Sök i Ratio Lex

Angående grunderna för fortsatt stöd åt linoch hampodlingen m. m

1951-03-30 · 76 sidor, varav 76 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 76 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1951:192, Angående grunderna för fortsatt stöd åt linoch hampodlingen m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

1

Nr 192.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående grunderna för

fortsatt stöd åt lin- och hampodlingen m. m.; given

Stockholms slott den 30 mars 1951.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att principbeslut skall fattas rörande omfattningen

av den odling av lin och hampa, som bör eftersträvas och, i mån av

behov, stödjas under den närmaste femårsperioden, d. v. s. under åren 1951

_1955. Det anses icke sannolikt att lin- och hampfiber under normala förhållanden

kunna produceras i Sverige till priser, som äro konkurrenskraftiga

i förhållande till världsmarknadens. Vidare uttalas att odlingen icke

kan tillmätas någon större betydelse ur det samlade jordbrukets synpunkt.

Av avgörande betydelse för frågan om statsmedel skola anvisas för att uppehålla

odlingen är däremot i vad mån en fortsatt odling är påkallad av beredskaps-

och försörjningsskäl. Ur denna synpunkt föreslås i propositionen

att stöd skall utgå till en odling, som lämnar en årlig produktion av omkring

2 000 ton linfiber och omkring 1 000 ton hampfiber. För linodlingens

del motsvarar denna produktion ungefär vad som uppnåtts under senare år.

För hampan däremot innebär den angivna kvantiteten en ej oväsentlig nedskärning

i förhållande till odlingens nuvarande omfattning.

I syfte att erhålla en ur driftsekonomiska synpunkter tillfredsställande

sysselsättningsgrad vid beredningsverken föreslås en minskning av dessas

antal. Sålunda förutsättes att två av linberedningsverken, nämligen verken

i Kristinehamn och i Mellansel, samt det ena av hampberedningsverken,

nämligen det i Värmbol, skola nedläggas. Kristinehamnsverket avses skola

nedläggas så snart 1950 års skörd avverkats. Med hänsyn till aktuella bered
1

Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 192.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 192.

skapsönskemål förordas däremot att såsom en övergångsåtgärd stöd skall

utgå till Mellansel och Värmbol för avverkning av 1951 års skörd.

Det löpande stödet åt lin- och hampodlingen har hittills haft till syfte att

göra det möjligt för odlarna att erhålla ett garantipris för halmen, som stått

i visst förhållande till rågpriset. Bidraget har varit maximerat till visst belopp

per hektar av den odlade arealen. För att stimulera odlarna och beredningsverken

att uppnå ett kvalitetsmässigt tillfredsställande resultat av odlingen

och beredningen föreslås i propositionen, att stödet i stället skall utgå

i form av ett pristillägg, beräknat per kilogram framställd fiber.

I fråga om linberedningsverken föreslås att stödet skall utgå i form av

dels ett allmänt pristillägg, dels särskilda pristillägg till vissa verk. Det

allmänna pristillägget skall baseras på produktionsförhållandena vid Laholm

sverket.

I propositionen beröras slutligen vissa avvecklings- och övergångsproblem.

Bland annat föreslås sålunda beträffande de verk, som avses skola bibehållas,

att amorteringstiden för de statslån, som dessa företag inneha, skall förlängas

så att de belopp, som utestå oguldna den 1 juli 1951, skola amorteras

under en tid av högst tio år från nämnda dag. Bemyndigande begäres för

Kungl. Maj :t att i viss utsträckning avskriva oguldna lånebelopp dels för de

verk, som skola nedläggas, dels för Visbyverket, vars ställning är sådan att

det icke kan drivas i fortsättningen utan en konsolidering.

Medel för utbetalande av pristillägg för 1951 års odling avses skola äskas

i samband med framläggande av förslag rörande utformningen av de prisreglerande

åtgärderna på jordbrukets område under regleringsåret 1951/52.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

3

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

30 mars 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,

Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Nygren.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och handelsdepartementen

anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, fråga

om grunderna för fortsatt stöd åt lin- och hampodlingen m. m. samt anför

därvid följande.

I. Inledning.

Genom beslut den 22 september 1949 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen

lör jordbruksdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga för att verkställa

utredning och avgiva förslag angående frågan om fortsatt stöd åt linoch

hampodlingen m. m.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade jag den 11 oktober 1949 såsom

sakkunniga numera generaldirektören O. Söderström, tillika ordförande,

ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren K. J. Ahlsten,

Hemse, direktören E. Kullgren, Göteborg, ledamoten av riksdagens andra

kammare, hemmansägaren Hj. R. Nilsson i Spånstad, ledamoten av riksdagens

första kammare, kommunaldirektören E. Näsström, Bjästa, kanslichefen

W. von Schwerin samt direktören A. H. Stensgård, Stockholm.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1949 års lin- och hamputredning,

ha den 12 januari 1951 avgivit betänkande med förslag till fortsatt

stöd åt odlingen av lin och hampa.

Över betänkandet ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av statskontoret,

lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, kommerskollegium, riksnämnden

för ekonomisk försvarsberedskap, statens handels- och industrikommission,

lantbruksakademien, Sveriges utsädesförening, småbruksutredningen,

Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Gotlands, Hallands, Värmlands, Gävleborgs

och Västernorrlands läns hushållningssällskap, Riksförbundet Landsbygdens

folk, Riksförbundet Lin och hampa, som tillika överlämnat yttranden

från samtliga lin- och hampberedningsverk, Textilrådet, Sveriges industriförbund,

Sveriges grossistförbund och Kooperativa förbundet. Sveriges

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

lantbruksförbund har förklarat sig i huvudsak instämma i de synpunkter,

som Riksförbundet Lin och hampa anfört i sitt yttrande.

Hushållningssällskapens förbund har överlämnat yttranden från Östergötlands,

Skaraborgs, Örebro och Västmanlands läns hushållningssällskap.

Sedermera har utredningen i skrivelse den 19 mars 1951 föreslagit, bland

annat, att amorteringstiden för lin- och hampberedningslån skall förlängas

utöver vad som förordats i betänkandet.

Jag torde i detta sammanhang även få anmäla, att Sveriges hampodlareförening

u. p. a. i en den 27 november 1950 dagtecknad skrift hemställt,

att Kungl. Maj :t måtte vidtaga åtgärder för att odlingen och beredningen av

hampa skall bibehållas i oförändrad omfattning.

I betänkandet framlägges principförslag beträffande omfattningen av

den odling, som bör stödjas under åren 1951—1955, och rörande utformningen

av stödet.

Utredningen utgår från att den svenska odlingen och beredningen av lin

och hampa under normala förhållanden icke kan konkurrera med utländska

motsvarande produkter. Andra skäl att uppehålla denna verksamhet än

beredskaps- och försörjningsskäl anses knappast föreligga. Av dessa skäl

föreslår emellertid utredningen att en svensk produktion, som motsvarar

det inhemska avsättningsutrymmet, skall stödjas under åren 1951—1955.

Beträffande linet innebär detta att en odling motsvarande cirka 2 000 ton

linfiber om året skall stödjas. Ett av de nuvarande sex linberedningsverken,

vilket är beläget i Kristinehamn, har visat särskilt nedslående resultat.

Med hänsyn härtill och då den sammanlagda årsproduktionen vid de övriga

linberedningsverken uppgår till ungefär 2 000 ton, föreslås att Kristinehamnsverket

skall nedläggas så snart 1950 års skörd blivit färdigberedd.

Övriga linberedningsverk anses böra få del av ett allmänt stöd åt linberedningen.

Därjämte förordas att de två verk, vilka äro belägna i Norrland,

under en övergångstid av två år skola erhålla ett särskilt stöd. Efter denna

tid böra de båda verkens framtidsutsikter samt omfattningen av linodlingen

i Norrland ånyo prövas.

Det löpande stödet åt linodlingen, vilket hittills utgått i form av ett odlingsbidrag

per hektar, föreslås skola utformas som ett pristillägg per kg

framställd fiber. Stödet skall anpassas så, att avsedd odlingsareal kan påräknas.

I fråga om hampodlingen finner utredningen att det inhemska avsättningsutrymmet

under normala förhållanden motsvarar endast omkring 65

ä 70 procent av den sammanlagda kapaciteten hos de två hampberedningsverken,

som nu finnas i Visby respektive Värmbol. Utredningen räknar därför

med att på längre sikt endast ett av dessa verk kan bibehållas. I valet

mellan de båda beredningsverken ger utredningen — ehuru med stor tvekan

_ sitt förord åt Visbyverket. Faktorer, som göra bedömningen särskilt

svår just nu, äro enligt betänkandet bland annat att Visbyverket står in
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj ds proposition nr 192.

för en omdaning och att man under år 1951 i större skala kan pröva odling

och beredning av en ny samkönad hampsort, till vilken stora förhoppningar

knytas. Med hänsyn härtill och till att den nuvarande utrikessituationen

kännetecknas av politisk osäkerhet, varuknapphet, stigande priser och importsvårigheter

föreslår utredningen, att resultatet av 1951 års odling och

beredning skall avvaktas innan man träffar ett val mellan de båda verken.

Utredningen har ansett sig kunna räkna med avsättning för 1951 års skörd

även om båda beredningsverkens odlingsområden besås under år 1951.

Det löpande stödet åt hampodlingen bör enligt utredningen utformas på

samma sätt som stödet åt linodlingen. Pristillägget på hampfiber har dock

ansetts böra maximeras till 50 öre per kilogram.

Jag vill redan här nämna att jag nu endast kommer att behandla frågan

om grunderna för det fortsatta stödet åt lin- och hampodlingen samt vissa

därmed sammanhängande problem. Spörsmålet om storleken av det stöd,

som bör utgå för 1951 års odling, ämnar jag i stället upptaga i samband

med behandlingen av frågan om

område under nästa regleringsår.

Innan jag redogör för detaljerna i utredningens förslag och för remissutlåtandena

torde jag få lämna en kortfattad översikt över nuvarande förhållanden.

II. Nuvarande förhållanden.

A. Statliga stödåtgärder m. m.

Odlingen av 1 i n här i landet hade vid tiden för andra världskrigets utbrott

synnerligen ringa omfattning. Med hjälp av statliga stödåtgärder

åstadkoms emellertid en linodling, som successivt ökade så att den år 1945

uppgick till cirka 4 500 hektar. Under åren närmast därefter minskade arealen

något. År 1950 steg arealen dock ånyo till närmare 4 500 hektar genom

att vidsträckta odlingar tillkommo i Malmöhus län.

För närvarande finnas sex linberedningsverk. Dessa drivas av odlarna,

vilka äro sammanslutna i lika många producentföreningar, ekonomiska föreningar

u. p. a. Dessa föreningar jämte landets två hampberedningsföretag

ha gemensamt bildat Riksförbundet Lin och hampa (RLH). Förbundet har

till huvudsaklig uppgift att utgöra inköps- och försäljningsorganisation för

de skilda producentföretagen. Riksförbundet leder vidare sådan försöksverksamhet,

som är av betydelse för samtliga medlemmar.

Namnen å de sex producentföreningarna, platsen för deras respektive

linberedningsverk och året, då verksamheten påbörjades, framgå av följande

sammanställning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Producentförening Beredningsverk i samheten

började

Hallands läns linodlareförening, Laholm ............ 1940

Östra Götalands » Växjö.............. 1943

Mellersta Sveriges » Kristinehamn........ 1943

Uppsala —Stockholms läns » Gimo............... 1944

Hälsinglands » Hybo (invid Ljusdal) 1941

Föreningen Norrlandslin Mellansel............ 1946

Även hampodlingen, vilken före det andra världskrigets utbrott endast

omfattade ett fåtal hektar, ökade under 1940-talet hastigt till följd av

statliga stödåtgärder och omfattade redan år 1942 närmare 1 900 hektar. År

1947 uppnåddes den hittills största arealen, något över 2 000 hektar. På

grund av avsättningssvårigheter för fibern begränsades arealen år 1950 till

cirka 1 450 hektar. Omkring hälften av hampodlingen äger rum på Gotland,

där även det ena av landets två med statsbidrag uppförda beredningsverk

för hampa är beläget (utanför Visby). Hampodlingen på fastlandet är i

huvudsak förlagd till ett antal mellansvenska landskap. Den på fastlandet

producerade hamphalmen beredes i Värmbol vid Katrineholm.

Beredningsanstalternas verksamhet påbörjades år 1943. Beredningsverksamheten

pa Gotland bedrives i aktiebolagsform (AB Hampberedning), under

det att verksamheten i Värmbol bedrives av en ekonomisk förening (Sveriges

liampodlareförening). Båda företagen äro som förut nämnts anslutna

till RLH.

De mest betydelsefulla av de statliga åtgärder, som vidtagits för att främja

lin- och hampodlingen, äro beviljande av lån och bidrag till uppförande av

lin- och hampberedningsverk samt bidrag till stödjande av priset på lin- och

hamphalm.

Bestämmelser om lånen, vilka utgå från hemslöjdslånefonden, äro meddelade

i kungörelsen den 21 juni 1940 (nr 605), ändrad genom kungörelser

den 22 november 1940 (nr 952) och den 13 mars 1942 (nr 152). Bestämmelserna

innebära att kommerskollegium och lantbruksstyrelsen kunna bevilja

lån med 85 procent av kostnaderna för anläggande av lin- eller hampberedningsverk.

I anläggningskostnaderna inräknas kostnaderna för inredning

och anskaffning av maskiner men ej tomtkostnaden. Ränta, för närvarande

efter fyra procent, utgår först från och med fjärde kalenderåret efter det,

under vilket lånet till någon del lyfts. Ursprungligen skulle lånen amorteras

med lika belopp årligen från och med året efter det, då lånet lyfts till

någon del, och återbetalningstiden vara högst femton år. Redan hösten 1940

vidtogos dock vissa jämkningar i bestämmelserna. Dessa inneburo bland

annat, att amorteringsskyldigheten inträdde först andra året efter det kalenderår,

under vilket lånet lyfts till någon del. Enligt beslut av 1941 års

riksdag nedsattes återbetalningstiden till högst fem år. Samtidigt föreskrevs

att låntagare skulle förbinda sig att under återbetalningstiden icke betala

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

högre halmpris än som fastställts i den ordning, som Kungl. Maj :t bestämde.

Låntagare, som var aktiebolag eller ekonomisk förening, skulle vidare förbinda

sig att icke utdela högre belopp till delägarna än Kungl. Maj :t medgåve.

Följande översikt visar beloppen av de lån, som utlämnats från hemslöjdslånefonden

till uppförande av linberedningsverk, samt av de amorteringar

som verkställts före den 1 juli 1950.

Odlareföretag

Lånebelopp

Före den 1/i 1950

verkställd amortering

Den ''/t 1950 kvar- stående lånebelopp

kronor

kronor

procent

kronor

procent

Hallands läns linodlareförening, La-

100

0

halm............................

1 099 900

1 099 900

östra Götalands linodlareförening,

778 300

44

Växjö............................

*1 754 500

976 200

56

Mellersta Sveriges linodlareförening,

32

1006 604

68

Kristinehamn ....................

1 488 350

481746

Uppsala—Stockholms läns linodlare-

35

förening, Gimo ..................

21039 250

672 725

65

366 525

Hälsinglands linodlareförening, Hybo

884 000

561 000

64

323 000

36

Föreningen Norrlandslin, Mellansel ..

S1366 800

40 307

3

1326 493

97

Sammanlagt belopp

7 632 800

8 831878

50

3 800922

50

Samtliga föreningar utom Hallands läns linodlareförening ha vid flera

tillfällen hos Kungl. Maj :t begärt och erhållit anstånd med erläggandet av

förfallna amorteringar. Därefter ha hittills Östra Götalands, Uppsala-Stockholms

läns och Hälsinglands linodlareföreningar inbetalat förfallna amorteringar,

sedan bidrag till stödjande av priset på linhalm kunnat lyftas under

det budgetår, som följt närmast efter förfallodagen. Mellersta Sveriges linodlareförening

och Föreningen Norrlandslin ha inbetalat så stor del av respektive

amorteringar, som varit möjligt med hänsyn till vederbörande förenings

ekonomiska ställning i övrigt.

Hampberedningslån ha beviljats Sveriges hampodlareförening för uppförande

av dess verk i Vännbol med sammanlagt 1 857 250 kronor samt AB

Hampberedning för uppförande av dess verk i Visby med sammanlagt

1 966 900 kronor. Då någon amortering å dessa lån hittills icke verkställts,

utestå sålunda tillhopa 3 824 150 kronor. Hampberedningsföretagen ha en

ränteskuld på cirka 400 000 kronor.

Möjligheten att lämna statsbidrag till anläggningskostnaderna tillkom genom

beslut av 1941 års riksdag. Bestämmelser i ämnet återfinnas i kungörelsen

den 13 mars 1942 (nr 153) angående statsbidrag för anläggande av

lin- eller hainpberedningsanstalter. Statsbidrag får icke utgå med högre belopp

än som motsvarar 15 procent av anläggningskostnaden. Statsbidrag ha

beviljats linodlareföreningarna med 1 239 100 kronor och hampodlingsföretagen

med 674 850 kronor enligt följande fördelning på de olika företagen. 1 2

1 Därav ett tilläggslån å 127 500 kronor, vilket skall börja amorteras först år 1951.

2 > » > > 191 250 » »>» • >>>

8 Före den 1950 ha endast två amorteringar å detta lån förfallit till betalning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Beviljat statsbidrag

Företas titl uppförande av

“ beredningsverk

kronor

Hallands läns linodlareförening........................ 194 100

Östra Götalands linodlareförening...................... 297 800

Mellersta Sveriges linodlareförening .................... 262 650

Uppsala—Stockholms läns linodlareförening ............ 144 350

Hälsinglands linodlareförening.......................... 99 000

Föreningen Norrlandslin .............................. 241 200 i 239 100

Sveriges Hampodlareförening.......................... 327 750

Aktiebolaget Hampberedning........................... 347 100

Enligt beslut av 1940 års riksdag lämnades prisgaranti, för linhalm under

åren 1941—1943. Prisgarantien har sedermera förlängts, senast genom beslut

av 1950 års riksdag, att gälla till och med sagda års odling. Garantien

avser ett pris å linhalm av viss kvalitet, motsvarande 80 procent av priset

för råg. Ursprungligen gällde att statsbidrag icke fick utgå med mer än

200 kronor per hektar odlat lin. Detta belopp höjdes enligt beslut av 1943

års riksdag till 450 kronor per hektar. Höjningen sammanhängde med att

amorteringstiden för anläggningslånen sänktes från femton till fem år.

Statsbidraget utbetalas icke direkt till odlarna utan lyftes av beredningsverken.

Med utgångspunkt från det pris å linfiber, som fastställts efter

förhandlingar med linneindustrien, beräknas det pris, som linberedningsverlten

kunna betala odlarna för linhalmen. Uppgår detta senare pris icke

till garantipriset, erhålla beredningsverken statsbidrag intill nyssnämnda

belopp per hektar odlat lin för att täcka skillnaden. Dylikt statsbidrag har

beviljats samtliga linodlareföreningar utom Hallands läns linodlareförening.

Denna förening har kunnat bestrida sina utgifter, däri inräknat det garanterade

priset på linhalm, med inkomsterna av försålda produkter. Bidrag

har till och med den 30 juni 1950 utbetalats med cirka 5,4 miljoner kronor.

De olika föreningarnas behov av bidrag har varierat avsevärt. Sålunda

motsvarar statsbidraget per kilogram producerad spånadslinfiber 20 öre för

Östra Götalands linodlareförening (Växjö), 32 öre för Hälsinglands linodlareförening

(Hybo), 70 öre för Uppsala-Stockholms läns linodlareförening

(Gimo), 75 öre för Mellersta Sveriges linodlareförening (Kristinehamn) samt

icke mindre än 1 krona 51 öre för Föreningen Norrlandslin (Mellansel).

Prisgaranti å hamphalm har lämnats enligt i huvudsak samma grunder

som gällt för prisgarantien å linhalm, med undantag av att garantipriset skolat

motsvara 50 procent av rågpriset samt att bidraget varit maximerat till från

början 200 och sedermera 350 kronor per hektar.

Till och med den 30 juni 1950 har statsbidrag till stödjande av priset

på hamphalm utbetalats till de två hampberedningsföretagen med tillhopa

cirka 5 miljoner kronor. Per kilogram framställd fiber har statsbidraget

motsvarat för Värmbolsverket 73 öre och för Visbyverket 72 öre.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 9

Beträffande driftsresultaten för de olika verken och dessas ekonomiska

ställning samt utvecklingen i övrigt av odlingen och beredningen under senare

tid torde jag i det följande få lämna vissa närmare uppgifter.

Statligt stöd har vidare utgått till forsknings-, försöks- och upplysningsverksamhet

beträffande i främsta rummet odling och beredning av lin.

Sålunda har Sveriges utsädesförening, förutom ett anslag å 50 000 kronor

vilket 1938 års riksdag anvisat för vissa förädlings- och odlingsförsök,

från och med budgetåret 1940/41 erhållit ett årligt anslag för kvalitetsundersökningar

av lin m. m. Anslaget har alltsedan budgetåret 1947/48

utgått med 60 000 kronor. Utsädesföreningen har vidare år 1943 beviljats

ett ränte- och amorteringsfritt statslån å 207 000 kronor till uppförande av

ett nytt linlaboratorium.

Odlingstekniska försök på linodlingens område pågå sedan år 1944. Kostnaderna

för denna verksamhet, vilka uppgått till 35 000 å 40 000 kronor

per år, ha bestritts av Riksförbundet Lin och hampa. Riksförbundet har av

statsmedel åtnjutit ett årligt bidrag av 6 000 kronor till kostnaderna för

denna försöksverksamhet.

Beredningsteknisk försöksverksamhet beträffande lin igångsattes år 1942.

Till denna verksamhet ha anvisats statsanslag å tillhopa 50 000 kronor.

Övriga kostnader ha bestritts av Riksförbundet Lin och hampa.

Slutligen har viss grundforskning beträffande linrötning m. m. bedrivits

med hjälp av statsmedel, som ställts till förfogande genom statens tekniska

forskningsråd.

B. Uppgifter angående odlingen, beredningen och förbrukningen av spånads
växter

i Sverige. I

I betänkandet lämnas ingående uppgifter rörande utvecklingen av odlingen

och beredningen av spånadsväxter i Sverige under senare år samt

angående det ekonomiska utbytet av denna odling för jordbrukarna. Vidare

redogöres för import och export av fiber och blånor av lin och hampa samt

för användningen av de importerade eller inom landet framvunna kvantiteterna.

Beträffande de uppgifter, som utredningen sålunda lämnat, torde jag i

huvudsak få hänvisa till betänkandet. Vissa av dem torde emellertid lämpligen

få återgivas här.

I fråga om linodlingen kan sålunda nämnas att enligt betänkandet

antalet odlare från år 1946 till år 1950 minskat från cirka 4 600 till cirka

2 600. Arealen per odlare utgjorde år 1946 endast cirka 0,5 hektar men

var år 1950 cirka 1,7 hektar. Arealökningen angives vara resultatet av en

medveten strävan från odlareföreningarnas sida. Man åsyftar att därigenom

erhålla större enhetliga halmpartier, vilket är en viktig förutsättning för

bättre fiberkvalitet.

Till belysande av odlingsförhållandena i olika landsdelar under senaste

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

tid torde här få återgivas eu, i betänkandet intagen tablå över antalet od(- lare, total odlingsareal, odlingsareal per odlare, total halmskörd samt halmskörd

per hektar för odlare, anslutna till de olika beredningsverken. Skördeuppgifterna

för år 1950 äro uppskattade värden.

År

Antal

Odlingsareal har

Halmskörd ton

(runda tal)

Fröskörd ton

(runda tal)

odlare

totalt

per

odlare

totalt

per har

totalt

per har

Laholm..............

1948

630

1058

1-7

3 600

3-4

670

0-6

1949

650

1250

1-9

4 300

o''7

730

06

1950

630

1193

1-9

(3 700)

(3-1)

(720)

(0-6)

Växjö ..............

1948

617

700

11

2 400

3-4

340

0-5

1949

520

771

1-5

2 200

2-8

390

0-5

1950

305

1024

3-3

(3100)

(3-0)

(630)

(0-6)

Kristinehamn........

1948

425

790

1''9

2 400

3-0

490

0-6

1949

423

840

2-0

2 000

2-3

450

0-3

1950

366

750

2-1

(2 400)

(3-2)

(450)

(0-6)

Gimo ................

1948

176

450

2-6

1400

3’1

280

0-6

1949

157

449

2-9

1200

2-8

260

0-6

1950

119

392

3-3

(1200)

(3-1)

(260)

(0-7)

Hybo ................

1948

329

268

0-8

900

3-4

140

0-5

1949

326

357

11

1200

3-3

180

05

1950

380

429

1-1

(1 400)

(3-2)

(190)

(0-5)

Mellansel..............

1948

994

435

0-4

800

1''9

130

0''3

1949

901

443

0-5

1100

2-5

150

0''4

1950

775

663

0-9

(1 800)

(2-7)

(350)

(05)

Riket ................

1948

3171

3 701

1-2

11500

3-1

2 050

0-6

1949

2 977

4101

1''4

12 000

2-9

2160

05

1950

2 575

4 458

1-7

(13 600)

(3''0)

(2 600)

(0-6)

Av tablån framgår bland annat, att under de senaste åren variationerna

mellan de olika verken i fråga om hektarskörd av såväl halm som frö varit

tämligen begränsade, om man bortser från Mellanselverket, där både halmoch

fröskörden per hektar legat avgjort under genomsnittet. Av tablån

framgår även: att arealen per odlare är betydligt mindre vid de båda norrlandsverken

än vid de övriga. Den, år 1950 vid Växjöverket inträffade ökningen

av arealen per odlare är föranledd av de förut omnämnda nya odlingarna

i Malmöhus län.

Beredningen av linet sker enligt betänkandet huvudsakligen i samband

med rötning (omkring 92 procent av skörden) och till återstående del genom

s. k. grönberedning. Grönberedning av spånadslinhalm förekommer

endast i Laholm och sker där jämsides med beredning efter rötning. Grönberedning

är ett billigare förfaringssätt men lämpar sig endast för vissa

halmkvaliteter. Den grönberedda fibern måste i samband med spinningen

behandlas med kemikalier, varigenom kvarsittande pektinämnen avlägsnas,

och fordrar därför en viss omändring av spinntekniken.

Fiberutvinningen, som är avgörande för det ekonomiska utbytet, beräknas

av RLH vid beredning efter rötning för närvarande utgöra i genom
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

11

snitt omkring 18 procent av den till beredning levererade halmen, varav

hälften tåga och hälften blånor. Variationerna de olika verken emellan äro

dock betydande.

Producenternas ekonomiska utbyte av linodlingen har tack vare statsstödet

i genomsnitt varit tämligen gott, ehuru växlingarna härvidlag mellan

olika landsändar varit betydande. Sålunda har areallikviden i genomsnitt

varit dubbelt så stor i Laholm som i Mellansel. Den sammanlagda likviden

till odlarna för halm och frö har u''nder åren 1944—48 i medeltal

uppgått till följande belopp i kronor per hektar

Laholm Växjö Kristinehamn Gimo Hybo Mellansel

1 137 1 040 815 796 964 564

I anslutning till dessa uppgifter anföres i betänkandet att professorn Å.

Åkerman, Svalöv, vilken biträtt utredningen vid utförandet av undersökningar

rörande odlingsbetingelserna för lin och hampa inom olika delar

av landet, jämfört utbytet av linodlingen med utbytet av annan odling, som

med fördel kan bedrivas på samma jordar som linodling. Åkerman har

därvid funnit, att utbytet av linodlingen, jämfört med utbytet av rågodling,

varit ganska tillfredsställande med undantag för odlingen i Mellansels område

och för odlingen i Laholmsområdet kan betecknas som gott. Merkostnaderna

för odlingen av lin ha vid denna jämförelse beräknats till 273 kronor

per hektar.

Beträffande hampan framhålles att utvecklingen här liksom i fråga

om linet gått i riktning mot minskat antal odlare och ökad areal per odlare.

Dessutom har en tydlig tendens till ökning av arealskördarna gjort sig gällande.

Enligt betänkandet utgjorde antalet hampodlare år 1950 omkring

500, varav omkring 200 på fastlandet och 300 på Gotland. Arealen per odlare

har på senare tid varit på fastlandet omkring 4 hektar och på Gotland

omkring 2,3 hektar. Såväl totalskörden som skörden per hektar har de

senaste åren varit ungefär lika stor på fastlandet som på Gotland. Förhållandet

belyses av följande tabell:

Skörd av repad hamphalm.

(avrundade tal)

Fastlandet

Gotland

Summa

ton

Summa

ton

ton

per hektar

ton

per hektar

1947.....

4 600

4fJ

4 250

4-5

1948.....

4 000

4*2

3 900

4-2

1949.....

4 000

3-9

3 800

4-6

(1950)''...

(3 500)

(4-6)

(2 900)

(4-2)

Odlingarna ha huvudsakligen varit förlagda till kväverika myrjordar.

Dessa ha visat sig mycket lämpliga för hampodling, i vart fall med hänsyn

Uppskattade värden.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

till det kvantitativa utbytet. Samtidigt har man i hampan, fått en växt, genom

vilken den på dessa jordar mycket rika ogräsfloran kunnat bekämpas

effektivt.

De till verket i Värmbol kontraherade odlingarna ha i motsats till gotlandsodlingarna

varit utspridda på ett mycket stort område från Gävleborgs

och Kopparbergs län i norr till Kristianstads län i söder. Största antalet

odlingar ha dock förekommit i några av de län, som ligga beredningsverket

närmast, nämligen — förutom Södermanlands län — Uppsala, Östergötlands

och Örebro län.

Skörden av frö per hektar har i medeltal uppgått till 128 kg vid Värmbol

och till 116 kg i Visby. Dessa siffror äro låga. Fröskörden har i många fall

varit så låg, att det icke lönat sig tillvarataga densamma.

Fiber utbytet har hittills i genomsnitt varit omkring 15 procent, varav

knappt 4 procent tåga och drygt 11 procent blånor. Enligt uppgift från

Riksförbundet Lin och hampa kan det för nuvarande hampsorter tekniskt

möjliga fiberutbytet i Sverige anses vara i genomsnitt 5 procent tåga och

10 procent blånor. Orsaken till att man ej tagit ut mer än 4 procent tåga

anges vara att man av avsättningsskäl inriktat sig på ökad blånberedning.

Odlarnas ekonomiska utbyte har, räknat i uppburen likvid för halm och

frö per hektar, varierat avsevärt, eller mellan lägst 322 kronor vid Värmbol

år 1942 och högst 883 kronor vid Värmbol år 1947. I medeltal för åren

1945—48 har likviden utgjort för Värmbol 650 kronor och för Visby 736

kronor. Åkerman anger, att redan detta utbyte torde få anses tillfredsställande

och att de likvider, som utbetalats för åren 1947 och 1948, då medeltalen

voro 795 kronor för Värmbol och 800 kronor för Visby, få anses

mycket tillfredsställande.

På tal om den hittillsvarande försörjningen med lin

och hampa framhåller utredningen inledningsvis att en fullständig

undersökning av den svenska konsumtionen av lin- respektive hampfiber

skulle förutsätta att hänsyn toges ej endast till produktion, import och export

av fiber utan även till samma faktorer beträffande färdigvaror av lin

respektive hampa. Handelsstatistiken skiljer emellertid ej på lin och hampa

vid redovisningen av import och export av garner och vävnader. Någon

fullständig dylik undersökning kan därför icke genomföras. Utredningen

har till följd därav begränsat sin undersökning till produktionen, importen

och exporten av fiber.

Beträffande linet framhålles att under 1930-talet — då någon nämnvärd

linodling icke förekom i landet — i genomsnitt importerades cirka

2 360 ton lintåga och 510 ton blånor per år. Under femårsperioden 1940—

1944 sjönk importen av linfiber till omkring en tredjedel av förkrigsnivån

för att under femårsperioden 1945—1949 i genomsnitt uppgå till omkring

två tredjedelar av förkrigsmängden. Någon export av linfiber ägde icke

rum under 1930-talet. Ej heller under 1940-talet exporterades någon nämnvärd

mängd lintåga, medan däremot en ej obetydlig export av linblånor

kom till stånd. Under åren 1944—49 exporterades sålunda i genomsnitt

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj. ts proposition nr 192.

460 ton linblånor, huvudsakligen till Finland. Omkring 80 procent av denna

export bestod av grönberedda blånor klass IV, som framställts av oljelinhalm.

Sammanfattningsvis anges att under 1930-talet den för fabrikationsändamål

tillgängliga mängden linfiber (summan av import och egen produktion)

utgjorde i genomsnitt per år omkring 2 420 ton tåga och 540 ton

blånor eller tillhopa 2 960 ton fiber.

Under femårsperioden 1945—49 utgjorde motsvarande mängd linfiber

(import + svensk produktion — export) i genomsnitt per år omkring

1 960 ton tåga och 1 930 ton blånor eller tillhopa 3 890 ton fiber.

Den markerade skillnaden i proportionen tåga/blånor mellan förkrigsoch

efterkrigstiden förklaras enligt betänkandet delvis av att prisskillnaden

mellan tåga och blånor före kriget var tämligen liten, varför man i

betydlig utsträckning begagnade tåga för ändamål, till vilka blånor väl

kunde duga. Den relativa ökningen av blånförbrukningen efter kriget beror

dock även på att spinnerierna anpassat sig efter de proportioner, i vilka

den svenska produktionen av tåga respektive blånor framkommer.

Beträffande användningen av importerade fibermängder anföres i betänkandet

som ett allmänt omdöme, att de bästa kvaliteterna av den importerade

fibern kommit till användning för vissa ändamål, där den svenska

fiberns kvalitet hittills icke varit till fyllest. Som exempel nämnes härvidlag

främst tillverkning av skotråd och brandslangar. För tillverkning av .sko
-

Vid Ullspinnerierna förbrukad linfiber under åren 1931—1949 i ton.

År

Förbrukad kvantitet lintfiga

(ohäcklad)

Förbrukad

kvantitet

häcklad

lintåga

(importerad

i häcklat

tillstånd)

Förbrukad kvantitet

lin

Impor-

terad

tåga

Svensk

tåga

Summa

* .

svensk

råvara

Impor-

terade

blånor

Svenska

blånor

Summa

%

svensk

råvara

l

2

3

4

5

6

7

8

9

10

1931

995

85

1080

8

_

758

62

820

8

1932

1615

59

1674

4

—

634

37

571

6

1933

1248

100

1348

7

—

834

35

869

4

1934

1910

57

1967

3

—

956

25

981

3

1935

1702

70

1772

4

77

825

26

851

3

1936

1919

54

1973

3

60

876

23

899

3

1937

1963

56

2 019

3

3

703

24

727

3

1938

1832

41

1 873

2

—

799

17

816

2

1939

2 140

28

2168

1

—

710

26

736

4

1940

2 579

6

2 585

—

36

542

8

550

1

1941

1652

61

1713

4

31

431

29

460

6

1942

1154

63

1217

5

15

421

39

460

8

1948

470

267

737

36

—

753

294

1047

28

1944

323

742

1065

70

2

208

1277

1485

86

1945

374

674

1048

84

5

98

1 290

1388

93

1948

1121

527

1648

32

—

267

770

1037

74

1947

969

828

1797

46

—

528

454

982

48

1948

950

768

1 718

45

—

490

542

1 032

53

1919

1220

1055

2 275

46

—

615

] 553

1168

1 47

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 192.

tråd och brandslang förbrukade den svenska linneindustrien före kriget

omkring 120 ton lingarn per år. Det civila årsbehovet för dessa ändamål

beräknas nu vid avspärrning motsvara omkring 240 ton garn eller 400 ton

linfiber.

I anslutning härtill nämnes att av de totala kvantiteter svensk linfiber,

som RLH sålt under åren 1944—49, 58 procent gått till linspinnerier, 10

procent till hampspinnerier, 11 procent till visst textilverk och till repslagare

samt 15 procent till export.

Ur betänkandet torde vidare få återgivas (å s. 13) en tabell rörande

den mängd svensk respektive importerad linfiber, räknad i ton, som förbrukats

vid linspinnerierna under åren 1931—1949.

Beträffande produktionen av hampa under åren 1941—1949 lämnas

i betänkandet följande uppgifter.

!

Skördeår

Fibermängd ton

tåga

blånor

summa

1941—43..............

212

912

1124

1944..................

208

460

668

1945..................

324

574

898

1946..................

242

636

878

1947..................

345

858

1203

1948..................

183

1224

1407

1949..................

114

1013

1127

Förbrukningen av hampfiber inom landet uppgick under åren närmast

före kriget till omkring 8 900 ton, varav 6 900 ton hårdfiber och 2 000 ton

mjukfiber. Denna förbrukning tillgodosågs helt genom import. Vad angår

hårdfiber upphörde importen under kriget så gott som helt och efterkrigsimporten

har blott utgjort omkring en fjärdedel av den före kriget vanliga.

Denna minskning har möjliggjorts främst genom att man övergått till att

tillverka skördegarn och delvis även emballeringsgarn av papper i stället

för sisal.

I fråga om den mjukfibriga hampan, där förbrukningen angivits till

2 000 ton om året, har importen under åren 1946—1949 uppgått till i

runda tal 340, 850, 160 och 190 ton. Importen av blånor var år 1946 cirka

530 ton, år 1948 170 ton och år 1949 50 ton. År 1947 förekom ingen import

av blånor. Denna minskning av importen har till största delen kunnat ersättas

genom inhemsk produktion. I betänkandet anföres att på senare

tid en viss tendens till överproduktion resulterat i avsättningssvårigheter

för den svenskodlade hampan, ehuru situationen i detta avseende dock

åter synes ha lättat på sista tiden.

Utredningen anför vidare, att den svenska hampfibern hittills icke varit

av sådan kvalitet, att den för alla användningsområden kunnat ersätta den

importerade. Vid en av lantbruksstyrelsen och kommerskollegium år 1946

gjord utredning beräknade hampindustrien, att omkring 300 ton tåga och

600 ton blånor av svenskt ursprung ur teknisk synpunkt skulle kunna vin
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

15

na avsättning inom landet. Den svenska varan skulle täcka omkring 55

procent av behovet för tillverkning av tågvirke och drygt en fjärdedel av

motsvarande behov beträffande andra garner än skördegarn. Numera beräknar

den svenska hampindustrien enligt betänkandet sitt behov av svensk

hampfiber till omkring 1 000 ton om året.

Beträffande det framtida avsättningsutrymmet för svensk hampa anför

utredningen att den — för att få en grund att bygga på vid sin bedömning

av den svenska hampodlingens framtida omfattning — föranstaltat

om förhandlingar med representanter för de största avnämarna av svensk

hampfiber angående en avsättningsgaranti för en femårsperiod, avseende

1951—1955 års skördar. Hampspinnerierna ha därvid förklarat sig beredda

att årligen inköpa tillhopa minst 950 ton svensk hampfiber till priser,

varom förhandlingar skola ske mellan spinnerierna, RLH och jordbruksnämnden.

I detta sammanhang har även framkommit, att man beträffande

1951 års skörd från vissa spinneriers sida har intresse av större

inköp än som rymmas i nyss angivna kvantitet. Utöver de svenska hampspinneriernas

konsumtion kan man enligt betänkandet räkna med en årlig

avsättning av omkring 100 ton svensk hampfiber till repslagerier och andra

smärre avnämare.

C. Lin- och hampberedningsverkens tekniska och ekonomiska förutsättningar

samt råvaruförhållanden. I

I betänkandet redogöres för de olika beredningsföretagens tekniska och

ekonomiska förutsättningar. Därvid behandlas en rad faktorer av betydelse

för företagens ekonomiska resultat, nämligen anläggningskostnader, avskrivningar

och amorteringar, finansiering, teknisk utrustning och kapacitet,

kapacitetsutnyttjande, råvaruförhållanden och odlareinkomster m. m.

samt tillverkningskostnader och tillverkningsvärden.

Jag torde i korthet få återgiva huvuddragen i denna redogörelse. Beträffande

närmare detalj uppgifter torde jag få hänvisa till betänkandet.

Linberedningsverken.

Anläggningskostnader. I fråga om dessa framhåller utredningen, att de

variera avsevärt hos de skilda verken. En av de viktigaste orsakerna härtill

är, att verken icke tillkommit samtidigt utan under en följd av år,

under vilka byggnads- och anskaffningskostnaderna stigit successivt. Sålunda

kunde Laholinsverket, vilket i huvudsak tillkom år 1940 och har

dubbelt så stor kapacitet som verket i Mellansel, uppföras till en något

lägre kostnad än det sistnämnda, vilket färdigställdes år 1946. Vid denna

jämförelse får dock en viss hänsyn tagas till klimatskillnaden mellan de

båda orterna, vilken ogynnsamt påverkar byggnadskostnaderna i Mellansel.

I betänkandet lämnas följande sammanställning av linberedningsverkens

bokföringsmässiga anläggningskostnader och amorteringar samt erhållna

statslån och statsbidrag.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Lån och bidrag Irån staten samt avskrivningar och amorteringar, 1000 kr.

Verk

Bidrag

Lån

Verkställd

amortering

Förfallen

ej verk- ställd

amorte- ring

Skuld

till

staten

Lån

bidrag

Total

anlägg-

nings-

kostnad

Av-

skriv-

ning

Kr.

%

Laholm ..........

194

1100

1100

100

_

1 294

1669

1389

Växjö............

298

1755

976

56

325

779

2 053

2 357

1905

Kristinehamn ....

203

1488

482

32

685

1006

1 751

2 057

1325

Gimo ............

144

1039

673

65

136

366

1183

1510

1074

Hvbo ............

99

884

561

64

—

323

983

H 177

736

Mellansel ........

241

1367

40

3

403

1327

1 608

1701

578

Summa

1289

7 633

3 832

50

1549

3 801

8 872

10471

7 007

Rörande de slutsatser, som kunna dragas av sammanställningen, anföres

i betänkandet bland annat.

Översikten visar att Laholm och Växjö hunnit längst i fråga om amorteringar

och avskrivningar. Kristinehamn och Mellansel ligga avsevärt sämre

till än övriga verk och ha endast kunnat fullgöra en mindre del av förfallna

amorteringar. Detta är ett uttryck för det mindre goda resultat, .som

verksamheten i Kristinehamn och Mellansel hittills gett. Beträffande Mellansel

är detta dock mindre anmärkningsvärt med hänsyn till att verksamheten

där började tre år senare än i Kristinehamn. Enligt den för alla beredningsverken

gemensamma avskrivningsplanen skola deras maskiner och

inventarier vara helt avskrivna den 30 juni 1951, vilket medför att den

årliga avskrivningsbelaslningen blir högre för de yngre verken än för de

äldre. För fastigheterna skall tillämpas en årlig avskrivning av åtta procent,

intill dess restvärdet utgör en tredjedel av anskaffningsvärdet, och

för tiden därefter tre procents årlig avskrivning.

Denna relativt snabba avskrivning får ses i samband med utformningen

av det löpande statsstödet, d. v. s. odlingsbidragen, och den korta amorteringstiden

för de .statliga lånen. Man har nämligen önskat vara befriad

från avskrivningsbehov för maskiner och inventarier vid den tidpunkt, då

odlingsbidragen upphöra att utgå. Med hänsyn till svårigheterna för heredningsverken

att erhålla kredit i fria marknaden och till att verksamheten

(med undantag för Laholm) icke lämnat ett resultat som medgivit

en dylik snabb avskrivning, innebär avskrivningsförfarandet i verkligheten,

att de statliga odlingsbidragen i viss utsträckning tagits i anspråk för amortering

av de statliga anläggningslånen.

Finansiering. Utredningen framhåller, att företagens behov av anläggningskapital

genom de statliga lånen och bidragen kunnat tillgodoses utan nämnvärda

insatser från föreningsmedlemmarnas sida. Däremot ha verken lidit

av brist på rörelsemedel. Detta har försvårat verksamheten i mer än ett

avseende. Det är önskvärt att verken förfoga över egna medel eller kredit

i en utsträckning, som möjliggör åtminstone en preliminär avräkning med

cdlaren redan i samband med att skörden levereras till verket eller för

dess räkning upplagras hos odlaren. Alltför långt dröjsmål med likviderna

till odlarna påverkar oförmånligt dessas intresse för odlingen. 1

1 247000 kronor ha här tillagts för en tillbyggnad vid Hybo under år 1950.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

17

Då några fondavsättningar icke kunnat ske — med undantag för Laholm

och Hybo där 133 000 kronor respektive 6 600 kronor fonderats —

består det synliga egna kapitalet i huvudsak endast av medlemmarnas insatser.

Dessa äro i Laholm cirka 370 000 kronor, i Växjö cirka 335 000

kronor, i Kristinehamn och Mellansel inemot 200 000 kronor samt för Gimo

och Hybo ej fullt 100 000 kronor. Några dolda reserver har man icke att

räkna med annat än i fråga om Laholmsverlcet. De rörelsemedel, varöver

linverken förfogat, äro alltför små, sedda i relation till skördevärdet. Enär

verkens fasta egendom utgör säkerhet för de statliga linberedningslånen,

ha inga möjligheter förelegat att belåna verkens fastigheter för andra ändamål.

Därför ha även lånemöjligheterna varit mycket begränsade.

Verkens tekniska utrustning och kapacitet. Såsom en sammanfattning av

vad utredningen iakttagit vid inspektion av linberedningsverken och av

resultatet av en undersökning, som kommerserådet K. A. Wickman utfört

på dess uppdrag, framhåller utredningen, att samtliga verk befinna sig

på en tekniskt och planeringsinässigt tillfredsställande nivå med föga betydande

skillnader sinsemellan.

Om företagens anläggningar betraktas ur den synpunkten, för vilket verk

man kan tänka sig att erhålla det bästa priset vid nedläggning av driften och

försäljning av anläggningarna, är det enligt utredningens mening klart att

Kristinehamnsverket står i särklass med hänsyn till byggnadernas och fabrikstomtens

art samt tillgången till järnväg och hamn. Att inbördes gradera

de övriga verkens anläggningar ur denna synpunkt finner utredningen svårare,

Den håller dock för troligt att Hyboverkets anläggningar skulle bli

mindre eftersökta med hänsyn till byggnadernas beskaffenhet. Mellansels

byggnader äro moderna men ur industrisynpunkt oförmånligt belägna. I

fråga om Gimo nämnes, att verket där endast har tillgång till smalspårig

järnväg.

Kapacitetsutnyttjande och råvaruförhållanden. Utredningen anför att linberedningsverken

ha en total anläggningskostnad av mer än 10 miljoner

kronor, medan värdet av deras årsproduktion för närvarande kan anges till

ca 5 å 6 miljoner kronor. De ha därför ett mycket starkt intresse av att

helt utnyttja sin kapacitet. Verken ha under åren 1947/48—1949/50 för

bearbetning av spånadslin kunnat utnyttja sin av dem själva uppgivna kapacitet

i följande utsträckning, nämligen Laholm till 90 procent, Växjö till

75 procent, Kristinehamn till 63 procent, Gimo till 66 procent, Hybo till

61 procent och Mellansel till 55 procent. Återstoden av kapaciteten har vid

de flesta verken delvis utnyttjats för bearbetning av oljelinhalm och avfallshalm.

Växjö- och Gimoverken ha på senare tid kontraherat odlingar i

Skåne för att få ökad halmmängd.

I betänkandet framhålles i anslutning till det anförda, att icke endast

tillgången på halm utan även halmens kvalitet har betydelse för verkens

driftsresultat. Det riktiga .sättet för beräkning av halmpriset anges vara att

såvitt möjligt anpassa detta efter det fiberutbyte, som halmen lämnar. Ut
2

llihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 192.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

redningen har konstaterat att överbetalning av halmen, d. v. s. betalning efter

en högre kvalitet på linfibern än som verkligen utvunnits, förekommit. Naturligt

nog ha i första hand de verk, vilka ha svårt att erhålla tillräckliga

odlingar, varit benägna att betala ett dylikt överpris.

Undersökningar beträffande odlingsförutsättningarna ha på utredningens

uppdrag utförts av professor Åkerman och filosofie doktorn K. Fröier.

Dessa undersökningar ha givit till resultat, att de bästa odlingsbetingelserna

för spånadslin föreligga i de sydligare delarna av landet. Denna slutsats

bestyrkes av det förut berörda siffermaterial angående skörd och fiberutbyte

inom de olika verkens odlingsområden, som Åkerman framlagt.

Sålunda har halmskörden per hektar under åren 1944—1948 i genomsnitt

varit högst för verken i Laholm och Växjö. I detta avseende kommer verket

i Hybo på tredje plats, något sämre än Växjö men avgjort bättre än verken

i Kristinehamn, Gimo och Mellansel.

I fråga om fröavkastningen anges i betänkandet att skillnaden mellan

de olika odlingsområdena är mindre framträdande. Dock anmärkes att fröavkastningen

i Mellansel är föga mer än hälften så stor som inom övriga

områden.

Vad gäller utbytet av tåga har Laholmsverket den bästa siffran, 10,6

procent. Därefter följa Växjö och Hybo med respektive 9 och 8,9 procent.

En inom utredningen verkställd undersökning av medelpriserna per kg

fiber för de olika verken under de tre verksamhetsåren 1947/48—1949/50

har givit vid handen, att under sagda år beredningsverken i Hybo och Laholm

uppnådde de genomsnittligt högsta fiberpriserna. Därefter följde

Växjö och Mellansel, medan Kristinehamn och Gimo lågo på en väsentligt

lägre nivå. Detta ger enligt betänkandet ett uttryck för skillnaden i kvalitet

mellan beredningsverkens linproduktion.

Sammanfattningsvis blir utredningens slutsats beträffande de absoluta

odlingsförutsättningarna för lin inom de olika linberedningsverkens områden

— grundad på tillgängliga uppgifter angående hektarskörd av halm

och frö samt angående fiberutbyte och fiberkvalitet — att ordningsföljden

mellan verken är följande:

1) Laholm, 2) Växjö, 3) Hybo samt 4) Mellansel, Gimo och Kristinehamn.

Det understrykes dock, att denna ordningsföljd mellan linberedningsverken

endast anger odlingsförutsättningarna inom verkens egna odlingsområden,

d. v. s. de odlingsområden som med hänsyn till verkens geografiska

belägenhet ligga närmast till hands. I den mån beredningsverken kontrahera

odlingar i Skåne, såsom skett beträffande Växjö och Gimo, förändras

givetvis bilden. I stället uppkomma då extra fraktkostnader med varierande

belopp. Beträffande Kristinehamnsverkets odlingar gäller, att odlingsområdet

i Värmland, dit ~/3 av arealerna äro förlagda, är särskilt

ogynnsamt med hänsyn till där rådande svåra skörde- och bärgningsförhållanden

för lin. Övriga kristinehamnsodlingar (i Örebro län) äro relativt

väl ställda i detta avseende.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 192.

19

Utredningen framhåller beträffande Mellansels hittillsvarande dåliga resultat,

att detta verk påbörjade sin drift avsevärt senare än de övriga

verken nämligen först år 1946. Man har därför i Mellansel ännu ej hunnit

utföra erforderlig gallring bland odlarna. Vidare hade verket i Mellansel

vid sin start att taga hand om tre års skördar, vilka stackats i det fria och

därvid tagit skada. Sistnämnda omständighet måste ha påverkat fiberutbytet

ogynnsamt.

Utredningen påpekar vidare, att man vid bedömandet av de olika odlingsområdena

bör taga hänsyn icke blott till de absoluta odlingsförutsättningarna

utan även till linodlingens relativa lönsamhet i förhållande till

andra grödor inom samma trakt. Linodlingens relativa lönsamhet blir nämligen

på längre sikt avgörande för möjligheten att bibehålla odlarnas intresse

för odlingen. Rörande denna fråga anföres, att Åkerman för de olika

områdena har angivit avkastningen av den stråsädesgröda, som inom området

givit det högsta skördevärdet. Om man med de.ssa avkastningssiffror

jämför den avkastning, som linodlingen givit, med avdrag för dels uppburna

odlingsbidrag och dels merkostnaden för linodling, beräknad till 250

kronor per hektar, blir resultatet för åren 1944—1948 vid Laholm och

Hybo ett överskott för linodlingen å 162 respektive 13 kronor per hektar.

Vid de övriga verken uppkomma däremot underskott för linodlingen. Dessa

äro avsevärda vid Gimo, Mellansel och Kristinehamn, nämligen respektive

617, 552 och 547 kronor, medan underskottet vid Växjö stannar vid 92

kronor.

Då Mellansel de första åren arbetat under särskilt ogynnsamma förhållanden

har utredningen gjort samma jämförelse för verksamhetsåren 1947/

48 och 1948/49. Enligt denna visar endast Laholm överskott, vilket uppgår

till 200 kronor per hektar. Hybo har ett under.skott å 29 kronor. Underskottet

för Växjö har ökat till 212 kronor. Däremot ha underskotten för

Gimo, Mellansel och Kristinehamn minskat till respektive 494, 446 och 484

kronor. Utredningen anmärker, att resultatet förbättras något för Kristinehamn

och ej oväsentligt för Gimo om hänsyn tages jämväl till den relativa

storleken av de avskrivningar som verken vidtagit under dessa år.

Utredningens slutsats beträffande de relativa odlingsförutsättningarna

inom de olika beredningsverkens egna odlingsområden blir, att beredningsverken

i Laholm och Hybo intaga en gynnad särställning i förhållande

till de övriga beredning,sverken.

Tillverkningskostnader och tillverkningsvärde. I betänkandet redovisas

resultatet av en jämförande undersökning av Iinbcredningsvcrkens kostnader

under tiden den 1 juli 1948—den 30 juni 1949, vilken på utredningens

uppdrag verkställts av auktoriserade revisorn S. Berglund. Vidare redogöres

för en undersökning rörande lönsamheten vid de olika verken av beredningen

av rötad spånadslinfiber, vilken företagits av ledamoten av utredningen,

direktören A. H. Sten,sgård.

Av Stensgårds undersökning framgår, bland annat, att Hvbo under åren

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

1947/48—1949/50 erhållit det högsta genomsnittliga priset för sin fiber,

följt av Laholm, Växjö, Mellansel, Kristinehamn och Gimo. Siffrorna för

Mellansel under denna tid utvisa en förbättring, vilken under sista verksamhetsåret

resulterat i att Mellansel ligger i nivå med Laholm och Växjö.

Det dåliga resultatet under 1947/48 anges bero på de råvaruomständigheter,

som tidigare berörts. För Kristinehamn utvisa siffrorna en tydlig

försämring. Tillverkningsvärdet per kilogram halm varierar mellan 55 öre

för Laholm och 36 öre för Kristinehamn. Produktionskostnaderna variera

med högst 10 öre (mellan Laholm och Mellansel).

Vidare framgår av undersökningarna att Laholm, Växjö och Kristinehamn,

vilka äro s. k. tvåturbinsverk, ha lägre kostnader per kg halm än de

övriga, vilka äro enturbinsverk. Det framhålles att detta är naturligt, eftersom

tvåturbinsverken ha större kapacitet, medan vissa kostnader bli ungefärligen

lika stora, vare sig verket har en eller två turbiner.

I betänkandet redovisas även vissa prognoser som linberedningsverken

utfört över det ekonomiska resultatet vid ett fullt utnyttjande av verkens

kapacitet. Dessa prognoser, vilka bygga på pris- och kostnadsförhållandena

sommaren 1950, ha därefter granskats och korrigerats av revisorn Bo

Björkman vid Lantbruksförbundets revisionsbyrå och av revisorn S. Berglund.

Efter verkställda korrigeringar ge verkens prognoser till resultat följande

överskott respektive stödbehov.

Milj. kg repad

spånadslinhalm

Laholm ........................ 3 6

Växjö.......................... 3-2

Kristinehamn.................... 3''0

Gimo1.......................... 15

Hy bo .......................... 1-5

Mellansel........................ 2-0

Överskott ( + )

Stödbehov (—)

öre/kg

4- 8 6

± 0

- 10-7

- 09

- 6''6

- 8''4

I betänkandet anföres ytterligare härom.

I dessa prognoser har inköpspriset för halmen medräknats och enär dessa

inköpspriser icke äro strikt anpassade efter halmens förädlingsvärde, kan

man icke ur prognoserna utläsa skillnaderna i beredningsverkens ekonomiska

förutsättningar vid strikt genomförd kvalitetsbetalning av halmen. En

av Stensgård gjord sammanställning av å ena sidan tillverkningsvärdet och

å andra sidan produktionskostnaderna (förutom halmpriset) ger i detta avseende

bättre besked. Sedan produktionskostnaderna dragits från tillverkningsvärdet

kvarstår för betalning av halmen följande belopp i öre per kg

som ett medeltal för åren 1947/48—1949/50:

Laholm...................... 23-3

Växjö........................ 163

Kristinehamn................. 27

Gimo........................ 5-3

Hvbo........................ 11-6

Mellansel..................... 37

1 Gimoverkets kalkyl förutsätter att */> av skörden utgöres av halm från Skåne.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

21

Med hänsyn till att resultatet för Mellansel under det första av här ifrågavarande

år var särskilt dåligt av orsaker, som förut berörts, är det rimligt

att vid en jämförelse med övriga verk bortse från detta år i fråga om Mellansel.

Härigenom höjes värdet för Mellansel med 5 öre till 8,7 öre.

Om man vidare för att ernå jämförelse med prognoserna låter växjövärdet

16,3 motsvara ett resultat av noll, erhålles följande överskott resp. stödbehov

i öre per kg repad halm:

Laholm.................... + 7

Växjö..................... ± 0

Kristinehamn .............. — 13''6

Gimo................... - Il o

Hybo...................... — 4''7

Mellansel.................. — 76

Den stora skillnaden i resultat för Gimo vid de båda beräkningarna (■— 0,9

resp. ■—11,o) förklaras av att man i första fallet räknat med 2/3 skånehalm

och i sista fallet enbart med upplandshalm. I övrigt föreligger en ungefärlig

överensstämmelse mellan de resultat, vartill de båda beräkningssätten leda.

Hampberedningsverken.

Anläggningskostnader, teknisk utrustning och kapacitet. Båda hampberedningsverken

började sin verksamhet hösten 1943 och installerades i äldre

industrianläggningar. De planerades som enturbinsverk för rötning och beredning

av hamphalm från en areal av 1 000 har med en beräknad bruttoskörd

av 5 500 kg per hektar. Härjämte installerades i Visby ett skäktturbinsaggregat

för grönberedning av hampa. Värmbol beräknas nu ha en beredningskapacitet

av 5 000 ton rötad halm per år samt förfogar över en i

stort sett väl underhållen maskinpark. Det framhålles att Visbyverket behöver

utbyggas för att det skall kunna på ett tillfredsställande sätt bearbeta

samma halmmängd som Värmbol. Kostnaden för utbyggnaden anges av verket

till omkring 100 000 kronor.

Orsaken till att en dylik utbyggnad erfordras förklaras främst vara den

att Visbyverket i motsats till Värmbolverket från början i viss utsträckning

planerades för fälttorkning, vilken metod sedermera visat sig mindre lämplig

i vårt klimat.

De totala anläggningskostnaderna anges i betänkandet för närvarande

uppgå till 3 471 600 kronor för Visby och till 3 018 500 kronor för Värmbol.

Visbys anläggningskostnader överstiga sålunda med omkring 15 procent

Värmbols.

Finansiering. Båda verken ha till fullo utnyttjat sina möjligheter att erhålla

lån och bidrag från staten. Lånen från hemslöjdslånefonden, 1 857 000

kronor för Värmbol och 1 967 000 kronor för Visby, äro i sin helhet förfallna

till betalning. Intetdera verket har dock kunnat göra någon amortering.

Värmbol har erlagt huvuddelen av förfallna räntor. Däremot har Visby icke

betalt någon ränta. Verkens totala skuld till staten utgjorde den 30 juni

1950 2 181 000 kronor för Värmbol och 2 279 000 kronor för Visby.

Utredningen understryker att de statliga lånen och bidragen motsvara för

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Värmbols del närmare 80 procent och för Visbys närmare 70 procent av de

totala anläggningskostnaderna. Denna andel är något lägre än vad fallet varit

beträffande linverken, där anläggningskostnaderna till i genomsnitt 84

procent kunnat bestridas av statsmedel. Hampverkens egna kapital äro i

förhållande till anläggningskostnadernas storlek väsentligt mindre än linberedningsverkens

motsvarande kapital. Visbys kapital består av aktiekapitalet,

150 000 kronor, och Värmbols av insatskapitalet, numera omkring

105 000 kronor. De finansieringssvårigheter, som linberedningsföretagen haft,

ha sålunda i än högre grad förelegat för hampberedningsverken.

Hampberedningsverkens balansräkningar per den 30 juni 1950 visa brister

på 475 000 kronor för Visby och 79 000 kronor för Värmbol. I betänkandet

framhålles att Visbyverkets likviditet, även bortsett från förfallna amorteringar

och räntor å statslån, är mycket dålig och att även Värmbols ställning

är svag, då större delen av dess egna kapital gått förlorat.

Kapacitetsutnyttjande, råvaruförhållanden och tillverkningskostnader. Enligt

betänkandet kunde verkens kapacitet de första åren endast utnyttjas i

otillfredsställande grad till följd av att skördarna då blott voro omkring

hälften av de beräknade. Genom den successiva skördeökningen har dock

detta missförhållande numera i huvudsak avhjälpts. I samband med att vissa

avsättningssvårigheter för svensk hampa på senare tid uppträtt ha emellertid

möjligheterna att utnyttja verkens fulla kapacitet återigen försämrats.

Vid en jämförelse mellan de båda beredningsverkens råvaruunderlag framgår,

att Visby till och med år 1946 haft omkring 20 procent större skördar

att bearbeta, men att förhållandet därefter omkastats så att Värmbols råvaruunderlag

de senaste åren varit större än Visbys.

I betänkandet redovisas en av Fröier lämnad redogörelse för odlingsförsök

med hampa. Enligt denna synes den nu odlade skildkönade hampan kunna

ersättas av en samkönad hampstam. Därigenom beräknas vissa olägenheter,

som äro förenade med den skildkönade hampan, kunna elimineras. Hanplantorna,

vilka mogna 2 å 3 veckor före honplantorna, vissna nämligen ned

före honplantorna och bli odugliga för fiberframställning samt försvåra såväl

skörd som beredning. Dessa olägenheter kunna helt undvikas genom

den samkönade hampan. Man kan härigenom påräkna ett mer homogent

halmmaterial än hittills, vilket innebär fördelar såväl i fråga om driftsekonomien

som ur kvalitetssynpunkt. Fröier anger, att en försiktig bedömning

av det ökade produktionsvärdet av den samkönade hampan — häri således

inräknat såväl den ökade halm- och fröskörden som fördelarna ur skördeoch

beredningssynpunkt —■ synes visa att man nått ett framsteg på cirka

15 procent. Han betonar dock samtidigt, att bestämda hållpunkter för bedömningen

ännu icke stå att få.

Fröiers utlåtande avgavs i april 1950. Resultatet av 1950 års odlingar av

samkönad hampa har, enligt vad utredningen anför, väl bestyrkt Fröiers beräkningar

angående den skördeökning, som kan erhållas av samkönad hampa

vid jämförelse med tidigare odlad sort.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Utredningen påpekar vidare, att gotlandsodlingarna de första åren lämnade

högre hektarskördar än fastlandsodlingarna. Den finner det vara svårt

att avgöra, om detta innebär att odlingsförutsättningarna äro bättre på

Gotland än på fastlandet. Enligt utredningen vill det även synas som om

gotlandshampan hade sämre styrka och spinnbarhet än fastlandshampan.

Huruvida detta förhållande beror på gotlandsjordens näringstillstånd eller på

den beredningsteknik, som tillämpas i Visby, eller på en kombination av

dessa faktorer undandrager sig utredningens bedömande. Utredningen finner

det dock sannolikt, att beredningsförhållandena i Visby varit ägnade att

leda till försämring av fiberns kvalitet.

Fiberutvinningen ur halmen har enligt de siffror, som redovisas i betänkandet,

stegrats från 11 å 12 procent vid verksamhetens början till 16

ä 17 procent på senare år. För de fem åren 1944—48 har fiberutvinningen

varit i genomsnitt 15,16 procent i Värmbol och 14,92 procent i Visby. I fråga

om totalt procentuellt fiberutbyte har Visby från början haft försteg men

numera passerats av Värmbol. Tågaframställningen har från och med bearbetningen

av 1948 års skörd inskränkts betydligt vid båda verken, beroende

på avsättningssvårigheter för tåga. Räknat i procent har tågautvinningen

varit så gott som exakt lika stor vid båda verken för femårsperioden

1944—48.

I betänkandet framhålles att kvaliteten av den fiber, som framställes vid

respektive verk, belyses av en jämförelse mellan de priser, som verken erhållit.

En dylik jämförelse utvisar att Visby t. o. m. år 1947 fick ut bättre

pris för sin tåga än Värmbol men att förhållandet därefter är omvänt. För

blånor har Värmbol hela tiden fått ut bättre pris. Även om hänsyn tages

till de fraktkostnader från Gotland till fastlandet, som köparna få vidkännas,

har skillnaden de sista åren varit avsevärd. För hela perioden 1945—

1950 utgör skillnaden, sedan priserna korrigerats med hänsyn till fraktkostnaderna,

17 öre per kg tåga och 7 öre per kg blånor till värmbolhampans

fördel. Utredningen anmärker emellertid, att det på senare tid påfallande

låga priset på Visbys tåga icke enbart synes bero på dess lägre kvalitet

utan även på att Visby haft stora lager att sälja ut. Visby verket har

därför nödgats godtaga lägre priser.

I betänkandet redovisas vidare resultatet av en undersökning rörande

hampverkens råvaru- och tillverkningskostnader, vilken utförts av Berglund.

Enligt denna undersökning föreligger en mycket god överensstämmelse

mellan de båda verken. Den direkta tillverkningskostnaden per kg

halm är dock 1,9 öre högre för Visby än för Värmbol. Administrationskostnaden

är vidare 0,9 öre högre för Visby. Däremot är råvarukostnaden 1 öre

lägre i Visby än i Värmbol. Detta anges till största delen bero på att kostnaden

för transport av halmen är lägre i Visby på grund av odlingsområdets

koncentration.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

III. Utredningens förslag.

Allmänna synpunkter.

I betänkandet framhålles, att utredningen enligt sina direktiv har att besvara

två huvudfrågor, nämligen dels frågan, hur stor odling och beredning

av lin och hampa som bör eftersträvas, dels frågan huruvida och på vad

sätt statligt stöd bör lämnas härför. Vidare framgår av direktiven, att statsmakterna

i samband med avgörandet av dessa frågor vilja pröva spörsmålet

om avskrivning av hampberedningslånen.

Utredningen anför att den, bland annat på grund av de kostnader och

svårigheter, som äro förknippade med längre transporter av lin- och hamphalm,

utgått från att nagon odling av lin eller hampa för beredning utomlands

icke kan ifrågakomma och ej heller någon beredning inom landet av

utländsk lin- eller hamphalm. Omfattningen av odlingen sammanfaller således

enligt dessa utgångspunkter med omfattningen av beredningen av lin

och hampa.

Utredningen anser sig även med ledning av det hittillsvarande resultatet

av verksamheten i fråga kunna konstatera, att man under normala förhållanden

tills vidare icke kan påräkna att framställa inhemsk lin- eller

hampfiber för spånadsändamål till priser, som kunna konkurrera med utländska

motsvarande produkter. Då den svenska fiberproduktionen sålunda

normalt blir beroende av statligt stöd, har utredningen utgått från

att man icke kan eftersträva större produktion än som motsvaras av avsättningsmöjligheterna

inom landet.

Utredningen säger sig icke ha förbisett att man måste räkna med en viss

fiberexport, även om produktionsramen angives på det sätt, som nu skett.

Vissa delar av produktionen bestå nämligen av kvaliteter, för vilka avsättning

icke finnes inom landet. Utredningen betonar vidare att svaret på

frågan, i vad mån man skall upprätthålla en produktion motsvarande avsättningsutrymmet

inom landet, i huvudsak blir beroende på en avvägning

mellan å ena sidan kostnadssynpunkten och å andra sidan, det beredskapsmässiga

försörjningsintresset. Beträffande frågor om odlingens och

beredningens lokalisering gäller i stort sett samma avvägning. Där kunna

dock även andra synpunkter spela in, såsom odlingens större eller mindre

betydelse för en viss bygd samt beredningsverkens betydelse ur sysselsättningssynpunkt.

Vidare framhåller utredningen att frågan om den önskvärda

omfattningen av den inhemska lin- och hampproduktionen icke kan

besvaras med giltighet för någon längre tidsperiod, eftersom kostnadsfrågan

och beredskapsintresset äro de avgörande faktorerna. Ett för längre

tid giltigt svar på frågan, hur stor produktion av lin och hampa vi böra

upprätthålla, vore tänkbart endast om såväl de utländska fiberpriserna som

de utrikespolitiska förhållandena vore helt stabila. Med hänsyn till osäkerheten

i den utrikespolitiska situationen och därmed följande snabba prisväxlingar

finner utredningen det vara av ringa värde att söka med ut
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. ftlaj. ts proposition nr 192.

25

gångspunkt från så kallade normala förhållanden besvara frågan, huruvida

och i vilken utsträckning lin- och hampfiber bör produceras inom landet.

Utredningen avstår även härifrån och dess förslag böra, enligt vad den

framhåller, ses mot bakgrunden av de vid årsskiftet 1950/51 aktuella förhållandena.

Å andra sidan böra dock förslagen icke uppfattas som helt provisoriska.

Även om man i nuvarande läge icke kan yttra sig med bestämdhet

för längre tid vare sig om beredskapsbehovet av en inhemsk fiberproduktion

eller om kostnaderna därför, är det enligt utredningens mening

sakligt berättigat att planeringen av de statliga ingripandena på området

verkställes med sikte på att de böra omfatta åtminstone de fem närmaste

odlingsåren. Utredningen har också i sina förhandlingar med lin- och hampspinnerierna

siktat på en dylik tidsperiod. För att upprätthålla odlarnas intresse

och giva beredningsverken nödig arbetsro finner utredningen det likaså

vara nödvändigt, att de statliga stödåtgärderna planläggas på icke

alltför kort sikt.

Omfattningen av den framtida linodlingen.

Utredningen framhåller inledningsvis att produktionskostnaderna för

svenskt lin äro högre än priset för importlin av jämförlig kvalitet. Även

om de utländska linpriserna under krisåren tillfälligtvis legat i nivå med

eller överstigit de svenska produktionskostnaderna, måste man enligt utredningens

mening normalt räkna med att prisskillnaden mellan svenskt och

utländskt lin blir bestående på längre sikt. Som skäl härför anföres främst

det försprång, som man flerstädes utomlands har bland annat i form av

lämpligare klimat och jordmån samt lägre arbets- och andra kostnader. I

betänkandet betonas att man givetvis bör söka att genom förbättrad odlingsoch

beredningsteknik minska eller eliminera detta utlandets försteg. I betraktande

av att industriell beredning av lin bedrivits här i landet endast

ett fåtal år och att verksamheten fick lov att uppläggas i stort sett utan tillgång

till erfarenhet och expertis, kan man enligt utredningens mening

hysa gott hopp om fortsatta tekniska framsteg, sedan man numera fått klart

för sig, vilka jordar som äro lämpligast för linodling.

I betänkandet framhålles vidare att anledningen till de önskemål, som i

slutet av 1930-talet framfördes om en utökning av den då mycket obetydliga

linodlingen, var dels att man i den då rådande överskottssituationen för

brödsäd ville finna annan användning för en del av odlingsarealen, dels att

en inhemsk odling av textilfiber framstod såsom önskvärd ur beredskapssynpunkt.

Den förra synpunkten kan enligt utredningens uppfattning nu

icke tillmätas någon betydelse. Utredningen anför härom.

Vad angår den förstnämnda synpunkten kan det fastslås, att en överskottsproduktion

av brödsäd i dag icke är aktuell. Även bortsett härifrån

är det tydligt, att linodlingen ur allmän jordbrukssynpunkt har relativt liten

betydelse. Redan den omständigheten att den nuvarande linarealen blott

utgör en promille av landets totala åkerareal torde utgöra tillräckligt bevis

för detta påstående. Linodlingen har i motsats exempelvis till hampodlingen

ej heller någon betydelse för ogräsbekämpningen eller såsom förfrukt till

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

andra grödor. Det förhållandet att linodlingen, allmänt taget, har föga

betydelse ur jordbrukssynpunkt utesluter dock givetvis icke, att linodlingen

för en viss bygd, på grund av brist på alternativa odlingsobjekt eller av annan

orsak,'' kan ha större betydelse än de nakna arealsiffrorna ge anledning att

antaga.

Däremot är enligt utredningen beredskapssynpunkten av särskild betydelse

under nu rådande förhållanden. I betänkandet redovisas innehållet i

en promemoria med beräkning av den svenska linodlingens beredskapsvärde,

som riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap överlämnat till utredningen.

Riksnämnden konstaterar däri, att linindustrien beräknar avsättningsmöjligheterna

för det svenska linet under den närmaste femårsperioden

till omkring 1 500 ton tåga och blånor årligen. En odling i fredstid av denna

omfattning finner nämnden med hänsyn till vissa i promemorian anförda

behovssiffror vara motiverad ur beredskapssynpunkt, under förutsättning att

kostnaderna för odlingen stå i rimlig proportion till dess beredskapsvärde.

Som jämförelse vid en sådan bedömning anföres i promemorian, att kostnaderna

för att genom reservlagring säkerställa en årlig förbrukning av

1 500 ton tåga och blånor under tre år vid en räntesats av 3 procent kunna

beräknas uppgå till ca 600 000 kronor. Riksnämnden framhåller vidare,

att ur beredskapssynpunkt inga skäl torde tala för annat än att linodlingen

och linberedningen bedrives på sätt som är lämpligast ur ekonomiska synpunkter.

Några särskilda krav på odlingens eller beredningsverkens belägenhet

med hänsyn till det fall att landet indrages i krig böra enligt riksnämndens

mening icke uppställas. Det för sådant fall viktigaste behovet,

lin till brandslang, bör nämligen tillgodoses genom lagring. Vid bedömningen

av den svenska linodlingens beredskapsvärde bör sålunda hänsyn endast

tagas till det fall att landet avspärras utan att indragas i krig.

Utredningen utgår för egen del, såsom förut framhållits, från att de statliga

stödåtgärderna icke skola planläggas med sikte på produktion av linfiber

för export. Även om man principiellt planerar linproduktionen för

konsumtion inom landet måste man emellertid, såsom nyss antytts, räkna

med att viss export är önskvärd, speciellt av sådana fiberkvaliteter för vilka

svenska linindustrien icke har bruk. Dessa uppskattas till drygt 25 procent

av totalproduktionen. Utredningen anför härefter.

Ej heller beredskapsintresset bör enligt utredningens mening föranleda,

att man stödjer en linproduktion av större omfattning än som nu nämnts.

Från nu angivna utgångspunkter blir sålunda den svenska linproduktionens

omfattning väsentligen beroende av vilka avsättningsmöjligheter, som den

svenska linneindustrien erbjuder. Dock är att märka, att icke alltför obetydliga

mängder svensk linfiber regelbundet inköpas av andra svenska köpare

än linspinnerierna, exempelvis av hampspinnerier, textilverken i Genevad

och repslagare.

Genom utredningens försorg ha förhandlingar kommit till stånd angående

avtal mellan å ena sidan RLH och å den andra representanter för linneindustrien

om industriens inköp av svensk linfiber av 1951—1955 års skördar.

Representanter för linspinnerierna ha därvid förklarat, att man är beredd

att årligen inköpa sammanlagt minst 1 425 ton lin av vissa kvaliteter.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

27

Det har härvid förutsatts, att beträffande priserna återkommande förhandlingar

skola föras mellan RLH, industrien och statens jordbruksnämnd.

Med utgångspunkt från att linneindustriens årliga inköp i genomsnitt skola

uppgå till 1 500 ton och till att produktionen av fiber av sådana kvaliteter,

som ej kunna användas av linneindustrien, uppgår till minst 25 procent av

den totala produktionen, framstår enligt utredningen under de närmaste

åren en svensk linfiberproduktion av omkring 2 000 ton om året såsom lämplig
Lokaliseringen

av linodlingen.

I betänkandet betonas att linberedningen på grund av transportkostnaderna

för halmen bör ske så nära odlings området som möjligt. Frågorna om

lokaliseringen av odlingen och placeringen av beredningsverken sammanfalla

därför. Utredningen uttalar att odlingsförutsättningarna inom verkens

odlingsområden i huvudsak äro avgörande för verkens lönsamhet. Både de

undersökningar av Åkerman och Fröier, som redovisats i betänkandet, och

siffermaterialet angående hektarskördar och fiberutbyte visa enligt utredningen,

att de bästa odlingsbetingelserna för spånadslin finnas i Sydsverige,

särskilt Skåne och Halland. I betänkandet anföres att det hittillsvarande ekonomiska

resultatet av linberedningsverkens arbete ger fog för antagandet att

om de fiberpriser, som betalats under de senare åren, skulle gälla i framtiden,

skulle knappast något linberedningsverk, utom Laholmsverket och möjligen

Växjö, kunna fortsätta sin drift utan hjälp av statsstöd. För att linberedning

i Sverige i övrigt skulle bli lönsam skulle fordras antingen en ej

obetydlig höjning av priset på linfibern eller en avsevärd förbättring, såväl

kvalitativt som kvantitativt, av fiberutbytet av den svenska linhalmen. En

dylik stegring av linpriset kan icke påräknas annat än i samband med en

höjning av utlandspriserna på lin. Enligt vad utredningen inhämtat vid förhandlingar

med representanter för den svenska linneindustrien, räkna dessa

icke med en sådan utländsk prisnivå som sannolik annat än under mer eller

mindre onormala förhållanden. Just nu föreligger en sådan onormal period

med åtföljande prisstegring på linfibern i utlandet. Det kan dock icke förväntas

att denna prisstegring skall bli bestående. Linneindustrien anser i

stället, att de senare årens priser på svensk linfiber varit onormalt höga och

att de skulle ha sänkts kraftigt därest icke koreakrisen tillstött. Ej heller

väntas en sådan förbättring av fiberutbytet, som nyss antytts, kunna komma

till stånd annat än successivt under eu relativt lång tid.

Utredningen anser med hänsyn härtill att huvudparten av linodlingen av

ekonomiska skäl bör förläggas till Sydsverige. Ur andra synpunkter förklaras

dock en norrländsk linodling kunna ha ett särskilt värde. Härom anföres

vidare.

Skillnaderna mellan odlingsbetingelserna å ena sidan i de sydliga landsdelarna

och å andra isidan i övriga delar av landet synas vara så betydande,

att linodlingen har större konkurrenskraft söderut, även om man tar hänsyn

till att där erbjuda sig alternativa odlingsmöjlighcter i större utsträck
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 192.

ning än norrut. Ur ekonomisk synpunkt bör sålunda linodlingen koncentreras

till dessa områden. Detta låter sig desto lättare göra, som en linodling

motsvarande avsättningisutrymmet för svenskt lin endast kräver en relativt

ringa areal.

Även andra synpunkter göra sig emellertid gällande i detta sammanhang,

främst beredskapshänsyn. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap

har visserligen under hänvisning till svårigheten att förutse utvecklingen

av ett krigsfall förklarat sig anse att man icke bör av beredskapsskäl placera

linodlingen på annan plats än där den bäst lönar sig. Utredningen accepterar

denna ståndpunkt men vill tillägga, att spridningssynpunkten dock alltid

har ett bestämt beredskapsvärde. Om det av annan anledning än beredskapsintresset

är angeläget att erhålla en viss spridning av linodlingen, tillgodoses

alltså därmed även automatiskt ett beredskapsintresse.

Linet är i högre grad än de flesta andra grödor beroende av gynnsamma

väderleksförhållanden såväl under växttid som under skörd och bärgning.

Om odlingen koncentreras till en begränsad del av landet, bli sålunda riskerna

för misslyckad skörd stora. Erfarenheterna såväl från Sverige som från

Danmark och andra linproducerande länder bekräfta denna iakttagelse. Det

är därför ur linberedningens egen synpunkt en fördel om odlingsområdena

icke äro alltför lokalt begränsade. Om detta förhållande talar för att linodlingen

icke bör förläggas enbart till Skåne och Halland, finnas samtidigt särskilda

skäl, som tala för att en viss linodling skall förläggas till Norrland.

För det norrländska jordbruket med dess förhållandevis ringa variationsmöjligheter

i fråga om odlingsobjekt är det ett väsentligt intresse att ernå

en ökad differentiering av odlingen. Linodlingen har även den fördelen, att

den medför ett växelbruk med kortare omloppstid, varigenom man kan förbättra

avkastningen av vallarna i dessa trakter. Genom införandet av ytterligare

en gröda i växtföljden kunna vallarna tidigare upplöjas, varigenom

mcdelhektarskörden för den kortare omloppstiden blir större. I motsats till

den fodersädsodling, vartill man är hänvisad i stor utsträckning i Norrland,

lämnar linodlingen vidare en gröda, som kan direkt försäljas och sålunda

ger kontanlinkomster utan förädling via husdjuren. Ehuru de arealer,

varom det kan bli fråga, endast äro en liten del (omkring 1 000 hektar)

av odlingsarealerna i Norrland, berör linodlingen i Norrland för närvarande

omkring 1 150 jordbrukare årligen. Utredningen anser det utav här anförda

skäl önskvärt att viss linodling bibehålies i Norrland. Självfallet måste dock

vad här sagts vägas mot kostnaderna för denna odlings uppehållande.

I enlighet med sin slutsats angående lokaliseringen av linodlingen föreslår

utredningen — såsom i det följande kommer att närmare redovisas — dels

ett allmänt stöd, vartill i princip samtliga linberedningsverk skola vara berättigade,

dels härutöver ett särskilt stöd åt en begränsad linodling i Norrland.

1 betänkandet behandlas vidare särskilt framtidsutsikterna för Kristinehamn

och Gimo, vilka två verk ligga utanför de odlingsområden, dit utredningen

ansett linodlingen företrädesvis böra förläggas. I betraktande av alt

odlingsförutsättningarna för Kristinehamnsverket äro svaga och samtidigt

avvecklingsbetingelserna gynnsamma anser sig utredningen böra räkna med

att detta verk skall nedläggas, sedan 1950 års skörd avverkats, och att jämväl

odlingen av spånadslin i huvudsak kommer att upphöra såväl i Värmlands

som i Örebro län. Härom anföres i huvudsak följande.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

29

Av det hittillsvarande resultatet att döma synes Kristinehamnsverket ha

föga utsikt att fortsätta sin drift. Orsaken till det otillfredsställande resultatet

i Kristinehamn anges främst vara de dåliga skörde- och bärgningsförhållandena

i Värmland, där mer än två tredjedelar av verkets odlingsarealer

äro belägna. Ihållande höstregn ha där år efter år förstört en eljest lovande

lingröda, med försämrat såväl kvalitativt som kvantitativt fiberutbyte till

följd.

Verkets anläggningskostnader äro 2 057 000 kronor. Statliga lån och bidrag

härför ha lämnats intill ett belopp av 1 751 000 kronor. Av förfallna

amorteringar har verket erlagt 482 000 kronor under det att 685 000 kronor i

förfallna amorteringar utestå oguldna. Avskrivningar ha intill den 30 juni

1950 skett med sammanlagt 1 325 000 kronor, vilket belopp med omkring

400 000 kronor torde överstiga normal avskrivning. Uppburna odlingsbidrag

t. o. m. 1949 års skörd utgöra 1 934 000 kronor. Verksamhetsåret 1949/50

har emellertid givit så dåligt resultat, att sedan maximalt odlingsbidrag uttagits,

uppkommer en förlust å verksamheten av omkring 200 000 kronor, detta

trots att inga avskrivningar verkställts och trots att avräkningen med odlarna

varit så låg som 15,4 öre per kg halm. Då 1950 års odling inom Värmlandsområdet

på grund av det dåliga bärgningsvädret väntas ge ett mycket

svagt fiberutbyte, är det sannolikt att resultatet av nu löpande verksamhetsår

kommer att bli än sämre.

Avräkningen med Kristinehamnsverkets odlare åren 1944—48 utgör i

medeltal 815 kronor per hektar, vilket efter avdrag av uppburna odlingsbidrag

och av merkostnaden för linodlingen vid jämförelse med annan möjlig

odling endast motsvarar 198 kronor per hektar i genomsnitt. Avkastningen

av vårvete i samma trakter anges av Åkerman till 745 kronor per

hektar.

Verkets (reviderade) prognos för sitt resultat vid full drift och i övrigt

gynnsamma förutsättningar ger till resultat en brist av 10,7 öre per kg halm

eller omkring 321 000 kronor årligen. En tioprocentig stegring av lönekostnaderna

beräknas öka bristen med 42 000 kronor om året.

Kristinehamnsverkets fiber är av relativt låg kvalitet, varför dess ekonomiska

möjligheter vid en omläggning av statsstödet till en kvalitetsgraderad

pristilläggsskala bli än mer försämrade.

Om man sammanställer här anförda uppgifter med det förhållandet, att

stödet åt linodlingen för framtiden icke kan beräknas bli lika starkt som

hittills, framstår det som tydligt att rimliga utsikter för Kristinehamnsverkets

fortbestånd icke föreligga. Utredningen har sig även bekant, att inom

odlareföreningen i fråga framträtt den uppfattningen att linberedningsverksamheten

i Kristinehamn bör upphöra. Om så sker, gäller å andra sidan att

Kristinehamnsverkets anläggningar äro värdefulla vid en realisation. Man

kan enligt utredningens mening påräkna bättre köpeskilling för anläggningarna

i Kristineham än för något annat lin- eller hampberedningsverk.

Detta med hänsyn till Kristinehamnsverkets goda belägenhet (direkt järnvägsanknytning

samt hamn i Vänern), rymlig tomt samt förstklassiga fabriks-,

lager- och kontorsbyggnader. Med hänsyn härtill och till nuvarande

restriktioner i fråga om nybyggnader synas anläggningarna kunna realiseras

på relativt tillfredsställande villkor.

I fråga om Gimo uttalar utredningen, att detta verks egentliga odlingsområden

äro föga lämpade för linproduktion och att ledningen för verket

även själv i eu prognos räknat med att två tredjedelar av råvaruunderlaget

för tillverkning av spånadslin skulle komma från Skåne. Den finner det

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

tveksamt om Gimo kan drivas enbart med hjälp av det föreslagna allmänna

stödet åt linodlingen. Enligt utredningen finnas dock icke några starkare

skäl för ett särskilt stöd åt Gimo. I betänkandet anföres härom.

Det bör beaktas, att Gimo ur sysselsättningssynpunkt för sin ort torde

ha en viss betydelse. Vid Gimoverket ha även genomförts eller påbörjats

tekniska förbättringar, som kunna öka dess konkurrensförmåga. Vidare

märkes, att Gimo i betydande utsträckning inriktat sig på beredning av oljelinhalm,

på vilken god tillgång funnits inom verkets område, för speciella

ändamål och därför ej i samma höga grad som övriga verk är beroende av

linneindustriens fiberinköp. Ifrågavarande specialtillverkning gäller dels

grönblånor för export, dels vissa slag av drev, även dessa huvudsakligen avsedda

för export. Tillverkningen av drev har först nyligen påbörjats men

den anses av verksledningen innebära goda möjligheter till förbättring av

beredningsverkets ekonomiska resultat. Det kan i detta sammanhang också

nämnas, att om utvecklingen skulle komma att gå därhän, att hampberedningsverket

i Värmbol nedlägges, kan hampberedning (huvudsakligen grönberedning)

i begränsad skala tänkas ske i Gimo. Av Gimoverket upprättade

kalkyler över sådan verksamhet synas tyda på att dylik beredning kan äga

rum i Gimo med relativt tillfredsställande ekonomiskt resultat. Även om

Gimoverkets råvaruförhållanden beträffande spånadslinhalm äro mindre

goda, finnas alltså andra omständigheter, som möjligen kunna innebära att

verket kan drivas även vid ett reducerat statsstöd. Framtiden torde få utvisa

huru härmed förhåller sig. Några starkare skäl för ett särskilt stöd åt

Gimo utöver det allmänna finnes nämligen enligt utredningens mening icke.

Därest detta beredningsverk skulle råka i en svår situation vid en tidpunkt,

då beredskapsintresset starkt talar för dess bibehållande, torde särskilda

åtgärder få övervägas.

I betänkandet anföres vidare att linberedningsverken, Kristinehamnsverket

frånräknat, vid ett beräknat fiberutbyte av 18 procent och ett kapacitetsutnyttjande

av 90 procent framställa sammanlagt ej fullt 1 900 ton fiber

per år. Denna kvantitet täcker icke fullt avsättningsutrymmet. Detta innebär

att de fem återstående linberedningsverken skulle kunna påräkna en

hög och jämn sysselsättning.

Utredningen anför slutligen att Laholmsverket uppgjort kalkyler över en

utbyggnad av verket med en respektive två turbiner. Kostnaderna beräknas

till cirka en miljon kronor per turbin. Eu utbyggnad med en turbin

skulle motsvara en produktionsökning å närmare 300 ton fiber om året. En

dylik produktionsökning skulle enligt utredningen icke medföra några större

avsättningsproblem. Med hänsyn till att Laholmsverket visar det bästa ekonomiska

resultatet anser utredningen att statsmakterna böra främja utbyggnaden,

även om därigenom något av de övriga beredningsverken skulle

råka i farozonen.

Beträffande frågan, om det särskilda stödet till en begränsad linodling i

Norrland bör utgå till båda norrlandsverken eller endast ett av dem, uttalar

utredningen att, om kostnaderna ej kunna väsentligt nedbringas, ekonomiska

skäl tala för att endast ett av verken bibehålies. Utredningen finner

det dock svårt att för närvarande träffa ett val mellan verken. Härom anföres

följande.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 192.

31

Hybo har, oaktat en ej fullt rationell anläggning, framställt en fiberprodukt,

som är överlägsen samtliga övriga linverks i kvalitet och vilken den

svenska linneindustrien förklarat sig särskilt gärna köpa. Den höga kvaliteten

på Hybos produkter torde vara ett resultat icke endast av en noggrann

bearbetning utan även av goda råvaror, med andra ord goda odlingsbetingelser.

Detta verk har även en odlingsareal, som mycket väl motsvarar verkets

kapacitet. 1950 års skörd uppskattas till 1 400 ton, eller samma mängd

som verket beräknar kunna avverka vid full drift.

Det ekonomiska resultatet av Mellanselsverkets hittillsvarande verksamhet

är, som av det föregående framgått, synnerligen otillfredsställande. Avräkningen

med odlarna för verksamhetsåren 1947/48 och 1948/49 har där i

genomsnitt utgjort 619 kronor per hektar. Detta utgör efter avdrag av uppburna

odlingsbidrag endast 229 kronor per hektar, eller mindre än en

tredjedel av Hybos motsvarande avräkning. Det för Mellansel angivna nettobeloppet

understiger något den beräknade merkostnaden (ca 250 kronor

per hektar) för linodling i förhållande till stråsädesodling. Med andra ord,

efter avdrag för merkostnaden för linodling har hela den av odlarna uppburna

likviden utgjorts av statligt odlingsbidrag. För tidigare verksamhetsår

har resultatet varit ännu sämre, beroende bl. a. på att verket då hade

att arbeta med äldre lager av halm i dålig kondition. Trots att den av Mellanselsverkets

driftsinkomst erlagda delen av odlarelikviden sålunda i genomsnitt

ej ens täckt merkostnaden för linodling i förhållande till annan

odling, har verket fullgjort föga mer än normal avskrivning och icke förmått

erlägga mer än en tiondel av förfallna amorteringar. Å andra sidan

har Mellansel startat sin verksamhet fyra år senare än Hybo, varför man

ännu ej med samma säkerhet kan bedöma Mellansels förutsättningar. Utvecklingsmöjligheterna

där belysas av att bearbetningen av 1949 års skörd

möjliggjort en genomsnittlig odlarelikvid av 916 kronor per hektar, vilket

med endast 91 kronor understiger resultatet i Hybo. Mellanselsverket är

även väl utbyggt och har moderna anläggningar. Halmskörden för år 1950

uppskattas till 1 800 ton, eller 90 procent av den mängd halm verket beräknas

kunna avverka vid full drift. Det handikap, som Mellansels nordliga

läge utgör och som yttrar sig främst i låga hektarskördar, motväges i viss

mån av att de speciellt norrländska synpunkter i fråga om förbättrad vallodling

och ökade kontantinkomster, varom förut talats, göra sig gällande

med större styrka i Mellansels odlingsområde än i Hybos.

Med hänsyn till svårigheten att nu välja mellan Hybo och Mellansel ävensom

till att det i nuvarande läge finnes ett starkt intresse av att vår beredskap

i fråga om spånadsväxtodlingen icke minskas i högre grad än nödvändigt,

anser sig utredningen böra föreslå att båda norrlandsverken skola erhålla

ett speciellt stöd under en övergångstid av två år. Efter denna tids förlopp

kan man med större säkerhet bedöma de båda verkens framtidsutsikter.

För att de båda norrlandsverken under denna tid skola arbeta under

jämställda förutsättningar i fråga om räntor och avskrivningskostnader föreslår

utredningen att staten skall avskriva till Mellansel lämnade lån i sådan

utsträckning, att Mellansel i detta avseende blir likställt med Hybo.

Därest det icke skulle befinnas lämpligt att för närvarande göra sådan avskrivning

— med tanke på möjligheten av alt återfå någon del av beloppet

genom amorteringar eller vid en framtida likvidation — förordas att motsvarande

del av Mellansels linberedningslån i stället skall förvandlas till ett

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

ränte- och amorteringsfritt lån. Det belopp, som skulle komma i fråga till

avskrivning eller dylik förvandling, anges i betänkandet till omkring 710 000

kronor.

Hampodlingens omfattning och lokalisering.

Såsom förut berörts anges i betänkandet det framtida avsättningsutrymmet

för den inhemska hampan till omkring 1 050 ton per år. Med utgångspunkt

från att under den närmaste femårsperioden i stort sett enbart samkönad

hampa kommer att odlas och att denna kommer att ge halm- och fröskördar,

som med 15 procent överstiga vad den skildkönade hampan lämnar, ha

beredningsverken räknat med en halmskörd av 5 000 kg per hektar. Med ett

beräknat fiberutbyte av cirka 16 procent skulle fiberutbytet per hektar bli

800 kilogram. Det angivna avsättningsutrymmet, 1 050 ton, skulle sålunda

vid odling av samkönad hampa motsvara en odlingsareal av 1 310 hektar

och en halmmängd av närmare 6 550 ton. I betänkandet betonas att en full

sysselsättningsgrad för båda hampberedningsverken förutsätter en total råvarubas

av 10 000 ton halm och att en beredning av endast omkring 6 500

ton halm för båda verken tillsammans måste bli mindre ekonomisk.

Utredningen framhåller härefter, att beredskapsbehovet beträffande hampan

kan tillgodoses antingen genom att en inhemsk produktion upprätthålles

eller genom en lagring av fiber, som är avsedd att vid en avspärrning täcka

behovet under tiden till dess en inhemsk produktion åter hunnit upptagas.

Liksom i fråga om linet har riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap

även beträffande hampan gjort en utredning angående minimibehovet

av hampa och hampartiklar under avspärrning utan krig. Enligt denna utredning

uppgår det årliga minimibehovet av mjukfibrig hampa till 150 ton

tåga och 185 ton blånor. Därvid förutsättes att en relativt god försörjning

föreligger med hårdfiber men att möjlighet saknas att ersätta den mjukfibriga

hampan med andra spånadsämnen. För att tillgodose detta minimibehov

under tre år skulle alltså erfordras 450 ton mjukfibrig tåga och omkring

550 ton blånor, eller tillhopa cirka 1 000 ton. Av sistnämnda kvantitet torde

emellertid enligt nämnden omkring 700 ton kunna utbytas mot andra spånadsämnen,

huvudsakligen lin. Behovet skulle sålunda, om lin finnes att tillgå,

kunna nedgå till högst 300 ton tåga. Härvid har antagits att den inhemska

hampodlingen skulle återupptagas så snart en avspärrning inträffade och ha

nått full omfattning efter tre år.

Om den nyss angivna förutsättningen — en relativt god försörjning med

hårdfiber — ej är uppfylld måste man å andra sidan enligt riksnämnden

räkna med att det kan bli nödvändigt att i viss utsträckning utbyta hårdfiber

mot mjukfibrig hampa. Nämnden kommer bland annat på grund av

de överväganden, som nu antytts, till den slutsatsen att en inhemsk hampodling,

motsvarande 1 000 ton fiber om året, skulle minska behovet av statlig

reservlagring med cirka 700 ton mjukfibrig hampa och 2 000 ton hårdfiber,

motsvarande årskostnader om cirka 63 000 kronor respektive 240 000

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr 192.

33

kronor. Om lin funnes att tillgå i tillräcklig utsträckning skulle dock behovet

av en reservlagring av 700 ton mjukfibrig hampa bortfalla.

Riksnämnden anför vidare.

Vid de i det föregående verkställda beräkningarna angående kostnaderna

för statlig lagring av mjukfibrig hampa och hårdfiber har till utgångspunkt

tagits storleken av de lager, som i och för sig vore önskvärda. Det bör emellertid

observeras att en så hög grad av beredskap, som därvid förutsatts, för

närvarande icke föreligger på många andra, ur beredskapssynpunkt väsentligt

betydelsefullare områden och icke heller torde kunna uppnås inom de

närmaste åren. Det torde av ekonomiska och praktiska skäl icke vara möjligt

att under lång tid framåt uppnå en lagringsnivå som gör det möjligt

att tillgodose behoven i hela den utsträckning som förutsatts i det föregående.

Man bör därför i fråga om hårdfiber endast räkna med en försörjningsnivå

motsvarande högst 1 000 ton, varav ca 350 ton icke kunna utbytas mot

hampa eller lin. En inhemsk hampproduktion minskar därför årsbehovet

av hårdfiber under en‘avspärrning med allenast 650 ton. Detta minskar även

kravet på hampproduktionens omfattning i motsvarande grad. Den sålunda

förutsatta försörjningsnivån innebär att en inhemsk hampproduktion om ca

1 000 ton pr år ersätter reservlagring av allenast ca 1 500 ton hårdfiber och

sålunda minskar kostnaderna för beredskapslagring av hårdfiber och hampa

med allenast 243 000 kronor resp. 180 000 kronor om behoven av mjukfiber

tillgodoses med lin.

Som en sammanfattning av beredskapsvärdet av en inhemsk hampodling

anför riksnämnden i sin promemoria slutligen följande.

Av det föregående framgår, att en inhemsk produktion av hampfiber kan

anses minska kostnaderna för den beredskapslagring som eljest skulle erfordrats

med ca 240 000 kronor om året. Om man för lägre kostnader har

tillgång till lin i sådan omfattning att behoven av mjukfiber i huvudsak kunna

ersättas med lin, minskas hampodlingens beredskapsvärde i motsvarande

grad. Kostnaderna för det statliga stödet åt hampproduktionen har hittills

uppgått till betydligt högre belopp. Om det gällde att taga ställning till frågan

om fortsatt stöd åt den inhemska hampodlingen och liampberedningen

under en tid då man ej haft anledning att befara några svårigheter för importen

av fibervaror under den närmaste framtiden, borde slutsatsen enligt

riksnämndens mening bliva att statligt stöd skulle utgå endast under den

förutsättningen att det vore möjligt att genom rationaliseringar eller förbättringar

av olika slag pressa ned kostnaderna för stödet till ett belopp som icke

överskrede sagda beredskapsvärde.

Med hänsyn till det nuvarande utrikespolitiska läget och till de svårigheter

för importen av hårdfiber som redan börjat visa sig är det emellertid

önskvärt att tills vidare söka bibehålla en inhemsk hampproduktion. Å andra

sidan anser riksnämnden att även i nuvarande försörjningsläge de hittillsvarande

stora stödkostnaderna icke stå i rimlig relation till varuområdets

betydelse ur försörjningssynpunkt. Detta även sett mot bakgrunden av att

medel ännu saknas för angelägnare beredskapsåtgärder på det ekonomiska

området. Dessa kostnader böra därför minskas avsevärt. Skulle delta medföra

att ett av de båda hampboredningsverken behöver nedläggas, bör man

vid valet av beredningsverk helt bortse från försvarsberedskapssynpunkter i

fråga om den geografiska belägenheten. Detta gäller även om det av ekonomiska

eller andra skäl skulle visa sig önskvärt att bibehålla Visbyverket och

nedlägga beredningsverket i Värmbol. Visserligen kan Gotland antagas ha

)» Iiihang till riksdagens protokoll 1951. i samt. Nr 192.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr li):K

ett särskilt utsatt läge om landet indrages i krig. Med nutida krigföring är o

emellertid svårigheterna att ens tillnärmelsevis beräkna händelseförloppet

så stora att man, då det gäller varor av så relativt liten krigsviktighet som de

flesta hampprodukterna, icke bör låta antaganden härutinnan påverka bedömandet.

Utredningen förklarar att den ansluter sig till riksnämndens åsikt att man

med hänsyn till nu rådande förhållanden tills vidare bör söka bibehålla en

svensk hampproduktion men att ett statligt stöd åt hampodlingen av nuvarande

omfattning icke kan motiveras ur beredskapssynpunlct, liksom att man

ur denna synpunkt i huvudsak kan bortse från beredningsverkens geografiska

belägenhet. Utredningen framhåller dock, att odlingsalternativet innebär

en högre grad av beredskap än lagringsalternativet. Vidare betonar den,

att det kan väntas bli både svårt och kostsamt att återupptaga odlingen och

beredningen av hampa, sedan denna varit nedlagd någon tid.

Liksom beträffande linet anser utredningen att beredskaps synpunkter eller

andra intressen icke på längre sikt kunna motivera stöd åt en hampodling,

som är större än vad som motsvaras av avsättningsutrymmet inom

landet för svensk hampa. Hampindustriens avsättningsgaranti motsvarar

emellertid endast omkring 65 procent av beredningsverkens totala kapacitet.

Utredningen kommer med hänsyn härtill till den slutsatsen, att ett

av de båda nu befintliga hampberedningsverken måste nedläggas. Skillnaden

mellan det beräknade avsättningsutrymmet och kapaciteten hos det

återstående verket anses kunna utfyllas genom att en viss kvantitet hamphalm

beredes vid något av de nuvarande linberedningsverken. Utredningen

anför rörande dessa frågor bland annat följande.

Enär hampberedningen redan vid fullt utnyttjande av beredningsverkens

kapacitet under nu rådande prisförhållanden är beroende av ett kraftigt statligt

stöd, kan det enligt utredningens mening icke komma ifråga att med

statligt stöd bibehålla båda beredningsverken för endast partiell och därmed

an mer oekonomisk sysselsättning. Detta ställningstagande innebär, att man

måste överväga vilket av de båda nu befintliga beredningsverken som för

framtiden skall erhålla statligt stöd. Enär odling och beredning av hampa

utan stöd för närvarande icke är ekonomiskt möjlig, måste man räkna med

att det beredningsverk, som lämnas utan stöd, upphör med sin verksamhet.

Då transport av oberedd hamphalm mellan Gotland och fastlandet både

är dyrbar och menlig för halmens kondition, måste man också räkna med

att den hampodling, som är anknuten till det verk, vilket nedlägges, även

upphör. Sist anförda konsekvens är dock icke nödvändig i den mån beredning

av hamphalm kan äga rum annorstädes än vid de nuvarande hampberedningsverken.

Sådan beredning torde icke vara ekonomiskt genomförbar

annorstädes än vid något av de nu befintliga linberedningsverken, vilka

ju ha rötningsanläggningar, som kunna utnyttjas för hampberedning. Enär

inga linberedningsverk finnas på Gotland, blir alltså resultatet, att Visbyverkets

nedläggande medför hampodlingens totala upphörande på Gotland

medan man däremot kan tänka sig att en reducerad hampodling kan fortbestå

på fastlandet även om beredningsverket i Värmbol nedlägges. Utredningen

har här bortsett från möjligheten av att hampa odlas enbart med

sikte på ogräsbekämpning och fröutvinning.

En uppgörelse med hampindustrien kommer icke att innebära någon ga
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

35

ranti från producentsidan i fråga om fiberleveransernas storlek. Man kan

därför även överväga att begränsa beredningen till 5 000 ton halm, motsvarande

alltså en produktion av omkring 800 ton fiber.

Tre alternativ äro sålunda under här angivna förutsättningar i första

hand tänkbara:

1) Utökning av Värmbolverkets eller Visbyverkets kapacitet från 5 000

till cirka 6 500 ton halm.

2) Beredning av 5 000 ton halm i Visby och cirka 1 500 ton halm vid något

linberedningsverk på fastlandet.

3) Inskränkning av beredningen till att omfatta endast 5 000 ton halm

och förläggning av beredningen till Visby eller Värmbol.

Alternativ nr 1 kan enligt utredningens mening icke ifrågakomma i nuvarande

läge, främst enär dess förverkligande skulle kräva betydande nyinvesteringar.

Dylika erfordras även, ehuru sannolikt av mindre omfattning,

vid alternativ 2. Som förut nämnts har Visby under alla förhållanden räknat

med en nyinvestering i rationaliseringssyfte av 100 000 kronor.

I syfte att utröna förutsättningarna för alternativet 2 har utredningen

införskaffat kalkyler över beredning av 1 500 ton hamphalm vid linberedningsverken

i Gimo och Växjö. Dessa kalkyler, vilka emellertid endast äro

av preliminär natur, ha givit till resultat att rötning av 500 ton och grönberedning

av 1 000 ton halm skulle kräva ett statligt stöd av 2,5 ä 3,5 öre per

kilogram halm. Om detta resultat jämföres med kalkylerna för hampberedningsverkens

eget behov av stöd synes en dylik tillskottsberedning av hamphalm

i Gimo eller Växjö mycket väl vara tänkbar. Vare sig en sådan beredning

kommer till stånd eller icke, blir det enligt utredningens uppfattning

med hänsyn till det begränsade avsättningsutrymmet för svensk hampa nödvändigt

att välja mellan att bibehålla Visbyverket eller Värmbolverket.

Såsom underlag för ett ställningstagande vid valet mellan att bibehålla

Visby- eller Värmbolverket göres i betänkandet en kostnadsjämförelse mellan

dessa alternativ. Kostnaderna uppdelas därvid i engångskostnader och

löpande kostnader.

Jämförelsen ger till resultat, att vid ett val mellan Visby- och Värmbolverken

engångskostnaderna för statsverket bli ungefär lika stora, i båda fallen

i runt tal mellan 1,5 och 2 miljoner kronor. Kostnaderna avse avskrivning

av kapital- och räntefordringar och gälla sålunda icke nya utgifter.

Beräkningen av engångskostnaderna grundas i huvudsak på följande förutsättningar.

En ekonomisk sanering av hampverken bör lämpligen ske så, att statens

fordringar nedskrivas minst i den omfattning som erfordras för att verken,

med anläggningarna bokförda till ett driftsmässigt motiverat värde, skola ha

sitt andels- respektive aktiekapital i behåll. De båda anläggningarnas värden

vid fortsatt drift äro enligt utredningens mening lika stora, med reservation

dock för alt Visby anmält ett behov av att investera ytterligare

100 000 kronor för att förbättra sin driftsekonomi. Utredningen anser det

för sin del tveksamt, huruvida det angivna beloppet verkligen kan förslå för

angivet ändamål, men räknar dock med detta belopp. Utredningen reserverar

sig vidare för den möjligheten att de i företagens balansräkningar upptagna

värdena å varulager och fordringar kunna vara för höga.

Värmbolsanläggningarnas driftsvärde upptages Ull 700 000 kronor. Visbyanläggningarnas

driftsvärde i nuvarande skick angives till 600 000 kro
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

nor och dessas värde efter genomförda förbättringsarbeten till 700 000

kronor.

För att anläggningarna vid Visby skola kunna nedskrivas till 600 000

kronor erfordras att 996 000 kronor avskrivas å Visbyverkets skuld till staten

å 2 279 000 kronor. Nyinvesteringen å 100 000 kronor kan icke finansieras

på annat sätt än att statens fordran avskrives med ytterligare 100 000

kronor eller sålunda totalt 1 096 000 kronor.

Värmbols skuld till staten behöver nedskrivas med 431 000 kronor.

Vid en försäljning av respektive verks anläggningar beräknas 200 000

kronor erhållas för Visby och 600 000 kronor för Värmbol. Då det beträffande

Visbyverket är mycket svårt att finna en köpare, som kan använda

anläggningarna för industriellt ändamål räknas i betänkandet endast med

fastigheternas markvärde. Detta uppskattas till 150 000 kronor. Värdet av

maskiner och inventarier upptages både för Visbys och Värmbols del till

50 000 kronor. Värmbols anläggningar äro välbelägna och ha anknytning till

statsbanenätet. Utredningen räknar därför med att man kan få ut ett pris

av omkring 550 000 kronor för dessa.

Enligt nu angivna förutsättningar skulle engångsutgifterna för statsverket

vid de olika alternativen bli

a) Visby bibehålies, Värmbol nedlägges och försäljes.

Statens fordran i Visby nedskrives med........ 1 096 000 kr.

» » » Värmbol » » ........ 579 000 »

Engångskostnad 1 675 000 kr.

b) Värmbol bibehålies, Visby nedlägges och försäljes.

Statens fordran i Värmbol nedskrives med........ 431 000 kr.

» » » Visby » » ........ 1491000 *

Engångskostnad 1 922 000 kr.

Dessa beräkningar ge vid handen att det skulle bli omkring 250 000 kronor

billigare för statsverket att behålla Visbyverket än att behålla Värmbol.

I betänkandet understrykes emellertid att resultatet är grundat på en

mycket löslig uppskattning av de likvider, som kunna erhållas vid försäljning

av respektive verks anläggningar. Beräkningen anges därför ha sitt huvudsakliga

intresse därutinnan att den visar att man vid ett val mellan

Visby- och Värmbolverken icke behöver räkna med någon nämnvärd skillnad

mellan dessa alternativ i fråga om statsverkets engångskostnader.

I fråga om de löpande kostnaderna anges i betänkandet en merkostnad för

Visbyverket av 30 000 kronor om året. Därvid har förutsatts att den nuvarande

prisdifferensen mellan gotlandshampan och fastlandshampan snabbt

skall elimineras genom odlings- och beredningstekniska förbättringar. Merkostnaden

sammanhänger med fraktkostnaderna från Gotland till fastlandet,

vilka beräknats till ungefär 30 000 kronor. Vidare kan nämnas att enligt

en i betänkandet redovisad kalkyl en differens i verkens tillverkningskostnader

å 50 000 kronor om året uppkommer till Visbys nackdel. Denna

utjämnas dock genom att fröskörden väntas bli 100 kg per hektar större på

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Gotland än på fastlandet, vilket vid ett fröpris av 50 öre per kg ger en vinst

för Visby på 50 000 kronor om året.

Såsom förut nämnts lämnar utredningen — ehuru med stor tvekan — sitt

förord åt Visbyverket. I betänkandet redogöres för de skäl som tala för och

emot respektive verk. Det betonas att Visby icke kan ges förord ur ren ekonomisk

synpunkt. Å andra sidan anses den beräknade merkostnaden för

Visby ligga inom felgränsen för kalkylerna, och det framhålles, att densamma

under alla förhållanden är mycket liten i förhållande till den totala kostnaden

för stödet. Andra synpunkter än de rent beredningsekonomiska böra

därför enligt utredningens mening vara utslagsgivande. Beträffande dessa

anföres i betänkandet.

Hampberedningsverkens tillkomst motiverades så gott som helt av försörjningsbehovet

i samband med då rådande avspärrning. Därför blir också beredskapsintresset

en huvudsynpunkt då det gäller att taga ställning till beredningsverkens

fortvaro.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har i sitt förut citerade

yttrande som sin åsikt framhållit, att man — ehuru Gotland kan antagas ha

ett särskilt utsatt läge om landet indrages i krig — bör helt bortse härifrån

vid ett val mellan de båda beredningsverken. Detta med hänsyn till svårigheterna

att ens tillnärmelsevis beräkna händelseförloppet och till att det gäller

varor av så relativt liten krigsviktighet.

Om denna riksnämndens uppfattning godtages, bör man således ur beredskapssynpunkt

helt taga sikte på avspärrningsfallet. Vid avspärrning av utlandsförbindelserna

— utan att landet indrages i krig — torde icke någon

annan skillnad föreligga mellan de båda verken än att man kan befara vissa

inskränkningar i transportmöjligheterna från Gotland till följd av bränslebrist.

Vad härefter beträffar hampodlingens betydelse ur ren jordbrukssynpunkt,

ligger denna helt i hampans egenskap att utrota ogräs på myrmarkerna

och härigenom möjliggöra en mer differentierad växtodling på dessa

marker. Arealen av lämpliga hampjordar är visserligen större på fastlandet

än på Gotland, men hampj ordarna på fastlandet äro långt mer utspridda än

på Gotland. Fastlandsodlingarna äro uppdelade på drygt ett tiotal län, med

tyngdpunkten i Örebro län och Östergötlands län, där omkring hälften av

odlingsarealen är placerad. I intet fastlandslän överstiger hamparealen

nämnvärt 300 hektar, medan den däremot på Gotland överstiger 900 hektar.

Antalet hampodlare är även större på Gotland (omkring 300 år 1950) än på

fastlandet (omkring 200). Hampodlingens betydelse blir därför ojämförligt

större på Gotland än för motsvarande områden på fastlandet. Mot denna synpunkt

bör dock ställas det förhållandet, att en stark koncentration av odlingen

medför ökade risker för väderleksskador. Sådana skador äro ofta lokalt

begränsade och kunna alltså, om fastlandsodlingen helt eller i huvudsak

skulle upphöra, bli mer riskabla än hittills.

Men hampan har sin betydelse icke endast för jordbruket utan även därigenom

att hampberedningen lämnar sysselsättning åt viss arbetskraft. Med

hänsyn till nu rådande brist på arbetskraft inom industrien har denna synpunkt

för närvarande generellt taget föga betydelse. Även härvidlag spela

emellertid lokala förhållanden in. För Gotland är det av stort intresse att få

fram industriella anläggningar på ön, varigenom befolkningens utkomstmöjligheter

förbättras. Förut bar nämnts att det är föga sannolikt all någon annan

industri kan komma all ersätta hampberedningen i ifrågavarande lokn
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ler. Om hampberedningen på Gotland nedlägges, får man alltså räkna med

att detta innebär en viss minskning av de industriella sysselsättningsmöjligheterna

på ön. För Värmbolsverkets del föreligger först och främst icke

samma grad av sannolikhet för att anläggningarna bli outnyttjade om hampberedningen

där nedlägges. Och vidare skulle en sådan eventualitet icke ha

samma lokala betydelse som på Gotland, enär helt andra industriella sysselsättningsmöjligheter

torde förefinnas i Katrineholmstrakten än på Gotland.

Om alltså sysselsättningssynpunkten har en avgjort större betydelse på Gotland,

får det dock i detta sammanhang ihågkommas, att det här gäller anläggningar

med relativt liten arbetspersonal. Sålunda sysselsätter Visbyverket

vanligen omkring ett hundratal årsarbetare. Vidare måste det framhållas,

att ett bibehållande av Visbyverket förutsätter en tämligen långtgående

rationalisering, varigenom antalet arbetstillfällen där i varje fall torde komma

att minskas.

Ytterligare en omständighet spelar in vid valet mellan Visby och Värmbol,

nämligen att ett nedläggande av Visbyverket sannolikt skulle medföra ett

upphörande av hampodlingen på Gotland, medan ett nedläggande av Värmbol

icke behöver få motsvarande följd för fastlandsodlingarna. Om exempelvis

1 500 ton hamphalm beredes vid ett linberedningsverk på fastlandet, kunna

omkring 300 hektar av de bästa hampodlingarna på fastlandet bibehållas.

Man torde vidare med hänsyn till hampodlingens särskilt stora betydelse

lör gotlandsodlarna kunna räkna med att de merkostnader för frakt, som

drabbar Visby vid en jämförelse med Värmbol, skola kunna uppvägas av ett

lägre halmpris utan att detta menligt inverkar på villigheten att odla hampa.

Av det som här anförts torde framgå att det ställer sig synnerligen svårt

att i nuvarande läge avge ett bestämt förord åt ettdera av de båda hampberedningsverken.

Utredningen anser sig endast med stor tvekan kunna giva

sitt förord åt Visbyverket.

Utredningen framhåller härefter att man skulle få en bättre bild av företagens

möjligheter till rationalisering och ett bättre underlag för att bedöma

odlingsintresset inom respektive områden vid ett lägre statsstöd, om båda

verken finge fortsätta sin drift under den tid som erfordras för att bereda

1951 års skörd. Under nuvarande utrikespolitiska och handelspolitiska förhållanden,

kännetecknade av internationell oro, stigande priser, varuknapphet

och importsvårigheter, finner utredningen det även mindre lämpligt att

väsentligt minska våra självförsörjningsmöjligheter på området genom att

nedlägga ett av hampberedningsverken.

Utredningen föreslår därför, att statsmakterna som en övergångsåtgärd

skola stödja produktionen av hampa av 1951 års skörd både i Visby och

Värmbol. Detta förutsätter, att hampindustrien är villig inköpa större mängder

hampa av ifrågavarande års skörd än som innefattas i den förut omnämnda

femåriga inköpsramen. 1951 års odling kommer huvudsakligen att

baseras på skildkönad hampa. Om odlingsarealen beräknas till 1 000 hektar

vid vartdera verket och 1951 års hektarskörd till i genomsnitt 4 500 kilogram,

erhålles vid 16 procent fiber utbyte eu totalskörd av 1 440 ton fiber. Utredningen

anser sig på grundval av de uttalanden, som gjorts från hampindustriens

sida angående dess intresse av att hampproduktionen ej skall

minskas i nuvarande läge, kunna räkna med att 1951 års skörd skall vinna

avsättning även om båda beredningsverken bibehållas.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

39

Utformningen av det statliga stödet åt lin- och hampodlingen.

I betänkandet framhålles, att de olika möjligheter att stödja en fortsatt

svensk spånadsväxtodling, vilka närmast kunna diskuteras, äro kvantitativa

importbegränsningar, tullskydd, inblandningstvång och direkt subventionering.

Möjligheterna att begagna de tre förstnämnda anordningarna äro emellertid

i viss mån kringskurna till följd av olika av Sverige gjorda internationella

åtaganden.

Utredningen erinrar om att råvarorna, d. v. s. tåga och blånor av lin och

hampa, för närvarande ej åtnjuta något tullskydd. Sverige har vid Annecyförhandlingarna

år 1949 förbundit sig att icke införa tull på lin. I fråga

om hampa föreligger icke något dylikt medgivande. Genom sin anslutning

till GATT-avtalet har Sverige förbundit sig att i princip avskaffa sådana

kvantitativa importbegränsningar, som icke endast ha till syfte att skydda

vår valuta.

I fråga om färdigvaror av lin och hampa — garn och vävnader — har

Sverige vid GATT-förhandlingarna förbehållit sig friheten att begagna sig

av tullskydd. Beträffande vissa vävnader har man därvid bundit sig vid nuvarande

tullsatser, dock med förbehåll om rätt att när som helst övergå

till att tillämpa en värdetullsats av högst femton procent i stället för den

nuvarande vikttullen. Även beträffande garner har man bundit sig vid nuvarande

tullsatser, med förbehåll i viss utsträckning att kunna övergå till

en värdetull av högst nio procent.

Utredningen framhåller att det nuvarande tullskyddet för färdigvaror av

lin och hampa är mycket svagt. De vikttullar, som sedan lång tid gällt å

dessa varor, ha nämligen genom penningvärdets fall blivit av mycket ringa

betydelse. Det är därför som Sverige förbehållit sig rätten att övergå till en

värdetull, ungefärligen motsvarande vikttullens storlek vid tiden närmast

före det senaste världskrigets utbrott.

Varken lin och hampa eller färdigvaror därav äro för närvarande frilistade.

Med tanke på den successiva utsträckning av frilistans omfattning,

som sker i OEEC:s regi, räknar utredningen dock med att de kunna komma

att uppföras på frilista inom en nära framtid.

Utredningen finner sålunda, att man för framtiden ej kan räkna med vare

sig tullskydd eller kvantitativa importbegränsningar för råvaror av lin eller

hampa samt att man i fråga om färdigvaror av lin eller hampa icke kan

räkna med kvantitativa begränsningar av importen men väl med en viss

förbättring av tullskyddet. Utredningen förordar från sina speciella utgångspunkter,

att en dylik förbättring sker. Därigenom förhindrar man, att den

utländska industrien i konkurrenshänseende profiterar av ett i förhållande

till andra länder lågt tullskydd i Sverige och därmed minskar den svenska

industriens möjligheter att betala ett skäligt pris för svenska råvaror.

Detta är desto angelägnare som vår inhemska industri i förhållande till

den utländska belastas med höga byggnads- och bränslekostnader, föranledda

av det stränga klimatet, och höga socialkostnader. Däremot anser

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungi. Maj:ts proposition nr 192.

utredningen kvantitativa importbegränsningar för färdigvaror av lin och

hampa icke önskvärda. Det kan enligt utredningens mening på längre sikt

endast vara förmånligt att de svenska lin- och hampspinnerierna få vidkännas

konkurrens från utlandet.

I betänkandet framhålles slutligen, att det till följd av Sveriges anslutning

till GATT-avtalet är uteslutet att införa inblandningstvång. För övrigt

är det av praktiska och tekniska skäl i det närmaste omöjligt att tillämpa

ett dylikt system. Av de olika möjligheterna att stödja den svenska spånadsväxtodlingen

återstår då, förutom ett återupprättande av tullskyddet för

färdigvaror, endast subventioneringen. Utredningen, som förutsätter att statsmakterna

snarast komma att upptaga frågan om tullskyddet till behandling,

räknar därför i fortsättningen endast med subventionering i den mån

det gäller att med statligt bistånd vidmakthålla en inhemsk spånadsväxtodling.

I fråga om utformningen av det statliga stödet åtlinodlingen

erinrar utredningen om att de nuvarande odlingsbidragen utbetalas

icke till odlarna utan till linberedningsverken och att bidragens storlek

— inom ramen för maximeringen — bestämmas, förutom av försäljningspriset

å fibern, av beredningsverkens kostnader. Utredningen framhåller

att detta system medför vissa olägenheter och förordar att stödet i fortsättningen

skall lämnas i form av ett pristillägg, beräknat per kilogram framställd

fiber. Härigenom skulle rationaliseringssträvandena inom verken och

framställningen av kvalitetslin uppmuntras. I betänkandet anföres härom

bland annat följande.

Den nuvarande utformningen av statsstödet innebär att beredningsverken

under de gångna åren kunnat göra anskaffningar och nedlägga kostnader

på experimentverksamhet i vissheten om att dessa utgifter inom ramen för

odlingsbidragens maximum skulle komma att täckas av statsmedel. Detta

förhållande kan under en uppbyggnadstid vara försvarligt, enär det måste

vara lämpligt att beredningsverken under en sådan period i viss utsträckning

förfoga över medel för nyanskaffningar och experiment. Behovet av

experimentverksamhet har särskilt under de första åren varit stort med

hänsyn till den så gott som fullständiga bristen på erfarenhet inom landet

av maskinell linberedning i industriell skala. Men denna stödform medför

samtidigt på längre sikt den olägenheten att den icke innebär någon stimulans

till att hålla nere kostnaderna. — För framtiden bör enligt utredningens

åsikt stödet konstrueras så, att det uppmuntrar till sparsamhet och

rationalisering. Därjämte bör det utformas så att det befrämjar produktion

av kvalitetslin. Så länge marknadsförhållandena äro sådana, att framställningen

av kvalitetslin mer än väl täcker de därmed förenade högre framställningskostnaderna

bör framställningen av kvalitetslin särskilt uppmuntras.

Härigenom vinnas fördelar både för staten och för linberedningsverken.

Det bör även ihågkommas, att avsättningsmöjligheterna för svenskt lin nu

i viss mån äro begränsade just på grund av vissa kvalitetsbrister hos linet.

Att utforma stödet på sådant sätt att det icke har några negativa verkningar

är icke lätt. Emellertid vinner man enligt utredningens mening en

betydande förbättring om man lämnar det löpande statsstödet i form av ett

pristillägg, beräknat per kilogram framställd fiber. Härigenom nås åtskilliga

fördelar. Beredningsverkens anspråk på statsstöd blir icke längre större ju

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj ds proposition nr 192.

sämre deras ekonomiska resultat varit, utan blir ställt i relation till produktionens

omfattning och kvalitet. Beredningsverken få då ett större direkt

intresse av att gallra bland odlarna och att uppmuntra de bästa odlingarna.

Betalning av halmen efter utbyte måste i sådant fall genomföras

över lag, varmed följer att även odlarna bli starkare inställda på kvalitetsleveranser.

I fråga om avvägningen av stödet anföres, att de olika verken icke

ha samma behov av statsstöd, då de såväl i råvaruavseende som i tekniskt

avseende arbeta under olika förutsättningar. Den hittillsvarande erfarenheten

ger vid handen, att de båda sydligaste linberedningsverken, de i Laholm

och i Växjö, ha de bästa ekonomiska förutsättningarna. Laholmsverkets

driftsekonomi har hittills varit bättre än Växjöverkets, men en viss utjämning

torde här vara att förutse i den mån Växjöverket utvidgar sina

odlingar i Skåne samt sedan anläggningarna nu nedskrivits så att verkets

ränte- och avskrivningskostnader blivit lägre än förut. Dessa båda verk producera

även tillsammans huvuddelen av den fibermängd, för vilken linneindustrien

kan bereda avsättning. Det allmänna stödet åt linodlingen kan

därför enligt utredningens åsikt lämpligen avvägas så, att båda dessa företag

få möjlighet att fortsätta sin verksamhet. Härvid bör bland annat särskilt

beaktas, att Växjö har att arbeta med högre fraktkostnader än Laholm. Därest

något beredningsverlc i Mellansverige — närmast torde Gimo komma i

fråga — anser sig kunna fortsätta sin drift med ett statsstöd, beräknat efter

de sydsvenska beredningsverkens behov, och såvitt avsättningsutrymme

kommer att finnas även för Gimos produktion, bör samma stöd tillkomma

detta verk.

Utredningen framhåller att det pristillägg, som skall utgå för linfiber, icke

kan till sin storlek fastställas en gång för alla. Det pris som linneindustrien

betalar för linfibern, får förutsättas bli beroende av växlingar i utlandspriserna

på sådan fiber. Redan på grund härav uppkomma växlingar i linberedningsverkens

intäkter. Även förändringar i beredningsverkens kostnader

kunna inträffa. Genom nya eller ändrade beredningsmetoder kunna tillverkningskostnaderna

sjunka, och lönekostnadsändringar kunna inträda oberoende

av förändringar i beredningsförfarandet.

Utredningen anför härom ytterligare.

På grund av såväl budgettekniska hänsyn som med tanke på att övriga

jordbrukspriser regleras årligen förutsätter utredningen, att statsmakterna

i början av varje kalenderår komma att taga ställning till storleken av det

stöd, som skall utgå till årets linodling och den härpå grundade fiberproduktionen

nästföljande år. Härvid bör i första hand fastställas den produktionsvolym,

räknad i fiber, som stödet skall avse. Därefter beräknas

pristilläggets storlek per kilogram fiber. Därest linneindustrien vore villig

att binda sina inköpspriser för två år i förväg, skulle ej prisförändringar

för linfibern behöva medföra ändring av det statliga pristillägget. Linneindustriens

representanter ha emellertid inför utredningen förklarat att fluktuationerna

i de internationella priserna på lin äro så snabba, att det icke

är möjligt för industrien att binda sina priser för längre tidsperioder än tre

månader i taget. Vid sådant förhållande måste även pristilläggen anpassas

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

i samma takt. Man kan visserligen tänka sig en efterhandsreglering för helår,

men beredningsverkens likviditet är icke sådan, alt de kunna möta ett långvarigt

prisfall. Å andra sidan bör — bortsett från sådan ändring som kan

föranledas av att produktionsvolymen visar sig överstiga den avsedda eller en

avsevärd förändring i beredningskostnaderna fram till tiden för skördens

upparbetande — icke någon annan faktor än just växlingarna i linfiberns

pris föranleda justeringar i pristilläggets storlek. Dessa justeringar kunna

innebära såväl höjning som sänkning av det preliminärt beslutade pristillägget.

Anslaget till pristillägg för linfiber torde därför lämpligen böra vara ett

reservationsanslag; vid höjning av fiberpriset och därmed följande sänkning

av pristillägget uppstår ett överskott på anslaget, vilket icke bör tagas i anspråk

vid beräkning av ett följande års anslagsbehov utan innestå för att

man därmed skall kunna möta det underskott, som kan uppstå vid en oberäknad

sänkning av fiberpriset med ty åtföljande behov att höja pristilllägget.

För tillämpningen av en sådan anordning talar även den omständigheten

att den faktiska produktionsvolymen kan komma att avvika från den

förutsatta, bl. a. till följd av att odlingsbetingelserna växla år från år. Om

produktionsnivån ett år på grund av ogynnsamma betingelser blir lägre än

som beräknats, minskas det totala pristilläggsbeloppet i motsvarande mån.

Detta innebär, att odlarna och beredningsverken själva få bära risken för

dålig skörd. Det synes då också rimligt, att den besparing på anslaget, som

uppkommer under ett sådant år får tagas i anspråk för utbetalande av pristillägg

ett kommande år, då produktionsvolymen på grund av gynnsamma

skördeförhållanden eller annan orsak överstiger den volym som förutsatts

vid anslagsbeviljandet. Därest under ett år fiberprissänkningen eller produktionsvolymen

skulle bli så stor, att medelsbehovet för pristillägg icke

kan mötas av årets anslag och eventuell reservation, torde man få räkna

med en tillfällig sänkning av beredningsverkens utbyte av produktionen,

eller om så anses nödvändigt, en i efterhand gjord begäran till statsmakterna

om tilläggsanslag.

Jordbruksnämnden bör då det gäller att reducera pristillägget på grund

av för stor produktion ha frihet att företaga en dylik nedjustering på sådant

sätt, att beredningsverk som mer än andra överskridit sin andel i den förutsatta

produktionen får i främsta rummet vidkännas en beskärning av pristillägget.

Såsom förut nämnts bör även en avsevärd förändring i beredningskostnaderna

under tiden från det preliminära beslutet om pristilläggets storlek

fram till tidpunkten för skördens upparbetande kunna föranleda justeringar

i pristilläggets storlek. Utredningen har därvid främst åsyftat förändringar

i lönekostnaderna till följd av ändrade avtalslöner. Lönekostnaden

utgör en så avsevärd del av de totala beredningskostnaderna, att exempelvis

en avsevärd höjning därav måste kunna kompenseras genom höjt pristillägg.

Pristillägget bör endast utgå för spinnbart material, d. v. s. för all rötad

eller grönberedd tåga, för rötadc blånor av lägst klass III och för grönberedda

blånor av lägst klass II.

Pristilläggen böra vara olika för å ena sidan tåga och å andra sidan blånor.

Det vore enligt utredningens mening önskvärt att en kvalitetsproduktion

uppmuntras genom att pristilläggen differentieras ytterligare så att de

högre kvaliteterna få ett något större pristillägg än de lägre. Frågan om

räntabiliteten av svensk linfiberproduktion och frågan om avsättningsutrymmet

för svenskt lin äro nämligen i hög grad beroende just av kvaliteten

på de svenska produkterna. Med hänsyn till differentieringens olika

verkningar för beredningsverken synes det emellertid icke lämpligt att på

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

en gång genomföra en dylik differentiering, utan det torde få ankomma på

jordbruksnämnden att, efter hand som tillräcklig erfarenhet vunnits, söka

genomföra en sådan differentiering.

Beträffande sättet för bestämmande av stödets storlek

och anslagsbehovet anföres i betänkandet.

Det är viktigt att stödet åt linodlingen bestämmes i god tid före odlingssäsongens

början, så att beredningsverken skola kunna organisera årets

odling och få teckning av odlingsarealer till stånd.

Proceduren vid fastställandet av det allmänna stödet åt linodlingen torde

enligt utredningens åsikt lämpligen böra utformas på följande sätt.

1) Omkring årsskiftet föras överläggningar mellan jordbruksnämnden,

Riksförbundet Lin och hampa och eventuellt representanter för linneindustrien

om linodlingen under det nya året, och beräknas därvid det stödbehov,

som årets odling väntas kräva. Härvid tages hänsyn till samtliga inverkande

omständigheter, i den mån de kunna beräknas vid ifrågavarande

tidpunkt.

Fyra huvudfaktorer äro i detta sammanhang att beakta, nämligen:

a) det pris, som befinnes böra betalas för halmen,

b) berednings- jämte försäljningskostnaderna per kg rötad halm,

vilka två faktorer bestämma verkens sammanlagda kostnader,

c) normalt fiberutbyte av halmen, och

d) de priser, verken kunna beräkna att (utan pristillägg) erhålla vid

försäljning av fiber utav det kommandet årets skörd.

Ur verkens sammanlagda kostnader per kg halm samt det normala fiberutbytet

erhålles det pris å fibern, som verken behöva erhålla för att bli i

stånd att betala det avsedda odlarepriset. Det erforderliga pristillägget per

kg fiber framkommer då såsom skillnaden mellan de två nu angivna fiberpriserna

och utgör den huvudsakliga utgångspunkten för anslagsbehovets

beräknande.

Vid bedömning av odlarepriset för linhalmen torde man få utgå från normalskörd

och beräkna ett pris för en viss halmkvalitet, vilken erfarenhetsmässigt

ger ett visst utbyte av tåga och blånor. Detta halmpris lägges till

grund för beredningsverkens kostnadskalkyler men har icke karaktären av

garantipris i förhållande till odlarna. Från statens sida skall sålunda icke

uppställas krav på att det kalkylerade priset verkligen erlägges till odlarna,

vilket ej heller är erforderligt, med hänsyn till att odlarna äro ägare till

beredningsverken. Ej heller bör hinder finnas för att beredningsverk, som

lyckas uppnå ett fördelaktigt resultat, betala ett högre odlarepris än beräknat.

Såväl fiberutbytet som halmskördarna kunna förete stora växlingar

från år till år och sålunda väsentligt avvika från vad som beräknats vid

stödets fixerande, något som påverkar beredningsverkens såväl inkomster

som kostnader. De måste därför ha frihet att beträffande betalningen anpassa

sig med hänsyn till sådana växlingar. I bestämmelserna om linberedningsverkens

lån från hemslöjdslånefonden har emellertid angivits, att

låntagaren måste förbinda sig att under återbetalningstiden icke erlägga

högre pris för inköpt linhalm än som fastställts i den ordning, Kungl. Maj :t

bestämmer. Denna bestämmelse bör upphävas.

Då halmpriset beräknas, bör självfallet hänsyn tagas till lönsamheten av

annan odling och till vilka linarealer som eftersträvas. Halmpriset skall alltså

beräknas så, att man, kan påräkna villighet hos odlarna att teckna avsedda

iinarealer.

Beredningskostnaderna beräknas med utgångspunkt från rådande förhållanden

och tendenser.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

I fråga om försäljningspriserna för fiber av det kommande årets skörd

har man till utgångspunkt den prisöverenskommelse, som samtidigt bör

träffas med linspinnerierna angående det gångna årets skörd. Med liänsyn

till den långa tid, som förflyter fram till dess att årets skörd blivit beredd,

måste man givetvis beakta bl. a. de utvecklingstendenser, som utomlands

råda för priserna på lin, och den osäkerhet, som alltid måste råda vid en

framtidsbedömning.

Enligt det här föreslagna systemet kommer staten sålunda att garantera,

att beredningsverken erhålla täckning för de kalkylerade självkostnaderna,

under förutsättning att produktionsvolymen icke blir större och det genomsnittliga

försäljningspriset för fiber icke lägre än som antagits vid anslagsberäkningen.

Om dessa förutsättningar icke hålla och anslaget på

grund härav icke förslår att täcka de kalkylerade självkostnaderna måste

man, som förut nämnts, räkna med en tillfällig minskning av beredningsverkens

utbyte av produktionen, såvida bristen icke kan täckas genom besparingar

på tidigare anslag. En tillfällig minskning av utbytet kommer

också att ske i sådana fall, då de verkliga självkostnaderha överstiga de

kalkylerade. En avsevärd höjning av beredningskostnaderna bör dock såsom

förut nämnts kunna kompenseras genom höjning av pristillägget i

den mån medel härtill finnas.

2) Det stödbelopp, som framkommer enligt här angivna beräkningar,

begäres av jordbruksnämnden såsom anslag (reservations-) till stödjande

av linodlingen under den kommande säsongen. Sedan sådant anslag beviljats

och ställts till jordbruksnämndens förfogande för det kommande budgetåret,

bör jordbruksnämnden äga rätt att å conto göra utbetalningar från

anslaget till RLH, som torde få under jordbruksnämndens överinseende

fördela pristilläggsbeloppen på de skilda beredningsverken.

3) Samtidigt med att överläggningar föras mellan jordbruksnämnden

och odlareorganisationen samt eventuellt även linneindustrien om stödet

för det kommande årets linodling föras överläggningar mellan jordbruksnämnden

och RLH samt representanter för linneindustrien om de priser,

som linneindustrien skall erlägga för fiber av det gångna årets skörd.

Utredningen framhåller att detta förfaringssätt innebär eu tidsförskjutning

i förhållande till det hittillsvarande så att stödet åt såväl 1950 som

1951 års odling kommer att belasta 1951/52 års budget.

Pristillägget och anslagsbehovet för det särskilda stödet åt linodlingen i

Norrland föreslår utredningen skola beräknas på motsvarande sätt som angivits

för det allmänna stödet. Utredningen ifrågasätter om icke medel till

det särskilda stödet med hänsyn till dettas speciella karaktär böra utgå ur

det s. 1c. Norrlandsanslaget. Detta anslag bör i så fall förstärkas i motsvarande

mån.

Utredningen förordar att, därest stöd åt linodlingen skall lämnas även

i fortsättningen, amorteringstiden för kvarstående linberedningslån

skall förlängas exempelvis så att de belopp, som utestå

oguldna per den 1 juli 1951, skola amorteras under en tid av högst fem år

från nämnda dag.

Utredningen erinrar i detta sammanhang om att utredningen förut föreslagit

en partiell avskrivning av de till Mellanselsverket lämnade linberedningslånen,

alternativt en förvandling av motsvarande del av lånet till ett

ränte- och amorteringsfritt lån.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Utredningen har gjort vissa beräkningar rörande de kostnader, som skulle

föranledas av ett enligt dess förslag utformat stöd åt linodlingen. Utredningen

har därvid utgått ifrån de pris-, kostnads- och utbytesförhållanden

som rådde i september 1950. Därjämte har utredningen räknat med en tioprocentig

stegring av arbetslönerna. Med dessa utgångspunkter har utredningen

uppskattat stödbehovet för Växjö till 78 öre per kilogram fiber av

stödberättigat slag. För Laholm blir samma siffra 22 öre. Vid en pristillläggsberättigad

produktion av 1 500 ton fiber och ett pristillägg av 25 öre

per kilogram skulle årskostnaderna uppgå till 375 000 kronor. Vid pristilllägg

av 50 öre respektive 75 öre skulle kostnaderna bli 750 000 respektive

1 125 000 kronor.

Norrlandsverkens merbehov av stöd beräknas till drygt 59 öre per kilogram.

Om produktionen av stödberättigad fiber vid Norrlandsverken uppskattas

till sammanlagt 450 ton skulle kostnaderna för det särskilda norrlandsstödet

uppgå till cirka 265 000 kronor.

Stödet åt hampodlingen föreslås skola utformas på samma

sätt som stödet åt linodlingen, d. v. ,s. i form av ett pristillägg å fibern.

Pristillägget avses dock i detta fall skola utgå för hela fiberproduktionen.

Frågan om en differentiering av tilläggen för olika kvaliteter bör enligt

betänkandet få prövas av jordbruksnämnden.

I motsats till vad som föreslagits beträffande pristillägget å linfiber anser

utredningen vidare, att beträffande pristillägget å hampfiber ett maximibelopp

bör fastställas, vilket ej skall få överskridas. Utredningen förordar

sålunda att pristillägget icke skall få överstiga 50 öre per kilogram

försåld fiber.

Enligt beräkningar rörande kostnaderna för stödet, som gjorts i betänkandet,

skulle — frånsett ränte- och avskrivningskostnader — en brist å

cirka 28,4 öre per kg framställd fiber uppstå. Därvid har räknats med ett

medelpris av 1 krona 50 öre per kg. Under förutsättning att statens fordran

hos verken nedskrives på sätt i det följande kommer att anges beräknas

ränte- och avskrivningskostnaderna uppgå till 18,75 öre per kg framställd

fiber. Bristen skulle då öka till 47,13 öre per kg. Riksnämnden för

ekonomisk försvarsberedskap har uppskattat hamnpodlingens beredskapsvärde

till 25 ä 30 öre per kg fiber. Med hänsyn Ull bland annat hampodlingens

betydelse för odlingsmöjligheterna på vissa myrjordar anser utredningen

det fullt motiverat att välja odlingsalternativet.

Under nu angivna förutsättningar beräknas stödkostnaden för 1951 års

skörd, vilken uppskattas till 1 300 ton, bli omkring 613 000 kronor. Därest

endast ett bercdningsverk bibehålies och årsproduktionen blir 1 000 ton

blir stödkostnaden omkring 471 000 kronor. I senare fallet har förutsatts

att omkring 200 ton skola beredas vid ett linberedningsverk till kostnader

som icke överstiga kostnaderna vid ett hampberedningsverk.

Utredningen understryker att priserna utomlands äro stigande och att

det därför kan bli möjligt att få ut ett bättre pris För fibern än det som

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr lg >.

beräknats i utredningens kalkyler. I så fall skulle behovet av statsstöd

minska i motsvarande mån.

Vissa åtgärder måste enligt betänkandet vidtagas, därest båda hampberedningsverken

skola fortsätta under år 1951.

Såsom redan antytts föreslår utredningen för Visbys del att statens fordran

skall nedskrivas med 1 096 000 kronor. Härigenom tillföres verket icke

något nytt kapital. Det framhålles emellertid alt verkets likviditet kommer

att förbättras, därest utredningens förslag till omläggning av det löpande

stödet genomföres. Vidare föreslås, att Visbyföretaget skall ombildas

till en odlareförening och att man genom odlarnas insatser skall sörja för

ett tillräckligt driftkapital. Härom anföres i betänkandet.

Av aktierna i Visbyföretaget äga slakteriföreningen, mejeriförbundet och

centralföreningen på Gotland 1 000 aktier, Gotlands hampodlare, intresseförening

u. p. a. 200 aktier och en privat ägare återstående 300 aktier.

Avsikten med bildandet av intresseföreningen har varit, att odlarna skulle

vara medlemmar däri och att föreningen skulle tillföras medel för inköp

av aktier i bolaget genom att en viss del av bolagets likvider till odlarna

innehölls och överfördes på intresseföreningen. Av olika orsaker har detta

syfte hittills endast till ringa del blivit förverkligat, i det att föreningen

blivit ägare till aktier å 20 000 kronor i bolaget.

Man bör enligt utredningens mening icke räkna med statens medverkan

till en sanering av företagets ekonomi under annan förutsättning än att

företaget överföres till en ekonomisk förening med hampodlarna som medlemmar.

Det torde ur alla synupnkter vara angeläget, att odlarna få ett

direkt ekonomiskt intresse i beredningsverket. Den nu befintliga intresseföreningen

kan enligt utredningens mening fungera för detta ändamål,

därest dess stadgar erhålla en lämplig utformning i fråga om föreningens

syfte, förutsättningarna för medlemskapet och medlemmarnas skyldigheter.

Förutom odlarna böra de nuvarande aktieägarna ingå i föreningen.

Aktieägarna böra ingå som passiva eller stödjande medlemmar och med

kapital, motsvarande nominella värdet av deras aktieinnehav. Villighet härtill

från aktieägarnas sida anser utredningen böra vara ett villkor för att

staten skall kunna gå med på en rekonstruktion, varigenom aktiekapitalet

bevaras.

Utredningen har inhämtat, att av bolagets i balansräkningen per den 30

juni 1950 upptagna fordringar en väsentlig del gällt AB Spunn, samt att

dessa i huvudsak reglerats vid årsskiftet 1950/51. Emellertid bör enligt

utredningens mening den ekonomiska sammankopplingen mellan AB Hampberedning

och AB Spunn ytterligare avvecklas i vissa avseenden.

Sålunda förhyr Spunn av Hampberedning en av Hampberedning under

1948 inköpt fastighet, den s. k. Kopparsviks kvarn. Enär det torde ha ett

särskilt värde för Spunn att äga denna fastighet, förutsätter utredningen

att Spunn bör få övertaga densamma till en köpeskilling, motsvarande

Hampberednings kostnad för fastigheten, eller omkring 45 400 kronor. Den

årliga hyran utgör nu 4 500 kronor.

Vidare har Hampberedning i sin bokföring uppfört såsom lån att amorteras

med 3 procent och förräntas med 4 procent årligen diverse belopp,

utgörande kostnader för Spunn, såsom löner, inteckningskostnader, anläggningskostnader

för kulvert, transformator och kabel m. m. till ett sammanlagt

nettobelopp /iv omkring 62 200 kronor. En reglering av dessa

mellanhavanden bör enligt utredningens mening föregå en eventuell nedskrivning

av statens fordran hos AB Hampberedning.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr lg>.

‘ Som ett allmänt villkox- för att staten skall kunna gå med på en nedskrivning

av sin fordran i Visbyföretaget för att möjliggöra en fortsatt

verksamhet där synes böra gälla, att myndigheterna få godkänna uppläggningen

av föreningens verksamhet och organisation.

Gången vid ombildningen av Visbyföretaget synes böra vara den, att sedan

intresseföreningen erhållit ändrad konstruktion och de i avseende å

AB Hampberedning ställda villkoren fyllts, nedskrives statens fordran

i den formen att ackord medgives, varefter föreningen övertager bolagets

tillgångar och skulder och bolaget likviderar.

I fråga om Värmbol räknar utredningen med att statens fordringar behöva

nedskrivas med omkring 480 000 kronor för att verket skall kunna

bokföra sina anläggningar till 700 000 kronor och därigenom i detta avseende

komma i paritet med Visbyverket. Därest båda verken skola bibehållas

i drift under en övergångstid förordas, att statens fordran hos Värmbol

skall nedskrivas med 430 000 kronor eller det belopp, som med hänsyn

till företagets ställning vid tiden för nedskrivningen erfordras för att det

angivna syftet skall ernås. I betänkandet framhålles i anslutning härtill,

att företagets eget kapital per den 30 juni 1950 till större delen gått förlorat

och att därför .stort behov av en förstärkning av företagets ekonomi

föreligger. Avskrivningen föreslås skola betecknas som ett ackordsmedgivande.

Därest en större del av statens fordran skulle kunna tänkas bli

täckt vid en framtida likvidation förordas alternativt, att motsvarande del

av statens utestående fordran i stället skall förvandlas till ett ränte- och

amorteringsfritt lån.

För att företaget skall få större kreditmöjligheter förordas vidare att ett

företaget tillhörigt bostadsområde å omkring 13 hektar, vilket ingår i den

fastighet, som är intecknad till säkerhet för statens lånefordran, skall avstyckas

och friskrivas från inteckningsansvaret.

I likhet med vad som föreslagits beträffande linberedningslånen förordas

i betänkandet att amorteringstiden för hampberedningslånen skal]

förlängas i samband med en omläggning av statsstödet, förslagsvis med

fem år räknat från och med den 1 juli 1951.

IV. Yttrandena.

Den framtida spånadsväxtodlingens omfattning och lokalisering.

Utredningens synpunkter rörande den framtida lin- och li a in p odling

e n s omfattning tillstyrkas eller lämnas utan erinran av det

stora flertalet remissinstanser. En begränsning av den inhemska lin- och

hampproduktionen utöver vad utredningen avsett förordas dock av statskontoret.

Detta ämbetsverk anser att förutom Kristinehamnsverket ytterligare

minst ett linberedningsverk samt ett av de båda hampberedningsverkcn

böra nedläggas omedelbart. I motsats till utredningen anser statskontoret

vidare att i stället för Värmbol Visbyverket i första hand bör läg
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 192.

gas ned. Efter att ha erinrat om att riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap

funnit statligt stöd böra utgå allenast under förutsättning att

stödkostnaderna icke överskrida odlingens beredskapsvärde samt anmärkt

att det av nämnden angivna beredskapsvärdet måste höjas på grund av

räntestegringen anför statskontoret bland annat följande.

Statskontoret kan i huvudsak dela den av riksnämnden uttalade uppfattningen,

även om ämbetsverket icke finner stödkostnaderna böra under alla

förhållanden anpassas direkt efter odlingens beredskapsvärde. Hänsyn torde

nämligen böra tagas jämväl till kapitalförluster vid beredningsverkens nedläggande

samt igångkörningskostnader vid förnyad drift. Även vid ett beaktande

av berörda faktorer förefaller dock utredningens förslag innebära ett

statligt stöd i alltför stor omfattning. De uppgifter, som lämnats av utredningen,

giva nämligen vid handen, att under normala prisförhållanden en

relativt avsevärd prisdifferens föreligger mellan svensk och utländsk vara i

vad gäller lin och hampa. Ett pristillägg för den inhemska varan, beräknat

på skillnaden mellan importpriset och de svenska produktionskostnaderna,

måste därför normalt bli av icke obetydlig storlek, och synes — om produktionen

gives en omfattning motsvarande avsättningsmöjligheterna inom

landet — komma att uppgå till minst 27= gånger lagringskostnaderna. Mot

bakgrunden härav bör det enligt statskontorets mening allvarligt övervägas

att begränsa den inhemska lin- och hampproduktionen i större utsträckning

än som synes ha avsetts av utredningen. Huvudvikten ur beredskapssynpunkt

synes icke så mycket ligga vid att upprätthålla en produktion, som

helt svarar mot de normala avsättningsmöjligheterna inom landet. Genom

statligt stöd bör man å andra sidan sörja för att ett par beredningsverk

kunna bestå och utgöra stommen vid eventuella behov av utökad verksamhet.

Å andra sidan uttalar Riksförbundet Landsbygdens folk, att samtliga beredningsverk

böra ha möjligheter att fortsätta sin verksamhet under den

närmaste femårsperioden såvida icke speciella förhållanden visa, att driften

vid något verk bör upphöra av andra orsaker än rationaliseringstekniska.

Förbundet motiverar denna uppfattning med att odlingen och beredningen

ännu icke helt lämnat experimentstadiet.

Jämväl i fråga om lokaliseringen av odlingen ansluta sig remissinstanserna

i stort sett till utredningens ståndpunkt. Lantbruksstyrelsen,

lantbruksakademien och Sveriges utsädesförening framhålla dock önskvärdheten

av att de linodlingar i Närke, som ha gynnsamma odlingsbetingelser,

sedan Kristinehamnsverket nedlagts skola beredas tillfälle att leverera sin

skörd till Gimo och på det sättet få möjlighet att fortsätta. Såsom kommer

att framgå av den följande redogörelsen för vad remissyttrandena innehålla

angående utformningen av det statliga stödet förorda vidare kommerskollegium,

lantbruksstyrelsen, Sveriges utsädesförening och Uppsala läns hushållningssällskap,

att Gimo skall erhålla ett särskilt stödtillägg med hänsyn

till att verket är ett enturbinsverk. Hushållningssällskapet och Uppsala—

Stockholms läns linodlareförening anföra sociala skäl för att bibehålla

Gimoverket.

Vidare uttala några remissinstanser, att den föreslagna övergångstiden av

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

två år, under vilken bägge norrlandsverken skola erhålla stöd, bör förlängas.

Sålunda framhåller kommerskollegium — under hänvisning till att

verken kunna komma att behöva göra investeringar på längre sikt för att

förbättra odlings- och beredningstekniken — att tiden helst bör vara fem år

och i vart fall minst tre år.

Riksförbundet lin och hampa anför i samma fråga.

Redan i början av år 1953 skall enligt utredningens förslag bestämmas

vilket norrländskt verk som skall nedläggas. Enligt förbundets mening är

det synnerligen otillfredsställande, att norrlandsverken skola arbeta under

så osäkra förhållanden. Odlarna kunna under sådana omständigheter icke

förutsättas komma att ägna önskvärt intresse åt ifrågavarande specialodlingar

eller lägga ned kostnader på att frambringa en bättre halm. Ännu

mera ogynnsamt kommer osäkerheten att verka inom beredningsverken.

Att under dylika förhållanden upplåna och investera nytt kapital till förbättringar

i ett beredningsverk, som står inför utsikten att nedläggas efter ett

eller två år, torde icke kunna påräknas. Den del av verkets personal, som

kan erhålla säkrare anställningsförhållanden på annat håll, kommer med

all säkerhet att lämna sina befattningar, om ett dylikt beslut skulle fattas.

Riksförbundet anser det därför synnerligen angeläget att de beslut, som nu

fattas om fortsatt stöd, skola även för de norrländska verken avse en längre

period än den föreslagna. Deras produktion torde bli erforderlig under åtminstone

tre år framåt, även om Gimoverket beredes möjlighet att fortsätta

sin drift.

Liknande synpunkter framföras av Gävleborgs och Västernorrlands läns

hushållningssällskap.

Småbruksutredningen understryker särskilt vikten av att man tillvaratager

de möjligheter till differentiering av produktionen inom det norrländska

jordbruket, som linodlingen innebär. Den anför.

Under sinåbruksutredningens arbete har tydligt framkommit, att en ökad

differentiering av de mindre jordbrukens produktion i allmänhet leder till en

bättre arbetsinkomst för dessa jordbruks innehavare. Produktionsdifferentieringen

vid dessa brukningsenheter är störst i landets södra delar och minst

i Norrland, där jordbruksproduktionen karakteriseras av ensidig vallodling

med mjölkproduktion. Småbruksutredningen har sökt finna vägar för

en ökad differentiering av jordbruksproduktionen särskilt i Norrland i

avsikt att söka åstadkomma ett växelbruk med kortare omloppstid än vad

som nu i allmänhet är för handen. Ur sinåbruksutredningens synpunkt är

det sålunda angeläget, att man så långt det är möjligt söker bibehålla den

norrländska linodlingen. Linodlingens värde för jordbrukarna i dessa trakter

av landet skulle än mera ha framträtt, om 1949 års lin- och hamputredning

sökt utreda vilken förbättring av arbetsinkomsten, som kunde ha åstadkommits

genom införande av lin i växtföljden vid ett jordbruk med eljest

övervägande vallodling. De arealer linet upptager äro visserligen små men

beröra ändock ett ganska stort antal odlare, som genom linodling kunna

tillförsäkras en bättre totalinkomst. Visserligen kan skörden av linet, som

är den mest arbetskrävande detaljen i odlingen, ske med maskin, men vid

kvalitet sbetalning av linhalmen kan det under vissa förhållanden löna sig

med handryckning, om arbetskraft finnes tillgänglig, och under sådana omständigheter

kan spånadslinodlingen ej obetydligt förbättra årsinkomsten

från en liten åkerareal jämfört med stråsäd eller vallgröda.

4 Dihang titt riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 192.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 192.

Den omständigheten att spånadslinodling med större fördel kan bedrivas

söderut om man endast tager hänsyn till skördestorlek och avkastning i

kronor per hektar bör sålunda enligt småbruksutredningens uppfattning icke

vara närmast vägledande vid bedömande av linodlingens lokalisering. De

flesta produktionsdetaljerna vid det svenska jordbruket ge, om de kalkyleras

var för sig, det resultatet, att produktionen med största fördel sker

i landets södra delar.

Småbruksutredningen vill framhålla, att den under sitt arbete har funnit

det vara väsentligt lättare att finna utvägar till inkomstförbättringar vid det

mindre jordbruket i landets södra delar än i dess norra.

Däremot betonar riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap att den

beträffande den tvååriga övergångstiden — i likhet med utredningen — förutsätter,

att den under denna tid ifrågasatta större omfattningen av fiberproduktionen

är betingad av att utvidgningen anses erforderlig för att tillgodose

spinneriernas behov av råvara under nuvarande läge på världsmarknaden.

Den övergångstid, under vilken både Visby- och Värmbolverken skola få

fortsätta, anse, bland andra, kommerskollegium, lantbruksakademien och

Riksförbundet Lin och hampa vara för kort. Förstnämnda ämbetsverk anför

härom.

Då enligt utredningens uttalande ett bibehållande av Visbyverket förutsätter

en tämligen långtgående rationalisering, och denna rationalisering icke

torde kunna påbörjas förrän senare under innevarande år, finner kollegium

det icke troligt att beredningsresultatet av 1951 års odling skall hinna utgöra

ett tillräckligt underlag för ett förnyat bedömande verken emellan. Enligt

kollegii åsikt erfordras härför flera år, även med hänsyn till att de

klimatiska förhållandena kunna vara olika på fastlandet och Gotland under

olika år. Ur ekonomisk synpunkt torde det heller knappast vara försvarbart

att investeringar skola göras med sikte i första hand endast på ett år framåt.

Kollegium anser därför erforderligt, att om ett ställningstagande till en fortsatt

drift vid det ena eller andra verket icke nu skulle låta sig göra, båda

verken få tillfälle att under en längre tidsperiod, minst tre år, fortsätta sin

verksamhet.

Riksförbundet Lin och hampa anför beträffande samma fråga.

Förbundet vill icke bestrida, att ovisshet råder rörande möjligheterna att

avsätta hampfiber från två beredningsverk under en längre tid framåt. Det

nuvarande läget ute i världen och den stora efterfrågan på hampfiber ge

dock anledning hysa en bestämd tro på att sådana avsättningsmöjligheter

skola föreligga för åtminstone två å tre års ytterligare odling. Vidare får bemärkas,

att ett fortsättande av driften vid Visbyverket kräver vissa nya investeringar

och omändringar, varmed utredningen också räknat. Då det inte

kan vara rimligt, att kostnader för dylika investeringar nedläggas i och för

utnyttjande endast ett år, måste ifrågavarande investeringars utförande i

praktiken förutsätta, att detta verk redan nu får trygghet om stöd för en

flerårig fortsatt verksamhet. Förbundet vill på grund härav förorda, att beslut

nu fattas om stöd åt båda hampberedningsverken för en tid av tre år

framåt.

Genom att tiden för stödet på här föreslaget sätt utsträckes även i nu berörda

fall, skulle odling och beredning kunna ordnas mera planmässigt samt

bättre förutsättningar erhållas för genomförande och utnyttjande av erforderliga

rationaliseringsåtgärder. Man skulle då också hinna förvärva erfa
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

51

renhet om den samkönade hampans betydelse i syfte att minska kostnaderna

för hamphalmen, enär tillräckliga mängder utsäde för fullständig övergång

till odling av denna hampsort kommer att finnes från och med år

1952. Vidare skulle nya användningsområden för hampfiber kunna prövas

och avsättningsmöjligheterna för hampfiber inom landet bättre kunna överblickas.

Lantbruksstyrelsen och kommerskollegium understryka, att de icke tagit

ställning till frågan om vilket hampberedningsverk som skall nedläggas. Statens

jordbruksnämnd finner det icke nödvändigt att nu ge förord åt någotdera

verket.

Skaraborgs, Örebro och Västmanlands läns hushållningssällskap förorda,

att Värmbolverket skall bibehållas framför Visby verket. Östergötlands läns

hushållningssällskap förklarar sig icke kunna dela utredningens åsikt att

Visbyverket bör ha företräde.

Textilrådet understryker att ett hampberedningsverk, eventuellt till någon

del förstärkt med ett linberedningsverk, kan producera den kvantitet hampa,

som kan avsättas inom landet. I nuvarande läge anser rådet det dock

böra anstå med åtgärder att nedlägga det ena av hampberedningsverlten. Rådet

ger emellertid i och för sig förord åt Värmbol framför Visby. Rådet anför

sålunda bland annat.

Då hampa är en fiber, som kan ersättas med hårdfiber, indisk hampa, jute,

lin och papper, vill rådet för sin del särskilt påpeka, huru svårbedömbar den

avsättningsmöjliga kvantiteten är. Prisändringar av betydligt mindre våldsamhet

än de, som inträffat på senaste tiden, kunna rubba jämvikten, varigenom

såväl en betydligt större som en betydligt mindre kvantitet än den nu

beräknade skulle kunna avsättas. Sålunda råder för närvarande ett för den

svenska hampan förhållandevis gynnsamt prisläge, varigenom avsättningsmöjligheterna

kunna anses vara betydligt större. Rådet anser därför, att så

länge denna prisrelation råder, d. v. s. att hårdfiber, papper och jute hålla

sig högt i pris, böra åtgärderna att nedlägga det ena av hampberedningsverken

anstå.

Vad beträffar valet av det beredningsverk, som skulle nedläggas, så anser

rådet att Värmbols hampa ur olika synpunkter är Visbys överlägsen. Vännbols

belägenhet på fastlandet ger för övrigt betydligt bättre möjligheter till

personlig kontakt, underlättar transporterna och kan på så sätt ge såväl bättre

varor som bättre service. Intill dess att det med full säkerhet har kunnat

bevisas, att Visbys hampa i kvalitetshänseende är överlägsen Värmbols, vill

rådet för sin del uttala sig för ett bibehållande av beredningsverket i Värmbol.

Utformningen och avvägningen av det statliga stödet m. m.

Utredningens slutsats, att ett statligt stöd åt den svenska spånadsväxtodlingen

förutom genom en förbättring av tullskyddet å färdigvaror endast kan

åvägabringas genom subventionering, biträdes av remissinstanserna. Förslaget

att den hittillsvarande vikttullen skall ersättas med en värdetull förordas

uttryckligen av lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, Riksförbundet

Landsbygdens folk och Textilrådet.

Jordbruksnämnden understryker sålunda önskvärdheten av cn övergång

till värdetull och framhåller, att möjligheterna att träffa prisöverenskom
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

melser för avsättningen av fiber, som framställes inom landet, säkerligen

skulle underlättas genom en dylik övergång.

Riksförbundet Landsbygdens folk ifrågasätter om man icke genom vissa

tullhöjningar på färdigvara samt genom bestämmelser i handelsavtal kan

få ett sådant skydd för linet, att behovet av direkta subventioner till linodlingen

minskas. Förbundet uttalar vidare att det bör prövas, om ej handeln

med spunnet lin och linvaror kan rationaliseras.

Textilrådet anför att de svenska linberedningsverkens möjligheter att sälja

sina produkter i hög grad äro beroende på de svenska linspinneriernas

avsättningsmöjligheter. Importen av linnevaror har under de senaste åren

ej varit helt fri på grund av hänsyn till den svenska linodlingen. När mera

normala förhållanden ater inträda kommer den svenska linneindustrien

att utsättas för mycket hard konkurrens. Lönerna och övriga framställningskostnader

äro i Sverige avsevärt högre än i övriga länder, där någon nämnvärd

tillverkning av linnevaror förekommer. Samtidigt äro våra tullar på hithörande

varor alldeles otillräckliga och endast en bråkdel av vad som tilllämpas

i dessa länder. Om den svenska linneindustrien och därmed den

svenska linodlingen skall kunna bestå i nämnvärd omfattning är det därför

nödvändigt att en övergång från vikttullar till värdetullar sker snarast möjligt

och att tullnivån samtidigt justeras. I annat fall blir ett stöd åt den

svenska linodlingen utöver det föreslagna nödvändigt.

Handels- och industrikommissionen förklarar att den ansluter sig till utredningens

uppfattning, att kvantitativa begränsningar, tullskydd och inblandningstvång

icke böra begagnas för att lämna det stöd åt spånadsväxtodlingen,

som kan behövas.

Sveriges grossistförbund understryker vikten av att endast subventionering

anlitas, i den mån någon form av stöd åt odlingen av lin och hampa

beslutas. Förbundet anser det icke riktigt att, som nu sker, linnevävnader

göras till föremål för restriktivare importkontroll än övriga textilvaror. En

dylik form av stöd åt linodlingen finner förbundet av principiella skäl och

med hänsyn till Sveriges internationella åtaganden icke försvarbar.

Utredningens förslag rörande utformningen av stödet åt linoch

hampodlingen biträdes i allmänhet i remissyttrandena.

Gävleborgs läns hushållningssällskap uttalar dock, att ett stöd, som enbart

utgar i form av ett pristillägg per kilogram fiber, helt säkert ej kommer

att stimulera till odling av lin i någon nämnvärd omfattning. Även Hälsinglands

linodlareförening förklarar, att den hittillsvarande stödformen med

arealbidrag är lämpligare än ett stöd per kilogram fiber. Föreningen framhåller

att en stor del av fibern vissa år kan bli av icke bidragsberättigad

kvalitet. Detta skulle gå ut över odlarna. Risk för minskat intresse för linodlingen

kan därigenom uppkomma.

Några remissinstanser, bland dem kommerskollegium, lantbruksakademien,

Sveriges utsädesförening och Uppsala läns hushållningssällskap förorda

att det allmänna stödet åt linodlingen skall differentieras så, att ett

särskilt stödtillägg utgar till de s. k. enturbinsverken. Detta förslag berör

särskilt Gimo.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

53

Kommers kollegium anför sålunda härom bland annat följande.

Kommerskollegium anser sig i viss män kunna instämma i utredningens

uppfattning att den tidigare uppläggningen av arealbidraget ej alltid varit

till fördel. Å andra sidan får ej bortses från att beredningsverken — med

hänsyn till det mycket begränsade rörelsekapital, som i regel stått till deras

förfogande — för att kunna genomföra rationaliseringar, syftande till förbättringar

i beredningstekniken, måst göra investeringar på längre sikt. De

krav, som ställts och alltjämt torde komma att ställas på fiberkvaliteten,

ha även medfört, att på odlingsverksamhetens område en omfattande försöksverksamhet

måst pågå, något som antagligen icke skulle bliva möjligt

att genomföra i fortsättningen, om i beredningsverkens kalkyler utrymme

icke funnes för erforderliga rationaliserings- och försökskostnader.

I fråga om storleken av det allmänna stödet har utredningen icke angivit

någon sådan utan endast gjort vissa jämförelser mellan verken i Laholm

och Växjö. Kollegium utgår dock från att det allmänna stödet avser ett

s. k. Växjö-stöd. Hänsyn synes i så fall icke ha tagits till att driftskostnaderna

av naturliga skäl bli större vid ett enturbinsverk än ett tvåturbinsverk,

ehuru utredningen väl antytt att tvåturbinsverken ha lägre kostnader än

enturbinsverken. Kollegium finner det därför naturligt att vid det allmänna

stödets utformning skillnad göres mellan de s. k. två- och enturbinsverken

och att därvid ett stödtillägg för enturbinsverken bör beräknas förslagsvis

efter Hybos behov. Detta har enligt verkets egen prognos uppgivits till ca

6,5 öre men av utredningen reducerats till ca 5 öre per kilogram repad halm.

Visserligen har utredningen ansett Hyboverket böra betraktas som ett

norrlandsverk och därigenom bli berättigat till samma stöd som föreslagits

för Mellansel, nämligen 8 öre per kilogram repad halm utöver det allmänna

stödet. För Hybos vidkommande torde dock enligt kollegii åsikt knappast

sådana speciella norrlandsförhållanden föreligga som för Mellansels del.

Utredningen framhåller också, att Hvbo framställer en fiberprodukt, som är

överlägsen samtliga övriga linverks i kvalitet och har tillgång till goda odlingsbetingelser

och god råvara ävensom lämplig odlingsareal. I fråga om

Mellansel uttalar utredningen däremot, att de speciellt norrländska synpunkterna

i fråga om förbättrad vallodling och behov av ökade kontantinkomster

göra sig gällande med större styrka i Mellansels odlingsområde

än i Hybos.

Enligt utredningens beräkningar skulle vid ett Växjöstöd = 0 Hybo behöva

ett stöd av 4,7 öre per kilogram repad halm och Mellansel 7,s öre. Kollegium

får därför föreslå att enturbinsstödet sättes 5 öre högre per kilogram

repad halm än det allmänna tvåturbinsstödet. Det s. k. norrlandsstödet

skulle då komma att utgöra minst 3 öre per kilogram repad halm.

Lantbruksakademien uttalar bland annat.

Akademien vill understryka enturbinsverkens ekonomiska handikap jämfört

med flerturbinsverkens. Då många fasta kostnader äro lika höga för

enturbinsverken som för flerturbinsverken, måste de senare naturligtvis

kunna drivas mer ekonomiskt. Enturbinsverken ha valt olika vägar att söka

inhämta sitt handikap; Hyboverket sålunda genom segt fasthållande vid

toppkvalitetsproduktion, Gimoverkct åter genom att så långt möjligt förbilliga

sin tillverkning av blånprodukter och finna nya avsättningsfält för

dessa — alltså den motsatta vägen. Båda vägarna synas ha varit de enda

framkomliga, om man utgår från respektive verks odlingsförutsättningar.

Om enturbinsverken skola kunna fortsätta sin verksamhet, torde de emellertid

böra tillförsäkras ett något högre bidrag än det, som kommer att erfordras

för de större verken. 1 betänkandet har föreslagits ett särskilt norrlandsstöd

att till en början för två år utgå till beredningsverken i Hybo och

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Mellansel, på grund av att dessa verk ha högre odlings- och beredningskostnader

än verken i de sydligare delarna av landet. Att framställningskostnaderna

vid de båda norrlandsverken ställa sig högre sammanhänger dock till

stor del med att dessa verk endast äro försedda med vardera ett beredningsaggregat.

Då även Gimoverket är utrustat med endast ett sådant aggregat,

synes det rimligt, att även detta verk får komma i åtnjutande av ett mindre

särskilt stöd härför. Enligt akademiens mening synes därför stödet böra

differentieras så, att ett allmänt stöd, beräknat efter de större verkens behov,

utgår till samtliga verk, ett mindre särskilt stöd till de tre enturbinsverken

och slutligen ett s. k. norrlandsanslag till verken i Norrland.

Riksförbundet Lin och hampa anför — efter att ha framfört i stort sett

samma synpunkter som kommerskollegium och lantbruksakademien i fråga

om stöd åt enturbinsverken —- att frågan huruvida Gimo skall erhålla ett

extra stöd bör bedömas med hänsyn till den betydelse det för närvarande

kan anses ha ur försörjningssynpunkt att undvika en starkare minskning

av odlingen och beredningen än den som blir följden av att Kristinehamnsverket

nedlägges. Riksförbundet förklarar, att det ej finner anledning att

yttra sig härom.

Uppsala—Stockholms läns linodlareförening anför, att driften vid Gimo kan

fortsätta om enturbinsverken under fem år garanteras ett särskilt pristilllägg

å 5 öre per kg repad halm. Föreningen framför sociala skäl för att verket

skall fortsätta. Sålunda förklaras att verket sysselsätter omkring 85 personer

och att 300 å 400 personer ha sin försörjning genom verket. Genom en

driftsnedläggelse skulle samhället, vilket en gång tidigare hemsökts av en

liknande händelse, drabbas av svåra ekonomiska och sociala problem.

Statskontoret finner icke bärande skäl ha anförts för att ett särskilt

norrlandsstöd skall utgå. Statens jordbruksnämnd framhåller att

norrlandsstödet principiellt icke kan motiveras ur beredskapssynpunkt,

eftersom en lagring av importerad vara i detta fall ställer sig mindre kostsam

samt det i vart fall måste bli billigare med en motsvarande ökning av

odlingen i södra Sverige. Då det extra stödet till norrlandsverken närmast

förestavas av sociala skäl, böra enligt nämndens mening medel härtill lämpligen

upptagas under en särskild anslagstitel.

I övrigt framföras i remissyttrandena icke några erinringar mot ett särskilt

stöd åt den norrländska linodlingen. Tvärtom understrykes i ett par

yttranden behovet av ett dylikt stöd. Riksförbundet Lin och hampa anför

härom i huvudsak följande.

Det föreslagna extra stödet till de norrländska linberedningsverken beaktar

endast skillnaden i verkens egna kostnader. Denna skillnad beror huvudsakligen

på att de norrländska verken äro enturbinsverk samt ha särskilda

bränslekostnader och högre råvarukostnader än de sydsvenska verken.

Däremot har icke tagits hänsyn till att linodlingen i och för sig kan

behöva ett högre stöd i Norrland än i de södra delarna av landet. Förbundet

hyser den uppfattningen, att man på grund av sämre odlingsbetingelser

samt därav följande lägre skördar och fiberutbyte bör räkna med att

även själva odlingen där behöver ett sådant extra stöd, om nödig odling

skall kunna uppehållas. Jämväl får beaktas, att en allmän kostnadsökning,

sådan som nu inträffat, medför en större kostnadsökning per kg halm vid

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nv 192.

de norrländska verken än vid de sydsvenska. Det extra stödet till norrlandsverken

bör därför icke fastlåsas vid 8 öre per kg halm utan kunna anpassas

efter vad utvecklingen och erfarenheten visar erforderligt.

Beträffande sättet för bestämmande av stödets storlek

framföra några remissinstanser erinringar. Dessa gälla huvudsakligen tidpunkten

för stödets bestämmande samt sättet för medelsberäkningen.

Riksförbundet Landsbygdens folk samt Riksförbundet Lin och hampa

uttala sålunda, att stödbehovet bör bestämmas vid en tidpunkt, som ligger

närmare tiden för försäljningen av fibern än vad utredningen föreslagit. Det

förstnämnda förbundet anför på denna punkt.

Förbundet anser det riktigt, att stödets storlek bör bestämmas år från år

under den närmaste femårsperioden, beroende på den utveckling av pris- och

löneläget som sker inom detta verksamhetsområde. Därvid blir det också

nödvändigt att tillse, att odlarna få en sådan betalning för halmen att den

motsvarar det nettopris de skulle kunna erhålla vid odling av vårvete. I stort

sett äro kraven på odlingsmark och odlingskultur på jorden jämbördiga

mellan vårvete och lin. De överläggningar om det statliga stödet och dess

storlek för kommande år, som utredningen förutsatt skola äga rum vid årsskiftet,

kunna då ei gärna slutföras i annan mån än beträffande halmpriset

och detta under förutsättning att man är fullt på det klara med spannmålspriserna,

speciellt vårvetepriset. Med hänsyn till att produkten blir salubar

först cirka två år efter denna överläggning och det under denna tid kan inträffa

betydelsefulla konjunkturförändringar är det nödvändigt, att det definitiva

stödet fastställes väsentligt senare.

Riksförbundet Lin och hampa anför.

Enligt utredningens förslag skall i början av respektive år fastställas icke

blott riktpris per kg spånadsväxthalm utan även det pris per kg fiber som

erfordras för att täcka beredningsverkens produktionskostnader vid beredning

av samma års halmskörd, dock med möjlighet till i betänkandet närmare

angivna jämkningar. Därjämte skall anslag för ändamålet beviljas av

ifrågavarande års riksdag. Då fibern kan börja saluföras först nära ett helt

år senare anser förbundet det icke möjligt att före sådd och skörd med någon

större sannolikhet kunna beräkna anslagsbehovet. Förbundet förutsätter,

att riktpriset för halmen awäges så, att beredningsverken få möjlighet

att kontraktera erforderliga spånadsväxtarealer. Om skörderesultatet under

året och eventuella kostnadsökningar för verken under de kommande två

åren (odlingsåret och försäljningsåret) kunna vid den tidpunkt som utredningen

föreslagit dock givetvis inga säkra prognoser uppgöras. Därtill kommer

att fiberpriserna sannolikt komma att i görligaste mån rättas efter

världsmarknadspriset. Då detta normalt är underkastat betydande variationer

såväl från år till år som även säsongvariationer under varje år, synes

det mycket svårt att beräkna anslagsbehovet minst ett år och för viss del av

fiberproduktionen närmare två år, innan försäljningen sker. Enligt förbundets

mening bör ett på förhand beviljat anslag därför tilltagas så, att statsmedel

finnas tillgängliga för täckande av inträffade kostnadsökningar för

verken eller minskade inkomster på grund av prissänkning på fibern. Detta

är särskilt av behovet påkallat vid beviljandet av anslag för budgetåret

1951/52, enär ingen reservation från tidigare år kan påräknas. Man måste

beakta, att här ifrågavarande företag icke disponera eget kapital i nämnvärd

omfattning utan äro nödsakade att skaffa kompensation för alla icke förutsedda

kostnadsstegringar eller inkomstminskningar genom minskning av od
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

larelikviden. Då spånadsväxtodlingen endast omfattar en ringa del av landets

åkerareal och därför närmast måste betraktas som en specialodling, kan

odlareintresset lätt försvinna, därest det ekonomiska utbytet av spånadsväxtodlingen

blir lägre än utbytet av andra viixtslag inom samma odlingsområden.

Därvid måste också beaktas, att spånadsväxtodlingen är betydligt mera

arbetskrävande än odlingen av flertalet andra växtslag. Förbundet anser därför,

att bättre trygghet skulle vinnas, om tidpunkten för beräkning av anslagsbehovet

kunde framflyttas till december månad respektive år. Då kunna

beredningsverken genom provberedningar ha hunnit bilda sig en ungefärlig

uppfattning om fiberutbyte och fiberkvalitet på samma års skörd och

dessutom äro eventuella förskjutningar i kostnaderna under odlingsåret

samt vid försäljningsårets början gällande världsmarknadspriser på fiber

kända.

För att medel skola vara tillgängliga till utbetalande av pristillägg från

försäljningsårets början, bör riksdagen under odlingsåret ha beviljat ett anslag

beräknat efter exempelvis närmast föregående års stödbehov.'' Med hänsyn

till nyss nämnd svårighet att beräkna anslagsbehovet vill förbundet föreslå,

att ifrågavarande anslag under första året efter stödformens omläggning

beviljas i form av förslagsanslag för att sedan beviljas såsom reservationsanslag.

Textilrådet framhåller att växlingarna i linpriserna på den internationella

marknaden äro mycket stora och att linspinnerierna på grund därav i regel

icke kunna avtala om priser på lin för en längre tidsperiod än ett kvartal i

sänder. Textilrådet understryker därför kraftigt utredningens uttalande att

det preliminärt bestämda stödet skall kunna justeras i förhållande till de

priser, som slutligen erhållas på fibrerna.

Statens jordbruksnämnd anför beträffande tidpunkten för stödets bestämmande.

Enligt jordbruksnämndens uppfattning torde det, åtminstone under nuvarande

labila förhållanden, bli svårt att i ett så tidigt skede som det utredningen

föreslagit framlägga en hållbar kalkyl över stödbehovet. Det kunde

därför i och för sig vara lämpligt om det definitiva avgörandet angående stödets

storlek ägde rum först sedan skörden bärgats, då man bättre kunde bedöma

såväl skördeavkastning och kvalitet som avsättningspriser för fiber.

Detta behövde icke hindra att man redan före sådden träffade preliminära

uppgörelser med beredningsverken angående riktpris för halmen, baserat

bland annat på aktuella priser för andra grödor. Utredningens förslag innebär

att odlarna, som ju själva äga beredningsverken, måste inlåta sig på en

viss spekulation och ikläda sig vissa risker. Detta kan göra odlarna ovilliga

att binda sig för en odling av önskad omfattning.

EU fastställande av stödet först sedan skörden bärgats skulle emellertid

medföra, att medel för ändamålet måste anvisas i form av förslagsanslag,

vilket möter vissa betänkligheter och för övrigt står i strid med den praxis,

som tillämpas beträffande jordbruksstödet i övrigt. Med hänsyn härtill och

då utredningen förutsatt att justering av stödet i undantagsfall skulle kunna

ske genom tilläggsanslag, vill jordbruksnämnden emellertid icke motsätta

sig utredningens förslag i denna del.

Lantbruksstyrelsen uttalar att utredningens förslag rörande förfaringssättet

vid prisstödets avvägning förefaller rätt omständligt men att styrelsen

i avsaknad av ett enklare alternativ likväl förordar detsamma.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj. ts proposition nr 192.

57

Statskontoret förklarar att grunderna för beräknandet av det föreslagna

pristillägget synas komplicerade men att ämbetsverket i princip icke finner

anledning till erinran mot det föreslagna sättet för bestämmandet av statens

stöd.

Mot utredningens förslag om utsträckning av amorteringstiden

för beredningsverkens lån från hemslöjdslånefonden framställa remissinstanserna

i stort sett icke några erinringar. En ytterligare förlängning förordas

dock av Riksförbundet Lin och hampa, som i detta sammanhang

framför vissa synpunkter på finansieringen av beredningsverkens rörelsemedel.

Härom anföres i förbundets yttrande.

De statliga lånen ha endast avsett att tillgodose verken med anläggningskapital.

Såsom rörelsekapital ha företagen haft att tillgå ett i regel obetydligt

insatskapital, vilket varit helt otillräckligt för nämnda ändamål.

Behovet av rörelsekapital bestämmes huvudsakligen av lagren av halm, förnödenheter

samt hel- och halvfabrikat. Möjlighet att erhålla krediter mot

säkerhet i dessa tillgångar har emellertid förelegat i mycket begränsad omfattning.

Företagen ha icke haft möjlighet att uppsamla vinstmedel. Den.huvudsakliga

finansieringen har därför nödvändigt måst ske dels genom att

likviderna till odlarna för halmen uppskjutits till dess att linet till större

eller mindre del blivit berett, dels genom lån, vanligen med personlig borgen

av styrelseledamöterna. Uppenbarligen är detta sätt för finansiering av

A^erksamheten icke tillfredsställande.

En A7äg, som borde underlätta anskaffning av nödiga krediter till rörelsekapital,

vore att företagen, i den mån statslånen blivit amorterade, finge

disponera över sålunda frigjorda inteckningssäkerheter för upplåning av

medel hos kreditinstitut. Denna väg har emellertid i allmänhet varit stängd

genom att staten behåller inteckningarna i anläggningarna till dess att lånen

blivit till fullo amorterade. Anskaffningen av driftskrediter försvåras därigenom

i hög grad.

En ändring av gällande regler är önskvärd även för det fall, då ett företag

helt amorterat sina statslån men har behov av ett nytt statslån på grund

a\r att ny eller kompletterande anläggning behöver uppföras. I sådant fall

har företaget redan utnyttjat befintliga botteninteckningar som säkerhet för

lån hos annan kreditgivare. Företaget bör då beredas möjlighet att erhålla

statslån utan att botteninteckning i fastigheten lämnas såsom säkerhet.

När verken beträffande avskrivningar å sina anläggningar kommit ned

till den nivå, där skattefria avskrivningar tillåtas endast i långsam takt, ha

A-erken icke möjlighet att fortsätta den snabba amorteringen av statslånen

på annat sätt än genom att återstående lån på en gång helt överflyttas till

annan kreditgivare i samband med att inteckningarna frigöras. I det enda

fall, där statslånet helt amorterats, har det också skett på detta sätt.

Föreningarnas svårigheter att anskaffa rörelsekapital utgöra vidare förklaring

till att flertalet av beredningsverken icke heller kunnat amortera

statslånen i den takt varmed anläggningarna avskrivits i verkens bokföring.

Lånen ha helt enkelt behövts såsom rörelsekapital.

De olägenheter, som här påpekats, behöva enligt förbundets mening avlägsnas.

I yttrandena från olika beredningsföretag ha också framförts olika

önskemål i detta hänseende. På grund av dessa frågors relativt komplicerade

karaktär och då lösningen i mycket är avhängig av principer, som

staten finner sig kunna acceptera, vill förbundet här icke framlägga konkreta

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Mcij:ts proposition nr 192.

förslag utan vill hemställa, att dessa frågor göras till föremål för snabb utredning,

vilket synes kunna ske genom 1949 års lin- och hamputredning.

Dock vill förbundet här angiva några väsentliga önskemål.

I första rummet är det önskvärt, att amorteringstiden för de statliga lånen

förlänges, så att den icke blir kortare än för andra statslån av liknande typ.

Detta bör då gälla för såväl kvarstående del av äldre lån som för nya. Därest

en sådan längre amorteringstid fixeras, bör det bli möjligt för verken att,

under förutsättning av att möjligheter beredas för driftens fortsatta uppehållande,

anskaffa nödigt kapital i form av insatser och vinstmedel, så att

lånen kunna slutligt amorteras. En sådan förlängning av amorteringsperioden,

som nu sagts, synes också utgöra en nödvändig följd utav den omläggning

av grunderna för stödets bestämmande, som föreslagits av utredningen.

I de kostnader, som skulle täckas genom fiberpriserna, inrymmas

nämligen icke avskrivningar, som äro större än normala sådana eller som i

och för sig kunna möjliggöra en minskning av lånebehovet.

Ett villkor för att företagen skola kunna förskaffa sig tillräckligt eget

kapital genom att odlarna tillskjuta insatser synes dock vara, att förlust av

dessa insatser ej behöver riskeras till följd av att det statliga stödet plötsligt

upphör och verken därför måste nedläggas, innan anläggningarna hunnit

avskrivas i tillräcklig grad eller verksamheten eljest möjliggjort nödig

konsolidering. Eventuell förlust av insatser i företag, som nu enligt utredningens

uppfattning böra nedläggas, utgör i det hänseendet farliga exempel,

som kunna få menliga följder för kapitalanskaffningen i de kvarstående

företagen. Trygghet i nu berörda hänseende synes kunna erhållas genom ett

beslut, att staten för det fall att stödet generellt eller till vissa verk upphör

före utgången av en 15-årsperiod, nedskriver sin kvarstående lånefordran

till vad som vid likvidering av företagen kan utfås, sedan medlemmarnas

insatser blivit återbetalda. En sådan åtgärd skulle också i hög grad underlätta

för företagen att redan från början erhålla rörelsekrediter, då åtgärden

även skulle bereda större trygghet för kreditgivare till beredningsverken.

Kreditriskerna för dessa skulle i stort sett föreligga först vid nämnda periods

utgång, och kreditgivare skulle få anledning medverka till att företagen till

dess bleve nöjaktigt konsoliderade.

I inkomna yttranden har vidare framförts tanken, att lån skulle kunna

lämnas ur hemslöjdslånefonden även för direkt användning som rörelsekapital

hos beredningsverken. Även om erinringar ur olika synpunkter kunna

framställas häremot, synes frågan dock böra upptagas till prövning.

Beträffande frågan om avskrivning av statens fordringar

hos beredningsverken avstyrker statskontoret att sådan avskrivning skall ske

för beredningsverk, som skola fortsätta sin verksamhet. Enligt ämbetsverkets

mening bör i dylika fall lättnad i verkens ekonomiska ställning åstadkommas

genom att dels amorteringstiden för statslånen förlänges på sätt

utredningen förordat, dels genom att viss del av låneskulden till statsverket

förvandlas till ett amorteringsfritt lån. Ämbetsverket framhåller i sistnämnda

hänsende att skulderna, i den mån de motsvaras av realtillgångar, ha ett

realvärde, som är betydligt lägre nu än då lånen erhöllos. Vidare anser statskontoret

att räntefrihet icke bör ifrågakomma utan att subventionen till

beredningsverken bör utgå allenast i form av pristillägg. Ämbetsverket förklarar

sig ej heller kunna förorda, att statsverket belastas med kostnader

för att tillgodose aktieägarna i A/B Hampberedning. Statskontoret påtalar

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

i detta sammanhang såsom anmärkningsvärt, att bolaget, som icke vare sig

amorterat eller förräntat sin låneskuld till statsverket, likväl ansett sig kunna

uppträda som långivare till ett annat aktiebolag på Gotland.

Frågan om avstyckning av viss del av Värmbolverkets fastighet samt

friskrivning av denna del från ansvar för statslånen bör enligt statskontorets

mening icke avgöras förrän i samband med slutligt ställningstagande

till spörsmålet om verket skall bibehållas eller nedläggas. Ämbetsverket

framhåller, att ett bifall till förslaget på denna punkt medför en avsevärd

försämring av säkerheten för statslånen.

Kommerskollegium uttalar, att åtminstone för närvarande tillräckliga

skäl knappast föreligga för en avskrivning av viss del av de till Mellansel

utlämnade statslånen. Beträffande en eventuell nedskrivning av statens

fordran hos Visby- och Värmbolverken ifrågasätter ämbetsverket om icke

nedskrivningen bör göras lika för de båda verken för att dessas inbördes

konkurrensförhållande därigenom bättre skall komma till uttryck.

Lantbruksstyrelsen förklarar att — under förutsättning att penningvärdet

bedömes såsom relativt stabilt — en nedskrivning av statslånen till Mellansel

i form av ett ackordsmedgivande synes vara att föredraga framför

att en del av låneskulden förvandlas till ett ränte- och amorteringsfritt lån.

Statens jordbruksnämnd föreslår att, oaktat att Visbyverkets skuld till

hemslöjdslånefonden enligt utredningens förslag skall nedskrivas, verket

skall få möjlighet att ur fonden erhålla det lån som erfordras för den i betänkandet

omnämnda utbyggnaden. Nämnden upplyser att kostnaden för

utbyggnaden numera uppskattas till nämnare 200 000 kronor. I denna summa

har inräknats förlusten under den tid verket måste stå stilla till följd

av ombyggnaden.

En speciell fråga, nämligen finansieringen av viss undersöknings- och

försöksverksamhet, behandlas av lantbruksakademien och Sveriges utsädesförening.

De understryka betydelsen av att linlaboratoriet i Svalöv i fortsättningen

medelst statsstöd får möjlighet att fortsätta sitt arbete efter

hittillsvarande riktlinjer. De framhålla att linlaboratoriets uppgifter komma

att på viktiga punkter bli väsentligt utökade, om statsmakterna följa

utredningens förslag. Detta gäller särskilt kontrollen av att den framställda

lin- och hampfibern hänföres till de definierade standardklasserna

vid verkens sortering och leveranser. Denna kontroll bör förläggas till

linlaboratoriet, som hittills har fått påtaga sig uttagandet och undersökningen

av standardprover. Vidare erinra akademien och utsädesföreningen om

att en odlingsförsöksverksamhet det senaste decenniet bedrivits av statens

jordbruksförsök i samarbete med linlaboratoriet i Svalöv, och att Riksförbundet

Lin och hampa, främst under senare år, lämnat ganska stora bidrag

till densamma. De anföra att denna försöksverksamhet icke får anses

avslutad utan löper parallellt med den planerade odlingsarealförskjutningen

mot söder och mot norr. Nya odlingsproblem ha uppkommit både hos linet

och hampan, vilka nödvändiggöra fortsatta försök.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

V. Utredningens skrivelse angående ytterligare förlängning av

amorteringstiden för lin- och hampberedningslån, m. m.

I sin förenämnda skrivelse den 19 mars 1951 föreslår utredningen, med

ändring på denna punkt av sitt i betänkandet framlagda förslag, att amorteringstiden

för de lin- och hampberedningslån, vilka utestå oguldna den

1 juli 1951, skall förlängas till högst tio år från nämnda dag samt att amorteringstiden

för lån, som lämnas från och med samma dag, skall bestämmas

till högst tio år. Utredningens nya ställningstagande har föranletts av

att Riksförbundet Lin och hampa till utredningen framställt önskemål om

en längre amorteringstid än den som föreslagits i betänkandet samt om

åtgärder för att avhjälpa beredningsföretagens brist på rörelsemedel. Härom

anför utredningen bland annat följande.

Då utredningen i sitt betänkande föreslog, att lånebelopp, som voro oguldna

den 1 juli 1951, skulle amorteras under en tid av högst fem år från nämnda

dag, räknade den med att det fortsatta löpande statsstödet åt odlingen

och beredningen av lin och hampa i första hand skulle gälla för odlingsåren

1951—1955. Möjligheterna för beredningsföretagen att verkställa amorteringar

bli i första hand beroende av deras förmåga att anskaffa eget kapital

i form av insatser eller vinstmedel, i andra hand av deras förmåga att

erhålla annan kredit. Utredningen är medveten om att med hänsyn till de

osäkra förutsättningarna för driften och till de enskilda beredningsföretagens

ekonomiska ställning för de flesta av dem är mycket svårt att erhålla

annan kredit än sådan som baseras på borgen av styrelsemedlemmarna.

Denna svårighet ökas genom bankernas på statligt initiativ skärpta

kreditpolitik. Vad härefter gäller möjligheten att fondera vinstmedel eller

åvägabringa insatskapital genom att innehålla odlarelikvider kan det nämnas,

att prisstödet icke är avsett att beräknas på sådant sätt, att dylika

överskott kunna påräknas i någon större omfattning.

Då beredningsföretagen så gott som över lag lida av kapitalbrist har utredningen

funnit det rimligt att, med ändring av sitt tidigare ställningstagande,

föreslå att amorteringstiden för de lånebelopp, som utestå oguldna

den 1 juli 1951, förlänges till högst 10 år från nämnda dag, samt att

amorteringstiden för lån, som lämnas från och med nämnda dag, bestämmes

till högst 10 år.

Från odlareorganisationens sida har även framhållits, att beredningsföretagens

svårigheter i fråga om rörelsekapital borde underlättas. Hittills

har man i allmänhet icke kunnat utbetala odlarelikviderna för ett visst års

odling förrän tidigast i mars påföljande år, då propositionen om stöd åt

odlingen avgivits. Sedan man genom propositionen fått kännedom om storleken

av det tilltänkta arealbidraget, ha beredningsföretagens styrelseledamöter

ansett sig kunna personligen borga för banklån till företagen, varigenom

en utbetalning av odlarelikviderna möjliggjorts. Det har ansetts

nödvändigt att utbetala odlarelikviderna senast i mars månad året efter

odiingsåret för att betalning skall vara verkställd innan kontrakt skall tecknas

för det nya årets odling.

Utredningen finner det uppenbart, dels att de sena likviderna till odlarna

varit ägnade att motverka intresset för odlingen av lin och hampa, dels att

det hittills i stor utsträckning praktiserade systemet för kapitalanskaffning

genom personlig borgen från styrelseledamöternas sida måste anses vara

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

61

otillfredsställande. Förut har nämnts att beredningsföretagens möjligheter

att genom avdrag på odlarelikviderna skapa egna kapitalresurser få anses

vara små, därest icke i statsstödet avsiktligt inkalkyleras en marginal

för sådant ändamål. Utredningen vill emellertid även framhålla, att eu viss

lättnad i finansieringssvårigheterna torde bli följden, därest utredningens

förslag till stöd åt odlingen realiseras. Enligt detta skall i 1951/52 års budget

upptagas anslag för stöd åt både 1950 års och 1951 års odling av lin

och hampa, varjämte jordbruksnämnden skall äga rätt att göra å-contoutbetalningar

av anslaget för stöd åt 1951 års odling. Detta innebär att beredningsföretagen

böra kunna påräkna att å conto erhålla till sig utbetalat

en väsentlig del av statsbidraget åt 1951 års odling så snart skörden är

bärgad och levererad. Härigenom möj liggöres i motsvarande mån eu utbetalning

av odlarelikviderna redan på hösten under odlingsåret.

I skrivelsen behandlas vidare dels fråga om säkerheten för ett lån från

hemslöjdslånefonden, vilket Hallands läns linodlareförening ämnar söka

för att utvidga sina anläggningar i Laholm, del.s fråga om beviljande av

ett hampberedningslån för planerade rationaliseringsarbeten vid beredningsverket

i Visby. I förstnämnda hänseende föreslår utredningen att linodlareföreningen

skall erhålla lån utan att behöva lämna botteninteckning

såsom säkerhet. Såsom motivering härför anföres i skrivelsen.

Linodlareföreningen har för uppförande av sitt beredningsverk erhållit

och till fullo återbetalat linberedningslån med tillhopa omkring 1 100 000

kronor. Återbetalningen av linberedningslånen har .skett före förfallotiden

och delvis möjliggjorts genom att föreningen upptagit ett banklån mot säkerhet

av botteninteckning i sin fastighet. Lånet är nu på omkring 260 000

kronor. Föreningen önskar med hjälp av lån ur hemslöjdslånefonden utvidga

sina anläggningar för en kostnad av omkring en miljon kronor. Enligt

gällande bestämmelser skall föreningen som säkerhet lämna inteckning

med bästa rätt i sin fastighet. Detta innebär att föreningen måste lösa

den botteninteckning, som nu utgör säkerhet för dess banklån, en åtgärd

,som föreningen uppger sig svårligen kunna finansiera. För att icke en

utvidgning av föreningens verksamhet skall behöva allvarligt försvåras eller

omintetgöras genom att föreningen i förtid återbetalat erhållet statslån,

vill utredningen förorda, att Kungl. Maj:t på ansökan av föreningen lämnar

denna erforderlig dispens från bestämmelsen att botteninteckning skal!

läggas som .säkerhet för linberedningslån. Utredningen vill i detta sammanhang

erinra om att föreningen hittills framställt linfiher av god kvalitet

till den genomsnittligt lägsta kostnaden av samtliga landets linberedningsföretag,

och att eu utvidgning av dess verksamhet därför är ägnad

att leda till en minskning av behovet av statsstöd åt linodlingen.

Vad slutligen angår frågan om lån till hampberedningsverket i Visby

erinrar utredningen om att den i betänkandet konstaterat att A/II Hampbcredning

har en svag ekonomisk ställning och att bolagets anläggningar

i rationaliseringssyfte behöva utbyggas för en kostnad, ,som bolaget uppskattat

till 100 000 kronor. Ehuru denna beräkning ansetts låg har utredningen

funnit sig böra godtaga den i sina kalkyler. Utredningen har

vidare föreslagit, att bolagets lån ur hemslöjdslånefonden till väsentlig

del skola bort,skrivas eller förvandlas till ränte- och amorteringsfria lån.

I skrivelsen anföres vidare att representanter för bolaget nu meddelat

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

utredningens ordförande, att kostnaden för arbetena i fråga numera beräknas

till omkring 200 000 kronor samt att bolaget för avsett ändamål beställt

viss utrustning från linberedningsverket i Kristinehamn. Kostnaderna

för rationaliseringsarbeten och nyanskaffningar avses skola täckas

genom lån ur hemslöjdslånefonden.

Med anledning härav framhåller utredningen, att dess förslag i fråga

om bolaget innebär en sanering av dettas ekonomi genom minskning av

dess betalningsförpliktelser och ett överförande av rörelsen till en ekonomisk

förening. Även om detta förslag förverkligas, kommer företaget att

lida brist på likvida medel för att genomföra den behövliga rationaliseringen.

Utredningen anser sig därför — i likhet med tidigare .statens jordbruksnämnd

i yttrande över utredningens betänkande — böra förorda, att hampIjeredningslån

lämnas för detta ändamål, oaktat den nedskrivning av företagets

skuld till statsverket, som enligt utredningens förslag skall verkställas.

VI. Departementschefen.

För att trygga försörjningen med lin och hampa under den avspärrning,

som det andra världskriget medförde för vårt lands del, vidtogos i början

av 1940-talet omfattande statliga åtgärder i syfte att öka den mycket obetydliga

lin- och hampodlingen samt att skapa möjligheter till industriell beredning

av lin och hampa här i landet. Främst bestodo dessa åtgärder i

beviljande av lån och bidrag till uppförande av lin- och hampberedningsverk

samt årliga bidrag till stödjande av priset på lin- och hamphalm. Åtgärderna

hade åsyftat resultat. De ledde nämligen till en kraftig expansion

av odlingen och till anläggande av ett antal lin- och hampberedningsverk.

Det tillskott till försörjningen på ifrågavarande område, som erhållits

härigenom, har även, framför allt under avspärrningen, varit av

mycket stort värde. Samtidigt ha emellertid de statliga stödåtgärderna

medfört betydande kostnader för det allmänna. Särskilt .sedan världshandeln

med lin- och hampfiber åter kommit i gång, ha dessa kostnader kommit

att framstå som anmärkningsvärt stora i förhållande till odlingens

omfattning. Då den tid, som det ursprungligen utfästa stödet avsåg, numera

gått till ända, synes det därför befogat, att man förutsättningslöst

omprövar frågan, om och i vad mån .stöd åt lin- och hampodlingen bör utgå

även i fortsättningen.

Det förslag, som 1949 års lin- och hamputredning nu framlagt och som

även tillstyrkts i flertalet remissyttranden, innebär i stort sett, att under

den närmaste femårsperioden, d. v. s. åren 1951—1955, .statligt stöd skall

utgå för uppehållande av en lin- och hampodling, vilken tämligen nära

motsvarar det årliga behovet under en avspärrningsperiod, eller omkring

2 000 ton linfiber och 1 000 ton hampfiber. En odling av denna storlek

sammanfaller även i stort sett med det avsättningsutrymme, som ansetts

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

63

kunna beredas under normala förhållanden. För linet innebär för.slaget

icke någon större avvikelse från odlingens nuvarande omfattning, medan

det däremot vad hampan angår innebär en ej oväsentlig reducering.

I likhet med utredningen anser jag att det i nu rådande läge — med hänsyn

bland annat till ovissheten om utvecklingen av det internationella läget

och om prisutvecklingen på världsmarknaden — ej är lämpligt att fatta något

beslut, som innebär ett ställningstagande på lång sikt till frågan om linoch

hampodlingens uppehållande. Frågan torde i stället böra bedömas med

utgångspunkt från nuvarande förhållanden och vad som kan anses befogat

för en begränsad tidsperiod. Denna tidsperiod bör dock uppenbarligen ej

vara så kort, att erforderlig planering och utveckling av odlingen och industrien

omöjliggöres. Jag finner det med hänsyn till dessa förhållanden

lämpligt att principbeslut nu skall fattas rörande omfattningen av den odling,

som bör eftersträvas och, i mån av behov, stödjas under den närmaste

femårsperioden, d. v. s. under åren 1951—1955.

Vad angår storleken av den odling av lin och hampa, som ur det allmännas

synpunkt kan anses önskvärd under denna period, har utredningen

erinrat att erfarenheterna från den odling, som hittills förekommit, icke göra

det sannolikt att man under normala förhållanden här i landet kan producera

lin- eller hampfiber för spånadsändamål till priser, som äro konkurrenskraftiga

i förhållande till världsmarknadens. Detta utesluter givetvis

icke att betydande framsteg kunna göras genom förbättrad odlings- och

beredningsteknik samt genom fortsatt arbete på växtförädlingens område.

Dessa framsteg kunna dock knappast väntas bli så snabba att man, såvitt

gäller de närmaste åren, har anledning räkna med att odlingen vid normala

importmöjligheter skall kunna uppehållas utan statliga stödåtgärder. Jag

finner det därför riktigast att man för den period, som nu är i fråga, i stort

sett icke skall räkna med möjligheten av en lönande export.

Med hänsyn till de relativt små arealer, som det här under alla omständigheter

måste bli fråga om, kan odlingens omfattning icke heller tillmätas

någon större betydelse ur det samlade jordbrukets synpunkt. Jag vill erinra

om att odlingen av lin och hampa för närvarande ej upptager mer än mellan

en och två tusendelar av hela åkerarealen. Frågan om det önskvärda

i att statsmedel skola anvisas för att denna odling helt eller delvis skall

kunna uppehållas kan därför uppenbarligen ej få någon betydelse för jordbrukets

produktionsutveckling eller inkomstförhållanden i stort. Däremot

kan ett uppehållande av odlingen i en viss trakt givetvis böra tillmätas betydelse

vid prövningen av frågor om odlingens lokalisering. Jag torde få

återkomma härtill vid behandlingen av spörsmålet om vilka av de nuvarande

beredningsverkcn, som böra behållas.

Vad som i detta sammanhang måste tillmätas avgörande betydelse är

däremot, i vad mån en fortsatt odling är påkallad ur bcrcdskapssynpunkt.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har för sin del ansett en linodling,

motsvarande en avsättning av omkring 1 500 lon fiber till linneindustrien,

motiverad under förutsättning att kostnaderna stå i rimligt för
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

hållande till odlingens beredskapsvärde. Även i fråga om hampan har riksnämnden

ansett en fortsatt odling önskvärd, varvid nämnden emellertid

framhållit, att de hittillsvarande stora stödkostnaderna icke stå i rimligt förhållande

till varuområdets betydelse ur försörjningssynpunkt. Samtidigt har

nämnden gjort vissa beräkningar rörande kostnaden för att tillgodose beredskapsbehovet

genom lagring. Vid dessa beräkningar har nämnden utgått

från ett årligt behov av omkring 1 500 ton linfiber och 1 000 ton mjuk

hampfiber. Härvid har den bortsett från vissa speciella kvaliteter, som ej

kunna erhållas genom inhemsk odling. Nämnden har vidare utgått från att

lagringen skulle motsvara tre års behov, och därvid förutsatt att den inhemska

odlingen efter denna tid skulle kunna bringas upp i en nivå motsvarande

det årliga behovet. De årliga lagringskostnaderna har nämnden

därvid — med utgångspunkt bland annat från en räntefot av tre procent —

uppskattat till omkring 600 000 kronor för lin och 240 000 kronor för

hampa.

Såsom jag nyss antytt måste det huvudsakliga värdet i en odling av lin

och hampa anses ligga i den försörjningsberedskap odlingen innebär. Med

hänsyn härtill är det enligt min mening uppenbart, att man vid prövningen

av frågan, i vad mån stöd bör utgå till en dylik odling, måste fästa avgörande

vikt vid kostnaderna. Det kan sålunda i vart fall på längre sikt

icke anses befogat att av beredskapsskäl stödja en inhemsk odling, därest

kostnaderna för stödet skulle överstiga vad det skulle kosta att genom lagring

sörja för en motsvarande försörjningsberedskap. Vid bedömande av

vilka belopp det kan vara befogat att nedlägga för att tillgodose beredskapen

i fråga om försörjningen med lin och hampa måste vidare beaktas, att

det på en rad andra viktiga försörjningsområden finnas beredskapsintressen,

vilka av kostnadsskäl ej kunnat helt tillgodoses.

Enligt vad jag inhämtat komma statens jordbruksnämnd och utredningen

att föreslå att för år 1951 det allmänna stödet åt linodlingen skall

bestämmas till 35 öre och norrland&stödet till 50 öre per kilogram anslagsberättigad

fiber samt stödet åt hampodlingen till 35 öre per kilogram fiber.

Därvid beräknas kostnaderna för stödet åt lin- och hampodlingen under år

1951 till i runt tal 1 200 000 kronor eller således ej oväsentligt mer än det

belopp, till vilket riksnämnden uppskattat kostnaderna för en ur beredskapssynpunkt

motiverad lagring av lin och hampa. Härvid ha jordbruksnämnden

och utredningen visserligen, särskilt vad hampan angår, räknat

med större kvantiteter än de nyss angivna. Även om hänsyn tages härtill

skulle det emellertid, om man endast jämför de föreliggande siffrorna,

kunna ifrågasättas om ej beredskapsintresset skulle kunna tillgodoses enklare

och billigare genom lagring än genom inhemsk odling och beredning.

Det är dock enligt min mening klart, att en sådan jämförelse alltid måste

bli ganska osäker. Lagringskostnaderna torde sålunda numera, bland annat

på grund av den förändring som inträtt i den allmänna räntenivån, få

skattas till högre belopp än som gjorts i riksnämndens promemoria. Kostnaderna

för ett stöd åt den inhemska odlingen bli vidare framför allt be
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

65

roende på den blivande prisutvecklingen på världsmarknaden, och denna

kan nu knappast överblickas. Man torde därför ej böra tillmäta en sådan

siffermässig jämförelse, som nyss berörts, någon absolut utslagsgivande

betydelse.

I nu rådande läge synes det vidare icke välbetänkt alt avsiktligt söka nedbringa

lin- och hampodlingen under vad som är önskvärt ur beredskapssynpunkt

eller beräknas utan svårighet finna avsättning inom landet. Med

hänsyn till dessa förhållanden kan jag för min del i stort sett godtaga utredningens

slutsats i fråga om storleken av den odling, som bör stödjas under

den närmaste femårsperioden. Jag anser sålunda att riktpunkten beträffande

omfattningen av den odling, som bör stödjas under åren 1951—1955,

bör vara en linodling, som årligen kan ge omkring 1 500 ton fiber till linneindustrien,

och en hampodling, som kan lämna omkring 1 000 ton fiber. För

linodlingens del motsvarar den nu angivna kvantiteten linfiber till linneindustrien

en total produktion av omkring 2 000 ton fiber eller i det närmaste

samma produktion som den, vilken uppnåtts under de senaste åren.

För hampan innebär däremot den angivna kvantiteten, såsom förut påpekats,

en ej oväsentlig nedskärning i förhållande till odlingens nuvarande omfattning.

De angivna siffrorna böra endast betraktas som uttryck för den ungefärliga

omfattningen av den odling, som bör stödjas under ifrågavarande period.

Mera preciserade beslut torde få fattas årligen i samband med prövningen

av frågan om det pris, som odlarna böra erhålla för halmen. Såsom

i det följande skall närmare beröras torde därvid för år 1951 stöd böra

utgå för en något större hampodling, med hänsyn bland annat till önskvärdheten

av att den erforderliga inskränkningen skall kunna genomföras successivt.

Jag vill vidare understryka, att en odling av den omfattning, som nu angivits,

innebär att beredskapsintresset på förevarande område blir förhållandevis

väl tillgodosett. Det torde med hänsyn därtill i och för sig icke behöva

inge några större betänkligheter, om odlingen skulle komma att något

understiga de angivna riktpunkterna, exempelvis därför att tillräckligt intresse

för odlingen icke skulle föreligga vid priser, som stå i skäligt förhållande

till priserna på andra grödor.

1 samband med frågan om storleken av den odling, som bör stödjas, uppkommer

även spörsmålet, huruvida samtliga de nuvarande beredningsverken

böra bibehållas eller om något eller några av dem böra nedläggas. Rörande

detta spörsmål vill jag först framhålla, att det, om beredningen skall kunna

bedrivas så, att odlarna kunna påräkna ett skäligt utbyte av odlingen och

statsmakternas kostnader för stödjande av odlingen samtidigt hållas på en

rimlig nivå, uppenbarligen är nödvändigt, att en hög och jämn sysselsättning

eftersträvas. Kapaciteten hos de nu befintliga verken överstiger emellertid

avsevärt den halmskörd, som kan påräknas vid en odling av nyss angiven

omfattning. Vad linberedningsverken angår uppgår -— vid ett antaget

5 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 102.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

fiberutbyte av 20 procent — den nuvarande kapaciteten till närmare 3 000

ton fiber vid 100-procentigt utnyttjande och ej fullt 2 700 ton fiber vid 90- procentigt utnyttjande. För hampberedningsverkens del uppgår kapaciteten

— om fiberutbytet beräknas till 16 procent — till 1 600 ton vid 100- procentigt och 1 440 ton vid 90-procentigt utnyttjande. Jag finner det redan

med hänsyn till dessa siffror uppenbart, att beredningsverkens antal

måste minskas om en ur driftsekonomiska synpunkter tillfredsställande

sysselsättningsgrad skall kunna erhållas.

Vad angår frågan, hur denna minskning bör genomföras, vill jag först

erinra om att riksnämnden förklarat, att man enligt dess mening icke bör

uppställa några särskilda krav på odlingens eller beredningsverkens belägenhet

med hänsyn till det fall att landet indrages i krig utan att man vid

valet av beredningsverk helt kan bortse från försvarsberedskapssynpunkter

i fråga om den geografiska belägenheten. Jag delar denna uppfattning.

Vidare är det enligt min mening nödvändigt att man vid avgörandet av vilka

verk som böra bibehållas fäster den största vikt vid de ekonomiska synpunkterna.

Att bibehålla ett i och för sig mindre lönsamt verk med hänsyn

till det värde odlingen kan anses representera mera lokalt sett bör sålunda

ifrågakomma endast under förutsättning att merkostnaderna bli förhållandevis

begränsade och stå i rimligt förhållande till det värde odlingen kan

anses äga för jordbruksbefolkningen i bygden.

Vad först angår linberedningsverken innebär utredningens förslag, att

Kristinehamnsverket och ett av de båda norrlandsverken skola nedläggas.

Nedläggningen av Kristinehamnsverket är avsedd att ske så snart 1950 års

skörd avverkats. Däremot har utredningen ej ansett sig kunna ge bestämt

företräde åt någotdera norrlandsverket utan föreslagit att frågan om Hybo

eller Mellansel skall bibehållas skall avgöras först sedan man under en

tid av ytterligare två år haft möjlighet att jämföra driftsresultaten vid de

båda verken. Beträffande ett av de övriga verken, nämligen Gimo, har utredningen

uttalat en viss tveksamhet angående dess möjlighet att bestå men

ansett att verket bör ges tillfälle att fortsätta sin drift under åtnjutande

av det stöd som lämnas till linodlingen i allmänhet. Slutligen har i betänkandet

erinrats, att planer föreligga på att utbygga beredningsverket i Laholm

med yttterligare en turbin, motsvarande en produktionsökning av inemot

300 ton fiber om året. Med hänsyn till att Laholmsverlcet är det

beredningsverk, som framställer linfiber med det bästa ekonomiska resultatet,

har utredningen ansett att statsmakterna böra främja en utbyggnad

av detta verk, även om därigenom något av de övriga beredningsverlten skulle

råka i farozonen.

För egen del vill jag till en början uttala, att det synes uppenbart att

beredningsverken i Laholm och Växjö, vilka ur olika synpunkter ha de

bästa förutsättningarna för ifrågavarande bcredningsverksamhet, i första

hand böra bibehållas. Mot den ifrågasatta utbyggnaden av Laholmsverket

är enlig min mening i och för sig intet att erinra. Jag ansluter mig vidare till

utredningens uppfattning, att även Gimoverket bör erhålla stöd till fortsatt

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

67

verksamhet. Jag återkommer i det följande till frågan om storleken av det

stöd, som bör utgå till verket. Förslaget att Kristinehamnsverket skall nedläggas

har accepterats av vederbörande linodlareförening och med allenast

något undantag även tillstyrkts i övriga yttranden. Jämväl jag ansluter mig

till detta förslag. Jag vill i detta sammanhang erinra om att det vid ett

bibehållande av Gimoverket torde bli möjligt för odlarna inom viss del av

Kristinehamnsverkets nuvarande odlingsområde att i stället leverera sin

halm till Gimo.

Vad slutligen angår norrlandsverken vill jag framhålla att, enligt vad som

framgår av utredningen, avsevärda skillnader föreligga mellan de nordligare

och sydligare delarna av landet i fråga om odlingsförutsättningarna och att

dessa skillnader även bli avgörande för beredningsverkens lönsamhet. Förhållandet

belyses såväl av de av utredningen redovisade hittillsvarande driftsresultaten

och avkastningssiffrorna rörande odlingen som ock av de av

verken själva uppgjorda prognoserna rörande deras framtida stödbehov.

Rörande de sistnämnda prognoserna skall här endast — utan något ställningstagande

till deras riktighet — erinras om att de, sedan vissa korrigeringar

gjorts, visa en differens i förhållande till Laholm av 15,2 öre per kilogram

halm eller ca 75 öre per kilogram fiber för Hybo samt 17 öre per kilogram

halm eller ca 85 öre per kilogram fiber för Mellansel.

Såväl utredningen som vissa remissinstanser ha emellertid framhållit, att

vid bedömningen av den nu föreliggande frågan en viss hänsyn bör tagas

även till andra faktorer än de rent ekonomiska. Sålunda ha de ansett det

befogat att man beaktar det värde, som en spridning av odlingen och beredningen

kan äga ur beredskapssynpunkt, ävensom det värde, som en linodling

i Norrland kan anses äga för jordbruket därstädes genom att den erbjuder

möjlighet till en viss variation i produktionsinriktningen. Betydelsen

härav bör dock enligt min mening ej överdrivas. Vad beredskapssynpunkten

angår vill jag hänvisa till vad riksnämnden anfört därom. Beträffande

odlingens värde ur jordbrukssynpunkt vill jag vidare erinra om att antalet

odlare, vilka leverera lin till Hybo eller Mellansel, för närvarande endast

är omkring 1 100. De betydande belopp av allmänna medel, som ett uppehållande

av linodlingen i Norrland kostar, kunna därför knappast anses komma

det norrländska jordbruket i allmänhet till godo. Med hänsyn härtill kan

enligt min uppfattning alltför stort avseende ej fästas vid detta argument.

Det synes mig riktigare att de insatser, som det allmänna kan göra till det

norrländska jordbrukets förkovran, i främsta rummet skola inriktas på

åtgärder som mera allmänt kunna bli detta till gagn.

Trots det nu anförda anser dock även jag det önskvärt att en viss linodling

skall uppehållas i Norrland. Denna odling bör dock av kostnadsskäl

ej vara mer omfattande än som motsvarar kapaciteten vid ett beredningsverk.

Godtages denna ståndpunkt, uppkommer frågan, huruvida Hybo eller Mellansel

hör bibehållas. Ett val mellan de båda verken erbjuder vissa svårigheter.

Såsom utredningen framhållit talar för Hybo bland annat det för
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

hållandet, att odlingsbetingelserna inom det område, som detta verk representerar,

äro bättre än i Mellanselsområdet, liksom även det faktum att

Hybo hittills förmått framställa fiber av mycket god kvalitet. Stödbehovet

har även hittills varit väsentligt lägre vid Hybo än vid Mellansel. Till förmån

för Mellansel kan åter anföras, att anläggningarna äro mera moderna vid

detta verk än vid Hybo samt att de speciella norrlandssynpunkterna göra

sig gällande i högre grad inom Mellansels odlingsområde än inom Hybos.

Utredningen har även med hänsyn dels till dessa svårigheter, dels till

intresset av att vår beredskap i fråga om spånadsodlingen i nuvarande läge

icke minskas i högre grad än nödvändigt förordat, att det slutliga valet

mellan de båda verken skall uppskjutas två år. Båda verken skulle sålunda

enligt utredningens förslag under en övergångstid av två år erhålla statligt

stöd och dessutom — genom avskrivning av en del av de till Mellansel lämnade

statslånen — få möjlighet att arbeta under jämställda förhållanden i

fråga om räntor och avskrivningskostnader. Mot detta förslag har i vissa

yttranden anmärkts, att övergångstiden är för kort för att medge några tillförlitliga

slutsatser och därför bör utsträckas till fem år.

För egen del är jag icke övertygad om att de resultat, som skulle kunna

framkomma vid fortsatt drift av båda verken under en övergångstid ■—• vare

sig denna bestämmes till två år eller något mer — skulle i någon mera

avsevärd grad underlätta valet mellan verken. Den ovisshet, som skulle

komma att råda under övergångstiden, skulle vidare komma att verka hämmande

på intresset av att vidtaga även sådana investeringar, som i och för

sig vore motiverade ur rationaliseringssynpunkt. Jag finner det därför lämpligast,

att det slutliga ställningstagandet skall ske redan nu. Därvid har jag

stannat för att förorda, att Hybo skall ges företräde och att sålunda stöd

till Mellansel ej skall utgå i fortsättningen. Eftersom det torde vara uteslutet

att uppehålla driften vid detta verk utan statsunderstöd, betyder ett

bifall till detta förslag givetvis att Mellanselsverket måste nedläggas. Med

hänsyn till de aktuella beredskapsönskemålen vill jag dock som en övergångsåtgärd

förorda, att stöd skall utgå även till Mellansel för den odling,

som kan komma till stånd innevarande år inom detta verks odlingsområde.

Skulle utbyggnaden av Laholmsverket bli så fördröjd, att sistnämnda verk

ej kan mottaga en utökad skörd år 1952, torde vidare stödet till Mellansel

böra kunna förlängas att avse även 1952 års odling.

Vad hampberedningsverken angår är, såsom utredningen framhållit, situationen

den, att den odling, som avses skola stödjas i fortsättningen, endast

obetydligt överstiger kapaciteten hos ett av de båda nu befintliga verken. Det

torde under sådana förhållanden vara nödvändigt att ett av dessa nedlägges.

Även här är det synnerligen svårt att avgöra vilket verk som bör ges företräde.

Utredningen har, ehuru endast med stor tvekan, ansett sig böra ge sitt

förord åt Visbyverket. Samtidigt har den emellertid anfört att man, om båda

verken få fortsätta sin drift även under den tid som erfordras för beredning

av 1951 års skörd, kan få en bättre bild av företagens möjligheter till ratio
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

69

nalisering och ett bättre underlag'' för att bedöma odlingsintresset inom respektive

områden vid det lägre statsstöd som synes vara att förvänta.

Med hänsyn till de olägenheter, som äro förenade med ett uppskov med

det slutliga ställningstagandet, anser jag emellertid även här det vara att

föredraga, att det definitiva beslutet fattas redan nu. Vid valet mellan de

båda verken finner jag i likhet med utredningen Värmbol äga ett visst företräde

ur rena driftssynpunkter. Detta företräde är dock förhållandevis obetydligt.

För Värmbol talar även vad textilrådet anfört angående den bättre

kvaliteten av fiberproduktionen vid detta verk. Ett bibehållande av Visbyverket

erbjuder å andra sidan påtagliga fördelar för det gotländska jordbruket.

Härtill kommer dels att ur sysselsättningssynpunkt ett nedläggande av Visbyverket

torde skapa större problem än ett nedläggande av Värmbol, dels

att vid en avveckling större värden torde kunna utvinnas ur Värmbol än ur

Visby verket. Med hänsyn till dessa förhållanden finner jag ett bibehållande

av Visbyverket vara att föredraga ur det allmännas synpunkt.

Ehuru sålunda enligt min mening definitivt beslut redan nu bör fattas

om att statligt stöd till Värmbolverket ej skall utgå i fortsättningen vill jag

dock även här, med hänsyn till ovissheten i det nuvarande läget, förorda att

för år 1951 stöd skall kunna utgå till detta verk. Därest efter nedläggandet

av Värmbol intresse skulle föreligga för fortsatt hampodling inom detta

verks nuvarande odlingsområde och det skulle visa sig möjligt att bearbeta

den erhållna hamphalmen vid något linberedningsverk, bör vidare stöd kunna

lämnas jämväl för sådan odling. Dylikt stöd bör dock utgå endast i den

mån avsättning för produktionen finnes och den sammanlagda odlingen ej

i någon större grad överstiger den förut angivna riktpunkten. Närmast torde

väl därvid en beredning vid Gimo kunna komma i fråga. En sådan produktion

skulle vara av värde även ur den synpunkten att produktionskapaciteten

vid Gimoverket därigenom skulle kunna utnyttjas bättre än vad som

eljest sannolikt skulle bli fallet.

Jag torde härefter få övergå till frågan om utformningen av stödet åt linoch

hampodlingen. Utredningen har ansett att den stödform som hittills tilllämpats,

nämligen utbetalande av direkta statsbidrag, av såväl handelspolitiska

som andra skäl är den enda som kan komma i fråga. Mot denna uppfattning

har ingen erinran gjorts i yttrandena. Även jag godtager densamma.

Emellertid har utredningen föreslagit vissa ändringar i sättet för bestämmande

av statsbidragets storlek. Hittills har bidraget beräknats per kilogram

halm och utgått i den mån så med hänsyn till resultatet av driften

vid beredningsverken varit erforderligt för att odlarna skulle erhålla ett

visst garantipris å halmen. Bidraget har dock för såväl lin- som hamphalmen

varit maximerat till visst belopp i kronor per hektar av den odlade

arealen. Utredningens förslag åter innebär, att stödet skall utgå i form av

ett pristillägg, beräknat per kilogram framställd fiber. Detta förslag har

med få undantag tillstyrkts eller lämnats utan erinran i yttrandena. Även

jag finner detsamma vara att föredraga bland annat med hänsyn till att

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

det synes vara ägnat att stimulera odlarna och beredningsverken att uppnå

ett kvalitetsmässigt tillfredsställande resultat av odlingen och beredningen.

Pristillägget bör, på sätt utredningen anfört, i fråga om lin utgå endast för

spinnbart material, d. v. s. för all rötad eller grönberedd tåga, för rotade

blånor av lägst klass III och för grönberedda blånor av lägst klass II. Detta

innebär, att pristillägg kommer att utgå för drygt tre fjärdedelar av den totala

produktionen av linfiber. Självfallet kommer något pristillägg ej att utgå

för den fiber, som vid vissa linberedningsverk framställes av oljelinhalm.

Sistnämnda produktion har för övrigt ej heller hittills åtnjutit något bidrag.

Pristilläggets storlek skall enligt betänkandet i princip bestämmas före odlingens

början. Utredningens förslag innebär nämligen, att i början av varje

kalenderår överläggningar härom skola äga rum mellan statens jordbruksnämnd

samt Riksförbundet Lin och hampa och eventuellt även representanter

för linneindustrien. Vid dessa överläggningar skall beaktas dels det

pris, som odlarna böra erhålla under förutsättning av normalskörd och viss

kvalitet på halmen, dels berednings- och försäljningskostnaderna och dels de

priser, som verken kunna beräkna att utfå vid försäljningen av den vid bearbetningen

erhållna fibern. På basis av dessa överläggningar skola sedan statsmakterna

bestämma den produktionsvolym, som stödet skall avse, samt storleken

av det pristillägg, som skall lämnas per kilogram fiber. Pristillägget

skall i princip utgå med det belopp, som verken kunna beräknas behöva för

att vid normalt fiberutbyte kunna betala odlarna det avsedda priset. Sistnämnda

pris bör beräknas så att odlarna kunna väntas komma att teckna

den avsedda arealen. Det skall emellertid icke ha karaktären av vare sig

garantipris eller maximipris utan endast användas som en riktpunkt vid

fastställande av statsbidraget per kilogram fiber. Med ledning av resultatet

av dylika överläggningar skola statsmakterna sedan före odlingens början

fastställa både den produktionsvolym, som stödet skall avse, och storleken

av det pristillägg, som skall utgå per kilogram fiber. Det belopp, som sålunda

kan beräknas komma att utbetalas i form av pristillägg, skall anvisas såsom

ett reservationsanslag för det kommande budgetåret.

Genom nu nämnda beslut av statsmakterna skulle emellertid frågan om

pristilläggets storlek ej vara definitivt avgjord. Utredningen påpekar att ett

visst års skörd i stort sett icke kan bli beredd och försåld förrän under loppet

av det närmast därefter följande året. Eftersom industriföretagen icke

anse sig kunna träffa avtal om inköp från beredningsverken för mer än ett

kvartal i sänder och de priser, som de vilja betala, bli beroende av prisutvecklingen

på världsmarknaden, kunna de faktiska utförsäljningspriserna å

fibern komma att avvika avsevärt från vad som antogs då kalkylen uppgjordes.

Likaså kan det ekonomiska resultatet för beredningsverken komma att

påverkas avsevärt av ändringar i fråga om beredningskostnaderna och variationer

i skördens storlek och kvalitet. Utredningen anser att en viss möjlighet

bör finnas att taga hänsyn till dylika förändringar i de faktorer, som påverka

utbytet av produktionen och därmed det pris, som odlarna kunna erhålla.

Jordbruksnämnden skulle därför enligt utredningens förslag äga be
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

71

fogenhet att inom ramen för tillgängliga medel — däri inräknat även eventuellt

uppkomna reservationer å tidigare års anslag -— företaga de justeringar

av pristillägget, som kunde finnas påkallade. Därvid borde man dock

i främsta rummet begränsa sig till sådana justeringar, som kunde föranledas

av ändringar i utförsäljningspriset å fibern. Möjlighet skulle emellertid finnas

att taga hänsyn även till andra omständigheter, till exempel mera avsevärda

ökningar i bearbetningskostnaderna. Utredningen har även förutsatt,

att det under vissa omständigheter kunde befinnas motiverat att begära särskilt

tilläggsanslag å riksstaten.

I stort sett kan jag instämma i de synpunkter, som ligga till grund för

utredningens förslag beträffande sättet för bestämmande av stödets storlek.

En viss svaghet i detta är emellertid enligt min mening att det förutsätter

en med ganska täta mellanrum återkommande justering av pristilläggen.

Den förhandskalkyl, som är avsedd att uppgöras före odlingens början,

måste vidare, såsom utredningen själv framhållit, bli tämligen osäker beträffande

såväl produktionskostnader som utförsäljningspriser. Jag anser

därför, att denna förhandskalkyl i huvudsak kan undvaras samt att bidraget

bör bestämmas efter schematiska regler i högre grad än som skulle bli

fallet enligt utredningens förslag. Jag vill därför förorda att stödet skall

bestämmas efter i huvudsak följande linjer. I likhet med utredningen anser

jag att statsmakterna före odlingens början böra fastställa dels de kvantiteter,

för vilka stöd skall utgå, dels det pris, som odlarna anses böra erhålla

per kilogram halm. Vid bestämmandet av sistnämnda pris bör givetvis hänsyn

tagas både till priserna å andra grödor och till önskvärdheten av att

den avsedda odlingen av lin respektive hampa skall erhållas. Detta odlarpris

bör sedan användas vid upprättandet av de driftskalkyler för verken,

som strax skola beröras, och på så sätt — ehuru det ej i och för sig bär

karaktären av något statligt garantipris — bli grundläggande för storleken

av de statsbidrag, som skola utgå per kilogram fiber.

Det är klart att omfattningen av den produktion, som anses böra stödjas,

i viss mån måste komma att påverkas av det belopp, till vilket kostnaderna

för stödet kunna antagas komma att uppgå. Med hänsyn därtill torde det

vara önskvärt att vissa kalkyler rörande driftsresultaten vid verken skola

finnas tillgängliga. Dessa kalkyler böra emellertid ej läggas till grund för

bestämmande av pristilläggets eller medelsanvisningens storlek. Frågan om

pristilläggets storlek bör i stället upptagas först vid den tidpunkt, då beredningen

av halmen skall börja, d. v. s. i slutet av det kalenderår, då odlingen

skedde, eller början av året därefter. Vid detta tillfälle bör man på basis av

dels det förut angivna odlarprisct, dels vad som då är känt eller kan beräknas

i fråga om produktionskostnaderna, dels de utförsäljningspriser, som

skäligen böra kunna erhållas, fastställa det pristillägg, som skall utgå för

fiberproduktionen. Vid dessa kalkyler torde man beträffande skördens storlek

och kvalitet böra utgå från vad som förutsattes vid fastställandet av

riktpriset. Odlarna böra således på samma sätt som exempelvis odlarna av

brödsäd få den inkomstökning, som kan uppslå vid god skörd, respektive

bära den inkomstminskning, som kan bli eu följd av svag skörd.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Vad nu sagts bör i princip gälla såväl vid variationer i skördens storlek

per arealenhet soin vid variationer i den odlade arealens omfattning. Man

bör med andra ord utgå från det kapacitetsutnyttjande, som det tidigare

fattade beslutet om stödets omfattning förutsätter. Om produktionsvolymen

skulle mera avsevärt avvika från vad som beräknats, kan det dock tänkas

bliva erforderligt att taga viss hänsyn därtill.

Förändringar i fråga om produktionskostnader och utförsäljningspriser,

som inträffa efter det pristillägget fastställts, böra i princip ej få föranleda

någon justering av detta. Med hänsyn till den ovisshet, som vidlåder den

kommande prisutvecklingen, torde dock möjlighet böra hållas öppen till

justering med anledning av mera avsevärda förändringar i det allmänna

prisläget å fibern.

Beredningsverkens likviditet är för närvarande så gott som undantagslöst

svag. För att odlarna skola kunna få betalning för sin halm utan alltför

stort dröjsmål är det därför önskvärt att pristillägget skall kunna utbetalas

så snart som möjligt.

För nästkommande budgetår vill jag förorda, att pristilläggen skola få

bestridas av de medel, som stå till förfogande för prisreglerande åtgärder

på jordbrukets område. Jag torde få återkomma härtill i samband med behandlingen

av frågan om anvisande av medel för detta ändamål för budgetåret

1951/52. Hur medelsanvisningen därefter skall ske, torde få prövas

senare.

Redan nu vill jag emellertid framhålla, att det enligt min mening ej finns

tillräcklig anledning att låta kostnaderna för det särskilda stöd åt linodlingen

i Norrland, som kan befinnas påkallat, belasta det s. k. norrlandsanslaget.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att 1950 års hushållningssällskapsutredning

bland annat har i uppdrag att utreda frågan om ett inarbetande

av de bidrag, som sällskapen erhålla från detta anslag, i sällskapens

omkostnadsanslag.

Beträffande utbetalningen av pristilläggen må vidare anmärkas att hinder

ej torde böra möta för Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,

statens jordbruksnämnd att medgiva att vissa belopp utbetalas till verken i

avräkning å de pristillägg, som senare komma att fastställas definitivt. Därigenom

skulle öppnas möjlighet för odlarna att få åtminstone en dellikvid

för sin halm innan beredningen avslutats.

Enligt utredningens förslag skulle föreligga den skillnaden mellan stödet

åt linodlingen och stödet åt hampodlingen, att det förra ej skulle vara maximerat

men att det senare ej skulle få överstiga 50 öre per kilogram försåld

fiber. Sistnämnda begränsning synes vara föranledd av att utredningen ansett

att kostnaderna för stödet åt hampodlingen, om sagda belopp skulle

överskridas, skulle komma att alltför mycket överstiga odlingens beredskapsvärde.

En dylik utveckling synes man däremot ej ha befarat i fråga

om linodlingen. I anledning av detta förslag vill jag framhålla, att jag redan

förut betonat, att man vid det årliga fastställandet av omfattningen av den

odling, som bör stödjas, även måste taga hänsyn till kostnaderna för att få

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

till stånd denna odling. Den avvägning mellan beredskapsvärde och kostnader,

som förslaget innebär, bör sålunda enligt mitt förmenande under alla

förhållanden komma till stånd. Jag har emellertid intet att erinra mot att

man beträffande hampodlingen redan i förväg uppställer en sådan speciell

maximiregel, som utredningen angivit, och biträder alltså förslaget i denna

del.

Pristilläggens storlek torde med tillämpning av nu angivna principer få

fastställas av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, statens

jordbruksnämnd.

Vad hittills sagts om metoden för bestämmande av storleken av de statliga

pristilläggen för lin- och hampfiber har ej gällt frågan, i vad mån detta

tillägg bör differentieras för olika beredningsverk. Med den ståndpunkt, som

jag intagit beträffande stödet åt hampodlingen, blir denna fråga ej aktuell

för hampberedningsverkens vidkommande, eftersom i princip endast ett

verk avses skola bibehållas i fortsättningen. I den mån emellertid hampberedning

kommer till stånd under år 1951 i Värmbol eller därefter vid

något linberedningsverk och denna beredning faller inom ramen för den produktion,

som skall stödjas, bör pristillägg för densamma utgå enligt de

grunder som bestämts för produktionen vid Visbyverket.

Avsevärt större betydelse har frågan däremot uppenbarligen för linberedningsverken.

Utredningens förslag på denna punkt innebär att stödet skulle

utgå i form av dels ett allmänt pristillägg och dels ett särskilt norrlandstilllägg.

Det allmänna pristillägget skulle avvägas så att såväl Laholmsverket

som Växjöverket finge möjlighet att fortsätta sin verksamhet. Därvid skulle

bland annat särskilt beaktas, att Växjö har att arbeta med högre fraktkostnader

än Laholm. Samma allmänna pristillägg borde utgå även till Gimo,

därest detta verk ansåge sig kunna fortsätta sin verksamhet med ett dylikt

statsstöd och avsättningsutrymme funnes för produktionen därstädes. Det

särskilda norrlandsstödet skulle under den av utredningen angivna övergångstiden

av två år utgå till såväl Hybo som Mellansel och med samma

belopp per kilogram fiber till båda verken.

I några yttranden har anmärkts att innebörden av utredningens förslag

beträffande bestämmandet av det allmänna pristillägget ej vore fullt klar. Det

framginge nämligen ej av betänkandet, huruvida avsikten vore att pristillägget

skulle avvägas med hänsyn till produktionskostnaderna vid Laholm eller

Växjö eller eventuellt på ett medeltal av de båda verkens produktionskostnader.

Vidare har i flera yttranden gjorts den invändningen, att förslaget ej

tillräckligt beaktade den skillnad i fråga om produktionskostnaderna, som

förelåge mellan s. k. enturbinsverk och tvåturbinsverk.

För egen del vill jag framhålla att det, enligt vad som framgår av betänkandet,

för närvarande föreligger en ej oväsentlig skillnad i fråga om produktionskostnaderna

mellan Laholm och Växjö. Såsom utredningen anfört

torde man visserligen kunna räkna med att denna skillnad kommer

att minskas i fortsättningen, sedan anläggningarna i Växjö numera kun
(!

liihantj till riksdagens protokoll 1991. 1 samt. Nr 192.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition, nr 192.

nät nedskrivas avsevärt. Det synes dock ej uteslutet att skillnaden även

under de närmaste åren — med hänsyn tagen bland annat till de högre

fraktkostnader som Växjöverket har att vidkännas — kan bli så stor att

ett pristillägg, avvägt efter vad som behövs för Växjöverkets del, skulle betyda

en ej obetydlig överbetalning till Laholmsverket. Med hänsyn härtill

finner jag det riktigast, att det allmänna pristillägget skall baseras på produktionsförhållandena

vid Laholmsverket och att sedan vissa särskilda

tillägg skola utgå till övriga beredningsverk. Det synes därvid lämpligt, att

storleken av dessa särskilda pristillägg bestämmes redan nu för hela perioden.

För Växjö synes detta särskilda pristillägg böra utgå med 15 öre per

kilogram fiber. Samma tillägg bör utgå för Gimo. Jag vill i detta sammanhang

erinra om att utredningen uttalat att enligt dess mening några starkare

skäl för ett särskilt stöd åt Gimo utöver det allmänna icke finnas. För

Hybo slutligen torde det särskilda pristillägget — inberäknat det av utredningen

föreslagna speciella norrlandsstödet — böra bestämmas till 55 öre

per kilogram fiber. Samma tillägg bör utgå även till Mellanselsverket för

den produktion, som där kan komma till stånd på grundval av 1951 års

odling.

Såväl det allmänna som de särskilda pristilläggen torde vid det praktiska

handhavandet av stödverksamheten böra differentieras för tåga å ena, samt

blånor, å andra sidan. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t eller, efter

Kungl. Maj :ts bemyndigande, statens jordbruksnämnd, att verkställa en

sådan differentiering. Likaså torde i samband därmed få företagas den differentiering

i förhållande till kvaliteten, som kan befinnas lämplig. Självfallet

bör det ej heller föreligga något hinder för beredningsverken att vid

sina avräkningar med odlarna tillämpa betalning efter kvalitet.

Frågan om tillämpning av värdetull å vissa färdigprodukter av lin och

hampa torde icke böra upptagas i detta sammanhang.

Jag torde härefter få beröra vissa avvecklings- och övergångsproblem.

Vad då först gäller de verk, som enligt det förut anförda böra bibehållas

även under perioden 1951—1955, har utredningen slutligen förordat att

amorteringstiden för de statslån, som dessa företag inneha, skall förlängas

så att de belopp, som utestå oguldna den 1 juli 1951, skola amorteras under

en tid av högst tio år från nämnda dag. Jag biträder detta förslag. Likaså

torde amorteringstiden för lån, som beviljas efter nämnda dag, böra bestämmas

till högst tio år. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att inom

nämnda tidsram meddela de föreskrifter, som kunna befinnas lämpliga rörande

amorteringarnas storlek. Vidare torde Kungl. Maj :t liksom under de

senaste åren böra äga befogenhet att vid behov kunna utfärda förklaring,

att krav på återbetalning av statens fordringar icke skall framställas förrän

i samband med likvidation av vederbörande företag och att de av staten

lämnade lånen vid likvidationen skola äga sämre rätt än övriga fordringar

bos företaget.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

75

Vad nu sagts angående de verk, som avses skola erhålla stöd för sin verksamhet

under hela perioden 1951—1955, bör, såvitt gäller tiden intill utgången

av år 1952, äga tillämpning även å Värmbol och Mellansel.

För de verk, som komma att nedläggas, måste man räkna med att vid avvecklingen

betydande delar av de nu utestående statslånen icke kunna

gäldas. I den mån så blir fallet, torde Kungl. Maj :t böra äga befogenhet att

avskriva de oguldna beloppen. Därvid torde emellertid särskilt böra beaktas

frågan om förhållandet mellan statens fordringar och medlemmarnas insatskapital.

I några yttranden har anförts, att staten bör avstå från sin

fordran i den mån så behövs för att medlemmarna skola kunna återfå de

insatser de gjort. Denna synpunkt har enligt min uppfattning ett visst berättigande.

Jag anser mig dock ej kunna förorda, att medlemmarna skola

ges ett ovillkorligt företräde. Däremot böra enligt min mening kronans

fordringar kunna få avskrivas i den mån så behövs för att delägarna skola

kunna återfå hälften av det av dem satsade insatskapitalet.

Även beträffande ett av de. verk, som avses skola bibehållas, nämligen

Visby, blir emellertid frågan om avskrivning av kronans fordringar aktuell.

Såsom framhållits i betänkandet är detta verks ekonomiska ställning

sådan, att det icke kan drivas i fortsättningen utan en konsolidering. Jag

har intet att erinra mot vad utredningen anfört angående storleken av den

erforderliga avskrivningen och formen för denna. Förutsättningen för en

sådan avskrivning bör emellertid, på sätt jämväl angivits i betänkandet,

vara att företaget ombildas till en odlaresammanslutning och att uppläggningen

av denna blir sådan att densamma kan godtagas av statsmakterna.

I samband därmed torde även det ekonomiska samband, som nu föreligger

mellan verket och ett annat företag, böra helt avvecklas. Det torde få ankomma

på Kungl. Maj :t att efter förslag från statens jordbruksnämnd

meddela de föreskrifter, som kunna befinnas erforderliga i nu angivna avseenden.

Jag förutsätter att jordbruksnämnden innan sådant förslag avgives

kommer att höra intresserade parter. I likhet med utredningen anser jag

det förhållandet att Visbyverkets skuld till staten nedskrives icke böra utgöra

hinder för att statslån beviljas för de planerade rationaliseringsarbetena

vid verket.

Vad utredningen föreslagit angående finansieringen av den ifrågasatta

utbyggnaden av Laholmsverket föranleder ingen erinran från min sida. Jag

biträder sålunda förslaget att lån ur hemslöjdslånefonden skall kunna få

beviljas för ändamålet utan hinder av att inteckningar med bästa förmånsrätt

i verkets fastigheter ej kunna lämnas som säkerhet. Motsvarande medgivande

torde böra få ges även om något annat verk skulle söka nytt lån

efter det de förut beviljade lånen helt återbetalats. Givetvis bör det emellertid

tillses att den säkerhet, som lämnas, är betryggande.

Vad till slut angår omfattningen av 1951 års odling torde beträffande linodlingen

den förut angivna riktpunkten, d. v. s. en odling motsvarande om
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

kring 2 000 ton fiber, få anses lämplig. Enligt vad jag under hand inhämtat

av utredningen torde odlingen icke komma att nämnvärt överstiga denna

storlek även om samtliga nu befintliga linberedningsverk med undantag av

Kristinehamn komma att uppehålla driften. I fråga om hampodlingen har

jag tidigare förordat, att för år 1951 såsom en övergångsåtgärd stöd skall

utgå även till Värmbol. Under sådana förhållanden torde det vara nödvändigt

att för detta år räkna en större fiberkvantitet än som motsvarar den i

det föregående angivna riktpunkten av 1 000 ton. Omfattningen av den

produktion, som bör kunna erhålla stöd, synes härvid lämpligen kunna bestämmas

så att den ungefärligen sammanfaller med den faktiska produktionen

under de senaste åren.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen

att godkänna att stöd till lin- och hampodlingen skall

utgå enligt i huvudsak de grunder, som angivits i det föregående.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall och

förordnar, att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. Luzell.

517383. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1951:379 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunderna för fortsatt stöd åt linoch hampodlingen m. m. jämte i ämnet väckta motioner a1 i texten
  2. JoU 1951:47 Utlåtande med anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående grunderna för fortsatt stöd åt linoch hampodlingen m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  3. JoU 1951:42 Utlåtande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder i prisreglerande sgfte på jordbrukets område jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  4. JoU 1951:41 Jordbruksutskottets memorial nr 4/ a1 i texten