Angående bemyndigande för Kungl. Maj:t att tillerkänna Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag rätt till viss malmbrytning utöver i gällande malmavtal medgivna kvantiteter, m. m
1951-10-26 · 6 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 4 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1951:226, Angående bemyndigande för Kungl. Maj:t att tillerkänna Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag rätt till viss malmbrytning utöver i gällande malmavtal medgivna kvantiteter, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 226.
1
Nr m.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att tillerkänna Luossavaara-Kiirunavaara
Aktiebolag rätt till viss malmbrytning utöver i
gällande malmavtal medgivna kvantiteter, m. m.; given
Stockholms slott den 26 oktober 1951.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Utdrag av protokollet över finansärenden, liället inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
26 oktober 1951.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng,
Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson,
Hjälmar Nilson.
Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och handelsdepartementen
anför chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld.
1927 års malmavtal reglerar de olika rättsliga och ekonomiska förhållanden,
som bero av samgåendet mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
(TGO) i fråga om utnyttjandet av de norrbottniska malmfälten.
I § 3 av detta avtal stadgas att Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolag
(LKAB) är berättigat att från gruvfälten Kiirunavaara, Gellivare och
Luossavaara för varje bokslutsår bortfrakta sammanlagt högst 9 milj. ton
järnmalm, dock att den sålunda fastställda årskvantiteten kan överskridas
med intill 10 procent under iakttagande av att de under en period av tre på
1 IIihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 226.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 226.
varandra löljandc bokslutsår bortfraktade kvantiteterna icke må sammanlagt
överstiga 27 milj. ton. Enligt samma avtal har TGO förbundit sig att
begränsa exporten av malm från de Grängesbergs gruvaktiebolag tillhöriga
gruvorna i Grängesberg, så att densamma ej överstiger en miljon ton årligen.
Emellertid ha statsmakterna genom upprepade beslut (se prop. nr 141/
1948 och 229/1950 samt r. skr. nr 164/1948 och 289/1950) medgivit LKAB
att för tiden från och med bokslutsåret 1948/49 till och med bokslutsåret
1952/53 årligen bortfrakta en malmkvantitet om 11 milj. ton. I samband härmed
har TGO fått rätt att öka exporten från de Grängesbergs gruvaktiebolag
tillhöriga gruvorna till 1,2 milj. ton under ett vart av åren 1949—1953. Då
jag år 1950 för Kungl. Maj :t anmälde frågan om medgivande av utvidgad
brytningsrätt, anförde jag till statsrådsprotokollet den 31 mars 1950, att enligt
vad under hand meddelats från LKAB:s sida de av Kungl. Maj :t i enlighet
med riksdagens förenämnda bemyndigande lämnade medgivandena
icke kunnat till fullo utnyttjas av LKAB eller ens till någon del av TGO.
Sedan jag redogjort för de omständigheter, som lagt hinder i vägen för
den tidigare medgivna brytningsrättens fulla utnyttjande, framhöll jag vidare
att i dåvarande läge syntes angeläget att alla möjligheter att tillföra
landet utländska valutor tillvaratoges samt att det icke vore uteslutet att
LKAB och TGO under de närmaste åren skulle kunna exportera malmkvantiteter,
som överstege vad bolagen enligt gällande malmavtal hade rätt att
bortfrakta från malmfälten. Jag förordade därför medgivande till den nyssnämnda
utökningen av brytningsrätten för bokslutsåren 1950/51—1952/53
samt framhöll slutligen att det förordade medgivandet ej hade något inflytande
på sättet för regleringen av statens och bolagets ekonomiska mellanhavanden.
Förhoppningarna om möjligheterna att utöka malmbrytningen ha infriats,
och i propositionen 183/1951 begärde Kungl. Maj:t bemyndigande
medgiva LKAB rätt att under bokslutsåret 1950/51 bortfrakta en malmkvantitet
av högst 12 milj. ton.
När jag hemställde om nämnda propositions avlåtande, anförde jag till
statsrådsprotokollet den 16 mars 1951 bl. a.
Enligt vad jag under hand erfarit från LKAB:s sida är det icke uteslutet
att bolaget under de närmaste åren skulle kunna bryta en större kvantitet
malm än vad vid anmälan av fjolårets proposition i ämnet ansågs sannolikt.
Det lär sålunda redan under innevarande bokslutsår föreligga vissa möjligheter
för att en brytning av en malmkvantitet av 11,5 å 12 miljoner ton skall
komma till stånd. Då avsättningsmöjligheterna för järnmalm äro synnerligen
goda och jag anser angeläget att alla möjligheter att tillföra landet utländska
valutor tillvaratagas, vill jag förorda att LKAB under bokslutsåret 1950/51
berättigas bortfrakta en malmkvantitet av högst 12 miljoner ton.
De hittills lämnade medgivandena till utökad brytning ha avsett kvantiteter,
vilka kunnat produceras med anlitande av den tillgängliga produktionsapparaten
och som kunnat bortfraktas med nuvarande transportanordningar,
låt vara att man därvid nödgats hårt belasta både brvtningskapaciteten vid
gruvorna och malmbanans transportförmåga.
Kungl. Maj. ts proposition nr 226.
3
De senaste årens handelspolitiska erfarenheter giva vid handen att världsmarknadens
behov av svensk järnmalm avsevärt stigit. Det vill synas som
om efterfrågan på LKAB:s produkter skulle komma att även på lång sikt
iigga på en högre nivå än tidigare. Med hänsyn till mahnexporlens betydelse
för vår samhällsekonomi inte bara i dagens läge utan också i framtiden, har
jag därför funnit att frågan om en mera varaktig höjning av malmbrytningen
vid de norrbottniska gruvfälten bör upptagas till övervägande och att
detta bör ske utan dröjsmål.
Vid de överläggningar i saken som ägt rum mellan mig och LKAB:s verkställande
direktör har denne meddelat att företagna undersökningar givit
vid handen att en utökning av brytningen till åtminstone 15 milj. ton vore
möjlig. Enighet har rått därom att, som fallet varit vid tidigare medgivanden,
ett tillstånd till ytterligare utökad brytning icke borde få öva något inflytande
på sättet för regleringen av de ekonomiska mellanhavandena mellan
staten, å ena, samt TGO eller LKAB, å andra sidan. En så avsevärt
utökad brytning, som här ställts i fråga, kräver emellertid betydande kapitalinvesteringar
såväl av LKAB för utbyggande av anläggningarna som av
Statens Järnvägar för höjande av malmbanans transportförmåga. Detta har
föranlett vissa spörsmål huru man på lämpligaste sätt skall uppnå att principerna
för 1927 års avtal lämnas orubbade.
Vad först angå de med en utbyggnad av riksgränsbanan förbundna spörsmålen
vill jag erinra om att § 13 i 1927 års malmavtal ger LKAB rätt att mot
vissa fraktavgifter, vilka varit föremål för senare justeringar, bortfrakta
malm från Kiirunavaara, Gellivare och Luossavaara gruvfält till Riksgränsen
och Svartön. Det åligger därvid LKAB att — för den händelse de erlagda
fraktavgifterna icke skulle förslå till gäldandet av SJ:s kostnader för järnvägsdriften
jämte förräntning av det i banan nedlagda kapitalet samt erforderliga
avskrivningar — till SJ utbetala frakttillägg. Bestämmelserna härom
återfinnas i avtalets § 14, som stadgar bl. a. följande.
Därest sammanlagda inkomsten av järnvägen Svartön-Riksgränsen med
bibanor till Malmberget och Koskullskulle under något år från och med den
1 januari 1927 räknat skulle understiga kostnaden för järnvägens drift och
underhåll, däri inräknad avsättning till förnyelsefond, jämte ränta å nuvarande
och blivande anläggningskostnad för järnvägen, innefattande jämväl
alla statens upplags-, lossnings- och lastningsanordningar å Svartön, skall
LKAB erlägga ett frakttillägg motsvarande underskottet.
Avsättning till förnyelsefond skall ske enligt för Statens Järnvägar för
vederbörande år fastställda grunder. Fonden skall bokföras särskilt för järnvägen
i fråga, och de till densamma avsatta medlen må endast användas till
underhåll och ersättning vid samma järnväg.
Räntan å anläggningskostnaden skall under tiden 1927—1937 beräknas
efter fem procent, därest den av bolaget under respektive år bortfraktade
malmkvantiteten icke överstigit fem miljoner ton, och i annat fall efter fem
procent jämte V™ procent däröver för varje påbörjat hundratusental ton av
bolaget fraktad malm över fem miljoner ton. Från och med den 1 januari
1938 beräknas räntan med utgående från sex i stället för fem procent vid en
bortfraktad malmkvantitet av högst fem miljoner ton, men i övrigt på nyss
angivet sätt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
•i
Kuncjl. Maj.ts proposition nr 226.
Har bolagets utskeppning över Narvik och Luleå till följd av krig eller
blockad under något år icke uppgått till 5 000 000 ton, skall bolagets skyldighet
att utgiva frakttillägg inskränkas till att avse så stor del av tillägget,
som svarar mot förhållandet mellan den verkligen utskeppade kvantiteten
och 8 000 000 ton.
Oavsett vad sålunda stadgats, skall LKAB dock icke vara skyldigt vidkännas
frakttillägg, därest under fem på varandra följande år, räknade i perioder,
varav den första utgöres av åren 1927—1931, de sammanlagda kostnadsoch
räntebeloppen icke överstigit den sammanlagda inkomsten. I och för
tillämpning av denna bestämmelse skall iakttagas dels att bolaget icke skall
vara skyldigt gälda på ett år enligt härovan angivna grunder belöpande frakttillägg,
i den mån detsamma motsvaras av belopp, varmed inkomsten under
det eller de föregående åren i femårsperioden överskjutit summan av kostnaderna
och den beräknade räntan för samma år, dels ock att Statens Järnvägar
skola till bolaget återbetala erhållet frakttillägg, i den mån detsamma
motsvaras av under något efterföljande år av femårsperioden uppkommet
dylikt överskott.
Som jag redan anfört, kräver den ifrågasatta utökningen av malmbanans
kapacitet en betydande investering. Verkställande direktören i bolaget har
framhållit att detta skulle medföra att LKAB enligt de nyss återgivna reglerna
finge svara för förräntning och avskrivning av ett väsentligt högre belopp
än som tidigare kunnat ifrågakomma. Vidare skulle, därest annat ej
bestämdes, LKAB vid en bortfraktad kvantitet av 15 milj. ton få att förränta
hela det i SJ :s anläggningar för malmbanan nedlagda kapitalet med ej
mindre än It procent. Det syntes därför enligt hans mening riktigast att
LKAB:s fraktgaranti icke utsträcktes att gälla den nu ifrågasatta utökningen
av SJ:s transportapparat samt att förräntningen av det utav SJ hittills
nedlagda kapitalet begränsades till den i 1927 års avtal beräknade högsta
räntesatsen av 8 procent. I gengäld skulle LKAB icke äga tillgodoräkna sig
sådana överskott å malmbanan som vore att hänföra till den ökade malmtransporten.
Genom att på detta sätt begränsa fraktgarantien till dess i 1927
års avtal förutsatta nivå skulle man jämväl uppnå att lösesumman vid en
eventuell statsinlösen av TGO:s aktier i LKAB icke komine att påverkas av de
nu aktuella investeringarna i malmbanan.
Med hänsyn till den av mig hävdade principen att en utvidgad brytning
icke borde rubba parternas inbördes rättsförhållande enligt 1927 års avtal
har jag icke ansett mig kunna biträda bolagets önskemål att fraktgarantien
icke skulle omfatta även den nu ifrågasatta utökningen av SJ :s trafikkapacitet.
Däremot synes det mig skäligt att förräntning icke sker med högre
procenttal än det som svarar mot den nuvarande högsta brytningskapaciteten
av ca 11 milj. ton, d. v. s. 9 procent och som hittills lämnats utan erinran
av bolaget, samt att av nyinvesteringarna i malmbanan föranledda förändringar
i fråga om LKAB:s garantiförpliktelse icke skola tillåtas inverka på
lösesummans beräkning.
LKAB:s verkställande direktör har förklarat att han i känslan av den
samhällsekonomiska vikten av den ifrågasatta produktionsökningen icke
ville genom fortsatta överläggningar äventyra frågans upptagande vid höst
-
Kuntjl. Maj:ts proposition nr 226.
5
riksdagen och därigenom försena de förberedande arbetenas igångsättande.
Han har emellertid framhållit att han med hänsyn till de avsevärt förhöjda
garantibelopp som bolaget i händelse av en nedgång i konjunkturerna kunde
få vidkännas gentemot SJ och med tanke på de betydande nyinvesteringar
som bolaget samtidigt för egen del skulle ikläda sig funne LKAB böra av tillgängliga
vinstmedel under innevarande och kommande år avsätta en fraktgarantifond
av intill 20 milj. kronor.
Jag finner bolagsledningens önskan att på detta sätt säkra företagets likviditet
i händelse av vikande konjunkturer icke böra föranleda någon erinran
från min sida. Eftersom det enligt § 4 i 1932 års malmavtal beror på
medgivande av staten såsom preferensaktieägare icke blott om dylik fondering
skall få äga rum utan även om sålunda fonderade vinstmedel få tagas
i anspråk, lärer inga ytterligare uttalanden i saken nu behöva göras än att
medgivanden till ianspråktagande av en dylik fraktgarantifond böra lämnas
allenast för täckande av sådan ökning av utgående frakttillägg som är att
hänföra till den nu ifrågasatta nyinvesteringen i SJ. Jag vill erinra om att
enligt § 6 i nyssnämnda avtal den till grund för beräknandet av lösesuinman
liggande medelnettovinsten per ton malm icke skall anses ökad, därest på
detta sätt fonderade vinstmedel tagas i anspråk för det angivna ändamålet.
När medgivanden till en utvidgad brytning tidigare meddelats, ha dessa varit
begränsade till en tid av högst tre år. Anledningen härtill har varit att
söka i det av mig redan berörda förhållandet att dessa produktionsökningar,
vilka betraktats som mera tillfälliga åtgärder, ha kunnat ske utan särskilda
kapitalinvesteringar. Såsom jag antytt är den nu ifrågasatta produktionsökningen
av annat slag. I en till mig avlåten skrivelse den 13 oktober 1951
har bolagets verkställande direktör upplyst att de erforderliga investeringarna
huvudsakligen avse varaktiga anläggningar av utomordenligt kostnadskrävande
natur såsom schakt med tillhörande uppfordringsanordningar,
krossverk, sovringsverk och andra gruvbyggnader samt bostäder. I skrivelsen
betonades att utbyggandet av kapaciteten med allt vad detta komme att
innebära av dyrbara investeringar och ökat arbetskraftsbehov följaktligen
av bolagsledningen måste betraktas som en åtgärd på lång sikt med syfte
att varaktigt öka malmbrytningen till en efter den nya produktionskapaciteten
avpassad nivå. Från LKAB:s sida måste därför förutsättas att den planerade
produktionsökningen även av statsmakterna betraktades på samma
sätt.
För egen del finner jag dessa synpunkter beaktansvärda. Emellertid anser
jag mig icke kunna tillstyrka att ett medgivande till ökad brytning nu
lämnas för längre tid än till den 1 oktober 1957 eller till den tidpunkt, då
statsinlösen av TGO:s aktier i LKAB nästa gång kan äga rum. Skulle statsmlösen
då ske, är det för TGO utan betydelse vilka bestämmelser som därefter
komma att gälla för brytningen. Skulle däremot någon statsinlösen icke
komma till stånd, lärer det ligga i båda kontrahenternas intresse att produktionskapaciteten
utnyttjas så långt konjunkturerna föranleda.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 226.
LKAB:s verkställande direktör har under hänvisning till den överensstämmelse
i uppfattningen beträffande själva sakfrågan, som syntes föreligga
mellan oss, förklarat sig avstå från att påyrka någon formlig utfästelse
beträffande brytningens omfattning för tiden efter den 30 september 1957.
Ett för den sålunda angivna tiden bestämt medgivande för LKAB att öka
sin malmbrytning bör föranleda en utsträckning av den intill utgången av
år 1953 gällande brytningsrätten för TGO att avse tiden intill utgången av
år 1957.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj :t att å statens vägnar
dels medgiva Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag och
Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund rätt att intill utgången
av år 1957 bortfrakta malmkvantiteter, beräknade efter
högst 15 miljoner ton respektive högst 1,2 miljoner ton
per år,
dels träffa avtal med Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag
om begränsning av den i 14 § 1927 års malmavtal omförmälda
räntan å anläggningskostnaden till 9 procent,
dels ock träffa överenskommelse med bolagen om tillämpningen
av de riktlinjer i övrigt som i det föregående angivits
för reglering av de ekonomiska mellanhavandena mellan staten
och bolagen.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Nils Fjellander.
517976. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1951:373 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande för Kungl. Maj:t att tillerkänna Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag rätt s. 1 i texten
- SU 1951:198 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående bemyndigande för Kungl. Maj:t att tillerkänna Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag rätt till viss mal s. 1 i texten