deutsches Patentamt

Förbundsrepubliken Tysklands befullmäktigade ombud

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

Förslag

till

Lag

om förlängning i vissa fall av prioritetstid enligt patent*,

inönsterskydds- och varumärkeslagstiftningen.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, förordna om förlängning

av den prioritetstid av högst tolv månader, som avses i 25 § 1)

förordningen angående patent, eller den prioritetstid av högst sex månader,

som avses i 20 § lagen om skydd för vissa mönster och modeller eller 16 §

5) lagen om skydd för varumärken, såframt prioritetstiden icke gått till

ända den 1 januari 1945 eller börjat löpa efter nämnda dag och går till ända

före den 1 juli 1951. Förlängning må ej ske för längre tid än till och med

den 31 december 1951 och må ej stadgas till förmån för annan sökande än

den som hos patent- eller registreringsmyndigheten här i riket framställt

anspråk på förlängd prioritetstid på sätt och inom tid som i förordnandet

bestämmes.

Vad i första stycket är stadgat skall icke äga tillämpning å ansökning

om skyddsrätt här i riket, som ingivits före den 1 januari 1947 eller som

ingivits senare men överensstämmer med ansökning som nyss nämnts.

Då särskilda omständigheter föreligga, må Konungen utsträcka de båda

i första stycket senast angivna sluttiderna med högst tolv månader.

2 §•

I fråga om patent eller skydd för mönster, som meddelats på grund av

ansökning för vilken förlängd prioritetstid enligt 1 § tagits i anspråk, skall

den skyddstid, som är stadgad i 10 § förordningen angående patent eller

11 § lagen om skydd för vissa mönster och modeller, anses börja med utgången

av den ordinära prioritetstiden.

3 §.

Konungen äger uppställa sådana begränsningar och villkor för åtnjutande

av förlängd prioritetstid enligt denna lag, som finnas påkallade, samt

i övrigt meddela de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av

lagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1951.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

Utdrag av protokollet över jnstitiedepartemcntsärenden. hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 23 februari 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman, Hammarskjöld.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen

för handelsdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Zetterberg, fråga om Sveriges ratifikation av en den 2 februari 1951

avslutad överenskommelse med Förbundsrepubliken Tyskland angående förlängning

av prioritetsfrister på det industriella rättsskyddets område in. m.

Föredraganden anför följande.

Den 2 februari 1951 slöts mellan Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland

en överenskommelse angående förlängning av prioritetsfrister på det

industriella rättsskyddets område, varjämte i samtidigt utväxlade skrivelser

mellan de båda ländernas befullmäktigade ombud behandlades vissa i samband

härmed slående spörsmål. Överenskommelsen och skrivelserna överensstämma

i sak med ett förslag, som blev resultatet av informella och förberedande

överläggningar i Stockholm den 19—21 juni 1950 mellan svenska

och tyska delegationer. Över en inom patent- och registreringsverket upprättad

promemoria rörande nämnda förhandlingsresultat ha yttranden inhämtats.

Jag anhåller nu att få till behandling upptaga frågan om Sveriges ratifikation

av överenskommelsen samt om viss i samband härmed påkallad lagstiftning

m. m.

Tidigare bestämmelser om utsträckning av frister på det industriella rättsskyddets

område m. m.

Åtskilliga bestämmelser om utsträckning av frister på det industriella

rättsskyddets område och om andra lättnader i normalt gällande regler på

detta område ha meddelats i vårt land under och efter det andra världskriget.

Även i samband med det första världskriget vidtogos åtgärder i syfte att

bereda lättnader för patenthavare och patentsökande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 139.

Den i praktiken viktigaste av de i vårt land medgivna förmånerna har

varit förlängning av prioritetstid. Den normala prioritetstiden

är reglerad i den internationella Pariskonventionen för skydd av den

industriella äganderätten, till vilken såväl Sverige som de flesta andra kulturländer

anslutit sig (den s. k. Parisunionen eller patentunionen). Konventionen

har senast reviderats i Washington 1911, i Haag 1925 och i London

1934. Sverige har biträtt Haagtexten men ej Londontexten, till vilken

många unionsländer — däribland Tyskland — anslutit sig. Haagtexten gäller

därför mellan Sverige och övriga unionsländer, såframt det ej är fråga

om länder som kvarstå på Washingtontexten, i vilket fall sistnämnda text

gäller. Prioritetstiden är enligt Pariskonventionen bestämd till 12 månader

från tidpunkten för den första ansökningen i unionsland, såframt det gäller

patentansökning. Är fråga om ansökning om varumärkes- eller mönsterregistrering

är prioritetstiden enligt Haagtexten 6 månader och enligt

Washingtontexten 4 månader. Inlämnas ansökning i Sverige inom prioriletstiden,

betraktas den svenska ansökningen i förhållande till andra ansökningar

samt i fråga om nyhetshinder som om den gjorts samtidigt med den

prioritetsgrundande ansökningen i främmande stat. Bestämmelser om priorietsrätt

finnas i 25 § 1) förordningen den 16 maj 1884 angående patent,

16 § 5) lagen den 5 juli 1884 om skydd för varumärken samt 20 § lagen

den 10 juli 1899 om skydd för vissa mönster och modeller ävensom med

stöd av dessa lagrum utfärdade kungörelser.

Utöver förlängning av prioritetstid ha i vårt land medgivits vissa andra

förmåner på det industriella rättsskyddets område

under och efter det andra världskriget. Här må nämnas återupptagande av

patent-, varumärkes- och mönsterskyddsansökningar, som förklarats förfallna,

avslagits eller avförts, återupprättande av patent och varumärken,

som förfallit på grund av underlåtenhet att erlägga årsavgift eller vidtaga

förnyelse, samt lättnader i de bestämmelser om påföljd vid underlåtenhet

att utöva patenterad uppfinning, som finnas i 15 § patentförordningen.

För att möjliggöra lättnader i de svårigheter, som efter det andra världskrigets

utbrott uppkommit i fråga om förvärvande eller vidmakthållande

av patentskydd, tillkom lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda

bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. in. Lagen var begränsad

till patenträttens område och för dess tillämpning förutsattes särskilt

förordnande av Kungl. Maj:t, därvid för förordnande gentemot främmande

stat fordrades, att ömsesidighet förelåg eller att likvärdiga förmåner

bereddes svenska medborgare i samma stat. De bestämmelser i lagen,

som vunno praktisk tillämpning, gällde förlängning av prioritetstid samt

återupptagande av patentansökning och återupprättande av patent. Lagen

gällde ursprungligen till och med den 30 juni 1941 men dess giltighetstid

förlängdes, så att den utgick först den 30 juni 1947.

Ett stort antal förordnanden om tillämpning av vissa bestämmelser i 1940

års lag tillkommo. Bl. a. utfärdades sådant i förhållande till Tyska riket

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 139.

jämte Böhmen-Mähren (kungörelse 1941:897). I denna kungörelse — liksom

i allmänhet i de med stöd av lagen utfärdade kungörelserna — voro

förmånerna på olika sätt begränsade. Flertalet med stöd av 1940 års lag

utfärdade kungörelser upphörde att gälla den 30 juni 1947, men den i förhållande

till Tyskland utfärdade gällde ej längre än till och med den 30 juni

1945. För åtnjutande av förmån enligt nämnda kungörelse har därför fordrats,

att ansökan om sådan inkommit senast sist angivna dag.

1940 års lag ersattes med lagen den 20 juni 1947 (nr 261) om återställande

i vissa fall av rätt till patent, mönster eller varumärke m. m., som

alltjämt är gällande. 1947 års lag tillkom väsentligen för att Sverige skulle,

kunna biträda en i Neuchåtel den 8 februari 1947 träffad internationell

överenskommelse rörande bibehållande och återställande av rättigheter på

den industriella äganderättens område, vilka berörts av det andra världskriget.

Om överenskommelsen skulle biträdas, blev det nämligen erforderligt

att i väsentliga hänseenden avvika från de regler, som dittills tillämpats med

stöd av 1940 års lag och de på grund av denna utfärdade kungörelserna.

Överenskommelsen avser nämligen ej blott patenträtten utan även mönsterskydds-

och varumärkesrätten. Vidare stadgar överenskommelsen en fristförlängning,

som är betydligt mer vittgående än vad som förut medgivits i

Sverige.

När frågan om vårt lands ratificering av Neuchåtelöverenskommelsen var

föremål för övervägande, framhölls från olika håll, att de på grund av överenskommelsen

erforderliga förmånerna för utländska intressenter komme

att medföra olägenheter för det inhemska näringslivet, som icke till fullo

kunde uppvägas av att motsvarande lättnader beviljades svenska intressenter

utomlands. De sistnämnda hade nämligen i stort sett icke lidit intrång

av krigstillståndet i lika hög grad som medborgare och företag i de i kriget

indragna länderna, övervägande ansågs dock, att Sverige borde ratificera

överenskommelsen, detta icke minst med beaktande av att Sveriges goodwill

i utlandet eljest komme att lida avbräck. Det framhölls emellertid, att

man vid utformandet av den erforderliga lagstiftningen borde så långt detta

inom överenskommelsens ram läte sig göra skydda de inhemska intressena.

1947 års lag har också utformats i enlighet härmed. Vad beträffar reglerna

om förlängning av prioritetstid (9 och 10 §§) innehåller lagen i huvudsak

följande. Kungl. Maj :t äger, under förutsättning av ömsesidighel

eller om eljest särskilda skäl föranleda därtill, förordna om förlängning

av den i 25 § patentförordningen, 20 § mönsterskyddslagen eller 16 § varumärkeslagen

avsedda prioritetstiden, såframt denna börjat löpa före den

1 januari 1947 och ej gått till ända före den 1 september 1939. Förlängning

må ej ske för längre tid än till och med den 31 december 1947 —

där särskilda omständigheter föreligga må dock Kungl. Maj :t utsträcka

tiden med högst sex månader — och må ej stadgas till förmån för annan

sökande än den som hos patent- och registreringsverket framställt anspråk

på förlängd prioritetstid på sätt och inom tid som i förordnandet bestäm
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungi. Maj:ts proposition nr 130.

mes. I fråga om patent eller mönsterskydd, som meddelats på grund av ansökning

för vilken förlängd prioritetstid tagits i anspråk, skall den i 10 §

patentförordningen resp. 11 § mönsterskyddslagen stadgade skyddstiden anses

börja med utgången av den ordinära prioritetstiden.

Övriga i lagen stadgade förmåner gälla återupptagande av patent-, mönsterskydds-

och varumärkesansökningar (1, 2 och 6 §§), återupprättande av

patent och varumärken (3—6 §§) och lättnad i det patenträttsliga utövningstvånget

(7 §). De nu nämnda förmånerna gälla omedelbart för svenska

medborgare, medan för tillämpning i förhållande till medborgare i

främmande stat fordras särskilt förordnande av Kungl. Maj :t. För sådant

förordnande förutsättes ömsesidighet eller att eljest särskilda omständigheter

föranleda därtill. Med medborgare i viss stat likställes den som där är

bosatt eller äger ett verkligt industri- eller handelsföretag.

Förordnande om tillämpning av 1947 års lag i förhållande till det 30-tal

länder, som biträtt Neuchåtelöverenskommelsen, har meddelats genom olika

kungörelser. Bemyndigandet att utsträcka tiden för prioritetsförlängning har

i kungörelserna i viss utsträckning tagits i anspråk. Förmånen av prioritetsförlängning

gäller dels då den prioritetsgrundande ansökningen ingivits i

ett till Neuchåtelöverenskommelsen anslutet land, oavsett om sökanden är

medborgare eller bosatt i sådant land, dels då sökanden är medborgare eller

bosatt i dylikt land, även om den prioritetsgrundande ansökningen ingivits i

annat till Parisunionen hörande land. Den som vill åtnjuta förlängd prioritetslid

skall hos patentverket framställa anspråk härpå inom samma tid

som gäller för framställande av anspråk på vanlig prioritet, d. v. s. innan

beslut fattats om patentansöknings kungörande för allmänheten resp. om

registrering av mönster eller varumärke.

1947 års lag gjordes med avsikt ej på det sättet begränsad, att den endast

skulle kunna tillämpas i förhållande till länder, som anslutit sig till

Neuchåtelöverenskommelsen. Man förutsåg nämligen, att vissa industriländer

av betydelse icke skulle komma att ansluta sig till överenskommelsen.

Så blev också förhållandet med bl. a. Amerikas förenta stater och Canada.

I förhållande till dessa båda länder utfärdades, sedan det konstaterats att

ömsesidighetsvillkoret fick anses uppfyllt, särskilda kungörelser med i huvudsak

samma förmåner som gentemot Neuchåtelländerna.

Genom 1947 års lag och de nu nämnda kungörelser, som utfärdats med

stöd av denna lag, torde i stort sett ha träffats bestämmelser, som kunna

vara erforderliga på grund av det andra världskriget och dess efterverkningar,

gentemot alla länder, som äro anslutna till Parisunionen och med

vilka Sverige har förbindelser av någon betydelse på det industriella rättsskyddets

område. Det nu sagda gäller emellertid icke beträffande länder,

vilka på grund av läget vid tiden för Neuchåtelkonferensen icke bereddes

tillfälle att ansluta sig till den då träffade överenskommelsen. Här är i

första hand fråga om Tyskland, i någon mån även om Japan.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj ds proposition nr 139.

Nuvarande läge gentemot Tyskland på det industriella rättsskyddets område.

Tyskland, som sedan länge tillhört Parisunionen, var under förkrigstiden

och än mer under det andra världskriget det främmande land, med vilket

Sverige hade de livligaste förbindelserna på det industriella rättsskyddets

område. De från Tyskland härrörande patent-, mönster skydds- och varumärkesansökningarna

voro regelmässigt avsevärt fler än från något annat

främmande land. Häri inträdde emellertid ett tvärt avbrott vid tiden för

det tyska sammanbrottet 1945.

För att först beröra läget i Tyskland upphörde vid tiden för sammanbrottet

det tyska patentverket i Berlin på det hela taget att fungera.

Sedan saknades under flera år i stort sett all möjlighet att i Tyskland ingiva

patent- och varumärkesansökningar för att ernå officiellt skydd eller vidtaga

åtgärder för att skydda äldre sådana rättigheter. Från och med 1948

har emellertid ett industriellt rättsskydd så småningom åter börjat b\''ggas

upp. Därvid har — liksom på andra områden — eu splittring inträtt, sa att

olika regler blivit gällande i Förbundsrepubliken Tyskland (i det följande

kallad Västtyskland) och i Tyska demokratiska republiken (i det följande

kallad Östtyskland). Beträffande Berlinområdet torde åtminstone delvis

föreligga särskilda förhållanden.

I Västtyskland inrättades genom lag den 5 juli 1948 provisoriska anmälningsinyndigheter

i Darmstadt och Berlin. Dessa kunde dock blott mottaga

och diarieföra inkommande ansökningar men icke underkasta dem någon

behandling i sak eller bevilja patent eller registrering. Ett nytt västtyskt patentverk,

som kan bevilja patent och varumärkesregistrering, har emellertid

den 1 oktober 1949 inrättats och fått sitt säte i Munchen; det nya verket har

en underavdelning i Berlin. De tidigare provisoriska anmälningsmyndigheterna

ha i samband härmed nedlagts och dit inkomna ansökningar överförts

till det nya patentverket. Detta patentverk skall även kunna fullfölja behandlingen

av ansökningar, som den 8 maj 1945 voro anhängiga vid det gamla

tyska patentverket i Berlin, dock under förutsättning att sökanden framställt

yrkande härom hos det nya patentverket senast den 30 september 1950.

Inom samma tid har rättsinnehavaren kunnat begära, att patent eller varumärken,

som beviljats i det gamla Tyskland och voro i kraft den 8 maj 1945,

tå fortsatt giltighet i Västtyskland och antecknas hos det nya patentverket.

De nu angivna reglerna, som främst bygga på bestämmelser i västtyska

lagar av den 8 juli och den 12 augusti 1949, gälla i stort sett även för utlänningar,

om de tillhöra land, som medger tyskar skydd på det industriella

rättsskyddets område. Detta krav har ansetts uppfyllt gentemot Sverige, och

svenskar ha därför kunnat inge ansökningar till de provisoriska anmälningsmyndigheterna

och det nya patentverket, därvid i senare fallet framställning

kunnat göras om vidmakthållande av äldre ansökningar och skyddsrätter.

Den hittills angivna västtyska lagstiftningen innehåller emellertid icke

någon reglering av frågan om förlängning av prioritetstid eller om återställande

av ansökningar och rättigheter, som gått förlorade före den 8 maj

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

13

1945. I bl. a. dessa avseenden ha vittgående förmåner stipulerats genom en

lag den 20 oktober 1949, men denna lag, som utfärdats av den västtyska allierade

höga kommissionen, har endast gjorts tillämplig gentemot länder,

som befunnit sig i krig med Tyskland. Lagen möjliggör bl. a. förlängning

av prioritetstid, som icke gått till ända vid krigsutbrottet, därvid som motprestation

endast kräves, att vederbörande land medger tyskar den i Pariskonventionen

stadgade vanliga prioritets tiden.

En särskild fråga har varit, om Västtyskland skall kunna anses vara

unionsland enligt Pariskonventionen. Västtyska regeringen har i ett memorandum

den 9 november 1949 deklarerat, att enligt dess uppfattning alla

förutsättningar föreligga för att konventionen skall vara tillämplig i förhållande

till Västtyskland, och detta memorandum har av den allierade höga

kommissionen vidarebefordrats till schweiziska regeringen, som handhar

frågor om staters anslutning till Pariskonventionen, samt av nämnda regering

delgivits övriga unionsländer. Åtskilliga unionsländer ha därefter förklarat

sig komma att tillämpa Pariskonventionens prioritetsregler gentemot

Västtyskland. Detta gäller om såväl vissa av de i kriget allierade länderna

som om Schweiz.

Även i Östtyskland tillkommo 1948 provisoriska anmälningsmyndigheter,

nämligen i Weimar och Berlin. Genom lagar den 6 september 1950 har

patentväsendet i Östtyskland omreglerats i viss anslutning till den sovjetryska

patenträtten. Ett patentverk i Berlin har inrättats, och genom anmälan

dit före den 1 april 1951 kan — i viss överensstämmelse med vad som

i motsvarande fall gäller enligt den förutnämnda västtyska lagstiftningen —

möjliggöras, att patentansökningar och patent från det gamla tyska patentverket

vidmakthållas i Östtyskland. — I åtskilliga hänseenden saknas dock

klara upplysningar om läget i Östtyskland, så t. ex. om inställningen till

Pariskonventionen.

Vad angår tyskars rättsställning i Sverige på det industriella

rättsskyddets område under efterkrigstiden må till en början påpekas

att tidigare med stöd av 1940 års lag föreliggande möjligheter till förlängning

av prioritetstid och andra förmåner i förhållande till Tyskland upphörde

med utgången av juni 1945. Även efter nämnda tidpunkt har emellertid

i Sverige funnits möjlighet för tyska medborgare och företag att söka patent-,

mönster- och varumärkesskydd. Förhållandena i Tyskland gjorde emellertid,

att denna möjlighet endast i ringa mån kunde utnyttjas av tyska

intressenter under de första efterkrigsåren. Antalet patentansökningar, som

under krigsåret 1944 var avsevärt högre än det under förkrigstiden normala,

avtog sålunda kraftigt under 1945 och var försvinnande litet under 1946—47.

Från 1948 har antalet åter börjat öka och synes nu vara på väg upp mot

förkrigstidens siffror. Utvecklingen har varit tämligen likartad i fråga om

varumärkesansökningarna. Antalet ansökningar om mönsterregistrering har

hela tiden varit mycket obetydligt. — Tillgängliga uppgifter möjliggöra ej

att i fråga om efterkrigstidens ansökningar skilja på Väst- och Östtyskland,

men de västtyska ansökningarna synas ha varit avgjort övervägande.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

Tyskägda rättigheter och ansökningar på det industriella rättsskyddets

område i Sverige ha under efterkrigstiden varit underkastade vissa inskränkningar.

Därmed åsyftas främst lagen den 29 juni 1945 (nr 522) om kontroll

å viss utländsk egendom in. in. samt med stöd av denna lag utfärdade författningar.

Genom dessa blevo vid lagstiftningens tillkomst förefintliga tyskägda

patent samt mönster- och varumärkesregistreringar ävensom ansökningar

om sådant skydd underkastade skingringsförbud, och detsamma

gällde ansökningar, som inkommo sedermera under 1945 och 1946. Enligt

flyktkapitalbyråns kungörelse den 5 maj 1947 (nr 170) ha emellertid efter

den 31 december 1946 gjorda patent-, mönsterskydds- och varumärkcsansökningar

ansetts fritagna från skingringslorbudet.

De skingringsförbud underkastade tyskägda rättigheterna och ansökningarna

uppgingo från början till ett högst betydande antal: åtskilliga tusen

patent och patentansökningar, flera tusen varumärken samt ett avsevärt antal

varumärkesansökningar. Numera ha emellertid dessa rättigheter och ansökningar

till stor del upphört att gälla eller övergått i andra händer.

Tyskägda patent och patentansökningar ha sålunda till avsevärt antal belagts

med kvarstad samt därefter försålts till icke-tyska företag eller personer.

För att möjliggöra försäljning även av patent, som redan avförts på

grund av underlåtenhet att erlägga årsavgift, utfärdades den 30 januari

1948 särskild kungörelse (nr 37) om tillämpning i förhållande till Tyskland

av förutnämnda lag den 20 juni 1947. Genom kungörelsen sattes dock i detta

fall endast lagens bestämmelser om återupprättande av patent i kraft, och

återupprättande skedde i praktiken endast i sådana fall, då flyktkapitalbyrån

tog initiativ därtill eller tillstyrkte framställningen. Åtgärd för återupprättande

skulle vidtagas senast den 30 juni 1948.

Endast en mindre del av de skingringsförbud underkastade patenten och patentansökningarna

har dock på nu angivet sätt underkastats tvångsförsäljning.

De återstående ha i allmänhet upphört att gälla, patenten genom att de

avförts på grund av underlåtenhet att erlägga årsavgift och patentansökningarna

mestadels genom att de avförts på grund av att sökandena underlåtit att

inom utsatt tid besvara patentverkets förelägganden i ärendena. I viss utsträckning

finnas emellertid fortfarande patent och patentansökningar, som

kvarstå i tyska händer, ehuru de äro underkastade skingringsförbud eller

eventuellt belagts med kvarstad. Något större antal torde det dock icke här

röra sig om.

Även i fråga om tyskägda registrerade varumärken har i viss mån förekommit

kvarstadsbeläggning och efterföljande övergång i icke-tyska händer,

ehuru sådana transaktioner i stort sett blott vidtagits i speciella fall,

då särskilda omständigheter varit för handen. Nu antydda åtgärder med

tyskägda varumärkesregistreringar ha emellertid endast berört en ringa del

av hela antalet sådana registreringar. De återstående ha till viss del avförts

på grund av underlåtenhet att inom stadgad tid söka förnyelse. Vad gäller

skingringsförbud underkastade varumärkesansökningar ha dessa i allmänhet

numera slutbehandlats av patentverket utan att leda till registrering.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

15

Vad slutligen beträffar mönsterregistreringar och ansökningar om sådan

registrering ha tyskägda sådana endast förekommit i helt obetydlig utsträckning.

Ihågkommas bör också, att skyddstiden för mönsterregistrering

blott är 5 år från ansökningsdagen. Med hänsyn härtill och enär åren 1945

—1947 inga från Tyskland härrörande ansökningar om mönsterregistrering

inkommo, har man icke på detta område att taga hänsyn till någon rätt,

som bygger på en före 1948 inkommen tyskägd ansökning.

Av det föregående har framgått, att det finns ett antal skingringsförbud

underkastade patent, patentansökningar och varumärken, som alltjämt äro

kvar i tyska händer. I en den 15 december 1950 dagtecknad promemoria angående

flyktkapitalbyråns principer för behandling av tyskägda immateriella

rättigheter göres det uttalandet, att dylika rättigheter torde utan inskränkning

kunna disponeras av de tyska rättsägarna, sedan den speciella

lagstiftningen om kontroll över tyskägd egendom upphört att gälla. Så länge

skingringsförbudet består, kunna emellertid de tyska innehavarna icke utan

flyktkapitalbyråns medgivande disponera över rättigheterna genom överlåtelse

eller licensupplåtelse eller på därmed jämförligt sätt.

Det har nämnts i det föregående, att från Tyskland härrörande patent-,

mönsterskydds- och varumärkesansökningar, som inkommit till patentverket

efter utgången av 1946, icke äro underkastade skingringsförbud. Ej

heller sådana ansökningar kunna emellertid för närvarande behandlas helt

på det förut vanliga sättet. Efter Tysklands splittring i en västtysk och en

östtysk del har nämligen patentverket hittills icke ansett sig kunna på därifrån

kommande ansökningar tillämpa de förmåner, som äro grundade på

Pariskonventionen.

Överenskommelsen med Västtyskland.

Sedan under senare hälften av 1949 västtysk lagstiftning på det industriella

rättsskyddets område kommit till stånd samt ett västtyskt patentverk

upprättats, framfördes snart från olika håll förslag om en särskild överenskommelse

på området mellan Sverige och Västtyskland.

Patent- och registreringsverket upptog frågan i en den 18 november 1949

dagtecknad, till handelsdepartementet överlämnad promemoria. Efter en

redogörelse för det ömsesidiga rättsläget på det industriella rättsskyddets

område mellan Sverige och Tyskland förordades övervägande av en särskild

överenskommelse med Västtyskland, därvid man i första hand borde

söka uppnå sådana förmåner för Sverige, som de allierade länderna erhållit

enligt den i det föregående nämnda lagen den 20 oktober 1949.

Sveriges Industriförbund hemställde i skrivelse den 17 februari 1950, att

Kungl. Maj:t måtte föranstalta om upptagande av förhandlingar för ernående

av en överenskommelse med Västtyskland, främst om förlängning av

prioritetstid. Förbundet förordade, att man sökte lägga överenskommelsen

så, att svenska intressenter medgåves prioritetsförlängning i Västtyskland,

om den ordinära prioritetstiden icke gått till ända den 8 maj 1945 eller börjat

löpa först därefter, medan prioritetsförlängning i Sverige skulle medgivas

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

från ansökningar, som ingivits i Västtyskland den 1 oktober 1948 eller

senare.

Patent- och registreringsverket avgav den 1 mars 1950 yttrande över industriförbundets

framställning. Ämbetsverket tillstyrkte upptagande av förhandlingar

om en överenskommelse med Västtyskland och ansåg de av industriförbundet

skisserade riktlinjerna för en sådan i huvudsak godtagbara.

Det ansågs dock önskvärt, att prioritetsförlängningen i Tyskland för

svenskar utsträcktes till fall, där den ordinära prioritetstiden utgått efter

den 1 juli 1944 eller åtminstone efter den 1 januari 1945.

Redan hösten 1949 hade från västtyskt håll gjorts en underhandsförfrågan

om upptagande av förberedande och informella förhandlingar, främst

mellan företrädare för de svenska och västtyska patentmyndigheterna, om

en överenskommelse på det industriella rättsskyddets område. Sedan vederbörliga

instanser i de båda länderna givit planen sitt godkännande, ägde dylika

förhandlingar rum i Stockholm den 19—21 juni 1950 mellan en svensk delegation

under ledning av chefen för patent- och registreringsverket, generaldirektören

N. T. Löwbeer, samt en västtysk delegation under ledning av chefen

för det västtyska patentverket, presidenten E. Rehner.

Vid förhandlingarna befanns, att förutsättningar för en överenskommelse

endast förelågo beträffande frågan om förlängning av prioritetstid

och även på denna punkt blott på villkor att överenskommelsen kunde fotas

på formellt full ömsesidighet i förmånerna. Den från svensk sida först,

i anslutning till de förutnämnda förslagen från patentverket och industriförbundet,

framförda tanken att svenska intressenter skulle i Västtyskland

kunna ernå en mer vidsträckt prioritetsförlängning än tyska intressenter i

Sverige kunde sålunda ej förverkligas.

Sedan den svenska delegationen i denna situation samrått med företrädare

för vissa näringsorganisationer, kom man till det resultatet, att det ur

svensk synpunkt vore fördelaktigare att träffa en på ömsesidighet grundad

överenskommelse om förlängning av prioritetstid än att låta tanken på en

överenskommelse helt falla, och förhandlingarna fortsattes därför. Från

svensk sida förklarades det dock vara en förutsättning för att man skulle

kunna förorda en överenskommelse av nu ifrågavarande slag, att uttryckligt

förbehåll i samband härmed gjordes för att överenskommelsen i vårt

land icke skulle gälla för sådana fall, där en prövning av behöriga svenska

myndigheter visade, att dess tillämpning skulle stå i strid med den svenska

kontrollagen av 1945, på grund av denna lagstiftning vidtagna åtgärder och

Washingtonöverenskommelsen 1946 mellan Sverige och de västallierade. Sedan

enighet nåtts mellan de båda delegationerna, avslutades förhandlingarna

genom antagande av ett av de båda delegationscheferna undertecknat

protokoll. I detta förklarades, att delegationerna förordade en överenskommelse

mellan Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland om förlängning av

prioritetstid i enlighet med ett vid protokollet fogat förslag till sådan överenskommelse.

Vidare upptogs i protokollet det nyssnämnda svenska förbehållet

samt en på tysk förfrågan av den svenska delegationen gjord tolkning

av förbehållets innebörd.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

Löwbeer lämnade såsom svensk delegationschef i en den 6 juli 1950 dagtecknad

promemoria till utrikes- och handelsdepartementen en redogörelse

för förhandlingarna och de därvid uppnådda resultaten. På grundval av

nämnda promemoria upprättades sedan inom patent- och registreringsverket

en promemoria i ämnet, vari förutom det vid förhandlingarna undertecknade

protokollet och det vid detta fogade överenskommelseförslaget intogos

patentverkets promemoria den 18 november 1949, industriförbundets

skrivelse den 17 februari 1950 och patentverkets yttrande däröver den 1

mars 1950. Ifrågavarande promemoria, i det följande kallad den remitterade

promemorian, remitterades för yttrande till vissa myndigheter och organisationer,

vilka i huvudsak lämnade förslaget till överenskommelse utan

erinran.

Sedan i anledning av vad under remissbehandlingen framkommit några

smärre ändringar och tillägg genomförts i det sålunda upprättade förslaget,

blev detsamma den 26 januari 1951 av Kungl. Maj :t godkänt. Därefter undertecknade

befullmäktigade för de båda länderna den 2 februari 1951 i Miinchen

en överenskommelse i ämnet, varvid jämväl skrivelser utväxlades mellan

de befullmäktigade. Artiklarna 1—6 i överenskommelsen överensstämma

helt med motsvarande bestämmelser i det vid Stockholmsförhandlingarna

förordade förslaget, och i skrivelsen från den svenske befullmäktigade har

utan ändring i sak upptagits det i Stockholmsprotokollet från svensk sida

gjorda förbehållet med åtföljande tolkning.

I detta sammanhang må nämnas, att mellan Schweiz och Västtyskland

träffats en överenskommelse om förlängning av prioritetstid, vilken i sina

huvuddrag överensstämmer med det nu ingångna svensk-tyska avtalet.

Överenskommelsens huvudregel framgår av första stycket av artikel

1. Enligt detta stadgande skall prioritetstid, som enligt de vanliga reglerna

i Pariskonventionen icke gått till ända den 1 januari 1945 eller som

börjat löpa efter denna dag och gått till ända före den 1 juli 1951, i vartdera

landet till förmån för dem som tillhöra det andra landet förlängas till och

med den 31 december 1951.

Detta innebär, att möjlighet till prioritetsförlängning öppnas, om den

prioritetsgrundande ansökningen inlämnats den 1 januari 1944 eller senare,

såframt det gäller patent eller nyttighetsmodeller, och om sådan ansökning

inlämnats den 1 juli 1944 eller senare, såframt det gäller varumärken och

mönster. Det må i detta sammanhang erinras, att skydd för nyttighetsmodeller

väl förekommer i Tyskland men däremot ej i Sverige.

Att man valt att låta det vara avgörande, om den ordinära prioritetstidcn

utgått den 1 januari 1945 eller ej, sammanhänger, såsom uttalas i den remitterade

promemorian, med att just vid nyåret 1945 svårigheterna att söka

patent vid det då ännu existerande patentverket i Berlin blivit särskilt utpräglade.

Om överenskommelsens utformning på denna viktiga punkt uttalas

i den remitterade promemorian, i anslutning till en redogörelse för de

under Stockholmsförhandlingarna förda överläggningarna med svenska näringsrepresentanter:
2

Biliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 139.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

Det svenska näringslivet hade stort intresse av att uppnå prioritetsförlängning

i Tyskland. Från svenskt håll hade redan inlämnats ett avsevärt

antal patentansökningar, antingen till de provisoriska inlämningsställena

eller till patentverket i Miinchen, därvid man förlitat sig på att det skulle

bli en prioritetsförlängning. För det svenska näringslivet vore det visserligen

en olägenhet att behöva räkna med att tyska patentsökande härstädes

skulle kunna åberopa prioritet från krigsåren. Risken torde dock i realiteten

minskas genom att tyska patentansökningar från slutet av krigstiden

i allmänhet torde ha tagit sikte på krigshushållningen och därför vara av

mindre betydelse i nuvarande läge. Vidare framhöllo nämnda näringsrepresentanter,

att om man hade att utgå från full ömsesidighet det vore bättre

att ej låta prioritetsförlängningen avse sådana fall, där den ordinära prioritetstiden

utgått under perioden 1 juli—31 december 1944, såsom man ursprungligen

tänkt sig beträffande svenskars prioritetsförmåner i Tyskland. Under detta

halvår hade visserligen rått vissa svårigheter för svenskar att söka patent i

Tvskland inom den ordinära prioritetstiden, men de fall, där detta misslyckats,

torde dock ha varit relativt fåtaliga. Hänsynen till dessa fall kunde

därför ej uppväga de olägenheter, som skulle uppstå för det svenska näringslivet,

om tyskar i Sverige kunde åberopa prioritetsförlängning beträffande

motsvarande period.

Om de slutdagar för prioritetsförlängningsförmånen, som bestämts i första

stycket av artikel 1, uttalas i den remitterade promemorian:

Om innehållet i första stycket av artikel 1 av överenskommelsen må vidare

erinras, att prioritetsförmånen skall gälla till utgången av 1951, d. v. s.

att patentansökning i det andra landet icke behöver ingivas förrän då. Att

tiden tillmättes så lång berodde på följande resonemang. För genomförande

av prioritetsförlängningen fordras i båda länderna lagstiftning. Åtminstone

i Sverige kan sådan lagstiftning icke beslutas förrän våren 1951, och

den kommer sannolikt icke att kunna träda i kraft förrän den 1 juli 1951.

Det måste anses rimligt, att intressenterna för ingivande av patentansökning

ha på sig en tid av sex månader. Det gäller vid patentsökande ofta att utarbeta

vidlyftiga dokument, i dessa fall förbundet med ett tidskrävande

översättningsarbete.

Det nämndes nyss, att erforderlig lagstiftning kan beräknas träda i kraft

senast den 1 juli 1951. För sådana fall, då den ordinära prioritetstiden icke

gått till ända vid nämnda tidpunkt, är behovet av förlängd prioritetstid

knappast stort. En begränsning av prioritetsförmånen för sådana fall har

därför skett i första stycket av artikel 1.

Enligl första stycket av artikel 1 skall prioritetsförlängning i vart och ett

av de fördragsslutande länderna medgivas till förmån för dem som tillhöra

det andra landet. Vad därmed i detta fall avses framgår av artikel 6. Härom

yttras i den remitterade promemorian:

Vilka som i och för sig äro berättigade framgår av artikel 1 sammanställd

med artikel 6, nämligen fysiska personer, som åtnjuta svenskt eller tyskt

medborgarskap, oavsett var de äro bosatta, samt juridiska personer, som

äga bestånd enligt svensk eller tysk rätt. Kretsen av de berättigade är dragen

något snävare än som är brukligt på det industriella rättsskyddets område.

Så talar t. ex. 8 § i den på grund av 1947 års internationella överenskommelse

i Neuchåtel tillkomna lagen, som i sin tur ansluter sig till artikel

3 i Pariskonventionen, om att med medborgare i viss stat likställes den

som där är bosatt eller äger ett verkligt industri- eller handelsföretag. En
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 139.

19

ligt överenskommelseförslaget skola alltså fysiska personer, som utan att

äga svenskt eller tyskt medborgarskap äro bosatta i ett av de båda länderna,

icke vara berättigade. Mot denna begränsning, som föreslogs från tyskt

håll, ansåg man sig från svensk sida icke böra opponera.

En särskild begränsning av dem som äro berättigade till överenskommelsens

förmåner följer av andra stycket i artikel 1. Där stadgas, att förlängning

av prioritetstid icke må medgivas medborgare i de fördragsslutande

länderna, vilka förvärvat rätten till en ansökning efter den 1 april 1950

från någon, som tillhör annat land. Denna begränsning föreslogs från tysk

sida. I den remitterade promemorian uttalas om denna begränsning:

Syftet med bestämmelsen är att förhindra, att någon som tillhör annat

land än de fördragsslutande och icke själv är berättigad till prioritetsförlängningsförmånen,

ordnar en skenöverlåtelse till någon berättigad. Risk för

sådana transaktioner ansågs från tysk sida kunna föreligga redan från det

att innevarande vår frågan om prioritetsöverenskommelse mellan Sverige

och Tyskland blivit mer aktuell, varför stadgandet förklarar överlåtelser efter

den 1 april 1950 icke medföra förmånen av prioritetsförlängning. Stadgandet

torde icke ur svensk synpunkt medföra nämnvärda olägenheter.

Enligt artikel 2 avses med ansökningar enligt överenskommelsen ansökningar,

gjorda i land, som är anslutet till Pariskonventionen, däribland inbegripna

ansökningar hos de i kraft av den tyska lagen den 5 juli 1948 upprättade

anmälningsmyndigheterna i Berlin och Darmstadt. Härav framgår

först och främst, att den som tillhör ett av de båda länderna skall i det

andra åtnjuta förmånen av förlängd prioritet, även om han ej lämnat in

den prioritetsgrundande ansökningen i hemlandet utan i annat till Pariskonventionen

hörande land. Detta torde dock ha gällt utan särskilt stadgande.

Artikelns betydelse ligger därför främst däri, att det fastslås, att ansökningar

vid de provisoriska västtyska anmälningsmyndigheterna äro prioritetsgrundande.

Att så skall gälla beträffande vid det nya västtyska patentverket

i Munchen gjorda ansökningar är, såsom i den remitterade promemorian

framhålles, en outtalad förutsättning för överenskommelsen.

I artikel 3 uttalas, att den i de fördragsslutande ländernas lagstiftning

föreskrivna fristen för avgivande av prioritetsförklaring med avseende å

de i överenskommelsen nämnda ansökningarna icke utgår före utgången av

1951. Om denna regel anföres i den remitterade promemorian följande:

Av artikel 1 följer, att en förutsättning för förmånen av prioritetsförlängning

är, att ansökningen i det andra landet inlämnats senast den 31 december

1951. När själva begäran om prioritet resp. prioritetsförlängning senast

skall ingivas, beror i regel av de interna bestämmelserna i de båda länderna.

I Sverige är regeln, att prioritet kan begäras när som helst intill dess ansökningen

utlägges för allmänheten. I Västtyskland lärer regeln vara, att prioritetsbegäran

skall ske senast två månader från patentansökningen. Dessa

tider äro alltså i allmänhet att iakttaga även i här föreliggande fall. Artikel

3 ger emellertid ett specialstadgande för sådana fall, där ansökningen i det

andra landet ingivits före den 31 december 1951. Det uttalas, att prioritetsbegäran

då alltid kan giltigen framställas till och med sistnämnda dag. Därav

följer, att nu eller framdeles före överenskommelsens ikraftträdande an
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 139.

hängiga ansökningar i de båda länderna vid behov få vila till dess prioritetsförlängning

enligt överenskommelsen kan medgivas. Vid förhandlingarna

överenskoms också muntligen, att de båda patentmyndigheterna redan nu

skulle iakttaga detta.

Artikel 4 stadgar, att den som under den ordinära eller förlängda prioritetstiden,

före ansökningen i det andra landet, i god tro utövat uppfinning,

nyttighetsmodell eller mönster eller vidtagit erforderliga åtgärder därför,

får fortsätta utövningen på villkor, varom den inhemska lagstiftningen stadgar.

Bestämmelsen överensstämmer, bortsett från angivna tidsbestämningar,

med första stycket av artikel 6 i Neuchåtelöverenskommelsen. Om artikel

4 uttalas i den remitterade promemorian:

För Sveriges del medför icke stadgandet behov av särskild bestämmelse.

Enligt vår patent- och mönsterlagstiftning kan nämligen föranvändarrätt

normalt grundläggas genom utövning under prioritetstid, och detta får då

anses gälla så mycket mer vid utövning under förlängd prioritetstid. Efter

denna grundsats handlade man i Sverige vid genomförandet av erforderlig

lagstiftning på grund av Neuchåtelöverenskommelsen, som i artikel 6 första

stycket har en motsvarande bestämmelse. För Västtyskland åter, som normalt

icke erkänner föranvändarrätt under prioritetstid, får artikel 4 praktisk

betydelse.

Föranvändarrätten innebär en ej oväsentlig modifikation i den förmån,

som prioritetsförlängningen innebär. I åtskilliga fall torde uppfinningar, för

vilka förlängd prioritet från det ena landet åberopas, redan ha tagits i bruk

i det andra landet. Ur inhemsk synpunkt kan sägas, att föranvändarrätten

i viss mån för näringslivet neutraliserar de olägenheter, som den fleråriga

prioritetsförlängningen kan medföra. Föranvändarrätt uppkommer dock endast

för den som varit i god tro. När ond tro skall anses föreligga beror på

omständigheterna i det särskilda fallet och blir ytterst en domstolsfråga.

En svensk näringsidkare, som under den hittillsvarande efterkrigstiden tagit

i bruk en uppfinning, varom han fått kännedom genom att den tyska patentansökningen

offentliggjorts i ett allierat land (så har skett i stor utsträckning),

synes dock i allmänhet icke kunna anses ha varit i ond tro.

Han har knappast haft anledning att räkna med att prioritetsförlängning för

den tyska ansökningen skulle komma i fråga. Annorlunda kan läget bli, om

uppfinningen börjar utövas först nu, sedan en prioritetsförlängning blivit

aktuell.

Artikel 5 i överenskommelsen innehåller en specialregel om hur prioritet

skall kunna styrkas, när behörig prioritetshandling ej kan företes. Om syftet

med och innebörden av denna bestämmelse uttalas i den remitterade promemorian

:

För att prioritet skall anses styrkt, fordras i enlighet med Pariskonventionen

artikel 4 normalt, att sökanden företer kopia av ansökningshandlingarna

i prioritetslandet, till riktigheten bestyrkt av därvarande patentmyndighet.

Artikel 5 i överenskommelsen, som tillkommit på tyskt förslag

och har sitt motstycke i den tysk-schweiziska överenskommelsen, möjliggör

att mildra bevisbördan. Stadgandet är formellt ömsesidigt men i realiteten

helt ett hänsynstagande till svårigheter för tyska patentsökande att

styrka sin prioritet. Stadgandet åsyftar, såsom från tysk sida under förhandlingarna

bekräftades, endast sådana fall, där patentansökning på sin

tid i vederbörlig ordning ingavs till det gamla patentverket i Berlin. Ha de

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

21

dit ingivna ansökningshandlingarna på grund av krigsförhållandena förstörts,

kan prioritet dock medgivas, om genom en förklaring av vederbörande

myndighet (d. v. s. patentverket i Miinchen) såväl innehållet i som

tidpunkten för den ursprungliga ansökningen kan anses ha blivit trovärdigt

bekräftat. Det svenska patentverket äger i det speciella fallet fritt bedöma,

om det tyska patentverkets förklaring kan anses ha tillräckligt bevisvärde.

Med hänsyn härtill synes stadgandet icke behöva ge anledning till

allvarligare olägenheter.

Artikel 7 innehåller föreskrift om att överenskommelsen för sin giltighet

kräver ratificering.

Av det föregående har framgått, att det under övervägandena om en prioritetsöverenskommelse

med Västtyskland hela tiden varit en förutsättning

från svensk sida, att en sådan överenskommelse icke finge komma i strid

med 1945 års kontrollag och 1946 års Washingtonuppgörelse med de västallierade.

Från tysk sida uttalades vid förhandlingarna i Stockholm, att

man icke i och för sig ville rikta erinran mot det svenska förbehållet men

att det blott kunde godtagas ur tysk synpunkt under förutsättning att det

icke innebure, att möjligheten att vid ansökning i Sverige åberopa prioritet

från ansökning vid det gamla tyska patentverket i Berlin i praktiken komme

att helt försvinna. Komme förbehållet att tolkas på ett så vidsträckt

sätt, skulle nämligen ur tysk synpunkt icke längre föreligga något intresse

av en överenskommelse om prioritetsförlängning.

I anledning härav gjorde den svenska delegationen till protokollet ett

uttalande om den enligt dess mening rimliga tolkningen av förbehållet, och

denna tolkning har, med viss mindre omformulering, upptagits i den skrivelse,

som den svenske befullmäktigade överlämnade i samband med överenskommelsens

undertecknande. Det heter i skrivelsen, att det svenska förbehållet

är avsett att tillämpas blott på sådana fall, då en tysk ansökning

blivit ingiven i Sverige före den 1 januari 1947. Det tillägges att i sådana

fall icke kan medgivas förlängning av prioritetstiden vid förnyad ansökning

i Sverige, oavsett när sådan ansökan inkommit eller inkommer.

De motiv, som föranledde den nu angivna tolkningen av det svenska förbehållet,

framgå av Löwbeers förutnämnda promemoria den 6 juli 1950.

Här uttalas följande:

Enligt kungörelsen 170/1947 äro tyskars ansökningar om patent samt

varumärkes- och mönsterregistrering från ingången av 1947 ej underkastade

skingringsförbud. Det torde icke i och för sig strida mot 1945 års kontrollagstiftning,

att för sådana ansökningar bevilja prioritet från en dag,

som ligger före nämnda tidpunkt. Endast i sådana fall, där redan före ingången

av 1947 i Sverige inlämnats ansökning, för vilken motsvarande tyska

ansökning åberopats som prioritetsgrundande, torde risk för verklig

kollision med kontrollagen föreligga. Enligt det tyska förslaget till överenskommelse

skulle prioritetsförlängning kunna ifrågakomma, såframt den

prioritetsgrundande patentansökningen ingivits efter ingången av 1944. Kollision

kan alltså tänkas uppkomma med tyska ansökningar, som ingivits

under åren 1944—1946 här i landet. Omkring 4 000 patentansökningar av

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

detta slag ingåvos under den angivna perioden, därav bortåt 3 200 år 1944,

inemot 800 år 1945 och några få år 1946. Av de 1944 ingivna ansökningarna

torde visserligen inånga ha avsett prioritet före ingången av 1944, men det

återstår dock ett avsevärt antal ansökningar från 1944—1946, där man har

anledning antaga att det begärts tysk prioritet från 1944 eller 1945. Vad blir

i sådana fall resultatet, om den tyske rättsinnehavaren nu på nytt inlämnar

ansökning i Sverige med åberopande av den gamla prioriteten? Har den tidigare

ingivna tyska ansökningen kvarstadsbelagts och övergått i icke-tyska

händer samt av den nye innehavaren fullföljts, så att den alltjämt är gällande,

torde den utan särskilt stadgande utgöra hinder mot bifall till den

nya. Annorlunda blir emellertid läget, om den äldre ansökningen slutbehandlats

utan att leda till patent, och därvid bör framhållas, att större delen

av här ifrågavarande patentansökningar torde ha avförts på grund av

underlåtenhet att besvara patentverkets förelägganden. I sistnämnda fall

utgör den äldre ansökningen ej hinder mot att bifalla en ny ansökning

av samma innehåll, om för den sistnämnda får åberopas förlängd prioritetstid.

Ett sådant läge skulle kunna vara till olägenhet och icke stå i god överensstämmelse

med lcontrollagen. Särskilt framträder detta, om den äldre

ansökningen kvarstadsbelagts och försålts men sedan icke fullföljts av förvärvaren.

Att så skett kan ha berott på att förvärvaren övertagit en hel

serie ansökningar men icke ansett sig för att nå ett tillräckligt skydd

på den svenska marknaden behöva fullfölja mer än vissa av dessa. Skulle

emellertid dessa icke fullföljda ansökningar återuppstå i tyska händer och

med den gamla prioriteten, bleve kanske värdet av förvärvarens egna ansökningar

helt tillspillogivet. I fråga om tidigare avförda ansökningar, som

icke kvarstadsbelagts utan blott varit underkastade skingringsförbud, te sig

kanske icke olägenheterna av nyansökningar med den gamla prioriteten

lika påtagliga. Även för dessa fall måste väl dock sägas, att det är bäst förenligt

med kontrollagens syfte att en prioritetsförlängning icke medgives.

I en skrivelse, som den tyske befullmäktigade överlämnat i samband

med undertecknandet av överenskommelsen, har denne först erkänt mottagandet

av den svenska skrivelsen. Han har i anledning av denna förklarat sig

utgå från att sådana nya ansökningar av tyska medborgare, som efter den

31 december 1946 ingivits eller komma att ingivas i Sverige, icke falla under

den svenska kontrollagen, de på grund av denna vidtagna åtgärderna

samt Washingtonavtalet, även om för sådana ansökningar medgives prioritet

från tidpunkt, som ligger före den 1 januari 1947. Uttalandet innebär

alltså blott, att den omständigheten att dylik äldre prioritet begäres icke i

och för sig skall göra det svenska förbehållet tillämpligt, och deklarationen

står därför i full överensstämmelse med vad som från svensk sida varit

åsyftat. Enär den svenska skrivelsen ej givit den tyske befullmäktigade

anledning till annat uttalande, har tydligen det svenska förbehållet och

dess tolkning godtagits från tysk sida.

I den remitterade promemorian omnämnes även, att vid förhandlingarna i

Stockholm övervägts, huruvida en överenskommelse med Västtyskland borde

utsträckas att gälla andra i Neuchåtelöverenskommelsen och 1947 års lag

stadgade förmåner, men att förutsättningar härför icke funnits föreligga.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 139.

23

Yttranden.

Över den i det föregående berörda promemorian med redogörelse för

förhandlingarna i Stockholm och det därvid förordade förslaget till överenskommelse

med Västtyskland ha efter remiss yttranden avgivits av kommerskollegium,

patent- och registreringsverket, flyktkapitalbyrån, Sveriges industriförbund,

Sveriges allmänna exportförening, svenska industriens patentingenjörers

förening, svenska patentombudsföreningen och svenska uppfinnareföreningen.

Flyktkapitalbyrån riktade i ett första yttrande anmärkning mot formuleringen

av den tolkning av det svenska förbehållet, som den svenska delegationen

gjort i Stockhohnsprotokollet. Sedan Löwbeer i anledning härav

föreslagit viss omformulering, förklarade sig emellertid flyktkapitalbyrån

i förnyat yttrande icke ha någon erinran mot överenskommelsen.

I samtliga övriga yttranden har överenskommelsen tillstyrkts eller lämnats

utan erinran. I flera yttranden har påpekats betydelsen för det svenska

näringslivet av att erhålla möjlighet till förlängd prioritetstid i Västtyskland.

I några yttranden erinras om att överenskommelsen blivit mindre fördelaktig

ur svensk synpunkt än om den kunnat träffas i enlighet med industriförbundets

i det föregående berörda förslag. Efter en erinran härom anföres

i gemensamt yttrande av industriförbundet och exportföreningen:

Vid en närmare granskning av överenskommelsens praktiska konsekvenser

i detta avseende kan emellertid konstateras, att skillnaden mellan denna

och den ståndpunkt, industriförbundet tidigare intagit i frågan, torde vara

av relativt mindre betydelse. Vad först angår sådana tyska patentansökningar,

som ingivits under krigets slutskede, torde såsom i promemorian framhållits

den tyska uppfinnarverksamheten under denna tid i hög grad ha influerats

av de tyska krigsansträngningarna, och ett svenskt medgivande i

fråga om tyska patentansökningar från denna tid synes därför icke behöva

vålla större olägenheter för det svenska näringslivet. Under den därpå följande

perioden, d. v. s. från det tyska sammanbrottet fram till den 1 oktober

1948, existerade icke någon tysk patentmyndighet, varför några prioritetsgrundande

ansökningar icke under denna tid kunde inlämnas i Tyskland.

Tyskar lära icke heller ha inlämnat dylika ansökningar i något större antal

i annat till Pariskonventionen anslutet land under samma tid. Det vill fördenskull

synas som om de tyska anspråk, som nu tillmötesgåtts i överenskommelsen,

till icke ringa del framställts för att tillgodose ett i och för sig

naturligt men ur saklig synpunkt mindre betydelsefullt reciprocitetskrav.

Liknande synpunkter framföras i andra yttranden.

Svenska industriens patentingenjörers förening förklarar det vara av vital

betydelse, att i en svensk lag i anledning av överenskommelsen intages

ett stadgande, motsvarande 10 § första stycket i 1947 års lag.

Departementschefen.

Det industriella rättsskyddet, främst patent- och varumärkesväsendet,

har en starkt framträdande internationell karaktär. För att skydda en uppfinning

i flera länder fordras, att den patenteras i vart och ett av dessa, och

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

i viss mån gäller detsamma för den som vill skydda varumärke genom registrering.

Den internationella Pariskonventionen för skydd av den industriella

äganderätten underlättar sedan länge uppnående och vidmakthållande

av industriell skyddsrätt i olika länder, framför allt genom de i konventionen

ingående bestämmelserna om prioritetsrätt.

Pariskonventionens regler ha dock icke kunnat vara tillfyllest gentemot

de svårigheter av skilda slag att iakttaga stadgade frister och andra formaliteter,

som för intressenterna på det industriella rättsskyddets område inträtt

i samband med de båda världskrigen. Efter det första världskriget träffades

en internationell överenskommelse i syfte att komma till rätta med sådana

svårigheter, och av samma anledning tillkom efter det andra världskriget

den internationella Neuchåtelöverenskommelsen den 8 februari 1947 rörande

bibehållande och återställande av rättigheter på den industriella äganderättens

område, vilka berörts av det andra världskriget.

Genom 1947 års lagstiftning i anslutning till denna överenskommelse har

i stort sett tillbörlig hänsyn tagits till de svårigheter, som inhemska och

utländska intressenter på det industriella rättsskyddets område haft under

och efter andra världskriget. Undantag gäller emellertid främst i fråga om

Tyskland, som icke bereddes tillfälle att ansluta sig till den 1947 träffade

Neuchåtelöverenskommelsen och där det för övrigt vid tidpunkten för densamma

knappast fanns något fungerande patent- och varumärkesväsen. Ett

sådant har emellertid numera återupprättats, tidigast och fullständigast i

den de! av det gamla tyska området, som numera utgör Förbundsrepubliken

Tyskland.

Den nu mellan Sverige och Västtyskland ingångna överenskommelsen

avser att öppna möjlighet till normala relationer på det industriella rättsskyddets

område mellan de båda länderna. Överenskommelsens huvudregel

är, att prioritetsfrister, som icke utgått den 1 januari 1945 eller börjat

löpa efter denna tidpunkt och gå till ända före den 1 juli 1951, skola av

vart och ett av de fördragsslutande länderna förlängas till och med den 31

december 1951 till förmån för dem som tillhöra det andra landet. Beträffande

överenskommelsens detaljer må hänvisas till tidigare lämnad redogörelse.

Från svensk sida har varit en förutsättning, att överenskommelsen icke

skall gälla gentemot Sverige, om dess tillämpning skulle stå i strid mot lagen

den 29 juni 1945 om kontroll å viss utländsk egendom m. m. och de på grund

av denna lag vidtagna åtgärderna samt det mellan Sverige och de västallierade

makterna avslutade Washingtonavtalet av år 1946. Förbehåll härom

har kommit till uttryck i en i samband med överenskommelsens undertecknande

överlämnad skrivelse från den svenske befullmäktigade och förbehållet

har icke föranlett gensaga från västtysk sida.

Av den i ärendet föreliggande utredningen har jag fått den uppfattningen,

att en ömsesidig förlängning av prioritetstid mellan Sverige och Västtyskland

i enlighet med den föreliggande överenskommelsen övervägande är till nytta

för det svenska näringslivet. Med hänsyn till att ett livligt utbyte av ansök
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 139.

ningar om industriell skvddsrätt nu åter kommit till stånd mellan de båda

länderna gäller det här en fråga av ej ringa praktisk betydelse. Genom överenskommelsen

lar man också, såvitt gäller prioritetsförlängning, i viss mån

ett motstycke till de förmåner som gentemot andra länder gällt på grund av

Neuchåtelöverenskommelsen. Jag har ej heller någon erinran mot överenskommelsens

detaljer och anser lämpligt att däri ej medtagits bestämmelser

om andra förmåner än förlängning av prioritetstid. På grund av det från

svensk sida uppställda förbehållet behöver ej heller föreligga någon betänklighet

med hänsyn till den svenska kontrollagstiftningen angående tyskägd

egendom. Jag vill alltså förorda, att överenskommelsen ratificeras från

svensk sida.

Av den föregående redogörelsen har framgått, att patentverket, sedan det

gamla Tyskland, som var medlem av Pariskonventionen, splittrats i Förbundsrepubliken

Tyskland och Tyska demokratiska republiken, ansett sig

tills vidare icke böra medgiva konventionsförmånerna i fråga om ordinär

prioritet eller i andra hänseenden gentemot något av dessa länder. Sedan den

nu aktuella överenskommelsen undertecknats, bör man emellertid enligt

min mening utan att dess ratificering behöver avvaktas från svensk sida

godtaga Västtyskland såsom medlem av Parisunionen. Så har redan skett

av åtskilliga andra unionsländer. Det kan i detta sammanhang framhållas,

att Västtyskland förklarat sig anse Pariskonventionen tillämplig och redan

för sin del medgiver svenskar konventionsförmånerna.

För genomförande här i landet av den överenskomna förlängningen av prioritetstid

kräves ny lagstiftning. Bestämmelserna om sådan förlängning i 9

och 10 §§ av 1947 års lag kunna, redan på grund av de där meddelade tidsfristerna,

icke användas. Man kunde tänka sig att genom ändring av 1947

års lag där införa sådana stadganden, som erfordras på grund av överenskommelsen.

Men då den period, under vilken prioritetsförlängning gäller

enligt Neuchåtelöverenskommelsen, till både sin början och sitt slut avviker

från motsvarande period enligt den nya överenskommelsen, skulle bestämmelserna

i så fall bli antingen komplicerade eller onödigt generellt hållna. Bäst

synes därför vara att intaga erforderliga lagbestämmelser i en ny lag, vid vars

upprättande man direkt kan taga sikte på den nya överenskommelsen. Emellertid

torde det vara lämpligt att icke binda den nya lagen vid en tillämpning

blott gentemot Västtyskland. Det är tänkbart, att vårt land under <ilet närmaste

året kan komma att träffa överenskommelse om förlängd prioritetstid

med ett eller ett par andra länder. Lagen synes därför böra utformas på sådant

sätt, att den kan bli tillämplig även i dylika fall. Det synes dock icke i nu

föreliggande sammanhang vara anledning att taga hänsyn till framtida överenskommelser

om förlängning av prioritetstid, som sträcker sig längre tillbaka

än den nu aktuella, eller om andra förmåner än prioritetsförlängning.

Huvudregeln i den nya lagen synes, i anslutning till 9 § första stycket i

1947 års lag, böra gå ut på bemyndigande för Kungl. Maj:t att under förutsättning

av ömsesidighet förordna om utsträckning till och med den 31 de
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 139.

cember 1951 av prioritetstid, som icke gått till ända den 1 januari 1945 eller

börjat löpa efter nämnda tidpunkt och går till ända före den 1 juli 1951.

Med hänsyn till lagens tillämpning på framtida överenskommelser under

det närmaste året synes Kungl. Maj :t böra erhålla bemyndigande att utsträcka

de nyssnämnda sluttiderna för förmånerna, d. v. s. den 1 juli 1951

och den 31 december 1951, med högst ett år; detta har viss motsvarighet i

9 § andra stycket i 1947 års lag.

Med hänsyn till artikel 6 i överenskommelsen bör i den kungörelse, som

sedermera kommer att utfärdas om lagens tillämpning i förhållande till

Västtyskland, prioritetsförlängningsförmånen endast göras tillämplig för

tyska medborgare samt sådana juridiska personer, som äga bestånd enligt

tysk rätt. Annan än tysk medborgare som är bosatt i Västtyskland bör alltså,

mot vanligheten, icke få del av förmånen. Ej heller bör denna tillkomma

någon som tillhör annat till Parisunionen hörande land men inlämnat sin

första ansökning i Tyskland, ehuru i dylikt fall vanlig prioritet tillkommer

vederbörande enligt Pariskonventionen. Likaledes bör i kungörelsen, på grund

av andra stycket i artikel 1 i överenskommelsen, förmånen frånkännas tysk

medborgare eller tyskt företag, som efter den 1 april 1950 förvärvat rätten

från någon som tillhör annat land. Dessa speciella inskränkningar kunna

emellertid ej gärna infogas i själva lagen, och därför bör i denna Kungl.

Maj :t bemyndigas att i förordnande uppställa begränsningar och villkor.

Med fysiska personer, som äga tyskt medborgarskap, och juridiska personer,

som äga bestånd enligt tysk rätt, böra i detta sammanhang förstås endast

sådana fysiska och juridiska personer, som åtnjuta dylikt medborgarskap

eller äga bestånd enligt de i Västtyskland gällande bestämmelserna.

Enligt artikel 2 i överenskommelsen skola de tyskar, som erhålla förlängd

prioritetstid, åtnjuta denna förmån oavsett i vilket till Parisunionen hörande

land den prioritetsgrundande ansökningen ingivits. Vidare uttalas i artikeln,

att förmånen även skall gälla, om ansökningen inlämnats vid någon av

de provisoriska västtyska anmälningsmyndigheterna. Intet av detta behöver

emellertid utsägas i lagen för att bli gällande.

I analogi med vad fallet är i 9 § av 1947 års lag bör i den nya lagen intagas

bestämmelse om att förordnande om förlängd prioritetstid ej må stadgas

till förmån för annan sökande än den som hos patentverket framställt

anspråk därå på sätt och inom tid som i förordnandet bestämmes. På denna

punkt torde förordnandet gentemot Västtyskland lämpligen givas samma

innehåll som i allmänhet i de med stöd av 1947 års lag utfärdade kungörelserna,

d. v. s. anspråket skall framställas innan beslut fattats om utläggning

av patentansökning eller om registrering av mönster eller varumärke.

Denna regel bör kunna uppställas i kungörelsen utan hinder av stadgandet

i artikel 3 av överenskommelsen om att fristen för avgivande av prioriletsförklaring

icke skall utgå före utgången av 1951. I anhängiga ärenden kan

patentverket utan särskilt stadgande bevaka, att sökandena få erforderligt

rådrum att framställa prioritetsanspråk. Har åter patent beviljats eller

mönster eller varumärke registrerats utan att sådant anspråk framställts,

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

vore det ur rättssäkerhetssynpunkt betänkligt att inedge rättsinnehavaren att

efteråt under 1951 framställa anspråket i samma ärende. Denne bör i så

fall hänvisas till att inlämna ny ansökning, där den begärda prioriteten

kan på sedvanligt sätt bekantgöras för allmänheten. Skulle det slutligen gälla

ett patentärende, där ansökningen utlagts men patent ännu ej beviljats, då

prioritet begäres, bör i varje fall ny utläggning med omnämnande av prioriteten

ske, om denna skall kunna godtagas i samma ärende.

Stadgandet i artikel 4 av överenskommelsen om föranvändarrätt behöver

ej föranleda lagbestämmelse. Att föranvändarrätt kan uppkomma vid utövning

i god tro under prioritetstid framgår nämligen redan av patentförordningen

samt mönsterskyddslagen.

Ej heller bestämmelsen i artikel 5 att prioritet i undantagsfall skall kunna

styrkas på annat sätt än genom sedvanlig prioritetshandling medför behov

av någon lagbestämmelse. Den prövning det här är fråga om kan — liksom

när det eljest gäller styrkande av prioritet — verkställas av patentverket

utan stöd av särskild bestämmelse.

Av vikt är däremot, att det svenska förbehållet med hänsyn till flyktkapitallagstiftningen

fixeras i en författningsbestämmelse. I och för sig

kunde tänkas, att man nöjde sig med att utforma bestämmelsen i tillämpningskungörelsen

och därvid byggde på stadgandet i lagen om att Kungl.

Maj:t i förordnande må uppställa begränsningar och villkor. Med hänsyn

till förbehållets vikt bör dock bestämmelsen hellre intagas i själva lagen.

Regeln bör självfallet till sitt innehåll överensstämma med det i samband

med överenskommelsens undertecknande från svensk sida gjorda uttalandet,

men den bör i lagtexten ytterligare preciseras. Från förmånen av prioritetsförlängning

enligt lagen bör först och främst uteslutas ansökningar, som

ingivits i Sverige före den 1 januari 1917, om än detta fall icke torde ha

större praktisk betydelse. Det torde nämligen icke vara många sådana ansökningar,

som kvarstå i tyska händer och alltjämt äro under behandling.

Än färre torde ansökningar av detta slag vara, där å ena sidan förlängd prioritetstid

erfordras — ordinär prioritet enligt Pariskonventionen kan naturligtvis

medgivas efter vanliga regler —• medan å andra sidan den vanliga

prioritetstiden utgått först efter ingången av 1945, och i den mån fallet är

sådant kan mycket väl förlängd prioritetstid redan ha medgivits på grund

av den med stöd av 1940 års lag utfärdade kungörelsen i förhållande till

Tyskland. Men det synes dock böra fastslås, att för kvarvarande ansökningar

från tiden före 1947 icke får åtnjutas förmånen av förlängd prioritetstid

enligt nya lagen.

Viktigare är att utesluta denna förmån i sådana fall, där den aktuella

ansökningen visserligen ingivits i Sverige efter utgången av 1946 men i sak

är en upprepning av en dessförinnan ingiven ansökning. I lagförslaget torde

detta böra uttryckas så, att den nya ansökningen överensstämmer med en

före den 1 januari 1947 gjord ansökning. Därmed avses sådana fall, där den

nya ansökningen avser samma uppfinningsföremål som den äldre ansökningen

och det varit samma sökande vid båda tillfällena eller den ene sökanden

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungi. Maj.ts proposition nr 139.

förvärvat sin rätt från den andre eller de båda sökandena eljest härleda sin

rätt till uppfinningen från samma håll. Däremot avses icke sådana fall, då

två ansökningar visserligen objektivt avse samma uppfinning men denna

gjorts av olika uppfinnare, som varit oberoende av varandra, och det alltså

gäller en s. k. dubbeluppfinning. För patentverket torde det komma att medföra

vissa svårigheter att kontrollera, huruvida ansökning där förlängd prioritetstid

begäres överensstämmer med en före 1947 ingiven ansökning. Möjligen

kan det befinnas lämpligt att i tillämpningskungörelsen gentemot Västtyskland

föreskriva, att den sökande som begär prioritetsförlängning samtidigt

skall försäkra, att sådan äldre överensstämmande ansökning ei föreligger.

I lagen bör vidare ingå en bestämmelse, som svarar mot 10 § första stycket

i 1947 års lag, d. v. s. att den i patentförordningen och mönsterskyddslagen

stadgade skyddstiden skall räknas från utgången av den ordinära

prioritetstiden och icke från den faktiska ansökningsdagen i Sverige. Den

reella förkortning av skyddstiden, som därigenom kommer till stånd, är

enligt vad utredningen visar av betydelse för vårt näringsliv, och en sådan

förkortning överensstämmer ej blott med den nyssnämnda lagen av 1947

utan även med 1940 års lag.

I överensstämmelse med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag om förlängning i vissa fall av prioritetstid enligt patent-,

mönsterskydds- och varumårkeslagstiftningen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, vilket

jämte texten till överenskommelsen samt, i svensk översättning, de förut

nämnda mellan de befullmäktigade utväxlade skrivelserna är fogat som

bilaga1 till detta protokoll, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet.

Karl Gustaf Grönhagen.

1 Bilagan har här uteslutits.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 139.

29

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 16 mars''

1951.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,

regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 14 mars 1951 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 23 februari 1951, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om förlängning i vissa fall av prioritetstid

enligt patent-, mönsterskydds- och varumärkeslagstiftningen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen Å. von Zweigbergk.

Lagrådet fann lagförslaget ej föranleda annan erinran än att rubriken såsom

mindre tillfredsställande lämpligen borde erhålla ändrad lydelse, förslagsvis

»Lag om förlängning i vissa fall av prioritetstid enligt förordningen

angående patent, m. m.».

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 139.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 16 mars 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougtv

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman,

Hammarskjöld .

Etter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen

för handelsdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Zetterberg, lagrådets förut denna dag avgivna utlåtande över det

till lagrådet den 23 februari 1951 remitterade förslaget till lag om förlängning

i vissa fall av prioritetstid enligt patent-, mönsterskydds- och varumårkeslagstiftningen.

Föredraganden anför följande.

Lagförslaget har ej föranlett annan erinran från lagrådet än att lagrådet

funnit rubriken såsom mindre tillfredsställande böra erhålla ändrad lydelse.

Då lagens innehåll mera uttömmande framgår av rubriken enligt det remitterade

förslaget än enligt den lydelse, som lagrådet förordat, finner jag

emellertid ej anledning att jämka rubriken.

Under åberopande härav samt av vad föredraganden anfört till statsrådsprotokollet

den 23 februari 1951 hemställer föredraganden, att Kungl. Maj :t

måtte genom proposition dels äska riksdagens godkännande av den i nämnda

statsrådsprotokoll omförmälda överenskommelsen mellan Konungariket

Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland angående förlängning av prioritetsfrister

på det industriella rättsskyddets område dels ock jämlikt § 87

regeringsformen förelägga riksdagen det förut omnämnda lagförslaget till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olle Hellberg.

Stockholm 1951. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

Bl 0596

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 1LU 1951:24 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående godkännande av en den 2 februari 1951 avslutad överenskommelse mellan Konungariket Sverige och Förbu s. 1 i texten