Med förslag till lag om ändrad lydelse av 54 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m
1951-03-30 · 73 sidor, varav 72 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 72 av 73 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1951:182, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 54 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
1
Nr 182.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 54 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms
slott den 30 mars 1951.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
för denna dag, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade
förslag till
1) lag om ändrad lydelse av 54 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);
2) förordning angående ändrad lydelse av 7 § förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om .statlig inkomstskatt; samt
3) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 12 februari
1943 (nr 44) om kupongskatt.
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås vissa ändringar i nu gällande bestämmelser angående
skattskyldighet för utdelning å innehavda aktier och andelar.
Erfarenhetsmässigt ha s. k. familjebolag, å vilka överlåtits aktier och
andelar, i betydande omfattning utnyttjats för att bereda fysisk person en
icke avsedd skattelindring. För att förhindra detta föreslås att familjebolag,
vars aktier eller andelar ägas av ett fåtal fysiska personer och som utnyttjats
för ernående av obehörig skattelindring, skola — i motsats till vad
nu gäller — vara skattskyldiga för utdelning. För underlättande av aktiernas
eller andelarnas överförande från familjebolaget till dess intressenter
ha vissa övergångsbestämmelser föreslagits.
Vidare har föreslagits att reglerna om skattefrihet för utdelning skola
utvidgas att gälla aktiebolag och ekonomiska föreningar, som driva bankeller
annan penningrörelse, och aktiebolag, som driva sjuk-, olycksfalls- eller
skadeförsäkringsrörelse, dock att skattefriheten föreslås begränsad till utdelning
å s. k. organisationsaktier. 1
1 Dihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 182.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
Förslag
till
lag om ändrad lydelse av 54 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas att 54 § kommunalskattelagen den 28 september
19281 skall erhålla ändrad lydelse på
Nuvarande lydelse:
54 §.
Från skattskyldighet f r i k a 1- 1 a s:
a) svenska aktiebolag och svenska
ekonomiska föreningar, vilka
icke driva bank- eller annan penningrörelse
eller försäkringsrörelse:
för utdelning från svenska aktiebolag,
svenska solidariska bankbolag
och svenska ekonomiska föreningar;
b)
medlem av — — — till livförsäkring.
sätt nedan angives.
Föreslagen lydelse:
54 §.
Från skattskyldighet f r i k a 1- 1 a s:
a) svenska aktiebolag och svenska
ekonomiska föreningar med
undantag och inskränkningar som
nedan i denna paragraf sägs:
för utdelning från svenska aktiebolag
och svenska ekonomiska föreningar;
b)
medlem av-----till livför
säkring.
Aktiebolag och ekonomiska föreningar,
vilka driva bank- eller annan
penningrörelse eller försäkringsrörelse,
äga icke åtnjuta vid a)
omförmäld skattefrihet; dock att
aktiebolag eller ekonomisk förening,
som driver bank- eller annan penningrörelse,
samt aktiebolag, som
driver sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse,
äro frikallade
från skattskyldighet för utdelning å
aktier och andelar, vilka innehavas
som ett led i organisationen av sådan
bolagets eller föreningens verksamhet.
Om aktierna i svenskt aktiebo
-
1 Senaste lydelse se 1950: 308.
Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
3
Nuvarande lydelse:
Att personer,---samma pa
ragraf.
(Se vidare anvisningarna.)
Föreslagen lydelse:
lag eller andelarna i svensk ekonomisk
förening till huvudsaklig del
ägas eller på därmed jämförligt sätt
innehavas — direkt eller genom förmedling
av juridisk person — av en
fysisk person eller ett fåtal fysiska
personer och om bolaget eller föreningen
icke visar att dess vinstmedel
i skälig omfattning använts för
utdelning till delägarna, skall vad i
första stycket vid a) sägs äga tilllämpning
allenast såvitt avser utdelning
å aktier eller andelar, vilka
innehavas av bolaget eller föreningen
såsom ett led i organisationen av
annan verksamhet än förvaltning av
fastighet, värdepapper eller annan
därmed likartad lös egendom.
Riksskattenämnden må, om synnerliga
skäl därtill föranleda, medgiva
bolag eller förening, som jämlikt
bestämmelserna i nästföregående
stycke skall utgöra skatt för utdelning
å aktier eller andelar, att
för viss tid åtnjuta i första stycket
vid a) omförmäld skattefrihet. Över
beslut, som riksskattenämnden meddelat
i sådant ärende, må klagan
icke föras.
Att personer, — —--samma pa
ragraf.
(Se vidare anvisningarna.)
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.
I samband med ikraftträdandet av denna lag skall följande iakttagas.
Därest delägare i bolag eller förening, som på grund av bestämmelserna
i 54 § tredje stycket icke åtnjuter skattefrihet för utdelning å innehavda
aktier eller andelar, före den 1 januari 1954 av bolaget eller föreningen
förvärvar sådana aktier eller andelar till ett pris icke understigande bolagets
eller föreningens anskaffningskostnad för samma tillgångar, skall den
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
omständigheten att aktiernas eller andelarnas verkliga värde vid överlåtelsen
överstiger nämnda pris icke medföra att delägaren skall anses hava
åtnjutit skattepliktig intäkt. Avyttrar delägaren sålunda förvärvade aktier
eller andelar, skall vid tillämpning av bestämmelserna om realisationsvinst
i 35 § så anses som om delägaren förvärvat tillgångarna vid tidpunkten för
bolagets eller föreningens förvärv av diesamma.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, därest delägare i bolag
eller förening, som av riksskattenämnden för viss tid lämnats sådant medgivande
varom i 54 § fjärde stycket förmäles, inom två år efter utgången av
nämnda tid förvärvar aktier eller andelar varom här är fråga.
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 7 § förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.
Härigenom förordnas, att 7 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig
inkomstskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse:
7 §.
Från skattskyldighet---av
sedda
ändamål;
h) svenska aktiebolag och svenska
ekonomiska föreningar, vilka
icke driva bank- eller annan penningrörelse
eller försäkringsrörelse:
för utdelning från svenska aktiebolag
och svenska ekonomiska föreningar;
i)
här i---hänförlig verk
samhet.
Föreslagen lydelse:
7 §•
Från skattskyldighet---av
sedda
ändamål;
h) svenska aktiebolag och svenska
ekonomiska föreningar med undantag
och inskränkningar som nedan
i denna paragraf sägs:
för utdelning från svenska aktiebolag
och svenska ekonomiska föreningar;
i)
här i---hänförlig verk
samhet.
Aktiebolag och ekonomiska föreningar,
vilka driva bank- eller annan
penningrörelse eller försäkringsrörelse,
äga icke åtnjuta vid h)
omförmäld skattefrihet; dock att
1 Senaste lydelse se 1950: 309.
Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
5
Nuvarande
Att personer, —
ragraf.
lydelse: Föreslagen lydelse:
aktiebolag eller ekonomisk förening,
som driver bank- eller annan penningrörelse,
samt aktiebolag, som
driver sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse,
äro frikallade
från skatteskyldighet för utdelning
å aktier och andelar, vilka innehavas
som ett led i organisationen av
sådan bolagets eller föreningens
verksamhet.
Om aktierna i, svenskt aktiebolag
eller andelarna i svensk ekonomisk
förening till huvudsaklig del
ägas eller på därmed jämförligt sätt
innehavas -—- direkt eller genom förmedling
av juridisk person -—- av en
fysisk person eller ett fåtal fysiska
personer och om bolaget eller föreningen
icke visar att dess vinstmedel
i skälig omfattning använts för
utdelning till delägarna, skall vad i
första stycket vid h) sägs äga tilllämpning
allenast såvitt avser utdelning
å aktier eller andelar, vilka
innehavas av bolaget eller föreningen
såsom ett led i organisationen av
annan verksamhet än förvaltning av
fastighet, värdepapper eller annan
därmed likartad lös egendom.
Riksskattenämnden må, om synnerliga
skäl därtill föranleda, medgiva
bolag eller förening, som jämlikt
bestämmelserna i nästföregående
stycke skall utgöra skatt för
utdelning å aktier eller andelar, att
för viss tid åtnjuta i första stycket
vid h) amförmäld skattefrihet, över
beslut, som riksskattenämnden meddelat
i sådant ärende, må klagan
icke föras.
— — samma pa- Att personer,---samma pa
ragraf.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
\
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.
I samband med ikraftträdandet av denna förordning skall följande iakttagas.
Därest delägare i bolag eller förening, som på grund av bestämmelserna
i 7 § tredje stycket icke åtnjuter .skattefrihet för utdelning å innehavda
aktier eller andelar, före den 1 januari 1954 av bolaget eller föreningen
förvärvar sådana aktier eller andelar till ett pris icke understigande bolagets
eller föreningens anskaffningskostnad för samma tillgångar, skall den
omständigheten att aktiernas eller andelarnas verkliga värde vid överlåtelsen
överstiger nämnda pris icke medföra att delägaren skall anses hava åtnjutit
skattepliktig intäkt. Avyttrar delägaren sålunda förvärvade aktier
eller andelar, skall vid tillämpning av bestämmelserna om beskattning av
realisationsvinst så anses som om delägaren förvärvat tillgångarna vid tidpunkten
för bolagets eller föreningens förvärv av desamma.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, därest delägare i bolag
eller förening, som av riksskattenämnden för viss tid lämnats sådant
medgivande varom i 7 § fjärde stycket förmäles, inom två år efter utgången
av nämnda tid förvärvar aktier eller andelar varom här är fråga.
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt.
Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 12 februari 19431 om kupongskatt
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse:
1 §■
Skyldighet att---förvärvat
aktien.
Skyldighet att utgöra kupongskatt
skall ock åligga utdelningsberättigad,
som uppträder såsom bulvan
för annan, i det att han huvudsakli
-
Föreslagen lydelse:
1 §•
Skyldighet att---förvärvat
aktien.
Skyldighet att utgöra kupongskatt
skall ock åligga utdelningsberättigad,
som uppträder såsom bulvan
för annan, i det att han huvudsakli
-
1 Senaste lydelse se 1947: 579.
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
7
Nuvarande lydelse:
gen för dennes räkning framträder
såsom ägare till aktie, å vilken utdelningen
belöper, försåvitt bulvanförhållandet
är i strid med ett enligt
lag gällande förbud eller det avser
att bereda obehörig förmån vid
taxering till statlig inkomstskatt eller
kommunal inkomstskatt.
Skyldighet att — — — statlig inkomstskatt.
1 den — — — erforderligt belopp.
Föreslagen lydelse:
gen för dennes räkning framträder
såsom ägare till aktie, å vilken utdelningen
belöper, försåvitt bulvanförhållandet
är i .strid med ett enligt
lag gällande förbud eller det avser
att bereda obehörig förmån vid
taxering till statlig inkomstskatt eller
kommunal inkomstskatt. Sådan
skyldighet skall även åligga utdelningsberättigad,
som innehar aktie
under sådana förhållanden att fysisk
person därigenom obehörigen
vinner befrielse från kupongskatt.
Skyldighet att---statlig in
komstskatt.
I den — — — erforderligt belopp.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30
mars 1951.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,
Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Nygren.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om ändrade
bestämmelser angående beskattning av utdelning å aktier och andelar
i vissa fall, m. m. samt anför därvid följande.
I. Inledning.
Enligt gällande bestämmelser skall av aktiebolag och ekonomisk förening
förvärvad inkomst i princip beskattas två gånger, nämligen först hos bolaget
eller föreningen och — till den del inkomsten utdelas till bolagets
eller föreningens delägare — därefter hos dessa. Detta framgår av, å ena
sidan, föreskriften i 38 § 1 mom. kommunalskattelagen att till intäkt av
kapital räknas, bland annat, utdelning å svenska aktier och andelar i svenska
ekonomiska föreningar, och, å andra sidan, den omständigheten att reglerna
angående inkomstberäkningen för nämnda juridiska personer icke
medge rätt till avdrag för utdelning till delägarna.
I detta sammanhang må även erinras om bestämmelsen i 38 § kommunalskattelagen
att såsom utdelning från ekonomisk förening anses jämväl vad
som vid föreningens upplösning utskiftas till medlem utöver inbetald insats.
Till denna bestämmelse, som tillkommit i syfte att göra dubbelbeskattningen
av sådan förenings inkomst effektiv, saknas en direkt motsvarighet i
vad det gäller utskiftning av vinstmedel från aktiebolag som upplöses. I
stället har i förordning den 27 juni 1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning
av aktiebolags tillgångar upptagits bestämmelser av innebörd, att svenskt
aktiebolag, som utskiftar vinstmedel till delägarna, skall i anledning härav
erlägga en särskild utskiftningsskatt till staten. Det må tilläggas att reglerna
om beskattning av vinstmedel, som utskiftas från aktiebolag eller
ekonomisk förening, gälla oavsett om det utskiftade härrör av medel, som
för bolaget eller föreningen utgjort skattepliktig inkomst eller ej.
Av 2 § förordningen om statlig inkomstskatt framgår, att de nyss återgivna
stadgandena i kommunalskattelagen äga en motsvarande tillämplighet
vid taxeringen till statlig inkomstskatt.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
I syfte att förhindra en flerfaldig beskattning av aktiebolags och ekonomiska
föreningars inkomst har i 54 § första stycket a) kommunalskattelagen
och 7 § första stycket h) förordningen om statlig inkomstskatt föreskrivits,
att svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar äro
frikallade från skattskyldighet för utdelning från svenska aktiebolag och
svenska ekonomiska föreningar. Från denna frihet från kedjebeskattning
ha dock uttryckligen undantagits sådana bolag och föreningar, vilka driva
bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse.
Vidare bör uppmärksammas bestämmelsen i 39 § 1 mom. kommunalskattelagen,
att om aktiebolag eller ekonomisk förening åtnjutit inkomst
genom sådan utdelning å aktier eller föreningsandelar, för vilken skatteplikt
enligt vad nyss sagts icke föreligger, så äger bolaget eller föreningen
ej åtnjuta avdrag för ränta å gäld, som belöper å nämnda värdehandlingar,
i vidare mån än som räntan överstiger utdelningen. Därest icke annat framgår
av förebragt utredning, skall jämlikt 44 § kommunalskattelagen och
anvisningarna till samma paragraf å värdehandlingarna i fråga i regel anses
belöpa lika stor del av bolagets eller föreningens hela gäld, som värdehandlingarnas
bokförda värde utgör utav bokförda värdet av bolagets eller
föreningens samtliga tillgångar.
Slutligen må erinras om bestämmelserna i förordningen den 26 juni 1933
(nr 395) om ersättningsskatt, vilka bestämmelser tillkommit i avsikt att
förhindra att vissa aktiebolag och ekonomiska föreningar i syfte att bereda
delägarna skattelindring underlåta att besluta en eljest motiverad vinstutdelning.
Det nu återgivna komplexet av författningsbestämmelser har, främst under
de senaste åren, utsatts för åtskillig kritik. Sålunda har framhållits
bl. a. att den föreskrivna friheten från kedjebeskattning i avsevärd omfattning
föranlett formellt fullt lagliga transaktioner, vilka transaktioners
egentliga syfte dock uteslutande varit att ernå en av lagstiftaren icke avsedd
skattelindring. Den konstaterade luckan i lagstiftningen skulle ha utnyttjats
främst av skattskyldiga med betydande förmögenhet, som av dem
placerats i ett för ändamålet bildat förvaltningsbolag, men över huvud taget
av s. k. familjebolag d. v. s. aktiebolag eller ekonomiska föreningar med en
eller ett fåtal delägare, som vore verksamma under sådana omständigheter
att intresset av att uttaga vinstmedel från bolaget eller föreningen i form
av utdelning vore av underordnat intresse.
Här må omnämnas att Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund i skrivelse
den 24 juli 1946 till finansdepartementet ansett sig böra rikta uppmärksamheten
på önskvärdheten av att åtgärder vidtoges till förhindrande av
det rådande missbruket av de ifrågavarande skattefrihetsbestämmelserna.
Men kritik bär även riktats mot bestämmelserna i 54 § kommunalskattelagen
och 7 § förordningen om statlig inkomstskatt till den del desamma
föreskriva skyldighet för aktiebolag och ekonomiska föreningar, som driva
bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse, att skatta för utdelning
å aktier och föreningsandelar. Det har därvid hävdats, att bestäm
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
melserna i fråga föranledde en materiellt icke befogad och i princip icke
heller avsedd merbeskattning. Sålunda må omnämnas att Svenska bankföreningen
och Svenska försäkringsbolags riksförbund till finansdepartementet
ingivit en den 21 oktober 1942 dagtecknad skrivelse, däri hemställts
att åtgärder måtte vidtagas i syfte att erhålla sådan ändring i gällande bestämmelser,
att skattefrihet måtte medgivas bankaktiebolag för utdelning
å aktier och andelar, vilkas innehavande utgjort ett led i organisationen av
bolagets verksamhet, ävensom för utdelning å aktier, som med Konungens
särskilda tillstånd förvärvats för tillgodoseende av ett för bankväsendet
eller det allmänna gagneligt ändamål, samt att skattefrihet medgåves försäkringsaktiebolag
för utdelning å aktier och andelar, vilkas innehavande
utgjort ett led i organisationen av utav bolaget idkad sjuk-, olycksfallseller
skadeförsäkringsrörelse.
Över sistnämnda framställning ha, efter remiss, yttranden avgivits av
statskontoret, kammarrätten, bank- och fondinspektionen, försäkringsinspektionen,
överståthållarämbetet och länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län.
Förenämnda framställningar från Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund
samt från Svenska bankföreningen och Svenska försäkringsbolags
riksförbund ha därefter överlämnats till 7944 års allmänna skattekommitté
att av kommittén tagas i övervägande vid fullgörande av kommittén åliggande
utredningsuppdrag.
Kommittén (riksdagsmannen H. L. E. Sjödahl, ordförande, bankdirektören
E. Browaldh, revisionsintendenten E. Hjohlman, f. d. kammarrättsrådet
E. D. Sivert samt riksdagsmännen A. W. Strand och O. E. Werner) har den
23 juni 1950 avgivit betänkande med förslag angående ändrade bestämmelser
för beskattning av utdelning å svenska aktier och andelar i vissa fall,
m. m. (SOU 1950: 21). Vid betänkandet, som även innefattar förslag till
ändrade regler rörande beskattningen av periodiskt understöd m. m. — vad
kommittén i sistnämnda hänseenden anfört har jag icke för avsikt att nu
upptaga till behandling — ha fogats av kommittén utarbetade författningsförslag.
Dessa förslag till den del de beröra frågan om ändrade bestämmelser
rörande beskattning av utdelning å aktier och andelar torde få såsom Bihang
1 fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag.
Över betänkandet i nu ifrågavarande del ha, efter remiss, yttranden avgivits
av kammarrätten, kommerskollegium (med överlämnande av yttranden
från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Gävle, Sveriges
fastighetsägareförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges industriförbund, Sveriges redareförening och Föreningen
auktoriserade revisorer), bank- och fondinspektionen (med överlämnande
av yttrande från Svenska bankföreningen), försäkringsinspektionen (med
överlämnande av yttrande från Svenska försäkringsbolags riksförbund),
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands och
Västernorrlands län, mellankommunala prövningsnämnden, Taxerings
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 182.
11
nämndsordförandenas riksförbund, Sveriges advokatsamfund och Tjänstemännens
centralorganisation. Därjämte har tillfälle att avgiva yttrande över
betänkandet beretts landsorganisationen i Sverige, som förklarat betänkandet
i förevarande del icke föranleda något landsorganisationens yttrande,
och Kooperativa förbundet, som emellertid velat yttra sig över kommitténs
förslag allenast till den del detta avsåge ändrade beskattningsregler rörande
utdelning, uppburen av aktiebolag som dreve bank- eller annan penningrörelse
eller försäkringsrörelse. Slutligen må nämnas att i anledning av betänkandet
har en skrivelse inkommit från Hyresgästernas sparkasse- och
byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.
II. De s. k. familjebolagens skattskyldighet för utdelning
å innehavda aktier och andelar.
1. Historik.
Kommittén har, å s. 101—109 i betänkandet, lämnat en historik rörande
tillkomsten av de förut berörda bestämmelserna om dubbelbeskattning av
inkomst, förvärvad av aktiebolag eller ekonomisk förening, och om inskränkning
i skattskyldigheten för utdelning, som uppbäres av vissa bolag
och föreningar. Här torde i första hand få hänvisas till den av kommittén
lämnade redogörelsen. Emellertid må i korthet erinras om följande.
Dubbelbeskattningen av aktiebolags och ekonomisk förenings inkomst infördes
-— såsom framgår av kommitténs redogörelse — etappvis. När år
1910 för statsbeskattningens vidkommande dubbelbeskattning genomfördes
beträffande den del av ett aktiebolags inkomst, som utdelades till delägarna,
gjordes intet undantag för det fall, där den som uppbar utdelningen var ett
aktiebolag. En s. k. kedjebeskattning kom alltså att i sådana fall äga rum.
För kommunalbeskattningens del infördes en viss dubbelbeskattning först
genom en år 1919 beslutad ändring i 1910 års bevillningsförordning. Denna
ändring innebar, att uppburen utdelning skulle — i motsats till vad förut
gällt -— upptagas som inkomst av kapital. Dock undantogos aktiebolag (och
senare även ekonomiska föreningar) från sådan skattskyldighet. Detta innebar,
att kedjebeskattning för inkomst av utdelning, som uppbars av aktiebolag
eller ekonomisk förening, ifrågalcom allenast då mottagaren var bolag
ellei förening, som drev sådan verksamhet (bank-, penning- eller försäkringsrörelse)
att utdelningen blev hänförlig till inkomst av rörelse.
Av förarbetena till sistnämnda lagstiftning framgår, att man vid bestämmelsernas
utformning särskilt beaktat att ett bolag kunde inneha aktier i ett
annat bolag såsom ett led i organisationen av sin verksamhet. Men även om
aktieinnehavet icke hade sådan karaktär, ansågs en undantagslös föreskrift
om beskattning av utdclningsinkomst föranleda en icke motiverad merbeskattning.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
Först genom 1928 års lagstiftning infördes på statsbeskattningens område
den frihet från kedjebeskattning, som alltfort föreligger och för vilken inledningsvis
lämnats en redogörelse. Bestämmelserna härutinnan överensstämma
— såsom ock framgår av det förut sagda — med motsvarande bestämmelser
i 1928 års kommunalskattelag.
Av förarbetena till 1928 års lagstiftning framgår att anledningen till den
då verkställda inskränkningen i kedjebeskattningen var dels den synpunkten
att när det gällde moder- och dotterbolag i egentlig mening syntes icke kunna
krävas mer än att den sammanlagda skatten för bolagen och deras delägare
icke borde vara större (och ej heller mindre) än om bolagen sammanslutits
till ett bolag och dels att man icke heller för andra fall — då fråga
alltså icke vore om moder- och dotterbolag — ansåge sig kunna förebringa
ett hållbart försvar för en kedjebeskattning.
Det må emellertid samtidigt erinras om att redan vid genomförandet av
1928 års lagstiftning uttalades vissa farhågor för att ifrågavarande bestämmelser
skulle komma att utnyttjas på ett icke avsett sätt. Dessa synpunkter
ha därefter närmare utvecklats av 1928 års bolagsskatteberedning i ett år
1931 avgivet betänkande. Sålunda har bolagsskatteberedningen erinrat bland
annat om de möjligheter, som funnes för en förmögen person att för förvaltningen
av sin förmögenhet bilda ett aktiebolag, vars praktiskt taget samtliga
aktier han ägde. Detta bolag tillfördes skattefritt utdelningen å förvaltade
aktier och förmögenhetens verkliga ägare kunde undandraga sig beskattningen
genom att överlåta aktierna i förvaltningsbolaget under sådana omständigheter
att beskattning såsom för realisationsvinst icke kunde ifrågakomma.
I avsikt att förhindra nyss antydda missbruk av bestämmelserna antogs
vid 1933 års riksdag den här förut omnämnda förordningen om ersättningsskatt,
vilken i huvudsak byggde på ett av bolagsskatteberedningen framlagt
förslag. Förordningen är i huvudsak av följande innehåll.
Har svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening, vars verksamhet
väsentligen består i förvaltning av fastighet eller av värdepapper eller annan
därmed likartad lös egendom, eller sådant företag, som enligt 64 § 2
mom. kommunalskattelagen skall, ändå att dess säte är i utlandet, i beskattningsavseende
betraktas såsom svensk ekonomisk förening, vid disponerandet
av sin vinst för visst verksamhetsår underlåtit att besluta vinstutdelning,
ehuru sådan underlåtenhet icke skäligen kan anses påkallad av
företagets ställning, eller ock beslutat vinstutdelning med belopp, som med
hänsyn till ställningen må anses mer än skäligt ringa, och göra omständigheterna
sannolikt, att ett väsentligt syfte härvid varit att bereda fysiska
personer, vilka ägt del i företaget, lindring i deras beskattning här i riket,
skall av företaget erläggas särskild skatt till staten, benämnd ersättningsskatt.
Slutligen må här erinras om vissa uttalanden, som gjordes av 1949 års
utskiftningsskattesakkunniga i ett den 30 november 1949 avgivet betänkan
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
13
de med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen om
skatt vid utskiftning av aktiebolags och solidariska bankbolags tillgångar
in. m. Sistnämnda sakkunniga anförde sålunda bland annat att principen
om dubbelbeskattning av aktiebolags och ekonomisk förenings vinstmedel i
stori sett kunnat upprätthållas i avseende å de stora — framför allt de börsnoterade
— bolagen med många aktieägare. Möjligheterna att hindra aktieägare
i s. k. familjebolag att undgå dubbelbeskattning vore däremot icke
särdeles stora. Därvid erinrades särskilt om möjligheterna att kringgå bestämmelserna
genom uttagande av onormalt höga löner, genom att fysisk
person som ägde bolag med ansamlade vinstmedel förvärvade ett annat
bolag med delvis förbrukat aktiekapital och till det senare bolaget överförde
vinstmedel från det förra bolaget och genom att bolaget eller föreningen på
obegränsad tid utlånade sina vinstmedel till delägarna.
Utskiftningsskattesakkunniga uttalade i anslutning till det nu återgivna,
att de antydda möjligheterna vore allmänt kända samt att ytterligare möjligheter,
för vilka någon redogörelse icke lämnades, förefunnes. Dessa möjligheter
föranleddes bland annat av det förhållandet, att förvaltningsbolag vore
fritagna från skattskyldighet för utdelning från andra bolag och föreningar.
2. Erfarenheter av regeln om frihet från kedjebeskattning m. m.
1944 års allmänna skattekommitté har genom skrivelse den 30 juni 1944
anmodat ett antal myndigheter och organisationer att giva kommittén del
av sina erfarenheter av verkningarna av den i 54 § första stycket a) kommunalskattelagen
och 7 § första stycket h) förordningen om statlig inkomstskatt
medgivna friheten från skatt å utdelningar ävensom av förordningen om
ersättningsskatt. Kommittén har å s. 110—116 i betänkandet lämnat en
redogörelse för de inkomna svaren å nämnda skrivelse.
Av denna redogörelse framgår, sammanfattningsvis, att åtskilliga länsstyrelser
ansett sig kunna konstatera att de nyss nämnda bestämmelserna
lämnat av de skattskyldiga i icke obetydlig utsträckning utnyttjade möjligheter
att kringgå den av lagstiftaren åsyftade beskattningen. Därvid har
erinrats om t. ex. sådana fall, där en person överlåtit sina innehavda aktier
till ett av honom ägt förvaltningsbolag mot en av detta bolag utställd
revers. Den skattefritt uppburna utdelningen på nämnda aktier användes
av förvaltningsbolaget för amortering av reversskulden, vilken amortering
utgjorde för förvaltningsbolagets ägare icke skattepliktig inkomst. I andra
fall hade förvaltningsbolagets delägare mot revers uttagit vinstmedel, som
bolaget tillförts genom skattefri utdelning. Vidare hade konstaterats sådana
förfaringssätt som att ägaren av ett bolag med ansamlade vinstmedel efter
ett mer än femårigt innehav av aktierna i bolaget överlåtit dessa för tulla
värdet till ett bolag eller en förening, som till sig skattefritt överfört vinstmedlen
genom utdelning. Även andra exempel ha lämnats på skatteflykts
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
åtgärder, som möjliggjorts av de nuvarande bestämmelsernas utformning.
I anslutning härtill ha åtskilliga länsstyrelser understrukit angelägenheten
av en översyn av bestämmelserna i fråga.
I de till kommittén från vissa näringsorganisationer inkomna yttrandena
i anledning av nyssnämnda skrivelse har framhållits, att ett återinförande
av kedjebeskattning av utdelning skulle uppenbarligen strida mot
elementära billighetskrav och antagna beskattningsprinciper samt verka i
hög grad försvårande för industriens kapitalförsörjning.
Beträffande ersättningsskatten har av nagra länsstyrelser den meningen
uttalats, att förordningen i sin nuvarande utformning vore svårtillämplig
och att bestämmelserna i densamma lätt kunde kringgås.
3. Kommittén.
Kommittén framhåller, att bestämmelserna om skattefrihet för utdelning,
som uppburits av aktiebolag eller ekonomisk förening, i mycket stor utsträckning
utnyttjats för ernående av en icke avsedd skattelindring och att
avsevärda belopp därigenom undandragits från beskattning. Sålunda hade
under senare år kunnat förmärkas en ökad och allt tydligare tendens att
inom aktiebolag och ekonomiska föreningar vidtaga i och för sig fullt lagliga
transaktioner, vilka uppenbarligen endast haft till syfte att bereda
lindring i fysiska personers beskattning. Beskattningsmyndigheterna hade
visserligen möjlighet att ingripa i sådana fall, då det kunde påvisas att
skentransaktion förelåge. Denna möjlighet vore dock endast i undantagsfall
tillfyllest. Åtskilliga av de metoder, som komme till användning, vore av
sådan beskaffenhet att - därest man ville upprätthålla gällande principer
om beskattning av aktiebolags och ekonomisk förenings vinst — en
ändring i skattelagstiftningen vore den enda framkomliga vägen. En sådan
ändring syntes kommittén påkallad även ur den synpunkten, att det
icke kunde anses tillfredsställande med en lagbestämmelse, vars effektivitet
vore beroende av om vissa transaktioner kunde upptäckas eller ej. Det
kunde icke anses förenligt med kravet på en rättvis och jämlik beskattning,
att sådana skattskyldiga, vilka upptäckt vissa luckor i lagstiftningen
och visste att begagna sig därav, gåves möjlighet till en icke avsedd skattelindring,
medan andra skattskyldiga, som icke kände till dessa luckor eller
icke ville begagna sig av dylika metoder, finge erlägga full skatt.
Kommittén erinrar även om utskiftningsskattesakkunnigas här tidigare
atergivna uttalanden rörande förefintliga möjligheter att kringgå reglerna
om dubbelbeskattning samt anför i anslutning därtill följande.
Förutsättningen för att de transaktioner, varom här är fråga, skola kunna
äga rum, är bestämmelsen i 54 § första stycket a) kommunalskattelagen
och 7 § första stycket h) förordningen om statlig inkomstskatt om aktiebolags
och ekonomiska föreningars skattefrihet för vissa utdelningar. Genom
denna bestämmelse möjliggöres dels en till tiden praktiskt taget obegränsad
fondering av utdelningar å aktier och andelar och dels ett skattefritt
uttagande av vinstmedel eller tillgodogörande av värdestegringar å
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
15
tillgångar, som förvaltas av företaget. På grund härav kan förekomma,
att utdelningar å aktier och andelar undgå beskattning såväl hos det utdelningsberättigade
företaget som hos delägaren i detta samt att övriga
av aktiebolags eller ekonomisk förenings intäkter undgå beskattning hos
delägaren.
Kommittén omtalar, att den vid övervägande av de åtgärder, vilka
kunde vidtagas för att upprätthålla principen om dubbelbeskattning av
aktiebolags och ekonomiska föreningars vinst, kommit till den uppfattningen
att det vore nödvändigt upphäva den i nyssnämnda författningsregler
omförmälda skattefriheten i sådana fall, då densamma kunde utnyttjas
till kringgående av denna princip. Kommittén anför vidare.
Syftet med den av kommittén ifrågasatta inskränkningen av skattefriheten
är, som framgår av det föregående, att hindra sådana missbruk, som
möjliggöras genom luckor i den nuvarande skattelagstiftningen. Kommittén
vill med andra ord uppnå, att det icke längre skall bliva möjligt för
skattskyldiga att genom formella överlåtelser av sina tillgångar på juridiska
personer och liknande transaktioner obehörigen undgå skatt. För
att nå detta mål borde således skattefriheten för utdelningar upphävas i
sådana fäll, då det är sannolikt, att svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk
förening innehar aktier eller andelar i svenska aktiebolag och svenska
ekonomiska föreningar i väsentligt syfte att bereda fysiska personer,
vilka äga del i bolaget eller föreningen, lindring i deras beskattning här i
riket.
Inom kommittén har diskuterats möjligheten av en lagstiftning av sådan
innebörd, att frågan om skattefrihet eller icke skulle göras beroende av förhållandena
i det särskilda fallet. Kommittén har emellertid funnit det stöta
på alltför stora praktiska svårigheter att lösa problemet efter denna linje,
eftersom det är fråga om transaktioner, som äro mycket svåra att upptäcka.
Förhållandena äro enligt kommitténs mening sådana, att en lagbestämmelse
av innebörd att dess tillämpning skulle göras beroende av huruvida
vissa förhållanden upptäcktes eller icke, skulle vara av föga värde. Med
hänsyn till det tidsödande utredningsarbete, som skulle krävas i varje särskilt
fall, skulle på taxeringsmyndigheterna läggas en orimlig arbetsbörda
utan att man fick någon säker garanti för att icke åtskilliga transaktioner
undginge upptäckt. Enligt kommitténs mening bör därför författningsbestämmelsen
om möjligt utformas så, att taxeringsmyndigheternas arbete
inskränkes till sedvanlig kontroll av att densamma efterleves.
Kommittén påpekar, att åtgärder för effektivisering av dubbelbeskattningen
borde i första hand taga sikte på s. k. familjebolag, vilka utgjorde
ett medel att åstadkomma icke avsedd lindring i fysisk persons beskattning,
enär dessa bolag genom sin konstruktion tilläte en icke befogad fondering
av vinstmedel och kunde utnyttjas som ett hjälpmedel för ett skattefritt
överförande av vinstmedel. Reglerna om skattefrihet för utdelning
borde därför upphävas för sådana fall, då det icke kunde anses motiverat
att en juridisk person helt eller delvis ägdes av en annan juridisk person.
Kommittén säger sig därför vilja föreslå, att aktiebolag och föreningar
hädanefter uppdelades i två kategorier, av vilka den ena skulle äga åtnjuta
skattefrihet för utdelningar i likhet med vad nu gällde medan den
16 Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
andra icke eller endast i viss utsträckning i fortsättningen skulle komma i
åtnjutande av dylik skattefrihet. Till den kategori företag, för vilka skattskyldighet
för utdelningar enligt kommitténs mening borde införas, hörde
i första hand sådana företag, vilka fölle inom ersättningsskatteförordningens
tillämpningsområde. Om kommittén endast åsyftat dylika företag,
skulle gränsdragningen kunnat ske genom en hänvisning till förordningen
om ersättningsskatt. Kommittén ansåge emellertid, att en begränsning av
skattefriheten borde ifrågakomma även beträffande rörelseidkande bolag
och föreningar, i den mån dessa kunde utnyttjas för åstadkommande av
icke avsedd skattelindring för fysisk person. Kommittén kunde nämligen
icke finna tillfredsställande, att en person, som dreve rörelse i aktiebolagsform,
genom att exempelvis överföra sitt privata aktieinnehav i främmande
företag å bolaget, skulle erhålla möjlighet till obehörig skattelindring. Genom
att icke begränsa införande av kedjebeskattningen till endast rena förvaltningsbolag
vunnes tillika, att man hindrade ett kringgående av den
ifrågasatta bestämmelsen genom att förvaltningen kombinerades med rörelse
av något slag. Utmärkande för de företag kommittén ansåge böra
undantagas från bestämmelsen om skattefrihet vore i regel, att utdelningsintresset
vore av underordnad betydelse, enär aktierna eller andelarna
ägdes så att en eller ett fåtal personer bestämde över dispositionen av bolagets
vinstmedel.
I betänkandet framhålles därefter att kommitténs förslag således innebure,
att förevarande skattefrihetsbestämmelser icke skulle gälla beträffande
sådana företag, vilka direkt eller genom förmedling av juridisk person
innehades av en eller ett fåtal fysiska personer under sådana förhållanden,
att utdelningsintresset vore av underordnad betydelse. I fråga om
företag, vilka helt eller till huvudsaklig del dreve annan rörelse än förvaltningsrörelse,
skulle upphävandet av skattefriheten dock icke avse utdelningar
å aktier eller andelar, därest innehavet av dessa utgjorde ett led i
företagets organisation.
Kommittén, som föreslår att de med den av kommittén förordade lagändringen
åsyftade aktiebolagen och ekonomiska föreningarna skulle benämnas
familjebolag, framhåller att med denna beteckning åsyftades icke
blott familj e- eller släktbolag i egentlig mening utan även andra bolag och
föreningar med endast ett fåtal aktie- eller andelsägare. I samband därmed
anföres följande.
Kommitténs förslag innebär införande av kedjebeskattning bl. a. i fråga
om förvaltningsbolag av viss typ. Däremot kan införande av kedjebeskattning
självfallet icke ifrågakomma beträffande holdingbolag av sådant slag
som exempelvis Aktiebolaget Custos, Aktiebolaget Investor, Aktiebolaget
Industrivärden m. fl., vilka hava en betydelsefull uppgift att fullgöra vid
näringslivets kapitalförsörjning och vilkas ändamål uppenbarligen icke är
att förvalta förmögenhetstillgångar åt viss bestämd fysisk person eller
familj. I fråga om aktiebolag och ekonomiska föreningar, vilka driva annan
rörelse än förvaltningsrörelse, innebär kommitténs förslag, att om exempelvis
en eller ett fåtal personer driver livsmedelsaffär i aktiebolagsform,
Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
17
bolaget blir skattskyldigt för utdelningar å sådana av bolaget ägda aktier i
andra företag, vilka icke hava samband med rörelsen. Däremot föreligger
icke, såsom framgår av det föregående, skattskyldighet för utdelning från en
i aktiebolagsform driven filial etc.
1 betänkandet framhålles att genom införandet av det av kommittén förordade
undantaget från principen om frihet från kedjebeskattning eliminerades
flertalet möjligheter till missbruk. Eftersom famil jebolagen bleve
skattskyldiga för utdelningar å aktier och andelar, komme nämligen dylika
intäkter att dubbelbeskattas även om delägarna i familjebolaget uttoge
vinstmedel därifrån under sådana förhållanden att någon inkomst- eller
utskiftningsbeskattning icke föranleddes därav. En lagbestämmelse enligt
kommitténs förslag komme även att förhindra att familjebolag användes
.såsom hjäipbolag för kringgående av förordningen om utskiftningsskatt
respektive 38 § kommunalskattelagen. Däremot utgjorde den föreslagna
författningsändringen icke något hinder för att sådana företag, vilka enligt
kommitténs förslag även i fortsättningen skulle äga full skattefrihet
för utdelningar eller vilka dreve bank- eller penningrörelse, användes för
att åstadkomma en icke avsedd skattelindring. Kommittén vore medveten
om att här funnes en i varje fall teoretisk möjlighet att i viss utsträckning
kringgå dubbelbeskattningens andra led och hade även övervägt att föreslå
bestämmelser i avsikt att borttaga dessa möjligheter. Härom anföres följande.
Ett kringgående av dubbelbeskattningens andra led genom att familjebolags
tillgångar överföras till aktiebolag eller förening, som fortfarande
skall äga åtnjuta .skattefrihet för utdelningar, synes, vilket även torde framgå
av vad 1949 års utskiftningsskattesakkunniga anfört i denna del, icke
kunna hindras genom en effelctivisering av utskiftningsskatteförordningen,
utan endast genom att i 54 § kommunalskattelagen och 7 § förordningen
om statlig inkomstskatt införes en kompletterande bestämmelse av innebörd,
att eljest medgiven skattebefrielse för utdelning icke skall gälla i
fråga om utdelning å aktier eller andelar i familjebolag, därest aktierna
eller andelarna förvärvats på sådant .sätt att utskiftningsskatt undgåtts genom
transaktionen.
Det sagda torde böra belysas genom ett exempel. Anfag att familjebolaget
A äger fonderade vinstmedel, å vilka vilar en utskiftningsskatteslculd å
100 000 kronor. I stället för att upplösa A och betala utskiftningsskatten
kunna delägarna i nämnda bolag .sälja aktierna till aktiebolaget B, vilket
åtnjuter skattefrihet för utdelning å aktier. Delägarna i A kunna erhålla
fulla värdet för sina aktier utan hänsyn till utskiftningsskatteskulden, eftersom
B kan taga ut samtliga tillgångar i A skattefritt i form av utdelning.
Genom cn bestämmelse som förklarade, att den i kommitténs förslag i
54 § första .stycket a) punkt 1 kommunalskattelagen och 7 § första stycket
h) punkt 1 förordningen om statlig inkomstskatt omförmälda friheten från
skattskyldighet icke skulle gälla i fråga om utdelningar å aktier eller andelar
i familjebolag, därest vid tidpunkten för överlåtelsen av aktierna eller
andelarna i familjebolaget detta innehade vinstmedel, å vilka vilade skuld
för utskiftningsskatt, skulle väsentligen begränsa denna möjlighet till skatteundandragande.
En bestämmelse av antytt innehåll skulle nämligen enligt
kommitténs mening i regel framtvinga en utskiftning av de tillgångar,
2 Ilihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 182.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
å vilka skuld för utskiftningsskatt vilade. För afl göra bestämmelsen mera
lättillämplig i praktiken skulle den kunna utformas så, att den i princip
endast komme att avse synliga vinstmedel samt sådana vinstmedel, vilka
använts till vid taxeringen icke medgivna ned- eller avskrivningar å familjebolagets
anläggnings- eller omsättningstillgångar.
Kommittén erinrar även om de möjligheter, som förefinnas för delägare
i familjebolag att till fulla värdet överlåta aktierna eller andelarna å bolag
eller förening, som dreve bank- eller penningrörelse. Sistnämnda bolag eller
förening kunde därefter genom utdelning till sig överföra familjebolagets
vinstmedel. Denna utdelning utgjorde visserligen i och för sig skattepliktig
inkomst men med hänsyn till att aktierna eller andelarna i dessa fall finge
karaktär av varulager skulle en mot utdelningen svarande nedskrivning å
nämnda tillgångar medföra att något belopp till beskattning icke skulle
framkomma. Kommittén anför i anslutning till det nu återgivna, att man
för de antydda fallen skulle kunna framtvinga eu utskiftning av de familjebolagets
tillgångar, ,som vore behäftade med skuld för utskiftningsskatt
respektive skatt för utdelning, genom att föreskriva att nedskrivning å aktier
eller andelar i familjebolag icke finge ske, om familjebolaget vid tidpunkten
för övergången av äganderätten till aktierna eller andelarna innehade
vinstmedel, vilka icke använts till vid taxering medgiven ned- eller
avskrivning å anläggnings- eller omsättningstillgångar.
Kommittén tillägger emellertid, att enligt vad kommittén erfarit hade de
senast angivna möjligheterna till skatteundandragande ännu icke använts
på ett sätt som kunde karakteriseras såsom missbruk, och kommittén ansåge
för egen del mindre sannolikt att dylikt missbruk skulle behöva befaras
för framtiden. De av kommittén antydda bestämmelserna, som skulle
stoppa eventuella missbruk, skulle måhända även, för att icke bliva alltför
svårtillämpliga i praktiken, behöva givas sådan utformning, att de skulle
få verkningar även beträffande rent affärsmässiga transaktioner, vilka icke
hade något ,som helst samband med undandragande av skatt. Dessa omständigheter
hade föranlett kommittén att avstå från att föreslå bestämmelser,
som skulle hindra även de nu antydda möjligheterna till skatteundandragande.
Enligt kommitténs mening borde således en dylik lagstiftning böra
anstå till dess erfarenheten visade, att ett behov därav förelåge.
Kommittén framhåller, att de av kommittén föreslagna bestämmelserna
blott berörde familjebolag och allenast den del av sådant bolags verksamhet,
som bestode i förvaltning av fast egendom eller värdepapper. Någon skärpning
av företagsbeskattningen vore det följaktligen icke tal om. Men man
erhölle en synnerligen önskvärd sanering på ett område, där det för närvarande
rådde helt oefterrättliga förhållanden. En lagstiftning i enlighet
med kommitténs förslag kunde nämligen antagas få den konsekvensen, att
familjebolag, vilka väsentligen bedreve endast förvaltningsrörelse, komme
att avvecklas samt i fråga om övriga familjebolag att sådana tillgångar, som
icke tillhörde rörelsen, uttoges ur bolaget. Därefter anföres följande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
19
Kommittén räknar sålunda med att de föreslagna bestämmelserna dels
komma att avsevärt motverka nybildning av familjebolag med enbart förvaltande
verksamhet och dels medföra en avveckling av nu existerande sådana
familjebolag. Kommittén anser dessa konsekvenser i och för sig önskvärda.
De uppgifter dylika företag fylla torde i allmänhet lika väl kunna
anförtros åt en för ändamålet bildad stiftelse. Under vissa omständigheter
kan emellertid ifrågavarande förvaltningsform måhända vara nödvändig.
Det torde därför vara lämpligt att möjligheter givas för nybildning av dylika
bolag i viss utsträckning. Detta torde kunna åstadkommas genom att
efter en prövning i det särskilda fallet, bolaget medgives rätt att åtnjuta
skattefrihet för utdelningar enligt 54 § första stycket a) punkt 1 kommunalskattelagen
och 7 § första stycket h) punkt 1 förordningen om statlig
inkomstskatt i kommitténs förslag. Spörsmålet torde kunna lösas genom
ett dispensförfarande. Detta bör avse, att då på grund av omständigheterna
synnerliga skäl därtill föranleda, familjebolag må för viss tid åtnjuta sådan
skattefrihet för utdelning, som angives i nyssnämnda författningsrum. Dispensförfarandet
synes böra handhavas av Kungl. Maj :t, eller, därest möjlighet
därtill finnes, av den myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer.
För att den önskade övergången från indirekt till direkt ägande skulle
kunna ske utan att de skattskyldiga drabbades av obilliga verkningar, fordrades,
framhåller kommittén därefter, vissa övergångsbestämmelser, vilka
tilläte att de av familjebolaget ägda tillgångarna kunde uttagas av ägarna
till aktierna eller andelarna i familjebolaget utan att den värdestegring som
inträtt å tillgångarna från den tidpunkt, överlåtelse till familjebolag skett,
bleve föremål för beskattning. Sådan borde däremot drabba inom familjebolaget
fonderade vinstmedel. Möjlighet syntes m. a. o. böra beredas ägarna
av familjebolaget att under en övergångstid å förslagsvis tre år ändra
det skatterättsliga läget till det, som hade förelegat, därest bildandet av familjebolaget
icke skett.
Kommittén har till belysande av behovet av de förordade övergångsbestämmelserna
lämnat följande exempel.
Om exempelvis grundaren av en industriell anläggning bildat ett aktiebolag
för övertagande av anläggningen samt sedermera överlåtit denna till
ett av familjen ägt holdingbolag, torde en presumtiv köpare av anläggningen
icke hava möjlighet förvärva denna på annat sätt än genom alt inköpa aktierna
i holdingbolaget. Om denna köpare sedermera på grund av de ovan
föreslagna bestämmelserna tvingas att uttaga aktierna i industribolaget ur
holdingbolaget, skulle detta, därest icke övergångsbestämmelser av antydd
innebörd införas, föranleda att den värdestegring, aktierna i förstnämnda
bolag undergått, icke blott under den nya ägarens innehav utan under hela
den tid de legat hos holdingbolaget, måhända uppgående till flera decennier,
bleve beskattad. Den skulle nämligen beskattas, antingen såsom s. k. förtäckt
utdelning, därest ägaren till aktierna i holdingbolaget köper aktierna i
industribolaget för lägre pris än det verkliga värdet, eller, därest han förvärvar
dem genom utskiflning, av utskiftningsskatt. Om något holdingbolag
icke hade bildats och överlåtelse till sådant bolag icke verkställts av den ursprunglige
ägaren, hade krav på dylik beskattning av värdestegringen endast
framställts för den händelse förutsättningarna för beskattning av realisationsvinst
förelegat.
Om holdingbolaget icke funnits, utan aktierna i industribolaget hade ägts
direkt av en eller flera fysiska personer, samt dessa inom 5 år från förvar
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
vet avyttrat företaget genom försäljning av aktierna, hade därå uppkommande
värdeökning beskattats såsom realisationsvinst. Genom en dylik försäljning
skulle emellertid en verklig förändring av äganderätten till företaget
hava inträtt, vilket däremot icke blir fallet, då ägaren till aktierna i holdingbolaget
av detta inköper aktierna i industribolaget. Ett medgivande av
skattefrihet synes sålunda vara välgrundat även i sådana fall, då försäljningen
enligt 35 § kommunalskattelagen skulle föranleda, att holdingbolaget
åsattes taxering för realisationsvinst.
Kommittén tillägger, att av samma skäl som anförts för medgivande av
skattefrihet för till äventyrs uppkommande realisationsvinst borde dock, enligt
kommitténs uppfattning, den delägare i familjebolaget, som köpte aktierna
i industribolaget i de fall, varom nu vore fråga, vid en framtida försäljning
av dessa i beskattningshänseende berättigas räkna holdingbolagets
fång såsom sitt eget. Det sagda gällde vid uttagande av tillgångar ur alla
familjebolag, vilka förvaltade fysisk persons privatförmögenhet, vare sig de
vore rena förvaltningsbolag eller rörelsedrivande bolag. Familj ebolag, vilka
ägde fastigheter, berördes av de av kommittén föreslagna ändringarna i 54 §
första stycket a) kommunalskattelagen och 7 § första stycket h) förordningen
om statlig inkomstskatt endast i så måtto, att en skattefri avveckling med
anlitande av hittillsvarande möjligheter stoppades. Även dylika familjebolag
borde emellertid beredas tillfälle att under en övergångstid överföra fastigheten
till direkt ägande. Dessa familjebolag hade i regel tillkommit för att
inbespara lagfartsstämpel vid fastighetsöverlåtelser. Därvid hade emellertid
icke beaktats, att bolagsbildningen medfört dubbelbeskattning av fastighetsinkomsten,
vilket i regel medfört att det indirekta ägandet i dylika fall ofta
varit till avsevärd nackdel för ägaren av aktierna eller andelarna.
Såsom ett villkor för att familjebolag, vilka helt eller till huvudsaklig del
dreve förvaltningsrörelse, skulle komma i åtnjutande av skattefrihet enligt
de föreslagna övergångsbestämmelserna, syntes — framhåller kommittén vidare
—- böra krävas att familj ebolaget upplöstes inom en tid av tre år,
då eljest kunde befaras att fonderade vinstmedel finge kvarstå i företaget
obegränsad tid. I fråga om familjebolag, vilkas verksamhet huvudsakligen
bestode i rörelse av annat slag än förvaltningsrörelse, kunde icke ett dylikt
villkor uppställas för tillämpning av övergångsbestämmelserna.
Sammanfattningsvis anför kommittén, att bestämmelser borde meddelas
i syfte att om ägare till aktier eller andelar i familjebolag inköpte av familjebolaget
ägd fast eller lös egendom till ett pris, icke understigande familj ebolagets
anskaffningspris, skulle inkomstskatt icke utgå för s. k. förtäckt
utdelning och ej heller för realisationsvinst, dels ock att köparen, därest
denne i sin tur försålde de från bolaget eller föreningen inköpta tillgångarna,
vid tillämpning av 35 § kommunalskattelagen berättigades räkna bolagets
fång som sitt eget. Dessa regler skulle, vad anginge familjebolag som till
huvudsaklig del vore förvaltningsbolag, gälla endast om bolaget upplöstes
inom tre år från dagen för den föreslagna lagändringens ikraftträdande.
Kommittén uttalar i anslutning därtill, att om ägaren av aktierna eller
andelarna av någon anledning ansåge sig böra betala ett pris överstigande bo
-
21
Kungl. Maj. ts proposition nr 182.
lagets anskaffningskostnad, skulle vid beräkning av utskiftningsskatt hänsyn
i vanlig ordning tagas till den vinst familjebolaget därigenom gjorde. Kommittén
tillägger emellertid, att den förutsatte att vad i övergångsbestämmelserna
stadgades om skattefrihet vid överförande till direkt ägo av tillgångar,
som förvaltades av familj ebolag, skulle i tillämpliga delar gälla även om den
skattskyldige i stället för att köpa tillgångarna av familjebolaget valde att
uttaga desamma genom utskiftning eller utdelning i samband med familjebolagets
upplösning. Således borde vid upplösning av aktiebolag utskiftningsskatt
icke utgå å skillnaden mellan anskaffningsvärdet och verkliga värdet
och vid upplösning av ekonomisk förening skulle denna skillnad icke utgöra
inkomst av kapital för den utdelningsberättigade. Icke realiserad värdestegring
borde således icke under några omständigheter beskattas. Däremot syntes
det icke vara praktiskt genomförbart att fritaga realiserad värdestegring
från beskattning i denna ordning. Genom att icke stadga att skattefriheten
enligt övergångsbestämmelserna endast skulle avse egendom, som familjebolaget
ägt vid författningsändringens ikraftträdande, lämnades emellertid
möjlighet till skattefrihet även i vissa fall, där en realiserad värdestegring
förelåge. Kommittén åsyftade därmed närmast de fall, då delägare i
familjebolag som förvaltade fastighet, själv köpt fastigheten av familjebolaget
mot revers. I dylikt fall kunde det finnas möjlighet för delägaren att
låta detta köp gå tillbaka samt därefter köpa fastigheten till familjebolagets
anskaffningsvärde.
Kommittén påpekar till sist att de förordade övergångsbestämmelserna i
allmänhet möjliggjorde den önskade övergången till direkt ägande utan att
delägarna drabbades av obilliga verkningar av den föreslagna begränsningen
av skattefriheten för utdelningsinkomst. Fall kunde emellertid förekomma
då vad i de föreslagna övergångsbestämmelserna upptagits icke vore tillfyllest.
Det kunde nämligen antagas, att det understundom kunde stöta på
stora svårigheter att upplösa ett familjebolag inom den angivna tiden t. ex.
på grund av kreditavtal, testamentariska föreskrifter o. d. Dylika fall syntes
lämpligen böra lösas genom ett dispensförfarande av innebörd, att då
på grund av omständigheterna synnerliga skäl därtill föranledde, familjebolag
skulle för viss tid äga åtnjuta skattefrihet för utdelning. Dispensförfarandet
syntes böra handhavas av Kungl. Maj :t eller av myndighet, som
Kungl. Maj :t bestämde.
Vad i det föregående återgivits utgör det förslag, varom flertalet av kommitténs
ledamöter förenat sig. Emellertid ha två av kommitténs ledamöter,
nämligen herrar Browaldh och Sivert (i det följande kallade reservanterna),
riktat erinringar mot vad kommitténs majoritet i vissa hänseenden anfört
samt framlagt ett eget förslag till frågans lösning.
Reservanterna säga sig dela uppfattningen att friheten från s. k. kedjebeskattning
kunde utnyttjas för ernående av obefogad skattelindring. Något
material för bedömande av i vilken omfattning detta skett hade emellertid
icke förebragts och syntes svårligen kunna åstadkommas. Med hänsyn till
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
det jämförelsevis ringa antalet skattskyldiga i sådana inkomstlägen, att de
kunde tänkas utnyttja ifrågavarande bestämmelser för vinnande av skattelindring,
förefölle det dock icke troligt att de belopp, som genom de åsyftade
missbruken undandragits beskattning, varit av sådan storleksordning,
att de haft nämnvärd betydelse ur statsfinansiell synpunkt. De utdelningsbelopp,
för vilka skattefrihet rätteligen icke bort ifrågakomina, kunde i
varje fall icke uppgå till mer än en ytterst ringa bråkdel av det sammanlagda
beloppet av utdelningar från svenska aktiebolag. Och då detta belopp
-—• enligt uppgift från kupongskattekontoret omkring 500 milj. kronor — i
sin tur utgjorde mindre än tre procent av den år 1949 till statlig inkomstskatt
taxerade sammanlagda inkomsten 17 175 milj. kronor, kunde den
statsfinansiella betydelsen av den föreliggande frågan uppenbarligen icke
vara avsevärd. Men reservanterna säga sig — med hänsyn till att de obehörigen
undandragna skattebeloppen i de individuella fallen understundom
varit betydande och därför stötande för rättskänslan — likväl vara av den
uppfattningen att en viss inskränkning i den nuvarande friheten från kedjebeskattning
borde vidtagas i syfte att förekomma dylika transaktioner.
Reservanterna, som erinrat om den av kommittén angivna utgångspunkten
att skattefriheten för utdeln,ing borde upphävas i de fall, då det vore
sannolikt att familjebolagets innehav av aktier eller andelar betingats av
önskemålet att bereda fysisk person skattelindring, framhålla att skärpningen
av beskattningsreglerna borde begränsas till de fall, där placeringen
av aktierna eller andelarna hos en juridisk person tillkommit i sådant syfte.
Emellertid hade kommittén — under förmenande att det här gällde transaktioner,
som vore mycket svåra att upptäcka — icke stannat för ett förslag
av sådan innebörd utan föreslagit en avfattning av lagtexten, som utvidgade
kretsen av de företag, som skulle drabbas av skärpningen, högst
avsevärt därutöver. Syftet med arrangemanget med ett förvaltningsbolag
skulle icke tillmätas någon betydelse.
Reservanterna anföra därefter följande.
Enligt majoritetens förslag sker således en, huvudsakligen på aktiestockens
fördelning baserad, uppdelning av bolagen i två kategorier, av vilka
den ena skall äga åtnjuta frihet från kedjebeskattning men den andra icke.
Vad som förekommit under förarbetena såväl till aktiebolagslagen som till
vissa bestämmelser i skattelagstiftningen giver emellertid otvetydigt vid
handen, att det är utomordentligt svårt att utforma lagbestämmelser, som
innebära en på aktiestockens fördelning grundad gränsdragning mellan olika
kategorier av bolag; detta framför allt därför, att bolag trots likartad
fördelning av aktiestocken ofta äro av helt olikartad karaktär. Det må i
detta avseende allenast erinras om att exempelvis kraftföretag och vissa
slag av försäljningsbolag ofta kännetecknas av att de både ha ett fåtal
delägare och att utdelningsintresset kan anses vara av underordnad betydelse.
Dessa båda kategorier skulle enligt majoritetens förslag hänföras till
kategorien familjebolag och underkastas kedjebeskattning, även om de alls
icke tillkommit i något skattelindrande syfte, utan uteslutande såsom en
under föreliggande omständigheter lämplig eller kanske till och med nödvändig
förvaltningsform. Med hänsyn till näringslivets komplicerade natur
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
och den mångfald organisatoriska enheter, som av lojala och ofta tvingande
skäl komma till användning däri, synes det över huvud taget icke vara möjligt
att bilda sig en uppfattning om vilka kategorier bolag av helt skilda
företagstyper som vid den praktiska tillämpningen av dess författningsförslag
komme att drabbas av en rigorös kedjebeskattning utöver de av majoriteten
avsedda företagen och vilka rubbningar inom näringslivet, som därav
skulle kunna uppkomma.
Därefter framhålles att enligt reservanternas mening måste man ovillkorligen
uppställa det kravet, att effekten av undantagsreglerna i möjligaste
mån begränsades till just de åsyftade fallen av missbruk, och att reglerna
ej så utformades att de förhindrade eller försvårade utnyttjandet
av aktiebolagsformen för fullt legitima ändamål. Kommitténs förslag tillgodosåge
icke dessa krav. Bestämmelserna hade så utformats, att den för
fallen av missbruk åsyftade skatteskärpningen med säkerhet komme att
inträda även i många fall, då någon obehörig skattelindring icke åtnjutits.
Detta förhållande komme i sin tur att ej sällan medföra en upplösning av
redan existerande bolag respektive förhindrande av ny bolagsbildning även
i sådana fall, då bolagsformen skulle vara en fullt legitim och kanske mycket
starkt önskvärd förvaltningsform.
Reservanterna erinra om att enligt kommitténs förslag bleve skatten väsentligt
högre än vid direkt ägarskap nämligen vid holdingbolagsformens begagnande
i alla sådana fall, då utdelningarna till holdingbolaget helt eller
delvis förts vidare genom utdelning eller utskiftning till delägarna. I anslutning
därtill lämna reservanterna —-ås. 157 i betänkandet — en redogörelse
för den skattebelastning, som vid ett genomförande av kommitténs förslag i
vissa fall kunde uppkomma.
Reservanterna säga sig vilja föreslå en bestämmelse av innebörd, att därest
omständigheterna gjorde sannolikt att förvaltningsbolaget innehade aktier
eller andelar i väsentligt syfte att bereda fysiska personer lindring i deras
beskattning, skulle skattefriheten för utdelning allenast gälla den del av utdelningen,
som överfördes till delägarna på sådant sätt att vad av dem uppburits
hänfördes till för delägarna skattepliktig intäkt.
Därefter framhålles att mot detta förslag hade erinrats, att det skulle
»stöta på alltför stora praktiska svårigheter att lösa problemet efter denna
linje, eftersom det är fråga om transaktioner, som äro mycket svåra att upptäcka».
Härtill anföra emellertid reservanterna att det icke kunde anses rimligt,
att sådana svårigheter skulle anses utgöra ett skäl för utsträckning av
den ifrågavarande lagstiftningen till att omfatta jämväl sådana fall, där skatteskärpningen
icke vore sakligt motiverad. Om särskilda bestämmelser befunnes
erforderliga för att underlätta upptäckten av de ifrågavarande transaktionerna,
borde sådana tagas under övervägande. Den av 1947 års taxeringssakkunniga
föreslagna riksskattenämnden kunde måhända med ledning
av från taxeringsintendenterna inkomna upplysningar låta upplägga
ett centralt register över bolag, beträffande vilka särskild undersökning
kunde antagas vara påkallad.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
Därefter beröras de svårigheter, som ansetts vara förenade med tillämpningen
av reservanternas förslag. Härom anföres bland annat följande.
Enligt den av oss föreslagna bestämmelsen skulle taxeringsnämndens ordförande
i förekommande fall tillställa bolaget en anmaning att inkomma
med uppgift om anledningen till aktieinnehavet. Om bolaget då icke uppgav
godtagbara skäl för detta innehav eller styrkte, att utdelningen tillförts
delägarna på sådant sätt, att den utgjort för dem skattepliktig intäkt, skulle
utdelningen upptagas till beskattning hos bolaget. Detta är den enligt majoriteten
»orimliga arbetsbörda», som vid tillämpning av vårt förslag i dylika
fall skulle komma att vila på taxeringsmyndigheterna. Det är vidare att
märka, att detta anmaningsförfarande som regel endast skulle behöva begagnas
under det första året efter lagändringens ikraftträdande. Sedan karaktären
av ett aktieinnehav en gång blivit klarlagd, skulle nämligen utdelningen
regelmässigt komma att upptagas till beskattning i den mån bolaget
icke styrkte, att den överförts till delägarna, och en anmaning skulle därför
i fortsättningen behöva ifrågakomma blott i de fall, då bolag av här åsyftat
slag förvärvat ytterligare aktier.
Reservanterna påpeka vidare, att det gjorts gällande att den av dem föreslagna
bestämmelsen skulle föranleda samma svårigheter vid tillämpningen
som de, vilka befunnits föreligga beträffande ersättningsskatteförordningen,
och att bestämmelserna således icke skulle bli tillräckligt effektiva. Härtill
genmäles emellertid att nämnda svårigheter sammanhängde med reglerna
om bevisbördans fördelning samt att enligt reservanternas förslag hade vederbörande
bolag att framlägga godtagbara skäl för sitt aktieinnehav och därvid
utreda i vad mån den av bolaget uppburna utdelningen tillförts bolagets delägare
på sådant sätt att densamma utgjort för delägarna skattepliktig inkomst.
Förhållandena vore med hänsyn därtill i förevarande hänseende icke
på något sätt jämförbara.
\ad angår de av kommittén föreslagna övergångsbestämmelserna framhålles,
att beträffande fonderade vinstmedel, som utskiftades från ekonomisk
förening, bleve dessa regelmässigt att hänföra till s. k. ackumulerad
inkomst. Beträffande vinstmedel, som fonderats hos bolag, bleve läget emellertid
ett annat; dessa skulle enligt kommitténs förslag i vanlig ordning beläggas
med utskiftningsskatt vid bolagets^ upplösning och utskiftningsskatten
skulle därvid utgå efter den procentsats, som tillämpades vid tidpunkten
för bolagets upplösning, även om vinstmedlen fonderats under en tid med
väsentligt lägre skattesats. En dylik beskattning stode visserligen i överensstämmelse
med den i skattelagstiftningen i allmänhet gällande principen att
fonderade vinstmedel, oavsett om fonderingen skett genom uppläggande av
dold reserv eller såsom synlig fondering, beskattades efter den skattesats,
som gällde vid den tidpunkt, då vinstmedlen framkomme till beskattning.
Men med hänsyn till de under senare tid starkt stegrade skattesatserna finge
tillämpningen av denna princip icke sällan en beskattningseffekt, som
även vid fullt frivilliga likvidationer framstode såsom mycket hård, och än
hårdare måste den te sig vid en likvidation, som framtvingades av en stark
skärpning i hittills gällande regler för beskattningen av vissa bolagsformer.
Att strikt upprätthålla principen i dessa sistnämnda fall skulle därför enligt
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
reservanternas mening vara alltför obilligt och skulle jämväl stå i strid mot
grundsatser, som i andra sammanhang kommit till uttryck i skattelagstiftningen.
I anslutning till det nu återgivna föreslå reservanterna, att särskilda regler
skulle gälla beträffande den skattesats efter vilken utskiftningsskatt skulle
räknas i de fall, då bolag trädde i likvidation jämlikt de föreslagna övergångsbestämmelsernas
föreskrifter. Därefter anföres.
Närmare preciserat innebär vårt förslag, att om och i den mån bolaget
ådagalägger, att i det till utskiftningsskatt beskattningsbara beloppet ingå
vinstmedel, som upptagits bland bolagets egna fonder eller synligt balanserade
vinstmedel å sådan tid, att om likvidation samtidigt därmed anmälts
för registrering, utskiftningsskatt skulle ha utgått efter lägre skattesats
än den vid taxeringstillfället gällande, så skall den lägre skattesatsen tilllämpas
å den mot dylika vinstmedel svarande delen av det beskattningsbara
beloppet. Vi förutsätta, att denna för bolaget fördelaktiga skatteberäkning
skall tillämpas endast i sådana fall, då bolaget framställt med nöjaktig utredning
styrkt yrkande därom, samt att bolagets utredning icke skall avse annat
än i bokföringen redovisade synliga fonder och vinstmedel. Man torde
därför icke med fog kunna göra gällande, att den föreslagna bestämmelsen
skulle medföra någon nämnvärd ökning av taxeringsmyndigheternas arbetsbelastning,
och det skall slutligen framhållas, att bestämmelsen kan antagas
komma att i utomordentligt hög grad stimulera till bolagsavvecklingar, vilket,
såsom vi ovan framhållit, även enligt vår mening är önskvärt. Icke
minst torde det vara angeläget, att underlätta avvecklingen av åtskilliga
fastighetsbolag.
Vad angår det av reservanterna framlagda förslaget i hänseenden, som i
det föregående icke närmare berörts, torde här allenast få hänvisas till av
dem utarbetade författningsförslag, vilka fogats vid detta protokoll såsom
Bihang 2.
4. Remissyttrandena.
Kommitténs förslag om ändrade bestämmelser rörande beskattningen
av utdelning å aktier och andelar, vilka uppburits av familj ebolag, har i
huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de remissyttranden, som
avgivits av kammarrätten, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Malmöhus, Skaraborgs och Örebro län, mellankommnnala
prövning snämnden och Tjänstemännens centralorganisation. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län föreslår en anordning av innebörd alt man beskattar
aktiebolag och ekonomiska föreningar för all uppburen utdelning,
men medger avdrag ett följande år för så stor del därav som enligt beslut
vid nästa bolagsstämma utdelas av bolaget till dess intressenter. Det av
reservanterna framlagda förslaget har tillstyrkts av kommerskollegium,
länsstyrelsen i Värmlands län, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,
Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare, Sveriges grossistförbund
och Sveriges advokatsamfund. Skånes handelskammare liksom
handels kamrarna i Göteborg och Gävle ställa sig i första hand avvisande
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
till såväl kommitténs som reservanternas förslag, medan länsstyrelsen i Väsiernorrlands
lön samt Sveriges köpmannaförbund, Sveriges redareförening
och Föreningen auktoriserade revisorer påkalla en förnyad utredning i ämnet;
i andra hand förordas en lagstiftning enligt reservanternas förslag.
Sveriges fastighetsägareförbund avstyrker kommitténs förslag och länsstyrelsen
i Västmanlands län såväl kommitténs som reservanternas förslag.
Från remissyttrandena torde följande få här återgivas.
Kammarrätten understryker att nu ifrågavarande bestämmelser vore i
sin gällande lydelse så utformade att de öppnade möjligheter att ernå obehörig
skattelindring. Vissa av de metoder, som därvid kunde anlitas, vore
av den art att uppnående av skattelindringen icke kunde med gällande
lagstiftning förhindras. Den enda framkomliga vägen att förhindra dessa
missbruk vore att i viss utsträckning upphäva nu gällande förbud mot kedjebeskattning.
Angående det av reservanterna framlagda förslaget anför kammarrätten
följande.
Mot reservanternas avgränsning av de bolag och ekonomiska föreningar,
för vilka kedjebeskattning skulle införas, må anmärkas att någon bevisning
rörande syftet med innehav av aktier eller föreningsandelar svårligen
kan föras, i varje fall, såsom här är ifrågasatt, från taxeringsmyndigheternas
sida. I regel lärer syftet med bolags eller förenings innehav av aktier
eller föreningsandelar bliva uppenbart, först om delägarna i sin tur uttaga
utdelningen å dessa i sådana former, att de ernå lindring i sin beskattning.
Intill dess skulle utdelningen undgå dubbelbeskattning hos det mellanliggande
bolaget eller föreningen, vilket innebär att det undandragande av
skatt för utdelning, som kommittén vill förebygga, skulle ha ägt rum.
Med den av reservanterna föreslagna avgränsningen av de bolag och föreningar,
beträffande vilka förbudet mot kedjebeskattning skulle upphävas,
synes således icke något effektivt hinder ha rests mot de missbruk, som
kommittén med den ifrågasatta lagändringen velat stävja.
Kammarrätten erinrar vidare om att enligt reservanterna skulle de bolag
och föreningar, som enligt reservanternas förslag bleve underkastade
kedjebeskattning, dock vara fria från skattskyldighet för utdelning, som
överfördes till delägarna på sådant sätt att desamma beskattades för utdelningen,
samt framhåller i anslutning därtill att i princip förelåge visserligen
goda skäl för en sådan anordning. Därefter anföres följande.
Emellertid torde det mellanliggande bolaget (ekonomiska föreningen)
ofta ha även andra inkomster än av utdelning. Det kan även ha från tidigare
år överförda, för utdelning disponibla medel. Om utdelningen från
det mellanliggande bolaget för visst år icke uppgår till sammanlagda beloppet
av samtliga dess inkomster för beskattningsåret och dess för utdelning
disponibla medel från tidigare år, uppstår frågan vad som genom utdelningen
överförts till den fysiska personen.
Beslutet om utdelningen från det mellanliggande bolaget måste vid dess
taxering vara definitivt, vilket ofta torde möta praktiska svårigheter att
åvägabringa. Även om det .skulle medhinnas att fatta ett sådant beslut
inom nu angiven tid, kan dock detta beslut klandras. Med hänsyn härtill
27
Kungl. Maj. ts proportion nr 182.
kunde den modifikationen av reservanternas förslag tänkas, att det mellanliggande
bolaget (ekonomiska föreningen) visserligen taxerades för all
uppburen utdelning å aktier och föreningsandelar, men att genom ett restitutionsförfarande
skattefrihet erhölles för utdelningen i av reservanterna
angiven utsträckning. Ett sådant restitutionsförfarande måste emellertid,
enligt sakens natur, bliva icke blott till sin konstruktion komplicerat utan
även vid sin praktiska tillämpning svårhanterligt.
Särskilda tekniska och praktiska problem skulle uppstå på grund av den
omständigheten, att enligt reservanternas förslag för ett och samma bolag
den uppburna utdelningen skulle kunna bliva till viss del skattefri och
till Viss del ''skattepliktig. Detta förhållande skulle, emedan den skattefria
respektive skattepliktiga delen av utdelningen icke hänförde sig till vissa
individuella aktier eller andelar, nödvändiggöra viss ändring av stadgandena
i 39 § 1 mom. andra stycket och 44 § kommunalskattelagen. Vidare
skulle ändring bliva nödvändig i---bestämmelserna om utskiftnings
skatt,
i vad dessa angå taxering till utskiftningsskatt vid fusion, och i de
i samband därmed stående, föreslagna bestämmelserna rörande inkomsttaxeringen.
Kammarrätten framhåller därefter, att den av reservanterna föreslagna
gränsdragningen mellan skattepliktig och icke skattepliktig utdelning således
kunde befaras föra med sig så svårlösta tekniska problem och tilllämpningen
i det praktiska taxeringsarbetet medföra sådan belastning av
detta arbete, att kammarrätten måste ställa sig tveksam till möjligheterna
att genomföra reservanternas förslag i denna del.
Kammarrätten, som påpekat att benämningen familj ebolag vore inadekvat
och därför mindre lämplig, framhåller att gränsdragningen mellan
familj ebolag och andra aktiebolag och ekonomiska föreningar vore i viss
mån elastisk, vilket kunde emotses medföra vissa tillämpningssvårigheter.
Å andra sidan kunde en hårdare gränsdragning leda till materiellt oriktiga
resultat. Uppenbart vore att ett bolags eller en förenings egenskap av familj
ebolag kunde genom olika åtgärder fördöljas. Antalet ifrågakommande
bolag och föreningar vore förmodligen dock icke större än att en grundlig
utredning skulle kunna verkställas av vederbörande taxeringsnämnder. I
sammanhang därmed anmärker kammarrätten, att enligt 75 § aktiebolagslagen
förelåge rätt för aktieägarminoritet med sammanlagt aktiebelopp, utgörande
minst en tiondel av hela kapitalet, att påkalla aktieutdelning med
på visst sätt maximerat belopp. Enligt kammarrättens uppfattning borde
sådan minoritetsrätt icke anses konstituera ett utdelningsintresse, som betoge
bolaget dess karaktär av familj ebolag.
Kammarrätten riktar vissa invändningar mot de av kommittén föreslagna
övergångsbestämmelserna till den del desamma avsåge att underlätta
ett överförande av tillgångar från familjebolaget till direkt ägande
och påpekar i samband därmed att dessa bestämmelser icke täckte de fall,
då bolaget före avvecklingen realiserat en värdestegring. Detta strede mot
den av kommittén angivna utgångspunkten att delägarna icke skulle komma
i sämre läge än om arrangemanget med indirekt ägande aldrig vidtagits.
Även i andra sammanhang syntes övergångsbestämmelserna i denna
del kunna leda till mindre tillfredsställande resultat.
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
Även i vissa detalj hänseenden riktas erinringar mot övergångsbestämmelsernas
utformning. Sålunda framhåller kammarrätten att enligt förslaget
skulle den värdestegring, som vid avvecklingen icke loges till beskattning,
beräknas till skillnaden mellan marknadsvärdet vid avvecklingen
och, lägst, familjebolagets anskaffningsvärde. Några närmare anvisningar
hade emellertid icke lämnats hur detta anskaffningsvärde skulle
beräknas. Sådana anvisningar syntes erforderliga i bl. a. de fall, då familjebolaget
förvärvat tillgångarna i fråga genom utdelning eller utskiftning
eller — ett fall som framdeles torde bliva ganska vanligt — genom fusion.
Kammarrätten framhåller vidare, att den av kommittén uttalade meningen
att vad i övergångsbestämmelserna stadgades om skattefrihet vid
överförande till direkt ägande av tillgångar, som förvaltades av familjebolag,
skulle i tillämpliga delar gälla även om den skattskyldige i stället
för att köpa tillgångarna av familjebolaget valde att uttaga desamma genom
utskiftning eller utdelning i samband med familjebolagets upplösning,
icke omfattades av övergångsbestämmelserna sådana de avfattats.
Kammarrätten erinrar även om att i övergångsbestämmelserna inrymts
ett dispensförfarande, varigenom ett familjebolag kunde berättigas komma
i åtnjutande av skattefrihet för sådana utdelningar, vilka enligt de föreslagna
bestämmelserna skulle bliva föremål för kedjebeskattning, under
viss tid efter dessa bestämmelsers ikraftträdande. Intet motsade att sådan
dispens kunde avse längre tid än tre år efter nämnda tidpunkt. Övergångsbestämmelserna
hade emellertid icke så utformats, att de föreslagna skattelindringarna
vid familjebolags avveckling bleve i dylikt fall tillämpliga.
överståthållarämbetet bekräftar utifrån ämbetets erfarenheter, att särskilt
under senare tid hade de tidigare uttalade farhågorna för missbruk
av förevarande bestämmelser besannats. Det vore framför allt i de fall, då
familjebolag förvaltade fast egendom eller värdepapper, som missbruk förekommit
genom att vinstmedel fonderats och därefter med undgående av
den med lagstiftningen avsedda dubbelbeskattningen tillgodoförts aktieägarna
på olika sätt.
Ämbetet anför därefter följande.
Även om överståthållarämbetet anser, att med den utformning kommitténs
förslag erhållit, någon skatteskärpning i regel icke skulle behöva
uppkomma i andra fall än då en sådan kunde anses motiverad, har dock
ämbetet — med hänsyn till att industriens representanter i kommittén befarat,
att förslaget skulle medföra obilliga verkningar för näringslivet —
övervägt huruvida de nuvarande missbruken skulle kunna undvikas genom
mindre långt gående åtgärder än de av kommittén föreslagna. Härvid
vill ämbetet framhålla, att den av industriens kommittérepresentanter förordade
lösningen knappast torde giva möjlighet att i erforderlig omfattning
hindra missbruk — icke minst genom den föreslagna rätten för familj
ebolagen att uppskjuta utdelningen till kommande år. En tänkbar lösning,
som vore effektivare än den sistnämnda men mindre långt gående
än kommittémajoritetens förslag, vore i stora drag följande. Familjebolag
av den ifrågavarande typen skulle alltid beskattas för uppburen utdelning.
Om bolaget inom visst antal år efter det, då utdelningen uppburits, vi
-
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
sade att denna tillgodoförts aktieägarna -—- med undantag av föreskriven
avsättning till reservfond och skuldregleringsfond -— skulle bolaget äga
erhålla restitution av den skatt, som belöpte på utdelningen. Nyssnämnda
lösning skulle emellertid medföra ett betydande merarbete och skapa många
svårlösta taxeringstekniska problem både för de berörda bolagen och skattemyndigheterna,
och ämbetet anser sig därför icke böra förorda densamma.
Överståthållarämbetet tillägger, att då ämbetet icke funne att de berörda
missförhållandena fullt effektivt kunde undanröjas annorledes än
på det sätt kommittén föreslagit och då förslagets genomförande icke syntes
behöva medföra några menliga verkningar för näringslivet, funne ämbetet
sig böra tillstyrka förslaget.
Länsstyrelsen i Uppsala lön, som vitsordat behovet av lagstiftningsåtgärder,
påpekar att familj ebolag ofta bildats av fullt legitima och sakligt motiverade
skäl, t. ex. för att bevara en majoritetspost eller på grund av testamentariska
föreskrifter. Sådana bolag borde därför undantagas från den
skärpta beskattningen. Genom den av reservanterna föreslagna författningsändringen
skulle detta syfte nås. Detta förslag hade dock den svagheten,
att det icke skulle omöjliggöra erhållande av skattelindring även i
sådana fall, då detta icke vore befogat. Det skulle även stöta på alltför
stora praktiska svårigheter att lösa problemet efter denna linje, eftersom
det bleve fråga om transaktioner, som vore mycket svåra att upptäcka.
Länsstyrelsen förklarar sig därför tillstyrka kommitténs förslag, men
understryker samtidigt behovet av bestämmelser varigenom Kungl. Maj :t
eller, eventuellt, riksskattenämnden berättigades att i .särskilda fall medgiva
dispens tills vidare från tillämpningen av de nya bestämmelserna.
Länsstyrelsen i Malmöhus län — som omtalar att de föreslagna författningsändringarna
skulle av länets ca 3 700 aktiebolag beröra 475 bolag,
vilkas verksamhet helt eller delvis utgjordes av förvaltning av värdepapper,
och 156 bolag, vilkas verksamhet bestode i fastighetsförvaltning — säger
sig biträda kommitténs förslag men föreslår sådan omformulering av dispensbestämmelserna
att möjlighet i större utsträckning skulle föreligga att
bereda förvaltningsaktiebolag, vilkas existens kunde visas vara oundgänglig
för genomförandet av viss administrativ organisation, tillfälle att fortsätta
sin verksamhet.
Länsstyrelsen framhåller vidare att de skattskyldiga finge anses ha ett
berättigat krav på att definitionen å familjebolag gjordes så klar att någon
tvekan icke behövde råda, huruvida ett bolag kunde vänta beskattning av
aktieutdelningar eller ej. I samband därmed uttryckes önskemål om bestämmelser,
som ålade bolagen att utan särskild anmaning i samband med
deklarationen lämna erforderliga uppgifter till bedömande av om bolaget
vore att hänföra till familjebolag eller ej. Länsstyrelsen uttalar även den
meningen att frågan om avdrag för gäldränta enligt 39 § 1 mom. andra
stycket kommunalskattelagen hörde så intimt samman med frågan om
skattefrihet för utdelningar, att dessa problem borde lösas i ett sammanhang.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
I det av länsstyrelsen i Skaraborgs län avgivna yttrandet
att de av kommittén uppmärksammade fallen av missbruk av gällande bestämmelser
om skattefrihet för utdelning visat tendens till ökning, varför
länsstyrelsen funne det synnerligen angeläget med en författningsändring.
Länsstyrelsen berör även kommitténs uttalande om beskattningsmyndigheternas
möjlighet att i fråga om transaktioner, som kunde leda till obehörig
skattelindring, bedöma varje fall efter transaktionens verkliga innebörd
samt anför i anslutning därtill följande.
Hittills har uteslutande överlämnats åt praxis att avgöra om beskattning
kan inträda vid skentransaktioner av olika slag. På grund av de ständigt
skiftande förhållandena är emellertid denna praxis — utom i vissa
klart avgränsade fall — mycket osäker och lämnar icke erforderlig ledning
vid bedömning av de mera komplicerade fallen, där det därjämte ofta
rör sig om betydande skattebelopp. Länsstyrelsen ifrågasätter, huruvida
man alltjämt bör grunda dessa ömtåliga och för den enskildes ekonomi
så ingripande avgöranden endast på rättspraxis. Till prövning torde i detta
sammanhang böra upptagas frågan om möjligheten av att i lagstiftningsväg
meddela reglerande bestämmelser i ämnet. Det må erinras om att
redan 1928 års bolagsskatteberedning varit inne på en sådan tankegång
(jämför dess betänkande s. 9). Sedan dess har ytterligare accentuerats behovet
av korrektiv mot kringgående av skattelagarna. Även om det är
mycket svårt att utforma lagbestämmelser i detta ämne, synes detta dock
icke böra hindra genomförandet av i och för sig lämpliga och såsom erfarenheten
visat nödvändiga lagbestämmelser. Blotta tillvaron av sådana
bestämmelser skulle sannolikt för övrigt i många fall verka avhållande för
skattskyldiga att inlåta sig på transaktioner, som kunna stämplas som
skatteflykt. Länsstyrelsen föreslår alltså, att frågan om skentransaktioner
och deras rättsliga innebörd göres till föremål för vidare övervägande i
samband med den nu föreliggande lagstiftningsfrågan.
Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att det icke finge förbises att
skälen till aktiers sammanförande i ett holdingbolag kunde vara fullt legitima.
Kedjebeskattning borde därför icke komma i fråga beträffande
holdingbolag tillkommande utdelning, som i sin tur utdelades till aktieägarna.
Länsstyrelsen kunde emellertid icke dela reservanternas uppfattning,
att kedjebeskattning endast borde drabba bolag eller förening, som
innehade aktier eller andelar »i väsentligt syfte att bereda fysiska personer
lindring i deras beskattning». Givetvis skulle från varje bolag eller
förening, som därvid komme i fråga, göras gällande att syftet icke vore
skattelindring. Att förebringa bärande bevisning om syftet med aktie- eller
andelsinnehavet skulle för beskattningsmyndigheterna merendels medföra
oöverstigliga svårigheter. En lagstiftning av sådan innebörd skulle därför
vara nära nog verkningslös. Länsstyrelsen tillägger, att då enligt kommitténs
förslag kedjebeskattning icke skulle ifrågakomma beträffande organisationsaktier
samt vissa dispensmöjligheter skulle öppnas, finge betryggande
garantier mot oskäliga verkningar av kommitténs förslag anses vara
givna.
Länsstyrelsen, som förklarat sig i princip icke ha någoit att erinra mot
de av kommittén föreslagna övergångsbestämmelserna, ifrågasätter huru
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
31
vida icke utskiftningsskatt under den ifrågakommande övergångsperioden
och för de bolag, som i nämnda bestämmelser avsåges, borde utgå efter
trettio procent.
Till sist säger sig länsstyrelsen icke vilja uraktlåta att fästa uppmärksamhet
vid den ökade tendensen att till ett för ändamålet bildat kommanditbolag,
vanligen med familjemedlemmarna som delägare, överflytta försäljningen
av ett i form av aktiebolag drivet familjeföretags tillverkningar
och därmed även större delen av vinsten å tillverkningarna. Därigenom
undginge icke blott aktiebolaget till viss del beskattning utan ernåddes också
skattelättnad genom att vinsten fördelades på flera händer.
Mellankommunala prövning snämnden, som tillstyrker kommitténs förslag,
säger sig finna det nödvändigt att definitionen på s. k. familjebolag
bleve mer preciserad. I allt fall borde i motiven till en kommande lagstiftning
angivas vilka omständigheter, som borde tillmätas avgörande betydelse,
då det gällde att fastslå huruvida ett företag vore att anse som familjebolag
eller ej.
Nämnden anför därefter följande.
Enligt nämndens uppfattning böra vid denna gränsdragning framför allt
följande förhållanden beaktas.
a) Antalet aktieägare och fördelningen av aktierna. Om antalet aktieägare
är tio eller flera och om tio aktieägare ha någorlunda stor andel av aktiekapitalet,
bör företaget icke enbart av den anledningen, att antalet aktieägare
är förhållandevis ringa, hänföras till familjebolag.
b) Aktiekapitalets storlek. Om aktiekapitalet är obetydligt i förhållande
till omslutningen tyder detta på att utdelningsintresset är av underordnad
betydelse. Praktiskt taget alla aktiebolag med aktiekapital av 5 000 eller
10 000 kronor, vilka ägas av fysiska personer, böra hänföras till familjebolag.
c) Utdelnings politiken. Om utdelningspolitiken är normal, vilket får anses
vara fallet om omkring 50 procent eller mera av årsvinsten utdelas, utgör
detta ett skäl för att hänföra företaget till den grupp som frikallas från
skattskyldighet för aktieutdelning. I årsvinsten bör i detta sammanhang inräknas
nedskrivning å aktieinnehav, som icke erfordras med hänsyn till
marknadsvärdet å detsamma. I detta sammanhang torde man i allmänhet
böra taga hänsyn till hittillsvarande utdelningspolitik. Den omständigheten,
att ett företag ändrat utdelningspolitik sedan kommittéförslaget blivit känt,
bör som regel ej påverka bedömandet.
d) Manipulationer. Om ett företag tidigare utnyttjat skattelagarnas bestämmelser
på ett sätt som kan jämställas med manipulationer, exempelvis
genom att utgiva fondaktier och efter kort tid inlösa desamma, bör detta
räknas företaget till last i detta sammanhang, varför företaget i tveksamma
fall bör hänföras till familjebolag.
Nämnden framhåller vidare att de föreslagna bestämmelserna till förhindrande
av obehörigt kringgående av reglerna om dubbelbeskattning syntes
otillräckliga. Företag, som ansåges driva handel med värdepapper och
som därför vore skattskyldiga för aktieutdelning men å andra sidan vore
berättigade till avdrag för nedskrivning å innehav av värdepapper, skulle
nämligen fortfarande kunna inköpa aktiebolag och upplösa desamma på så
-
32
Kungl. Maj.ts proposition, nr 182.
dant sätt att dubbelbeskattning undvekes. För att förhindra detta syntes
bestämmelser böra införas i anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen,
varigenom nämnda avdragsrätt inskränktes för företag av antydd art.
I det av Tjänstemännens centralorganisation avgivna yttrandet understrykes
angelägenheten av att skattebestämmelserna utformades på sådant
sätt att de av kommittén konstaterade missbruken av bestämmelserna omöjliggjordes.
TCO tillstyrkte därför i princip kommitténs förslag.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att det vore uppenbart
att gällande skatteplikt för utdelningar i vissa fall kunde inbjuda till
missbruk och att inskränkningar i denna skattefrihet därför borde genomföras.
Länsstyrelsen funne sig emellertid böra rikta invändningar mot att
man genom nya skatteregler skulle i vissa fall göra det omöjligt för ett
aktiebolag eller en förening att överhuvud taget fortleva. Därefter anföres
följande.
Enligt länsstyrelsens mening saknas anledning att allenast därför att man
vill komma till rätta med vissa oarter hos ett mindre antal aktiebolag och
föreningar genomföra en ordning, som riskerar, att man dödar flertalet familjeföretag.
En väg, som är mindre radikal men som dock synes leda till
den åsyftade effekten, synes vara, att man å ena sidan i princip beskattar
aktiebolagen och föreningarna för all utdelning, men å andra sidan medgiver
dessa företag rätt till avdrag för så stor del därav, som de i sin tur
utdela till sina egna intressenter enligt beslut av nästa bolagsstämma. Härigenom
giver man lättnad just för de speciella fall, då kedjebeskattning eljest
skulle inträtt genom skattefrihetens upphävande. Att ett förvaltningsbolag
skulle hos sig magasinera utdelningar från andra företag utan att i
sin tur föra medlen vidare, skulle då icke längre bliva lockande ur beskattningssynpunkt.
Med hänsyn till det konstaterade missbruket av ifrågavarande bestämmelser
säger sig kommerskollegium finna tillräckliga skäl föreligga för en
lagändring, som hindrade dylikt förfarande. Däremot kunde kollegium icke
förorda att bestämmelserna så utformades, att alla familjebolag med huvudsakligen
förvaltningsverksamhet drabbades av kedjebeskattning och således
även sådana bolag, som icke tillkommit i syfte att bereda delägarna
skattelindring utan såsom den i det särskilda fallet lämpligaste formen för
förvaltningsverksamheten. Kollegium ansåge sig därför böra förorda reservanternas
förslag. — På ett därmed likartat sätt uttalar sig länsstyrelsen i
Värmlands lån.
Sveriges industriförbund och Stockholms handelskammare åberopa såsom
eget yttrande ett av delegerade för nämnda organisationer samt för
Svenska bankföreningen och Svenska försäkringsbolags riksförbund avgivet
yttrande. I detta framhålles bland annat att sammanförandet av aktier
i ett rörelseidkande bolag hos ett förvaltningsbolag med en begränsad krets
fysiska personer såsom delägare vore ofta föranlett och icke sällan nödvändigt
av fullt legitima skäl. Därefter anföres.
Några typexempel skola nämnas. Vid försäljning av aktierna i mindre
och medelstora företag till ett begränsat antal köpare mot villkor att säljaren
skall lämna kredit å viss del av köpeskillingen är det ofta en oefter
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
33
givlig förutsättning att aktierna förvaltas av ett holdingbolag, enär säljaren
eljest riskerar att vid bristande betalning sakna möjlighet att återfå kontrollen
över företaget, därför att majoriteten splittrats. Holdingbolagsformen
plägar sålunda komma till användning i exempelvis sådana fall, då anställda
hos ett företag beredas tillfälle förvärva detta, trots att deras kapitaltillgångar
icke på långt när förslå till köpeskillingens gäldande. På samma
sätt gäller att minoritetsposter i familj ebolag ofta icke äro var för sig
användbara som kreditunderlag, även om det är fråga om mycket goda företag,
medan de däremot sammanförda i ett holdingbolag, som på så sätt
kommer att representera en majoritet, kunna få ett mycket betydande belåningsvärde.
Dylika kreditmöjligheter kunna uppenbarligen vara av väsentlig
betydelse, då man planerar att utvidga eller starta ny rörelse. Den ifrågavarande
förvaltningsformen har i dylika fall uppenbarligen icke tillkommit
i syfte att bereda de fysiska personer, som äga företagen, någon skattelindring,
och en skatteskärpning borde därför enligt majoritetens och reservanternas
gemensamma utgångspunkt vara utesluten.
Att de uppgifter holdingbolagen i ovan antydda fall ha att fylla i regel
icke, på sätt majoriteten gör gällande, kunna anförtros åt för ändamålet
bildade stiftelser, torde för var och en med kreditväsendet förtrogen person
vara uppenbart. Aktiebolagens verksamhet och kontrollen därav är ju, i
motsats till vad fallet är med stiftelserna, i detalj reglerad genom civillagstiftningen
framför allt i syfte att skydda bolagens fordringsägare.
Vi anse oss böra understryka, att ovan anförda fall endast utgör ett par
exempel på den mångfald fullt legitima skäl, vilka föranleda att holdingbolagsformen
i betydande utsträckning kommit och även i fortsättningen
måste komma till användning inom näringslivet. Såsom reservanterna anfört
kan detta ha sin grund i testamentsföreskrifter, avtal av skilda slag,
oenighet mellan aktieägarna m. m.
Under åberopande av i huvudsak samma skäl som anförts av reservanterna
till stöd för det av dem framlagda förslaget, förordas att sistnämnda
förslag lägges till grund för en lagstiftning.
Även Skånes handelskammare bekräftar förekomsten av de påtalade missbruken
och understryker i samband därmed att den nuvarande ordningen,
vilken innebure att vissa medborgarkategorier på ur rättslig synpunkt
oantastliga vägar kunde bereda sig en lindring i skattebördan, som icke stode
övriga medborgare till buds, måste i längden verka undergrävande på den
allmänna skattemoralen och därför icke kunde ur samhällets synpunkt tolereras.
Handelskammaren säger sig vara i princip införstådd med nödvändigheten
av lagstiftningsåtgärder, men invänder mot kommitténs förslag att
detsamma i vissa lägen skulle leda till en obillig och sakligt icke motiverad
skattebelastning samt därjämte uppresa hinder för användning av holdingbolag
såsom förvaltningsform även i sådana fall, då dylika bolag tillkommit
för helt andra ändamål än att bereda intressenterna skattelindring.
Kommittén hade själv varit medveten om att det icke vore rimligt att anlägga
samma betraktelsesätt beträffande alla holdingbolag av denna typ och av
denna anledning föreslagit ett dispensförfarande. Med hänsyn till erfarenheterna
av de dispcnsbestämmelser, som på senare år influtit på skilda områden
inom lagstiftningen, funne handelskammaren denna lösning icke vara
it Bihang till riksdagens protokoll l''J~>t. 1 samt. Nr 182.
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
34
ur näringslivets synpunkt betryggande, då man på förhand saknade kännedom
om vilken praxis, som kunde komma att tillämpas.
Handelskammaren framhåller vidare att icke heller reservanternas förslag
utgjorde en fullt tillfredsställande lösning, då jämväl enligt detta vaga
gränser uppdroges mellan skattefrihet och skatteplikt och alltför stort område
lämnades åt rättstillämpningen. En förutsättning för reservanternas
förslag vore därför att en riksskattenämnd inrättades med uppgift att verka
för enhetlig rättstillämpning och med möjlighet att snabbt behandla hithörande
ärenden.
På ett i huvudsak likartat sätt uttalar sig handelskammaren i Göteborg,
som i samband med en diskussion av de föreslagna övergångsbestämmelserna
framhåller att syftet med bestämmelserna i praktiken omöjliggjordes
genom den höga utskiftningsskatt, som komme att utgå på fonderade medel.
I många familj ebolag vore dessa fonderade medel investerade i fabriksanläggningar
o. d., varför det bleve omöjligt att inom den korta tid som föreslagits
framskaffa erforderliga kontanta medel för erläggande av utskiftningsskatt.
I detta sammanhang finge hänsyn även tagas till de av statsmakterna
nyligen införda kreditrestriktionerna. Bolag av nu berört slag utestängdes
från möjligheten att begagna sig av övergångsbestämmelserna och komme
i en mycket svår situation.
Handelskammaren i Gävle erinrar om kommitténs förslag att delägare i
familjebolag skulle i vissa fall äga uttaga bolagets tillgångar till anskaffningsvärdet
utan att förtäckt aktieutdelning skulle anses föreligga och framhåller
i samband därmed att bestämmelser borde meddelas att icke heller
gåvoskatt skulle i sådant fall utgå.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län erinrar om att kommittén icke lämnat
en överskådlig redogörelse över tänkbara former av missbruk på ifrågavarande
område och heller icke framlagt någon utredning, som vore ägnad
belysa den faktiska förekomsten därav och storleken av på sådant sätt undantagna
skattebelopp. Då länsstyrelsen icke inom länet uppmärksammat
förhållanden, som avsåges skola motverkas av den ifrågasatta lagändringen,
kunde länsstyrelsen icke tillförlitligen bedöma behovet av en lagändring av
den vittingripande art, varom fråga vore. Länsstyrelsen säger sig icke kunna
undgå att reagera mot införandet av bestämmelser, som på ett så drastiskt
sätt skulle förändra en sedan länge bestående, av skatte- och civillagstiftningen
sanktionerad ordning utan att de ekonomiska verkningarna för näringslivet
gjorts till föremål för en analys. Därest omedelbara åtgärder ansåges
erforderliga, föresloge länsstyrelsen såsom provisorisk åtgärd en ändring
i överensstämmelse med reservanternas förslag. Genom en dylik lösning
skulle tillika värdefulla erfarenheter vinnas rörande behovet och följderna
av en lagstiftning enligt kommittémajoritetens linje. — En från det nu återgivna
avvikande mening har uttalats av landskamreraren i länet, som förordat
att kommitténs förslag genomfördes.
Sveriges köpmannaförbund framhåller som sin mening, att det vore oundgängligen
nödvändigt att medgiva familjebolag, som vid ett genomförande
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
35
av den föreslagna lagstiftningen nödgades likvidera, uppskov i förslagsvis tio
år med erläggandet av den av likvidationen föranledda skatten. Det syntes
även böra föreskrivas, att skatten finge erläggas med inteckningar i en
utskiftad fastighet eller med utskiftade aktier.
Sveriges redareförening framhåller bland annat, att om rederibolag med
en eller ett fåtal ägare försålt eller förlorat ett av sina fartyg samt ersättningsfartyg
icke omedelbart kunnat anskaffas, vore det helt naturligt att
bolaget sökte erhålla största möjliga avkastning å det belopp, som erhållits
för det försålda eller förlista fartyget, intill dess nytt fartyg kunnat anskaffas.
Om bolaget placerade beloppet i t. ex. börsnoterade aktier, skulle
bolaget enligt förslaget få skatta för utdelningen å aktierna. Detta skulle
försvåra ersättningsanskaffningen och innebära en skärpning av företagsbeskattningen.
Om bolaget hade ägt blott detta fartyg, kunde den skärpta
beskattningen nödsaka bolaget att avveckla sin verksamhet.
Länsstyrelsen i Västmanlands län riktar mot kommitténs förslag den invändningen,
att detsamma skulle medföra en skatteskärpning för ett långt
större antal bolag och föreningar än som i och för sig vore påkallat. Under
hänvisning till de betydande tillämpningssvårigheter, som skulle uppkomma
vid ett genomförande av såväl kommitténs som reservanternas förslag,
säger sig länsstyrelsen icke kunna tillstyrka någotdera av dessa förslag.
5. Departementschefen.
Med den i skattelagstiftningen intagna ståndpunkten att aktiebolags och
ekonomisk förenings vinst skall i princip beskattas två gånger — nämligen
först när den juridiska personen förvärvar densamma och därefter när vinsten
genom utdelning eller utskiftning tillföres bolagets eller föreningens delägare
— måste det anses i hög grad otillfredsställande med bestämmelser
så utformade att det andra ledet i dubbelbeskattningen kan av vissa skattskyldiga
genom transaktioner av olika slag kringgås. Såsom av statliga
myndigheter och organisationer på näringslivets områden framhållits,
måste förefintligheten av dylika, i verkligheten även utnyttjade luckor i
lagstiftningen verka undergrävande på den allmänna skattemoralen och stå
i uppenbar strid mot den vedertagna principen om en rättvis och jämlik
beskattning. Väl har av någon länsstyrelse anförts, att de av kommittén
påtalade missförhållandena där icke observerats och det synes icke uteslutet
att liknande uttalanden kunnat göras jämväl från länsstyrelser, som icke
haft att yttra sig över betänkandet. Men det torde böra observeras -— förutom
att det här gäller transaktioner som kunna vara mycket svårupptäckta
-—• att dessa transaktioner erfarenhetsmässigt förekomma främst i
de större städerna. Det synes ur denna synpunkt vara anledning att fästa
särskilt avseende vid de yttranden, som avgivits av kammarrätten, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt
Malmöhus län och mellankommunala prövningsnämnden. I samtliga dessa
yttranden understrykes behovet av lagstiftningsåtgärder.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
Såsom från åtskilliga håll anmärkts har kommittén icke framlagt någon
redogörelse angående frekvensen av de åtgärder av skatteflyktskaraktär,
mot vilka den föreslagna lagstiftningen riktar sig. Ej heller har någon utredning
presterats rörande den inverkan å skatteunderlaget, som dessa
transaktioner övat. Det torde emellertid ligga i sakens natur, att sådana
undersökningar -— därest de över huvud kunna verkställas -— äro svårgenomförda
och knappast kunna tänkas lämna ett resultat, som medger ett
mera säkert bedömande av frågans fiskaliska betydelse. Därtill kommer
att — därest ändrade lagbestämmelser icke meddelades — de ifrågavarande
transaktionerna kunna förutses få en från år till år allt större omfattning.
Trots avsaknaden av ett statistiskt underlag för bedömandet av
frågans fiskaliska innebörd torde likväl kunna antagas, att skatteflyktsåtgärderna
i fråga för närvarande nedbringa skatteunderlaget med något
eller några tiotal milj. kronor årligen samt att desamma till övervägande
del beröra skattskyldiga i högre inkomstlägen.
Åtskilliga av de transaktioner, varom i förevarande sammanhang är tal,
bygga på nu gällande bestämmelser om frihet från skatt å utdelning mellan
aktiebolag och ekonomiska föreningar. En lagstiftning bör därför uppenbarligen
taga sikte på att begränsa denna skattefrihet. Även om en effektiv
och ur skilda synpunkter acceptabel begränsningsregel skulle kunna
givas, är det emellertid uppenbart att därigenom icke skulle vinnas någon
fullständig garanti för en dubbelbeskattning i alla de fall, där sådan är
av lagstiftaren avsedd. Vissa transaktioner bygga nämligen på andra förutsättningar
än gällande frihet från kedjebeskattning.
Kommittén har gjort ett uttalande att taxeringsmyndigheterna kunde ingripa
i sådana fall, där det träffade arrangemanget kunde betecknas som
en skentransaktion. Detta har föranlett länsstyrelsen i Skaraborgs län att
uttala önskemål om en klar lagbestämmelse att tillämpa för sådana fall,
där en av en skattskyldig vidtagen åtgärd kunde betecknas som en skatteflyktsåtgärd.
Det syntes länsstyrelsen icke önskvärt att enbart överlämna
åt praxis att söka komma till rätta med de svårbedömda och för den enskilde
så betydelsefulla frågor, varom i dessa fall vore tal.
Kommittén har icke framlagt något förslag till sådant stadgande. Även
för egen del är jag av den uppfattningen att en uttrycklig bestämmelse att
tillämpa i nu åsyftade fall icke för närvarande bör införas i lagstiftningen.
En dylik bestämmelse finge utformas antingen som ett allmänt stadgande
att en vidtagen åtgärd skulle bedömas efter sin verkliga innebörd och att
alltså de rent yttre former, som givits en transaktion, icke skulle vara avgörande
vid det skatterättsliga bedömandet, eller som ett i detalj utfört
stadgande angående hur vissa transaktioner skulle ur skattesynpunkt bedömas.
Jag vill anmärka, att redan gällande bestämmelser torde medge att en
ren skatteflyktsåtgärd bedömes efter sin verkliga innebörd. I detta sammanhang
må sålunda erinras om det av riksdagen godtagna uttalande, som
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
37
gjordes av 1933 års bevillningsutskott (bet. nr 40) och vari framhållits att
vissa i skatteundandragande syfte verkställda åtgärder borde redan med
en tillämpning av gällande bestämmelser kunna bedömas efter deras verkliga
innebörd. Vidare bör i detta sammanhang omnämnas ett av regeringsrätten
den 14 februari 1951 meddelat utslag, som torde bliva vägledande
vid avgörande av en råd fall, likartade med det då avgjorda, och i vilka
genom en serie åtgärder den vinst, som funnits ansamlad i bolag eller föreningar,
vilka förvaltat fastigheter, överförts till vederbörande delägare under
sådana förhållanden att — vid ett formellt betraktande — någon utdelning
eller utskiftning icke ägt rum. Likväl har regeringsrätten funnit
vad som förekommit böra bedömas så att vederbörande delägare tillförts
belopp, som i beskattningsavseende vore att betrakta såsom skattepliktig
utdelning.
Vad härefter angår lämpligheten av ett stadgande angående hur speciella
fall eller transaktioner vore att bedöma, torde böra framhållas att det
här rör sig om en .sådan mångfald av olika situationer, där speciella på
frågans bedömande inverkande omständigheter skulle föreligga, att det
knappast vore görligt att utfinna ur skilda synpunkter godtagbara bestämmelser.
Man skulle därjämte tillskapa än större ovisshet om huru sådana
fall skulle bedömas, som fölle utanför den direkta rättsliga regleringen.
Enligt min mening synes man alltså i de fall, varom nu varit fråga,
alltfort böra lita till praxis. Och det torde därvid kunna förutsättas att i
praxis åtgärder, som endast i syfte att kringgå beskattningsreglerna givits
en viss utformning, komma att bedömas efter deras verkliga innebörd.
Vad i det föregående anförts har — som av det sagda framgår — i första
hand åsyftat sådana fall av skatteundandragande, som icke skulle beröras
av de av kommittén föreslagna bestämmelserna. Läget är emellertid ett
annat, när man kommer till de av kommittén särskilt uppmärksammade
luckorna i lagstiftningen. Här finnas direkta positiva bestämmelser, som
kunnat utnyttjas i skatteundandragande syfte och vilka därför böra
ändras.
Kommittén såväl som reservanterna inom densamma äro överens därom,
att .skattefrihet för utdelning bör upphävas för sådana fall, då det vore
sannolikt att bolag eller förening innehade aktier eller andelar i syfte att
bereda fysiska personer lindring i beskattningen. Däremot föreligga delade
meningar angående hur bestämmelserna böra utformas.
Kommitténs förslag innebär i korthet följande.
En definition lämnas av begreppet familjebolag, varmed menas aktiebolag
och ekonomisk förening, vars aktier eller andelar innehavas av en
fysisk person eller ett fåtal fysiska personer, inbördes besläktade eller ej,
under sådana förhållanden att intresset av att uttaga vinstmedel från den
juridiska personen i form av utdelning är av underordnad betydelse. Vidare
föreslås att familjebolaget skall skatta för utdelning, som uppburits å
av bolaget innehavda aktier och andelar. Härifrån göres dock det undan
-
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
taget att .skatteplikten icke omfattar utdelning å aktier eller andelar, vilka
innehavas såsom ett led i organisationen av en verksamhet som icke väsentligen
består i förvaltningsrörelse.
Med sitt förslag har kommittén åsyftat att — så långt detta vore möjligt
— uppställa vissa objektiva kriterier, vilka skulle vara avgörande för
frågan om utdelningens beskattning. Däremot har kommittén velat avvisa
en anordning enligt vilken skatteplikten gjordes beroende av att taxeringsmyndigheterna
i det särskilda fallet upptäckte att transaktioner i syfte att
kringgå dubbelbeskattningsregeln företagits.
Då kommittén emellertid varit av den uppfattningen, att den här åsyftade
förvaltningsformen i särskilda fall kunde vara erforderlig, har tillika
föreslagits att Kungl. Maj:t skulle äga medgiva familjebolag skattefrihet
för utdelning för viss tid. Sådant medgivande skulle kunna lämnas såväl
vid lagändringens ikraftträdande existerande familjebolag som bolag vilket
framdeles bildades.
Därjämte föreslås vissa övergångsbestämmelser i syfte att underlätta ett
överförande till direkt ägo av familjebolagens tillgångar.
Reservanternas förslag innebär att det för beskattning av utdelning avgörande
skulle vara, huruvida syftet med arrangemanget att överlåta aktierna
eller andelarna å ett förvaltningsbolag varit att bereda fysisk person
skattelindring. Reservanterna ha erinrat om de betydande svårigheter,
som voro förenade med en på aktiestockens fördelning grundad gränsdragning
mellan olika kategorier av bolag, och i anslutning därtill gjort gällande
att en påtaglig brist på överensstämmelse förelåge mellan majoritetens
motivering för skatteskärpning och den föreslagna författningsändringen.
Den av reservanterna förordade lagstiftningen skulle däremot icke
framtvinga upplösning av redan existerande bolag respektive förhindra ny
bolagsbildning i fall då bolagsformen vore eu fullt legitim och kanske mycket
starkt önskvärd förvaltningsform. En lagstiftning borde därför rikta
sig mot de förvaltningsbolag, som utnyttjades i skatteundandragande syfte,
och kedjebeskattningen borde drabba den del av förvaltningsbolagets
utdelningsinkomst, som icke överfördes till delägarna på sådant sätt att
desamma därför beskattades.
Vid ett genomförande av reservanternas förslag bleve icke erforderligt
med särskilda dispensföreskrifter. Men reservanterna föreslå vissa övergångsbestämmelser,
avsedda att underlätta avvecklingen av förvaltningsbolag.
Vad angår reservanternas förslag vill jag icke bestrida att med ett rent
teoretiskt och principiellt betraktelsesätt skulle kunna hävdas att en lagstiftning
enligt denna linje vore tillräcklig, då syftet med en lagändring
allenast bör vara att göra dubbelbeskattningen effektiv och i och för sig
icke att åstadkomma en flerfaldig beskattning eller att omöjliggöra ett utnyttjande
av förvaltningsformer, som av fullt legitima skäl befunnits än
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 182. 39
damålsenliga. Likväl torde avgörande invändningar vara att rikta mot reservanternas
förslag.
Till en början må sålunda erinras om att det här gäller transaktioner,
som äro mycket svårupptäckta, varför en lagstiftning enligt reservanternas
förslag skulle förutsätta ingående och mycket tidsödande undersökningar
från taxeringsmyndigheternas sida. Likväl skulle någon garanti icke erhållas
för att syftet med lagstiftningen skulle uppnås. Härtill kommer svårigheten
att över huvud kunna förebringa utredning angående det för ett
sådant stadgandes tillämplighet avgörande, nämligen om syftet med förvaltningsformen
varit att ernå skattelindring för fysisk person. Slutligen
och icke minst finnes anledning att uppmärksamma de invändningar, som
främst av kammarrätten riktats mot reservanternas förslag ur synpunkten
att detsamma .skulle medföra avsevärda tillämpningssvårigheter, när
det gällde att avgöra om och i vad mån av förvaltningsbolaget uppburen
utdelning utnyttjats för utdelning till delägarna. Härutinnan tillåter jag
mig hänvisa till min förut lämnade redogörelse för kammarrättens remissyttrande.
Av det sagda framgår att jag för egen del icke kan förorda en lagstiftning
sådan som den av reservanterna föreslagna. Innan jag övergår att
behandla kommitténs förslag, får jag emellertid först erinra om den av
vissa remissinstanser ifrågasatta anordningen med en beskattning hos bolaget
eller föreningen av all uppburen utdelning men med rätt för samma
bolag eller förening antingen till restitution av den skatt, som belöpt på
utdelning som framdeles utnyttjats för vidareutdelning till tysiska personer,
eller till avdrag vid inkomstberäkningen för vad av utdelningen utdelats
till intressenterna enligt beslut vid en framtida bolagsstämma.
Det torde vara ofrånkomligt att en dylik anordning måste bli komplicerad
och i den praktiska tillämpningen svårhanterlig. En lagstiftning av sådan
innebörd skulle vidare i huvudsak överensstämma med den B-skatt,
som — i syfte att göra dubbelbeskattningen av aktiebolags inkomst effektiv
— på sin tid uttogs för den del av bolagets taxerade inkomst, vilken
icke utdelades till aktieägarna. Mot denna skatteform riktades emellertid
på sin tid mycket kraftiga invändningar — däribland den att B-skatt uttoges
även för vinstmedel som i ett senare skede av bolagets verksamhet
kunde gå förlorade — och B-skatten avskaffades genom beslut vid 1926
års riksdag.
Med det av kommittén framlagda förslaget är den väsentliga fördelen
förenad, att sedan väl konstaterats att i det särskilda fallet föreligger ett
familjebolag i den av kommittén angivna meningen, blir rättstillämpningen
enkel. Väsentligt större garantier än vid ett genomförande av reservanternas
förslag skulle vinnas för att syftet med lagstiftningen skulle uppnås.
Utredningssvårighcter och skatteprocesser rörande i vad mån av familjebolagct
uppburen utdelning använts för vidareutdelning skulle i huvudsak
undvikas. Visserligen undginges icke de svårigheter, som bleve förenade
med att konstatera förvaltningsbolagets karaktär av familjebolag, men
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
dessa svårigheter kunna uppenbarligen icke vara större men möjligen
mindre än att åstadkomma bevisning rörande det egentliga syftet med
arrangemanget med ett förvaltningsbolag.
Innan slutlig ställning tages till kommitténs förslag, bör emellertid beaktas
huruvida verkningarna av ett genomförande av detsamma skulle
kunna tänkas leda till ur andra synpunkter icke acceptabla konsekvenser.
De invändningar av sådan art, som framställts mot förslaget, innebära
att de av kommittén förordade bestämmelserna skulle gå långt utöver
syftet med en lagstiftning och försvåra eller omöjliggöra utnyttjandet av
förvaltningsformer mot vilka några invändningar ur skattesynpunkt icke
vore att framställa och vilka av andra skäl vore de för ändamålet mest
lämpliga eller rent av enda användbara. En sådan lagstiftning skulle vidare
i särskilda fall kunna föranleda eu flerfaldig och orättfärdig beskattning.
De antydda invändningarnas bärighet sammanhänger väsentligen med
utformningen och innebörden av de bestämmelser, som skulle vara avgörande
för om ett bolag eller en förening skulle beskattas för utdelning
eller ej. En viss tvekan kan råda angående innebörden av kommitténs förslag
till den del detta såsom ett villkor för att ett familjebolag i skatteteknisk
mening skulle anses föreligga angiver, att utdelningsintresset skall vara
av underordnad betydelse. Vissa av kommittén gjorda uttalanden synas
antyda att med sagda föreskrift åsyftats att täcka alla de fall, där — oavsett
huruvida genom åtgärder av ett eller annat slag reglerna om dubbelbeskattning
i det särskilda fallet kringgåtts eller ej — möjlighet till sådant kringgående,
objektivt sett, skulle föreligga. Å andra sidan har den föreslagna
författningstexten så utformats, att bolag eller förening, som väl i andra
hänseenden fyller villkoren för att anses såsom familjebolag men som genom
att i behörig omfattning verkställa utdelning visat sig ha intresse
av att på sådant sätt överföra vinstmedlen till intressenterna, icke faller
in under det föreslagna stadgandet.
Den kritik, som riktats mot kommitténs förslag, synes ha utgått från
att bestämmelsen skulle ha den först angivna innebörden. Vid en lagstiftning
enligt kommitténs linje böra emellertid enligt min mening bestämmelserna
så utformas, att allenast de bolag och föreningar, vilka genom åtgöranden
av ett eller annat slag kringgått dubbelbeskattningsregeln, skola
göras skattskyldiga för uppburen utdelning. Därigenom erhölles en lagstiftning,
vilken täckte vad som åsyftats men icke ginge utöver vad som
kunde anses riktigt och rimligt. Icke heller torde en dylik bestämmelse innebära
en komplicering ur tillämpningssynpunkt, nämligen därest vad jag i
fortsättningen kommer att anföra godtages.
En på nu antytt sätt utformad föreskrift skulle medföra, att samtliga
aktiebolag och ekonomiska föreningar, som innehaft aktier i utnyttjat
syfte att bereda fysisk person skattelindring, få skatta för erhållen utdelning.
I de fall, där denna förvaltningsform icke utnyttjats för sagda ändamål,
inträder däremot icke någon skatteskärpning. Detta innebär att i
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
skattehänseende lojalt uppträdande bolag och föreningar icke genom beskattningsbestämmelser
tvingas avveckla; ej heller förhindras tillskapandet
av nya legitima bolag eller föreningar. Det bör ankomma på vederbörande
bolag eller förening att förebringa utredning om att förutsättningar
för beskattning av uppburna utdelningar icke föreligga; där så icke sker,
bör familjebolaget beskattas för utdelningarna.
Mot en lagstiftning av nu angiven innebörd kunna enligt min mening berättigade
invändningar icke resas. Jag förordar därför att beskattningsreglerna
ändras i enlighet med det nyss sagda.
Det torde i detta sammanhang böra framhållas, att vissa utländska staters
skattelagstiftning upptar mycket stränga regler till förhindrande av
ett obehörigt utnyttjande av familjebolag. Jag tillåter mig här hänvisa till
en av t. f. kammarrättsfiskalen Börje Villard på mitt uppdrag sammanställd
PM ang. vissa beskattningsfrågor i Storbritannien och Amerikas Förenta
Stater, vilken promemoria finnes såsom Bihang 3 fogad vid detta protokoll.
Vid den föregående diskussionen har icke berörts en grupp av förvaltningsföretag,
som synes böra ägnas uppmärksamhet. Jag åsyftar sådana
bolag och föreningar, vilka visserligen icke tillkommit i syfte att vinna
skattelättnad för fysisk person och heller icke i första hand utnyttjats för
dylikt ändamål, men där vidtagna åtgärder likväl medfört en skattelindring
mot vilken kan riktas invändningar. Sålunda kan exempelvis en majoritetspost
av aktier i ett rörelseidkande bolag ha av i och för sig helt legitima
skäl överförts till ett holdingbolag och där utnyttjats som kreditunderlag
i samband varmed avtal träffats med långivaren om att holdingbolagets
inkomst, d. v. s. utdelningen från det rörelseidkande bolaget, skall
användas för amortering av skulden. Ett införande av kedjebeskattning i
fall som dessa och liknande — något som ur vissa synpunkter kunde anses
riktigt -— skulle kunna i vissa fall tillskapa betydande svårigheter.
Kommittén, som uppmärksammat de nu antydda fallen, har föreslagit att
genom ett dispensförfarande familjebolaget i fråga skulle medgivas rätt
att för viss tid icke skatta för uppburen utdelning. Även enligt min mening
bör — för undvikande av obilligheter som kunna föranledas av en
på förut antytt sätt anordnad kedjebeskattning — möjlighet tillskapas att
i särskild ordning medgiva familjebolag frihet från en eljest inträdande
skyldighet att skatta för utdelning. Uppenbarligen bör sådan dispens medgivas
allenast, därest särskilda skäl föreligga såsom ingångna kreditavtal,
testamentariska föreskrifter eller liknande. Sådan dispens bör regelmässigt
ifrågakomma blott beträffande bolag eller förening, som vid tidpunkten
för de nya bestämmelsernas ikraftträdande träffat sådant avtal eller arrangemang
att en tillämpning av dessa bestämmelser på grund därav skulle
medföra påtagligt obilliga verkningar. Med hänsyn till det sagda kan jag
därför även biträda kommitténs förslag till dispensföreskrifter med understrykande
av att en restriktiv tillämpning av desamma bör eftersträvas.
Dispensförfarandet synes — därest riksdagen kommer att biträda vad i
proposition nr P>4 föreslagits rörande inrättandet av eu riksskattenämnd
42 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
— böra anförtros denna nämnd, vars beslut i dispensärende icke bör kunna
överklagas.
Jag övergår nu att behandla ''särskilda frågor, sammanhängande med
den ifrågasatta lagstiftningen.
Såsom en första förutsättning för att skatteplikt skall föreligga för utdelning
å innehavda aktier och andelar bör gälla att antalet delägare i den
utdelningsberättigade juridiska personen utgöres av en person eller ett fåtal
personer. Av uppenbara skäl bör någon precisering ej ske av det antal
delägare, som högst må finnas för att skatteplikt sregeln skall gälla. Vid
prövning av stadgandets tillämplighet i det enskilda fallet bör avseende
även fästas vid hur stor andel av aktie- eller andelskapitalet, som finnes
hos de olika delägarna. Vid utformningen av praxis bör alltså uppmärksammas,
att det är vid antalet verkliga intressenter som i första hand bör
fästas avseende. Lagstiftningens syfte att förhindra obehöriga skattelättnader
avses hela tiden skola vara det för praxis’ utformning normgivande.
Den omständigheten att delägare i den juridiska personen kan vara
annan juridisk person förhindrar i och för sig icke stadgandets tillämplighet.
Kommittén har uttryckligen reglerat det fall, där det ifrågakommande
familjebolaget äges av fysisk person genom förmedling av juridisk
person. Här må tilläggas att den omständigheten, att bland delägarna kan
återfinnas juridisk person, med vilken fysisk person icke står i direkt intressegemenskap,
icke bör i och för sig medföra att — därest omständigheterna
i övrigt tala för en tillämpning av stadgandet — en sådan tillämpning
blir utesluten. I författningstexten får detta sin täckning genom en
föreskrift att aktierna eller andelarna i den ifrågakommande juridiska personen
skola »till huvudsaklig del» ägas, direkt eller indirekt, av fysisk person.
Den andra förutsättningen för stadgandets tillämplighet i det särskilda
fallet är det förut berörda villkoret att den valda förvaltningsformen utnyttjas
för att bereda fysisk person skattelindring. Det torde icke böra
ifrågakomma att i författningstexten mera preciserat angiva förutsättningens
innebörd utan får det ankomma på beskattningsnämnderna och skattedomstolarna
att i varje särskilt fall pröva förhandenvaron av förutsättningen.
Den prövning, som därvid ifrågakommer, får i första hand verkställas
på grundval av tillgängliga uppgifter rörande den förda utdelningspolitiken.
Därvid kan icke krävas att större del av tillgängliga vinstmedel
användes för utdelning än som med hänsyn till konsolideringskrav, önskemålet
att vidmakthålla en relativt jämn utdelning och liknande omständigheter
framstår såsom rimligt. Å andra sidan bör beaktas huruvida intressenterna
i förvaltningsbolaget annorledes än genom utdelning tillförts
vinstmedel och detta tillika skett på sådant sätt att ett obehörigt skatteundandragande
kan sägas uppkomma. I det av mellankommunala prövningsnämnden
avgivna yttrandet ha angivits vissa omständigheter, som
kunna tjäna till ledning vid prövning av stadgandets tillämplighet. Utöver
43
Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
vad där anförts må framhållas, att om ett förvaltningsbolag belastas med
betydande utgifter i anledning av avtal med eller åtaganden gentemot delägare
eller annan med vilken delägaren kan sägas vara i intressegemenskap
och anledningen till dessa avtal eller åtaganden varit önskemål att bereda
fysisk person skattelindring, kan icke den omständigheten, att bolaget utdelat
återstående, enligt vinst- och förlusträkningen tillgängliga vinstmedel,
åberopas av bolaget till stöd för skattefrihet för utdelning. Jag delar
även den av kammarrätten uttalade meningen, att en av en aktieägarminoritet
framtvingad utdelning i och för sig icke bör vara i förevarande hänseende
avgörande.
I allmänhet synes bolags eller förenings karaktär av familjebolag i skatteteknisk
mening böra bedömas icke blott på grundval av vad som förekommit
under beskattningsåret. Har sålunda ett familj ebolag under ett tidigare
år utnyttjats för kringgående av beskattningsreglerna, bör detta vara
tillräckligt skäl för att fortsättningsvis skattlägga bolaget för mottagen utdelning.
En förklaring från bolagets sida att det icke vidare tänker medverka
till transaktioner i skatteundandragande syfte bör i sådant fall regelmässigt
icke godtagas. Godtages nämligen en sådan förklaring skulle —
därest den framdeles likväl icke infriades — något korrektiv däremot icke
finnas. Befogade invändningar mot en dylik tillämpning av stadgandet synas
icke kunna framställas. Ett bolag, som medverkat till skatteflyktsåtgärder,
får vara berett att taga konsekvenserna därav. Dock synes en viss försiktighet
böra iakttagas beträffande sådana familj ebolag, som existera vid
lagändringens ikraftträdande och vilkas medverkan till transaktioner i antytt
syfte ligger relativt långt tillbaka i tiden.
Det kan förutses, att den nu diskuterade förutsättningen för ett bolags
eller en förenings skattskyldighet för utdelning kan i särskilda fall medföra
tillämpningssvårigheter och delade meningar kunna tänkas uppstå angående
förutsättningens förhandenvaro. Än mer vägande invändningar ur nu angivna
synpunkter skulle emellertid vara att rikta mot en lagstiftning av
innebörd att bolag skulle drabbas av kedjebeskattning, därest, rent objektivt
sett, något intresse av att uttaga vinstmedel genom utdelning från bolaget
icke skulle finnas. För en sådan bestämmelses tillämplighet skulle
nämligen krävas en fullständig kännedom hos den prövande myndigheten
om alla de transaktioner genom vilka det andra ledet i dubbelbeskattningen
skulle i det särskilda fallet kunna kringgås.
Det torde med hänsyn till det .sagda vara ofrånkomligt att, såsom redan
antytts, utforma bestämmelserna på sådant sätt, att det skall ankomma
på ifrågavarande bolag och föreningar att visa att förutsättningarna för
frihet från kedjebeskattning föreligga. Endast bolaget eller föreningen äger
utan vidare kännedom om de förhållanden, som äro i sådant hänseende avgörande,
och kan utan svårigheter redogöra för desamma. Skulle bevisskyldigheten
däremot läggas på taxeringsmyndigheterna, komme dessa att
ställas inför tidsödande och mycket svårgenomförda uppgifter.
Jag får i detta sammanhang även erinra om de möjligheter, som — därest
44
Kungl. Maj. ts proposition nr 182.
en riksskattenämnd kommer att inrättas — komma att finnas för bolag
och föreningar att i vissa fall erhålla bindande förhandsbesked i hithörande
frågor.
De ifrågavarande bestämmelserna böra, i enlighet med vad kommittén
föreslagit, vidare så utformas att därunder bliva i princip hänförliga icke
blott sådana bolag och föreningar, som avses i förordningen om ersättningsskatt,
utan även rörelseidkande bolag och föreningar som innehava aktier
och andelar. Därest sådant bolag eller sådan förening finnes böra i det
särskilda fallet beskattas för uppburen utdelning, synes från beskattning
dock böra undantagas utdelning å aktier och andelar, som innehavas såsom
ett led i organisationen av den egentliga verksamheten. Såsom i något remissyttrande
påpekats, kunna svårigheter uppstå vid särskiljandet av s. k.
organisationsaktier från andra aktier; dessa svårigheter torde dock icke
innebära någon avgörande invändning mot ett sådant stadgande. Jag får i
detta sammanhang även erinra om Sveriges redareförenings uttalande om
den skärpning av företagsbeskattningen, som enligt föreningens mening
skulle uppkomma i det fall, där ett av ett fåtal personer ägt rederibolag förlorat
eller försålt ett fartyg och i avvaktan på tillfälle att verkställa ersättningsanskaffning
placerat försäkringsersättningen eller köpeskillingen i
börsnoterade aktier. Härtill bör genmälas att de av mig förordade bestämmelserna
icke bliva tillämpliga, därest bolaget i skälig omfattning använder
sina vinstmedel för utdelning.
Beteckningen familjebolag skulle med den föreslagna utformningen av
författningsbestämmelserna avse icke blott vissa aktiebolag utan även vissa
ekonomiska föreningar och detta oavsett om delägarna i den juridiska
personen vore inbördes besläktade eller ej. Av dessa bolag och föreningar
skulle vidare blott de vara familjebolag i skatteteknisk mening, som medverkat
till att bereda fysisk person viss skattelättnad. Av det sagda framgår
— som även kammarrätten påpekat — att benämningen familj ebolag
är inadekvat och även kan vara direkt vilseledande. Om än benämningen
vunnit en viss hävd, bör densamma — helst som något påtagligt behov därav
icke föreligger — ej upptagas i författningstexten.
Det av länsstyrelsen i Malmöhus län gjorda påpekandet att bestämmelserna
om avdrag för gäldränta i 39 § kommunalskattelagen hade sådant
samband med frågan om skattefrihet för utdelning, att nämnda bestämmelse1''
borde i detta sammanhang omprövas, får jag upptaga till behandling i
samband med en redogörelse för kommitténs förslag om skattefrihet för
utdelning å aktier och andelar, som innehavas av bolag vilka driva bankeller
annan penningrörelse.
Såväl kommittén som mellankommunala prövningsnämnden har riktat
uppmärksamheten på följande förfaringssätt, som kunna utnyttjas för ett
skätteundandragande. Delägarna i ett familjebolag med ansamlade vinstmedel
kunna till fulla värdet överlåta aktierna eller andelarna å ett bolag,
som vore frikallat från skattskyldighet för utdelning. Detta bolag kunde
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
därefter till sig skattefritt överföra vinstmedlen genom utdelning. Aktierna
eller andelarna kunde även överlåtas till ett sådant bolag, vars innehavda
aktier vore att hänföra till varulager. Utdelningen bleve visserligen i detta
fall skattepliktig intäkt, men genom en motsvarande nedskrivning å aktierna
eliminerades konsekvenserna därav. Kommittén har antytt vissa lagstiftningsåtgärder,
som skulle kunna vidtagas till mötande av dylika skatteflyktsåtgärder,
men ansett sig icke böra framlägga något förslag i ämnet,
då missbruk av angiven art ännu icke iakttagits och det vore mindre sannolikt
att dylika transaktioner behövde befaras för framtiden.
Därest vad jag i det föregående förordat i lagstiftningsväg genomföres,
kunna hos förvaltningsbolag av familjebolagskaraktär vinstmedel i obehörig
omfattning icke längre ansamlas utan att en kedjebeskattning av utdelningsinkomst
inträder. Med hänsyn härtill skulle införandet av författningsbestämmelser
till förhindrande av de nu senast antydda skatteflyktsmöjligheterna
närmast taga sikte på de familj ebolag, som redan vid den av mig
förordade lagändringens ikraftträdande inneha vinstmedel. Det synes med
hänsyn härtill tveksamt om lagstiftningen bör tyngas med de komplicerade
bestämmelser, som kommittén för sin del icke velat föreslå. Då härtill
kommer att redan gällande bestämmelser synas möjliggöra åsättandet av
en materiellt riktig taxering i sådana fall, där rena skatteflyktsåtgärder
föreligga, ansluter jag mig för egen del till den uppfattningen att med införandet
av uttryckliga bestämmelser bör anstå till dess erfarenheten utvisar
att behov därav förefinnes.
Ett införande av kedjebeskattning av utdelningsinkomst lärer i åtskilliga
fall medföra att familjebolag komma att avvecklas, nämligen då bolaget
eller föreningen utnyttjats för vinnande av skattelättnad åt fysisk person.
En sådan avveckling kan komma att aktualisera skatteanspråk, som vid
ett bibehållande av gällande bestämmelser först i en obestämd framtid blivit
aktuella. Kommittén har föreslagit särskilda övergångsbestämmelser av innebörd
att vissa av dessa skatteanspråk skulle av det allmänna eftergivas i
syfte att underlätta familjebolagets likvidation och överförande av dess tillgångar
till direkt ägande.
Det kan synas i någon mån tveksamt huruvida tillräckliga skäl föreligga
för att efterskänka skatteanspråk, som vila på företag vilka tillskapats och
utnyttjats för ett av lagstiftaren icke avsett skatteundandragande. Det bör
bemärkas, att dessa skatteanspråk icke tillskapas genom införandet av de
av mig i det föregående förordade bestämmelserna utan redan tidigare uppkommit
genom vederbörande skattskyldiges eget förfarande och i vetskap
om att de fördelar av skilda slag, som varit förenade med den valda förvaltningsformen,
vunnits till priset av ifrågavarande skatteanspråk. Då jag
för egen del likväl är beredd att upptaga vissa av de av kommittén i detta
hänseende föreslagna bestämmelserna, är det i medvetande om att principiella
invändningar kunna riktas även mot en mera begränsad skatteeftergift.
Och det framstår som uppenbart, att bestämmelser om sådan eftergift
över huvud icke böra i detta sammanhang införas för andra fall än
46
Kungi. Maj.ts proposition nr 182.
dem då skatteanspråket blivit aktuellt som en följd av genomförandet av
den nu ifrågavarande lagstiftningen. Den av kommittén förebragta utredningen
innefattar icke material nog för ett bedömande av lämpligheten att
meddela bestämmelser om skatteeftergift i hänseenden, som icke höra
samman med frågan om skattskyldighet för utdelning.
Under hänvisning till det sist sagda kan jag till en början icke ansluta
mig till förslaget att nu göra avkall på de skattekrav, vilka kunna åvila
aktiebolag eller ekonomisk förening som äger fastighet, eller att föreskriva
lättnader i den beskattning, som kan ifrågakomma när delägare i sådant
bolag eller sådan förening till underpris förvärvar fastigheten. Dessa spörsmål
ha intet att skaffa med reglerna om beskattning av utdelning. Det må
även tilläggas att bolags- eller föreningsformen i fall som de nu nämnda
valts för vinnande av vissa förmåner — däribland den att undslippa lagfartsstämpel
vid förändringar i den reella äganderätten -— och att tillräckliga
skäl icke kunna anses föreligga för att eftergiva det skattekrav, som
varit priset för att vinna dessa förmåner. Därtill kommer att aktierna eller
andelarna i många fall bytt ägare och att vid gjorda överlåtelser prissättningen
kan ha påverkats av skattekravet, varför en regel av antytt slag
skulle kunna opåkallat gynna den senaste ägaren.
Däremot kan jag biträda förslaget att underlätta för delägare att från förvaltningsbolaget
(föreningen) till sig överföra de aktier eller andelar, vilka
bolaget (föreningen) innehar vid lagstiftningens ikraftträdande och varå
avkastningen enligt de av mig föreslagna bestämmelserna blir föremål för
kedjebeskattning. Delägare bör sålunda äga förvärva nämnda tillgångar till
bolagets (föreningens) anskaffningsvärde utan att förtäckt aktieutdelning
skall anses äga rum. Jag kan även biträda förslaget att om delägaren därefter
avyttrar aktierna eller andelarna, bolagets (föreningens) fång skall
läggas till grund för ett bedömande om skattepliktig realisationsvinst föreligger
eller ej.
Därest bolaget (föreningen) erhållit aktierna eller andelarna annorledes
än genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, bliva bestämmelserna att
tolka så att förtäckt aktieutdelning icke föreligger, därest tillgångarna i
fråga på ett motsvarande sätt överföras till delägarna. Har bolaget (föreningen)
genom utdelning, utskiftning eller fusion förvärvat aktierna eller
andelarna, bör såsom anskaffningsvärde gälla det verkliga värdet vid förvärvstillfället.
Med bestämmelser av nyss angiven innebörd underlättas -— icke minst
ur synpunkten att vinstmedel därigenom icke ansamlas hos bolaget eller
föreningen — för delägarna i familj ebolag att överföra aktierna eller andelarna
till direkt ägande och därigenom förhindra den flerfaldiga beskattning,
som i och för sig icke eftersträvas av lagstiftaren, men som likväl
kan bli en följd av de nya bestämmelserna. Familjebolagets intressenter
kunna alltså vidtaga åtgärder för undvikande av den kedjebeskattning av
utdelning, som föreskrivits till förhindrande av ett utnyttjande av holdingbolag
för kringgående av beskattningsreglerna.
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
Anledning synes icke föreligga att förknippa utnyttjandet av sagda övergångsbestämmelser
med en skyldighet för förvaltningsbolaget (föreningen)
att upplösas. Däremot bör föreskrivas att överförandet skall ske inom viss
tid, förslagsvis två år efter författningsändringens ikraftträdande.
Rätt för familjebolagets intressenter att till bolagets anskaffningskostnad
övertaga aktierna eller andelarna får anses innefatta tillräcklig möjlighet
för vederbörande att undvika obilliga verkningar av en införd kedjebeskattning.
Däremot synas skäl icke föreligga för att ytterligare komplicera de
mycket invecklade bestämmelserna om beräkning av utskiftningsskatt vid
aktiebolags likvidation och skattebestämmelserna vid upplösning av ekonomisk
förening i syfte att medge skattelindring, därest förvaltningsbolaget
(föreningen) i stället föredragit att försälja aktierna eller andelarna till
deras verkliga värde för att därefter utdela eller utskifta medel. Jag vill i
detta sammanhang även erinra om den av mig förordade bestämmelsen om
rätt för riksskattenämnden att i särskilda fall medgiva dispens från de nya
bestämmelsernas tillämpning. Då sådan dispens medgivits, böra bestämmelserna
om delägares rätt att till anskaffningskostnaden förvärva bolagets
(föreningens) aktier eller andelar utan skattepåföljd kunna utnyttjas inom
två år efter utgången av den tid för vilken dispens meddelats.
Med den uppfattning, för vilken jag i det föregående givit uttryck, finnes
icke någon anledning att till närmare behandling upptaga den av kommittén
och i åtskilliga remissyttranden berörda frågan om den skattemässiga
behandlingen av realiserade, hos familjebolag ansamlade värdestegringsvinster.
Ej heller utgör den förordade kedjebeskattningen något skäl för specialbestämmelser
rörande storleken av utskiftningsskatten vid upplösning
av familj ebolag.
III. Bank- och andra penningbolags skattskyldighet för utdelning
å aktier och andelar.
Såsom framgår av det tidigare sagda äro enligt gällande bestämmelser
aktiebolag och ekonomiska föreningar, som driva bank- eller annan penningrörelse,
underkastade skattskyldighet för utdelning å aktier och andelar.
Anledningen härtill är att av sådana företag innehavda aktier och andra
värdehandlingar i beskattningshänseende i regel äro att betrakta såsom
varor i rörelsen och att avkastningen därå följaktligen utgör inkomst avrörelse.
Emellertid inneha bank- och penningbolag understundom aktier i
verkliga dotterföretag och sådana s. k. organisationsaktier äro icke att anse
som tillgångar av varulagers natur.
Spörsmålet om beskattningen av utdelning å dylika organisationsaktier
uppmärksammades av 1928 års bolag sskatt eberedning, som icke ansåg det
förenat med några avgörande svårigheter att särskilja dylika aktier från
andra av bank- och penningbolag innehavda aktier. Förslag framlades därför
till bestämmelser av innebörd att bolag eller förening, som drev bank
-
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
eller annan penningrörelse, skulle frikallas från skyldighet att skatta för
utdelning å organisationsaktier. Förslaget ledde emellertid icke till någon
lagstiftningsåtgärd.
Svenska bankföreningen upptog i yttrande, som avgavs över ett av 1936
års skattekommitté den 27 november 1937 avgivet betänkande med förslag
till omläggning av den direkta statsbeskattningen in. m., frågan om bankbolagens
skattskyldighet för utdelning. I nämnda yttrande — däri erinrades
om en år 1933 genomförd ändring i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse,
varigenom bankaktiebolag förhindrades driva handel med aktier — anfördes
bl. a. följande.
Att, då kedjebeskattningen år 1928 i princip borttogs, undantag gjordes
för bankbolagens del, motiverades med, att bankbolagen drevo handel med
aktier. Sådan handel är emellertid numera bankbolag helt förbjuden och
någon anledning till undantagets bibehållande förefinnes således icke längre.
Aktier, som bankbolag äga eller förvärva, äro antingen övertagna panter,
som skola föryttras snarast möjligt, eller aktier i bolag, avsedda att förvalta
fastigheter för bankkontorens inrymmande, eller ock, undantagsvis,
aktier, som med Konungens särskilda tillstånd förvärvats för tillgodoseende
av ett för bankväsendet eller det allmänna gagneligt ändamål.
I många fall handhava bankbolagen förvaltningen av bankfastigheterna
genom dotterbolag. Erfarenheten visar, att det kan möta svårigheter och
stundom måste anses uteslutet att så ordna de ekonomiska förhållandena
mellan ett bankbolag och dess dotterbolag, att detta senare icke redovisar
någon vinst. Att bankbolaget skall åläggas skattskyldighet för av dotterbolaget
redovisad vinst är dock alldeles stridande mot de principer, vilka
sedan tillkomsten av 1928 års skattelagstiftning gälla i hithörande hänseenden.
Bolagsskatteberedningen, som avgav sitt betänkande vid en tid då
bankbolagen ännu ägde rätt att i viss utsträckning driva handel med aktier,
beaktade nu berörda förhållanden, då beredningen i sitt förslag upptog bankbolags
frikallande från skattskyldighet för utdelning från aktiebolag eller
ekonomiska föreningar eller vinst genom utskiftning från aktiebolag, i den
mån utdelningen eller utskiftningsvinsten härflutit från aktier eller andelar,
vilkas innehavande utgjort ett led i organisationen av bankbolagets
verksamhet.
Bankföreningens hemställan att bolagsskatteberedningens förslag måtte
genomföras, vilken hemställan hade biträtts av bank- och fondinspektionen,
föranledde icke annan åtgärd än ett uttalande i propositionen nr 258 till
1938 års riksdag att frågan lämpligen borde tillsammans med vissa andra
spörsmål upptagas av 1936 års skattekommitté vid dess fortsatta utredningsarbete.
Såsom framgår av den inledningsvis lämnade framställningen har bankföreningen
därefter i skrivelse den 21 oktober 1942 hemställt, att skattefrihet
måtte medgivas bankaktiebolag för utdelning å aktier och andelar,
vilka innehades som ett led i organisationen av bolagets verksamhet, ävensom
å aktier som med Konungens särskilda tillstånd förvärvats för tillgodoseende
av ett för bankväsendet eller det allmänna gagneligt ändamål.
Därvid har bl. a. framhållits, att numera hade den uppfattningen vunnit erkännande,
att aktier, som av bankerna förvärvats i och genom lånerörelsen,
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
49
borde — oaktat den med förvärvet förbundna försälj ningsskyldigheten —
anses hänförliga till tillgångar av varulagers natur. Vid dylikt förhållande
hade bankföreningen begränsat sitt yrkande på sätt framginge av det nyss
återgivna.
Från de remissyttranden, som avgivits över förenämnda framställning,
må här följande återgivas.
Kammarrätten har tillstyrkt att det förevarande spörsmålet upptoges till
omprövning men samtidigt förklarat sig sakna möjlighet att bedöma vilken
minskning i skatteintäkterna, som skulle föranledas av ett bifall till
framställningen.
Bank- och fondinspektionen har framhållit att enligt gällande banklag
vore bankaktiebolag principiellt förbjudna att förvärva aktier. Undantag
från detta förbud hade stadgats beträffande dels aktier i på visst sätt
konstruerade bankfastighetsaktiebolag, dels efter Konungens tillstånd i varje
särskilt fall aktier i annat svenskt aktiebolag, i utländskt bankföretag eller
i svenskt aktiebolag, vars ändamål kunde anses gagneligt för bankväsendet
eller det allmänna, dels ock aktier, som bank nödgades inköpa till skyddande
av fordran eller övertaga såsom betalning för fordran. Aktier av
sistnämnda slag, som bank förvärvat, vore banken emellertid skyldig att
åter avyttra så snart lämpligen kunde ske och senast då avyttringen kunde
äga rum utan förlust för banken.
Inspektionen, som tillstyrkt den av bankföreningen gjorda framställningen,
har som sin mening uttalat att befrielse från kedjebeskattning av utdelning
å aktier i bankfastighetsaktiebolag syntes vara av skäligen ringa
betydelse i statsfinansiellt hänseende. I vad mån den föreslagna skattebefrielsen
i övrigt hade betydelse i sådant hänseende kunde icke bedömas utan
en mera ingående undersökning men inspektionen hade velat framhålla
att särskilt tillstånd till aktieförvärv hittills meddelats allenast i ringa omfattning.
överståthållaråmbetet, som förklarat sig anse en ändring i gällande bestämmelser
böra komma till stånd, har beträffande de praktiska följderna
i taxeringsarbetet av förslagets genomförande åberopat ett av biträdande
iaxeringsintendenten E. Hjolman avgivet yttrande. Däri har framhållits
att vissa svårigheter kunde uppkomma när det gällde att skilja mellan
olika slag av aktier. Det syntes uteslutet, att företagen utan att lämna utredning
skulle kunna medgivas skattefrihet för utdelning. En obligatorisk
uppgiftsskyldighet för det företag, som ansåge sig vara frikallat från skattskyldighet
för sådan inkomst, syntes erforderlig.
Därefter har Hjohlman anfört följande.
Undantagsvis kunna naturligtvis svårigheter ändock uppstå. Så kan t. ex.
ett försäkringsaktiebolag genom ett fastighetsaktiebolag eller en fastighetsförening
äga en fastighet i vilken ett filialkontor beredes lokal men som
i övrigt uthyres i avsikt att göra nedlagt kapital räntebärande för försäkringsrörelsen.
Hur i ett sådant fall moderbolagets skattskyldighet för utdelning
från dotterbolaget skall bedömas, kan vara svårt alt avgöra. Själv
anser jag det rimligt, att utdelningen skall beskattas, då dotterbolagets
4 Diliang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 1S2.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
vinst, som utdelas, knappast kan härröra från den del av fastigheten, som
användes för moderbolagets rörelse. Men ett rättsfall rörande en försäkringsanstalts
(Städernas Allmänna Brandstodsbolag) rätt till avdrag för avskrivning
å den fastighet i vilken anstaltens huvudkontor inrymts, komplicerar
problemet. Nitton procent av fastigheten användes i rörelsen, medan
åttioen procent uthyrdes. Anstalten medgavs icke rätt att till någon del avskriva
fastigheten såsom varulager, utan erhöll endast normalt »slitningsavdrag».
(Se Regeringsrättens årsbok 1941 not. Fi 439.) Det kan då anses
inkonsekvent, att i ett avseende betrakta sådan fastighet i sin helhet såsom
använd i rörelsen men i ett annat avseende såsom helt eller delvis varulager.
Jag påpekar, ehuru det kan synas onödigt, önskvärdheten av att dessa
frågor regleras genom lagbestämmelser, därest de föreslagna författningsändringarna
genomföras.
Slutligen kan det förtjäna påpekas, att banker och försäkringsaktiebolag,
som erhålla skattefrihet för utdelning å vissa aktier eller andelar, icke
böra få avdrag för ränta å lånat kapital, som hänför sig till dessa tillgångar.
Detta lärer dock följa redan av bestämmelserna i 39 § kommunalskattelagen.
Även i övriga avgivna remissyttranden har bankföreningens förslag biträtts.
Kommittén.
Kommittén framhåller, att såsom redan 1924 års skatteberedning påpekat
borde i fråga om moder- och dotterbolag i inskränkt mening den sammanlagda
skatten för bolagen och deras delägare i princip vara densamma
som om bolagen sammanslutits till ett enda bolag. Därefter anföres följande.
De aktier, som ägas eller förvärvas av bankbolag äro, som bankföreningen
framhållit, antingen övertagna panter, vilka skola avyttras snarast möjligt,
eller aktier i bolag, avsedda att förvalta fastigheter för bankkontorens inrymmande,
eller ock undantagsvis aktier, som med Konungens särskilda
tillstånd förvärvats för tillgodoseende av ett för bankväsendet eller det allmänna
gagneligt ändamål.
Såsom av bank- och fondinspektionen vid skilda tillfällen uttalats, synes
icke skäl att beträffande något slag av dylikt aktieinnehav bibehålla beskattning
av utdelning. Denna principiella ståndpunkt delas av övriga myndigheter,
vilka avgivit yttrande över framställningen.
Enligt kommitténs mening torde det i praktiken icke möta några svårigheter
att skilja mellan sådan utdelning, som enligt framställningen icke
skall beskattas hos mottagande företaget, och sådan som skall beskattas.
Vad angår statsfinansiella konsekvenser, hava såväl bank- och fondinspektionen
som statskontoret uttalat, att en skattebefrielse enligt bankföreningens
framställning torde bliva av skäligen ringa betydelse för skatteunderlaget.
Resultatet av en undersökning, som kommittén låtit vidtaga, torde
bestyrka riktigheten av dessa antaganden. Undersökningen, som har omfattat
samtliga affärsbanker och som utvisar dessa bankers sammanlagda
innehav av aktier, vilkas utdelning enligt bankföreningens framställning
skulle bliva skattefri, har givit följande resultat:
Nominella värdet av aktier och andelar, vilkas innehavande utgjort ett
led i organiserandet av bankbolagens verksamhet -— främst aktier i fastighetsaktiebolag
— uppgick den 31 december 1948 till 51 116 800 kronor. Ut
-
51
Kungl. Maj.ts proposition nr 1S2.
delningen å aktier och andelar, vilka utgjort ett led i bankbolagens verksamhet,
uppgick för vart och ett av åren 1947 och 1948 till 17 800 kronor.
Nominella värdet av aktier, som med Konungens särskilda tillstånd förvärvats
för tillgodosende av ett för bankväsendet eller det allmänna gagneligt
ändamål, uppgick den 31 december 1948 till 7 791 900 kronor. Utdelningen
å detta slag av aktier uppgick för vart och ett av åren 1947 och
1948 till 245 533 kronor.
Kommittén tillägger, att eftersom skattebefrielse för utdelning å aktier av
sådant slag, varom här vore fråga, finge anses synnerligen motiverad, och
då enligt kommitténs mening varken praktiska eller statsfinansiella skäl
lade hinder i vägen för en dylik skattebefrielse, föresloge kommittén att 54 §
kommunalskattelagen och 7 § förordningen om statlig inkomstskatt ändrades
i enlighet därmed.
I detta sammanhang torde även få omnämnas att kommittén något berört
den i 39 § 1 mom. kommunalskattelagen upptagna bestämmelsen, att om
bolag eller förening åtnjutit inkomst genom sådan utdelning å aktier eller
andelar, för vilken skattskyldighet icke föreligger, äger bolaget eller föreningen
ej åtnjuta avdrag för gäld, som belöper å nämnda värdehandlingar,
i vidare mån än som räntan överstiger utdelningen.
Kommittén anför härom.
Bestämmelsen har tillkommit för att förebygga missbruk av den i 54 §
första stycket a) kommunalskattelagen medgivna skattefriheten. Om utdelningen
är skattefri, borde nämligen icke kostnader, som belöpte å denna få
avdragas från skattepliktiga intäkter. Exempel: Ett industribolag har 50 000
kronor skattepliktig nettointäkt av rörelse. Bolaget lånar en miljon kronor
mot en ränta av 5 procent och köper aktier, som giva en avkastning av 5
procent. Bolaget har således en inkomst å 100 000 kronor, därav 50 000 kronor
utgör skattepliktig inkomst. Skulle gäldräntan vara avdragsgill skulle
bolaget icke redovisa någon skattepliktig inkomst.
Bestämmelsen i 39 § 1 mom. andra stycket kommunalskattelagen innebär
i realiteten en begränsning av den i 54 § första stycket a) samma lag medgivna
skattefriheten. Bestämmelsen strider mot utgångspunkten för medgivande
av nämnda skattefrihet nämligen att moder- och dotterbolags sammanlagda
skattebörda icke skulle bliva större än om allenast ett företag
funnits. I praktiken torde bestämmelsen medföra besvärliga utredningar
samt transaktioner med vinstöverflyttningar, kommissionärsbolag o. s. v.
Ett vidhållande av bestämmelsen då fråga är om gäldränta, som hänför
sig till aktier eller andelar, vilka utgöra ett led i organiserandet av aktiebolags
eller ekonomisk förenings rörelse, synes uppenbarligen icke vara påkallad.
I fråga om avdragsrätten för gäldränta, som hänför sig till aktier eller
andelar, vilka utgöra placeringsobjekt för överskottsmedel, torde en ändring
knappast kunna göras utan att samtidigt vidtages en ändring av dessa aktiers
eller andelars behandling i beskattningshänsende. Förutsättningen för
ett upphävande av bestämmelsen i 39 § 1 inom. andra stycket kommunalskattelagen
i fråga om gäldränta, som belöper å dylika tillgångar, synes
nämligen enligt kommitténs mening vara, att aktierna eller andelarna betraktas
såsom varulager i rörelsen.
52
Kungl. Maj. ts proposition nr 182.
Kommittén framhåller, att en ändring av 54 § första stycket a) kommunalskattelagen
i enlighet med kommitténs förslag aktualiserade en prövning
av huruvida förenämnda bestämmelse i 39 § kunde upphävas eller ändras.
Spörsmålet vore emellertid av den art och omfattning, att kommittén ansåge
sig icke i förevarande sammanhang kunna framlägga något förslag till lösning
av problemet utan inskränkte sig till att framhålla, att en översyn av
bestämmelserna syntes påkallad.
Remissyttrandena.
Kommitténs förslag i nu förevarande del har i princip tillstyrkts eller lämnats
utan erinran i samtliga avgivna remissyttranden.
Följande torde här få återgivas från nämnda yttranden.
Kammarrätten framhåller, att de i 54 § första stycket a) punkt 2 kommunalskattelagen
och 7 § första stycket h) punkt 2 förordningen om statlig
inkomstskatt upptagna bestämmelserna, vilka enligt sin föreslagna avfattning
endast avsåge svenska aktiebolag, även syntes böra gälla svenska ekonomiska
föreningar.
Bank- och fondinspektionen tillstyrker — under hänvisning till att verkställd
utredning utvisade att den ifrågasatta begränsningen av skattskyldigheten
endast finge obetydliga statsfinansiella verkningar — kommitténs förslag
mot vars utformning inspektionen icke funnit något att erinra.
Mellankommunala prövningsnämnden påpekar, att enligt förslaget skulle
ekonomiska föreningar, som icke hänfördes till familjebolag, frikallas från
skattskyldighet för utdelning. Detta skulle innebära, att sådana ekonomiska
föreningar som dreve inlåningsverksamhet under bankmässiga förhållanden,
exempelvis Kooperativa förbundet och Hyresgästernas sparkasse- och
byggnadsförening, erhölle en gynnsammare ställning än banker. De föreslagna
bestämmelserna borde ändras så att samma regler gällde för alla
svenska bolag och föreningar, som dreve bank- eller annan penningrörelse.
Även Kooperativa förbundet vänder sig mot förslaget att göra åtskillnad
mellan aktiebolag som driver bank- eller annan penningrörelse och ekonomisk
förening med sådan verksamhet. Förbundet anför härtill följande.
Det är ett faktum att vissa ekonomiska föreningar driva penningrörelse.
Bank- och fondinspektionen har i ett den 24 februari 1950 daterat yttrande
till riksdagens tredje lagutskott i anledning av motion (11:66) angående
bl. a. införande av offentlig kontroll över vissa föreningars inlåningsverksamhet
framhållit, att inlåningsrörelse i icke ringa omfattning bedrives av
ekonomiska föreningar. Inspektionen uppräknar följande föreningar: Kooperativa
förbundet, vissa till förbundet anslutna föreningar, HSB:s riksförbund
och HSB i Stockholm, hantverksföreningarnas lånekassor och ett
antal andra kreditföreningar samt slutligen sparkassor hos personalföreningar
vid statliga eller kommunala verk och institutioner eller vid industriföretag.
Med utgångspunkt från kända uppgifter om sagda föreningars inlåning
å sparkasseräkning vid utgången av år 1948 konstaterar inspektionen
att denna inlåning uppgår till sammanlagt omkring 250 miljoner kronor.
Att enbart inlåning av angiven art skall anses innebära att en förening
53
Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
driver penningrörelse vill styrelsen icke påstå. Till KF anslutna föreningar,
som hava egen sparkassa men som använda de inlånade medlen endast som
driftskapital åt sig själva, torde icke kunna anses driva affärsrörelse med
penningar. Andra av de av inspektionen uppräknade företagen, däribland
Kooperativa förbundet, använda däremot de inlånade medlen helt eller delvis
till utlåning, och dessa föreningar måste anses driva penningrörelse. KF
äger ett sextiotal helägda dotterföretag, som bilda ett led i organisationen av
KF:s verksamhet, varjämte KF äger betydande andelar i ett tjugutal företag,
med vilka KF ekonomiskt samarbetar. Det är ett önskemål, att utdelning
måtte kunna tagas från dessa med KF samorganiserade företag utan att
kedjebeskattning skall behöva uppstå.
Förbundet har förklarat sig med hänsyn till det nu återgivna vilja föreslå
att den tilltänkta lagstiftningen om skattefrihet för utdelning från organisationsföretag
måtte utvidgas att gälla även ekonomiska föreningar, som dreve
penningrörelse. Förbundet tillägger, att då emellertid kommittén icke berört
de av förbundet åberopade förhållandena, vore det måhända lämligast att
denna fråga bleve föremål för kompletterande utredning.
Förbundet, som även berört den förut omnämnda regeln i 39 § 1 mom.
kommunalskattelagen om avdrag för gäldränta, framhåller att förbundet
för sin del ansåge att man icke kunde försvara bibehållandet av ifrågavarande
ränteregel, då det gällde utdelning mellan moder- och dotterföretag.
Att införa skattefrihet för utdelning å organisationsaktier och -andelar utan
att samtidigt upphäva ränteregeln vore ganska meningslöst.
Hyresgästernas sparkasse- och hyggnadsföreningars riksförbund u. p. a.,
som framhållit att förbundet dreve sparkasseverksamhet och vore underkastad
beskattning för utdelning å aktier och andelar, har ävenledes föreslagit
att ekonomiska föreningar, som dreve bank- eller annan penningrörelse,
skulle i beskattningshänsende likställas med bankaktiebolag, när
det gällde skyldighet att skatta för utdelning.
Departementschefen.
I skattelagstiftningen har ■— såsom av det tidigare sagda framgår — den
ståndpunkten i princip intagits, att när fråga är om moder- och dotterbolag
i egentlig mening, finnes icke anledning att kräva att den sammanlagda
skatten för bolagen och deras delägare skall vara större än om bolagen
sammanslutits till ett bolag. Från en sådan utgångspunkt finnes icke anledning
att vidhålla en beskattning av utdelning å s. k. organisationsaktier
(andelar). Vad kommittén föreslagit innebär således i själva verket en
rättelse av en inadvertens i skattelagstiftningen.
De nu gällande bestämmelserna äro att se mot bakgrunden av en i den
tidigare diskussionen i ämnet hävdad svårighet att särskilja sådana aktier
och andelar, som innehavas såsom ett led i organisationen av en verksamhet,
från andra aktier och andelar. Vad i betänkandet och de däröver avgivna remissyttrandena
anförts, synes utvisa att dessa svårigheter icke äro av så
-
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
dan beskaffenhet att de utgöra något vägande skäl mot en materiellt riktigt
utformad lagstiftning.
Såsom det av kommittén framlagda författningsförslaget utformats skulle
ekonomisk förening, som driver bank- eller annan penningrörelse, hänföras
under den allmänna regeln om skattefrihet för utdelning och sålunda ställas
bättre än aktiebolag med verksamhet av sådan art. En sådan anordning
torde icke ha av kommittén avsetts. Då det icke synes föreligga anledning
att i lorevarande sammanhang göra åtskillnad mellan aktiebolag och ekonomisk
förening, bör den föreslagna författningstexten omformuleras.
Aktier, som av bankaktiebolag innehavas jämlikt sådant medgivande av
Konungen, varom i 45 § lagen om bankrörelse förmäles, torde i regel ha
karaktär av organisationsaktier. Därest så emellertid undantagsvis icke skulle
vara fallet, föreligger icke heller den principiella grunden för en bestämmelse
om skattefrihet för utdelning. Vid en lagstiftning i ämnet bör i författningstexten
därför icke inrymmas någon föreskrift om skattefrihet för
utdelning å aktier, som innehavas med Konungens särskilda tillstånd.
Beträffande spörsmålet om den inverkan å skatteunderlaget, som en ändring
av ifrågavarande bestämmelser skulle medföra, må framhållas att denna
inverkan, såsom av förebragt utredning framgår, torde vara relativt
obetydlig, något som i sin tur sammanhänger med de i praktiken erfarenhetsmässigt
i betydande utsträckning utnyttjade möjligheterna att kringgå
de ifrågavarande bestämmelserna.
Av det nu sagda framgår att jag är beredd förorda, att bestämmelser införas
om skattefrihet för utdelning å aktier och andelar, som av aktiebolag
och ekonomisk förening med bank- eller penningförvaltande verksamhet
innehavas som ett led i organisationen av sådan verksamhet.
Såsom från några håll påpekats finnes i och för sig anledning att i samband
med en lagstiftning av antydd innebörd ompröva den i 39 § 1 mom.
kommunalskattelagen upptagna regeln om avdrag för ränta å gäld. En
sådan omprövning vore även motiverad med hänsyn till de i det föregående
föreslagna bestämmelserna angående vissa familjebolags skattskyldighet
för utdelning. Då kommittén emellertid icke framlagt något förslag
till lösning av detta spörsmål och frågan är av så invecklad beskaffenhet
att den erfordrar en särskild utredning, kan något förslag till ändring av
sagda bestämmelse nu icke framläggas. Frågan om sådan ändring torde
framdeles få upptagas till prövning. Detta utgör emellertid icke något
skäl mot att omedelbart genomföra de av mig i det föregående förordade
bestämmelserna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
55
IV. Försäkringsföretags skattskyldighet för utdelning å aktier
och andelar.
I den inledningsvis lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser
har erinrats om att svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar,
som driva försäkringsrörelse, äro undantagna från bestämmelserna om
skattefrihet för utdelning å aktier och andelar.
I en vid 1927 års riksdag väckt motion hade föreslagits att försäkringsbolag
icke skulle inbegripas bland de företag, som skulle utgöra skatt för
aktieutdelningar m. m. Första särskilda utskottet yttrade i betänkande i
anledning av motionen bland annat följande.
I den mån försäkringsföretagen skatta i försäkringstagares ställe torde
dessa yrkanden ej vara motiverade, ty ett undantag från skattskyldighet
skulle innebära ej befrielse från tredubbel beskattning utan befrielse allenast
från den dubbelbeskattning av aktiebolagsinkomst, som är en integrerande
del av vårt skattesystem i allmänhet och från vilken befrielse
ej gives på andra punkter. Beträffande sakförsäkringsaktiebolag, i vilka
för närvarande hela överskottet tillfaller aktieägarna, skulle däremot
skattefrihet för utdelning från verkliga dotterbolag innebära en konsekvens
av den givna utgångspunkten. Detta skulle emellertid vara fallet även med
utdelning från dotterbolag till banker — bankernas aktier i dotterbolag
äro i verkligheten ej att betrakta som vara i deras verksamhet — men
på grund av omöjligheten att urskilja den ena och andra typen aktier,
torde enhetliga regler för ifrågavarande slag av företag böra givas.
Såsom av utskottets uttalande framgår blir beträffande försäkringsaktiebolag
fråga om kedjebeskattning allenast i den mån bolagets vinst utdelas
till aktieägarna. I övrigt är det endast vanlig dubbelbeskattning.
1928 års bolagsskatteberedning föreslog, att kedjebeskattningen skulle
undanröjas, där fråga vore om aktier eller andelar, vilkas innehavande utgjort
ett led i organisationens verksamhet. Såvitt anginge utdelningar, vilka
belöpte å livförsäkringsrörelse, syntes det enligt bolagsskatteberedningen
icke kunna göras gällande, vare ,sig att de belöpte på aktieägarna i denna
deras egenskap eller att så ej vore fallet. Då med hänsyn till att beträffande
dylik verksamhet aktieutdelningen merendels vore så begränsad, att
den måste anses oberoende av vilka inkomstkällor bidragit till vinsten, och
då det skulle möta stora svårigheter att inom livförsäkringsrörelsen uppdraga
en gränslinje, ansåge beredningen det riktigast att lämpa lagstiftningen
med hänsyn därtill. Skattefriheten syntes följaktligen böra begränsas
att avse utdelningar, som vore att hänföra till av aktiebolag bedriven
sakförsäkringsrörelse •— däri inbegripen sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelse
— i den mån utdelningen belöpte å aktieägarna i denna deras egenskap
och härflutit från aktier, som uppfyllde villkoret att innehavas av
organisatoriska skäl för sakförsäkringsrörelsen. Att för aktiebolag, som
bedrcve .såväl livförsäkringsrörelse som sakförsäkringsrörelse, utskilja de
56
Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
utdelningar, som vore att hänföra till sakförsäkringsrörelsen, syntes ej böra
möta svårighet, då en uppdelning av bolagets vinst mellan dessa båda grupper
på grund av 30 § kommunalskattelagen alltid måste göras. Enär svenska
ekonomiska föreningar ej kunde bedriva försäkringsrörelse, finge de
anförda synpunkterna ej tillämpning å dem.
Förslaget ledde icke till någon lagstiftningsåtgärd.
Förut har omnämnts att Svenska försäkringsbolags riksförbund i skrivelse
den 21 oktober 1942 hemställt, att skattefrihet måtte medgivas försäkiingsaktiebolag
för utdelning å aktier och andelar, vilkas innehavande utgjort
ett led i organisationen av utav bolaget idkad sjuk-, olycksfalls- eller
skadeförsäkringsrörelse. I framställningen bär bland annat framhållits, att
man i beskattningshänseende beträffande nedskrivning av värdena skilde
mellan ett försäkringsbolags av organisatoriska skäl innehavda aktier och
aktieportföljen i övrigt. Till det förra slaget av aktier hänfördes icke blott
aktier i rena dotterbolag utan även undantagsvis minoritetsposter i vissa
bolag, t. ex. i det fall att två eller flera försäkringsföretag gemensamt dreve
försäkringsverksamhet av ett eller flera slag genom ett för ändamålet
bildat aktiebolag, som således vore att anse som dotterbolag till de ifrågavarande
försäkringsföretagen gemensamt. Såsom förutsättning för skattefriheten
syntes böra gälla att moderbolaget bedreve sjuk-, olycksfalls- eller
skadeförsäkringsrörelse och att aktierna i dotterbolaget innehades som ett
led i organisationen av denna rörelse. Att moderbolaget även bedreve livförsäkringsrörelse
eller annan verksamhet syntes icke böra utgöra hinder
för skattefrihet i angiven omfattning. Därvid förtjänade även framhållas,
att innehavet av aktier i ett dotterbolag, som endast dreve livförsäkringsrörelse,
mycket väl kunde utgöra ett led i organisationen av moderbolagets
rörelse inom andra branscher. Med hänsyn till den uppdelning av aktieinnehavet
på olika branscher, som enligt praxis redan verkställdes, syntes
en bestämmelse av ifragasatt innebörd icke behöva befaras bereda svårigheter
vid tillämpningen.
I framställningen har vidare framhållits att bolagsskatteberedningen föreslagit
att utdelningen å ifrågavarande aktier eller andelar endast skulle
vara skattefri i den mån utdelningen belöpte å aktieägarna i denna deras
egenskap. Anledningen till denna inskränkning i skattefriheten hade av
beredningen angivits vara, att endast beträffande vinst, som belöpte å aktieägarna,
kedjebeskattning ifrågakomme.
Emellertid belöpte i regel i rena .sakförsäkringsbolag överskottet å rörelsen
helt och hållet å aktieägarna. Efter den år 1938 beslutade omläggningen
av statsbeskattningen verkställdes icke längre vid taxeringen någon
beräkning av den del av försäkringsaktiebolagens inkomst, som belöpte å
aktieägarna i denna deras egenskap. En begränsning av skattefriheten till
denna del av utdelningen skulle .således föranleda en viss komplicering av
taxeringsförfarandet. Någon begränsning av skattefriheten i berörda hänseende
syntes emellertid med hänsyn till den ringa del av inom sjuk-,
olycksfalls- och skadeförsäkringsrörelse uppkommande överkott, som be
-
57
Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
löpte å försäkringstagarna, icke vara erforderlig och knappast av sakliga
skäl motiverad. Man syntes nämligen med fog kunna göra gällande, att
storleken av försäkringstagarnas vinstandel inom dessa försäkringsgrenar,
där sådan undantagsvis utginge, icke rönte inflytande av det belopp, varmed
bolaget kunde ha uppburit utdelning å aktier av nu ifrågavarande
slag.
I de remissyttranden, som avgivits över riksförbundets framställning,
hade denna i huvudsak tillstyrkts. Följande torde få här återgivas från
försäkringsinspektionens yttrande.
Till de i framställningen anförda skälen vill inspektionen för sin del lägga
vissa ytterligare, vilka beröra inspektionens tillsynsverksamhet. Att i
vissa fall"försäkringsbolag, som önska utöka sin verksamhet med en ny
försäkringsgren, låta detta ske genom ett dotterbolag, kan understundom
bero på tillsynsmyndighetens inställning. Såsom exempel kan nämnas kreditförsäkringen,
vilken försäkringsverksamhet — sedan dess riskfyllda karaktär
blivit uppenbar — enligt inspektionens mening icke lämpligen bör
upptagas av bolag, som driver annan direkt försäkringsverksamhet. Ett
annat skäl för försäkringsbolag att använda dotterbolag för en utvidgning
kan vara, att bolaget icke önskar öka antalet inom den tilltänkta verksamhetsgrenen
arbetande bolag utan föredrager att inköpa aktiemajoriteten i
ett redan bestående bolag. I regel kan man räkna med att en ökning av antalet
inom en viss försäkringsgren arbetande bolag medför en tendens till
ökning av förvaltningskostnaderna med åtföljande fördyring av försäkringsskyddet
för allmänheten. Det torde få anses mindre lämpligt, att en
anordning, som från det allmännas synpunkt kan betraktas som den mera
tillfredsställande, drabbas av hårdare beskattning.
I inånga fall äro moderbolag och dotterbolag fast sammanknutna i en
organisatorisk enhet med gemensamma lokaler och gemensamma tjänstemän.
Under sådana förhållanden finnas stora möjligheter alt bokföringsmässigt
fördela exempelvis hyres- och lönekostnader mellan moderbolag
och dotterbolag på ett sätt, som icke motsvarar verkliga förhållandet. Genom
sådan bokföring kan moderbolaget uttaga vinsten på ett dotterbolags
rörelse genom att låta det senare bolaget bära en del av det förras omkostnader,
varigenom utdelningen å dotterbolagets aktier kan hållas låg eller
helt inställas. Ur de synpunkter inspektionen har att bevaka är det av vikt
att kostnadsfördelningen göre.s efter riktiga principer och icke påverkas av
omständigheter, som böra vara ovidkommande. Av denna anledning är en
skattelagstiftning, som är ägnad att framkalla en med verkligheten icke
överensstämmande bokföring, enligt inspektionens uppfattning i hög grad
olämplig. Då inom flera försäkringsgrenar omkostnader och skadekostnader
äro av .samma storleksordning, komma omkostnaderna att utöva ett
mycket väsentligt inflytande på premiesättningen, varför oriktigt bokförda
omkostnader kunna förrycka grunden för densamma.
De erinringar mot gällande lagstiftning, som inspektionen ovan framfört,
utgöra enligt inspektionens mening i och för sig tillräckliga skäl för
en lagändring, alldeles oavsett de skäl, som kunna härledas ur principerna
för skattelagstiftningen. Nämnda erinringar gälla emellertid i lika hög grad
ömsesidiga försäkringsbolag som försäkringsaktiebolag och i lika hög grad
livförsäkringsrörelse som skadeförsäkringsrörelse. Anledningen till att
1928 års bolagsskatteberedning begränsade sitt förslag om befrielse från
kcdjebeskattning till att avse endast aktiebolag var den, att om ömsesidiga
försäkringsbolag befriades från skall å Vissa aktieutdelningar, delta .skulle
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
innebära befrielse från den dubbelbeskattning av aktiebolagsinkomst, som
är en integrerande del av vårt skattesystem. Att denna begränsning gjorts
även i det remitterade förslaget, torde ha samma grund. Inspektionen vill
emellertid framhålla, att beskattningen av försäkringsföretag i många avseenden
måste anses som en specialagstiftning varför ett avsteg i fråga om
försäkringsbolag från de allmänna principerna icke torde behöva få några
konsekvenser i fråga om andra skattskyldiga.
Utsträckes den föreslagna skattebefrielsen även till ömsesidiga försäkringsbolag,
bortfaller anledningen att utesluta aktier, vilkas innehavande
utgjort ett led i organisationen av livförsäkringsrörelse.
Den utsträckning av skattebefrielsen, .som ovan ifrågasatts, skulle även
undanröja den i vissa fall betydande svårigheten att avgöra, huruvida innehav
av aktier utgör ett led i organisationen av å ena sidan sjuk-, olycksfallseller
skadeförsäkringsrörelse eller å andra sidan livförsäkringsrörelse. Vidare
må framhållas, att om befrielsen inskränkes till den förra gruppen
av försäkringsgrenar, det kan ifrågasättas, huruvida icke viss sjuk- och
■olycksfallsförsäkringsrörelse bör likställas med livförsäkringsrörelse, nämligen
sådan, där vinsträtt för försäkringstagarna är föreskriven.
Slutligen må här omnämnas att försäkringsinspektionen — till bedömande
av frågans fiskaliska innebörd — gjort vissa undersökningar rörande
försäkringsbolagens innehav den 31 december 1948 av aktier i andra försäkringsbolag,
i bolag med ändamål att anskaffa försäkringar och i förvaltningsbolag
med huvudsakligt ändamål att äga aktier i försäkringsbolag. Därvid
hade bortsetts från aktier, vilka ägdes av sådana försäkringsbolag, som
enligt 53 § 1 mom. d) kommunalskattelagen voro skattskyldiga endast för
inkomst av fastighet. Ställning hade ej tagits till frågan, huruvida aktieinnehavet
i de enskilda fallen kunde anses utgöra ett led i organiserandet
av försäkringsrörelsen eller ej.
Resultatet framgår av följande sammanställning.
Aktierna tillhöra
Utdelning i kronor 1949 å aktier av angiven
art, som innehades 31/ia 1948
Total
utdelning
Härav å aktier, som närmast äro
att hänföra till sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse.
Aktiebolag ..............
468 749
387 428
ömsesidiga bolag........
283 435
3 000
Summa..................
752 184
390 428
Kommittén.
Kommittén framhåller, att en beskattning av försäkringsaktiebolagens utdelningar
å aktier och andelar, vilkas innehavande utgjort ett led i organiserandet
av bolagens verksamhet, strede mot principen om att kedjebeskattning
skulle undvikas. Såsom försäkringsinspektionen påpekat kunde ett
bibehållande av kedjebeskattningen för försäkringsbolag därjämte bland
annat medföra att genom en med verkligheten icke överensstämmande bokföring
dotterbolagens vinst nedbragtes för att i görligaste mån undvika ut
-
59
Knngl. Maj.ts proposition nr 182.
delning på dotterbolagens aktier. I likhet med försäkringsinspektionen ansåge
kommittén, att en lagstiftning, som vore ägnad att framkalla dylika
transaktioner, vore i hög grad olämplig.
Kommittén anför därefter följande.
Såsom framgår av försäkringsinspektionens ovan återgivna yttrande ävensom
riksförbundets framställning, torde betydande svårigheter kunna uppkomma
vid bedömandet av huruvida ett aktieinnehav utgör ett led i organisationen
av å ena sidan sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse eller
å andra sidan livförsäkringsrörelse. Vidare ifrågasätter försäkringsinspektionen,
huruvida icke viss sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelse bör likställas
med livförsäkringsrörelse, därest skattebefrielse inskränkes till det förra
slaget försäkringsrörelse.
Försäkringsinspektionen anser, att bl. a. dessa omständigheter tala for att
skattefrihet införes för utdelning å alla aktier, vilka ingå såsom ett led i
organisationen av försäkringsrörelse. Enligt de av försäkringsinspektionen
företagna utredningarna skulle en skattebefrielse för alla organisationsaktier
endast obetydligt mera påverka skatteunderlaget än om skattefriheten
gavs den begränsade omfattning, som yrkas i riksförbundets framställning.
En lösning av problemet enligt försäkringsinspektionens förslag torde medföra
en avsevärd förenkling i tillämpningen. Vid ett bedömande av detta förslag
torde ock uppmärksammas att, med hänsyn till den lägre procentsats
efter vilken statlig inkomstskatt uttages hos de skattskyldiga varom här ar
fråga, skatteförlusten blir relativt ringa.
Kommittén förklarar sig därför vilja ansluta sig till försäkringsinspektionens
förslag att försäkringsbolag i vad det gällde överskottet å rörelsen
frikallades från skatt å utdelning å aktier i svenska aktiebolag och svenska
ekonomiska föreningar, därest innehavet av aktierna eller andelarna utgjort
ett led i organiserandet av bolagets försäkringsrörelse.
Remissyttrandena.
I samtliga remissyttranden, där kommitténs förslag i nu ifrågavarande
del särskilt berörts, har förslaget tillstyrkts. Dock ha vissa påpekanden
gjorts. Följande må här återgivas.
Kammarrätten ifrågasätter huruvida icke med försäkringsaktiebolag borde
i förevarande hänseende likställas ömsesidiga försäkringsbolag samt •
sedan efter författningsändringar, vilka trädde i kraft den 1 januari 1951,
understödsföreningar vore i viss utsträckning skattskyldiga för inkomst belöpande
på livförsäkringsverksamhet — jämväl å dylika föreningar. Denna
fråga sammanhängde med hur tredje ledet i kedjebeskattningen av utdelningen
uppfattades. Till delägarna i ömsesidiga försäkringsbolag och understödsföreningar
syntes regelmässigt utdelningen utgå i lorm av återbäring
å försäkringspremie eller nedsättning av sådan premie. Utdelningen skulle
då kunna påverka delägarens taxering i vissa fall så att den toges till beskattning
såsom inkomst av tjänst eller så att den, i förekommande fall,
minskade beloppet av delägarens allmänna avdrag för försäkringspremier.
Detta spörsmål, vars lösning måste sökas under beaktande av lagstiftning
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
även på andra områden än beskattningens, vore emellertid av den komplicerade
natur att det tarvade en mera ingående utredning.
Svenska försäkringsbolags riksförbund säger sig hälsa med tillfredsställelse
att kommittén ansett sig kunna förorda den av försäkringsinspektionen
ifrågasatta utvidgningen av skattefriheten. Emellertid borde ömsesidiga
försäkringsbolag — såsom kommittén kunde antagas ha avsett — böra erhålla
samma skattefrihet som försäkringsaktiebolagen.
Departementschefen.
Såsom framgår av det förut återgivna tillföras aktieägarna i försäkringsaktiebolag,
som idkar sjuk-, olycksfalls- och skadeförsäkringsrörelse, huvuddelen
av bolagets vinst. Med hänsyn härtill synas tillräckliga skäl föreligga
att, såsom Svenska försäkringsbolags riksförbund i sin framställning
den 21 oktober 1942 ifrågasatt, fritaga dylika bolag från skattskyldighet för
utdelning å aktier och andelar, vilka av bolaget innehavas som ett led i organisationen
av sin verksamhet. Jag förordar alltså att bestämmelser av sådan
innebörd meddelas och får samtidigt som min mening framhålla att
man synes av praktiska skäl kunna underlåta att komplicera dylika bestämmelsers
tillämpning med en föreskrift att denna skattefrihet skulle omfatta
allenast den del av utdelningen, som av bolaget föres vidare till delägarna
genom utdelning.
Vad härefter angår förslaget att utsträcka skattefriheten för utdelning till
aktiebolag, som driva livförsäkringsrörelse, innebära de nuvarande bestämmelserna
om skattskyldighet för utdelning att — om därvid bortses från den
mindre del av vinsten som tillföres aktieägarna -—- en i princip riktig beskattning
uppnås. Redan av detta skäl måste erinringar ur beskattningssynpunkt
vara att framställa mot förslaget i denna del. Härtill kommer att om
ändringar vidtagas i de bestämmelser, som beröra frågan om skatteplikt för
av livförsäkringsbolag uppburna intäkter, detta skulle kunna motivera en
omprövning av den schablonregel rörande beräkning av nettointäkt av livförsäkringsrörelse,
som genom beslut vid 1950 års riksdag upptagits i 30 §
kommunalskattelagen med anvisningar.
Vad slutligen angår det i vissa remissyttranden upptagna förslaget att utsträcka
skattefriheten för utdelning till ömsesidiga försäkringsbolag, skulle
genomförandet av ett sådant förslag innefatta ett avsteg från vedertagna
beskattningsprinciper, som jag icke vill förorda.
Jag förordar därför att skattefrihet för utdelning införes i den omfattning,
som riksförbundet påkallat i framställningen den 21 oktober 1942.
Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
61
V. Övriga frågor.
1. Förordningen om kupongskatt.
Kommittén. Kommittén framhåller att enligt 1 § i förordningen om kupongskatt
förelåge under vissa förutsättningar skyldighet att utgöra statlig
inkomstskatt i form av kupongskatt för utdelning a aktier i svenskt aktiebolag,
när den utdelningsberättigade vore fysisk person, vilken ej vore bosatt
eller icke stadigvarande vistades här i riket. Det hade för kommittén uppgivits
att denna skattskyldighet kringginges på så sätt, att den skattskyldige
överläte sina aktier på ett holdingbolag mot revers. I stället för genom utdelning
toge den skattskyldige därefter ut vinstmedlen genom ränta å reversen.
För denna ränta vore han icke skattskyldig till kommunal inkomstskatt
eller statlig inkomstskatt här i riket. Den av kommittén ifrågasatta författningsändringen
medförde att utdelningen visserligen bleve skattepliktig inkomst
hos holdingbolaget men denna bestämmelse bleve utan effekt, därest
bolaget tillätes skattefritt göra avdrag för ränta, som i själva verket vore utdelning.
Kommittén tillägger, att enligt kommitténs uppfattning förelåge här ett
bulvanförhållande i syfte att bereda den verklige ägaren av aktierna frihet
från kupongskatt. Jämlikt 1 § andra stycket sistnämnda förordning skulle
skyldighet att utgöra kupongskatt åligga utdelningsberättigad, som uppträdde
såsom bulvan för annan, i det att han huvudsakligen för dennes räkning
framträdde såsom ägare till aktie, å vilken utdelningen belöpte, för såvitt
bulvanförhållandet vore i strid med ett enligt lag gällande förbud eller det
avsåge att bereda obehörig förmån vid taxering till statlig inkomstskatt eller
kommunal inkomstskatt. Om bulvanförhållandet avsåge att bereda obehörig
frihet från kupongskatt, hade däremot den ifrågavarande bestämmelsen enligt
vad kommittén inhämtat icke ansetts tillämplig. Kommittén ansåge, att
ifrågavarande missförhållande enkelt och effektivt kunde avhjälpas därigenom,
att i sistnämnda bestämmelse efter ordet »obehörig» insattes orden
»frihet från kupongskatt eller» samt föresloge en dylik komplettering av
stadgandet. Denna författningsändring borde enligt kommitténs mening vidtagas
i så god tid, att den kunde tillämpas å utdelningar, som vore tillgängliga
för lyftning redan under år 1951.
Remissyttrandena. Förevarande förslag har tillstyrkts i samtliga remissyttranden,
dock att mellankommunala prövningsnämnden påpekat att av
kommittén åsyftat holdingbolag enligt vanligt språkbruk ej kunde betecknas
som bulvan, varför den föreslagna författningstexten borde omarbetas.
Departementschefen. Jag ansluter mig i princip till kommitténs förslag.
Det av mellankommunala prövningsnämnden gjorda påpekandet bör dock
iakttagas.
62
Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
2. Förordningen om skatt vid utskiftning av aktiebolags tillgångar.
Kammarrätten har erinrat om de år 1950 genomförda ändringarna i förordningen
om skatt vid utskiftning av aktiebolags tillgångar, vilka bland
annat innefattade vissa bestämmelser om lättnader i utskiftningsbeskattningen
vid fusion av aktiebolag i vissa fall. Vidare hade genomförts vissa
därav betingade ändringar i bestämmelserna rörande inkomsttaxeringen.
Från dessa lättnader hade emellertid undantagits svenska aktiebolag, som
dreve penningrörelse. Skälet därtill vore, att sådana bolag enligt gällande
bestämmelser vore underkastade kedjebeskattning. Därest i enlighet med
kommitténs förslag kedjebeskattningen inskränktes beträffande bolag, vilka
dreve bank- eller penningrörelse eller försäkringsrörelse, och dels utvidgades
till att omfatta familjebolag, syntes därav betingad ändring av de utav
kammarrätten åsyftade bestämmelserna rörande taxering till utskiftningsskatt
och för inkomst påkallad.
Departementschefen. Därest de av mig i det föregående förordade bestämmelserna
genomföras, uppkommer fråga om ändring i vissa delar av
t Öl ordningen om skatt vid utskiftning av aktiebolags tillgångar och av de
bestämmelser, som reglera inkomstbeskattningen vid vissa fall av fusion.
Kommittén har icke upptagit dessa spörsmål till behandling. Med hänsyn
till ämnets invecklade karaktär är jag icke beredd att nu framlägga något
förslag. Jag torde i stället få framdeles återkomma till dessa frågor.
De av mig i det föregående förordade ändringarna i kommunalskattelagen
och förordningen om statlig inkomstskatt synas böra bliva tillämpliga
fr. o. m. 1953 års taxering för inkomst. Med en sådan ikraftträdandebestämmelse
gives nödigt rådrum för avveckling av familjebolagens aktieinnehav.
Den föreslagna ändringen i kupongskatteförordningen bör däremot
träda i kraft dagen efter det författning i ämnet utkommit.
VI. Departementschefens hemställan.
I enlighet med vad i det föregående anförts ha inom finansdepartementet
upprättats förslag till
1) lag om ändrad lydelse av 54 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);
2) förordning angående ändrad lydelse av 7 § förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; samt
3) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 12 februari
1943 (nr 44) om kupongskatt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
6$
Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
Föredragande departementschefen hemställer, att förenämnda författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Lennart Eriksson.
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
Bihang 1.
1944 års allmänna skattekommittés förslag
till
lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas att---54 § kommunalskattelagen den 28 sep
tember
1928 samt anvisningarna till nämnda författningsrum skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives:
54 §.
Från skattskyldighet frikallas:
a) nedannämnda juridiska personer:
1. svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar av annan art
än i punkterna 2—4 nedan angivas:
för utdelning från svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar;
2. svenska aktiebolag, vilka driva bank- eller annan penningrörelse:
för utdelning å aktier i svenska aktiebolag och å andelar i svenska ekonomiska
föreningar, därest innehavet av aktierna eller andelarna utgjort ett
led i organisationen av aktiebolagets verksamhet eller utgöres av aktier, som
med Konungens särskilda tillstånd förvärvats för tillgodoseende av ett för
bankväsendet eller det allmänna gagneligt ändamål;
3. svenska aktiebolag, vilka driva försäkringsrörelse:
för utdelning å aktier i svenska aktiebolag och å andelar i svenska ekonomiska
föreningar, därest innehavet av aktierna eller andelarna utgjort ett
led i organisationen av aktiebolagets försäkringsrörelse;
4. svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, vilka direkt
eller genom förmedling av juridisk person huvudsakligen ägas eller på annat
därmed jämförligt sätt innehavas av en eller ett fåtal fysiska personer
under sådana förhållanden, att intresset av att uttaga vinstmedel i form
av utdelning år av underordnad betydelse (familjebolag):
för utdelning å aktier i svenska aktiebolag och å andelar i svenska ekonomiska
föreningar, därest innehavet av aktierna eller andelarna utgjort ett
led i organisationen av verksamhet, vilken icke väsentligen består i förvaltning
av fastighet eller av värdepapper eller annan därmed likartad lös egendom:
b)
medlem av---av kapital;
c) utlänning eller---förordning åtnjutits;
d) ägare av---avsedda ändamål;
e) i riket---—■ kommunal inkomstskatt.
Att personer — — -—• samma paragraf.
Konungen må, därest på grund av omständigheterna synnerliga skäl därtill
föranleda, medgiva familjebolag att för viss tid åtnjuta i a) punkt 1
hår ovan omförmäld skattefrihet för utdelningar från svenska aktiebolag
och svenska ekonomiska föreningar.
(Se vidare anvisningarna.)
Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
65
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952, dock att i samband med lagens
ikraftträdande följande skall iakttagas:
Inköper delägare i familjebolag inom tre år efter den dag denna lag trätt
i kraft av familj ebolaget ägda fastigheter eller värdepapper eller därmed
likartad lös egendom till ett pris icke understigande anskaffningsvärdet,
skall den omständigheten att tillgångarnas marknadsvärde vid överlåtelsen
överstiger nämnda pris icke medföra att inkomstskatt påföres för s. k. förtäckt
aktieutdelning eller för realisationsvinst. Därest delägaren i sin tur
försäljer de från familj ebolaget förvärvade tillgångarna skall vid tillämpning
av 35 § kommunalskattelagen vid bestämmande av tidpunkten för förvärvet
delägaren äga rätt att räkna familjebolagets fång som sitt eget. Vad
ovan sagts skall dock icke gälla i fråga om innehav av aktier och andelar
därest innehavet utgjort ett led i organisationen av verksamhet, vilken icke
väsentligen består i förvaltning av fastighet eller av värdepapper eller annan
därmed likartad lös egendom.
Består familj ebolags verksamhet helt eller till huvudsaklig del i förvaltning
av fast eller lös egendom, skall vad ovan sagts gälla endast om familjebolaget
upplöses inom tre år efter den dag denna lag trätt i kraft.
Konungen må medgiva, därest på grund av omständigheterna synnerliga
skäl därtill föranleda, att familjebolag viss tid efter den dag denna
lag trätt i kraft, må åtnjuta i 54 § a) punkt 1 omförmäld skattefrihet för
utdelningar från svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar.
Anvisningar
till 54 §.
1. Den befrielse---29 § 2 mom.
Med familjebolag förstås sådana svenska aktiebolag och svenska ekonomiska
föreningar, i vilka samtliga aktier eller andelar ägas av en enda
person eller av ett fåtal personer, oavsett om de tillhöra samma familj eller
icke. Begreppet familjebolag användes sålunda i vidsträckt bemärkelse och
inbegriper följaktligen icke endast aktiebolag och föreningar, vilka kunna
betecknas såsom familje- eller slåktbolag i egentlig mening utan åven alla
aktiebolag och ekonomiska föreningar med endast ett fåtal aktie- eller
andelsägare.
2. Till ledning---- följande exempel:
Dödsboet efter--- 300 kronor.
5 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 182.
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
1944 års allmänna skattekommittés förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 7 § och 9 § 2 mom.
förordningen om statlig inkomstskatt den 26 juli 1947
(nr 576).
Härigenom förordnas, att 7 §--- —- förordningen den 26 juli 1947 om
statlig inkomstskatt skall erhålla följande ändrade lydelse:
7 §•
Från skattskyldighet frikallas:
a) medlem av---kapital;
b) utlänning eller---förordning åtnjutits;
c) staten:----all inkomst;
d) landsting, kommuner---all inkomst;
e) akademier samt---all inkomst;
f) kyrkor, sjukvårdsinrättningar----av rörelse;
g) här ovan---avsedda ändamål;
h) nedannämnda juridiska personer:
1. svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar av annan art
än i punkterna 2—4 nedan angivas:
för utdelning från svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar;
2.
svenska aktiebolag, vilka driva bank- eller annan penningrörelse:
för utdelning å aktier i svenska aktiebolag och d andelar i svenska ekonomiska
föreningar, därest innehavet av aktierna eller andelarna utgjort
ett led i organisationen av aktiebolagets verksamhet eller utgöres av aktier,
som med Konungens särskilda tillstånd förvärvats för tillgodoseende av
ett för bankväsendet eller det allmänna gagneligt ändamål;
3. svenska aktiebolag, vilka driva försäkringsrörelse:
för utdelning å aktier i svenska aktiebolag och å andelar i svenska ekonomiska
föreningar, därest innehavet av aktierna eller andelarna utgjort
ett led i organisationen av aktiebolagets försäkringsrörelse;
4. svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, vilka direkt
eller genom förmedling av juridisk person huvudsakligen ägas eller på annat
därmed jämförligt sått innehavas av en eller ett fåtal fysiska personer
under sådana förhållanden, att intresset av att uttaga vinstmedel i form
av utdelning år av underordnad betydelse (familjebolag):
för utdelning å aktier i svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar,
därest innehavet av aktierna eller andelarna utgjort ett led i organisationen
av verksamhet, vilken icke väsentligen består i förvaltning av
fastighet eller av värdepapper eller annan därmed likartad lös egendom;
i) här i---statlig inkomstskatt.
Att personer--— samma paragraf.
67
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
Konungen må, därest på grund av omständigheterna synnerliga skål därtill
föranleda, medgiva familjebolag att för viss tid åtnjuta i h) punkt 1
hår ovan omförmåld skattefrihet för utdelningar från svenska aktiebolag
och svenska ekonomiska föreningar.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952. Vad som stadgas i
övergångsbestämmelserna till lagen den 1951 om ändring i kom
munalskattelagen,
skall äga motsvarande tillämpning jämväl vid taxering
till statlig inkomstskatt.
1944 års allmänna skattekommittés förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 12 februari
1943 (nr 44) om kupongskatt.
Härigenom förordnas, att 1 § förordningen om kupongskatt den 12 februari
1943 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
1 §•
Skyldighet att--— förvärvat aktien. _ .
Skyldighet att utgöra kupongskatt skall ock åligga utdelningsberättigad,
som uppträder såsom bulvan för annan, i det han huvudsakligen för dennes
räkning framträder såsom ägare till aktie, å vilken utdelningen belöper,
för såvitt bulvanförhållandet är i strid med ett enligt lag gällande förbud
eller det avser att bereda obehörig frihet från kupongskatt eller obehörig
förmån vid taxering till statlig inkomstskatt eller kommunal inkomstskatt.
Skyldighet att----statlig inkomstskatt.
I den utsträckning---erforderligt belopp.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.
68
Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
Bihang 2.
Reservanternas förslag
till
lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att 54 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 samt anvisningarna till nämnda lagrum skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
54 §.
Från skattskyldighet frikallas:
a) nedan nämnda juridiska personer:
1. svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar av annan art
än i punkterna 2 och 3 nedan angives:
för utdelningar från svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar,
dock med undantag varom i andra stycket förmäles;
2. svenska aktiebolag---= majoriteten---försäkringsrörelse;
b) medlem av--— = majoriteten---kommunal inkomstskatt.
Gora omständigheterna sannolikt, att svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk
förening direkt eller genom förmedling av annan juridisk person
innehar aktier i svenska aktiebolag eller andelar i svenska ekonomiska föreningar
i väsentligt syfte att bereda fysiska personer lindring i deras beskattning
här i riket, skall den under a) 1 omförmälda friheten från skattskyldighet
allenast gälla utdelning, som överföres till delägarna på sådant sätt, att
vad av dem uppburits hänföres till för delägarna här i riket skattepliktig
intäkt. °
Att personer---paragraf.
Anvisningar
till 54 §.
1. Den etc.---29 § 2 mom.
En förutsättning för tillämpning av 54 § andra stycket torde merendels
vara, att större delen av det ifrågavarande företagets aktie- eller andelskapital
äges av en person eller att företagets delägare eller flertalet av dem äro
inbördes förbundna genom nära släktskap eller andra personliga band eller
gemensamma intressen.
2. Till ledning--- 300 kronor.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.
Kungl. Maj:ts proposition nr 182.
69
Reservanternas förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 7 § förordningen om
statlig inkomstskatt den 26 juli 1947 (nr 576).
Härigenom förordnas, att 7 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig
inkomstskatt skall erhålla följande ändrade lydelse:
7 §•
Från skattskyldighet frikallas:
a) medlem av —--kapital;
b) utlänning eller — — — förordning åtnjutits:
c) staten —--all inkomst;
d) landsting, kommuner —---all inkomst;
e) akademier samt---— all inkomst;
f) kyrkor, sjukvårdsinrättningar —--av rörelse;
g) här ovan---avsedda ändamål;
h) nedan nämnda juridiska personer;
1. svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar av annan art
än i punkterna 2 och 3 nedan angives:
för utdelningar från svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar,
dock med undantag varom i andra stycket förmäles;
2. svenska aktiebolag---= majoriteten---försäkringsrörelse;
i) här i riket---inkomstskatt.
Göra omständigheterna sannolikt, att svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk
förening direkt eller genom förmedling av annan juridisk person
innehar aktier i svenska aktiebolag eller andelar i svenska ekonomiska föreningar
i väsentligt syfte att bereda fysiska personer lindring i deras beskattning
här i riket, skall den under h) 1 omförmälda friheten från skattskyldighet
allenast gälla utdelning, som överföres till delägarna på sådant sätt, att
vad av dem uppburits hänföres till för delägarna här i riket skattepliktig
intäkt.
Att personer---samma paragraf.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.
70
Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
Reservanternas förslag
till
förordning med provisoriska bestämmelser rörande beskattning
i samband med avveckling av vissa svenska aktiebolag och
svenska ekonomiska föreningar.
Kungl. Maj :t har, i överensstämmelse med riksdagens beslut, funnit gott
förordna som följer.
1 §•
Inköper den, som direkt eller genom förmedling av annan juridisk person
är delägare i svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening, under
något av de beskattningsår, för vilket taxering verkställes åren 1952—1954,
av bolaget eller föreningen sådana aktier eller andelar, varå utdelningen är
underkastad skatteplikt enligt vad i 54 § andra stycket kommunalskattelagen
sägs, till ett pris icke understigande bolagets eller föreningens anskaffningskostnad,
skall den omständigheten, att tillgångarnas marknadsvärde
vid överlåtelsen överstiger nämnda pris, icke medföra, att inkomstskatt
påföres för s. k. förtäckt utdelning å aktier eller för realisationsvinst.
Därest köparen sedermera försäljer de av bolaget eller föreningen förvärvade
tillgångarna, skall vid tillämpning av 35 § kommunalskattelagen vid bestämmande
av tidpunkten för förvärvet köparen äga rätt att räkna bolagets
fång som sitt eget.
Vad ovan stadgats skall ock gälla beträffande fastigheter och annan lös
egendom än i första stycket sägs, därest bolagets eller föreningens verksamhet
helt eller till huvudsaklig del består i förvaltning av fast eller lös egendom,
samt under förutsättning tillika dels att större delen av företagets aktie-
eller andelskapital äges av en person eller att företagets delägare eller
flertalet av dem äro inbördes förbundna genom nära släktskap eller andra
personliga band eller gemensamma intressen, dels ock att senast före utgången
av det beskattningsår, för vilket taxering äger rum år 1954, för
registrering anmälts, att bolaget eller föreningen trätt i likvidation.
2 §•
Vid taxering till utskiftningsskatt i samband med likvidation, anmäld
till registrering under något av i 1 § omförmälda beskattningsår, av aktiebolag,
som i samma lagrum avses, skall iakttagas, att därest bolaget ådagalägger,
att i det till sådan skatt beskattningsbara beloppet ingå vinstmedel,
vilka upptagits bland bolagets egna fonder eller synligt balanserade vinstmedel
å sådan tid, att, om likvidation samtidigt därmed anmälts för registrering,
utskiftningsskatt skulle ha utgått efter lägre skattesats än den vid taxeringstillfället
gällande, den lägre skattesatsen skall tillämpas å den mot dylika
vinstmedel svarande delen av det beskattningsbara beloppet.
3 §.
För tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas av
Kungl. Maj :t.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
71
Bihang 3.
PM
ang. vissa beskattningsfrågor i Storbritannien och Amerikas
Förenta Stater.
Storbritannien.
I Storbritannien utgå årligen tre inkomstskatter, som samtliga äro statliga.
Dels erlägges en allmän inkomstskatt (income tax), vilken är en proportionell
bottenskatt. Dels uttages dessutom, om årsinkomsten överstiger
2 000 pund, av fysiska personer en progressiv tilläggsskatt (surtax) samt av
juridiska personer en proportionell tilläggsskatt (profits tax).
Income tax utgår beträffande fysiska personer med 3 shillings per pund
för de första 50 punden av den beskattningsbara inkomsten, med 6 shillings
per pund för följande 200 pund samt med 9 shillings per pund å återstoden
av den beskattningsbara inkomsten. Juridiska personer erlägga income tax
med 9 shillings per pund, sålunda med 45 procent av nettointäkten. Surtax
utgår enligt en progressiv skala, som börjar med 2 shillings per pund för inkomst
mellan 2 000 och 2 500 pund samt slutar med 9 shillings 6 pence per
pund (47,5 procent) å den del av inkomsten, som överstiger 20 000 pund.
Profits tax utgår med högre skattesats, 30 procent, å utdelad vinst men med
allenast 10 procent å icke utdelad vinst. I vissa fall begränsas emellertid
skattesatsen till 10 procent även å utdelad vinst.
Ett i Storbritannien hemmahörande aktiebolag påföres skatt för hela sm
årsvinst oberoende av om den utdelas eller icke. Aktieägarna åsättas icke
income tax för erhållen utdelning, men bolaget är berättigat att vid utbetalning
av utdelningen avdraga den del av bolagets inkomstskatt, som belöper
på utdelad vinst. Fysiska personer äro skyldiga att erlägga surtax å uppburen
utdelning, allt för så vitt totalinkomsten överstiger 2 000 pund. Vid bestämmande
av den inkomst -—- överstigande 2 000 pund — varå profits tax skall
beräknas äro juridiska personer berättigade att avräkna erhållen utdelning,
om det utdelande bolaget självt är skattskyldigt till profits tax.
För att förhindra att fysiska personer, som uppbära aktieutdelning, genom
bildande av aktiebolag till vilka aktierna överföras undandraga sig surtax,
infördes genom Finance Act 1922 bestämmelser, som medföra att i Storbritannien
domicilierade aktiebolag i vissa fall kunna åsättas surtax. Förutsättningarna
härför äro dels att bolaget kontrolleras av icke fler än 5 personer
(s. k. controlled company) och dels att en skälig del av bolagets vinst
icke inom rimlig tid blivit utdelad till bolagets aktieägare, så att dessa
kunnat bliva taxerade till surtax. Med uttrycket controlled company avses
ett bolag, vari 5 eller färre personer antingen äga eller äro berättigade att
förvärva mer än 50 procent av röstberättigade aktier i bolaget eller av bolagets
aktiekapital, eller äga eller äro berättigade att förvärva så stor del av
aktiekapitalet, som berättigar dem att uppbära mer än 50 procent av bolagets
utdelade vinst. Följande personer anses i berörda sammanhang endast såsom
en person, nämligen släktingar (dock ej brors- eller systerbarn eller deras
avkomlingar), personer som äro delägare i dödsbo vari bolagets aktier inga,
delägare i handelsbolag in. fl. Vidare föreskrives att såsom controlled com
-
72
Kungl. Maj. ts proposition nr 182.
party icke skall anses ett bolag vars röstberättigade aktier till mer än 50
procent ägas av ett annat bolag, om detta andra bolag — moderbolaget -—
icke är ett controlled company.
Vid avgörandet av frågan huruvida ett bolag skall anses hava utdelat en
skälig del av sin vinst eller icke, skall hänsyn tagas till omständigheterna i
varje särskilt fall, således bl. a. till storleken av normalt uppkommande förpliktelser
i bolagets verksamhet samt av investeringar som få anses nödvändiga
eller tillrådliga för rörelsens konsolidering och utveckling.
Beträffande bolag vars inkomst huvudsakligen består av kapitalinkomst
(s. k. investment companies) gälla vissa särskilda bestämmelser. Sålunda
räknas, vid bestämmandet av huruvida ett dylikt bolag skall anses såsom
controlled company eller icke, bolagets långivare till personer vilka kontrollera
bolaget. Om i ett investment company, när detsamma sedermera
avvecklas, 5 eller färre personer skulle vara berättigade att i egenskap av
aktieägare eller långivare mottaga mer än hälften av de av bolagets tillgångar,
vilka stode till förfogande för utskiftning till dylika personer, så
räknas bolaget såsom ett controlled company.
Taxering till surtax i nu berörda avseende åsättes bolagets aktieägare men
i bolagets namn. Härvid sammanlägges aktieägarens under året verkligen
åtnjutna inkomst med viss del av bolagets vinst, nämligen den del, som beräknas
hava utgjort honom tillkommande utdelning efter avdrag för belopp,
som eventuellt redan utdelats. Å det sålunda erhållna beloppet påföres surta^L
(under förutsättning, givetvis, att detta belopp överstiger 2 000 pund). Vid
skattens uträknande beräknas utdelningen utgöra aktieägarens toppinkomst.
Skatten erlägges av bolaget så framt icke aktieägarna föredraga att själva
betala densamma. Uraktlåter bolaget att betala skatten kan den indrivas från
aktieägarna.
Amerikas Förenta Stater.
Till förbundsstaten erläggas årligen av såväl fysiska som juridiska personer
dels en allmän inkomstskatt (normal tax) och dels en tilläggsskatt (surtax).
För vissa bolag tillkomma speciella tilläggsskatter, vilka drabba icke
utdelad bolagsvinst.
Beträffande ensamstående fysiska personer utgå för inkomst under kalenderåret
1950 normal tax och surtax enligt en kombinerad progressiv
skala, som börjar med belopp å högst 2 000 dollars, varå skatt uttages med
17,4 procent, samt slutar med belopp överstigande 200 000 dollars, varå skatten
är 143 656 dollars för 200 000 dollars jämte 84,35 procent av överskottet.
Det sammanlagda beloppet av normal tax och surtax får emellertid aldrig
överstiga 80 procent av nettoinkomsten.
Beträffande i Förenta Staterna hemmahörande juridiska personer utgå
för inkomst under kalenderåret 1950 normal tax med 23 procent samt surtax
— å belopp överstigande 25 000 dollars —- med 19 procent. För inkomst under
beskattningsår som löpa från den 1 juli 1950 eller senare dag äro skattesatserna
25 respektive 20 procent.
Ett aktiebolags årsvinst är föremål för dubbelbeskattning, enär vinsten
beskattas såväl hos bolaget som, i den mån den utdelas, hos aktieägarna.
Juridiska personer erhålla emellertid avdrag från bruttoinkomsten med 85
procent av det belopp, som erhållits i utdelning från i Förenta Staterna hemmahörande
juridiska personer, vilka själva äro föremål för inkomstbeskattning.
Avdraget skall dock aldrig överstiga 85 procent av nettoinkomsten. Berörda
avdrag får icke åtnjutas vid beräkning av de speciella tilläggsskatter,
som åvila vissa bolag. Dessa skatter äro följande.
73
Kungl. Maj.ts proposition nr 182.
a) Särskild surtax å bolag, som bildats för att aktieägarna skola undgå
surtax (surtax on improper accumulations of surplus). Alla bolag — med
undantag för amerikanska och utländska »personal holding companies» —
skola årligen erlägga en särskild tilläggsskatt, om de bildats eller begagnas
i avsikt att undvika att deras aktieägare eller aktieägarna i något annat
bolag — t. ex. ett moderbolag — åsättas surtax och i sådant syfte ackumulera
i stället för att utdela uppkomna vinster. Avsikt att undgå att aktieägare
påföras surtax anses vara för handen, om bolaget endast är ett hotdingbolag
eller ett kapitalägande bolag (holding or investment company)
och bolaget icke kan visa, att det icke bildats eller begagnas för nämnda
ändamål. . . , , . . ,
Den särskilda tilläggsskatten utgår med 27,5 procent a beloppet av icke
utdelad nettoinkomst, då denna icke överstiger 100 000 dollars samt med 38,5
procent å outdelad nettoinkomst överstigande nämnda belopp.
b) särskild surtax å amerikanskt personal holding company.
Härmed förstås en amerikansk juridisk person av vars bruttointäkt minst
80 procent utgöres av inkomst av kapital och dylikt. Sådant holdingbolag är
skyldigt att årligen erlägga en särskild tilläggsskatt på outdelad nettoinkomst,
oberoende av anledningen till att utdelning icke verkställts.
Skatten utgår med 75 procent å de första 2 000 dollars samt därefter med
85 procent. . ,
En amerikansk kommentator har framhållit, att denna osedvanligt harda
beskattning kan leda till att nu berörda bolag för att undvika beskattningen
kunna nödgas verkställa utdelningar, som stå^ i strid med bolagslagarna
i många amerikanska stater. Det har även papekats, att det vore
förvånande att personal holding companies fortfarande finnas, ehuru det
uppenbarligen varit kongressens avsikt att lagstifta ihjäl sådana bolag.
c; Särskild surtax å regulated investment company.
Detta är ett kapitalägande holdingbolag vars bruttointäkt till minst 90 procent
består av utdelningar, räntor och vinster från försäljning eller dylikt
av aktier eller andra värdepapper. För att ett dylikt holdingbolag skall anses
som ett regulated investment company krävs emellertid även bland annat,
att mindre än 30 procent av bolagets bruttoinkomst härrör från försäljning
av värdepapper, som innehavts under kortare tid än tre manader.
Berörda bolag erlägga förutom normal tax och surtax enligt samma skattesatser
som andra bolag även en särskild tijläggsskatt, som i regel utgår
med 25 procent av icke utdelade realisationsvinster.
Stockholm i mars 1951.
Börje Villard.
G Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 1S2.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1951:243 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgift m. m. s. 10 i texten