Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m

1951-03-30 · 148 sidor, varav 145 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 145 av 148 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1951:175, Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

1

Nr 175.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 30

mars 1951.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370);

2) förordning angående ändrad lydelse av 7 § förordningen den 26 juli

1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

3) lag om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör

svenska kyrkan;

4) lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259)

om församlingsstyrelse;

5) lag angående ändrad lydelse av 61 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260)

om församlingsstyrelse i Stockholm;

6) lag om ändring i lagen den 5 juni 1909 (nr 55 s. 2) angående byggnad

och underhåll av kyrka med vad därtill hörer så ock av särskild sockenstuva;

samt

7) lag om ändring i lagen den 5 juni 1909 (nr 55 s. 3) angående skyldighet

att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll av prästgård.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

1 Dihang till riksdagens protokoll 19!il. i samt. Nr 175.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Till årets riksdag har framlagts förslag att 1873 års förordning angående

främmande trosbekännare och deras religionsövning skall upphävas och ersättas

med en religionsfrihetslag. I anslutning härtill föreslås i förevarande

proposition följande.

Andra trossamfund än svenska kyrkan skola, därest de utöva kyrklig

verksamhet, vid taxeringen till statlig inkomstskatt frikallas från skattskyldighet

för all annan inkomst än sådan, som härflutit av rörelse, och vid

taxeringen till kommunal inkomstskatt för all annan inkomst än sådan som

härflutit av fastighet eller av rörelse. Vid taxeringen till fastighetsskatt skola

sagda trossamfund tillhöriga byggnader vara undantagna från skatteplikt,

därest byggnaderna äro avsedda för trossamfundens verksamhet såsom sådana.

1908 års lag angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet

till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning skall upphävas

och ersättas med en lag, enligt vilken lindring i skattskyldigheten till

kyrkliga ändamål i princip skall tillkomma alla dem, som icke tillhöra

svenska kyrkan. Lindringen skall åtnjutas individuellt.

Skattelindringen avses liksom för närvarande skola gälla endast fysiska

personer. Någon skattelindring föreslås icke beträffande sådana avgifter

som påföras fastighet.

Skattelindringen föreslås till fyrtio procent och avses skola iakttagas av

de lokala skattemyndigheterna vid debitering av slutlig eller tillkommande

skatt.

I fråga om det tekniska förfaringssättet för skattelindringens genomförande

föreslås att länsbyråerna för folkbokföringen skola — med ledning

av uppgifter från pastorerna — å plåtarna i de tryckande registren inprägla

uppgift om utträde ur svenska kyrkan. Med ledning av uppgifter härom i

debiteringslängderna skall rätten till skattelindring beaktas vid debiteringen.

Enligt propositionen bör tills vidare anstå med ställningstagande till frågan

om några åtgärder av allmän räckvidd skola vidtagas med anledning

av det inkomstbortfall för församlingarna, som genomförandet av en skattelindring

av föreslagen omfattning kan komma alt medföra.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

3

1) Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 5 § 1 mom. och 53 § 1 mom. kommunalskattelagen

den 28 september 1928 samt anvisningarna till sistnämnda paragraf1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

5 §•

1 mom. Från skatteplikt till fastighetsskatt

undantagas:

a) nationalparker och---el
ler

undervisning;

e) byggnader som tillhöra följande

institutioner, nämligen akademier

samt Nobelstiftelsen, så ock allmänna

undervisningsverk, sådana sammanslutningar

av studerande vid rikets

universitet och högskolor i vilka de

studerande enligt gällande stadgar

äro skyldiga attt vara medlemmar,

sj ömanshus, s j ukvårdsinrättningar

vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte,

barmhärtighetsinrättningar

samt sådana stiftelser och föreningar

som avses i 53 § 1 mom. e), därest

byggnaderna äro avsedda för nämnda

institutioners verksamhet såsom sådana,

ävensom dylika institutioner

tillhöriga allmänna platser;

f) regementens, officerskårers —

--såsom sådana;

h) sammanslutningar eller enskilda

tillhöriga kyrkobyggnader och bönehus,

museer och så kallade soldathem;
1

Senaste lydelse se beträffande 5 § 1 mom.

visningarna till 53 § 1950: 308.

Föreslagen lydelse:

5 §•

1 mom. Från skatteplikt till fastighetsskatt

undantagas:

a) nationalparker och---el
ler

undervisning;

e) byggnader som tillhöra följande

institutioner, nämligen akademier

samt Nobelstiftelsen, så ock allmänna

undervisningsverk, sådana sammanslutningar

av studerande vid rikets

universitet och högskolor i vilka

de studerande enligt gällande stadgar

äro skyldiga att vara medlemmar,

sjömanshus, kyrkor och trossamfund

som avses i 53 § 1 mom. e),

sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet

ej bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar

samt sådana

stiftelser och föreningar som avses i

nyssnämnda lagrum, därest byggnaderna

äro avsedda för nämnda institutioners

verksamhet såsom sådana,

ävensom dylika institutioner tillhöriga

allmänna platser;

f) regementens, officerskårers —

--såsom sådana;

h) sådana sammanslutningar eller

enskilda tillhöriga kyrkobyggnader

och bönehus, vari offentlig gudstjänst

förrättas, i den mån desamma icke

1946: 260 samt beträffande 53 § 1 mom. och an
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Nuvarande lydelse:

i) post- och---avsedda bygg
nader.

Därest under--- — fastighetens

värde.

53 §.

1 mom. Skyldighet att — — — av

fastighet;

e) kyrkor, sjukvårdsinrättningar

vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte,

barmhärtighetsinrättningar,

stiftelser som hava till huvudsakligt

ändamål att under samverkan med

militär eller annan myndighet stärka

rikets försvar eller att, utan begränsning

till viss familj, vissa familjer

eller bestämda personer, främja vård

och uppfostran av barn eller lämna

understöd för beredande av undervisning

eller utbildning eller utöva

hjälpverksamhet bland behövande

eller främja vetenskaplig forskning,

ävensom sådana föreningar vilka,

utan att i sin verksamhet tillgodose

medlemmarnas ekonomiska intressen,

huvudsakligen verka för ändamål

av den i fråga om stiftelser här

angivna art;

för inkomst av fastighet och av rörelse;
f)

svenska aktiebolag — -—--fas
tighet

eller rörelse.

Anvisningar

till 53 §.

1. Såsom bosatt---i riket.

Huruvida en---- samma år.

2. Verksamhet på---något

tj änsteförhållande.

Föreslagen lydelse:

kunna anses hänförliga under e) här

ovan, samt museer och så kallade

soldathem;

i) post- och---avsedda bygg
nader.

Därest under---fastighetens

värde.

53 §.

1 mom. Skyldighet att--— av

fastighet;

e) kyrkor, andra trossamfund än

svenska kyrkan därest de utöva

kyrklig verksamhet, sjukvårdsinrättningar

vilkas verksamhet ej bedrives

i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar,

stiftelser som hava till huvudsakligt

ändamål att under samverkan

med militär eller annan myndighet

stärka rikets försvar eller att,

utan begränsning till viss familj, vissa

familjer eller bestämda personer,

främja vård och uppfostran av barn

eller lämna understöd för beredande

av undervisning eller utbildning eller

utöva hjälpverksamhet bland behövande

eller främja vetenskaplig

forskning, ävensom sådana föreningar

vilka, utan att i sin verksamhet

tillgodose medlemmarnas ekonomiska

intressen, huvudsakligen verka för

ändamål av den i fråga om stiftelser

här angivna art:

för inkomst av fastighet och av

rörelse;

f) svenska aktiebolag -— — ■— fastighet

eller rörelse.

Anvisningar

till 53 §.

1. Såsom bosatt---i riket.

Huruvida en--— samma år.

2. Verksamhet på--— något

t j änsteförhållande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

5

Nuvarande lydelse:

3. Inkomst av--— här bedri
vits.

4. Oskift dödsbo---juridisk

person.

5. Bestämmelsen i — — —- m. m.

sådant.

6. Med pensionsstiftelse — — —

allmännyttigt ändamål.

7. Frågan om---- annan art.

Vad nu---ovan angives.

8. Delägare i---— förvärvade

vinst.

Föreslagen lydelse:

3. Inkomst av---här bedri
vits.

4. Oskift dödsbo---juridisk

person.

5. Bestämmelsen i — — — m. m.

sådant.

6. Med pensionsstiftelse----

allmännyttigt ändamål.

7. Med kyrka avses en till svenska

kyrkan hörande lokalkyrka, domkyrka

e. d. i dess egenskap av ägare

till viss för svenska kyrkans verksamhet

avsedd egendom. För att

av trossamfund utövad verksamhet

skall anses som kyrklig förutsåttes

att samfundet disponerar kyrkolokal

samt att offentlig gudstjänst där regelbundet

förrättas av samfundet

eller dess församlingar. Frågan om

skattskyldigheten för en till visst

trossamfund ansluten församling bedömes

efter motsvarande grunder

som för samfundet.

8. Frågan om —----annan art.

Vad nu---ovan angives.

.9. Delägare i---— förvärvade

vinst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952; lagen skall dock icke äga

tillämpning i fråga om 1952 års taxering eller i fråga om eftertaxering för

år 1952 eller tidigare år.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

2) Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 7 § förordningen den

26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 7 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig

inkomstskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

7 §•

Från skattskyldighet — — —

olycksfall i arbete:

för all inkomst;

f) kyrkor, sjukvårdsinrättningar

vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte,

barmhärtighetsinrättningar,

stiftelser som hava till huvudsakligt

ändamål att under samverkan med

militär eller annan myndighet stärka

rikets försvar eller att, utan begränsning

till viss familj, vissa familjer

eller bestämda personer, främja vård

och uppfostran av barn eller lämna

understöd för beredande av undervisning

eller utbildning eller utöva

hjälpverksamhet bland behövande

eller främja vetenskaplig forskning,

ävensom sådana föreningar vilka,

utan att i sin verksamhet tillgodose

medlemmarnas ekonomiska intressen,

huvudsakligen verka för ändamål

av den i fråga om stiftelser här

angivna art:

för sådan inkomst som ej härflutit

av rörelse;

g) här ovan -— — — hänförlig

verksamhet.

Att personer ----samma para
graf.

7 §■

Från skattskyldighet — — —

olycksfall i arbete:

för all inkomst;

f) kyrkor, andra trossamfund ån

svenska kyrkan därest de utöva kyrklig

verksamhet, sjukvårdsinrättningar

vilkas verksamhet ej bedrives i

vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar,

stiftelser som hava till huvudsakligt

ändamål att under samverkan

med militär eller annan myndighet

stärka rikets försvar eller att, utan

begränsning till viss familj, vissa familjer

eller bestämda personer, främja

vård och uppfostran av barn eller

lämna understöd för beredande av

undervisning eller utbildning eller

utöva hjälpverksamhet bland behövande

eller främja vetenskaplig

forskning, ävensom sådana föreningar

vilka, utan att i sin verksamhet

tillgodose medlemmarnas ekonomiska

intressen, huvudsakligen verka

för ändamål av den i fråga om stiftelser

här angivna art:

för sådan inkomst som ej härflutit

av rörelse;

g) här ovan — — — hänförlig

verksamhet.

Att personer---samma para
graf.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952; förordningen skall

dock icke äga tillämpning beträffande 1952 års taxering eller i fråga om

eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.

1 Senaste lydelse se 1950:309.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

7

3) Förslag

till

lag om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke

tillhör svenska kyrkan.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Avgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap, kyrkomusiker eller

betjäning, vilka efter kyrkostämmas beslut eller eljest utdebiteras efter de

grunder som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade,

skola med endast sextio procent av det belopp som eljest bort utgå erläggas

av den som är för inkomståret mantalsskriven här i riket men som vid

ingången av inkomståret icke tillhör svenska kyrkan.

Vad ovan är stadgat skall icke gälla beträffande fastighetsskatt.

2 §.

Det åligger lokal skattemyndighet att vid debitering av slutlig eller tillkommande

skatt beakta rätt till skattenedsättning, som må tillkomma den

skattskyldige enligt 1 §.

Har i stomme till debiteringslängd, som överlämnats till den lokala skattemyndigheten

från länsbyrå för folkbokföringen, intagits uppgift att skattskyldig

vid ingången av inkomståret icke tillhört svenska kyrkan, skall debiteringen

ske i enlighet med den sålunda lämnade uppgiften.

3 §.

Vill någon erhålla skattenedsättning enligt 1 § för inkomst inom kommun,

där han icke är mantalsskriven, har han att före den 1 juni taxeringsåret hos

den lokala skattemyndigheten i mantalsskrivningskommunen göra anmälan

om att skattenedsättning begäres.

Tillhör den kommun, där skatt för inkomsten skall utgöras, annan lokal

skattemyndighets tjänstgöringsområde, har den lokala skattemyndigheten i

mantalsskrivningskommunen att med eget yttrande översända anmälningen

till den förstnämnda myndigheten.

4 §.

Har rätt till skattenedsättning enligt 1 §, på grund av oriktig uppgift från

länsbyrå för folkbokföringen eller av annan anledning, icke beaktats vid debiteringen

äger den skattsky.ldige söka rättelse hos den lokala skattemyndighet

som verkställt debiteringen; och skall därvid vad i uppbördsförordningen

är stadgat angående rättelse av felaktig debitering av slutlig eller tillkommande

skatt äga tillämpning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

5 §.

I denna lag förstås med

taxeringsår: det kalenderår under vilket den taxering, till vilken avgifterna

hänföra sig, av beskattningsnämnd i första instans verkställes; samt

inkomstår: det kalenderår, som närmast föregått taxeringsåret.

Vad i denna lag stadgas angående länsbyrå för folkbokföringen* skall beträffande

stad, där det tryckande registret föres hos den lokala skattemyndigheten,

avse sistnämnda myndighet.

6 §.

Konungen äger utfärda närmare bestämmelser för tillämpning av denna

lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

Genom denna lag upphäves lagen den 16 oktober 1908 (nr 110 s. 1) angående

lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska

kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning.

Beträffande avgifter, som hänföra sig till 1952 års taxering, skall äldre lag

äga tillämpning; dock att avgörande för frågan om skattskyldig äger rätt

till skattelindring skall vara om han vid utgången av år 1951 rättsligen tillhört

här befintlig församling av främmande kristna eller mosaiska trosbekännare,

vilken då ägde rätt till offentlig religionsutövning.

4) Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259)

om församlingsstyrelse.

Härigenom förordnas, att 57 § lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

57 §.

De avgifter---i stad.

Angående den lindring i skattskyldigheten

till svenska kyrkan samt

hennes prästerskap och betjänte, som

tillkommer vissa främmande trosbekånnare,

är särskilt stadgat.

Föreslagen lydelse:

De avgifter---i stad.

Angående viss lindring i skattskyldigheten

för den som icke tillhör

svenska kyrkan är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

9

5) Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 61 § lagen den 6 juni 1930

(nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 61 § lagei

relse i Stockholm skall erhålla ändrad

Nuvarande lydelse:

61

De avgifter--— i Stockholm.

Den som---är mantalsskri
ven.

Angående den lindring i skattskyldigheten

till svenska kyrkan samt

hennes prästerskap och betjånte, som

tillkommer vissa främmande trosbekännare,

är särskilt stadgat.

den 6 juni 1930 om församlingssty

lydelse på sätt nedan angives.

Föreslagen lydelse:

§•

De avgifter — —- -— i Stockholm.

Den som---är mantalsskri
ven.

Angående viss lindring i skattskyldigheten

för den som icke tillhör

svenska kyrkan är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

6) Förslag

till

lag om ändring i lagen den 5 juni 1909 (nr 55 s. 2) angående

•byggnad och underhåll av kyrka med vad därtill hörer

så ock av särskild sockenstuva.

Härigenom förordnas, att lagen den 5 juni 1909 angående byggnad och

underhåll av kyrka med vad därtill hörer så ock av särskild sockenstuva

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

Kyrka med —---vara förenligt.

Angående den vissa främmande

trosbekännare tillkommande lindring

i skyldigheten att deltaga i omförmälda

kostnad är särskilt stadgat.

Föreslagen lydelse:

Kyrka med — — — vara förenligt.

Angående viss lindring i skattskyldigheten

för den som icke tillhör

svenska kyrkan är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

7) Förslag

till

lag om ändring i lagen den 5 juni 1909 (nr 55 s. 3) angående

skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad

och underhåll av prästgård.

Härigenom förordnas, att lagen den 5 juni 1909 angående skyldighet att

deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll av prästgård skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

Där, enligt---privilegier be
friade.

Angående den vissa främmande

trosbekännare tillkommande lindring

i skyldigheten att deltaga i omförmälda

kostnad är särskilt stadgat.

Föreslagen lydelse:

Där, enligt —--privilegier be
friade.

Angående viss lindring i skattskyldigheten

för den som icke tillhör

svenska kyrkan är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

11

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

.10 mars 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,

Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Nygren.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Sköld, vissa med religionsfrihetslagstiftningen

sammanhängande skattespörsmål samt anför därvid följande.

I. Inledning.

Chefen för justitiedepartementet har den 12 januari 1951 efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter anmält förslag till religionsfrihetslag

m. m. Chefen för justitiedepartementet har därvid anmärkt,

att han icke upptoge de till ämnet hörande skattefrågorna, vilka komme att

i annat sammanhang behandlas av chefen för finansdepartementet. Sedan

lagrådet hörts över förslaget, har proposition i ämnet den 23 februari 1951

(nr 100) avlåtits till riksdagen.

Jag anhåller nu att få upptaga de med religionsfrihetslagstiftningen sammanhängande

skattespörsmålen, med undantag dock för vissa skattefrågor

rörande de mosaiska församlingarna och deras medlemmar, vilka behandlats

av chefen för justitiedepartementet.

Jag torde därvid till en början få erinra om att Kungl. Maj:t den 15 oktober

1943 bemyndigade chefen för justitiedepartementet att tillkalla sakkunniga

för att inom justitiedepartementet verkställa en utredning rörande

ny dissenterlagstiftning och därmed sammanhängande spörsmål. De sakkunniga,

vilka antogo benämningen dissenterlagskommittén, avlämnade den

21 maj 1949 betänkande med förslag till religionsfrihetslag jämte tillhörande

motiv och bilagor (SOU 1949: 20).

över dissenterlagskommitténs betänkande ha infordrade yttranden avgivits

av Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, kammarkollegiet, kammarrätten,

statskontoret, statistiska centralbyrån, skolöverstyrelsen — med

överlämnande av yttranden av rektorer vid allmänna läroverk m. fl. —

överståthållarämbetet — med överlämnande av yttranden av uppbördsverket

och mantalsdirektören i Stockholm — länsstyrelserna i Stockholms,

Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro och Norrbottens

län, domkapitlen i Uppsala, Linköping — med överlämnande av yttrande

av bl. a. kyrkoherden i Ekeby med flera församlingars pastorat Harry

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Alm — Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö, Lund, Göteborg, Karlstad, Härnösand,

Luleå, Visby och Stockholm, kanslern för rikets universitet — med

överlämnande av yttranden av bl. a. de juridiska fakulteterna i Uppsala

och Lund — 1946 års skolkommission, 1949 års folkbokföringssakkunniga

(såvitt angår kyrkobokföring) och 1949 års uppbördssakkunniga (såvitt angår

skattefrågor).

Vidare ha efter remiss yttranden inkommit från Allmänna svenska prästföreningen,

Sveriges yngre prästers förbund, Sveriges folkskollärarförbund,

Sveriges folkskollärarinneförbund och Sveriges småskollärarinneförbund,

Läroverkslärarnas riksförbund, Svenska landskommunernas förbund, Sveriges

häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Föreningen

Sveriges kronokamrerare, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, den

apostoliske vikarien och det apostoliska vikariatsrådet i Sverige, Metodistkyrkan

i Sverige, Franska reformerta församlingen i Stockholm, Anglikanska

församlingen i Stockholm, Grekisk-katolska ortodoxa församlingen i

Stockholm, Christian Science trossamfund i Stockholm, Vännernas samfund

i Sverige, de mosaiska församlingarna i Stockholm, Göteborg och

Malmö, Frikyrkliga samarbetskommittén, Svenska missionsförbundet, Örebro

missionsförening, Missionssällskapet Helgelseförbundet, Evangeliska

fosterlandsstiftelsen, Missionssällskapet Bibeltrogna vänner, Evangeliska

brödraförsamlingen samt Vakttornets bibel- och traktatsällskap.

Svenska stadsförbundet och Svenska landstingsförbundet, som erhållit tillfälle

att yttra sig, ha förklarat sig avstå därifrån. Förstnämnda förbund har

emellertid överlämnat ett inom förbundsbyrån utarbetat förslag till yttrande

i ämnet.

De skattespörsmål dissenterlagskommittén behandlat i sitt betänkande

äro — förutom de tidigare berörda frågorna rörande beskattningen av de

mosaiska församlingarna och deras medlemmar — dels vissa spörsmål rörande

de religiösa sammanslutningarnas ställning i beskattningshänseende,

och dels fråga om lindring i skattskyldigheten för dem som ej tillhöra svenska

kyrkan.

Dissenterlagskommittén har föreslagit att vissa såsom kvalificerade ansedda,

religiösa sammanslutningar — särskilda trossamfund och trossammanslutningar

-— vid beskattningen av inkomst och förmögenhet skola,

därest de utöva kyrklig verksamhet, erhålla samma i skattehänseende privilegierade

ställning som enligt gällande bestämmelser tillkommer »kyrkor».

Någon ändring i bestämmelserna om beskattningen av arv och gåva har

dissenterlagskommittén däremot icke föreslagit. Kommittén har påpekat

att, därest dess förslag genomfördes, särskilda trossamfund och trossammanslutningar

komme att inrymmas inom det mera vidsträckta begreppet

»sammanslutning med huvudsakligt syfte att främja religiöst ändamål»,

varigenom likställighet skulle komma att föreligga vid arvs- och gåvobeskattningen

med exempelvis församlingarna inom svenska kyrkan.

Dissenterlagskommittén, som föreslagit rätt till fritt utträde ur svenska

kyrkan, har förordat, att 1873 års förordning angående främmande tros
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

bekännare och deras religionsövning upphäves, vilket skulle innebära att

den rätt till skattelindring, varom stadgas i lagen den 16 oktober 1908 angående

lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska

kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning, icke längre bleve beroende

av vederbörandes medlemskap i ett av Kungl. Maj :t jämlikt nämnda förordning

erkänt samfund. Rätt till sådan skattelindring skulle i stället tillkomma

envar, som utträtt ur svenska kyrkan, oberoende av om vederbörande

inträtt i annat religiöst samfund eller ej.

Bestämmelserna i 1908 års lag innebära, att de kyrkliga avgifter, som debiteras

på grundval av den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara

inkomsten, skola påföras den, som är berättigad till skattelindring, med

allenast hälften av det belopp som eljest bort ifrågakomma. Beträffande sådana

avgifter, som påföras för fastigheter, åtnjutes icke skattelindring. Denna

är vidare begränsad till fysiska personer. Skattelindringens storlek avpassades

med beaktande av omfånget av de uppgifter av borgerlig natur, som

åvilade kyrkan eller kyrkans prästerskap och betjäning.

Dissenterlagskommittén har förordat, att skattelindringen alltjämt skulle

avse blott sådana avgifter, som utgå för inkomst, samt tillkomma allenast

fysiska personer. I avseende å skattelindringens storlek har kommittén visserligen

funnit uppenbart, att de borgerliga bestyren under senare år ökat.

Med hänsyn till svårigheterna att verkställa en exakt beräkning i vad mån

kyrkans anordningar toges i anspråk för borgerliga uppgifter eller eljest

vore till gagn även för dem, som ej tillhörde svenska kyrkan, och då det

vidare finge anses önskvärt att skattelindringen bestämdes till ett avrundat

tal, har kommittén förordat en skattelindring av samma storlek som den

nu gällande.

I fråga om det tekniska förfaringssättet för skattelindringens genomförande

har kommittén diskuterat olika möjligheter, däribland den att länsbyråerna

för folkbokföringen skulle — med ledning av uppgifter från pastorerna

— å plåtarna i de tryckande registren inprägla uppgift om utträde ur.,

svenska kyrkan. Med ledning av uppgifter härom i debiteringslängden

kunde rätten till skattelindring beaktas vid påförandet av den slutliga skatten.

Skattelindringen skulle sålunda innebära, att den redan erlagda preliminärskatten

till viss del restituerades.

För närvarande åtnjuta de församlingar och pastorat, som i följd av bestämmelserna

i 1908 års lag erhålla minskning i skatteintäkterna, icke

någon kompensation härför i form av bidrag av statsmedel. Rätt till sådant

bidrag har visserligen tidigare förelegat men denna rätt avskaffades vid

1942 års riksdag. I den proposition (nr 113), vari avskaffandet av nämnda

rätt föreslogs, framhöll vederbörande departementschef bl. a., att då s. k.

dissenters erlade kyrkoskatt till så stor del, som ansåges motsvara deras

gagn av prästerskapets och kyrkobetjäningens verksamhet samt kyrkans

övriga inrättningar, förelåge strängt taget icke någon anledning att ersätta

församlingarna av statsmedel för den genom skattelindringen minskade inkomsten.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Dissenterlagskommittén har emellertid till prövning upptagit frågan om

täckandet av de skatteförluster för församlingarna, som kunde uppkomma

vid ett genomförande av kommitténs skattelindringsförslag. Därvid har bl. a.

diskuterats möjligheten att med anlitande av kyrkofonden kompensera församlingarna

med medel, som uttagits bland kyrkans kvarstående medlemmar.

Kommittén har som sin mening uttalat, att några principiella hinder

icke borde möta mot en sådan anordning. Kommittén har emellertid framhållit,

att de uppkommande skatteförlusterna vore en följd av den föreslagna

lagstiftningen om fritt utträde ur svenska kyrkan; med utgångspunkt

från att denna lagstiftning vore ett allmänt intresse har kommittén förordat,

att församlingarna skulle kompenseras av medel, uttagna å statsbeskattningens

grund.

I åtskilliga av yttrandena över dissenterlagskommitténs förslag ha invändningar

riktats mot förslaget i denna del. Sålunda har från några håll ifrågasatts

det principiellt riktiga i att anknyta skattelindringen till utträdet ur

svenska kyrkan; farhågor ha i samband därmed uttalats för att en sådan

bestämmelse kunde föranleda utträdesanmälningar av skäl, som icke hade

med religionsfrihet att skaffa. I flertalet av de yttranden, vari frågan om

skattelindringen uttryckligen berörts, har framhållits att den föreslagna skattelindringens

storlek finge anses oriktigt avvägd. De borgerliga bestyren

inom kyrkan vore numera av sådan omfattning att kostnaden för den rent

religiösa verksamheten motsvarade en avsevärt mindre andel än hälften i

den kyrkliga uttaxeringen, önskemål har i samband därmed framställts om

en närmare utredning av denna fråga. Vidare ha uttalats farhågor för att

ett genomförande av skattelindringsförslaget skulle medföra en tyngande

ökning av arbetsuppgifterna för de av förslaget berörda myndigheterna. I

åtskilliga yttranden ha invändningar även riktats mot förslaget att församlingarna

skulle för inkomstbortfallet kompenseras genom bidrag av statsmedel.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 januari 1950 tillkallade

jag, då ytterligare utredning av de här senast berörda skatteproblemen syntes

erforderlig innan statsmakterna toge ställning därtill, den 17 i samma

månad landshövdingen Karl S. Levinson, teologie doktorn Ove L. I. Hassler,

uppbördsdirektören K. E. Tor Josefson, assessorn C. Arthur Norgren samt

läroverksadjunkten A. O. C. Eeg-Olofsson med uppdrag att verkställa utredning

rörande vissa med religionsfrihetslagstiftningen sammanhängande

skattespörsmål. Åt Levinson uppdrogs att i egenskap av ordförande leda de

sakkunnigas arbete. Den 13 februari 1950 förordnades assessorn i kammarrätten

Å. Telemak Eliseson att såsom sekreterare och den 23 september 1950

häradsskrivaren G. O. Åström att såsom expert biträda de sakkunniga. I

direktiven för utredningen anförde jag:

Med hänsyn till vad i remissyttrandena framhållits synes böra ytterligare

övervägas frågan om det principiella sambandet mellan rätten till fritt utträde

ur svenska kyrkan och rätten till lindring i skattskyldigheten för kyrk
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

15

ligt ändamål. Vid ett sådant övervägande bör beaktas, att icke ens dissenterlagskommitténs

förslag i nämnda hänseende innebär en fullt konsekvent

reglering av bidragsskyldigheten. Ägare av jordbruksfastighet eller annan

fastighet, som utträtt ur kyrkan, skulle nämligen icke erhålla någon lindring

i de avgifter, vilka utgå för de av dem ägda fastigheterna. En utanför

kyrkan stående person, som dreve sin rörelse i aktiebolagsform, komme icke

heller i åtnjutande av skattelindring med avseende å de bolaget åvilande

skatterna. Motsvarande skulle gälla beträffande oskift dödsbo efter den, som

utträtt ur kyrkan. Vidare bör i detta sammanhang beaktas att, om församlingarna

skulle på sätt kommittén föreslagit kompenseras av medel, uttagna

å statsbeskattningens grund, de ur kyrkan utträdda medborgarna finge,

trots utträdet, på en omväg betala viss del av församlingarnas utgifter för

de rent kyrkliga ändamålen.

Oavsett om de nyssnämnda övervägandena skulle ge till resultat att frågan

om rätt till skattelindring bör lösas ur principiella synpunkter eller att

den bör betraktas som en skälighetsfråga — därvid mot varandra få vägas,

å ena sidan, skattelindringens ekonomiska betydelse för den enskilde och, å

andra sidan, de praktiska olägenheter och det administrativa merarbete med

därav föranledda kostnader, som skattelindringen skulle medföra — böra

vid utredningen vissa ytterligare frågor närmare belysas. Det är sålunda

önskvärt att — så långt detta låter sig göra -—■ en utredning göres huru de

medel, som erhållas genom den kyrkliga uttaxeringen, fördelas å uppgifter

av rent religiös natur respektive å uppgifter av annan art; därvid bör till

uppgifter av det senare slaget hänföras bl. a. handhavandet av frågor, som

röra församlingarnas begravningsplatser. En relativt god uppfattning av

förhållandena i nu nämnda hänseenden skulle troligen kunna erhållas även

om utredningen begränsades till ett antal ur förevarande synpunkt representativa

församlingar. Å andra sidan lärer man utan en dylik utredning

över huvud icke kunna taga ställning till frågan om omfånget och storleken

av en eventuell skattelindring.

Med hänsyn till den kritik, som riktats mot dissenterlagskommitténs förslag

att församlingarna skulle för inkomstbortfallet kompenseras av statsmedel,

bör frågan om församlingarnas ekonomiska ställning efter genomförandet

av ett förslag om skattelindring omprövas. Frågeställningen bör

därvid vara om det är skäligt att församlingarna beredas ersättning av statsmedel

eller om församlingarna själva böra vidkännas förlusten. Därest ersättning

icke anses böra lämnas, torde böra övervägas att genom kyrkofonden

eller på annat därmed likartat sätt åstadkomma viss utjämning

mellan församlingarna; därvid bör beaktas att kyrkofonden i princip bör

användas för statskyrkans behov.

Slutligen torde ytterligare överväganden vara erforderliga angående det

tekniska förfaringssättet för genomförandet av en eventuell skattelindring.

Vid dessa överväganden bör beaktas, att den dominerande synpunkten vid

reformer på uppbördsväsendets område i nuvarande läge bör vara strävan

att vinna förenklingar och att sålunda undvika allt, som är ägnat att ytterligare

komplicera förfarandet. Det synes emellertid naturligt att man i

första band närmare prövar den av dissenterlagskommittén framförda tanken

alt för ifrågavarande ändamål utnyttja de tryckande registren; därvid

bör även undersökas, huruvida en sådan anordning samtidigt kan underlätta

framställandet av den kyrkliga röstlängden. Skulle det visa sig alt ett förfarande,

anordnat enligt dissenterlagskommitténs förslag, skulle för myckel

tynga myndigheternas arbete — och därvid torde särskilt förhållandena i

Stockholm och andra större städer böra beaktas — få andra utvägar prövas.

.lag vill i delta sammanhang även erinra om all det under vissa förhållanden

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

synes kunna diskuteras att bryta ut den kyrkliga uppbörden från det allmänna

uppbördsförfarandet och konstruera den kyrkliga uppbörden som

ett fristående förfarande, som handhaves av församlingarna själva.

Till ledning för utredningen har chefen för justitiedepartementet den

7 juli 1950 överlämnat en promemoria angående det inom nämnda departement

bedrivna arbetet med dissenterlagstiftningen. I denna promemoria

har angivits att bearbetningen av dissenterlagskommitténs förslag resulterat

i ett preliminärt lagförslag, som i bl. a. följande hänseenden avveke

från kommitténs, nämligen däri att verkan av en anmälan om utträde ur

svenska kyrkan skulle inträda omedelbart och ej såsom enligt kommittéförslaget

först efter viss tid, att det icke ansetts erforderligt att närmare

reglera de religiösa samfundens organisation och rättsliga ställning, att den

av kommittén föreslagna uppdelningen av de religiösa organisationerna i två

typer med utgångspunkt från medlemmarnas ställning till svenska kyrkan

(särskilda trossamfund och trossammanslutningar) icke bibehållits, i följd

varav uttrycket trossamfund i departementsförslaget endast användes för

att beteckna en sammanslutning för viss, närmare preciserad religiös verksamhet,

samt att departementsförslaget i motsats till kommittéförslaget

icke byggde på någon redovisning i kyrkoböckerna av de konfessionella

förhållandena för personer, som ej tillhörde svenska kyrkan.

De sakkunniga, som antagit benämningen 1950 års dissenterskatteutredning,

avgåvo den 18 november 1950 betänkande angående vissa med religionsfrihetslagstiftningen

sammanhängande skattespörsmål (SOU 1950:41).

Infordrade yttranden över dissenterskatteutredningens förslag ha avgivits

av kammarkollegiet, kammarrätten, statskontoret, statistiska centralbyrån,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Värmlands, Örebro och Norrbottens län, domkapitlen

i Uppsala, Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö, Lund, Göteborg,

Karlstad, Härnösand, Luleå, Visby och Stockholm, 1949 års folkbokföringssakkunniga

och 1949 års uppbördssakkunniga.

Vidare ha yttranden inkommit från Allmänna svenska prästföreningen,

Sveriges yngre prästers förbund, Svenska landskommunernas förbund, Sveriges

häradsskrivarförening, Apostoliske vikarien för Sverige, Metodistkyrkan,

Franska reformerta församlingen i Stockholm, Grekisk-katolska ortodoxa

församlingen i Stockholm, Nya kyrkans församling i Stockholm, Nya

kyrkans svenska församling i Stockholm, Christian Science samfund i

Stockholm, Vännernas samfund i Sverige, de mosaiska församlingarna i

Stockholm, Göteborg och Malmö, Frikyrkliga samarbetskommittén, Svenska

missionsförbundet, Örebro missionsförening, Fribaptistsamfundet, Missionssällskapet

Helgelseförbundet, Frälsningsarmén, Filadelfiaförsamlingen

i Stockholm, Missionssällskapet Bibeltrogna vänner, Föreningen Sveriges

kronokamrerare, Svenska pastoratens riksförbund, Stockholms stadskollegium,

kronokamreraren i Göteborgs stad och kronokamreraren i Malmö

stad.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

17

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har bifogat yttrande av häradsskrivaren

i Mölndals fögderi samt Stockholms stadskollegium av direktionen

för uppbördsverken och drätselnämnden i Stockholm.

Svenska stadsförbundet och Evangeliska fosterlandsstiftelsen, som erhållit

tillfälle att yttra sig, ha förklarat sig avstå därifrån.

Anglikanska församlingen i Stockholm, Nya kyrkans bekännares församling

i Stockholm, Svenska baptistsamfundet, Svenska frälsningsarmén,

Södermalms fria församling, Östermalms fria församling, Svenska alliansmissionen,

Evangeliska brödraförsamlingen, Jesu Kristi kyrka av de sista

dagarnas heliga samt Vakttornets bibel- och traktatsällskap, vilka erhållit

tillfälle att yttra sig, ha icke begagnat sig därav.

Jag övergår nu, till att redogöra för det närmare innehållet i kommittéernas

förslag, såvitt angår skattefrågorna, och de yttranden som avgivits

däröver. Jag kommer därvid att först behandla frågan om de religiösa sammanslutningarnas

ställning i beskattningshänseende för att därefter upptaga

frågan om eventuell lindring i skattskyldigheten för dem, som utträtt

ur svenska kyrkan.

II. De religiösa sammanslutningarnas ställning

i beskattningshänseende.

A. BESKATTNING AV INKOMST OCH FÖRMÖGENHET.

Gällande bestämmelser m. m.

/

Bestämmelserna om skattefrihet för vissa juridiska personer med allmännyttigt

ändamål ha relativt nyligen varit föremål för översyn, vilken

föranlett ändrad lagstiftning i ämnet vid 1942 års riksdag. Denna lagstiftning

grundade sig på ett av 1936 års skattekommitté under år 1939 avgivet

betänkande med förslag rörande beskattning av stiftelser och ideella föreningar

in. fl. juridiska personer m. in. Med avseende å gränsdragningen

mellan skattefria och skattskyldiga rättssubjekt uttalade skattekommittén

helt allmänt, att skattefriheten icke borde omfatta andra institutioner än

sådana, som främjade ändainål vilka eljest måst tillgodoses av det allmänna.

Denna grundtanke uttrycktes av dåvarande departementschefen i

propositionen nr 134 till 1942 års riksdag på så sätt, att skattefriheten icke

borde omfatta andra rättssubjekt än sådana som verkade på områden, inom

vilka positiva insatser från det allmännas sida ansåges ofrånkomliga, i

den mån de icke tack vare enskilda initiativ befunnes överflödiga. Departementschefen

anförde i anslutning härtill, att då emellertid därav icke följde

att alla rättssubjekt med sådana verksamhetsområden nödvändigtvis

borde förlänas skattefrihet, innefattade skattekommitténs formulering ingen

slutgiltig lösning av det uppställda problemet. Eu sådan torde enligt departementschefens

mening icke stå att vinna annoriedes än genom avväg2

Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samI. Nr 175.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

ning i detalj de olika allmännyttiga ändamålen emellan, därvid givetvis full

enighet rörande värderingen knappast kunde åstadkommas.

Beträffande frågan efter vilka principer urvalet av de skattefria rättssubjekten

borde ske anförde skattekommittén, att någon allmängiltig norm

att lägga till grund vid gränsdragningen mellan skattefria och skattskyldiga

rättssubjekt icke funnes. De ändamål, som kunde betecknas såsom allmännyttiga,

inrymde en mångfald olika syften av synnerligen varierande karaktär.

Vid bedömandet av graden av allmännyttighet funnes icke någon klar

skiljelinje dem emellan. Enligt skattekommitténs mening borde vid bestämmandet

av skattefrihetens omfattning förfaras så, att man bland de allmännyttiga

ändamålen utvalde vissa sådana av särskilt hög valör och medgåve

dem en vid beskattningen privilegierad ställning. Därvid borde tillses, att

ändamål, som kunde anses likvärdiga, erhölle lika behandling i skattehänseende.

Av vikt vore emellertid också, att en klar gränslinje uppkomme

mellan skattefria och skattskyldiga rättssubjekt samt att tolkningssvårigheter

i möjligaste mån förebyggdes.

Gällande bestämmelser ha i de delar, som här närmast äro av intresse,

följande innebörd:

a) Statlig inkomstskatt.

Från skattskyldighet för all inkomst frikallas: landsting, kommuner och

andra menigheter, akademier samt Nobelstiftelsen, så ock allmänna undervisningsverk

[7 § d) och e) förordningen om statlig inkomstskatt].

Från skattskyldighet för sådan inkomst, som ej härflutit av rörelse, frikallas:

kyrkor, sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte,

barmhärtighetsinrättningar, stiftelser som hava till huvudsakligt ändamål

att, utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda

personer, främja vård och uppfostran av barn eller lämna understöd för

beredande av undervisning eller utbildning eller utöva hjälpverksamhet

bland behövande eller främja vetenskaplig forskning, ävensom sådana föreningar

vilka, utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska

intressen, huvudsakligen verka för ändamål av den i fråga om stiftelser

här angivna art [7 § f) förenämnda förordning].

b) Statlig förmögenhetsskatt.

Skattskyldighet för förmögenhet åligger: föreningar och samfund, vilkas

medlemmar icke på grund av medlemskapet äga del i föreningens eller samfundets

förmögenhet, ävensom andra stiftelser än familjestiftelser, samtliga

dock endast om och i den mån de äro skyldiga erlägga skatt för inkomst

[6 § 1 mom. b) förordningen om statlig förmögenhetsskatt].

c) Kommunal inkomstskatt.

Förenämnda från skattskyldighet till statlig inkomstskatt befriade juridiska

personer äro jämväl frikallade från skattskyldighet till kommunal

inkomstskatt. Skattskyldighet vid den kommunala beskattningen föreligger

dock beträffande akademier, Nobelstiftelsen och allmänna undervis
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

19

ningsverk för inkomst av fastighet [53 § 1 mom. d) kommunalskattelagen]

samt i fråga om landsting, kommuner och andra menigheter ävensom kyrkor

ra. fl. juridiska personer för inkomst av fastighet och av rörelse [53 §

1 mom. c) och e) samma lag].

d) Fastighetsskatt.

Från skatteplikt till fastighetsskatt undantagas bl. a.:

1) kommuns eller annan menighets byggnader för bl. a. religionsvård

eller undervisning [5 § 1 mom. d) kommunalskattelagen],

2) byggnader som tillhöra akademier samt Nobelstiftelsen, så ock allmänna

undervisningsverk, sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet ej bedrives

i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar samt sådana stiftelser och

föreningar som avses i 53 § 1 mom. e) kommunalskattelagen, därest byggnaderna

äro avsedda för nämnda institutioners verksamhet såsom sådana,

ävensom dylika institutioner tillhöriga allmänna platser [5 § 1 mom. e)

kommunalskattelagen], samt

3) sammanslutningar eller enskilda tillhöriga kyrkobyggnader och bönehus

[5 §‘ 1 mom. h) samma lag].

Därest här angiven fastighet jämväl användes för industriellt eller därmed

jämförligt ändamål eller mot vederlag upplåtes åt annan till begagnande,

föreligger skatteplikt för däremot svarande del av fastighetens

värde.

Vid inkomstbeskattningen — såväl den statliga som den kommunala —

åtnjuter ägare av sådan fastighet, varom i 5 § 1 mom. kommunalskattelagen

förmäles, skattefrihet för inkomst av fastigheten genom dess begagnande

för de i nämnda mom. avsedda ändamål [7 § g) förordningen om

statlig inkomstskatt samt 54 § d) kommunalskattelagen].

Beträffande religiösa sammanslutningar innebär 1942 års lagstiftning

icke någon ändring i vad förut gällt. Nuvarande bestämmelser innebära i

detta hänseende, att »kyrkor» vid taxering till statlig inkomstskatt äro frikallade

från skattskyldighet för sådan inkomst som ej härflutit av rörelse

ävensom vid taxering till statlig förmögenhetsskatt från skattskyldighet

för förmögenhet, i den mån skattskyldighet ej föreligger för inkomst. Vid

taxering till kommunal inkomstskatt äro »kyrkor» frikallade från skattskyldighet

för annan inkomst än av fastighet och av rörelse. Från skatteplikt

till fastighetsskatt undantagas bl. a. sammanslutningar eller enskilda

tillhöriga kyrkobyggnader och bönehus, varvid dock, om sådan fastighet

mot vederlag upplåtes åt annan till begagnande, skatteplikt föreligger för

däremot svarande del av fastighetens värde. I den mån fastighet av ifrågavarande

slag är undantagen från skatteplikt till fastighetsskatt, föreligger

vid såväl den statliga som den kommunala inkomstbeskattningen skattefrihet

för inkomst av fastigheten genom dess begagnande för avsett ändamål.

Därav följer att kyrkobyggnader och bönehus ej heller skola vid taxering

till statlig förmögenhetsskatt anses såsom skattepliktig förmögenhet,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

även om den sammanslutning, som äger en fastighet av detta slag, i övrigt

är skattskyldig för sin inkomst. (Jfr SOU 1946: 79 med förslag till omläggning

av den direkta statsbeskattningen m. in. s. 266—267 och prop.

nr 212/1947 s. 355—356.)

Rörande tolkningen av begreppet »kyrkor» yttrade 1936 års skattekommitté,

att därmed enligt kommitténs uppfattning avsåges dels de fall, där

kyrklig egendom icke tillhörde vederbörande församling, utan kyrkan såsom

ägare till sådan egendom vore att betrakta såsom självständigt rättssubjekt,

dels ock de kyrkliga sammanslutningar, som kunde betecknas såsom

kyrkosamfund. Skattekommittén framhöll vidare, att till kyrkosamfund

torde räknas sådana sammanslutningar, som blivit erkända av staten enligt

1S73 års förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsövning.

Såsom kyrkosamfund finge även anses religiösa samfund av

mosaiska trosbekännare. Däremot räknades icke dit de s. k. frikyrkliga

samfunden. Ej heller inginge statskyrkans församlingar under begreppet

»kyrkor». Dessa församlingar åtnjöte emellertid skattebefrielse på grund

av bestämmelsen om skattefrihet för »landsting, kommuner och andra menigheter».

I 1941 års förordning om arvsskatt och gåvoskatt intager bl. a. »kyrka,

landsting, kommun eller annan menighet» en i skattehänseende privilegierad

ställning. Dåvarande departementschefen erinrade härom i propositionen

nr 134 till 1942 års riksdag och framhöll i anslutning härtill, att begreppet

»kyrka» i nämnda förordning torde ha den av 1936 års skattekonnnitté

angivna innebörden.

Såsom nämnts ingå icke de frikyrkliga sammanslutningarna i begreppet

»kyrkor». Dessa sammanslutningar åtnjuta fördenskull enligt nu gällande

bestämmelser icke skattefrihet för sina inkomster i vidare mån än såvitt

avser inkomst av kyrkobyggnad eller bönehus genom fastighetens begagnande

för avsett ändamål.

Frågan om en utvidgning av området för skattefriheten att avse även

de frikyrkliga sammanslutningarna berördes emellertid av 1936 års skattekommitté,

som därvid yttrade i huvudsak följande. Kommittén ansåge, att

billighetsskäl talade för en förmånligare ställning i beskattningshänseende

beträffande åtminstone vissa frikyrkliga sammanslutningar. Dessa bedreve

en verksamhet, som för en mycket stor del av vårt folk ansåges vara av

betydande värde och som även torde vara förtjänt av uppskattning från

det allmännas sida. Det borde i detta sammanhang ej heller förbises, att

utvecklingen i fråga om de frikyrkliga sammanslutningarna icke följt de

linjer, som lagstiftarna tänkte sig vid tillkomsten av 1873 års förordning.

Då utgick man ifrån att de, som ej helt anslöte sig till statskyrkans troslära,

skulle utträda ur statskyrkan och bilda ett av staten erkänt kyrkosamfund.

Hade utvecklingen gått i denna riktning, skulle många av dessa sammanslutningar

redan enligt dåvarande skattelagstiftning åtnjuta skattebefrielse

såsom »kyrkor». Men utvecklingen följde icke denna väg, utan de frikyrkliga

hade av olika skäl föredragit att kvarstanna inom statskyrkan och

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 ö.

21

all genom sina sammanslutningar verka inom statskyrkans ram. Detta hade

emellertid i beskattningshänseende lett till ogynnsamma konsekvenser för

dessa sammanslutningar. Det måste synas obilligt, att de frikyrkliga sammanslutningarna

på grund av att de ej utträtt ur statskyrkan skulle erhålla

en sämre behandling i skattehänseende än sådana sammanslutningar

som tagit detta steg och bildat särskilda kyrkosamfund.

Skattekommittén framhöll emellertid vidare, att mot beviljande av skatteförmåner

kunde invändas att ifrågavarande sammanslutningar ofta torde

bedriva ekonomisk verksamhet såsom exempelvis bokförlags-, bokhandelseller

pensionatrörelse. Det vore lämpligt —- yttrade kommittén — att de

sammanslutningar, som kunde ifrågakomma till skattefrihet, avskilde all

ekonomisk verksamhet och läte densamma övertagas av särskilt bildade

rättssubjekt. Därtill komme, att stora svårigheter uppstode, då det gällde

att avgöra, vilka sammanslutningar som kunde medgivas en i skattehänseende

privilegierad ställning. Uppenbart vore också, att för att skattefrihet

skulle få åtnjutas av de frikyrkliga sammanslutningarna vissa krav måste

uppställas beträffande såväl deras organisation som deras verksamhetssätt.

En utredning i dessa hänseenden förutsatte emellertid mera ingående undersökningar

än som skattekommittén i detta sammanhang kunde verkställa.

Kommittén framlade fördenskull icke något förslag i ämnet utan

hänvisade till att frågan om de frikyrkliga sammanslutningarnas rättsliga

ställning kunde förväntas bliva föremål för särskild utredning.

I propositionen nr 134 till 1942 års riksdag följdes kommittéförslaget i

ifrågavarande del. Emellertid uttalade dåvarande departementschefen, att

det enligt hans mening i och för sig vore tveksamt, huruvida enskilda

religiösa sammanslutningar borde i beskattningshänseende intaga en förmånligare

ställning än andra sammanslutningar med ideella syften. Departementschefen

tilläde, att det i varje fall, såsom skattekommittén framhållit,

knappast kunde ifrågakomma att förläna dem en ovillkorlig skattefrihet.

Dissenterlagskom m ittén.

Kommittén har föreslagit, att »sådana särskilda trossamfund och trossammanslutningar

vilka utöva kyrklig verksamhet» skola upptagas bland

de i 7 § f) förordningen om statlig inkomstskatt angivna rättssubjekt, vilka

äro frikallade från skattskyldighet för all annan inkomst än sådan, som

härflutit av rörelse.

Stadgandet i 53 § 1 mom. e) kommunalskattelagen, enligt vilket däri

uppräknade rättssubjekt — desamma som angivas i 7 § f) förordningen om

statlig inkomstskatt — frikallas från skattskyldighet för all annan inkomst

än sådan, som härflutit av fastighet och av rörelse, skulle enligt förslaget

ändras på motsvarande sätt som stadgandet i sistnämnda författningsrum.

I anslutning härtill har kommittén föreslagit, att i anvisningarna till 53 §

skulle införas eu ny punkt 7 av följande lydelse:

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

7. Med kyrkor avses de stundom förekommande fall, där vederbörande

lokalkyrka, domkyrka e. d. såsom ägare till viss för svenska kyrkans verksamhet

avsedd egendom anses utgöra juridisk person. Huruvida särskilt

trossamfund eller trossammanslutning är förhanden bedömes enligt religionsfrihetslagen.

Samfundet eller sammanslutningen skall sålunda hava

antagit samfundsordning eller stadgar, utvisande bland annat samfundets

eller sammanslutningens ändamål samt allmänna riktlinjer för dess verksamhet.

För att verksamheten skall kunna betraktas såsom kyrklig förutsättes,

att samfundet eller sammanslutningen har pastorer eller religionslärare,

disponerar kyrkolokal samt regelbundet förrättar offentlig gudstjänst,

vilken skall överensstämma med kristen eller såvitt angår särskilt

trossamfund med kristen eller mosaisk trosåskådning. Frågan om skattskyldigheten

för en till visst trossamfund eller viss trossammanslutning

ansluten församling bedömes efter motsvarande grunder.

Enligt kommittéförslaget skulle vidare den i 5 § 1 inom e) gjorda uppräkningen

av institutioner, som äro undantagna från skatteplikt för dem tillhöriga

byggnader, kompletteras med »kyrkor, sådana särskilda trossamfund

och trossammanslutningar som avses i 53 § 1 mom. e)». Stadgandet

i 5 § 1 mom. h) kommunalskattelagen om skattefrihet för sammanslutningar

och enskilda tillhöriga kyrkobyggnader och bönehus har därjämte

föreslagits skola erhålla sådan avfattning, att därav framginge att stadgandet

endast gällde för de fall, som ej kunde anses hänförliga under 5 §

1 mom. e).

Kommittén har i motiveringen till sitt förslag i nu angivna delar inledningsvis

anfört följande:

Några mera genomgripande förändringar i jämförelse med vad förut gällt

medförde icke 1942 års lagstiftning rörande ideella föreningars och stiftelsers

beskattning, utan skattefriheten kan enligt denna lagstiftning i stort

sett sägas vara reglerad på ungefärligen samma sätt som tidigare. Vissa

ändringar i fråga om skattefrihetens omfattning genomfördes dock genom

denna lagstiftning. Med författningsändringarna åsyftades emellertid framför

allt att erhålla en tydligare formulering i författningstekniskt hänseende

och en klarare gränsdragning mellan skattefria och skattskyldiga rättssubjekt.

Vad särskilt angår denna gränsdragning avsågs med de nya bestämmelserna

att vinna en viss systematik vid skattefrihetens reglering, varvid

dock hänsyn icke togs till de religiösa sammanslutningarna. Denna systematik

kan i korthet uttryckas så, att först bestämts vissa ändamål, som ansetts

böra föranleda skattefrihet. Enligt 1936 års skattekommittés förslag hänfördes

till sådana högt kvalificerade ändamål främjande av undervisning,

barnuppfostran, sjukvård och annan hjälpverksamhet samt vetenskaplig

forskning. Sedan detta urval skett, ha i författningstexten angivits vissa inrättningar,

som främja dessa ändamål. Sådana inrättningar äro bl. a. akademier,

allmänna undervisningsverk, sjukvårdsinrättningar, vilkas verksamhet

ej bedrives i vinstsyfte, och barmhärtighetsinrättningar. Slutligen har i

författningstexten lämnats en beskrivning av de övriga stiftelser och föreningar,

som — annorledes än å egen inrättning — främja samma ändamål

som de uppräknade slagen av inrättningar. Sålunda har skattefrihet medgivits

bl. a. stiftelser, som ha till huvudsakligt ändamål att utan begränsning

till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer, främja vård och uppfostran

av barn eller lämna understöd för beredande av undervisning eller

utbildning eller utöva hjälpverksamhet bland behövande eller främja ve
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

23

tenskaplig foi-skning, ävensom sådana föreningar, vilka, utan att i sin verksamhet

tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, huvudsakligen verka

tör ändamål av den i fråga om stiftelser här angivna art.

1942 års lagstiftning grundar sig således på den tanken, att ändamål, som

kunna anses likvärdiga, skola erhålla en lika behandling i beskattningshänseende.

En annan grundförutsättning för denna lagstiftning är, att ändamålet

sådant detsamma visar sig i den bedrivna verksamheten — och ej

endast ändamålet enligt stadgar e. d. — bör vara avgörande för frågan,

huruvida skattefrihet skall medgivas eller icke.

Även om genom den år 1942 vidtagna regleringen av skattefriheten ett

stort antal stiftelser och föreningar torde komma i åtnjutande av skattefrihet,

lärer det knappast kunna förnekas, att bestämmelserna härom äro

utformade med rätt stor stränghet. I utländsk lagstiftning äro skattefrihetsreglerna

för stiftelser och föreningar med allmännyttigt ändamål i regel betydligt

mera vidsträckta än i vårt land. Den återhållsamhet i detta hänseende,

som sålunda utmärker vår skattelagstiftning till skillnad från flertalet andra

länders, torde närmast bero därpå att den vissa rättssubjekt medgivna skattefriheten

av statsmakterna i vårt land ansetts irrationell. En vissa rättssubjekt

medgiven skattefrihet har nämligen — enligt vad som vid upprepade tillfällen

uttalats från riksdagens sida — ansetts böra betraktas som ett från

det allmänna lämnat stöd till den av dessa rättssubjekt bedrivna verksamheten.

Eftersom skatten bestämmes med hänsyn till storleken av inkomsten

eller förmögenheten, blir resultatet av skattefriheten att den därigenom erhållna

förmånen ökar i samma mån som inkomsten eller förmögenheten

växer. Vid behandlingen av frågor om utvidgning av skattefriheten har fördenskull

riksdagen, som därvid intagit eu mycket restriktiv ståndpunkt,

åtskilliga gånger framhållit, att, därest stöd från det allmännas sida anses

påkallat, sådant stöd ej bör lämnas genom skattefrihet utan genom anslag

till den av vederbörande rättssubjekt bedrivna verksamheten. Av vad som

förekommit dels under förarbetena till nu gällande bestämmelser i ämnet och

dels under de senare åren vid riksdagsbehandlingen av hithörande frågor

torde sålunda kunna dragas den slutsatsen, att en utsträckning av skattefriheten

ej gärna kan ifrågasättas i vidare mån än att den ytterligare skattefriheten

i systematiskt hänseende anknyter till och är förenlig med de nuvarande

skattefrihetsreglernas principiella uppläggning.

De religiösa sammanslutningarna intaga för närvarande så till vida en

särställning, att en utvidgning av skattefriheten för dem ifrågasatts redan

i samband med tillkomsten av nu gällande bestämmelser, varvid emellertid

ståndpunktstagandet till denna fråga uppskjutits i avbidan på ytterligare

utredning. 1930 års skattekommitté framhöll bl. a., att billighetsskäl talade

för en förmånligare ställning i beskattningshänseende beträffande åtminstone

vissa frikyrkliga sammanslutningar. Kommittén erinrade därvid om

att sådana sammanslutningar, som vunnit erkännande såsom församlingar

av främmande trosbekännare enligt 1873 års förordning, redan enligt nuvarande

bestämmelser åtnjuta skattefrihet såsom »kyrkor», medan däremot

sådana sammanslutningar, som kvarstannat inom statskyrkan, icke erhålla

motsvarande skattebefrielse. I anslutning härtill yttrade kommittén, att det

måste synas obilligt att de frikyrkliga sammanslutningarna på grund av

att de ej utträtt ur statskyrkan skola erhålla eu sämre behandling i skattehänseende

än sådana sammanslutningar som tagit detta steg och bildat särskilda

kyrkosamfund.

Att en dylik utformning av beskattningsreglerna beträffande olika slag

av religiösa sammanslutningar är otillfredsställande torde vara uppenbart

och behöver ej närmare utvecklas. Dissenterlagskominittén vill för sin del

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

endast tillägga, att eu sådan ordning även måste anses oförenlig med grunderna

för 1942 års lagstiftning på detta område. Såsom förut nämnts avsågs

med denna lagstiftning, att ändamål, som kunna anses likvärdiga, skola

erhålla en lika behandling i beskattningshänseende. Lagstiftningens förarbeten

voro i främsta rummet inriktade på ett uppnående av just detta mål.

Då de religiösa sammanslutningarnas beskattning därvid icke underkastades

reglering, torde det nu ankomma på dissenterlagskommittén att framlägga

förslag till ändrade bestämmelser i ämnet i syfte att därigenom vinna

en mera tillfredsställande anordning av skattefriheten för dessa rättssubjekt.

Kommittén har därvid funnit angeläget att eftersträva en sådan lösning,

som i största möjliga utsträckning ansluter sig till grunderna för

1942 års lagstiftning.

Kommittén har därefter övergått till att behandla frågan om på vad sätt

en omreglering av skattefriheten för de religiösa sammanslutningarna

skulle kunna äga rum. Därvid har kommittén till en början framhållit, att

genomförandet av en likställighet mellan de religiösa sammanslutningarna

av olika slag inbördes givetvis icke med nödvändighet behövde ske genom

en utvidgning av skattefriheten till rättssubjekt, som nu vore underkastade

skattskyldighet, utan också kunde vinnas på motsatt väg eller genom ett

upphävande av den nuvarande skattefriheten för »kyrkor».

Kommittén har beträffande sistnämnda fråga erinrat om att församlingarna

inom svenska kyrkan åtnjöte skattefrihet på grund av stadgandena

om skattefrihet för »landsting, kommuner och andra menigheter» [7 § d)

iörordningen om statlig inkomstskatt och 53 § 1 mom. c) kommunalskattelagen].

Denna skattefrihet avsåge vid statsbeskattningen all inkomst och

vid kommunalbeskattningen annan inkomst än av fastighet och av rörelse.

Skattefriheten för »kyrkor» måste ses i samband med skattefriheten för

svenska kyrkans församlingar. Att de sistnämnda erhållit skattefrihet berodde

givetvis därpå att den kyrkliga kommunen icke rimligen borde intaga

en sämre ställning i beskattningshänseende än den borgerliga kommunen,

landsting och andra menigheter. Den nu medgivna skattefriheten för

»kyrkor» kunde sålunda närmast anses motiverad därmed att även i sådana

fall, då kyrklig egendom icke tillhörde vederbörande församling, en

motsvarande skattefrihet borde tillgodonjutas. I ett land, där religionsfrihet

rådde, borde vidare de utom svenska kyrkan stående trossamfunden

äga samma skatteförmåner som kyrkans inrättningar. På grund av nu anförda

omständigheter finge det anses uteslutet, att en likställighet mellan

religiösa sammanslutningar inbördes skulle kunna vinnas genom ett upphävande

av den nu medgivna skattefriheten för »kyrkor».

Kommittén har härefter upptagit frågan på vad sätt och i vilken

omfattning en utvidgning av den nuvarande skatt etriheten

borde äga rum för att därigenom en större likställighet

mellan olika slag av religiösa sammanslutningar skulle kunna åstadkommas.

Därvid har kommittén framhållit, att såsom en allmän riktlinje syntes

böra uppställas, att de sammanslutningar, som skulle komma att beröras

av den utvidgade skattefriheten, skulle likna de rättssubjekt, som i nu gäl
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

Jande författningstext inrymdes under begreppet »kyrkor», eller eljest utöva

en verksamhet, .som kunde anses likvärdig med den av svenska kyrkan

liksom även med den av övriga »kyrkor» bedrivna verksamheten. Ur

taxeringsteknisk synpunkt vore det vidare önskvärt, att förutsättningarna

för skattefriheten i möjligaste mån vore lätta att konstatera och att

taxeringsmyndigheterna sålunda icke ställdes inför mera svårbedömliga

tolkningsfrågor. En reglering av skattefriheten på detta område skulle otvivelaktigt

underlättas, om det läte sig göra att finna några rent objektiva

kännetecken, vilka skulle kunna anses utmärkande för de sammanslutningar

som borde jämställas med »kyrkor» men däremot ej vore förhanden

hos andra religiösa sammanslutningar.

Kommittén har ifrågasatt, huruvida förekomsten av egen sakramentsförvaltning

(dop och nattvard) skulle kunna komma i fråga såsom ett dylikt

objektivt kännetecken. En differentiering av de olika religiösa sammanslutningarna

med hänsyn till huruvida egen sakramentsförvaltning funnes eller

ej skulle emellertid enligt kommitténs uppfattning icke leda till ett tillfredsställande

resultat. Av sammanslutningar, som kunde anses tämligen likvärdiga,

hade en del egen sakramentsförvaltning, andra däremot icke. Att

låta denna omständighet vara avgörande för frågan, huruvida skattefrihet

borde medgivas eller icke, kunde fördenskull icke anses utgöra en rationell

lösning och skulle icke skänka den rättvisa åt de religiösa sammanslutningarna

inbördes, som här borde eftersträvas.

Kommittén har därför funnit, att en annan definition på de sammanslutningar,

som borde erhålla skattefrihet i likhet med »kyrkor», måste

utformas. Det gällde därvid i första hand att bilda sig en uppfattning om

arten av de religiösa sammanslutningar, som kunde finnas. Kommittén

finge i detta sammanhang erinra om att 2 § i dess förslag till religionsfrihetslag

innehölle en allmän bestämmelse om rätt för envar att sammansluta

sig med andra för religiös gemenskap och verksamhet. I förslaget hade

bestämmelser givits angående vissa slag av religiösa sammanslutningar,

nämligen sådana som i förslaget erhållit benämningarna särskilda trossamfund

och trossammanslutningar. Såväl särskilda trossamfund som trossammanslutningar

utmärktes av att de hade en offentlig religionsövning,

men de skiljde sig från varandra huvudsakligen därutinnan att de särskilda

trossamfundens medlemmar icke tillhörde svenska kyrkan, medan däremot

medlemmarna i trossammanslutningarna gjorde detta. Ett särskilt

trossamfund skulle ha antagit en samfundsordning och en trossammanslutning

stadgar.

Kommittén har ansett det uteslutet, att skattefrihet skulle kunna medgivas

alla de sammanslutningar »för religiös gemenskap och verksamhet», vilka

kunde inrymmas under 2 § i kommitténs förslag till religionsfrihetslag,

eller sålunda alla föreningar och andra samfundsbildningar med ett religiöst

syfte. Vid sådant förhållande har kommittén tagit under övervägande,

huruvida icke .skattefrihet kunde tillerkännas sådana kvalificerade

sammanslutningar med religiöst ändamål, vilka kunde betecknas såsom

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

särskilda trossamfund och trossammanslutningar. Såsom framginge av det

föregående avsåges med de särskilda trossamfunden sådana sammanslutningar,

vilkas medlemmar icke tillhörde svenska kyrkan, och dessa samfund

skulle fördenskull närmast komma att utgöra en motsvarighet till de nuvarande

erkända samfunden av främmande trosbekännare, vilka i den nu

gällande författningstexten inginge i begreppet »kyrkor». Räckvidden av

en eventuell bestämmelse om skattefrihet för särskilda trossamfund skulle

givetvis i främsta rummet komma att bliva beroende av i vilken omfattning

de religiösa sammanslutningarnas medlemmar begagnade rätten till utträde

ur svenska kyrkan. Vad anginge trossammanslutningarna, vilka verkade inom

svenska kyrkans ram, vore dessa enligt nuvarande lagstiftning icke fritagna

från skattskyldighet. Det vore sålunda närmast beträffande trossammanslutningarna

som den här ifrågasatta regleringen skulle innebära en

utvidgning av området för skattefriheten.

I anslutning härtill har kommittén anfört:

Emellertid kan det enligt kommitténs mening icke ifrågasättas, att alla

de sammanslutningar, som kunna betecknas såsom särskilda trossamfund

eller trossammanslutningar, skola erhålla skattefrihet. Såsom förut nämnts

bör den reglering, som här skall äga rum, i systematiskt avseende anknyta

till och vara förenlig med de nuvarande skattefrihetsreglernas principiella

uppsägning- Dessa regler utgå ifrån såsom en självklar förutsättning, att

endast sådana rättssubjekt böra komma i åtnjutande av skattfrihet, som i

sin verksamhet visa en hög grad av allmännytta. Att en sammanslutning är

så organiserad och har ett sådant syfte, att den kan betecknas såsom särskilt

trossamfund eller trossammanslutning, innebär i och för sig icke något bevis

för att en förmånsställning för densamma i beskattningsavseende är motiverad.

Det skulle kunna tänkas, att trossamfundet eller trossammanslutningen

icke utövar någon egentlig religiös verksamhet eller utövar sådan

verksamhet endast i ringa utsträckning. Med hänsyn härtill bör såsom förutsättning

för skattefrihet krävas, att trossamfundet eller trossammanslutningen

verkligen utövar en religiös verksamhet samt att denna verksamhet

skall vara av allmännyttigt slag.

Vid den differentiering, som här således är erforderlig, kan i överensstämmelse

med nu gällande lagstiftning den inskränkningen göras, att

skattefrihet medgives endast kristna och mosaiska trossamfund och trossammanslutningar.

I övrigt lärer dock en differentiering efter trosåskådningens

art eller eljest efter rent religiösa utgångspunkter icke böra ske,

eftersom en sådan anordning måste anses stridande mot religionsfrilietsprincipen.

För kommittén har det framstått såsom uppenbart, att det krav,

som i främsta rummet bör ställas på en differentiering efter allmännyttan,

är att denna princip icke kan anses åsidosatt.

Kommittén har anfört att den övervägt flera möjligheter för vinnande även

differentiering efter allmännyttan. Den väg, som kommittén slutligen

stannat för, innebure, att differentieringen skulle ske efter verksamhetens art

eller närmare bestämt efter vad man skulle kunna kalla intensiteten i den

religiösa verksamheten. Kommitténs förslag innebure, att skattefrihet enligt

53 § 1 mom. e) kommunalskattelagen och 7 § f) förordningen om statlig

inkomstskatt skulle tillkomma — förutom kyrkor — sådana särskilda trossamfund

och trossammanslutningar, vilka utövade kyrklig verksamhet. För

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 17ö.

att verksamheten skulle kunna betraktas såsom kyrklig förutsattes, att

trossamfundet eller trossammanslutningen hade pastorer eller religionslärare,

disponerade kyrkolokal samt regelbundet förrättade offentlig gudstjänst,

vilken skulle överensstämma med kristen eller, såvitt anginge särskilt

trossamfund, med kristen eller mosaisk trosåskådning. Frågan om

skattskyldigheten för en till visst trossamfund eller viss trossammanslutning

ansluten församling bedömdes efter motsvarande grunder.

Beträffande villkoren för att kyrklig verksamhet skulle kunna anses vara

förhanden har kommittén vidare framhållit, att något krav på att en församling

skulle ha anställt en egen pastor icke torde böra uppställas. Om

flera församlingar hade en gemensam pastor, förelåge sålunda intet hinder

för skattefrihet, såvida de övriga i anvisningspunkten angivna förutsättningarna

vore uppfyllda. Det syntes ej heller böra krävas, att vederbörande

pastor åtnjöte lön av församlingen. Även frivilligt utfört arbete vore i detta

hänseende tillfyllest. Uttrycket »disponerar kyrkolokal» omfattade givetvis

även det fall, då lokalen ej ägdes av sammanslutningen utan endast förhyrdes.

Däremot syntes böra krävas, att den lokal, som begagnades för andaktsstunderna,

vore av sådan beskaffenhet att den varaktigt kunde tjäna

detta ändamål. En profan lokal, som tillfälligtvis ställts till förfogande för

en religiös sammanslutnings andaktsövning, kunde således icke betraktas

såsom kyrkolokal. Om en sammanslutning, som hade kyrkolokal, undantagsvis

begagnade en dylik mera primitiv möteslokal eller hölle andaktsstunder

i det fria, inverkade detta givetvis dock ej på skattefriheten.

Att kyrklig verksamhet sålunda enligt förslaget likställdes med de kvalificerade

slag av allmännyttig verksamhet, som enligt gällande bestämmelser

föranledde skattefrihet, har kommittén funnit sakligt berättigat. Härutinnan

har kommittén anfört:

Enligt västerländsk kristen uppfattning har kyrklig verksamhet (förkunnelse,

själavård, undervisning o. d.) sedan gammalt ansetts intaga en

framskjuten ställning i jämförelse med annan ideell verksamhet. Visserligen

skulle mot den föreslagna utvidgningen av skattefriheten kunna resas

den invändningen, att — i olikhet med flertalet av de ändamål som nu

föranleda skattefrihet och som i stor utsträckning avse uppgifter av socialvårds

karaktär — full enighet icke råder inom olika befolkningsgrupper om

värdet av kyrklig och annan religiös verksamhet. Vid bedömandet av frågan

om skattefrihetens omfattning bör emellertid icke vara utslagsgivande

den omständigheten, att en viss ideell verksamhet vinner uppskattning hos

alla befolkningsgrupper. Det avgörande bör i stället vara, huruvida det

allmänna — närmast staten — finner ett visst slags verksamhet vara i så

hög grad samhällsgagnande, att densamma skäligen bör likställas med

sådan verksamhet som nu föranleder skattefrihet. Enligt kommitténs mening

är detta fallet med den religiösa verksamhet, vilken såsom helhet betraktad

kan anses vara av kyrklig karaktär. Förslaget innebär, att fullgörandet

av sådana religiösa funktioner, vilka kunna sägas vara utmärkande

för svenska kyrkans och de nuvarande erkända trossamfundens verksamhet,

kominer att medföra skattefrihet, oavsett huruvida den ifrågavarande

verksamheten utövas inom eller utom svenska kyrkan. Genom förslaget

vinnes sålunda, att likställighet i beskattningshänseende uppnås mellan

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 17J.

olika slag av religiösa sammanslutningar, vilka med hänsyn till verksamhetens

art och omfattning kunna anses likvärdiga. Kommitténs förslag i

denna del går för övrigt helt i linje med kommitténs i övrigt framlagda

förslag. Då kommittén föreslår fritt utträde ur svenska kyrkan och över

huvud taget utformat sitt förslag i syfte att erhålla större likställighet mellan

de frikyrkliga sammanslutningarna och svenska kyrkan, skulle därmed

stämma mindre väl överens, om skattefrihetsreglerna vore mera restriktiva

beträffande dessa sammanslutningar än i fråga om svenska kyrkan.

Kommittén har i detta sammanhang framhållit ytterligare en omständighet,

som kunde anses tala för den föreslagna utvidgningen av skattefriheten

för vissa religiösa sammanslutningar. Enligt gällande bestämmelser

skulle, om en ideell förening i sin verksamhet främjade ändamål av olika

slag, av vilka något eller några men ej alla vore av beskaffenhet att böra

föranleda skattefrihet, det huvudsakliga ändamålet med verksamheten vara

avgörande för frågan om skattefriheten. Att en sådan reglering kunde medföra

olägenheter för skattskyldiga med verksamhet av flera slag hade framstått

såsom uppenbart redan vid tillkomsten av gällande bestämmelser.

Metoden att låta det huvudsakliga ändamålet vara bestämmande i ifrågavarande

avseende hade dock — i brist på annan framkomlig väg — ansetts

böra godtagas. I propositionen till 1942 års riksdag hade emellertid av dåvarande

departementschefen anvisats en möjlighet till undvikande av de

oförmånliga konsekvenserna av denna reglering. Departementschefen hade

nämligen anfört, att enligt hans mening borde i de fall, då medel för olika

ändamål enligt bindande föreskrifter hölles klart avskilda från varandra,

dessa medel anses i beskattningshänseende tillhöra särskilda rättssubjekt.

1 åtskilliga av de fall, där ett förvaltande organ hade att med anförtrodda

medel tillgodose olika ändamål men någon för framtiden bindande uppdelning

av medlen på de olika ändamålen icke förelåge, syntes enligt departementschefens

mening en sådan uppdelning utan större svårighet kunna

komma till stånd.

I anslutning härtill har kommittén anfört:

I vad mån härav berörda skattskyldiga begagnat sig av den av departementschefen

sålunda anvisade utvägen för vinnande av en sakligt sett riktigare

taxering undandrager sig kommitténs bedömande. Det torde emellertid

enligt kommitténs mening icke kunna råda någon tvekan om att olägenheterna

av gällande bestämmelser äro särskilt "stora beträffande sammanslutningar

med religiöst syfte. Regelmässigt förhåller det sig så, att

dylika sammanslutningar — förutom den religiösa verksamheten — ha välgörenhet

mot behövande såsom en mer eller mindre betydelsefull verksamhetsgren.

Till en del kan A’äl även i fråga om de religiösa sammanslutningarna

en uppdelning av verksamhetsgrenarna på skilda rättssubjekt äga

rum, framför allt givetvis beträffande sammanslutningarna anförtrodda

donationsfonder. I stor utsträckning äro emellertid de olika verksamhetsgrenarna

så inflätade i varandra, att en uppdelning därav på skilda rättssubjekt

icke låter sig göra. Särskilt gäller detta i de ofta förekommande

fall, då kollektmedel och andra insamlade medel användas för välgörenhet.

Genom den föreslagna utvidgningen av skattefriheten vinnes, vad angår de

fast organiserade sammanslutningarna, en mera tillfredsställande reglering

på ifrågavarande område.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

29

I systematiskt och terminologiskt avseende bör uppmärksammas, att

kommitténs förslag innebär eu avvikelse från nu tillämpad tolkning av begreppet

»kyrka». Efter att ha redogjort för den nuvarande tolkningen av

begreppet »kyrka» har kommittén härutinnan anfört:

Efter genomförandet av dissenterlagskommitténs förslag kommer något

erkännande från statens sida av samfund av främmande trosbekännare ej

längre att ske. Även ett tidigare enligt 1873 års förordning lämnat erkännande

av visst samfund kommer att förlora sin betydelse, eftersom samfundet

enligt kommitténs förslag blir att hänföra till kategorien särskilda

trossamfund. De nuvarande erkända samfunden komma således att åtnjuta

skattefrihet under samma förutsättning som övriga särskilda trossamfund,

nämligen att de utöva kyrklig verksamhet. Kommittén har således ställts

inför frågan, huruvida ordet »kyrkor» bör bibehållas i författningstexten

eller om detta ord bör utgå och ersättas med någon annan benämning eller

med en beskrivning av de rättssubjekt, som kunna anses ingå i begreppet

»kyrka», sedan de nuvarande erkända samfunden av främmande trosbekännare

avskilts från detta begrepp.

Vid kommitténs övervägande av denna fråga har beaktats önskvärdheten

av att rent terminologiska ändringar i författningstexten icke ske. Om ett

uttryck fått en viss innebörd, är det givetvis i och för sig mindre lämpligt

att vid en ändring av lagstiftningen använda samma uttryck med en annan

innebörd. I detta fall är det emellertid att märka, att begreppet »kyrka»

icke anknyter till de enligt 1873 års förordning erkända samfunden. Detta

begrepp förekom första gången i 1835 års bevillningsförordning och alltså

långt före tillkomsten av 1873 års förordning. Att begreppet sedan kommit

att avse bl. a. de erkända samfunden av främmande trosbekännare beror på

praxis. Om 1873 års förordning, såsom av kommittén föreslås, blir upphävd,

måste givetvis ifrågavarande begrepp få en annan innebörd än det nu har.

Det synes fördenskull ej vara nödvändigt att avskaffa även detta begrepp.

Därtill kommer, att det vid kommitténs överväganden befunnits att begreppet

»kyrka» i dess mera begränsade innebörd — d. v. s. såsom avseende till

svenska kyrkan anknutna rättssubjekt — näppeligen lärer kunna ersättas

med någon annan benämning, som bättre uttrycker vad som menas med

detsamma.

I anslutning till 1936 års skattekommittés tolkning av begreppet »kyrka»

har kommittén ställt frågan, i vilka fall svenska kyrkan kan betraktas såsom

särskilt rättssubjekt. Kommittén, som ansett önskvärt, att denna fråga

erhölle eu närmare belysning, har sammanställt vissa av på detta område

sakkunniga gjorda uttalanden rörande den kyrkliga egendomens rättsliga

ställning. Beträffande denna sammanställning torde jag få hänvisa till betänkandet

s. 272—275.

Kommittén har ansett det framgå av de gjorda uttalandena, att åtminstone

lokalkyrkor och domkyrkor kunde utgöra särskilda rättssubjekt. Troligen

funnes även andra hithörande rättssubjekt, men någon fullständig klarhet

rörande frågan i vilka fall kyrklig egendom utgjorde ett särskilt rättssubjekt

syntes icke kunna erhållas. Att i författningstexten giva en beskrivning

av alla de rättssubjekt, varom bär vore fråga, vore sålunda icke möjligt. Författningstexten

måste alltså utformas på sådant sätt, att den täckte alla

tänkbara fall. Såsom förut nämnts funne kommittén hinder icke möta att här

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

bibehålla begreppet »kyrka» såsom avseende allenast de till svenska kyrkan

anknutna rättssubjekten. De nuvarande erkända samfunden av främmande

trosbekännare komme att ingå i begreppet »särskilt trossamfund» och erhölle

enligt kommitténs förslag skattefrihet, därest de utövade kyrklig verksamhet.

I den av kommittén föreslagna författningstexten har intet nämnts om

skattefrihet för stiftelser med samma ändamål som de särskilda

trossamfunden och trossammanslutningarna. Kommittén har emellertid

framhållit, att frånvaron av en uttrycklig bestämmelse härutinnan icke

innebure, att donationsfonder, vilka vore anförtrodda ett trossamfund eller

en trossammanslutning men bleve självständigt taxerade, skulle vara underkastade

skattskyldighet, därest deras ändamål ej vore av den art, att

detsamma föranledde skattefrihet redan enligt nuvarande bestämmelser.

Kommittén har härutinnan anfört i huvudsak följande:

Såsom framhållits redan av 1936 års skattekommitté har regeringsrätten

i ett flertal mål rörande kommunala donationsfonder ansett skattefrihet

böra medgivas, med stöd av de författningsrum, som gälla skattefrihet för

kommuner. Innebörden av denna tillämpning antogs av skattekommittén

vara, att skattefrihet ansetts böra tillkomma kommunala donationsfonder

dels om desamma främja ändamål, som det enligt lag åligger kommuner att

tillgodose, dels ock då vederbörande kommun på grund av en vidsträckt

formulering av donationsbestämmelserna äger själv bestämma det ändamål,

som donationsfonden skall tillgodose. Det är alltså i sistnämnda fall

kommunens vidsträckta dispositionsrätt över de donerade medlen, som ansetts

böra föranleda skattefrihet. Dessa uttalanden gjordes av skattekommittén

med ledning av ett flertal under åren 1938 och 1939 meddelade regeringsrättsutslag.

Enligt vad dissenterlagskommittén inhämtat tillämpas fortfarande

denna praxis.

Numera ha i regeringsrätten även förekommit avgöranden beträffande

donationsfonder, vilka i det avseende, varom här är fråga, äro mera jämförliga

med trossamfundens och trossammanslutningarnas donationsfonder.

Sålunda meddelade regeringsrätten under år 1946 utslag angående ett stort

antal under olika akademiers förvaltning stående donationsfonders taxering

åren 1942 och 1943. Därvid avgjordes bl. a. tio mål rörande vissa under

akademiens för de fria konsterna förvaltning stående donationsfonder. Vid

bedömandet av innebörden i regeringsrättens ställningstagande i dessa mål

bör uppmärksammas, att konstakademien själv åtnjuter skattefrihet såsom

varande en akademi. Det ändamål, som främjas av konstakademien, är dock

icke av det slag, att detsamma i och för sig — d. v. s. då det tillgodoses av

ett annat rättssubjekt än akademien — bör föranleda skattefrihet. Samtliga

donationsfonder förklarades av regeringsrätten skattefria jämlikt grunderna

för 53 § 1 mom. d) kommunalskattelagen samt 7 § e) förordningen om

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller alltså enligt de författningsrum,

som gällde i fråga om skattefriheten för bl. a. akademier. Att märka

är att dessa författningsrum åberopades även i de mål, som avsågo 1943

års taxering. Vid nämnda års taxering hade de år 1942 beslutade författningsändringarna

på ifrågavarande område trätt i kraft, och efter dessa

ändringar hänfördes de skattefria stiftelserna i allmänhet under 53 § 1 mom.

e) kommunalskattelagen samt 7 § f) förordningen om statlig inkomst- och

förmögenhetsskatt. Såsom grund för skattefriheten åberopades i samtliga

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 175.

31

målen det ändamål vederbörande fond hade att tillgodose och den akademien

tillerkända dispositionsrätten till fondens avkastning.--•—

Utgången i målen får anses visa, att om till ett rättssubjekt, som självt

är berättigat att komma i åtnjutande av skattefrihet, donerats en fond,

vilken tillgodoser samma ändamål som detta rättssubjekt eller till vilken

fonds avkastning rättssubjektet har fri dispositionsrätt, skattefrihet medgives

för fonden. Innebörden av denna praxis torde kunna antagas vara,

att i sådana fall fondens medel ansetts i beskattningshänseende likställda

med det omförmälda rättssubjektets egna medel. Skattefrihet åtnjutes givetvis

även, om en donationsfond har ett visst bestämt ändamål, som visserligen

faller utom ramen för det rättssubjekts ändamål, varom fråga är,

men fondens ändamål är av det slag, att detsamma i och för sig föranleder

skattefrihet. Om däremot i sistnämnda fall fondens ändamål icke är sådant,

att detsamma i och för sig medför skattefrihet, anses fonden skattskyldig

för sin inkomst och förmögenhet.

Kommittén utgår ifrån att de principer, som sålunda, såvitt kommittén

kunnat finna, ligga till grund för nu rådande praxis, komma att tillämpas

även beträffande till särskilda trossamfund och trossammanslutningar

överlämnade donationsfonder, vilket efter genomförandet av kommitténs

förslag torde komma att föranleda skattefrihet jämväl för flertalet sådana

fonder. Vid sådant förhållande finner kommittén icke erforderligt att föreslå

införande av'' särskilda bestämmelser med avseende å dessa fonder.

Skall en särskild reglering äga rum beträffande donationsfonders skatterättsliga

behandling, vilket i och för sig måhända kan anses önskvärt, bör

en sådan reglering icke ske på ett isolerat område utan gälla alla de fall,

där frågan kan få aktualitet.

Beträffande sådana stiftelser, vilka ej äro knutna till trossamfund eller

trossammanslutningar men äro avsedda för främjande av något religiöst

ändamål, finner kommittén icke anledning föreslå införande av bestämmelser

om skattefrihet. I dessa fall skall emellertid enligt kommitténs förslag

skattefrihet icke ifrågakomma. Kommittén, som vid utformningen av sitt

förslag ej velat ifrågasätta större utvidgning av området för skattefriheten

än som kan anses klart motiverad, har nämligen icke funnit tillräckliga skäl

föreligga för skattefrihet för stiftelser av nu angivet slag. Om en sådan

fristående stiftelse har till syfte att främja ett kyrkligt ändamål — exempelvis

genom att avkastningen av stiftelsens tillgångar överlämnas till en

trossammanslutning för tillgodoseende av dess kyrkliga verksamhet —

skulle visserligen skäl kunna anses tala för att även en sådan stiftelse

borde komma i åtnjutande av skattefrihet. Det bör emellertid besinnas, att

den av kommittén föreslagna regleringen på nu ifrågavarande område grundar

sig på ej allenast verksamhetens art utan även vissa organisatoriska

betingelser, nämligen egenskapen av särskilt trossamfund eller trossammanslutning.

Med hänsyn härtill och till de taxeringstekniska svårigheter, som

skulle kunna uppstå vid en utsträckning av skattefriheten till vissa stiftelser

av antytt slag, har kommittén icke ansett sig böra framlägga förslag

i sådant hänseende. Kommittén håller ej heller för sannolikt, att något större

antal stiftelser skulle kunna komma att beröras av eu dylik anordning.

Kommittén har gjort ett försök till en k 1 a s s i f i c e r i n g av ett tämligen

stort antal sammanslutningar av sådant slag, att desamma, såvitt

kommittén kunnat finna, borde kunna ifrågakomma till skattefrihet enligt

kommitténs förslag. Härvid bär kommittén byggt på sin kännedom

om de nu förefintliga sammanslutningarnas art och verksamhetssätt. Kom
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

mittén har emellertid starkt understrukit att det bär endast vore fråga om

en exemplifiering och att det sålunda nu kunde finnas eller i framtiden

kunde komma att finnas andra rättssubjekt, hänförliga till särskilda trossamfund

och trossammanslutningar, vilka utövade kyrklig verksamhet. Vidare

borde framhållas, att den gjorda klassificeringen byggde på samfundens

och sammanslutningarnas verksamhet, sådan den nu utövades, och

att en ändring av verksamheten kunde föranleda ändrad behandling i skattehänseende.

Slutligen ville kommittén påpeka att, om ett trossamfund eller

en trossammanslutning här angivits bland de skattefria, betydde icke detta,

att även alla dess församlingar utan vidare bleve skattefria. Församlingarna

måste också uppfylla de uppställda kraven för skattefriheten, t. ex. att

utöva kyrklig verksamhet.

Till särskilda trossamfund och trossammanslutningar vilka utövade kyrklig

verksamhet syntes enligt kommittén kunna hänföras:

a) Följande nu erkända församlingar:

Anglikanska kyrkans församlingar i Stockholm och Göteborg,

församlingar i Stockholm, Göteborg, Malmö och Örebro av Christian

Science,

Franska reformerta församlingen i Stockholm,

Grekisk-katolska ortodoxa församlingen i Stockholm,

Katolsk-apostoliska kyrkans (Irwingianerna) församlingar i Stockholm

och Norrköping,

ett stort antal församlingar av Metodistkyrkan,

de mosaiska församlingarna,

Nya kyrkans svenska församlingar i Stockholm och Göteborg,

Nya kyrkans församling i Stockholm,

Nya kyrkans samfund i Jönköping,

Nya kyrkans bekännares församling i Stockholm samt

Romersk-katolska kyrkans församlingar i Stockholm, Göteborg, Malmö,

Hälsingborg, Norrköping och Gävle.

b) Följande av de nuvarande inomkyrkliga sammanslutningarna:

Evangeliska fosterlandsstiftelsen,

Frälsningsarmén,

Missionssällskapet bibeltrogna vänner,

församlingar inom Pingströrelsen,

Svenska alliansmissionen, .

Svenska baptistsamfundet,

Svenska frälsningsarmén,

Svenska missionsförbundet samt

Örebro missionsförening.

Härefter har kommittén anfört:

Såsom härav framgår ha alla de nuvarande erkända församlingarna av

främmande trosbekännare medtagits i den gjorda uppräkningen utom Vännernas

samfund (kväkarna), vilket samfund har en av staten erkänd församling

i Stockholm. Kommittén har nämligen funnit tveksamt, huruvida

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

33

detta samfund för närvarande kan anses utöva kyrklig verksamhet av sådan

art, som enligt kommitténs förslag skall föranleda skattefrihet. Tveksamhet

råder även beträffande Sjundedags-adventistsamfundet, Fribaptistsamfundet

och Helgelseförbundet. Kommittén vill emellertid icke göra något

bestämt uttalande på denna punkt utan anser frågan böra få lösas vid

tillämpningen.

Dissenterlagskommittén — som erinrat om att 1936 års skattekommitté

såsom ett skäl mot beviljande av skatteförmåner för religiösa sammanslutningar

anfört, att dessa ofta torde driva ekonomisk verksamhet — har på

grundval av deklarationsmaterialet för hela riket vid 1943 års taxering

verkställt en undersökning rörande de religiösa sammanslutningarnas

ekonomiska förhållanden. Denna undersökning

hade givit vid handen, att enligt avlämnade deklarationer och andra

uppgifter, uppgående till ett antal av omkring 1 000, behållen inkomst av

rörelse redovisats endast av 34 sammanslutningar och med ett sammanlagt

belopp av 404 159 kronor. Rörelsen hade, där sådan förekommit, i allmänhet

ej varit av någon mera betydande omfattning. I de fall, då rörelsen

varit mera avsevärd, hade densamma utgjorts av förlagsrörelse (för böcker

eller tidningar), bokhandel, hotell- och pensionatrörelse, vilohemsrörelse

och vedgårdsrörelse.

Kommittén har i anslutning härtill anfört:

Givetvis skulle den omständigheten, att en religiös sammanslutning bedriver

rörelse, med ett visst fog kunna sägas tala emot skattefrihet för

sammanslutningen. Därvid bör dock ihågkommas, att, där rörelse bedrives,

denna mestadels äger samband med sammanslutningens egentliga verksamhet

samt att det just beträffande de religiösa sammanslutningarna med

stor sannolikhet torde kunna antagas, att rörelseinkomsten användes för

främjande av sammanslutningens religiösa ändamål. Härtill kommer att,

även om en sådan sammanslutning i övrigt skulle medgivas skattefrihet, inkomsten

av rörelse självfallet skall beskattas. Redan i samband med tillkomsten

av 1942 års författningsändringar på ifrågavarande område förutsattes,

att sådana ideella föreningar och stiftelser, som då erhöllo skattefrihet,

kunna bedriva rörelse, varför skattskyldighet föreskrevs för inkomst

härav. Kommittén kan med hänsyn till vad nu anförts icke finna, att den

omständigheten att vissa religiösa sammanslutningar bedriva rörelse, utgör

ett avgörande skäl mot den utvidgning av skattefriheten, som här ifrågasatts.

Till belysande av verkningarna för stat och kommun av

den av kommittén föreslagna utvidgningen av skattefriheten

har kommittén, såsom förut nämnts, på grundval av deklarationsmaterialet

vid 1943 års taxering verkställt en undersökning rörande

de religiösa sammanslutningarnas i licla riket ekonomiska förhållanden.

Rörande de vid undersökningen tillämpade beräkningsgrunderna har

kommittén anfört, att vid undersökningen medtagits i huvudsak endast sådana

skattskyldiga, för vilka till kommunal inkomstskatt beskattningsbar

inkomst eller till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbart

belopp fastställts. Därutöver hade emellertid — för vinnande av en jämBiliang

till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 175.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 ö.

förelse med skatteutfallet enligt det vid 1947 års riksdag antagna nya skattesystemet

— även medräknats sådana skattskyldiga, som, utan att ha beskattningsbar

inkomst, ägt en förmögenhet överstigande 5 000 kronor och

som enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt skolat påföras sådan

skatt. Det ifrågavarande deklarationsmaterialet hade, med några få

undantag, gällt endast inomkyrkliga rättssubjekt. Med religiös sammanslutning

hade i detta sammanhang avsetts såväl enskilda församlingar som

övergripande organisationer.

Beträffande resultatet av undersökningen har kommittén anfört i huvudsak

följande:

Antalet vid 1943 års taxering beskattade religiösa sammanslutningar och

stiftelser (vari såsom förut nämnts inräknats de som icke åsatts taxering

men som äga en förmögenhet överstigande 5 000 kronor) utgjorde i hela

riket 374. Den sammanlagda inkomsten (nettointäkten) utgjorde i hela

riket: av jordbruksfastighet 8 640 kronor, av annan fastighet 468 544 kronor,

av rörelse 404 159 kronor, av tillfällig förvärvsverksamhet 6 348 kronor

och av kapital 305 906 kronor eller av samtliga förvärvskällor tillhopa

1 193 597 kronor. Den sammanlagda behållna förmögenheten utgjorde i hela

riket 31 406 200 kronor. Den ojämförligt största delen av inkomsten och

förmögenheten hänförde sig till i Stockholms stad hemmahörande sammanslutningar

och stiftelser. Enligt beräkningar, som gjorts på grundval av

deklarationsmaterialet, uppgick det sammanlaeda taxeringsvärdet i hela

riket å fastigheter tillhöriga religiösa sammanslutningar och stiftelser till

omkring 52 miljoner kronor. Om hänsyn tages även till icke skattepliktig

fastighet (bönehus o. d.), blir givetvis det sammanlagda taxeringsvärdet

vida högre. I detta sammanhang må nämnas, att i de till kommittén inkomna

yttrandena från vissa religiösa sammanslutningar det sammanlagda

taxeringsvärdet å dessas fastigheter uppgivits till 98,6 miljoner kronor.

Kommittén har gjort en sammanställning utvisande för de religiösa sammanslutningar,

som redovisat inkomst av rörelse, arten av rörelsen, rörelseinkomstens

storlek samt storleken av övrig inkomst. Antalet sammanslutningar,

som åtnjutit inkomst av rörelse, utgjorde 34. I ungefär hälften

av fallen bestod rörelsen av innehav och drift av sommarhem, vilohem, soldathem

eller ungdomsgård. Inkomsten av rörelsen var i dessa fall låg, i

allmänhet endast några hundratal kronor. Beträffande rörelse i egentlig

mening märkes, att bokförlags- eller bokhandelsrörelse bedrivits av 7 sammanslutningar.

Tidningsrörelse hade idkats av 3 sammanslutningar samt

hotell- eller pensionatrörelse av 7 sammanslutningar. Vedgårdsrörelse hade

utövats av en sammanslutning. Den sammanlagda rörelseinkomsten i

hela riket uppgick såsom nämnts till 404 159 kronor, varav den ojämförligt

största delen eller 325 631 kronor härrörde från sammanslutningar vilka

äro hemmahörande i Stockholm. Av samtliga 34 sammanslutningar åtnjuten

övrig inkomst uppgick till 272 854 kronor.

Kommittén har vidare verkställt en beräkning av det sammanlagda till

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet vid 1943

års taxering för religiösa sammanslutningar och stiftelser ävensom därå belöpande

statlig skatt (inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt) enhgt

då gällande beskattningsgrunder. Det sammanlagda beskattningsbara

beloppet utgjorde 1 093 680 kronor och den därå belöpande statsskatten

147 647 kronor. För att erhålla en jämförelse med det nu gällande skattesystemet

har kommittén jämväl — under förutsättning att detta skattesys
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

35

tem gällt år 1943 — angivit den till statlig inkomstskatt beskattningsbara

inkomsten, beräknad å samma skatteunderlag, samt därå belöpande statlig

inkomstskatt ävensom uträknad förmögenhetsskatt å förmögenheter

överstigande 5 000 kronor. Den sammanlagda beskattningsbara inkomsten

utgjorde 779 090 kronor, den sammanlagda statliga inkomstskatten 116 863

kronor och den sammanlagda statliga förmögenhetsskatten 44 848 kronor.

Vid tillämpning av nu gällande skattesystem på 1943 års skatteunderlag

skulle således den sammanlagda statsskatten för ifrågavarande juridiska

personer ha utgjort 161 711 kronor. Detta belopp skulle alltså på grundval

av nämnda års skatteunderlag utgöra det högsta belopp, som vid genomförandet

av kommitténs förslag skulle kunna bortfalla i statlig skatt. Skatteförlusten

för staten komme emellertid att bliva mindre. En betydande de!

av den beskattningsbara inkomsten utgjordes ju av rörelseinkomst, vilken

fortfarande skulle beskattas. Det är vidare att märka, att den föreslagna utvidgningen

av skattefriheten icke torde komma att omfatta alla de vid undersökningen

redovisade religiösa sammanslutningarna och stiftelserna. Såsom

härav framgår kommer den statsfinansiella betydelsen av kommitténs

förslag att bliva mycket liten.

Vid den kommunala beskattningen skulle den av kommittén föreslagna

utvidgningen av skattefriheten få än mindre räckvidd med avseende å kommunens

finansiella intresse. Den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara

inkomsten utgjorde för hela riket sammanlagt 443 790 kronor, varav

325 330 kronor belöpte å Stockholms stad. Då emellertid efter förslagets genomförande

skattskyldighet fortfarande skulle föreligga för inkomst av fastighet

och av rörelse, komme på grundval av 1943 års skatteunderlag det

högsta belopp, för vilket skattefrihet kunde ifrågakomma, att för hela riket

uppgå till allenast 233 440 kronor, avseende i den beskattningsbara inkomsten

ingående inkomst av annat slag än av fastighet och av rörelse. Av sistnämnda

belopp hänförde sig 191 160 kronor till Stockholms stad. Utvidgningen

av skattefriheten vid den kommunala inkomstbeskattningen skulle

endast i de större eller medelstora städerna få nämnvärd betydelse.

Av större vikt vid den kommunala beskattningen är fastighetsskatten. Då

kyrkobyggnader och bönehus redan enligt gällande bestämmelser äro fritagna

från fastighetsskatt, samt en utvidgning av skattefriheten till ifrågavarande

sammanslutningar skulle beträffande fastighetsskatten medföra

endast den konsekvensen att byggnader avsedda för dessa sammanslutningars

verksamhet såsom sådana ävensom dem tillhöriga allmänna platser

bleve undantagna från skatteplikt, kan det icke antagas, att kommunernas

intäkter av fastighetsskatt skulle i någon högre grad påverkas av en sådan

utvidgning.

Vad angår taxeringen till fastighetsskatt enligt nu

gällande bestämmelser har kommittén erinrat om att från skatteplikt

till fastighetsskatt undantoges jämlikt 5 § 1 mom. d) kommunalskattelagen

statens samt kommuns eller annan menighets byggnader för

bl. a. religionsvård. Enligt 5 § 1 mom. h) undantoges vidare från skatteplikt

till sådan skatt sammanslutningar eller enskilda tillhöriga kyrkobyggnader

och bönehus. Därest dylik fastighet jämväl användes för industriellt

eller därmed jämförligt ändamål eller mot vederlag upplätes åt

annan till begagnande, förelåge skatteplikt för däremot svarande del av fastighetens

värde.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 17Ö.

Kommittén har vidare anfört:

I 5 § 1 mom. e) finnes ett stadgande, enligt vilket byggnader, som tillhöra

vissa uppräknade slag av institutioner, undantagas från skatteplikt

till fastighetsskatt, därest byggnaderna äro avsedda för nämnda institutioners

verksamhet såsom sådana. Frikallelsen från skatteplikt gäller jämväl

dylika institutioner tillhöriga allmänna platser.---Denna uppräkning

avser flertalet av de rättssubjekt, vilka vid inkomstbeskattningen jämlikt

53 § 1 mom. d) och e) äro frikallade från skattskyldighet för viss inkomst.

En olikhet föreligger emellertid mellan de båda författningsrummen så till

vida, att kyrkor, vilka nämnas i 53 § 1 mom. e), icke medtagits i 5 §

1 mom. e).

Det förhållandet, att kyrkor ej förekomma bland de enligt 5 § 1 mom. e)

från skatteplikt till fastighetsskatt undantagna rättssubjekten, måste enligt

kommitténs uppfattning anses utgöra en bristfällighet i författningstekniskt

hänseende. Uraktlåtenheten att i 5 § 1 mom. e) nämna kyrkor torde kunna

förmodas vara föranledd därav att vid författningstextens utformning antagits

att all för svenska kyrkans verksamhet avsedd egendom tillhörde

vederbörande församling. Befrielse från skatteplikt till fastighetsskatt skulle

i sådant fall inträda redan enligt 5 § 1 mom. d), varigenom från skatteplikt

till dylik skatt undantagas kommuns eller annan menighets byggnader för

religionsvård. Såsom framgår av vad kommittén i det föregående anfört

är det emellertid ingalunda säkert, att den för svenska kyrkans verksamhet

avsedda egendomen äges av vederbörande församling. Åtminstone lokalkyrkor

och domkyrkor kunna utgöra särskilda rättssubjekt. Dessa kunna ej

heller inrymmas i stadgandet i 5 § 1 mom. h) om befrielse från skatteplikt

till fastighetsskatt för sammanslutningar eller enskilda tillhöriga kyrkobyggnader

och bönehus. På grund av sistnämnda stadgande åtnjutes däremot

skattefrihet för sådana byggnader av angivet slag, vilka begagnas i den

religiösa verksamhet som utövas utom eller vid sidan av svenska kyrkan.

Enligt kommitténs mening borde sålunda kyrkor ha medtagits i 5 § 1 mom.

e). Att några olägenheter på grund av nämnda formella bristfällighet icke,

såvitt känt, uppkommit vid tillämpningen sammanhänger säkerligen därmed

att vederbörande församling även vid tillämpningen utan vidare ansetts

såsom ägare till all sådan egendom, varom här kan bliva fråga, samt

att skattebefrielse i varje fall — oberoende av hur det kan förhålla sig med

egendomens rättsliga natur — måste anses självfallen.

Kommittén har framhållit, att 1942 års författningsändringar rörande stiftelsers

och ideella föreningars beskattning voro, vad angår reglerna om

skatteplikt till fastighetsskatt, grundade på den uppfattningen, att samtliga

de stiftelser och föreningar, som enligt denna lagstiftning skulle åtnjuta

skattefrihet vid inkomstbeskattningen, borde erhålla befrielse från skatteplikt

till fastighetsskatt i den utsträckning, som i 5 § 1 mom. e) sägs. Detsamma

borde gälla även efter genomförandet av kommitténs förslag. Kommittén

föresloge sålunda, att den i 5 § 1 inom. e) gjorda uppräkningen

skulle kompletteras med »kyrkor, sådana särskilda trossamfund och trossammanslutningar

som avses i 53 § 1 inom. e)». Skattebefrielse för dessa

rättssubjekt skulle då komma att gälla dem tillhöriga byggnader, därest

byggnaderna voro avsedda för rättssubjektens verksamhet såsom sådana,

ävensom dessa rättssubjekt tillhöriga allmänna platser.

Därest stadgandet i 5 § 1 inom. e) ändrades på sätt nu föreslagits, skulle

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

37

enligt vad kommittén vidare anfört, detta icke medföra, att den nuvarande

bestämmelsen i 5 § 1 mom. h) därigenom bleve överflödig. Kyrkobyggnader

och bönehus kunde givetvis ägas av andra sammanslutningar än sådana,

som vore att hänföra till särskilda trossamfund och trossammanslutningar,

vilka utövade kyrklig verksamhet. Dylika byggnader kunde även tillhöra

enskilda personer. Känt vore att fall förekomme, där ett aktiebolag stode

såsom ägare till byggnader av detta slag. Stadgandet i 5 § 1 mom. h)

borde emellertid erhålla sådan avfattning, att därav framginge att stadgandet

endast gällde för de fall, som ej kunde anses hänförliga under 5 §

1 mom. e).

Beträffande skattefrihetens omfattning skulle, såsom framginge av vad

förut nämnts, efter genomförandet av kommitténs förslag komma att gälla,

att skattefrihet åtnjötes för byggnader, därest desamma vore avsedda för

de särskilda trossamfundens och trossammanslutningarnas verksamhet såsom

sådana, varvid dock förutsattes att samfunden och sammanslutningarna

utövade kyrklig verksamhet. Vidare skulle gälla att, därest fastigheten till

någon del mot vederlag upplätes åt annan till begagnande, skatteplikt förelåge

för däremot svarande del av fastighetens värde.

Kommittén har anmärkt, att kommittén icke funnit erforderligt att föreslå

ändring av punkt 5 av anvisningarna till 5 § kommunalskattelagen,

vari vissa föreskrifter till ledning för bedömandet av frågan om frihet från

fastighetsskatt för bl. a. de i 5 § 1 mom. e) avsedda juridiska personerna

meddelas. Kommittén har emellertid framhållit, att förslaget dock givetvis

innebure en utvidgning av skattefriheten för nu ifrågavarande juridiska

personer, i det att till byggnader, vilka vore avsedda för särskilda trossamfunds

och trossammanslutningars verksamhet såsom sådana, måste hänföras

även andra byggnader än kyrkobyggnader och bönehus. Härutinnan

har kommittén anfört:

Expeditionslokaler för sådana särskilda trossamfund och trossammanslutningar,

vilka utöva kyrklig verksamhet, böra sålunda otvivelaktigt vara

skattefria. Likaså bör enligt kommitténs mening skattefrihet åtnjutas för

sådana lokaler, som äro avsedda för utbildning av trossamfundens eller

trossammanslutningarnas pastorer, predikanter och övriga församlingstjänare.

Några mera preciserade föreskrifter till ledning vid bedömandet av

frågan, i vilka fall frihet från fastighetsskatt skall föreligga för nu ifrågavarande

juridiska personer, finner kommittén emellertid icke möjligt att

uppställa, och kommittén anser ej heller lämpligt att så sker. Det spörsmål,

som vid tillämpningen kan bereda de största svårigheterna, torde kunna antagas

vara, under vilka betingelser trossamfundens eller trossammanslutningarnas

byggnader kunna anses avsedda för deras verksamhet såsom sådana.

Bedömandet av detta spörsmål bör emellertid ej ske enligt särskilda

regler utan efter samma grunder, som enligt anvisningarna till 5 § nu skola

tillämpas i fråga om andra i 5 § 1 mom. e) omförmälda juridiska personer,

givetvis dock med beaktande av att förutsättningen för skattefriheten för

de nu ifrågavarande juridiska personerna är alt de utöva kyrklig verksamhet.

Enligt ett flertal av regeringsrätten meddelade utslag föreligger skatte
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

plikt till fastighetsskatt för religiösa sammanslutningars predikant- och

vaktmästarbostäder, inrymda i fastighet som i övrigt är i egenskap av

bönehus undantagen från skatteplikt till sådan skatt. Dylika bostäder ha

uppenbarligen ansetts vara mot vederlag upplåtna åt annan, varav följer,

att de böra vara underkastade skatteplikt till fastighetsskatt. Kommittén

anser sig icke böra ifrågasätta ändrade bestämmelser härutinnan. I detta

sammanhang må dock påpekas, att enligt hittillsvarande praxis tjänstebostäder

för folk- och småskollärare samt till skola hörande vaktmästarbostäder

icke ansetts underkastade skatteplikt till fastighetsskatt. Grunden

för denna skattefrihet torde kunna antagas vara, att lärarbostäder och vaktmästarbostäder

i skolhus ansetts utgöra en oskiljaktig del av vederbörande

skolanläggning. Skattefrihet har emellertid ansetts föreligga även för det

fall att en byggnad, som endast innehållit lärarbostäder^varit belägen å

annan fastighet än själva skolanläggningen. Kommittén finner icke tillfredsställande,

att exempelvis en vaktmästarbostad i ett skolhus behandlas

annorlunda i skattehänseende än en vaktmästarbostad i ett församlingshus,

bönehus eller dylikt. 1944 års skattesakkunniga ha i ett år 1945 avgivet betänkande

föreslagit införande i anvisningarna till 5 § av ett uttryckligt

stadgande, enligt vilket skatteplikt till fastighetsskatt skall föreligga för

byggnad som anvisas till tjänstebostad åt folkskolans lärare. Enligt vad

kommittén inhämtat lärer proposition till riksdagen på grundval av skattesakkunnigas

berörda betänkande kunna förväntas inom en nära framtid.

Kommittén förutsätter, att därvid beaktas det ställningstagande, som vid

tillämpningen av nu gällande bestämmelser skett i fråga om de religiösa

sammanslutningarnas predikant- och vaktmästarbostäder.

Remissyttrandena.

Dissenterlagskommitténs förslag i nu förevarande del har lämnats utan

erinran av länsstyrelserna i Örebro och Norrbottens län, Sveriges häradsskrivarförening

samt Föreningen Sveriges kronokamrerare.

I avstyrkande riktning ha kammarkollegiet och kammarrätten (reservation

av två ledamöter) uttalat sig, varjämte Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund avstyrkt förslaget, i vad det avser befrielse från fastighetsskatt.

Övriga remissinstanser ha, i den mån de yttrat sig över förslaget i denna

del, förordat vissa mer eller mindre betydelsefulla ändringar i detsamma.

Ur yttrandena må följande här återgivas.

Av dem som lämnat förslaget utan erinran, har länsstyrelsen i Örebro

län framhållit, att med de föreslagna författningsändringarna en fullt tillfredsställande

lösning av ifrågavarande spörsmål torde uppnås. Vid tilllämpningen

komme de föreslagna bestämmelserna enligt länsstyrelsens

mening icke att erbjuda några större svårigheter för taxeringsmyndigheterna.

Kammarkollegiet, kammarrätten och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund

ha framfört vissa principiella invändningar mot kommitténs

förslag. Kammarkollegiet har sålunda anfört, att det förhållandet

att de religiösa sammanslutningarna i allmänhet icke för närvarande hade

skattefrihet, sammanhängde med att de vid den nyligen gjorda gränsdrag
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 175.

39

ningen mellan skattefria och skattskyldiga rättssubjekt icke ansetts kunna

hänföras till sådana institutioner, som främjade ändamål, vilka eljest måst

tillgodoses av det allmänna. Det ville synas som om kommitténs förslag

om utvidgad skattefrihet icke hade ett omedelbart och nödvändigt sammanhang

med frågorna om religionsfriheten. Förslaget syntes vara grundat därå

att svenska kyrkan ansetts utgöra ett trossamfund och att de religiösa sammanslutningar,

för vilka skattefrihet ifrågasattes, enligt kommitténs mening

hade en med svenska kyrkan jämställd rättslig ställning. Skulle emellertid

svenska kyrkan icke komma att konstitueras som ett trossamfund,

mötte endast frågan, huruvida de religiösa sammanslutningarna kunde anses

stå staten och det allmänna så nära, att de borde erhålla skattefrihet.

Den frågan borde lämpligen göras till föremål för utredning i vanlig skattelagstiftningsordning.

Kammarrätten har erinrat om att 1936 års skattekommitté med avseende

å gränsdragningen mellan skattefria och skattskyldiga rättssubjekt helt allmänt

uttalat, att skattefriheten icke borde omfatta andra institutioner än

sådana, som främjade ändamål, vilka eljest måst tillgodoses av det allmänna,

samt att denna grundtanke av dåvarande departementschefen i propositionen

nr 134 till 1942 års riksdag uttryckts på så sätt, att skattefriheten

icke borde omfatta andra rättssubjekt än sådana, som verkade på områden,

inom vilka positiva insatser från det allmänna ansåges ofrånkomliga, i den

mån de icke tack vare enskilda initiativ befunnes överflödiga. Huruvida och

på vad sätt denna princip skulle tillämpas beträffande de religiösa sammanslutningarna,

hade av skattekommittén lämnats å sido. För dissenterlagskoinmittén

hade däremot det vägledande syftet varit att för genomförande

av religionsfrihetsprincipen och således för åvägabringande av likställighet

med statskyrkan bereda skattefrihet åt alla särskilda trossamfund och

trossammanslutningar, som kunde betecknas som kristna eller mosaiska och

som uppfyllde vissa formella och administrativa förutsättningar. Att denna

riktlinje ingalunda sammanfölle med skattekommitténs förutnämnda princip

för gränsdragningen mellan skattefria och skattepliktiga institutioner

vore tydligt. Även om man helt allmänt ville såsom ett statligt intresse beteckna

främjandet av det religiösa intresset och det kyrkliga livet i Sverige,

måste man dock fasthålia vid att dissenterförsamlingarna åsyftade att främja

intressen, som delvis ej kunde betecknas som statliga. Till försiktighet

manade även de uppgifter angående de religiösa sammanslutningarnas ekonomiska

förhållanden, som kommittén lämnat till belysning av verkningarna

för stat och kommun av den av kommittén föreslagna utvidgningen av

skattefriheten. Det vore vidare att förvänta, alt om kommitténs förslag om

skattefrihet vunne statsmakternas bifall, de religiösa trossamfundens och

trossammanslutningarnas verksamhet och egendom komme att ökas, varigenom

ytterligare intäkter bch förmögenhetstillgångar undandroges det allmännas

beskattningsrätt.

I ett inom kammarrätten avgivet särskilt ijttrande ha två ledamöter ansett

sig böra tillstyrka kommitténs förslag i denna del. Efter att ha redo
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kangl. Maj.ts proposition nr 175.

gjort för vissa uttalanden i frågan av skattekommittén ha reservanterna

anfört i huvudsak följande:

Dissenterlagskonunittén har föreslagit fritt utträde ur svenska kyrkan

och över huvud taget utformat sitt förslag i syfte att åvägabringa större likställighet

mellan de frikyrkliga sammanslutningarna och svenska kyrkan.

Det skulle då enligt kommitténs mening stämma mindre väl överens, om

skattefrihetsreglerna vore mera restriktiva beträffande dessa sammanslutningar

än i fråga om svenska kyrkan. Kommitténs förslag om skatteförmåner

för vissa religiösa sammanslutningar ligger i linje med såväl 1942

års lagstiftning på området som kommitténs nu framlagda förslag om vidgad

religionsfrihet för dissenters. Ehuru man — i likhet med vad dåvarande

departementschefen uttalat vid förarbetena till sagda lagstiftning — skulle

kunna anse det i och för sig vara tveksamt, huruvida enskilda religiösa

sammanslutningar — med tanke på deras dåvarande ställning i religionsfrihetshänseende

— borde i beskattningshänseende intaga en förmånligare

ställning än andra sammanslutningar med ideella syften, torde dock denna

tveksamhet försvinna, därest sammanslutningarna komme att, på sätt kommittén

förordat, i stort sett likställas med svenska kyrkan i religionsfrihetshänseende.

Under förutsättning att dissenterlagskommitténs förslag i sistnämnda

hänseende i huvudsak vinner statsmakternas gillande, torde man

knappast kunna göra någon befogad principiell invändning mot skapandet

av motsvarande likställighet på det skatterättsliga området. Grundtanken

i 1942 års förenämnda lagstiftning var nämligen den, att ändamål, som

kunde anses likvärdiga, skulle erhålla en lika behandling i beskattningshänseende.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har anfört, att beträffande

frågan om skattefrihet för inkomst och förmögenhet för religiösa sammanslutningar

förbundet ansåge sig sakna anledning att motsätta sig kommitténs

förslag; förbundet ville emellertid ifrågasätta, om icke hela frågan om

skattefrihet för juridiska personer av här ifrågavarande slag, borde upptagas

till bedömande i ett sammanhang.

Vad kommittén anfört beträffande frågan i vilken omfattning

en utvidgning av den nuvarande skattefriheten

bör äga rum har väckt gensagor i ett flertal yttranden.

Kammarrätten har anfört, att vid bestämmandet av området för de religiösa

trossamfundens och trossammanslutningarnas skattefrihet man hela

tiden borde iakttaga statsintresset. Men därmed vore icke förenligt att skattefrihet

gåves åt alla möjliga sådana förbund, även om medlemsantalet vore

obetydligt, eller att därvid alla möjliga schatteringar i troshänseende eller

ritual tillgodosåges. Det funnes för övrigt även sammanslutningar på kristen

grund, vilka direkt motarbetade statens intressen, t. ex. de som propagerade

för värnpliktsvägran. Kammarrätten ville även betona, att den av

kommittén föreslagna generösa behandlingen verkade egendomlig, sedd mot

bakgrunden av de restriktiva skattebestämmelser, som avsåge andra ideella

föreningar, och man kunde därför nog icke helt bortse från möjligheten,

att sådana föreningar kunde vilja försöka att —- till vinnande av skatteförmåner

— under religiös täckmantel driva propaganda för sina icke kyrkliga

syften.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

41

Kammarrätten har vidare anfört att det kunde synas som om kommittén

varit inne på liknande tankegångar, då kommittén funnit det självklart »att

endast sådana rättssubjekt böra komma i åtnjutande av skattefrihet, som.

i sin verksamhet visa en hög grad av allmännytta». I sammanhang därmed

hade kommittén även yttrat att såsom förutsättning för skattefrihet för ett

trossamfund eller en trossammanslutning borde krävas att samfundet eller

sammanslutningen verkligen utövade en religiös verksamhet samt att denna

verksamhet vore av allmännyttigt slag. Det kunde emellertid icke sägas att

den differentiering efter allmännyttan, som kommittén sålunda sade sig

vilja vinna, verkligen komme till uttryck i den föreslagna författningstexten.

Enligt denna skulle särskilda trossamfund och trossammanslutningar,

vilka utövade kyrklig verksamhet, erhålla skattebefrielse. För att verksamheten

skulle kunna betraktas såsom kyrklig föreskrevs dels att vissa formella

och administrativa villkor skulle vara uppfyllda, och dels att gudstjänsten

»skall överensstämma med kristen eller, såvitt angår särskilt trossamfund,

med kristen eller mosaisk trosåskådning». Innebörden av sistnämnda

synnerligen dunkla uttryck vore för kammarrätten oviss, men det

kunde väl knappast därigenom åstadkommas någon gallring bland berörda

trossamfund och trossammanslutningar på det sätt som kammarrätten angivit

såsom önskvärt. Att bestämmelsen om gudstjänsten förtydligades kunde

påyrkas med desto större skäl som kommittén medgåve, att det vore

oklart, huruvida vissa namngivna samfund bedreve kyrklig verksamhet

av sådan art, som enligt kommitténs förslag skulle föranleda skattefrihet.

I detta sammanhang hade kommittén uttalat, att denna fråga borde »få

lösas vid tillämpningen». Häremot finge kammarrätten emellertid inlägga

en bestämd gensaga. Att sådana frågor, som kommittén ej kunde besvara,

skulle hänskjutas till avgörande av taxeringsnämnder vore olämpligt. Även

om det dunkla stadgandet om gudstjänsten förtydligades, vore beskattningsmyndigheterna

alls icke skickade att lösa invecklade och delikata religiösa

spörsmål. En praktisk anordning vore att det överlämnades åt Kungl. Maj :t

att avgöra, vilka religiösa sammanslutningar, som uppfyllde villkoren för

erhållande av skattefrihet. Med en sådan anordning skulle även kunna vinnas

ett enhetligt bedömande av dessa frågor.

Länsstyrelsen i Värmlands län har framhållit att uttrycket »disponera

kyrkolokal» i förslaget till ändring av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen

lämpligen syntes böra utbytas mot »varaktigt förfoga över»

kyrkolokal.

Karlstads domkapitel har föreslagit att ordet »kyrklig» i 53 § kommunalskattelagen

och i anvisningarna till samma paragraf, i sagda lagrums föreslagna

lydelse, skulle ersättas med »religionsvårdande».

Juridiska fakulteten i Uppsala har anfört att om den svenska kyrkan

vore att anse såsom eu statskyrka i egentlig mening, d. v. s. en statlig förvaltningsgren

eller ett »ecklesiastikverk», borde den åtnjuta den skattefrihet,

som tillkomme staten. Vore åter svenska kyrkan att betrakta som ett

från staten skilt rättssubjekt, borde stadgandet om skattefrihet för »kyrkor»

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

så avfattas, att därav framginge, att det inbegrepe både svenska kyrkan

som samfund och dithörande lokalkyrkor. Det syntes påkallat, alt författningstexterna

i detta avseende omreglerades, så att därav otvetydigt framginge,

om svenska kyrkan skulle anses såsom en statsförvaltningsgren eller

på sätt inom den kyrkorättsliga litteraturen gjorts gällande, såsom ett från

staten skilt rättssubjekt.

Vännernas samfund har ansett att för att ett samfunds verksamhet skulle

betraktas såsom kyrklig icke borde förutsättas att det hade pastorer eller

religionslärare. Icke något av de europeiska samfunden, icke ens det engelska

med sina 20 000 medlemmar, hade sådana anställda, bortsett från

lärartjänster, knutna till skolor, som dreves av kväkarsamfunden. Detta

vore principiellt motiverat. Det vore enskilda medlemmar, som kvarstode i

sin borgerliga gärning, som utövade religionsvård, själavård och församlingsvård.

Dessa uppdrag vore icke och finge ej heller vara betalda utan

utövades frivilligt. Det sätt varpå kväkarsamfundet i övrigt använde sina

penningmedel —- i sin samfundsverksamhet liksom i den personligt inriktade

hjälpverksamheten, som i stor utsträckning ginge över gränserna —

gåve ej anledning till diskrimination i beskattningshänseende. Samfundet

ville framhålla önskvärdheten av en övergångsbestämmelse av innebörd att

ett samfund, som blivit erkänt enligt 1873 års förordning angående främmande

trosbekännare, skulle anses såsom särskilt trossamfund i den nya

lagens mening.

Frikyrkliga samarbetskommittén — som representerar Svenska baptistsamfundet,

Fribaptistsamfundet, Helgelseförbundet, Metodistkyrkan, Svenska

frälsningsarmen, Svenska missionsförbundet och Örebro missionsförening

— har framhållit att kommittén icke kunde finna de föreslagna bestämmelserna

om skattefrihet tillfredsställande men att kommittén icke nu

ville föreslå ytterligare skattelindring. Det skulle dock innebära en stor

orättvisa om villkoren för skattefrihet enligt de föreslagna författningsreglerna

skulle tolkas på ett alltför snävt sätt. Dissenterlagskommittén hade

funnit tveksamt, huruvida Helgelseförbundet och Fribaptistsamfundet uppfyllde

de villkor, som skulle föranleda skattefrihet. Vad som orsakat tveksamheten

hade emellertid icke angivits. Samarbetskommittén befarade, att

en alltför traditionalistisk syn på hur kristen verksamhet skulle bedrivas,

kunde göra sig gällande vid tillämpningen av 53 § kommunalskattelagen.

Kommittén ifrågasatte, om det över huvud taget vore nödvändigt att som

förutsättning för skattefrihet stadga att ett samfund skulle ha pastorer eller

religionslärare och disponera kyrkolokal. Det funnes samfund, vars medlemmar

hade den uppfattningen att det ej borde finnas särskilda pastorer.

Det hade hänt att församlingar år efter år förhyrt profan lokal och där

regelbundet en eller flera dagar i veckan, förrättat gudstjänst. För att kyrklig

verksamhet skulle anses föreligga, syntes icke böra stadgas annat krav

än att samfundet i fråga regelbundet skulle förrätta offentlig gudstjänst,

vilken skulle överensstämma med kristen eller mosaisk trosåskådning. Samarbetskommittén

ifrågasatte vidare, huruvida det icke i författningstexten

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

klart borde uttalas, att icke samfundet som sådant behövde förrätta offentlig

gudstjänst. Ansvaret för gudstjänsterna låge nämligen vanligen helt hos

enskilda församlingar eller därmed jämförbara sammanslutningar.

Helgelseförbundet har hemställt, att förbundet måtte medräknas bland de

inomkyrkliga sammanslutningar, som enligt kommitténs förslag skulle kunna

ifrågakomma till skattefrihet. Förbundet har framhållit, att det antagit

stadgar av det innehåll, varom stadgas i 21 § av kommitténs förslag till

religionsfrihetslag. Förbundet bedreve sin verksamhet i stort sett efter samma

linjer som de inomkyrkliga sammanslutningar, vilka enligt kommitténs

uppräkning i betänkandet skulle erhålla skattefrihet. Regelbunden offentlig

kristlig verksamhet bedreves sålunda för närvarande bland barn, juniorer,

ungdomar och äldre av 111 församlingar, vilka tillsammans disponerade

118 kyrkolokaler. Antalet av församlingar heltidsanställda pastorer uppginge

för närvarande till 27 och för den direkta missionsverksamheten vore

23 pastorer fast anställda. Antalet tillfälligt tjänstgörande evangelister uppginge

till 141. Styrelsen ville därjämte framhålla, att sakramentsförvaltning

regelbundet förekomme inom församlingsverksamheten, att fast anställda

pastorer förrättade jordfästning samt att distriktssekreterare och

fast anställda pastorer förrättade sådan vigsel, som förekomme inom de

flesta av de av dissenterlagskommittén uppräknade inomkyrkliga sammanslutningarna.

Även Evangeliska brödraförsamlingen (Herrnhutare) har hemställt att

komma i åtnjutande av den föreslagna skattebefrielsen. Församlingen har

anfört, att den under två sekel bedrivit kyrklig verksamhet i den mening,

som i förslaget om ändring av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen

skisserats. Församlingen utövade alltjämt denna verksamhet dels i nära

samarbete med svenska kyrkan, dels på mera självständigt sätt. Evangeliska

brödraförsamlingen representerades i Sverige av sammanslutningen

Evangeliska brödraförsamlingens vänner, vars stadgar fyllde de krav som i

förslaget till religionsfrihetslag uppställts för trossammanslutningar. Antalet

medlemmar vore 115. Brödraförsamlingen bedreve vid sidan av den kyrkliga

verksamheten socialt arbete såsom understöd åt behövande, skollovskoloni

och skolhem för studerande ungdom. Därtill komme arbetet för den

yttre missionen. Evangeliska brödrafö/rsamlingen tillika med Hjärneska

stiftelsen och Richterska stiftelsen, vilka stiftelsers avkastning användes för

församlingens verksamhet, syntes därför böra komma i åtnjutande av skattefrihet.

I ett av Linköpings domkapitel överlämnat yttrande av Icgrkohcrden i

Ekeby med flera församlingars pastorat Harry Alm har bl. a. frågan om

beskattningen av församlingshem sstiftelser berörts. Alm

har påpekat, att det ofta ansåges tryggare med en fristående stiftelse — med

styrelse vald av donatorerna eller intressenterna — såsom ägare till eu församlingshemsfond

än med förvaltning av kyrkorådet. Stiftelserna stode

emellertid då i allmänhet under diakonistyrelsens tillsyn. Såsom skäl för

skattefrihet för dessa stiftelser borde med fullt berättigande kunna åberopas

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

»likhetsregeln». Icke kyrkobyggnaden ensam utan kyrkobyggnaden jämte

församlingshemmet vore nämligen svenska kyrkans motsvarighet till ett annat

trossamfunds kapell eller bönehus.

Beträffande taxeringen till fastighetsskatt av här ifrågavarande

rättssubjekt har kammarrätten — efter att hava framhållit att vad

kammarrätten tidigare anfört givetvis även ägde tillämpning beträffande

frihet från sådan skatt — anfört i huvudsak följande:

Det är tvivelaktigt, huruvida åt stadgandet i 5 § 1 mom. e) kommunalskattelagen,

enligt dess av kommittén föreslagna lydelse, kan givas den vidsträckta

tolkning, att skattefrihet skulle komma att åtnjutas även för särskilda

trossamfunds eller trossammanslutningars lokaler, avsedda för utbildning

av deras pastorer, predikanter och övriga församlingstjänare. Är

kommitténs uppfattning riktig, borde väl även av dessa samfund eller sammanslutningar

inrättade skolor för religiös undervisning åt andra personer

åtnjuta samma förmån. Kammarrätten ifrågasätter dock, om icke en sådan

utvidgning av skattefriheten går för långt.

De ordnar och kongregationer, som omtalas i betänkandet kapitel VIII,

likaväl som religiösa stiftelser med egen förvaltning torde antagligen komma

att betraktas som självständiga rättssubjekt, och vid sådant förhållande

lärer någon skattefrihet för dem ej kunna ifrågakomma. Det nu sagda skall

i så fall gälla även av dessa institutioner inrättade kloster. En oklarhet som

i detta hänseende lärer kunna tänkas, berör de kyrkor eller bönehus, som

må tillhöra klostren. Som stadgandet i 5 § 1 mom. h) kommunalskattelagen,

i vad det avser lokaler för kyrklig verksamhet, får antagas gälla allenast

sådana byggnader, däri för allmänheten tillgänglig gudstjänst hålles, och

någon utvidgning av skattefriheten till att omfatta även klosterkyrkor ej

bör ske, kan dock en begränsning av stadgandet till att avse lokaler för offentlig

gudstjänst ifrågasättas.

Skulle kammarrättens uttalande om ordnarnas och kongregationernas

ställning såsom självständiga rättssubjekt icke Arara överensstämmande med

verkliga förhållanden eller skulle kloster kunna upprättas av de särskilda

trossamfunden själva — huruvida en sådan anordning är praktiskt sett möjlig

undandrager sig kammarrättens bedömande — måste en komplettering

av 5 § kommunalskattelagen ske till undvikande av att klostren tillerkännas

skattefrihet. Till stöd för lämpligheten härav åberopas särskilt kommitténs

yttrande i betänkandet, att numera sådan förmån för kloster så gott

som undantagslöst upphävts i de katolska länderna ävensom det förhållandet

att beviljandet av en sådan skattefrihet säkerligen av största delen av

vårt folk skulle mötas med ogillande.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har uttalat, att någon befrielse

från fastighetsskatt icke borde få förekomma, så länge fastighetsskatten

hade karaktär av garantiskatt.

Departementschefen.

Kammarrätten har mot kommitténs förslag till utvidgning av skattefriheten

för religiösa sammanslutningar invänt bl. a., att förslaget syntes strida

mot 1936 års skattekommittés uttalande att skattefriheten icke borde

omfatta andra institutioner än sådana, som främjade ändamål vilka eljest

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

45

måst tillgodoses av det allmänna. Sagda princip blev under remissbehandlingen

av 1936 års skattekominittés förslag föremål för kritik såsom varande

oklar till sitt innehåll'' och svår att tillämpa. Dåvarande departementschefen

ansåg sig icke heller kunna godtaga skattekommitténs uttalande

utan formulerade principen så, att skattefriheten icke borde omfatta andra

rättssubjekt än sådana som verkade på områden, inom vilka positiva insatser

från det allmännas sida finge anses ofrånkomliga i den mån de icke tack

vare enskilda initiativ befunnes överflödiga. Dissenterlagskommitténs förslag

strider enligt min mening icke mot den sålunda angivna principen.

Förslaget står också i överensstämmelse med skattekommitténs uttalande

att ändamål, som kunna anses likvärdiga, skola erhålla lika behandling i

skattehänseende. Redan skattekommittén framhöll sålunda det orättvisa i

att de frikyrkliga sammanslutningarna på grund av att de ej utträtt ur

svenska kyrkan skulle erhålla en sämre behandling i skattehänseende än

sådana sammanslutningar, som tagit detta steg och bildat särskilda kyrkosamfund.

Den invecklade och svårlösta frågan om den svenska kyrkans rättsliga

natur har upptagits till behandling av bl. a. kammarkollegiet, som därvid

gjort gällande att den svenska kyrkan borde betraktas som en gren av statsverksamheten,

en statsinstitution. Denna fråga har behandlats av chefen

för justitiedepartementet i propositionen angående religionsfrihetslagen;

denne har dock icke funnit det vara erforderligt att i samband med religionsfrihetslagstiftningen

taga bestämd ståndpunkt till frågan. Icke heller

i här ifrågavarande sammanhang synes detta vara oundgängligen erforderligt.

Gällande bestämmelser om skattefrihet för svenska staten ha nämligen

icke ansetts tillämpliga å svenska kyrkan och kommittén föreslår ej heller

att så skall bli fallet.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har, som tidigare nämnts,

gjort gällande att någon befrielse från fastighetsskatt icke borde få förekomma,

så länge fastighetsskatten hade karaktär av garantiskatt. Emellertid

äro som bekant redan enligt gällande bestämmelser åtskilliga undantag

från skatteplikten till fastighetsskatt medgivna. Något principiellt hinder

mot att medgiva befrielse från fastighetsskatt kan därför icke anses föreligga

beträffande trossamfundens byggnader.

Kommittén har föreslagit att samma skattelättnader, som nu tillkomma

»kyrkor», skulle tillkomma jämväl »sådana särskilda trossamfund och trossammanslutningar,

vilka utöva kyrklig verksamhet». Frågan huruvida särskilt

trossamfund eller trossammanslutning vore för handen skulle därvid,

enligt vad kommittén föreslagit under punkt 7 i anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen,

bedömas enligt religionsfrihetslagen. I nämnda anvisningspunkt

ha vidare upptagits bestämmelser angående när samfundets eller

sammanslutningens verksamhet skulle vara att betrakta såsom kyrklig.

I propositionen med förslag till religionsfrihetslag har emellertid uppdelningen

i särskilda trossamfund och trossammanslutningar icke bibehållits.

I förslaget till religionsfrihetslag talas sålunda endast om »trossamfund»,

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 175.

varmed förstås, förutom svenska kyrkan, sammanslutning för religiös verksamhet,

vari ingår att anordna gudstjänst. I övrigt meddelas inga som helst

bestämmelser angående de förutsättningar, under vilka »trossamfund» skall

anses vara för handen.

I princip har jag icke någon erinran mot dissenterlagskommitténs förslag

att trossamfunden skola, liksom »kyrkor», medgivas frihet från inkomstskatt

för annan inkomst än av fastighet och av rörelse [53 § 1 mom.

e) kommunalskattelagen].

Emellertid synes det angeläget att man i skatteförfattningarna meddelar

vissa bestämmelser i syfte att närmare avgränsa den grupp av sammanslutningar,

för vilka skattelättnader böra ifrågakomma. Därest dylika bestämmelser

icke skulle meddelas, skulle beskattningsmyndigheterna nämligen

ställas inför stora svårigheter vid prövningen av de enskilda fallen och skatlelindring

skulle dessutom komma att meddelas i alltför vidsträckt omfattning.

Vad först angår frågan om de religiösa samfundens rättsliga ställning

över huvud taget vill jag erinra om att detta spörsmål behandlats av chefen

för justitiedepartementet i propositionen angående religionsfrihetslagen.

Chefen för justitiedepartementet har därvid anfört bl. a. att det stora flertalet

av de religiösa samfund, som funnes i vårt land, i privaträttslig mening

finge betraktas som ideella föreningar. Några allmänna lagbestämmelser

om sådana föreningar funnes icke, men i rättspraxis ansåges en

ideell förening vara ett rättssubjekt, så snart den erhållit en någorlunda

fast organisation. I detta hänseende syntes böra krävas att för föreningen

antagits stadgar, utvisande hur beslut skulle fattas, samt att styrelse blivit

utsedd. De större frikyrkorörelserna i vårt land byggde på lokala församlingar,

vilka i allmänhet finge anses uppfylla de nu angivna kraven

och således i privaträttslig mening vore att betrakta som särskilda rättssubjekt.

Såsom förut nämnts har dissenterlagskommittén föreslagit att skattelättnader

skulle medgivas allenast sådana trossamfund, vilka »utöva kyrklig

verksamhet». För att ett samfunds verksamhet skall betraktas såsom

kyrklig har kommittén krävt bl. a. att samfundet skulle ha pastorer eller religionslärare.

Häremot har invänts att det funnes samfund som av principiella

skäl icke anställde pastorer eller religionslärare utan läte deras uppgifter

handhas av lekmän. Då ett samfund icke av en sådan anledning synes

böra komma i en sämre ställning i beskattningshänseende, föreslår jag

att denna betingelse för att kyrklig verksamhet skall anses vara förhanden

utmönstras ur författningstexten. Övervägande skäl synas mig däremot tala

för att bibehålla det av kommittén uppställda kravet på att ett samfund

skall disponera kyrkolokal för att få skattebefrielse. Kommittén har såsom

förutsättning för skattefrihet vidare uppställt kravet att samfundet regelbundet

förrättade offentlig gudstjänst, vilken överensstämde med kristen

eller mosaisk trosåskådning. I något yttrande har emellertid påpekats att

ansvaret för gudstjänsterna vanligen låge hos de enskilda församlingarna

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 175.

47

och icke hos samfundet såsom sådant. Med anledning härav torde författningstexten

böra på motsvarande sätt jämkas. Något krav på att gudstjänsten

skall överensstämma med kristen eller mosaisk trosåskådning, anser

jag emellertid icke böra uppställas.

Jag tillstyrker sålunda att 53 § 1 inom. e) kommunalskattelagen kompletteras

i så måtto, att skattefrihet för annan inkomst än inkomst av fastighet

och av rörelse medgives jämväl trossamfund (andra än svenska kyrkan),

därest de utöva kyrklig verksamhet. I punkt 7 av anvisningarna till

53 § böra i anslutning härtill upptagas bestämmelser angående när verksamheten

skall anses som »kyrklig», vilka bestämmelser böra utformas

på sätt jag nyss angivit.

Motsvarande ändring bör vidtagas i 7 § förordningen om statlig inkomstskatt.

I samband med de nu föreslagna ändringarna bör i punkt 7 av anvisningarna

till 53 § kommunalskattelagen upptagas en bestämmelse — på

sätt dissenterlagskommittén föreslagit —- angående vad som avses med begreppet

kyrka i 53 § 1 inom. e). I nämnda anvisningspunkt bör sålunda

upptagas en bestämmelse att med kyrka avses en till svenska kyrkan hörande

lokalkyrka, domkyrka e. d. i dess egenskap av ägare till viss för

svenska kyrkans verksamhet avsedd egendom. Begreppet kyrka kommer sålunda,

om detta förslag godtages, att avse allenast vissa till svenska kyrkan

anknutna rättssubjekt. I likhet med dissenterlagskommittén anser

jag emellertid övervägande skäl tala för att trots denna inskränkning bibehålla

ordet »kyrka» som beteckning på de här avsedda rättssubjekten.

I fråga om kommitténs förslag rörande befrielse från fastighetsskatt

har jag i princip intet att erinra. Den föreslagna bestämmelsen i 5 § 1 mom.

h) kommunalskattelagen om skattefrihet för »kyrkobyggnader och bönehus»

torde emellertid böra inskränkas till att avse allenast sådana »kyrkobyggnader

och bönehus, vari offentlig gudstjänst förrättas». Såsom kammarrätten

påpekat erfordras ett dylikt tillägg för att icke skattefriheten

skall få en alltför vidsträckt omfattning.

Kommittéförslaget innefattar icke några bestämmelser om skattefrihet

för stiftelser med religiösa ändamål. Några sådana bestämmelser synas

icke heller böra meddelas i detta sammanhang. Som kommittén har framhållit

bör en reglering av donationsfonders skatterättsliga behandling icke

ske på ett isolerat område utan gälla alla de fall, där frågan kan få aktualitet.

De principer, som ligga till grund för rådande praxis, böra tillämpas

även beträffande stiftelser på förevarande område.

Vännernas samfund, Helgelseförbundet och Evangeliska brödraförsamlingen

ha i remissyttrandena hemställt, att de måtte hänföras till sådana

samfund som skola erhålla en i skattehänseende privilegierad ställning.

Härför fordras enligt de av mig föreslagna bestämmelserna allenast att

samfundet är ett rättssubjekt och disponerar kyrkolokal, där offentlig

gudstjänst regelbundet förrättas av samfundet eller dess församlingar.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 17o.

Huruvida förenämnda samfund uppfylla dessa krav får avgöras vid rättstillämpningen.

En remissinstans har föreslagit att det skulle överlämnas åt Kungl. Maj:t

att avgöra vilka religiösa sammanslutningar, som skulle anses uppfylla

villkoren för skattefrihet. En dylik anordning torde emellertid om möjligt

böra undvikas. Med de nu föreslagna förenklade bestämmelserna synes mig

denna anordning icke heller erforderlig.

Kammarrätten har uttalat farhågor för att ett bifall till kommitténs förslag

i nu förevarande del skulle medföra att de religiösa sammanslutningarnas

verksamhet och egendom komme att ökas, varigenom ytterligare intäkter

och förmögenhetstillgångar skulle komma att undandragas det allmännas

beskattningsrätt. I detta sammanhang vill jag erinra om att 1936

års skattekommitté förordade att de sammanslutningar, som kunde ifrågakomrna

till skattefrihet, avskilde all ekonomisk verksamhet och läte densamma

övertagas av särskilda rättssubjekt. Evangeliska fosterlandsstiftelsen,

Svenska missionsförbundet och Sällskapet svenska baptistmissionen ha

i en till finansdepartementet under år 1939 inkommen skrift, vari de anhållit

om utvidgning av skattefriheten för religiösa sammanslutningar, förklarat

sig ämna, i den mån så icke redan skett, överflytta bokförlagsrörelse

och annan näringsverksamhet på särskilda för ändamålet bildade bolag.

Beträffande religiösa sammanslutningar, som icke på nyss angivet sätt

överlåta sin ekonomiska verksamhet å särskilda rättssubjekt, måste vid

taxeringsarbetet uppmärksamhet ägnas åt kontrollen av att deras inkomst

av rörelse blir vederbörligen beskattad. Med hänsyn till de restriktiva bestämmelser

som gälla för ideella föreningar i allmänhet kan det vidare, som

kammarrätten påpekat, icke anses uteslutet att vissa i skattehänseende icke

privilegierade föreningar kunna komma att försöka bereda sig skatteförmåner

genom att under religiös täckmantel driva propaganda för icke kyrkliga

syften. Det är därför av vikt att vid tillämpningen av bestämmelserna

tillses, att skattefrihet icke medges åt andra samfund än dem som verkligen

utöva kyrklig verksamhet.

Kommittén har ansett att enligt 5 § 1 mom. e) kommunalskattelagen i

dess föreslagna lydelse skattefrihet skulle komma att åtnjutas för lokaler,

avsedda för utbildning av trossamfundens pastorer, predikanter och övriga

församlingstjänare. Kammarrätten har med anledning av kommitténs uttalande

anmärkt att, om kommitténs uppfattning vore riktig, borde väl

även av dessa samfund inrättade skolor för religiös undervisning åt andra

personer åtnjuta samma förmåner. Kammarrätten har ifrågasatt om icke

cn sådan utvidgning av skattefriheten ginge för långt. Kommittén har, enligt

vad jag inhämtat, grundat sitt uttalande därå, att lokaler för utbildning

av församlingstjänare enligt kommitténs mening måste anses avsedda

för ifrågavarande institutioners verksamhet såsom sådana. Utbildningen av

församlingstjänare har kommittén nämligen förmenat vara en nödvändig

förutsättning för samfundens fortbestånd. Av en sådan tolkning synes alltså

icke behöva följa att alla skolor för religiös undervisning bliva skattefria.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

Kommittén har framhållit det såsom otillfredsställande att enligt gällande

rätt skatteplikt till fastighetsskatt ansetts föreligga för religiösa sammanslutningars

predikant- och vaktmästarbostäder i bönehus, under det att

tjänstebostäder för folk- och småskollärare samt till skola hörande vaktmästarbostäder

i praxis icke ansetts skattepliktiga. Som kommittén har påpekat

har 1944 års skattesakkunniga i ett år 1945 avgivet betänkande föreslagit

att skatteplikt till fastighetsskatt skall föreligga för byggnad, som

anvisas till tjänstebostad åt folkskolans lärare. Frågan om de religiösa sammanslutningarnas

predikant- och vaktmästarbostäder torde emellertid, som

kommittén har förutsatt, få upptagas till behandling i samband med att

nyssnämnda betänkande blir föremål för prövning.

B. ARVS- OCH GÅVOBESKATTNINGEN.

Beskattningen av arv och gåvor sker för närvarande enligt förordningen

den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt. Före tillkomsten av

nämnda förordning gällde förordningen den 19 november 1914 (nr 381)

om arvsskatt och skatt för gåva, vilken förordning under sin giltighetstid

ändrades vid flera tillfällen.

Vad angår arvsbeskattningen har densamma enligt såväl 1914 års som

1941 års arvsskatteförordning formen av en arvslottsskatt, utgående å arvingars

och testamentstagares särskilda lotter i dödsboet. Skattskyldig är

vederbörande arvinge eller testamentstagare. Skatten är dubbelt progressiv,

nämligen dels i förhållande till lottens storlek dels ock i förhållande till

avtagande släktskap. I enlighet härmed fördelas de skattskyldiga i tariffen

för skattens beräkning på fyra klasser, envar med progressiv skatteskala.

Av dessa skatteskalor är skalan i klass I den lägsta och skalan i klass IV

den högsta.

I fråga om juridiska personers testamentsförvärv gällde enligt 1914 års

förordning, att endast kronan var befriad från erläggande av arvsskatt, medan

samtliga övriga juridiska personer voro underkastade skyldighet att

gälda sådan skatt. Vissa av dem kommo emellertid i åtnjutande av skattelindring

så till vida, att skatten beräknades enligt en annan klass i tariffen

än den högsta.

Den nu gällande arvsskatteförordningen medförde vissa ändringar i

fråga om beskattningen av juridiska personers testamentsförvärv. Dessa

ändringar inneburo i huvudsak dels en utvidgning av skattefriheten vid

arvsbeskattningen dels ock, vad angår arvsskattens beräkning, vissa ändringar

med avseende å de juridiska personernas fördelning å de olika

klasserna.

Enligt 3 § i 1941 års förordning äro från arvsskatt befriade:

staten,

stiftelse eller sammanslutning med huvudsakligt ändamål att under samverkan

med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar,

4 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. AV 175.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att

främja barns eller ungdoms vård och fostran eller utbildning eller att

främja vård av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta, dock icke där ändamålet

är att sålunda tillgodose medlemmar av viss eller vissa släkter eller

utom riket bosatta utlänningar, samt

stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att

främja vetenskaplig undervisning eller forskning.

Skattebefrielse tillkommer dock icke sammanslutning, som har till syfte

att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, och ej

heller utländsk stiftelse eller sammanslutning.

Med hänsyn till den sålunda gjorda utvidgningen av skattefriheten ansågs

ett upptagande av vissa juridiska personer under klass II i tariffen ej

längre vara erforderligt. De förut under klass II upptagna juridiska personerna

komma, åtminstone i huvudsak, i åtnjutande av skattefrihet enligt

3 §. Enligt 1941 års förordning förekomma juridiska personer först under

klass III, till vilken klass hänföras:

kyrka, landsting, kommun eller annan menighet ävensom hushållningssällskap,

stiftelse med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala,

politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella

eller eljest allmännyttiga ändamål,

stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja landets näringsliv, samt

registrerad understödsförening eller sådan sammanslutning, som, utan

att hava till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska

intressen, huvudsakligen fullföljer tidigare angivet ändamål,

samtliga under förutsättning att fråga är om svensk juridisk person och

skattebefrielse ej åtnjutes enligt 3 §.

För övriga juridiska personer beräknas arvsskatten enligt klass IV.

Dessa bestämmelser innebära således, att vissa rättssubjekt, som verka

för ändamål av i särskilt hög grad allmännyttigt slag, äro befriade från

arvsskatt för sina testamentsförvärv samt att övriga rättssubjekt med allmännyttigt

ändamål tillgodosetts genom skattelindring på så sätt att desamma

placerats i klass III. Till sistnämnda grupp höra bl. a. de juridiska

personer, som kunna hänföras under begreppet »kyrka», samt stiftelser och

sammanslutningar med huvudsakligt syfte att främja religiösa ändamål.

Likaledes hänföras till klass III svenska kyrkans församlingar (såsom ingående

i »annan menighet»).

Vid gåvobcskattningen gäller med avseende å skattens beräkning samma

tariff som vid arvsbeskattningen. Skattskyldig till gåvoskatt är gåvans

mottagare. Emellertid är skattefriheten vid gåvobeskattningen betydligt

mera vidsträckt än vid arvsbeskattningen. Till stöd för den utvidgade befrielsen

från gåvoskatt har närmast åberopats det skälet, att benägenheten

att genom gåvor understödja allmännyttiga institutioner kunde befaras

komma att minskas, om en del av gåvan toges i anspråk för gäldande av

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

51

gåvoskatt. Detta skäl har ansetts göra sig gällande med större styrka vad

angår gåvor än i fråga om testamentsdonationer. I och med arvfallet inträder

nödtvunget en äganderättsövergång, och arvlåtaren har att räkna med

att därvid kvarlåtenskapen i sin helhet blir föremål för arvsbeskattning. I

såväl 1914 års som 1941 års förordning har sålunda frihet från gåvoskatt

medgivits vissa juridiska personer med allmännyttigt ändamål. Enligt 38 §

i 1941 års förordning äro sålunda — förutom de i 3 § omförmälda juridiska

personerna—• samtliga de under klass III uppräknade slagen av rättssubjekt

befriade från gåvoskatt. Skattebefrielse enligt 38 § tillkommer dock

endast svensk juridisk person. Från skattebefrielse enligt samma paragraf

undantagas även sådana fall, där givaren för sin livstid eller för viss tid

förbehållit sig nyttjanderätt till eller rätt till ränta, avkomst eller annan

förmån av den bortgivna egendomen eller del därav.

Såsom härav framgår äro gåvor till rättssubjekt med religiösa ändamål

under nyss angivna förutsättningar helt frikallade från gåvoskatt.

Genom beslut vid 1947 års riksdag har den gällande arvslottsbeskattningen

kompletterats med en särskild kvarlåtenskapsskatt, vilken skall

gäldas av det oskiftade dödsboet. Bestämmelserna härom finnas i förordningen

den 26 juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt, vilken trätt i

kraft den 1 januari 1948. Kvarlåtenskapsskatt, som utgår enligt en progressiv

skala, skall erläggas i fall då behållningen i boet överstiger 30 000

kronor. Vid beräkningen av den skattepliktiga kvarlåtenskapen må dock

vissa avdrag göras. Sålunda skall i den skattepliktiga kvarlåtenskapen

bl. a. icke ingå efterlevande makes giftorättsandel. Av intresse i detta sammanhang

är vidare, att vid den skattepliktiga kvarlåtenskapens beräkning

skall från behållningen i boet avräknas lott, som på grund av arv eller

testamente tillfaller juridisk person som enligt 3 eller 38 § arvsskatteförordningen

är befriad från arvsskatt eller gåvoskatt. Testamentslegat till

juridiska personer med allmännyttigt (däribland religiöst) ändamål undantagas

därigenom från kvarlåtenskapsbeskattning.

Enligt förordningen om kvarlåtenskapsskatt skall skatt såsom för kvarlåtenskap

även erläggas för vissa gåvor. Skattskyldighet föreligger dock ej

för sådan gåva till i 3 eller 38 § arvsskatteförordningen omförmäld juridisk

person, för vilken befrielse från gåvoskatt åtnjutes.

Efter tillkomsten av 1941 års förordning har inom riksdagen frågan

om ändring av bestämmelserna rörande beskattningen av nu förevarande

juridiska personers testamentsförvärv vid ett tillfälle varit under behandling.

I motioner vid 1955 urs riksdag yrkades sålunda, att kyrka, landsting,

kommun eller annan menighet ävensom hushållningssällskap måtte

befrias från erläggande av arvsskatt vid testamentsförvärv. På hemställan

av bevillningsutskottet föranledde dessa motioner icke någon riksdagens

åtgärd. Utskottet erinrade därvid om den inom dissenterlagskommittcn pågående

utredningen rörande bl. a. kyrkosamfundens och de frikyrkliga

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

sammanslutningarnas rättsliga ställning samt framhöll, att vid denna utredning

jämväl frågan om dessa juridiska personers behandling i beskattningshänseende

torde komma under övervägande. Resultatet av berörda

utredning borde enligt utskottets mening avvaktas. På grund därav och då

bestämmelserna i ämnet tillkommit så nyligen som år 1941, ansåge sig utskottet

icke böra tillstyrka bifall till motionerna.

I yttrandena till dissenterlagskommittén ha önskemål framställts om ändrad

lagstiftning av Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, Missionssällskapet

Bibeltrogna vänner, Svenska alliansmissionen, Svenska baptistsamfundet,

Svenska missionsförbundet och Örebro missionsförening, önskemålen gå ut

på att beskattningen av testamentsförvärv för religiösa sammanslutningar

skall ske med tillämpning av klass II.

Sålunda liar Svenska baptistsamfundet ifrågasatt det lämpliga i att å

arv för missionsändamål uttages skatt enligt klass III. Samfundet har därvid

framhållit, att de fria samfunden för sin mycket omfattande mission

vore beroende av frivilliga gåvor i motsats till statskyrkan, där i varje

fall för den övervägande delen av evangelisk verksamhet inom landet uttaxering

ägde rum, en uttaxering vari även de frikyrkliga finge deltaga.

Det vore under sådana förhållanden rättvist att ett stöd från statens sida

medgåves åtminstone i den formen, att donationer för religiös och social

verksamhet bleve, om icke skattefria, så dock skattepliktiga efter klass II.

Därigenom skulle också givare av dylika donationer uppmuntras.

Dissenterlagskommittén har anfört:

Enligt 3 § i 1941 års förordning om arvsskatt och gåvoskatt äro vissa

juridiska personer med i särskilt hög grad allmännyttigt ändamål befriade

från skattskyldighet vid såväl arvs- som gåvobeskattningen. Juridiska personer

med religiöst ändamål äro ej omnämnda i detta stadgande. Om här

bortses från den enligt 3 § medgivna skattebefrielsen, äro emellertid stiftelser

och sammanslutningar med religiöst ändamål likställda med alla

andra rättssubjekt, vilka främja allmännyttiga ändamål. Vid arvsbeskattiiingen

gäller sålunda, att bl. a. stiftelser och sammanslutningar med huvudsakligt

syfte att främja religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga,

idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga

ändamål erlägga arvsskatt enligt klass III i tariffen för skattens beräkning.

Denna likställighet föreligger även i förhållande till församlingarna

inom svenska kyrkan, vilka likaledes hänföras till klass III. Beträffande

gåvobeskattningen gäller enligt 38 §, att samtliga de juridiska personer,

vilka omförmälas i 3 § eller som vid arvsbeskattningen äro hänförliga

till klass III, under vissa förutsättningar äro befriade från gåvoskatt.

Gåvor till stiftelser och sammanslutningar med religiöst ändamål äro

således i regel fritagna från gåvoskatt. Sådana stiftelser och sammanslutningar

beröras ej heller av den år 1947 införda kvarlåtenskapsskatten. För

egendom, som genom testamente eller såsom gåva tillfaller juridisk person

med allmännyttigt ändamål, utgår nämligen icke kvarlåtenskapsskatt.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

53

Den fråga, som här uppkommer till bedömande, är således närmast,

huruvida de nuvarande bestämmelserna rörande arvsskatt för testamentslegat

till sammanslutningar med religiöst ändamål kunna anses tillfredsställande.

En jämförelse får därvid göras med den ställning, som i beskattningshänseende

intages av andra likartade rättssubjekt. Kommittén

kan ur denna synpunkt sett icke finna någon anledning till erinran mot

ifrågavarande bestämmelser. Eftersom landsting, kommuner och andra menigheter

(församlingar inom svenska kyrkan däri inbegripna) äro placerade

i klass III, böra även kyrkor och andra rättssubjekt med religiöst

ändamål hänföras till samma klass. De i några yttranden till kommittén

uttalade önskemålen om en uppflyttning vid arvsbeskattningen av religiösa

sammanslutningar från klass III till klass II bero sannolikt på ett

förbiseende i så måtto, att de genom 1941 års förordning vidtagna ändringarna

i klassindelningen icke beaktats. Numera förekomma icke några

juridiska personer i klass II.

Kommitténs förslag synes ej heller i redaktionellt avseende behöva föranleda

någon ändring av hithörande bestämmelser i arvsskatteförordningen.

Därest kommitténs förslag genomföres, komma särskilda trossamfund

och trossammanslutningar att inrymmas inom det mera vidsträckta begreppet

sammanslutning med huvudsakligt syfte att främja religiöst ändamål.

Det bör dock uppmärksammas, att — såsom i annat sammanhang

närmare utvecklats —- efter genomförandet av kommitténs förslag med

kyrka kommer att avses endast sådana fall, där vederbörande lokalkyrka,

domkyrka e. d. såsom ägare till viss för svenska kyrkan avsedd egendom

anses utgöra juridisk person, varemot de nuvarande erkända samfunden

av främmande trosbekännare, vilka enligt nu gällande bestämmelser anses

ingå i begreppet kyrka, enligt förslaget ej skulle göra detta. Såsom framgår

av vad nyss nämnts har detta emellertid i sak ej någon betydelse.

Emot kommitténs här återgivna uttalanden har ingen särskild erinran

framställts i yttrandena över betänkandet.

Departementschefen. Icke heller jag finner anledning föreligga till ändring

av gällande bestämmelser om de religiösa sammanslutningarnas ställning

vid arvs- och gåvobeskattningen.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

III. Lindring i skattskyldigheten för kyrkligt ändamål för

dem, som ej tillhöra svenska kyrkan.

A. GÄLLANDE BESTÄMMELSER M. M.

Enligt 13 § förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare

och deras religionsövning må de för särskilda kyrkliga förättningar

stadgade avgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller

betjäning ej påföras främmande trosförvant i annat fall än att sådan förrättning

blivit på hans egen begäran verkställd. I övrigt hänvisas i nämnda

författningsrum till den lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan

samt hennes prästerskap och betjäning, som enligt lag den 16 oktober 1908

tillkommer vissa främmande trosbekännare. En bestämmelse av samma

innebörd som i nyssberörda 13 § fanns redan i 1860 års religionsfrihetsförordning.

Genom nämnda lag av år 1908, sådan densamma lyder enligt lag den 2

juni 1950 (nr 282), har stadgats, att vid debitering av i slutlig eller tillkommande

skatt ingående avgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap,

kyrkomusiker eller betjäning, vilka efter kyrkostämmas beslut eller

eljest utdebiteras, skall iakttagas att för den till kommunal inkomstskatt

beskattningsbara inkomsten dylika avgifter skola med endast hälften av det

belopp, som eljest bort utgå, påföras medlemmar av sådan i riket befintlig

församling av främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, vilken äger

rätt till offentlig religionsutövning. Vad sålunda stadgats skall dock gälla endast

såvida de främmande trosbekännarna före den 1 januari det år, då debitering

av de i slutlig skatt ingående avgifterna verkställes, i laga ordning

övergått till eller eljest rättsligen tillhört och fortfarande tillhöra den främmande

församlingen.

I ändamål att dylik lindring må tillgodokomma omförmälda främmande

trosbekännare skall enligt nämnda lag intyg om deras namn och bostad ävensom

därom att de under tiden från och med den 1 januari tillhört och fortfarande

tillhöra den främmande församlingen av denna församlings föreståndare

utfärdas och före april månads utgång tillställas vederbörande pastorsämbete,

som har att före den 1 juni översända intyget, behörigen, granskat,

till vederbörande lokala skattemyndighet.

Beträffande lagens tillämpningsområde har stadgats den inskränkningen

att, om avgifterna till prästerskapets avlöning äro grundade å löneregleringsresolution,

fastställd enligt förordningen angående allmänt ordnande av

prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 eller å äldre konvention eller förening,

eller om avgifterna till kyrkobetjäningens avlöning utgå efter andra

grunder än dem, som äro stadgade för utgörande av allmän kommunalskatt,

må nedsättning i dylika avgifter ej äga rum.

Den enligt 1908 års lag medgivna skattelindringen för främmande trosbekännare

hänför sig således endast till sådana avgifter, som påföras för

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomsten. Skattelindring

är däremot ej medgiven beträffande avgifter, som utgå för fastighet.

Enligt en samtidigt med 1908 års lag utfärdad kungörelse ägde vederbörande

församling att av allmänna medel undfå ersättning med belopp, motsvarande

lindringen, där det avgiftsbelopp, för vilket befrielse åtnjutits, för

året uppgått till sammanlagt minst 50 kronor.

Församlingarnas rätt till ersättning av statsmedel till följd av ifrågavarande

skattelindring avskaffades emellertid genom beslut vid 1942 års riksdag.

I 1925 års religionsfrihetssakkunnigas betänkande angående vidgad rätt

till utträde ur svenska kyrkan (SOU 1927: 13) upptogs ånyo frågan om

skattelindring för dem som ej tillhöra svenska kyrkan. Beträffande rätten

till utträde ur svenska kyrkan föreslogo de sakkunniga, att den, som ville

uttfäda, skulle kunna göra detta utan uppgivande av något trossamfund,

till vilket han ville övergå. I fråga om skattskyldigheten föreslogo de sakkunniga,

att lindring däri skulle beredas alla dem, som enligt de sakkunnigas

förslag kunde komma att intaga en ställning utanför statskyrkan.

Nedsättning skulle sålunda ske med hälften av de avgifter till kyrkliga

ändamål, som utgingo på grundval av taxeringen till bevillning för inkomst

av fast egendom, kapital eller arbete, dock med undantag för avgifter på

grund av äldre lönereglering. Skattelindring skulle däremot icke medgivas

beträffande avgifter, som utgingo för fast egendom. Liksom enligt 1908 års

lag förutsattes för erhållande av den föreslagna skattelindringen, att vederbörande

sedan början av det år, då debitering av avgifterna verkställdes,

icke tillhört svenska kyrkan. Ersättning skulle beredas församlingarna för

den genom skattelindringen uppkommande förlusten, då densamma uppginge

till minst 100 kronor. Såsom ett provisorium borde ersättningen utgå

av kyrkofondens medel.

I remissyttrandena över 1925 års religionsfrihetssakkunnigas förslag kommo

delade meningar till uttryck angående lämpligheten av förslagets genomförande

i denna del. Förslaget har ej framlagts för riksdagen.

B. SAMBANDET MELLAN RÄTTEN TILL FRITT UTTRÄDE UR SVENSKA

KYRKAN OCH RÄTTEN TILL LINDRING I SKATTSKYLDIGHETEN

FÖR KYRKLIGT ÄNDAMÅL.

Inledning.

Den skattelindring, som enligt 1908 års lag tillkommer dom, som tillhöra

av staten erkända samfund av främmande trosbekännare, motiverades vid

sin tillkomst till stor de! av billighetssynpunkter. Dissenterskattckommittén,

vars betänkande låg till grund för 1908 års lagstiftning, anförde sålunda

bl. a., att vid bedömandet av frågan om främmande trosbekännares rätt till

lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan och hennes funktionärer

billighetens grundsatser visserligen borde tillämpas och individernas reli
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

giösa känslor tillbörligt beaktas, men att man icke finge bortse därifrån att

Sveriges grundlagar hävdade såsom en statsangelägenhet den lutherska kyrkans

upprätthållande ävensom att staten ålagt det svenska prästerskapet

mångfaldiga rent borgerliga bestyr, vilka avsåge alla medborgare utan hänsyn

till deras trosbekännelse. Även andra än statsreligionens bekännare

måste följaktligen, yttrade kommittén, såsom statsborgare och medlemmar

av kommunerna finna sig i att genom skattebidrag främja de statskyrkliga

ändamålen i en av omständigheterna påkallad utsträckning. Såsom skäl

för skattelindring åberopade kommittén vidare bl. a., att främmande trosbekännare

hade skattskyldighet till såväl svenska kyrkan som egen församling

samt att motsvarighet mellan skatteplikt och rösträtt icke förelåge.

Skattelindringens begränsning till sådana kristna eller mosaiska trosbekännare,

som i laga ordning övergått till eller eljest rättsligen tillhörde någon i

riket befintlig, lagligen erkänd församling av främmande trosbekännare,

motiverades av kommittén med att det eljest kunde befaras att personer

blott för vinnande av lindring i skattskyldigheten anmälde sig till utträde ur

kyrkan, särskilt när större utgifter för kyrkliga ändamål förestode.

W25 års religionsfrihetssakkunniga funno att hänsyn till religions- och

samvetsfrihetens princip samt till den omständigheten, att personer, vilka

icke tillhörde statskyrkan, måste förvägras rösträtt i kyrkliga angelägenheter,

kunde åberopas till stöd för skattelindring åt alla dem, som enligt de

sakkunnigas förslag kunde komma att intaga en ställning utanför statskyrkan.

För vissa grupper bland dessa personer, nämligen de, som vore anslutna

till annat trossamfund, kunde även det skälet åberopas, att de, om

lindring ej medgåves, skulle bliva betungade med en dubbel avgiftsplikt till

kyrkliga ändamål. Det skulle även enligt de sakkunnigas mening kunna anföras

— och detta gällde samtliga grupper — att personer, som icke tillhörde

statskyrkan, ej kunde antagas hava gagn eller åtminstone icke lika stort

gagn av de statskyrkliga inrättningarna och den statskyrkliga verksamheten

som kyrkans egna medlemmar, varför även ur denna synpunkt en lindring

i avgifterna till sagda ändamål kunde anses böra av billighetsskäl medgivas

ifrågavarande personer.

Gentemot de invändningar, som ur statsrättslig synpunkt kunde anföras

mot den ifrågasatta reformen, nämligen den svenska kyrkans egenskap av

statskyrka, anförde de sakkunniga, att statsmedborgarna icke kunde undandraga

sig skyldigheten att indirekt, genom skatt till staten, understödja

kyrkan men att det ställde sig något annorlunda med de avgifter som uttaxerades

direkt till kyrkliga ändamål. Det statsändamål, som statskyrkan

vore avsedd att fylla, låge nämligen på ett annat plan än andra statsändamål

och kyrkans uppgift kunde rätt fyllas endast om och i den mån

samhällsmedlemmarna personligen därvid medverkade. Men de, som ställde

sig utom statskyrkan, hade icke och kunde icke ha samma personliga

solidaritet med kyrkan som hennes egna medlemmar. Staten, som tilläte

och auktoriserade denna deras ställning, finge därigenom anses hava medgivit,

att statsändamålet i fråga icke hade samma betydelse för de utom

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

kyrkan varande som för de i kyrkan kvarstående. Under sådana förhållanden

måste det anses möjligt för staten att, om goda skäl eljest talade därför,

medgiva en differentiering i den direkta skattskyldigheten till statskyrkan

och i den utsträckning omständigheterna påkallade befria dem, som

ställde sig utom kyrkan, från den direkta skattskyldigheten till densamma.

Förutsättningar för skattelindring måste dock vara, att den kunde ske utan

att den statskyrkliga verksamhetens upprätthållande äventyrades och utan

att de kvarstående kyrkomedlemmarnas berättigade intressen åsidosattes.

Mot en utsträckning av skattelindringen till andra personer än sådana,

som tillhörde erkända trossamfund, hade även åberopats, att man borde

söka garanti mot att dissenterlagens bestämmelser om rätt till utträde ur

statskyrkan skulle utnyttjas i egennyttigt syfte. Ett sätt att förhindra utträde

av ekonomiska motiv vore att låta dem, som utträdde utan att ansluta

sig till annat trossamfund, erlägga vad man skulle kunna beteckna som en

ersättningsskatt, nämligen en avgift till något annat allmänt ändamål, exempelvis

undervisningsväsendet eller samhällets barnavård, med belopp

motsvarande den lindring, de erhölle i de kyrkliga utskylderna. En sådan

anordning skulle emellertid på en omväg upphäva den skattedifferentiering,

som de sakkunniga ansåge vara motiverad.

På grund av vad sålunda anförts anslöto sig'' de sakunniga principiellt

till den meningen, att lindring i kyrkliga utskylder borde beredas alla dem,

som enligt de sakkunnigas förslag kunde komma att intaga en ställning

utanför statskyrkan.

Dissenterlagskommittén.

Den motivering, som legat till grund för nu gällande bestämmelser i ämnet,

kunde enligt dissenterlagskommitténs mening icke anses helt överensstämma

med nutida uppfattning. Att den som utträtt ur svenska kyrkan

och anslutit sig till annat trossamfund ej borde deltaga i täckandet av

sådana utgifter, som uteslutande föranleddes av svenska kyrkans religiösa

verksamhet och som sålunda uteslutande sammanhängde med tillhörigheten

till svenska kyrkan, syntes kommittén vara en ofrånkomlig konsekvens

av religionsfrihetens princip. Detta kunde alltså ingalunda betraktas

som en av enbart billighetsskäl lämnad eftergift, låt vara att även billighetsskäl

talade i samma riktning. Någon större meningsskiljaktighet syntes

numera knappast råda på denna punkt. Kommittén kunde i detta avseende

hänvisa till de över religionsfrihetssakkunnigas förslag avgivna remissyttrandena.

Den kritik, som i flera av dessa yttranden riktats mot den av

de sakkunniga föreslagna utvidgningen av skattelindringen beträffande

kyrkliga ändamål, hade sålunda närmast gällt skattelindringen för dem

som ej anslutit sig till annat trossamfund. Kommittén funne på grund av

det anförda icke erforderligt att närmare än som skett utveckla skälen för

att skattelindring med avseende å avgifterna till svenska kyrkan borde

medgivas dem som tillhörde annat trossamfund.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Mera tveksam tedde sig för kommittén frågan om skattelindring för

dem som stode utanför svenska kyrkan utan att tillhöra annat trossamfund.

Även den ståndpunkt, som sådana personer intoge, kunde bero på

samvetsskäl. Det skulle emellertid kunna invändas, att en livsuppfattning,

som toge sig dylika uttryck, icke med samma fog och i lika hög grad kunde

förtjäna respekt som en av religiös övertygelse föranledd övergång från

svenska kyrkan till annat trossamfund. Vidare kunde framhållas att religiös

verksamhet sedan gammalt intagit en särställning i jämförelse med

övrig verksamhet med allmännyttigt syfte. Enligt kommitténs mening

vore, på sätt kommittén uttalat i sin motivering för en utsträckning av

skattefriheten för religiösa sammanslutningar, den religiösa verksamhet,

vilken såsom helhet betraktad kunde anse-s vara av kyrklig karaktär, i hög

grad samhällsgagnande. Det skulle därför kunna göras gällande, att ett

avståndstagande från eller likgiltighet för detta allmänna intresse icke borde

föranleda skattelindring. Ytterligare kunde invändas, att den, som utträtt

ur svenska kyrkan utan att ansluta sig till annat trossamfund, icke finge

vidkännas några utgifter av det slag, som med skattskyldigheten till svenska

kyrkan avsåges. En åt sådana personer medgiven skattelindring skulle alltså

för dem innebära en förmån, vilken ej komme andra till del. Att detta

kunde väcka betänkligheter vore förståeligt. Frågan måste emellertid ses

i samband med spörsmålet om rätten till fritt utträde ur svenska kyrkan.

Ansåges rätten till sådant utträde böra genomföras, vilket kommittén förordat,

måste det enligt kommitténs uppfattning vara principiellt oriktigt

att av de utträdda kräva bidrag till täckande av kostnaderna för kyrkans

religiösa verksamhet. Ett utträde med bibehållande av samma ekonomiska

förpliktelser gentemot kyrkan som före utträdet ålegat den utträdande

kunde icke sägas vara fullt fritt. Att märka vore även, att den utträdde vid

ett bibehållande av skattskyldigheten till svenska kyrkan komme i ett

sämre läge än före utträdet, i det avseendet att han icke ägde möjlighet att

deltaga i bestämmandet av de utgifter, till vilka han finge bidraga. Å andra

sidan funnes det visst fog för den uppfattningen att även den, som utträtt

ur svenska kyrkan utan att ansluta sig till annat trossamfund, hade något

gagn av den kyrkliga verksamheten. Jämväl för en sådan person kunde

det anses vara till fördel att leva i ett samhälle med religiöst ordnade

förhållanden. Så kunde man i varje fall se saken ur allmän synpunkt. Det

syntes emellertid icke kunna förnekas, att den religiösa verksamheten icke

hade samma betydelse för en sådan person som för den, vilken tillhörde

svenska kyrkan eller ett annat trossamfund. Ett bibehållande av skattskyldigheten

måste vidare anses innebära, att kyrkan i ifrågavarande avseende

tillerkändes ett företräde framför andra trossamfund, något som ej

syntes vara i överensstämmelse med nutida uppfattning.

På grund av det anförda ansåg dissenterlagskommittén rätten till utträde

ur svenska kyrkan böra åtföljas av skattelindring till kyrkliga ändamål

för den utträdde även i de fall, då vederbörande ej anslutit sig till

annat trossamfund.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

Dissenterlagskommittén framhöll, att det givetvis vore av vikt, att bestämmelserna

om skattelindring för ur svenska kyrkan utträdda personer

utformades på sådant sätt att desamma icke direkt uppmuntrade till utträde

av ekonomiska motiv. Kommittén hade icke förbisett, att, om skattelindring

tillerkändes envar, som begagnade den föreslagna vidgade rätten

till utträde ur .svenska kyrkan, detta kunde i än högre grad locka till utträde

än man tänkt sig vid tillkomsten av 1908 års lagstiftning. Visserligen

torde väl den åsyftade skattelättnaden i allmänhet bliva relativt obetydlig,

men församlingar funnes dock, särskilt på landsbygden, där utdebiteringen

till kyrkliga ändamål vore ganska hög, och det kunde tänkas,

att en och annan i en dylik församling boende .skulle vilja begagna utvägen

att utträda ur svenska kyrkan för att därigenom minska sin samlade

skattebörda.

I detta sammanhang erinrade dissenterlagskommittén om att frågan om

införande av en ersättningsskatt för dem, som utträda utan

att ansluta sig till annat trossamfund såsom kompensation för skattelindringen,

för att förhindra utträde av ekonomiska motiv ingående diskuterats

av religionsfrihetssakkunniga. Mot införandet av en sådan skatt hade religionsfrihetssakkunniga

bl. a. anfört följande. Genom ersättningsskatten

skulle på en omväg upphävas den skattedifferentiering, som de sakkunniga

ansett vara motiverad, och ersättningsskatten skulle även i praktiken

medföra allvarliga olägenheter. Den kunde svårligen utmätas annorlunda

än i förhållande till storleken av de avgifter från vilka vederbörande erhållit

befrielse. Man kunde nämligen med hänsyn till den växlande storleken

av utdebiteringen för kyrkliga ändamål inom olika församlingar och

under olika år icke tänka sig något i förväg fixerat avgiftsbelopp. De personer,

varom här vore fråga, skulle således alltjämt få betala belopp, vilkas

storlek bleve beroende av de i kyrkan kvarstående församlingsmedlemmarnas

beslut, i vilka de icke finge deltaga. I den mån statsmedel av skattenatur

användes för fyllande av den brist i församlingarnas kassor, som

uppstått genom utträdet, måste de utträdande deltaga även i dessa medels

anskaffande och komine då utträdet att medföra en ökad skattskyldighet.

Vidare vore det att befara, att en dylik ersättningsskatt kunde leda till

disposition av skattemedel för tillfredsställande av behov, som eljest icke

skulle ha utsikt att bliva tillgodosedda. Den inflytande ersättningsskatten

måste nämligen på något sätt användas, under det att den i församlingarnas

kassor uppkommande bristen i allt fall måste fyllas. Slutligen hade

framhållits, att uppbörden och redovisningen av ifrågavarande avgiftsbelopp

skulle medföra besvär och kostnader, som ofta nog icke komme att

.stå i proportion till beloppens storlek. De sakkunniga hade på grund av

det anförda ansett sig böra låta tanken på införandet av en ersättningsskatt

falla.

Dissenterlagskommittén höll före, att så starka praktiska skäl talade

emot införande av en ersättningsskatt, att detta ej borde ifrågakomma.

Därvid anslöt ,sig kommittén till de synpunkter, som anförts av religions
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

frihetssakkunniga. Därjämte framhöll kommittén, att den syn på ersättningsskatten,

varåt tidigare givits uttryck, ej vore så omedelbart tillgänglig

för gemene man, att man kunde räkna med allmän förståelse för densamma.

Sannolikt skulle en dylik skatt i många fall uppfattas såsom ett

förfarande, avsett att på en omväg hålla de ur kyrkan utträdda bundna

vid de förpliktelser, mot vilka de i religionsfrihetens namn reagerade.

Dissenterlagskominittén anförde vidare, att det förefölle kommittén som

om införandet av systemet med skatt vid källan borde föranleda en tillbakaflytlning

av den för s kattelind ringens inträdande avgörande

tidpunkten. Det syntes sålunda rimligt, om såsom villkor

för skattelindring krävdes, att vederbörande under hela det kalenderår,

varunder den beskattade inkomsten åtnjutits, icke tillhört svenska kyrkan.

Skattelindring skulle då tillkomma den, som sedan början av det kalenderår

som närmast föregått taxeringsåret, icke tillhört svenska kyrkan.

Enär de uppbördsterminer, som komme närmast efter avräkningen mellan

den slutliga och den preliminära skatten, infölle först under året efter det,

då taxering och debitering ägt rum, medförde den av kommittén sålunda

föreslagna ändrade tidsbestämningen, att verkningarna av rätten till skattelindring

framträdde först under tredje året efter utträdet ur svenska

kyrkan. Den ändrade tidsbestämningen samt det förhållandet, att skattelindringen

inverkade först å den slutliga skattens beräkning, syntes kommittén

ändamålsenliga även i så måtto, att den ekonomiska fördelen av

utträdet därigenom förskötes framåt i tiden, i jämförelse med vad som

gällde enligt nuvarande bestämmelser. Någon ytterligare sådan förskjutning

kunde kommittén däremot icke förorda. Ej heller ansåge sig kommittén

böra ifrågasätta andra lagstiftningsåtgärder i syfte att förebygga

utträde ur svenska kyrkan av ekonomiska motiv. Kommittén hölle dock icke

för sannolikt, att utträde ur svenska kyrkan i syfte att därigenom vinna

ekonomiska fördelar skulle, om kommitténs förslag genomfördes, komma

att ske i någon mera betydande utsträckning. Att stå utanför svenska kyrkan

medförde ju en särställning bl. a. så till vida, att förlust av rösträtt

såväl vid prästval som i kyrkliga ärenden i övrigt inträdde. Betydelsen av

de återhållande momenten i fråga om utträdet ur svenska kyrkan borde

icke underskattas. I Finland och Norge, där en motsvarande rätt redan förefunnes,

hade denna rätt ej heller begagnats i någon mera avsevärd omfattning.

Det borde härvid även uppmärksammas, att den skattelindring,

som i vårt land genom 1908 års lag bereddes medlemmar av erkända församlingar

av främmande trosbekännare, icke i någon större utsträckning

lockat till utträde ur kyrkan.

Enligt kommitténs förslag skulle alltså skattelindring tillkomma den,

som sedan början av det kalenderår som närmast föregått det, då debitering

av de i slutlig skatt ingående avgifterna verkställdes, icke tillhört

svenska kyrkan. Beträffande den, som förut ej tillhört svenska kyrkan men

inträtt däri, finge denna bestämmelse den innebörden, att förmånen av

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

61

skattelindring upphörde tämligen snart efter det att inträdet i kyrkan ägt

rum. Redan vid den debitering, som verkställdes närmast efter det att debiteringsförrättaren

erhållit kännedom om inträdet i kyrkan, skulle sålunda

vederbörande påföras full kyrklig skatt. Att därigenom uppstode en

olikformighet i jämförelse med den tid, efter vilken skattelindring medgåves

vid utträde ur kyrkan, kunde enligt kommitténs mening icke möta betänkligheter.

Den omständigheten, att skattelindring efter utträde ur svenska

kyrkan till förebyggande av missbruk medgåves först vissa år efter

utträdet, torde ej böra föranleda därtill att efter inträdet i kyrkan uttagandet

av full kyrklig skatt skulle i motsvarande mån framflyttas. Uppenbart

vore även, att införandet av större likformighet härutinnan skulle rent

tekniskt komplicera förfarandet.

Beträffande frågan om vilka som böra åtnjuta skattelindring

framhöll dissenterlagskommittén, att den skattelindring, varom här

vore fråga, grundade sig på skäl, som närmast hade samband med vederbörandes

personliga förhållande till svenska kyrkan, och därvid i främsta

rummet på ett hänsynstagande till religions- och samvetsfrihetens krav.

Sådana skäl kunde icke åberopas beträffande de juridiska personerna. Det

torde därför i allmänhet icke finnas anledning att ifrågasätta skattelindring

för juridiska personer.

Emellertid skulle det kunna tänkas, fortsatte kommittén, att skäl för

skattelindring förelåge beträffande vissa sådana juridiska personer, för

vilka inkomsten, där den över huvud taget beskattades, endast vore underkastad

enkelbeskattning samt denna beskattning av praktiska skäl vore

lagd på den juridiska personen och icke på dess delägare eller medlemmar

eller på dem, som eljest i sista hand finge del av inkomsten. Kommittén

åsyftade här religiösa sammanslutningar av utom svenska kyrkan stående

personer samt stiftelser med ändamål att främja religiös verksamhet utom

kyrkan. I detta hänseende erinrade kommittén om att kommittén föreslagit

viss utvidgning av skattefriheten för dylika rättssubjekt, Enligt förslaget

skulle sålunda sådana »särskilda trossamfund och trossammanslutningar»,

vilka utövade kyrklig verksamhet, erhålla skattefrihet vid kommunalbeskattningen

för annan inkomst än av fastighet och av rörelse och vid

statsbeskattningen för annan inkomst än av rörelse. Stiftelser med religiösa

ändamål hade i den av kommittén föreslagna författningstexten

icke uppräknats bland de från skattskyldighet frikallade rättssubjekten.

Därest kommitténs förslag rörande skattefriheten för religiösa sammanslutningar

genomfördes, torde emellertid åt »särskilda trossamfund och

trossammanslutningar» donerade fonder, även om dessa blivit taxerade såsom

självständiga stiftelser, i stor utsträckning komma i åtnjutande av

skattefrihet, ehuru något uttryckligt stadgande härom ej meddelats. På

grund härav funne kommittén icke erforderligt alt föreslå lindring för

rättssubjekt av ifrågavarande slag beträffande skatt å sådan inkomst, som

enligt kommitténs förslag skulle komma att beskattas. Vad anginge så
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 17-5.

dana kyrkliga avgifter, vilka utginge för fastighet, innebure kommitténs

förslag av skäl, som i det följande komme att närmare utvecklas, över huvud

taget icke någon lindring i dylika avgifter.

Dissenterlagskommittén framhöll vidare, att eu särskild fråga i detta

sammanhang vore, huruvida skattelindring borde tillkomma oskift dödsbo

efter person, som icke tillhört svenska kyrkan. Skäl kunde anföras såväl

för som emot skattelindring för sådana dödsbon. Ett skäl, som talade

för skattelindring för dödsbo efter person, som ej tillhört svenska kyrkan,

vore givetvis önskvärdheten av att dödsboets skattskyldighet icke gjordes

mera vidsträckt än den avlidnes. Härvid erinrade kommittén om att oskift

dödsbo i flera avseenden vid beskattningen likställts med fysisk person.

Oskifta dödsbon erlade sålunda enligt 10 § 1 inom. förordningen om statlig

inkomstskatt skatt till staten efter samma skala som fysiska personer.

Ett dödsbo erhölle vid taxeringen året efter dödsfallet ortsavdrag med

samma belopp som skulle ha medgivits den avlidne, om han fortfarande

levt. Om dödsboet under året efter det, då dödsfallet inträffade, fortfarande

vore oskiftat, åtnjötes emellertid vid den därpå följande taxeringen i regel

icke ortsavdrag.

Med hänsyn till dessa bestämmelser skulle det kunna göras gällande,

att oskift dödsbo efter person, som ej tillhört svenska kyrkan, borde erhålla

lindring i den .skatt, som påfördes på grund av taxering året efter

dödsfallet. Den beskattade inkomsten bestode då till större eller mindre del

av den avlidnes inkomst. Däremot syntes svårt att försvara skattelindring

för dödsbo, som varit oskiftat i flera år. Såsom framginge av 49 § kommunalskattelagen

bortsåges beträffande sådant dödsbo redan vid taxeringens

bestämmande mera från den avlidnes personliga förhållanden, och dödsboet

erhölle ortsavdrag endast i vissa särskilt angivna fall och endast efter

beslcattningsnämnds beprövande. Medgåves skattelindring för dödsbo utan

begränsning till första året efter dödsfallet, syntes detta fördenskull endast

kunna motiveras med att därigenom vunnes en förenkling i förfarandet

och att de flesta dödsbon rätt .snart bleve skiftade. Emellertid funnes

såsom tidigare nämnts även skäl, som talade emot att oskift dödsbo

över huvud taget erhölle skattelindring. Häremot talade givetvis främst

den omständigheten, att oskift dödsbo vore att betrakta .såsom juridisk person.

Då den ifrågavarande skattelindringen vore motiverad av hänsyn till

religions- och samvetsfrihetens krav samt således sammanhängde med den

avlidnes personliga ställning till svenska kyrkan, kunde det otvivelaktigt

göras gällande, att någon grund för skattelindring ej förefunnes beträffande

ett dödsbo. Det kunde ej heller tagas för givet, att i ett dödsbo funnes

delägare, som själva vore berättigade till skattelindring i förevarande avseende.

Vid sitt övervägande av skälen för och emot skattelindring för

askift dödsbo hade kommittén stannat för att låta de principiella skälen

eller alltså de, som talade emot skattelindring, väga tyngst. Kommittén föresloge

således, att skattelindring icke medgåves oskift dödsbo. Därvid

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

hade kommittén även beaktat, att skatteiindring för senare år än det första

efter dödsfallet ej gärna kunde ifrågalcomma samt att ett medgivande av

skatteiindring endast beträffande det första året efter dödsfallet skulle tekniskt

komplicera förfarandet.

Skatteiindring skall alltså enligt kommitténs förslag endast tillkomma

fysiska personer.

Rörande frågan om vilka ska t tefor mer lindringen bör

avse erinrade dissenterlagskommittén om att enligt nu gällande bestämmelser

lindring medgåves i sådana avgifter, som påfördes för den till kommunal

inkomstskatt beskattningsbara inkomsten. Lindring medgåves däremot

icke i sådana avgifter, som utginge för fastighet. Undantagna från

lindring vore vidare avgifter till prästerskapets avlöning grundade å löneregleringsrasolution

enligt 1862 års förordning eller å äldre konvention

eller förening, ävensom sådana avgifter till kyrkobetjäningens avlöning,

vilka utginge efter andra grunder än dem som för utgörande av allmän

kommunalskatt vore stadgade.

Dissenterlagskommittén påpekade, att spörsmålet huruvida lindring borde

ifrågakomma beträffande kyrkliga avgifter för fastighet behandlats av

religionsfrihets,sakkunniga, vilka därvid mot en sådan utsträckning av området

för skattelindringen anfört flera skäl. Sålunda hade bl. a. framhållits,

att en fastighet representerade en kapitaltillgång, som i regel gåve avkastning

i varje ägares hand. Det vore denna påräkneliga inkomst, som

underkastades objektbeskattning i form av garantiskatt å en beräknad inkomst.

Denna beräknade inkomst, som motsvarade ett slags jord- eller kapitalränta,

vore således icke i samma grad som annan inkomst knuten vid

fastighetsägarens person eller beroende av hans personliga arbete. Vidare

anfördes, att förekommande objektskatter kunde inverka på en fastighets

värde. Om en person köpt en fastighet, som vore belastad med objektskatt,

finge man antaga, att priset bestämts med hänsyn tagen därtill. En dylik

köpare syntes sedermera ej med fog kunna göra anspråk på lindring i en

på fastigheten vilande objektskatt till kyrkliga ändamål under åberopande

av sin personliga ställning till svenska kyrkan. De sakkunniga framhöllo

slutligen, att tillämpningen av en dylik skatteiindring understundom

kunde möta praktiska svårigheter, bl. a. i de fall då en fastighet växlade

ägare eller tillhörde olika ägare vilka icke intoge samma kyrkliga status.

De sakkunniga funno sig av dessa skäl icke kunna tillstyrka, att skattelindringen

utsträcktes att gälla avgifter för fast egendom. I vad religionsfrihetssakkunniga

sålunda anfört kunde dissenterlagskommittén för sin

del i allt väsentligt instämma. Kommittén ville därvid .särskilt understryka

vad de sakkunniga yttrat om objektskatternas betydelse för fastighetsvärdena.

I likhet med de sakkunniga ansåge sig sålunda kommittén icke kunna

förorda, att skatteiindring medgåves beträffande sådana avgifter som

påfördes för fastighet.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

Vad angår avgifterna till prästerskapets avlöning grundade å löneregleringsresolution

enligt 1862 års förordning eller å äldre konvention eller

förening, vilka avgifter enligt nuvarande bestämmelser äro undantagna

från skattelindring, har kommittén inhämtat att någon sådan äldre lönereglering

numera icke funnes i tillämpning. Detta undantag vore sålunda

icke längre erforderligt.

Slutligen undantagas enligt nuvarande bestämmelser från skattelindring

avgifter till kyrkobetj äningen,s avlöning, vilka utgå efter andra grunder än

dem, som äro stadgade för utgörande av allmän kommunalskatt. Då den

nu medgivna, liksom även den av kommittén föreslagna skattelindringen

ju endast avser sådana avgifter, som påföres för till kommunal inkomstskatt

beskattningsbar inkomst har det synts dissenterlagskommittén, som

om även detta undantag kunde utgå.

Remissyttrandena över dissenterlagskommitténs förslag.

I ett flertal remissyttranden har dissenterlagskommitténs framställning i

förevarande del underkastats kritisk granskning.

Kammarkollegiet har först vänt sig mot kommitténs uppfattning att svenska

kyrkan är ett trossamfund, av vilket medborgarna äro tvångsanslutna

medlemmar. Kollegiet har däremot ansett obestridligt, att alla medborgare

måste vara medlemmar av en kyrklig kommun (församling) och att de därmed

bleve skattskyldiga till denna. Härefter har kollegiet fortsatt:

Det tvång i religiöst hänseende, som möjligen skulle kunna sägas ligga

i ett dylikt medlemskap med åtföljande skatteplikt till kommunen, förstärkes

i så fall genom att medborgarna i gemen ha att med sin kronoskatt

bidraga i övrigt till det svenska kyrkoväsendets upprätthållande.

Det synes kollegiet icke kunna råda någon tvekan om att det för staten

bör vara en angelägen uppgift att verka för det religiösa livets vidmakthållande

och befrämjande i landet. Några befogade invändningar lära ej heller

kunna framföras mot den ordning och det sätt, varpå staten själv eller

genom sina kyrkliga kommuner utövar denna sin verksamhet. Att den

svenske medborgaren måste lämna bidrag till verksamhetens bedrivande är

därför självfallet och detta i likhet med vad fallet är i fråga om det svenska

skolväsendet oberoende av om han mer eller mindre begagnar sig av

de förmåner och rättigheter, som av staten och kommunerna erbjudas honom.

Det synes i detta hänseende finnas lika litet anledning att medgiva

skattefrihet för den som säger sig vilja av religiösa skäl »utträda ur svenska

kyrkan» som för den som på grund av samvetsbetänkligheter anser

sig ej kunna underkasta sig militär utbildning eller på annat sätt lämna

bidrag till försvarsväsendets upprätthållande. Eftergift i detta hänseende

synes i varje fall ej kunna vara motiverad för andra medborgare än dem,

som till följd av sitt medlemskap i särskilda trossamfund ha utgifter för

detta och därför redan nu erhålla viss lindring i sin skattskyldighet till den

kyrkliga kommunen.

Två ledamöter av kollegiet ha i särskilt yttrande anfört:

Onekligen kan det sägas, att det föreligger ett väsentligt tvång, när medborgaren

nödgas att betala skatt till en samhällsinstitution, som han ogil
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

65

lar eller vars verksamhet han helst såge organiserad på ett annat sätt. Något

samvetstvång utövas dock icke härigenom. Tanken att skattskyldigheten

till stat och kommun skulle innebära ett sådant tvång avvisades redan

av den kristna religionens stiftare.

Den skattefrihet, som för närvarande finnes för främmande trosbekännare,

kan teoretiskt försvaras på så sätt, att staten finner dessa samfunds

religiösa verksamhet vara av sådan art att den bör underlättas och för

detta ändamål till dem avstår viss beskattningsrätt. Om befrielse från skatt

till den kyrkliga primärkommunen är den lämpligaste formen för sådant

understöd, kan diskuteras. Väl så lämpligt synes numera, sedan fordran

på alla medlemmars bekännelsetrohet eftergivits inom statskyrkan, vara

att medel ansloges till samfunden av den allmänna kyrkoavgiften, med

bibehållen full skattskyldighet till den kyrkliga kommunen för dissenters.

Om understöd till dissenterförsamlingar teoretiskt kan försvaras genom

att deras verksamhet finnes nyttig ur statens synpunkt, har dissenterlagskommittén

däremot icke lämnat någon godtagbar motivering för att vissa

medborgare skulle kunna undandraga sig en del av sin skattskyldighet till

den kyrkliga kommunen endast genom anmälan om utträde ur kyrkan. Sådan

befrielse låter icke förena sig med kyrkans bibehållande såsom statsinstitution.

En undersökning visar också att en motsvarande befrielse ej

behövde inträda om statskyrkan upphörde och staten understödde kyrkorna

genom anslag. De kyrkliga kommunerna måste då upphöra och deras

borgerliga uppgifter övertagas av de borgerliga kommunerna. Såväl

kommunal- som statsbeskattningen bleve lika för alla medborgare oberoende

av deras religiösa inställning. Då bidragen till kyrkorna komme att

utgå av statsmedel, bleve skyldigheten att deltaga i dessa bidrag densamma

för alla medborgare.

Kommitténs förslag i nu ifrågavarande de! avstvrkes bestämt.

Statskontoret har, under åberopande av i stort sett samma synpunkter

som kammarkollegiet, anfört alt skattelindring för dissenters i princip icke

borde ifrågakomma. Ämbetsverket har dock ej velat förorda, att inskränkning

skulle göras i de förmåner, som sedan tillkomsten av 1908 års lag åtnjutits

av de främmande trossamfunden.

Verkschefen och två ledamöter ha varit av skiljaktig mening och anslutit

sig till kommitténs uppfattning samt fäst uppmärksamheten på att utträdet

ur svenska kyrkan medför förlust av rösträtt i den kyrkliga kommunen.

Länsstyrelsen i Stockholms lun har ansett tveksamt, huruvida religionsfrihetens

princip borde förlänas sådan räckvidd, att varje person, som frisade

sig från gemenskap med kyrkan, därmed också skulle anses äga ett.

grundat anspråk på befrielse från eller lindring i de bördor, samhället

pålade sina medlemmar för rcligionsvården.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har starkt ifrågasatt det lämpliga i att

meddela personer, som utträtt ur kyrkan utan atl ansluta sig till annat

samfund, skattebefrielse. Länsstyrelsen har härvid åberopat de skäl, som

anförts av kyrkofullmäktige i Mamö, vilka yttrat 1)1. a.:

Disscnterlagskommittén påpekar med all rätt, att det även för dessa

personer, oavsett deras privata uppfattning i religiösa frågor, kan anses

vara en fördel alt få leva i ett samhälle med i religiöst avseende ordnade

5 Diliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 175.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

förhållanden. Att därvid kyrkan gives ett visst företräde framför andra

trossamfund beror helt enkelt därpå, att hon är det samfund, som staten

tar i sin tjänst, när den vill bereda religionsvård åt sina medlemmar. Det

står dessutom de utträdda fritt dels att när som helst återinträda i kyrkan

och dels att — även utan att inträda i kyrkan — taga i anspråk alla de förmåner,

som staten genom kyrkan erbjuder åt samtliga sina medborgare

och detta utan att det kan bli tal om vare sig en särskild avgift härför eller

om en retroaktiv avgift för de år, under vilka skattelindring åtnjutits.

När staten känner såsom sin uppgift att sörja för sina medlemmars religionsvård

och härför begagnar svenska kyrkan såsom sitt organ synes det

Vara principiellt riktigt, att envar, som icke tillhör annat av staten erkänt

trossamfund, lämnar ekonomiskt bidrag härtill, vare sig han vill taga

denna vård i anspråk eller ej. Att här åberopa religionsfrihetsprincipen

torde ej vara riktigt. Bortsett från det faktum, att de ur kyrkan utträdda

ändå i form av statsskatt skulle komma att i någon mån bidraga till hennes

verksamhet, eftersom de församlingar, vilka såsom en följd av den

föreslagna skattelindringen drabbas av minskning i sina inkomster skulle

tå dessa ersatta av statsmedel, kan ju samma skäl för skattelindring åberopas

exempelvis av dem, som på grund av samvetskval icke anse sig

kunna deltaga i landets försvar. Det kan inte gärna tillåtas envar enskild

medborgare att under hänvisning till religionsfrihetsprincipen efter eget

gottfinnande undandraga sig viss del av den skatt, som genom statens egna

åtgärder kommer att påvila medborgarna. Härtill kommer att det synes

föga tilltalande att en person av rent ekonomiska skäl skulle kunna frestas

till utträde ur den kyrka, som i detta sammanhang utgör statens organ för

religionsvård.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört, att grunden för skattelindringen

icke borde sökas i hänsyn till samvetsfrihetens princip utan finge

hänföras till rena billighetsskäl. Länsstyrelsen har därför avstyrkt skattelindring

för dem som lämna kyrkan utan alt ingå i annat religionssamfund.

Domkapitlet i Uppsala har anfört:

Domkapitlet finner sig ej fullt övertygat av kommitténs argumentering

för dess slutliga ställningstagande beträffande de utanför varje trossamfund

stående. Man torde kunna hävda, att också de hava ett allmänt medborgerligt

intresse av den svenska folkkyrkans existens och verksamhetsmöjlighet.

Och vidare lär det få anses mindre tillbörligt, om utträde ur

svenska kyrkan de facto skulle betingas av ekonomiska grunder, åsyftande

eu personlig utgiftsbesparing. Å andra sidan torde det ej kunna bestridas,

att utkrävandet av oavkortad kyrkoskatt kan betecknas såsom visst tvång

mot dem som av personliga övertygelseskäl utträda ur svenska kyrkan,

utan att vilja ingå i något annat trossamfund. Med hänsyn till det senast

sagda finner sig domkapitlet icke böra motsätta sig kommitténs förslag

i förevarande avseende.

Även domkapitlen i Skara, Strängnäs och Karlstad ha givit uttryck åt

tvekan beträffande det befogade i en skattelindring för dom, som utträda

ur svenska kyrkan utan att ingå i annat trossamfund.

Domkapitlet i Lund har ifrågasatt, om med hänsyn till omfattningen av

prästerskapets borgerliga uppgifter skattelindring över huvud vore motiverad,

men tillagt att möjligen en mindre skattelindring kunde tänkas för

personer tillhörande annat trossamfund.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

67

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har ansett sig icke kunna

biträda förslaget om skattelindring för alla personer, som anmält sitt utträde

ur .svenska kyrkan. Så länge svenska kyrkans organisation och verksamhet

vore att anse såsom ett statsintresse, vore det även statens obestridliga

rätt att av samtliga medborgare utkräva bidrag till denna verksamhet.

Därest något undantag härifrån över huvud taget ansåges böra

ifrågakomma, syntes detta böra omfatta endast sådana statsmedborgare,

som tillhörde trossamfund, vilkas verksamhet i huvudsak sammanfölle

med svenska kyrkans och vars medlemmar kunde förutsättas lämna bidrag

i jämbördig grad till dessa samfund.

Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse har sagt sig icke

kunna förorda någon skattelindring för dem som utträtt ur svenska kyrkan

utan att tillhöra annat trossamfund.

En motsatt mening har hävdats av juridiska fakulteten vid Uppsala universitet,

som anfört:

Det vill synas, som om en konsekvent tillämpning av religionsfrihetens

princip ovillkorligen måste medföra, att de, som utträtt ur svenska kyrkan,

befrias från alla ekonomiska skyldigheter mot henne. Av praktisk-tekniska

hänsyn betingade villkor kunna väl få fördröja tidpunkten för skattebefrielsens

inträde, men att en sådan bör inträda, så snart detta låter sig utan

praktisk-tekniska olägenheter genomföra, synes ovedersägligt. Om den

utträdde inträder i ett annat samfund eller såsom konfessionslös ställer sig

utanför varje trosgemenskap, måste här vara irrelevant: religionsfrihet

måste också innebära frikallelse från skyldighet att personligen underhålla

ett samfund, som man icke tillhör.

Apostoliske vikarien för Sverige har uttalat sig för ett upphävande av

den skattskyldighet till statskyrkliga ändamål, som för närvarande åligger

medlemmar av utanför statskyrkan stående trossamfund.

Grekisk-katolska ortodoxa församlingen i Stockholm har ansett, att lindringen

i skattskyldigheten för dem, som icke tillhöra svenska kyrkan, borde

utsträckas, såvida icke fullständig befrielse från skattskyldighet till

svenska kyrkan kunde erhållas.

Några remissinstanser ha diskuterat frågan om införande av en ersättningsskatt

för de konfessionslösa. En sådan skatt har förordats

av kammarrätten och Linköpings domkapitel. Juridiska fakulteten vid Uppsala

universitet och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund ha däremot

ansett, att någon ersättningsskatt icke bör införas.

Av dem som förordat införandet av en ersättningsskatt har kammarrätten

(tjänsteförrättande presidenten och två ledamöter) anfört, att ämbetsverket

icke varit övertygat om att en sådan skatt måste utmätas i förhållande

till storleken av de avgifter, från vilka vederbörande erhållit befrielse. Då

det gällt att bestämma storleken av skattelindringen för dissenters hade en

schablon använts, nämligen nedsättning av skatten med hälften, vilken

schablon framkonstruerats med stöd av mycket lösliga beräkningar. Ifrågasättas

kunde om icke analogivis även »ersättningsskattens» storlek kunde

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Ktingl. Mnj:ts proposition nr 175.

bestämmas schablonmässigt. En sådan möjlighet vore exempelvis, att skatten

bestämdes i proportion till vederbörandes till kommunal inkomstskatt

beskattningsbara inkomst. Då skatten icke finge hava karaktären av kyrkoavgift,

borde givetvis dess storlek ej vara beroende av utdebiteringen i den

statsskyrkoförsamling den skattskyldige skulle hava tillhört, om utträde ej

ägt rum, utan skatten borde bestämmas efter en för hela riket gemensam

norm. Om skatten anordnades efter enkla linjer, behövde debiteringen ej

vålla stor svårighet; förbises borde ej att även uträkningen av skattelindringen

för dissenters torde orsaka något besvär. Om, såsom de religionssakkunniga

förmodade, kostnaderna icke konnne att stå i proportion till skattebeloppens

storlek, så torde just det resultat hava vunnits som med skattens

införande eftersträvades; i den mån antalet utträden ur statskyrkan minskades,

hindrades reducering av skatteunderlaget inom församlingarna. Konsekvensen

syntes bjuda, att sådan skatt även borde uttagas vid utträden ur

särskilt trossamfund utan att inträde skedde i annan sådan kyrklig gemenskap

eller i statskyrkan. Sådan skatt borde måhända även träffa dem, som

från utlandet inflyttade till Sverige utan att här inträda i något religionssamfund.

Eller med andra ord: skatten kanske borde konstrueras så att

den utgjordes av var och en, som icke tillhörde statskyrkan eller särskilt

trossamfund.

Tre ledamöter av kammarrätten ha varit .skiljaktiga och icke velat förorda

en skatt å personer ,som icke tillhöra något trossamfund. En sådan

skatt skulle enligt deras mening bliva en alltför vidlyftig anordning i förhållande

till de fördelar som därmed skulle kunna vinnas. Därtill komme,

att då de särskilda trossamfunden enligt förslaget skulle sakna beskattningsrätt,

ersättningsskatten i vissa fall skulle utgöra ersättning för en frivillig

medlemsavgift och utgå utan hänsyn till att skattebetalaren iklätt sig

.skyldighet att betala en liknande medlemsavgift till en sammanslutning,

som icke erkändes såsom trossamfund.

Det bör i detta sammanhang nämnas, att förstnämnda två ledamöter i

särskilda vid kammarrättens utlåtande över dissenterskatteutredningens

betänkande fogade yttranden förklarat sig frånträda det av kammarrätten

i yttrandet över dissenterlagskominitténs betänkande framförda förslaget

om införande av en ersättningsskatt. Den ene ledamoten har därvid åberopat

att utredningen frångått den individuella skattelindringens princip och

förordat s. k. kollektiv skatteåterbäring, medan den andre ledamoten åberopat

vad utredningen anfört om de lokala skattemyndigheternas arbetsbörda.

Linköpings domkapitel har anfört, att det syntes domkapitlet oförenligt

med statens samhällsvårdande åliggande, att medborgarna uppmuntrades

till utträde ur kyrkan genom en lockande skattebefrielse. I beaktande härav

borde det enligt domkapitlets mening tagas i övervägande, om icke lindring

i skattskyldigheten för de konfessionslösa borde kompenseras på så sätt,

att de finge erlägga en ersättningsskatt till annat samhällsnyttigt ändamål.

De skulle därigenom bli mera likställda med de ur kyrkan utträdda, som

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 ö.

ingått i särskilt trossamfund och som i realiteten kompenserade sin kyrkliga

skattelindring genom utgifter till det egna samfundets verksamhet.

Av dem som ansett, att någon ersättningsskatt icke bör införas, har juridiska

fakulteten vid Uppsala universitet anfört, att, om lagstiftningen

medgåve fritt utträde ur svenska kyrkan, borde den också draga konsekvenserna

härav och ej på en omväg söka undgå dem.

Taxcringsnämndsordförandenas riksförbund har befarat, att den föreslagna

skattelindringen kunde komma att locka åtskilliga personer att av

rent ekonomiska skäl utträda ur svenska kyrkan. Eu möjlighet skulle alltså

beredas fördomsfria personer att skaffa sig en ekonomisk fördel framför

sådana som av religiösa skäl eller av pietet för den kulturinsats svenska

kyrkan utfört inom vårt samhällsliv ansåge sig böra kvarstå i denna kyrka.

Att införa någon sorts ersättningsskatt för dem, som anmält sitt utträde

ur svenska kyrkan, har dock synts förbundet icke böra ifrågakomma.

Beträffande frågan om vilka, som böra åtnjuta skattelindring,

har juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, vilken som tidigare

nämnts ansett, att de, som utträda ur svenska kyrkan, borde befrias från

alla ekonomiska skyldigheter mot henne, uttalat att sagda princip icke, så

länge svenska kyrkan hade en grundlagsskyddad ställning, kunde göras gällande

i fråga om juridiska personers beskattning, emedan dylika icke kunde

utträda ur kyrkokommunen. Icke heller kunde religionsfrihetskravet åberopas

till stöd för skattebefrielse för osldftade dödsbon; i den mån delägarna

utträtt ur svenska kyrkan, bleve de frikallade från kyrkokommunal

inkomstskatt för sina inkomster från dödsboet.

Rörande frågan om vilka skatteformer lindringen bör

avse har juridiska fakulteten vid Uppsala universitet anfört, att skattebefrielse

ej med fog kunde begäras från fastighetsbeskattningen, enär denna

hade karaktären av ett fastigheterna åvilande onus; icke ens den folkrättsliga

immuniteten undandroge fast egendom j urisdiktionen i det land,

där fastigheten vore belägen.

Juridiska fakulteten vid Lunds universitet har däremot ansett, att lindring

borde medgivas i sådana avgifter, som utginge för fastighet. I motsats

till fastighetsbeskattningen i Danmark och Norge vore den svenska fastighetsskatten

ej en fristående objektskatt utan eu partiell ersättning för den

kommunala inkomstskatten. En skattelindring, som medgåves vid den senare,

borde därför även medgivas vid fastighetsskatten.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, som varit av samma mening, har anfört:

Kommitténs förslag, alt skattelindringen skall avse allenast sådana avgifter,

som påföras för den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomsten,

men däremot icke sådana avgifter, som utgå för fastighet, är ur

rättvisesynpunkt icke godtagbart. Detta framträder kanske klarast av den

konsekvens i fråga om skattelindring, som uppstår vid jämförelse mellan

en skattskyldig med enbart kapitalinkomst och en skattskyldig med enbart

inkomst av fastighet. Om man då utgår från att kapitalinkomsten är lika

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

stor som nettointäkten av fastigheten, eller t. ex. 5 000 kronor, att det s. k.

garantiskatteavdraget för fastigheten uppgår till samma belopp som nettointäkten,

att allmänna avdragen uppgå till 300 kronor, att båda de skattskyldiga

taxeras som ogifta i ortsgrupp V samt att skatten till kyrkan utgår med

2 kronor per skattekrona, blir den beskattningsbara inkomsten för den skattskyldige

med kapital 3 950 kronor och för fastighetsägaren 0 kronor. Den

skattskyldige med kapital påföres i skatt till kyrkan 79 kronor och erhåller

skattelindring med 39 kronor 50 öre. Fastighetsägarens skatt till kyrkan blir

100 kronor och han är icke berättigad till skattelindring. Han får alltså deltaga

i de kyrkliga utgifterna lika som statskyrkans medlemmar och har därjämte

kanske att erlägga avgifter till det särskilda trossamfund han tillhör.

Övriga remissinstanser såsom överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Örebro

län och flertalet domkapitel ha lämnat dissenterlagskommitténs förslag

utan erinran.

Dissenterskatteutredningen.

Utredningen har erinrat om att dissenterlagskommittén ansett det vara eu

ofrånkomlig konsekvens av religionsfrihetens princip, att de, som utträda

ur svenska kyrkan och ansluta sig till annat trossamfund, icke skola deltaga

i täckandet av sådana utgifter, som uteslutande föranledas av svenska

lärkans religiösa verksamhet och som sålunda uteslutande sammanhänga

med tillhörigheten till svenska kyrkan. Riktigheten av denna uppfattning

hade lämnats obestridd i det stora flertalet av de remissyttranden, vari frågan

uttryckligen berörts. Endast kammarkollegiet, statskontorets majoritet

och en länsstyrelse hade mera bestämt hävdat en annan mening. Hållbarheten

av de skäl, som anförts till stöd härför, syntes emellertid utredningen

tvivelaktig. Utan att kunna tillföra meningsutbytet i denna fråga några nya

synpunkter, har utredningen därför anslutit sig till kommitténs förslag i

denna del.

Beträffande därefter spörsmålet om det berättigade i skattelindringens

utsträckande till dem, som utträda ur svenska kyrkan utan att ansluta sig

till annat trossamfund, vore enligt utredningen att märka att dissenterlagskommittén

satt sitt förslag härom i samband med den föreslagna rätten till

fritt Utträde ur kyrkan och sålunda icke direkt grundat detsamma på en

hänvisning till religionsfrihetens princip. Den tankegång, som att döma av

kommitténs uttalanden i denna del varit vägledande för kommittén, syntes

utredningen följdriktig. Väl kunde nämligen, såsom kommittén framhållit,

utträdet ur svenska kyrkan jämväl i nu åsyftade fall bero på samvetsskäl,

och när så vore förhållandet, finge givetvis religionsfrihetsprincipen även här

anses tala för skattelindring. Men det torde ock kunna förekomma, att utträdet

ur kyrkan dikterades av oklara bevekelsegrunder och att det sålunda

icke vore ett inre uppriktighetskrav, som därvidlag vore avgörande. En skattelindring

för den, som under sådana omständigheter ställde sig utanför

kyrkan, kunde uppenbarligen icke grundas på religionsfrihetsprincipen. Då

det ej läte sig bedömas, om principiella motiv ens i flertalet fall vore bestäm
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

71

mande för dem, som utträdde ur kyrkan utan att ingå i annat trossamfund,

syntes det utredningen kunna ifrågasättas, om det vore riktigt att, såsom

dissenterlagskommitténs förslag innebure, anknyta skattelindringen till

utträdet ur svenska kyrkan. Härtill komrne att man, såsom i flera av remissyttrandena

påpekats, därigenom utsatte den mindre nogräknade för

frestelsen att av ekonomiska skäl lämna kyrkan.

Utredningen har slutligen nämnt, att den i det följande komme att föreslå

en sådan lösning av frågan om de utträddas skattskyldighet, som utan att

vara förenad med den svaghet som i sistnämnda hänseende vidhäftade dissenterlagskommitténs

förslag, väsentligen tillgodosåge syftet med detta, samtidigt

som den ur arbetsteknisk synpunkt vore förenad med mindre olägenhet

än det av kommittén förordade systemet. Med hänsyn härtill ansåge sig

utredningen sakna anledning att, utöver vad i det föregående skett, ingå på

föreliggande principiella spörsmål. Utredningen ville endast tillägga, att vad

i utredningsdirektiven anförts därom, att dissenterlagskommitténs förslag i

vissa avseenden icke innebure en fullt konsekvent reglering av de utträddas

bidragsskyldighet för kyrkliga ändamål, syntes utredningen vara av beskaffenhet

att ej böra påverka ställningstagandet till nämnda spörsmål.

Remissyttrandena över dissenterskatteutredningens förslag.

Av de remissinstanser, som särskilt berört förevarande fråga, ha statskontorets

majoritet, statistiska centralbyrån, överståthållarämbetet, domkapitlen

i Uppsala, Linköping, Karlstad och Visby, Allmänna svenska prästföreningen,

Svei-iges yngre prästers förbund, Nya kyrkans församling i Stockholm och

Stockholms stadskollegium ansett, att skattelindring skall medgivas alla dem,

som utträtt ur svenska kyrkan, oavsett om de anslutit sig till annat trossamfund

eller ej.

Frikyrkliga samarbetskommittén har anfört, att den ej kunde underlåta

att framhålla det oriktiga i att enligt förslaget de personer, som utträtt ur

svenska kyrkan, skulle komma att skatteläggas av en kommunal myndighet,

i vilken de icke hade beslutanderätt.

Kammarkollegiet, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm och Föreningen

Sveriges kronokamrerare ha ansett, att någon skattelindring över huvud taget

icke borde medgivas. En minoritet i statskontoret har uttalat, att de, som nu

vore medlemmar i av staten erkända trossamfund, borde få bibehålla skattelindring.

Övriga borde icke medgivas någon skattelindring, så länge kyrkan

vore en statskyrka.

Länsstyrelsen i Värmlands län har ansett det påkallat, att principfrågan

om kyrkans rättsliga ställning förutsättningslöst och allsidigt prövades före

statsmakternas ståndpunktstagande till en ändrad lagstiftning angående

dissenters.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Norrbottens län samt Svenska pastoratens

riksförbund ha avstyrkt skattelindring för dem, som utträtt ur svenska

kyrkan utan att ingå i annat trossamfund.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 ö.

Ur yttrandena må i övrigt följande här återgivas.

Enligt statskontorets (majoritetens) mening borde en konsekvent tilllämpning

av religionsfrihetens princip leda till att de, som utträtt ur svenska

kyrkan, befriades från alla ekonomiska förpliktelser mot densamma.

Att härvid göra skillnad mellan dem, som överginge till annat religiöst

samfund, och dem, som ställde sig utanför varje trosgemenskap, syntes

icke vara motiverat, helst som utträdet ur svenska kyrkan under alla omständigheter

medförde förlust av rösträtten i den kyrkliga kommunen. Därtill

komine att något särskiljande av samfundstillhörigheten icke borde ske

vid kyrkobokföringen, enär ett dylikt förfarande torde sakna såväl praktisk

som rättslig betydelse, sedan rätten till fritt utträde ur kyrkan medgivits.

Visby domkapitel har anfört:

Den svenska kyrkan är ett trossamfund — närmare bestämt ett evangeliskt-lutherskt

trossamfund — som framträder i en folkkyrkas gestalt. Till

dessa båda karaktärsdrag kan fogas ett tredje: den svenska kyrkans nära

lörbindelse med staten. Någon statskyrka i egentligaste mening — sålunda

att kyrkan skulle helt vara ett organ för statens verksamhet i visst avseende

— existerar visserligen icke här i landet. I viss utsträckning kan

dock svenska kyrkan sägas vara en statskyrka. Detta synes hava en dubbel

innebörd. Dels lämnar staten sanktion och stöd åt kyrkans gärning i landet

och har förbehållit sig viss medbestämmanderätt i kyrkans angelägenheter.

Dels har staten betrott svenska kyrkan och särskilt dess vigda präster

med uppgifter av ganska stor omfattning att tjäna samhället med rent

borgerliga bestyr.

Tillhörigheten till svenska kyrkan får nu en skiftande innebörd om tonvikt

lägges på den ena eller andra av tidigare skisserade olika karaktärsdrag

hos densamma. Därav följer ock att en föreslagen rätt till fritt utträde

ur svenska kyrkan icke är ett entydigt begrepp.

Ett »utträdande» ur kyrkan såsom ett statens organ är egentligen icke

möjligt utan ett brytande av själva statstillhörigheten. Ett utträdande ur

kyrkan såsom trossamfund med .särpräglad bekännelse och kyrkoordning

synes däremot icke blott vara möjligt utan en ur svensk grundlag härflytande

rätt till samvetsfrihet för envar svensk medborgare. Vad åter beträffar

kyrkan såsom en folkkyrka innebär »tillhörigheten» till densamma ur

kyrkans synpunkt väl principiellt att vara föremål för kyrkans till hela

folket syftande verksamhet. Ur den enskildes synpunkt åter innebär »tillhörigheten»

ett positivt eller åtminstone lojalt ställningstagande till denna

kyrkans syftning. Och ett »utträdande» ur kyrkan skulle ur denna synpunkt

innebära ett bortvändande från denna folkkyrkans likväl även mot dessa

»utträdda» alltfort riktade gärning.

Tydligt är att hela frågan om sammanhanget mellan rätt till fritt utträde

och »rätt» till lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan närmast

och egentligen berör utträdandet ur kyrkan såsom trossamfund.

Själva principfrågan, om religionsfrihet i antydd mening utan vidare innefattar

rätt till frihet i fråga om ekonomisk förpliktelse, kräver eu närmare

utredning av religionsfrihetens innebörd, som här icke kan eller bör företagas.

Det synes dock kunna hävdas, att frihet från ekonomisk förpliktelse

mot visst trossamfund innebär ett ökat mått av den frihet i religiöst avseende

som åsyftas med religionsfrihet. En befrielse från den del av kyrko
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Iiungl. Maj:ts proposition nr 17 ö.

skatten, som avser svenska kyrkans direkt konfessionellt bestämda gärning,

synes i varje fall i så hög grad skäligt ur religionsfrihetens synpunkt, att

den kan sägas vara en konsekvens av sådan religionsfrihet.

Sveriges gngre prästers förbund har beträffande de s. k. konfessionslösa

anfört, att för dessa icke förelåge samma billighetsskäl för skattelindring

som för dem, vilka utträdde ur kyrkan och anslöte sig till annat trossamfund.

Därefter har förbundet yttrat:

Erfarenheter från Finland och Tyskland tyda närmast på att en skattelindring

i dessa fall kan medföra, att personer utträda ur kyrkan av ekonomiska

skäl. Utredningen har uttalat tvekan, huruvida någon lindring

bör tillkomma dem som utträda ur kyrkan utan att ansluta sig till något

trossamfund. Förbundet måste doek anse, att även denna grupp, som utträtt

ur kyrkan, bör beredas frihet från att deltaga i sådana utgifter, som

uteslutande föranledas av kyrkans religiösa verksamhet. Den stundom gjorda

jämförelsen mellan dessa utgifter och utgifterna för undervisnings- eller

försvarsväsendet, vilka sistnämnda utgifter uttagas av samtliga medborgare

utan hänsyn till dessas principiella inställning, synes icke vara

helt träffande. Kyrkans religiösa verksamhet är icke av samma art som

den statliga förvaltningsverksamheten, ty kyrkan är icke något statens

organ och grundar sig icke på något beslut av staten utan har sitt upphov

i evangeliets samfundsskapande kraft.

Stockholms stadskollegium har uttalat, att religionsfriheten förutsatte,

ej blott att envar fritt finge utträda ur statskyrkan, utan även att den som

sålunda utträdde — vare sig han tillhörde annat samfund eller såsom konfessionslös

stode utanför varje religiös organisation — vore fri från skyldigheten

att med personliga skattebidrag underhålla det samfund han icke

längre tillhörde. Att denna konsekvens nu icke kunde restlöst genomföras

innebure intet skäl att underlåta att tillämpa densamma så långt det vore

möjligt. Det vore också ur principiell synpunkt mindre önskvärt, att personer,

som utträdde ur svenska kyrkan, komme att beskattas av ett organ,

till vilket de icke ägde rösträtt.

Kammarkollegiet har erinrat om att kollegiet i sitt yttrande över dissenterlagskommitténs

betänkande uttalat den meningen, att den svenska kyrkan

icke utgjorde någon från staten skild juridisk person i form av ett

trossamfund, till vilket medborgarna voro tvångsanslutna. Den enda tvängsanslutning

i kyrkligt avseende, som förekomme, vore enligt kollegiets mening

till den kyrkliga kommunen. Kollegiet, som för sin del ansåge att en

skattelindring icke kunde härledas ur religionsfrihetens princip, hade funnit

alt den undersökning, som verkställts av dissenterskatteutredningen,

närmast gåve skäl för uppfattningen, att skattelindring ej heller vore motiverad

ur skälighetssynpunkter.

Filadclfiaförsamlingen i Stockholm har velat ifrågasätta, huruvida över

huvud taget någon skattelindring för dissenlers borde förekomma. Svenska

kyrkan utförde genom sin ställning som statskyrka en kristen kulturgärning

av så stor och allmän betydelse, all det borde ligga i alla medborgares

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17ö.

intresse, att dess möjligheter härtill vidmakthölles och till och med

utökades.

Svenska pastoratens riksförbund har anfört:

Ur religionsfrihetens princip kan skattelindringen för de samfundslösa

icke härledas. Lika litet, som det anses vara ett brott mot grundsatsen om

tankefrihet, att en medborgare tvingas betala skatt till täckande av kostnaderna

för statliga eller kommunala åtgärder, som han anser onödiga eller

rent av förkastliga, lika litet strider det mot religionsfriheten, att man

tvingas betala skatt för täckande av utgifterna för en av samhället såsom

allmännyttig ansedd kyrklig verksamhet, som icke överensstämmer med

ens åsikter eller tro.

Grunden till att skattelindring åtnjuts av medlemmar i främmande samfund,

får i stället anses vara den, att dessa samfund utöva en verksamhet,

som lagstiftaren anser — beträffande vissa smärre medborgargrupper —

kunna åtminstone delvis ersätta den kyrkliga verksamheten. Någon sådan

grund kan ju icke åberopas till stöd för förslaget om skattelindring för

andra utträdda.

Departementschefen.

Kammarkollegiet och några andra remissinstanser ha gjort gällande, att

någon skattelindring över huvud taget icke borde medgivas dem, som utträda

ur svenska kyrkan. Som skäl härför har huvudsakligen anförts, att den svenska

kyrkan ur statsrdttslig synpunkt vore att anse som en statskyrka. Man

har framhållit, att det vore en viktig angelägenhet för staten att verka för

religionsvård och att några befogade invändningar knappast kunde anföras

mot det sätt, varpå staten själv eller genom sina kyrkliga kommuner utövade

denna sin verksamhet. Att den svenske medborgaren måste lämna bidrag

till denna verksamhet har ansetts lika självfallet som att alla måste

lämna bidrag exempelvis till skolväsendet eller försvarsväsendet. Det har

även anförts, att den svenska kyrkan utförde en så betydelsefull kristen kulturgärning

att det borde ligga i alla medborgares intresse att ekonomiskt

stödja den.

Chefen för justitiedepartementet har i propositionen med förslag till religionsfrihetslag

m. m. anfört, att det sedan lång tid tillbaka funnes ett rättsligen

reglerat medlemskap i svenska kyrkan samt att detta medlemskap icke

sammanfölle med tillhörigheten till svenska staten. Vad kammarkollegiet

anfört rörande kyrkans rättsliga natur, syntes alltså icke utgöra något hinder

mot att nya bestämmelser antoges rörande detta medlemskap. Dessa bestämmelser

komme att vila på samma principiella grund som nu gällande regler

rörande medlemskap i kyrkan och detta behölle samma principiella innebörd

som det redan ägde.

De av chefen för justitiedepartementet föreslagna ändringarna av bestämmelserna

om medlemskap i svenska kyrkan nödvändiggöra en omprövning

av gällande bestämmelser om skattelindring för främmande trosbekännare.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Mctj.ts proposition nr 175.

Ur statsrättslig synpunkt torde hinder lika litet kunna anses föreligga mot

en dylik omprövning som mot en ändring av gällande bestämmelser om

medlemskap i svenska kyrkan.

För närvarande åtnjutes lindring i skattskyldigheten till kyrkliga ändamål

allenast av medlemmar av samfund, som blivit erkända av staten enligt 1873

års förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsövning

eller som redan tidigare varit tillåtna. Enligt gällande bestämmelser äro

också endast de, som förklara sig ämna ingå i erkänt kristet samfund, berättigade

till utträde ur svenska kyrkan. Enligt det nu föreliggande förslaget

till religionsfrihetslag skall 1873 års förordning upphävas och rätt till

fritt utträde ur svenska kyrkan medgivas. Skillnaden mellan erkända och

icke erkända samfund kommer att upphöra. Det synes vara en logisk följd

av den sålunda föreslagna utvidgningen av utträdesrätten, att lindring i

skattskyldigheten för kyrkliga ändamål utsträckes till alla dem som utträda

ur svenska kyrkan för att i stället inträda i annat trossamfund. En dylik

utvidgning bör enligt min mening kunna genomföras utan att man tager

direkt ståndpunkt till den teoretiskt betonade frågan om religionsfriheten i

och för sig innefattar en »rätt» till frihet från vissa ekonomiska förpliktelser

till svenska kyrkan. Det bör sålunda räcka med ett konstaterande att en

befrielse för medlemmar av andra trossamfund från den del av kyrkoskatten,

som avser svenska kyrkans direkt konfessionellt bestämda gärning, ur religionsfrihetens

synpunkt ter sig så skälig, att en dylik befrielse bör medgivas.

Vad angår de konfessionslösa har i några remissyttranden anförts, att

skattelindring icke bör medgivas dem. Därvid har anförts att skattelindringen

för främmande trosbekännare måste anses grundad på rena billighetsskäl.

Det saknades därför anledning att medgiva skattelindring för dem,

som lämnade kyrkan utan att ingå i annat trossamfund. Vidare har framhållits,

att det måste anses mindre tillbörligt, om utträde ur svenska kyrkan

skulle ske av ekonomiska skäl.

Såsom skäl för att även de konfessionslösa skola erhålla lindring i beskattningen

för kyrkliga ändamål har å andra sidan under remissbehandlingen

anförts, att även för de konfessionslösa syntes en skattelindring kunna

grundas å religionsfrihetens princip. Vidare har anförts, att utkrävandet av

oavkortad kyrkoskatt kunde betecknas som ett visst tvång mot dem, som av

personliga övertygelse skäl utträdde ur svenska kyrkan, utan alt vilja ingå

i något annat trossamfund.

För egen del vill jag ansluta mig till den meningen, att skattelindring bör

medgivas jämväl åt de konfessionslösa. Jag har därvid beaktat bl. a., att

därest skattelindringen skulle förbehållas dem, som inträtt i annat trossamfund,

det bleve nödvändigt med en fullständig registrering av den eventuella

samfund stillhörigheten för alla dem, som utträtt ur svenska kyrkan;

en dylik registrering hör emellertid om möjligt undvikas. Jag vill även un
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

derstryka att en utvidgning av rätten till skattelindring till att avse även de

konfessionslösa törordats i flertalet av de remissyttranden över dissenterskatteutredningens

förslag, vari frågan särskilt behandlats.

För att förhindra utträde ur svenska kyrkan av ekonomiska motiv har

dissenterlagskommittén övervägt att föreslå införandet av en ersättningsskatt

för dem som utträda ur svenska kyrkan utan att ansluta sig till annat

trossamfund. Kommittén hölle emellertid före, att så starka praktiska skäl

talade emot införandet av en sådan skatteform, att detta ej borde förekomma.

Även jag anser att övervägande skäl tala emot införandet av en ersättningsskatt.

Liksom dissenterlagskommittén anser jag, att någon skattelindring icke

bör medgivas för juridiska personer. Detta torde följa redan därav att skattelindringen

för dissenters grundas på skäl, som närmast ha samband med

vederbörandes personliga förhållande till svenska kyrkan.

Lindring synes ej heller böra medgivas i de avgifter som utgå för fastigheter.

Detta bör enligt min mening gälla oavsett om fastighetsskatten utgår

såsom en garantiskatt eller eventuellt skulle ersättas med en fristående

objektskatt å fastigheter.

C. INDIVIDUELL SKATTELINDRING ELLER KOLLEKTIV

SKATTEÅTERBÄRING.

Dissenterlagskommittén.

Kommitténs förslag till lindring i skattskyldigheten för dissenters ansluter

sig i fråga om metoden till gällande bestämmelser. Förslaget innebär

dock en utvidgning i förhållande till vad som för närvarande gäller så till

vida att alla, som utträtt ur svenska kyrkan, föreslås skola komma i åtnjutande

av skattelindring, vare sig de tillhöra något annat trossamfund eller ej. Å

andra sidan skall skattelindring endast tillkomma dem, som stått utanför

svenska kyrkan alltsedan början av det kalenderår som närmast föregått

taxeringsåret. Enligt gällande bestämmelser kommer däremot vederbörande

i åtnjutande av skattelindring, om han ej tillhört svenska kyrkan

sedan början av taxeringsåret.

I fråga om det tekniska förfa ringsi sättet för skattelindringens

genomförande har kommittén som tidigare nämnts bl. a. ifrågasatt,

att länsbyråerna för folkbokföringen skulle — med ledning av uppgifter

från pastorerna — å plåtarna i de tryckande registren inprägla uppgift

om utträde ur svenska kyrkan. Eftersom flertalet av de uppgifter,

som finnas å tryckplåtarna, avtryckas i debiteringslängden, skulle därigenom

möjlighet beredas debiteringsförrättaren (den lokala skattemyndigheten),

att vid den slutliga skattens debitering iakttaga rätten till skattelindring

i de fall, då sådan rätt förefunnes. Såvitt kommittén kunnat finna,

skulle denna metod för skattelindringens tekniska genomförande utgöra

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

77

eu enkel och praktisk lösning. Med hänsyn till det begränsade utrymmet

å tryckplåtarna vore det dock en ofrånkomlig förutsättning för metodens

användande, att ifrågavarande uppgifter gjordes ytterst kortfattade. Att

en person utträtt ur svenska kyrkan under år 1948 kunde exempelvis antecknas

med »U 48». Det förhållandet att en person aldrig tillhört svenska

kyrkan skulle kunna utmärkas med enbart »U» eller något liknande.

Remissyttrandena över dissenterlagskommitténs förslag.

I praktiskt taget alla de remissyttranden, i vilka förevarande fråga

särskilt berörts, har dissenterlagskommitténs förslag om användande av

de tryckande registren för skattelindringens genomförande förordats. Däremot

ha farhågor uttryckts för att ett system med individuell skattelindring

på debiteringsstadiet skulle komma att bliva mycket betungande för

de lokala skattemyndigheterna.

Sålunda ha bl. a. uppbördsverket i Stockholm och 1959 års uppbördssakkunniga

framhållit, att förslagen om vidgad möjlighet till utträde ur

svenska kyrkan och skattelindring för de utträdande komme att medföra

ökat arbete för myndigheterna. Uppbördsverket har anfört, att omfattningen

av utträdet ur kyrkan givetvis vore omöjlig att på förhand beräkna,

men att antalet dissenters helt visst komme att öka avsevärt. Den

särskilda debiteringen för dessa, som redan nu vore tidsödande och kostsam,

komme därför att för de arbetstyngda lokala skattemyndigheterna

leda till en ytterligare svår påfrestning. Uppbördssakkunniga ha pekat på,

att skattefrågan har mycket större betydelse nu än tidigare. Ett genomförande

av kommitténs förslag kunde befaras föranleda mången, som saknade

religiöst intresse, att utträda ur kyrkan uteslutande av den anledning,

att hans skattebörda därigenom skulle bliva mindre. Förslagets genomförande

måste medföra ökat arbete icke blott för prästerskapet utan

jämväl och i icke ringa omfattning för de myndigheter, beträffande vilkas

organisation uppbördssakkunniga hade att avgiva förslag. De sakkunniga

hade att om möjligt framlägga sådana förslag, som kunde föranleda förenklingar

i de lokala skattemyndigheternas och länsstyrelsernas arbetsi

utin i uppbördsärenden, och måste därför ställa sig betänksamma mot

förslag, som ginge i motsatt riktning.

Dissenterskatteutredningen.

Beträffande det tekniska förfaringssättet för genomförandet

av eu skattelindring har utredningen funnit det uppenbari, att de

fördelar, som skulle vara förenade med de tryckande registrens användande

för ifrågavarande ändamål, såvitt möjligt borde tillvaratagas.

Vad angår debitering sför farandet bär utredningen anfört,

all genomförandet av en individuell skattelindring syntes medföra följande

extra arbete. Dcbitcringslängderna genomginges sida efter sida och för

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

varje aktuell U-beteckning, som förekomme i namnkolumnen, gjordes er.

tydlig markering i den kolumn, där kommunalskatten skulle införas. När

skattebeloppen sedan infördes, visade denna markering att skatten skulle

uträknas efter en lägre kommunal utdebitering än för övriga skattskyldiga.

Själva uträkningen behövde ej föranleda något egentligt extra arbete, om

den gjordes med hjälp av särskilda tabeller (s. k. lathundar), men uppställandet

av dessa tabeller krävde naturligtvis lika mycket arbete som uppgörandet

av de tabeller, vilka användes vid övrig debitering. Därest antalet

av dem, som skulle ha skattelindring, vore ringa, kunde det icke löna sig

att göra några särskilda tabeller för deras räkning. Det torde emellertid

kunna sägas, att merarbetet med själva uträkningarna för de till skattelindring

berättigade komme att motsvara högst den tid, som skulle åtgå

för utarbetandet av .särskilda tabeller för deras vidkommande. Utöver vad

nu nämnts tillkomme ännu ett arbetsmoment på grund av särdebiteringen

för dem, som ej tillhörde svenska kyrkan. Sedan samtliga skattebelopp

införts i längden skulle nämligen kontrolleras att beloppen vore riktiga. Så

vore fallet om summan av dem — när ingen skattelindring förekomme —

motsvarade summan av antalet skattekronor multiplicerad med utdebiteringen

i kommunen. Med hänsyn till den lägre debiteringen för dem, som

ej tillhörde svenska kyrkan, kunde emellertid en dylik avstämning icke

göras utan att också det antal skattekronor, för vilka skattelindring medgivits,

uträknades. Avstämningen kunde då erhållas genom att den å detta

antal skattekronor belöpande skattelindringen lades till summan av de påförda

skattebeloppen. Avstämningen kunde sålunda, om antalet till skattelindring

berättigade bleve relativt stort, komma att kompliceras. Eu vass

förenkling i förfarandet skulle emellertid uppnås, därest kommunalskatten

först debiterades fullt även för dem, som skulle ha skattelindring, och

lindringen därefter infördes i en särskilt därför tillskapad kolumn i längden.

Därmed vunnes dels att en avstämning kunde göras av kommunalskatten

i dess helhet dels ock att den totala skattelindringen komme att

framgå direkt av längden. Ur debiteringsförrättarnas synpunkt skulle detta

förfaringssätt, enligt vad för utredningen uppgivits, bliva redigare än

det hittills praktiserade. Även debetsedlarna måste vid en sådan anordning

upptaga det avgående skattebeloppet å en särskild rad. Vid utskrift av

debetsedlarna i maskin avräknades beloppen i fråga automatiskt.

I fråga om iakttagandet av rätten till skattelindring beträffande inkomst,

som taxerats i annan kommun än den, där den skattskyldige mantalsskrivits,

har utredningen anfört, att skattelindring för sådan inkomst kunde

medgivas endast om den skattskyldige för debiteringsförrättaren i mantalsskrivningskommunen

uppgåve beskattningsorten (och adressen där) för

ifrågavarande inkomst.

Från sakkunnigt håll inom utredningen hade, anför utredningen vidare,

med skärpa givits uttryck för farhågor i fråga om den individuella skattelindringens

inverkan på de lokala skattemyndigheternas arbete. Vad anginge

förhållandena i Stockholm hade uppgivits, att för skattedebiteringen

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

för dissenters under år 1950 åtgått cirka 2 000 arbetstimmar. Enär antalet

av de dissenters, som för erhållande av skattelindring upptagits i de av

trossamfunden avlämnade förteckningarna, uppgått till cirka 5 500, innebure

detta, att debiteringen med förarbeten därför krävt cirka 21 minuter

för var och eu. Då kostnaden kunde beräknas till lägst 7 700 kronor, bleve

kostnaden per dissenter ungefär 1:40 kr. Hänsyn toges härvid endast

till biträdeskostnader och icke till andra kostnader såsom för arbetsledning

etc. Som jämförelse kunde nämnas, att debiteringen av kommunalskatt

för andra skattskyldiga endast toge ungefär 1/2 minut per skattskyldig.

Enär den tid, som vore tillgänglig för arbetet med debitering av

slutlig skatt i Stockholm, vore mycket knapp, beroende bl. a. på att taxeringsarbetet

i Stockholm avslutades en månad senare än i landet i övrigt,

innebure varje tidsödande arbetsmoment eu nackdel.

Efter vad utredningen inhämtat måste det även beträffande landet i övrigt

befaras, att utvidgningen av den individuella skattelindringens tillämpningsområde

konune att medföra ett betydande merarbete för debiteringsförrättarna.

Debiteringsarbetet måste bedrivas i starkt forcerad takt och

för dess medhinnande vore det icke sällan nödvändigt att anlita ovan arbetskraft.

Med hänsyn härtill kunde varje åtgärd, som förorsakade merarbete,

innebära risk för att de skattskyldigas berättigade krav på en riktig

debitering icke tillbörligen tillgodosåges.

Utredningen har vidare anfört, att det av utredningen angivna förfaringssättet

vid en individuell skattelindring givetvis skulle innebära en beaktansvärd

förenkling i förhållande till det hittills i sådant avseende tilllämpade

systemet. Ett avsevärt merarbete skulle emellertid ändock ej

kunna undvikas. I Stockholm, där debiteringslängderna omfattade bortåt

75 000 uppslag, innebure enbart de markeringar i kolumnen för kommunalskatten,

vilka skulle behöva göras för varje U-beteckning i namnkolumnen,

ett betydligt arbete. Detta arbete kunde någorlunda riktigt värderas

genom att för närvarande ungefär samma arbete utfördes beträffande

medlemmarna av de icke-territoriella församlingarna i Stockholm. För

markeringen beträffande dessa, vilkas antal uppginge till nära 9 000, hade

under år 1950 åtgått 440 arbetstimmar, vilket motsvarade ungefär 20 markeringar

i timmen. Därest markeringarna konune att ske samtidigt beträffande

medlemmar av icke-territoriella församlingar och dem, som ej

tillhörde svenska kyrkan, skulle ett betydligt större antal markeringar

kunna medhinnas per timme. Det vore nämligen icke så mycket själva

markeringen som genomgången av längderna sida efter sida som vore tidsödande.

Vad anginge utarbetande av en s. k. lathund, upptagande kommunalskatten

för beskattningsbara inkomster intill t. ex. 10 000 kronor, hade

detta beräknats kräva drygt en hel dags arbete. Då det i Stockholm på

grund av de skiftande utdebiteringarna i olika församlingar skulle kunna

behövas ända till 20 dylika tabeller för debitering av de till skattelindring

berättigade, bleve upprättandet av tabellerna förenat med ett icke ringa

arbete.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kangl. Maj.ts proposition nr 175.

EU system med individuell skattclindring har befarats föranleda många

att lämna svenska kyrkan av ekonomiska skäl. Med hänsyn härtill och till

de farhågor som uttalats för att en utvidgning av den individuella skattelindringen

skulle medföra ett betydande merarbete för de lokala skattemyndigheterna

har utredningen ansett sig böra undersöka huruvida icke

de synpunkter, vilka ligga till grund för skattelindringsförslaget, möjligen

skulle kunna tillgodoses på annat sätt.

Utredningen har härvid ansett sig kunna utgå från att kravet på skattelindring

beträffande dem, som tillhöra ett annat trossamfund än svenska

kyrkan, främst grundar sig på samvetsbetänkligheter mot att lämna bidrag

till ett annat samfund än deras eget och endast i mindre mån dikteras av

rent ekonomiska synpunkter. Från denna utgångspunkt har utredningen

diskuterat möjligheten att påföra samfundsmedlemmarna skatt till kyrkliga

ändamål efter samma grunder som övriga skattskyldiga, men stadga

skyldighet för kyrkoråden att av de skattemedel, som inflyta, till samfunden

redovisa viss del av den skatt, som belöper på samfundens medlemmar.

Mot en reglering av skattskyldigheten enligt sådana linjer kunde

emellertid enligt utredningen invändas, att den icke skulle tillgodose deras

anspråk, vilka av principiella skäl icke ville tillhöra något trossamfund. Härtill

kommc att densamma skulle förutsätta medverkan av samfunden samt

medföra behov av kontrollåtgärder, vilka i sin ordning skulle betinga uppgifter

till folkbokföringen om sainfundstillhörigheten.

Nu anförda invändningar vore enligt utredningens mening av den styrka,

att det diskuterade uppslaget, ej kunde anses erbjuda en tillfredsställande

lösning av förevarande spörsmål. Utredningen hade emellertid sökt att

med tillvaratagande av grundtanken i detsamma finna en lösning, som icke

gåve anledning till samma erinringar. Det hade härvid synts utredningen

vara en framkomlig väg att, sedan skatt till den kyrkliga kommunen efter

lika grunder påförts alla, låta de medel, vilka motsvarade vad som vid en

indiduell skattelindring skulle avräknas å skatten för de utanför svenska

kyrkan stående, via eu särskild fond gå till övriga trossamfund och till

någon del även till sociala och kulturella ändamål. Vid en reglering av

denna innebörd, av utredningen något oegentligt kallad kollektiv

skatteåterbäring, borde kyrkoråden sålunda ha att på grundval av

uppgifter från de lokala skattemyndigheterna inleverera ifrågavarande medel

till en fond, som lämpligen kunde benämnas dissenterfonden och i likhel

med kyrkofonden ställas under statskontorets förvaltning. Denna fond

borde ha en av Kungl. Maj:t tillsatt styrelse, bestående av en ordförande

och förslagsvis sex andra ledamöter. Vid utseendet av dessa borde tillses, att

olika trossamfund ävensom de sociala och kulturella intressena bleve företrädda.

I styrelsen borde sålunda bl. a. ingå en representant för de katolska

och en för de mosaiska församlingarna, två för Frikyrkliga samarbetskommittén

(som vore ett samarbetsorgan för Metodistkyrkan, Svenska missionsförbundet,

Svenska baptistsamfundet, Örebro missionsförening, Fribaptistsamfundet,

Helgelseförbundet och Svenska Frälsningsarmén) och en för övriga

fria kristna samfund.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

81

En sålunda sammansatt styrelse har utredningen ansett kunna betros

med att fördela de till fonden inflytande medlen för därmed avsedda ändamål.

Beträffande denna fördelning ville utredningen erinra om att en del av

ifrågavarande medel kunde antagas komma att motsvara utebliven individuell

skattelindring för dem, som ej tillhörde något trossamfund. Det belopp,

vartill denna del kunde beräknas ungefärligen uppgå, avsåges skola av

fondens styrelse användas för lämnande av bidrag till sådana sociala och

kulturella ändamål, som det låge i varje medborgares intresse att stödja.

Efter avskiljandet av nu angivna, sannolikt relativt obetydliga del borde

återstoden fördelas mellan trossamfunden. I sådant hänseende förutsatte utredningen,

att dessa årligen skulle inom viss tid till fonden meddela uppgift

å det antal medlemmar inom respektive samfund, som ej tillhörde svenska

kyrkan. Med ledning av dessa uppgifter hade fondens styrelse därefter att

fördela de tillgängliga medlen mellan samfunden så långt möjligt i proportion

till antalet sådana medlemmar.

Vad angår omkostnaderna för fondens verksamhet, har utredningen anfört

alt dessa torde kunna hållas inom en mycket snäv ram och borde bestridas

av fondmedlen.

Beträffande det närmare förfarandet vid en kollektiv

skatteuter bäring har utredningen anfört, att då anordningen med

en kollektiv skatteåterbäring byggde på att de, som ej tillhörde svenska

kyrkan, skulle påföras avgifter till kyrkliga ändamål efter samma grunder

som övriga skattskyldiga, erfordrades icke ur debiteringssynpunkt tillgång

till uppgifter om vederbörandes ställning i kyrkligt avseende. Det vore

först för beräkningen av de medel, vilka kyrkoförsamlingarna skulle inleverera

till dissenterfonden, som behovet av sådana uppgifter aktualiserades.

Då emellertid nämnda beräkning förutsattes skola ankomma på de lokala

skattemyndigheterna, talade praktiska skäl för att uppgiftslämnandet ordnades

på samma sätt som i det föregående förordats för genomförandet av

en skattelindring enligt dissenterlagskommitténs förslag. Genom utnyttjande

av de tryckande registren komme samtliga längder, som upprättades på

grundval därav, att innehålla uppgifter om dem, som ej tillhörde svenska

kyikan. Med hänsyn till att inkomstlängden för ett visst år — till skillnad

från debiteringslängden för samma år — skulle förses med anteckning om

alla av prövningsnämnd beslutade ändringar i taxeringen för nämnda år,

syntes emellertid omförmälda beräkning böra ske med anlitande av förstnämnda

längd. Det borde följaktligen tillkomma de lokala skattemyndigheterna

att med ledning av denna längd årligen för varje församling upprätta

förteckning i två exemplar över dem, som på grundval av det föregående

årets taxering påförts avgifter till kyrkliga ändamål men sedan ingången

av det år dessa avgifter avsåge och fram till den 1 juli taxeringsåret ej

tillhört svenska kyrkan. För dessa förteckningar borde formulär fastställas.

Den skattskyldiges namn syntes icke behöva angivas i förteckningen, utan

den erforderliga kontrollen torde kunna erhållas genom anteckning av sida

(i Rihang till riksdagens protokoll 19Hl. 1 samt. Nr 175.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

och rad i inkomstlängden eller dylikt. För var och en borde angivas den kommunalt

beskattningsbara inkomsten med iakttagande av de ändringar, som

kunde ha vidtagits av prövningsnämnd. Därjämte borde förteckningen innehålla

uppgift om den kyrkliga utdebiteringen per skattekrona och skatteöre

inom församlingen. Slutligen borde förteckningen förses med anteckning

om summan av ifrågavarande skattskyldigas beskattningsbara inkomst och

om det belopp, som församlingen, med tillämpning av det procenttal, som i

sådant hänseende kunde komma att fastställas, hade att inleverera till dissenlerfonden.

Sedan vederbörliga uppgifter införts i förteckningen, borde

det ena exemplaret av denna översändas till församlingen och det andra till

fonden.

Beträffande tidpunkten för förteckningarnas upprättande och översändande

har utredningen velat erinra om att jämlikt 97 a § och 104 a § taxeringsförordningen

mål och ärenden, som avsåge visst års taxering, i huvudsak

skulle vara av prövningsnämnd avgjorda senast den 30 juni året näst

efter taxeringsåret. Det syntes därför lämpligt att förteckningarna upprättades

vid sådan tidpunkt, att hänsyn kunde tagas till de ändringar, som

prövningsnämnd verkställt senast nämnda dag. Med iakttagande härav borde

tiden för förteckningarnas upprättande och översändande till församlingarna

och dissenterfonden fastställas till senast den 15 augusti. De belopp,

som församlingarna enligt förteckningarna skulle redovisa till dissenterfonden,

förutsattes då kunna inlevereras till fonden före den 15 september

samma år.

Utredningen har slutligen påpekat, att för att hänsyn skulle kunna

tagas till skatt för inkomst, för vilken skattskyldighet förelåge i annan kommun

än där vederbörande vore mantalsskriven, förutsattes samma medverkan

av den skattskyldige som i motsvarande hänseende angivits beträffande

den individuella skattelindringen.

Av den i det föregående lämnade framställningen syntes enligt utredningen

med tillräcklig tydlighet framgå, att ur det administrativa arbetets

synpunkt betydande fördelar skulle ernås genom att med övergivande

av skattelindringssystemet låta den del av de utom kyrkan ståendes skatt,

som belöpte på rent kyrkliga uppgifter, i stället gå till trossamfunden och

därmed i det föregående sammanställda ändamål. Sålunda skulle därigenom

såväl de på de lokala skattemyndigheterna ankommande arbetsuppgifterna

i fråga om nämnda skattskyldiga avsevärt reduceras som ock

dessa arbetsuppgifter förläggas till en med hänsyn till myndigheternas övriga

åligganden lämpligare tid.

En sådan ordning som den angivna borde ock, har utredningen framhållit,

vara ägnad att i likhet med en skattelindring enligt dissenterlagskommitténs

förslag undanrycka grunden för de samvetsbetänkligheter, som

hos ifrågavarande skattskyldiga kunde göra sig gällande mot bidragsskyldighet

till de rent kyrkliga ändamålen. Att den däremot icke ur de skattskyldigas

ekonomiska synpunkt fyllde samma uppgift som skattelindringen

låge i öppen dag. Emellertid vore de belopp, om vilka skattelindringen

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

skulle röra sig, relativt blygsamma, såsom framginge av följande tablåer,

vilka belyste storleken av en skattelindring om 40 procent i olika fall därest

hänsyn toges till de nya kommunala ortsavdragen.

Till kommunal in- komstskatt taxe- rad inkomst kr.

Ortsgrupp 5 (Stockholm)

Ortsgrupp 4 (Göteborg)

Beräknad genomsnittlig utdebitering per skattekrona

för kyrkliga ändamål

kr.

('': 40

kr.

0:50

40 % skattelindring i kr. för

gift

skattskyldig

annan

skattskyldig

gift

skattskyldig

annan

skattskyldig

5 000 ..........

4: 80

5: 76

6: 16

7: 32

10 000 ..........

12:80

13:76

16: 16

17:32

15 000 ..........

20:80

21:76

26:16

27: 32

20 000 ..........

28:80

29: 76

36:16

37: 32

25 000 ..........

36:80

37: 76

46:16

47: 32

50 000 ..........

76:80

77: 76

96: 16

97: 32

Till kommunal in- komstskatt taxe- rad inkomst kr.

Ortsgrupp 3

Beräknad genomsnittlig utdebitering per skattekrona

för kyrkliga ändamål

kr. 0: 50 (städer)

kr. 1:10 (landsbygd)

40 % skattelindring i kr. för

gift

skattskyldig

annan

skattskyldig

gift

skattskyldig

annan

skattskyldig

5 000 ..........

6:32

7: 42

13: 90

16: 32

10 000 ..........

16: 32

17: 42

35: 90

38: 32

15 000 ..........

26: 32

27: 42

57:90

60: 32

20 000 ..........

36: 32

37:42

79: 90

82: 32

25 000 ..........

46: 32

47: 42

101: 90

104: 32

50 000 ..........

96 32

97: 42

211: 90

214: 32

Att märka vore, har utredningen vidare anfört, att vid en individuell

skattelindring den statliga inkomstskatten för dem, som icke tillhörde

svenska kyrkan, bleve högre än vid en kollektiv skatteåterbäring. Vid taxeringen

till sådan skatt finge nämligen avdraget för påförd kommunal

skatt göras med ett på grund av skattelindringen lägre belopp. Såsom exempel

å verkningarna härav kunde anföras, att vid beskattningsbara inkomster

mellan 8 000—9 980 kronor den statliga inkomstskatten ökade

med 4 kronor, därest avdraget för kommunalskatt vid taxeringen minskade

med 20 kronor; vid beskattningsbara inkomster mellan 20 000—29 950

resp. 40 000—59 900 kronor bleve ökningen av statsskatten 20 resp. 50

kronor, därest kommunalskatteavdraget minskade med 50 resp. 100 kronor.

Med förenämnda siffror för ögonen torde man enligt utredningen icke

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

kunna undgå att fråga sig, om den ekonomiska fördelen av en individuell

skattelindring av den storlek, varom det här kunde komma att röra sig,

vore av den betydelse att den motiverade det merarbete som den förorsakade

myndigheterna. För egen del vore utredningen av den uppfattningen,

att så icke vore förhållandet. Med hänsyn härtill och under åberopande av

vad i det föregående anförts ville utredningen förorda genomförande av en

kollektiv skatteåterbäring i den mening och av den innebörd, utredningen

tidigare angivit.

Remissyttrandena över dissenterskatteutredningens förslag.

I de avgivna yttrandena har utredningens förslag om kollektiv skatteåterbäring

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av

kammarrätten (reservation av en ledamot), länsstyrelserna i Jönköpings

och Örebro län, d\omkapitlet i Växjö, domkapitlet i Land, i0''i9 års fippbördssakkunniga,

Allmänna svenska prästföreningen, Sveriges yngre prästers

förbund, Svenska landskommunernas förbund, Sveriges häradsskrivarförening,

Apostoliske vikarien för Sverige, Grekisk-katolska ortodoxa församlingen

i Stockholm, Vännernas samfund, de mosaiska församlingarna i

Stockholm, Göteborg och Malmö (erinringar mot den föreslagna fördelningsgrunden

beträffande dissenterfondens medel), Frälsningsarmén, Svenska

pastoratens riksförbund samt kronokamrerarna i Göteborg och Malmö.

I vissa andra yttranden har förslaget om kollektiv skatteåterbäring tillstyrkts

endast under viss förutsättning eller accepterats

endast i princip.

Sålunda har länsstyrelsen i Malmöhus län hållit för troligt, att dissenters

konune att finna förfarandet med kollektiv skatteåterbäring ägnat att

göra dem beroende av staten. Länsstyrelsen har därför funnit förslaget

kunna tillstyrkas endast under förutsättning att invändningar av sådant

innehåll ej gjordes från de främmande trossamfundens sida.

Länsstyrelsen i Norrbottens län bär likaledes förklarat sig stödja förslaget

om kollektiv återbäring endast under förutsättning att de utom kyrkan

stående kunde anses finna det likgiltigt om skatteåterbäringen skedde

individuellt eller kollektivt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har funnit det föreslagna förfarandet

med kollektiv skatteåterbäring medföra påtagliga administrativa

fördelar men förordat vissa ändringar i utformningen av förslaget.

Enligt länsstyrelsen i Värmlands län vore det väl värt att överväga,

huruvida icke en ändrad religionsfrihetslagstiftning borde kunna genomföras

utan omedelbar sammankoppling med en skatteomläggning, som till

äventyrs kunde upptagas till förnyad behandling vid en senare tidpunkt.

Ett genomförande av förslaget kunde mycket väl föranleda en höjning av

det totala skattetrycket med ett eller annat tiotal miljoner kronor för år.

Strängnäs domkapitel har framhållit det som angeläget, att frågan om

rätt till fritt utträde ur svenska kyrkan löstes snarast möjligt på ett för

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

alla parter tillfredsställande sätt men ansett det även från svenska kyrkans

synpunker tveksamt, huruvida det kunde vara lämpligt att genomföra

förslaget, för sä vitt som det komme att väcka opposition inom de

samfund och kretsar, vilkas intressen det närmast avsåge att tillgodose.

Fi laci]e Ifiaförsam l in gen i Stockholm har ansett, att någon skattelindring

icke borde medgivas dem, som utträtt ur svenska kyrkan. Skulle någon

lättnad i beskattningen medgives, ansåge dock församlingen kollektiv

skatteåterbäring vara att föredraga framför individuell skattelindring. Vid

ett system med kollektiv skatteåterbäring borde emellertid den av dissenterskatteutredningen

föreslagna dissenterfonden icke komma till stånd utan

medlen i stället överföras till allmänna arvsfonden.

Missionssållskapet Bibeltrogna vänner har förklarat sig icke ha något

större intresse av beskattningsfrågan, då praktiskt taget samtliga medlemmar

i sällskapet tillhörde svenska kyrkan och icke torde komma att utträda.

Det syntes dock sällskapet rättvisast, att personer, som utträtt ur

svenska kyrkan, i så stor utsträckning som möjligt bleve befriade från avgifter

till kyrkan.

Föreningen Sveriges kronokamrerare har uttalat, att principen om kollektiv

skatteåterbäring kunde accepteras, men ansett att någon skattelindring

för främmande trosbekännare icke borde medgivas.

1 övriga yttranden har förslaget om kollektiv skatteåterbäring a vstyrkts.

Av de remissinstanser, som tillstyrkt förslaget om kollektiv skatteåterbäring,

har kammarrätten vid en avvägning av förslagets praktiska

fördelar och principiella svagheter funnit de förstnämnda väsentligt överväga.

Ur teoretisk synpunkt har kammarrätten funnit förslaget lämna utrymme

för allvarliga erinringar. Utredningen hade utgått från att dissenters

borde, såvitt avsåge tillgodoseende av rent kyrkliga ändamål, befrias

från avgifter till svenska kyrkan. I stället för befrielse infördes emellertid

enligt förslaget en tvångsbeskattning till förmån för de särskilda trossamfunden,

vare sig dessa av sina medlemmar uttoge motsvarande avgifter

eller ej. Om de innehållna medlen verkligen tillfölle de skattskyldigas egna

trossamfund, skulle måhända denna invändning icke förtjäna stort avseende,

men så vore enligt förslaget icke förhållandet. Utredningen hade föreslagit,

att fördelningen av de belopp, som skulle återbäras till trossamfunden

eller användas till annat ändamål, skulle såvitt möjligt ske i förhållande

till antalet medlemmar inom respektive trossamfund, som ej tillhörde

svenska kyrkan. En sådan fördelning syntes icke tillgodose de anspråk,

som enligt dissenterlagskommittén krävde beaktande. Det skulle

exempelvis kunna inträffa, alt en person med mycket stora inkomster

finge betala församlingsavgift med 10 000 kronor, därav 4 000 kronor tillgodofördes

dissenterfonden, under det att hans eget trossamfund därav

skulle från fonden utfå allenast ett eller huvudtalet beräknat belopp av

omkring 10 kronor. Vilken än grunden ansåges vara för den ifrågasatta

skattelindringen, torde eu sådan anordning vara teoretiskt ohållbar. Kam
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

marrätten finge därför framhålla önskvärdheten av att den föreslagna

fördelningsregeln modifierades åtminstone i sådana fall, då den kunde visa

sig påtagligt orättvis.

En reservant i kammarrätten har framhållit, att det måste anses utgöra

ett allvarligt avsteg från vedertagna principer på beskattningens område

att de skattelindringen motsvarande medlen icke skulle få disponeras av

dem medlen tillkomme. Det arbete, som genom systemet skulle besparas

de lokala skattemyndigheterna, komme helt naturligt att övervältras å

andra eller transformeras till annat arbete. Enligt reservantens mening

kunde man icke utan åstadkommande av alltför stora olägenheter komma

längre i förenkling av de lokala skattemyndigheternas arbete än genom det

av dissenterskatteutredningen förordade tekniska förfaringssättet för genomförandet

av cn individuell skattelindring.

Domkapitlet i Växjö har anfört, att ur kyrklig synpunkt inga vägande

skäl syntes kunna anföras mot förslaget och då det ovedersägligen syntes

innebära praktiska fördelar av betydande omfattning, ansåge sig domkapitlet

böra tillstyrka bifall till detsamma.

Av dem som avstyrkt förslaget om kollektiv skatteåterbäring har

kammarkollegiet påpekat, att förfarandet endast indirekt kunde medföra

skattelindring genom att avgifterna till de egna samfunden kunde sättas

lägre. Några garantier för att detta skulle bliva resultatet funnes dock ej.

Utdelningen till de olika samfunden komme ej heller att stå i relation till

de belopp, deras medlemmar betalat i skatt. I själva verket syntes det vara

fråga om till dissentersamfunden utgående, lagligen bestämda bidrag, vilka

skulle tagas av de medel, som efter kommunala grunder utdebiterades

för kyrkliga ändamål. Understödet till ett trossamfund komme att stå

i relation till antalet medlemmar, Vilka utträtt ur statskyrkan. Ett följdriktigt

genomförande av skatteåterbäringstanken skulle ha lett till att

ett samfund med förmögna medlemmar finge större bidrag än ett, vars

medlemmar levde under blygsamma villkor. Ledningen för ett dissentersamfund

skulle få ett direkt intresse av att så många som möjligt av dess

medlemmar utträdde ur statskyrkan. Bidragen till samfunden komme av

statskyrkoförsamlingarna att få gäldas med sänkt standard eller höjd utdebitering.

Det senare vore direkt fördelaktigt för trossamfunden, som

därigenom finge mer medel till sitt förfogande. Enligt den senast tillgängliga

statistiken från år 1930 vore det totala antalet främmande trosbekännare

och dissenters 257 482 personer. Av dessa vore det endast 17 825, som

ej tillhörde svenska kyrkan. Den kollektiva skatteåterbäringen skulle innebära

ett kraftigt motiv för ledningen i de särskilda trossamfunden att

förmå sammanlagt minst en fjärdedels miljon att utträda ur statskyrkan.

Trots det besvär och det arbete, som det medförde för skattemyndigheterna,

syntes det nuvarande systemet vara att föredraga framför den föreslagna

kollektiva skatteåterbäringen.

Statskontorets majoritet har framhållit, att därest något särskiljande vid

kyrkobokföringen icke skulle ske av de konfessionella förhållandena för

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj.ts proposition nr 175.

87

personer, som ej tillhörde svenska kyrkan, försvunne varje möjlighet att

korrekt beräkna, huru stor andel av till dissenterfonden inkommande medel,

som belöpte på de konfessionslösa. Vägande erinringar syntes jämväl

kunna göras mot tanken, att medborgare, som lämnat statskyrkan, därför

att de icke önskade understödja någon religiös verksamhet, skulle tvingas

att i högre grad än andra bidraga till sociala och kulturella ändamål. Ämbetsverket

hölle för sin del före, att ifrågavarande spörsmål borde lösas på

den individuella skattelindringens väg. Såsom framginge av utredningens

beräkningar vore den ekonomiska fördelen av en individuell skattelindring

mycket obetydlig, och utredningen ifrågasatte därför, om en sådan

skattelindring över huvud taget borde ifrågakomma med hänsyn till det

merarbetc, som komme att förorsakas skattemyndigheterna. Ämbetsverket

funne det dock uppenbart, att frågan om den individuella skattelindringen

icke borde bedömas ur ekonomiska eller skattetekniska synpunkter. Skattebefrielsen

borde vara en given följd av en tillämpning av religionsfrihetens

princip. Statskontoret ansåge därför, att dissenterlagskommitténs förslag

om den individuella skattelindringen borde accepteras med iakttagande

av de förbättringar i skattetekniskt hänseende, som dissenterskatteutredningen

förordat.

Statistiska centralbyrån har ifrågasatt, huruvida samfunden kunde på

grund av sina medlemsförteckningar eller från medlemmarna inhämtade

upplysningar lämna antal suppgifter, som vore tillräckligt pålitliga. Då den

blivande religionsfrihetslagen icke torde uppställa hinder mot att tillhöra

flera trossamfund, kunde en person vid sammanställningen av materialet

bliva räknad flera gånger. Vid flyttning mellan olika lokala församlingar

med samma trosåskådning kunde en dylik dubbelredovisning uppkomma

därigenom att den flyttande icke ville eller icke komme ihåg att anmäla

utträde ur församlingen i utfiyttningsorten. Även samfundslösa kunde bliva

medräknade. Där nämligen medlemsavgifter ej vore obligatoriska eller

underlåtenhet att betala sådan avgift ej i och för sig utgjorde grund för

uteslutning, torde det kunna uppstå svårigheter att avgöra, huruvida en

inskriven medlem alltjämt tillhörde samfundet. Vad särskilt anginge frågan,

om vem som tillhörde eller icke tillhörde svenska kyrkan, torde åtminstone

under en övergångstid samfundens anteckningar om sina medlemmar

icke utgöra en tillförlitlig grundval för bedömandet, i all synnerhet

om utträdesfrågan av samfundet betraktats såsom en den enskildes samvetsangelägenhet.

Upplysningar, som inhämtades från medlemmarna, torde

bliva av växlande värde. Okunnighet om formföreskrifterna eller en okontrollerad

uppfattning, att redan föräldrarna utträtt, kunde nämnas såsom

exempel på felkällor. Förslaget kunde sålunda få den betänkliga konsekvensen,

att lämnandet eller kontrollen av antalsuppgifterna kunde nödvändiggöra

en arbetskrävande medverkan av folkbokföringsorganen utöver vad i det

föregående förutsatts. Det syntes nämligen kunna leda till att en motsvarighet

till pastorsämbetenas nuvarande granskning av medlemsförteckningar ålades

något av folkbokföringsorganen. Då dissenterfondens medel skulle för
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

delas efter huvudtal sprincipen, därvid även icke skatteskyldiga torde bliva

medräknade, hade den enskilde ingen garanti för att icke hans skattemedel

— åtminstone delvis — komme ett med hans trosuppfattning oförenligt

ändamål till godo. En dylik eventualitet torde för mången komma att

te sig minst lika anstötlig som utsikten att nödgas ekonomiskt bidraga till

svenska kyrkans verksamhet. Fondens verksamhet kunde härigenom misskrediteras

och ändamålet med dess inrättande sålunda förfelas.

överståthållarämbetet har anfört, att en konsekvent tillämpning av religionsfrihetens

princip syntes böra medföra att de, som utträdde ur svenska

kyrkan, befriades från skyldigheten att deltaga i sådana utgifter, som helt

hade sin grund i kyrkans religiösa verksamhet. Av utredningens betänkande

framginge emellertid, att om sådan befrielse skulle ske i den formen, att individuell

skattelindring medgåves, härav skulle uppkomma avsevärda svårigheter

vid den praktiska tillämpningen. Relativt betydande kostnader för

det allmänna skulle icke heller kunna undvikas. Härtill komme att skattelindringen

rörde sig om ganska obetydliga belopp. Med ett visst berättigande

kunde givetvis under sådana förhållanden ifrågasättas, huruvida för den enskilde

intresset av en individuell skattelindring kunde anses vara så stort,

att detta intresse vägde tyngre än intresset att icke mer än vad som kunde

anses oundgängligen nödvändigt komplicera den redan förut hårt ansträngda

förvaltningsapparaten. Utredningen, som ansett, att så icke vore fallet,

hade bl. a. på denna grund föreslagit, i stället för skattelindring, ett system

med s. k. kollektiv skatteåterbäring. Den vid bedömandet av detta förslag

principiellt mest vägande synpunkten — och den till vilken ämbetet därför

velat begränsa sig — vore huruvida ett genomförande av förslaget skulle

påverka de frikyrkliga trossamfundens nuvarande ställning.

Ämbetet har vidare anfört:

Friheten och självständigheten i förhållande till staten äro för frikyrkosamfunden

konstitutiva faktorer. Denna frihet och självständighet gäller

icke blott i fråga om deras lära och kult utan även beträffande deras förvaltning

och ekonomi. Självständigheten i sistnämnda hänseende innebär, att

de bygga sin ekonomi på samfundsmedlemmarnas frivilliga bidrag. Att däri

ligger en betydande ideell tillgång för frikyrkosamfunden torde vara uppenbart.

Både trosvissheten och gemenskapskänslan medlemmarna emellan torde

stärkas genom de exempel på att den personliga tron förmår framskapa

offervilja för samfundet, som lämnas av samfundsmedlemmarna.

Genom den föreslagna kollektiva skatteåterbäringen skulle frikyrkosamfunden

med statens förmedling nödgas deltaga i en tvångsbeskattning av

sina medlemmar. En sådan anordning ter sig helt oförenlig med samfundets

natur, även om den endast till en mindre del skulle ersätta den nuvarande

frivilligheten i fråga om medlemsbidrag. Bortses kan ej heller från att ekonomiskt

beroende av staten erfarenhetsmässigt så småningom leder till minskad

självständighet. I princip bör ett förslag med sådana verkningar icke

genomföras mot samfundens vilja annat än på grundval av motiv, som äro

direkt inriktade på att begränsa de frikyrkliga samfundens självständiga

ställning.

Vid ett slåndpunktstagande till frågan, huruvida företräde bör ges åt individuell

skattelindring eller kollektiv skatteåterbäring i enlighet med vad

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

utredningen föreslagit, nödgas man emot varandra ställa så föga jämförbara

ting som å ena sidan principiella synpunkter av förut angiven art samt å

andra sidan administrativa och ekonomiska synpunkter. För egen del anser

överståthållarämbetet, att även om sistnämnda synpunkter måste tillmätas

stor betydelse, de principiella synpunkterna i förevarande fall äga sådan

tyngd, att man icke kan bortse från desamma, för såvitt icke de lokala skattemyndigheterna

anses befinna sig i ett tvångsläge. Ämbetet är väl medvetet

om de betydande svårigheter, vilka nämnda myndigheter hava att bemästra,

och detta i alldeles särskilt hög grad i Stockholms stad. Då det emellertid

icke med fog lär kunna göras gällande, att något tvångsläge för de lokala

skattemyndigheterna föreligger eller kan befaras uppstå genom det merarbete

en individuell skattelindring skulle medföra, anser sig ämbetet av principiella

skäl förhindrat tillstyrka utredningens ur rent administrativa synpunkter

beaktansvärda förslag om kollektiv återbäring. Ämbetet vill i stället

förorda, att individuell skattelindring genomföres och att därvid beaktas de

förslag till förenklingar, som utredningen föreslagit i betänkandets kapitel

om det tekniska förfaringssättet för genomförandet av en skattelindring.

Av de tretton domkapitlen i riket ha icke mindre än tio avstyrkt förslaget

om kollektiv skatteåterbäring, därvid fem av domkapitlen förordat individuell

skattelindring. Ett domkapitel har ansett, att individuell skatteåterbäring

bör ske genom vederbörande kyrkoråd och ett annat att »direkt»

skattelindring skall medgivas efter särskild ansökan. Domkapitlen ha i huvudsak

anfört följande skäl mot förslaget om kollektiv skatteåterbäring.

Domkapitlet i Luleå har erinrat om att enligt gällande rätt staten icke

toge någon befattning med andra trossamfund än svenska kyrkan. Den understödde

dem icke och hade icke heller, på ett undantag när, ställt sin

tvångsmakt bakom de erkända trossamfundens eller frikyrkornas ekonomiska

anspråk på sina medlemmar. Utredningens förslag innebure här en

genomgripande principändring. Staten skulle införa en skattskyldighet för

alla dessa samfunds, alltså även frikyrkornas räkning. De skulle genom statens

förmedling erhålla understöd och sålunda både auktoriseras och göras

beroende av staten. Detta kunde i längden icke undgå att förändra deras

rättsliga ställning i samhället och i förhållande till staten. Om dessa samfund

önskade eu sådan beroende ställning, torde vara högst ovisst.

Flera andra domkapitel ha även framhållit, att förfarandet skulle göra de

särskilda samfunden beroende av staten och knappast vore förenligt med frikyrklighetens

princip. Ett par domkapitel ha påpekat, att anordningen komme

att skärpa det svenska folkets uppdelning i en kyrklig och en frikyrklig

del. Vidare har påpekats, att ett särskilt motiv för utträde kunde tänkas uppstå,

om utträdet innebure cn ekonomisk fördel för det fria samfundet. Det

har även ifrågasatts, att återbäringssystemet skulle komma alt kräva någon

form av statlig kontroll, vilken de fria samfunden säkerligen icke skulle

vara villiga att godtaga. Som en sällsam konsekvens av förslaget har framhållits,

att varje ökning av den kyrkliga beskattningen skulle komma att innebära

en förmån för de fria samfunden. Några domkapitel ha yttrat, att

bärande skäl ej torde kunna anföras för att de konfessionslösa skulle beskattas

för sociala och kulturella ändamål efter andra grunder än övriga

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

medborgare. Det har även gjorts gällande, att en rättvis fördelning av dissenterfondens

medel skulle stöta på synnerligen stora svårigheter.

Uppsala domkapitel har erinrat om att pingströrelsen, som utgjorde en av

de mest betydande frikyrkliga grupperna inom vårt land, icke vore ett enhetligt

organiserat samfund utan en samling av inbördes självständiga församlingar.

Det torde därför stöta på stora svårigheter att avväga den andel

i den eventuella fondens avkastning som skulle komma på pingströrelsens

lott.

Några domkapitel ha även frågat sig, om alla fria samfund skulle få anslag

ur dissenterfonden. Uppsala domkapitel har sålunda framhållit, att tanken

att exempelvis en så asocial riktning som »Jehovas vittnen» skulle komma

att erhålla stöd av skattemedel syntes ganska orimlig. Visby domkapitel

har funnit hela utredningen om den föreslagna dissenterfonden över huvud

mycket vag och bl. a. påpekat, att utredningen lämnat öppen frågan, huru

eventuellt uppkommande tvister inom dissenterfonden om rättvis fördelning

av influtna medel skulle lösas.

1959 års folkbokföringssakkunniga ha anfört:

Enligt utredningen, som framhåller att omkostnaderna för dissenterfondens

verksamhet torde kunna hållas inom en mycket snäv ram och att de

böra bestridas av fondmedlen, skall den del av fondens medel som kan anses

motsvara utebliven individuell skattelindring för dem, som ej tillhöra

något trossamfund, avskiljas. Återstoden bör fördelas mellan trossamfunden,

som till fonden skola lämna uppgift om antalet medlemmar inom respektive

samlund, som ej tillhöra svenska kyrkan. Utredningen synes utgå

från att någon granskning av att dessa förteckningar äro riktiga ej skall

företagas. De sakkunniga fråga sig emellertid hur fondens styrelse skall förfara

dels därest de från de lokala skattemyndigheterna inkomna förteckningarna

utvisa att i riket finnas exempelvis 100 000 personer, som ej tillhöra

svenska kyrkan, under det att trossamfundens förteckningar utvisa ett

antal av 110 000 personer dels ock därest samfundens uppgifter om antalet

ur svenska kyrkan utträdda personer överensstämmer med eller blott i ringa

mån understiger antalet enligt de lokala skattemyndigheternas förteckningar.

Alt så eventuellt kan bliva fallet synes man ej kunna förbigå; bl. a.

torde det kunna inträffa att en del personer önska tillhöra såväl svenska

kyrkan som ett ur fonden utdelningsberättigat samfund eller att en person

tillhör två sådana samfund. Det skulle uppenbarligen strida emot religionsfrihetsprincipen

att hindra sådant, men hur skall fondens styrelse få kännedom

om dylika fall och hur skola de bedömas?

En ytterligare oklarhet i det förordade systemet är att bestämmelser saknas

om vilka trossamfund som skola vara berättigade till utdelning ur fonden.

Utredningen avser givetvis att alla trossamfund skola vara likaberättigade,

men det finnes ingen definition på begreppet trossamfund. Fondens

styrelse kan bl. a. i dessa avseende komma att ställas inför mycket svårlösta

problem. Enär fondens omkostnader skola hållas inom en snäv ram,

kan fondens styrelse knappast företaga några kontrollåtgärder eller närmare

undersökningar, sådana torde nämligen med all sannolikhet komma

att ställa sig dyrbara.

De sakkunniga anse sig icke kunna undgå att uttrycka starka farhågor

för att det av utredningen förordade systemet kommer att medföra en högst

avsevärd arbetsbelastning för i första hand pastorsämbetena. Om det nämligen

skulle visa sig eller förhållandena föranleda till antagande, att sam
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:is proposition nr 175.

lundens uppgifter av en eller annan anledning äro oriktiga, kan det befaras,

att fondens styrelse uppställer krav på att samfunden skola ha förvissat

sig om att de å uppgifterna upptagna personerna verkligen utträtt ur

svenska kyrkan. Eu effektiv sådan kontroll synes knappast kunna ordnas

på annat sätt än att samfunden antingen kräva att medlemmarna årligen

uppvisa intyg (åldersbetyg) om att de icke tillhöra svenska kyrkan eller att

samfunden årligen upprätta förteckningar över medlemmarna samt översända

dessa till vederbörande pastorsämbete med begäran om bevis, huruvida

någon av de å förteckningen upptagna personerna stå kvar i svenska

kyrkan.

Ur folkbokföringssynpunkt vore det enligt de sakkunnigas mening synnerligen

betänkligt om det förordade systemet skulle få de ovan berörda

konsekvenserna. De sakkunniga, vilka ha att söka åstadkomma förenklingar

med avseende å bl. a. prästerskapets rent expeditionella verksamhet, anse

sig icke kunna tillstyrka genomförandet av ett system som kan leda till att

pastors arbete med utfärdande av åldersbetyg eller granskning av medlemsförteckningar

väsentligt ökas — såvida icke synnerligen tungt vägande skäl

tala härför.

Häradsskrivarcn i Mölndals fögderi har framhållit, att inom landet funnes

såväl kyrko- som mantalsskrivna en mångfald utländska undersåtar, om

vilka anmälan ej inkommit att de tillhörde främmande trossamfund. De

debiterades sålunda full kyrkoavgift, ehuru de i realiteten ej tillhörde svenska

kyrkan. I händelse dylika personer skulle upptagas i de förteckningar,

som de lokala skattemyndigheterna enligt utredningens förslag skulle upprätta,

komme ett betydande merarbete att uppstå, då förteckningarna skulle

bliva ganska omfattande.

Metodistkyrkan har bl. a. anfört att den — liksom övriga kristna samfund

— grundade hela sin verksamhet på frivillighet såväl i anslutning som

i bidragsgivande. Den ställde sig fördenskull bestämt avvisande mot att staten

skulle för dess räkning indriva avgiften från dess egna medlemmar. Dessa

offrade för kristen verksamhet ojämförligt mycket större belopp per individ,

än vad det här rörde sig om. Samfundet ansåge det rättsvidrigt, om

dess medlemmar skulle vid sidan av dessa personliga offer tvingas att lämna

skatt till ett annat kristet samfund eller till organisationer, som hade en

mot kristendomen indifferent eller fientlig inställning.

Franska reformerta församlingen i Stockholm har såsom sin mening uttalat,

att det för dem, vilka tillhörde annat trossamfund än svenska kyrkan,

måste kännas såsom ett obehörigt tvång och en försämring i förhållande till

vad nu gällde att behöva betala den del av skatten, som avsåge upprätthållandet

av den svenska kyrkans religiösa verksamhet och vad därmed sammanhängde.

Samma resonemang torde vara tillämpligt beträffande dem,

som visserligen ej tillhörde något trossamfund men som av samvetsbetänkligheter

ställt sig utanför svenska kyrkan. Utsikten att bidrag från den tilllänkta

fonden skulle utgå, i förra fallet till vederbörandes samfund och i det

senare till något av de utav utredningen omförmälda ändamålen, torde

knappast komma alt uppfattas såsom uppvägande nämnda tvång och försämring.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

Christian Science trossamfund har ansett utredningens förslag om kollektiv

skatteåterbäring i sig själv innebära ett förgripande på religions- och

samvetsfrihetens princip i så måtto som den över huvud ställde de fria trossamfunden

i ekonomiskt förhållande till det allmänna och därmed öppnade

vägen till ekonomiskt beroende. De fria trossamfunden vore fullt medvetna

om och hade genom hela sin erfarenhet fått bekräftat, att grundvillkoret för

deras existens låge i viljan och förmågan att i varje avseende taga konsekvenserna

av deras förkunnelse. Det bleve under sådana förhållanden för

dem svårt att öppna vägen för inflytande utifrån.

Frikyrkliga samarbetskommittén har givit uttryck för den uppfattningen,

att det vore fördelaktigt ur såväl skatteteknisk som arbetsteknisk synpunkt,

att de kommunala myndigheterna, efter uppgift från de kyrkliga myndigheterna

om vilka som utträtt ur kyrkan, ensamma ombesörjde de åtgärder,

som hängde samman med de fyrtio procent, som de utträdda icke skulle betala

till svenska kyrkan. I annat fall måste ju, förutom de kommunala myndigheterna,

även kyrkoråden, samfundsledningarna och de ur svenska kyrkan

utträdda själva engageras, för att medlen till »dissenterfonden» rätt

skulle inlevereras och fördelas. Systemet med kollektiv skatteåterbäring

måste ju medföra, att varje ur svenska kyrkan utträdd person, som tillhörde

annat trossamfund, måste till sitt samfund rapportera, om han skulle

räknas till kategorien »ur svenska kyrkan utträdda». Att hela denna procedur

bleve tämligen omständlig syntes vara klart. Det förtjänade även i detta

sammanhang påpekas, att den årliga rapportgivningen om antalet ur kyrkan

utträdda medlemmar i de olika samfunden icke utan svårighet läte sig genomföras

för de samfund, som saknade centralorgan, t. ex. pingströrelsen.

Enligt dissenterkommitténs förslag skulle varje pingstförsamling komma

att betraktas som trossamfund, och rapporter skulle i så fall sändas direkt

till »dissenterfonden» från alla de pingstförsamlingar, som i sig rymde medlemmar,

vilka utträtt ur svenska kyrkan.

Samarbetskommittén har vidare framhållit, att de frikyrkliga samfunden

grundade sin verksamhet på de egna medlemmarnas frivilliga understöd

och offer, detta i enlighet med de fria samfundens hela grunduppfattning,

som hävdade frivillighetens princip, vad gällde såväl anslutning som bidragsgivande.

Samarbetskommittén ansåge sig bl. a. därför böra avstyrka

förslaget om en kollektiv skatteåterbäring, då det föreslagna förfarandet

skulle innebära, att de av samfundens medlemmar, som lämnat svenska kyrkan,

i stället skulle beskattas för det egna samfundets räkning. Staten skulle

alltså för de fria samfundens räkning uppbära skatt för deras verksamhet.

Eti sådant förfarande syntes vara svårt att förena med de fria samfundens

grundsyn.

Direktionen för uppbördsverken i Stockholm har anfört:

Genomförandet av individuell skattebefrielse skulle innebära ganska stora

uppbördstekniska svårigheter och därigenom ökade kostnader för det allmänna

av en sådan storleksordning, att denna sida av saken måste beaktas

vid ställningstagandet till den föreliggande frågan. För Stockholm liksom

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

för vissa andra större städer skulle dessa ökade kostnader drabba den borgerliga

kommunen; för landet i övrigt komma de på statsverket.

För de medborgare, som utträda ur statskyrkan, ger emellertid endast den

individuella befrielsen från skatt till kyrkan en ur principiella synpunkter

tillfredsställande lösning av problemet. Detta gäller såväl dem som inträda i

annat samfund som de konfessionslösa. De principiella invändningarna ha

också med stor bestämdhet hävdats i den offentliga kritik, som redan nu i

skilda sammanhang framförts mot dissenterskatteutredningens förslag. Ehuru

direktionen är medveten om att de skattetekniska svårigheterna äro betydande

och om den ökade belastning för det allmänna, som dessa innebära,

har direktionen ansett de ovan nämnda principiella betänkligheterna väga

tyngre. Direktionen kan därför för sin del icke biträda dissenterskatteutredningens

förslag om s. k. kollektiv skatteåterbäring utan anser, att principen

om individuell skattebefrielse bör vidhållas, varvid man i stället måste

inrikta sig på att finna de former för debitering och uppbörd, som leda till

lägsta möjliga uppbördskostnader.

Direktionen för uppbördsverken, som ansett, förevarande spörsmål vara av

den betydelse, att det bör underställas stadskollegiet, har till kollegiet vidarebefordrat

handlingarna i ärendet.

Stockholms stadskollegium har förklarat sig bestämt avstyrka förslaget

om kollektiv skatteåterbäring och ansluta sig till principen om individuell

skattebefrielse, trots de skattetekniska svårigheter, som genomförandet av

denna princip kunde möta. -—- En reservant i stadskollegiet har ansett att

det remitterade förslaget bort av stadskollegiet förordas.

Departementschefen.

Vid genomförandet av den skattelindring för dissenters, som jag i det föregående

har i princip tillstyrkt, har man att välja mellan två helt olika linjer,

den individuella skattelindringen och den kollektiva skatteåterbäringen.

Vardera linjen har sina fördelar och sina nackdelar.

Ett system med individuell skattelindring tillgodoser, såsom naturligt är,

det individuella rättvisekravet och är ur denna synpunkt att föredraga. Å

andra sidan skulle dissenterlagskommitténs förslag till individuell skattlindring

komma att medföra administrativa nackdelar i form av väsentligt

ökat arbete för myndigheterna. Detta gäller icke blott prästerna utan jämväl

de lokala skattemyndigheterna och länsstyrelsernas uppbördsavdelningar.

De lokala skattemyndigheterna måste bedriva debiteringsarbetet i

starkt forcerad takt och för dess medhinnande är det icke sällan nödvändigt

att anlita ovan arbetskraft. Med hänsyn härtill kan varje åtgärd, som

förorsakar merarbete, innebära risk för att de skattskyldigas berättigade

krav på en riktig debitering icke tillbörligen tillgodoses.

I detta sammanhang bör även beaktas alt med de föreslagna nya bestämmelserna

angående utträde ur svenska kyrkan antalet dissenters kan komma

att öka avsevärt.

Förslaget om kollektiv skatteåterbäring utgår från att kravet på skattelindring

beträffande dem, som tillhöra ett annat trossamfund än svenska

kyrkan, främst grundar sig på samvetsbetänkligheter mot att lämna bidrag

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

till ett annat samfund än det egna och endast i mindre mån dikteras av rent

ekonomiska synpunkter. Den kollektiva skatteåterbäringen har ansetts ägnad

att undanrycka grunden för de samvetsbetänkligheter, som från dissenternas

sida kunna göra sig gällande mot bidragsskyldigheten till svenska kyrkan

för dess rent kyrkliga uppgifter. Genom förfarandet skulle såväl de på de

lokala skattemyndigheterna ankommande arbetsuppgifterna i fråga om dissenters

avsevärt reduceras som ock dessa arbetsuppgifter förläggas till en

med hänsyn till myndigheternas övriga åligganden lämpligare tid. De fördelar,

som sålunda äro förknippade med det kollektiva skatteåterbäringssystemet,

äro värda allt beaktande. Detta gäller så mycket mera som det

redan tidigare har framstått som en angelägen uppgift att om möjligt förenkla

de lokala skattemyndigheternas arbete.

Mot dissenterskatteutredningens förslag ha emellertid under remissbehandlingen

framställts vägande erinringar. Sålunda har framhållits, att

dissentersamfunden skulle få ett ekonomiskt intresse av att så många som

möjligt av deras medlemmar utträdde ur svenska kyrkan och att varje ökning

av den kyrkliga utdebiteringen skulle innebära en förmån för dissentersamfunden.

Vidare har anmärkts att förslaget hade karaktären av en tvångsbeskattning

till förmån för de särskilda trossamfunden, vare sig dessa av sina

medlemmar uttoge motsvarande avgifter eller ej. Från de fria samfundens

sida har särskilt betonats, att de grundade hela sin verksamhet på frivillighet,

såväl i anslutning som bidragsgivande, och därför måste ställa sig bestämt

avvisande till att staten skulle för deras räkning indriva avgifter från

deras egna medlemmar. Förfarandet skulle göra de särskilda samfunden

beroende av staten. Det har även ifrågasatts, att systemet skulle komma att

kräva någon form av statlig kontroll, vilken de fria samfunden säkerligen

icke skulle vara villiga att godtaga.

Mot förslaget om kollektiv skatteåterbäring har vidare anmärkts, att en

rättvis fördelning av dissenterfondens medel skulle stöta på synnerligen

stora svårigheter. Det har befarats, att tvister skulle uppstå inom fondens

styrelse och man har frågat sig huru dessa skulle lösas. Om medlen skulle

fördelas enligt huvudtalsprincipen komme utdelningen till de olika samfunden

icke att stå i relation till de belopp som fondens medlemmar betalt i

skatt. Den enskilde skulle icke ha någon garanti för att icke hans skattemedel

— åtminstone delvis ■—- skulle komma ett med hans uppfattning oförenligt

ändamål till godo. En dylik eventualitet har befarats för mången komma

att te sig minst lika anstötlig som utsikten att nödgas ekonomiskt bidraga

till svenska kyrkans verksamhet. Det vore dessutom orimligt att även

rent asociala riktningar skulle få stöd av skattemedel.

Slutligen har även ifrågasatts om de arbetstekniska fördelar, som äro

förknippade med det kollektiva återbäringssystemet, äro så betydelsefulla

som det gjorts gällande. Sålunda ha uttalats farhågor för att pastorsämbetena

kunde komma att åsamkas ett högst avsevärt merarbete för kontroll av antalsuppgifter

till dissenterfonden. Det arbete, som genom det kollektiva

återbäringssystemet skulle besparas de lokala skattemyndigheterna, komme

att övervältras på andra organ.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

Vid övervägande av frågan om vilket system, som med hänsyn till de nu

anförda synpunkterna är att föredraga, har jag för min del stannat vid att

förorda den individuella skattelindringen. Jag har därvid särskilt beaktat

dels att förslaget om kollektiv skatteåterbäring av principiella skäl icke kunnat

godtagas av de sammanslutningar, vilka skulle blivit berättigade till

återbäring om sistnämnda förslag genomförts, dels ock att det under ärendets

fortsatta beredning visat sig möjligt att komma fram till avsevärda förenklingar

beträffande det av dissenterskatteutredningen angivna tekniska

förfaringssättet för den individuella skattelindringens genomförande; till

sistnämnda fråga torde jag få återkomma i det följande.

Jag vill tillägga att, även om dylika förenklingar vidtagas, systemet med

individuell skattelindring likväl kan medföra vissa merkostnader för de lokala

skattemyndigheterna, särskilt i de större städerna. Emellertid bör

framhållas att Stockholms stadskollegium, trots att dessa merkostnader

komma att i de större städerna drabba den borgerliga kommunen, bestämt

avstyrkt förslaget om kollektiv skatteåterbäring och i stället anslutit sig

till principen om individuell skattebefrielse.

D. STORLEKEN AV EN EVENTUELL SKATTELINDRING.

Gällande bestämmelser m. m.

Lagen den 16 oktober 1908 angående lindring i främmande trosbekännares

skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och

betjäning stadgar, att vid debitering av i slutlig eller tillkommande skatt ingående

avgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap, kyrkomusiker

eller betjäning — vilka efter kyrkostämmas beslut eller eljest utdebiteras —

skall iakttagas, att för den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara

inkomsten dylika avgifter skola med endast hälften av det belopp, som eljest

bort utgå, påföras sådana främmande trosbekännare, som avses i lagen.

1925 års religionsfrihetssakkunniga framhöllo, att under de år som förflutit

sedan skattelindring för kyrkliga ändamål införts genom 1908 års

lagstiftning förhållandena på hithörande område undergått en förskjutning,

vilken obetingat finge anses ha inneburit en ökning av de borgerliga

bestyren. De sakkunniga ansågo, att kyrkan utomstående endast i starkt begränsad

omfattning borde erhålla lindring i kyrkliga utskylder, i vad dessa

avsåge att utgöra bidrag till prästerskapets avlönande. Det gagn, som dessa

personer kunde få av kyrkobetjäningens verksamhet, ansågo de sakkunniga

däremot vara mindre betydande. I fråga om skattebidragen till övriga

kyrkliga ändamål, såsom nybyggnad och underhåll av kyrka och prästgård,

kulturella anordningar, anskaffning och underhåll av inventarier, kyrkas

uppvärmning och belysning, beredande av lokaler för pastorsexpedition och

kyrkoarkiv, anställande av skrivbiträde för kyrkobokföringen, diakoni, s. k.

barnkrubbor och andra välgörenhetsinrättningar, underhåll och vård av

begravningsplatser in. m., ansågo de sakkunniga betydande lindring böra

beredas dem, som icke tillhörde svenska kyrkan.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj. ts proposition nr 175.

De sakkunniga föreslogo, att lindringen skulle, som dittills, gälla hälften

av stadgade avgiftsbelopp.

Dissenterlagskommittén.

Enligt aissenterlagskommitténs förslag till skattelindring för alla dem,

som —- sedan viss tid före taxeringen — icke tillhört svenska kyrkan, skulle

denna skattelindring utgå efter samma grunder, som i 1908 års lag stadgas,

och sålunda gälla hälften av det belopp, som eljest borde påföras.

Vad angår prästerskapets åligganden erinrade dissenterlagskommittén

om att enligt 1925 års religionsfrihetssakkunnigas uppfattning förhållandena

på hithörande område undergått en förskjutning, vilken obetingat finge

anses ha inneburit en ökning av de borgerliga bestyren. Efter det att religionsfrihetssakkunnigas

betänkande avgivits, hade ytterligare ändringar skett

i detta hänseende. Att fastställa i vad mån prästerskapets borgerliga arbetsuppgifter

ökat även i jämförelse med de kyrkliga arbetsuppgifterna vore uppenbart

förenat med svårigheter. Dissenterlagskommittén funne dock antagligt,

att en sådan ökning ägt rum. Beträffande skattebidragen till andra

kyrkliga uppgifter än prästerskapets och kyrkobetjäningens avlöning finge

det antagas, att en större skattelindring vore påkallad än i fråga om bidragen

till prästerskapets avlöning. Den av religionsfrihetssakkunniga gjorda

uppräkningen av hithörande uppgifter kunde dock icke anses i och för sig

giva stöd för uttalandet, att skattelindringen i denna del borde vara »betydande»,

eftersom flera av dessa uppgifter i samma grad komrne de utträdda

som de inom kyrkan kvarstående till godo samt flertalet av de övriga uppgifterna

åtminstone till viss del måste anses vara av betydelse även för de

utträdda. Strängt taget vore det principiellt sett endast nybyggnad och underhåll

av kyrka, anskaffning och underhåll av inventarier till kyrka samt

kyrkas uppvärmning och belysning, som ej vore av något direkt intresse

för de utträdda. Ej heller beträffande dessa angelägenheter kunde det emellertid

göras gällande, att de vore helt utan betydelse för do utträdda.

Dissenterlagskommittén sammanfattade sina synpunkter sålunda: Skattelindringen

borde för dem som ej tillhöra svenska kyrkan bestämmas på

sådant sätt, att den skatt, dessa hade att erlägga, kunde anses motsvara

deras gagn av prästerskapets och kyrkobetjäningens verksamhet samt av

kyrkans övriga inrättningar. Av praktiska skäl vore det, såsom religionsfrihetssakkunniga

jämväl uttalat, därvid nödvändigt, att skattelindringen

angåves i ett för samtliga kyrkliga avgifter gemensamt kvottal. Detta tal

borde även, likaledes av praktiska skäl, vara jämnt avrundat, vilket medförde

att kraven på exakthet vid skattelindringens bestämmande icke kunde

ställas alltför högt. Med hänsyn till dessa förhållanden ansåg kommittén

icke erforderligt att införskaffa material, som skulle kunna tjäna till ledning

vid en mera noggrann avvägning av skattelindringens storlek. En

sådan undersökning skulle för övrigt på grund av den rådande starka ar
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj. ts proposition nr 175.

hetsbelastningen för prästerskapet i anledning av övergången till det nya

folkbokföringssystemet icke giva ett rättvisande resultat. Därjämte borde

framhållas, att det icke torde vara möjligt att siffermässigt beräkna exakt

till hur stor del kyrkans anordningar tagas i anspråk för borgerliga uppgiftei

eller eljest äro till gagn även för dem som ej tillhöra svenska kyrkan.

Fastställandet av i vilken utsträckning detta är fallet måste till stor del bliva

en ren bedömningsfråga.

På grund av vad sålunda anförts ansåg kommittén anledning saknas att

ifrågasätta ändring av nuvarande bestämmelser rörande skattelindringens

storlek.

Remissyttrandena över dissenterlagskommitténs förslag.

I åtskilliga av remissyttrandena ha erinringar framställts mot dissenterlagskommitténs

förslag rörande skattelindringens storlek. Härvid har anmärkts,

att en skattelindring av 50 % skulle innebära en undervärdering

av det gagn, som den som utträtt ur svenska kyrkan även i fortsättningen

har av prästerskapets, kyrkobetjäningens och de kyrkliga inrättningarnas

verksamhet. Bl. a. har framhållits, att prästernas borgerliga bestyr efterhand

ökat i omfattning, att kyrkorna i växande utsträckning tagas i anspråk

för ändamål av annan än religiös natur, samt att begravningsväsendet

under senare år undergått en sådan omdaning att allt större del av

församlingarnas sammanlagda utgifter kommit att belöpa därå. I anslutning

härtill har gjorts gällande, att den av dissenterlagskommittén föreslagna

skattelindringen borde avsevärt minskas.

I vissa av remissyttrandena ha mera preciserade förslag härutinnan framförts.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har sålunda ansett en nedsättning av

skattelindringen till 30 % skälig, domkapitlet i Lund att lindringen borde

gälla högst 20 % av skatteutgifterna för de ändamål församlingarna ha att

ombesörja. Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse att skattelindringen

skäligen icke borde bestämmas till mer än 1/s av de påförda avgiftsbeloppen

och Sveriges yngre prästers förbund att, om en skattelindring

av 50 % varit rättvis år 1908, den nu borde reduceras till högst 20 %.

Dissenterskatteutredningen.

Enligt direktiven för dissenterskatteutredningen borde —- så långt detta

läte sig göras — undersökning ske huru de medel, som erhållas genom den

kyrkliga uttaxeringen, fördelas å uppgifter av rent religiös natur respektive

å uppgifter av annan art, varvid till uppgifter av det senare slaget borde

hänföras bl. a. handhavandet av frågor, som röra församlingarnas begravningsplatser.

Dissenterskatteutredningen har upplyst, att den för angivna ändamål införskaffat

uppgifter beträffande kyrkokassornas utgifter och inkomster enligt

räkenskaperna för år 1949 i dels 47 landsförsamlingar och dels försam
7

Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 175.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

lingar i 14 städer. Beträffande pastoratsutgifterna i samma församlingar

hade undersökningen kunnat grundas på pastoratens utgifts- och inkomststater

för år 1949. Av de landsförsamlingar som undersökts vore 13 belägna i

Stockholms, 11 i Östergötlands, 12 i Kronobergs och 11 i Jämtlands län. 18

av de undersökta landskommunerna hade en folkmängd under 1 500 personer,

15 mellan 1 500 och 3 000 personer, 11 mellan 3 000 och 5 000 personer

och 3 över 5 000 personer. De stadsförsamlingar, vilka omfattats av undersökningen,

hörde till följande städer: Stockholm, Göteborg, Malmö, Örebro,

Linköping, Borlänge, Kristinehamn, Söderhamn, Sollefteå, Piteå, Laholm,

Söderköping, östhammar och Trosa. Beträffande Stockholm och Göteborg

hade undersökningen begränsats till att omfatta fyra församlingar i vardera

av dessa städer (Jakobs, Oscars, Katarina och Brännkyrka församlingar

i Stockholm samt Domkyrko, Haga, Masthuggets och örgryte församlingar

i Göteborg). Beträffande Örebro hade undersökningen omfattat endast

de två största församlingarna (Nikolai och Olaus Petri församlingar). Borlänge

inginge i Stora Tuna församling. Då Va av denna församlings folkmängd

tillhörde staden, hade församlingen räknats såsom en stadsförsamling.

Till stadsförsamlingarna hade även räknats Varnums församling och

Laholms landsförsamling. Dessa församlingar bildade kyrkliga samfälligheter

tillsammans med Kristinehamns församling respektive Laholms stadsförsamling.

a) Kyrkokassornas utgifter.

Uppgifter angående kyrkokassornas utgifter och inkomster enligt räkenskaperna

för år 1949 ha — enligt vad dissenterskatteutredningen meddelat

— erhållits genom skriftväxling med församlingarnas pastorsämbeten, vilka

anmodats att med ledning av ett av utredningen utarbetat formulär angiva

storleken av utgifterna för bl. a. följande ändamål: kyrka, kyrkotomt, begravningsplats,

pastorsexpedition, löner och andra ersättningar till kyrkomusiker,

kyrkovaktmästare och kyrkogårdspersonal, församlingsvård, diakoni

och annan hjälpverksamhet, församlingshem samt administration. Genom

exempel i formuläret hade närmare angivits vilka slag av kostnader,

som regelmässigt borde föras under nämnda utgiftsrubriker. Till utgifter

för kyrka hade sålunda hänförts kostnader för räntor och amorteringar, underhåll

av kyrkobyggnad, anskaffning och underhåll av inventarier, försäkringar,

värme, lyse, renhållning och vatten, vin och oblater, blommor m. m.

Till utgifter för begravningsplats hade hänförts kostnader för räntor och

amorteringar, underhåll av byggnader — gravkapell, krematorium m. in. —

driftskostnader för byggnader, underhåll av gravplatser, annat kyrkogårdsunderhåll,

försäkringar och gravöppningar m. m. Till utgifter för pastorsexpedition

hade räknats kostnader för hyra eller underhåll av expeditionslokal,

anskaffning och underhåll av inventarier, försäkringar, församlingsböcker,

blanketter och skrivmaterial, skrivhjälp, telefon, annonser, tidskrifter,

värme, lyse, renhållning och vatten m. m. Till utgifter för församlings
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

vård hade förts bl. a. kostnader för söndagsskola, konfirmandskola (biblar

och beklädnadsbidrag m. m.), särskilda andaktsstunder och församlingsaftnar.

Till administrationskostnader hade räknats arvoden och traktamenten

för kyrkofullmäktige och kyrkoråd samt med dessas verksamhet förenade

kostnader för skrivmaterial, porton, telefon och trycksaker m. m.

ävensom kostnader för kassa- och räkenskapsväsen.

Utredningen har vidare upplyst, att anslag, som församlingarna lämnat

till föreningar av olika slag och till andra speciella ändamål, hade fått särskilt

specificeras. Detsamma gällde utgifter av någon betydenhet, som icke

varit att hänföra till någon av de förenämnda utgiftsrubrikerna. De uppgifter,

som utredningen erhållit om fördelningen av församlingarnas kostnader

mellan olika ändamål i enlighet med förenämnda formulär, hade icke utan

vidare godtagits utan granskats och bearbetats med ledning bl. a. av tillgängliga

stater och revisionsberättelser, varjämte kompletterande upplysningar

i många fall inhämtats. I de fall då en församlings utgifter för något

av de tidigare nämnda ändamålen, t. ex. pastorsexpedition, bestritts icke av

församlingens kyrkokassa utan med medel, som uttaxerats för pastoratet,

hade dessa utgifter ändock räknats såsom kostnader för kyrkokassan. Å

andra sidan hade kostnaderna för byggnad och underhåll av prästgård

samt allmänna kyrkoavgiften, även om de ingått i kyrkokassornas utgifter,

alltid förts till pastoratsutgifterna. Den av utredningen längre fram lämnade

redogörelsen beträffande pastoratsutgifterna gällde därför samtliga de

kostnader för prästlöner, byggnad och underhåll av prästgård, löneboställen

och den allmänna kyrkoavgiften, vilka vanligen räknades såsom pastoratsutgifter.

Andra inkomster än skattemedel hade utredningen frånräknat bruttoutgifterna

i de fall då det befunnits att de varit avsedda för bestämda ändamål.

Således hade t. ex. avgifter för gravplatser, gravöppningar o. dyl. i allmänhet

avräknats å kostnaderna för begravningsplats, kontanta gåvor till kyrkan

avräknats å kostnaderna för kyrkan och hyresinkomst av församlingshem

avräknats å kostnaderna för församlingshemmet.

Undersökningen hade, såsom förut nämnts, grundats å räkenskaperna för

ett bestämt år, vilket medfört att många församlingars utgifter särskilt för

kyrka och begravningsplats visat sig vara betydligt högre än vad man normalt

hade anledning att räkna med. I åtskilliga församlingar hade kyrkan

blivit reparerad, kyrkoorgeln ombyggd eller elektrifierad och begravningsplats

utvidgad eller nyanlagd. I några fall hade kostnaderna för pastorsexpedition

varit särskilt stora på grund av församlingsböckernas omskrivning.

Ä andra sidan hade otvivelaktigt i en del församlingar utgifterna

för kyrka och begravningsplats det ifrågavarande året ställt sig lägre än

normalt. Utredningen hade ej ansett lämpligt eller genomförbart att företaga

någon justering av de faktiska utgiftssiffrorna. De avvikelser från det normala,

som förekommit i ena och andra riktningen, kunde antagas i stort sett

utjämna varandra.

I fråga om de redovisade utgifternas fördelning å de två i utrednings
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 ö.

direktiven angivna uppgiftsgrupperna har det för utredningen först gällt att

fastställa innebörden av begrepppet »uppgifter av rent religiös natur». Utredningen

har framhållit, att ordalagen närmast förde tanken på kyrkans

förkunnande, själavårdande och undervisande verksamhet. Att direktiven

icke åsyftade en så snäv begränsning av nämnda begrepp i förevarande sammanhang

syntes emellertid framgå därav, att de uttryckligen angivit, att till

uppgifter av annan än rent religiös natur borde hänföras bl. a. handhavandet

av frågor som rörde begravningsplatserna. Utredningen hade häri funnit

stöd för att vid bearbetningen av det införskaffade materialet till uppgifter

av rent religiös natur räkna även uppgifter avseende den kyrkliga organisationen

och förvaltningen. I enlighet härmed hade utredningen ansett sig böra

så långt möjligt uppdela utgifterna å rent kyrkliga ändamål och å andra

(i det följande benämnda borgerliga) ändamål.

Bland utgiftsändamålen kunde enligt utredningen urskiljas tre olika

grupper, nämligen en omfattande i huvudsak rent kyrkligt betonade ändamål,

en omfattande i huvudsak borgerligt betonade ändamål och en omfattande

ändamål av bägge dessa slag. Till den första av dessa grupper hade

utredningen räknat kyrkorna och församlingsvården, till den andra pastorsexpeditionerna,

begravningsplatserna och diakoni eller annan hjälpverksamhet

samt till den tredje församlingshem, föreningsväsende in. m. och administration.

Kyrkorna. Beträffande utgifterna för kyrkorna, vartill utredningen hänfört

förutom utgifterna för själva kyrkobyggnaden och vad därtill hör —

jämväl avlöning till kyrkomusiker och kyrkovaktmästare har utredningen

anfört:

Till kyrkobyggnaden knyter sig gudstjänsten såsom det centrala i församlingslivet

och vid sidan därav brukas kyrkan huvudsakligen vid vigsel

och jordfästning, medan sammankomster eller förrättningar av annan

art äro relativt sällsynta. Även om på sina håll kyrkorna nyttjas som lokal

för t. ex. konserter'' som ej ha karaktär av musikgudstjänster, föredrag

utan religiös tendens, skolavslutningar, nationella högtidligheter, välgörenhetstillställningar

o. dyl., torde kyrkorna i allmänhet näppeligen begagnas

för ändamål av nu angiven art i sådan omfattning att anledning föreligger

att till någon del hänföra utgifterna för kyrkobyggnaden till borgerliga

ändamål. Icke heller synes detta motiverat av den omständigheten

att, såsom dissenterlagskommittén framhållit, en del kyrkor genom sin

ålder äro att anse såsom sådana byggnadsminnesmärken, som påkalla omsorg

av alla medborgare. Det torde kunna antagas, att dessa kyrkor, där

de alltjämt äro i bruk, icke draga högre kostnader än andra, och att de

icke heller, i de enstaka fall då de ha karaktären av ödekyrkor, vålla särskilda

utgifter av nämnvärd betydenhet.

Av de totala utgifterna å 1 195 810 kronor i de 47 landsförsamlingarna

gälla 421 100 kronor kyrkorna. Av stadsförsamlingarnas utgifter å 6 598 000

kronor gälla 928 200 kronor kyrkorna.

Kyrkomusikernas avlöning lär vanligen innefatta ersättning även för deras

tjänstgöring vid jordfästningar. Deras löner ha dock ansetts kunna föras

till kostnaderna för den rent kyrkliga verksamheten. Om och i vad mån den

nyli°en ikraftträdda nyorganisationen av kyrkomusikerväsendet kan föranleda

en annan bedömning, har utredningen ansett sig sakna anledning

att närmare undersöka. I landsförsamlingarna uppgå dessa löner till 94 800

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

kronor eller i medeltal 2 000 kronor för varje församling. Därtill komma

kostnader för kyrkokörer med 6 400 kronor. I städerna — med undantag för

de två minsta — äro kyrkomusikernas löner betydligt högre. Stadsförsamlingarnas

kostnader för dessa löner och för kyrkokörer uppgå till 508 200

kronor, varav ca 125 000 kronor avse kyrkokörerna — huvudsakligen i församlingarna

i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Kyrkovaktmästarnas arbete är i landsförsamlingarna, enligt vad undersökningen

givit vid handen, nästan som regel delat mellan kyrkan och

kyrkogården. Med hänsyn härtill har utredningen låtit pastorsämbetena

i varje särskilt fall beräkna huru stor del av kyrkovaktmästarlönen som

kan anses motsvara arbetsuppgifterna i kyrkan resp. på kyrkogården. Beroende

pa de lokala förhallandena och den omfattning i vilken annan arbetskraft

anlitats för kyrkogårdarnas skötsel ha dessa beräkningar visat

mycket stora variationer i ifrågavarande arbetsfördelning. Beräkningarna

synas vara i rätt hög grad approximativa, bl. a. på grund av svårigheten

att åstadkomma en noggrannare fördelning, enär kyrkogårdsarbetet väsentligen

utföres under sommarhalvåret. Den på arbetet för kyrkan belöpande

avlöningen har i en del fall angivits till ca 25 %. I flertalet fall har den

upptagits till mellan 30 och 70 %. I endast 8 av de 47 landsförsamlingarna

har kyrkovaktmästarens arbete varit förlagt helt till kyrkan.

I landsförsamlingarna uppgå ersättningarna för det arbete, som hänförts

till kyrkotjänsten, till 84 550 kronor, i städerna till 352 230 kronor.

Församlingsvård. Till församlingsvården har utredningen i främsta rummet

räknat sådan utpräglat religiös verksamhet som söndagsskola och konfirmationsundervisning.

Till kostnaderna för den senare har utredningen

hänfört även beklädnadsbidrag'' till fattiga konfirmander. Utredningen har

lramhållit, att de belopp, som för landsförsamlingarnas del förts under ifrågavarande

rubrik finge anses vara tämligen låga och tarvade knappast

någon ytterligare redogörelse. För dessa församlingar uppginge kostnaderna

till sammanlagt 21 100 kronor eller genomsnittligt c:a 450 kronor för varje

församling. I de större städernas församlingar vore utgifterna under denna

rubrik relativt stora och avsåge i viss omfattning även kostnader för bl. a.

ungdomsverksamhet av allmänt ideell karaktär, utgivandet av församlingsblad

och bidrag till kyrkobrödrakårer. Sålunda bade kostnaderna för församlingsvården

upptagits till 50 675 kronor för de fyra Stockholmsförsamlingarna,

14 374 kronor för de fyra Göteborgsförsamlingarna, 10 439 kronor

för församlingarna i Malmö, 16 783 kronor för de två församlingarna i

Örebro, 5 881 kronor för församlingarna i Linköping och 7 573 kronor för

Stora Tuna församling. För församlingarna i övriga åtta städer uppginge

kostnaderna sammanlagt till 9 710 kronor.

Kyrkogårdar och andra begravningsplatser. Utredningen har anfört, att

kostnaderna härför samt för kyrkogårdspersonal (jämväl kyrkovaktmästare

till den del deras arbete vore förlagt till detta område) i allmänhet vore stora i

såväl lands- som stadsförsamlingarna. 115 av de 47 landsförsamlingarna —

företrädesvis de mindre — samt i de två minsta städerna understege dock

kostnaderna 3 000 kronor. Sammanlagda kostnaderna utgjorde för landsförsamlingarna

349 600 kronor och för stadsförsamlingarna 2 307 300 kronor.

I nyssnämnda belopp för kyrkogårdarna vore enligt utredningen inräkna
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

de utgifter för kyrkotomterna, även då dessa icke gränsade till eller utgjorde

en del av en kyrkogård. För stadsförsamlingarnas vidkommande

hade detta ansetts berättigat med hänsyn till att kyrkans närmaste omgivning

i städerna vanligen betraktades såsom en park, vars vård vore av allmänt

kommunalt intresse. Däremot kunde det måhända ifrågasättas, om ett

dylikt betraktelsesätt vore befogat även beträffande landsförsamlingarna.

Endast för några få landsförsamlingar hade emellertid uppgivits kostnader

av ifrågavarande slag och beloppen hade varit obetydliga.

Utredningen har anmärkt, att kyrkogårdsväsendet i Stockholm vore den

borgerliga kommunens angelägenhet. Dock hade två församlingar, Brännkyrka

och Bromma, egna kyrkogårdar. I Brännkyrka församling, som omfattats

av den gjorda undersökningen, uppginge de för kyrkogården anvisade

skattemedlen till 75 000 kronor under år 1949. Utom denna kostnad

inginge i förenämnda 2 307 300 kronor endast ett belopp av 18 263 kronor för

Stockholmsförsamlingarna, avseende vård och underhåll av kyrkotomter.

Pastorsexpeditionerna. I fråga om utgifterna för pastorsexpeditionerna

har utredningen anfört följande:

Dessas användning såsom ämbetslokal för prästerna under deras arbete

med mångahanda uppgifter till det borgerliga samhällets gagn torde i så

övervägande grad motivera kostnaderna för dem att deras användning för

vad som har med prästerskapets religiösa uppgifter att göra i jämförelse

därmed blir av helt underordnad betydelse. Till de borgerliga arbetsuppgifterna

höra främst folkbokföringen och medverkan vid mantalsskrivningen.

Därjämte förekommer bl. a. lämnandet av uppgifter till röstlängd och till

militär myndighet angående inskrivningsskyldiga, statistiska uppgifter till

statistiska centralbyrån, uppgifter om dödsfall till pensionsstyrelsen, domstolar,

systembolag och provinsialläkare, uppgifter om skolpliktiga barn samt

blinda och dövstumma barn till skolstyrelse. Intyg och upplysningar till enskilda

och myndigheter få därutöver lämnas i betydande omfattning. Expeditionslokalen

lär också i många fall användas för den kyrkliga administrationen.

De religiösa uppgifterna kunna knappast sägas motivera några särskilda

utgifter för pastorsexpeditionerna, ehuruväl själavårdande samtal givetvis

ofta äga rum på desamma.

Kostnaderna för expeditionslokalen betyda, särskilt i landsförsamlingarna,

ganska litet. Endast i några få av de 47 landsförsamlingarna har hyra

betalats. Vanligen är pastorsexpeditionen inrymd i prästgården och någon

hyra beräknas då icke. Däremot utgår vanligen ersättning för städning, lyse

och bränsle. För flertalet stadsförsamlingar har däremot verklig eller beräknad

hyra inräknats i kostnaderna för pastorsexpedition.

I landsförsamlingarna uppgå kostnaderna för pastorsexpedition till

120 600 kronor, i stadsförsamlingarna till 1 117 800 kronor. För landsförsamlingarna

skulle kostnaderna ökas med drygt 20 000 kronor därest en

hyra å 500 kronor beräknades för varje pastorsexpedition, som är hyresfritt

inrymd i prästgården. Beloppet 500 kronor motsvarar en sjättedel av den

till 3 000 kronor beräknade genomsnittliga årskostnaden för prästgårdsbyggnaderna.

Med hänsyn till den fördelning av prästgårdskostnaderna, med

vilken utredningen i det följande räknar, skulle emellertid en beräknad

total hyressumma å 20 000 kronor för pastorsexpeditionerna endast med

halva beloppet eller 10 000 kronor öka utgifterna för borgerliga ändamål och

minska utgifterna för rent kyrkliga ändamål.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

103

Diakoni och annan hjälpverksamhet. Utredningen har upplyst, att kostnaderna

härför för landsförsamlingarna hade redovisats med sammanlagt

endast 15 400 kronor, vilket belopp huvudsakligen avsåge lön till församlingssystrar

i tre olika landsförsamlingar. För stadsförsamlingarna hade utgifterna

för samma ändamål upptagits till 212 000 kronor. Även i stadsförsamlingarna

vore det huvudsakligen fråga om lön till församlingssystrar

och andra utgifter för deras verksamhet. Huvudparten av beloppet eller

165 400 kronor fölle på församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Församlingshem. Sådana funnos enligt utredningen i allmänhet ej i landsförsamlingarna.

Endast sju av de av undersökningen berörda landsförsamlingarna

hade sådana lokaler till sitt förfogande. Ytterligare två församlingar

hade fonderat mindre belopp för uppförande av församlingshem. I

städerna vore förekomsten av sådana samlingslokaler mera vanlig. De ändamål,

för vilka de användes, vore mångahanda. Församlingsaftnar, föredrag,

syföreningsmöten, scoutverksamhet och andra sammankomster för ungdom,

filmförevisningar, sammanträden med kyrkofullmäktige och kyrkoråd vore

endast exempel. Söndagsskolan och konfirmationsundervisningen kunde

vara förlagda till församlingshemmet. I Örebro hölles regelbundet gudstjänst

i församlingshemmen. Därjämte förekomme det att församlingshemmen användes

för pastorsexpedition och för bostadsändamål.

Under angivna förhållanden vore det naturligtvis mycket svårt att avgöra

i vad mån kostnaderna för församlingshemmen belöpte å deras användning

för rent kyrkliga ändamål. Även mycket noggranna undersökningar kunde

ej ge annat än en ungefärlig uppfattning härom. Utredningen hade därför

låtit sig nöja med att på grundval av de summariska uppgifter, som pastorsämbetena

lämnat, göra en skälig kostnadsfördelning. Enligt denna hade av

landsförsamlingarnas kostnader å sammanlagt 22 600 kronor den allra

största delen eller 18 474 kronor ansetts såsom utgift för rent kyrkliga

ändamål och endast 4 126 kronor såsom utgift för borgerliga ändamål. Av

stadsförsamlingarnas kostnader, som uppginge till 499 600 kronor, hade

däremot endast ca 60 % eller 302 800 kronor räknats såsom utgift för rent

kyrkliga ändamål och ca 40 % eller 196 800 kronor hänförts till borgerliga

ändamål.

Förening sväs ende m. m. Härutinnan har utredningen anfört:

Anslag till föreningar och andra speciella ändamål lämnas av nästan

samtliga församlingar. I allmänhet äro dessa anslag små och fördelas på en

mångfald olika ändamål. Anslag till blindföreningar, dövstumshem, »de

gamlas dag», bibliotek, folkhögskolor, ungdomsskolor, nykterhetsföreningar,

hembygdsföreningar och eldbegängelseföreningar torde icke kunna hänföras

till utgifter för rent kyrkliga ändamål. Så "synes däremot vara fallet beträffande

anslag till sådan verksamhet bland barn och ungdom, som bedrives

vid slifts- och ungdomsgårdar och genom kristliga och kyrkliga ungdomsförbund

och väl även inom den kyrkliga scoutrörelsen. Här torde den

religiösa inriktningen av verksamheten —- utan underskattning av dennas

sociala värde — få tillmätas avgörande betydelse. Liknande synpunkter torde

böra läggas på anslagen till s. k. sjömansvård och soldathem. Till utgifter

för rent kyrklig verksamhet bar vidare ansetts böra räknas bidrag till

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

kapell- och kyrkobyggnader i annan församling, pastorsdiakoner, kyrkosångsförbund,

kyrkobrödrakårer, kyrkliga möten, kontraktsråd, stiftsråd,

prästmöteskostnader, Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse och diakonistyrelse,

Sällskapet för främjande av kyrklig själavård, Stiftelsen lekmannatjänst,

Sveriges kristliga krigsmannaförbund och Svenska missionssällskapet.

Av Stockholmsförsamlingarna beviljas anslag till betydande belopp för

daghem, barnahjälp, eftermiddagshem, skollovskolonier, skolresor, skolorkestrar,

skyddsföreningar, Stockholms stadsmission, Stockholms kyrkliga

socialråd och Röda korset. Dylika anslag få givetvis räknas till utgifter för

borgerliga ändamål.

Den gjorda uppräkningen är visserligen icke uttömmande men torde

visa efter vilka linjer utredningen ansett fördelningen av ifrågavarande utgifter

böra ske. För landsförsamlingarnas del ha på så sätt anslag å 10 040

kronor räknats såsom utgifter för rent kyrkliga ändamål och anslag å

14 020 kronor såsom utgifter för borgerliga ändamål. För Stockholmsförsamlingarna

uppgå motsvarande utgifter till 6 875 kronor resp. 279 130 kronor.

För övriga stadsförsamlingar äro utgifterna 6 760 kronor resp. 9 370

kronor.

Administrationskostnader. Dessa har utredningen ansett skäligen böra

fördelas lika mellan den rent kyrkliga verksamheten och övrig verksamhet.

I landsförsamlingarna uppginge dessa kostnader till 35 600 kronor, i städerna

1 ill 246 100 kronor. Av sistnämnda belopp löpte på Stockholmsförsamlingarna

64 270 kronor, på Göteborgsförsamlingarna 34 960 kronor och på

Maiinöförsamlingarna 105 200 kronor. Övriga stadsförsamlingars administrationskostnader

uppginge alltså till 41 670 kronor.

Enligt en av utredningen gjord sammanfattning utgjorde de redovisade

kostnaderna för landsförsamlingarna tillhopa 1 195 810 kronor varav 56,4

procent eller 674 264 kronor för rent kyrkliga och 43,6 procent eller 521 546

kronor för borgerliga ändamål. De rent kyrkliga ändamålens andel i de

sammanlagda kostnaderna i varje län för sig utgjorde enligt utredningen

i Stockholms län 54,8 procent, Östergötlands län 54,i procent, Kronobergs

län 61,9 procent och Jämtlands län 56,o procent. I 4 av de 47 församlingarna

utgjorde den kyrkliga andelen 30—40 procent, i 5 församlingar 40,i—50 procent,

i 13 församlingar 60,i—70 procent, och i 12 församlingar mer än 70

procent. De för stadsförsamlingarna redovisade kostnaderna utgjorde tillhopa

6 598 000 kronor. Därav belöpte å de rent kyrkliga ändamålen 35,7 procent

eller 2 352 550 kronor och å de borgerliga ändamålen 64,3 procent eller

4 245 450 kronor. De rent kyrkliga ändamålens andel av de sammanlagda

kostnaderna i varje stad för sig uppgick enligt utredningen till följande

procenttal:

Stockholm .................... 46,9

Göteborg ..................... 30,6

Malmö ........................ 30,4

Örebro ........................ 36,o

Linköping ..................... 25,4

Borlänge ...................... 32,2

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

105

Kristinehamn .................. 21,6

Söderhamn .................... 53,4

Sollefteå ...................... 21,i

Piteå .......................... 34,6

Laholm ....................... 48,2

Söderköping ................... 63,8

Östhammar .................... 76,4

Trosa ......................... 61,6

Utredningen har framhållit, att uppgifterna beträffande Stockholm, Göteborg

och Örebro gällde endast vissa församlingar i dessa städer.

Utredningen har påpekat, att med hänsyn till att kyrkogårdsväsendet i

Stockholm vore en den borgerliga kommunens angelägenhet, vore det naturligi

att de rent kyrkliga ändamålens procentuella andel i utgifterna vore

betydligt större för Stockholmsförsamlingarna än för församlingarna i övriga

större städer. Därest med hänsyn härtill Stockholm ej medtoges vid

medeltalsberäkningen, uppginge utgifterna för de rent kyrkliga ändamålen

genomsnittligt för övriga städer till 31,7 procent.

För de städer, utom Stockholm, som hade fler än 15 000 invånare (Göteborg,

Malmö, Örebro, Linköping, Borlänge och Kristinehamn), utgjorde enligt

utredningen utgifterna för rent kyrkliga ändamål genomsnittligt 30,4

procent, för städerna med mindre än 15 000 invånare vore motsvarande tal

47,5 procent.

b) Pastoratsutgifterna.

Medan kyrkokassornas utgifter med ledning av räkenskaperna kunna

fördelas på ändamål, som huvudsakligen äro av antingen rent kyrklig eller

borgerlig natur, kan en fördelning av pastoratsutgifterna icke ske på samma

sätt.

Dissenterlagskommittén har i sitt betänkande (betänkandet s. 298 o. f.)

redogjort för avlöningssystemet för prästerna. Såsom därav framgår ha

pastoraten att för avlöningskostnaderna i första hand använda avkastningen

av sina prästlöneboställen och andra lokala avlöningstillgångar. I andra hand

täckas kostnaderna med uttaxerade medel och därutöver lämnas t viss utsträckning

tillskott från kyrkofonden av de medel, som erhållas genom allmänna

kyrkoavgiften. Utom för prästlönerna förekommer uttaxering å pastoraten

för dels prästlöneboställena, dels den prästerskapet tillkommande

förmånen av fri bostad genom upplåtande av prästgård eller utgivande av

däremot svarande hyresersättning och dels den allmänna kyrkoavgiften,

vilken har till uppgift att åstadkomma en skatteutjämning mellan pastoraten

i fråga om prästlönekostnaderna.

Alla de nämnda utgiftsändamålen hänföra sig till prästerskapets avlöningsförhållanden.

Fn uppdelning av de pastoratsutgifter, som bestridas

med uttaxerade medel, på rent kyrkliga ändamål och ändamål av annan

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

art har därför synts utredningen böra grundas på ett bedömande av huru

prästerna genomsnittligt dela sin arbetstid mellan uppgifter av religiös natur

och uppgifter av annan art.

När utredningen gått att söka bilda sig en uppfattning om fördelningen

av prästernas arbete, har det, enligt vad utredningen har anfört, tyvärr icke

funnits något tidigare hopbragt uppgiftsmaterial att stödja sig på. En mera

ingående belysning av denna fråga har utredningen heller icke ansett kunna

erhållas med mindre de prästerliga befattningshavarna i ett icke alltför

litet antal pastorat av olika belägenhet och struktur finge sig ålagda att

under loppet av ett år eller åtminstone under någon månad varje årstid föra

statistik rörande arbetstidens användning för olika arbetsuppgifter. Den för

utredningsuppdragets slutförande i direktiven angivna tiden hade emellertid

icke medgivit utförandet av en undersökning efter sådana linjer. Utredningen

har i detta sammanhang nämnt att, enligt vad utredningen under

band erfarit, de med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 3 mars 1950

tillkallade s. k. pastoratsindelningssakkunniga för klarläggande av prästerskapets

totala arbetsbörda och dennas fördelning på arbetsuppgifter av olika

slag föranstaltat om en dylik undersökning avseende en månad hösten 1950

och någon månad under första halvåret 1951.

Utredningen har därför nödgats begränsa sig till att genom konferenser

med prästmän i sex Stockholmsförsamlingar, två andra stadsförsamlingar

och sex landsförsamlingar söka skaffa sig en föreställning om den av dem

använda arbetstidens fördelning på rent kyrkliga och andra uppgifter. Till

de rent kyrkliga uppgifterna hade härvid ansetts böra hänföras gudstjänst

och söndagsskola samt förberedelser härtill, kasualtal, konfirmation, själavård

i grupp (bibelstudier, syföreningar o. d.), besök och samtal i själavårdande

syfte samt kyrklig förvaltning. Till gruppen övriga uppgifter skulle

sålunda väsentligen ha hänförts folkbokförings- och annat expeditionsarbete,

medling i äktenskap, samtal utan religiös innebörd, social ungdomsvård

och borgerlig kommunal förvaltning. De från denna principiella utgångspunkt

av vederbörande prästmän gjorda uppskattningarna hade icke givit

något entydigt utslag. Såväl i fråga om den totalt använda arbetstiden som

i fråga om dennas fördelning å de olika uppgiftsgrupperna hade de i större

eller mindre mån skilt sig från varandra. Vad särskilt den sist nämnda

frågan beträffar, syntes i Stockholmsförsamlingarna kyrkoherdarnas arbetstid

i det stora hela ungefär lika fördela sig på rent kyrkliga och andra uppgifter,

medan förstnämnda uppgifter syntes taga huvudparten av de övriga

prästmännens tid i anspråk. Med bortseende från Stockholmsförsamlingarna

hade i ungefär halva antalet fall de rent kyrkliga uppgifterna och i lika

många fall de övriga uppgifterna beräknats taga 50 procent eller mer av

arbetstiden i anspråk. De skiljaktigheter, som uppskattningarna i ena som

andra avseendet företett, sammanhängde givetvis både med olikheter i de

lokala förhållandena och med den olika läggningen hos vederbörande prästmän.

I någon mån kunde resultaten även ha rönt påverkan av svårigheten

att draga en bestämd gräns mellan de rent kyrkliga och de övriga upp
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

gifterna, då de olika uppgifterna stundom så att säga flöte i varandra.

Som nämnts vore det blott ett relativt fåtal prästmän, med vilka utredningen

varit i tillfälle att samråda i ärendet. Härutöver hade utredningen emellertid

beretts tillfälle att taga del av en av vederbörande prästman privat förd

statistik över arbetstidsstudier inom två pastorat, tillhörande ärkestiftet. Den

inom det ena av dessa pastorat förda statistiken avsåge tiden september

1947—juni 1948, medan den inom det andra pastoratet förda statistiken

omfattade ettvart av åren 1947, 1948 och 1949. Det studium, som utredningen

ägnat det sålunda tillhandahållna siffermaterialet, hade synts utredningen

tyda på att i dessa pastorat något mer än hälften av arbetstiden

ägnats åt de rent kyrkliga uppgifterna.

Utredningen har förklarat, att den hölle för sannolikt att även en mera

brett lagd undersökning än den utredningen varit i tillfälle att verkställa,

skulle ha företett talrika växlingar i resultaten.

Av vad som framkommit har utredningen bibragts den uppfattningen,

att det vore befogat att i förevarande sammanhang räkna med att prästmannens

arbetstid genomsnittligt fördelade sig lika å rent kyrkliga och

andra uppgifter.

Beträffande pastoratsutgifternas storlek har utredningen med hänsyn härtill

ej funnit erforderligt att göra en så ingående undersökning som den,

som verkställts beträffande kyrkokassorna. Utredningen har framhållit, att

pastoratens utgifts- och inkomststater upptoge kostnader för prästernas

avlöning, löneboställen, prästgårdar och allmänna kyrkoavgiften ävensom

beräknad avkastning av löneboställen och prästlönefonder. Kompletterande

uppgifter i dessa avseenden hade endast i enstaka fall behövt inhämtas.

En viss kontroll av staterna hade företagits genom jämförelser med kyrkofondens

avräkningslängder med pastoraten. Däri angåves storleken av prästlönekostnaderna

(enligt 7 § lagen om kyrkofond), allmänna kyrkoavgiftens

storlek samt vanligen även normalavkastningen av löneboställen och avkastningen

av andra prästlönetillgångar (beräknad enligt nyssnämda lagrum).

Likaså angåves däri eventuella tillskott från kyrkofonden.

Med ledning av sålunda tillgängliga uppgifter har utredningen beräknat

de utgifter för pastoratsändamål, som under år 1949 bestritts med skattemedel,

till 690 720 kronor för de ifrågavarande landsförsamlingarna och till

3 279 830 kronor för ifrågavarande stadsförsamlingar. Nämnda belopp fördelade

sig enligt utredningen på följande sätt:

Lands-

Stads-

församlingar

församlingar

Prästernas avlöning ..........

226 130

927 290

Löneboställen ................

99 395

65 250

Prästgårdar ..................

161195

69 070

Allmänna kyrkoavgiften ......

204 000

2 218 220

Summa skattemedel

(190 720

3 279 830

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Utgiftsposten för prästernas avlöning har utredningen erhållit sålunda

att de faktiska lönerna i förekommande fall minskats med beräknad avkastning

av löneboställen och andra lokala avlöningstillgångar och med tillskotten

från kyrkofonden.

Det resultat, vartill utredningen kommit i fråga om fördelningen av

prästernas arbete mellan rent kyrkliga och andra uppgifter, har lett utredningen

till den slutsatsen att förenämnda till 690 720 kronor för landsförsamlingarna

och 3 279 830 kronor för stadsförsamlingarna beräknade utgiftssummor

borde anses falla till hälften å rent kyrkliga och till hälften å

borgerliga ändamål.

c) Sammanfattning beträffande kyrkokassornas och pastoratens

utgifter.

Med iakttagande av vad i det föregående anförts skulle landsförsamlingarnas

totala med skattemedel bestridda kostnader uppgå till 1 886 530

kronor, varav 1 019 624 kronor eller 54,o procent för rent kyrkliga ändamål

och 866 906 kronor eller 46,o procent för borgerliga ändamål. För stadsförsamlingarna

skulle de totala kostnaderna uppgå till 9 877 830 kronor varav

3 992 465 kronor eller 40,4 procent för rent kyrkliga ändamål och 5 885 365

kronor eller 59,6 procent för borgerliga ändamål.

Dissenterskatteutredningen har redovisat kostnadernas fördelning dels beträffande

landsförsamlingarna länsvis och dels beträffande städerna, varvid

liksom i det föregående siffrorna för Stockholm, Göteborg och Örebro

avse endast vissa av församlingarna i dessa städer. I landsförsamlingarna

utgjorde enligt utredningens sammanfattning de rent kyrkliga ändamålens

andel i de sammanlagda kostnaderna i vart län för sig i Stockholms län

52,6 procent, Östergötlands län 52,6 procent, Kronobergs län 58,i procent och

Jämtlands län 54,2 procent. I en av församlingarna utgjorde nyssnämnda andel

mindre än 40 procent, i 8 församlingar 40—50 procent, i 22 församlingar

50,i—60 procent, i 13 församlingar 60,i—70 procent och i 3 församlingar mer

än 70 procent. I stadsförsamlingarna uppgick de rent kyrkliga ändamålens

andel av de sammanlagda kostnaderna i varje stad för sig enligt utredningen

till följande procenttal:

Stockholm .................... 48, i

Göteborg ...................... 36,4

Malmö ........................ 36,7

Örebro ........................ 40,6

Linköping .................... 33,6

Borlänge ...................... 36,7

Kristinehamn .................. 28,4

Söderhamn .................... 52,3

Sollefteå ...................... 25,4

Piteå ......................... 39,4

Laholm ....................... 48,9

Söderköping .................. 60,8

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

109

östhammar

Trosa ...

Utredningen har påpekat att därest, av skäl som tidigare anförts, Stockholm

uteslötes vid medeltalsberäkningen för städerna, kostnaderna för de

rent kyrkliga ändamålen genomsnittligt för övriga städer utgjorde 37,4 procent.

De kostnader för kyrkogårdsväsendet i Stockholm, som år 1949 bestredes

av den borgerliga kommunen, uppginge till nära 2,i miljoner kronor. Om

dessa kostnader i stället åvilat den kyrkliga kommunen, kunde den senares utgifter

för borgerliga ändamål beräknas ha närmat sig 60 procent av de totala

utgifterna. För de städer, utom Stockholm, som hade mer än 15 000

invånare, utgjorde kostnaderna för rent kyrkliga ändamal genomsnittligt

36,4 procent, för städerna med mindre än 15 000 invånare 48,3 procent.

d) Utredningens yttrande.

Utredningen har till en början betonat, att syftet med den av utredningen

verkställda undersökningen varit att till ledning för bestämmandet av storleken

av en eventuell skattelindring söka utröna huru stor del av församlingarnas

totala med skattemedel bestridda kostnader, som kunde antagas

i allmänhet belöpa å rent kyrkliga ändamål.

Innan utredningen övergått till ett bedömande av resultatet av denna undersökning

har utredningen velat framhålla, att inom utredningen den meningen

framförts, att kostnaderna för prästernas avlöning ej borde, såsom i

det föregående skett, lika fördelas å rent kyrkliga och borgerliga ändamål.

Avkastningen av de prästerliga avlöningstillgångarna borde nämligen, har

man förmenat, med hänsyn till de omständigheter under vilka tillgångarna

tillkommit helt hänföras till den rent kyrkliga verksamheten och därför avräknas

endast från utgifterna för denna verksamhet.

Utredningen har i anledning härav uttalat, att den icke ansett sig ha anledning

att närmare ingå på denna principiella fråga, då gjorda beräkningar

visat att det för de församlingar, som undersökningen gällt, rörde sig om en

minskning av de rent kyrkliga ändamålens andel i de av skattemedel bestridda

utgifterna med endast 1,5 procent för landsförsamlingarna och endast

0,2 procent för stadsförsamlingarna.

Beträffande resultatet av den företagna undersökningen framginge av det

föregående, har utredningen framhållit, att det ställde sig mycket olika för

lands- och stadsförsamlingarna. Sålunda pekade det ganska bestämt mot att

den nuvarande skattelindringen med 50 procent för landsförsamlingarnas

del vore relativt väl avvägd. Vad åter anginge stadsförsamlingarna föreföllc

det tydligt att i de större städerna, utom Stockholm, utgifterna för rent kyrkliga

ändamål kunde förutsättas som regel motsvara endast 35 å 40 procent

av församlingarnas totala utgifter. De rent kyrkliga ändamålens större andel

i Stockholmsförsamlingarna berodde på de särskilda förhållandena där beträffande

kyrkogårdsväsendet. Ett bedömande av frågan, i vilken omfattning

församlingar i städer med färre än t. ex. 15 000 invånare hade mindre

61,4

54,9

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

utgifter för rent kyrkliga ändamål än för borgerliga ändamål, bleve med hänsyn

till undersökningens begränsade omfattning mycket osäkert. Det kunde

emellertid antagas, att även i sådana städers församlingar utgifterna för

rent kyrkliga ändamål i allmänhet understege 50 procent av de totala utgifterna.

Härvid bortsåges från församlingar i städer med endast något eller

några tusen invånare, vilka i förevarande avseende syntes mer jämförliga

med landsförsamlingarna.

Det nu anförda gåve enligt utredningen vid handen, att det vore förenat

med stor vansklighet att enbart med ledning av undersökningsresultatet göra

en skälig avvägning av skattelindringsprocenten. Svårigheterna knöte sig

särskilt till den olikhet, som städer och landskommuner sinsemellan företedde

i fråga om de rent kyrkliga ändamålens andel i skattemedlen. Denna

olikhet krävde enligt utredningens mening att viss hänsyn toges även till

den omfattning, vari de som stode utanför svenska kyrkan kunde fördela

sig mellan städer och landskommuner.

I anslutning härtill har utredningen anfört:

I sistnämnda avseende är förhållandet för närvarande det, att antalet av

dem, som icke tillhöra svenska kyrkan, är större i städerna än i landskommunerna.

Både de mosaiska och de romersk-katolska trosbekännarna äro

till minst 2/3 bosatta i städerna. Av metodisterna, som visserligen endast till

ungefär 25 procent icke tillhöra svenska kyrkan, äro a/4 medlemmar av metodistkyrkans

stadsförsamlingar. Andra erkända trossamfund, såsom Christian

Science församlingar, Anglikanska kyrkans församlingar, Franska reformerta

församlingen, Grekisk-ortodoxa katolska församlingen, Vännernas

samfund och Nya kyrkans olika församlingar, ha i ännu större utsträckning

sina medlemmar i städerna.

Fråga är emellertid, om och i vilken utsträckning personer, som nu med

bibehållande av sitt medlemskap i svenska kyrkan tillhöra de s. k. frikyrkliga

samfunden, efter införandet av en ny religionsfrihctslagstiftning kunna

komma att utträda ur kyrkan. För bedömandet av denna fråga är det av

viss betydelse att även äga kännedom om huru medlemmarna i dessa samfund

fördela sig mellan städer och landskommuner. Frikyrkliga samarbetskommittén

har under år 1950 verkställt en undersökning angående de frikyrkliga

samfundens utbredning, vilken dock hittills slutförts endast för nio

län (Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Örebro, Västmanlands, Gävleborgs och Västerbottens län). Genom undersökningen

har uppgift erhållits om antalet i dessa län bosatta medlemmar

av Svenska missionsförbundet, Baptistsamfundet, Örebro missionsförening,

Fribaptistsamfundet, Helgelseförbundet, Svenska frälsningsarmen och

Pingstvännernas församlingar. För dessa samfund redovisas sammanlagt

95 037 medlemmar, varav 41 818 eller 44,o procent i städer och 53 219 eller

56,o procent i landskommuner. Denna fördelning av medlemmarna mellan

städer och landskommuner motsvarar ungefär folkmängdens fördelning mellan

städer och landskommuner såväl i ifrågavarande län som i landet i dess

helhet. Enligt Årsbok för Sveriges kommuner 1950 hör nämligen 53,9 procent

av de nio länens befolkning och 53,6 procent av hela landets befolkning till

landskommuner.

Det resultat, som denna undersökning sålunda givit, har av utredningen

jämförts med Statistiska centralbyråns redogörelse för befolkningens fördelning

efter trosbekännelse enligt 1930 års folkräkning. Enligt denna hade

de förenämnda frikyrkliga samfunden i omförmälda nio län ett medlemsantal

av 73 882, varav nära 70 procent i landskommuner. Jämför man här
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

in

med folkmängdens fördelning mellan landskommuner och städer år 1930,

finner man, att sistnämnda procenttal ungefär motsvarar den procentuella

andelen för landsbygden i såväl de nio länens som hela landets befolkningstal.

Då tillhörde nämligen befolkningen i dessa län till 68,3 procent och i landet

i dess helhet till 67,s procent landskommuner.

En sammanställning av resultaten av Frikyrkliga samarbetskommitténs

undersökning och 1930 års folkräkning torde — med tillbörligt beaktande

av olikheten i undersökningsmetoderna — få anses visa, att de frikyrkliga

samfundens medlemmar i växande antal äro att finna i städerna. Detta

förhållande torde böra sättas i samband med uppkomsten av nya stadssamhällen

och den ökade inflyttningen till städerna. Då utvecklingen kan

förutsättas fortgå i denna riktning, torde man kunna räkna med en ytterligare

förskjutning i fråga om fördelningen av de frikyrkliga samfundens

medlemmar mellan städer och landsbygd.

Det synes vidare utredningen antagligt, att i den mån medlemmar i frikyrkosamfunden

framdeles utträda ur svenska kyrkan, antalet av dem

kommer att fördela sig mellan städer och landskommuner i ungefär samma

proportion som hela antalet medlemmar i nämnda samfund.

Vad härefter angår de personer, som eventuellt må komma att utträda ur

svenska kyrkan utan att ingå i annat trossamfund, torde påtagliga skäl

saknas att beräkna fördelningen av dem mellan städer och landskommuner

annorlunda än i relation till folkmängdens fördelning.

Utredningen har vidare framhållit, att även om det nu anförda icke utan

vidare kunde anses berättiga till att vid bestämmandet av en eventuell

skattelindringsprocent taga övervägande hänsyn till att utgifterna för de

rent kyrkliga ändamålen i stadsförsamlingarna i allmänhet krävde betydligt

mindre del av skattemedlen än i landsförsamlingarna, tillkomme här en

annan synpunkt. Det kunde enligt utredningens mening icke vara rimligt

att bestämma skattelindringsprocenten så, att församlingar vilka hade procentuellt

höga kostnader för de borgerliga ändamålen — något som främst

förekomine i städerna — genom skattelindringen skulle få avstå från en

för deras vidkommande alltför stor del av skattemedlen och följaktligen de

ur svenska kyrkan utträdda i sådana församlingar skulle erhålla en skattelindring,

som komme att medföra en obehörig vinst för dem. Med beaktande

jämväl av denna synpunkt hade utredningen funnit en eventuell

skattelindring icke böra bestämmas till mer än fyrtio procent.

Med hänsyn därtill att vissa av de romersk-katolska församlingarna

samt flertalet mosaiska församlingar hade egna begravningsplatser, vilka

i en del fall droge ganska stora årliga kostnader, skulle det enligt utredningen

kunna ifrågasättas att bestämma skattelindringsprocenten något

högre för dessa särskilda församlingars medlemmar. Detta borde likväl i

så fall ej gälla beträffande skattelindringen i Stockholm, enär, såsom i det

föregående nämnts, kostnaderna där för de allmänna begravningsplatserna

huvudsakligen bestredes av den borgerliga kommunen. (Endast Brännkyrka

och Bromma församlingar hade kyrkogårdar, för vilka kostnaderna

kunde påverka den kyrkliga utdebiteringen.) Då en skattelindring över

huvud ej kunde avvägas så alt hänsyn toges till de på denna fråga inverkande

omständigheterna i varje särskild församling, ansåge utredningen

skäl ej heller föreligga för en differentiering av skattelindringen till förmån

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

lör medlemmarna av de utom Stockholm förefintliga trossamfund, som

hade egna begravningsplatser.

Utöver vad tidigare sagts angående de romersk-katolska och mosaiska

församlingarnas begravningsplatser har utredningen velat tillägga, att då

nämnda församlingars medlemmar i Stockholm finge bidraga till kostnaderna

för de allmänna begravningsplatserna, skäl kunde anses tala för att

den borgerliga kommunen i Stockholm helt eller delvis övertoge kostnaderna

för de romersk-katolska och mosaiska begravningsplatserna därstädes.

Remissyttrandena över dissenterskatteutredningens förslag.

Rörande storleken av en eventuell skattelindring ha delade meningar yppats

i de yttranden, vari denna fråga särskilt behandlats. Utredningens förslag

har godtagits av kammarrätten (en reservant ville medge större skattelindring),

statistiska centralbyrån, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i

Malmöhus och Örebro län, domkapitlen i Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö,

Göteborg, Karlstad, Luleå, Härnösand och Stockholm (en reservant har

ansett, att de utom svenska kyrkan stående borde helt befrias från kyrklig

skatt), Allmänna svenska prästföreningen, Sveriges yngre prästers förbund,

Frikyrkliga samarbetskommittén och Filadelfiaförsamlingen i Stockholm.

Länsstyrelsen i Norrbottens län samt domkapitlen i Uppsala, Lund, Linköping

och Visby ha anfört skäl för en mindre skattelindring än fyrtio

procent av utdebiteringen per skattekrona, under det att kammarkollegiet,

Apostoliske vikarien för Sverige, Metodistkyrkan, Nya kyrkans församling

i Stockholm och Vännernas samfund ifrågasatt en större skattelindring

än fyrtio procent. Statskontorets majoritet har förklarat sig anse

det angeläget, att utredning komme till stånd i syfte att till den borgerliga

kommunen överföra sådana uppgifter, som icke vore av rent kyrklig karaktär.

Länsstyrelsen i Värmlands län har ansett, att de av utredningen verkställda

ekonomiska undersökningarna icke borde läggas till grund för en

med en ändrad religionsfrihetslagstiftning förbunden skatterättslig reform.

Ur yttrandena må i övrigt följande här återgivas.

Av dem som godtagit utredningens förslag har statistiska centralbyrån

anfört bl. a., att undersökningen vore av ett så begränsat omfång, att

det vore svårt att ur densamma draga några generella slutsatser angående

fördelningen av församlingarnas och pastoratens utgifter på rent kyrkliga

och andra ändamål. Med hänsyn till den korta tid, som stått utredningen

till buds, torde dock en mera omfattande undersökning icke ha kunnat genomföras

med den noggrannhet i detaljer, som kännetecknade den utförda

undersökningen. Utredningen syntes emellertid ha givit begreppet »borgerlig

verksamhet» en väl vid innebörd, då den till densamma fört diakoni

eller annan hjälpverksamhet. Med den borgerliga kommunens alltmer

ökande ansvar för socialvård torde den kyrkliga verksamheten på detta

område numera vara motiverad främst av kyrkans egna intressen inom själavården.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

113

Överståthållarämbetet har uttalat, att även om det statistiska underlaget

för utredningens förslag måste anses alltför begränsat, funne ämbetet

de därtill knutna allmänna resonemangen tillräckligt bindande för förslaget

om skattelindringens bestämmande till fyrtio procent.

Västerås domkapitel har ansett fyrtio procent snarare vara för mycket

än för litet. Åtskilliga av de uppgifter, vilka utredningen inräknat i kyrkans

rent religiösa verksamhet, vore nämligen av den art, att deras bortfall

direkt skulle medföra kostsamma åtgärder från statens eller vederbörande

kommuns sida, särskilt i fråga om socialvården. Då emellertid en

exakt beräkning på detta område icke torde kunna genomföras, vore domkapitlet

berett att tillstyrka den föreslagna skattelindringen.

Domkapitlet i Växjö har funnit de av utredningen förebragta skälen bestämt

tala för det av utredningen gjorda yrkandet. Såsom utredningen påpekat

vore det visserligen svårt att draga en exakt gräns mellan de prästerskapet

åvilande uppgifterna av speciellt kyrklig karaktär och av borgerlig

art, men icke min,st med tanke på att denna gräns särskilt torde bliva flytande

i de smärre församlingarna, där eljest de »kyrkliga» utgifterna på

kyrkokassans stat övervägde, syntes utredningens förslag innebära en riktigare

avvägning än dissenterlagskommitténs, som väsentligen utgick från

hittillsvarande praxis och ett relativt fåtal dissenters.

Luleå domkapitel har framhållit, att diakonien sedan urkristen tid hört

till de centralt kyrkliga uppgifterna och av religiösa skäl måste så göra.

Det vore därför oriktigt att hänföra den till borgerlig verksamhet. I ekonomiskt

hänseende torde emellertid en ändring härvidlag icke väsentligen

påverka undersökningens resultat.

Även Sveriges yngre prästers förbund har ansett att utgifterna för den

kyrkliga diakonien icke kunna hänföras till den borgerliga verksamheten.

Frikyrkliga samarbetskommittén har framhållit, att de, som utträtt ur

svenska kyrkan, skulle komma att beskattas av en kommunal myndighet,

i vilken de icke hade beslutanderätt. Samarbetskommittén har vidare anfört:
Det

förefaller även vara en nödvändig konsekvens, att kyrkoskatten i

vissa fall måste höjas för att kompensera den inkomstminskning, som de

ur kyrkan utträdda medborgarnas avdrag kommer att medföra. Härvid

kommer skatteökning att åsamkas även dem, som utträtt ur svenska kyrkan

och betala 60 procent av kyrkoskatten. Denna olägenhet skulle dock

kunna undvikas genom att sagda inkomstminskning för den kyrkliga

kommunen täcktes genom bidrag från kyrkofonden, .såvida icke principiella

hinder omöjliggöra en sådan lösning.

Frikyrkliga samarbetskommittén vill ej heller underlåta att fästa uppmärksamheten

på att, då medbestämmanderätt ej tillerkännes de ur kyrkan

utträdda, yrkanden med viss rätt kunna komma att framställas om att

den största delen av den kyrkans verksamhet, som bekostas av de 60 procenten,

skall överföras på den borgerliga kommunen.

Filadelfiaförsamlingcn i Stockholm har anfört, att om individuell skattelindring

skulle införas, skulle församlingen icke ha något att erinra emot,

8 Bihang till riksdagens protokoll 1051. 1 samt. Nr 175.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

att den som utträdde ur svenska kyrkan — oavsett om lian sedan anslöte

sig till annat trossamfund eller ej — erhölle nedsättning i de honom påförda

kyrkliga utskylderna med fyrtio procent.

Av dem som anfört skäl för en mindre s kattelindring än

fyrtio procent har länsstyrelsen i Norrbottens län framhållit, att det

till grund för utredningen liggande siffermaterialet syntes ganska osäkert.

Avvikelserna från det normala syntes förekomma i stor utsträckning. Då

utredningen icke verkställt någon justering av de faktiska utgiftssiffrorna

utan antagit att avvikelserna från det normala utjämnade varandra, torde

beräkningsgrunden icke vara fullt tillförlitlig. Då med hänsyn härtill beräkningarna

mycket väl kunde visa för höga utgifter för rent kyrkliga ändamål

och då skattelindringen icke borde medföra obehörig vinst för dem

som utträdde, funne länsstyrelsen en skattelindring av trettio eller möjligen

trettiofem procent riktigare än den av utredningen förordade.

Uppsala domkapitel har påpekat, att dissenterskatteutredningen endast

granska utgifterna för ett enda år i en del församlingar. Det syntes domkapitlet

ha varit bättre om utredningen i stället undersökt utgifterna under

en följd av år, varvid ett säkrare slutresultat hade uppstått. Men då

utredningen nu hållit sig till ett enda år hade det varit riktigare att på något

vis söka rensa bort onormala utgifter. Ett exempel kunde förtydliga

detta. För Söderköping lämnade utredningen uppgiften, att sextio procent

av utgifterna gått till kyrkliga ändamål med en totalsumma för de kyrkliga

utgifterna av cirka 58 000 kronor. Från pastorsämbetet i Söderköping

hade domkapitlet erhållit uppgiften, att icke mindre än cirka 25 000 kronor

av dessa utgifter måste betraktas såsom tillfälliga utgifter för kyrkans

reparation. Vad Trosa beträffade förekomme även där åtskilliga tillfälliga

utgifter. Det vore uppenbart, att då utredningen anförde så pass få församlingar,

måste en rensad, riktig statistik ha visat andra siffror än dem, som

utredningen kommit fram till. Utredningen hade vidare bortsett från folkmängden.

Detta måste medföra stora svårigheter i eu statistik, där t. ex.

Göteborg och Kristinehamn sammanfördes. Under dessa omständigheter

funne domkapitlet det vara förenat med stora svårigheter att draga exakta

slutsatser ur den beräkning av avdragsprocenten som utredningen framlagt.

Skäl torde kunna anföras för en lägre nedsättning än som föreslagits.

En ledamot av Uppsala domkapitel har i ett särskilt yttrande bl. a. anfört

följande. I dissenterskatteutredningens betänkande sades att i Stockholm

vållade varje ur kyrkan utträdd person skatteverket ett extra arbete

vid debiteringen. Kostnaden för biträdeshjälp kunde beräknas till en krona

41 öre per utträdd person. Därtill komme utgifter för arbetsledning, lokaler,

värme, belysning etc. Det kunde ju icke vara rätt att skattebetalare

i allmänhet belastades med extra kostnader för att en del personer utträdde

ur kyrkan. Varje utträdande person borde därför erlägga en ersättning

för de extra kostnader han åsamkade det allmänna. Denna ersättning

syntes, då icke endast skatteverket utan även andra myndigheter

vållades extra arbete, icke böra sättas under tre kronor per person.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

115

Lunds domkapitel har betonat, att de med jämna mellanrum nödvändiga

restaureringarna av de äldre kyrkorna ofta vore mycket kostsamma och

kunde belasta skattebetalarna med förhållandevis dryga uttaxeringar. Då

utredningen själv framhållit, att kyrkor också användas som lokal för föredrag

m. in. av icke direkt kyrklig karaktär, syntes det domkapitlet överensstämma

med de faktiska förhållandena, att någon del av utgifterna för

kyrkorna jämväl bestredes av det skatteunderlag, som de utanför kyrkan

stående representerade. Utredningen hade hänfört avlöningarna för kyrkomusikerna

till kostnaderna för den rent kyrkliga verksamheten. Domkapitlet

funne detta med hänsyn till den nya lagstiftningen om kyrkomusiker

helt felaktigt. Organisterna vore enligt kyrkoinusikerstadgan bl. a. tillförbundna

att bestrida fem timmars fri musikundervisning i veckan åt inom

församlingen boende utan hänsyn till om dessa tillhörde kyrkan eller ej.

Beträffande sedan den stora andel av kyrkomusikerkåren, som kantorerna

utgjorde, torde väl knappast någon anledning finnas, att de förhållandevis

små kantorstilläggen skulle vila på annat skatteunderlag, än det som gällde

för den huvudsakliga tjänsten eller lärartjänsten. Administrationskostnaderna

borde icke fördelas lika mellan rent kyrklig verksamhet och övrig

verksamhet utan efter det procenttal, som skulle bliva slutligt gällande för

skattelindringen.

Domkapitlet har funnit det stöta på nära nog oöverkomliga hinder att

fördela prästernas arbetstid å rent kyrkliga uppgifter och å andra uppgifter.

Det torde icke vara uteslutet att utanför kyrkan stående medborgare

kunde av skilda anledningar taga prästens tid i anspråk mången gång

kanske mera än innanför kyrkan stående. Prästen kunde icke i sitt arbete

göra skillnad på innanför och utanför kyrkan stående — i prästämbetets

natur låge bl. a. ett frikostigt tillgodoseende av allmänhetens befogade önskemål

på prästens medverkan i de angelägenheter, som fölle inom ramen

för det prästerliga arbetet. Gentemot utredningens förslag om att i den föreliggande

frågan hänsyn icke skulle tagas till avkastningen av de prästerliga

avlöningstillgångarna, ville domkapitlet resa en bestämd gensaga. Domkapitlet

förmenade nämligen att denna avkastning principiellt borde användas

till lättande av skatteutgifterna för inom kyrkan stående medborgare.

I Lunds stift kunde nära 700 000 kronor årligen beräknas bli tagna

i anspråk för avlöningsändamål, innan uttaxering behövde tillgripas. I 1950

års avräkningslängd vore prästlönekostnaderna beräknade till cirka 2,7 miljoner

kronor. Summan utgjorde visserligen icke hela utgiftsbeloppet för

stiftsprästerskapets löner men ändock måste konstateras att en icke oväsentlig

del av dessa löner bestriddes av de prästerliga avlöningstillgångarna.

Enligt domkapitlets förmenande måste skatteutgifterna falla till väsentligt

större del å borgerliga än å kyrkliga ändamål.

Även Linköpings domkapitel har invänt, att enligt utredningens förslag

kyrkans tillgångar även skulle komma dem till godo, som tagit avstånd

från kyrkans religiösa verksamhet och till följd därav utträtt ur kyrkan.

Den kyrkliga jordens avkastning liksom även annan inkomst av kyrkans

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

speciella tillgångar (fonder, rörelse, hyror o. d.) hade enligt utredningens

förslag kommit att bliva en tillgång varav även de som utträtt ur kyrkan

skulle draga fördel i det att det procentuella bidraget (60 %) till kyrkans

kostnader för sin befattning med folkbokföring och för fyllande av vissa

kulturella och sociala uppgifter i samhället icke räknats på den faktiska

kostnaden utan endast på det nettobelopp, som utslagits på skattedragarna,

sedan löneboställs- och fondavkastning in. in. fråndragits från bruttobeloppet.

Domkapitlet i Visby har bl. a. anfört, att de nära hundra kyrkorna på

Gotland torde ur mer än en synpunkt representera ett värde för hela landskapet

och hela dess befolkning. De för alla och envar utan någon inskränkning

öppna kyrkorummen torde ävenså innebära en tillgång av allmän art.

Härtill kunde läggas t. ex. den svenske prästens ställning som en allas tjänare

i de mest skiftande avseenden. En uppdelning av skatten till svenska

kyrkan i sådan för alla obligatorisk och sådan, där fritt utträde medförde

skattebefrielse, kunde därför icke helt enkelt dragas mellan »religiös» och

»borgerlig» verksamhet. Även en icke ringa del av den »religiösa» insatsen

borde här föras till den för alla obligatoriska skattebelagda delen. Med hänsyn

härtill funne domkapitlet den föreslagna procentsatsen snarast väl liberalt

tilltagen.

Av dem som ifrågasatt en större skattelindring än fyrtio procent

av utdebiteringen per skattekrona har kammarkollegiet anfört i huvudsak

följande. Ett frågetecken syntes kunna sättas för valet av län och

städer vid undersökningen. Indelningen av församlingar i storleksgrupper

förefölle att vara av mindre betydelse för den föreliggande frågan och urvalet

stode ej i proportion till antalet församlingar i de olika grupperna

inom länet. Bland städerna däremot voro de med en befolkning understigande

5 000 personer överrepresenterade, medan de stora grupperna av städer

med 5 000—-10 000 invånare och 10 000—20 000 invånare lika klart vore

underrepresenterade. Städerna med 30 000—50 000 invånare hade icke alls

fått någon företrädare.

I fråga om utredningens uppdelning av kyrkokassornas utgifter på olika

ändamål har kollegiet anmärkt bl. a. följande. Kyrkobyggnaderna hade

understundom en mycket stor kulturhistorisk och estetisk betydelse, som

gjorde deras underhåll till en samhällets plikt oavsett deras bruk. Kyrkans

utnyttjande för vigsel och jordfästning finge väl i detta sammanhang uppfattas

som sociala funktioner med även borgerlig karaktär och därtill knuten

rättslig verkan. Att helt hänföra utgifterna för kyrkorna till kyrkliga

ändamål syntes ej vara förenligt med direktiven för utredningen eller med.

utredningens egen uppdelning. Ej heller kunde det vara riktigt att helt

föra utgifterna för kyrkomusikerna till de kyrkliga. I fråga om deras medverkan

vid jordfästning och vigsel gällde vad tidigare sagts om kyrkorna.

Organist vore enligt kyrkomusikerstadgan (SFS 1950: 375) skyldig att fem

timmar i veckan under trettionio veckor årligen meddela fri musikunder
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj. ts proposition nr 175.

visning åt ungdom. -—- Vid uppdelningen av kyrkovaktmästarnas arbete

borde göras en förskjutning motsvarande den vid kyrkorna. — Ungdomsverksamhet

av allmänt ideell karaktär kunde ej räknas till kyrkliga ändamål,

därför att den erhållit kyrklig anknytning. -— Den av utredningen

lämnade beskrivningen av de ändamål, för vilka församlingshemmen användes,

visade att endast en mindre del av dessa kunde anses ha kyrklig

karaktär, medan den övervägande delen hade betydelse ur social eller kulturell

synpunkt, måhända också för förströelse. En social verksamhet bleve

icke uteslutande kyrklig genom att kyrkan lämnade sin medverkan. Det

vore svårt att frånkänna församlingsaftnar, syföreningsmöten, scoutverksamhel

och filmförevisningar även en allmänt samhällelig karaktär. Att

helt föra församlingshemmen i landsförsamlingarna till kyrkliga ändamål

syntes därför ej befogat och även den procentuella fördelningen i stadsförsamlingarna

syntes mindre lämplig. Säkerligen komme man sanningen

närmare om man antoge, att församlingshemmen till hälften användes för

kyrkliga och till hälften för borgerliga ändamål.

Vad angår pastoratsutgifterna har kollegiet anfört bl. a., att beträffande

prästmannens uppgifter av civil eller »legal art» kunde måhända tidsåtgången

någorlunda beräknas och användbara medeltal erhållas. Detsamma

torde till en viss grad gälla i fråga om prästmannens kyrkliga förrättningar

enligt lag, prästlöneresolutioner och fastställda arbetsordningar. Dessa uppgifter

tillsammans vore ingalunda avsedda att helt taga prästmannens tid

och arbetskraft i anspråk. Det skulle icke vara förvånande, om på grund av

organisatoriska skäl prästmannens uppgifter av tidigare angiven art i åtskilliga

fall icke toge ens hälften av hans tid i anspråk, varmed ingalunda förnekades,

att andra prästmän med svårighet finge tid för andra uppgifter.

Den tid, som prästmannen icke använde för dessa legala uppgifter, kunde

han till en viss grad efter eget omdöme och föreliggande omständigheter använda

till församlingsarbete, kommunalt arbete eller måhända till fullföljande

av vetenskaplig utbildning och forskning. Uppgifter om användningen

av denna arbetstid syntes sakna större betydelse för frågan om fördelningen

av prästmannens arbetstid på borgerliga och kyrkliga uppgifter. Kollegiet

kunde icke bidraga till frågans ytterligare belysning och ansåge, att den av utredningen

använda halveringen av prästerskapets tid i brist på säkrare utredning

måste godtagas.

Beträffande pastoratsutgifternas storlek hade kollegiet uppmärksammat,

att enligt de uppgifter, utredningen erhållit, pastoratens löneboställen skulle

lämna ett nettounderskott, som för landspastoraten skulle uppgå till mer än

hälften och för stadspastoraten till nästan lika mycket som pastoratens utgifter

för prästgårdar. Löneboställcna lämnade emellertid genomsnittligt ett

nettoöverskott, som medgåve en, visserligen tämligen låg, förräntning av boställskapitalct.

De lämnade uppgifterna, som icke behövde vara oriktiga, belyste

vanskligheterna med en undersökningsmetod, som byggde på stickprov

tagna under endast ett år, under vilket de utsedda pastoraten föreföllc att

ha haft stora utgifter för boställenas bebyggelse. Dylika utgifter borde rim
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

ligen slås ut åtminstone på den för normalavkastningsberäkningarna använda

tioårsperioden.

Om, såsom direktiven för utredningen syntes avse, en eventuell skattelindring

för dem, som stode utanför svenska kyrkan, skulle begränsas till

församlingarnas och pastoratens utgifter för rent religiösa ändamål, vore

det enligt kollegiet uppenbart, att skattelindringen måste avse en väsentligt

mindre del av utgifterna. Även om utredningens tolkning av direktiven godtoges,

ansåge kollegiet av skäl som framginge av framställda anmärkningar

att de kyrkliga utgifterna antagligen låge närmare tjugufem procent än fyrtio

procent av de kyrkligt kommunala utgifterna, inberäknat den allmänna

kyrkoavgiften. Kollegiet ansåge sig emellertid böra ifrågasätta, om vare sig

den ena eller andra uppdelningen vore särskilt fruktbärande vid bedömningen

av en skälig skattelindring för dissenters. Motiveringen för en sådan torde

anses vara, att i religionsfrihetens begrepp inginge, att någon icke skulle

utsättas för det samvetstvång, det kunde innebära att han finge bidraga till

kyrkliga institutioner och kyrklig verksamhet, vilka han ogillade. Sannolikheten

syntes tala för att den som utträtt ur svenska kyrkan komme att i

stor omfattning anse sig och av konventionella skäl skulle anses förhindrad

att tillgodonjuta förmånerna av församlingsverksamhet under kyrklig ledning,

även om denna övervägande hade icke kyrklig karaktär. Med hänsyn

härtill vore kollegiet benäget att anse, att en eventuell skattelindring borde,

liksom för närvarande, skäligen uppgå till femtio procent av utdebiteringen

per skattekrona. Även en skattelindring av denna storleksordning vore emellertid

av tämligen ringa ekonomisk betydelse för flertalet skattedragare och

därför knappast motiverad ur skälighetssynpunkt.

Apostoliske vikarien för Sverige har erinrat om att han och det apostoliska

vikariatsrådet i Sverige i en till dissenterlagskommittén ingiven skrivelse

uttalat sig för ett upphävande av den skattskyldighet till statskyrkliga

ändamål, som för närvarande ålåge medlemmar av utanför kyrkan stående

trossamfund. Vidare hade han och vikariatsrådet i remissyttrande över

dissenterlagskommitténs betänkande anfört att, för den händelse skattskyldighet

till statskyrkliga ändamål skulle anses fortfarande böra åligga personer,

som icke vore medlemmar av statskyrkan, det syntes kunna ifrågasättas,

huruvida icke starka billighetsskäl talade för att medlemmar av särskilda

trossamfund erhölle större lindring i denna skattskyldighet — förslagsvis

med tre fjärdedelar av ifrågavarande utskylder — än andra utanför

statskyrkan stående personer med hänsyn därtill, att de förra till skillnad

från de senare hade att erlägga kyrkoskatt eller därmed jämförliga avgifter

till det trossamfund de tillhörde. Befogade invändningar kunde riktas mot

utredningens gränsdragning mellan kyrkligt och borgerligt betonade ändamål.

Arbetet å en pastorsexpedition vore i hög grad att anse såsom ett pastoralt

församlingsarbete, och då statskyrkoprästen ägnade sig åt social ungdomsvård

eller toge befattning med diakoni eller annan hjälpverksamhet,

fullgjorde han dylika uppgifter icke såsom befattningshavare inom socialvården

utan såsom innehavare av ett andligt ämbete i ett konfessionellt sam
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

119

lund. Han kunde icke finna, att utredningen förebragt något bärande skäl

för reducering av skatteavdragsprocenten och finge därför hemställa att den

i allt fall icke måtte nedsättas utan bibehållas vid sin nuvarande storlek av

femtio procent.

Även Metodistkyrkan har ansett det skäligt, att den sedan 1908 tillämpade

skattelindringen av femtio procent bibehölles. Utredningen hade till stöd för

reduktionen av skattelindringen åberopat, att anslag beviljats av statskyrkans

församlingar för daghem, barnhjälp, skollovskolonier m. fl. likartade

ändamål. Det kunde emellertid erinras, att likartade sociala insatser gjordes

även av de frikyrkliga samfunden. Metodistkyrkan bedreve verksamhet genom

t. ex. åtta barnhem, sex hem för gamla, flera barnkolonier, fyra sjukhem

etc. Dessa betraktades dock som en del av kyrkans verksamhet. Någon

motivering för att Metodistkyrkans medlemmar därjämte skulle bidraga till

statskyrkans sociala verksamhet kunde knappast anses föreligga.

Vännernas samfund har bl. a. framhållit, att utredningens behandling av

frågan om utgifternas uppdelning å kyrkliga och borgerliga ändamål vore

utslag av typföreställningar, som kunde vara ärvda från svenska kyrkan

eller kanske från något annat trossamfund, men som icke ägde någon giltighet

för kväkarna. De måste hävda, att när utgifter av här ifrågavarande

slag förekomme i deras samfund, de måste betraktas såsom tillhörande religionsutövning

eller religionsvård och att, när de förekomme inom statskyrkan,

de skulle betraktas såsom rent kyrkliga. De kunde icke betraktas såsom

borgerliga med mindre de övertoges av den borgerliga kommunen. Det vore

även otillfredsställande, att de, som stode utanför svenska kyrkan, skulle deltaga

i täckandet av ifrågavarande utgifter, ehuru de saknade rösträtt i den

kyrkliga kommunen och icke heller eljest hade någon möjlighet att påverka

besluten angående anslag till olika ändamål.

Länsstyrelsen i Värmlands län, vilken som tidigare nämnts ansett, att utredningens

undersökningar icke borde läggas till grund för ny lagstiftning,

har anfört:

Vid den av utredningen verkställda uppskattningen av kostnaderna för

kyrkomusikernas avlöning har utredningen helt bortsett ifrån, att genom

den föregående år genomförda kyrkomusikerreformen utgifterna för kyrkomusikernas

avlöning och pensionering beräknas komma att öka med omkring

4 miljoner kronor för år. Genom samma reform ändras därjämte kyrkomusikerlönekostnaderna

från församlings- till pastoratsutgifter. Då det

gäller att uppskatta de kyrkligt-kommunala skatteintäkternas utnyttjande

för kyrkliga eller borgerliga ändamål, kan man vidare knappast underlåta

att beakta den kostnadsökning, som uppkommer, då den av 1949 års riksdag

i princip antagna prästlöneregleringen sättes i kraft. Kostnadsökningen

enligt denna reglering, sådan den utformats i prästlönekommitténs slutbetänkande,

har uppskattats till omkring 8,7 miljoner kronor för år.

Den av utredningen företagna undersökningen av pastoratsutgifterna avser

bland annat ifrågavarande kostnader i 47 kyrkliga kommuner å Stockholms,

Östergötlands, Kronobergs och Jämtlands läns landsbygd. Av utredningens

uttalanden i anslutning till dessa beräkningar kan ej bedömas, huruvida

de undersökta pastoraten äro representativa såsom undersökningsobjekt

i fråga om sättet för prästlönekostnadernas finansiering. Påpekas bör emel
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

lertid, att enligt uppgifter, som äro för länsstyrelsen tillgängliga, de för undersökningen

utvalda pastoraten tillhöra län, i vilka avkastningen av prästlönetillgångarna

i förhållande till prästlönekostnaderna äro i genomsnitt

avsevärt större än i övriga län. Urvalet av län är därför, såvitt länsstyrelsen

kan finna, i varje fall icke representativt. Om undersökningen till övervägande

del omfattat pastorat med relativt hög inkomst av prästlöneboställen

m. m., innebär detta åter, att utdebiteringen för prästlöneändamål där får

antagas ha varit förhållandevis låg. Härigenom blir givetvis också det av utredningen

framräknade procenttal, som skulle motsvara skattemedlens användning

för rent kyrkliga ändamål i landsbygdsförsamlingarna, mindre

rättvisande.

Nyssnämnda procenttal påverkas även av den uppskattade fördelningen

av prästens arbetstid på rent kyrkliga sysslor, å ena, och övriga göromål, å

andra sidan. Det siffermaterial, varpå utredningen härvidlag grundat sina

slutsatser, synes vara av lösligaste slag. För länsstyrelsen förefaller det icke

tillfredsställande, om en undersökning av i så hög grad kasuistisk och föga

representativ karaktär skulle få i stor utsträckning vara avgörande för omfattningen

av den generella skattelindring, som må komma att genomföras

för dissenters.

Pastoratsindelningssakkunniga ha såsom tidigare berörts föranstaltat om

en undersökning av prästerskapets arbetsförhållanden, syftande bl. a. till

att klarlägga huru de fast anställda prästernas totala arbetsbörda fördelar

sig på arbetsuppgifter av olika slag. Denna undersökning har nu fortskridit

så långt att resultatet av undersökningen av fördelningen av arbetsuppgifterna

för en månad (oktober) hösten 1950 föreligger. Undersökningen har

för varje stift omfattat ett femtontal pastorat av olika struktur. I sagda

pastorat ha vederbörande befattningshavare under oktober 1950 verkställt

i möjligaste mån exakta anteckningar om den tid envar av dem ägnat åt

vissa i det följande angivna arbetsuppgifter. Resultatet av undersökningen

framgår av följande uppställning, där antalet arbetstimmar motsvarar me
-

deltal arbetstimmar per präst under oktober 1950.

Arbetsuppgifter Arbetstimmar

Pastorsexpedition (kyrkobokföring och folkbokföring) ...... 71,5

Förvaltning (legal) ...................................... 17

Kassaförvaltning ........................................ 2

Gudstjänster ............................................ 12

Legala andaktsstunder (föreskrivna i löneresolution eller av

domkapitel) .......................................... 5

Andra fristående andaktsstunder (husförhör, friluftsgudstjänst,

helgmålsböner, morgon- och aftonböner m. m.) ............ 7,5

Vigslar ................................................. 2

Dop .................................................... 2,5

Jordfästningar .......................................... 5

Konfirmationsundervisning................................ 8,5

Medlingar i äktenskapstvister.............................. 1,5

Prediko- och föredragsberedelse............................ 42,s

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 175.

121

Församlingsvård:

studieverksamhet ...................................... 4,5

ungdomsarbete ........................................ 7

söndagsskolor.......................................... 3,5

deltagande i Röda kors- och annan frivillig hjälpverksamhet 3

övrig församlingsvård (diakoni)......................... 10,5

Sjuk- och hembesök samt själavårdsverksamhet............. 15,5

Summa timmar per månad................................ 221

Andra allmänna uppdrag (frivilliga)....................... 12,5

Övriga arbetsuppgifter.................................... 15

Med »Förvaltning» har avsetts arbete som författningsenligt ålegat präst

på grund av hans tjänsteställning (ordförandeskap i kyrkoråd eller ledamotskap

i barnavårdsnämnd, deltagande i sammanträden med skolråd, folkskolestyrelse,

fattigvårdsstyrelse eller nykterhetsnämnd).

Under »Andra allmänna uppdrag» ha hänförts sådana uppgifter, som visserligen

icke åligga präst enligt särskilt stadgande men som han icke skäligen

kan undandraga sig, såsom ordförande- eller ledamotskap i skolråd,

folkskolestyrelse eller fattigvårdsstyrelse, eller ordförandeskap i kyrko- eller

kommunalstämma, kyrko- eller kommunalfullmäktige.

I »övrig församlingsvård» ha inräknats möten med syföreningar, organiserande

av »dagar» m. m.

Departementschefen.

Det torde ligga i sakens natur att skattelindringen för dissenters icke bör

avse större del av den kyrkliga utdebiteringen än som belöper på kyrkans

uppgifter av religiös natur. I den mån utdebiteringen belöper på uppgifter

av annan art böra sålunda jämväl dissenters vara betalningsskyldiga; att

dissenters icke äga deltaga i bestämmandet av den kyrkliga utdebiteringen

lärer härvidlag icke kunna tillmätas betydelse, detta så mycket mindre som

kommunal rösträtt och skattskyldighet redan nu icke hava något absolut

samband med varandra.

I syfte att skapa en bild av huru stor del av de med skattemedel bestridda

kostnaderna, som belöpa å rent kyrkliga respektive å borgerliga ändamål,

har dissenterskatteutredningen införskaffat uppgifter härom beträffande

ett antal församlingar och pastorat. Undersökningen har beträffande

kyrkokassornas utgifter givit vid handen, att 56,4 procent i landsförsamlingarna

och 35,7 procent i stadsförsamlingarna belöpte å rent kyrkliga ändamål.

Av pastoratsutgifterna har i såväl landsförsamlingarna som stadsförsamlingarna

hälften ansetts falla å kyrkliga och hälften å borgerliga ändamål.

En sammanfattning beträffande kyrkokassornas och pastoratens utgifter

har givit till resultat att 54 procent i landsförsamlingarna och 40,4 procent

i stadsförsamlingarna belöpte å rent kyrkliga ändamål.

I några remissyttranden ha invändningar riktats mot de principer, efter

vilka utredningen fördelat kyrkokassornas utgifter å kyrkliga respektive

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

borgerliga ändamål. Sålunda har anmärkts på att utgifterna för kyrkorna

helt hänförts till utgifter för kyrkliga ändamål. Å andra sidan ha invändningar

även riktats mot att utredningen hänfört kostnaderna för pastorsexpeditionerna

samt för diakoni och annan hjälpverksamhet till utgifter för

borgerliga ändamål. Den av utredningen verkställda uppdelningen av kostnaderna

för församlingshem, föreningsväsende m. in. samt administration

mellan kyrkliga och borgerliga ändamål har likaså rönt kritik i några yttranden.

Å ena sidan har ansetts, att alltför stor del av kostnaderna för församlingshemmen

hänförts till utgifter för kyrkliga ändamål. Å andra sidan

har hävdats, att utgifterna för svenska kyrkans sociala verksamhet helt

borde hänföras till utgifter för kyrkliga ändamål.

För egen del vill jag framhålla, att det ligger i sakens natur att en uppdelning

av kyrkokassornas utgifter å kyrkliga och borgerliga ändamål i

viss mån måste grundas på skälighetsbedömningar och att olika meningar

därvid kunna råda om huru uppdelningen bör ske. Vissa skäl kunna sålunda

utan tvivel åberopas till stöd för den kritik, som riktats mot att dissenterskatteutredningen

helt hänfört kostnaderna för kyrkorna och församlingsvården

till utgifter för kyrkliga ändamål. Men lika befogade invändningar

kunna framställas och ha även framställts mot att kostnaderna

för pastorsexpeditionerna och diakonien i sin helhet ansetts belöpa å borgerliga

ändamål. Motsvarande gäller beträffande utredningens uppdelning å

kyrkliga och borgerliga ändamål av kostnaderna för församlingshem, föreningsväsende

m. m. samt administration.

Beträffande pastoratsutgifterna har dissenterskatteutredningen ansett, att

uppdelningen borde grundas på ett bedömande huru prästerna genomsnittligt

delade sin arbetstid mellan uppgifter av religiös natur och uppgifter av

annan art. Utredningen har därvid kommit till det resultatet, att det vore

befogat att i förevarande sammanhang räkna med att prästernas arbetstid

genomsnittligt fördelade sig lika å rent kyrkliga och å andra uppgifter.

Jag torde i detta sammanhang få erinra om den av pastoratsindelningssakkunniga

föranstaltade undersökningen rörande fördelningen av prästerskapets

arbetsuppgifter under oktober månad 1950. Om dessa arbetsuppgifter

uppdelas ä kyrkliga och borgerliga ändamål efter de av dissenterskatteutredningen

uppdragna riktlinjerna, synes den sammanlagda arbetstid,

som använts för de olika arbetsuppgifterna, komma att ganska lika

fördela .sig mellan kyrkliga och borgerliga arbetsuppgifter.

Någon anledning att frångå di&senterskatteutredningens förslag beträffande

uppdelningen av prästernas arbetstid å rent kyrkliga och å andra

uPP§tfter torde sålunda — även om beräkningarna få anses osäkra — icke

föreligga.

Med hänsyn till att dissenterskatteutredningen föreslagit att de för

pastoraten beräknade utgifterna skulle anses falla med hälften å rent kyrkliga

och med hälften å borgerliga ändamål, har utredningen icke funnit

det erforderligt att göra en så ingående undersökning av dessa utgifter

som den utredningen verkställt beträffande kyrkokassorna. Jag har icke

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

anledning att på denna punkt hävda någon annan mening. Jag vill allenast

anmärka, att man med den föreslagna hälftendelningen knappast torde behöva

justera beräkningarna med hänsyn till den kostnadsökning, som uppkommer

då den av 1949 års riksdag i princip antagna prästlöneregleringen

sättes i kraft. En viss justering skulle däremot bliva erforderlig om —

såsom i några remissyttranden hävdats — avkastningen av de prästerliga

avlöningstillgångarna helt skulle hänföras till den rent kyrkliga verksamheten

och därför avräknas endast från kostnaderna för denna verksamhet.

Dissenterskatteutredningen har understrukit att resultatet av den av

utredningen företagna undersökningen ställde sig mycket olika för landsoch

stadsförsamlingarna. Sålunda pekade undersökningen ganska bestämt

på att den nuvarande skattelindringen med femtio procent för landsförsamlingarnas

de! vore relativt väl avvägd. Vad åter anginge stadsförsamlingarna

förefölle det tydligt, att i de större städerna, utom Stockholm,

utgifterna för rent kyrkliga ändamål kunde förutsättas som regel motsvara

endast trettiofem å fyrtio procent av församlingarnas totala utgifter. Särskilt

med hänsyn till den olikhet, som städer och landskommuner sinsemellan

företedde i fråga om de rent kyrkliga ändamålens andel i skattemedlen,

vore det förenat med .stor vansklighet att enbart med ledning av

undersökningsresultatet göra en skälig avvägning av skattelindringsprocenten.

Dissenterskatteutredningen har vidare framhållit att för närvarande vore

förhållandet det att antalet av dem som icke tillhörde svenska kyrkan vore

större i städerna än i landskommunerna. Utredningen har också ansett sig

kunna konstatera att de s. k. frikyrkliga samfundens medlemmar i växande

antal vore att finna i städerna. Detta förhållande har satts i samband

med den ökade inflyttningen till städerna. Med hänsyn härtill och då det

enligt utredningens mening icke vore rimligt att bestämma skattelindringsprocenten

så att församlingar, vilka hade procentuellt höga kostnader för

de borgerliga ändamålen, genom skattelindringen skulle få av.stå från en

för deras vidkommande alltför stor del av skattemedlen, har utredningen

funnit en eventuell skattelindring icke böra bestämmas till mer än fyrtio

procent.

Såsom framgår av det redan sagda har dissenterskatteutredningens förslag

om skattelindring med fyrtio procent icke framkommit såsom resultat

av en rent statistisk beräkning, grundad på i och för sig oangripliga fakta,

utan förslaget bygger jämväl på åtskilliga skälighetsbedömningar. Det är

råd sådant förhållande naturligt att förslaget i vissa yttranden blivit föremål

för kritik, därvid några remissinstanser yrkat ett högre avdrag medan

andra ansett ett lägre avdrag vara tillfyllest. För min del har jag emellertid

icke kunnat finna att vare sig de .skäl som anförts för en högre eller

de skäl som anförts för en lägre skattelindring äro av den bärkraft att

utredningens enhälligt avgivna förslag bör frångås. Jag ansluter mig därför

till utredningens av flertalet remissinstanser tillstyrkta förslag att

skattelindringen bör bestämmas til! fyrtio procent.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj. ts proposition nr 175.

E. DET TEKNISKA FÖRFARINGSSÄTTET FÖR GENOMFÖRANDET

AV EN SKATTELINDRING.

Dissenterlagskommittén.

Enligt dissenterlagskommittén borde de, som ej tillhöra svenska kyrkan,

erhålla lindring i de kyrkliga utskylderna utan egen eller församlingsföreståndarens

medverkan. Avgörande för kommitténs förslag härom voro i

främsta rummet de tekniska synpunkterna. Därest för skattelindring skulle

fordras ansökningsförfarande, måste inkomna ansökningar underkastas en

kontroll, vilken enligt kommitténs uppfattning skulle bliva vida mer arbetskrävande

för myndigheterna än om skattelindringen effektuerades helt genom

myndigheternas egna åtgärder. Endast i de fall då skattelindringen

skulle avse inkomst i en församling, där vederbörande icke vore kyrkobokförd

och som tillika hörde till en annan lokal skattemyndighets område än

kyrkobokföringsförsamlingen, fann kommittén att medverkan av den skattskvldige

vore erforderlig.

För att rätten till skattelindring skall kunna iakttagas vid skattedebiteringen

måste, framhöll kommittén, kyrkobokförarna lämna uppgift angående

vilka som ej tillhöra svenska kyrkan. Vid sina överväganden beträffande

olika metoder att meddela debiteringsförrättarna de erforderliga

upplysningarna fann kommittén de tryckande registrens användande för

ifrågavarande ändamål vara att föredraga framför de andra utvägar, vilka

kunde ifrågakomma. Kommittén anförde följande beträffande metoden för

nämnda registers användande i detta sammanhang:

I varje församling föres nu ett församlingsregister, bestående av avtryckskort

av tryckplåtarna i det hos länsbyrån förda tryckande registret beträfrande

den i församlingen kyrkobokförda befolkningen. Pastors aviseringar

till länsbyrån ske genom att pastor å avtryckskortet antecknar inträffad

förändring och översänder kortet till länsbyrån. Från länsbyrån erhåller

pastor därefter ett nytt avtryckskort med skyldighet för pastor att kontrollera

att aviseringen rätt uppfattats. Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida

icke pastors aviseringsplikt kunde utökas att omfatta jämväl det

förhållandet att vederbörande utträtt ur eller eljest icke tillhör svenska

kyrkan. Om skyldighet för pastor till avisering rörande dessa förhållanden

bleve införd, skulle uppgifter om utträde ur resp. inträde i svenska

kyrkan kontinuerligt komma att inflyta i det tryckande registret. Eftersom

flertalet av de uppgifter, som finnas å tryckplåtarna, avtryckas i debiteringslängden,

skulle därigenom möjlighet ha beretts för debiteringsförrättaren

(den lokala skattemyndigheten) att vid den slutliga skattens debitering

iakttaga rätten till skattelindring i de fall, då sådan rätt förefinnes.

Med hänsyn till det begränsade utrymmet å tryckplåtarna vore det emellertid,

framhöll dissenterlagskommittén vidare, en ofrånkomlig förutsättning

för metodens användande, att ifrågavarande uppgifter gjordes ytterst

kortfattade. Att en person utträtt ur svenska kyrkan under år 1948 kunde

betecknas med exempelvis »U 48». Det förhållandet att en person aldrig

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

125

tillhört kyrkan skulle kunna utmärkas med enbart »U». Enligt vad kommittén

inhämtat funnes visst utrymme å tryckplåtarna, som reserverats för

speciella uppgifter, men önskemål hade framställts från åtskilliga håll om

användande av detta utrymme för uppgifter av mycket varierande slag. En

avvägning mellan dessa olika önskemål kunde väntas komma att ske vid

en förestående översyn av folkbokföringsförordningen. Kommittén ville

med hänsyn därtill för sin del endast uttala, att kommittén funnit önskvärt

att utrymme kunde beredas för de för skattelindringen erforderliga uppgifterna.

Remissyttrandena över dissenterlagskommitténs förslag.

Såsom tidigare nämnts har i praktiskt taget alla de remissyttranden, i

vilka förevarande spörsmål särskilt berörts, dissenterlagskommitténs förslag

om användande av de tryckande registren för skattelindringens genomförande

förordats. Av särskilt intresse synes vara vad 1059 års folkbokföringssakkunniga

i sådant avseende anfört. Bl. a. yttra dessa sakkunniga,

att de funne förevarande förslag synnerligen gott. Ehuru visserligen utrymmet

på personplåtarna vore mycket begränsat, syntes det icke saknas möjlighet

att å desamma bereda plats för t. ex. bokstaven U. Såvitt de sakkunniga

kunde finna erfordrades ej att å tryckplåten införa uppgift om det år,

då utträde ur svenska kyrkan ägt rum, därest nämligen med inpräglingen

finge anstå till dess uppgiften bleve aktuell. Under sitt fortsatta arbete

komme de sakkunniga att till behandling upptaga frågan om vilka uppgifter,

som skola införas på personplåtarna, men då denna frågas lösning

vore beroende av ett flertal omständigheter, kunde de sakkunniga icke uttala

sig om var på personplåten uppgift om frånvaro av tillhörighet till

svenska kyrkan skulle inpräglas.

Dissenterskatteutredningen.

I direktiven för dissenterskatteutredningen anfördes, att ytterligare överväganden

torde vara erforderliga angående det tekniska förfaringssättet

för genomförandet av en eventuell skattelindring, och att därvid borde beaktas,

att den dominerande synpunkten vid reformer på uppbördsväsendets

område i nuvarande läge borde vara strävan att vinna förenklingar och

sålunda undvika allt, som vore ägnat att ytterligare komplicera förfarandet.

Det syntes emellertid naturligt att man i första hand närmare prövade

den av dissenterlagskommittén framförda tanken att utnyttja de tryckande

registren, varvid även borde undersökas huruvida en sådan anordning

samtidigt kunde underlätta framställandet av den kyrkliga röstlängden.

Förhållandena i Stockholm och andra större städer borde .särskilt beaktas.

Vid behandlingen av spörsmålet om de trgckandc registrens utngttjande

för genomförandet av eu eventuell skattelindring har utredningen utgått

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

från att denna i enlighet med dissenterlagskommitténs förslag skulle tillkomma

alla dem, som sedan ingången av året näst före taxeringsåret och

fram till den 1 juli sistnämnda år ej tillhört svenska kyrkan. Därest undantag

skulle göras för dem, som icke tillhörde något trossamfund, och

någon redovisning i kyrkobokföringen icke .skulle ske av de konfessionella

förhållandena för dem som ej tillhörde svenska kyrkan, kunde över

huvud icke ifrågakomma att ordna skattclindringen utan medverkan av

de därtill berättigade. Utredningen hade ansett sig sakna anledning att närmare

ingå på frågan om det tekniska förfaringssättet i sådant fall.

Utredningen har funnit det uppenbart, att de fördelar, som skulle vara

förenade med de tryckande registrens användande för ifrågavarande ändamål,

såvitt möjligt borde tillvaratagas. I likhet med folkbokföringssakkunniga

vore utredningen också av den uppfattningen, att utrymme å plåtarna

borde kunna beredas för införande av de för ändamålet erforderliga uppgifterna.

Nämnda sakkunnigas arbete hade emellertid ännu ej fortskridit

så långt att de varit i tillfälle att lämna närmare besked om vilket utrymme

å plåtarna, som kunde reserveras för ifrågavarande uppgifter. Givetvis vore

det önskvärt, om man, .såsom de sakkunniga anfört, kunde begränsa sig

till att genom inprägling av t. ex. bokstaven U å vederbörandes personplåtar

utmärka frånvaron av tillhörighet till svenska kyrkan, utan att tillika införa

uppgift om det år då utträdet ur kyrkan skett. På sätt de sakkunniga

antytt vore emellertid en förutsättning härför, att visst uppskov ägde rum

med inpräglingen av de uppgifter, som inkommo från kyrkobokförarna.

Detta för att uppgifterna icke skulle inflyta i vederbörliga längder ett år

för tidigt. Eftersom uppgifterna i allmänhet lämnades genom insändande av

avtryckslcort, skulle kyrkobokförarna sålunda under viss tid nödgas avvara

dessa kort. Tydligt vore att detta kunde medföra vissa olägenheter, därest

avisering av annan anledning påkallades rörande den person, som avtryckskortet

avsåge, eller om det gällde att i det av avtryckskorten bildade för■samlingsregistret

eftersöka vederbörande. Dessa olägenheter skulle visserligen

kunna undvikas, om avisering beträffande ur kyrkan utträdda under

första hälften av varje år skedde på särskild blankett. Att i fråga om aviseringen

använda olika förfaringssätt under .skilda tider av året syntes

emellertid utredningen mindre lämpligt. För utredningen tedde det sig

sålunda önskvärt att inpräglingen å plåtarna fortginge kontinuerligt under

hela året och att för möjliggörande härav även årtalet för utträdet ur kyrkan

infördes å plåtarna.

Under åberopande av det nu anförda har utredningen förordat, att, såvitt

icke folkbokföringssakkunniga under sitt fortsatta arbete funne oöverkomliga

hinder däremot möta, å personplåtarna även årtalet för utträdet ur

svenska kyrkan inpräglades genom angivande av de två sista siffrorna i årtalet.

Beträffande dem, som vid övergången till det nya systemet icke tillhörde

svenska kyrkan, ansåge utredningen dock beteckningen U tillräcklig.

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

Utredningen har slutligen påpekat, att, om det efter tryckningen av debiteringslängderna

inträffade, att någon, som däri upptagits såsom icke

tillhörande svenska kyrkan, inträdde i kyrkan, måste också detta förhållande

hringas till den lokala skattemyndighetens kännedom. Enligt vad utredningen

förutsatt skulle nämligen den, som före den 1 juli visst år inträtt

i kyrkan, redan vid skattedebiteringen samma år mista rätten till

skattelindring. Det vore alltså erforderligt att länsbyråerna genom vidarebefordrande

av vederbörandes avtryckskort fortlöpande underrättade de

lokala skattemyndigheterna angående de inträden i svenska kyrkan, som

förekomme. U-beteckningarna i längderna måste i dessa fall överkorsas.

I fråga om iakttagandet av rätten till skattelindring beträffande inkomst,

som taxerats under annan adress (på annat ställe i längden) eller i annan

kommun än den, där den skattskyldige mantalsskrivits, har utredningen

anfört:

De föreslagna U-beteckningarna komma att finnas endast vid mantalsskrivningsadressen.

Icke heller de på grund av nu gällande bestämmelser

erhållna uppgifterna om främmande trosbekännares namn och bostad giva

debiteringsförrättaren ledning för återfinnandet av en skattelindringsberättigad

i debiteringslängden på annat håll än vid den fastighet, där han

mantalsskrivits. Har taxering åsatts under någon annan adress i samma

kommun, bör dock upplysning om detta förhållande i regel kunna inhämtas

från motsvarande upplägg i inkomstlängden. Enligt 60 § kommunalskattelagen

och 20 § 2 mom. kungörelsen den 28 september 1928 med vissa

föreskrifter rörande taxeringsförfarandet skall nämligen i inkomstlängdens

anteckningskolumn angivas huru stor del av den taxerade inkomsten, som

belöper å sådana särskilda administrativa områden av kommunen, inom

vilka menighet äger utöva beskattningsrätt. Om den skattskyldiges hela

kommunala taxering åsatts under annan adress än mantalsskrivningsfastighetens,

aktualiseras emellertid icke i praktiken någon fördelning mellan

olika kommundelar eller områden. Då verkställes förmodligen icke heller

någon hänvisning vid mantalsskrivningsadressen i längden till den på annan

plats i längden upptagna taxeringen. Så synes emellertid böra ske med

hänsvn till en sådan antecknings betydelse för skattelindringens iakttagande.

Detta önskemål synes enklast kunna tillgodoses genom att taxeringsmyndigheternas

uppmärksamhet fästes å här angivna förhållanden. Härigenom

vunnes den fördelen, att debiteringsförrättaren alltid kunde iakttaga

rätten till skattelindring beträffande all inkomst inom mantalsskrivningskommunen.

Däremot synes icke möjligt att avräkna skattelindringen vid debitering

i annan kommun än mantalsskrivningskommunen, utan den skattskyldiges

medverkan. Då dissenterlagskommittén ansett, att en särskild framställning

från den skattskyldige för erhållande av skattelindring beträffande särskilt

taxerade inkomster skulle erfordras endast i det fall, att debiteringen

av skatt för dessa ankomme på en annan debiteringsförrättare än den,

som verkställer debiteringen i mantalsskrivningskommunen, får kommittén

förmodas ha förutsatt att varje debiteringsförrättare relativt lätt skulle

kunna kontrollera huruvida eu och samma person haft inkomst inom flera

kommuner av hans tjänstgöringsområde. Utredningen har emellertid funnit

att så icke är fallet och förutsätter med hänsyn härtill, alt skattelindring

för inkomst inom varje annan kommun än den, där vederbörande är

mantalsskriven, kan medgivas endast om den skattskyldige för debiterings
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

förrättaren i mantalsskrivningskommunen uppgiver beskattningsorten (och

adressen där) för ifrågavarande inkomst. Tillhör orten i fråga en annan debileringsförrättares

område, får uppgiften vidarebefordras, försedd med anteckning

om att rätt till skattelindring föreligger enligt debiteringslängden

för mantalsskrivningskommunen.

Remissyttrandena över dissenterskatteutredningens förslag.

Det av dissenterskatteutredningen förordade tekniska förfaringssättet för

genomförandet av en skattelindring har blivit föremål för kritik i några remissyttranden.

Sålunda har statistiska centralbyrån yttrat bl. a. följande.

Plåtavtrycken i de stommar till inkomstlängder och debiteringslängder, som

tryckas varje år (inkomståret) för att användas vid taxeringen och debiteringen

nästfoljande år (taxeringsåret), komme, enligt de av utredningen

skisserade förslagen om individuell och kollektiv skattelindring, att vid den

skattskyldiges mantalsskrivningsfastighet utvisa, huruvida han vid ingången

av inkomståret tillhört eller icke tillhört svenska kyrkan. Den som inträdde

i kyrkan före den 1 juli taxeringsåret, skulle emellertid icke åtnjuta

skattelindring med avseende å den då taxerade inkomsten. För honom skulle

utträdesmarkeringen i vederbörande längdstomme överkorsas genom den

lokala skattemyndighetens försorg. Länsbyrån skulle därför fortlöpande

översända inkomna inträdesavier till de lokala skattemyndigheterna. En inträdesavi

kunde föranleda överkorsning av utträdesmarkeringarna i två års

stommar, nämligen om inträdet skett under första halvåret och avin inkommit

till länsbyrån, sedan stommar tryckts. Därest mantalsskrivningsorterna

för de båda åren vore olika och belägna inom skilda skattemyndigheters

tjänstgöringsområden, måste överkorsningsåtgärder vidtagas av vardera

myndigheten.

Statistiska centralbyrån har vidare framhållit, att för båda förslagen vore

det av central betydelse, att å någon av personplåtens fem första rader, utrymme

kunde beredas åt en beteckning för utträde ur svenska kyrkan. Den

möjlighet härutinnan, som antytts av 1949 års folkbokföringssakltunniga,

syntes i varje fall stå öppen. Härvid uppkomme emellertid vissa olägenheter

på grund av det uppskov med inpräglingen som måste äga rum under första

halvåret. Dessa olägenheter undginges genom att årtalssiffror inpräglades.

Det kunde ifrågasättas, huruvida i dylikt fall även bokstaven U behövde inpräglas;

redan årtalssiffrornas position komme nämligen att utvisa, att utträde

ur svenska kyrkan ägt rum.

Invandrare, som ej tillhörde svenska kyrkan, torde enligt centralbyrån

böra likställas med dem, som vid övergången till ifrågavarande system icke

tillhörde kyrkan. Då personplåt för sådana invandrare upprättades, torde

sålunda därå böra inpräglas bokstaven U.

Statistiska centralbyrån har slutligen påpekat, att i de fall, då mer än en

lokal skattemyndighet skulle underrättas om inräde i svenska kyrkan, förfarandet

torde böra ordnas i analogi med vad i 8 § kungörelsen den 30 juni

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

129

1947, nr 562, vore stadgat beträffande liknande fall. Länsbyrån torde sålunda

böra översända inträdesavin till den lokala skattemyndigheten i mantalsskrivningsorten

för året, vilken hade att sörja för att den lokala skattemyndigheten

i den nästföregående mantalsskrivningsorten underrättades. De register,

som enligt kungörelsen fördes hos de lokala skattemyndigheterna,

torde därjämte böra kompletteras med avtryckskort av de med ledning av

avierna ändrade plåtarna. Sådana avtryckskort torde vidare böra tillföras

länsbyråns adressregister och nummerregister samt pastorsämbetets församlingsregister.

En ökning av textuppgifterna på personplåten hade i allmänhet

indirekta verkningar, som kunde vara mer eller mindre svåra att överblicka.

Hur föreliggande förslag påverkade antalet avtryckskort, som skulle tryckas,

fördelas och av olika myndigheter insättas i register hade redan antytts.

Vidare tenderade förfarandet att kompliceras, så att svårigheter, som man

redan hade att brottas med, ytterligare ökades. Till belysning härav ville

centalbyrån anföra följande exempel. Aviseringen från pastorsämbetena till

länsbyråerna kunde ej lämpligen organiseras på annat sätt än att pastor alltid

ställde sina avier till länsbyrån i det egna länet. Ofta vore det emellertid

— på grund av att de tryckande registren under viss del av året vore bundna

för tryckning av längder — en annan länsbyrå, som liade att införa ändringen

på personplåten och trycka erforderliga avtryckskort. Tillkomsten av

nya aviseringsfall icke blott ökade den korrespondens, som länsbyråerna

sålunda måste föra, utan kunde därjämte bidraga till att splittra arbetsrutinen

genom införande av arbetsmoment, som krävde särskild observans. I sistnämnda

hänseende ville centralbyrån bl. a. anmärka, att länsbyråernas arbetsrutin

hittills icke omfattat ett fortlöpande översändande av originalavier

till lokala skattemyndigheter. Vidare ville centralbyån i detta sammanhang

framhålla, att bestämmelserna i kungörelsen 1947: 562 om översändande a^

avtryckskort till lokala skattemyndigheter för kännedom om aviserade förhållanden

och för insättning i register i praktiken visat sig mycket svårbemästrade

och i viss mån ohållbara; till den pågående översynen av uppbördsväsendet

och folkbokföringsväsendet lcnötes därför livliga förhoppningar

om att förenklingar skulle kunna genomföras. Såsom tidigare anförts

krävde emellertid de föreliggande förslagen om individuell och kollektiv

skattelindring tillägg till dessa bestämmelser. Centralbyrån kunde sålunda

icke säga sig sakna betänkligheter ur folkbokföringssynpunkt mot dessa förslag.

Därest det emellertid ur allmänna synpunkter skulle visa sig erforderligt,

att något av förslagen genomfördes, ansåge sig ämbetsverket dock

icke böra åberopa dessa betänkligheter till hinder däremot.

7.949 års folkbokförings sakkunniga ha påpekat att av dissenterskattcutrcdningcn.

s betänkande icke framginge, hur utredningen tänkt sig att avierna

skulle användas hos de lokala skattemyndigheterna, om de skulle lagras,

dvs. uppställas såsom ett register över inträffade förändringar eller om med

ledning av avierna förändringarna omedelbart skulle införas i respektive

längder, i den mån dessa funnes tillgängliga. Enligt de sakkunnigas uppfattning

torde, därest denna metod skulle genomföras, enda möjligheten vara

!) Bihang Ull riksdagens protokoll 1051. 1 samt. Nr 175.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

att ordna avierna till ett register, vilket sedan det använts för sitt ändamål,

borde kasseras. Ehuru skötseln av sådana tillfälliga register i och för sig

icke torde bliva nämnvärt betungande för de lokala skattemyndigheterna

sedan läget stabiliserat sig, torde man dock icke böra bortse från att den

fortlöpande aviseringen innebure en avsevärd administrativ olägenhet. Vederbörande

länsbyrå måste nämligen iakttaga att i de olika fallen »rätt» lokal

skattemyndighet erhölle meddelande om den inträffade förändringen, vilket

i samband med inträffade flyttningar medförde ett visst besvär. Vidare innebure

den omständigheten, att länsbyråerna skulle till de lokala skattemyndigheterna

översända pastors avi om inträde i eller utträde ur svenska kyrkan

ett frångående av den å länsbyråerna gällande arbetsrutinen. Genomsnittligt

expedierades i ett medelstort län varje vecka 5 000 å 10 000 avtryckskort

till olika myndigheter och register; att ett sådant arbete med nödvändighet

förutsatte en klar arbetsrutin och att avsteg från rutinen kunde medföra

stora olägenheter och risker för fel torde vara uppenbart. Ej heller finge

man förbise riskerna för att fel kunde inträffa i samband med a viseringarna;

ju flera myndigheter som berördes av aviseringsförfarandet desto större vore

riskerna för att fel skulle uppstå. Det kunde befaras, att länsbyråerna,

för att förhindra att fel uppstode under ärendenas behandling inom länsbyrån,

ansåge sig nödsakade tillgripa särskilda kontrollåtgärder, såsom t. ex.

diarieföring av avier om in- och utträde, och detta just av den anledningen

att förfarandet fölle utanför den vanliga rutinen.

Folkbokföringssakkunniga ha med följande exempel belyst, hur ett fall avinträde

i svenska kyrkan komme att bliva handlagt efter ett genomförande

av det av utredningen förordade systemet:

En person A, som för år 1960 är mantalsskriven i K församling i X län

men den 9 juni samma år är kyrkobokförd i L församling i Y län inträder

nämnda dag i svenska kyrkan. Pastor i L gör anteckning om förhållandet i

församlingsboken och i personakten samt stryker A i förteckningen över

personer som icke tillhöra svenska kyrkan. Ur församlingsregistret uttager

pastor A:s registerkort samt antecknar å detsamma t. ex. »in i kyrkan “/«

1960», varjämte han stryker den å kortet befintliga »U»-uppgiften. Dagen

för inträdet måste angivas, enär denna är av betydelse såväl för fråga om

»skattelindringen» för A som för frågan huruvida A i 1960 års röstlängd

skall antecknas såsom röstberättigad vid kyrkliga val eller ej. Pastor översänder

därefter registerkortet till länsbyrån i kyrkobokföringslänet Y (av

arbetstekniska skäl kan kortet ej sändas direkt till mantalsskrivningslänet

X, där personplåten i detta fall finnes). Sedan länsbyrån i Y län konstaterat,

att personplåten finnes i X län, översändes avin till detta län. Länsbyrån i X

län tager fram personplåten samt utplånar »U»-beteckningen. Nya avtryckskort

tryckas, ett för pastor i L, två för länsbyrån i X och tre för länsbyrån

i Y (avsedda för nummer-, alfabet- och övervakningsregistren), ett för häradsskrivaren

i det fögderi, till vilket församlingen K hör, och ett för häradsskrivaren

i det fögderi, till vilket församlingen L hör. Länsbyrån skall vidare

iakttaga, att pastors avi översändes till häradsskrivaren i K. Därest A varit

mantalsskriven inom annat fögderi för år 1959, skall häradsskrivaren i K

översända ett särskilt meddelande till denne häradsskrivare. Därest flera

flyttningar inträffat under året eller inträdet sker exempelvis under septem
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 175.

131

ber månad, kan aviseringsförfarandet ytterligare kompliceras. Eventuellt

tryckas även avtryckskort för andra myndigheters räkning. Exemplet torde

med önskvärd tydlighet klargöra, hur invecklat och tungarbetat avis-eringsförfarandet

inom folkbokföringen i vissa fall kan gestalta sig.

Folkbokföringssakkunniga ha såsom sin mening uttalat, att folkbokföringsmyndigheterna,

när det gällde att hålla debiteringsförrättarna underkunniga

om befolkningens samfundstillhörighet och däri inträffade förändringar,

ägde möjlighet att lämna sin medverkan på det av utredningen förordade

sättet, men ha samtidigt även framhållit, att systemet ur arbetsteknisk

synpunkt vore ägnat att väcka starka betänkligheter. Därest emellertid,

trots de av de sakkunniga anförda betänkligheterna, folkbokföringsmyndigheternas

medverkan ansåges böra ordnas på det av utredningen förordade

sättet, ville de sakkunniga ifrågasätta, huruvida icke frånvaron av tillhörighet

till svenska kyrkan skulle — av utrymmesskäl — kunna markeras å

personplåtarna enbart med två siffror motsvarande de två sista siffrorna

i årtalet för det år, under vilket utträde ägt rum t. ex. »55»; för dem som

icke tillhörde svenska kyrkan vid lagens ikraftträdande skulle kunna inpräglas

exempelvis »50». Det torde — sedan riksdagen tagit ställning till

principfrågorna — böra ankomma på folkbokföringssakkunniga att avgiva

definitivt förslag på var å de fem första raderna uppgifterna skulle inpräglas.

Folkbokföringssakkunnigas uppfattning om olägenheterna av det av utredningen

förordade systemet för folkbokföringsmyndigheternas medverkan

ha föranlett dessa sakkunniga att undersöka, huruvida icke det tekniska förfarandet

skulle kunna på ett mera ändamålsenligt sätt anpassas till det nuvarande

folkbokföringssystemet. Enligt de sakkunnigas mening borde frågan

kunna lösas på så sätt att vederbörlig inkomstlängds (debiteringslängds)

uppgift om samfundstillhörighet i princip vore avgörande för huruvida en

person skulle erhålla skattelindring. Stommar till inkomstlängd och debiteringslängd

— vilka alltid trycktes i samma tryckningsomgång, varför de

alltid komme att innehålla exakt samma uppgifter om samfundstillhörighet

— trycktes regelmässigt i mars eller april månad året före taxeringsåret

och omkring ett och ett halvt år, innan debiteringen toge sin början. Man

finge frångå utredningens tanke, att allenast den som varit utträdd ur svenska

kyrkan under minst ett och ett halvt år skulle erhålla skattelindring.

Vid ett system med individuell skattelindring hade alltså häradsskrivaren

(kronokamreraren) blott att observera, huruvida vederbörande skattskyldige

vore »U»-betecknad eller ej, samt verkställa debiteringen med hänsyn härtill

och utan hänsynstagande till huruvida den skattskyldige utträtt ur, respektive

inträtt i svenska kyrkan före någon viss, godtyckligt vald dag (enligt dissenterskatteutredningen

den 1 juli taxeringsåret).

Konsekvenserna av här skisserade system ha folkbokföringssakkunniga

åskådliggjort med följande exempel. Stommarna till inkomst- och defaiteringslängdcrna

för en viss församling trycktes exempelvis den 1 april 11)55

och avsåge taxeringsåret 11)50 (för att göra exemplet enkelt kunde man utgå

från att längderna för denna församling under en följd av år trycktes den

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

1 april). En person, som utträdde ur svenska kyrkan å sådan tid, senast

omkring den 20 mars, att uppgift därom hunne inpräglas å plåten före den

1 april 1955 komme att vid debiteringen år 1956 erhålla skattelindring.

Skedde utträdet t. ex. den 28 mars 1955, hunne med all sannolikhet »U» ej

att inpräglas på plåten förrän efter tryckning av 1956 års inkomstlängd,

varför »U»-beteckningen inflöte först i 1957 års inkomst- och debiteringslängd.

På motsvarande sätt komme det att förhålla sig beträffande

personer som inträdde i svenska kyrkan. Den som inträdde i kyrkan å sådan

tid (i stort sett under årets sista åtta å nio månader), att inkomstlängden för

det taxeringsår, som inträffade näst efter inträdesåret, redan vore tryckt

komme i åtnjutande av skattelindring även vid det årets taxering. Den som

inträdde å sådan tid (i stort sett under årets första tre å fyra månader), att

inkomstlängden för det taxeringsår, som inträffade näst efter inträdesåret,

ännu icke blivit tryckt, förlorade rätten till skattelindring på grund av sistnämnda

års taxering. Med andra ord ett inträde respektive utträde under de

första tre å fyra månaderna ett år inverkade på debiteringen av den skatt

som belöpte på den inkomst, vilken förvärvades under inträdesåret respektive

utträdesåret, och ett inträde respektive utträde under årets åtta å nio

sista månader inverkade på debiteringen av den skatt som belöpte på den

inkomst, vilken förvärvades under året efter utträdesåret.

Folkbokföringssakkunniga ha framhållit, att med det här ifrågasatta

systemet vunnes att för länsbyråernas del arbetsrutinen vid behandlingen av

pastors avisering om inträde i eller utträde ur svenska kyrkan bleve den

enklast tänkbara, bl. a. behövde någon vidarebefordran av avierna ej förekomma,

att de lokala skattemyndigheterna sluppe föra register över och bevaka

in- och utträden eller göra strykningar och tillägg i längderna, att de

lokala skattemyndigheterna vid avgörandet av om en person skulle erhålla

skattelindring respektive upptagas på särskild förteckning allenast hade att

taga hänsyn till om vederbörande person vore »U»-märkt i inkomst- eller

debiteringslängden samt att årtal ej behövde inpräglas på personplåtarna.

Föreningen Sveriges kronokamrerare har bl. a. framhållit, att hela skattespörsmålet

icke torde vara betydelsefullare än att det vore till fyllest att bedöma

skattelindringsfrågan med utgångspunkt från förhållandena den 1 november

året före beskattningsåret. I sådant fall skulle behovet av årtalssiffror

efter »U» bortfalla och alla personer, som betecknats med nämnda

bokstav, behandlas som dissenters vid debiteringen under taxeringsåret.

Nämnda förslag, vilket föreningen för sin del ville förorda, förutsatte, att all

omprägling av personplåtarna med avseende å »U-hinder» efter den 1 november

året före beskattningsåret uppskötes till dess inkomst- och debiteringslängderna

för det kommande året blivit tryckta.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört, att å plåtarna helst borde präglas

endast bokstaven U utan årtalsangivning. Länsstyrelsen ansåge uteslutande

av årtalet möjligt, om aktualiseringen av plåtarna med uppgift om

utträde ur statskyrkan överfördes icke kontinuerligt utan vid bestämd tidpunkt.

Aviseringen från pastorsämbetena till länsstyrelserna skulle i så fall

ske å särskild blankett och icke genom insändande av avtryckskort.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

133

Häradsskrivaren i Mölndals fögderi har framhållit, att de lokala skattemyndigheterna,

därest utredningens förslag att individuell skattelindring

eller kollektiv skatteåterbäring skulle tillkomma alla dem, som sedan ingången

av året näst före taxeringsåret och fram till den 1 juli sistnämnda år

ej tillhört svenska kyrkan, godtoges, borde upplägga särskilt register bestående

av avtryckskort i kameral ordning å främmande trosbekännare till ledning

för förteckningarnas upprättande. De under nämnda tid inträffade förändringarna

måste nämligen särskilt utmärkas i registret. För undvikande

av det merarbete, som ett dylikt registers komplettering varje år skulle orsaka

de lokala skattemyndigheterna, borde fastställas en bestämd tidpunkt,

som vore avgörande för ifrågavarande skattelindrings- eller skatteåterbärings

inträdande. Denna tidpunkt borde sättas så nära tiden för tryckning av taxeringslängden

som möjligt, då ju inträffade förändringar i förevarande avseende

kunde iakttagas vid längdens tryckning, och så att taxeringslängdens

uppgifter i detta hänseende vore aktuella. Tidpunkten kunde exempelvis bestämmas

till den 1 april.

Departementschefen.

Dissenterlagskommitténs förslag att de tryckande registren skola användas

för skattelindringens genomförande har förordats i praktiskt taget alla

de remissyttranden över kommitténs betänkande, vari frågan särskilt behandlats.

Dissenterskatteutredningen har anfört, att den funnit det uppenbart

att de fördelar, som skulle vara förenade med de tryckande registrens

användande för skattelindringens genomförande, såvitt möjligt böra tillvaratagas.

Det är även enligt min mening uppenbart att så bör ske.

Dissenterskatteutredningen har utgått från att skattelindring i enlighet

med dissenterlagskommitténs förslag skall tillkomma endast dem, som sedan

ingången av kalenderåret näst före taxeringsåret (inkomståret) och

fram till den 1 juli taxeringsåret icke tillhört svenska kyrkan. Enligt utredningens

förslag skola länsstyrelserna därför under tiden från inkomstoch

debiteringslängdernas tryckning i början av inkomståret fram till den

1 juli taxeringsåret — d. v. s. under en tid av cirka ett och ett halvt år —

till de lokala skattemyndigheterna översända pastorsavier angående inträden

i svenska kyrkan.

Under remissbehandlingen av dissenterskattcutredningens betänkande ha

starka betänkligheter emellertid anförts mot utredningens förslag i sistnämnda

hänseende. Det har bl. a. påpekats, att en inträdesavi kunde föranleda

överkorsning av utträdesmarkeringar i två års längdstommar samt

att —- därest inantalsskrivningsortcrna för de båda åren vore olika och belägna

inom skilda skattemyndigheters tjänstgöringsområden — överkorsningsåtgärderna

måste vidtagas av olika myndigheter. Det har vidare framhållits

att i samband med inträffade flyttningar svårigheter uppkomme för

vederbörande länsbyrå att iakttaga att »rätt» lokal skattemyndighet erhölle

meddelande om den inträffade förändringen.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Med hänsyn till olägenheterna för länsbyråerna och de lokala skattemyndigheterna

av det av utredningen förordade systemet ha några remissmyndigheter

undersökt, huruvida icke det tekniska förfarandet skulle kunna

på ett mera ändamålsenligt sätt anpassas till det nuvarande folkbokföringssystemet.

I ett yttrande har sålunda ifrågasatts, huruvida icke inkomstlängdens

respektive debiteringslängdens uppgift om tillhörighet till svenska

kyrkan i princip kunde vara avgörande för huruvida en person skulle erhålla

skattelindring eller ej. Ett par remissinstanser ha ansett, att frågan

om skattelindring skulle kunna bestämmas med utgångspunkt från samfundstillhörigheten

viss bestämd dag; skattelindring har sålunda ansetts

böra medgivas den som den 1 november året före inkomståret respektive

den 1 april inkomståret ej tillhörde svenska kyrkan.

På grund av det merarbete, som skulle åsamkas länsbyråerna och de

lokala skattemyndigheterna om länsbyråerna skulle åläggas att fortlöpande

avisera de lokala skattemyndigheterna om inträden i svenska kyrkan,

är det även enligt min mening angeläget att det tekniska förfaringssättet

så utformas, att ett dylikt aviseringsförfarande icke blir erforderligt. Vill

man uppnå den eftersträvade förenklingen måste man emellertid frångå

kravet på att skattelindring skall tillkomma endast den som sedan ingången

av inkomståret och fram till den 1 juli taxeringsåret ej tillhört

svenska kyrkan.

Förslaget att inkomst- respektive debiteringslängdens uppgift om tillhörighet

till svenska kyrkan i princip skall vara avgörande för huruvida en

person skall erhålla skattelindring erbjuder stora praktiska fördelar. Emellertid

är att märka att, om skattelindring skulle medgivas endast den som

enligt sagda längder ej tillhörde svenska kyrkan, en skattskyldig, som

utträtt ur kyrkan men som av misstag icke blivit utträdesmarkerad, skulle

betagas möjligheten att erhålla skattelindring. Någon sådan möjlighet skulle

ju icke förefinnas, därest i lag stadgades, att längdernas uppgift om tillhörighet

till svenska kyrkan under alla förhållanden skulle äga vitsord för

bedömande av om rätt till skattelindring förelåge.

I något remissyttrande har föreslagits att avgörande för skattelindringsfrågan

skulle vara huruvida vederbörande tillhörde svenska kyrkan den

1 november året före inkomståret. Detta skulle emellertid förutsätta, att

all omprägling av personplåtarna med avseende å utträdesmarkeringar

uppskötes till dess stommarna till inkomst- och debiteringslängderna tryckts.

Som dissenterskatteutredningen framhållit, är det emellertid ett bestämt

arbetstekniskt önskemål, att inpräglingen å plåtarna får fortgå kontinuerligt

under hela året. Bestämdes den för skattelindringsfrågan avgörande dagen

— såsom från annat håll ifrågasatts — till den 1 april inkomståret,

skulle, under förutsättning att inpräglingen å plåtarna fortginge kontinuerligt

under hela året, justeringar av längdernas uppgifter om medlemskap i

svenska kyrkan i allmänhet icke kunna undvikas, då längderna som regel

icke torde kunna tryckas å sådan tid att de komme att utvisa om en person

tillhört svenska kyrkan sagda dag eller ej.

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

För egen del anser jag att, om en bestämd tidpunkt skall vara avgörande

för frågan om skattelindring skall medgivas, övervägande skäl tala

för att bestämma denna tidpunkt till ingången av inkomståret. Om utträdesmarkeringarna

innefattade årtalssiffror skulle nämligen av den i början

av inkomståret tryckta stommen till debiteringslängdcn komma att framgå,

vilket år ett utträde ur svenska kyrkan ägt rum. Utträdesmarkeringar skulle

dock komma att saknas i de fall då en person, som icke tillhört svenska

kyrkan vid inkomstårets början, inträtt i kyrkan under sådan tid i början

av inkomståret att utträdesmarkeringen i det tryckande registret utplånats

före tryckandet av stommen till debiteringslängden. Förhållandet torde

emellertid vara av ringa praktisk betydelse.

En olägenhet med den nu diskuterade metoden att låta samfundstillhörigheten

viss bestämd dag vara avgörande för skattelindringsfrågan är, att en

person, som utträtt ur kyrkan före den för skattelindringen avgörande dagen,

blir berättigad till skattelindring, även om han återinträder i kyrkan kort

efter sagda dag. I praktiken torde detta dock vara utan nämnvärd betydelse.

Avsaknaden av tillhörighet till svenska kyrkan synes på sätt folkbokföringssakkunniga

förordat kunna markeras å personplåtarna med två siffror,

motsvarande de två sista siffrorna i årtalet för det år, under vilket utträde

ägt rum, t. ex. »55». Då lagen avses skola tillämpas första gången vid 1953

års taxering, synes å personplåtarna för dem, som icke tillhöra svenska kyrkan

vid lagens ikraftträdande, böra inpräglas siffrorna »51»; detta arbete

bör av arbetstekniska skäl utföras snarast möjligt.

Mot att utträdesmarkeringen skall ske medelst årtalssiffror kan måhända

anföras att, sedan systemet tillämpats en tid, utträdesmarkeringarna komma

att motsvara ett stort antal årtal och att sådana utträdesmarkeringar

äro ofördelaktigare ur arbetssynpunkt än »U»-markeringar. Emellertid bör

framhållas, att debiteringsförrättarna endast ha att iakttaga att utträdesmarkering

föreligger och att denna icke består av slutsiffrorna för inkomståret;

metoden innebär nämligen att lindring skall medgivas så snart en utträdesmarkering

finns med undantag endast för det fall att utträdesmarkeringen

avser inkomståret.

På grund av det anförda finner jag mig böra förorda en sådan utformning

av förfarandet att lindring i skattskyldigheten medgives den som vid

ingången av inkomståret icke tillhör svenska kyrkan. Vidare förordar jag,

att markeringar om utträden ur svenska kyrkan skola ske i de tryckande

registren medelst årtalssiffror; skattskyldig som är utträdesmarkerad i

stommen till vederbörlig debiteringslängd (med tidigare årtalssiffra än inkomstårets)

skall, där ej annat visas, vid debiteringsförfarandet antagas

icke hava tillhört svenska kyrkan vid ingången av inkomståret. Om debitering

icke sker i debiteringslängd utan endast å uppbördskort, skall motsvarande

äga tillämpning beträffande uppbördskorten.

Skulle en skattskyldig, som utträtt ur svenska kyrkan före inkomstårets

början, felaktigt icke vara utträdesmarkerad i debiteringslängdcn, äger han

likväl rätt till skattelindring. Avgörande för rätten till skattelindring enligt det

nu förordade systemet är nämligen, huruvida vederbörande utträtt före eller

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

efter årsskiftet. Er» dylik skattskyldig äger sålunda efter ansökan hos den

lokala skattemyndigheten vinna rättelse i debiteringen.

De föreslagna utträdesmarkeringarna komma att finnas endast vid mantalsskrivningsadressen.

Har taxering åsatts under någon annan adress i

samma kommun bör dock, som dissenterskatteutredningen påpekat, upplysning

om detta förhållande i regel kunna inhämtas från motsvarande upplägg

i inkomstlängden. I anteckningskolumnen till denna skall nämligen enligt

20 § 2 mom. kungörelsen den 28 september 1928 med vissa föreskrifter

rörande taxeringsförfarandet angivas, huru stor del av den taxerade inkomsten,

som belöper å sådana särskilda områden av kommunen, inom

vilka menighet äger utöva beskattningsrätt. Dissenterskatteutredningen har

uttalat, att även i det fall, att en skattskyldigs hela kommunala taxering

åsatts under annan adress än mantalsskrivningsfastighetens, hänvisning

borde ske vid mantalsskrivningsadressen i längden till den på annan plats

i längden upptagna taxeringen. Härigenom skulle den fördelen vinnas, att

debiteringsförrättaren alltid kunde iakttaga rätten till skattelindring beträffande

all inkomst inom mantalsskrivningskommunen. Skattelindring

för inkomst inom annan kommun än mantalsskrivningskommunen har utredningen

däremot ansett kunna medgivas endast under förutsättning att

den skattskyldige för debiteringsförrättaren i mantalsskrivningskommunen

uppgåve beskattningsorten och adressen där för ifrågavarande inkomst.

För egen del har jag intet att erinra mot vad utredningen sålunda anfört.

F. SKATTELINDRINGENS (SKATTEÄTERBÄRINGENS) INVERKAN PÅ

FÖRSAMLINGARNAS EKONOMI OCH DÄRMED SAMMANHÄNGANDE

SPÖRSMÅL.

Inledning.

Enligt en samtidigt med 1908 års lag angående lindring i främmande trosbekännares

skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap

och betjäning utfärdad kungörelse ägde vederbörande församling att av allmänna

medel undfå ersättning med belopp, motsvarande lindringen, där

det avgiftsbelopp, för vilket befrielse åtnjutits, för året uppgått till sammanlagt

minst 50 kronor.

1925 års religionsfrihetssakkunniga föreslogo, att kyrkofondens medel

skulle få användas för täckandet av skatteförluster för församlingarna,

därest det avgiftsbelopp, för vilket befrielse åtnjutits för ett år uppgått till

minst 100 kronor. Denna anordning betraktades av de sakkunniga dock endast

som ett provisorium. Den rätta lösningen ansågo de sakkunniga vara

att låta skattelindringen i möjligaste mån så att säga finansiera sig själv på

så sätt att den genom skattelindringen uppkommande inkomstminskningen

kompenserades av utgiftsminskning i följd av förenklingar i den kyrkliga

organisationen på de orter, där utträde ur kyrkan kunde komma att äga rum

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj. ts proposition nr 175.

i avsevärd omfattning. De sakkunniga torde sålunda ha ansett, att kostnaderna

för de ändamål, varom här är fråga, i princip borde bestridas av

församlingarna själva.

Mot religionsfrihetssakkunnigas förslag i denna del framställdes erinringar

i ett flertal av remissyttrandena över förslaget. I de flesta av de på

denna punkt kritiska yttrandena framhölls, att anlitandet av kyrkofonden

för ifrågavarande ändamål skulle strida mot fondens egentliga syfte, nämligen

till den del kyrkofonden skulle komma att få ersätta församlingarna

för avgifter till kyrkobetjäningens avlöning samt till byggande och underhåll

av kyrka och prästgård. Vidare påpekades risken för att kyrkofonden

icke skulle kunna bära den ifrågasatta utgiftsökningen. I de flesta av de

kritiska yttrandena förordades i stället, att församlingarnas skatteförluster

genom skattelindringen skulle — liksom dittills skett —- täckas av statsmedel.

Genom beslut vid 1942 års riksdag (prop. nr 113) har församlingarnas

rätt till ersättning av statsmedel till följd av skattelindring enligt 1908 års

lagstiftning indragits från och med budgetåret 1942/43. Under det första

året, då dessa ersättningar utgingo, nämligen år 1911, utgjorde desamma

6 465 kronor 43 öre. Ersättningarna hade sedan stigit och uppgingo under

budgetåret 1940/41 till 86 300 kronor 25 öre. Förslag till indragning av dessa

ersättningar framlades av besparingsberedningen, som till stöd härför åberopade,

att ersättningarna i allmänhet utgått till stadsförsamlingar och till

övervägande del belöpt på de största städernas församlingar. Ersättningsbeloppen

till Stockholm, Göteborg och Malmö hade sålunda under sistnämnda

budgetår utgjort tillhopa 63 346 kronor 4 öre.

I förenämnda proposition anförde dåvarande departementschefen, att s. k.

dissenters erlade kyrkoskatt till så stor del, som ansåges motsvara deras gagn

av prästerskapets och kyrkobetjäningens verksamhet samt kyrkans övriga

inrättningar. Enligt departementschefens uppfattning förelåge med hänsyn

därtill strängt taget icke någon anledning att ersätta församlingarna av

statsmedel för den genom skattelindringen minskade inkomsten. Församlingarnas

utgifter för de kyrkliga befattningshavarna och institutionerna

torde nämligen i stort sett icke röna inverkan av huruvida dissenters funnes

inom församlingarna eller icke. Av den förebragta utredningen framginge

även, att ersättningsbeloppen huvudsakligen utginge till sådana församlingar,

för vilkas ekonomi dessa belopp icke hade någon större betydelse.

Dissenterlagskommittén.

Beträffande dessa spörsmål erinrade kommittén bl. a. därom, att storleken

av skatteförlusten för varje enskild församling bleve beroende av i vilken

utsträckning dennas medlemmar kunde komma att begagna sig av rätten

till fritt utträde ur svenska kyrkan. Härom kunde några mera bestämda

förutsägelser icke på förhand göras. Kommittén hölle emellertid icke för troligt,

att utträde ur kyrkan komme att äga rum i någon betydande utsträck
-

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

ning. Med utgångspunkt från en på kommitténs uppdrag verkställd statistisk

utredning rörande storleken av församlingarnas utdebitering för kyrkliga

och andra ändamål beräknade kommittén, under antagande att skattskyldiga

som komme att stå utanför svenska kyrkan representerade en mot

sitt antal proportionell del av skatteunderlaget, att skatteförlusten för församlingarna

i riket skulle vid en skattelindring med 50 procent bliva, om

hälften av de skattskyldiga utträdde, 13,i milj. kr., om 25 procent utträdde,

6,5 milj. kr., om 20 procent utträdde, 5,2 milj. kr., om 10 procent utträdde, 2,6

milj. kr., om 5 procent utträdde, 1,3 milj. kr. och om 1 procent utträdde,

0,3 milj. kr. Dessa siffror vore enligt kommitténs mening av den storleksordning,

att det redan av denna anledning icke gärna kunde ifrågasättas att

skatteförlusten skulle stanna å församlingarna.

Dissenterlagskommittén framhöll att församlingarnas utgifter för kyrkliga

ändamål sedan gammalt ansetts böra bestridas av dessa samfälligheter

själva, varvid vore att märka att pastoraten utgjorde en specialkommun med

avseende å det prästerliga avlöningsväsendet. Fortfarande förhölle det sig

även sa, att den största delen av de kyrkliga utgifterna bekostades av pastoraten

och församlingarna var för sig. Till en ej ringa del bestredes emellertid

dessa utgifter numera av kyrkofonden, i det att en skatteutjämning ägde

rum de olika pastoraten emellan beträffande kostnaderna för församlingsprästerskapets

avlöning och vad därmed sammanhängde. Denna skatteutjämning

skedde genom den allmänna kyrkoavgiften.

Kommittén anförde vidare att, därest skattelindring för utanför svenska

kyrkan stående personer skulle genomföras i enlighet med kommitténs förslag

men några särskilda anordningar ej vidtoges för beredande av täckning

för de skatteförluster, som därigenom kunde tillskyndas pastoraten och

församlingarna, komme varje pastorat eller församling att var för sig få bära

den genom skattelindringen uppkomna inkomstminskningen. Då inkomstminskningen

i allt fall måste täckas, komme kyrkans kvarvarande medlemmar

inom pastoratet eller församlingen att få bidraga härtill genom förhöjd

utdebitering. Väl vore det sannolikt, att, i den mån utträde ur kyrkan komme

att ske i någon mera betydande utsträckning, detta företrädesvis kunde

antagas bliva fallet med storstadspastoraten samt att på grund av skatteunderlagets

storlek därstädes den genom skattelindringen föranledda förhöjningen

av utdebiteringen bleve förhållandevis ringa. Även i ett storstadspastorat

kunde det dock tänkas, att utträdet ur kyrkan kunde procentuellt

sett bliva sa avsevärt att därigenom skulle föranledas en kännbar höjning av

utdebiteringen för kyrkliga ändamål. Framför allt förelåge emellertid denna

risk beträffande de mindre pastoraten och församlingarna, där redan den

omständigheten att ett fåtal personer utträdde ur kyrkan stundom skulle

kunna för de inom kyrkan kvarvarande medlemmarna medföra en avsevärt

höjd kyrkoskatt.

Om den genom skattelindringen uppkommande skatteförlusten för pastorat

och församlingar skulle anses böra täckas på samma sätt, som nu skedde

beträffande utgifterna för kyrkliga ändamål, och skatteförlusten således

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

skulle anses i princip böra stanna å dessa samfälligheter — en uppfattning

som emellertid icke delades av kommittén — funne kommittén det ofrånkomligt,

att en utjämning i en eller annan form måste äga rum mellan pastoraten

och församlingarna för täckandet av dessa förluster. Dissenterlagskommittén

har icke kunnat finna, att med hänsyn till kyrkofondens syfte

några principiella hinder skulle föreligga mot en utjämning av ifrågavarande

skatteförluster över kyrkofonden. Några betänkligheter med avseende å

kyrkofondens bärighet behövde ej hysas vid en sådan anordning, då de ifrågavarande

kostnaderna skulle bestridas icke av själva fonden och dess avkastning

utan genom till fonden inflytande skattemedel, uttagna av kyrkans

samtliga medlemmar i riket.

Enligt kommitténs mening borde dock de pastoraten och församlingarna

åsamkade förlusterna genom skattelindring för ur svenska kyrkan utträdda

icke täckas genom medel, som uttaxerades på kommunalbeskattningens

grund. Att lindring i skattskyldigheten till kyrkliga ändamal enligt kommitténs

förslag medgåves ur svenska kyrkan utträdda personer vore att betrakta

såsom en konsekvens av den av kommittén föreslagna rätten till fritt

utträde ur kyrkan. Kommittén hade ansett ett medgivande av denna rätt

ligga i kyrkans eget intresse. Med hänsyn härtill kunde det utan tvivel göras

gällande, att även de förluster, som genom den föreslagna skattelindringen

kunde komma att tillskyndas pastorat och församlingar, hade direkt samband

med vad av kommittén i detta avseende förordats. Därav följde emellertid

enligt kommitténs mening icke, att de förluster, varom här vore fråga,

borde bäras av vederbörande pastorat och församlingar, vare sig var för sig

eller gemensamt, i sistnämnda fall med anlitande av kyrkofonden för vinnande

av en kostnadsutjämning. Då det här gällde ett hela landet omfattande

intresse, borde kostnaderna för dettas tillgodoseende bestridas genom medel,

som uttagits å statsbeskattningens grund. Att märka vore även att man

måste räkna med möjligheten av att utträde ur svenska kyrkan kunde komma

att ske av andra skäl än religiösa och att utträdet på grund härav kunde

inom vissa församlingar taga större proportioner. Det vore då ej rimligt,

att kostnaden för skattelindring skulle bäras av de inom församlingarna

kvarstående medlemmarna. Religionsfrihetens tillgodoseende vore sålunda ej

endast ett kyrkligt intresse utan även — och i hög grad — ett statligt intresse,

vilket bl. a. tagit sig uttryck i § 16 regeringsformen. Enligt dissenterlagskommitténs

uppfattning borde sålunda de ifrågavarande förlusterna ersättas

av statsmedel.

Remissyttrandena över dissenterlagskommitténs förslag.

I åtskilliga av remissyttrandena ha erinringar framställts mot kommitténs

förslag beträffande skatteförlusternas täckande av statsmedel.

Sålunda har statskontoret anfört, att ett eftergivande av skattekravet på

de utträdande torde böra öva inflytande på prästlönerna och förutsätta vidtagande

av åtgärder i syfte att uppnå besparingar i den kyrkliga organisa
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

tionen. Statskontoret hade nämligen den bestämda uppfattningen att kompensation

för inkomstbortfallet icke borde beredas genom anslag över riksstaten.

Även de juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund samt teologiska fakulteten

i Lund ha framhållit det principiellt oriktiga i att församlingarna

skulle av statsmedel gottgöras för skattebortfallet. Juridiska fakulteten i

Uppsala har anfört, att den kyrkliga organisationen måste anpassas efter

medlemsförhållandena och sammanslagningar ske av församlingar, vilkas

medlemsantal så nedgått, att de ej längre kunde anses äga möjlighet till självständig

existens, ävensom att, i den mån svenska kyrkan ej mäktade hävda

sig sasom ett trossamfund, även de ekonomiska konsekvenserna därav

borde drabba henne själv. Särskilda statsanslag för angivna ändamål skulle

ställa kyrkan i ökat beroende av staten och dymedelst minska hennes möjligheter

att verka såsom ett självständigt trossamfund.

Domkapitlet i Växjö har ansett det knappast vara förenligt vare sig med

kyrkans eller statens sanna intresse att kyrkan skulle bli mer beroende av

statsunderstöd i samma mån som ett större antal medborgare ställde sig

utanför hennes gemenskap. Domkapitlet hänvisade till möjligheten att ersättning

till församlingarna utginge från kyrkofonden.

Sistnämnda mening har delats av domkapitlet i Västerås.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit, att församlingarna ej borde

erhålla gottgörelse av statsmedel i annat fall än då förlusten vore av

sådan storlek, att den bleve betungande för församlingens ekonomi och

medförde avsevärd höjning av skattesatsen. Det vore därför måhända

lämpligast att vänta med utfärdande av föreskrifter beträffande ifrågavarande

ersättningar till dess ändringarna beträffande skattelindringen genomförts

och tillämpats så lång tid, att de ekonomiska konsekvenserna

kunde överblickas.

Dissenterskatteutredningen.

Utredningen har anfört:

Dissenterlagskommitténs framställning rörande skattelindringens ekonomiska

konsekvenser för församlingarna har endast avsett att giva en

allmän uppfattning om hur stort inkomstbortfallet för landets samtliga

församlingar i olika lägen skulle bliva. Inkomstbortfallet i de .särskilda

församlingarna låter sig icke på motsvarande sätt beräknas, enär antalet

av dem, som ställa sig utanför svenska kyrkan, procentuellt räknat kan

antagas komma att förete betydande växlingar församlingarna emellan. I

sistnämnda hänseende torde måhända en viss ledning kunna hämtas ur

de uppgifter, som erhållits vid den av Frikyrkliga samarbetskommittén

företagna undersökningen angående de frikyrkliga samfundens utbredning.

I de nio län, beträffande vilka undersökningen slutförts, skulle enligt

dessa uppgifter medlemsantalet i de omförmälda samfunden i 443 kommuner

motsvara mindre än 10 procent av kommunens invånarantal, i 72

kommuner mellan 10 och 20 procent samt i 13 kommuner mer än 20 procent.

I 191 kommuner funnos inga samfundsmedlemmar. Om det, vilket

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

med visst fog kan ske, förutsättes, att medlemmarna i dessa samfund komma

att utgöra det övervägande flertalet bland dem, som utträda ur svenska

kyrkan, kan med stöd av samarbetskommitténs undersökning förmodas,

att utträdet ur svenska kyrkan i det stora flertalet församlingar kommer

att reducera antalet kyrkomedlemmar med mindre än 20 procent.

Att över huvud kompensera församlingarna för ett relativt ringa inkomstbortfall

finner utredningen uteslutet. Därest det antages, att 20 procent

av befolkningen i eu församling komme att stå utanför svenska kyrkan

och att dessa 20 procent representerade en lika stor del av det kommunala

skatteunderlaget, skulle vid en skattelindring med 40 procent skatteintäkterna

minska med endast 8 procent. För att täcka detta inkomstbortfall

skulle då den kyrkliga utdebiteringen behöva höjas med något mindre

än 9 procent. Om utdebiteringen förut varit 45 öre, skulle alltså höjningen

bliva 4 öre och om utdebiteringen varit 1:35 kr., skulle höjningen bliva

12 öre. En så ringa höjning av utdebiteringen finner utredningen för sin

del icke böra föranleda någon kompensation.

Det nu anförda synes utredningen tala för att det tills vidare bör anstå

med ställningstagandet till frågan, om några åtgärder av allmän räckvidd

böra vidtagas med anledning ‘av det inkomstbortfall för församlingarna,

som genomförandet av en skattelindring eller kollektiv skatteåterbäring

av föreslagen omfattning kan komma att medföra. Först efter någon tids

tillämpning av bestämmelserna därom torde förutsättningar föreligga för

ett allsidigt bedömande av förevarande spörsmål.

Remissyttrandena över dissenterskatteutredningens förslag.

Av de remissinstanser, som särskilt yttrat sig i frågan om en eventuell

kompensation till församlingarna för det inkomstbortfall, som en skattelindring

eller skatteåterbäring komme att medföra, ha överståthållnrämbetet,

länsstyrelserna i Malmöhus och Örebro län, domkapitlen i Uppsala, Lund,

Visby och Stockholm, Allmänna svenska prästföreningen och Föreningen

Sveriges kronokamrerare instämt i utredningens förslag att vänta med utfärdandet

av eventuella föreskrifter till dess det nya systemet tillämpats så

lång tid, att de ekonomiska konsekvenserna kunde överblickas.

Kammarkollegiet har som tidigare nämnts ansett, att någon skattelindring

för dem, som utgått ur svenska kyrkan, icke borde medgivas. Skulle statligt

stöd åt de särskilda trossamfunden komma under övervägande, har kollegiets

majoritet förordat, att medel härtill skulle anskaffas genom höjning av

den allmänna kyrkoavgiften. Problemet om bidrag till församlingarna för

förlust av skatteintäkter skulle därigenom helt bortfalla. Med den kollektiva

skatteåterbäringen torde nämnda problem icke kunna skjutas åt sidan.

En reservant i kammarkollegiet har motsatt sig, att kyrkofondens medel

skulle få användas för ifrågavarande ändamål. Allmänna kyrkoavgiften vore

konstruerad såsom en regulator för uppnående av balans i kyrkofonden, och

kyrkofonden utgjorde en svenska kyrkans avlöningsfond. Då kompensation

för den bortfallna skattelindringen i någon form syntes böra beredas trossamfunden,

ansåge reservanten, att ett anslag för understöd åt trossamfunden

borde uppföras å riksstaten.

Domkapitlen i Uppsala, Växjö, Karlstad och Härnösand ha ansett, att

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

eventuell ersättning till församlingarna skulle utgå av kyrkofonden. Det

liar framhållits, att om statsmedel skulle användas, en indirekt beskattning

av dissenters komme att äga rum.

Skara domkapitel, som funnit det mest tillfredsställande att alla erlade

full skatt, har uttalat, att det ankomme på staten att direkt ekonomiskt understödja

de skilda trossamfunden, om staten funne detta önskvärt och om

samfunden funne det med sina principer förenligt.

Länsstyrelsen i Värmlands län har anfört:

Enligt länsstyrelsens uppfattning är utredningens uttalande på denna

punkt icke tillräckligt genomtänkt. Av en till dissenterlagskommitténs betänkande

fogad statistisk undersökning framgår, att det finnes ett icke

obetydligt antal kommuner med en utdebitering för kyrkliga ändamål av

3—7 kronor per skattekrona. Ett realiserande av utredningens förslag kan

i dessa kommuner — under vissa förutsättningar med avseende å dels det

procentuella antalet dissenters och dels den nuvarande utdebiteringens höjd

— medföra en skattehöjning på omkring 1 krona. Att exempelvis i sådana

fall — även om de äro rätt fåtaliga — tills vidare icke till någon del avlasta

kommunen den ökade skattebördan synes icke försvarligt. Enligt länsstyrelsens

mening bör, om utredningens förslag genomföres, kompensation enligt

särskilda grunder beredas ifrågavarande kommuner. Denna ersättning

kan bestridas antingen från riksstaten eller ur kyrkofonden. Väljes det

senare alternativet, bör ifrågavarande skatteutjämning vid de årliga avräkningarna

mellan kyrkofonden och pastoraten kunna anordnas icke blott genom

en direkt kompensation för höjning av utdebiteringen över visst belopp.

Den bör även kunna åvägabringas på det sättet, att vid beräkningen av församlingsavgifternas

maximum enligt 7 § kyrkofondslagen 40 procent (eller

det procenttal, som eljest kan fastställas för skattelindringen) av de dissenters

påförda skattekronorna icke inräknas.

Statskontoret har hänvisat till sitt uttalande över dissenterlagskommitténs

förslag, i vilket ämbetsverket bestämt motsatt sig varje kompensation för skatteförlusten

av statliga medel. Att av kyrkofondens medel bereda församlingarna

ersättning för inkomstminskningen, syntes ej heller vara en framkomlig

väg. Kyrkofondens uppgift vore, att i enlighet med bestämmelserna i kyrkofondslagen

bidraga till prästerskapets avlöning och till förvaltningen av

vissa till prästerskapets avlöning anslagna fastigheter. Ett anlitande av kyrkofonden

för ändamål, som måste anses främmande för densamma, borde

icke minst med hänsyn till de allt större kraven på fonden enligt statskontorets

mening bestämt avvisas.

Christian Science trossamfund har anfört, att det torde vara i överensstämmelse

med religionsfrihetens princip, att envar själv finge bära alla

konsekvenser av sitt religiösa ställningstagande. Man borde även kunna utgå

från, att statskyrkan företrädde en bestämd religiös uppfattning och att

de, som tillhörde densamma, gjorde detta därför att deras egen religiösa

övertygelse sammanfölle med kyrkans. Under sådana förhållanden hade man

svårt godtaga principen, att församlingarna, såsom förslaget förutsatte, skulle

komma i mera gynnad ställning i förhållande till övriga genom att statsmedel

över huvud anlitades för att giva dem ifrågavarande kompensation,

och detta så mycket mindre som dissenters själva, jämte de trossamfund de

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

tillhörde, genom erläggande av skatt i vanlig ordning på så sätt sist och slutligen

tvingades lämna sina bidrag till just sådana ändamål, från vilka de

jämlikt religionsfrihetens grundsatser skulle vara befriade.

Departementschefen.

Dissenterskatteutredningen har som tidigare nämnts förordat, att man

tills vidare läte anstå med ställningstagandet till frågan om ersättning åt

församlingarna för inkomstbortfall på grund av den utvidgade skattelindringen

för dissenters. Som skäl härför har utredningen anfört, att inkomstbortfallet

i de särskilda församlingarna icke för närvarande kunde beräknas,

enär antalet av dem som komme att lämna kyrkan kunde antagas komma

att förete betydande växlingar församlingarna emellan. Utredningen har

vidare funnit det uteslutet att kompensera församlingarna för ett relativt

litet inkomstbortfall. Först efter någon tids tillämpning av de föreslagna bestämmelserna

om utvidgad skattefrihet torde enligt utredningen förutsättningar

föreligga för ett allsidigt bedömande av förevarande spörsmål.

Som framgår av det föregående har utredningens förslag att uppskjuta

ställningstagandet till frågan om kompensation för församlingarna någon

tid i allmänhet förordats i de yttranden, där frågan berörts. Även jag anser

att med det definitiva ställningstagandet bör tills vidare anstå. Emellertid

vill jag redan nu uttala, att det måste anses ganska tveksamt om någon ersättning

av statsmedel över huvud bör tillerkännas församlingarna på grund

av ifrågavarande inkomstbortfall. Som dåvarande departementschefen anförde

i den förenämnda propositionen nr 113 till 1942 års riksdag, föreligger

strängt taget icke någon anledning att ersätta församlingarna av statsmedel

för den genom skattelindringen minskade inkomsten, eftersom dissenters

avses skola även fortsättningsvis erlägga kyrkoskatt till så stor del, som

anses motsvara deras gagn av prästerskapets och kyrkobetjäningens verksamhet

samt kyrkans övriga inrättningar. Departementschefen framhöll

även, att ersättning enligt 1908 års lagstiftning huvudsakligen utgått till

sådana församlingar, för vilkas ekonomi de åtnjutna ersättningsbeloppen

icke haft någon större betydelse. Dissenterlagskommittén har som tidigare

nämnts funnit det sannolikt att, i den mån utträde ur kyrkan komme att

ske i någon mera betydande utsträckning, detta företrädesvis kunde antagas

bliva fallet med storstadspastoraten samt att på grund av skatteunderlagets

storlek därstädes den genom skattelindringen föranledda förhöjningen

av utdebiteringen skulle bliva förhållandevis ringa.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

G. SPECIALMOTIVERING.

Bestämmelserna om lindring i skattskyldigheten för dissenters ha upptagits

i ett upprättat förslag till lag om lindring i skattskyldigheten för den

som icke tillhör svenska kyrkan.

Denna lag avses skola ersätta den nuvarande lagen den 16 oktober 1908

(nr 110 s. 1) angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet

till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning.

1 §•

I denna paragraf anges vilka personer, som skola vara berättigade till

skattenedsättning, vilken skatteform nedsättningen avser samt huru stor del

av skatten som skall påföras dissenters. Uttrycket inkomstår har som framgår

av § 4 samma betydelse som i uppbördsförordningen.

Enligt 13 § folkbokföringsförordningen skall i princip envar kyrkobokföras

i den församling där han är bosatt. Detta gäller även utländska undersåtar.

Huruvida här i riket bosatt person tillhör svenska kyrkan eller ej

kommer därför att framgå av vederbörande tryckande register vare sig han

är svensk eller utländsk medborgare.

Enligt 53 § 1 mom. kommunalskattelagen åligger det fysisk person (svensk

eller utländsk medborgare) att erlägga skatt för vissa slag av inkomster

för tid, under vilken han ej varit här i riket bosatt.

Rätten till lindring i skattskyldigheten torde emellertid icke böra avse

personer, som icke äro här bosatta. Kravet på skattelindring kan här icke

göras gällande med samma styrka, vartill kommer att förfarandet skulle

kompliceras om skattelindringen skulle omfatta även dylika personer.

2 §•

I denna och följande paragraf stadgas, huru skattenedsättningen skall ske.

Som jag närmare utvecklat vid min redogörelse för det tekniska förfaringssättet,

kommer det regelmässigt att framgå av vederbörlig debiteringslängd,

huruvida en person tillhört svenska kyrkan vid ingången av inkomståret

eller ej. Om debiteringslängd föres, synas de lokala skattemyndigheterna

icke böra betungas med att granska jämväl uppbördskorten för att kontrollera

om rätt till skattelindring vid påföring av slutlig skatt föreligger.

Den lokala skattemyndigheten har alltså vid debiteringsarbetet allenast

att beakta, om den skattskyldige i debiteringslängden är utträdesmarkerad

senast för året före inkomståret; där så är fallet skola de kyrkliga avgifterna

för inkomst debiteras med allenast 60 procent. Skulle markeringen

i debiteringslängden i något fall vara felaktig i så måtto att en person, som

icke tillhört kyrkan vid inkomstårets början, icke blivit utträdesmarkerad,

äger personen i fråga söka rättelse i debiteringen hos den lokala skattemyndigheten

på sätt i uppbördsförordningen stadgas. Skulle markeringen

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

däremot vara felaktig på så sätt att en person, som vid inkomstårets början

tillhört kyrkan, felaktigt utträdesmarkerats, böra några åtgärder icke

vidtagas gentemot den skattsskyldige; en kontroll i sådant hänseende skulle

belasta myndigheterna med arbete utan att nämnvärda fördelar därigenom

skulle vinnas.

3 §•

I denna paragraf har stadgats att om någon vill erhålla skattelindring för

inkomst i annan kommun än mantalsskrivningskommunen, har han att ingiva

ansökan därom till den lokala skattemyndigheten i mantalsskrivningskommunen.

Genom detta förfaringssätt undgår den skattskyldige i allmänhet

besväret att medelst intyg från pastor i kyrkobokföringsorten eller annorledes

styrka, att han ej tillhört svenska kyrkan vid ingången av inkomståret.

I de fall då uppgiften skall vidarebefordras till annan lokal skattemyndighet,

har den lokala skattemyndigheten i mantalsskrivningskommunen att meddela

den lokala skattemyndigheten i beskattningsorten, huruvida den skattslcyldige

enligt från länsbyrån för folkbokföringen erhållen uppgift tillhört

svenska kyrkan vid ingången av inkomståret eller om han då hade utträtt ur

kyrkan.

Övergångsbestämmelserna.

Enligt nu gällande bestämmelser — vilka medgiva rätt till skattelindring

allenast för medlemmar av de erkända trossamfunden — förutsättes för tillgodonjutande

av skattelindring, att vederbörande alltsedan den 1 januari

taxeringsåret tillhört sådant samfund.

Enligt de föreslagna bestämmelserna skall däremot skattelindring tillkomma

endast den som ej tillhört svenska kyrkan vid ingången av inkomståret.

Uppgift om huruvida denna förutsättning föreligger avses med det förordade

tekniska förfaringssättet regelmässigt skola erhållas genom debiteringslängderna.

Att märka är emellertid att debiteringslängderna tryckas redan under inkomståret.

Det nya systemet kan därför icke tillämpas förrän de tryckande

registren kompletterats med uppgifter om vilka som icke tillhöra svenska

kyrkan och dessa uppgifter influtit i debiteringslängderna. För avgifter, som

hänföra sig till 1952 års taxering till kommunal inkomstskatt, kunna därför

de nya bestämmelserna icke tillämpas. Men icke heller gällande bestämmelser

kunna i sin nuvarande lydelse tillämpas vid 1952 års taxering. För närvarande

medgives skattelindring endast åt främmande trosbekännare, som vid

taxeringsårets ingång rättsligen tillhört och vid debiteringstillfället fortfarande

tillhöra församling av främmande trosbekännare, vilken äger rätt till offentlig

religionsövning enligt 1873 års förordning angående främmande trosbekännare

och deras religionsövning (dissenterlagen). I propositionen angående

religionsfrihetslagen föreslås emellertid att dissenterlagen skall upphävas

från och med den 1 januari 1952. Särskilda övergångsbestämmelser ha

därför föreslagits för avgifter som hänföra sig till 1952 ars taxering. Dessa

10 Biliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt Nr 175.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

övergångsbestämmelser innebära att rätt till skattelindring skall beträffande

1952 års taxering föreligga för den, som vid 1951 års utgång rättsligen tillhörde

sådan församling av främmande trosbekännare som då ägde rätt till

offentlig religionsövning. I övrigt avses äldre bestämmelser skola äga tilllämpning,

med avseende å nämnda års taxering.

IV. Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet

upprättade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370);

2) förordning angående ändrad lydelse av 7 § förordningen den 26 juli

1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

3) lag om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska

kyrkan;

4) lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om

f örsamlingsstyrelse;

5) lag angående ändrad lydelse av 61 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om

försainlingsstyrelse i Stockholm;

6) lag om ändring i lagen den 5 juni 1909 (nr 55 s. 2) angående byggnad

och underhåll av kyrka med vad därtill hörer så ock av särskild sockenstuva;

samt

7) lag om ändring i lagen den 5 juni 1909 (nr 55 s. 3) angående skyldighet

att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll av prästgård.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lennart Eriksson.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 175. 147

Innehållsförteckning.

I. Inledning................................................ 11

II. De religiösa sammanslutningarnas ställning i beskattningshänseende....... 17

A. Beskattning av inkomst och förmögenhet....... 17

Gällande bestämmelser m. m.................................. 17

Dissenterlagskommittén............ 21

Remissyttrandena.......................... 38

Departementschefen................................. 44

B. Arvs- och gåvobeskattningen.................................... 49

III. Lindring i skattskyldigheten för kyrkliga ändamål för dem, som ej tillhöra

svenska kyrkan................................................... 54

A. Gällande bestämmelser m. m.................................... 54

B. Sambandet mellan rätten till fritt utträde ur svenska kyrkan och

rätten till lindring i skattskyldigheten för kyrkligt ändamål......... 55

Inledning................................................... 55

Dissenterlagskommittén ...................................... 57

Remissyttrandena över dissenterlagskommitténs förslag............ 64

Dissenterskatteutredningen.................................... 70

Remissyttrandena över dissenterskatteutredningens förslag ........ 71

Departementschefen.......................................... 74

C. Individuell skattelindring eller kollektiv skatteåterbäring............ 76

Dissenterlagskommittén....................................... 76

Remissyttrandena över dissenterlagskommitténs förslag............ 77

Dissenterskatteutredningen.................................... 77

Remissyttrandena över dissenterskatteutredningens förslag......... 84

Departementschefen.......................................... 93

D. Storleken av en eventuell skattelindring.......................... 95

Gällande bestämmelser m. m.................................. 95

Dissenterlagskommittén....................................... 96

Remissyttrandena över dissenterlagskommitténs förslag............ 97

Dissenterskatteutredningen.................................... 97

a) Kyrkokassornas utgifter................................. 98

b) Pastoratsutgifterna...................................... 105

c) Sammanfattning beträffande kyrkokassornas och pastoratens

utgifter............................................... 108

d) Utredningens yttrande.................................. 109

Remissyttrandena över dissenterskatteutredningens förslag......... 112

Departementschefen.......................................... 121

s. 148 Kontrollera mot PDF

148 Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

E. Det tekniska förfaringssättet för genomförandet av en skattelindring 124

Dissenterlagskommittén....................................... 124

Remissyttrandena över dissenterlagskommitténs förslag............ 125

Dissenterskatteutredningen.................................... 125

Remissyttrandena över dissenterskatteutredningens förslag......... 128

Departementschefen.......................................... 133

F. Skattelindringens (skatteåterbäringens) inverkan på församlingarnas

ekonomi och därmed sammanhängande spörsmål.................. 136

Inledning................................................... 136

Dissenterlagskommittén....................................... 138

Remissyttrandena över dissenterlagskommitténs förslag............ 140

Dissenterskatteutredningen.................................... 140

Remissyttrandena över dissenterskatteutredningens förslag......... 141

Departementschefen.......................................... 143

G. Specialmotivering.............................................. 144

IV. Departementschefens hemställan...................................... 146

608220. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1951:281 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 a1 i texten
  2. SärU 1951:2 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 1 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RÅ 2006 ref. 42 ur registret · dokumentnivå