Sök i Ratio Lex

Angående ändringar i grunderna för det statliga stödet till torrläggningsverksamheten m. in

1951-01-19 · 36 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 34 av 36 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1951:31, Angående ändringar i grunderna för det statliga stödet till torrläggningsverksamheten m. in

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

1

Nr 31.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ändringar i

grunderna för det statliga stödet till torrläggningsverksamheten

m. in.; given Stockholms slott den 19 januari

1951.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF.

G. E. Strung.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att beslutanderätten i ärenden rörande bidrag

och lån till torrläggningsföretag från och med den 1 juli 1951 skall decentraliseras

från lantbruksstyrelsen till lantbruksnämnderna så att flertalet

dylika ärenden skall avgöras av nämnderna.

I samband med denna decentralisering föreslås vissa ändringar i grunderna

för det statliga stödet åt torrläggningsföretag. Ändringarna betingas

framför allt av nödvändigheten att ha enhetliga låne- och bidragsregler beträffande

olika slag av torrläggningsföretag. Sålunda föreslås att det statliga

stödet i sådana torrläggningsärenden, som skola avgöras av lantbruksnämnderna,

skall utgå i enlighet med de regler, som gälla för stöd åt flertalet

andra jordförbättringsåtgärder, d. v. s. i form av dels lånegaranti, dels bidrag

ur rationaliseringsanslaget med normalt 40 procent av kostnaden för

företaget. I de fall, som alltjämt skola avgöras av lantbruksstyrelsen, skall

stödet liksom hittills utgå i form av lån ur statens avdikningslånefond och

bidrag ur avdikningsanslaget. Bidragsbeloppet föreslås dock även här normalt

skola utgöra 40 procent av kostnaden. Med hänsyn till torrläggningsföretagens

speciella karaktär anses bidragsrättcn, i likhet med vad för närvarande

gäller, ej böra begränsas till fastigheter under en viss arealgräns

eller regelmässigt göras beroende av en prövning av brukarens ekonomiska

ställning. Dock föreslås att de bidragsbeviljande myndigheterna skola äga

avslå bidragsansökningar i sådana fall, där bidrag med hänsyn till omständigheterna

i det särskilda fallet icke kan anses påkallat.

1 llihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 31.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

19 januari 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för finansdepartementet fråga om ändringar

i grunderna för det statliga stödet till torrläggningsverksamheten m. m. och

anför därvid.

Inledning.

Den 19 november 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet

att tillkalla sakkunniga för att enligt i statsrådsprotokollet

angivna riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag angående förenkling

av förfarandet vid den statliga låne- och bidragsgivningen till torrläggningsföretag.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade jag den 24 november 1948

såsom sakkunniga numera ledamoten av riksdagens första kammare, hemmansägaren

J. A. Hermansson, tillika ordförande, byråchefen i lantbruksstyrelsen

M. Hägglund samt lantbrukskonsulenten E. V. Almlöf i Skara.

Den 28 april 1950 biföll Kungl. Maj :t en framställning från de sakkunniga

att utredningen, i den mån så befanns nödvändigt för att genomföra

en decentralisering av beslutanderätten i förevarande låne- och bidragsfrågor,

skulle få omfatta även grunderna för utlämnande av lån och

bidrag.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1948 års utredning rörande

understöd till torrläggningsföretag, ha den 19 oktober 1950 avgivit betänkande

med förslag angående decentralisering av beslutanderätten i fråga

om bidrag och lån till torrläggningsverksamheten (stencilerat).

Över betänkandet ha efter remiss utlåtanden avgivits av statskontoret,

riksräkenskapsverket, lantbruksstyrelsen med bifogande av yttranden från

samtliga lantbruksnämnder, statens lönenämnd, lantbruksverkets tjänstemannaförening,

Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund, föreningen

statens lantbruksingenjörer, Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges

lantbruksförbund.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

3

I sitt betänkande föreslår utredningen, att handläggningen av ansökningar

om bidrag och lån till torrläggningsföretag av enklare beskaffenhet

skall överförils från lantbruksstyrelsen till lantbruksnämnderna. Vidare

förordas vissa ändringar i grunderna för det statliga stödet till torrläggningsverksamheten.

Dessa innebära i huvudsak, att de till lantbruksnämnderna överförda

företagen skola behandlas såsom åtgärder för avloppsförbättring och tilldelas

bidrag ur rationaliseringsanslaget med i regel 40 procent av anläggningskostnaden.

I motsats mot vad nu gäller föreslås emellertid, att sådant

bidrag skall utgå utan behovsprövning och utan hänsyn till fastighets arealgräns.

Till de företag, som skola vara kvar hos lantbruksstyrelsen, föreslås

bidrag skola utgå ur avdikningsanslaget efter samma grunder som bidragen

till de överförda företagen, d. v. s. i regel med 40 procent av anläggningskostnaden.

Utredningen framlägger därjämte förslag om vissa ytterligare åtgärder

för decentralisering och förslag om hur det framtida underhållet av vissa

till lantbruksnämnderna överförda torrläggningsföretag skall tryggas.

Slutligen föreslås vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas

organisation.

Jag torde i det följande först få i korthet redogöra för de bestämmelser,

som nu gälla för den statsunderstödda torrläggningsverksamheten, och därefter

gå närmare in på utredningens förslag och yttrandena däröver.

Gällande bestämmelser för den statsunderstödda

torrläggningsverksamheten.

Statligt stöd åt torrläggningsverksamheten utgår dels i form av bidrag och

lån ur statens avdikningsanslag och statens avdikningslånefond, dels i form

av bidrag för avloppsförbättring ur anslaget till jordbrukets rationalisering

och genom lånegaranti för sådan åtgärd.

Bidrag ur avdikningsanslaget och lån ur avdikningslånefonden. Statsbidrag

och lån beviljas i regel av lantbruksstyrelsen. I särskilda fall åligger det

emellertid styrelsen att med eget utlåtande överlämna ärende till Kungl.

Maj:t för avgörande.

För att lån eller bidrag skall få utgå fordras, att torrläggningsföretaget

befinnes nyttigt och önskvärt ur allmän och enskild synpunkt. Vid bedömandet

härav skall i synnerhet beaktas, att torrläggningen skall avse jord

som till huvudsaklig del redan är odlad eller som utgör lämplig tillskottsjord

till ofullständiga jordbruk eller vars torrläggning eljest är av synnerlig

betydelse för ett rationellt jordbruk, att värdet av den jordförbättring, som

vinnes genom företaget, skall stå i skäligt förhållande till kostnaden för

torrläggningsarbetets utförande, att företaget skall vara ägnat att befordra

en ekonomiskt ändamålsenlig jordbruksdrift på de fastigheter det berör, att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

särskild hänsyn skall tagas till sociala fördelar av torrläggningen samt att

genom företaget icke uppstå sådana skador eller olägenheter med avseende

å vattenkraft, fiske, naturvärden, växt- och djurliv eller sanitära eller klimatiska

förhållanden, att företaget på den grund ej bör komma till utförande.

Förslag till torrläggningsföretag skall i regel vara upprättat vid syncförrättning

enligt bestämmelserna i 10 kapitlet vattenlagen. Syneförrättning

kan handläggas antingen av förrättningsman med biträde av två gode män

eller av förrättningsman ensam.

Statsbidrag kan i allmänhet beviljas till en tredjedel av den godkända

kostnaden för företaget. Är företaget av särskild betydelse ur allmän synpunkt,

såsom att därigenom i avsevärd utsträckning beredes tillskottsjord

för ofullständiga jordbruk, förbättrade levnadsvillkor för den jordbrukande

befolkningen i orten eller eljest betingelser för jordbruksdriftens uppehållande

i önskvärd omfattning, eller har företaget väsentligen till ändamål att

avhjälpa skada, som förorsakas genom att vatten tilledes från andra torrläggningsområden,

kan bidrag beviljas till hälften av den godkända kostnaden.

Bidraget utgår utan prövning av bidragssökandens ekonomiska ställning

och utan hänsyn till hur stor hans fastighet är.

Lån kan i allmänhet beviljas intill den godkända kostnaden för företaget

efter avdrag av lämnat bidrag men må ej för någon i företaget ingående

fastighet överstiga 70 procent av det genom torrläggningsarbetet uppkommande

värdet å jordförbättringen.

För avdikningslån äger kronan förmånsrätt i fastighet, som påförts lånet,

enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Kronans fordran går således före intecknad

gäld. För att skydda inteckningshavarnas rätt har största möjliga garanti

ansetts böra ställas för en riktig båtnadsuppskattning. Lån har därför

icke brukat beviljas andra företag än sådana, där förslag till företaget upprättats

vid syneförrättning som handlagts med biträde av gode män.

Ansökan om lån ur avdikningslånefonden eller bidrag ur avdikningsanslaget

ställes till lantbruksstyrelsen och ingives till vederbörande lantbruksnämnd.

Nämnden verkställer en ingående utredning och översänder

därefter handlingarna i ärendet jämte eget betänkande till lantbruksstyrelsen.

Denna granskar i detalj ansökningarna med därtill hörande förslagshandlingar

och betänkanden. Granskningen är av såväl teknisk som ekonomisk

och rättslig natur. Den utföres på styrelsens jordförbättringsbyrå.

Här må slutligen erinras om att frågan om ändrade grunder för bidragsgivning

ur avdikningsanslaget och frågan om decentralisering av rätten att

besluta om sådana bidrag var föremål för motioner vid 1950 års riksdag

(I: 179 och II: 216, likalydande, samt I: 336 och II: 392, likalydande).

I de två förstnämnda motionerna hemställdes, att riksdagen skulle begära

utredning om en sådan ändring i bestämmelserna för bidrag ur avdikningsanslaget,

att bidragsprocenten till godkända torrläggningsföretag skulle

bli lika oberoende av om företaget hade en eller flera delägare. I de två andra

motionerna hemställdes, att villkoren för bidrag från avdikningsanslaget

skulle ändras så, att en enda bidragskvot komme att tillämpas. Bidragskvo
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 31.

5

ten borde fastställas till 45 procent med möjlighet till högre bidrag, då särskilda

skäl därtill föranledde. Vidare borde rätten att besluta om dessa

statsbidrag decentraliseras.

I remissutlåtande över dessa motioner tillstyrkte lantbruksstyrelsen en

enhetlig bidragskvot och föreslog att denna skulle bestämmas till fyrtio

procent av de godkända kostnaderna.

I sitt utlåtande över motionerna förklarade jordbruksutskottet i fråga om

bidragsvillkoren att utskottet funne skäl tala för att en ändring övervägdes

i de hänseenden, som angåves i motionerna. Emellertid hade utskottet inhämtat,

att utredningen fått medgivande att, i den mån så funnes nödvändigt

för decentraliseringens genomförande, till utredning och behandling

upptaga jämväl frågor rörande grunderna för utlämnande av lån och bidrag

till torrläggningsföretag. Vid sådant förhållande föreslog utskottet, att

motionerna icke skulle föranleda någon åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet

med utskottets hemställan.

Lånegaranti och bidrag ur rationaliseringsanslaget. Statsbidrag och statlig

lånegaranti kan av lantbruksnämnd beviljas för åtskilliga slag av åtgärder

för inre rationalisering, bl. a. för avloppsförbättring. En allmän förutsättning

för att dylikt stöd skall utgå är att åtgärden framstår såsom ekonomiskt

försvarlig med hänsyn till den förbättring av brukningsdelens driftsekonomi

och brukarens försörjningsmöjligheter, som den kan väntas medföra.

Enligt särskild föreskrift må här avsett stöd ej lämnas till åtgärder,

för vilka bidrag eller lån kan erhållas enligt bestämmelserna för statens avdikningsanslag

eller statens avdikningslånefond. Genom sistnämnda föreskrift

förebygges, att stöd till ett och samma företag skall utgå från två håll.

Innan ansökning om bidrag eller lånegaranti avgöres skall, där nämnden

finner det erforderligt, på sökandens bekostnad upprättas teknisk plan

för åtgärden, som nämnden finner kunna godtagas.

Statsbidrag utgår efter behovsprövning. Bidrag får utgå endast till enskild

person, som äger eller brukar jordbruksfastighet, och under förutsättning

att brukarens ekonomiska ställning ej är så god, att han tydligen

ej är i behov av bidrag för att utföra åtgärden, samt att brukningsdelen

ej innehåller mer än 20 hektar åker samt till åker omräknad äng och

betesmark. Arealgränsen får dock överskridas, om brukningsdelen på

grund av mindre lämplig form eller beskaffenhet ur lönsamhetssynpunkt

ej är bättre än en genomsnittlig bärkraftig brukningsdel under nämnda

gräns.

Bidrag till åtgärd för avloppsförbättring skall i allmänhet utgå med belopp

motsvarande 40 procent av den godkända kostnaden. Bidraget får

jämkas uppåt eller nedåt om så finnes skäligt på grund av särskilda omständigheter.

Bidraget utgår i regel i form av avskrivningslån.

Statlig lånegaranti för avloppsförbättring kan beviljas envar ägare eller

brukare av jordbruksfastighet. Sådan garanti får beviljas högst för ett

belopp motsvarande den godkända kostnaden för åtgärden efter avdrag av

eventuellt utgående bidrag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

Utredningens förslag och yttrandena däröver.

A. Utvidgning av lantbruksnämndernas rätt att bevilja statligt stöd för

torrläggning.

Utredningen. I betänkandet erinras inledningsvis om att frågan om en

decentralisering av behörigheten att bevilja bidrag och lån till torrläggningsföretag

berördes av 1947 års centrala lantbrukskommitlé i dess betänkande

med utredning och förslag rörande organisationen av verksamheten

för jordbrukets yttre och inre rationalisering (SOU 1948: 2). Kommittén

anförde därom bl. a.

Stora fördelar ur administrativ synpunkt skulle säkerligen kunna vinnas,

om beslut i låne- och bidragsfrågor kunde decentraliseras till nämnderna.

Ett hinder för en dylik decentralisering har uppgivits vara, att de

större och tekniskt komplicerade företagen före lånefrågans avgörande

måste underkastas en granskning av expertis, som icke kan tänkas vara

tillgänglig i nämnderna. Det stora flertalet torrläggningsföretag torde dock

vara av relativt enkel beskaffenhet och ringa omfattning och borde därför,

sedan syneförrättning vunnit laga kraft, kunna bli föremål för beslut beträffande

lån och bidrag i lantbruksnämnderna. Enligt kommitténs uppfattning

skulle detta kunna ske även beträffande de större företagen, om

dessa först underkastades en teknisk förhandsgranskning i lantbruksstyrelsen.

Härtill kommer, att det i praktiken ofta råder ett sådant oupplösligt

samband mellan torrläggning å ena sidan och åtgärder för yttre och inre

rationalisering å andra sidan, att det knappast torde vara möjligt att bedöma

den ekonomiska effekten av varje åtgärd för sig i de fall åtgärderna

uppträda i kombination med varandra. Även detta talar enligt kommitténs

uppfattning för att lån och bidrag ur statens avdikningslånefond respektive

statens avdikningsanslag böra beviljas av lantbruksnämnderna.

Vidare erinras om att dåvarande chefen för jordbruksdepartementet i

propositionen nr 149 till 1948 års riksdag uttalade, att det enligt hans

uppfattning i betydande utsträckning borde kunna uppdragas åt lantbruksnämnderna

att fatta beslut i här ifrågavarande låne- och bidragsärenden.

Det borde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela erforderliga föreskrifter

därvidlag. Även möjligheterna att i övrigt förenkla det administrativa

förfarandet i dessa ärenden borde övervägas. Vad sålunda anförts lämnades

utan erinran av riksdagen.

Utredningen avvisar emeliertid centrala lantbrukskommitténs förslag, att

alla ärenden om avdikningsbidrag och om lån ur avdikningslånefonden

skulle överflyttas till lantbruksnämnderna. Den framhåller, att ingen

nämnvärd förenkling i lantbruksstyrelsens befattning med de ärenden,

som avse mera invecklade torrläggningsföretag, skulle åstadkommas om

styrelsen, såsom kommittén föreslagit, skulle underkasta dessa ärenden

en teknisk förhandsgranskning. Därtill kommer, att det synes oegentligt,

om lån eller bidrag skulle beviljas av lantbruksnämnd medan lantbruksstyrelsen

materiellt sett skulle vara ansvarig för beslutets innehåll. Lant
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

bruksnämnden torde knappast komma att frångå den ståndpunkt, som lantbruksstyrelsen

intagit vid förhandsgranskningen. Utredningen kan därför

icke förorda en decentralisering av beslutanderätten i de mera invecklade

torrläggningsärendena. Enligt utredningens mening böra dessa ärenden

alltjämt avgöras av lantbruksstyrelsen. Styrelsens granskning bör dock

kunna begränsas och endast taga sikte på sådana kontrollåtgärder, som

icke kunna verkställas av annat organ eller som kunna finnas nödvändiga

av annat skäl, exempelvis för att åstadkomma likformig behandling av

ärendena eller dylikt. Granskningen bör sålunda endast i den mån det är

nödvändigt för ärendenas avgörande omfatta förhållanden och omständigheter,

vilka redan granskats eller bedömts av lantbruksnämnderna.

Däremot anser utredningen, att lantbruksnämnderna böra kunna besluta

i torrläggningsärenden av enklare beskaffenhet. I de ärenden, där beslutanderätten

överflyttas till lantbruksnämnderna, bör det statliga stödet i

fortsättningen utgå i form av bidrag ur rationaliseringsanslaget och statlig

lånegaranti.

Beträffande frågan hur gränsdragningen bör ske, anföres i betänkandet,

att kostnaden för företaget icke bör vara avgörande. En fixerad övre gräns

för bidrag ur rationaliseringsanslaget och för garantilån skulle under vissa

förhållanden kunna leda till en strävan att dela upp ett naturligt torrläggningsområde

i ett antal mindre företag och därigenom göra kostnadsgränsen

illusorisk. Utslagsgivande bör i stället vara företagets beskaffenhet ur

rättsliga och tekniska synpunkter. Ett relativt sett dyrbart torrläggningsföretag

kan nämligen ur nämnda synpunkter i och för sig vara av mycket

enkel beskaffenhet och därför lämpat att avgöras av lantbruksnämnd. Å

andra sidan kan ett mindre kostsamt företag beröra allmänna intressen av

stor vikt och även i övrigt vara av komplicerad natur, såväl rättsligt som

tekniskt, och därför icke vara lämpat för avgörande hos lantbruksnämnd.

Decentraliseringen bör således i princip endast omfatta företag, som äro

av enkel beskaffenhet och endast avse en eller ett fåtal fastigheter. Omfattar

ett företag ett flertal fastigheter eller är det av större omfattning eller

av sådan beskaffenhet, att det icke kan anses falla inom ramen för de

åtgärder till jordförbättring, som avses med det statliga stödet för jordbrukets

yttre och inre rationalisering, bör lantbruksnämnden överlämna

ärendet till lantbruksstyrelsen för avgörande.

Gränsdragningen bör anförtros lantbruksnämnderna. Dessa skola i varje

särskilt fall avgöra hur inkomna torrläggningsärenden skola behandlas.

Lantbruksstyrelsen bör utarbeta direktiv till ledning för nämnderna. I direktiven

bör hänsyn tagas till lokala och andra särskilda förhållanden. Utrymme

bör lämnas för en anpassning efter de erfarenheter, som kunna

vinnas vid en fortsatt utveckling av torrläggningsverksamheten.

Utredningen har närmare angivit vilka typer av torrläggningsföretag, som

enligt dess mening böra handläggas av lantbruksnämnderna. Den indelar

därvid företagen i sex olika typer, allt eftersom de omfatta

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

1. en mindre fastighet,

2. en större fastighet,

3. två eller tre mindre fastigheter,

4. högst tre mindre och/eller större fastigheter,

5. flera än tre mindre och/eller större fastigheter samt

6. mindre och/eller större fastigheter -j- motstående eller allmänt intresse.

Med mindre fastigheter avser utredningen sådana brukningsdelar, till vilka

statsbidrag kan utgå för åtgärder till inre rationalisering, d. v. s. i regel

fastigheter om högst 20 hektar åker och till åker omräknad ängsmark.

En decentralisering enligt de av utredningen angivna principerna skulle,

enligt vad som anföres i betänkandet, medföra att lantbruksnämnderna

skulle komma att handlägga företag av typerna 1—4, med undantag av ett

antal särskilt stora eller invecklade företag, och därutöver möjligen vissa

till typ 5 hänförliga företag med blott ett fåtal delägare. Gränsdragningen

skulle i och för sig icke påverkas av om företaget handlagts med eller utan

syneförrättning''.

Hur den av utredningen förordade indelningen skulle verka belyses i betänkandet

av vissa uppgifter avseende torrläggningsverksamheten under

budgetåret 1948/49. Enligt betänkandet inkommo sagda år i allt 2 215

ärenden rörande torrläggning och avloppsförbättring. Av dessa ärenden

handlades 896, motsvarande 40,5 procent av hela antalet, hos lantbruksnämnderna,

och 1 319 ärenden eller 59,5 procent hos lantbruksstyrelsen. Anläggningskostnaden

upptogs i de hos lantbruksnämnderna handlagda ärendena

till sammanlagt något över 900 000 kronor och i övriga ärenden till i

allt omkring 12 miljoner kronor. Enligt utredningens indelningsgrunder

skulle 721 ärenden, motsvarande 32,5 procent av hela antalet inkomna

ärenden och en anläggningskostnad av sammanlagt omkring 2 700 000 kronor,

ha kunnat överföras till lantbruksnämnderna.

Utredningen förutsätter, att den föreslagna överflyttningen till rationaliseringsanslaget

av vissa företag, som nu få bidrag och lån ur avdikningsanslaget

och avdikningslånefonden, icke kommer att föranleda statsmakterna

att sänka avdikningsanslaget. Den framhåller, att det för närvarande

dröjer omkring tre år innan lantbruksstyrelsen kan till prövning upptaga

en till styrelsen inkommen ansökan om statsunderstöd till ett torrläggningsföretag.

Dröjsmålet beror så gott som uteslutande av bristen på anslagsmedel.

De medel, som stå till förfogande för varje budgetår, utnyttjas nämligen

fullständigt. En avkortning av dröjsmålet synes kunna vinnas endast

genom att staten avsevärt höjer avdikningsanslaget, så att lantbruksstyrelsens

balans kan minskas eller helt avarbetas. I så fall skulle väntetiden icke

behöva överstiga ett år. Genom den föreslagna överflyttningen av vissa torrläggningsföretag

till rationaliseringsanslaget skulle emellertid — under den

nyss angivna förutsättningen att avdikningsanslaget icke skäres ned — den

nuvarande årliga ökningen av lantbruksstyrelsens balans av torrläggningsärenden

motverkas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

Yttrandena. Utredningens förslag, att behandlingen av vissa grupper av

torrläggningsärenden skall decentraliseras och att i samband därmed grunderna

för det statliga stödet åt sagda verksamhet skola ändras, tillstyrkes

av samtliga remissinstanser. I flera yttranden betonas de fördelar, som stå

att vinna genom dylika åtgärder. Sålunda framhåller exempelvis Sueriges

lantbruks förbund, att den i förslaget förordade överflyttningen av vissa

ärenden till lantbruksnämnderna är ägnad att avsevärt förkorta den nu

onormalt långa tid, som åtgår, innan ärendena kunna avgöras. Samtidigt

kommer överflyttningen att eliminera den dubbla granskning av ärendena,

som nu förekommer. Utöver den rationalisering, som härigenom ernås,

vinnes även den fördelen, att sökandena få närmare till och lättare att komma

i kontakt med den myndighet, som avgör ärendena. Överflyttningen underlättar

vidare den granskning eller kontroll, som måste förefinnas från

statens sida. Förslaget beaktar också enligt förbundets mening på ett fullt

riktigt sätt de olägenheter, som följa av att olika grunder nu gälla beträffande

bidragsgivningen och behovsprövningen för erhållande av avdikningsanslag

och avskrivningslån.

Även utformningen av utredningens förslag biträdes i huvudsak i yttrandena.

De erinringar, som framförts, gälla i regel blott detaljer eller äro uttryck

allenast för enstaka särmeningar. Beträffande ett viktigt avsnitt av

förslaget, nämligen omläggningen av grunderna för beviljande av statsbidrag

åt torrläggningsföretag, äro dock meningarna ganska delade.

Vad särskilt angår frågan om decentralisering av torrläggningsverksamheten,

har utredningens förslag i stort sett godtagits. I flera av de yttranden,

där förslaget tillstyrkts, har betonats, att gränsen mellan de ärenden,

som skola avgöras av lantbruksnämnderna respektive av styrelsen, i den mån

erfarenheterna från decentraliseringen ge anledning därtill, bör kunna jämkas

så att ytterligare ärenden överföras till nämnderna. I några yttranden

förordas, att lantbruksnämnderna redan nu skola ges vidgad beslutanderätt.

Sålunda anför exempelvis Riksförbundet Landsbygdens folk, att i princip

endast företag vilka ingå i den grupp, som utredningen benämner typ 6,

d. v. s. företag vilkas handläggning kompliceras av motstående eller allmänt

intresse, böra handhavas av lantbruksstyrelsen. Lantbruksnämnden i Kopparbergs

län anför, att antalet delägare i företag av i och för sig enkel beskaffenhet

bör tillmätas endast begränsad betydelse. Den samlade arealen

eller kostnaden bör i stället avgöra, huruvida frågan om statligt stöd till

sådant företag skall behandlas av lantbruksstyrelsen eller av lantbruksnämnd.

Oberoende av antalet delägare bör därför enligt nämndens mening

ett företag hänskjutas till lantbruksstyrelsen endast om kostnaden för att

genomföra det överstiger förslagsvis It) 000 kronor. Föreningen statens lantbruksingenjörer

föreslår, att gränsen för lantbruksnämndernas behörighet

skall sättas vid de företag, där kostnaden beräknas uppgå till 100 000 kronor.

övergångsvis bör dock en lägre kostnadsgräns fastställas. Gränsen bör

kunna regleras alltefter de erfarenheter, som under hand framkomma. Lantbruksstyrelsen

bör även kunna förbehålla sig prövning av vissa ärenden,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

exempelvis ärenden angående sådana torrläggningsföretag, som av sociala

skäl anses böra genomföras trots att båtnaden kan beräknas icke täcka kostnaderna.

Lantbruksnämnden i Norrbottens län förordar, att lantbruksnämnderna

skola tillerkännas beslutanderätt i samtliga torrläggningsärenden.

Samtidigt härmed bör enligt nämndens mening avdikningsanslaget slopas

och rationaliseringsanslaget ökas med motsvarande belopp.

Lantbruksverkets tjänstemannaförening förordar å andra sidan en viss

begränsning av decentraliseringen. Föreningen anser nämligen, att lantbruksstyrelsen

alltjämt bör ha beslutanderätten beträffande sådana företag,

i vilka förslag upprättats vid fullständig syneförrättning.

Lantbruksstgrelsen framhåller, att en fullständig decentralisering i och

för sig är önskvärd och att man även bör söka nå fram till detta mål. Man

bör emellertid i första band begränsa sig till att överflvtta vissa grupper

av ärenden till lantbruksnämnderna och sedan efter hand fortsätta på denna

väg. Rörande skälen för denna sin ståndpunkt anför styrelsen bland annat

följande.

Lantbruksstyrclsen får erinra, att arbetsfördelningen mellan styrelsen

och nämnderna i princip är sådan, att avgörandet av enskilda ärenden i

största utsträckning tillhör nämnderna, medan styrelsen väsentligen har

att i stora drag planera, leda och övervaka verksamheten. Ärendena rörande

understöd åt torrläggningsföretag utgöra det mest betydande undantaget

från denna regel. Det skulle stå i god överensstämmelse med organisationens

grundprinciper, om även dessa ärenden kunde decentraliseras till

nämnderna. I likhet med de sakkunniga och lantbruksnämnderna är styrelsen

av den uppfattningen, att förutsättningar för en sådan decentralisation

föreligga med hänsyn såväl till nämndernas sammansättning som till

deras tillgång till erforderlig expertis. En fullständig decentralisation av beslutanderätten

i alla de ärenden rörande understöd åt torrläggningsföretag,

som nu avgöras av lantbruksstyrelsen, torde emellertid kräva en genomgripande

översyn av gällande grunder för lån och bidrag och synes heller ej,

att döma av de ursprungliga direktiven för utredningen, ha varit avsikten

med densamma, låt vara att de sakkunniga sedermera medgivits alt, i den

män så funnes nödvändigt för att genomföra en decentralisering, låta utredningen

omfatta även sagda grunder. Bortsett härifrån torde praktiska skäl

tala för att decentraliseringen till en början genomföres i allenast begränsad

omfattning för att efter hand och sedan erfarenhet vunnits fullföljas

i den mån så kan finnas lämpligt.

Först må framhållas, att en i det närmaste fullständig decentralisation

av„ ^orrläggningsärendena icke på en gång torde kunna genomföras utan en

måhända betydande ökning av personalen vid nämnderna, i synnerhet som

hos nämnderna ännu i stort sett saknas erfarenhet av sådana ärendens

handläggning, varom fråga är. Det torde även på goda grunder kunna antagas,

att ramen för nämndernas avlöningsanslag under de närmaste åren

icke skall tillåta någon nämnvärd personalförstärkning. Det synes på grund

härav lämpligt att genomföra decentralisationen så småningom och att i

första omgången icke överlämnas flera ärenden än som kunna övertagas av

nämnderna utan ökning av personalen.

Beträffande det sätt, på vilket gränsdragningen bör göras, uttalar lantbruksstyrelsen

vidare, att intet torrläggningsföretag torde vara så tekniskt

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

eller rättsligt komplicerat, att icke frågan om dess understödjande med statsmedel,

oavsett företagets beskaffenhet, ur dessa synpunkter skulle kunna avgöras

av lantbruksnämnderna. Nämnda synpunkter böra därför ej bli avgörande

vid ärendenas fördelning. Ej heller bör fördelningen ske uteslutande

efter antalet delägare. I så fall skulle en mycket stor del av de ärenden, som

med hänsyn till sin enkla beskaffenhet skulle vara särskilt lämpade för handläggning

hos nämnderna, komma att ligga kvar hos styrelsen, medan nämnderna

skulle få hand om åtskilliga mycket stora företag, vilka med hänsyn

till de betydande kostnaderna för deras genomförande borde handhavas av

styrelsen. Det torde därför icke kunna undvikas, att avseende fästes även vid

kostnaderna. Förslagsvis bör detta ske så, att åt styrelsen förbehålles att avgöra

ärenden beträffande företag över en viss kostnadsgräns. Styrelsen fortsätter

härom.

Hur lågt eller hur högt denna kostnadsgräns till en början bör sättas, bör

bero på vilka verkningar en sådan gräns får med avseende å antalet ärenden,

som därigenom överföras till nämnderna. Denna fråga torde få närmare undersökas

inom styrelsen. Hänsyn bör emellertid härvid tagas till att det kan

vara lämpligt att understödja företag med ett stort antal delägare med lån

ur avdikningslånefonden medan garantilåneformen däremot kan vara mera

lämpad för företag med få delägare. Det torde vidare vara önskvärt, att frågan

om understöd åt ett företag i sin helhet bedömes av en och samma myndighet.

Om lån beviljas ur avdikningslånefonden, bör bidraget därför utgå

ur avdikningsanslaget. Anlitas däremot garantilåneformen, bör eventuellt

bidrag utgå ur rationaliseringsanslaget. Även andra förhållanden synas emellertid

böra beaktas vid gränsdragningen. Så kan det t. ex. ligga nära till

hands att till nämnderna överföra huvudsakligen endast sådana ärenden,

där understöd med statsmedel i regel är klart motiverat ur rent jordbruks-- ekonomiska synpunkter. Sådana enkla fall torde i allmänhet föreligga, då

fråga är om företag som avse torrläggning av redan odlad mark. Å andra

sidan torde skäl kunna åberopas för att låta den centrala myndigheten besluta

i sådana fall, där företaget, ehuru det icke kan anses ekonomiskt försvarligt,

likväl med hänsyn till ett allmänt intresse anses böra understödjas.

Sålunda redovisade och andra förhållanden böra beaktas, då anvisningar

utarbetas rörande gränsdragningen mellan styrelsens och nämndernas kompetensområden.

Anvisningarna torde efter Kungl. Maj :ts bemyndigande böra

utfärdas av lantbruksstyrelsen.

Enligt utredningens förslag skall det statliga stödet i de fall, där beslutanderätten

överföres från lantbruksstyrelsen till lantbruksnämnderna, utgå i

form av bidrag ur rationaliseringsanslaget samt statlig lånegaranti. 1 några

yttranden framhålles, att en dylik omläggning i vissa fall kan medföra svårigheter.

Sålunda har lantbruksnämnden i Malmöhus lön anfört.

Man torde icke böra förringa betydelsen av skillnaden mellan de båda stödformerna.

Enligt nu gällande bestämmelser lämnas inteckning med bästa förmånsrätt

i berörda fastigheter som säkerhet för avdikningslån, vilka beviljas

företagen som sådana. Dessa lån äro således icke personliga. Företagens

genomförande samt dispositionen av beviljade medel bli härigenom oberoende

av de olika delägarnas ekonomiska förhållanden. Det löreslagna systemet

med statlig lånegaranti innebär däremot, att de olika intressenterna i företaget

skola ställa säkerhet för var sin del av lånet samt att de tå personligt

ansvar för återbetalningsskyldigheten.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 31

Vad detta kan komma att innebära, torde kunna åskådliggöras genom ett

exempel. I ett torrläggningsföretag, som berör tre fastigheter, är det tänkbart,

att två jordägare kunna ställa tillfredsställande säkerhet för erforderlig

statlig lånegaranti, under det att den tredje har sin fastighet intecknad till

belopp, som överstiger både fastighetens värde och den båtnad, som torrläggningsföretaget

medför. Om ett sådant företag icke kan beviljas lån ur

avdikningslånefonden, synes lantbruksnämnden komma i det tvångsläget,

att den måste antingen lämna en statlig lånegaranti, som med säkerhet är

till gagn för tidigare borgenärer men ingalunda utgör någon garanti för att

det planerade företaget kommer till utförande, eller fordra, att de jordbrukare,

som ha möjlighet att ställa säkerhet för sina egna lån, även åtaga sig

betalningsskyldigheten för den tredje jordägaren. Med hänsyn till ovannämnda

principiella skillnader mellan låneformerna finner lantbruksnämnden

det angeläget, att lantbruksstyrelsen i de tillämpningsföreskrifter, som

enligt utredningens förslag skola utfärdas, ger nämnderna möjlighet att

hänvisa sådana företag, som icke lämpligen kunna finansieras med hjälp av

statlig lånegaranti, till lantbruksstyrelsen för erhållande av avdikningslån.

Lantbruksnämnden i Hallands län har framlagt liknande synpunkter.

Lantbruksstyrelsen ansluter sig i princip till utredningens förslag på denna

punkt. Styrelsen anser emellertid, att det i särskilda fall bör finnas möjlighet

att i stället för lånegaranti lämna lån ur avdikningsanslaget. Styrelsen

anför härom.

Styrelsen finner det visserligen icke absolut nödvändigt, att decentralisationen

av långivningen skall medföra, att den nuvarande låneformen övergives.

Det vore tänkbart, att lånen alltjämt finge utgå ur avdikningslånefonden,

varvid för varje nämnd budgetårsvis finge bestämmas en viss ram, inom

vilken nämnden skulle få bevilja lån ur fonden. En på sådant sätt genomförd

decentralisation skulle emellertid medföra svårigheter främst ur

kamerala synpunkter med hänsyn till det komplicerade arbetet med redovisningen

av fonden. Härtill kommer, att flertalet av de torrläggningsföretag,

som åtminstone i en första omgång torde bli överförda till nämnderna, äro

av i stort sett samma natur som de rationaliseringsföretag, som nu kunna erhålla

lån med statlig garanti. Då dessutom en övergång till garantilåneformen

i allmänhet icke torde komma att ställa staten i ett mera väsentligt försämrat

läge ur säkerhetssynpunkt, anser styrelsen sig böra biträda de sakkunnigas

förslag i denna del. Därest i enstaka fall delägare i företag icke

skulle kunna ställa tillfredsställande säkerhet för att erhålla garantilån, vilket

måhända främst torde ifrågakomma vid fall av tvångsanslutning, bör

möjlighet stå öppen att, därest det är särskilt önskvärt att företaget kommer

till stånd, bevilja lån ur avdikningslånefonden och bidrag ur avdikningsanslaget.

Vid utarbetandet av anvisningar rörande gränsdragningen mellan styrelsens

och nämndernas kompetensområden bör hänsyn tagas härtill.

Föreningen statens lantbruksingenjörer uttalar, att företag med fler än

förslagsvis tre delägare böra erhålla lån ur avdikningslånefonden. Föreningen

framhåller vidare, att låneformen bör bestämmas från fall till fall med

hänsyn till arbetsåtgången ur administrativ synpunkt. Det bör icke möta

några betänkligheter att nämnderna medgivas rätt att bevilja lån ur avdikningslånefonden.

Eftersom lån ur denna fond numera icke äro subventionerade,

bör fonden kunna ökas, så att täckning med tillräcklig marginal erhålles

för det sammanlagda lånebehovet inom de olika nämndområdena.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Riksräkenskapsverket anser det icke erforderligt och ej heller lämpligt,

att de nuvarande bidrags- och låneformerna övergivas. Ämbetsverket ifrågasätter

i stället om icke det stöd till företag för mera omfattande torrläggning,

som nämnderna skola bevilja, bör lämnas ur avdikningsanslaget och

avdikningslånefonden. Därigenom skulle risken ur belåningssynpunkt komma

att elimineras även för dessa företag. Statskontoret föreslår å andra sidan,

att avdikningsanslaget och rationaliseringsanslaget skola sammanföras

till ett gemensamt anslag.

Lantbruksnämnderna i Jönköpings och Norrbottens län framhålla, att bidrag

ur rationaliseringsanslaget bör beviljas själva torrläggningsföretaget och

icke de enskilda delägarna däri. Föreningen statens lantbruksingenjörer —

som anser att bidraget bör uppdelas i en behovsprövad och en icke behovsprövad

del — uttalar samma uppfattning beträffande den icke behovsprövade

delen av bidraget.

Här torde vidare få nämnas, att lantbruksnämnden i Kopparbergs län,

som tillstyrker utredningens förslag, betonar att en allmän översyn behövs av

bestämmelserna för torrläggningsverksamheten. Nämnden anför att det förhållandet,

att den i stort sett tillstyrkt utredningens förslag att förenkla

det administrativa förfarandet i torrläggningsärenden, icke innebär, att

nämnden är övertygad om att de grundläggande bestämmelserna för torrläggningsverksamheten

stå i överensstämmelse med de antagna riktlinjerna för

jordbrukspolitiken. Tvärtom böra enligt nämndens åsikt grunderna för

verksamheten utredas allsidigt. Därvid bör behovet av torrläggning ses mot

bakgrunden av nu förefintliga möjligheter till förstärkning av ofullständiga

jordbruk genom yttre rationalisering samt till väntade avsättningssvårigheter

beträffande jordbruksprodukter.

I detta sammanhang må slutligen tilläggas, att Sveriges agronom- och

lantbrukslärareförening med skärpa framhåller, att lantbruksstyrelsens

granskning av torrläggningsärendena kan nedskäras. Den granskning av

dessa ärenden, som bör ske inom lantbruksorganisationen, bör väsentligen

avse de jordbruksekonomiska synpunkterna. Sådan granskning verkställes

emellertid redan av nämnderna, där den jordbruksekonomiska sakkunskapen

är väl företrädd och där granskningen kan ske mot bakgrunden av de

lokala förhållandena. Det synes därför som om den granskning av ett torrläggningsföretag

ur jordbruksekonomisk synpunkt, som lantbruksstyrelsen

kan göra, icke väsentligt kan bidraga till ökad säkerhet vid den ekonomiska

bedömningen av detta, såframt icke styrelsen på ort och ställe tager del

av förhållandena.

B. Ändringar i bidragsgrunderna.

Utredningen. Såsom inledningsvis anförts utgå de bidrag till åtgärder för

avloppsförbättring, som lantbruksnämnderna bevilja, efter behovsprövning

och dessutom i regel endast till brukare av fastighet om högst 20 hektar

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

åker. Bidraget utgår i allmänhet med 40 procent av anläggningskostnaden

men kan i särskilda fall höjas eller sänkas. De bidrag ur avdikningsanslaget,

som lantbruksstyrelsen beviljar, utgå däremot — utan behovsprövning

och utan begränsning med hänsyn till fastighets areal — i regel med en tredjedel

och i särskilda fall med hälften av anläggningskostnaden. Utredningen

föreslår, att dessa skillnader i bidragsgrunderna skola slopas. I stället bör

enligt utredningen bidrag för samtliga torrläggningsföretag utgå — utan behovsprövning,

varmed utredningen synes avse, att ej heller deltagande fastighets

areal skall beaktas — i normala fall efter 40 procent av anläggningskostnaden

och i särskilda fall efter högre procent utan angiven övre gräns.

Till stöd för förslaget att bidrag till torrläggningsföretag ur rationaliseringsanslaget

skall utgå utan behovsprövning, anför utredningen, att en

motsatt ståndpunkt skulle hindra den föreslagna decentraliseringen. Till

utveckling härav anföres i betänkandet bland annat följande.

Torrläggningen kan för delägarna vara av mycket olika betydelse, även

om förbättringen för dem alla blir tämligen likartad. För några ägare kunna

de vunna förmånerna vara av stor vikt för deras utkomst. Andra ha

måhända ringa eller intet behov av de ökade möjligheter att utvidga jordbruksdriften,

som torrläggningen kan innebära. Tillgång på kapital och arbetskraft

för att nyttiggöra den genom dikningen uppkomna förbättringen,

ekonomibyggnadernas storlek, förut befintlig tillgång eller brist på jord av

det slag, som vinnes, och många andra omständigheter kunna inverka på den

enskildes handlande och inställning till torrläggningsföretaget. För att delägarna

skola kunna tillgodogöra sig de förbättringsmöjligheter, som torrläggningen

medför och som snabbt böra genomföras, erfordras oftast att

ytterligare arbete och kostnader nedläggas på markens kultivering. Utöver

avloppen kräves ofta detaljdikning'', odling och gödsling in. in. innan nyttan

av torrläggningen visat sig i form av bättre skörd. Till följd av brist på

kapital eller arbetskraft kan viss delägare måhända ej tillgodogöra sig nyttan

av företaget förrän i en mer eller mindre avlägsen framtid. På grund av

förekomsten av en eller flera av här nämnda faktorer kan ägare till viss

fastighet, som lämpligen bör ingå i företaget, sätta sig emot dess genomförande,

om hans ekonomiska ställning bedönies så, att bidrag ej kan lämnas

honom. Statligt stöd synes därför ofta vara nödvändigt även då fråga

är om företag, där en eller annan av delägarna skulle kunna själv bära kostnaderna

för torrläggningen.

I än högre grad är tydligen statens medverkan av nöden, då det gäller

företag, vilkas fördelar för den enskilde med större eller mindre sannolikhet

icke uppväga kostnaderna, men vilka dock med hänsyn till allmänna intressen

måste anses nyttiga och önskvärda, eller med andra ord företag, vilkas

tillkomst till större eller mindre del motiveras av den rent sociala båtnaden.

Det kan sålunda förekomma, att ett företag, som icke kan anses ekonomiskt

försvarbart ur delägarnas eller vissa delägares enskilda synpunkt,

av sociala eller andra skäl dock kan befinnas så allmännyttigt, att det bör

genomföras. Utredningen lägger i ett sådant fall största vikten vid den motiveringen,

att det gäller att stimulera ett flertal jordägare till en gemensam

och samtidig kostnadskrävande åtgärd av grundläggande betydelse för jordens

förbättring. Detta är väl värt en ekonomisk insats från det allmännas

sida.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

15

Man kan sålunda tänka sig att en delägare i ett torrläggningsföretag —

som i och för sig är synnerligen önskvärt och som genom att i sig innesluta

ett större antal fastigheter skulle bli billigare än om nu ifrågavarande delägare

icke deltoge — på grund av den för avskrivningslånen gällande behovsprövningen

icke kan tillerkännas bidrag. Under sådana förhållanden kan han

med nuvarande bestämmelser — för att dock erhålla något statsbidrag —

finna det med sitt intresse förenligt att söka och erhålla bidrag ur avdikningsanslaget,

för vilket behovsprövning icke finnes föreskriven. Då statsbidraget

i sådant fall utgår till torrläggningsföretaget i sin helhet, utgår bidrag

sålunda även för övriga delägare i företaget enligt reglerna för bidrag

ur avdikningsanslaget. Utslagsgivande för bidragets beviljande blir sålunda

ansökans innehåll beträffande det anslag, ur vilket sökanden begär bidrag.

Ett sådant förhållande, vilket skulle kunna uppstå om decentraliseringen

genomfördes utan samtidig ändring av bestämmelserna rörande behovsprövningen,

är enligt utredningens åsikt icke tillfredsställande. Det skulle då

kunna inträffa, att i och för sig nödvändiga torrläggningsföretag icke skulle

komma till utförande beroende på att vissa delägare icke ansåge sig ha

ekonomisk möjlighet att genomföra företaget, såvida icke högre bidrag än

en tredjedel av kostnaden utginge.

Behovsprövningen synes än mer irrationell i den mån utredningens förslag

att höja bidragskvoten vid avdikningsbidrag till 40 procent skulle genomföras.

Under sådana förhållanden skulle bestämmelserna för de särskilda

anslagen i fråga om behovsprövningen leda till skilda resultat för företag av

samma allmänna betydelse och angelägenhetsgrad och kunna innebära onödig

omgång med därav föranledd fördyring av torrläggningsföretaget.

Till stöd för förslaget om att samma bidragsprocent skall gälla för alla

torrläggningsföretag anför utredningen, som kallar de bidrag till torrläggningsföretag,

vilka i fortsättningen avses skola utgå ur rationaliseringsanslaget,

för dikningsbidrag, bl. a. följande.

Även om man med en liberal tolkning av föreskrifterna kan öka antalet

fall, i vilka dikningsbidrag kunna utgå, är den nuvarande ordningen dock

behäftad med olägenheter. Medan dikningsbidrag med 40 procent av kostnaden

eventuellt kan utgå, då fråga är om torrläggning av tillskottsjord åt

ett enstaka eller några få ofullständiga jordbruk, samt avdikningsbidrag

med hälften av kostnaden kan beviljas företag, som bereda tillskottsjord åt

ett större antal sådana jordbruk, kan avdikningsbidrag till företag, som äro

av betydelse för endast ett mindre antal ofullständiga jordbruk, icke erhållas

till mer än en tredjedel av kostnaderna. Med hänsyn till att bidrag

enligt avdikningskungörelsen sålunda må utgå med det högre beloppet endast

i det fall, att ett torrläggningsföretag omfattar ett sådant antal ofullständiga

jordbruk att sociala fördelar ur allmän synpunkt vinnas om torrläggningsföretaget

kommer till stånd, och i övriga fall med det lägre beloppet,

synas vissa ogynnsamma verkningar kunna uppstå för de glest befolkade

skogsbygdsområdena i landet. Det torde nämligen i de flesta fall i

nyssnämnda områden endast vara ett tämligen begränsat antal fastigheter,

som äro så belägna, alt de samtidigt kunna ingå i ett torrläggningsföretag.

Man torde kunna utgå ifrån att ringa förutsättningar föreligga för att inom

stora delar av vårt land, framförallt i skogsbygderna, skapa bärkraftiga

jordbruk och man bör för framtiden liksom hittills räkna med förekomsten

av bestående småbruk, vilkas ägare komma att för sin utkomst vara beroende

av arbetsinkomster vid sidan av jordbruksdriften. Starka skäl tala även

för att vidmakthålla dylika jordbruk, framförallt för att därigenom bereda

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

skogsbruket nödvändig arbetskraft, men också av befolkningspolitiska, försvarspolitiska

m. fl. hänsyn. På grund härav torde behov flerstädes föreligga

eller uppstå att genom torrläggning förbättra alstrings- och brukningskapaciteten

hos enstaka och avsides belägna ofullständiga jordbruk.

Då innehavarna av sådana jordbruk ofta torde befinna sig i sådant ekonomiskt

läge, att de för utförande av ett torrläggningsföretag äro i behov av

största möjliga understöd, synes det utredningen, som om de nu tillämpade

bidragsreglerna icke i alla avseenden vore utformade med tillbörlig hänsyn

till rådande omständigheter.

Det framstår också såsom mindre tillfredsställande, att statsbidragets

storlek göres beroende av det i torrläggningsföretaget ingående antalet delägare

och icke av det i det särskilda fallet föreliggande bidragsbehovet. Med

nu rådande föreskrifter blir det i första hand de svaga jordbruken i skogsbygderna

med gles befolkning, som bli missgynnade och lidande. Detta kan

i sin tur komma att i viss mån motverka de allmänna strävandena att hindra

icke önskvärd avfolkning av skogsbygderna.

En annan följd av nu gällande bidragsregler är att jordbrukarna, då understöd

endast kan utgå med det lägre beloppet, mångenstädes visa sig

mindre intresserade av att verkställa eller fullfölja i och för sig nödvändiga

och ur sociala och andra synpunkter önskvärda torrläggningsåtgärder. En

strävan kan på grund härav uppstå hos intressenter i ett torrläggningsföretag

och hos dem, som handlägga torrläggningsärenden, att ansöka om och

bevilja understöd ur det anslag, som medger utlämnande av det högsta understödet,

d. v. s. genom anlitande av rationaliseringsanslaget.

Överväger man nu, hur en bättre utformning av föreskrifterna skall kunna

åstadkommas, så ligger det kanske närmast till hands att söka en annan

gränsdragning än den nuvarande mellan avdikningsföretagen, å ena sidan,

och dikningsföretagen enligt rationaliseringskungörelsen, å andra sidan. Varje

sådant försök stöter dock på en vansklighet, som är svår att komma till rätta

med. Man måste nämligen räkna med att ett torrläggningsföretag, som avser

flera fastigheter, omfattar icke endast ofullständiga jordbruk utan också ett

eller flera jordbruk av sådan beskaffenhet, att de ej tarva inre rationalisering

och ej äro berättigade till understöd för inre rationaliseringsåtgärder.

Detta förhållande är synnerligen vanligt i landets sydligare delar, där större

jordbruk förekomma oftare än i landets nordligare delar. Då avdikningsbidrag

beviljas torrläggningsföretaget som sådant och icke de särskilda fastigheter,

som ingå i detsamma, kan man icke lämna dikningsbidrag åt de ofullständiga

jordbruken och avdikningsbidrag åt de övriga jordbruken i företaget.

Utredningen anser därför, att utvägen ur svårigheterna bör sökas i en

minskning av olikheterna mellan de två bidragsformerna, vilket bör kunna

ske genom att införa samma bidragskvot för båda dessa bidragsformer.

Detta skulle även förenkla handläggningen av bidragsärendena och enligt

utredningens mening underlätta decentraliseringen av beslutanderätten. Dikningsbidragen

synas i allmänhet med den normala procentsatsen, 40 procent,

ha utgjort tillräcklig stimulans för att genomföra de med desamma avsedda

åtgärderna. Det är då också lämpligt att bidrag till förbättringsåtgärder,

som utföras under samma förutsättningar, beviljas till samma storlek,

vare sig de utgå ur det ena eller det andra anslaget.

I betänkandet framhålles vidare, att den föreslagna normala procentsatsen,

40 procent, för bidrag till torrläggningsföretag bör få överskridas endast

då synnerligen starka skäl föreligga. Detta bör gälla oavsett om bidraget

utgår ur avdikningsanslaget eller rationaliseringsanslaget.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

17

Till belysande av vad som avses med synnerligen starka skäl nämnes i betänkandet,

att ett högre bidrag kan anses befogat för att få till stånd en

gemensam och omedelbar aktion av ett betydande antal delägare för att

sätta i gång ett företag, som ur det allmännas synpunkt måste anses synnerligen

önskvärt. Vidare erinras om vad utredningen tidigare anfört om

behovet av högsta möjliga bidrag vid torrläggningsföretag berörande ofullständiga

jordbruk i landets glest befolkade skogsbygder. Härjämte framhålles,

att det liksom hittills torde vara ofrånkomligt, att ett högre bidrag

beviljas i de fall, då en torrläggningsåtgärd med hänsyn till planerad yttre

eller inre rationalisering av viss eller vissa fastigheter göres kostsammare

än vad annars varit nödvändigt. Ett högre bidrag än det normala bör således

kunna utgå till företag, vilka äro av synnerlig betydelse ur allmän synpunkt,

t. ex. sådana företag, som medföra avsevärd social båtnad och som

äro i särskilt behov av stöd från det allmännas sida, emedan den enskilda

båtnaden icke uppväger kostnaden eller den enskilde delägaren icke är i

stånd att bära de med företaget förenade kostnaderna.

Utredningen föreslår i anslutning till det anförda, att högre bidrag ur rationaliseringsanslaget

än det normala icke skall få utlämnas av lantbruksnämnd

utan att ärendet först underställts lantbruksstyrelsen. Därigenom

skulle man kunna få en likformig behandling av de fall, där högre bidrag

beviljas, och skapa garanti för att bidragsgivning utöver 40 procent tillämpas

med stor återhållsamhet.

Yttrandena. Förslaget, att bidrag till torrläggningsföretag skall kunna utgå

ur rationaliseringsanslaget utan behovsprövning, tillstyrkes eller lämnas

utan erinran i flertalet yttranden. Uttryckligen tillstyrkes förslaget i denna

del av, bland andra, Sveriges lantbruksförbund, lantbruksverkets tjänstemannaförening

och åtskilliga lantbruksnämnder. Däremot anse, bland andra,

statskontoret, lantbruksstgrelsen, några lantbruksnämnder och föreningen

statens lantbruksingenjörer att behovsprövning bör ske, åtminstone i viss

utsträckning.

I de yttranden, där förslaget tillstyrkes, framhålles bland annat, att ett

slopande av behovsprövningen erfordras både ur rättvisesynpunkt och med

hänsyn till formen för ärendenas handläggning.

Statskontoret, som avstyrker förslaget i denna del, anser, att vägande invändningar

kunna göras mot att för den av nämnderna handhavda torrläggningsverksamheten

slopa den behovsprövning, som gäller i fråga om

övrig jordbruksrationalisering. Ett sådant slopande kan uppenbarligen medföra

krav på behovsprövningens borttagande även beträffande andra rationaliseringsåtgärder.

Den önskvärda enhetligheten i behandlingen av torrläggningsföretagen

bör enligt ämbetsverkets mening i stället åvägabringas

genom att behovsprövning införes även för de bidrag, som lantbruksstyrelsen

skall bevilja.

o

Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 31.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Föreningen statens lantbruksingenjörer och lantbruksnämnden i Värmlands

län föreslå, att bidraget skall uppdelas i ett grundbidrag, vilket skall

utgå utan behovsprövning, och ett tilläggsbidrag, vilket skall utgå först efter

behovsprövning. Föreningen förordar därvid, att det icke behovsprövade

grundbidraget skall utgå med en tredjedel av kostnaden för företaget men

i vissa fall kunna höjas till 40 eller 50 procent eller eventuellt ännu högre.

Om skälen för en sådan höjning anför föreningen.

För mindre bärkraftiga fastigheter bör bidraget kunna höjas till 40 eller

50 procent av fastighetens kostnader för företaget. Även dessa fastigheter

kunna nämligen enligt vattenlagens bestämmelser tvingas med i ett torrläggningsföretag.

De utgifter, som bli förenade med företaget, kunna därför

komma vid en för ägarna mindre lämplig tidpunkt, varför det många gånger

kan vara svårt för dessa att utan relativt stort statsbidrag klara utgifterna.

Vidare bör påpekas, att många i och för sig synnerligen angelägna företag,

vilka huvudsakligen beröra mindre brukningsenheter, aldrig torde komma till

utförande, därest bidraget sättes lägre än 40 procent, eftersom intressenterna

ofta icke förmå genomföra företaget utan kraftigt statligt stöd.

En höjning upp till 50 procent eller mer bör kunna ske, när företaget huvudsakligen

avser att återställa torrläggningen på mark, som försumpats

genom ökad tilledning av vatten från ovanför liggande områden. Vidare bör

enligt föreningens mening vid företag, som icke äro räknemässigt räntabla

men av sociala eller andra skäl ändock anses böra utföras, den del av kostnaden,

som överstiger den beräknade båtnaden, helt gäldas av statsmedel.

Föreningen anför emellertid till slut, att det enligt dess åsikt finns skäl

att tills vidare sänka grundbidraget från en tredjedel till 25 procent av kostnaden

för företaget. Den framhåller härom, att till följd av brist på bidragsmedel

en betydande balans av oavgjorda bidragsärenden uppkommit under

de senare åren. Beslut om bidrag meddelas till följd härav först flera år efter

det företaget planlagts. Detta förhållande är förenat med mycket stora olägenheter.

Föreningen anser det därför angeläget, att balansen snarast möjligt

avverkas. Då man torde kunna förutsätta, att detta i nuvarande läge

icke kan ske genom att avsevärt ökade bidragsmedel ställas till förfogande,

synes det nödvändigt att under en övergångstid minska grundbidraget till

25 procent. Tilläggsbidraget till enskilda fastigheter bör därvid i regel bestämmas

till 15 procent.

Lantbruksstyrelsen, som anser, att behovsprövningen bör bestå, ehuru

reglerna därom böra mjukas upp, framlägger tre alternativa förslag. Enligt

det första bör behovsprövning äga rum blott i fråga om företag, som endast

beröra en fastighet. Det andra går liksom förslaget från föreningen statens

lantbruksingenjörer och lantbruksnämnden i Värmlands län ut på en uppdelning

av statsbidraget i ej behovsprövat grundbidrag och behovsprövat

tilläggsbidrag. Det tredje alternativet, vilket förordas av styrelsen, avser att

bibehålla behovsprövningen för alla företag men införa möjlighet till dispens.

Styrelsen anför rörande de olika alternativen följande.

För en decentralisation av torrläggningsärendena, sådan som de sakkunniga

föreslagit och styrelsen i huvudsak biträder, ha de sakkunniga

ansett det vara en förutsättning, att bestämmelserna om behovsprövning

i rationaliseringskungörelsen slopas såvitt angår dikningsföretag. Sty
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

19

relsen anser sig icke förbehållslöst kunna ansluta sig till denna uppfattning.

Om behovsprövningen helt borttages beträffande dikningsföretagen, kunde

detta måhända få icke önskvärda konsekvenser, i det att småningom liknande

krav kunde framkomma i fråga om andra rationaliseringsåtgärder.

Det kan också tänkas, att bidragsgivning utan behovsprövning åt dikningsföretagen

skulle kunna leda till ett alltför kraftigt ianspråktagande av anslaget

på bekostnad av bidrag åt andra rationaliseringsändamål. En viss uppmjukning

av regeln om behovsprövning torde emellertid vara ofrånkomlig,

om decentraliseringen skall kunna genomföras på sätt de sakkunniga föreslagit,

med hänsyn till att i ett och samma dikningsföretag kunna ingå

såväl enligt behovsprövningsregeln bidragsberättigade som icke bidragsberättigade

brukningsdelar och till att företaget i åtskilliga fall bygger på

tvångsdelaktighet. Flera alternativ kunna emellertid därvid tänkas. Ett av

dessa är att behovsprövningen bibehålies utom beträffande dikningsföretag

med två eller flera delägare. Ett annat har föreslagits i styrelsens yttrande

den 20 februari 1950 över motionerna nr I: 179 och II: 216 samt I: 336 och

II: 392. Det går i stort sett ut på att bidrag skulle utgå med ett grundbidrag

efter bestämd kvot till företaget som sådant och med tilläggsbidrag efter

behovsprövning till enskilda i företaget deltagningsskyldiga fastigheter.

Grundbidraget skulle därvid kunna tänkas utgå med en femtedel, en fjärdedel

eller en tredjedel av de godkända kostnaderna. Valdes den sistnämnda

kvoten skulle överensstämmelse nås med den nuvarande normala bidragskvoten

för bidrag ur avdikningsanslaget. Ett sådant alternativ kunde möjligen

befinnas lämpligt därest, om en gemensam kvot införes för rationaliseringsbidrag

och avdikningsbidrag, denna bestämmes till 33y3 procent. Ett

tredje alternativ skulle vara, att behovsprövningen bibehålies i princip men

med möjlighet öppen att, när särskilda skäl därtill föranleda, bevilja bidrag

även för fastigheter, som äro uteslutna från bidrag efter behovsprövning.

Sådana avsteg från huvudregeln borde då kunna ifrågakomma under samma

allmänna förutsättning som i 15 § andra stycket rationaliseringskungörelsen

föreskrives för högre bidrag än det normala. Såsom en variant av

detta alternativ kunde tänkas, att bidrag finge utgå till eljest icke bidragsberättigad

fastighet under förutsättning, att fastigheten inginge i företaget

på grund av tvångsdelaktighet och att det ur allmän synpunkt vore önskvärt

att företaget komme till stånd. En liknande anordning förekommer redan

i vissa fall (se 12 § rationaliseringskungörelsen i dess nuvarande lydelse

efter ändringar genom SFS 292/1949 och 203/1950). Efter övervägande

av de olika alternativen anser styrelsen sig böra förorda den förstnämnda

varianten av det tredje alternativet. Om detta väljes, är det enligt

styrelsens mening lämpligt, att beslut om frångående av behovsprövning

underställes styrelsen. För att undgå de olägenheter av olika bidragsbestämmelser,

som närmare angivits av de sakkunniga, torde liknande bestämmelser

rörande behovsprövning även böra införas i kungörelsen angående bidrag

från avdikningsanslaget.

Rörande behovsprövningen kan till slut nämnas, att lantbruksnämnden i

Kronobergs lön anser, att sådan prövning bör bibehållas i fråga om företag,

för vilka endast tekniskt förslag upprättats. Dylika företag äro enligt nämndens

åsikt mer jämställda med andra åtgärder för inre rationalisering än

med övriga dikningsföretag.

Förslaget om att bidraget skall utgå med samma belopp oberoende av om

det beviljas ur rationaliseringsanslaget eller avdikningsanslaget tillstyrkes i

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

så gott som samtliga remissyttranden. Även den föreslagna bidragsprocenten

godtages i flertalet yttranden. Sålunda tillstyrkes förslaget i denna del

av bl. a. lantbruksverkets tjänstemannaförening, Sveriges lantbruks förbund

och lantbruksstyrelsen. Riksförbundet Landsbygdens folk anser däremot den

föreslagna normala bidragsprocenten för låg och förordar, att bidraget normalt

skall utgå med 50 procent av kostnaden. Lantbruksnämnden i Kronobergs

län anför, att bidraget normalt bör utgå med högre belopp än 40 procent

till sådana företag, där tvångsdelaktighet föreligger. Statskontoret anser

å andra sidan, att bidragsgivningen bör begränsas med hänsyn till det statsfinansiella

läget och den förbättrade lönsamheten på jordbrukets område.

Ämbetsverket förordar, att bidraget skall utgå med normalt 33Y3 procent

och högst 50 procent av kostnaderna.

Statskontoret ifrågasätter vidare viss ändring jämväl av grunderna för

lånestödet till torrläggningsverksamheten. Ämbetsverket framhåller, att avdikningslån

icke för någon i ett företag ingående fastighet får överstiga

70 procent av det godkända värdet å jordförbättringen medan däremot lånegaranti

kan beviljas intill 100 procent av anläggningskostnaden. En övergång

från avdikningslån till lånegaranti medför alltså ur säkerhetssynpunkt

en viss försämring för staten. Enligt statskontorets mening bör det övervägas,

om icke lånegarantien bör begränsas förslagsvis till 90 procent av

kostnaden. En sådan begränsning bör gälla all rationaliseringsverksamhet.

I ett par yttranden beröres förhållandet mellan stödet åt torrläggningsföretag

och det stöd, som nu utgår till företag för avloppsförbättring.

Lantbruksstyrelsen förklarar sig förutsätta, att i fortsättningen ingen skillnad

kommer att göras mellan avloppsförbättringsbidrag och övriga dikningsbidrag

enligt rationaliseringskungörelsen. Sveriges agronom- och

lantbrukslärareförbund föreslår, att avloppsförbättringsbidragen i fortsättningen

skola slopas såsom varande överflödiga. Till stöd härför anför förbundet,

att de bidrag till torrläggningsföretag, som lantbruksnämnderna

avses skola få bevilja, uppenbarligen även komma att täcka användningsområdet

för avloppsförbättringsbidragen.

I några yttranden har slutligen berörts frågan hur sådana bidragsärenden,

där högre bidrag än det normala ifrågasättes, skola avgöras. Bland andra

anföra lantbruksnämnden i Norrbottens län och Riksförbundet Landsbygdens

folk härom, att lantbruksnämnderna måstes anses mest skickade

att avgöra även dylika ärenden. Å andra sidan förordar lantbruksstyrelsen,

att lantbruksnämnd icke skall äga bevilja högre bidrag ur rationaliseringsanslaget

än det normala utan att ärendet först underställts styrelsen.

C. Vissa förvaltnings- och kontrollfrågor.

Utredningen. Den i betänkandet föreslagna decentraliseringen innebär, såsom

framgår av det förut anförda, i första hand att handläggningen av

vissa låne- och bidragsärenden överföres till lantbruksnämnderna. Där
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

21

utöver förordar utredningen emellertid ytterligare decentralisering

från styrelsen till nämnderna, nämligen dels av vissa kamerala

uppgifter, dels av uppgiften att kontrollera underhållet

av utförda torrläggningsföretag. Härjämte behandlar

utredningen vissa spörsmål rörande skyldigheten att

svara för sådant underhåll.

Beträffande de kamerala uppgifterna anför utredningen, att

kontralctsskrivning, bevakning av kontrakt och utbetalning till intressenterna

av beviljade avdikningslån och bidrag ur avdikningsanslaget givetvis

äro åtgärder av samma natur som kontralctsskrivning för torrläggningsföretag

enligt rationaliseringskungörelsen och utbetalning av bidrag ur rationaliseringsanslaget.

Att överföra dessa åtgärder erbjuder således ej

några särskilda svårigheter. Förvaltningen av lånefonden synes däremot

vara en uppgift av så speciell art, att den ej med fördel kan decentraliseras

till nämnderna. Detta är närmast beroende på den komplicerade form,

som användes för återbetalningen av lånen genom skattemyndigheterna.

Nämnderna ha icke heller någon tidigare verksamhet av liknande natur.

Inom lantbruksstyrelsen handhaves fondförvaltningen av kamerala byrån.

Ärendena handläggas av en revisor och numera endast ett skrivbiträde.

Verkställd rationalisering av handläggningen av dessa ärenden har medfört,

att personalen på avdelningen kunnat minskas. Någon förenkling i

förvaltningen av denna lånefond kan icke vinnas genom en decentralisering.

Utredningen föreslår förty, att de nyss angivna kamerala uppgifterna utom

förvaltningen av avdikningslånefonden skola överföras till lantbruksnämnderna.

I fråga om kontrollen erinras, att de författningar, som avse avdikningsföretag,

föreskriva att lantbruksstyrelsen skall kontrollera att företagen

underhållas. Enligt instruktionen för styrelsen och nämnderna åligger

det vederbörande lantbruksingenjör att övervaka fullgörandet av underhållsskyldigheten

beträffande sådana statsunderstödda torrläggningsföretag,

till vilka förslag upprättats i samband med syneförrättning enligt vattenlagen.

övervakningen av övriga torrläggningsföretag, för vilka underhållsskyldighet

föreskrivits i kontrakt rörande företagets utförande, åvilar

den myndighet, med vilken kontraktet slutits.

Enligt utredningens mening kan kontrollarbetet utom i rena undantagsfall

helt överlåtas på lantbruksnämnderna. Dessa ha genom lantbruksingenjörernas

och lantbrukskonsulcnternas direkta kontakt med företagen

och delägarna bästa möjligheten att genomföra kontrollen på det billigaste

och samtidigt mest effektiva sättet.

Utredningen föreslår slutligen såsom eu garanti för att torrläggningsföretag,

vilka behandlats enligt rationaliseringskungörelsen, sedermera underhållas,

att förslag till sådana företag i regel skola

upprättas vid syneförrättning enligt vattenlagen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

Rörande denna fråga framhålles, att det rent principiellt måste anses

vara av synnerlig vikt för staten, att med statsmedel understödda torrläggningsarbeten

behörigen underhållas, så att de betydande statsmedel, varom

här kan bli fråga, ej blott för tillfället utan även för framtiden medföra

den nytta, som varit avsedd.

Utredningen anför vidare bl. a. följande.

I de fall då dikningsföretag förberetts genom syneförrättning, vinnes full

garanti för att de upptagna dikena komma att för framtiden underhållas,

därigenom att underhållsskyldigheten bindes vid de i dikningsföretaget ingående

fastigheterna. I 13 kap. 17 § vattenlagen stadgas att, där försummelse

i underhållet äger rum vid torrläggningsföretag, till vars utförande lämnats

lån eller bidrag av statsmedel, viss statsmyndighet äger efter i föreskriven

ordning verkställd besiktning låta avhjälpa bristen på den försumliges bekostnad.

Dylikt förfarande förutsätter dock, att syneförrättning föregått företagets

utförande. Beträffande åter företag, till vilka förslag upprättats genom

föreningsförrättning utan syneförrättning, äro garantierna för det

framtida underhållet icke bundna vid fastigheten. I detta fall blir underhållsskyldigheten

gällande endast för den, som underskrivit föreningen rörande

företaget, men utan all verkan för blivande ägare av de i företaget ingående

fastigheterna. Byter viss fastighet ägare, kan den träffade överenskommelsen

sålunda icke göras gällande mot den nye ägaren med mindre denne

frivilligt biträder överenskommelsen eller laga syneförrättning för underhållets

fastställande påkallas och vinner laga kraft. I 7 kap. 36 § vattenlagen

finnes föreskrift om rätt att påkalla syneförrättning för prövning av

framtida underhållsfördelning med avseende å dike, som upptagits utan

föregående syneförrättning. Sådan rätt tillkommer emellertid endast enskild

intressent i företaget. Stadgandet kan således icke åberopas för att skydda

statens intresse av underhåll, vilket syftar till att utlämnade bidrag och lån

skola komma till avsedd nytta. Det har nämligen ansetts vara en alltför dyrbar

och besvärlig procedur för staten att övervaka dylika föreningsförrättningar

och genomföra de åtgärder, som tarvas för att säkerställa det framtida

underhållet.

Den partiella överflyttning av den statliga understödsverksamheten för

torrläggningsändamål från avdikningsanslaget och avdikningslånefonden till

bidrag ur rationaliseringsanslaget och till garantilån, som utredningen föreslagit,

torde medföra, att relativt sett större torrläggningsföretag än vad som

nu är fallet komma att erhålla bidrag och lån enligt rationaliseringskungörelsen.

En tendens skulle då kunna uppstå att handlägga dylika företag

utan samband med syneförrättning. Med hänsyn till att dessa torrläggningsföretag

i allt större utsträckning torde bli av sådan natur, att underhållet

icke utan men för det allmänna kan eftersättas, synes det betydelsefullt att

man, när förslag upprättas till torrläggningsföretag, som avses skola erhålla

bidrag ur rationaliseringsanslaget eller garantilån, utnyttjar möjligheten att

säkerställa underhållets fullgörande genom att använda det förenklade syneförfarandet

med syneförrättning utan gode män.

Till följd härav föreslår utredningen att förslag till dikningsföretag skall

handläggas i samband med syn då behov av underhåll kan anses föreligga,

vare sig behovet är av enskild eller allmän natur. Därigenom skulle underhållet

bli bundet vid fastigheten och kunna framtvingas i enlighet med stadgandena

i vattenlagen.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

23

Enligt utredningens mening bör man dock kunna avstå från kravet på

syn i de fall, då lantbruksnämnd utlämnar direkt bidrag med belopp understigande

400 kronor eller beviljar lånegaranti för belopp understigande 600

kronor.

Yttrandena. Förslaget om decentralisering från lantbruk sstyrelsen

till lantbruksnämnderna av vissa kamerala

uppgifter bl. a. utbetalning av bidrag och lån i ärenden, där lantbruksstyrelsen

fattar beslutet, har väckt åtskilliga gensagor. Sålunda framhåller

exempelvis lantbruksstgrelsen, att lån och bidrag böra utbetalas av den myndighet

som beslutar därom. En annan ordning skulle medföra ett omständligt

remiss- och anvisningsförfarande och skulle dessutom försvåra avstämningen

och möjligen även medföra komplikationer med avseende å redogöraransvaret.

Även andra praktiska skäl tala för att dessa göromål skola

ombesörjas av styrelsen. Bl. a. skulle en överflyttning av dem till nämnderna

göra det svårare att genomföra decentralisering utan ökning av nämndernas

personal.

Liknande synpunkter, särskilt vad gäller arbetsbelastningen vid lantbruksnämnderna,

framföras av lantbruksverkets tjänstemannaförening och

åtskilliga lantbruksnämnder.

Förslaget att för torrläggningsföretag enligt rationaliserings

kungörelsen kräva förslag, upprättade vid syneförrättning

enligt vattenlagen, så snart bidrag utgår med över 400

kronor eller lån med över 600 kronor tillstyrkes av, bland andra, föreningen

statens lantbruksingenjörer. I flertalet av de yttranden, där denna fråga

beröres, anföres dock, att kravet på syn drivits alldeles för långt. Denna mening

uttalas bland annat av lantbruksstijrelsen, Riksförbundet Landsbygdens

folk och Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund. Lantbruksstijrelsen

framhåller härom, att beträffande lånegarantin möjligheten att uppsäga lånet

i händelse av bristande underhåll torde utgöra tillräcklig garanti för att

underhållsskyldigheten fullgöres. Vad avskrivningslånen beträffar föreligger

möjlighet att ge lånen längre löptid än den vanliga för att säkerställa

underhållet av dikningsföretag. över huvud taget bör syneförrättning icke

göras till regel utan sådan bör användas endast då särskilda skäl föranleda

därtill. Sådana skäl kunna vara, att motstående intressen finnas inom företaget

eller att detta är av betydande storlek eller bär ett stort antal delägare

eller att det med hänsyn till kostnaderna för dess utförande är särskilt

angeläget, att underhållet säkerställes och inteckningssäkerheten vidmaktliålles.

Förslaget att kontrollen över unde r‘h ållet skall överflyttas

på nämnderna tillstyrkes genomgående eller lämnas utan erinran.

é

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj. ts proposition nr 31.

D. Ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation.

Utredningen.

Vad angår lantbruksstyrelsen erinras i betänkandet om att dåvarande

chefen för jordbruksdepartementet i propositionen nr 149 till 1948

års riksdag anförde, att en decentralisering av torrläggningsverksamheten

till lantbruksnämnderna borde medföra en ej oväsentlig minskning av arbetsbördan

på styrelsens jordförbättringsbyrå. Med hänsyn härtill föreslogs även

i sagda proposition, att två förste byråingenjörsbefattningar och en byråingenjörsbefattning,

samtliga på jordförbättringsbyrån, icke skulle återbesättas,

sedan befattningshavarna — en av dem år 1948 och de två andra år

1950 — uppnått pensionsåldern. Förslaget bifölls av riksdagen.

Utredningen anför, att decentraliseringen i första hand innebär en minskning

av lantbruksstyrelsens rutinmässiga bestyr med granskning och kontroll

av torrläggningsplanerna. Den av decentraliseringen åstadkomna fördelningen

av lantbruksstyrelsens arbetsuppgifter på tjugosex lantbruksnämnder

medgiver en avsevärd minskning av jordförbättringsbyråns tekniska

personal och kontorspersonal utan motsvarande ökning av lantbruksnämndernas

personal.

De ändringar i fråga om personalen på lantbruksstyrelsens jordförbättringsbyrå,

som föreslås i betänkandet, innebära till en början, att en amanuensbefattning,

två ingenjörsbiträdesbefattningar och sammanlagt tre kontors-

och skrivbiträdestjänster skola indragas. Under en övergångstid intill

dess befintlig balans blivit avverkad erfordras dock viss extrapersonal. Vidare

föreslås, att de båda valcantsatta förste byråingenjörsbefattningarna

skola bibehållas men omändras, den ena till en byrådirektörsbefattning i

Ca 31 och den andra till en förste byråsekreterarbefattning i Ca 29. Jämväl

övriga befattningar å lantbruksstyrelsens jordförbättringsbyrå, däribland

den vakantsatta byråingenjörstjänsten, anses böra bibehållas. Slutligen föreslås,

att en kontorsbiträdesbefattning med arvode motsvarande lönen i lönegrad

Ce 13 skall omändras till en kontoristbefattning i samma lönegrad.

Till stöd för vad som föreslagits beträffande de vakantsatta befattningarna

anför utredningen bl. a.

Utredningen har, som tidigare angivits, kommit till den uppfattningen,

att decentraliseringen skall kunna genomföras utan ökning av nämndernas

personal. Förutsättning härför är dock, att lantbruksstyrelsens erhåller ett

fast grepp över nämndernas handhavande av torrläggningsverksamheten.

Detta innebär, att stora krav måste ställas på den väglednings-, rådgivnings-

och kontrollverksamhet, som i och med decentraliseringen måste utövas

av den överordnade myndigheten, med andra ord på jordförbättringsbyråns

ledning och arbetskapacitet. En viss förstärkning av byrån torde därför

vara ofrånkomlig.

Byråchefens arbetsbörda är för närvarande mycket stor och de löpande

uppgifterna kräva så gott som hela hans arbetstid. För att åstadkomma den

önskvärda effektiviteten i jordförbättringsbyråns arbete och avlasta byråchefens

arbetsbörda är det enligt utredningens åsikt nödvändigt att förstärka

byråns personal med en väl kvalificerad och erfaren befattningshavare,

som kan övertaga en väsentlig del av byråchefens arbetsuppgifter av löpan
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

de natur. För ändamålet bör inrättas en byrådirektörstjänst i lönegrad

Ca 31. Utredningen anser, att denna befattning bör träda i stället för den

ena av de nu förefintliga icke återbesatta förste byråingenjörsbefattningarna.

Inom byråns verksamhetsområde, både i fråga om torrläggningsverksamheten

och verksamheten för inre rationalisering, medföra de administrativa

och juridiska frågorna en alltmera krävande och omfattande arbetsuppgift.

Byråns åligganden vid avgivandet av svar å remisser kräva även biträde

av jurist med erfarenhet från de områden, varom här är fråga. Utredningen

har därför ansett skäl föreligga att föreslå, att den andre av de nu

förefintliga förste byråsekreterarebefattningarna utbytes mot en förste byråsekreterarebefattning.

Innehavaren av befattningen bör kunna självständigt

föredraga de ärenden, som överlämnas till honom, och befattningen torde

därför icke böra uppföras lägre än som förste byråsekreterare i Ca 29.

På jordförbättringsbyrån finnes för närvarande en byrådirektörsbefattning,

för vilken — med hänsyn till att arbetsuppgifterna avse den inre rationaliseringen

— förutsättes agronomutbildning. På grund av de omfattande

arbetsuppgifter i fråga om torrläggningsverksamheten av rent teknisk

art, som åvila byrån, har utredningen utgått ifrån att till byråchefens

förfogande skall stå jämväl en befattningshavare med lantbruksingenjörskompetens.

Då det för närvarande och av allt att döma för ytterligare några år framåt

torde vara svårt att till den föreslagna nya byrådirektörsbefattningen kunna

erhålla lantbruksingenjör med väsentlig erfarenhet, torde under en övergångstid

såsom extra ordinarie innehavare av denna tjänst kunna förordnas

en väl kvalificerad och erfaren jurist. Därest detta skulle bli fallet, bör det

stå lantbruksstyrelsen öppet att utbyta den här föreslagna förste byråsekreterarebefattningen

mot en förste byråingenjörsbefattning.

Beträffande den vakantsatta byråingenjörstjänsten har utredningen inskränkt

sig till att framhålla att nämnda befattning, liksom den byråingenjörsbefattning,

som därutöver finns på jordförbättringsbyrån, bör bibehållas.

Vad lantbruksnämnderna angår anser utredningen, såsom framgår

av vad som förut anförts, att den föreslagna decentraliseringen kan genomföras

utan att nämndernas personal ökas.

Enligt utredningens mening bör emellertid i de län där torrläggningsverksamheten

är mest omfattande vidtagas den organisatoriska åtgärden,

att särskilda torrläggningsavdelningar inrättas inom lantbruksnämnderna.

På dessa avdelningar böra alla till torrläggningsverksamheten — inbegripet

täckdikningen — hörande ärenden beredas och granskas. Det bör icke vara

förutbestämt, att chefen för en sådan avdelning skall tagas ur viss grupp av

tjänstemän med särskild utbildning. Denna chefsbefattning bör stå öppen

både för personer med lantbruksingenjörsutbildning och för personer med

agronomutbildning. Avdelningschefen förutsättes därvid erhålla en mot

chefskapet och ansvaret svarande löneplacering. Utredningen förutsätter

jämväl med hänsyn till vad sålunda föreslagits, att frågan om agronomernas

anställningsförhållanden och rekryteringen av lantbrukskonsulenterna

behandlas i samband med den av departementschefen i propositionen nr 149

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

till 1948 års riksdag antydda särskilda utredningen angående anställningsförhållandena

för befattningshavare med agronomexamen inom statsförvaltningen.

Utredningen påpekar till slut, att balansen av förslag till torrläggningsföretag

är synnerligen skiftande inom de olika lantbruksnämnderna beträffande

såväl avdikningsf öretagen som företag för avlopps förbättring. Hos

vissa lantbruksingenjörsavdelningar är balansen av förrättningar enligt 10

kapitlet vattenlagen så stor, att den ej utan särskilda åtgärder kan avverkas

under överskådlig tid. Möjlighet bör öppnas för Kungl. Maj :t eller, efter

Kungl. Maj :ts bemyndigande, för lantbruksstyrelsen att, därest fördelningen

av föreliggande torrläggningsuppgifter så påkallar, förordna lantbruksingenjör

inom distrikt med relativt sett ringa arbetsbalans att under viss tid handlägga

förrättningar inom annat distrikt. Därvid bör lantbruksingenjören i

fråga, om så även ur andra synpunkter finnes ändamålsenligt, kunna placeras

inom det distrikt, till vilket huvudparten av de åt honom uppdragna

torrläggningsärendena höra.

Yttrandena. Rörande utredningens förslag till personalförändringar å lantbruksstyrelsens

jordförbättringsbyrå ha delade meningar uttalats. Beträffande

personalens storlek framhåller sålunda å ena sidan lantbruksverkets

tjänstemannaförening, att den icke kan godtaga någon minskning. Som skäl

för denna sin ståndpunkt åberopar föreningen den stora balans av torrläggningsärenden,

som finns inom styrelsen. Å andra sidan finner Riksförbundet

Landsbygdens folk det omotiverat, att vissa nya befattningar föreslås trots

att arbetsbördan å byrån kommer att minskas avsevärt. Statskontoret anser,

att personalen — utöver vad i betänkandet förordas — efter hand bör kunna

minskas jämväl med en av de däri omförmälda förste byråingenjörstjänsterna

och den däri likaledes omförmälda byråingenjörstjänsten. Ämbetsverket

ifrågasätter vidare, om arbetsuppgifterna efter decentraliseringen

påkalla bibehållandet av mer än en högre biträdestjänst av den typ som nu

upprätthålles av kvinnlig personal. Lantbruksstyrelsen anser att personalen

bör kunna minskas men att denna minskning kan komma till stånd först

efter någon tid. Styrelsen anför härom följande.

Såsom de sakkunniga framhållit måste man för en decentralisation räkna

med en viss övergångstid, under vilken till en början byråns personal icke

kan minskas. Detta gäller i fråga om såväl ingenjörs- som kontors- och

skrivbiträden. Hur lång tid, som kan komma att behövas för övergången,

kan icke med säkerhet bedömas. En tämligen noggrann genomgång av hos

styrelsen inneliggande, oavgjorda ärenden torde bli nödvändig, eventuellt i

förening med sovring av sådana ärenden, som böra avskrivas från vidare

handläggning. Det synes under alla förhållanden säkrast att räkna med att,

om decentralisationen genomföres från och med den 1 juli 1951, den nuvarande

personalstyrkan bör upprätthållas under hela nästa budgetår med

undantag möjligen för ingenjörsbiträdet i lönegrad Ce 22.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

Förslaget att utbyta en av de två förste byr åingenjör st jänster, som enligt

Kungl. Maj :ts beslut ej skola återbesättas, mot en byrådirektörstjänst

i Ca 31 avstyrkes av statskontoret och statens lönenämnd, enär

i betänkandet ej anförts tillräckliga skäl för ett sådant utbyte. Lantbruksstijrelsen

anför, att jordförbättringsbyrån måste utrustas med en befattningshavare

som kan övertaga viss föredragningsskyldighet beträffande torrläggningsärenden

samt biträda med att utarbeta anvisningar för torrläggningsverksamheten

m. in. Denne befattningshavare bör enligt styrelsens mening

vara utbildad lantbruksingenjör. Befattningen bör såsom utredningen

föreslagit placeras i byrådirektörsgraden. Det torde emellertid bli svårt att

förvärva en väl meriterad och lämplig person med lantbruksingenjörsutbildning

till tjänsten. Det bör därför allvarligt övervägas, om icke å styrelsens

personalförteckning i stället bör upptagas en tjänst såsom lantbruksingenjör

i lönegrad Ca 32. Inrättas byrådirektör stjänsten, bör det i vart fall finnas

möjlighet att hålla denna tjänst vakant och i stället placera en lantbruksingenjör

till tjänstgöring inom styrelsen. Detta skulle underlättas, om

lantbruksingenjörerna i likhet med exempelvis lantbrukskonsulenterna vore

befattningshavare inom lantbruksorganisationen i stället för som nu innehavare

av visst distrikt. Att alternativt besätta den föreslagna byrådirektörstjänsten

med lantbruksingenjör eller jurist anser styrelsen icke böra komma

i fråga. Lantbruksverkets tjänstemannaförening finner det betydligt mera

angeläget med teknisk än med juridisk sakkunskap på jordförbättringsbyrån.

Föreningen anser därför, att byrådirektörsbefattningen bör förbehållas

en tekniker och placeras i Ce 32.

Beträffande förslaget att i stället för den andra av de två vakanta förste

byråingenjörstjänsterna inrätta en förste byråsekreterarbefattning

i Ca 2 9 förklarar statens lönenämnd, att den ej kan finna, att

utredningen anfört bärande motivering för placering av tjänsten i så hög

lönegrad som Ca 29. Lantbruksstgrelsen anser det tveksamt, om en förste

byråsekreterare på längre sikt kan beredas full sysselsättning enbart inom

jordförbättringsbyrån. Styrelsen erinrar om att den i sina förslag till anslagsäskanden

för nästa budgetår hemställt, att en tjänst såsom förste byrasekreterare

skall inrättas å styrelsens kanslibyrå. Om detta förslag bifalles,

skulle på kanslibyrån finnas två förste byråsekreterare, vilka skulle ha till

uppgift att biträda den ene huvudsakligen inom rationaliseringsavdelningen

och den andre huvudsakligen inom lantbruksavdelningen. Skulle denna

tjänst icke bli inrättad från och med nästa budgetår, är styrelsen nödsakad

föreslå, att en dylik i stället inrättas å jordförbättringsbyrån. Styrelsen tillstyrker

därför, under denna förutsättning, de sakkunnigas förslag. Lantbruksverkets

tjänstemannaförening, vilken som nyss nämnts lägger huvudvikten

vid att den tekniska sakkunskapen blir företrädd, föreslår, att den

vakantsatta förste byråingenjörstjänsten utbytes mot en byråingenjörsbefattning

i stället för mot en förste byråsekreterarbefattning. Befattningen

bör placeras minst två lönegrader högre än tjänst som förste assistent.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

Förslaget att en arvodesavlönad kontorist skall uppföras å extra ordinarie

stat avstyrkes av statskontoret, enär befattningshavaren i fråga avlönas från

sakanslag, vilket icke torde vara av bestående karaktär.

Riksförbundet Landsbygdens folk finner, såsom framgår av vad förut aniörts,

ej motiverat att vare sig någon ny byrådirektörsbefattning eller någon

ny förste byråsekreterarbefattning inrättas. Enligt förbundets mening kommer

genom den avlastning av arbetsbördan, som utredningens förslag innebär,

så mycket tid att frigöras att jordförbättringsbyrån utan personalförstärkning

kan utöva den avsedda ledningen och planläggningen av torrläggningsverksamheten.

Vad angår personalbehovet vid lantbruksnämnderna godtaga några nämnder

utredningens uppfattning, att decentraliseringen kan genomföras utan att

personalen vid nämnderna behöver ökas. De flesta av nämnderna uttala

emellertid tveksamhet på denna punkt eller hävda, stundom med stor bestämdhet,

en motsatt uppfattning. Även tantbruksverkets tjänstemannaförening

anser, att decentraliseringen måste få återverkningar på personalbehovet

vid nämnderna. Föreningen anför att samtliga nämnders kamerala

och administrativa avdelningar redan nu äro toppbelastade. På de flesta

nämnder får övertidsarbete ofta tillgripas för de löpande ärendena utan att

motsvarande kompensation kan beviljas. Föreningen anser därför, att en

personaltörstärkning måste ske vid nämnderna, vilka belastas genom den

töreslagna decentraliseringen. I samband härmed hänvisar föreningen även

till att enligt lantbruksstyrelsens anslagsäskanden en icke obetydlig förstärkning

av nämndernas personal behövs redan nu.

Förslaget om att inrätta särskilda torrläggningsavdelningar

inom vissa nämnder tillstyrkes av föreningen statens lantbruksingenjörer

och några lantbruksnämnder. Däremot avstyrkes förslaget uttryckligen

av, bland andra, Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund, Riksförbundet

Landsbygdens folk samt flertalet lantbruksnämnder.

Till belysande av de skäl, som anförts för avstyrkande, kan återgivas följande

yttrande av lantbruksnämnden i Uppsala län.

Samordning av de olika slagen av dikning måste anses angelägen men det

är också betydelsefullt, att torrläggningsverksamheten enhetligt samordnas

med nämndernas övriga rationaliseringsåtgärder. Planläggningen av avdikningsföretag

kan vara av betydelse för fastigheternas utformning och berör

arbetet med den yttre rationaliseringen. Täckdikningen kan utöva inflytande

på både den yttre och den inre rationaliseringen. Skiftesomläggning och avgränsning

av betesmarker mot åker kan mångenstädes med fördel -verkställas

i samband med planläggning av täckdikning. Detta samband mellan torrläggningsåtgärder

och andra rationaliseringsåtgärder kan i många fall vara

minst lika betydelsefullt som samordningen av avdikning, dikning och täckdikning.

Ett sammanförande av arbetet med planläggningen av alla slag av

dikning har otvivelaktigt tekniska fördelar men kan tänkas leda till en specialisering,

som enligt en sådans natur kan ha benägenhet att mer eller mindre

avgränsa torrläggningsverksamheten från den övriga rationaliseringsverk
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

29

samheten. Nämnden är alltså icke övertygad om att inrättande av en torrläggningsavdelning

blir till övervägande nytta för rationaliseringsarbetet och

kan icke obetingat ansluta sig till förslaget. Detta avser ju ej heller att torrläggningsavdelningar

ovillkorligen skola inrättas.

Lantbruksverkets tjänstemannaförening framhåller rörande denna fråga

bl. a., att det nuvarande systemet ännu torde ha fungerat alltför kort tid för

att tillräckliga erfarenheter skolat vinnas. Det bör dessutom vara möjligt

att även utan en sammanslagning få till stånd ett intimt samarbete mellan

de olika avdelningarna, vilket skulle ge större möjligheter till en lämplig

angelägenhetsgradering av olika företag.

Lantbruksstyrelsen anför, att den av utredningen föreslagna anordningen

kan vara motiverad vid vissa nämnder. Samtidigt framhåller emellertid

styrelsen, att en viss försiktighet måste iakttagas då fråga uppkommer om

inrättande av nya delegationer eller avdelningar. Bli dessa för många uppstå

svårigheter för lantbruksdirektörerna att hålla erforderlig överblick över

verksamheten inom de olika avdelningarna. För lantbruksdirektörerna vid

de större och medelstora nämnderna föreligga redan nu svårigheter att

följa och övervaka verksamheten för inre rationalisering och torrläggning

på grund av att de ofta utan kvalificerat biträde ha att ensamma svara för

den yttre rationaliseringsverksamheten, vilken tager större delen av deras

tid i anspråk. Det är också angeläget — särskilt med hänsyn till möjligheterna

att göra besparingar — att personalen vid nämnderna skall kunna

utnyttjas för olika arbetsuppgifter oberoende av till vilken avdelning den

närmast är att hänföra. Inrättandet av en avdelning bör därför icke tilllåtas

få den konsekvensen, att en tjänsteman, som placeras vid denna avdelning,

därefter icke får tagas i anspråk för arbetsuppgifter inom andra avdelningar.

Över huvud taget skulle det måhända vara lämpligast, att arbetsuppgifterna

icke hänfördes till olika avdelningar utan endast uppdelades i

olika grupper och att för envar av dessa grupper utsåges eu ledare, som

hade att svara för verksamheten inom sin grupp med biträde av de befattningshavare,

som tilldelades honom av nämnden. I princip synes det icke

vara något att invända mot att exempelvis en lantbruksingenjörsassistcnt

tidvis finge tjänstgöra vid avdelningen för inre rationalisering. Lika motiverat

kunde det vara, att en instruktör eller en lantbruksassistent tjänstgjorde

någon tid hos lantbruksingenjören. I båda fallen skulle tjänstemännen

få vidgad erfarenhet, som kunde nyttiggöras inom andra av nämndens

verksamhetsområden. Vad särskilt beträffar lantbruksassistenten skulle

han erhålla erforderlig praktik för förvärvande av behörighet att handlägga

enklare syneförrättningar.

Förslaget att lantbruksingenjör skall kunna stationeras

utanför det egna distriktet lämnas utan erinran av lantbruksstyrelsen.

Övriga remissinstanser, som uttala sig om förslaget, avstyrka

det eller anföra tvekan om dess lämplighet. Sålunda avstyrkcs förslaget av

lantbruksverkets tjänstemannaförening samt av några lantbruksnämnder

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

medan föreningen statens lantbruksingenjörer uttalar betänkligheter däremot.

Föreningen statens lantbruksingenjörer erinrar till en början om att en

ordinarie lantbruksingenjör enligt förslaget skulle kunna flyttas till ett annat

distrikt och att åtminstone en del av hans personal måste följa honom

till den nya stationeringsorten och fortsätter.

Föreningen hyser tvivel angående lämpligheten av en sådan lösning. Över

huvud taget synes en lantbruksnämnd icke böra ställas utan lantbruksingenjör,

såvida icke mycket starka skäl tala därför. Den kontinuerliga planläggningen

av torrläggningsverksamheten skulle eljest bli lidande. Samma

komme att gälla den del av verksamheten, som icke direkt sammanhänger

med torrläggningsverksamheten, men som nu upptar en del av lantbruksingenjörens

tid, exempelvis planeringen av vatten och avlopp för landsbygdsfastigheter,

råd till vägförvaltningarna angående för jordbruket erforderliga

trumdimensioner vid vägar, råd och anvisningar till exempelvis industrier

rörande sådana tekniska anläggningar, som beröra jordbruket m. m.

Såsom centrala lantbrukskommittén framhållit, torde det vara mycket värdefullt,

att det på landsbygden finnes tillgång till kompetenta tjänstemän

för dessa arbetsuppgifter vid sidan av konsulterande ingenjörsfirmor o. d.

En förflyttning på det sätt, utredningen antytt, skulle vidare bli kostsam

både för staten och lantbruksingenjören, och — därest den skulle äga rum

mot den senares vilja — medföra en osäkerhetskänsla, som skulle innebära

försämrad rekrytering och knappast skulle påverka arbetsintensiteten i

gynnsam riktning. Föreningen är övertygad om, att då en förflyttning är

synnerligen starkt motiverad och berörda myndigheter äro övertygade om

densammas lämplighet, en sådan förflyttning kan ordnas på frivillig väg.

Lantbruksstgrelsen — som i annat sammanhang berört möjligheten att

göra lantbruksingenjör till befattningshavare inom lantbruksorganisationen

i stället för till innehavare av visst distrikt — förutsätter att man endast

i särskilda undantagsfall och efter samråd med vederbörande skall stationera

lantbruksingenjör utanför dennes eget distrikt.

Lantbruksverkets tjänstemannaförening, föreningen statens lantbruksingenjörer

och lantbruksnämnden i Uppsala län peka slutligen på möjligheten

att utjämna arbetsbalansen vid lantbruksingenjörsdistrikten genom att

vidga förste assistenternas befogenheter

Departementschefen.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen avser utredningens

förslag i främsta rummet en överflyttning av beslutanderätten i vissa grupper

av torrläggningsärenden från lantbruksstyrelsen till lantbruksnämnderna.

Utredningen har emellertid funnit, att en sådan decentralisering

förutsätter ändringar i de bestämmelser, som nu gälla om statligt stöd åt

torrläggningsföretag, och har fördenskull även lagt fram förslag till dylika

ändringar.

Vad först angår decentraliseringsfrågan vill jag erinra om att densamma

berörts redan i propositionen nr 149 till 1948 års riksdag angående organi
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

31

sationen av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område. I sagda

proposition framhöll dåvarande departementschefen, att lantbruksnämnderna

avsetts skola få vidsträckt beslutanderätt även i ärenden av större

betydelse. I enlighet därmed borde man i betydande utsträckning kunna

uppdraga åt nämnderna att fatta beslut jämväl om lån och bidrag till torrläggningsföretag.

Det borde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela

erforderliga föreskrifter därvidlag. Vad sålunda anförts lämnades utan

erinran av riksdagen.

Den utredning, som nu verkställts, har enligt min uppfattning givit

ytterligare belägg för riktigheten av den då uttalade uppfattningen. Det

synes nämligen av utredningen klart framgå, att handläggningen av flertalet

ärenden angående statligt stöd åt torrläggningsföretag utan någon

saklig olägenhet kan avsevärt både förenklas och påskyndas genom att

lantbruksnämnderna tillerkännas beslutanderätt i dessa ärenden. Detta

har även vitsordats i samtliga yttranden. De meningsskiljaktigheter, som

uttalats, ha i stort sett endast gällt frågan om decentraliseringens omfattning.

Jag anser alltså, att den decentralisering av ifrågavarande ärenden, för

vilken redan 1948 års riksdag uttalat sig, bör genomföras. Detta torde

lämpligen böra ske vid ingången av nästa budgetår. Hur omfattande decentraliseringen

bör bli synes vara en lämplighetsfråga som bör få avgöras

av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av lantbruksstyrelsen.

Jag torde längre fram få anmäla denna fråga för Kungl.

Maj :t. Utredningens förslag torde härvidlag få anses såsom en lämplig

utgångspunkt. Även de synpunkter, som lantbruksstyrelsen anfört i sitt

yttrande över förslaget, torde dock böra beaktas. Jag vill också, i anslutning

till vad som anförts i flera yttranden, framhålla att man, sedan någon

tids erfarenhet vunnits, torde böra överväga, om ej lantbruksnämndernas

beslutanderätt kan utvidgas ytterligare.

Om beslutanderätten i frågor rörande lån och bidrag till torrläggningsföretag

helt eller delvis överflyttas till lantbruksnämnderna, blir det emellertid,

såsom redan framhållits, nödvändigt att även ompröva frågan om

grunderna och formerna för dylika lån och bidrag. Detta sammanhänger

med att nämnderna enligt de allmänna bestämmelserna om statligt stöd

åt jordbrukets inre rationalisering kunna bevilja lånegaranti samt bidrag

ur rationaliseringsanslaget till företag för avloppsförbättring. De flesta

av de torrläggningsföretag, som lantbruksstyrelsen nu handlägger, äro i

och för sig av beskaffenhet att kunna rubriceras även som avloppsförbättringsföretag.

Då ärenden av samma beskaffenhet skola avgöras av ett och

samma organ, är det självfallet nödvändigt, att även låne- och bidragsbestämmelserna

skola vara desamma. Behovet av enhetliga bestämmelser

gäller emellertid ej blott de ärenden, som överföras till lantbruksnämnderna,

utan också de ärenden, som i fortsättningen skola handläggas och avgö
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

ras av lantbruksstyrelsen. På sätt närmare utvecklats både i betänkandet

och i vissa yttranden torde det nämligen vara ogörligt att låta exempelvis

bidragets storlek bli beroende på om ärendet avgöres av lantbruksnämnden

eller av lantbruksstyrelsen.

Den lösning, som utredningen föreslagit, innebär att det statliga stödet

i sådana ärenden, som avgöras av lantbruksnämnderna, skall utgå i de

former, som tillämpas för nämndernas rationaliseringsverksamhet i övrigt,

d. v. s. i form av lånegaranti samt bidrag ur rationaliseringsanslaget.

Även i fråga om bidragets storlek föreslås en anpassning till de allmänna

bestämmelserna på så sätt att bidraget normalt skulle utgå efter

samma procentsats, som nu är stadgad för bidrag till avloppsförbättringsföretag

och för flertalet andra jordförbättringsåtgärder, eller 40 procent.

Möjlighet skulle vidare även här finnas att i särskilda fall jämka bidraget

uppåt. Någon behovsprövning skulle dock ej förekomma. Beträffande

de ärenden, som alltjämt skulle avgöras av lantbruksstyrelsen, skulle de

nuvarande stödformerna, d. v. s. lån ur avdikningslånefonden och bidrag

ur avdikningsanslaget, alltjämt bibehållas. Bestämmelserna om bidragets

storlek skulle däremot ändras så att de komme att överensstämma med

vad utredningen föreslagit för övriga torrläggningsföretag. De nuvarande

två bidragsklasserna å 337s procent respektive 50 procent skulle alltså

ersättas av ett normalbidrag å 40 procent, vilket emellertid skulle kunna

jämkas uppåt i särskilda fall.

Vad utredningen föreslagit om formerna för det statliga stödet åt torrläggningsverksamheten

synes böra godtagas. Med anledning av vad som

i ett yttrande anförts om att lantbruksnämnd under vissa omständigheter

borde kunna bevilja lån ur avdikningslånefonden vill jag framhålla, att

lånegaranti stundom icke lämpligen torde kunna komma i fråga. I dylikt

fall torde ärendet i dess helhet böra hänskjutas till lantbruksstyrelsen, som

då får möjlighet att i stället bevilja lån ur avdikningslånefonden.

Vad angår storleken av de statliga bidrag, som böra utgå till torrläggningsverksamheten,

finner jag det riktigt att man, såsom utredningen föreslagit,

skall söka anknytning till de bestämmelser, som gälla för rationaliseringsverksamheten

i allmänhet. På sätt framhölls redan i propositionen

nr 75 till 1947 års riksdag angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken

föreligger ju ett nära samband mellan torrläggningsverksamheten

och verksamheten i övrigt för inre rationalisering av jordbruket. Det synes

då också rimligt, att bidrag till torrläggningsföretag skall utgå efter samma

grunder, som gälla för bidrag till flertalet andra jordförbättringsåtgärder,

d. v. s. normalt med 40 procent av kostnaden för företaget. Denna bidragsprocent

bör kunna jämkas uppåt eller nedåt efter samma regler, som

gälla för bidrag till andra åtgärder för inre rationalisering.

I likhet med utredningen anser även jag, att det med hänsyn till torrläggningsföretagens

speciella karaktär icke är möjligt att beträffande dessa företag

utan vidare tillämpa de bestämmelser om behovsprövning, som i allmän
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kunyl. Maj:tv proposition nr Hl.

het gälla i fråga om åtgärder för inre rationalisering. Jag vill i detta hänseende

särskilt peka på att dessa företag mycket ofta omfatta flera fastigheter

och att ej sällan skyldighet att deltaga föreligger enligt vattenlagen. Även då

sådan skyldighet ej föreligger kan det vidare av praktiska skäl vara önskvärt

att ett företag skall omfatta även andra fastigheter än initiativtagarnas.

Möjligheten att lämna bidrag kan här vara ett verksamt medel att ge företaget

en ur tekniska och ekonomiska synpunkter lämplig omfattning. Särskilt

beträffande sådana företag, som beröra såväl mindre som större fastigheter,

kan det vidare vara nödvändigt att bidragsmöjligheter skola finnas

för att företagen skola komma till stånd.

De omständigheter, som utredningen åberopat till stöd för att torrläggningsföretagen

skulle helt undantagas från behovsprövning, göra sig dock

ej gällande med samma styrka beträffande alla grupper av sådana företag.

Något hinder för att tillämpa en behovsprövning kan sålunda exempelvis

knappast anses föreligga i fråga om företag, som i huvudsak endast beröra

en eller flera större fastigheter och vilka ej framstå som särskilt angelägna

ur allmän synpunkt eller medföra påtagliga fördelar för de berörda fastigheterna.

Av skäl som nu anförts anser jag alltså, att man beträffande torrläggningsföretagen

icke bör generellt göra bidragsrätten beroende av fastigheternas

storlek eller brukarnas ekonomiska ställning. De bidragsbeviljande

myndigheterna böra likväl äga rätt och skyldighet att avslå bidragsansökuingar

i sådana fall, där bidrag med hänsyn till omständigheterna i det särskilda

fallet icke kan anses påkallat. Genom en sådan regel skulle man

kunna beakta torrläggningsföretagens speciella karaktär i bidragshänseendc

och samtidigt undvika att lämna bidrag i sådana fall, där detta ej kan

anses erforderligt. Densamma skulle vidare ge lantbruksstyrclsen och lantbruksnämnderna

ökade möjligheter att tillgodose de mest angelägna förelagen.

De bidragsbestämmclscr, som jag nu förordat, böra gälla oavsett om ell

bidragsärendc avgöres av lantbruksnämnd eller av lantbruksstyrclsen. En

följd av desamma blir självfallet, att beträffande torrläggningsföretag, som

omfattar flera fastigheter, bidrag i fortsättningen i vissa fall kan komma all

beviljas enskilda i förelaget ingående fastigheter och ej företaget som sådant.

Genomföres den omläggning av bidrugsgivningen till torrläggningsföretagen,

som jag nu förordat, synes, på sätt anmärkts i några yttranden, anledning

ej föreligga all bibehålla bidrag till avloppsförbällring som eu särskild

bidragsform.

Tillräckliga skäl föreligga enligt min mening ej för att man, såsom statskontoret

föreslagit, i samband med den nu förordade omläggningen skulle

begränsa långivningen ur avdikningslånefonden och beviljandet av lånegaranti

till rationaliseringsåtgärdcr.

Det torde få ankomma på lantbruksstyrclsen alt meddela sådana föreskrifter

beträffande användningen av rationaliseringsanslaget, alt eu lämplig

avvägning erhållcs mellan vad som disponeras för bidrag till lorrlägg:t

Bihang till riksdagens protokoll 1. 1 samt. Nr 31.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Muj:ls proposition nr 31.

ningsföretag och vad som utgår i bidrag till andra inre rationaliseringsålgärder.

I samband med sitt förslag till omläggning av bidragsgivningen till torrläggningsföretag

har utredningen även upptagit vissa förvaltnings- och kontrollfrågor.

Härvid har den till en början föreslagit, att kontrollen över att

utförda torrläggningsföretag vederbörligen underhållas skall överflyttas

från lantbruksstyrelsen till lantbruksnämnderna. Mot detta förslag har jag

intet att erinra. Vidare har utredningen förordat att även vissa kamerala

uppgifter beträffande lån ur avdikningslånefonden skola överföras från

styrelsen till nämnderna. I likhet med så gott som samtliga de remissinstanser,

som yttrat sig på denna punkt, finner jag emellertid, att en sådan åtgärd

skulle medföra större olägenheter än fördelar. Jag kan därför icke

biträda förslaget i denna del. Likaså anser jag att bidrag och lån böra i

större utsträckning än utredningen föreslagit kunna beviljas utan att särskild

syneförrättning enligt vattenlagen ägt rum. De tillämpningsföreskrifter,

som härvidlag kunna erfordras, torde få utfärdas av Kungl. Maj :t eller,

efter Kungl. Maj ds bemyndigande, av lantbruksstyrelsen.

Den nu förordade decentraliseringen av ett flertal torrläggningsärenden

från lantbruksstyrelsen till lantbruksnämnderna bör uppenbarligen medföra

en ej oväsentlig minskning av arbetsbördan å lantbruksstyrelsens jordförbättringsbyrå.

Utredningen har även räknat med alt sammanlagt sex

tjänster å denna byrå skola kunna indragas, sedan den befintliga balansen

å byrån avverkats. Å andra sidan har utredningen föreslagit att tre nu

vakantsatta tjänster å byrån skola bibehållas och att en av dessa tjänster

därvid skall ändras till befattning i högre lönegrad.

Hur snabbt personalen å jordförbättringsbyrån kan minskas beror uppenbarligen

bland annat på hur man förfar med de ansökningar, som nu ligga

hos lantbruksstyrelsen men som i och för sig äro av beskaffenhet att i fortsättningen

böra avgöras av lantbruksnämnderna. Enligt min mening är det

lämpligast, att dessa ansökningar i samband med decentraliseringens genomförande

överlämnas till nämnderna för handläggning. Detta förutsättter

dock, att samtliga inneliggande ärenden skola genomgås. Det synes vidare

önskvärt, att den lättnad, som kan ernås genom decentraliseringen, åtminstone

delvis skall användas till att avarbeta balansen å byrån. Med hänsyn

till dessa förhållanden anser jag, att man icke bör räkna med att decentraliseringen

skall få någon större inverkan på personalbehovet vid sagda byrå

under budgetåret 1951/52. Jag har därför även i årets statsverksproposition

vid behandlingen av lantbruksstyrelsens avlöningsanslag (IX ht s. 7) anfört

att man vid beräkningen av medelsbehovet under sagda anslag lämpligen

bör bortse från nu ifrågavarande förslag. Samtidigt har jag framhållit,

att jag icke kan tillstyrka de tjänsteförändringar i övrigt å byrån, som utredningen

föreslagit. Det är nämligen enligt min mening icke lämpligt att

inrätta nya tjänster å byrån samtidigt som antalet ärenden minskas. Jag an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

;i5

Kuiujl. Maj:Is proposition nr 31.

scr i stället, att man törst någon lid bör avvakta, vilken effekt de nu föreslagna

åtgärderna komma att få på arbetsbelastningen å byrån och sedan

med ledning av de erfarenheter, som sålunda vunnits, pröva huruvida de nu

vakantsatta tjänsterna behövas i fortsättningen och om de eventuellt böra

omändras.

Vad lantbruksnämnderna angår anser jag i likhet med utredningen, att

den föreslagna decentraliseringen ej bör föranleda någon personalförstärkning.

Densamma kommer dock att förorsaka ett visst merarbete för nämnderna

och särskilt för dessas kamerala avdelningar. Jag förutsätter att lantbruksstyrelsen

kommer att ha sin uppmärksamhet riktad på detta förhållande

och överväga, vad som i olika avseenden kan göras för att minska

och förenkla nämndernas arbete.

Utredningen har även fört fram tanken på att särskilda torrläggningsavdelningar

skulle inrättas vid lantbruksnämnderna. Dessa avdelningar skulle

handha alla på nämnderna ankommande ärenden rörande såväl täckdikning

som egentlig torrläggning. Rörande denna fråga vill jag allenast erinra

om alt ungefärligen samma förslag framfördes vid remissbehandlingen av

1947 års centrala lantbrukskonunittcs förslag rörande organisationen av

rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område. Såsom framhölls i den

förut omförmälda propositionen nr 149 till 1948 års riksdag, är emellertid

frågan, hur arbetet bör organiseras inom nämnderna, av administrativ karaktär.

Anledning torde ej föreligga att i detta sammanhang ingå på densamma.

Med anledning av vad utredningen anfört om lantbruksingenjörernas

tjänstgöringsförhållanden vill jag framhålla, att gällande bestämmelser ej

torde lägga hinder i vägen för att lantbruksingenjör i samband med ändring

i distriktsindelningen förflyttas till annat distrikt. Ej heller föreligger hinder

för att lantbruksingenjör, som i mera betydande omfattning är sysselsatt

med förrättningar utanför del egna distriktet, jämväl får stationeringsort

utanför detta. Enligt min mening böra slutligen de fullmakter, som i

fortsättningen kunna komma att utfärdas för ordinarie lantbruksingenjörer,

avse lantbruksorganisationen i dess helhet och icke visst lantbruksingenjörsdistrikt.

Detta skulle överensstämma med vad som redan gäller för övriga

befattningshavare vid lantbruksnämnderna med undantag av lantbruksdirektörerna.

Jag vill i delta sammanhang anmärka, att även jag anser det

önskvärt, att varje lantbruksnämnd skall ha eu egen lantbruksingenjörsavdelning,

förutsatt att arbetsuppgifternas omfattning motiverar detta. Rörande

sistnämnda fråga torde jag för övrigt få nämna, att från lanlbruksstyrelsen

föreligger ett förslag, att Gotlands län skall upphöra att vara särskilt

lantbruksingenjörsdistrikl och all ett nytt skall bildas av Kalmar läns

norra område. Jag torde senare få anmäla denna lråga för Kungl. Maj:t.

Frågan om alt vidga förste assistenternas befogenheter torde böra prövas

narmare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

30 Kunyl. Muj:ls proposition nr 31.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Ivungl. Maj :t måtte

föreslå riksdagen

alt godkänna de ändringar i grunderna för det statliga

stödet åt torrläggningsverksamheten in. in., som jag i det

föregående angivit.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall samt

förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga

till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

G. Liizcll.

517013. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 197)1.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1951:255 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj: ts i statsverkspropositionen gjorda hemställan om anslag för hudgetåret 1951/52 till Lantbruksnämnderna, till s. 1 i texten
  2. JoU 1951:20 Utlåtande med anledning av Kungl. Maj. ts proposition angående ändringar i grunderna för det statliga stödet till torrläggningsverksamheten in. m. jämte i ämnet s. 1 i texten