Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § civil försvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536), m. m

1951-04-06 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1951:201, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § civil försvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536), m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

1

Nr 201.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 1 § civil försvarslagen den 15 juli

1944 (nr 536), m. m.; given Stockholms slott den 6

april 1951.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr

536); samt

2) lag om ändrad lydelse av 27 kap. 14 § strafflagen.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

De i propositionen framlagda lagförslagen syfta till att reglera ställningen

i krig för personal tillhörande civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst.

Ehuru denna personal är anknuten till en organisation av civil karaktär,

avses att den skall kunna vid vissa tillfällen tagas i anspråk för försvarsåtgärder

av militär natur. I detta syfte föreslås att i 1 § civilförsvarslagen införes

ett stadgande av innehåll, att Konungen äger bestämma att personal

tillhörande viss tjänstegren skall, då riket är i krig, vara skyldig att i anslutning

till tjänstegrenen åliggande uppgifter utöva sådan verksamhet för

rikets försvar som eljest åvilar krigsmakten. Den föreslagna ändringen av

27 kap. 14 § strafflagen innebär, att den som tillhör sådan tjänstegren under

krig i straffrättsligt hänseende jämställes med krigsman.

1 Dihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 201.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § civilförsvarslagen den 15 juli 1014 (nr 536).

Härigenom förordnas, att 1 § civilförsvarslagen den 15 juli 1944 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

1 §•

Civilförsvaret har---stående verksamhet.

För olika---särskilda tjänstegrenar.

Konungen äger förordna, att personal

tillhörande viss tjånstegren

skall, då riket är i krig, vara skyldig

att, i anslutning till tjänstegrenen

åliggande uppgifter, utöva jämväl sådan

verksamhet för rikets försvar som

eljest åvilar krigsmakten. Sådan personal

tillhör under krig krigsmakten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1951.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

3

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 27 kap. 14 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 27 kap. 14 § strafflagen1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

27 KAP.

14 §.

Under beredskapstillstånd och då

riket är i krig skall såsom krigsman

anses, förutom den som på grund av

26 kap. 21 § eller med stöd därav givna

bestämmelser är krigsman, jämväl

envar annan som är tjänstgöringsskyldig

vid krigsmakten, i den män

ej Konungen annorlunda förordnar.

Vad som sägs om krigsman skall, då

riket är i krig, äga motsvarande tilllämpning

å polisman vilken, utan att

vara tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten,

är skyldig att deltaga i rikets

försvar ävensom å den som har att

fullgöra för bevakning av viss egendom

erforderlig polisverksamhet och

därvid enligt Konungens förordnande

tillhör krigsmakten.

Den som------

Beträffande krigsfånge —

Under beredskapstillstånd och då

riket är i krig skall såsom krigsman

anses, förutom den som på grund av

26 kap. 21 § eller med stöd därav givna

bestämmelser är krigsman, jämväl

envar annan som är tjänstgöringsskyldig

vid krigsmakten, i den mån

ej Konungen annorlunda förordnar.

Vad som sägs om krigsman skall, då

riket är i krig, äga motsvarande tilllämpning

å polisman vilken, utan att

vara tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten,

är skyldig att deltaga i rikets

försvar, å den som har att fullgöra för

bevakning av viss egendom erforderlig

polisverksamhet och därvid enligt

Konungens förordnande tillhör krigsmakten

ävensom å den som tillhör

sådan tjänstegren inom civilförsvaret,

vars personal jämlikt Konungens förordnande

är skyldig att utöva verk
-

samhet som åvilar krigsmakten.

såsom krigsman.

--folkrättsliga grundsatser.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1951.

■ Sc SFS 1948: 448.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 30 mars 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,

Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Nygren.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena, chefen

för inrikesdepartementet samt t. f. chefen för försvarsdepartementet, statsrådet

Andersson, anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,

fråga om ställningen i krig för personal tillhörande civilförsvarets

ordnings- och bevakningstjänst samt anför därvid följande.

Organisationen av civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst.

De grundläggande bestämmelserna angående civilförsvaret äro upptagna

i civilförsvarslagen den 15 juli 1944- (nr 536) och civilförsvarskungörelsen

den 14 september 1944 (nr 646). Civilförsvaret har enligt 1 § civilförsvarslagen

till uppgift att i de hänseenden Konungen bestämmer utöva sådan

verksamhet för rikets försvar som icke åvilar krigsmakten ävensom annan

i samband därmed stående verksamhet. För olika slag av civilförsvarets

verksamhet skola finnas särskilda tjänstegrenar.

För att civilförsvarets personalbehov skall tillgodoses stadgas i 11 § civilförsvarslagen

en allmän tjänsteplikt innefattande skyldighet att fullgöra

sådan tjänstgöring i civilförsvaret som kroppskrafter och hälsotillstånd

medgiva (civilförsvarsplikt) för envar i riket bosatt svensk medborgare

fr. o. m. det kalenderår, varunder han fyller 16 år, t. o. in. det kalenderår,

varunder han fyller 65 år. Civilförsvar splikten innebär enligt 12 § skyldighet

icke endast att under tid då beredslcapstillstånd råder inom civilförsvaret

fullgöra tjänst, som är nödig med hänsyn till pågående eller befarad

fientlig verksamhet samt till behovet av utbildning och övning i civilförsvarstjänst,

utan även att under annan tid -— sålunda även under fredsförhållanden

— i viss utsträckning deltaga i utbildning och övning.

På civilförsvaret ankommer bl. a. att tillgodose det vid krig eller krigsfara

stegrade behovet av personal för ordningshållning och bevakning. Före

en år 1948 beslutad omorganisation av civilförsvaret ingick däremot bevakningstjänst

endast till en mindre del i dess uppgifter. Denna ankom i

stället huvudsakligen på den s. k. landstormspolisen, som ingick i krigs
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kunyl. 1Maj. ts proposition nr 201.

5

makten. För tjänstgöring vid landstormspolisen uttogos och utbildades

värnpliktiga av de äldre årsklasserna samt frivilliga. Landstormspolismannen

stod i och för polistjänsten under polisbefäl och åtnjöt polismans skydd

och befogenhet. Emellertid ansågs landstormspolisorganisationen ej ha fungerat

fullt tillfredsställande. 1945 års civilförsvarsutredning (SOU 1947: 10)

ansåg att en organisation med dubbel lydnadsställning i sig bure fröet till

friktioner som i sin tur måste menligt inverka på organisationens effektivitet.

Landstormspolisorganisationen syntes därjämte vara alltför komplicerad

och brista i smidighet på grund av sin mellanställning i förhållande

till militär- och polismyndigheterna. Organisationen borde göras antingen

i alla avseenden militär eller i alla avseenden civil. Då de skäl som från

militär sida på sin tid framförts för ett avförande från det militära kompetensområdet

av bevakningsuppgifter, som väsentligen hade polisiär innebörd,

och vilka skäl föranlett tillskapandet av landstormspolisorganisationen

alltjämt syntes kvarstå, föreslog utredningen att de bevakningsuppgifter

som skulle bestridas med landstormspolis måtte övertagas av civilförsvaret.

Detta förslag biträddes av Ivungl. Maj :t i den proposition rörande

civilförsvarets framtida organisation som förelädes och godkändes av 1948

års riksdag (prop. 1948: 81). Bland de särskilda tjänstegrenarna inom civilförsvaret,

vilka finnas uppräknade i 3 § civilförsvarskungörelsen, ingår

sålunda nu, efter 1948 års beslut, även ordnings- och bevakningstjänst.

Vad först angår ordningstjänsten tillkommer det under civilförsvarsberedskap

civilförsvaret att ansvara för ordningen i allmänna skyddsrum och

andra civilförsvarets anstalter samt att eljest handha ordningsuppgifter

som ha samband med civilförsvarets verksamhet i övrigt (2 § 1 mom. civilförsvarskungörelsen).

Dessa uppgifter äro till väsentlig del av samma

natur som de vilka eljest tillkomma polisväsendet. Någon klar gränsdragning

mellan vad som ingår i polisväsendets uppgifter och vad som ankommer

på civilförsvaret har ej skett. Närmare anvisningar härom äro dock för

närvarande under utarbetande inom civilförsvarsstyrelsen.

Bevakningstjänsten har till ändamål att bereda skydd mot spioneri och

sabotage, vilket utgör en av civilförsvarets uppgifter (1 § a) civilförsvarskungörelsen).

Omfattningen av den bevakning av anläggningar och byggnader

som ankommer på det allmänna civilförsvaret bestämmes av överbefälhavaren

(2 § 2 mom. civilförsvarskungörelsen). De för försvaret och

folkförsörjningen särskilt betydelsefulla anläggningar m. in. vilka skola erhålla

markbevakning upptagas i en särskild av överbefälhavaren fastställd

markbevakningsförteckning. Bevakningsuppgifterna fördelas mellan militära

förband och civilförsvaret enligt särskilda regler. Vid andra bevakningsföremål

än dem som upptagas i markbevakningsförteckningen kan

tillfällig bevakning anordnas. Bevakning förekommer även vid s. k. särskilt

civilförsvar, främst verkskydd (jfr 57 § civilförsvarslagen).

Rekryteringen av ordnings- och bevakningstjänstens personal sker dels

bland polismän, dels bland värnpliktiga som anvisas av militära myndigheter

och dels bland övriga civilförsvarspliktiga. Polismännen äro huvudsak
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. 1Maj:ts proposition nr 201.

ligen hänförda till ordningstjänsten. De skola dock tjänstgöra vid polisväsendet

i den mån de ej tagas i anspråk av civilförsvaret och även under

tjänstgöring i civilförsvaret bibehålla de särskilda åligganden som de ha i

egenskap av polismän. De värnpliktiga, vilka erhålla uppskov med inställelse

till värnpliktstjänstgöring och tagas i anspråk såsom civilförsvarspliktiga,

äro alla hänförda till bevakningstjänsten — där de dock utgöra mindre än

hälften — och de övriga civilförsvarspliktiga till tjänstegrenens båda delar.

Ehuru avsikten är att personal skall uttagas särskilt för ordningstjänst

och särskilt för bevakningstjänst, torde det i många fall bli nödvändigt att

använda ordningshållningspersonal för tillfälliga bevakningsuppgifter och

omvänt. De båda delarna av tjänstegrenen ordnings- och bevakningstjänst

äro sålunda ej strängt åtskilda.

I detta sammanhang må även påpekas den nära samordning som i övrigt

avses skola upprätthållas mellan civilförsvaret och polisväsendet. Enligt

12 § civilförsvarskungörelsen äger civilförsvar schef, även om han icke tilllika

är polischef, under civilförsvarsberedskap förordna att polismän inom

civilförsvarsområdet skola avdelas för att fullgöra med civilförsvaret sammanhängande

uppgift. Med hänsyn till denna möjlighet äger civilförsvarschef

under högsta civilförsvarsberedskap meddela föreskrift beträffande den

beredskap som skall upprätthållas inom polisväsendet.

All personal inom ordnings- och bevakningstjänsten åtnjuter under civilförsvarsberedskap

polismans skydd och befogenhet (87 a § civilförsvarskungörelsen).

Ställningen i krig för civilförsvarets ordnings- och bevakningspersonal enligt

nuvarande ordning.

Frågan hur civilförsvarets ordnings- och bevakningspersonal skall förhålla

sig gentemot fientlig krigsmakt är ej reglerad i gällande författningar

utom såvitt angår den del av personalen som tillhör polisväsendet. Beträffande

polisväsendets befattningshavare finnas bestämmelser i lagen den 17

december 1943 (nr 881) om polisens ställning i krig (prop. 1943: 347, första

lagutskottets uti. 1943: 52). Det har ansetts självfallet att under krig polisen

måste kunna utnyttjas så effektivt som möjligt, även om den härigenom

komme att erhålla uppgifter som icke äro av rent polisiär natur. 1943 års lag

har tillkommit bl. a. för att undanröja den tvekan som kunde råda, vilka

medel polisen finge använda mot uniformerade fiender. Enligt 1 § i lagen är

envar befattningshavare vid polisväsendet (polisman) skyldig att under

krig deltaga i rikets försvar i den omfattning Konungen föreskriver. Polisman,

som i enlighet med därom meddelade bestämmelser skall deltaga i rikets

försvar, tillhör enligt 2 § under krig krigsmakten. Vad sålunda föreskrivits

skall, enligt 4 § i lagen, såvitt Konungen därom förordnar, under

krig äga motsvarande tillämpning med avseende å den som enligt 18 § lagen

om polisväsendet i riket förordnats att utöva för bevakning av viss egendom

erforderlig polisverksamhet. Den sistnämnda föreskriften har motiverats

med att, i den mån bevakningen har avseende å viktiga anläggningar, t. ex.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

7

1 aranar, kraftverk eller fabriker, vakten i fråga i själva verket har att under

krig fullgöra försvarsuppgifter av militär natur (prop. 1943: 347 s. 12).

bestämmelserna i 1943 års lag kompletteras av stadgandena i 26 kap.

21 § och 27 kap. 14 § strafflagen om innebörden i straffrättsligt hänseende

av begreppet krigsman. I det senare lagrummet stadgas bl. a. att vad som

sägs om krigsman skall, då riket är i krig, äga motsvarande tillämpning å

polisman vilken, utan att vara tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten, är

skyldig att deltaga i rikets försvar ävensom å den som har att fullgöra för

bevakning av viss egendom erforderlig polisverksamhet och därvid enligt

Konungens förordnande tillhör krigsmakten.

Tillämpningsföreskrifter till 1943 års lag om polisens ställning i krig ha

upptagits i en av Kungl. Maj :t den 3 mars 1944 (nr 82) utfärdad kungörelse.

Där stadgas, att envar polisman är skyldig att i enlighet med vad i kungörelsen

sägs deltaga i rikets försvar. Länsstyrelsen äger dock på ansökan

meddela polisman, vilken på grund av sjukdom eller svag hälsa måste anses

oförmögen att deltaga i stridshandling, befrielse från den sålunda stadgade

skyldigheten (1 §). Bland bestämmelserna i kungörelsen må vidare nämnas

att det åligger envar uniformerad polisman att — såväl av egen drift som

efter överordnad polismans order — bekämpa och tillfångataga enstaka

fientliga soldater och fientliga mindre avdelningar (3 §). Polisman kan även

i vissa fall ställas under militärt befäl för utövande av stridshandlingar

<4 §). Polisman som deltager i stridshandling är skyldig att iakttaga krigets

lagar och bruk (5 §). I kungörelsen har tillika meddelats förordnande om

tillämpning av 2 § i 1943 års lag å sådan personal, som enligt 18 § lagen om

polisväsendet i riket förordnats att bevaka för försvaret eller folkförsörjningen

betydelsefulla anläggningar, såsom kommunikationsanläggningar,

hamnar, kraftverk, industrier och förråd (11 § i kungörelsen).

Beträffande ställningen i förhållande till fientlig krigsmakt för den i civilförsvarets

ordnings- och bevakningstjänst ingående personal som ej tillhör

polisväsendet finnas som förut anmärkts ej några författningsbestämmelser.

Viss belysning av frågan kan erhållas i ett antal internationella överenskommelser

rörande den folkrättsliga ställningen för en stats väpnade förband

och vissa andra grupper av medborgare. Bland dessa internationella

överenskommelser märkes särskilt konventionen den 18 oktober 1907 om

lantkrigets lagar och bruk (fjärde Haagkonventionen) med det därvid fogade

sReglementet rörande lagar och bruk i lantkriget» (lantkrigsreglementet).

Denna konvention har ratificerats av Sverige i förhållande till ett stort antal

nationer. Av lantkrigsreglementet äro i detta sammanhang art. 1—3 av betydelse.

Dessa artiklar ha följande lydelse:

Art. 1. Krigets lagar, rättigheter och skyldigheter ha tillämpning icke blott

å hären, men även å milistrupper och avdelningar av frivilliga under förutsättning

att dessa trupper och avdelningar uppfylla följande villkor:

1) alt de stå under befäl av eu person, som är ansvarig för sina underordnade;
2)

att de bära ett bestämt och på avstånd igenkännligt utmärkande tecken

:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. 31aj:ts proposition nr 201.

3) att de bära sina vapen öppet; samt

4) att de vid sina operationer iakttaga krigets lagar och bruk.

I de länder, där milistrupper och avdelningar av frivilliga utgöra armén

eller del därav, inbegripas de under benämningen armé.

Art. 2. Befolkningen i ett icke besatt område, vilken vid fiendens annalkande

självmant griper till vapen för att bekämpa de inx-yckande trupperna

men icke hunnit organisera sig i enlighet med bestämmelserna i art. 1, skall

betraktas som krigförande, om den bär sina vapen öppet samt iakttager krigets

lagar och bruk.

Art. 3. De krigförande parternas stridskrafter kunna utgöras av stridande

och icke stridande. Såväl de förra som de senare ha, om de tillfångatagas av

fienden, rätt till behandling som krigsfångar.

De nu nämnda principerna ha jämväl lagts till grund för bestämmandet

av de kategorier å vilka konventionen i Geneve den 27 juli 1929 angående

krigsfångars behandling är tillämplig.

Vid en diplomatkonferens i Geneve i augusti 1949 ha framlagts förslag till

vissa konventioner, bl. a. en konvention angående behandlingen av krigsfångar.

I denna ännu icke av Sverige ratificerade konvention föreskrives i

art. 4 A) följande:

Krigsfångar i denna konventions mening äro personer, vilka tillhöra en av

följande kategorier och som fallit i fiendens våld:

1) medlemmar av parts i konflikten stridskrafter ävensom medlemmar

av milistrupper och frivilligkårer, vilka ingå i stridskrafterna;

2) medlemmar av andra milistrupper och frivilligkårer, inbegripet medlemmar

av en organiserad motståndsrörelse, vilka lyda under part i konflikten

och vilka äro verksamma utanför eller inom eget territorium, även om

detta territorium är ockuperat, under förutsättning att milistrupperna eller

frivilligkårerna, inbegripet den organiserade motståndsrörelsen, uppfylla följande

villkor:

a) att de stå under befäl av person, som är ansvarig för sina underordnade;
b)

att de bära ett bestämt och på avstånd igenkännbart utmärkande

tecken;

c) att de bära sina vapen öppet;

d) att de i sin verksamhet iakttaga krigets lagar och bruk;

3) medlemmar av regelrätta militära förband, vilka förklara sig lyda under

en regering eller en myndighet, som icke erkännes av den makt, i vars

våld de fallit;

4) personer, som åtfölja stridskrafterna utan att direkt tillhöra dem, såsom

civila medlemmar av besättningen på militärt luftfartyg, krigskorrespondenter,

leverantörer, medlemmar av arbetsenheter eller personal, som

sörjer för militärernas välbefinnande, under förutsättning att de erhållit bemyndigande

av de stridskrafter, som de åtfölja, vilka för detta ändamål skola

förse dem med identitetskort i överensstämmelse med visst formulär;

5) medlemmar av besättningen, inbegripet befälhavare, lotsar och elever.

på handelsfartyg samt av besättningen på civila luftfartyg, tillhörande part

i konflikten, vilka icke jämlikt andra bestämmelser i den internationella rätten

åtnjuta gynnsammare behandling;

6) befolkningen i ett icke besatt område, som vid fiendens annalkande

självmant griper till vapen för att göra motstånd mot de inryckande trupperna

utan att ha haft tid att bilda regelrätta militära förband, under förutsättning

att den bär sina vapen öppet och iakttager krigets lagar och bruk.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

9

Till ytterligare belysning av frågan om civilförsvarspersonalens ställning i

krig skall här något beröras förhållandena i vissa andra europeiska länder.

I Belgien saknas en enhetlig organisation för fullgörande av de skiftande

uppgifter som tillkomma det svenska civilförsvaret. »La Sécurité Civile» är

en under inrikesministeriet sorterande organisation, ställd under befäl av

generalfältläkaren, med huvudsaklig uppgift att vidtaga åtgärder till befolkningens

skydd vid luftangrepp och vid atomkrigföring eller bakteriologisk

krigföring. Ordningshållningsuppgifter tilldelas detta organ blott i fall av

panik och plundringsförsök i samband med fientlig förstörelse. I folkrättsligt

hänseende anses organisationen fristående från krigsmakten, och den

anses kunna fortsätta sin verksamhet så länge fientligheter förekomma. Den

torde likna organisationen »Protection Aérienne Passive», vilken under andra

världskriget fullföljde sin verksamhet även under den tyska ockupationen.

1 Schweiz torde med begreppet civilförsvar förstås alla åtgärder till landets

försvar i vidaste bemärkelse, som gå utöver de egentliga militära uppgifterna,

varvid i första hand avses skydd åt civilbefolkningen. Det schweiziska

civilförsvaret har icke tilldelats uppgifter av militär eller kvasimilitär

natur.

Det brittiska civilförsvaret har erhållit uppgifter liknande dem som tilldelats

det belgiska civilförsvaret. Ordningshållnings- och bevakningsuppgifter

omhänderhades under andra världskriget av den reguljära polisen, förstärkt

med reservpolis och det s. k. Home Guard, vilken senare organisation

dock numera upplösts. Home Guards uppgifter torde ungefär ha motsvarat

det svenska hemvärnets. Aktiva försvarsuppgifter omhänderhades av militära

förband jämte Home Guard. I samband med diskussionerna rörande en

förestående omorganisation av det brittiska civilförsvaret ha framhållits

nackdelarna av att civilförsvarspolisen icke kunde uttagas till bevakningsoch

försvarsuppgifter. Det torde emellertid ej vara avsett att frångå det nuvarande

systemet.

Framställning av civilförsvarsstyrelsen.

I skrivelse till Konungen den 31 juli 1948 upptog civilförsvarsstyrelsen

frågan om ställningen i krig för personalen inom civilförsvarets ordningsoch

bevakningstjänst. I skrivelsen framhölls att det vore avsikten att denna

personal skulle samarbeta med och i vissa hänseenden mycket nära anknyta

till polis och militär. Frånvaron av bestämmelser rörande de befogenheter

civilförsvarets personal i folkrättsligt hänseende ägde, när reguljära fientliga

förband uppträdde, hade med hänsyn till det nämnda sambandet mellan

ordningshållnings- och bevakningspersonalen å ena samt polis och militär

å andra sidan redan före landstormspolisens inlemmande i civilförsvaret

föranlett viss osäkerhet angående civilförsvarspersonalens befogenheter.

Efter omorganisationen vore osäkerheten ännu större. Enligt styrelsens mening

borde frågan lösas genom uttryckliga bestämmelser. Två huvudalternativ

syntes härvid komma i fråga, nämligen att antingen likställa all personal

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. \Maj:ts proposition nr 201.

som hade polisiära uppgifter inom civilförsvaret med polisen (alt. 1) eller

att utan inskränkning föreskriva att personalen icke hade rätt att ingripa

mot uniformerade fientliga soldater och förband (alt. 2). Även några andra

lösningar vore tänkbara, nändigen att likställa allenast bevakningspersonalen

med polisen (alt. 3) samt slutligen att i detta avseende inskränka sig till

den militärt utrustade och beväpnade landstormspolisen (motsvarande) (alt.

4). Rörande de skilda alternativen anförde styrelsen närmare följande.

Alt. 1 och 2. Styrelsen underströk att civilförsvarets verksamhet för

ordningshållning och bevakning i grunden vore en polisuppgift. Personalen

kunde därför med fog betraktas såsom ett slags reservpolis för krigs- och

beredskapsförhållanden, ehuru den organisatoriskt vore knuten till civilförsvaret.

Även polispersonal inginge i tjänstegrenen. Det kunde med säkerhet

förutsättas att stark sammanblandning av de skilda personalkategorierna

komme att ske under ett krig. Styrelsen erinrade om att det i samband

med omorganisationen år 1948 ifrågasatts att personalen direkt skulle knytas

till polisen, ehuru denna tanke av vissa skäl avvisats (se prop. 1948: 81

s. 75—76). Därjämte erinrade styrelsen om de synpunkter som legat till

grund för 1943 års lag om polisens ställning i krig och uttalade att dessa

synpunkter med hänsyn till sambandet mellan polisen och civilförsvarets

ordnings- och bevakningstjänst i stort sett syntes kunna göras gällande även

beträffande personalen i nämnda tjänstegren.

Styrelsen anförde vidare i fråga om de båda alternativen:

Mot alt. 1 kan möjligen invändas att civilförsvaret i sin helhet löper risk

att framstå såsom en halvmilitär organisation. Detta skulle kunna medföra,

att en mindre nogräknad fiende vid invasion toge exempelvis brandtjänstens

och den tekniska tjänstens personal till fånga och bortförde den från orten.

Enligt styrelsens mening bör sådan följdverkan kunna undvikas genom att

befogenheterna och åliggandena att ingripa mot uniformerade fiender uttryckligen

knytas till vederbörandes polisiära verksamhet, vilken enligt gällande

ordning är avsedd att markeras genom polisemblem.

Måhända kan såsom skäl mot att giva all personal inom tjänstegrenen de

vidsträcktare befogenheterna jämväl anföras, att en stor del av personalen

enligt gällande planer icke skall utrustas med skjutvapen. Detta gäller framför

allt allmänna civilförsvarets ordningshållningspersonal, frånsett befälet.

Det torde nämligen kunna anses tämligen likgiltigt, om personalen har rätt

att ingripa mot uniformerade fiender eller icke, därest den saknar effektiva

vapen. Frågan om beväpningen sammanhänger emellertid endast med frågan

om tillgången på skjutvapen samt möjligheterna att utbilda personalen

i skötsel och handhavande av sådana vapen. I allmänna anvisningar till ledning

för upprättande av organisationsplan för civilförsvarsområde (Al) har

styrelsen angivit, att personal inom ordningshållningsgrupp där så finnes påkallat

må användas jämväl för bevakning. I samma anvisningar finnes angivet

att bevakningspersonal skall utrustas med gevär.

Därest alt. 2 skulle vinna tillämpning, bli personalens möjligheter att ingripa

avsevärt beskurna. Motståndsviljan måste i sådant fall komma att försvagas,

särskilt hos bevakningspersonalen, vars tjänstgöring är sådan, att

det ofta kan vara svårt att omedelbart bedöma, huruvida motståndaren är

uniformerad. Även snabbheten i ingripandena torde bli lidande.

En följd av alt. 2 med därav sammanhägande försvagning av skyddet är,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kiingl. 1Maj:ts proposition nr 201.

att en icke avsedd principiell skillnad kommer att uppstå mellan militär bevakning

av civila anläggningar, å ena, samt landstormspolisbevakning (motsvarande)

av dylika anläggningar, å andra sidan. Hittills har valet mellan

landstormspolisbevakning och militär bevakning skett med utgångspunkt

från tillgången på personal i orten. Därest lämpligt polisbefäl samt tillräcklig

personal i övrigt funnits i närheten av ett bevakningsföremål, har bevakningen

anförtrotts åt landstormspolis, i annat fall ha militära markbevakningsförband

fått bevakningen om hand. Skulle alt. 2 tillämpas och landstormspolisen

sålunda berövas sina befogenheter att ingripa mot uniformerade

fiender, måste följden bli, att den bevakning, som enligt nu gällande

planer skall ombesörjas av landstormspolis (motsvarande), i stor utsträckning

får anförtros åt militära förband. En sådan utveckling skulle gå rakt

emot de nuvarande strävandena att i största möjliga utsträckning avlasta

de militära myndigheterna från bevakningen av civila anläggningar.

Sammanfattningsvis framhöll styrelsen att skälen för att giva hela ifrågavarande

personalkategori samma befogenheter som polisen enligt styrelsens

mening väsentligt övervägde skälen mot en sådan anordning.

Alt. 3 o c h 4. Styrelsen påpekade beträffande dessa båda alternativ att

allmänna civilförsvarets bevakningspersonal avsåges skola vara beväpnad.

Detsamma gällde den del av företagens egen i A''erkskydden ingående bevakningspersonal,

som kunde anförtros skjutvapen. Valdes alt. 3 skulle sålunda

huvuddelen av den personal, som hade större faktiska möjligheter att ingripa

mot fientliga soldater, få den önskade ställningen i folkrättsligt hänseende.

För alt. 4 talade den omständigheten, att landstormspolisen (motsvarande)

vore den enda personalkategori, som vore avsedd att bära militär

uniform. Denna omständighet behövde dock icke i och för sig anses avgörande,

enär även övrig bevakningspersonal vore avsedd att bära tydligt kännemärke.

Med hänsyn därtill och till den större effektiviteten hos alt. 3 ansåge

styrelsen att detta alternativ vore att föredraga framför alt. 4. Alt. 3

måste dock betraktas såsom mindre tillfredsställande än alt. 1, icke minst

med hänsyn till att alt. 1 vore så mycket lättfattligare för en fiende.

Styrelsen hemställde i sin framställning, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta

därom, att all personal inom civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst

gåves sådan ställning, att den kunde ingripa mot uniformerade fiender,

eller att sådan ställning i vart fall bereddes civilförsvarets bevakningspersonal.

över civilförsvarsstyrelsens ifrågavarande framställning avgåvos efter remiss

yttranden av vissa myndigheter och sammanslutningar. I yttrandena

lramkommo inga väsentliga erinringar mot framställningen, och flertalet remissinstanser

anslöto sig till det av civilförsvarsstyrelsen förordade alt. I.

Det underströks dock på flera håll att en nödvändig förutsättning för genomförande

av detta alternativ vore att ordnings- och bevakningspersonalen

erhölle kännemärken som tydligt skilde den från annan civilförsvarspersonal.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:is proposition nr 201.

Justitiedepartementets promemoria.

På grundval av civilförsvarsstyrelsens framställning och de däröver avgivna

yttrandena har sedermera inom justitiedepartementet upprättats en promemoria

med förslag till bestämmelser angående ställningen i krig för personal

tillhörande civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst.

I promemorian har till en början uttalats att det torde stå klart att den

ifrågavarande personalen, bortsett från den kategori därav som tillhörde polisväsendet,

saknade befogenhet och skyldighet att under krig deltaga i militära

stridshandlingar. Detta måste emellertid anses mindre tillfredsställande.

Hemortsbekämpning inginge såsom ett viktigt led i den moderna

krigföringen, och stridshandlingar måste därför av försvaret ofta tillgripas

bakom den egentliga krigsskådeplatsen, t. ex. mot fientliga soldater som

luftlandsatts för att utöva sabotage mot krigsviktiga anläggningar. Starka

skäl talade för att den ifrågavarande, civilförsvaret tillhörande personalen

under krig finge en ställning överensstämmande med den som tillkomme polisväsendets

befattningshavare, vilka under krig skulle bibehålla sina vanliga

funktioner men kunna tagas i anspråk för militära stridshandlingar vid

kritiska tillfällen.

Beträffande de av civilförsvarsstyrelsen ifrågasatta alternativen har i promemorian

uttalats den uppfattningen att man ej borde göra skillnad mellan

olika grupper av civilförsvarets personal för ordnings- och bevakningstjänst.

Visserligen kunde det ifrågasättas huruvida ordningshållningsuppgifterna

borde kombineras med skyldighet att ingripa mot uniformerade fiender.

Emellertid hade ordningshållningen mycket nära samband med bevakningstjänsten,

och man finge räkna med att det icke vore möjligt att hålla dem

åtskilda så att alltid särskild personal avdelades för de olika uppgifterna. En

enhetlig regel borde gälla för all till civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst

hörande personal.

I enlighet härmed har i promemorian föreslagits att denna personal skulle

erhålla befogenhet och skyldighet att i anslutning till fullgörande av tjänstegrenen

åvilande uppgifter ingripa mot fientliga soldater. Detta innebure

ett avsteg från den i 1 § civilförsvarslagen uttalade grundsatsen att civilförsvaret

hade till uppgift att ulöva sådan verksamhet för rikets försvar

som icke åvilade krigsmakten. En bestämmelse borde därför införas i denna

paragraf av innebörd att Konungen ägde bestämma att personal tillhörande

viss tjänstegren skulle, då riket vore i krig, vara skyldig att under

särskilda förhållanden, i anslutning till tjänstegrenen åliggande uppgifter,

utöva jämväl sådan verksamhet för rikets försvar som eljest åvilade krigsmakten.

Därjämte borde stadgas att sådan personal under krig tillhörde

krigsmakten. Förordnande om tillämpning av det sagda å tjänstegrenen

ordnings- och bevakningstjänst kunde meddelas i civilförsvarskungörelsen.

I promemorian har därjämte upptagits frågan om den berörda tjänstegrenspersonalens

ställning i straffrättsligt hänseende under krig. I detta

hänseende har föreslagits, att 27 kap. 14 § strafflagen kompletterades med

föreskrift om att vad som stadgades om krigsman skulle under krig äga

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. ålaj. ts proposition nr 201.

13

motsvarande tillämpning å den som tillhörde sådan tjänstegren inom civilförsvaret,

vars personal jämlikt Konungens förordnande vore skyldig att

under särskilda förhållanden utöva verksamhet som åvilade krigsmakten.

Genom lagändringar av denna innebörd komme, framhålles i promemorian,

varje tvekan om ordnings- och bevakningspersonalens befogenhet i

folkrättsligt hänseende att använda vapen mot uniformerade fiender att undanröjas.

Givetvis vore persohalen förpliktad att vid stridshandlingar iakttaga

krigets lagar och bruk. Såsom understrukits i ett flertal av de över

civilförsvarsstyrelsens framställning avgivna remissyttrandena vore det av

vikt att personalens i förhållande till övrig civilförsvarspersonal avvikande

ställning tydligt utmärktes genom uniformering och kännetecken i övrigt.

Denna fråga komme att ägnas särskild uppmärksamhet och syntes kunna

få en tillfredsställande lösning. Självfallet måste även vid uttagande av personalen

iakttagas att den uppfyllde de anspråk som borde ställas med avseende

å kroppskonstitution m. m.

Slutligen har i promemorian understrukits att det förhållandet att ordnings-

och bevakningspersonalen under krig ansåges tillhöra krigsmakten

ej innebure att den lösgjordes från sitt organisatoriska samband med civilförsvaret.

Dess uppgifter bleve i likhet med vad fallet vore i fråga om polisväsendets

befattningshavare även under krig av övervägande civil karaktär.

Det nära sambandet med polisväsendet komme till uttryck bl. a. däri att såsom

chef för tjänstegrenen i regel komme att fungera polischef eller annat

högre polisbefäl. I överensstämmelse med vad som gällde beträffande polisen

syntes emellertid möjlighet böra beredas att vid särskilt kritiska tillfällen

ställa civilförsvarets ordnings- och bevakningspersonal under militärt

befäl. Även skyldighet att tjänstgöra utom det egna civilförsvarsområdet

kunde ifrågakomma (jfr 8 § civilförsvarslagen och 20 § civilförsvarskungörelsen).

Närmare bestämmelser därom liksom rörande personalens

ställning i övrigt, då stridshandlingar förekomme, kunde utfärdas i administrativ

ordning.

Vid promemorian funnos fogade förslag till lag om ändrad lydelse av

1 § civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536) samt till lag om ändrad lydelse

av 27 kap. 14 § strafflagen.

Yttranden över promemorian.

över promemorian med därvid fogade lagförslag ha efter remiss yttranden

avgivits av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre

Norrland, chefen för försvarsstaben, civilförsvarsstyrelsen, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Kronobergs och Malmöhus län samt statspolisintendenten.

Överståthållarämbetet har tillika överlämnat en av assessorn S.

Widmark under tjänstgöring vid ämbetets civilförsvarsbyrå upprättad, av

civilförsvarschcfen i Stockholms civilförsvarsområde såsom eget yttrande

åberopad promemoria. Vid det av länsstyrelsen i Kronobergs län avgivna utlåtandet

ha fogats yttranden av landsfogden i länet och civilförsvarschcfen

i Markaryds civilförsvarsområde. Länsstyrelsen i Malmöhus län, i vars ut
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 201.

låtande landsfogden i samma län förklarat sig instämma, har bifogat yttranden

av polismästaren i Malmö och civilförsvarschefen i Malmö civilförsvarsområde.

I yttrandena har genomgående uttalats anslutning till tanken att ordnings-

och bevakningspersonalen måste ha befogenhet och skyldighet att

under krig ingripa mot fientliga stridskrafter.

Civilf örsvarsstyrelsen har i sitt yttrande understrukit nödvändigheten

av att den civilförsvarspersonal, som skall ombesörja ordnings- och bevakningsuppgifter

av ifrågavarande slag, erhåller en sådan folkrättslig

ställning att den kan ingripa med vapen mot en uniformerad fiende. Emellertid

har styrelsen förklarat sig hysa betänkligheter mot att lagstiftningen

finge sådan form att personalen skulle tillhöra krigsmakten. Styrelsen

har därför ifrågasatt om icke syftet med den föreslagna lagstiftningen

kunde uppnås utan att civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänstpersonal

hänfördes till krigsmakten. I detta sammanhang har styrelsen påpekat,

att frågorna om ansvaret för upprätthållande av ordning och säkerhet

under krig och ombesörjande av bevakning för närvarande vore föremål

för utredning inom styrelsen. Det hade ansetts att betydande olägenheter

kunde bli förknippade med att två organ — civilförsvaret och polisväsendet

— skulle ansvara för ordning och säkerhet under krig, i all synnerhet

som gränsdragningen mellan de båda organens uppgifter måste bli

oklar. Vidare kunde det anses vara fördelaktigt att civilförsvaret finge

karaktär av en rent humanitär organisation. Detta bleve icke fallet så

länge civilförsvaret hade beväpnade och stridande personalkategorier. Om

en lagstiftning för att reglera ordnings- och bevakningstjän,stpersonalens

folkrättsliga ställning av tekniska skäl gåves den innebörden att personalen

skulle tillhöra krigsmakten, kunde allvarliga risker uppkomma för

att all civilförsvarspersonal som fölle i fiendens händer finge likartad behandling.

Det syntes vara av betydelse att civilförsvarets organisation vore

sådan att de folkrättsliga reglerna icke kunde tagas till intäkt för åtgärder,

som skulle kunna medföra menliga följder för dem i civilförsvaret

som fullgjorde en utpräglat civil och humanitär verksamhet. Det finge

icke inträffa att all civilförsvarspersonal som råkade i fiendens händer

bleve behandlad som krigsmän och t. ex. toges till fånga. Givetvis finge

det icke heller ske att personalen behandlades såsom franktirörer. Så länge

civilförsvaret bibehölle sina nuvarande uppgifter på förevarande område,

vore det emellertid angeläget att den folkrättsliga ställningen för civilförförsvarets

ordnings- och bevakningstjänstpersonal bleve reglerad i överensstämmelse

med vad styrelsen tidigare angivit.

Överståthållarämbetet har uttalat att förslagets genomförande komme

att medföra vissa konsekvenser, ,som i och för sig kunde synas mindre

tilltalande men som dock icke kunde tillmätas den betydelsen att de borde

anses utgöra hinder för frågans lösande i enlighet med förslaget. I första

hand har ämbetet därvid, i likhet med civilförsvarsstyrelsen, pekat på den

föreslagna anordningen att ordnings- och bevakningstjänstens personal vid

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

krig skulle anses tillhöra krigsmakten, något som enligt ämbetets mening

måhända skulle kunna inverka menligt på civilförsvarets verksamhet i

övrigt. Ämbetet har även fäst uppmärksamheten på det förhållandet att

de föreslagna bestämmelserna innebure att icke värnpliktiga personer med

stöd av civilförsvarslagen skulle kunna åläggas stridsuppgifter. Även om

detta icke behövde utgöra ett hinder med hänsyn till de förhållandevis

begränsade uppgifter det här vore fråga om, måste dock under alla förhållanden

vid personalens uttagning stor hänsyn tagas härtill. Möjligen

skulle kunna övervägas en bestämmelse motsvarande 1 § i tillämpningskungörelsen

till 1943 års lag om polisens ställning i krig, som öppnade

möjlighet att under vissa förutsättningar medgiva befrielse från militära

uppgifter. En sådan bestämmelse skulle måhända få den största betydelsen

beträffande den redan inskrivna personalen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har för sin del anfört att farhågorna för

att ordnings- och bevakningspersonalen av åldersskäl eller andra anledningar

icke skulle vara skickad att fullgöra rent militära försvarsuppgifter

ej borde överdrivas. Denna personal uttoges ur i stort sett samma åldersklasser

som de ur vilka hemvärnet rekryterades, och vid omsorgsfull

uttagning borde man kunde få lämpliga personer ej blott för det allmänna

civilförsvaret utan även för verkskyddets bevakningsuppgifter. Åtminstone

inom Malmöhus län syntes företagsledarna alltmera ha insett nödvändigheten

av att bevakningspersonalen vore av fullgod kvalitet. Länsstyrelsen

har även påpekat att civilförsvarschefen, därest han icke tillika vore polischef,

icke komme att ha stridande befogenheter. Det kunde enligt länsstyrelsens

mening te sig egendomligt för en fiende att högste chefen för en

uniformerad och stridande personalgrupp icke själv bure uniform eller

kunde utöva sagda befogenheter. Någon större praktisk betydelse syntes

förhållandet emellertid ej ha, då civilförsvarschefen knappast kunde tänkas

komma att personligen utöva den omedelbara ledningen av denna

tjänstegren.

I flera yttranden har mycket starkt betonats nödvändigheten av att den

ifrågavarande ordnings- och bevakningspersonalen erhåller kännemärken

som tydligt skilja den från civilförsvarspersonal utan militära stridsuppgifter.

Det har i detta hänseende ej ansetts till fyllest med emblem eller andra

tjänstetecken, utan fullständig uniformering har ansetts ofrånkomlig. I de

yttranden som närmare behandlat uniformsfrågan ha olika förslag framkommit.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har i likhet med landsfogden i samma

län ansett att övervägande skäl talade för en uniformering enligt polismodell.

I den av civilförsvarschefen i Stockholms civilförsvarsområde åberopade

promemorian, vilken jämväl åberopats av överståthållarämbetet, har emellertid,

med hänsyn till att bevakningstjänstens personal redan erhållit tillgång

till uniformer av armémodell, förordats att all personal inom ordnings- och

bevakningstjänsten försåges med arméuniformer. Samma ståndpunkt har

intagits av länsstyrelsen i Malmöhus län och polismästaren i Malmö.

Vad angår den närmare utformningen av de föreslagna lagändringarna

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

har hovrätten för Nedre Norrland framhållit, att uttrycket »under särskilda

förhållanden» vore obestämt och att i promemorian saknades förklaring till

vad därmed avsåges. Enligt hovrättens mening kunde orden utgå. Bestämmelsen

att de militära uppgifterna skulle ha anknytning till uppgifter som

eljest ålåge tjänstegrenen syntes tillräcklig för att förebygga att personalen

i fråga toges i anspråk för stridsverksamhet i större utsträckning än i promemorian

avsåges och som vore nödvändig för att säkerställa civilförsvarets

effektivitet.

Departementschefen.

Civilförsvaret har enligt 1 § civilförsvarslagen till uppgift att verka för

rikets försvar samt att utöva annan i samband därmed stående verksamhet.

För att organisationen skall kunna anpassas efter krigföringens utveckling

har i civilförsvarslagen en närmare bestämning av dess uppgifter icke skett

i annan mån än att det angivits att det skall vara fråga om verksamhet som

icke åvilar krigsmakten. Verksamheten skall således ej ha militär karaktär.

Stridshandlingar mot fientliga soldater skola principiellt ej ankomma på civilförsvaret.

Det kan emellertid ifrågasättas, om det icke under vissa omständigheter

är befogat att göra undantag från denna grundsats.

Inom civilförsvaret finns, som framgår av den lämnade redogörelsen, en

särskild tjänstegren, benämnd ordnings- och bevakningstjänst, för ordningshållning

bl. a. i allmänna skyddsrum (ordningstjänst) och för förhindrande

av spioneri och sabotage mot krigsviktiga anläggningar (bevakningstjänst).

För att de uppgifter som ankomma på denna tjänstegren skola kunna fullgöras

med erforderlig effektivitet bör dess personal tydligen äga ingripa

mot misstänkta och mot sådana som störa ordningen, vare sig dessa tillhöra

den egna befolkningen eller fienden och oavsett om de uppträda i uniform

eller ej. Givetvis kan det ej ifrågakomma att använda någon del av civilförsvarspersonalen

för stridsåtgärder mot större fientliga styrkor; härför

saknar den väsentligen såväl utbildning som beväpning, och det skulle, som

framgår av det sagda, vara alltför främmande för dess egentliga uppgift.

Däremot skulle den kunna tänkas göra en insats för oskadliggörande av enstaka

fientliga soldater, t. ex. sådana som landsättas från luften för att förstöra

någon krigsviktig anläggning. Ur ren effektivitetssynpunkt skulle det

tydligen vara högst otillfredsställande om den bevakande civilförsvarspersonalens

rätt att ingripa mot dylika sabotörer skulle vara beroende av om dessa

äro uniformerade eller ej. Man har att räkna med att i dylika situationer

svensk militär trupp ej finns inom räckhåll och att den civilförsvaret tillhörande

ordnings- och bevakningspersonalen utgör den enda styrka som

skulle kunna sättas in mot fienden. Emellertid är det otvivelaktigt så att personal,

som ej tillhör krigsmakten, enligt folkrätten är förhindrad att med

stridsåtgärder ingripa mot uniformerade fientliga soldater.

För att såvitt angår polispersonalen undanröja de svårigheter som följa

av denna begränsning i rätten för icke militär personal att ingripa mot uniformerade

fientliga soldater blev år 1943 polisens ställning i krig reglerad

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 201.

17

genom särskild lagstiftning. Enligt lagen den 17 december 1943 om polisens

ställning i krig är envar polisman skyldig att under krig deltaga i rikets

försvar i den omfattning Konungen föreskriver, och polisman, som i enlighet

med därom meddelade bestämmelser skall deltaga i rikets försvar, tillhör

under krig krigsmakten.

I promemorian har föreslagits, att man skall giva den personal som tillhör

civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst en ställning som överensstämmer

med den som sålunda tillkommer polisen. Personalen skall under krig

bibehålla sina civila uppgifter men skall därjämte kunna vid kritiska tillfällen

tagas i anspråk för försvarsåtgärder av militär natur. Den skall därvid

anses tillhöra krigsmakten.

För att jämställa polisen och den nu ifrågavarande civilförsvarspersonalen

på denna punkt tala tydligen starka skäl. Sålunda komma de båda personalgrupperna

att under civilförsvarsberedskap i stor utsträckning användas för

likartade uppgifter och ofta tjänstgöra tillsammans. De böra då också ha

samma möjligheter att ingripa i och för fullgörande av sina uppgifter.

Den i promemorian föreslagna lösningen har i huvudsak vunnit anslutning

i remissyttrandena. Civilförsvarsstyrelsen har dock ifrågasatt, om icke

syftet med den föreslagna lagstiftningen kunde uppnås utan att civilförsvarets

ordnings- och bevakningspersonal hänfördes till krigsmakten. I detta

sammanhang har styrelsen framfört tanken att civilförsvaret borde befrias

från uppgifter som förutsätta beväpnade och stridande personalkategorier.

Genom en sådan reform skulle civilförsvaret få karaktären av en rent

humanitär organisation, och man skulle utesluta risken för att icke stridande

civilförsvarspersonal av fienden behandlades såsom militär personal.

Även överståthållarämbetet har fäst uppmärksamheten på den oegentlighet

som ligger däri, att civilförsvarspersonal anses tillhöra krigsmakten.

Det har vidare påtalats att de förslagna bestämmelserna innebure att icke

värnpliktiga personer med stöd av civilförsvarslagen skulle kunna åläggas

stridsuppgifter.

Civilförsvarsorganisationen erhöll sin nuvarande utformning, enligt vilken

en särskild tjänstegren finnes för ordningshållning och bevakning, genom

statsmakternas beslut år 1948. Någon anledning torde icke föreligga att nu

upptaga frågan om en ändring häri. Om man alltså har att utgå från de bestående

organisatoriska förhållandena, torde det för ernående av ett sakligt

tillfredsställande iresultat icke vara möjligt att anvisa någon annan lösning

av den nu föreliggande särskilda frågan än den i promemorian föreslagna.

För avvärjande av angrepp från en fiende måste i det gemensamma och totala

försvarets intresse användas den personal som finnes tillgänglig och som

med hänsyn till beväpning m. in. kan användas för uppgiften. Man måste som

nämnts räkna med att i vissa situationer personal tillhörande civilförsvarets

ordnings- och bevakningstjänst kommer att vara den enda som är disponibel.

Den bör då också kunna användas för uppgiften. Det ankommer emellertid

på statsmakterna att tillse att denna personal erhåller den rättsliga ställning

alt den kan ingripa också mot fientliga uniformerade soldater utan att

2 Ilihang till riksdagens protokoll 195i. i samt. Nr 201.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

behöva riskera att bli behandlad som franktirörer. Detta kan icke ske på annat

sätt än genom en föreskrift att personalen i sådant läge, att ingripande

kan ifrågakomma, d. v. s. i krig, tillhör krigsmakten och genom att den

förses med uniform eller annat tillräckligt tydligt kännetecken. Givetvis

åligger det dessutom personalen att vid fullgörande av militära uppgifter

iakttaga krigets lagar och bruk.

Invändningen att den föreslagna lösningen innebär att icke värnpliktiga

personer därigenom skulle kunna åläggas stridsuppgifter torde icke i och

för sig kunna vara avgörande. Det må erinras att man redan, genom 1943

års lagstiftning, åstadkommit en motsvarande skyldighet för polispersonal

oavsett dennas värnpliktsförhållanden.

Det har, bl. a. av civilförsvarsstyrelsen i dess framställning från år 1948,

alternativt ifrågasatts att göra skillnad mellan olika grupper av personalen

inom ordnings- och bevakningstjänsten. Den personal som närmast kan behöva

användas för stridsuppgifter är den som tillhör bevakningstjänsten,

vilken har till uppgift att förhindra spioneri och sabotage mot krigsviktiga

anläggningar. Ordningshållningen är väl i allmänhet ej en sådan uppgift

som nödvändigtvis behöver kombineras med militära stridsuppgifter. Då

de båda uppgifterna inom tjänstegrenen emellertid ej kunna hållas strängt

åtskilda, skulle det medföra påtagliga olägenheter att här begränsa Sig till

viss del av tjänstegrenens personal. I överensstämmelse med vad i promemorian

föreslagits torde därför böra genomföras en enhetlig regel för all

till civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst hörande personal.

I promemorian har föreslagits att det föreliggande spörsmålet lagtekniskt

skulle lösas genom att såsom ett tredje stycke i 1 § civilförsvarslagen införa

ett stadgande av innehåll att Konungen äger bestämma att personal

tillhörande viss tjänstegren skall, då riket är i krig, vara skyldig att under

särskilda förhållanden, i anslutning till tjänstegrenen åliggande uppgifter,

utöva jämväl sådan verksamhet för rikets försvar som eljest åvilar krigsmakten.

Det förutsättes att förordnande om tillämpning av det sagda å

tjänstegrenen ordnings- och bevakningstjänst skall meddelas i civilförsvarskungörelsen.

Den, personal som ingår i dylik tjänstegren skall enligt förslaget

tillhöra krigsmakten. Förslaget upptager även en komplettering av

27 kap. 14 § strafflagen, varigenom sagda personal under krig i straffrättsligt

hänseende jämställes med krigsman. En lagstiftning av denna innebörd

torde böra genomföras.

Övriga spörsmål torde kunna lösas i administrativ ordning. Detta gäller

bl. a. frågan om uniformering. I flertalet yttranden har givits uttryck åt

den uppfattningen att det ej är till fyllest med emblem eller liknande kännetecken

-— vilket i och för sig skulle vara tillräckligt ur folkrättslig synpunkt

— utan att en fullständig uniformering av armé- eller polismodell

är påkallad. Det synes också mig som om en fullständig uniformering av

den berörda personalen bör genomföras så snart utrustningsläget medger

detta.

Det är självklart att, såsom jämväl understrukits i promemorian, vid ut
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

19

tagande av personal bör uppmärksammas att den uppfyller de anspråk

som måste ställas med avseende å kroppskonstitution m. m. Denna grundsats

har redan kommit till uttryck i stadgandet om civilförsvarsplikt i 11 §

civilförsvarslagen, i det civilförsvarsplikten innefattar skyldighet att fullgöra

sådan tjänstgöring i civilförsvaret som kroppskrafter och hälsotillstånd

medgiva. I den mån närmare bestämmelser härom finnas erforderliga

med hänsyn till ordnings- och bevakningspersonalens skyldighet att

i viss utsträckning deltaga i stridshandling kunna de meddelas i administrativ

ordning.

I samma ordning torde få meddelas bestämmelser om samordning vid

särskilda tillfällen med militära förband. Jag vill nämna att inom inrikesdepartementet

för närvarande pågår en översyn av de bestämmelser som

reglera polisens ställning i krig. Det är avsikten att i samband härmed

även upptaga frågan om närmare föreskrifter rörande uppgifterna för civilförsvarets

ordnings- och bevakningspersonal beträffande fientlig trupp.

Jag vill således förorda att i civilförsvarslagen och strafflagen genomföras

de ändringar som föreslagits i promemorian. Beträffande den närmare

utformningen av lagtexten har jag blott vidtagit en av hovrätten för

Nedre-Norrland föreslagen jämkning. Såsom hovrätten i sitt yttrande påpekat

torde bestämmelsen att de militära uppgifterna skola ha anknytning

till uppgifter, som eljest åligga tjänstegrenen, vara tillräcklig för att förebygga

att personalen tages i anspråk för militära stridshandlingar i större

utsträckning än som är nödvändig för att säkerställa den önskvärda effektiviteten

hos ordnings- och bevakningstjänsten.

De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1951.

I enlighet med vad sålunda anförts ha upprättats förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr

530J; samt

2) lag om ändrad lydelse av 27 kap. 14 § strafflagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Lars Nordvall.

1 Bilagan, vilken liär uteslutits, är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen

utom såtillvida att i lagförslaget under 1) vidtagits viss jämkning av redaktionell natur.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Utdrag av protokollet, hållet i Knngl. Maj.ts lagrad den 4 april

1951.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,

regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 3 april 1951 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 30 mars 1951, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § civilförsvarslagen den 15 juli 19ii (nr

536) samt

2) lag om ändrad lydelse av 27 kap. 14 § strafflagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av e. o. hovrättsassessorn P. G. Bergsten.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

21

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 6 april 1951.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Möller, Sköld, Quensel,

Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,

Nygren.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena, chefen

för försvarsdepartementet och t. f. chefen för inrikesdepartementet, statsrådet

Andersson, anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,

lagrådets den 4 april 1951 avgivna utlåtande över de till lagrådet

den 30 mars 1951 remitterade förslagen till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § civilförsvarslagen den 15 juli 19H (nr

536); samt

2) lag om ändrad lydelse av 27 kap. lå § strafflagen.

Med förmälan att förslagen av lagrådet lämnats utan erinran hemställer

föredraganden att förslagen, det under 1) anmärkta efter viss redaktionell

jämkning, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karl Gustaf Grönhagen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1951:232 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om tillfällig automobilskatt. s. 3 i texten
  2. 1LU 1951:27 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § civilförsvai’slagen den 15 juli 1944 s. 1 i texten