Med förslag till lag om tillfällig förlängning av skyddstid för litterära och musikaliska verk
1951-02-09 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1951:50, Med förslag till lag om tillfällig förlängning av skyddstid för litterära och musikaliska verk
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
1
Nr 50.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
tillfällig förlängning av skyddstid för litterära och
musikaliska verk; given Stockholms slott den 9
februari 19 51.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om tillfällig förlängning av skyddstid för
litterära och musikaliska verk.
GUSTAF ADOLF.
Herman Zetterberg.
1 Ilihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 50.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
Förslag
till
Lag
om tillfällig förlängning av skyddstid för litterära och
musikaliska verk.
Härigenom förordnas som följer.
Den uteslutande rätt som enligt lagen om rätt till litterära och musikaliska
verk tillerkänts författare till sådant verk skall, i den mån rätten enligt
bestämmelserna i nämnda lag skolat upphöra något av åren 1942—
1956, gälla intill utgången av år 1957; dock skall vad nu sagts ej medföra
förlängning av den skyddstid som angives i 32 § 1).
Vad i 30 § nämnda lag eller i författning, som utfärdats med stöd av
samma paragraf, finnes föreskrivet om tillämpligheten av lagens bestämmelser
skall gälla jämväl stadgandet i första stycket.
Genom denna lag upphäves lagen den 3 maj 1946 (nr 174) om tillfällig
förlängning av skyddstid för litterära och musikaliska verk.
Denna lag har ej avseende å framförande av musikaliskt verk före den
1 januari 1947.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 12 januari 1951.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,
Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.
Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om tillfällig
förlängning av skyddstiden för litterära och musikaliska verk samt
anför följande.
Gällande bestämmelser om skyddstid.
De nu gällande bestämmelserna om författares befogenheter återfinnas i
lagen den 30 maj 1919 om rätt till litterära och musikaliska verk. I 1 §
uppräknas de verk, som skyddas enligt lagen. Till dessa verk höra bland
andra skrift, muntligt föredrag och musikaliskt verk. I 2 § angivas de huvudsakliga
befogenheter som lagen förlänar upphovsmannen till ett skyddat
verk. Där stadgas, att han — med vissa inskränkningar, som angivas
i lagen — äger uteslutande rätt att genom tryck, fotografi eller på annat
sätt mångfaldiga sitt verk, att offentligen föredraga skrift eller muntligt
föredrag, utföra musikaliskt verk eller uppföra dramatiskt eller mimiskt
verk samt att medelst kinematografi offentligen framföra eller genom radio
utsända sitt verk. Till mångfaldigande hänföres jämväl att överföra ett
verk på mekaniskt tal- eller musikinstrument eller på vals, platta, band eller
annan till dylikt instrument hörande inrättning. Där ett sålunda överfört
verk genom instrumentet återgives, anses detta såsom föredragande eller
utförande av verket. Enligt 3 § omfatta författares nu återgivna befogenheter
jämväl verket i översättning eller bearbetning.
Om skyddstidens längd gäller följande.
Författares —- varmed här avses även kompositörers — rätt till sina verk
varar enligt 1919 års lag i allmänhet intill 30 år efter författarens död
(20 §). Delvis medförde 1919 års lag en förkortning av skyddstiden, ty enligt
den därförut gällande 1877 års lag om äganderätt till skrift varade
skyddet beträffande den ena av författarens viktigaste befogenheter, rätten
att mångfaldiga verket, i 50 år från författarens död, medan rätten till of
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
fentligt framförande var begränsad då som nu. Enligt en övergångsbestämmelse
i 1919 års lag gäller den längre skyddstiden alltjämt beträffande verk
som utgivits före 1920.
Enligt 1919 års lag och dess övergångsbestämmelser varar alltså skyddstiden
i allmänhet:
1. Beträffande rätten till mångfaldigande:
a) För verk som utgivits före 1920 t. o. in. 50 år e. förf. död.
b) » » > » senare > SO » » » »
2. Beträffande rätten till offentligt utförande t. o. m. 30 år e. förf. död.
Särskilda regler gälla för anonyma och pseudonyma verk samt för sådana
verk, som författats av flera gemensamt, icke i den betydelsen att
olika personer självständigt författat skilda delar därav utan så att två
eller flera gemensamt författat verket. I förra fallet varar skyddstiden 30
år från publiceringen •— i detta fall utan undantag beträffande verk som
äro äldre än 1919 års lag — (22 §) och i senare fallet räknas de förut angivna
tiderna från den sist avlidne författarens dödsår (21 §).
I samtliga fall räknas tiden i hela kalenderår, d. v. s. skyddstiden utlöper
exempelvis den 31 december trettionde året efter författarens dödsår.
Fråga om ändring av skyddstiden.
Då skyddstiden beträffande rätten till mångfaldigande år 1919 minskades
på detta sätt, synes det ha varit av betydelse för avgörandet, att en
trettioårig skyddstid gällde i några länder på kontinenten, från vilka man
i Sverige ofta hämtade sina förebilder på rättsväsendets område, nämligen
Tyskland, Österrike och Schweiz. Dessutom förelåg från dansk sida ett
initiativ att de skandinaviska länderna gemensamt borde överväga en minskning
av skyddstiden, vilken förut varit 50 år i hela Skandinavien.
Senare har en omsvängning ägt rum på detta område. I den internationella
Bernkonventionen till skydd för litterära och konstnärliga verk, till
vilken Sverige är anslutet sedan 1904, har från 1908 varit inskriven en regel
om femtioårig skyddstid, men denna har intill 1948 icke varit obligatorisk.
Redan vid unionens konferens i Rom 1928 arbetades från många håll
på att göra regeln obligatorisk, men detta genomfördes först vid den därpå
följande konferensen, i Bryssel 1948. Under mellantiden hade allt flera länder
gått över till femtioårig skyddstid, bland dem Tyskland och Österrike.
I Europa är det nu utom Sverige endast Rumänien, Schweiz och Turkiet,
som ha kvar den trettioåriga skyddstiden och som måste ändra denna om de
skola ratificera konventionen i dess nya lydelse.
Frågan om en sådan utsträckning av skyddstiden är ett av de spörsmål
vars utredning uppdragits åt auktorrättskommittén. Denna tillsattes 1939
för att i nordisk samverkan omarbeta vår lagstiftning om rätt till litterära
och konstnärliga verk, men det nordiska arbetet hindrades i stor utsträck
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
5
ning genom kriget. Arbetet återupptogs med deltagande från alla de nordiska
länderna först 1946, och 1949 voro kommittéerna färdiga med ett lagutkast
i ämnet, i stort sett likalydande i alla länderna. Nu återstår utarbetande
av motiv.
Skyddstidens längd är i de övriga nordiska länderna 50 år — det förut
omnämnda danska initiativet till en förkortning därav fullföljdes aldrig —
och för den svenska kommitténs del innebär dess anslutning till en gemensam
nordisk lagtext ett förslag om att Sverige skall införa denna längre
skyddstid.
1942 års provisoriska lag.
Redan under det av kriget framtvungna uppehållet i det nordiska kommittéarbetet
blev frågan om skyddstidens längd i Sverige aktuell av ett
särskilt skäl, nämligen att år 1942 trettio år förflutit efter August Strindbergs
död. I fråga om det stora flertalet författare har ju frågan om rätten
till deras verk icke stor betydelse så lång tid efter deras bortgång. Men
några få av litteraturens största namn ha ännu vid den tiden en så stor
läsekrets, att frågan har ekonomisk betydelse. På grund av övergångsbestämmelsen
om femtioårig skyddstid för verk utgivna före 1920 skulle saken
emellertid icke ens i fråga om Strindberg haft större betydelse, om
det ej förhållit sig så, att det ekonomiskt viktigaste för Strindbergs arvingar
varit och är uppföranderätten till hans dramatiska produktion, och denna
rätt faller icke under övergångsbestämmelsen utan skulle ha upphört att
gälla den 31 december 1942.
Efter motion av herr Holmbäck hemställde 1942 års riksdag till Kungl.
Maj :t om förslag till provisorisk förlängning av skyddstiden för sådana
litterära verk som tillkommit före den 1 januari 1920. Med anledning härav
framlades vid samma riksdag i proposition nr 363 förslag till lag om
tillfällig förlängning av skyddstid för litterära verk. Propositionen bifölls
av riksdagen och lagen utfärdades den 30 juni 1942 (nr 510).
Den gällde endast utföranderätt beträffande litterära verk, alltså icke
rätten att mångfaldiga sådana verk och icke i något avseende rätten till
musikaliska verk. Lagen innebar, att om utföranderätt till litterärt verk
enligt vanliga regler skulle ha upphört vid utgången av något av åren 1942
-—1946, denna rätt förlängdes att gälla intill utgången av år 1947.
För denna lagstiftning anfördes i huvudsak två skäl. Det ena av dem
hänför sig till en av de viktigare reformfrågor, som beröras av den pågående
utredningen, nämligen spörsmålet om skydd för de ideella värdena
hos litterära och konstnärliga verk, alltså skydd mot förvanskning och profanering
exempelvis genom otillåtlig bearbetning och travestering. Särskilt
kan sådant skydd vara påkallat för litteraturens största och värdefullaste
verk. Om ett sådant skydd skulle införas vid den blivande revisionen av
vår författarlagstiftning, vore det beklagligt om August Strindbergs verk
skulle förbli oskyddade av den anledningen, att skyddstiden för dem nyli
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
gen utlöpt. Ännu ett skäl för en utsträckning av skyddstiden vore att flera
av Strindbergs efterlevande levde under bekymmersamma ekonomiska villkor.
Det anmärktes tillika att man med denna åtgärd icke åsyftade att taga
ställning till frågan om lagstiftningens framtida utformning.
1946 års provisoriska lag.
Av förut antydda skäl räckte den sålunda genomförda, provisoriska förlängningen
icke till för att den bebådade lagrevisionen skulle hinna slutföras
inom samma tid, utan år 1946 antogs en ny provisorisk lag i samma
ämne. Därvid utvidgades emellertid lagen även till musikaliska verk och
utsträcktes samtidigt att gälla alla rättigheter som tillkomma författare
och kompositörer, icke endast utföranderätten.
Om lagens utvidgning till musikaliska verk hade musikaliska akademien
gjort framställning, vari bl. a. framhölls, att år 1948 skyddstiden utlöpte
för kompositören Emil Sjögrens verk, vilket skulle vara beklagligt icke
minst med tanke på det hängivna arbete, som dennes änka utförde för att
göra hans verk kända även i utlandet. I propositionen i ämnet (nr 153)
framhölls, att en anledning till begränsningen av 1942 års lag till litterära
verk torde ha varit, att tillvaratagandet av de svenska kompositörernas rätt
då ännu icke fått en ur allmän synpunkt fullt tillfredsställande organisatorisk
reglering. Sedan dess hade emellertid Kungl. Maj :t fastställt nya
stadgar för den av svenska kompositörer för tillvaratagandet av utföranderättigheter
bildade sammanslutningen STIM, innebärande bl. a. ett betydande
allmänt inflytande i denna förenings ledning.
I enlighet härmed fick lagen det innehållet, att den uteslutande rätt som
enligt 1919 års lag om rätt till litterära och musikaliska verk tillerkänts
författare till sådant verk skulle, i den mån rätten enligt bestämmelserna
i nämnda lag skolat upphöra något av åren 1942—1951, gälla intill utgången
av år 1952. Lagen utfärdades den 3 maj 1946 (nr 174).
Innebörden av 1946 års lag kan sägas vara trefaldig. Den har
dels i fråga om sådana utföranderättigheter till litterära verk, som skulle
ha utlöpt 1942—1946, ersatt 1942 års lag — vilken nu upphävdes — och förlängt
dem t. o. m. 1952,
dels i fråga om alla övriga rättigheter, som utlöpt 1942—1945, återupplivat
desamma att gälla t. o. m. 1952,
dels i fråga om rättigheter av alla slag, som skulle ha utlöpt 1946—1951,
förlängt dem t. o. m. 1952.
Delvis innebar 1946 års lag alltså ett återupplivande av rättigheter, som
redan upphört. Det framhölls i propositionen, att detta hade sina betänkligheter,
men att det å andra sidan icke vore någon principiell nyhet att
införa skydd för äldre verk i vissa hänseenden, där skydd ej förut åtnjutits.
Kungl. Maj. ts proposition nr 50.
7
Förslag om ytterligare provisorisk förlängning av skyddstiden.
Den 20 november 1950 har auktorrättskommittén till chefen för justitiedepartementet
avgivit förslag om en ytterligare provisorisk förlängning av
skyddstiden för litterära och musikaliska verk, motsvarande 1946 års lag i
samma ämne och avseende en förlängning på ytterligare fem år. Kommittén
har därvid anfört, att då skyddstiden för litterära och musikaliska verk
provisoriskt förlängdes genom 1946 års lag avsikten därmed varit, att arbetet
på en revision av vår lagstiftning om rätt till dylika verk skulle hinna
genomföras till år 1951 och att statsmakterna skulle vid denna revision ha
möjlighet att, om så befunnes lämpligt, besluta om definitiv förlängning av
skyddstiden. Detta program hade emellertid av olika skäl ej kunnat genomföras.
Lagstiftningsarbetet i fråga beräknades kräva ännu något år — tiden
kunde svårligen angivas mera exakt — och en ytterligare, provisorisk
förlängning vore därför påkallad.
Vid kommitténs skrivelse har fogats en av dess sekreterare författad promemoria
med förslag till ny provisorisk lag.
Angående kommitténs arbete anfördes i promemorian följande:
Då 1946 års lag antogs, hoppades man, att arbetet på en revision av auktorrättslagstiftningen
skulle hinna slutföras till 1951. Detta program har
emellertid icke kunnat fullföljas. Lagstiftningsarbetet i fråga är mycket vidlyftigt;
man har, i syfte att få en så långt möjligt gemensam nordisk lagstiftning,
icke stannat vid reformer på enskilda punkter utan utarbetat en
helt ny lagtext, avsedd att ersätta de båda lagarna av 1919 om rätt till litterära
och musikaliska verk och om rätt till verk av bildande konst. För
detta ändamål ha de nordiska auktorrättskommittéerna under åren 1946—
1949 hållit tre längre möten och dessemellan haft ingående överläggningar
och skriftväxling med intresserade organisationer och andra sakkunniga.
Vid möte i Köpenhamn hösten 1949 ha kommittéerna enats om en lagtext,
som skall ligga till grund då kommittéerna var i sitt land utarbeta sina förslag.
För den svenska kommittén återstår nu ett vidlyftigt arbete med att
författa motiv.
Det är med hänsyn till arbetets art och omfattning mycket svårt att bedöma,
när proposition till riksdagen i detta ämne kan väntas. Särskilt bör
uppmärksammas att under den kommande remissbehandlingen och handläggningen
i departementet kunna uppkomma nya frågor, som göra det önskvärt
att återknyta det nordiska samarbetet, exempelvis i form av överläggningar
mellan vederbörande departement. Det är därför skäl att räkna med
möjligheten av ytterligare förskjutningar i tiden. Med hänsyn härtill synes
man för enkelhetens skull kunna göra förlängningen nu för samma tid som
enligt de båda föregående provisoriska lagarna, nämligen fem år. Det finns
visserligen all anledning tro, att detta är en onödigt lång tid och att lagrevisionen
skall hli färdig dessförinnan, men det innebär ju ingen olägenhet
att vara på den säkra sidan.
Till frågan om eu ytterligare provisorisk förlängning anfördes i promemorian
vidare, att de sakliga skälen för en förlängning vore i stort desamma
som tidigare. Vid den blivande revisionen måste statsmakterna taga
ställning till frågan om en utvidgning av skyddstiden från 30 till 50 år; en
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
sådan ändring vore nödvändig om Sverige skulle ratificera Bernkonventionen
i dess senaste lydelse. För att ej föregripa detta avgörande vore det påkallat
att tiden provisoriskt utsträcktes, så att statsmakterna hade fria händer.
Det borde ju om möjligt undvikas, att en rättighet först utslocknade och kort
därefter återupplivades. Såsom första lagutskottet uttalat i utlåtande (nr
47) över herr Holmbäcks motion år 1942, vore det tillräcklig motivering för
en provisorisk lagstiftning att förebygga dylika luckor i skyddstiden.
Den 17 oktober 1950 hava August Strindbergs arvingar, nämligen Karin
Smirnoff, född Strindberg, Kerstin Strindberg, Anne-Marie Wyller, född
Strindberg, Astrid Hector, Clarence von Philp, Olga Strindberg och Erik
Strindberg, gjort en framställning av samma innebörd och därvid anfört:
Den tidigare provisoriska lagstiftningen har i avsevärd mån påverkats av
hänsynen till Strindbergs efterlevandes ekonomiska förhållanden. Härutinnan
har ej någon förändring skett sedan år 1946. Samtliga arvingar äro i
hög grad beroende av den avkastning som den litterära kvarlåtenskapen ger.
Avkastningen, som varierar ganska avsevärt från år till år, härrör till alldeles
övervägande de! ur teateruppföranden och filmatisering av Strindbergs
dramatiska verk. Den dag då skyddet för Strindbergs verk och därmed förknippade
intäkter upphör, kommer flertalet av delägarna att försättas i en
i hög grad bekymmersam ekonomisk situation.
Så länge skydd för Strindbergs verk består, är det även för rättsinnehavarna
möjligt att utöva kontroll över de former, varunder de dramatiska verken
resp. bearbetningar av desamma komma till uppförande. Att denna möjlighet
står rättsinnehavarna till buds är för dem en angelägenhet av en grundläggande
betydelse, som vida överskuggar den ekonomiska sidan av problemet.
Yttranden.
Över auktorrättskommitténs förslag samt framställningen från Strindbergs
arvingar hava yttranden inhämtats från svenska akademien, musikaliska
akademien, styrelserna för kungl. teatern och för kungl. dramatiska
teatern, Sveriges författareförening, svenska bokförläggareföreningen, föreningen
svenska tonsättare, föreningen svenska kompositörer av populärmusik,
föreningen svenska tonsättares internationella musikbyrå (STIM),
svenska musikförläggareföreningen, föreningen Sveriges filmproducenter,
folkbildningsförbundet och aktiebolaget Radiotjänst.
I samtliga yttranden har förslaget tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Detaljfrågor.
Då fråga uppkommer om ytterligare provisorisk förlängning av skyddstiden,
är angående detalj bestämmelserna i 1946 års lag följande att beakta.
Från huvudregeln om provisorisk förlängning av rättigheter, som skulle
ha utlöpt tiden 1942—1951, undantages sådan skyddstid som angives i
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
9
32 § 1) i 1919 års lag. Därmed avses den förut omnämnda övergångsbestämmelsen,
enligt vilken rätten att mångfaldiga verk, som utgivits före
den 1 januari 1920, alltjämt — såsom enligt äldre rätt — skall gälla 50 år
efter författarens död. Denna skyddstid skall naturligtvis ej förlängas.
Vidare innehåller 1946 års lag en bestämmelse om tillämpning internationellt
av den utsträckta skyddstiden. 1919 års lag är så konstruerad
(30 §), att den efter orden gäller endast till förmån för verk av
svensk medborgare samt andra verk som första gången utgivits i Sverige.
Kungl. Maj :t har emellertid enligt lagen rätt att sluta avtal med annat land
av innehåll att de fördragsslutande länderna skola ömsesidigt tillämpa varandras
auktorrättslagar på motpartens medborgare och på verk som utgivits
i detta land. Olika sådana överenskommelser finnas, den viktigaste
av dem Bernkonventionen, som omfattar de flesta av världens länder. Härom
innehåller 1946 års lag en hänvisning.
Ett vanskligt spörsmål är det, vilken verkan förlängningen bör ha på redan
ingångna avtal om överlåtelse av rättighet. De rättigheter,
varom här är fråga, kunna fritt överlåtas, och det är intet hinder för att
en författare överlåter för all framtid rätten till ett verk eller alla sina
verk. Vid tillkomsten av 1942 års lag betonades emellertid, att den ekonomiska
vinningen av den längre skyddstiden borde verkligen fullt komma
författaren och hans efterkommande till godo. Det borde icke vara så, att
den enda konsekvensen av förlängningen bleve att förläggare eller andra,
som köpt rättigheterna, finge en opåräknad vinst. På grund härav stadgades
i 1942 års lag, att om rättigheten överlåtits före den 1 juli 1942, överlåtelsen
ej skulle gälla för förlängningstiden.
I 1946 års lag finns emellertid intet motsvarande stadgande. Om anledningen
härtill anfördes i propositionen:
För att tillförsäkra författarens efterkommande hela vinsten av skyddstidens
förlängning stadgades i 1942 års lag att en tidigare överlåtelse av författarrätt
icke skulle omfatta den tid, med vilken rätten genom nämnda lag
förlängdes. Om skyddstiden nu ytterligare förlänges, torde knappast finnas
skäl att under alla förhållanden frånkänna en efter tillkomsten av 1942 års
lag företagen överlåtelse verkan i vad överlåtelsen avser tid efter utgången
av år 1947. Med hänsyn till statsmakternas tillmötesgående genom 1942 års
lag kunna parterna vid överlåtelsen ha räknat med att den trettioåriga
skyddstiden före sistnämnda tidpunkt skulle komma att ånyo förlängas och
träffat avtal i enlighet härmed. När så är fallet, skulle det vara stötande, om
överlåtelsen icke skulle kunna göras gällande. Beträffande de musikaliska
verken, vilka ju icke omfattades av 1942 års lag, är förhållandet icke detsamma.
Det skulle för deras del med samma fog som vid tillkomsten av
1942 års lag kunna meddelas en övergångsbestämmelse av nyssnämnd innebörd.
Jag har likväl ansett det onödigt att meddela någon sådan bestämmelse.
Om parterna ej nämnt något om förlängd skyddstid, torde nämligen
avtalet, även utan stöd av uttryckligt stadgande, böra tolkas så, att det gäller
allenast för den skyddstid som var gällande vid avtalets ingående. Och
för det fall att kompositören verkligen avsett att upplåta rätt till sitt verk
för en eventuellt förlängd skyddstid, torde det ur hans synpunkt saknas anledning
att frånkänna avtalet laga verkan. Att överlämna frågan åt en tolk
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr ö0.
ning av förekommande avtal synes vara att föredraga framför en sådan
ovillkorlig bestämmelse som den i 1942 års lag upptagna, vilken också synes
ha vållat vissa olägenheter.
I den vid auktorrättskommitténs framställning fogade promemorian
framhölls, att motsvarande problem uppkomme, då en helt ny lagstiftning
i ämnet skulle införas, och auktorrättskommittén hade därför haft detsamma
under övervägande i anslutning till sitt huvudförslag. Olika fall av överlåtelse
kunde tänkas, vilka i detta hänseende kunde bedömas på olika sätt,
och det vore vanskligt att finna en övertygande gemensam lösning för alla
dylika situationer. Utan att därmed föregripa avgörandet vid lagens definitiva
genomförande syntes det vara skäl att vid den nu ifrågasatta, provisoriska
förlängningen av skyddstiden, den tredje i ordningen, icke välja ännu
en tredje lösning av detta detaljproblem utan stanna vid den som valdes
1946, d. v. s. att lagen icke upptoge någon bestämmelse i ämnet utan överlämnade
åt praxis att tolka förekommande avtal i detta hänseende.
I 1946 års lag fanns slutligen en övergångsbestämmelse av innehåll,
att densamma ej hade avseende å framförande av musikaliskt verk
före den 1 januari 1947. Om en ny lag i ämnet skall helt ersätta 1946 års
lag, bör denna övergångsbestämmelse finnas med även i den nya lagen.
Departementschefen.
Skyddstiden för litterära och musikaliska verk är för närvarande förlängd
genom en provisorisk lag. Detta sammanhänger med att hela vår
lagstiftning om författarrätten och vad därmed har samband är under omarbetning.
Arbetet därmed bedrives i samverkan mellan de nordiska länderna.
En av de viktigaste frågorna i denna lagrevision gäller skyddstidens
längd. Skyddet varar nu i regel till 30 år efter författarens död, men i de
flesta andra länder, bland dem våra nordiska grannländer, är motsvarande
tid 50 år. År 1948 infördes sistnämnda tidsregel även i den sedan gammalt
gällande internationella konventionen på detta område, Bernkonventionen,
och om vi vilja ratificera denna konvention i dess senaste lydelse måste vi
alltså ändra vår lag på den punkten.
Det är emellertid icke anledning att föregripa detta avgörande, utan saken
bör prövas i sitt sammanhang, då det fullständiga lagförslaget framlägges.
Emellertid har det ansetts oskäligt, att de rättigheter för vilka
skyddstiden utlöper medan man väntar på förslagets genomförande, skola
definitivt gå förlorade, även om tiden sedermera i princip utsträckes. Vad
som särskilt har aktualiserat denna fråga är att år 1942 skyddstiden för
utföranderätten till August Strindbergs dramatiska arbeten skulle ha utlöpt,
vilket varit beklagligt icke minst därför att hans arvingar äro mycket
beroende av inkomsterna av dessa rättigheter. En viktig synpunkt har också
varit behovet av skydd mot förvanskningar av Strindbergs verk. Därför förlängdes
skyddstiden för utföranderätt provisoriskt genom en särskild lag
1942, vilken av nu antydda skäl kom att kallas »lex Strindberg». År 1946
11
Kungl. Maj. ts proposition nr 50.
ersattes denna av en ny provisorisk lagstiftning, som inbegrep alla rättigheter
till såväl litterära som musikaliska verk. Utvidgningen i fråga aktualiserades
av att skyddstiden för kompositören Emil Sjögrens verk skulle ha
utlöpt kort därefter, och 1946 års provisoriska lag har därför stundom
kallats »lex Sjögren».
1946 års lag täcker de rättigheter för vilka skyddstiden skulle ha utgått
under tiden 1942—51, och meningen var att revisionen av författarrätten
skulle ha medhunnits till 1951. Detta har emellertid icke kunnat genomföras,
och auktorrättskommittén, som är sysselsatt med detta lagstiftningsarbete,
har därför föreslagit ännu en provisorisk förlängning på fem år.
Det framhålles, att lagrevisionen icke skall behöva taga så lång tid, men
att 1942 års lag ursprungligen avsåg fem år och 1946 års lag ytterligare
fem, och då har det ansetts enklast att även denna förlängning gäller samma
tid. Oförutsedda hinder kunna ju dessutom uppkomma för lagförslagets
genomförande. Kommittén har framlagt ett förslag till ny provisorisk
lag, som nära ansluter sig till 1946 års lag.
I samtliga yttranden, som infordrats över förslaget, har detta tillstyrkts,
och jag vill biträda detsamma. Samma skäl för åtgärden föreligga nu som
1946, och vad som föreslås bör ses endast som en förlängning av den redan
gällande provisoriska lagens giltighetstid. Även beträffande lagens detaljutformning
vill jag i likhet med kommittén föreslå, att denna helt ansluter
sig till 1946 års lag.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ett i enlighet
med det anförda inom justitiedepartementet upprättat förslag till lag om
tillfällig förlängning av skyddstid för litterära och musikaliska verk, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Lars Nordvall.
1 Denna bilaga, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.
12
Kungi. Maj:ts proposition nr 50.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 7 februari
1951.
Närvarande:
justitieråden Strandberg,
Ljunggren,
regeringsrådet Björkholm,
justitierådet Sjöwall.
Enligt lagrådet den 2 februari 1951 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden» hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 12 januari 1951, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om tillfällig förlängning av skyddstid för litterära
och musikaliska verk.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet E. Hedfeldt.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Bengt Larson.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
13
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 9 februari 1951.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.
Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den
7 februari 1951 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 12 januari 1951
remitterade förslaget till lag om tillfällig förlängning av skgddstid för litterära
och musikaliska verk.
Med förmälan, att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer
föredraganden, att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Axel Nilsson.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1951:75 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ökning av regeringsrådens antal. a1 i texten
- 1LU 1951:12 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillfällig förlängning av skyddstid för litterära och musikaliska verk. s. 1 i texten