Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 60 och 193 §§ utsökningslagen

1951-01-19 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1951:29, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 60 och 193 §§ utsökningslagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 29.

1

Nr 29.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 60 och 193 §§ utsökningslagen; given

Stockholms slott den 19 januari 1951.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 60 och 193 §§ utsökningslagen.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Enligt den nuvarande lydelsen av utsökningslagen skall underrättelse om

sökt utmätning eller vräkning, där underrättelsen ej kan delgivas på annat

i lagen angivet sätt, anslås å den söktes husdörr. I propositionen föreslås,

att underrättelsen i nu avsedda fall i stället skall i slutet kuvert avlämnas

i hans hemvist eller fästas å hans husdörr. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 29.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

Förslag;

till

Lag

om ändrad lydelse av 60 och 193 §§ utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 60 och 193 §§ utsökningslagen1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.)

60 §.

Underrättelse, varom i 59 § sägs,

skall, för att anses giltig, meddelas

gäldenären genom utmätningsman.

Har underrättelsen, av utmätningsmannen

skriftligen utfärdad, bevisligen

kommit gäldenären annorledes

tillhanda eller ock, om han, i sitt

hemvist sökt, ej kunnat där anträffas,

blivit sist dagen före utmätningen

meddelad hans make eller husfolk

eller, om de ej anträffas, anslagen

å hans husdörr; vare det ock

gillt.

Skall utmätning — --—— åtta

Har gäldenären-----av ni

(Föreslagen lydelse.)

60 §.

Underrättelse, varom i 59 § sägs,

skall, för att anses giltig, meddelas

gäldenären genom utmätningsman.

Har underrättelsen, av utmätningsmannen

skriftligen utfärdad, bevisligen

kommit gäldenären annorledes

tillhanda eller ock, om han, i sitt

hemvist sökt, ej kunnat där anträffas,

blivit sist dagen före utmätningen

meddelad hans make eller husfolk

eller, om de ej anträffas, i slutet kuvert

avlämnad i hans hemvist eller

fäst å hans husdörr; vare det ock

gillt.

dagar.

193 §.

Förordnande, varom i 192 § sägs,

må ej verkställas, med mindre underrättelse

därom, att verkställighet

är sökt, blivit genom utmätningsman

meddelad den, som ansökningen avser,

sist fyra dagar före vräkningen.

Har underrättelsen, av utmätningsmannen

skriftligen utfärdad, bevisli- 1

193 §.

Förordnande, varom i 192 § sägs,

må ej verkställas, med mindre underrättelse

därom, att verkställighet

är sökt, blivit genom utmätningsman

meddelad den, som ansökningen avser,

sist fyra dagar före vräkningen.

Har underrättelsen, av utmätningsmannen

skriftligen utfärdad, bevisli
-

1 Senaste else av 60 § se SFS 1920: 418 och av 193 § se SFS 1925: 142.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

3

(Nuvarande lydelse.)

gen kommit den, som ansökningen

avser, annorledes tillhanda inom tid,

som nyss är sagd, eller ock, om han,

i sitt hemvist sökt, ej kunnat där anträffas,

blivit inom samma tid meddelad

hans make eller husfolk eller,

om de ej anträffas, anslagen å hans

husdörr; vare det ock gillt. Har han

ej stadigt hemvist i riket och ej heller

känt ombud i orten, vare underrättelse,

som nu är sagd, ej av nöden.

Utmätningsmannen äge

Vad här-----

(Föreslagen lydelse.)

gen kommit den, som ansökningen

avser, annorledes tillhanda inom tid,

som nyss är sagd, eller ock, om han,

i sitt hemvist sökt, ej kunnat där anträffas,

blivit inom samma tid meddelad

hans make eller husfolk eller,

om de ej anträffas, i slutet kuvert avlämnad

i hans hemvist eller fäst å

hans husdörr; vare det ock gillt. Har

han ej stadigt hemvist i riket och ej

heller känt ombud i orten, vare underrättelse,

som nu är sagd, ej av

nöden.

stadgade tid.

äga rum.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1951.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 29.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 januari 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler fråga

om ändrade bestämmelser rörande formen för underrättelse om sökt utmätning

m. m. och anför därvid följande.

Gällande rätt.

Utmätning kan i allmänhet lagligen verkställas utan hinder av att gäldenären

ej är tillstädes vid förrättningen. För de fall, om vilka utsökningslagen

handlar, framgår detta av 59 och 60 §§ samma lag. Där givna regler

ha emellertid på grund av hänvisningar i skilda författningar eller i

följd av analogi giltighet beträffande all utmätning. Blott i ett enda fall

är gäldenärens närvaro vid utmätningsförrättningen erforderlig. Enligt 55 §

utsökningslagen får utmätning ske för vissa icke domfästa auktionsfordringar

under förutsättning att gäldenären är tillstädes vid utmätningstillfället

och därvid »utan jäv erkänner skulden».

För att utmätning skall få ske i gäldenärens frånvaro kräves i regel att

gäldenären på förhand underrättats om »att utmätning för fordringen är

sökt». Underrättelsen behöver icke innehålla uppgift om tidpunkten för den

blivande förrättningen, och förrättningsstället måste uppgivas endast om

egendom skall utmätas å annan ort än där gäldenären har sitt hemvist.

Har utmätningsmannen själv muntligen underrättat gäldenären kan förrättningen

genast taga sin början. Detsamma är förhållandet så snart skriftlig,

av utmätningsmannen utfärdad underrättelse bevisligen kommit gäldenären

tillhanda. Har gäldenären blivit sökt i sitt hemvist utan att där anträffas

må sådan underrättelse meddelas hans make eller husfolk eller,

om de ej anträffas, anslås å hans husdörr; utmätningsförrättningen får då

äga rum tidigast nästfoljande dag. Skall utmätning ske å gäldenären tillhörig

egendom, som finnes å annan ort än där han har sitt hemvist och ej blivit

av gäldenären uppgiven till utmätning, måste underrättelsen ha meddelats

så tidigt att gäldenären kan bevaka sin rätt vid utmätningen. Det längsta

rådrum, gäldenären för sådant ändamål äger åtnjuta, utgör åtta dagar.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 29.

5

Av bestämmelserna i 59 och 60 §§ utsökningslagen framgår vidare, att

kravet på förutgången underrättelse bortfaller dels när det finns anledning

att antaga, att »gäldenären håller sig undan eller rest bort, förty att han

väntar utmätning», dels när gäldenären ej har stadigt hemvist i riket och

ej heller känt ombud i orten, där utmätning skall ske, och dels när gäldenären

till utmätning anvisat egendom utanför den ort där han har sitt

hemvist.

När utmätning skall företagas i gäldenärens frånvaro skall i regel hans

make eller husfolk eller annan, som har egendomen i vård eller besittning,

tillsägas att närvara vid förrättningen. Kan förrättningsmannen icke finna

någon sådan person riktas tillsägelsen till närboende granne, som anträffas.

Utmätningsförrättningen äger emellertid rum även om tillsägelsen icke efterkommes.

I fråga om indrivning av resterande skatt finnas vissa speciella bestämmelser

meddelade i uppbördsförordningen den 31 december 1945. Sålunda

stadgas i 69 § att utmätningsman må uppdraga åt exekutionsbiträde att

verkställa indrivning av skatt och att för sådant ändamål bl. a. förrätta

utmätning av lös egendom, samt vidare att innan utmätningsman eller exekutionsbiträde

vidtager indrivningsåtgärd han skall genom tjänstebrev anmana

den skattskyldige att fullgöra sin betalningsskyldighet. Enligt 70 §

3 mom. andra stycket får utmätning även i gäldenärens frånvaro genast

förrättas utan att sådan underrättelse, som i 59 och 60 §§ utsökningslagen

sägs, meddelats honom. I ett särskilt fall skall dock gäldenären ha

underrättelse jämte uppgift om förrättningsstället, nämligen när utmätning

skall ske av gäldenären tillhörig fast egendom, som finnes å annan

ort än där han har sitt hemvist. Denna underrättelse skall överbringas i rekommenderat

tjänstebrev. Återkommer brevet såsom obeställbart, skall överexekutor,

innan vidare åtgärder för egendomens försäljning vidtagas, efterforska

gäldenärens vistelseort samt, om den utrönes, underrätta gäldenären

om utmätningen på lämpligt sätt.

Bestämmelserna i 59 och 60 §§ utsökningslagen om särskild underrättelse

såsom villkor för verkställighet äro icke tillämpliga å annan verkställighet

än utmätning. Bestämmelser av liknande innehåll återfinnas emellertid

i 193 § utsökningslagen. Dessa gälla så snart vräkning från fast egendom

eller ur hus skall äga rum. Förordnande härom får ej verkställas med

mindre underrättelse om den sökta verkställigheten blivit genom utmätningsman

meddelad den som ansökningen avser sist fyra dagar före vräkningen.

Har underrättelsen, skriftligen utfärdad av utmätningsmannen, bevisligen

kommit den som skall vräkas tillhanda på annat sätt inom nämnda

tid, räknas den som giltig. Detsamma gäller när sådan underrättelse, i det

fall att den som avses med ansökningen ej kunnat anträffas i sitt hemvist,

blivit sist fyra dagar före vräkningen meddelad lians make eller husfolk

eller, om de ej anträffas, anslagen å hans husdörr. Underrättelse är icke

erforderlig om den som skall vräkas ej har stadigt hemvist i riket och ej

heller har känt ombud i orten.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

Hänvisningar till bestämmelserna i 59 och 60 §§ utsökningslagen förekomma

i vissa andra lagar. I 10 § tredje stycket lagen den 11 juni 1915

om avbetalningsköp stadgas sålunda angående rätt för utmätningsman att

i vissa fall utan hinder av köparens frånvaro meddela handräckning för

det sålda godsets återtagande, att vad i 59 och 60 §§ utsökningslagen är i

fråga om utmätning föreskrivet skall äga motsvarande tillämpning. Enahanda

bestämmelser äro meddelade i 15 § andra stycket lagen den 20 juni

1924 om viss panträtt i spannmål och i 15 § andra stycket lagen den 30

juni 1942 om viss panträtt i spånadslin och hampa i fråga om där avsedd

handräckning.

Det må slutligen anmärkas, att utsökningslagen ej innehåller några

regler om delgivning med juridisk person.

Framställning av justitieombudsmannen.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 1 december 1948 upptog justitieombudsmannen

frågan om ändrade bestämmelser rörande formen för meddelande

av underrättelse om sökt utmätning. Justitieombudsmannen vände sig därvid

särskilt mot föreskriften i 60 § utsökningslagen om anslag å gäldenärens

husdörr av sådan underrättelse. Frågan hade hos justitieombudsmannen

väckts av förste stadsfogden i Stockholm friherre O. Beck-Friis, som i ett

hos justitieombudsmannen anhängigt ärende anfört bland annat:

Under den tid Beck-Friis tjänstgjort som förste stadsfogde i Stockholm

hade den oftast förekommande anledningen till irritation varit underrättelsernas

anslående å husdörrarna. Beck-Friis kunde icke komma ifrån en

känsla av att anslåendet å en gäldenärs husdörr av en underrättelse om sökt

utmätning i många fall uppfattades såsom ett sätt att trakassera gäldenären,

att få honom att skämmas inför sina grannar och därigenom göra honom

»mjuk», så att han betalade, alltså såsom en form av personalexekution.

Många gånger hade Beck-Friis fått intrycket, att den omständigheten att

en gäldenär på grund av en utmätning bleve av med någon sin tillgång

bekymrade honom föga i jämförelse med det lidande, han ansåge sig ha

fått utstå genom att underrättelsen om den sökta utmätningen anslagits

å hans husdörr till allmänt beskådande av grannar och andra. Bestämmelsen

om underrättelsens anslående å husdörren härstammade möjligen

från någon tid, då brevlådor icke funnos och skriftliga meddelanden i

adressatens bortovaro därför måste fästas å husdörren, genom vilken adressaten

förr eller senare kunde beräknas komma att passera. Nu för tiden

torde väl om icke de allra flesta så dock en mycket stor del av hela antalet

lägenheter i städerna vara försedda med brevlådor. Skulle man icke kunna

tänka sig, att utmätningsmannens underrättelse i de fall, då brevlåda funnes,

kunde av utmätningsmannen eller hans biträde få stoppas i denna? Och

vore det i de fall, brevlåda icke funnes, nödvändigt, att underrättelsen ansloges

till allmän genomläsning? Skulle det icke möjligen kunna tänkas,

att underrättelsen kunde få nedstoppas i kuvert, som tillslötes, och därefter

fästes vid dörren? Även en sådan åtgärd kunde visserligen förorsaka obehag,

eftersom fästandet måste ske med utmätningsmannens sigill så att det framstode

såsom klart, att det icke finge rubbas av obehöriga, och blotta upptäckten

att en person fått ett brev från utmätningsmannen, vad detta nu än

kunde innehålla, i många fall torde vara tillräckligt att framkalla grannarnas

skadeglädje. Stoppades underrättelsen in i slutet kuvert, besparades gälde
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

nären emellertid det obehaget att grannarna linge veta, vilka skulder han

hade. Icke blott hänsyn till gäldenärerna kunde andragas som skäl för att

överväga en ändring i bestämmelserna om underrättelsernas anslående å

husdörrarna. I en storstad som Stockholm, där det hos utmätningsmannen

förekommande gäldenärsklientelet icke blott i mycket stor utsträckning

vore inneboende, hos andra utan också ofta flyttade, där många människor

hade samma namn och där antalet lägenheter i ett hus ofta vore så stort, att

det vore omöjligt för värden eller portvakten att närmare hålla reda på

vilka personer som vore inneboende i de olika lägenheterna, funnes vissa

risker för att cn utmätningsunderrättelse till en gäldenär, som av borgenären

uppgåves vara inneboende hos viss annan person, bleve anslagen å dennes

husdörr, oaktat gäldenären redan avflyttat eller kanske aldrig någonsin

varit inneboende där. På grund av den skyndsamhet, med vilken utmätningsärendena

— med hänsyn till gällande bestämmelser om utmätningsmannens

redovisningsskyldighet inom viss tid — måste företagas, syntes det BeckFriis

omöjligt att helt undvika dylika missöden. Under den tid Beck-Friis

tjänstgjort som förste stadsfogde hade också flera fall inträffat, där en

underrättelse på grund av olyckliga omständigheter kommit att anslås å

en husdörr, oaktat gäldenären icke varit boende innanför denna dörr. Med

kännedom om den reaktion en utmätningsunderrättelses anslående utlöste

funne Beck-Friis det förklarligt, att lägenhetsinnehavarna i dessa fall känt

obehag av att underrättelsen anslagits å deras dörrar och gärna velat i hårda

ordalag förklara, vilket oerhört fel som begåtts och vilket oerhört lidande

som tillfogats dem genom underrättelsens anslående. Om underrättelserna

icke behövde anslås utan i stället kunde nedstoppas i brevlåda eller i slutet

kuvert fästas vid dörren, skulle dylika otrevliga situationer kunna undvikas.

Justitieombudsmannen hörde styrelserna för föreningen Sveriges stadsfogdar

och föreningen Sveriges landsfiskaler. Styrelsen för föreningen Sveriges

stadsfogdar yttrade:

Det i städerna nu tillämpade systemet för gäldenärens underrättande om

sökt verkställighet hade visat sig säkert, effektivt och praktiskt. Någon anledning

till principiell ändring av utsökningslagens bestämmelser därutinnan

syntes därför enligt styrelsens förmenande icke föreligga. I fråga om

detaljbestämmelserna ville styrelsen emellertid icke underlåta att framhålla,

att föreskriften om underrättelsens anslående å gäldenärens husdörr icke

kunde anses stå i överensstämmelse med tidsförhållandena. Bestämmelsen

tillämpades med synnerlig varsamhet och under iakttagande av all möjlig

hänsyn till gäldenären samt komme till användning i relativt få fall. Innan

anslag skedde verkställdes jämväl en mycket noggrann undersökning. Gäldenären

söktes för delgivningen vid särskilda tillfällen och dagar. Därjämte

undersöktes på mantalskontoret, att gäldenären fortfarande vore mantalsskriven

under uppgivna adressen. Gäldenären efterfrågades i fastigheten

hos dess ägare, vice värd och i fastigheten boende personer. Först sedan kunskap

sålunda vunnits, att gäldenären vore där boende, skedde anslag. Med

tillämpning av ett så beskrivet förfarande kunde missöden undvikas. Ej

heller hade, såvitt för styrelsen vore känt, missöden i förevarande avseende

inträffat i landsorten. Det oaktat läte det sig icke förnekas, alt ett anslående

av underrättelsen å dörren vore till sin natur anstötligt för gäldenären och

motbjudande för den, som vore tvungen att så förfara.

Styrelsen föreslog, alt anslag av underrättelsen skulle få ske genom att

underrättelsen ncdlades i brevlåda, om sådan funnes, men eljest anbragtes

utan sigill å dörren i tillslutet, med adressatuppgift försett konvolut.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

Även styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler tillstyrkte en ändring

av ifrågavarande bestämmelser samt yttrade:

Att ersätta nuvarande bestämmelser med en föreskrift att underrättelsen

som regel borde nedläggas i brevlåda, därest sådan funnes, syntes icke lämpligt.

Däremot förefölle det rimligt, att underrättelsen skyddades mot insyn

från obehöriga, exempelvis genom att den avlämnades i slutet kuvert, försett

med påskrift om gäldenärens namn och adress, samt först i detta skick

fästes på husdörren. Funnes brevlåda i eller på själva dörren, borde hinder

icke möta att nedlägga underrättelsen i brevlådan. I sådant fall behövde

underrättelsen tydligen icke tillslutas.

För egen del anförde justitieombudsmannen:

Anslåendet av en underrättelse å gäldenärens husdörr torde näppeligen

göra större nytta i delgivningshänseende än nedläggandet av en underrättelse

i gäldenärens brevlåda. Däremot kan ett dylikt anslående av kungörelsen

medföra olägenhet eller skada icke blott för gäldenären utan även för

utomstående personer. Vad Beck-Friis härutinnan anfört synes mig värt beaktande.

I fall, då gäldenären icke hyr lägenhet direkt av husvärden utan

exempelvis hyr möblerat rum i en av annan förhyrd lägenhet, kan anslåendet

av en utmätningsunderrättelse på gäldenärens dörr ofta lända lägenhetsinnehavaren

till skada. Den omständigheten att utmätningsunderrättelsen avser

en annan person än den som hyr lägenheten av husvärden torde i flertalet

fall icke observeras av de många hyresgäster, som i ett nutida hus passera

förbi en dörr, å vilken dylik underrättelse är anslagen. Lägenhetsinnehavaren

kan på sådant sätt bliva utsatt för ett mindre angenämt intresse

från övriga hyresgästers sida och få ett mindre gott rykte i soliditetshänseende.

Att olägenheter på sådant sätt kunnat drabba saken alldeles ovidkommande

personer har jag iakttagit i flera fall. Härstädes anförda klagomål

i nämnda hänseende ha icke kunnat föranleda någon åtgärd, då vederbörande

utmätningsman endast följt de i lagen givna föreskrifterna om underrättelsens

anslående på gäldenärens husdörr.

Justitieombudsmannen anförde vidare, att det enligt hans mening skulle

vara möjligt att undvika de missförhållanden, som vidlådde delgivningsförfarandet

enligt 60 § utsökningslagen, genom en ändring av föreskrifterna

däri till överensstämmelse med reglerna i 33 kap. rättegångsbalken om

delgivning i tvistemål av annan handling än stämning. Enligt dessa regler

kunde delgivning äga rum genom ett förfarande som vore både enklare och

mindre uppseendeväckande än det i 60 § utsökningslagen föreskrivna. Underrättelse

om sökt utmätning borde kunna delgivas på samma sätt. Mot

det föreslagna förfarandet, att underrättelsen skulle få inneslutas i kuvert

och nedläggas i gäldenärens brevlåda eller i slutet kuvert fästas å hans dörr,

vore i och för sig icke något att erinra, men det syntes justitieombudsmannen

i allt fall lämpligast, att bestämmelserna om delgivning av utmätningsunderrättelse

i möjligaste mån anslötes till vad som gällde om delgivning enligt

33 kap. 8 § rättegångsbalken.

Enligt sistnämnda lagrum, första stycket, gäller, att om den som sökes

för delgivning har känt hemvist inom riket men ej träffas där, handlingen

får överlämnas till vuxen medlem av det hushåll han tillhör eller, när sådan

ej träffas, till hans hyresvärd, om denne bor i samma hus, eller till portvakt

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 29.

eller annan, som i hyresvärdens ställe har tillsyn över huset och där har sin

bostad. Driver den sökte rörelse med fast kontor och träffas han ej där

under vanlig arbetstid, får handlingen å kontoret överlämnas till där anställt

biträde.

Departementspromemorian.

Med anledning av justitieombudsmannens framställning upprättades inom

justitiedepartementet en promemoria angående ändrade bestämmelser

rörande delgivning av underrättelse om sökt utmätning. I promemorian anfördes,

att det givetvis kunde ifrågasättas, huruvida de berörda bestämmelserna

i utsökningslagen borde göras till föremål för ändring utan avbidan på

den allmänna omarbetning av utsökningslagen, varom framställning gjorts.

Emellertid vore, som justitieombudsmannen framhållit, stadgandet i 60 § utsökningslagen

om anslag å husdörr av underrättelse om sökt utmätning otvivelaktigt

i vissa hänseenden mindre lämpligt. Som justitieombudsmannen

jämväl anfört låge det nära till hands att jämföra stadgandet med de i

33 kap. rättegångsbalken upptagna bestämmelserna om delgivning. Att i

60 § utsökningslagen införa en allmän hänvisning till rättegångsbalkens

regler om delgivning (av annan handling än stämning) syntes emellertid

ej vara lämpligt. Såsom den enklaste utvägen anvisades i promemorian att

i 60 § första stycket, för det fall att gäldenären ej kunnat anträffas i sitt

hemvist, införa regler om s. k. surrogatdelgivning (d. v. s. delgivning genom

överlämnande till annan än gäldenären), motsvarande dem i 33 kap.

8 § första stycket rättegångsbalken. I andra stycket av sistnämnda paragraf

stadgas för det fall att surrogatdelgivning ägt rum, att meddelande

därom skall med posten sändas till den sökte under hans vanliga adress.

Det anmärktes i promemorian, att en dylik föreskrift stundom ej vore

till något gagn, när delgivningen ägt rum så sent som dagen före utmätningen,

vilket enligt 60 § första stycket utsökningslagen vore medgivet;

om underrättelsen sändes omedelbart kunde den emellertid antagas i de

allra flesta fall hinna fram till gäldenären före utmätningen, och en föreskrift

av angivna innehåll syntes därför böra meddelas. Vidare borde givas

föreskrift motsvarande innehållet i 33 kap. 10 § andra stycket rättegångsbalken.

Här stadgas att den, till vilken handling enligt 33 kap. 8 §

rättegångsbalken överlämnats, har att svara för att handlingen, så snart

ske kan, kommer den sökte till handa; vid handlingens överlämnande skall

han erinras därom.

I anslutning till promemorian hade upprättats ett utkast till lag om ändrad

lydelse av 60 § utsökningslagen. Utkastet är såsom bilaga fogat vid detta

protokoll (Bilaga A).

Yttranden över justitieombudsmannens framställning och promemorian.

Över justitieombudsmannens framställning och promemorian avgåvos

efter remiss yttranden av Svea hovrätt, Göta hovrätt, länsstyrelsen i Stockholms

län (efter hörande av länsavdelningen av föreningen Sveriges lands
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

fiskaler), länsstyrelsen i Värmlands län (efter hörande av länsavdelningen

av nämnda förening och av stadsfogden i Karlstad), förste stadsfogden i

Stockholm, styrelsen för Sveriges advokatsamfund samt styrelserna för

föreningen Sveriges stadsfogdar och föreningen Sveriges landsfiskaler.

Promemorieförslaget har — helt eller i väsentliga delar — lämnats utan

erinran av Göta hovrätt, de båda länsstyrelserna, stadsfogden i Karlstad,

styrelsen för advokatsamfundet och styrelsen för stadsfogdeföreningen. Också

de remissinstanser, vilka ej tillstyrkt promemorieförslaget, ha ansett de

nuvarande bestämmelserna vara i behov av viss omarbetning i den riktning,

förslaget angiver. Förste stadsfogden i Stockholm, styrelsen för

landsfiskalsföreningen ävensom denna förenings länsavdelningar ha förordat

vissa omedelbara jämkningar i gällande bestämmelser, varemot Svea

hovrätt förklarat sig anse lämpligast att hela frågan finge anstå i avbidan

på en allmän omarbetning av utsökningslagen. Till stöd för denna ståndpunkt

har hovrätten främst anfört, att ehuru bristen på regler i förslaget

om hur delgivning med juridiska personer skall ske kunde försvaras med

att ej heller gällande utsökningslag innehölle sådana regler, det vore uppenbart

olämpligt att vid lagstiftning inom detta område låta den nämnda

ofullständigheten bestå. Väl funne hovrätten vissa olägenheter förenade med

anslag å husdörr men dessa syntes dock icke vara större än att ett uppmjukande

och förbättrande av förfarandet inom dess nuvarande ram skulle

vara möjligt. Hovrätten har i detta sammanhang framhållit, att. anslag å

gäldenärens eller svarandens husdörr vore en sakligt ganska effektiv åtgärd,

enär han, om han icke direkt hölle sig undan, i de flesta fall torde

erhålla del av meddelandet, något som däremot knappast kunde sägas om

det anslags- och kungörelseförfarande, vilket som sista utväg upptagits i

nya rättegångsbalken.

I flertalet yttranden har såsom en brist i promemorieförslaget betecknats,

att någon utväg icke anvisades för den händelse att gäldenären icke anträffades

och det ej heller eljest funnes någon, till vilken underrättelsen

med laga verkan kunde lämnas. Sålunda har styrelsen för landsfiskalsföreningen

yttrat, att det icke syntes vara något att erinra mot förslaget såvitt

anginge delgivning inom stad eller annan tättbebyggd ort. Beträffande landsbygden,

med dess ofta glest boende befolkning, skulle däremot enligt styrelsens

mening säkerligen mången gång intet av de föreslagna delgivningssätten

kunna tillämpas, med påföljd att kostnaderna komme att stiga genom

de upprepade delgivningsförsök, som bleve nödvändiga. En icke önskvärd

försening av verkställigheten i utsökningsärendena måste enligt styrelsens

åsikt också befaras bli följden, om delgivning genom underrättelsens anbringande

på gäldenärens husdörr icke längre finge ske. Förste stadsfogden

i Stockholm bär anfört:

Tämligen ofta är det omöjligt att anträffa någon, som bor i samma lägenhet

som gäldenären, eller husvärd, portvakt eller annan dylik person, som

bor i huset. Så kan vara förhållandet såväl då gäldenären bor i hyreshus

som då han hav egen villa. (I den numera mycket vanliga typ av hyreshus,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 29.

som består av ett komplex av ett flertal byggnader, finnes som regel icke

i varje hus en därstädes boende portvakt eller dylik person.)--• I dessa

fall måste ju, enligt förslaget, eftersom det icke existerar någon person,

som i gäldenärens ställe kan mottaga underrättelsen, gäldenären personligen

anträffas, innan utmätning kan ske. I en del av fallen är det kanske möjligt

att efter upprepade försök å olika tider å dygnet så småningom anträffa

gäldenären. I andra fall har kanske gäldenären för en längre tid rest

bort utan att det kan anses, att resan företagits, förty att gäldenären väntar

utmätning. ----Hänsyn till borgenären kräver, att önskemålet att

bespara gäldenären obehaget att få underrättelsen anslagen å dörren till

allmän genomläsning icke tillgodoses på ett sådant sätt, att borgenären,

som kanske i ekonomiskt avseende har det betydligt sämre ställt än gäldenären,

berövas den nu befintliga möjligheten att inom rimlig tid erhålla

verkställighet. Jag får för min del därför i underdånighet avstyrka, att bestämmelsen

om att underrättelsen under vissa betingelser får anslås å dörren

slopas utan att något annat liknande men mera smakligt förfaringssätt

införes.

Liknande synpunkter på frågan om lämpligheten att helt avskaffa anslag

å husdörr ha anförts av länsstyrelsen i Stockholms län, styrelsen för advokatsamfundet

samt landsfiskalsföreningens länsavdelningar.

Förste stadsfogden i Stockholm har vidare förklarat, att den enligt promemorieförslaget

följande ökningen av den krets av personer, till vilka

underrättelse skulle kunna lämnas med giltig verkan, otvivelaktigt i och för

sig vore ägnad att i viss mån undanröja olägenheterna med nuvarande

system. Samtidigt innebure förslaget emellertid cn viss minskning av berörda

personkrets. Förste stadsfogden åsyftade därvid det föreslagna utbytet

av uttrycket »make eller husfolk» mot »vuxen medlem av det hushåll

han tillhör». I praxis hade ordet »husfolk» tolkats så vidsträckt, att

varje vuxen person, som bodde i samma lägenhet som gäldenären, oberoende

av om han tillhörde samma hushåll som gäldenären, inräknats bland

husfolket. Utrymme för en sådan lagtillämpning borde enligt förste stadsfogdens

mening alltjämt finnas.

Förste stadsfogden har härefter erinrat om det av honom i hans yttrande

till justitieombudsmannen framförda förslaget, att underrättelsen skulle

kunna få läggas i gäldenärens brevlåda, samt tillagt, att därest brevlåda ej

funnes underrättelsen borde i slutet kuvert fästas å dörren. Därvid vore det

enligt den mening, förste stadsfogden numera omfattade, icke erforderligt

att fästandet skedde med utmätningsmannens sigill.

Förslag om att underrättelsen skulle få fästas i slutet kuvert å gäldenärens

dörr har framförts även av länsstyrelsen i Värmlands län och länets

avdelning av landsfiskalsf öreningen, enligt vilkas yttranden kuvertet borde

vara försett med tjänstestämpel, samt vidare av styrelsen för landsfiskalsföreningen

och föreningens länsavdelning i Stockholms län, vilka båda framhållit,

att kuvertet icke borde vara försett med myndighetens sigill eller

namn men däremot borde upptaga gäldenärens namn och adress.

I de yttranden som avgivits av styrelsen för stadsfogdeföreningen och av

förste stadsfogden i Stockholm har framställts anmärkning mot förslagets

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

regler om avsändande av meddelande med posten till gäldenären om att

surrogatdelgivning ägt rum. Dessa erinringar gå ut på att dylikt postmeddelande

vore överflödigt när underrättelsen överlämnats till vuxen hushållsmedlem

och även i vissa andra fall ej fyllde någon funktion. Förste

stadsfogden har likväl anmärkt, att postmeddelandet kunde vara av värde

om gäldenär, som rest bort, ordnat med eftersändning av sin post; emellertid

innebure icke ens nuvarande anslagsförfarande någon garanti för

att gäldenären verkligen finge del av underrättelsen. Styrelsen för landsfiskalsföreningen

och föreningens avdelning i Stockholms län ha uttalat att

även vid den av dem föreslagna delgivningsmetoden -—• underrättelsens anbringande

i slutet kuvert å gäldenärens dörr — meddelande om delgivningen

borde med posten översändas till gäldenären.

Departementschefen.

På sätt framgår av den förut lämnade redogörelsen för gällande rätt är

det vid utmätning i allmänhet ej nödvändigt, att gäldenären är tillstädes.

Som villkor för att förrättningen skall få äga rum i gäldenärens frånvaro

gäller emellertid vanligen, att i den form, som angives i 60 § utsökningslagen,

underrättelse meddelats gäldenären om att utmätning blivit sökt samt rörande

borgenären, exekutionstiteln och fordringens belopp. Tidpunkten

för den blivande förrättningen behöver aldrig angivas och platsen endast i

vissa särskilda fall. Underrättelsen skall ej innehålla något föreläggande för

gäldenären att företaga något i exekutionsärendet, såsom att inställa sig

vid utmätningen eller dylikt. Såtillvida är underrättelsen ej att jämställa

med de förelägganden av olika slag, med tanke på vilka den judiciella processens

delgivningsregler ha tillkommit. Underrättelsen sker helt i gäldenärens

intresse. Dess uppgift är främst att bereda gäldenären tillfälle att

avstyra utmätning genom betalning (kvittning) eller, i vissa fall, genom

ställande av pant eller borgen eller genom nedsättning. Gäldenären kan ock

vilja söka komma överens med borgenären om avvikelse från utmätningsordningen

eller anvisa egendom till utmätning eller på annat sätt bevaka

sina intressen.

Stadgandena om underrättelse till utmätningsgäldenär tillämpas för närvarande,

åtminstone i stor utsträckning, på det sättet, att utmätningsmannen

först med posten till gäldenären översänder underrättelsen i två exemplar

med begäran att det ena exemplaret måtte återsändas försett med bevis

om mottagandet. Det förekommer ock, att ett exemplar av underrättelsen

sändes i rekommenderat brev med mottagningsbevis. Ibland innefattar underrättelsen

anmodan till gäldenären att inom viss tid till utmätningsmannen

inbetala fordringens belopp vid äventyr att eljest utmätning sker. Om ej

mottagningsbevis inkommer inom viss tid, sker delgivning genom utmätningsmannen

själv, genom fjärdingsman eller genom exekutionsbiträde.

Kan delgivningen ej genomföras genom underrättelsens överlämnande i

första hand till gäldenären eller, där denne ej anträffas, till hans make eller

husfolk, anslås underrättelsen å gäldenärens husdörr.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 29.

13

De erinringar, som framställts mot det föreskrivna underrättelseförfarandet,

avse väsentligen, att anslag å gäldenärens husdörr medför stora olägenheter

för gäldenären och ofta nog också för andra personer. Dessa erinringar

äro utan tvivel berättigade.

Stadgandet om underrättelse genom anslag å gäldenärens dörr är mycket

ålderdomligt. Det inflöt i utsökningslagen från II. kap. 3 § utsökningsbalken

i 1734 års lag, där anslaget emellertid närmast var en form för delgivning

i exekutiv process inför Konungens befallningshavande. Anslaget motsvarar

också det förfarande som enligt 11 kap. 9 § andra stycket äldre

rättegångsbalken kunde tillämpas vid delgivning av stämning för vissa fall

när svaranden veterligen var ur riket faren utan att upplysning kunnat

vinnas om hans uppehållsort. Detta delgivningssätt förekommer däremot icke

i nya rättegångsbalken.

Sedan flera år är en genomgripande reform av vår utsökningsrätt aktuell.

Det kunde under sådana förhållanden ifrågasättas, om det är lämpligt att

utan avvaktande av denna reform nu föreslå en ändring i en sådan detaljfråga

som den förevarande. Även om reformarbetet skulle kunna igångsättas

tämligen snart skulle detta emellertid först om åtskilliga år kunna leda till

lagstiftning. Under sådana förhållanden och då de olägenheter som äro förknippade

med de nuvarande reglerna onekligen äro betydande, synas inga

invändningar kunna riktas mot en partiell reform, helst som denna ej på

något sätt torde behöva föregripa en mera definitiv reglering.

Genom 33 kap. nya rättegångsbalken »om inlaga i rättegång och om delgivning»

ha bestämmelserna om delgivning i rättegång erhållit en utformning,

som är mera rationell och lämpad till en nyare tids krav än reglerna

ill kap. äldre rättegångsbalken. Det kunde under sådana förhållanden synas

naturligt att, som justitieombudsmannen föreslagit, ändra de ålderdomliga

delgivningsbestämmelserna i 60 § utsökningslagen till överensstämmelse

med vad som numera gäller om delgivning i rättegång. En sådan

ändring skulle emellertid innebära, att i utsökningslagen infördes bestämmelser,

som nu sakna motsvarighet där, t. ex. om delgivning med juridiska

personer. Lämpligheten av en dylik utvidgning, vid en tidpunkt

då en genomgripande omarbetning av hela utsökningsrätten är tämligen

nära förestående, torde kunna ifrågasättas. En direkt hänvisning i 60 §

utsökningslagen till delgivningsreglerna i rättegångsbalken skulle också innebära

en av förhållandena ej påkallad utsträckning av underrättelseplik*

ten; det må erinras om att under vissa förhållanden underrättelse nu ej

erfordras.

I departementspromemorian hade man av nu angivna anledningar valt

en annan väg, nämligen att med bibehållande av 60 § utsökningslagen j

övrigt oförändrad införa regler om surrogatdelgivning med fysisk person,

motsvarande nya rättegångsbalkens regler därom.

Emellertid synes man kunna ifrågasätta om det är lämpligt att ens i

denna mycket begränsade utsträckning anknyta till rättegångsbalkens delgivningsregler.

Det är icke uteslutet att dessa regler, just såvitt angår surro
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Knngl. Maj. ts proposition nr 29.

gatdelgivning, inom kort kunna behöva underkastas viss jämkning. Svårigheter

uppstå ock när det gäller att finna en form för uppfyllande avkravet

på underrättelse för de fall, när man icke kan anträffa vare sig gäldenären

eller någon annan, till vilken underrättelsen med laga verkan

skulle få överlämnas. Att efterbilda de i 33 kap. 12 § rättegångsbalken givna

reglerna om delgivning genom anslag å en för allmänheten tillgänglig

plats i rättens kansli samt meddelande i allmänna tidningarna och för

vissa fall också i annan tidning bör i förevarande sammanhang icke övervägas,

bl. a. med hänsyn till att borgenärens möjligheter att snabbt erhålla

utmätning allvarligt skulle försämras.

Vid övervägande av den lämpligaste lösningen bör man enligt min mening

taga fasta på det av mig nyss omnämnda förhållandet, att underrättelsen

enligt 59 och 60 §§ utsökningslagen till sin funktion ej motsvarar

de delgivningar, som reglerna i 33 kap. rättegångsbalken närmast avse.

Något hinder att göra underrättelseförfarandet enklare än delgivningsförfarandet

enligt 33 kap. rättegångsbalken torde ej finnas. Det föreliggande

spörsmålet gäller ju egentligen endast att söka undanröja de olägenheter

som äro förknippade med det nu föreskrivna anslagsförfarandet. Lagstiftningsåtgärderna

böra därför inskränkas till vad som erfordras för att avhjälpa

dessa olägenheter. Mycket synes mig tala för att den bästa lösningen

ligger i det av förste stadsfogden i Stockholm framförda förslaget, att underrättelsen

skall få i slutet kuvert nedläggas i gäldenärens brevlåda, om sådan

finnes, eller, likaledes i slutet kuvert, fästas å hans dörr. En underrättelse

som överbringas på detta sätt kan beräknas komma till gäldenärens kännedom

lika säkert som om man förfar enligt nu gällande regler. I några av

yttrandena har ägnats särskild uppmärksamhet åt frågan, huruvida i de

fall, då underrättelsen måste fästas å dörren, kuvertet med underrättelsen

bör vara försett med utmätningsmannens stämpel eller fästas med hans

sigill. Det har framhållits, att det skulle vara mest skonsamt för gäldenären,

om det ej framginge, att kuvertet härrörde från utmätningsmannen. Emellertid

må erinras om att det måste anses angeläget — även för gäldenären

—- att anslaget åtnjuter det rättsskydd som stadgandet i 10 kap. 12 § strafflagen

om straff för skadande eller borttagande av »myndighets anslag eller

insegel» erbjuder. Det torde därför i regel vara behövligt att det angives

varifrån kuvertet härrör. Det är säkerligen mindre uppseendeväckande, om

så sker genom en anteckning på kuvertet än genom att detta fästes å dörren

med särskilda sigill. Någon uttrycklig föreskrift i detta ämne torde emellertid

ej vara erforderlig. Likaså torde utan särskilt stadgande vara uppenbart

att å kuvertet — oavsett om det nedlägges i brevlåda eller fästes å dörren

— måste finnas angivet, till vem det däri inneslutna meddelandet är riktat.

Lagtexten synes lämpligen kunna erhålla den formuleringen att underrättelsen

— om gäldenären eller dennes make eller husfolk ej anträffas — skall

i slutet kuvert avlämnas i gäldenärens hemvist eller fästas å hans husdörr.

Avlämnandet i hemvistet bör tydligen i regel ske genom att kuvertet nedlägges

i brevlåda. Också en brevlåda av den typ, som är anbragt utanpå en

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

dörr eller en vägg, torde kunna begagnas med laga verkan. Underrättelsen

torde däremot ej kunna anses avlämnad i hemvistet om den nedlagts i en brevlåda

utan yttre samband med bostaden, t. ex. nere vid grinden eller vid närmaste

korsväg. Att underrättelsen icke bör fästas å husdörren om den kan avlämnas

i hemvistet torde icke behöva komma till uttryck i lagtexten.

Något utrymme för föreskrifter om efterföljande postunderrättelse angående

verkställd delgivning torde ej förefinnas.

Jag vill understryka att man med denna lösning ej bör anses ha på något

sätt bundit sig i fråga om hur delgivningsreglerna i en reviderad utsökningslag

böra vara utformade. Detta spörsmål bör framdeles bli föremål

för en fullt fri omprövning i sitt vidare sammanhang.

Det med 60 § i nu förevarande avseende analoga stadgandet i 193 § utsökningslagen

torde böra undergå motsvarande ändring.

Lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1951.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom departementet upprättats

förslag till lag om ändrad lydelse av 60 och 193 §§ utsökningslagen.

#

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande

lagförslag, av den lydelse bilaga (Bilaga B) till detta protokoll utvisar1,

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Lars Nordvall.

1 Denna bilaga, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här

uteslutits.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

Bilaga A.

Utkast

till

Lag

om ändrad lydelse av 60 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas att 60 § utsökningslagen skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

60 §.

Underrättelse, varom i 59 § sägs, skall, för att anses giltig, meddelas gäldenären

genom utmätningsman. Har underrättelsen, av utmätningsmannen

skriftligen utfärdad, bevisligen kommit gäldenären annorledes tillhanda

eller ock, om han, i sitt hemvist sökt, ej kunnat där anträffas, blivit sist

dagen före utmätningen meddelad vuxen medlem av det hushåll han tillhör

eller, om sådan ej träffas, hans hyresvärd, om denne bor i samma hus,

eller portvakt eller annan, som i hyresvärdens ställe har tillsyn över huset

och där har sin bostad; vare det ock gillt. Driver gäldenären rörelse med

fast kontor och träffas han ej där under vanlig arbetstid, må ock underrättelsen

å kontoret överlämnas till där anställt biträde. Har underrättelsen

överlämnats till annan än gäldenären, skall meddelande om att handlingen

sålunda överlämnats med posten översändas till gäldenären under

hans vanliga adress. Den till vilken underrättelsen överlämnats, svare för

att den, så snart ske kan, kommer gäldenären tillhanda; vid underrättelsens

överlämnande skall han erinras därom.

Skall utmätning---åtta dagar.

Har gäldenären---av nöden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

17

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 16 januari

1951.

Närvarande:

j u stitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,

regeringsrådet Björkholm,

Enligt lagrådet den 13 januari 1951 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen

i statsrådet den 12 januari 1951, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändrad Igdelse av 60 och 193 §§

utsökningslagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

e. o. hovrättsassessorn B. Alexanderson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 29.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

*

Utdrag av protokollet över jusliticdepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 19 januari 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler lagrådets

den 16 januari 1951 avgivna utlåtande över det den 12 januari samma år

till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 60 och 193 §§

u t söknings lagen.

Med förmälan att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran hemställer

föredraganden att det måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karl Gustaf Grönhagen.

Stockholm 1951. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

504002

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1951:30 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om höjning av den i 13 kap. 12 § andra stycket giftemnålsbalkem upptagna värdegränsen. a1 i texten
  2. 1LU 1951:6 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 60 och 193 §§ utsökningslagen. s. 1 i texten