Sök i Ratio Lex

Angående ersättning i vissa fall i anledning av yrkessjukdom

1951-04-06 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1951:204, Angående ersättning i vissa fall i anledning av yrkessjukdom

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

1

Nr 204.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning

i vissa fall i anledning av yrkessjukdom; given

Stockholms slott den 6 april 1951.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, varom föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

«

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms

slott den 6 april 1951.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Möller, Sköld, Quensel,

Vodgt, Zetterberg, Nilsson, StrIng, Ericsson, Andersson, Lingman,

Nygren.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, uppkomna frågor om ersättning

i vissa fall i anledning av yrkessjukdom samt anför.

Lagbestämmelser.

Lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar utfärdades den 14 juni 1929

och trädde i kraft den 1 januari 1930. Enligt 1 § skall den, som jämlikt lagen

den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete är försäkrad för skada

till följd av sådant olycksfall — alltså även arbetare, som icke har svenskt

1—mai Bihany till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 204.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

medborgarskap — anses vara försäkrad jämväl för yrkessjukdom enligt i

lagen meddelade bestämmelser. Genom lagändring, som trädde i kraft den

1 januari 1931, erböll lagen tillämplighet å den genom stendamm framkallade

yrkessjukdomen silikos (stendammlunga). Genom lagändring, som trädde i

kraft den 1 juli 1950, utvidgades lagens tillämplighet till att gälla dammlunga,

framkallad genom inverkan av oorganiskt ämne. Jämlikt övergångsbestämmelserna

till nämnda lagändringar skola dessa icke äga tillämpning i

fråga om yrkessjukdom, som yppats före resp. dag för ikraftträdandet, och

ej heller beträffande yrkessjukdom, som yppats senare, därest arbetaren icke

efter resp. lagändrings ikraftträdande varit utsatt för inverkan av den art,

som framkallat sjukdomen.

Såsom förutsättning för ersättningsrätt för dammlunga gäller vidare,

att arbetaren inom tio år före dagen för sjukdomens yppande varit sysselsatt

med arbete i verksamhet, där fara föreligger för sjukdomen. Före den

1 januari 1937 förutsattes för ersättning verksamhet i dylikt arbete inom ett

år före yppandet. Sistnämnda bestämmelse skall fortfarande tillämpas,

därest ettårsperioden redan utlöpt den 1 januari 1937.

Framställningar om ersättning m. m,

1. Ersättning till Gerda Kristina Persson.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Den 23 juli 1938 avled Karl Robert Persson från Stråssa till följd av varhärd

(abscess) i vänstra lungan. Enligt läkarintyg hade stendammlunga varit

en bidragande orsak till hans död. Persson hade sedan 1910 varit anställd

vid Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds förvaltning i Stråssa. Till

1923 hade han haft gruvarbete men därefter i huvudsak tjänstgjort som

brandvakt och grovarbetare ovan jord fram till 1937, då han insjuknade.

Genom beslut den 6 september 1938 förklarade vederbörande försäkringsbolag

— med angivande att stendammlunga yppats hos Persson under år

1937 — att då Persson icke varit sysselsatt i farligt arbete efter år 1933

ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen icke kunde utgivas. Försäkringsrådet

fastställde detta beslut.

Föreliggande framställning jämte yttranden.

Riksförsäkringsanstalten bär med eget utlåtande överlämnat en av den avlidnes

änka Gerda Kristina Persson gjord framställning (skr. 1U 1950) om ersättning

av statsmedel i anledning av den yrkessjukdom hennes man

ådragit sig.

Anstalten har med stöd av ett av docent T. Bruce avgivet utlåtande ansett,

att Persson endast under åren 1910—1923 varit sysselsatt i silikosfarligt

arbete, d. v. s. före ikraftträdandet av bestämmelserna om ersättning vid

silikos. Anstalten finner därför yrkessjukdomsförsäkringslagen ej vara tilllämplig

i detta fall. Om lagen hade gällt, skulle Gerda Kristina Persson ha

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungi. Maj:is proposition nr 204.

tillerkänts en årlig livränta å 357 kronor 50 öre från dagen för dödsfallet-.

Härjämte skulle ha utgivits vissa tillägg, vilka för tiden fr. o. m. den 1 juli

1950 till det hon fyller 67 år skulle ha utgjort 30 % av livräntans belopp och

därefter 20 %.

Anstalten har inhämtat, att Gerda Kristina Persson, som är född 1887,

under åren 1948—1950 endast haft en mindre arbetsinkomst av klädsömnad

och under samtliga tre åren uppburit socialunderstöd.

Kiksförsäkringsanstalten tillstyrker, att Gerda Kristina Persson erhåller

livränta av statsmedel jämlikt grunderna för yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Livräntan anses skäligen böra utgå från 1950 års ingång.

Försähringsrådet bär instämt i riksförsäkringsanstaltens utlåtande.

2. Ersättning till Sven Svensson.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Sven Svensson, född 1882, var anställd vid aktiebolaget Gustavsbergs fabriker

från 1895 till augusti 1950.

Vid undersökning 1934 konstaterades stendammlunga hos Svensson. Av

en genom vederbörande försäkringsbolag verkställd utredning framgick, att

Svensson icke varit sysselsatt i farligt arbete efter 1910. Genom beslut 1944

förklarade bolaget, att ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen icke

kunde tillerkännas Svensson, enär han icke efter lagens ikraftträdande varit

i farligt arbete. Påföljande år anhöll Svensson hos Kungl. Maj:t om ersättning

av billighetsskäl i anledning av sjukdomen. Det upplystes härvid, att

han alltjämt var i stånd att genom arbete försörja sig samt att någon försörjningsplikt

icke åvilade honom. Sedan såväl riksförsäkringsanstalten som försäkringsrådet

och statskontoret avstyrkt ersättning, fann Kungl. Maj:t genom

beslut den 26 april 1946 Svenssons framställning för det dåvarande icke

föranleda någon åtgärd.

Föreliggande framställning jämte yttranden.

Svensson har (skr. 10/o 1950) — under framhållande att han icke f. n. kan

utföra något avlönat arbete — ånyo hos Kungl. Maj:t hemställt om ersättning.

Av riksförsäkringsanstaltens utredning i ärendet framgår, att Svensson på

grund av tilltagande besvär av lungsjukdomen år 1947 överflyttades till ett

lättare arbete, varvid avlöningen som tidigare utgjort 20 kronor 16 öre om

dagen nedgick till 17 kronor 68 öre. Den 14 augusti 1950 slutade han sin

anställning hos bolaget. Enligt läkarintyg i november samma år var han oförmögen

att vidare utföra kroppsarbete. Härtill bidrog såväl åldern som yrkessjukdomen,

men silikosen uppfattades som övervägande anledning till arbetsoförmågan.

Svensson, som är ogift, uppbär ålderspension men har i övrigt icke något

understöd. Enligt anstaltens mening bör ersättning av statsmedel icke komma

i fråga för tid före den 14 augusti 1950, då han upphörde med sitt arbete.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Eungl. Majds proposition nr 204.

Vad beträffar den ersättning, som fr. o. m. nämnda dag bort tillerkännas Svensson,

om yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig, anför anstalten

följande.

Anstalten, som för sin del ansett, att Svenssons yrkessjukdom yppats vid

läkarundersökning den 16 oktober 1934, bär med tillämpning av då gällande

ersättningsgrunder funnit, att Svensson bort tillerkännas livränta för sin

återstående livstid med belopp, motsvarande en invaliditetsgrad av 100 %.

Svenssons årliga arbetsförtjänst borde ha beräknats till 2 400 kronor. Vid sådant

förhållande skulle livräntan ha utgått med ett årligt belopp av 1 600 kronor,

motsvarande två tredjedelar av den årliga arbetsförtjänsten. Enligt därom

gällande bestämmelser skulle å livräntan ha utgått ersättningstillägg, vilket

med hänsyn till att Svensson fyllt sextiosju år skulle utgjort 20 % av livräntans

belopp.

Riksförsäkringsanstalten förordar, att Svensson tillerkännes ersättning av

statsmedel enligt nyssnämnda grunder.

Försäkringsrådet tillstyrker likaledes, att ersättning beviljas Svensson men

anser, att livräntan bör beräknas efter eu invaliditetsgrad ej överstigande 75 %.

Två ledamöter (försäkringsrådet Haynez och ledamoten Lindahl) uttala

särskilt — under åberopande av tidigare likartade fall (prop. 1944: 224 p. 2,

1947:47 p. 4 och 1950: 79 p. 4 och 5) — att ersättning av billighetsskäl bör

bestämmas på grundval av arbetsinkomsten året närmast före arbetsa,vbrottet

(ca 5 300 kronor) i stället för året närmast före yppandet 1934 (ca 2 400

kronor).

En ledamot (försäkringsrådet Lundberg) har icke funnit anledning frångå

riksförsäkringsanstaltens beräkningsgrund samt anför:

I fråga om silikossjuka personer kan deras sjukdom även efter yrkessjukdomsförsäkringslagens

ikraftträdande och före yppandet ha påverkats av det

farliga arbetet. Detta kan även gälla i fråga om tiden mellan yppandet och det

mer eller mindre långt därefter inträffade arbetsavbrottet. Likväl blir för den

årliga arbetsförtjänstens bestämmande tidpunkten för yppandet avgörande,

vilket i flertalet fall sannolikt länder vederbörande till förfång. Det synes mig

under sådana förhållanden icke vara riktigt, att i fall såsom det föreliggande,

då vederbörande icke sedan 1910 och således ej heller efter yrkessjukdomsförsäkringslagens

ikraftträdande varit i farligt arbete, nådevägen utgiva ersättning

efter vederbörandes inkomstförhållanden vid arbetsavbrottet och således,

såsom framgår av handlingarna, efter betydligt förmånligare grunder än

om yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig.

13. Ersättning till M. O. Vermij.

Föreliggande framställning m. m.

Nederländernas beskickning i Stockholm har (skr. 6/s 1950) gjort framställning

om ersättning i anledning av yrkessjukdom — berylliumförgiftning —

åt nederländske medborgaren M. O. Vermij.

Av utredningen i ärendet framgår bl. a. följande. Vermij, som är född

1914, arbetade 1941—1945 å Osrambolagets laboratorium i Berlin. Efter att

sedan ha tjänstgjort i ett elektriskt företag i Amsterdam sökte han själv

anställning vid aktiebolaget Osram-Elektraverken i Stockholm, där han arbe
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

tade under tiden mars—december 1947. Vermij har därefter från 1948 varit

anställd vid ett forskningsinstitut i Haag.

Rörande anställningen hos aktiebolaget Osram-Elektraverken bär bolaget

lämnat följande uppgifter. Vermij hade förklarat, att han sysslat med lysrörstillverkning

vid Osramfabriken i Berlin. På grund av hans arbete inom

detta område anställdes han av bolaget i Stockholm som kemist vid lysrörstillverkningen

med en månadslön av 800 kronor jämte dyrtidstillägg å 25,7 %.

Under sin tjänstgöring hos bolaget kom Vermij i beröring med zinkberylliumsilikat.

När lysrörs tillverkningen på grund av tillfällig råvarubrist nedlades

i december 1947 blev han uppsagd.

Frånsett anställningen i Stockholm har Vermij enligt utredningen varit i

kontakt med beryllium endast ett fåtal gånger 1943 under arbetet på fabriken

i Berlin.

Under 1949 började Vermij, som tidigare varit fullt frisk, förete tecken

på trötthet, andfåddhet och avmagring. I oktober samma år sökte han läkare,

varefter han under en månad i början av 1950 låg för observation på sjukhus

i Leyden. Härvid konstaterades sådana symtom, som föreligga vid fall

av berylliumförgiftning. Från den 25 februari 1950 har han varit arbetsoförraögen.

Medicinsk utredning samt yttranden.

Samtliga i Leyden tagna röntgenbilder av Vermij ha på anmaning av riksförsäkringsanstalten

granskats av docent G. Jönsson. Av beryllium förorsakade

skador ha enligt Jönsson tidigare icke observerats i Sverige. Han

anser dock, att förändringarna till alla delar överensstämma med dem, som

i litteraturen beskrivits vid vissa fall av berylliumförgiftning.

Utlåtanden ha vidare inhämtats av docenterna Å. Nyström och T. Bruce.

Nyström har anfört:

Expositionstiden för zinkberylliumsilikat är i detta fall relativt kort, omfattande

tiden mars—december 1947, men erfarenheten har visat att berylliumförgiftningar

uppträtt redan efter betydligt kortare exposition än denna.

Den kroniska formen av sjukdomen är i sitt förlopp smygande och inte

sällan har man liksom i föreliggande fall sett de första sjukdomssymtomen

uppträda först ganska lång tid, månader eller år, efter att expositionen för

beryllium upphört. Min uppfattning är att här föreligger en berylliumförgiftning

förorsakad av exposition för zinkberylliumsilikat under Vormijs arbete

vid Osram-Elektraverken i Stockholm 1947.

Även Bruce anser Vcrmijs sjukdom av allt att döma utgöra eu berylliumförgiftning

med lungskada av kronisk typ. Enligt handlingarna har Vermij

annorstädes än i Sverige i mycket ringa omfattning varit exponerad för

beryllium. Han torde sannolikt förbli arbetsoförmögen för framtiden.

Riksförsäkringsanstalten finner för sin del den lungsjukdom, varav Vermij

lider, med övervägande sannolikhet vara framkallad genom inverkan av zink

berylliumsilikat samt ådragen under anställningen hos aktiebolaget OsramElektraverken

i Stockholm. Sjukdomen anses yppad den 3 oktober 1949, då

opaginerad Kontrollera mot PDF

^ Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Vermij första gången måste söka läkare på grund av densamma. Sedan yrkessj

ukdomsf örsäkringslagen 1950 utvidgats att omfatta dammlunga, framkallad

genom inverkan av oorganiskt ämne, torde enligt anstaltens uppfattning

härunder inbegripas sjukdomen berylliumlunga. Vermijs sjukdom

yppades emellertid före ikraftträdandet av nämnda utvidgning, varför bestämmelserna

icke äro tillämpliga å honom. Om storleken av den ersättning, som

skulle ha tillkomit Vermij därest lagen i detta fall varit tillämplig, anför

anstalten i huvudsak följande.

iörutom ersättning för erforderlig läkarvård m. m. skulle sjukpenning ha

utgivits för tiden 6 januari—7 februari 1950, då Vermij var intagen på sjukhus-

Jämlikt vid tiden för sjukdomens yppande gällande bestämmelser skulle

Vermijs årliga arbetsförtjänst ha beräknats till ett belopp överstigande 7 200

kronor. Sjukpenningens belopp skulle i detta fall —— oavsett visst avdrag

vid vård å sjukvårdsanstalt — ha utgjort 15 kronor 50 öre för dag. Vidare

skulle riksförsäkringsanstälten ha tillerkänt Vermij livränta att utgå fr. o. m.

den 25 februari 1950, då han måste avbryta sitt arbete, tills vidare t. o. m.

den 31 juli 1952, varefter omprövning skolat ske. Beloppet av livräntan skulle

ha motsvarat n/is av Vermijs årliga arbetsförtjänst och sålunda utgjort 6 600

kronor för år räknat. Härvid har sjukdomen ansetts medföra förlust av arbetsförmågan.

Anstalten har inhämtat, att Vermij har hustru och två minderåriga barn.

När han insjuknade uppgick hans årslön till 7 200 gulden (i svenskt mynt

ca 9 800 kronor). Enligt sitt senaste arbetsavtal uppbär Vermij vid sjukdom

oavkortad lön under första halvåret samt därefter 67 % av lönen under andra

halvåret och 50 % under tredje halvåret. På grund av arbetsinkomstens storlek

får Vermij icke tillhöra nederländsk sjukkassa.

Försäkringsrådet har inhämtat yttrande av sin medicinskt sakkunnige, professor

A. Westergren. Denne finner det något oklart, om expositionen i

Sverige varit den enda yrkesmedicinska orsaken till Vermijs kroniska berylliumförgiftning,

men anser det sannolikt, att nämnda exposition varit av

väsentlig betydelse. Rådet tillstyrker, att Vermij erhåller ersättning enligt

grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Departementschefen.

Lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar har sedan den 1 januari

1931 varit tillämplig å silikos (stendammlunga) och utvidgades fr. o. m. den

1 juli 19o0 till att avse varje slag av dammlunga, som framkallats genom inverkan

av oorganiskt ämne. Lagändringar, som innebära utvidgning av lagens

tillämpningsområde, ha icke ansetts böra givas tillbakaverkande kraft. På

grund härav kan ersättning vid nyssnämnda yrkessjukdomar icke utgå enligt

lagen när sjukdomen yppats före lagens ikraftträdande eller när arbetaren

icke efter ikraftträdandet varit sysselsatt i arbete, där fara för sjukdomen

förelegat. Riksdagen har emellertid i ett flertal fall (bl. a. prop. 1945:173,

1946:83, 1947:47, 1948:62 och 256, 1950:79 och 226) medgivit ersättning av

statsmedel i anledning av silikos eller annan dammlunga, när av förut angivna

skäl ersättning enligt lagen icke kunnat utbetalas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 204.

1 det första av de här anmälda ärendena har sökandens make avlidit

1938. Han hade icke haft farligt arbete sedan 1923 men silikos var en bidragande

dödsorsak. I överensstämmelse med den ståndpunkt statsmakterna

tidigare intagit i liknande fall bör ersättning av statsmedel jämlikt grunderna

i yrkessjukdomsförsäkringslagen beviljas den avlidnes änka Gerda Kristina

Persson. Ersättning bör utgå för tiden fr. o. m. den 4 april 1950, då

hennes framställning inkom till riksförsäkringsanstalten.

Även i det andra ärendet är fråga om ett fall där den sjuke, Sven Svensson,

icke varit i farligt arbete efter lagens ikraftträdande. Ersättning synes böra

medgivas också i detta fall. Med hänsyn bl. a. till att Svensson uppnått 67

års ålder och således åtnjuter ålderspension, torde anledning icke föreligga

att — såsom en minoritet i försäkringsrådet föreslagit — beräkna arbetsförtjänsten

på annat sätt än lagen föreskriver. Ersättningen till Svensson bör

utgå fr. o. m. den 14 augusti 1950, då hans arbete upphörde samt beräknas

efter en invaliditetsgrad av 75 %.

Det tredje ärendet avser dammlunga, framkallad genom inverkan av zinkberylliumsilikat,

vilken sjukdom icke synes ha förekommit tidigare i Sverige.

Av utredningen i ärendet framgår, att den sjuke — en nederländsk medborgare,

numera bosatt i sitt hemland — sannolikt ådragit sig sjukdomen under

arbete på en glödlampfabrik i Sverige 1947; den yppades emellertid först

1949. Berylliumlunga faller fr. o. m. den 1 juli 1950 under yrkössjukdomsförsäkringslagen.

Billighetsskäl tala även i detta ärende för att ersättning

beviljas med belopp, som skulle ha utbetalats, därest berylliumlunga redan

tidigare omfattats av yrkessjukdomsförsäkringen. Den omständigheten att

\ ermij är nederländsk medborgare synes icke böra utgöra hinder för att

ersättning beviljas. Yrkessjukdomsförsäkringslagen äger tillämpning även

beträffande utländska medborgare. De i 27 § första stycket andra punkten

samt andra stycket olycksfallsförsäkringslagen meddelade bestämmelserna

rörande viss begränsning av ersättningsrätten m. m. beträffande utländsk

medborgare, som icke är bosatt i Sverige — vilka bestämmelser i och för sig

gälla även vid yrkessjukdom — äga på grund av överenskommelse mellan

Sverige och Nederländerna icke tillämpning å nederländsk medborgare (kungörelse

den 27 september 1922, nr 485).

Ersättningen till Vermij torde med hänsyn till bestämmelserna i hans

senaste arbetsavtal böra utgå fr. o. m. den 1 juli 1951.

1 detta sammanhang torde jag vidare få anmäla följande. I proposition till

årets riksdag, nr 96, har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen sådan utvidgning av

lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar, att

såsom yrkessjukdom omfattad av försäkringen skall anses kronisk kadmiumförgiftning.

Den föreslagna lagändringen avses träda i kraft den 1 juli 1951. För

slaget om utvidgning av yrkessjukdomsförsäkringslagen har, soin framgår

av propositionen, föranletts av att sjukdomsfall inträffat på en

arbetsplats i Oskarshamn, där arbetarna varit sysselsatta med tillverkning

av vissa elektroder. Även om förslaget till lagändring bifalles av

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

riksdagen, kan ersättning enligt lagen icke utgå i nämnda redan inträffade fall.

Efter beslut av 1950 års riksdag intogos bl. a. kronisk manganförgiftning och

dammlunga, framkallad genom inverkan av oorganiskt ämne, i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Jag vill erinra om att riksdagen medgav (prop. nr 226, statsutsk.

uti. nr 115, skr. nr 184), att ersättning fick utbetalas i vissa av de fall,

som voro anledning till den då beslutade utvidgningen, med i stort sett belopp,

som skulle ha utgått, därest lagen varit tillämplig.

Inom riksförsäkringsanstalten pågår en utredning om ett tiotal fall — därav

fyra med dödlig utgång — av kadmiumförgiftning, som drabbat anställda

på den förut nämnda arbetsplatsen i Oskarshamn. Utredningen torde emellertid

icke kunna slutföras inom den för avlämnande av propositioner fastställda

tiden. Billighetsskäl tala för att ersättning även i dessa fall medgives i

samma utsträckning som i fråga om nyssnämnda vid 1950 års riksdag behandlade

fall. Det synes angeläget, att ersättningsfrågan icke uppskjutes till nästa

års riksdag i avbidan på den pågående utredningen. Jag förordar därför att av

riksdagen utverkas bemyndigande för Kungl. Maj:t att, sedan angivna

utredning slutförts och efter hörande av försäkringsrådet, besluta om ersättning

i huvudsak enligt yrkessjukdoms försäkringslagens grunder i de fall av

kadmiumförgiftning, som inträffat på berörda arbetsplats i Oskarshamn.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen

dels medgiva, att i anledning av den yrkessjukdom, som

K. R. Persson, S. Svensson och M. O. Vermij ådragit sig, av det

under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till Statsverket

åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning

av olycksfall i arbete rn. in. — från de tidpunkter som av mig

angivits i det föregående — utbetalas ersättning med belopp,

som skulle ha utgått därest lagen den 14 juni 1929 om försäkring

för vissa yrkessjukdomar varit tillämplig å sjukdomsfallen;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att i anledning av den kadmiumförgiftning,

som i det föregående angivna personer ådragit

sig, med anlitande av förslagsanslaget till Statsverket åliggande,

av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av

olycksfall i arbete m. in. bevilja ersättningar högst med belopp,

som skulle ha utgått, därest nyssnämnda lag varit tillämplig

å sjukdomsfallen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Lemne.

Stockholm 1951. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1951:309 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa fall i anledning av yrkessjukdom. a1 i texten
  2. SU 1951:166 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa fall i anledning av yrkessjukdom. a1 i texten