Sök i Ratio Lex

Angående ändrade bestämmelser rörande avgångsåldern för civila anställningshavare i statens tjänst, m. m

1951-03-30 · 62 sidor, varav 61 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 61 av 62 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1951:184, Angående ändrade bestämmelser rörande avgångsåldern för civila anställningshavare i statens tjänst, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

1

Nr 184.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ändrade bestämmelser

rörande avgångsåldern för civila anställningshavare

i statens tjänst, m. m.; given Stockholms

slott den 30 mars 1951.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels godkänna härvid fogade förslag till

1) förordning om ändrade bestämmelser rörande avgångsåldern för civila

statstjänstemän, m. m.;

2) kungörelse om ändring i 1947 års tjänstepensionsreglemente för de

högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 (nr 418);

3) kungörelse om ändring i 1947 års familjepensionsreglemente för de

högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 (nr 419);

4) kungörelse om ändring i 1947 års tjänstepensionsreglemente för folkskolan

den 30 juni 1947 (nr 420);

5) kungörelse om ändrad lydelse av 10 § och 13 § 2 mom. 1947 års familj

epensionsreglemente för folkskolan den 30 juni 1947 (nr 421);

6) kungörelse om ändring i 1947 års tjänstepensionsreglemente för arbetare

den 30 juni 1947 (nr 422); samt

7) kungörelse om ändrad lydelse av 9 § och 12 § 2 mom. 1947 års familj

epensionsreglemente för arbetare den 30 juni 1947 (nr 423);

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

John Lingman.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 184.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I huvudsaklig överensstämmelse med ett av 1948 års pensionsålderskommitté

i betänkande den 29 december 1950 framlagt förslag förordas i propositionen,

att det nuvarande systemet med fasta pensionsåldersgränser ersättes

med en anordning med pensioneringsperioder, omfattande ett, två

eller tre år. Under pensioneringsperioden skall det i allmänhet vara befattningshavarens

ensak att bestämma den närmare tidpunkten för sin avgång.

Befattningshavarens rätt att avgå före pensioneringsperiodens övre gräns

skall emellertid motsvaras av en möjlighet för vederbörande myndighet att

tillse, att befattningshavarens tjänstgöring icke fortgår längre än att han kan

på tillfredsställande sätt fullgöra sin tjänst.

De reguljära pensioneringsperioderna skola enligt propositionen vara tre

till antalet och i princip omfatta

pensioneringsperiod I tiden från uppnådda 60 år till uppnådda 63 år,

pensionerings period II tiden från uppnådda 63 år till uppnådda 65 år, och

pensioneringsperiod III tiden från uppnådda 65 år till uppnådda 66 år.

För de fall, då en lägre avgångsålder än 60 år är erforderlig, skall finnas

en särskild pensioneringsperiod IV, omfattande den tid, som för varje särskilt

fall bestämmes.

I propositionen föreslås, att angivna system nu skall vinna tillämpning

beträffande civila anställningshavare i statens tjänst samt för befattningshavare

underkastade pensionsreglementena för de högre kommunala skolorna

och folkskolan. I fråga om de övriga befattningshavarkategorier, som

omfattas av det statliga pensionsväsendet, avses förslag skola föreläggas

1952 års riksdag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

3

Förslag

till

förordning om ändrade bestämmelser rörande avgångsåldern

för civila statstjänstemän, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I stället för vad i 6, 7 och 11 §§, 13 § 2 mom., 14 § 1 mom. och 19 §

1 mom. 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente den 30 juni 1947 (nr

416) stadgas skola för civila statstjänstemän gälla de i 2—7 §§ denna förordning

meddelade bestämmelserna.

2 §•

(I stället för 6 § 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente.)

1 mom. Ordinarie innehavare av domarämbete, med undantag av vattenrättsingenjör,

är skyldig att avgå från tjänsten, därest han

a) uppnått en levnadsålder, som med två år överstiger hans ålder vid ingången

av den i 3 § omförmälda, för honom gällande pensioneringsperioden,

eller ock under tillhopa sex månader efter sistnämnda tidpunkt åtnjutit

tjänstledighet av annan anledning än för fullgörande av offentligt uppdrag;

b) till följd av olycksfall i tjänsten befinnes för framtiden oförmögen att

på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst; eller

c) oavbrutet under två på varandra följande år åtnjutit tjänstledighet

av annan anledning än för fullgörande av offentligt uppdrag samt befinnes

till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte i andra fall än under b) sägs

eller till följd av nedsatt arbetsförmåga för framtiden oförmögen att på tillfredsställande

sätt sköta sin tjänst.

2 mom. Annan ordinarie tjänsteman än i 1 mom. avses är skyldig att avgå

från tjänsten, därest han

a) i fråga om tjänsteman, som tillsatts medelst fullmakt eller konstitutorial,

uppnått en levnadsålder, som motsvarar den övre gränsen av den i

3 § omförmälda, för honom gällande pensioneringsperioden;

b) till följd av olycksfall i tjänsten befinnes för framtiden oförmögen

att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst; eller

c) till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte i andra fall än under b)

sägs eller till följd av nedsatt arbetsförmåga befinnes för framtiden oförmögen

att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst.

Finner i fall, varom under b) och c) här ovan förmäles, den myndighet,

som äger pröva frågan om tjänstemannens rätt att komma i åtnjutande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

av pension, anledning antaga att tjänstemannen kan tjänstgöra i sådan annan

befattning, till vilken han må vara pliktig att låta förflytta sig, skall

frågan, huruvida förflyttning lämpligen bör ske, underställas Kungl. Maj :ts

prövning eller, där prövningen av nämnda fråga enligt Kungl. Maj :ts beslut

ankommer på myndigheten, av denna upptagas till avgörande.

Vad i detta moment stadgats skall icke föranleda inskränkning i den vidsträcktare

avgångsskyldighet, som på grund av beslut av Kungl. Maj :t och

riksdagen må vara för viss tjänsteman gällande.

3 mam. Därest det ur tjänstesynpunkt finnes önskvärt, att tjänsteman,

som avses i 2 inom., efter uppnåendet av den för honom gällande pensioneringsperiodens

övre gräns tages i anspråk för fullgörande av arbetsuppgifter,

som ålegat honom i hans senast innehavda befattning, må medgivande

kunna lämnas honom att kvarstå i tjänst under ytterligare högst två år,

dock allenast så länge han är fullt tjänstduglig. Fråga om dylikt medgivande

prövas av Kungl. Maj :t.

4 mom. Befinnes i 2 mom. avsedd tjänsteman, som tillsatts medelst fullmakt

eller konstitutorial och för vilken högst fem år återstå till uppnåendet

av pensioneringsperiodens nedre gräns, urståndsatt att på ett tillfredsställande

sätt fullgöra sina tjänståligganden och är ej sådant fall för handen,

varom i 2 mom. första stycket sägs, må Kungl. Maj :t förklara honom skyldig

att avgå från tjänsten och entlediga honom.

Tjänsteman, som genom lagakraftägande dom befunnits skyldig till förfarande,

varå avsättning kunnat följa, men som jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen

förklarats fri från ansvar, må av Kungl. Maj :t jämväl i annat fall

än i nästföregående stycke sägs förklaras skyldig att avgå samt entledigas.

5 mom. I 2 inom. avsedd, medelst fullmakt eller konstitutorial tillsatt

tjänsteman, som uppnatt den för honom gällande pensioneringsperiodens

nedre gräns, må av den myndighet, som äger att från tjänsten avskeda,

förklaras skyldig att avgå från tjänsten och entledigas, därest han befunnits

icke kunna på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden eller

hans bibehållande i tjänst på grund av arbetsuppgifternas särskilda art anses

innebära risk för hans eller andras säkerhet eller hälsa. Detsamma skall

gälla, därest tjänstemannens avgång finnes önskvärd i samband med genomförande

av omorganisation, berörande hans tjänsteställe, eller rationalisering

av arbetsförhållandena därstädes.

6 mom. Icke-ordinarie tjänsteman må ej bibehållas i sin befattning, därest

han

a) uppnått en levnadsålder, som motsvarar den övre gränsen av den i

3 § omförmälda, för honom gällande pensioneringsperioden, Kungl. Maj :t

obetaget att i fail, som avses i 3 mom., medgiva bibehållande i befattningen

ytterligare högst två år, dock allenast så länge han är fullt tjänstduglig;

b) till följd av olycksfall i tjänsten befinnes för framtiden oförmögen

att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst; eller

c) till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte i andra fall än under b) sägs

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

5

eller till följd av nedsatt arbetsförmåga befinnes för framtiden oförmögen

att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst.

I fall, varom under b) eller c) här ovan förmäles, skall bestämmelsen i

2 mom. andra stycket äga motsvarande tillämpning.

3 §.

(I stället för 7 § 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente.)

För ordinarie befattning, som tillsättes medelst fullmakt eller konstitutorial,

så ock för icke-ordinarie befattning med undantag av befattningarna

såsom chef för bank- och fondinspektionen eller sparbanksinspektionen skall

gälla den pensioneringsperiod, som av Kungl. Maj :t för befattningen fastställts.

Har ordinarie tjänsteman utan något sitt förvållande förflyttats till tjänst,

för vilken gäller annan pensioneringsperiod än den för hans tidigare tjänst

stadgade, skall dock den nya pensioneringsperioden icke tillämpas å honom,

såframt han icke inom viss, av Kungl. Maj :t bestämd tid anmäler sin önskan

om tillämpning beträffande honom av pensioneringsperioden för den

nya tjänsten.

Pensioneringsperioderna omfatta

pensioneringsperiod I tiden från utgången av den kalendermånad, varunder

tjänstemannen uppnår 60 års ålder, till utgången av den kalendermånad,

varunder han uppnår 63 års ålder,

pensioneringsperiod II tiden från utgången av den kalendermånad, varunder

tjänstemannen uppnår 63 års ålder, till utgången av den kalendermånad,

varunder han uppnår 65 års ålder,

pensioneringsperiod II tiden från utgången av den kalendermånad, varunder

tjänstemannen uppnår 65 års ålder, till utgången av den kalendermånad,

varunder han uppnår 66 års ålder, samt

pensioneringsperiod IV den tid, som för varje särskilt fall blivit bestämd.

4 §•

(I stället för 11 § 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente.)

1 mom. Rätt att vid avgång från tjänsten komma i åtnjutande av tjänstepension

tillkommer tjänsteman, som avses i 3 avd. 1 kap. 1947 års allmänna

t j änstepensionsreglemente,

a) därest han avgår efter den för honom gällande pensioneringsperiodens

inträde och sådant fall som under b) eller c) sägs icke föreligger (ålderspension);
b)

i fall som avses i 2 § 1 mom. b), 2 § 2 mom. första stycket b) eller 2 §

6 mom. första stycket b) (invalidpension); samt

c) i fall som avses i 2 § 1 mom. c), 2 § 2 mom. första stycket c) eller 2 §

6 mom. första stycket c), så ock där tjänsteman med tillämpning av bestämmelserna

i 2 § 4 mom. förklarats skyldig att avgå (sjukpension).

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Härvid iakttages dock

a) att tjänsteman icke må komma i åtnjutande av invalid- eller sjukpension,

därest han i den ordning, varom i 2 § 2 mom. andra stycket förmäles,

prövats lämpligen böra förflyttas till annan befattning; samt

b) att ordinarie tjänsteman, som med frånträdande av tjänstens utövande

innehar icke-ordinarie befattning, ej må, därest båda befattningarna äro

förenade med tjänstepensionsrätt enligt nämnda reglemente, komma i åtnjutande

av tjänstepension vid avgång allenast från den icke-ordinarie befattningen

och ej heller vid samtidig avgång från båda tjänsterna bekomma

mer än eu pension.

2 mom. Befattningshavare, som tidigast fem år före uppnåendet av pensioneringsperiodens

nedre gräns frivilligt avgår ur tjänst, må kunna av

Kungl. Maj :t medgivas rätt att därvid komma i åtnjutande av tjänstepension

(förtidspension), därest avgången finnes icke vara stridande mot statens intressen

och under förutsättning tillika att han innehar minst det antal tjänstår,

som erfordras för erhållande av hel pension.

Vid tjänstårsberäkning för det ändamål, som i första stycket avses, skola

tjänståren beräknas utan iakttagande av föreskrifterna i 15 § 1 mom. andra

och tredje styckena 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente eller de

motsvarande föreskrifter, som må gälla på grund av stadgandet i 15 § 2 mom.

samma reglemente.

Genom fullmakt tillsatt tjänsteman, som är innehavare av förtroendesyssla

enligt § 35 regeringsformen, må ock av Kungl. Maj :t kunna medgivas rätt

att komma i åtnjutande av förtidspension, därest tjänstemannen entledigas

utan att han själv därom uttryckt önskan och utan att skyldighet att avgå

från tjänsten föreligger på grund av i denna förordning meddelade bestämmelser.

5 §•

(I stället för 13 § 2 mom. 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente.)

Har för ordinarie tjänst ändring skett beträffande pensioneringsperiod,

tjänstepensionsunderlag eller för hel pension erforderligt antal tjänstår, varom

förmäles i 16 § 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente (tjänstålder),

må grundbeloppet av tjänstepension för den som omedelbart före

ändringen innehade tjänsten icke understiga det belopp, vartill det skulle

hava beräknats, därest ändringen icke ägt rum och, i fall där för tjänsten

föreskrivits lägre pensioneringsperiod, såsom tjänstår fått tillgodoräknas den

tid, som utgör skillnaden mellan de båda pensioneringsperiodernas övre gränser.

Såsom villkor för åtnjutande av den sist avsedda förmånen skall dock

vid bestämmande av ålderspension gälla, att tjänstemannen kvarstått i sin

tjänst intill utgången av den senast för tjänsten föreskrivna pensioneringsperioden.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande ordinarie

tjänsteman, som utan något sitt förvållande förflyttats till annan tjänst.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

6 §•

(I stället för 14 § 1 mom. 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente.)

Såsom tjänstepensionsunderlag skall vid bestämmandet av tjänstepension

för tiden intill den månad, varunder pensionstagaren uppnår 67 års

ålder, tillämpas det belopp (begijnnelseunderlag), som enligt 14 § 2 eller 3

mom. 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente gäller för den befattning

från vilken avgången sker, samt för tiden därefter det belopp (slutunderlag),

som erhålles genom minskning av begynnelseunderlaget med

792 kronor, såframt ej Kungl. Maj :t i särskilt fall förordnar om lägre avdrag.

Har den tjänst, från vilken avgången äger rum, innehafts under kortare

tid före pensioneringsperiodens utgång än tre år, må dock, där ej Kungl.

Maj :t annorlunda förordnar, vid bestämmandet av ålders- eller förtidspension

icke tillämpas högre begynnelse- eller slutunderlag än ,som motsvarar

en tredjedel av sammanlagda beloppet av de högsta begynnelse- respektive

slutunderlag, vilka må hava varit för tjänstemannen gällande under vart

och ett av de närmast före avgången förflutna, före pensioneringsperiodens

utgång infallande tre åren på grund av därunder innehavd, med tjänstepensionsrätt

förenad anställning.

7 §•

(I stället för 19 § 1 mom. 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente.)

Grundbeloppet av förtidspension, varom förmäles i 4 § 2 mom. första

stycket, bestämmes enligt de i 16 § 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente

angivna grunderna men skall för tiden intill ingången av den för

tjänstemannen gällande pensioneringsperioden vara minskat med Vi» eller,

där för hel pension erfordras 25 tjänstår, 1/im för varje full eller påbörjad

fjärdedel av år, som vid avgångstillfället återstått till nämnda tidpunkt.

8 §•

Beträffande civila statstjänstemän skall vad i 13 § 3 mom. andra stycket

1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente stadgas i fråga om pensionsålder

i stället avse pensioneringsperiod samt vad i 15 § 1 mom. första stycket

ävensom 17 och 18 §§ samma reglemente stadgas i fråga om pensionsålderns

inträde i stället avse pensioneringsperiodens utgång.

9 §•

I stället för de i 32 § 1 mom. 1., 2 mom. 1. första stycket och 3 mom. 2.

1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente meddelade föreskrifterna rörande

pensionsålderns inträde skall gälla följande.

Pensioneringsperioden omfattar tiden från utgången av det kalenderhalvår,

varunder tjänstemannen uppnått den levnadsålder som motsvarar den

för tjänsten gällande pensioneringsperiodens nedre gräns, till utgången av

det kalenderhalvår, varunder han uppnått den levnadsålder som motsvarar

samma periods övre gräns.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 184.

Avgång under pensioneringsperioden må äga rum endast vid utgången

av kalenderhalvår, därest icke avgången påkallas av nedsatt arbetsförmåga

eller den myndighet, som äger att från tjänsten entlediga, eljest finner skäl

medgiva att avgången .sker under kalenderhalvåret.

10 §.

Beträffande familjepension åt efterlevande till civil statstjänsteman skall

vad i 8 § 2 mom. och 3 mom. andra stycket samt 15 § 2 mom. första och

andra styckena 1947 års allmänna familjepensionsreglemente den 30 juni

1947 (nr 417) stadgas i fråga om pensionsålder eller pensionsålderns inträde

i stället avse pensioneringsperiod respektive pensioneringsperiodens inträde

samt vad i 10 § första stycket under c) samma reglemente stadgas i fråga

om pensionsålderns inträde i stället avse pensioneringsperiodens utgång.

Därjämte skall i fråga om sådan pension i stället för vad i 13 § 1 mom.

andra stycket under e) nämnda reglemente stadgas gälla, att såsom pensioneringsperiod

skall räknas tiden från utgången av den kalendermånad, varunder

befattningshavaren uppnått eller skulle hava uppnått 65 års ålder,

till utgången av den kalendermånad, varunder han uppnått eller skulle hava

uppnått 66 års ålder.

11 §•

Hänvisning till sådant stadgande i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente

eller 1947 års allmänna familjepensionsreglemente, som ersatts

med bestämmelse i denna förordning, .skall beträffande civila statstjänstemän

eller familjepension åt efterlevande till civila statstjänstemän

avse sistnämnda bestämmelse.

Denna förordning träder i kraft den 20 juni 1951, då 32 § 2 mom. 1.

andra stycket 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente upphör att

gälla.

Förslag

till

kungörelse om ändring i 1947 års tjänstepensionsreglemente för

de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 (nr 418).

Härigenom förordnas, att 2, 5, 6 och 9 §§, 11 § 2 mom., 12 § 1 mom., 13 §

1 mom. samt 15—17 §§ 1947 års tjänstepensionsreglemente för de högre

kommunala skolorna den 30 juni 19471 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

2 §.

Dar ordinarie lärare utan något sitt förvållande förflyttas till befattning,

som avses i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente eller 1947 års

tjänstepensionsreglemente för folkskolan, skall i fråga om pensionerings1

Senaste lydelse av 9 §, se 1949: 257.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

9

period, tjänstepensions grundbelopp och tjänstelivräntas belopp hänsyn tagas

till de för den tidigare innehavda befattningen gällande bestämmelserna

på sätt och i den omfattning, som angivas i 7 § 1 mom., 13 § 2 mom., 25 §

2 mom. 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente respektive 5 § 2 inom.,

10 § 2 mom. och 19 § 2 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente för folkskolan.

5 §.

1 mom. Ordinarie lärare---därest han

a) uppnått en levnadsålder, som motsvarar den övre gränsen av den i

6 § omförmälda, för honom gällande pensioneringsperioden;

b) till följd----sin befattning.

Finner i---Kungl. Maj :ts prövning.

2 mom. Därest det ur tjänstesynpunkt finnes önskvärt, att ordinarie lä
rare

efter uppnåendet av den för honom gällande pensioneringsperiodens

övre gräns tages i anspråk för fullgörande av arbetsuppgifter, som ålegat

honom i hans senast innehavda befattning, må medgivande kunna lämnas

honom att kvarstå i tjänst under ytterligare högst två år, dock allenast så

länge han är fullt tjänstduglig. Fråga om dylikt medgivande prövas av

Kungl. Maj :t. *

3 mom. Befinnes ordinarie lärare, för vilken högst fem år återstå till

uppnåendet av pensioneringsperiodens nedre gräns, urståndsatt att på tillfredsställande

sätt fullgöra sina tjänståligganden, och är ej sådant fall för

handen, varom i 1 mom. första stycket sägs, må Kungl. Maj :t förklara

honom skyldig att avgå från befattningen och entlediga honom.

Lärare, som--- — samt entledigas.

4 mom. Ordinarie lärare, som uppnått den för honom gällande pensioneringsperiodens

nedre gräns, må av den myndighet, som äger att från tjänsten

avskeda, förklaras skyldig att avgå från tjänsten och entledigas, därest

han befunnits icke kunna på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden

eller hans bibehållande i tjänst på grund av arbetsuppgifternas

särskilda art anses innebära risk för hans eller andras säkerhet eller hälsa.

Detsamma skall gälla, därest hans avgång finnes önskvärd i samband med

genomförande av omorganisation, berörande hans tjänsteställe, eller rationalisering

av arbetsförhållandena därstädes.

5 mom. Extra ordinarie — — — därest han

a) uppnått en levnadsålder, som motsvarar den övre gränsen av den i

6 § omförmälda, för honom gällande pensioneringsperioden, Kungl. Maj :t

obetaget, att i fall, som avses i 2 inom., medgiva bibehållande i befattningen

ytterligare högst två år, dock allenast så länge han är fullt tjänstduglig;

b) till följd — -—- — sin befattning.

I fall----motsvarande tillämpning.

6 §•

För lärarbefattning, som avses i detta reglemente, gäller den pensioneringsperiod,

som av Kungl. Maj :t för befattningen fastställts. Avgång under

pensioneringsperioden må äga rum endast vid utgången av kalender
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

halvår, därest icke avgången påkallas av nedsatt arbetsförmåga eller den

myndighet, som äger att från befattningen avskeda, eljest finner skäl

medgiva att avgången sker under kalenderhalvåret.

Pensioneringsperioderna omfatta

pensioncringsperiod 1 tiden från utgången av det kalenderhalvår, varunder

läraren uppnår 60 års ålder, till utgången av det kalenderhalvår, varunder

han uppnår 63 års ålder,

pensioneringsperiod II tiden från utgången av det kalenderhalvår, varunder

läraren uppnår 63 års ålder, till utgången av det kalenderhalvår, varunder

han uppnår 65 års ålder,

pensioneringsperiod III tiden från utgången av det kalenderhalvår, varunder

läx-aren uppnår 65 års ålder, till utgången av det kalenderhalvår, varunder

han uppnår 66 års ålder, samt

pensioneringsperiod IV den tid, som för varje särskilt fall blivit bestämd.

9 §•

1 mom. Rätt att---- avsedd lärare,

a) därest han avgår efter den för honom gällande pensioneringsperiodens

inträde och sådant fall som under b) eller c) sägs icke föreligger (ålderspension)

;

b) i fall —• -—- — avgå (sjukpension).

Härvid iakttages---en pension.

2 mom. Lärare, som tidigast fem år före uppnåendet av pensioneringsperiodens

nedre gräns frivilligt avgår från sin befattning, må kunna av

Kungl. Maj :t medgivas rätt att därvid komma i åtnjutande av tjänstepension

(förtidspension), därest avgången finnes icke vara stridande mot det

allmännas intresse och under förutsättning tillika, att han innehar minst

30 tjänstår.

11 §•

2 mom. Har för ordinarie lärarbefattning ändring skett beträffande pensioneringsperiod,

tjänstepensionsunderlag eller för hel pension erforderligt

antal tjänstår, varom förmäles i 14 § (tjänstålder), må grundbeloppet av

tjänstepension för den som omedelbart före ändringen innehade befattningen

likväl icke understiga det belopp, vartill det skulle hava beräknats, därest

ändringen icke ägt rum och, i fall där för tjänsten föreskrivits lägre pensioneringsperiod,

såsom tjänstår fått tillgodoräknas den tid, som utgör skillnaden

mellan de båda pensioneringsperiodernas övre gränser. Såsom villkor

för åtnjutande av sist avsedda förmån skall dock vid bestämmande av

ålderspension gälla, att läraren kvarstått i sin tjänst intill utgången av den

senast för tjänsten föreskrivna pensioneringsperioden.

Vad sålunda — — — avsedd befattning.

I fråga —--- mom. stadgas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

12 §.

1 mom. Såsom tjänstepensionsunderlag--— lägre avdrag.

Har den befattning, från vilken avgången äger rum, innehafts under kortare

tid före pensioneringsperiodens utgång än tre år, må dock, där ej

Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, vid bestämmandet av ålders- respektive

förtidspension icke tillämpas högre begynnelse- eller slutunderlag än

som motsvarar en tredjedel av sammanlagda beloppet av de högsta begynnelse-

respektive slutunderlag, vilka må hava varit för läraren gällande under

vart och ett av de närmast före avgången förflutna, före pensioneringsperiodens

utgång infallande tre åren på grund av därunder innehavd, med

pensionsrätt förenad anställning.

13 §.

1 mom. Såsom tjänstår må tillgodoräknas tid före pensioneringsperiodens

utgång, under vilken lärare varit underkastad detta reglemente.

Vid tjänstårsberäkningen---å lönen.

Av tid---mot nedsättningen.

15 §.

Grundbeloppet av invalidpension motsvarar det för läraren gällande begynnelse-

respektive slutunderlaget. Beträffande lärare, som avgår efter

pensioneringsperiodens utgång, skall likväl grundbeloppet bestämmas enligt

de i 14 § angivna grunderna.

16 §.

Grundbeloppet av sjukpension bestämmes enligt de i 14 § angivna grunderna.

Grundbeloppet skall dock utgöra lägst 75 procent av begynnelse- respektive

slutunderlaget, i den mån beloppet icke härigenom överstiger grundbeloppet

av den ålderspension, som skulle hava tillkommit läraren, därest

han under oförändrade förhållanden kvarstått i sin befattning till pensioneringsperiodens

utgång.

17 §.

Grundbeloppet av förtidspension motsvarar det för läraren gällande begynnelse-

respektive slutunderlaget men skall för tiden intill ingången av

pensioneringsperioden vara minskat med Vis» för varje full eller påbörjad

fjärdedel av år, som vid avgångstillfället återstått till nämnda tidpunkt.

Denna kungörelse träder i kraft den 20 juni 1951.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kiingl. Maj:ts proposition nr 184.

Förslag

till

kungörelse om ändring i 1947 års familjepensionsreglemente för

de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 (nr 419).

Härigenom förordnas, att 8 § 2 mom., 10 §, 12 § 1 mom. och 14 § 2 mom.

1947 års familjepensionsreglemente för de högre kommunala skolorna den

30 juni 19471 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

8 §•

2 mom. Har för ordinarie lärarbefattning ändring skett beträffande pensioneringsperiod,

familjepensionsunderlag eller för hel tjänstepension erforderligt

antal tjänstår, må familjepensionstalet i fråga om den som omedelbart

före ändringen innehade befattningen likväl icke understiga det belopp,

vartill det skulle hava beräknats, därest ändringen icke ägt rum.

Vad sålunda----förenad befattning.

I fråga —--mom. stadgas.

10 §.

Såsom tjänstår---under a); samt

c) tid, som från dödsfallet eller avgången från befattningen må hava

återstått till pensioneringsperiodens utgång.

12 §.

1 mom. Beträffande familjepension---motsvarande tillämpning.

Härvid skall ---tjänstår; samt

b) att såsom pensioneringsperiod skall räknas tiden från utgången av det

kalenderhalvår, varunder befattningshavaren uppnått eller skulle hava uppnått

65 års ålder, till utgången av det kalenderhalvår, varunder han uppnått

eller skulle hava uppnått 66 års ålder.

14 §.

2 mom. Familjepensionstalet för livränta bestämmes, där ej annat föranledes

av vad här nedan stadgas, till ett belopp motsvarande så stor del av det

för läraren senast gällande familj epensionsunderlaget, som antalet vid avgången

uppnådda fulla eller påbörjade fjärdedels tjänstår av det slag, varom

i 10 § a) och b) förmäles, utgör av 120 eller — där vid avgången uppnådda

tjänstår, utökade med tid, som från avgången må hava återstått till

pensioneringsperiodens inträde, uppgå till mer än 120 fulla eller påbörjade

fjärdedels tjänstår — av det större tal, som uppkommer genom berörda utökning.

1 Senaste lydelse av 10 § och 12 § 1 mom., se 1948:592.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

I fråga om beräkning av tjänstår samt tid för pensioneringsperiodens inträde

för ordinarie lärare, vilken tillika är rektor, skola härvid stadgandena

i 12 § 1 mom. andra stycket lända till efterrättelse.

Vid beräkning---två tredjedelar.

I övrigt---motsvarande tillämpning.

Denna kungörelse träder i kraft den 20 juni 1951.

Förslag

till

kungörelse om ändring i 1947 års tjänstepensionsreglemente för

folkskolan den 30 juni 1947 (nr 420).

Härigenom förordnas, att 4, 5 och 8 §§, 11 § 1 mom., 12 § 1 mom. samt

14—16 §§ 1947 års tjänstepensionsreglemente för folkskolan den 30 juni

19471 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §•

1 mom. Såframt ej ----därest han

a) uppnått en levnadsålder, som motsvarar den övre gränsen av den i

5 § omförmälda, för honom gällande pensioneringsperioden;

b) till följd ----— sin befattning.

Finner i-----skolöverstyrelsens prövning.

2 mom. Därest det ur tjänstcsynpunkt finnes önskvärt, att ordinarie befattningshavare

efter uppnåendet av den för honom gällande pensioneringsperiodens

övre gräns tages i anspråk för fullgörande av arbetsuppgifter,

som ålegat honom i hans senast innehavda befattning, må medgivande

kunna lämnas honom att kvarstå i tjänst under ytterligare högst två år,

dock allenast så länge han är fullt tjänstduglig. Fråga om dylikt medgivande

prövas av Kungl. Maj :t. Vad nu stadgats skall äga motsvarande till

lämpning i fråga om bibehållande i tjänst av extra ordinarie befattningshavare

efter utgången av pensioneringsperioden.

3 mom. Befinnes ordinarie befattningshavare, för vilken högst fem år

återstå till uppnåendet av pensioneringsperiodens nedre gräns, urståndsatt

att på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden och är ej sådant

fall för handen, varom i 1 mom. första stycket sägs, må Kungl. Maj :t

förklara honom skyldig att avgå och entlediga honom.

Befattningshavare, som —• --samt entledigas.

4 mom. Ordinarie befattningshavare, som uppnått den för honom gällande

pensioneringsperiodens nedre gräns, må av den myndighet, som äger

att från tjänsten avskeda, förklaras skyldig att avgå från tjänsten och entledigas,

därest han befunnits icke kunna på tillfredsställande sätt fullgöra

1 Senaste lydelse av 8 §, se 1949: 259.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

sina tjänståligganden eller hans bibehållande i tjänst på grund av arbetsuppgifternas

särskilda art anses innebära risk för hans eller andras säkerhet

eller hälsa. Detsamma skall gälla, därest hans avgång finnes önskvärd i

samband med genomförande av omorganisation, berörande hans tjänsteställe,

eller rationalisering av arbetsförhållandena därstädes.

5 §.

För befattning, som avses i detta reglemente, gäller den pensioneringsperiod,

som av Kungl. Maj :t för befattningen fastställts. Avgång under pensioneringsperioden

må äga rum endast vid utgången av redovisningsår,

därest icke avgången påkallas av nedsatt arbetsförmåga eller den myndighet,

som äger att från befattningen entlediga, eljest finner skäl medgiva att

avgången sker under redovisningsåret.

Har ordinarie befattningshavare utan något sitt förvållande förflyttats till

befattning, för vilken gäller annan pensioneringsperiod än den för hans tidigare

befattning stadgade, skall dock den nya pensioneringsperioden icke

tillämpas å honom, såframt han icke inom viss, av Kungl. Maj :t bestämd

tid anmäler sin önskan om tillämpning beträffande honom av pensioneringsperioden

för den nya befattningen.

Pensioneringsperioderna omfatta

pensioneringsperiod I tiden från utgången av det redovisningsår, varunder

befattningshavaren uppnår 60 års ålder, till utgången av det redovisningsår,

varunder han uppnår 63 års ålder,

pensioneringsperiod II tiden från utgången av det redovisningsår, varunder

befattningshavaren uppnår 63 års ålder, till utgången av det redovisningsår,

varunder han uppnår 65 års ålder,

pensioneringsperiod III tiden från utgången av det redovisningsår, varunder

befattningshavaren uppnår 65 års ålder, till utgången av det redovisningsår,

varunder han uppnår 66 års ålder, samt

pensioneringsperiod IV den tid, som för varje särskilt fall blivit bestämd.

8 §•

1 mom. Rätt att ---— avsedd befattningshavare,

a) därest han avgår efter den för honom gällande pensioneringsperiodens

inträde och sådant fall som under b) eller c) sägs icke föreligger (ålderspension)

;

b) i fall---avgå (sjukpension).

Härvid iakttages--— en pension.

2 mom. Befattningshavare, som tidigast fem år före uppnåendet av pensioneringsperiodens

nedre gräns frivilligt avgår från sin befattning, må

kunna av Kungl. Maj :t medgivas rätt att därvid komma i åtnjutande av

tjänstepension (förtidspension), därest avgången finnes icke vara stridande

mot det allmännas intresse och under förutsättning tillika, att han innehar

minst 30 tjänstår.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

11 §•

1 mom. Såsom tjänstepensionsunderlag — — -— lägre avdrag.

Har den befattning, från vilken avgången äger rum, innehafts under kortare

tid före pensioneringsperiodens utgång än tre år, må dock, därest ej

Kungl. Maj :t annorlunda förordnar, vid bestämmandet av ålders- eller förtidspension

icke tillämpas högre begynnelse- eller slutunderlag än som

motsvarar en tredjedel av sammanlagda beloppet av de högsta begynnelserespektive

slutunderlag, vilka må hava varit för befattningshavaren gällande

under vart och ett av de närmast före avgången förflutna, före pensioneringsperiodens

utgång infallande tre åren på grund av därunder innehavd,

med tjänstepensionsrätt förenad anställning.

I fråga om ålders- eller förtidspension för distriktsöverlärare må, där

ej Kungl. Maj :t annorlunda förordnar, ej tillämpas högre begynnelse- eller

slutunderlag än som motsvarar medeltalet för år räknat av de högsta begynnelse-

respektive slutunderlag, som varit för honom gällande under vart

och ett av de senaste tre åren före pensioneringsperiodens utgång eller dessförinnan

inträffande avgång ur tjänst.

12 §.

1 mom. Såsom tjänstår må tillgodoräknas tid före pensioneringsperiodens

utgång, under vilken befattningshavare varit underkastad detta reglemente.

Vid tjänstårsberäkningen---å lönen.

14 §.

Grundbeloppet av invalidpension motsvarar det för befattningshavaren

gällande begynnelse- respektive slutunderlaget. Beträffande befattningshavare,

som avgår efter pensioneringsperiodens utgång, skall likväl grundbeloppet

bestämmas enligt de i 13 § angivna grunderna.

15 §.

Grundbeloppet av sjukpension bestämmes enligt de i 13 § angivna grunderna.

Grundbeloppet skall dock utgöra lägst 75 procent av begynnelserespektive

slutunderlaget i den mån beloppet icke härigenom överstiger

grundbeloppet av den ålderspension, som skulle hava tillkommit befattningshavaren,

därest han under oförändrade förhållanden kvarstått i sin

befattning till pensioneringsperiodens utgång.

16 §.

Grundbeloppet av förtidspension motsvarar det för befattningshavaren

gällande begynnelse- respektive slutunderlaget men skall för tiden intill

ingången av pensioneringsperioden vara minskat med ylw för varje full

eller påbörjad fjärdedel av år, som vid avgångstillfället återstått till nämnda

tidpunkt.

Denna kungörelse träder i kraft den 20 juni 1951.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av 10 § och 13 § 2 mom. 1947 års

familjepensionsreglemente för folkskolan den 30 juni 1947

(nr 421).

Härigenom förordnas, att 10 § och 13 § 2 mom. 1947 års familjepensionsreglemente

för folkskolan den 30 juni 1947 skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

10 §.

Såsom tjänstår---— under a); samt

c) tid, som från dödsfallet eller avgången från befattningen må hava återstått

till pensioneringsperiodens utgång.

13 §.

2 mom. Familjepensionstalet för livränta bestämmes, där ej annat föranledes

av vad här nedan stadgas, till ett belopp motsvarande så stor del av

det för befattningshavaren senast gällande familj epensionunderlaget, som

antalet vid avgången uppnådda fulla eller påbörjade fjärdedels tjänstår av

det slag, varom i 10 § a) och b) förmäles, utgör av 120 eller — där vid avgången

uppnådda tjänstår, utökade med tid som från avgången må hava

återstått till pensioneringsperiodens inträde, uppgå till mer än 120 fulla eller

påbörjade fjärdedels tjänstår — av det större tal, som uppkommer genom

berörda utökning.

Vid beräkning---två tredjedelar.

I övrigt---motsvarande tillämpning.

Denna kungörelse träder i kraft den 20 juni 1951.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

17

Förslag

till

kungörelse om ändring i 1947 års tjänstepensionsreglemente för

arbetare den 30 juni 1947 (nr 422).

Härigenom förordnas, att 1 § 1 mom., 4 § 2 mom., 6 och 7 §§, 12 § 1 och

3 mom. samt 14 och 15 §§ 1947 års tjänstepensionsreglemente för arbetare

den 30 juni 19471 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

1 mom. Detta reglemente---och förvärvskälla.

Såsom förutsättning---anställningen gäller en arbetstid av normal

omfattning;

c) att arbetaren uppnått en levnadsålder av minst 21 och högst 63 år;

samt

d) att arbetaren--- — vilken gäller en arbetstid av normal omfattning.

Vid tillämpning--—- föregående arbetsgivaren.

Vad i---äga tillämpning.

4 §•

2 mom. Arbetare må ej vinna uppflyttning till högre pensionsgrupp, då

mindre än tre år återstå till tiden för utgången av den i 7 § angivna pensioner

in gsperioden.

Där arbetare--— förstnämnda pensionsgrupp.

6 §•

Rätt att---därest han

a) avgår från anställningen efter den i 7 § angivna pensioneringsperiodens

inträde och sådant fall som under b) eller c) sägs icke föreligger (ålderspension)

;

b) till följd ----förvärvskälla (sjukpension).

I fråga---föregående arbetsgivaren.

7 §•

Pensioneringsperioden omfattar tiden från utgången av den kalendermånad,

under vilken arbetaren uppnår 60 års ålder, till utgången av den kalendermånad,

under vilken han uppnår 63 års ålder.

12 §.

1 mom. Såsom tjänstår må tillgodoräknas sådan tid före pensioneringsperiodens

utgång, under vilken arbetaren varit underkastad detta reglemente.

Vid tjänstårsberäkningen skall dock avdrag göras för tid, räknad efter

kalendervecka, under vilken arbetaren av annan anledning än ledighet för

offentligt uppdrag eller militärtjänstgöring icke varit berättigad åtnjuta någon

avlöning.

1 Senaste lydelse av 6 §, se 1949: 261.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 184.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

3 mom. I fråga---skall gälla,

a) att såsom tjänstår må tillgodoräknas två tredjedelar av tid, under vilken

arbetare efter uppnådd ålder av 18 år men före pensioneringsperiodens

utgång i statens tjänst innehaft sådan anställning, vilken utgjort hans huvudsakliga

sysselsättning och förvärvskälla, dock att på prövning av den

myndighet, som har att fastställa pensionen, skall bero huruvida och i vad

mån reduktion bör vidtagas vid tillgodoräkning av anställningstid, varunder

för arbetaren ej gällt en arbetstid av normal omfattning; samt

b) att på---föregående arbetsgivaren.

14 §.

Grundbeloppet av invalidpension motsvarar det för arbetaren gällande begynnelse-

respektive slutunderlaget. Beträffande arbetare, vars anställning

upphör efter pensioneringsperiodens utgång, skall likväl grundbeloppet bestämmas

enligt de i 13 § angivna grunderna.

15 §.

Grundbeloppet av sjukpension bestämmes enligt de i 13 § angivna grunderna.

Grundbeloppet skall dock utgöra lägst 75 procent av7 begynnelse- respektive

slutunderlaget, i den mån beloppet icke härigenom överstiger grundbeloppet

av den ålderspension, som skulle hava tillkommit arbetaren, därest

han med oförändrat pensionsunderlag kvarstått i sin anställning till pensioneringsperiodens

utgång. I fråga om säsongarbetare skall därvid anställningen

beräknas hava för tidén intill pensioneringsperiodens utgång haft

samma omfattning, som varit i medeltal för arbetaren gällande under de

fem senast förflutna kalenderår, under vilka anställning innehafts.

Denna kungörelse träder i kraft den 20 juni 1951.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

19

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av 9 § och 12 § 2 mom. 1947 års

familjepensionsreglemente för arbetare den 30 juni 1947

(nr 423).

Härigenom förordnas, att 9 § och 12 § 2 mom. 1947 års familjepensionsreglemente

för arbetare den 30 juni 1947 skola erhålla ändrad lydelse pa sätt

nedan angives.

9 §.

Såsom tjänstår---arbetare; samt

b) tid, som från dödsfallet eller anställningens upphörande må hava återstått

till pensioneringsperiodens utgång.

1 fråga---- anställning innehafts.

12 §.

2 mom. Familjepensionstalet för livränta bestämmes, där ej annat föranledes

av vad här nedan stadgas, till ett belopp, motsvarande så stor del av

det för arbetaren senast gällande familjepensionsunderlaget, som antalet vid

avgången uppnådda fulla eller påbörjade fjärdedels tjänstår av det slag, varom

i 9 § första stycket a) förmäles, utgör av 120 eller — där vid avgången

uppnådda tjänstår, utökade med tid som från anställningens upphörande må

hava återstått till pensioneringsperiodens inträde, uppgå till mer än 120

fulla eller påbörjade fjärdedels tjänstår — av det större tal, som uppkommer

genom denna utökning.

Vid beräkning---två tredjedelar.

I övrigt---motsvarande tillämpning.

Denna kungörelse träder i kraft den 20 juni 1951.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Mapt

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 mars

1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,

Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Nygren.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för civildepartementet, statsrådet Lingman, fråga om ändrade bestämmelser

rörande avgångsåldern för civila anställningshavare i statens tjänst

m. m. samt anför följande.

I. Inledning.

De nuvarande reglerna angående pensionsålder för civila befattningshavare

i statens tjänst ha i huvudsak tillämpats sedan år 1935. Vid åtskilliga

tillfällen har motionsledes i riksdagen framförts förslag som syftat till en

höjning av pensionsåldrarna. Detta var fallet bl. a. vid 1940, 1941, 1943, 1944

och 1945 års riksdagar. I sina utlåtanden över motionerna anförde bankoutskottet,

att befolkningsutvecklingen och andra faktorer inom en icke alltför

avlägsen framtid kunde aktualisera frågan om en allmän höjning av pensionsåldrarna

men att några omedelbara åtgärder i detta hänseende ej vore

påkallade. Tills vidare syntes det enligt utskottets mening vara till fyllest

att utnyttja de möjligheter till beviljande av anstånd med avsked, som pensionsreglementena

medgåve. Utskottet hänvisade jämväl till ovissheten om

utvecklingen på arbetsmarknaden efter krigets slut.

Spörsmålet behandlades även av 1946 års statsrevisorer, som efter en undersökning

rörande anståndsinstitutets användning konstaterade, att bestämmelserna

om anstånd med avsked icke lett till åsyftat resultat. Andra

medel måste därför tillgripas för att i möjligaste mån avhjälpa bristen på

arbetskraft inom statsförvaltningen. Med hänsyn härtill och eftersom läget

på arbetsmarknaden då kunde bättre bedömas, ansågo statsrevisorerna, att

hinder icke längre borde möta att frågan om höjning av pensionsåldrarna

för såväl tjänstemän som arbetare i statens tjänst ånyo upptoges till prövning.

1947 års riksdag hemställde därefter (skr. nr 329), att Kungl. Maj:t

ville föranstalta om en förutsättningslös utredning beträffande förevarande

problem. Bankoutskottet vid samma riksdag uttalade i anledning av motioner

om utredning rörande en höjning av pensionsåldrarna, att en viss höj
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

21

ning utan större olägenheter syntes vara möjlig att vidtaga. Särskilt gällde

detta beträffande flertalet av de grupper, för vilka fastställts en pensionsålder

av 60 år eller därunder. Eftersom riksdagen redan anhållit om en

utredning av frågan om pensionsåldrarna, syntes motionerna emellertid icke

påkalla någon riksdagens åtgärd.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 maj 1948 tillkallade dåvarande

chefen för finansdepartementet fyra utredningsmän med uppdrag

att verkställa utredning i fråga om pensionsåldern för anställningshavare i

statens tjänst in. fl. ävensom därmed sammanhängande spörsmål. Utredningsmännen,

vilka antagit benämningen 1948 års pensionsålderskommittéj

ha den 29 december 1950 avlämnat betänkande med utredning och förslag

rörande avgångsåldern för civila anställningshavare i statens tjänst m. in.

(stencilerat). Kommittén har därvid meddelat, att den avser att såsom en

andra etapp i sitt arbete framlägga förslag beträffande avgångsåldern för

militär och civilmilitär personal samt rörande det antal tjänstår, som fordras

för erhållande av hel pension, ävensom reglerna för förtidspensionering.

Över kommitténs förslag ha utlåtanden avgivits av Svea hovrätt, försvarets

civilförvaltning, marinförvaltningen, chefen för marinen, socialstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret, kammarrätten, statistiska

centralbyrån, riksräkenskapsverket, statens sakrevision, generaltullstyrelsen,

skolöverstyrelsen, skogsstyrelsen, rikets allmänna kartverk, medicinalstyrelsen,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Hallands, Örebro, Gävleborgs

och Norrbottens län, statens lönenämnd, statens avtalsnämnd, statens pensionsanstalt,

generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

domänstyrelsen, försvarets fabriksstyrelse samt styrelserna

för Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet och

Svenska stadsförbundet.

Ytterligare ett sextiotal myndigheter och institutioner, som beröras av förslaget,

ha avgivit yttranden rörande avgångsåldern för de under dessa myndigheter

och institutioner lydande befattningshavarna.

Jag torde i detta sammanhang även få anmäla, att 1950 års besparingsutredning

i skrivelse den 2 november 1950 förordat, att frågan om höjning av

pensionsåldrarna för de statliga befattningshavarna skulle påskyndas så att

höjningen kunde träda i kraft den 1 juli 1951.

II. Gällande bestämmelser.

Såsom förut nämnts överensstämma de nuvarande reglerna angående

pensionsålder, vilka innebära principiell likställighet mellan manliga och

kvinnliga befattningshavare, väsentligen med de föreskrifter i detta hänseende,

som år 1935 infördes i civila tjänstepensionsreglementet. Enligt 1947 års

1 Utredningsmännen äro överdirektören G. A. O. N. Bouveng, tillika ordförande, kanslirådet

S. J. G. Ericsson, översten K. .1. A. Silfverberg ocli ledamoten av riksdagens andra kammare

S. P. Svensson.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

allmänna tjänstepensionsreglemente utgör pensionsåldern 60 år för tjänstemän

tillhörande högst 16 lönegraden och 65 år för tjänstemän inom högre

lönegrader. För åtskilliga befattningar — såväl högre som lägre — finnes

dock stadgad särskild pensionsålder, vilken mestadels utgör 63 år.

För lärarbefattning, som avses i 1947 års tjänstepensionsreglemente för de

högre kommunala skolorna, är pensionsåldern 65 år.

Enligt 1947 års tjänstepensionsreglemente för folkskolan utgör pensionsåldern

63 år för befattningshavare i lägst 18 lönegraden samt 60 år för övriga

befattningshavare.

För arbetare i statens tjänst, underkastad 1947 års tjänstepensionsreglemente

för arbetare, gäller en pensionsålder av 60 år.

Ordinarie anställningshavare, underkastad allmänna tjänstepensionsreglementet,

tjänstepensionsreglementet för folkskolan eller tjänstepensionsreglementet

för de högre kommunala skolorna, vilken till följd av olycksfall i

tjänsten eller eljest till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte eller på grund

av nedsatt arbetsförmåga befinnes för framtiden oförmögen att på tillfredsställande

sätt sköta sin tjänst, är — därest förflyttning till annan tjänst

icke anses böra ifrågakomma — skyldig att avgå mot åtnjutande av sjukpension.

Befinnes tjänsteman, för vilken högst fem år återstå till pensionsålderns

inträde, urståndsatt att på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänsteåligganden,

må Kungl. Maj :t, även om förhållande som nyss sagts ej föreligger,

förklara honom skyldig att avgå från sin tjänst och entlediga honom.

Nu berörda bestämmelser ha emellertid icke avseende å ordinarie innehavare

av domarämbete. För sådan tjänsteinnehavare inträder skyldighet att avgå

dels därest han till följd av olycksfall i tjänsten befinnes för framtiden oförmögen

att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst, dels ock därest han oavbrutet

under två på varandra följande år åtnjutit tjänstledighet av annan

anledning än för fullgörande av offentligt uppdrag samt befinnes till följd

av sjukdom, vanförhet eller lyte eller på grund av nedsatt arbetsförmåga

för framtiden oförmögen att på tillfredsställande sätt sköta tjänsten.

Enligt de för nu ifrågavarande anställningshavare gällande bestämmelserna

angående kvarstående i tjänst efter pensionsålderns inträde må den myndighet,

som äger att från tjänsten avskeda, då synnerliga skäl därtill äro,

medgiva ordinarie tjänsteman anstånd med avsked efter pensionsålderns inträde,

så länge han är fullt tjänstduglig, dock icke längre tid än sammanlagt

ett år. Då särskilda omständigheter det föranleda, må Kungl. Maj :t medgiva

kvarstående i tjänst längre tid efter pensionsålderns inträde än vad nyss angivits,

dock icke i något fall längre än sammanlagt tre år efter nämnda tidpunkt.

I fråga om icke-ordinarie befattningshavare föreskrives, att tjänstemannen

icke må bibehållas i sin befattning, därest han uppnått en levnadsålder,

som med ett år överstiger hans ålder vid pensionsålderns inträde, Kungl.

Maj :t dock obetaget att, då särskilda omständigheter det föranleda, medgiva

bibehållande i befattningen ytterligare sammanlagt högst två år. Ickeordinarie

befattningshavare må ej heller behållas i sin befattning, om han

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

till följd av olycksfall i tjänsten eller eljest till följd av sjukdom, vanförhet,

lyte eller på grund av nedsatt arbetsförmåga befinnes för framtiden oförmögen

att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst.

För ordinarie innehavare av domarämbete, med undantag av vattenrättsingenjör,

gälla i fråga om kvarstående i tjänst särskilda regler så till vida,

att befattningshavaren är skyldig att avgå från tjänsten först sedan han uppnått

en levnadsålder, som med två år överstiger hans ålder vid pensionsålderns

inträde. Skyldighet att avgå inträder dock om befattningshavaren

under tillhopa sex månader efter uppnåendet av pensionsåldern åtnjutit

tjänstledighet av annan anledning än för fullgörande av offentligt uppdrag.

Kvarstående i tjänst efter särskild ansökan av befattningshavaren och prövning

av vederbörande myndighet ifrågakommer icke beträffande ordinarie

domarpersonal.

Enligt tillämpningsföreskrifterna till tjänstepensionsreglementet för arbetare

bör arbetare icke bibehållas i anställningen efter pensionsålderns inträde.

Vederbörande verks styrelse eller, efter dess bestämmande, annan

myndighet vid verket äger dock låta anstå med entledigandet av arbetare,

som prövas kunna på tillfredsställande sätt utföra honom åliggande arbete,

efter uppnåendet av pensionsåldern, då svårighet föreligger att på annat sätt

tillgodose förefintligt behov av arbetskraft eller eljest synnerliga skäl därtill

äro och bibehållandet kan ske utan att föranleda permittering av arbetare

eller entledigande av sådan arbetare, som vid avgången icke kommer

i åtnjutande av pension. På Kungl. Maj:ts prövning skall emellertid bero,

om och i vad mån verksstyrelse eller annan myndighet på grund av förhållanden

på arbetsmarknaden eller andra särskilda omständigheter må låta

anstå med entledigande längre tid än två år efter pensionsålderns inträde.

Anställningshavare som trots bestående förmåga att på tillfredsställande

sätt fullgöra sina åligganden i förtid frivilligt avgår ur tjänst, förlorar normalt

sin rätt till pension men blir berättigad att vid 65 års ålder eller vid

dessförinnan inträffad varaktig arbetsoförmåga tillträda s. k. tjänstelivränta.

Därest i fråga om befattningshavare, underkastad allmänna tjänstepensionsreglementet,

tjänstepensionsreglementet för folkskolan eller tjänstepensionsreglementet

för de högre kommunala skolorna vid avgången högst fem

år återstå till pensionsålderns inträde, kan dock Kungl. Maj:t medgiva

tjänstemannen rätt att komma i åtnjutande av en efter vissa grunder avkortad

förtidspension under förutsättning att avgången finnes icke vara stridande

mot statens intressen. Såsom villkor för dylik förtidspensionering gäller

tillika i princip, att befattningshavaren innehar för erhållande av hel pension

erforderligt antal tjänstår. I tjänstepensionsreglementet för arbetare

ingå icke några bestämmelser om förtidspension.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

III. Huvudgrunderna av 1948 års pensionsålderskommittés

förslag och motiven därför.

1948 års pensionsålderskommittés förslag innebar i fråga om pensionsåldrarna

i huvudsak följande.

Såsom pensionsålder skall gälla icke såsom nu en viss dag utan i stället

en viss period omfattande 1, 2 eller 3 år. Under denna period skall det i allmänhet

vara befattningshavarens ensak att bestämma den närmare tidpunkten

för sin avgång. Befattningshavarens rätt att avgå före uppnåendet av

pensioneringsperiodens övre gräns skall emellertid motsvaras av en möjlighet

för vederbörande myndighet att tillse, att befattningshavarens tjänstgöring

icke fortgår längre än att han kan på tillfredsställande sätt fullgöra sin

tjänst.

De reguljära pensioneringsperioderna skola enligt förslaget vara tre till

antalet och omfatta

pensionerings period 1 tiden från uppnådda 60 år till uppnådda 63 år;

pensionerings period 11 tiden från uppnådda 63 år till uppnådda 65 år; och

pcnsioneringsperiod 111 tiden från uppnådda 65 år till uppnådda 66 år.

För de fall, då en lägre avgångsålder än 60 år är erforderlig, skall finnas

en särskild pensioneringsperiod IV. Denna periods omfattning till tiden skall

icke vara fixerad, utan för var och en av de befattningar, som hänföras till

denna period, skall angivas avgångsperiodens omfattning.

Sedan jag sålunda redogjort för de huvudsakliga grunderna i kommitténs

förslag rörande pensionsåldrarna, torde jag få övergå till att lämna en närmare

redogörelse för detta förslag och motiven därför.

1. Befolkningsutvecklingen.

Kommittén har uttalat, att avvägningen av pensionsåldrarna enligt kommitténs

uppfattning visserligen i första hand bör ske under beaktande av

effektivitetssynpunkter, men att det samtidigt är i hög grad angeläget att

de bestämmelser, som reglera möjligheterna att taga i anspråk den äldre arbetskraften,

utformas så smidigt att en anpassning efter läget å arbetsmarknaden

kan ske.

I sistnämnda hänseende har kommittén framhållit att beslutet år 1934 om

de nuvarande pensionsåldrarna fattades under starkt hänsynstagande till då

rådande läge på arbetsmarknaden ävensom till den prognos rörande den

fortsatta utvecklingen, som man under intrycket av 1930-talets ekonomiska

världskris ansåg sig kunna ställa. Utvecklingen har emellertid sedermera

gått åt helt motsatt håll och överskottet på arbetskraft har avlösts av en betydande

brist på arbetskraft. Svårigheten att fylla behovet av arbetskraft

inom såväl stats- och kommunalförvaltningen som det enskilda näringslivet

sammanhänger självfallet med konjunkturutvecklingen. Att med någon

större grad av sannolikhet ställa en prognos, huruvida denna utveckling

kommer att fortsätta eller om den kommer att stagnera eller möjligen förbytas

i en konjunkturavmattning, anser kommittén vara uteslutet.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Med större grad av säkerhet finner kommittén det vara möjligt att beräkna

den antagliga befolkningsutvecklingen ett eller annat decennium framåt.

På grundval av statistiska centralbyråns redogörelse för folkräkningen den

31 december 1945 (del VI, tabell K) har kommittén i följande tabell sammanställt

folkmängdstalen i åldersgrupperna 20—65 år samt 65 år och däröver

vid utgången av vissa år.

Åldersgrupp

a) 20—65 ..

b) 65—

b) i % av a)

1945

4 125 210

660 472

16

Folkmängd vid utgången av ar

1950

4 171 600

719 900

17

1955

4 157 900

786 200

18

1960

4 129 000

852 000

21

1965

4 211 400

924 400

22

Av tabellen framgår att, medan folkmängden i åldersgrupperna 20—65 år

under den ifrågavarande tidsperioden beräknas öka från 4 125 210 till

4 211 400 eller med c:a 2 procent, folkmängden i åldersgrupperna 65 år och

däröver ökar från 660 472 till 924 400, d. v. s. med c:a 40 procent.

Sedd ur försörjningssynpunkt innebär den sålunda beräknade utvecklingen

av befolkningens fördelning på olika åldersgrupper en väsentligt ökad

belastning för de yngre åldrarna. Kommittén anför vidare, att man av de

lämnade uppgifterna även torde berättigas till den slutsatsen, att — med

hänsyn till befolkningsutvecklingen — någon lättnad i de nuvarande svårigheterna

för staten, kommunerna och det enskilda näringslivet att fylla förefintlig

brist på arbetskraft icke torde vara att emotse. En dylik lättnad synes

kunna inträda allenast genom en minskad efterfrågan på arbetskraft

eller genom ianspråktagande i ökad utsträckning av äldre arbetskraft.

Kommittén framhåller, att en avsevärd del av de statliga anställningshavarna

på grund av de nuvarande pensionsåldersbestämmelserna avgår ur

tjänst redan vid 60 eller 63 års ålder och således under den sista delen av

de högre åldersgrupperna. Värdet ur arbetskraftssynpunkt av ett utnyttjande

intill högre ålder av sist avsedda''befattningshavares arbetskraft är självfallet

beroende på antalet dylika befattningshavare. Någon närmare beräkning

av storleksordningen av denna personalgrupp föreligger icke. En viss

antydan om denna storleksordning erhålles dock ur folkräkningsmaterialet,

varur kommittén hämtat följande uppgifter angående folkmängden i åldersgrupp

60—65 år.

Folkmängd

inom åldersgrupp 60—

-65 år vid

utgången

av år

1945

1950

1955

1960

1965

Män ........

143 900

155 800

168 000

185 000

202 500

Kvinnor......

156 513

171 800

183 100

197 600

212 900

Summa

300 422

327 600

351 100

383 100

415 400

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Åldersgruppen 60—65 år skulle således under 20-årsperioden 1945—1965

oka från 300 422 till 415 400, d. v. s. med c:a 38 procent. Uppdelat på män

och kvinnor blir procenttalet c:a 41 för män och 36 för kvinnor.

Med hänsyn till att bankoutskottet vid 1934 års riksdag upptog frågan om

och i vad mån den konstaterade ökningen av medellivslängden utgjorde skäl

mot en nedsättning av de dåvarande pensionsåldrarna har kommittén ansett

det vara av värde att ur den officiella statistiken redovisa följande uppgifter

angående den återstående medellivslängden vid födelsen under härefter

angivna år.

Med hänsyn till den betydelse, som — på sätt den föregående redogörelsen

antyder vid prövningen av framkomna förslag om höjning av gällande

pensionsåldrar tidigare tillmätts systemet med beviljande av anstånd

med avsked, bär kommittén ansett det erforderligt att såsom ett led i sina

överväganden i fråga om den lämpligaste utformningen av pensionsåldersbestämmelserna

för statstjänstemännen söka bilda sig en uppfattning om

anståndsinstitutets praktiska användbarhet. Kommittén har i sådant syfte

från en del statliga verk och inrättningar, nämligen riksförsäkringsanstalten,

pensionsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, tullverket, patentoch

registreringsverket, statens sinnessjukhus, karolinska sjukhuset, serafimerlasarettet

samt affärsverken, infordrat uppgifter om antalet befattningshavare,

som under åren 1944—1948 uppnått pensionsåldern och erhållit

anstånd med avsked, samt undersökt förhållandet mellan detta antal

och antalet befattningshavare, som under de olika åren uppnått pensionsåldern.

Resultatet av undersökningen framgår i sammandrag av följande

tabell (s. 26).

Såsom tabellen utvisar har anståndsinstitutet fått en mycket begränsad

tillämpning i praktiken. Särskilt gäller detta för åren efter 1944. I genomsnitt

under åren 1944—1948 för samtliga lönegrader ha endast 5,6 procent

av antalet befattningshavare, som uppnått pensionsåldern, erhållit anstånd

med avsked. Bortses från år 1944, blir motsvarande siffra 4,3 procent.

Tillämpningen av anståndssystemet är knuten vid det i författningen

uppställda villkoret, att bibehållandet i tjänst skall vara påkallat av »synnerliga

skäl» eller — därest fråga är om längre anstånd än ett år —- av

»särskilda omständigheter». Med utgångspunkt från de förhållanden å arbetsmarknaden,

som rådde då bestämmelserna om anstånd tillkommo år

1934, anser kommittén det naturligt, att det från början förutsattes att anstånd

skulle beviljas allenast i undantagsfall. Å andra sidan finner kom
-

Kön 1901/10 1911/20

Män...... 54,53 55,60

Kvinnor .. 56,98 58,38

1921/30 1931/40 1941/45

60,97 63,76 67,06

63,16 66,13 69,71

2. Anståndsinstitutets användning.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

27

Lönegrad

Antal anstånd, som beviljats

för en tid av

Summa

Antal anstånd

i % av antalet

bef.-hav., som

uppnått pen- sionsåldern

och år

över 2 år

över 1 men

högst 2 år

högst 1 år

Lönegrad 1—16.

1944 ..................

2

2

116

120

10-7

1945 ..................

2

6

42

50

4''3

1946 ..................

3

6

34

43

3-8

1947 ..................

7

39

46

3-9

1948 .....

1

6

47

54

4-1

Summa

8

27

278

313

5-3

Lönegrad 17 och däröver.

1944 ..................

31

31

17-6

1945 ..................

1

5

6

2-9

1946 ..................

6

6

2-7

1947 ..................

1

24

25

8-0

1948 ..................

13

13

5-1

Summa

2

79

81

7-1

mittén det uppenbart, att — sedan arbetsmarknadsläget förändrats och

brist på arbetskraft framträtt — statsmakterna avsett, att aaståndssystemet

skulle begagnas såsom ett instrument i syfte att genom bibehållande

i tjänst av äldre befattningshavare ininska underskottet å arbetskraft.

Enligt kommitténs mening är orsaken till att anståndsmöjligheten icke

utnyttjats i avsedd omfattning icke att söka i någon mera utbredd obenägenhet

i och för sig från befattningshavarnas sida att kvarstå i tjänst någon

tid efter pensionsålderns inträde. Tvärtom anser sig kommittén kunna

förutsätta, att de äldre befattningshavarna, om de endast toge hänsyn

till egna intressen, i mycket stor omfattning skulle önska kvarstå. Även i

det läge å den allmänna arbetsmarknaden, som varit rådande under senare

år och vilket bort föranleda en omfattande tillämpning av anståndsinstitutet,

ha emellertid anståndsmedgivandena varit relativt fåtaliga. Vid vissa

affärsverk har under senare år anståndsinstitutet praktiskt taget varit satt

ur funktion. Detta förhållande grundar sig enligt kommitténs mening på

att insikten om anståndssystemets uppgift såsom ett ur det allmännas synpunkt

önskvärt instrument för reglerande av tillgången på arbetskraft icke

trängt igenom å personalhåll och alt angelägenheten av att utnyttja anståndsinstitutet

såsom en dylik regulator icke tillräckligt kraftigt hävdats

av vederbörande myndigheter. Ansökningar om anstånd ha ofta mötts av

protester från personal,sammanslutningarna och även från kamrater, därvid

framhållits anståndsbeviljandets menliga inverkan på befordringsgången,

och myndigheterna ha i stor utsträckning under trycket av opinionen å

personalhåll avstått från utnyttjande av de möjligheter att erhålla välbehövlig

arbetskraft, som anståndssystemet inrymmer. Kommittén anför, att

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S4.

den individuella prövningen av ansökningar om anstånd för verksledningarna

utgör en uppgift, som är av synnerligen ömtålig art icke blott med

hänsyn till de mot varandra stridande personalintressen, som ofta göra sig

gällande, utan även på grund därav att prövningen i regel innefattar en

utåt synlig värdesättning av vederbörande befattningshavares arbetsförmåga.

Myndigheterna kunna härvid lätt frestas att antingen — med avkall

på kravet om tillfredsställande arbetsförmåga — mera generellt godtaga de

gjorda ansökningarna eller också — vilket i praktiken visat sig vanligare

— intaga en restriktiv ståndpunkt och, med bortseende från vikten för det

allmänna att fullgod äldre arbetskraft utnyttjas, begränsa anståndsbeviljandet

till fall, då särskilda omständigheter, t. ex. svårighet att finna lämplig

efterträdare till den pensionsmässige befattningshavaren, göra det ur myndigheternas

synpunkter angeläget, att den dittillsvarande befattningshavaren

bibehålies i tjänst.

Vad den enskilde befattningshavaren angår är enligt kommitténs mening

redan det förhållandet, att kvarstående i tjänst efter uppnådd pensionsålder

förutsätter särskild ansökan av befattningshavaren och att hans

arbetsförmåga därvid göres till föremål för granskning, ägnat att minska

benägenheten även hos en fullt tjänstduglig befattningshavare att ställa

sin arbetskraft till förfogande. I samma riktning verkar det missnöje, som

från personalförbundens och yngre kamraters sida ofta kommer till uttryck

i samband med framställning om anstånd med avsked.

På grundval av den erfarenhet, som sålunda vunnits rörande svårigheterna

vid den praktiska tillämpningen av anståndsinstitutet, har kommittén

vid övervägande av olika utvägar för tillvaratagande under brydsamma

lägen å arbetsmarknaden av den äldre arbetskraften kommit till det

resultatet, att man icke bör räkna med att genom anlitande av anståndsinstitutet

kunna på ett mera verksamt sätt påverka tillgången av arbetskraft.

3. Återanställning av pensionerade befattningshavare.

Kommittén har även undersökt i vilken omfattning och under vilka former

återanställning av pensionerade befattningshavare förekommit under

senare år. För detta ändamål har kommittén från nyss nämnda myndigheter

införskaffat uppgifter å antalet befattningshavare som under åren

1944—1948 ålderspensionerats men därefter återanställts. Undersökningsresultatet

framgår av följande sammanställning (s. 28).

Rörande systemet med återanställning anför komittén:

Återanställningsformen har i förhållande till anståndsinstitutet vässa fördelar.

Dessa bestå huvudsakligen däri, att vid återanställning större möjligheter

föreligga att taga en äldre befattningshavares arbetskraft i anspråk

för de arbetsuppgifter och i den omfattning, som svara mot befattningshavarens

krafter, och att anpassa ersättningen åt befattningshavaren efter vad

som kan vara skäligt med hänsyn till föreliggande omständigheter. Återanställningsformen

synes vidare inom personalförbunden omfattas med

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

29

Lönegrad

och år

Antal återanställda i

Summa

åter-

anställda

Antalet åter- anställda i %

av antalet

bef.-hav., som

uppnått pen- sionsåldern

likvärdig tjänst mot

lägre

tjänst mot

arvode 1

arvode

lön

såsom extra

tjänsteman

Lönegrad 1—16.

1944 ..................

100

1

83

184

16''4

1945 ..................

68

1

64

133

11-6

1946 ..................

89

—

65

154

13-5

1947 ..................

75

2

45

122

10-2

1948 ..................

34

—

37

71

5-4

Summa

366

4

294

664

112

Lönegrad 17 och däröver.

1944 ..................

5

—

7

12

6-8

1945 ..................

6

—

9

15

7-2

1946 ..................

7

1

11

19

8-7

1947 ..................

13

—

10

23

8-0

1948 ..................

8

-

9

17

6-7

Summa

39

1

46

86

7-5

större förståelse än anståndsinstitutet och ställer därigenom icke i samma

utsträckning som sistnämnda institut myndigheten inför ömtåliga överväganden

av delvis personlig art. Det är emellertid att märka, att ett rationellt

utnyttjande av en pensionerad befattningshavare genom dennes återanställning

för fortsatt kontinuerlig tjänstgöring i innehavd befattning eller

befattning av samma slag regelmässigt förutsätter en vakantsättning av den

ledigblivna befattningen för att icke en opåkallad och för statsverket kostsam

dubblering av arbetskraften skall inträda. Sker sådan vakantsättning,

blir situationen i befordringshänseende för den i tur stående personalen

densamma som om den dittills varande tjänsteinnehavaren kvarstått i tjänst.

Allenast inom de större tjänstekategorierna inom affärsverken, där genom

sjukledigheter och semestrar ett mera permanent behov av vikarier föreligger,

synes en avgående befattningshavare kunna, utan att hans tjänst

vakantsättes, såsom pensionerad mera kontinuerligt tagas i anspråk för

oförändrade arbetsuppgifter. Den av kommittén införskaffade utredningen

visar också, att, där återanställning ägt rum, befattningshavarna i mycket

stor omfattning tagits i anspråk för tjänstgöring, som varit mindre krävande

än de tidigare arbetsuppgifterna. Ur rent teknisk synpunkt är återanställningsformen

mera komplicerad än systemet med beviljande av anstånd

med avsked, i det varje återanställning förutsätter avtal rörande de

förmåner, som skola åtnjutas av befattningshavaren under återanställningstiden.

4. Avgångsbestämmelsernas allmänna utformning.

Kommittén har såväl till följd av nu nämnda förhållanden som på grundval

av principiella överväganden kommit till den uppfattningen att avgångsbestämmelserna

för statstjänstemannen böra vara så utformade, att stats
1

Någon återanställning i lägre tjänst mot lön såsom extra tjänsteman bär ej förekommit.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

makterna i minsta möjliga mån äro hänvisade till att genom anståndsbeviljande

eller återanställning av pensionerade befattningshavare tillgodose

sitt behov av arbetskraft. Pensionsåldrarna böra emellertid enligt kommitténs

mening icke fastställas högre än som svarar mot den ålder, intill

vilken befattningshavarna inom den kategori, varom fråga är, kunna förväntas

såsom regel vara i stånd att på ett fullgott sätt fullgöra sina arbetsuppgifter.

Kommittén anför, att det teoretiskt kan sägas, att det rent ekonomiskt

— med hänsyn till bortfallet av pensionskostnaderna och för inbesparande

av annan arbetskraft — skulle kunna vara till gagn för statsverket

att i tjänst behålla befattningshavare även efter uppnående av den

ålder, då mer märkbar avmattning av arbetsförmågan normalt inträder.

Ur kostnadssynpunkt kan sålunda göras gällande, att bibehållande i tjänst

är för statsverket gynnsamt så länge befattningshavaren genom sina prestationer

gör rätt för belopp, ungefär motsvarande skillnaden mellan lön

och pension. En avvägning av pensionsåldrarna efter en dylik måttstock

bör dock enligt kommitténs uppfattning ej äga rum och synes för övrigt

praktiskt icke kunna genomföras, i allt fall icke beträffande befattningshavare

med mer kvalificerade arbetsuppgifter, vilkas fullgörande på fullgott

sätt utgör förutsättning för den behöriga fortgången av arbetet å vederbörande

tjänsteställe.

Även om pensionsåldersnivån i enlighet med kommitténs principiella

ståndpunkt icke sättes högre än den ålder, intill vilken befattningshavarna

inom vederbörande tjänstemannakategori kunna förväntas såsom regel

vara i stånd att på elt fullgott sätt fullgöra sina åligganden, uppstå dock

med hänsyn till växlingarna i arbetsförmågan olika befattningshavare emellan

fall, då den enskilde befattningshavarens arbetsförmåga redan före

pensionsålderns inträde nedgått i så hög grad, att han ej är i stånd att på

ett tillfredsställande sätt sköta sin tjänst. Detta förhållande finner kommittén

med hänsyn till möjligheterna att i dylikt fall utnyttja sjukpensioneringsbestämmelserna

icke i allmänhet behöva ingiva betänkligheter mot

vidhållande av den angivna principiella huvudlinjen. Beträffande vissa särskilda

befattningar, där tjänstutövning efter inträdd nedsättning i arbetsförmågan

kan innebära risker för befattningshavarens eller andras säkerhet

och hälsa, har kommittén dock funnit försiktigheten bjuda, att de bestämmelser

som reglera avgångstiden så utformas, att de i största möjliga

mån förhindra, att en befattningshavare kommer att kvarstå i tjänst efter

det arbetsförmågan nedgått under vad som erfordras för tjänstens behöriga

fullgörande.

Såsom redan framhållits har kommittén ansett hänsyn till behovet av

arbetskraft under extrema lägen på arbetsmarknaden icke böra föranleda

höjning av pensionsåldrarna utöver den gräns, som ur tjänstbarhetssynpunkt

får anses vara den lämpliga. I konsekvens härmed böra enligt kommitténs

mening pensionsåldrarna ej heller, i syfte att minska risken för

arbetslöshet vid vikande konjunktur, reguljärt sättas lägre än som betingas

av effektivitetssynpunkter. Vid de nuvarande pensionsåldrarnas bestäm
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungi. Maj.ts proposition nr 184.

mande år 1934 föranledde emellertid hänsyn till befarad ungdomsarbetslöshet

fastställandet i åtskilliga fall av lägre pensionsåldrar än som var

påkallat ur effektivitetssynpunkt. Då sedermera läget på arbetsmarknaden

utvecklat sig på helt annat sätt än det, varmed man räknade år 1934, ha

de låga pensionsåldrarna, framhåller kommittén, tillsammans med det förhållandet,

att anståndsinstitutet visat sig icke kunna fylla den avsedda

uppgiften att reglera tillgången på arbetskraft, i väsentlig mån medverkat

till att äldre arbetskraft icke stått till buds i erforderlig omfattning. Kommittén

finner det därför icke endast principiellt riktigt utan även sakligt

påkallat, att den avvägning av pensionsåldrarna, som skedde år 1934, nu

frånfalles och att en sådan justering av avgångsåldern vidtages, som erfordras

för att bringa denna i närmare nivå med tjänstbarhetsåldern. Även statsfinansiella

skäl anser kommittén tala för att en dylik — i och för sig välmotiverad

— justering icke uraktlåtes. Då en sålunda vidtagen jämkning

av pensionsåldern emellertid torde vara otillräcklig för tillgodoseende av

behovet av arbetskraft under sådant läge å arbetsmarknaden, som varit

rådande under de närmast förflutna åren, kan det alltjämt bli i viss utsträckning

erforderligt att genom särskilda åtgärder — återanställning av.

pensionerade befattningshavare eller beviljande av anstånd med avsked ■—

förvärva ytterligare arbetskraft.

Med utgångspunkt från att arbetsförmågan hos de äldre befattningshavarna

individuellt företer stora olikheter har kommittén funnit sig böra överväga,

huruvida icke själva konstruktionen av pensionsåldrarna kan utformas

så, att dessa komma att inrymma viss möjlighet till anpassning av tidpunkten

för avgången efter föreliggande förhållanden, samtidigt som övergången

till en höjd pensionsåldersnivå något uppmjukas. Kommittén har

ansett, att man genom att låta såsom pensionsålder gälla icke en viss dag

utan i stället en viss tidsperiod — omfattande 1, 2 eller 3 år — skulle skapa

möjlighet att, på ett smidigare sätt än nuvarande bestämmelser medgiva, anpassa

avgångstiden efter vad i det individuella fallet finnes mest lämpligt.

Härmed har kommittén icke avsett, att vederbörande myndighet, i anslutning

till att befattningshavaren uppnår en sålunda bestämd pensioneringsperiods

nedre gräns, regelmässigt skulle ha att taga frågan om hans fortsatta

tjänstgöring under övervägande. Tjänstgöringen skall enligt kommitténs

mening i stället oförändrat pågå till den tidpunkt före periodens slut,

intill vilken befattningshavaren önskar kvarstå, därest icke myndigheten av

särskilda skäl finner anledning föreskriva, att tjänstgöringen tidigare skall

upphöra. Kommittén utgår sålunda ifrån, att det i allmänhet skall bli befattningshavarens

ensak att bestämma den närmare tidpunkten för sin avgång,

varvid han blir i tillfälle att taga hänsyn såväl till sin kvarstående arbetsförmåga,

såsom han själv uppfattar densamma, som till andra omständigheter,

inverkande på hans önskemål i fråga om avgångstiden. Enligt

detta system bör det sålunda betraktas såsom ett helt normalt förhållande,

att befattningshavaren, i den mån han så önskar och har tillfredsställande

arbetsförmåga, kvarstår i tjänst intill pensioneringsperiodens övre gräns.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Självfallet bör liksom hittills iakttagas, att ansökan om avsked ingives inom

viss tid före tidpunkten för den beramade avgången.

Såsom antytts bör befattningshavarens rätt att avgå före uppnåendet av

pensioneringsperiodens övre gräns motsvaras av en möjlighet för vederbörande

myndighet att tillse, att befattningshavarens tjänstgöring icke fortgår

längre än att han kan på tillfredsställande sätt fullgöra sin tjänst. Därest

emellertid pensioneringsperiodens övre gräns avväges med försiktighet, så

att densamma kommer att ungefärligen sammanfalla med den åldersgräns,

som enligt kommitténs uppfattning borde ha blivit fastställd såsom pensionsålder

vid bibehållande av nuvarande system med fix tidpunkt såsom

pensionsålder, är det kommitténs övertygelse, att de fall komma att bli

jämförelsevis fåtaliga, då myndigheten under pensioneringsperioden måste

— med anledning av inträdd arbetsoförmåga hos en befattningshavare och

dennes underlåtenhet att anhålla om avsked — meddela beslut om entledigande.

Vad formen för en sådan prövning från myndigheternas sida beträffar,

anser kommittén, att man icke bör kräva en så formbunden prövning

som vid sjukpensionering, eftersom fråga är om befattningshavare som redan

uppnått den ålder, då han själv äger valfrihet i fråga om sin pensionering

eller sitt kvarstående i tjänst. Såsom regel bör emellertid enligt kommitténs

förslag förutsättas, att myndigheten icke meddelar beslut om entledigande

utan att ha skaffat sig en bestämd, på erfarenhet av befattningshavarens

arbete grundad uppfattning om hans förmåga att på ett tillfredsställande

sätt fullgöra sina tjänsteåligganden. För den händelse dessa äro

av den särskilda art att, med hänsyn till befattningshavarens arbetsförmåga,

hans bibehållande i tjänst får anses innebära risker för hans egen eller andras

säkerhet och hälsa, bör dock myndigheten äga att genom entledigande

förebygga uppkomsten av en situation, där dylika risker äro för handen.

Kommittén anser det också böra tillkomma myndigheten att meddela beslut

om tidigare avgångstid än pensioneringsperiodens slut i sådana särskilda

fall, då befattningshavarens avgång anses önskvärd i samband med genomförande

av omorganisation, berörande befattningshavarens tjänsteställe, eller

i och för rationalisering av arbetsförhållandena därstädes. I samtliga fall, då

myndighet äger att meddela beslut om entledigande under pensioneringsperioden,

bör innan dylikt beslut fattas tillfälle beredas befattningshavaren att

själv begära sitt entledigande.

Vad kommittén sålunda anfört har avseende närmast å ordinarie tjänstemän.

För extra ordinarie befattningshavare föreligger icke på samma sätt

som för de ordinarie rätt att kvarstå intill pensionsåldern. Kommittén förutsätter

emellertid, att de av kommittén föreslagna reglerna om ordinarie tjänstemans

kvarstannande under vederbörande pensioneringsperiod skola i tilllämpliga

delar vinna giltighet även beträffande extra ordinarie befattningshavare.

Kommitténs uppfattning att ändringar i gällande bestämmelser erfordras

för tillvaratagande av äldre arbetskraft har biträtts eller

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

lämnats utan erinran i så gott som samtliga yttranden. Endast rikets allmänna

kartverk samt länsstyrelserna i Örebro och Norrbottens län ha ifrågasatt

lämpligheten ur effektivitetssynpunkt av höjda avgångsåldrar.

Även förslaget att ersätta de nuvarande fixa pensionsåldrarna med särskilda

pensionering sperioder har i allmänhet tillstyrkts i remissyttrandena.

Åtskilliga myndigheter ha dock anslutit sig till det av besparingsutredningen

framlagda förslaget om en höjning av de fasta åldersgränserna

eller förklarat sig vara tveksamma beträffande det av pensionsålderskommittén

föreslagna systemets effektivitet. I vissa yttranden har understrukits,

att myndigheterna böra erhålla betryggande möjligheter att

under pensioneringsperioden meddela beslut om entledigande på grund av

befattningshavares arbetsoförmåga.

Av remissyttrandena må i detta sammanhang återgivas följande.

Svea hovrätt har uttalat, att det vid genomförandet av en enligt hovrättens

mening påkallad höjning av pensionsåldrarna knappast finnes andra

alternativ än att antingen höja de fasta åldersgränserna eller införa en anordning

i huvudsaklig överensstämmelse med den av kommittén föreslagna.

Vid övervägande av de fördelar och de nackdelar, som kunna anses vara

förknippade med dessa båda system, har hovrätten funnit att företräde bör

lämnas det senare alternativet. Liknande synpunkter ha anförts av generalpoststyrelsen.

Pensionsstyrelsen har funnit de framlagda förslagen i stort sett väl avvägda.

Medicinalstyrelsen har framhållit, att den medicinska forskningen rörande

åldrandets inverkan på den mänskliga organismen kunnat påvisa, att

åldrandet i biologisk mening sker med större individuella variationer än

man tidigare vetat om. Ett för tidigt åldrande förekommer i en mängd fall

utan att företeelsen kan betecknas såsom sjuklig. Å andra sidan har kunnat

fastslås, att ett större antal individer än man tidigare antagit bevarar

den psykiska prestationsförmågan praktiskt taget oförminskad till hög ålder.

Medicinalstyrelsen finner ur angivna synpunkt vad kommittén anfört

till stöd för sitt förslag om de nuvarande pensionsåldrarnas ersättande

med pensioneringsperioder fullt riktigt.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har anfört i huvudsak följande.

Enligt styrelsens förmenande innebär kommitténs förslag en godtagbar

lösning av de frågor, kommittén haft att behandla. Därest förslaget lägges

till grund för nya pensionsåldersbestäinmelser, torde vinnas den anpassning

efter inträdande växlingar med avseende å behov av och tillgång på arbetskraft,

som enligt direktiven för kommittén borde eftersträvas. En höjning

av pensionsåldrarna, på sätt kommittén för flertalet befattningar förordar,

synes vidare medföra att myndigheterna endast i mindre mån behöva tillgripa

anståndsbeviljande eller återanställning av pensionerade befattningshavare

för att tillgodose personalbehovet. En väsentlig förbättring är även

att bestämmelserna komma att lämna större möjlighet än hittills för staten

och den enskilde befattningshavaren att bestämma tidpunkten för avgången

ur tjänst med hänsyn till de individuella förhållandena.

*

Järnvägsstyrelsen liar framhållit följande.

S5 Bihang till riksdagens protokoll 1951. i sand. Nr 184.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Huruvida de förhoppningar på en förbättrad arbetskraftstillgång, som

knytas vid det nya systemet och som just nu motsvara ett aktuellt behov

vid statens järnvägar, verkligen skola infrias, beror ytterst på personalorganisationernas

och de enskilda befattningshavarnas lojalitet mot verket.

Det förhållandet, att det enligt kommitténs uttalande i allmänhet skall

vara befattningshavarens ensak att bestämma den närmare tidpunkten för

sin avgång, har nämligen på många håll ingivit farhågor för, att de enskilda

ekonomiska intressena ofta komma att ställas i förgrunden till förfång

för det allmännas bästa. Så länge efterfrågan på arbetskraft är så

stor som för närvarande, torde man icke kunna bortse från möjligheten,

att det stora flertalet av de befattningshavare, som ännu besitta obruten

arbetsförmåga och vilja till fortsatt förvärvsarbete, sluta sin statsanställning

redan vid pensioneringsperiodens början och taga anställning i privat

tjänst med åtföljande inkomstökning. Någon utsikt för statens järnvägar

att i dylikt fall konkurrera med den privata företagsamheten om arbetskraften

synes knappast finnas. Man torde ej heller böra blunda för den

psykologiska effekten av det i och för sig både naturliga och förklarliga

missnöje, som förutses komma att utbreda sig bland den yngre personalen,

då dess befordringsmöjligheter hotas eller beskäras genom att äldre befordrad

personal får rätt att inom pensioneringsperioden kvarstanna på

obestämd tid efter uppnådd undre gräns av perioden. Ur denna synpunkt

vore givetvis en bestämd tidpunkt för avskedstagandet att föredraga.

Den ovisshet om när personalen kommer att avgå, som det nya systemet

skapar, är så till vida även en olägenhet för statens järnvägar, att man

icke kan vid varje tillfälle helt överblicka rekryteringsbehovet såsom f. n.

är fallet. Denna olägenhet är dock icke av avgörande betydelse för frågan

om det nya pensioneringssystemets godtagbarhet.

Statens pensionsanstalt har förklarat sig icke vilja motsätta sig, att den

av pensionsålderskommittén föreslagna anordningen genomföres såsom ett

provisorium i avvaktan på resultatet av en allmän översyn av det statliga

pensionssystemet, ehuru förslaget enligt anstaltens mening lider av vissa

svagheter.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund har uttalat, att det är

icke blott principiellt riktigt utan även sakligt påkallat, att den avvägning

av pensionsåldrarna, som skedde år 1934, nu frångås och att en .sådan

justering av avgångsåldern vidtages, att denna bringas närmare tjänstbarhetsåldern.

Styrelsen finner det emellertid tveksamt om det föreslagna

systemet kan leda till ett ökat ianspråktagande av befattningshavarnas arbetskraft.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet har anfört att man — med hänsyn

till den anställdes möjlighet att skaffa sig annan anställning efter pensionsavgången

samt personalorganisationernas och kamraternas påtryckningar

— har anledning befara att ett system med pensioneringsperioder kommer

att för åtskilliga grupper statsanställda visa sig mindre effektivt såsom medel

att förekomma tidigare avgång ur tjänsten än som i nuvarande läge

kan anses försvarligt. Styrelsen har likväl icke velat avstyrka att det föreslagna

systemet prövas. Skulle detta därvid befinnas mindre lämpligt, förordar

styrelsen en höjning av de fixa pensionsåldrarna.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

35

Statskontoret har uttalat, att ämbetsverket icke velat motsätta sig kommitténs

förslag, även om .statskontoret ur vissa synpunkter funnit en höjning

av de fasta åldersgränserna vara att föredraga. Ämbetsverket har anfört

bl. a. följande.

Kommitténs förslag måste enligt statskontorets mening närmast betraktas

såsom ett överförande av det nuvarande anståndsinstitutet till en annan

form, där avgörandet om kvarstående i tjänst så gott som helt lagts i befattningshavarens

hand. Den ömtåliga situation, i vilken myndigheterna enligt

kommitténs mening befinna sig vid tillämpning av gällande bestämmelser

om anstånd med avsked, torde vid genomförande av det föreslagna

systemet med största sannolikhet komma att bli än ömtåligare. Tidpunkten

för avgången lärer väsentligen komma att ensidigt avgöras av befattningshavaren.

För ett verk med stor personal och i all .synnerhet för affärsverken

måste ett sådant förhållande, speciellt i fråga om personal med

den lägre pensioneringsperioden 60—63 år, komma att medföra betydande

olägenheter.

Redan ur angivna synpunkt måste statskontoret ställa ,sig tveksamt till

kommitténs förslag i pensionsåldersfrågorna. Därtill kommer, att ämbetsverket

icke finner .sig övertygat om att de enskilda befattningshavarna

komma att kvarstå i tjänst utöver pensioneringsperiodens nedre gräns i

sådan utsträckning, att dessa därigenom, på sätt kommittén förutsatt, komma

att medverka till en mera allmän höjning av pensionsåldersnivån.

Mot det föreslagna periodsystemet har statskontoret även vägt frågan om

en fix pensionsålder, höjd för personalgrupper med nuvarande 60 och 63

års pensionsålder —- en höjning av 65-års ålder finner ämbetsverket varken

lämplig eller påkallad. För ett bestämmande av pensionsåldrarna enligt denna

princip talar onekligen det förhållandet, att de bedömningsgrunder, som

tillämpats vid bestämmandet år 1934 av de nuvarande pensionsåldrarna och

som hittills icke visat sig hållbara i den mån man räknat med en ungdomsarbetslöshet,

föranlett fastställande i åtskilliga fall av lägre pensionsåldrar

än som påkallats av effektivitetssynpunkten. Statskontoret skulle obetingat

ha anslutit sig till ett förslag om bibehållande av fixa pensionsåldrar med

en viss höjning av nuvarande lägre pensionsåldrar 55 och 60 år, om tillämpningen

av dessa åldersbestämmelser kunnat kombineras med ett effektivt

utnyttjande vid förekommande behov av anståndsregler, motsvarande de nu

gällande.

Vid sitt slutliga övervägande av förevarande spörsmål har statskontoret

— i betraktande av vad kommittén anfört om anståndsinstitutets ineffektivitet

för inverkan på arbetskraftstillgången och med hänsyn till de stora

individuella skiljaktigheter, som obestridligt förekomma i fråga om tjänstbarhetsåldern,

ävensom övriga svårigheter att ernå en rättvisande avvägning

av pensionsåldrarna — stannat för att icke motsätta sig, att de normala

pensionsåldrarna i enlighet med kommitténs förslag konstrueras efter en

glidande skala, varigenom de olika perioderna komma att övergå i varandra.

Telegrafstyrelsen har ansett en begränsad höjning av de fasta pensionsåldrarna

vara att föredraga framför en övergång till pensioneringsperioder.

Styrelsen har förordat, att samtliga pensionsåldrar provisoriskt höjas med

ett år och att frågan om tillämpning av glidande pensionsåldrar göres till

föremål för ytterligare utredning.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Domänstyrelsen har uttalat, att staten måste förbehålla sig medbestämmanderätt

med avseende å avgångstiden, om de fixa pensionsåldrarna ersättas

med pensioneringsperioder.

Statens sakrevision har ansett, att syftet att tillvarataga äldre duglig arbetskraft

kan tillgodoses genom det föreslagna periodsystemet endast under

förutsättning att avgörandet, huruvida en befattningshavare skall kvarstå

under pensioneringsperioden eller icke, helt överlåtes till myndigheten. Sakrevisionen

har anfört.

Förslaget innebär i princip en rätt, men ej en skyldighet, för den anställde

att kvarstå i tjänst under pensioneringsperioden utöver fastställd pensionsålder.

Bevisbördan, huruvida detta är förenligt med statsnyttan eller icke,

förutsättes åvila myndigheten, som har att meddela beslut om entledigande

efter att ha förskaffat sig en bestämd, på erfarenhet av den anställdes arbete

grundad uppfattning om hans förmåga att på ett tillfredsställande sätt fullgöra

sina tjänsteåligganden.

Då bevisbördan i nämnda avseende sålunda ålägges myndigheten och då

det torde vara relativt svårt att objektivt påvisa, att den anställde icke kan

fullgöra sin tjänst, torde resultatet mången gång bliva, att en anställd får

kvarstå i tjänst hela pensioneringsperioden utan att detta är motiverat ur

statsnyttans synpunkt. Härtill kommer det otillfredsställande i att en anställd,

.som kanske tidigare fullgjort sin tjänst på ett synnerligen tillfredsställande

sätt men som på grund av inträdande åldersförändringar förlorar sin

arbetskapacitet — vilket han kanske icke vill erkänna — under pensioneringsperioden

blir entledigad. Det är att befara, att myndigheterna i dylika

fall draga sig för ett entledigande. Följden härav kan bliva, att statsverksamheten

belastas med anställda, vilka icke utgöra tillfredsställande arbetskraft.

Då den anställde å andra sidan icke har skyldighet att kvarstå i tjänst under

pensioneringsperioden, kan statsverket, om vederbörande av privata skäl väljer

att avgå, gå miste om en kanske förstklassig och välbehövlig arbetskraft.

Två ledamöter av sakrevisionen ha anmält avvikande mening och uttalat,

att sakrevisionen bort tillstyrka kommitténs förslag.

Kammarrätten, skogsstyrelsen, rikets allmänna kartverk och länsstyrelsen

i Norrbottens län ha helt avstyrkt förslaget om införande av pensioneringsperioder.

Dessa myndigheter ha ansett, att effektivitetssynpunkterna kunna

bättre tillgodoses genom fixa pensionsåldrar med anståndsförfarande. Kammarrätten

har uttalat, att kommittén underskattat betydelsen av anståndsinstitutet

såsom arbetskraftsreglerande faktor, samt i övrigt anfört bl. a.

följande.

Det av kommittén föreslagna pensionsålderssystemet kan i förstone synas

tilltalande; kammarrätten måste likväl ifrågasätta, om det kan vara med

statens intressen förenligt att beträffande samtliga befattningshavare låta

tidpunkten för vederbörandes avgång i första hand bli beroende av hans eget

val. Visserligen skulle befattningshavarens rätt att avgå före uppnåendet av

pensioneringsperiodens övre gräns motsvaras av en möjlighet för vederbörande

myndighet att tillse, att befattningshavarens tjänstgöring icke fortgår

längre än att han kan på tillfredsställande sätt fullgöra sin tjänst. Såvitt

kammarrätten kan finna, måste emellertid myndighetens handlingsfrihet

härvidlag i praktiken bli starkt beskuren.

Även under förutsättning, att, såsom kommittén tänkt sig, pensioneringsperiodens

övre gräns avväges med försiktighet, så att den kommer att unge
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

37

fär sammanfalla med den åldersgräns som skolat gälla vid bibehållande av

nuvarande system med fix tidpunkt såsom pensionsålder, måste kammarrätten

fråga sig, om det föreslagna systemet verkligen erbjuder sådana påtagliga

fördelar, att detsamma bör givas företräde framför den nuvarande anordningen

med fixa pensionsåldrar, vilken väl knappast drabbats av annan anmärkning

än att de nuvarande pensionsåldrarna befunnits avvägda utifrån

alltför osäkra förutsättningar. Det är kammarrättens uppfattning, att det

nuvarande pensionsålderssystemet i förening med en effektivt verkande anståndsregel

alltjämt är ägnat att tillgodose såväl statens som befattningshavarens

intressen.

Rikets allmänna kartverk har uttalat i huvudsak följande.

Kartverket anser det nuvarande systemet med fasta pensionsåldrar vara

att föredraga. Om pensionsåldrarna därvid höjas och därmed statsförvaltningens

effektivitet säkerligen minskas, kommer ansvaret härför då att

åvila de härom beslutande statsmakterna. Med kommitténs förslag däremot

överflyttas ansvaret i hög grad på ämbetsverken, som måste, om effektiviteten

i arbetet skall kunna bevaras, i säkerligen stor omfattning kräva avgång

vid pensionsperiodens lägsta pensionsålder. Förslaget kommer att för ämbetsverkens

ledning medföra en mer ömtålig situation än nu i förhållande

till personalen, och detta i väsentligt fler fall än om fast pensionsålder är

gällande, enär mindre effektiva arbetskrafter som regel icke begära anstånd

med avskedet men väl kunna vilja begagna möjligheten att kvarstå till pensioneringsperiodens

slut, om sådana perioder införas. Därjämte kan lätt uppstå

en än mer ömtålig situation för verkens ledning, om statsmakterna med

pensioneringsperioders införande avse, att personalen som regel bör kvarstå

så länge som möjligt, men ur ämbetsverkens effektivitetssynpunkt avsked

likväl bli nödvändiga vid den lägsta pensionsåldern.

Ur effektivitetssynpunkt synes systemet med nuvarande fasta pensionsåldrar

och med — på visst sätt kompletterad — möjlighet till anstånd med

avskedet vara att föredraga framför systemet med pensioneringsperioder,

utgående från motsvarande pensionsåldrar såsom lägsta pensioneringsår. I

förra fallet kommer endast fullt effektiv arbetskraft att kvarstå utöver pensionsåldern.

Möjligen kan dock i ett nödläge av den anledning, att specialutbildad

arbetskraft saknas, visa sig nödvändigt att behålla i tjänst någon

tjänsteman även om denne ej besitter full effektivitet. Detta blir emellertid

endast undantagsfall i stället för sannolik regel enligt kommitténs förslag.

Ur tjänstemännens befordringssynpunkt bör systemet med fast pensionsålder

likaledes vara att föredraga, om anståndsförfarandet endast utnyttjas,

då särskilda skäl föreligga.

Försvarets civilförvaltning har funnit det tveksamt om förevarande

spörsmål beträffande de civila befattningshavarna kan lösas fristående

utan hänsynstagande till motsvarande frågor för åtminstone den civilmilitära

personalen. Liknande synpunkter ha anförts av chefen för armén.

Även lantmäteristijrelsen har uttalat sig för ett uppskov med prövningen

av kommitténs förslag.

Såsom av det föregående framgår ha vissa myndigheter understrukit

vikten av att myndigheterna erhålla betryggande möjlighet att

besluta o m entledigande under pensioncringsperiod på grund av

befattningshavares arbetsoförmåga.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungi. May.ts proposition nr 184.

Försvarets civilförvaltning har ansett, att bedömandet av en befattningshavares

tjänsteduglighet måste bli helt beroende på myndighetens uppfattning.

Kommitténs uttryckssätt beträffande tjänstemannens rätt att bestämma

tidpunkten för sin avgång har därför synts ägnat att giva anledning till

tveksamhet om innebörden av det föreslagna systemet. Hänsyn bör givetvis

tagas till personalens berättigade intressen men statens intresse kräver

enligt civilförvaltningens uppfattning, att tjänstemannens möjlighet att

kvarstå i tjänst intill pensionsperiodens slut icke utnyttjas för att, om denne

icke kan prestera ett fullgott arbete, bereda honom förmånligare försörj

ningsläge än vad enbart utgående pension kan medföra.

Generalpoststyrelsen har uttalat, att en nödvändig förutsättning för att

det föreslagna systemet skall kunna accepteras är att myndigheternas befogenhet

att pensionera tjänsteman före pensioneringsperiodens utgång icke

blir alltför snäv. Om vederbörande på grund av minskad arbetsduglighet,

ofta återkommande sjukledighet e. d. anses icke lämpligen böra kvarstå

i tjänst, måste myndigheten enligt styrelsens uppfattning äga möjlighet

att utan den formbundna prövning, som gäller i fråga om sjuk- eller tvångspensionering,

vidtaga åtgärder för tjänstemannens entledigande vid pensioneringsperiodens

nedre gräns eller vid lämplig tidpunkt under perioden.

Vattenfallsstyrelsen har anfört.

Vattenfallsstyrelsen är tveksam rörande lämpligheten av att lägga initiativet

till en befattningshavares avgång före normaltiden hos myndigheten.

Ett sådant ingrepp från myndighetens sida torde befattningshavaren komma

att uppfatta som ett underbetyg och ett avskedande i förtid. Det nuvarande

systemet, enligt vilket initiativet förutsättes komma från befattningshavarens

sida, medför icke samma konsekvenser, då det i detta fall

är fråga om en vägrad förmån utöver det normala.

Kommittén angiver fall, då myndigheten skulle kunna vägra befattningshavare

rätt att kvarstå i tjänst till pensionsperiodens slut. Vattenfallsstyrelsen

anser att det är av vikt, att bestämmelserna ge myndigheten möjlighet

att vid sitt bedömande av frågan om tjänstemannens kvar stannande

i tjänst anlägga alla de synpunkter, som kunna tänkas påverka frågan. En

tjänsteman kan ha god arbetsförmåga, men t. ex. lida brist på samarbetsförmåga,

vara dålig arbetsledare etc. De omständigheter, som göra en

tjänstemans avgång önskvärd, behöva icke bero allenast på hans åldrande.

Statskontoret har ansett att större utrymme bör lämnas åt myndighetens

bestämmanderätt i fråga om anställningsförhållandets fortvaro under

pensioneringsperioden. Förslagsvis skulle myndighet kunna åläggas att en

gång årligen taga under omprövning den fortsatta anställningen för de

tjänstemän hos myndigheten, vilka överskridit periodens nedre gräns.

Medicinalstyrelsen har framhållit följande.

Redan under de av kommittén angivna försättningarna synes myndigheternas

initiativrätt i betänkandet ha beskurits starkare än som är förenligt

med effektivitetssynpunkten. En full kongruens mellan myndighetens

och befattningshavarens initiativrätt torde under alla omständigheter vara

nödvändig, om man vill tillgodose denna synpunkt. Nödvändigheten härav

framträder självfallet starkare, ju längre pensioneringsperioderna göras.

Medicinalstyrelsen instämmer helt i kommitténs uttalande, att myndig
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

heten skall ha möjlighet att tillse, att befattningshavarens tjänstgöring icke

fortgår längre än att han kan på tillfredsställande sätt fullgöra sin tjänst.

Men styrelsen anser i motsats till kommittén, att det skall klart utsägas,

att myndigheten är skyldig att, närhelst en befattningshavare meddelar sin

avsikt att icke söka pension vid pensioneringsperiodens nedre gräns, pröva,

huruvida detta är förenligt med statsnyttan. Föreskrift bör meddelas att,

därest myndigheten skulle anse eller finna sannolikt att ett entledigande

är påkallat men befattningshavaren vidhåller sin önskan att kvarstå, läkarundersökning

av befattningshavarens tjänstbarhet skall äga rum. För att

reducera det intryck av chikan, som kunde befaras komma att vidlada

ett sådant tvångsvis genomfört entledigande, bör i förarbetena klart utsägas,

att detta är något normalt och hänförligt endast till det normala

åldrandet. Några protester från personalsammanslutningarnas sida torde

i regel ej behöva befaras vid ett sådant entledigande. Däremot är det väl

ej osannolikt, att personalsammanslutningarna kunna komma att söka öva

press på myndigheterna att utnyttja entlediganderätten i större utsträckning

än myndigheterna själva finna sakligt påkallat. Skulle så visa sig bli

fallet, kunna centrala direktiv tänkas bli av värde, gående ut på att sådana

personalönskemål böra tillgodoses endast i den mån de sammanfalla med

effektivitetssynpunkten, helt objektivt fastställd.

Även marinförvaltningen, chefen för marinen och järnvägsstyrelsen ha

uttalat sig för en obligatorisk läkarundersökning för befattningshavare,

som uppnått pensioneringsperiodens nedre gräns.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har förordat, att befogenheten att entlediga

befattningshavare under pensioneringsperioden skall förbehållas

Kungl. Maj :t.

Styrelsen för Svenska landstingsförbundet har föreslagit, att vederbörande

myndighet skall ha att pröva ansökan om avgang före pensioneringsperiodens

övre gräns ej blott på de av kommittén föreslagna grunderna

utan även under hänsynstagande till statens intresse. Myndigheten skulle

således fästa avseende vid i första hand anställningshavarens tjänstbarhet

men också möjligheterna att få tjänsten besatt med annan fullgod arbetskraft

m. m. IV.

IV. Civila statstjänstemän.

1. Avvägningen av åldersgränserna.

Då kommittén ansett effektivitetssynpunkter böra vara i första hand avgörande

vid fastställande av pensionsåldersnivan för olika tjänstekategorier,

har kommittén funnit sig icke böra utgå från de nuvarande pensionsåldrarna

och genom jämkningar av dessa på grund av ändrade förhållanden söka

framkonstruera lämpliga avgångsåldrar. Kommittén har i stället föiutsättningslöst

sökt med stöd av den erfarenhet, som av myndigheterna vunnits

rörande tjänstbarhetsåldern för olika befattningshavargrupper, bilda sig en

uppfattning om lämplig avgångsålder. Härvid har kommittén haft att taga

hänsyn till och mot varandra väga olika faktorer dels sammanhängande med

de speciella tjänsterna, dels av mera allmän innebörd. Såsom en omständig
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 184.

het talande för höjd pensionsålder har beaktats det förbättrade allmänna

hälsotillståndet och den något ökade livslängden. Å andra sidan har en på

många områden inträdd intensifiering av arbetet ansetts utgöra skäl verkande

åt motsatt håll. Kommittén har emellertid fått den uppfattningen, att

ur effektivitetssynpunkt hinder icke bör beträffande det stora flertalet tjänstekategorier

möta mot ianspråktagande av befattningshavarnas arbetskraft

under icke oväsentligt längre tid än som följer vid tillämpning av nuvarande

fixa pensionsåldrar. Detta resultat stämmer enligt kommitténs mening

med det förhållandet, att sistnämnda åldrar i stor utsträckning bestämts

med hänsynstagande till även sådana synpunkter — främst hänsyn till motsedd

utveckling å arbetsmarknaden — som icke direkt sammanhänga med

befattningshavarnas tjänstbarhet. Kommittén har emellertid, samtidigt som

den i första hand byggt på effektivitetssynpunkter, ansett sig böra beakta

sociala hänsyn. Kommittén avser närmast önskemålet, att varje medborgare

bör — i vart fall i den mån han själv uppfattar det såsom en förmån — erhålla

tillfälle att på äldre dagar men innan hans arbetsförmåga helt förbrukats

inrätta sin tillvaro efter vad han själv inom ramen för sina resurser

finner för gott. I den mån avgångstiden ur statstjänst regleras i enlighet med

den avvägning av pensioneringsperioderna, som kommittén förordar, finer

kommittén skäligt utrymme vara lämnat åt sociala hänsyn av nu antydda

slag. I detta sammanhang har kommittén erinrat att avgångsåldern

för statstjänstemännen i Danmark, Finland och Norge är väsentligt högre än

den i Sverige för närvarande tillämpade.

För närvarande gällande huvudregler i fråga om pensionsåldern för civila

befattningshavare innebära, såsom den tidigare redogörelsen utvisar, en pensionsålder

av 65 år för befattningshavare i 17 eller högre lönegrad samt av

60 år för lägre befattningshavare och arbetarpersonal. Härifrån gälla dock

talrika undantag, varigenom pensionsåldern för ett stort antal befattningar

fastställts till 63 ar och — i några enstaka fall — 55 eller 57 år. Indelningen

i de två huvudgrupperna — befattningshavare i 17 eller högre lönegrad

och lägre befattningshavare — byggde på antagandet, att sistnämnda befattningshavare

på grund av sitt i regel mera fysiskt påfrestande eller genom

rutinmässighet mera tröttande arbete beräknades icke kunna med tillfredsställande

arbetsförmåga kvarstå lika länge som högre befattningshavare,

varjämte de sociala synpunkter, som påverkade pensionsåldersavvägningen

år 1934, särskilt gjorde sig gällande beträffande de lägre befattningshavarna.

Ehuru kommittén anser, att de skäl, som föranledde den stora olikheten

i pensionsåldershänseende mellan de angivna två huvudgrupperna, i

viss mån överdimensionerats, har kommittén dock funnit sig kunna begagna

nämnda indelning i två huvudgrupper såsom en praktiskt användbar utgångspunkt

vid sin förutsättningslösa inplacering av befattningshavarna i

olika pensioneringsperioder. Den reguljära pensioneringsperioden för de

högre befattningshavarna bör enligt kommitténs förmenande lämpligen omfatta

tiden från fyllda 65 år till fyllda 66 år. Kommittén har övervägt utökning

uppåt av perioden med ytterligare ett år men — med hänsyn till de

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

snabba förändringar i arbetsförmågan som lätt inträda vid denna relativt

höga ålder — ansett försiktigheten bjuda, att pensioneringsperioden begränsas

på sätt nyss angivits. Liksom för närvarande är det enligt kommitténs

åsikt tillika erforderligt att för vissa kategorier av nu avsedda befattningshavare

tillämpa lägre avgångsålder. Antalet dylika kategorier anser kommittén

emellertid kunna något inskränkas i förhållande till vad nu gäller.

Vid de överväganden, som — med utgångspunkt från förut angivna huvudprinciper

och på grundval av från myndigheter inhämtade yttranden

rörande olika tjänsters mer eller mindre krävande beskaffenhet — ägt rum

inom kommittén rörande lämplig avgångsålder för de till högst 16 lönegraden

hänförliga befattningshavarna har kommittén funnit att, om man

bortser från de sociala, för närvarande icke aktuella förhållanden, som påverkat

pensionsåldersavvägningen år 1934, avgångsåldern för åtskilliga

kategorier befattningshavare bör höjas för att bringas i nivå med den ålder,

intill vilken befattningshavarna såsom regel kunna förutsättas vara i stånd

att på tillfredsställande sätt fullgöra sina åligganden. Då det gällt att i anslutning

härtill verkställa lämplig avvägning av pensionsåldrarna, har kommittén

med hänsyn till den skiftande arten av de arbetsuppgifter som ankomma

på innehavarna av olika befattningar, stannat vid att förorda, att å

befattningarna reguljärt skall tillämpas endera av följande pensioneringsperioder,

nämligen antingen en period, omfattande tiden från uppnåendet av

60 års ålder intill uppnåendet av 63 års ålder, eller en period, omfattande

tiden från uppnåendet av 63 års ålder intill uppnåendet av 65 års ålder. Vid

den genomgång av olika befattningar, som av kommittén verkställts, ha de

personalkategorier, vilka torde omfatta majoriteten av tjänstemännen, ansetts

böra hänföras till den lägre perioden.

I enlighet med vad kommittén sålunda förordat och med iakttagande

av att pensioneringsperiod bör börja och sluta vid jämna månadsskiften

skulle för de civila statliga befattningshavarna tillämpas någondera av följande

reguljära pensioneringsperioder, nämligen

pensioneringsperiod I, omfattande tiden från utgången av den kalendermånad,

varunder tjänstemannen uppnår 60 års ålder, till utgången av den

kalendermånad, varunder han uppnår 63 års ålder,

pensioneringsperiod II, omfattande tiden från utgången av den kalendermånad,

varunder tjänstemannen uppnår 63 års ålder, till utgången av den

kalendermånad, varunder han uppnår 65 års ålder, eller

pensioneringsperiod III, omfattande tiden från utgången av den kalendermånad,

varunder tjänstemannen uppnår 65 års ålder, till utgången av den

kalendermånad, varunder han uppnår 66 års ålder.

För några befattningar har kommittén emellertid funnit böra liksom för

närvarande gälla en av särskilda förhållanden betingad speciellt låg avgångstid,

understigande 60 år. Även i dessa fall bör avgångstiden konstrueras

såsom eu period. I de fall då vid den av kommittén verkställda översynen

lägre avgångstid än 60 år ansetts böra ifrågakomma, har kommittén

funnit pensioneringsperioden lämpligen böra bestämmas till tiden från

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

uppnådda 55 till uppnådda 58 levnadsår. Med hänsyn till möjligheten av

att även annan speciell avgångsperiod än 55—58 år kan bli aktuell, har

kommittén ansett, att samtliga tjänster med här avsedd, under 60 år liggande

avgångstid böra sammanföras till en gemensam pensioneringsperiod

IV, med angivande för varje särskild befattning av den pensioneringsperiod,

som skall gälla.

Enligt de i 6 avd. i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente intagna

särskilda bestämmelserna inträder för vissa befattningshavare — bl. a.

lärare vid de allmänna läroverken — pensionsåldern vid utgången av det

kalenderhalvår varunder befattningshavaren uppnår den levnadsålder, till

vilken pensionsåldern är knuten. I analogi härmed bör enligt kommittén

pensioneringsperioden för angivna befattningshavare löpa från ingången

av det kalenderhalvår, .som tager sin början näst efter det befattningshavaren

uppnått nyss avsedda levnadsålder, och därefter omfatta lika lång

tid som den vanliga pensioneringsperioden. Enligt kommitténs förmenande

bör för dessa befattningshavare avgång under pensioneringsperioden regelmässigt

äga rum endast vid utgången av jämnt kalenderhalvår, därest icke

avgången påkallas av nedsatt arbetsförmåga eller myndigheten eljest finner

lämpligt att avgången sker under kalenderhalvåret.

Vad kommittén sålunda föreslagit i fråga om pensioneringsperiodernas

omfattning och avgränsning har i allmänhet icke föranlett några erinringar

i remissyttrandena.

Marinförvaltningen, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen,

arbetarskyddsstyrelsen, väg- och vatlenbyggnadsslyretsen, Alnar

ps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitnt, statens institut för folkhälsan,

länsstyrelsen i Gävleborgs län och styrelsen för Svenska landskommunernas

förbund ha dock uttalat sig för en utsträckning av pensioneringsperiod

III till att avse 65—67 års ålder.

Statistiska centralbyrån har förordat, att tjänstemän i lönegraderna 1—

16 i princip böra hänföras till en pensioneringsperiod, omfattande tiden

60—65 år, samt att pensioneringsperioden för tjänstemän tillhörande lönegraderna

17 och högre lämpligen bör vara 65—67 år.

Två ledamöter av statens sakrevision ha ansett, att pensioneringsperioderna

II och III böra omfatta tre år vardera.

Medicinalstyrelsen har anfört.

Mot bakgrunden av läkarvetenskapens erfarenheter torde icke utan fog

kunna göras gällande, att kommittén givit de olika pensioneringsperioderna

en alltför ringa spännvidd för att täckning skall vinnas för den

grundläggande synpunkten om tillgodoseende av kravet på effektivitet i

förvaltningen. Lika irrationellt som det är att behålla en till funktionerna

— om än icke till levnadsåldern — överårig befattningshavare i

tjänst, lika irrationellt är det att tvinga en till funktionerna fullgod befattningshavare

till för tidig pensionsavgång.

Den maximala fysiska prestationsförmågan sjunker ofta märkbart efter

fyrtioårsåldern. Vid femtioårsåldern torde denna prestationsförmåga normalt

ha minskat i sådan grad, att den av de sakkunniga föreslagna undan
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

tagsgruppen IV, vilken föreslagits normalt omfatta åldern 55—58 år, ur

medicinsk synpunkt kan förordas.

Vid fixerandet av övriga pensioneringsperioder kommer hänsynen till

den psykiska prestationsförmågan särskilt i förgrunden. Denna prestationsförmåga

varierar mycket starkt. På grund härav måste det anses oförenligt

med effektivitetsprincipen att bestämma pensioneringsperioderna till

allenast tre, två och ett år. En spännvidd på fem år för dessa perioder

framstår ur medicinsk synpunkt som motiverad. Av praktiska skäl föreslår

medicinalstyrelsen, att man åstadkommer denna spännvidd genom att

man dels inför en rätt för myndigheten att påkalla förtidspensionering

högst två år före varje pensioneringsperiods början av befattninghavare,

som utan att fylla villkoren för sjukpension likväl har nedsatt arbetsförmåga,

dels ock sätter den normala spännvidden för envar av dessa tre

perioder till tre år.

Medicinska högskolan i Göteborg har ansett, att pensioneringsperiod I

bör omfatta tiden 61—63 år .samt pensioneringsperiod III tiden 65—67 år.

Statskontoret föreslår, att nedre gränsen för pensioneringsperiod I höjes

till 61 år.

Arméförvaltningen, vattenfallsstyrelsen, lantmäteristyrelsen och länsstyrelsen

i Hallands län uttala ,sig mot en höjning av pensionsåldrarna utöver

65 år.

2. Pensioneringsperioderna för de särskilda tjänsterna.

Huvudreglerna angående tidpunkten för inträdet av pensionsåldern äro

för såväl ordinarie som extra ordinarie befattningar intagna i 1947 års allmänna

tjänstepensionsreglemente. De ordinarie befattningar, för vilka skola

gälla från huvudreglerna avvikande särskild pensionsålder, finnas angivna

i en av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut fastställd pensionsåldersförteckning,

vilken finnes fogad såsom Bilaga A vid tillämpningsföreskrifterna

till reglementet. Beträffande extra ordinarie befattningar äger Kungl.

Maj:t med stöd av föreskrift i tjänstepensionsreglementet fastställa särskild

pensionsålder i fall, då sådan finnes påkallad. Detta har skett dels genom

meddelande i 6 § tillämpningsföreskrifterna av vissa allmänna bestämmelser

i fråga om dylik särskild pensionsålder, dels genom fastställande av en

såsom Bilaga B vid tillämpningsföreskrifterna fogad pensionsåldersförteckning

för vissa extra ordinarie befattningar vid försvaret, dels genom olika

beslut i form av ämbetsskrivelser till vederbörande myndigheter, avseende

en del särskilda befattningar.

Enligt kommitténs uppfattning böra avgångsåldrarna för ordinarie befattningar

alltjämt fastställas under riksdagens medverkan. Kommittén har

emellertid, i anslutning till vad förut anförts i fråga om huvudprinciperna

för de olika befattningarnas hänförande till de föreslagna pensioneringsperioderna,

ansett sig böra förorda, att bestämmelserna om avgångstid i

tjänstepensionsreglementet begränsas till fastställande av den tid, som de

olika pensioneringsperioderna skola omfatta, samt att angivandet av vilken

period, som skall tillämpas för varje befattning, i sin helhet sker i en till

reglementet fogad förteckning. Detta innebär dock icke, att varje särskild

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

befattning behöver upptagas i förteckningen. Kommittén har nämligen såsom

förut nämnts funnit, att den nuvarande huvudindelningen i pensionsåldershänseende

mellan befattningar i högst 16 lönegraden och befattningar i

.högre lönegrader kan tjäna såsom praktiskt underlag vid förteckningens tekniska

utformning. I anslutning härtill har kommittén tänkt sig, att för pensioneringsperiod

III (65—66 år) icke skola förtecknas de befattningar i lönegraderna

Ca 17 och högre, för vilka denna pensioneringsperiod skall gälla, utan

endast angivas, att för samtliga befattningar i sagda löneläge pensioneringsperiod

III skall tillämpas, i den mån ej i förteckningen annan period angives

för dylik befattning. För denna pensioneringsperiod skola däremot specificeras

de lägre befattningar, för vilka perioden skall gälla.

Beträffande befattningar i lönegraderna Ca 1—16 har kommittén såsom

mest praktiska anordning förordat, att för pensioneringsperiod II (63—65

år) angives, att denna period skall tillämpas i fråga om dessa befattningar,

i den mån ej i förteckningen annan period angives för viss befattning. Däremot

specificeras de högre befattningar, som skola hänföras till pensioneringsperiod

II.

För pensioneringsperiod I (60—63 år) skola enligt förslaget förtecknas

befattningar i samtliga lönelägen, för vilka skall tillämpas denna period.

Härvid böra, i viss överensstämmelse med vad för närvarande tillämpas, befattningar,

som förekomma under flera verk och för vilka genomgående

pensioneringsperiod I skall gälla, för undvikande av upprepning upptagas

i en grupp för sig. Vad slutligen beträffar den för befattningar med speciell

avgångstid avsedda pensioneringsperiod IV böra samtliga ifrågavarande befattningar

särskilt uppräknas med angivande för varje befattning av den avgångstid,

som skall gälla.

För vinnande av större överskådlighet föreslår kommittén i tekniskt hänseende,

att de befattningar, som skola specificeras inom var och en av kolumnerna,

sammanföras i särskilda tabeller, anslutna till vederbörande

kolumn.

Förteckningen rörande fördelningen i pensioneringsperioder skall sålunda

enligt kommitténs förslag uppställas på följande sätt.

Pensioneringsperiod.

I.

II.

III.

IV.

A. Vissa befattningar

A. Befattningar i löne-

A. Befattningar i annan

Vissa befattning-

i allmänhet.

grad Ca 1—16, för vil-

lönegrad än Ca 1—16,

ar vid särskilda

ka ej angives annan

för vilka ej angives

verk.

pensioneringsperiod.

annan pensionerings- period.

Se tabell D.1

B. Vissa befattningar

B. Vissa befattningar i

B. Vissa befattningar i

vid särskilda verk.

annan lönegrad än Ca

lönegrad Ca 1—16.

Se tabell A.1

1-16.

Se tabell B.1

Se tabell C. 1

1 Ej bifogade.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

I fråga om extra ordinarie befattningar föreslår kommittén, att i tjänstepensionsreglementet

intages en allmän bestämmelse att dessa befattningar

skola fördelas på de olika pensioneringsperioderna enligt Kungl. Maj :ts närmare

bestämmande. Kommittén förutsätter, att vid denna fördelning de av

Kungl. Maj:t och riksdagen följda principerna för de ordinarie befattningarnas

inplacering i pensioneringsperiod vinna tillämpning.

Kommittén har framhållit, att en genomgång av de extra ordinarie befattningarna

med hänsyn till de för dem gällande pensionsåldrarna givit vid

handen, att åtskilliga ojämnheter vidlåda dessa befattningars placering i

pensionsåldershänseende, främst däri att särskild pensionsålder icke blivit

fastställd för många befattningar trots att så synbarligen bort ske. Sålunda

har t. ex. i ett stort antal fall för extra ordinarie befattning vid visst verk

kommit att gälla en lägre pensionsålder än för motsvarande befattning vid

andra verk. Dylika inadvertenser synas i väsentlig mån bero på det förhållandet

— sammanhängande med den extra ordinarie befattningens natur

och den friare formen för sådan befattnings tillskapande — att frågan om

lämplig pensionsålder för vederbörande befattning icke regelmässigt tages

under övervägande vid befattningens tillkomst. De i 6 § 1 mom. b) tillämpningsföreskrifterna

intagna bestämmelserna synas avsedda att i vissa fall

onödiggöra en prövning av pensionsåldern för varje särskild extra ordinarie

befattning genom pensionsålderns bindande vid vad som i pensionsåldershänseende

gäller för ordinarie befattning med samma benämning. Dessa bestämmelser

äro emellertid enligt kommitténs förmenande icke helt ändamålsenliga.

Sålunda giver erfarenheten vid handen, att bestämmelserna vållat

tvekan vid den praktiska tillämpningen och varit en bidragande orsak

till uppkomsten av en del av nämnda ojämnheter. För egen del har kommittén

kommit till den uppfattningen, att det för vinnande av konsekvens

och överskådlighet är lämpligast, att en särskild förteckning över avgångsåldrarna

uppgöres även för extra ordinarie befattningar. Denna förteckning,

som bör fastställas av Kungl. Maj:t, synes böra upprättas helt efter mönster

av motsvarande förteckning för ordinarie befattningar. Kommittén har i detta

sammanhang understrukit vikten av att vid varje tillskapande av ny extra

ordinarie befattning tages under särskilt övervägande, vilken pensioneringsperiod

som bör gälla för befattningen.

För att vinna underlag för fördelningen av de särskilda befattningarna

å de olika pensioneringsperioderna har kommittén trätt i kontakt med flertalet

centrala verksmyndigheter. Detta har skett genom inhämtande av

skriftliga yttranden, genom företräde inför kommittén av representanter

för myndigheterna eller genom besök hos dessa av representanter för kommittén.

De härigenom inhämtade informationerna ha närmast varit avsedda

såsom vägledning för kommitténs egna bedömanden, och några officiella yttranden,

innefattande direkta förslag i fråga om tjänsternas fördelning å de

ifrågasatta pensioneringsperioderna ha icke avgivits. Kommittén anför, att

svårigheterna att finna den ur alla synpunkter lämpligaste avvägningen av

avgångsåldern självfallet äro avsevärda.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Med ledning av vad kommittén sålunda kunnat utröna rörande de arbetsuPPStfter,

som ankomma på de olika befattningarna, har kommittén uppgjort

förslag till fördelning på pensioneringsperioder av de ordinarie och

extra ordinarie befattningar, som funnos inrättade den 1 juli 1950. I betänkandet

ha angivits de tjänster, som kommittén föreslår skola hänföras till

»A. Vissa befattningar i allmänhet» under pensioneringsperiod I, varjämte

kommittén i bilagorna 1—6 till betänkandet redovisat de befattningar, som

förordas skola upptagas i tabellerna A, B och D. Kommittén har icke funnit

anledning föreslå pensioneringsperiod III för någon befattning i lönegrad

Ca (Ce) 1—16, i anledning varav någon tabell C för närvarande icke

skulle vara erforderlig.

De ordinarie och extra ordinarie befattningar, som icke avses skola särskilt

uppräknas, ha av kommittén redovisats i bilagorna 7—9 till betänkandet.

Kommitténs förslag till tjänsternas fördelning på de olika pensioneringsperioderna

innebär på åtskilliga punkter ändringar i fråga om den tidpunkt

då vederbörande befattningshavare tidigast må avgå ur tjänst. Ändringar

ha föreslagits såväl i höjande som sänkande riktning. Med hänsyn till vad

jag i det följande föreslår torde det emellertid icke vara erforderligt att i

förevarande sammanhang lämna en närmare redogörelse för förslaget i denna

del eller för innehållet i de yttranden, vari till behandling upptagits frågan

om vilka pensioneringsperioder som böra gälla för de särskilda befattningarna.

Följande allmänna synpunkter må dock återgivas ur yttrandena.

Statskontoret har uttalat, att huvudbestämmelserna om till vilken period

de särskilda befattningarna skola hänföras böra intagas i pensionsreglementena,

medan föl-teckningarna över tjänsterna böra innehålla endast de erforderliga

särbestämmelserna.

Försvarets civilförvaltning har ifrågasatt, huruvida icke Kungl. Maj :t borde

erhålla bemyndigande att, sedan riksdagen i samband med inrättande av

nya ordinarie tjänster fastställt pensioneringsperiod för dessa, vidtaga härav

erforderliga jämkningar i förteckningarna.

3. Särskilda frågor.

För ordinarie domare — med undantag av vattenrättsingenjör — gälla

för närvarande särskilda bestämmelser om avgångsskyldighet. I fråga om

dessa befattningshavare yttrar komittén:

Beträffande ordinarie domare, med undantag av vattenrättsingenjör, har

kommittén icke funnit skäl att föreslå annan högsta avgångsålder än den nuvarande,

d. v. s. 67 år. Detta innebär, att dylik domare äger rätt att utan särskild

prövning kvarstå ett år utöver pensioneringsperiodens övre gräns. I övrigt

anser kommittén, att nu gällande bestämmelser angående domares avgångsskyldighet

böra bibehållas oförändrade och att således den särskilda

befogenhet, som enligt kommitténs förslag skall beträffande övriga ordinarie

befattningshavare tillkomma vederbörande myndighet att förordna om

befattningshavares avgång efter det han uppnått pensioneringsperiodens

nedre gräns, icke skall ha tillämpning å domare.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Kommittén har också ansett sig böra förorda, att den år 1934 genomförda

principiella likställigheten i pensionsåldershänseende mellan manliga och

kvinnliga befattningshavare bibehålies.

I fråga om beräkningen av tjänstår för pension bör enligt kommitténs

förslag det förordade pensionsålderssystemet föranleda, att tiden inom pensioneringsperioden

likställes med tiden före pensioneringsperiodens början.

Kommittén anför härom följande.

All tjänstgöringstid fram till periodens övre gräns bör tillgodoräknas såsom

tjänstår. Senare tjänstgöringstid bör däremot — i likhet med vad för

närvarande är fallet i fråga om tid, varunder tjänstgöring fullgöres på grund

av erhållet anstånd med avsked eller vunnen återanställning — icke tillgodoräknas

såsom tjänstår i pensionshänseende. I de fall då enligt nuvarande

bestämmelser vid fastställande av sjukpension och familjepension hänsyn

skall tagas till tid, som från sjukpensioneringen respektive dödsfallet återstår

till pensionsåldern, bör efter genomförande av kommitténs förslag i

stället räknas med tiden fram till pensioneringsperiodens övre gräns. Likaså

bör nuvarande föreskrift om minskning i vissa fall av pensionsunderlaget

för befattningshavare, som innehaft sin tjänst under fortare tid än tre år

före pensionsålderns inträde, jämkas på det sätt att hänsyn kommer att

tagas till de tre åren närmast före avgången även i den mån dessa helt eller

delvis ligga inom pensioneringsperioden.

Enligt kommitténs uppfattning innebär det föreslagna pensionsålderssystemet

för den enskilde befattningshavaren avsevärda fördelar, främst genom

den möjlighet till beaktande av individuella förhållanden och önskemål, som

detsamma innefattar. Även för statsverket såsom arbetsgivare måste den

ökade möjligheten till anpassning av avgångstiden efter befattningshavarens

arbetsförmåga och föreliggande behov av arbetskraft vara av stort värde.

Det behov av ytterligare arbetskraft ur de äldres led, som efter ett genomförande

av det ifrågasatta nya pensionsålderssystemet kan förefinnas, finner

kommittén böra i normalfall täckas genom återanställning. Däremot bör

anståndsinstitutet i fortsättningen begagnas endast i mindre utsträckning. Enligt

kommitténs förmenande synes dess användning kunna begränsas till fall,

där anståndet helt betingas av tjänstesynpunkter. Anstånd i sådana fall anser

kommittén böra beviljas endast efter prövning av Kungl. Maj :t och synes

icke böra ifrågakomma för längre tid än ett år. Delta bör äga motsvarande

tillämpning i fråga om utnyttjande av extra ordinarie befattningshavare efter

utgången av pensioneringsperioden.

Kommittén har övervägt, huruvida icke de av kommittén föreslagna närmare

bestämmelserna i pensionsreglementena om pensioncringsperioder borde

kompletteras med ett stadgande av innebörd, att Kungl. Maj :t vid inträdande

särskilt kännbar brist på arbetskraft skall kunna sätta ur tillämpning

rätten för tjänstemännen att avgå vid pensioneringsperiodens nedre gräns

eller eljest efter nämnda tidpunkt men före uppnåendet av periodens övre

gräns. Ett beslut av dylik räckvidd bar kommittén emellertid funnit innebära

ett alltför djupgående ingrepp i tjänstemännens rättigheter för att

det skall kunna fattas i administrativ väg. Uppkommer behov av en dylik

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kiingl. Maj.ts proposition nr 184.

bestämmelse — exempelvis under ett nytt beredskapstillstånd — bör densamma

därför underställas riksdagens prövning.

Däremot anser kommittén, att visst beaktande måste skänkas den visserligen

icke för närvarande aktuella situation, då läget karakteriseras av överskott

på arbetskraft, vare sig detta överskott gör sig gällande å arbetsmarknaden

i allmänhet, inom statsförvaltningen eller inom visst område av denna.

Jämväl det fall, att t. ex. på grund av vidtagna rationaliseringsåtgärder inom

visst förvaltningsområde eller beträffande viss personalgrupp uppkommer

ett särskilt ogynnsamt befordringsläge, finner kommittén böra uppmärksammas

i detta sammanhang. Kommittén anser det därför lämpligt att i

pensionsreglementena införes en bestämmelse om rätt för Kungl. Maj :t att

föreskriva den avkortning av oensmneringsperioderna, som med hänsyn till

nyssnämnda förhållanden må finnas påkallad.

Förslaget att någon saklig ändring icke skall vidtagas i gällande bestämmelser

om domares aVgångsskyldighet tillstyrkes av Svea hovrätt och kammarrätten.

Svea hovrätt har uttalat, att avgångsskyldigheten även för vattenrättsingenjörerna

bör inträda först vid 67 år.

Lämpligheten att i fråga om avgångsålder jämställa manliga och kvinnliga

befattningshavare har ifrågasatts av statens geotekniska institut och

länsstyrelsen i Örebro län.

Kommitténs förslag om rätt att tillgodoräkna tjänstgöringstid under pensioneringsperiod

såsom tjänstår för pension har lämnats utan erinran av

samtliga myndigheter utom statens pensionsans fält, som framhållit följande.

Skulle i motsats till vad kommittén antagit avgången ur tjänst normalt

komma att äga rum avsevärd tid före pensioneringsperiodens övre gräns,

kan starkt ifrågasättas det berättigade i kommitténs förslag om hänsynstagande

i vissa fall till den av pensioneringsperioden omfattade tiden vid

beräkning av sjukpension och familjepension. Det kan synas särskilt tveksamt,

om vid bestämmande av familjepensionsbelopp tjänstår böra få tillgodoräknas

ända fram till pensioneringsperiodens slut även i fall, där befattningshavaren

tillträtt ålderspension vid tidigare tidpunkt, kanske redan

vid pensioneringsperiodens början.

Även kommitténs uttalanden rörande användningen av anstånds- och återanställningsinstituten

ha lämnats utan erinran av flertalet myndigheter.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har dock ifrågasatt, om icke anståndsinstitutet

kan helt slopas. För de fall där ett kvarstående i tjänst blir aktuellt

anser styrelsen återanställningsformen vara tillräcklig. Pensionsstyrelsen

har ansett det lämpligt att vederbörande myndighet erhåller rätt att medgiva

anstånd med avsked intill tre månader, där synnerliga skäl föreligga.

Förslaget att Kungl. Maj :t skall äga rätt att föreskriva avkortning av

pensioneringsperioderna utan riksdagens hörande har avstyrkts av Svea

hovrätt, riksräkenskapsverket och statistiska centralbyrån, vilka ansett att

även sådana beslut äro av så ingripande betydelse för befattningshavarna,

att de icke böra fattas i administrativ väg.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Järnvägsstyrelsen har däremot ansett, att Kungl. Maj :t bör äga befogenhet

att meddela beslut även om den tillfälliga höjning av pensioneringsperiodens

nedre gräns, som kan vara berättigad av rekryteringssvårigheter

eller andra på arbetskraftstillgången inverkande omständigheter.

V. Övriga i kommitténs förslag upptagna personalkategorier.

1. Arbetare i statens tjänst.

För arbetare i statens tjänst, underkastade 1947 års tjänstepensionsreglemente

för arbetare, gäller såsom förut nämnts en pensionsålder av 60 år.

Även enligt kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 490) med föreskrifter angående

pensionering av viss arbetarpersonal i statens tjänst (s. k. summarisk

arbetarpension) gäller i princip en pensionsålder av 60 år. Kungörelsen

äger tillämpning å arbetare, som icke enligt annan författning eller

eljest meddelade föreskrifter åtnjuter eller äger rätt att åtnjuta tjänstepension

eller därmed jämförligt understöd av statsmedel. Pension enligt

denna kungörelse beviljas där så finnes skäligt under förutsättning bl. a.

att arbetaren vid anställningens upphörande uppnått en levnadsålder av

60 år och därvid under en tid av sammanlagt minst 15 år efter fyllda 18

år, därav minst 12 år före fyllda 60 år, innehaft sådan anställning i statens

tjänst, som utgjort hans huvudsakliga sysselsättning och förvärvskälla.

Enligt pensionsålderskommitténs uppfattning bör för arbetare, underkastade

1947 års tjänstepensionsreglemente för arbetare, i princip tillämpas

en pensioneringsperiod, motsvarande pensioneringsperiod I för tjänstemännen

och sålunda omfattande tiden från fyllda 60 år till fyllda 63 år.

Rätt till ålderspension bör alltså, liksom nu, inträda vid avgång med utgången

av den kalendermånad, under vilken arbetaren uppnått en levnadsålder

av 60 år. Å andra sidan innebär tillämpningen av dylik period, att

arbetaren må kunna utan särskild prövning bibehållas i sin anställning

under perioden -— d. v. s. intill utgången av den kalendermånad, under vilken

han fyllt 63 år — med rätt att räkna tjänstår för tjänstgöringstid under

perioden.

På grund av arbetaranställningens art anser kommittén, att det lika litet

som för de extra ordinarie tjänstemännen erfordras särskilda bestämmelser

i pensionsförfattningarna rörande avgångsskyldigheten under perioden.

Kommittén förutsätter emellertid, att, därest icke förhållandena på

arbetsmarknaden annat påkalla, entledigande av arbetare under pensioneringsperioden

icke skall ske under andra förutsättningar än som i det

föregående angivits i fråga om de ordinarie tjänstemännen. Liksom beträffande

tjänstemännen bör Kungl. Maj :t enligt kommitténs förslag erhålla

befogenhet att temporärt besluta om jämkning nedåt av pensioneringsperiodens

övre gräns för här ifrågavarande arbetare, därest detta med hänsyn

till läget på arbetsmarknaden skulle befinnas lämpligt.

4 Iiihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 184.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

I frågan om formen för ianspråktagande av arbetares arbetskraft efter

pensioneringsperiodens slut förordar kommittén, att i tillämpliga delar

skall gälla detsamma som beträffande tjänstemännen. Sålunda bör återanställningslinjen

i första hand anlitas men även kvarstående i tjänst efter

särskilt medgivande kunna ifrågakomma, det sistnämnda dock allenast

under högst ett år och endast efter Kungl. Maj :ts prövning. Utan särskilt

medgivande bör dock, i anslutning till vad nu gäller, säsongarbetare kunna

bibehållas i sin anställning till utgången av den arbetssäsong, varunder

pensioneringsperiodens övre gräns uppnåtts.

Även för sådan arbetarpersonal, varå nyssnämnda kungörelse är tillämplig,

bör enligt kommitténs mening i princip gälla en pensioneringsperiod

av 60 63 år. I övrigt bör den särskilda konstruktionen av avgångsbestäm
melserna

för denna personalgrupp bibehållas. Den föreslagna befogenheten

för Kungl. Maj :t att besluta om jämkning av pensioneringsperiodens övre

gräns förordas skola ha avseende även på denna grupp arbetarpersonal.

I den man remissinstanserna haft anledning yttra sig i fråga om pensioneringsbestämmclserna

för arbetare i statens tjänst ha de som regel

icke gjort någon erinran mot vad kommittén uttalat och föreslagit. Av Övriga

yttranden må återgivas följande.

Statens avtalsnämnd anser en förlängning av den nu gällande pensionsåldern

för arbetare i statens tjänst motiverad icke blott av den på arbetsmarknaden

radande bristen pa arbetskraft och de kostnadsbesparingar ur

statsfinansiell synpunkt, som därigenom skulle vinnas, utan jämväl av den

fortskridande höjningen av medellivslängden och av statens intresse att

kunna i tjänst bibehålla en skicklig arbetarstam.

Med den utformning kommitténs förslag erhållit finner avtalsnämnden

det emellertid tveksamt, om förslaget kommer att medföra några väsentligare

förbättringar-, eftersom det i allmänhet skall ankomma på arbetstagaren

att avgöra om han vill avgå eller icke sedan han uppnått den

nedre pensioneringsgränsen. Avtalsnämnden anför, att det ligger nära till

hands att antaga att en arbetstagare med rätt till full pension vid 60 års

ålder liksom hittills i viss utsträckning kommer att avgå från sin statliga

anställning och söka anställning å den allmänna arbetsmarknaden. Detta

torde särskilt gälla den kvalificerade arbetskraften å orter, där tillgången

på yrkesarbetare icke motsvarar efterfrågan.

Vad kommittén föreslagit i fråga om anstånd och återanställning har

icke föranlett någon erinran från nämndens sida.

Försvarets fabriksstyrelse anför i huvudsak följande.

Förslaget om pensioneringsperioder bygger på förutsättningen att de

statsanställda själva i allmänhet skulle vara intresserade av ett kvarstående

i tjänst längre än enligt nuvarande system. Fabriksstyrelsen är emellertid

icke övertygad om riktigheten av detta antagande. Förhållandena kunna

naturligtvis variera inom olika anställningshavargrupper och på olika

orter. I varje fall har styrelsen gjort den erfarenheten, att arbetarpersona
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

51

len, som utgör huvudparten av fabriksverkets personal, i nu rådande läge

i betydande utsträckning vid uppnådda 60 års ålder övergår till privat anställning

med fulla kollektivavtalslöner jämsides med den statliga pensionen.

Genom den konstruktion av bestämmelserna rörande pensionsavgången,

som föreslagits av de sakkunniga, kan det sålunda befaras, att statsförvaltningen

vid arbetskraftsbrist berövas den bästa arbetskraften i stor utsträckning

redan vid uppnåendet av pensioneringsperioden, medan, då arbetslöshet

råder, de anställda i brist på andra arbetsuppgifter kvarstanna

i tjänst till pensioneringsperiodens slut. I sistnämnda fall skulle visserligen

staten själv kunna taga initiativ till en tidigare avgång med pension

under pensioneringsperioden, men i praktiken torde svårigheter möta mot

ett sådant ställningstagande, som i det rådande läget ur de äldre anställdas

synpunkt måste betraktas som hårt. Fabriksstyrelsen har med andra

ord funnit, att de sakkunnigas förslag åtminstone i vad angår fabriksverkets

verksamhetsområde icke torde få den betydelse för reglering av arbetskraftstillgången

som åsyftats.

I fråga om de särskilda pensionsåldrarna hyser styrelsen den uppfattningen,

att den lägsta pensionsåldern inom fabriksverket bör vara 63 år.

Denna ålder bör gälla för bl. a. arbetarpersonalen.

Domänstyrelsen bär framhållit, att 1947 års tjänstepensionsreglemente

för arbetare, eftersom skogsarbetare äro undantagna från tillämpningen

av detta reglemente, för domänverkets vidkommande gäller endast för

skogsförmän, lantarbetare samt vissa specialutbildade arbetare, för närvarande

235 personer. Då domänstyrelsen i ett stort antal fall enligt erhållet

bemyndigande medgivit anstånd, utöver i reglementet angivna två år, med

ytterligare två år, gäller för närvarande för denna grupp en faktisk pensioneringsperiod

av fyra år över 60 år. Styrelsen, som funnit nuvarande

bestämmelser ändamålsenliga, anser sig kunna tillstyrka kommitténs förslag

endast under förutsättning att vad styrelsen anfört rörande de allmänna

avgångsbestämmelscrna för tjänstemän iakttages jämväl för denna

grupp.

2. Lärare vid kommunala skolor m. fl.

1947 års tjänstepensionsreglemente för folkskolan äger tillämpning •—

förutom å vissa i det följande särskilt angivna befattningshavare •— å befattningshavare

(lärare), som äro underkastade avlöningsreglementet för

folkskolan och innehava anställning i lönegrad med beteckningen Ca eller

Ce. Dessa befattningar äro ordinarie och extra ordinarie folkskollärare,

småskollärare, biträdande lärare, lärare vid mindre folkskola, nomadlärare,

lärare, som anställts vid vissa sjukvårdsanstalter och barnhem för undervisning

på folk- eller småskolestadiet, förståndarinnor och biträdande

föreståndarinnor vid vissa skolhem och arbetsstugor.

Pensionsålderkommittén föreslår, att de av angivna befattningar, för

vilka för närvarande gäller en pensionsålder av 63 år, skola hänföras till

pensioneringsperiod II och att övriga ifrågavarande befattningar hänföras

till pensioneringsperiod I. I anslutning till vad nu gäller i fråga om tid
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

punkten för inträdet av pensionsåldern för här avsedda befattningshavare

förordas, att pensioneringsperioden skall börja vid utgången av det redovisningsår,

under vilket befattningshavaren uppnått 63 respektive 60 levnadsår.

I konsekvens härmed bör gälla, att avgång under pensioneringsperioden

normalt må äga rum allenast vid utgången av redovisningsår.

Genom särskilda författningar har 1947 års tjänstepensionsreglemente

för folkskolan förklarats skola äga tillämpning jämväl å vissa andra befattningshavare

än sådana, som äro underkastade folkskolans avlöningsreglemente.

Sålunda skall tjänstepensionsreglementet gälla dels följande

befattningshavare, underkastade statens allmänna avlöningsreglemente,

nämligen ordinarie och extra ordinarie föreståndare och lärare vid sinnesslöskolorna

och epileptikerskolorna samt ordinarie och extra ordinarie befattningshavare

vid skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapen, dels

ock kantorer, underkastade avlöningsreglementet för kyrkomusiker.

För kantorernas del bör enligt kommitténs mening i fråga om pensioneringsperiod

och tidpunkten för dennas början tillämpas vad som för varje

särskild dylik befattningshavare kommer att gälla i hans egenskap av

lärare.

Beträffande de övriga här ifrågavarande befattningarna föreslår kommittén,

att de särskilda tjänsterna hänföras till den pensioneringsperiod,

vars nedre gräns sammanfaller med den för de olika tjänsterna nu gällande

pensionsåldern.

För närvarande gäller för föreståndare och lärare vid sinnesslöskolorna

och epileptikerskolorna, att pensionsåldern inträder vid utgången av den

tolvmånadersperiod, räknat från och med den 1 juli till och med den 30

juni, under vilken befattningshavaren uppnått den levnadsålder, till vilken

pensionsåldern är knuten. Kommittén är för sin del tveksam, huruvida

icke för befattningarna i fråga bör gälla den vanliga regeln om tidpunkten

för avgångsskyldighetens inträde, men anser sig sakna tillräcklig anledning

att i förevarande sammanhang förorda frångående av hittills tillämpade

principer i detta hänseende.

1947 års tjänstepensionsreglemente för de högre kommunala skolorna

äger tillämpning å de ordinarie och extra ordinarie lärare vid kommunala

flickskolor, kommunala mellanskolor, praktiska mellanskolor och högre

folkskolor, vilka äro underkastade statens allmänna avlöningsreglemente,

d. v. s. å samtliga lärare vid sagda skolor med undantag av övningslärare.

I fråga om pensionsålder föreskrives i pensionsreglementet för samtliga befattningshavare,

att pensionsåldern inträder vid utgången av det kalenderhalvår,

varunder läraren uppnår en levnadsålder av 65 år.

Kommittén föreslår, att nu ifrågavarande befattningar hänföras till pensioneringsperiod

III med föreskrift att pensioneringsperioden skall räknas

från utgången av kalenderhalvår.

I övrigt bör enligt kommitténs mening beträffande befattningshavare,

som äro underkastade nu ifrågavarande pensionsreglementen, vad kommit
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

tén föreslagit i fråga om civila befattningshavare i statens tjänst äga motsvarande

tillämpning.

Skolöverstyrelsen har förklarat sig icke ha annat att erinra mot kommitténs

förslag i denna del än att för befattningshavare, underkastade 1947

års tjänstepensionsreglemente för de högre kommunala skolorna, bör gälla,

att avgång ur tjänst i likhet med vad för folkskollärare är föreskrivet må

ske endast vid utgången av redovisningsår.

I vad gäller befattningshavare hos hushållningssällskapen har kommitténs

förslag lämnats utan erinran av Hushållningssällskapens förbund.

Skogsstyi-elsen har såsom förut nämnts helt avstyrkt systemet med pensioneringsperioder.

I detta .sammanhang torde jag få omnämna, att statens pensionsanstall

i sitt utlåtande över kommitténs förslag berört frågan om regleringen av

avgångsåldern för vissa befattningshavare, underkastade SPA-reglementet.

Pensionsanstalten har härom anfört.

Kommittéförslaget avser icke de befattningshavare, å vilka SPA-reglementet

äger tillämpning. Till följd härav skulle bl. a. övningslärarna

vid det kommunala undervisningsväsendet samt organister komma att ställas

utanför pensionsåldersregleringen.

Sistnämnda befattningshavargrupper äro — i likhet med övriga av kommittéförslaget

omfattade icke-statliga befattningshavare — underkastade

statliga avlöningsreglementen. Särskilt vad angår de kommunala övningslärarna

synes det mindre tilltalande, att de ålder,sbetingade avgångsförhållandena

för dem skola vara reglerade på ett sätt som principiellt skiljer sig

från den reglering, som enligt kommittéförslaget skulle komma att gälla

för övningslärarna vid det statliga undervisningsväsendet. Ett genomförande

av kommittéförslaget i fråga om övningslärarna bör därför enligt

pensionsanstaltens mening omfatta även de under SP A-reglementet inordnade

lärarna.

VI. I ärendet förda förhandlingar.

Frågan om ändrade bestämmelser rörande avgångsåldern för civila anställningshavare

i statens tjänst m. fl. har varit föremål för överläggningar

med statstjänstemannens huvudorganisationer, nämligen Statstjänarkartellen,

Statstjänstemannens riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation

och Tjänstemännens centralorganisation. Därvid har — under

förutsättning av riksdagens godkännande — enighet uppnåtts om följande

grunder för ändringar i gällande avgångbestämmelser.

1) Det nuvarande systemet med fasta pensionsåldersgränser skall, i huvudsaklig

överensstämmelse med 1948 års pension sål derskommittés förslag,

för civila anställningshavare ersättas med pensioneringsperioder, omfattande

för period I 60—63 års ålder, för period IT 63—65 års ålder, för period

in 65—66 års ålder samt för period IV en för varje särskild befattning

bestämd tid.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

2) För extra ordinarie befattningar skola i princip gälla samma pension

neringsperioder som för ordinarie. Övriga i 1948 års pensionsålderskommittés

betänkande föreslagna jämkningar i pensionsåldrarna skola bli föremål

för ytterligare överväganden.

Departementschefen.

Såsom jag inledningsvis framhållit överensstämma de nu gällande bestämmelserna

angående pensionsålder för befattningshavare inom den civila

.statsförvaltningen med de föreskrifter i detta hänseende, som beslutades

vid 1934 års riksdag. Dessa föreskrifter tillkommo under inverkan av

den då förefintliga omfattande arbetslösheten bland de produktiva åldrarnas

yngre årsgrupper och med beaktande av vad man i dåvarande läge

kunde förutse beträffande den fortsatta utvecklingen på arbetsmarknaden.

Situationen har sedan dess helt förändrats. Överskottet på arbetskraft har

avlösts av en betydande arbetskraftsbrist. De nuvarande svårigheterna att

fylla behovet av arbetskraft bero givetvis i första hand på konjunkturutvecklingen

efter det andra världskriget. Man kan emellertid icke helt

bortse från att avvägningen av avgångsåldrarna härvidlag åtminstone för

statsförvaltningens del är av en viss betydelse. Med hänsyn till befolkningsutvecklingen

kan också, såsom 1948 års pensionsålderskommitté i sitt förevarande

betänkande framhållit, förutses, att arbetskraftsbristen kommer

icke endast att bli bestående utan även att accentueras. Det har sålunda

beräknats, att folkmängden i åldersgruppen 05 år och däröver år 1965

i jämförelse med förhållandena år 1945 skulle ha ökat med ca 40 procent,

under det att folkmängden i åldersgruppen 20—65 år under samma tid

skulle öka med endast två procent. Frånsett arbetskraftssynpunkterna

innebär detta, att de yngre åldersgruppernas försörjningsbörda gentemot

den äldre delen av befolkningen kommer att högst väsentligt öka.

I denna .situation är det uppenbarligen angeläget att man i största möjliga

utsträckning söker tillvarataga äldre duglig arbetskraft. De möjligheter

härtill, som nuvarande bestämmelser erbjuda inom statsförvaltningen,

äro — såsom både de av 1946 års statsrevisorer och de av 1948 års pensionsålderskommitté

verkställda undersökningarna givit vid handen — föga

effektiva. Möjligheten att efter uppnådd pensionsålder erhålla anstånd med

avsked har sålunda visat sig icke .spela den roll såsom utväg att tillvarataga

äldre arbetskraft, som man ansett sig kunna räkna med. Ej heller har

återanställningsformen fått en sådan tillämpning att densamma kan förväntas

få någon nämnvärd betydelse ur arbetskraftssynpunkt.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag det påkallat, att avgångsbestämmelserna

för anställningshavare inom statsförvaltningen och den

statsunderstödda verksamheten nu upptagas till omprövning. Jag torde i

detta sammanhang fa hänvisa till att inom riksdagen yrkanden vid upp
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S4.

repade tillfällen framställts om en höjning av avgångsåldrarna samt erinra

om de uttalanden i detta hänseende, som gjorts av 1946 års statsrevisorer

och av bankoutskottet i dess förenämnda av 1947 års riksdag godkända

utlåtande.

Obestridligen föreligga också möjligheter för åtgärder i antydd riktning

utan att effektivitetssynpunkterna eftersättas. Såsom bankoutskottet i sitt

nämnda utlåtande framhållit torde en viss höjning av pensionsåldrarna

utan större olägenheter kunna vidtagas särskilt i fråga om flertalet av de

grupper, för vilka fastställts en pensionsålder av 60 år eller därunder. Av

vad jag förut anfört framgår, att icke blott effektivitetssynpunkter beaktades

vid bestämmandet av sistnämnda pensionsåldrar utan även andra skäl

inverkade, främst den i början av 1930-talet rådande ungdomsarbetslösheten.

Ur effektivitetssynpunkt finnes därför beträffande dessa anställningshavare

utrymme för en höjning av avgångsåldrarna. Dessutom äro

arbetsförmågan och vitaliteten hos äldre personer numera på det hela taget

.större än tidigare. Den något högre medellivslängden samt mera hygieniska

arbetslokaler, förbättrade tekniska anordningar o. d. medverka härtill.

Vid utformningen av avgångsbestämmelserna få emellertid mot dessa

synpunkter vägas de ökade krav på kroppslig och andlig rörlighet, som den

fortskridande rationaliseringen och intensifieringen av statsverksamheten

medföra.

När det gäller det sätt, varpå i anslutning till det anförda möjligheter böra

skapas för tillvaratagande av äldre arbetskraft, föreligga — bortsett från

anstånds- och återansiällningsinstituten, vilka i sin nuvarande utformning

enligt vad jag förut framhållit visat sig vara ineffektiva — två utvägar.

Å ena sidan kan, såsom av riksdagen och 1950 års besparingsutredning

närmast torde ha åsyftats, en mer eller mindre allmän höjning av pensionsåldrarna

övervägas. Å andra sidan kan i enlighet med 1948 års pension,

sålderskonmiittés förslag en anpassning av avgångsåldrarna efter

tjänstbarheten ske genom införande av ett system med pensioneringsperioder,

omfattande en viss tid, varunder anställningshavaren skall ha att bestämma

den närmare tidpunkten för sin avgång.

Vid övervägande av dessa båda möjligheter har jag i likhet med flertalet

remissmyndigheter funnit mig böra förorda det sistnämnda alternativet. De

farhågor, som uttalats för att det av pensionsålderskommittén föreslagna

systemet icke skulle medföra åsyftat resultat, finner jag överdrivna. Såsom

av kommittén framhållits och av medicinalstyrelsen ytterligare understrukits

företer arbetsförmågan hos de äldre befattningshavarna individuellt stora

olikheter. Ett system med pensioneringsperioder möjliggör — i motsats till

en allmän höjning av pensionsåldrarna — att dessa individuella olikheter

kunna beaktas. Denna ökade möjlighet till anpassning av avgångstiden efter

befattningshavarens arbetsförmåga måste för statsverket såsom arbetsgivare

vara av värde. Men även för anställningshavarna innebär kommitténs förslag

väsentliga fördelar. Enligt förslaget skall det i allmänhet vara befattningshavarens

ensak att bestämma den närmare tidpunkten för sin avgång. Det

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

skall sålunda icke föreligga något tvång för honom att kvarstå under den

för honom gällande pensioneringsperioden. Ur anställningshavarnas synpunkt

blir därför systemet med pensioneringsperioder närmast att betrakta

såsom en utvidgning av anståndsinstitutet. Det är således i och för sig icke

fråga om en höjning av den ålder, vid vilken befattningshavaren tidigast må

avgå ur tjänst.

De invändningar, som vid remissbehandlingen framställts mot kommitténs

förslag, ha merendels sin grund i farhågor för att statsverksamheten

skall bli mindre effektiv till följd av att många anställningshavare skola

föredraga att kvarstå i tjänst, ehuru de icke äro fullt tjänstbara. Rätten för

befattningshavaren att avgå före pensioneringsperiodens övre gräns bör emellertid

såsom kommittén föreslagit motsvaras av en möjlighet för vederbörande

myndighet att tillse, att befattningshavarens tjänstgöring under pensioneringsperioden

icke fortgår längre än som motiveras av hans arbetsförmåga.

Detta är en nödvändig förutsättning för att systemet med pensioneringsperioder

skall kunna fungera tillfredsställande. Därest bestämmelserna härom

utformas på sätt i det följande föreslås, torde de i förevarande hänseende befarade

svårigheterna i stor utsträckning kunna undvikas. Jag vill i detta

sammanhang i likhet med medicinalstyrelsen framhålla, att ett entledigande

av nyssnämnda skäl, som sker under pensioneringsperioden, icke är att betrakta

annat än såsom en följd av det normala åldrandet.

Pensionsålderskommittén har i sitt nu framlagda förslag upptagit frågan

om införande av pensioneringsperioder för civila statstjänstemän ävensom

för anställningshavare, underkastade 1947 års tjänstepensionsreglementen

för de högre kommunala skolorna, för folkskolan och för arbetar»? samt bestämmelserna

om s. k. summariska arbetarpensioner. Såsom en andra etapp

i sitt arbete avser kommittén att utreda och avgiva förslag i fråga om militära

och civilmilitära befattningshavare. I ett par remissyttranden har ifrågasatts,

om icke ställningstagandet till kommitténs förevarande förslag borde

anstå i avbidan härpå.

Den omständigheten att 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente omfattar

såväl civila som militära och civilmilitära tjänstemän utgör enligt min

mening icke hinder för att systemet med pensioneringsperioder redan nu genomföres

för de civila anställningshavarnas del. Ej heller i övrigt finner jag

skäl föreligga för ett uppskov med omprövningen av avgångsbestämmelsernas

principiella utformning. Jag förordar således, att systemet med pensioneringsperioder

nu införes för de personalkategorier, som avses i pensionsålderskommitténs

betänkande. Härvid förutsätter jag emellertid, att kommitténs

arbete skall bedrivas så att förslag beträffande militära och civilmilitära

befattningshavare kan föreläggas 1952 års riksdag.

Kommitténs förslag till jämkningar i fråga om den tidpunkt, då vederbörande

befattningshavare tidigast må avgå ur tjänst — vilka förslag såsom

förut nämnts innefatta såväl höjningar som sänkningar i förhållande till gällande

pensionsåldrar — är jag däremot icke beredd att nu upptaga till prov
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

ning utom såvitt gäller förslaget att för extra ordinarie befattningar i praktiken

böra genomföras samma pensioneringsperioder som för ordinarie. I övrigt

böra de föreslagna jämkningarna bli föremål för ytterligare överväganden.

Statens pensionsanstalt har föreslagit, att systemet med pensioneringsperioder

skall införas för övningslärarna vid de kommunala skolorna samtidigt

som det genomföres för de i kommitténs betänkande upptagna personalkategorierna.

I princip delar jag denna uppfattning. Emellertid torde

vad pensionsanstalten anfört i fråga om dessa lärargrupper vara tillämpligt

även å vissa övriga SPA-reglementet underkastade kategorier. Jag finner

det med hänsyn härtill mest ändamålsenligt, att 1948 års pensionsålderskommitté

upptager till övervägande frågan om tillämpningen av

systemet med pensioneringsperioder även inom denna del av pensionsväsendet

och att i avvaktan härpå de nuvarande bestämmelserna bibehållas.

Förslag i ämnet torde emellertid kunna framläggas för 1952 års riksdag.

Vad jag här förordat överensstämmer med de grunder för ändringar i gällande

avgångsbestämmelser, varom efter förhandlingar överenskommelse

träffats med statstjänstemännens huvudorganisationer. Under förhandlingarna

har från organisationernas sida gjorts gällande, att den föreslagna reformen

kommer att medföra en höjning av den faktiska genomsnittsåldern vid

pensionsavgång. Ehuru införandet av pensioneringsperioder såsom jag förut

framhållit formellt icke innebär någon förändring av pensionsåldrarna, torde

det få ankomma på den av mig med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande

den 23 februari 1951 tillkallade utredningen angående den statliga personalpensioneringen

in. m. att pröva i vilken män reformen medför problem av

ekonomisk art samt överväga vilka åtgärder som på grund härav kunna befinnas

påkallade.

Sedan jag sålunda redogjort för min principiella inställning till pensionsålderskommitténs

förslag och till frågan i vilken omfattning detsamma nu

bör genomföras, torde jag få övergå till spörsmålet hur avgångsbestämmelserna

böra närmare utformas.

Vad först angår frågan om myndigheternas möjlighet att besluta om befattningshavares

entledigande under pensioneringsperiod delar jag pensionsålderskommitténs

uppfattning, att myndighet icke regelmässigt skall ha att

upptaga befattningshavarens fortsatta tjänstgöring utöver pensioneringsperiodens

nedre gräns till särskilt övervägande utan tjänstgöringen bör oförändrat

fortgå till den tidpunkt före periodens slut, intill vilken befattningshavaren

önskar kvarstå, såvida icke myndigheten av särskilda skäl finner

anledning föreskriva att tjänstgöringen skall upphöra tidigare. Jag kan alltså

icke förorda, att en generell föreskrift meddelas om obligatorisk läkarundersökning

av anställningshavare, som uppnått periodens nedre gräns och önskar

kvarstå i sin tjänst.

Liksom kommittén förutsätter jag, att myndighet icke meddelar beslut om

entledigande under pensioneringsperiod utan att ha förskaffat sig en be
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

stämd, på erfarenhet av befattningshavarens arbete grundad uppfattning om

hans arbetsförmåga. Härvidlag bör man givetvis icke kräva en så formbunden

prövning som är stadgad i fråga om sjukpensionering. I princip bör enligt

min mening för avbrytande av tjänstgöring under pensioneringsperiod

fordras att befattningshavaren befunnits icke kunna på ett tillfredsställande

sätt fullgöra sina tjänsteåligganden. Därutöver bör i huvudsaklig överensstämmelse

med kommitténs förslag gälla, att entledigande må ske, då befattningshavarens

bibehållande i tjänst får anses innebära risker för hans

egen eller andras säkerhet eller hälsa. Vidare bör, även om befattningshavares

arbetsförmåga icke kan i och för sig anses vara nedsatt, hans tjänstgöring

kunna avbrytas i sådana fall, då hans avgång är önskvärd antingen med

hänsyn till omorganisation, berörande hans tjänsteställe, eller i och för

rationalisering av arbetsförhållandena därstädes.

Beslut om avbrytande av tjänstgöring under pensioneringsperiod bör

fattas av den myndighet, som äger att från tjänsten avskeda. Innan beslut

om entledigande meddelas, bör befattningshavaren beredas tillfälle att inkomma

med yttrande eller eventuellt själv begära sitt entledigande.

Vad sålunda förordats bör erhålla motsvarande tillämpning beträffande

extra ordinarie tjänstemän.

I fråga om pensioneringsperiodernas avvägning kan jag i allt väsentligt

ansluta mig till vad kommittén föreslagit. Jag förordar således, att fyra

olika pensioneringsperioder användas, omfattande i princip, pensioneringsperiod

I 60—63 års ålder, pensioneringsperiod II 63—65 års ålder, pensionerinigsperiod

III 65—66 års ålder samt pensioneringsperiod IV den tid,

som för varje särskilt fall bestämmes.

I den mån pensionsåldern f. n. inträder med utgången av kalenderhalvår

eller redovisningsår etc., bör pensioneringsperioden börja resp. utgå med

angivna tidrymd. Avgång under pensioneringsperioden bör i dessa fall regelmässigt

äga rum vid utgången av dylik särskild tidrymd, såvida icke

avgången påkallas av nedsatt arbetsförmåga eller vederbörande myndighet

eljest finner skäl medgiva att avgången sker vid annan tidpunkt.

Vad angår ordningen för avgångsåldrarnas bestämmande gäller f. n., att

huvudreglerna äro intagna i pensionsreglementena. För avvikelser i fråga

om ordinarie befattningar förutsättes riksdagens medverkan. När det åter

gäller extra ordinarie tjänster äger Kungl. Maj :t enligt föreskrift i 1947 års

allmänna tjänstepensionsreglemente fastställa särskild pensionsålder i de

fall då sådan anses påkallad.

Redan med hänsyn till att jag förordat, att för extra ordinarie tjänster

i fortsättningen i princip skola tillämpas samma pensioneringsperioder som

för ordinarie tjänster, erfordras ändringar i angivna bestämmelser. Jag vill

härvidlag erinra, att för ett närmare bedömande av vilken avgångsålder

som är den lämpligaste för varje särskild befattning kräves kännedom om

ett flertal faktorer, som i detta hänseende äro av betydelse. Sålunda fordras

uppgifter om verksamhetens ändamål, de förhållanden under vilka den be
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj. ts proposition nr 184.

drivs (plats för tjänsteutövningen, arbetstider o. d.), särskilda med tjänstgöringen

förenade risker, ansvarsförhållanden in. in. Av den med statstjänstemännens

huvudorganisationer träffade uppgörelsen framgår, att en

översyn av avgångsåldrarna för de olika tjänsterna är avsedd att företagas.

Med den omfattning, som den statliga och den statsunderstödda verksamheten

numera erhållit, skulle det innebära en tidsödande och föga rationell

ordning att i en proposition redovisa alla de nyss nämnda faktorer, som

vid en dylik översyn komma i beaktande. Jag anser mig fördenskull böra

föreslå, att för Kungl. Maj :t utverkas riksdagens bemyndigande att i vidare

utsträckning än nu fastställa avgångsåldern för de olika tjänsterna.

Härvidlag kunna två olika utvägar tänkas. Antingen kan i pensionsreglementena

angivas, att det skall ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma pensioneringsperioden

för varje befattning, eller också kan i reglementena intagas

en huvudregel av exempelvis den innebörd, som pensionsålderskommittén

upptagit i sitt förslag till förteckning över tjänsternas fördelning å

pensioneringsperioder, nämligen att pensioneringsperiod II skall tillämpas

för befattningar i lönegraderna Ca (Ce) 1—16 samt pensioneringsperiod III

för högre befattningar, allt givetvis dock endast i den mån Kungl. Maj :t icke

för viss befattning bestämt annan pensioneringsperiod. Av dessa alternativ

synes det förstnämnda ur administrativ synpunkt vara att föredraga. Jag

förordar därför, att i pensionsreglementena — med undantag för tjänstepensionsreglementet

för arbetare, i fråga om vilket pensioneringsperiod I

för närvarande torde böra tillämpas —• endast angives pensioneringsperiodernas

omfattning samt att för Kungl. Maj :t utverkas bemyndigande att

fördela tjänsterna på de olika perioderna. Skulle vad jag sålunda förordat

vinna riksdagens bifall, har jag för avsikt att föreslå, att för varje särskild

tjänst tills vidare — i avvaktan på den förut omförmälda översynen av avgångsåldrarna

för de olika tjänsterna — tillämpas den pensioneringsperiod,

vars nedre gräns motsvarar den för befattningen nu gällande avgångsåldern.

Det torde emellertid få förutsättas att, därest fråga skulle uppkomma om

mera omfattande principiella avvikelser från dessa riktlinjer, sådan fråga

underställes riksdagens prövning.

Pensionsålderskommittén har i sitt förevarande betänkande upptagit jämväl

vissa speciella frågor till behandling. Vad till en början angår spörsmålet

om avgångsskyldigheten för ordinarie domare biträder jag kommitténs

förslag, att den särskilda befogenheten för vederbörande myndighet

att förordna om befattningshavares avgång efter det han uppnått pensioneringsperiodens

nedre gräns icke skall ha tillämpning å domare. Med hänsyn

till att jag icke ansett mig böra nu till prövning upptaga fråga om

ändringar i avgångsåldern för särskilda tjänster, är jag ej beredd att tillstyrka

Svea hovrätts förslag att vattenrättsingenjörer beträffande avgångsskyldigheten

skola likställas med övrig domarpersonal.

Mot kommitténs förslag, att tiden inom vederbörande pensioneringsperiod

i fråga om beräkningen av tjänstår för pension skall likställas med

tiden före pensioneringsperiodens början, bar jag intet att erinra. Vad kom
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

mittén förordat i fråga om användningen i fortsättningen av anstånds- och

återanställningsinstituten föranleder icke annan erinran från min sida än

att Kungl. Maj :t bör äga befogenhet att medgiva anstånd under högst två

år. Jag förutsätter härvid, att anstånd längre tid än ett år skall beviljas

endast undantagsvis
Kommittén

har föreslagit, att fråga om avkortning av pensioneringsperioderna

med hänsyn till ett sådant läge å arbetsmarknaden, att överskott å

arbetskraft föreligger, skulle få avgöras av Kungl. Maj :t utan riksdagens

hörande. Vid särskilt kännbar brist på arbetskraft skulle däremot fråga

om upphävande av rätten för befattningshavare att avgå vid pensioneringsperiodens

nedre gräns underställas riksdagens prövning. Enligt min mening

böra icke ändringar i någotdera hänseendet företagas utan riksdagens medverkan.

Vad jag i det föregående förordat föranleder ändringar i åtskilliga hänseenden

i gällande pensionsbestämmelser. I fråga om 1947 års allmänna

tjänste- och familj epensionsreglementen, vilka avse såväl civila som militära

och civilmilitära tjänstemän, har det synts lämpligast, att ändringar nu

icke göras i själva reglementena utan att i en särskild författning angives i

vilka hänseenden avvikande bestämmelser skola gälla. Beträffande tjänsteoch

familjepensionsreglementena för de högre kommunala skolorna, för folkskolan

och för arbetare torde däremot icke föreligga något hinder för att

reglementena ändras i förevarande sammanhang. I anslutning därtill böra

motsvarande ändringar företagas i gällande bestämmelser om s. k. summarisk

arbetarpension och om tillämpning å vissa befattningshavargrupper av

de för folkskolan gällande reglementena. De nya bestämmelserna synas

böra träda i kraft förslagsvis den 20 juni 1951.

I enlighet med det anförda ha inom civildepartementet upprättats förslag

till

1) förordning om ändrade bestämmelser rörande avgångsåldern för civila

statstjänstemän, m. m

2) kungörelse om ändring i 1947 års tjänstepensionsreglemente för de

högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 (nr 418);

3) kungörelse om ändring i 1947 års familjepensionsreglemente för de

högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 (nr 419);

4) kungörelse om ändring i 1947 års tjänstepensionsreglemente för folkskolan

den 30 juni 1947 (nr 420);

5) kungörelse om ändrad lydelse av 10 § och 13 § 2 mom. 1947 års familjepensionsreglemente

för folkskolan den 30 juni 1947 (nr 421);

6) kungörelse om ändring i 1947 års tjänstepensionsreglemente för arbetare

den 30 juni 1947 (nr 422); samt

7) kungörelse om ändrad lydelse av 9 § och 12 § 2 mom. 1947 års familjepensionsreglemente

för arbetare den 30 juni 1947 (nr 423).

Dessa författningsförslag torde böra föreläggas riksdagen för godkännande.

Riksdagens bemyndigande torde böra utverkas för Kungl. Maj :t att ut
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

färda de övergångsbestämmelser, vilka kunna visa sig erforderliga utöver

vad i författningsförslagen upptagits.

Jag vill i detta sammanhang erinra, att i propositionerna 1951: 112 angående

löne- och pensionsreglering för lärare vid vissa statsunderstödda privata

läroanstalter m. m. samt 1951:114 angående lönerevision för vissa

chefstjänstemän m. m. framlagts förslag, som föranleda ändringar i vissa

av de här berörda reglementena. Förslag till dessa författningsändringar,

som böra träda i kraft den 1 juli 1951, avser jag att framlägga i ett senare

sammanhang.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att

Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna förenämnda förslag till

1) förordning om ändrade bestämmelser rörande avgångsåldern

för civila statstjänstemän, m. m.;

2) kungörelse om ändring i 1947 års tjänstepensionsrcglemente

för de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947

(nr 4.18);

3) kungörelse om ändring i 1947 års familjepensionsreglemente

för de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947

(nr 419);

4) kungörelse om ändring i 1947 års tjånstepensionsreglemente

för folkskolan den 30 juni 1947 (nr 420);

5) kungörelse om ändrad Igdelse av 10 § och 13 § 2 mom.

1947 års familjepensionsreglemente för folkskolan den 30

juni 1947 (nr 421);

6) kungörelse om ändring i 1947 års tjånstepensionsreglemente

för arbetare den 30 juni 1947 (nr 422); samt

7) kungörelse om ändrad lydelse av 9 § och 12 § 2 mom.

1947 års familjepensionsreglemente för arbetare den 30 juni

1947 (nr 423);

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att

1) i huvudsaklig överensstämmelse med vad i det föregående

anförts utfärda ändrade bestämmelser om de summariska

arbetarpensionerna och om utsträckt tillämpning av de

för folkskolan gällande tjänste- och familjepensionsreglementena;

samt

2) utfärda de övergångsbestämmelser, vilka kunna visa

sig erforderliga för genomförande av förenämnda förslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gösta af Sandeberg.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Innehållsförteckning.

Författningsförslag................................................. 3

I. Inledning......................................................... 20

II. Gällande bestämmelser............................................. 21

III. Huvudgrunderna av 1948 års pensionsålderskommittés förslag och motiven

därför......................................................... 24

1. Befolkningsutvecklingen.......................................... 24

2. Anståndsinstitutets användning................................... 26

3. Återanställning av pensionerade befattningshavare .................. 28

4. Avgångsbestämmelsernas allmänna utformning...................... 29

IV. Civila statstjänstemän.............................................. 39

1. Avvägningen av åldersgränserna................................... 39

2. Pensioneringsperioderna för de särskilda tjänsterna.................. 43

3. Särskilda frågor................................................. 46

V. Övriga i kommitténs förslag upptagna personalkategorier................ 49

1. Arbetare i statens tjänst......................................... 49

2. Lärare vid kommunala skolor m. fl............................... 51

VI. I ärendet förda förhandlingar........................................ 53

Departementschefen................................................ 54

517881. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1951:278 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anslag till avlöningar vid överståthållarämbetet och länsstyrelserna samt angående den c s. 13 i texten
  2. BU 1951:22 Utlåtande i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning angående ändrade bestämmelser rörande avgångsåldern för befattningshavare vid riksdagens s. 6 i texten
  3. JoU 1951:17 Utlåtande med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda hemställan rörande anslag till Lantbruksnämnderna, till Bidrag till jordbrukets ration s. 5 i texten