Angående utlämnande av stödlån till jordbrukare i anledning av svartrostskador på vete av 1951 års skörd m. m
1951-10-19 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1951:219, Angående utlämnande av stödlån till jordbrukare i anledning av svartrostskador på vete av 1951 års skörd m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 219.
1
Nr 219.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående utlämnande
av stödlån till jordbrukare i anledning av svartrostskador
på vete av 1951 års skörd m. m.; given Stockholms
slott den 19 oktober 1951.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF.
Sam B. Norup.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås att amorteringslån (stödlån) under vissa villkor
skola kunna beviljas de jordbrukare, som år 1951 tillfogats betydande förluster
genom svartrostangrepp å vete eller stormskador å oljeväxter. Lånen
föreslås skola löpa med 4 procent ränta och amorteras under en tid av fem
år. I särskilda fall skall amorteringstiden kunna förlängas till tio år. För
ändamålet äskas ett investeringsanslag av 20 000 000 kronor å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1951/52.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 219.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 219.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
19 oktober 1951.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Danielson, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar
Nilson.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, fråga om statligt stöd
åt jordbrukare för svartrostskador på vete av 1951 års skörd m. in. samt anför
därvid.
I skrivelse den 2 oktober 1951 har statens jordbruksnämnd föreslagit, att
staten skall lämna tillfällig kredithjälp åt odlare, vilka genom svartrostangreppen
på årets veteskörd försatts i en allvarlig ekonomisk situation.
Kredithjälpen föreslås skola få formen av amorteringslån enligt i huvudsak
de regler, som gälla för utlämnande av stödlån åt jordbrukare i anledning
av regnskador hösten 1950.
Jordbruksnämnden anför att årets veteskörd genom svartrostangrepp utsatts
för betydande såväl kvantitativa som kvalitativa skador. Nämnden finner
det ännu icke möjligt att säkert uttala sig om skadornas omfattning
men framhåller att vårvetet blivit mest utsatt och att skadorna inom vissa
områden närmast kunna betecknas som katastrofala. Beträffande skadornas
omfattning anföres vidare.
En viss uppfattning om skadornas storlek kan erhållas genom en jämförelse
mellan jordbruksnämndens uppskattning av veteskörden på grundval
av årsväxtrapporterna per den 31 augusti och motsvarande uppskattning
per den 16 juli. En sådan jämförelse ger vid handen, att skörderesultatet
mellan dessa tidpunkter skulle ha minskat med omkring 100 000 ton.
Nedgången är helt att tillskriva svartrostangreppen. Inom de områden, där
angreppen varit starkast, är minskningen stor, medan den inom områden,
som blott i mindre grad eller ej alls angripits, är relativt obetydlig eller
obefintlig. Skördeminskningen mellan rapporttillfällena utgör i Skåne 40
procent för både höst- och vårvete, i Blekinge 35 procent för höstvete och
50 procent för vårvete, i Kalmar läns södra del och Gotland 10 å 15 procent
för höstvete och 20 å 30 procent för vårvete, i Östergötland omkring
15 procent för båda veteslagen samt i Örebro län 10 procent för höstvete
och 30 procent för vårvete. Det finns grundad anledning antaga, att skadorna
i verkligheten äro större än vad de nu nämnda procenttalen antyda.
Rapporterna per den 16 juli torde i rätt stor utsträckning ha påverkats av
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 219.
de ogynnsamma väderleksbetingelserna under försommaren. Därest svartrostangreppen
icke kommit, skulle med säkerhet de gynnsamma väderleksbetingelserna
efter den 15 juli ha medfört en rätt betydande förbättring av
skörderesultaten. Denna förbättring har nu helt uteblivit och förbytts i en
betydande kvantitativ nedgång. Vidare bör hänsyn tagas till att tröskningsresultaten
endast i begränsad omfattning voro kända den 31 augusti. De
tröskningsresultat, som kommit fram efter den 31 augusti, visa att man vid
denna tidpunkt i viss utsträckning underskattat skadorna. Det är därför
troligt att en beräkning av skadornas omfattning på grundval av årsväxtrapporterna
per den 15 oktober kommer att uppvisa större skador än uppskattningen
per den 31 augusti. Någon mera preciserad beräkning av skadornas
storlek kan dock inte göras förrän uppgifterna från denna rapportering
blivit bearbetade, vilket beräknas ske först i början av november.
Med hänsyn till svartrostangreppens svårighetsgrad och abnorma karaktär
anser jordbruksnämnden det rimligt, att åtgärder från statens sida
skola vidtagas för att ge de odlare, som genom angreppen försatts i en
allvarlig ekonomisk situation, möjlighet att genom tillfällig kredithjälp
övervinna sina ekonomiska bekymmer. Däremot anses direkta bidrag för
att täcka de förluster, som åsamkats odlarna, i detta sammanhang icke
böra ifrågakomma. Skördeskadorna komma nämligen att påverka jordbrukskalkylen
och bli alltså aktuella vid de förhandlingar om prissättningen
på jordbruksprodukter för tiden januari—augusti 1952, som inom kort
skola äga rum mellan jordbruksnämnden och jordbrukets organisationer.
I fråga om grunderna för lånehjälpen föreslår jordbruksnämnden
— efter samråd med representanter för Sveriges lantbruksförbund
och Riksförbundet Landsbygdens folk -— att reglerna för .stödlån i anledning
av regnskadorna hösten 1950 (kungörelsen den 8 juni 1951, nr
369, om stödlån till jordbrukare) i huvudsak skola tillämpas. I denna fråga
anför nämnden följande.
I överensstämmelse med vad som tillämpades beträffande lån i anledning
av regnskadorna böra endast sådana jordbrukare beviljas lån, vilkas veteskörd
blivit väsentligt nedsatt genom angrepp av svartrost och som därigenom
råkat i sådana svårigheter, att de äro i trängande behov av ekonomiskt
bistånd. Enligt berörda kungörelse nr 369/1951 må stödlån beviljas
för inköp av utsäde, gödningsämnen, fodermedel, kreatur eller annat, som
erfordras för jorbruksdriftens upprätthållande eller för betalning av överhängande
gäld. Samma bestämmelser torde böra gälla för stödlån på grund
av svartrostangrepp. Det sistnämnda ändamålet, betalning av överhängande
gäld, torde i förevarande fall ofta komma att åberopas. Det är nämligen
vanligt att likviden för brödsädsgrödorna användes för betalning av kredit,
som tidigare lämnats för utsäde, gödningsämnen m. in. Stödlån för regnskador
må icke överstiga 3 000 kronor. Denna summa får dock efter lantbruksstyrelscns
medgivande ökas till högst 5 000 kronor om synnerliga skäl
därtill föreligga. Stödlån äro nu räntefria och må beviljas även utan att
låntagaren lämnar säkerhet för dem. Även dessa bestämmelser torde böra
gälla för lån i samband med skador av svartrost. I flertalet fall torde nu
nämnda regler tillgodose kreditbehovet för det mindre jordbruket och för
de medelstora bondejordbruken. Med hänsyn till att svartrostangreppen i
4
Kung!. Maj:ts proposition nr 219.
vissa fall äro mycket svårartade och särskilt kännbart drabba odlare, vilkas
jordbruk i hög grad är inriktat på brödsädsodling — en driftsform som på
senare tid uppmuntrats av myndigheterna — synes det emellertid rimligt,
att maximibeloppet för stödlånen höjes till 10 000 kronor. I detta sammanhang
kan nämnas, att från sydöstra Skåne rapporterats hektarskördar ned
till 400 kilogram mot normalt omkring 3 000 kilogram. I den mån lån beviljas
till högre belopp än vad som är möjligt enligt reglerna i kungörelsen
nr 369/1951 torde emellertid ränta böra betalas för det överskjutande
beloppet. Räntesatsen kan härvid lämpligen fastställas till 4 procent, motsvarande
statens normalränta. Vid bedömning av frågan huruvida säkerhet
för lån skall lämnas eller ej bör hänsyn i första hand tagas — förutom till
låntagarens möjligheter att prestera sådan säkerhet — till vederbörandes
skötsamhet och allmänna pålitlighet i ekonomiska ting. Om risk förefinnes
att lånet icke kommer att användas för avsett ändamål, bör självfallet säkerhet
krävas. I fråga om administrationen av låneverksamheten synas bestämmelserna
i förenämnda kungörelse kunna tillämpas oförändrade. Detta
innebär att lånen skola sökas och beviljas hos lantbruksnämnderna. Det är
angeläget att de uppgifter, som infordras om sökandenas ekonomiska ställning
och om skördeutfallet, i vad angår andra grödor än vete, icke göras
mera detaljerade och omfattande än som kan anses oundgängligen erforderligt
för att bedöma hjälpbehovet.
Beträffande medelsbehovet framhåller jordbruksnämnden att det
för närvarande är mycket svårt att beräkna hur stort sammanlagt belopp
som kommer att erfordras för att lämna stödlån enligt de riktlinjer, som
nu föreslagits. På grundval av en mycket ungefärlig uppskattning av kreditbehovet
har jordbruksnämnden funnit sig böra föreslå att för ändamålet
skall anvisas ett investeringsanslag av 15 miljoner kronor. Skulle det visa
sig, att detta belopp icke förslår, förutsätter nämnden att möjlighet skall
finnas att äska ytterligare medel av 1952 års riksdag.
Jordbruksnämnden anför slutligen, att det från jordbruksrepresentanternas
sida understrukits att behovet av kredithjälp redan nu gör sig gällande
i stor utsträckning och att det därför är önskvärt, att beslut i frågan skall
fattas skyndsamt. Med hänsyn härtill föreslår nämnden, att ärendet skall
behandlas snabbast möjligt och att proposition skall föreläggas 1951 års
höistriksdag.
I remissutlåtande den 10 oktober 1951 förklarar statskontoret sig icke
ha något att erinra mot de föreslagna stödlånen eller grunderna för dessas
beviljande. Ämbetsverket ifrågasätter dock om anledning finnes att göra
bestämmelserna tillämpliga för sådana delar av landet, som hittills undandragit
sig att deltaga i det statsunderstödda berberisbekämpandet. Statskontoret
uttalar vidare att det givetvis är svårt alt bedöma lånebehovet men
erinrar dock om att ansökningar om .stödlån för skador å 1950 års skörd
icke inkommit till sammanlagt större belopp än i runt tal 120 000 kronor,
vilket motsvarar allenast 4 procent av det anvisade anslaget.
Kungl. Maj.ts proposition nr 219.
5
Departementschefen.
Ehuru de skador, som svartrostangreppen vållat å 1951 års veteskörd,
ännu icke helt kunna överblickas, står det klart, att de äro mycket omfattande.
Det inkomstbortfall, som de medfört för jordbruket i dess helhet, bör
givetvis beaktas vid behandlingen av frågan om prissättningen å jordbrukets
produkter för återstoden av innevarande produktionsår, d. v. s. för
tiden den 1 januari—den 31 augusti 1952. Härjämte är det emellertid enligt
min mening nödvändigt att det allmänna skall vidtaga åtgärder för att hindra
att de jordbrukare, som genom svartrostskadorna fått vidkännas mera
betydande förluster, skola råka i ekonomiska svårigheter på grund därav.
Jag ansluter mig alltså till statens jordbruksnämnds uppfattning att möjlighet
bör skapas att för detta ändamål utlämna stödlån till dylika jordbrukare.
Däremot kan jag ej helt ansluta mig till nämndens förslag ifråga om utformningen
av stödet. Enligt detta skulle de statliga hjälpåtgärderna utformas
på i huvudsak samma sätt som det stöd, vilket lämnades jordbrukarna
i anledning av 1950 års regnskador, med de skillnaderna att maximibeloppet
för lån skulle höjas till 10 000 kronor samt att ränta skulle erläggas
å lånebelopp över 3 000 kronor. Den situation som nu föreligger avviker
emellertid från den, som ledde till införandet av bestämmelser om stödlån
med anledning av regnskadorna hösten 1950, bland annat såtillvida, att skadorna
på grund av svartrostangreppen ofta torde uppgå till väsentligt större
belopp för de enskilda odlarna. Den lånegräns som stadgades i fråga om
stödlånen för 1950 års regnskador är därför uppenbarligen för låg. Med hänsyn
ej minst till alt det här sålunda kan bli fråga om förhållandevis betydande
belopp synes det å andra sidan mindre lämpligt, att lånen skola vara
helt räntefria. Den av jordbruksnämnden föreslagna lösningen, enligt vilken
lånen skulle vara räntefria upp till ett lånebelopp av 3 000 kronor men löpa
med ränta för överskjutande del av lånet, synes i detta fall ej heller ändamålsenlig.
Med utgångspunkt från att lånen endast böra ha till syfte att avhjälpa
föreliggande kreditsvårigheter förordar jag därför att lånen i sin
helhet skola löpa med ränta. Härvid har jag även beaktat att man i så
fall bör kunna avstå från den stränga behovsprövning, som föreskrevs i
fråga om stödlånen för 1950 års skördeskador, och även i övrigt kunna förenkla
låneförfarandet.
I enlighet med vad jag nu anfört böra enligt min mening stödlånen i anledning
av skördeskadorna till följd av årets svartrostangrepp utformas på
i huvudsak följande sätt. En förutsättning för lån bör givetvis vara att vederbörande
lidit mera betydande skördeminskning på grund av svartrostangreppen
och med hänsyn därtill kan antagas vara i behov av ekonomiskt
bistånd. Någon ingående prövning av lånesökandens ekonomiska ställning
bör dock icke behöva företagas utan det väsentliga bör vara, att den inkomstminskning
som svartrostangreppen medfört, är av sådan storleksordning
att den måste antagas medföra ett lånebehov för sökanden. Något visst maximibelopp
för lånen synes ej böra uppställas. Däremot torde lämpligen kun
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
na föreskrivas att lån som regel ej bör beviljas till större belopp än som
motsvarar 50 procent av den inkomstminskning, som svartrostangreppet
medfört. Räntan synes lämpligen kunna bestämmas till 4 procent. Amorteringstiden
torde i enlighet med vad jordbruksnämnden föreslagit normalt
böra vara fem år med rätt för lantbruksnämnden att i särskilda fall medge
lörlängning till högst 10 år. För lån torde normalt böra krävas säkerhet.
Anspråken på säkerhet torde dock ej böra sättas så höga, att de otillbörligt
försvåra långivningen i sådana fall där det med hänsyn till låntagarens personliga
egenskaper och förhållandena i övrigt finnes anledning antaga att
lånesökanden skall kunna fullgöra sin betalningsskyldighet. I anslutning
till vad som för närvarande är föreskrivet beträffande de avskrivningslån,
som lantbruksnämnderna bevilja för inre och yttre rationaliseringsåtgärder,
torde därför som huvudregel böra uppställas att för lån skall ställas
säkerhet, som lantbruksnämnden finner tillfredsställande ur det allmännas
synpunkt. Från detta krav bör emellertid kunna göras eftergift om lånebeloppet
ej överstiger 1 000 kronor eller om det, vid lån av högre belopp, möter
svårigheter för sökanden att ställa dylik säkerhet och nämnden finner
sannolikt att han kommer att fullgöra honom åliggande betalningsskyldighet.
Vid sidan av de förluster, som uppstått genom svartrostangreppen, ha
emellertid jordbrukarna sommaren 1951 på sina håll även tillfogats betydande
förluster genom stormskador å oljeväxtgrödor. Del synes lämpligt
att stödlån skall kunna utgå även för dylika skador i enlighet med de regler
som nu angivits.
I överensstämmelse med det anförda har inom jordbruksdepartementet
upprättats förslag till kungörelse om stödlån till jordbrukare, som lidit
skada genom svartrost m. in. Förslaget torde få såsom bilaga fogas till protokollet.
Vad angår storleken av de medel, som böra ställas till förfogande, kan
först nämnas att låneanspråken beträffande stödlånen i anledning av regnskadorna
hösten 1950 varit mycket små och torde komma att stanna vid
mellan 200 000 och 300 000 kronor. Detta torde till stor del ha sin förklaring
i att skadorna, ehuru sammanlagt betydande, i regel för varje enskild jordbrukare
ej uppgått till större belopp än han kunnat bära utan att behöva
taga i anspråk de statliga lånemöjligheterna. Beträffande svartrostskadorna
torde man emellertid, såsom jordbruksnämnden anfört, böra räkna med
ett avsevärt större lånebehov. Utformas lånebestämmelserna på sätt jag nu
förordat torde detta vidare komma att medföra att låneanspråken ökas
utöver vad jordbruksnämnden beräknat. Med hänsyn härtill anser jag ett
något större belopp än det som angivits i jordbruksnämndens skrivelse, eller
förslagsvis 20 miljoner kronor, böra anvisas. Anslaget synes böra uppföras å
kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd samt benämnas Stödlån till
jordbrukare. Skulle låneanspråken överstiga detta belopp, bör möjlighet finnas
att vid 1952 års riksdag begära ytterligare anslag för ändamålet.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
Slutligen synes den del av det våren 1951 anvisade investeringsanslaget å
3 000 000 kronor, som ej tages i anspråk för utlämnande av stödlån i anledning
av regnskador, böra få användas för nu ifrågavarande ändamål.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen
att till Stödlån till jordbrukare å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1951/52 under kapitalbudgeten, fonden
för låneunderstöd, anvisa ett investeringsanslag av 20 000 000
kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall och förordnar,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Nils Grass.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
Bilaga.
Förslag
till
kungörelse om stödlån till jordbrukare som lidit skada
genom svartrost m. m.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Jordbrukare, vars skörd år 1951 blivit väsentligt nedsatt genom angrepp
av .svartrost å vete eller stormskador å oljeväxter och som på grund därav
är i behov av ekonomiskt bistånd, må kunna erhålla lån av statsmedel enligt
bestämmelserna i denna kungörelse.
2 §.
Låneverksamheten skall under lantbruksstyrelsens tillsyn omhänderhavas
av lantbruksnämnderna, vilka äga bevilja lån i den utsträckning Kungl.
Maj:t efter framställning av lantbruksstyrelsen anvisar medel därtill. Vid
låneverksamhetens bedrivande skola lantbruksnämnderna samarbeta med
hushållningssällskapen.
3 §.
Lån må i allmänhet ej beviljas till högre belopp än som motsvarar hälften
av den förlust sökanden beräknas hava lidit genom .svartrostangreppet eller
stormskadan.
För lån skall ställas säkerhet, som lantbruksnämnden finner tillfredsställande
ur det allmännas synpunkt. Från detta krav må dock göras eftergift,
om lånebeloppet ej överstiger ettusen kronor eller om det, vid lån å
högre belopp, möter svårigheter för sökanden att ställa dylik säkerhet och
nämnden finner sannolikt att han kommer att fullgöra honom åliggande
betalningsskyldighet.
4 §.
Å lån skall gäldas ränta efter 4 procent om året.
Lån skall återbetalas genom amortering med en femtedel om året med
början år 1953. Om särskilda skäl föreligga, må lantbruksnämnden medgiva
förlängning av amorteringstiden till högst tio år.
5 §.
Ränta och amortering skall för varje kalenderår inbetalas till lantbruksnämnden
före årets utgång. Å amorteringsbelopp som ej erlägges inom föreskriven
tid skall från förfallodagen tills betalning sker gäldas dröjsmålsränta
efter 5 procent om året.
6 §.
Ansökan om lån skall göras hos lantbruksnämnden före den 1 mars 1952
och skall innehålla uppgift om storleken av den förlust sökanden anser sig
hava lidit genom angrepp av svartrost eller stormskada å oljeväxter år 1951.
Lantbruksnämndens beslut rörande låneansökning skall ofördröj ligen
tillställas sökanden.
Beviljat lån utbetalas, mot förskrivning å beloppet, genom lantbruksnämndens
försorg.
Kungl. Maj.ts proposition nr 219.
9
7 §•
Lantbruksnämnd må uppsäga lån till omedelbar betalning, om det befinnes,
att låntagaren genom oriktig uppgift föranlett lånets beviljande, eller
låntagaren åsidosätter sina förpliktelser i fråga om räntelikvid eller amortering.
Å uppsagt kapitalbelopp som ej omedelbart erlägges skall från uppsägningsdagen
tills betalning sker gäldas dröjsmålsränta efter 5 procent om
året.
8 §•
Uppkommer fråga om avskrivning av fordran på grund av utlämnat lån,
skall ärendet underställas Kungl. Maj :t.
9 §.
De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpning av denna kungörelse
meddelas av lantbruksstyrelsen.
Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 219.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1951:381 Skrivelse till Konungen rörande Kungl. Maj:ts proposition angående utlämnande av stödldn till jordbrukare i anledning av svartrostskador på vete av 1951 års skö a1 i texten
- JoU 1951:50 Utlåtande med anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående utlämnande av stödlån till jordbrukare i anledning av svartrostskador på vete av 1951 års skörd m. s. 1 i texten