Angående anslag till ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag, m. m
1951-02-16 · 32 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 31 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1951:74, Angående anslag till ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 74.
1
Nr 74.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till ytterligare
aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag,
m. m.; given Stockholms slott den 16 februari
1951.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF.
John Ericsson.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Norrbottens järnverk aktiebolag tillkom efter beslut av 1939 års urtima
riksdag. Dess huvudsakliga verksamhet skulle avse tackjärnstillverkning i
Luleå. Vid 1941 och 1944 års riksdagar godkändes utbyggnadsplaner, enligt
vilka järnverket skulle bestå, utom av hjälpanläggningar och allmänna
anläggningar, av tre eltackjärnsugnar med en sammanlagd kapacitet av
90 000 ton per år, ett elektrostålverk och ett thomasverk. Dessa anläggningar
med undantag av thomasverket, som ännu icke uppförts, ha varit i bruk
under en följd av år.
År 1945 anhöll riksdagen om utredning angående möjligheterna att upprätta
en utvidgad metallurgisk industri i Norrbotten. Utredningsuppdraget
lämnades åt styrelsen för Norrbottens järnverk aktiebolag, som nästföljande
år framlade förslag om järnverkets fortsatta utbyggnad. 1946 års riksdag
beslöt, i huvudsaklig överensstämmelse med styrelsens förslag, att järnverket
skulle utbyggas med en koksmasugn för framställning av 200 000
ton tackjärn per år och en valsverksanläggning. Dessutom skulle järnverkets
övriga anläggningar utvidgas. 1947 års riksdag godkände definitiva planer
för valsverksanläggningen, enligt vilka denna skulle omfatta ett götvalsverk,
ett grovvalsverk samt ett fin- och trådvalsverk.
Medel till utbyggnaden skulle tillföras bolaget dels i form av aktiekapital,
dels genom upplåning. 1946 och 1947 års riksdagar anvisade tillhopa
1 Biluxng till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 74.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 74.
55 500 000 kronor till aktieteckning i bolaget och beslöt, att staten genom
riksgäldskontoret skulle ställa garanti i män av behov för lån åt bolaget
intill sammanlagt högst 95 000 000 kronor. För genomförande av utbyggnadsplanerna
beräknades alltså sammanlagt 150 500 000 kronor.
I skrivelse den 25 oktober 1950 har bolagets styrelse meddelat att utbyggnaden
kommer att draga större kostnader än beräknat. De egentliga anläggningskostnaderna
uppskattas nu till 258 068 600 kronor eller i runt tal
107 000 000 kronor mera än i de tidigare kalkylerna. Styrelsen beräknar,
att särskilda, delvis oförutsedda omständigheter åsamkat bolaget merkostnader
om tillhopa 12 000 000 kronor. Fördyringen i övrigt, i runt tal
95 000 000 kronor eller ca 63 procent av den tidigare beräknade kostnadssumman
om 150 500 000 kronor, förklaras till övervägande delen bero på
den pris- och kostnadsstegring, som inträffat sedan kalkylerna för utbyggnaden
gjordes.
I anledning av fördyringen av de egentliga anläggningskostnaderna hemställer
styrelsen, att för budgetåret 1951/52 måtte anvisas ett investeringsanslag
om 110 000 000 kronor till teckning av aktier i bolaget.
Styrelsen förutser vidare, att ytterligare i runt tal 35 000 000 kronor komma
att erfordras för följande ändamål, nämligen 8 000 000 kronor för täckande
av anläggningsverksamhetens indirekta kostnader och andel i bolagets
allmänna förvaltningskostnader, 3 400 000 kronor för bestridande av räntekostnader,
8 000 000 kronor för täckande av igångkörningskostnader och
15 000 000 kronor för oförutsedda utgifter. Detta medelsbehov väntas dock i
någon utsträckning kunna tillgodoses genom driftsöverskott. Styrelsen hemställer,
att staten genom riksgäldskontoret måtte ställa garanti i mån av
behov för lån till bolaget å högst nyssnämnda belopp om 35 000 000 kronor.
Departementschefen finner det på anförda skäl ofrånkomligt att den beslutade
utbyggnaden av järnverket slutföres i så skyndsam takt som möjligt;
han anser sig trots betänkligheter mot den avsevärda kostnadsstegringen
icke kunna framställa väsentliga erinringar mot styrelsens beräkning av
medelsbehovet för utbyggnadens fullbordan. För budgetåret 1951/52 anses
dock endast 75 000 000 kronor av begärda 110 000 000 kronor för aktieteckning
vara erforderliga. Det föreslås att riksdagen måtte dels för budgetåret
1951/52 anvisa ett investeringsanslag av 75 000 000 kronor till teckning
av aktier i bolaget dels ock besluta, att staten genom riksgäldskontoret
skall ställa garanti för lån till bolaget å högst 35 000 000 kronor.
Av styrelsen gjorda framställningar om förvärv av aktierna i Mertainens
gruvaktiebolag och om anslag till kostnaderna för ett rördelsgjuteri biträdas
icke i propositionen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
3
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
16 februari 1951.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,
Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne,
Andersson, Lingman, Hammarskjöld.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för handelsdepartementet, statsrådet Ericsson, fråga om anslag till ytterligare
aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag, m. m. och anför
därvid följande.
I bilaga 31 till 1951 års statsverksproposition har Kungl. Maj :t under
punkt 5 föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet,
till Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag för budgetåret 1951/52
beräkna ett investeringsanslag av 75 000 000 kronor. Jag torde nu få ånyo
anmäla ifrågavarande ärende.
Tidigare riksdagsbeslut om Norrbottens järnverk aktiebolag.
Till aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag anvisade 1939 års
urtima riksdag ett reservationsanslag av 10 000 000 kronor (prop. nr 70,
r. skr. nr 98). Sedan styrelse för bolaget tillsatts, framlade densamma detaljerade
anläggningsplaner och kostnadsberäkningar för järnverket samt anhöll
om ytterligare medelsanvisning. 1941 års riksdag anvisade också ett nytt
reservationsanslag av 7 000 000 kronor till ytterligare aktieteckning i bolaget
samt beslöt, att staten genom riksgäldskontoret skulle ställa garanti för
förlagslån till bolaget i riksbanken till ett belopp av 3 000 000 kronor (prop.
nr 322/1941, r. skr. nr 521/1941). Enligt den därvid godkända planen skulle
anläggningarna bestå — utom av hjälpanläggningar och allmänna anläggningar
— av ett tackjärnverk, innefattande två elektriska tackjärnsugnar
med en sammanlagd produktionskapacitet av ea 60 000 ton per år, sinterverk,
thomasverk och elt elektrostålverk med en ugn.
År 1944 anmälde bolagets styrelse, att det kapital, som tidigare ställts till
bolagets förfogande, på grund av prisstegring och andra oförutsedda förhållanden
visat sig otillräckligt för utbyggnad av samtliga de i den godkända
planen ingående anläggningarna. Vid denna tidpunkt hade endast de två
elektriska tackjärnsugnarna kunnat färdigställas. Av de övriga anlägg
-
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 74.
ningarna voro sinterverket och elektrostålverket under byggnad, medan däremot
arbetena med thomasverket icke påbörjats. Styrelsen hemställde, att
ytterligare 6 000 000 kronor måtte anvisas för utbyggnaden. I särskild skrivelse
anhöll styrelsen vidare, att 1 500 000 kronor måtte ställas till bolagets
förfogande för uppförande av en förreduktionsanläggning, i vilken gasen
från tackjärnsugnarna kunde utnyttjas. Vid anmälan av styrelsens nyssnämnda
båda framställningar för Kungl. Maj :t tillstyrkte dåvarande chefen
för handelsdepartementet, att 1 500 000 kronor äskades av riksdagen till lån
åt bolaget för uppförande av en förreduktionsanläggning samt att likaledes
1 500 000 kronor anvisades som aktiekapital åt bolaget för att täcka kostnaderna
för färdigställande av bl. a. sinterverket och elektrostålverket. Däremot
ansåg departementschefen, att uppförandet av thomasverket tills vidare
borde uppskjutas. Propositionen i ämnet (nr 283/1944) bifölls av riksdagen
(skr. nr 406/1944).
Efter viss utredning rörande frågan om järnverkets vidare utbyggnad
med en tredje elektrisk tackjärnsugn och det tidigare beslutade thomasverket
föreslog Kungl. Maj :t senare år 1944 riksdagen att för en dylik utbyggnad
anvisa ett invesleringsanslag av 8 000 000 kronor (prop. nr 305/1944). Propositionen
bifölls av riksdagen (skr. nr 503/1944). Av det anvisade beloppet
skulle 3 500 000 kronor användas till uppförande av den tredje tackjärnsugncn,
vilken skulle erhålla en kapacitet av 30 000 ton per år. Genom
denna ugn skulle sålunda järnverkets produktionskapacitet i fråga om tackjärn
höjas från 60 000 till 90 000 ton per år. Återstoden av beloppet eller
4 500 000 kronor avsågs till uppförande av thomasverket.
I anledning av väckta motioner anhöll riksdagen i skrivelse den 26 maj
1945, nr 291, hos Kungl. Maj :t bl. a. om en allsidig utredning rörande möjligheterna
att, med utnyttjande av malmer, vattenkraft och andra naturtillgångar,
upprätta en utvidgad metallurgisk industri i Norrbotten. Med stöd
av Kungl. Maj :ts den 25 januari 1946 i anledning härav givna bemyndigande
uppdrog dåvarande departementschefen åt styrelsen för bolaget jämte särskilt
tillkallade experter att i enlighet med närmare angivna riktlinjer verkställa
utredning och avgiva förslag angående en effektivisering av driften vid
bolaget, angående en finansiell omkonstruktion av bolaget samt angående
frågan huruvida, i vilken grad och på vad sätt en fortsatt utbyggnad av
verket, utöver den redan pågående, skulle äga rum.
I skrivelse den 17 april 1946 framlade bolagets styrelse utredning med
förslag till järnverkets vidare utbyggnad ävensom plan för en finansiell rekonstruktion
av bolaget. Styrelsen föreslog beträffande frågan om järnverkets
vidare utbyggnad, att järnverket skulle utvidgas i en första etapp till en
kapacitet av 300 000 ton tackjärn per år och i en andra etapp till en slutlig
kapacitet av 500 000 lon tackjärn per år. Av sistnämnda mängd tackjärn
skulle framställas 300 000 ton valsverksprodukter, vartill beräknades åtgå
350 000 ton tackjärn, medan återstående 150 000 ton tackjärn skulle försäljas
i obearbetat skick. I den första utbyggnadsetappen skulle uppföras dels
en koksmasugn med en årlig kapacitet av 200 000 ton tackjärn, dels ett göt
-
Knngl. Maj:ts proposition nr 74.
5
valsverk, tillräckligt för järnverkets slutliga totalkapacitet, och ett grovvalsverk
(typ trio). Härjämte skulle järnverkets befintliga metallurgiska anläggningar
.samt hjälpavdelningar och allmänna avdelningar utvidgas i erforderlig
utsträckning. Kostnaderna för genomförande av den första utbyggnadsetoppen
uppskattades av styrelsen till 95 000 000 kronor. Styrelsen beräknade
därvid 3 500 000 kronor för erforderlig utvidgning av sinterverket, 22 000 000
kronor för uppförande av masugnsanläggningen, 3 500 000 kronor för utbyggnad
a-17 thomasverket utöver den förut fastställda planen för denna anläggning,
4 500 000 kronor för utökning av elektrostålverket med två ugnar
och 28 000 000 kronor för uppföiande av valsverksanläggningen (göt- och
grovvalsverk). Vidare avsåg styrelsen 7 000 000 kronor till erforderlig utvidgning
av järnverkets hjälpavdelningar och 26 500 000 kronor till utbyggnad
av de allmänna avdelningarna. Av det sistnämnda beloppet skulle enligt
styrelsens avsikt 1 000 000 kronor användas till uppförande av bostäder åt
järnverkets personal.
I fråga om sättet att bestrida kostnaderna för den föreslagna utbyggnaden
av järnverket föreslog styrelsen, att 25 500 000 kronor måtte anvisas för nyteckning
av aktier i bolaget samt att bolaget måtte medgivas rätt att hos
Sveriges riksbank upptaga lån å i runt tal 70 000 000 kronor. Därjämte anhöll
bolaget, att dess förlagskapital måtte få ökas med 3 000 000 kronor. —
Styrelsen förutsatte, att i en andra utbyggnadsetapp skulle uppföras en eller
flera masugnar samt ett fin- och mediumvalsverk. Kostnaderna för denna
etapp uppskattade styrelsen preliminärt till omkring 40 000 000 kronor. Utbyggnaden
i dess helhet beräknades vara fullbordad omkring år 1950.
Styrelsens framställning anmäldes för Kungl. Maj :t den 24 maj 1946. Dåvarande
departementschefen biträdde därvid i huvudsak styrelsens förslag.
Vad angick medelsanvisningen för den första utbyggnadsetappen föreslog
dock departementschefen, att det för ny aktieteckning i bolaget avsedda
kapitaltillskottet om 25 500 000 kronor skulle ökas med 5 000 000 kronor,
varav 1 000 000 kronor beräknades för uppförande av bostäder — till vilket
ändamål departementschefen sålunda ansåg ett sammanlagt belopp av
2 000 000 kronor vara erforderligt — 2 500 000 kronor för bestridande av
ränta å det ianspråktagna kapitalet under utbyggnadstiden och 1 500 000
kronor för täckande av igångkörningskostnader och oförutsedda utgifter. I
anslutning härtill hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte
i öreslå riksdagen att för genomförande av den första utbyggnadsetappen
anvisa ett investeringsanslag av 30 500 000 kronor till teckning av aktier
i bolaget ävensom besluta, att staten genom riksgäldskontoret skulle ställa
garanti dels i mån av behov för lån åt bolaget intill ett avrundat belopp av
70 000 000 kronor och dels för förlagslån åt bolaget till ett belopp av högst
6 000 000 kronor, däri inbegripet det förlagslån å 3 000 000 kronor, för vilket
lånegaranti förut lämnats.
Kungl. Maj :t avlät till riksdagen förslag om medelsanvisning och garantigivning
i enlighet med vad departementschefen sålunda förordat (prop. nr
302/1946). I samma proposition förelädes riksdagen den av bolagsstyrelsen
upprättade planen för bolagets finansiella rekonstruktion, som innebar, att
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
bolagets förutvarande aktiekapital, 26 500 000 kronor, skulle nedsättas med
12 000 000 kronor. Med godkännande av utbyggnadsprogrammet och rekonstruktionsplanen
biföll riksdagen propositionen (skr. nr 467/1946).
I skrivelse den 11 mars 1947 framlade styrelsen förslag om den fortsatta
utbyggnaden av järnverket. I fråga om den tidigare planerade utvidgningen
av järnverkets tackjärnsbas förklarade styrelsen sig nu anse lämpligt att
omedelbart anskaffa endast den redan beslutade koksmasugnen. Med den
ytterligare utbyggnaden av masugnsanläggningen till en totalkapacitet av
500 000 ton tackjärn per år borde sålunda enligt styrelsens åsikt tills vidare
anstå i avvaktan bl. a. på resultaten av den pågående utvecklingen av den
elektrometallurgiska tackjärns- och stålframställningen. För att kunna bedöma
frågan om valsverksanläggningens lämpligaste utformning hade styrelsen
uppställt ett på gjorda undersökningar rörande avsättningsmöjligheterna
grundat tillverkningsprogram, omfattande grovt byggnadsjärn och
järnvägsräls, klenare byggnadsjärn och valstråd samt färdigvalsade ämnen
till avsalu. Med ledning av detta tillverkningsprogram föreslog styrelsen,
att ett fin- och trådvalsverk skulle uppföras vid järnverket i stället för det
fin- och mediumvalsverk, som förut ifrågasatts. Styrelsen hemställde vidare,
att det år 1946 beslutade grovvalsverket av typ trio måtte få ersättas av
ett dylikt valsverk av typ duo-reversier, varigenom järnverkets produktion
skulle erhålla större smidighet och ett mera omfattande dimensionsområde.
Järnverket skulle således komma att få tre valsverk, nämligen ett götvalsverk,
ett grovvalsverk samt ett fin- och trådvalsverk.
Den sammanlagda kostnaden för järnverkets utbyggnad enligt de delvis
nya riktlinjer, som styrelsen sålunda framlagt, beräknades av styrelsen till
145 000 000 kronor. Bolaget vore sålunda i behov av ytterligare kapitaltillskott
av ca 45 000 000 kronor. Styrelsen framhöll emellertid, att det beräknade
medelsbehovet endast vore ungefärligt, då de beräknade anläggningskostnaderna
vore beroende av den allmänna prisutvecklingen. Ej ens för redan
beställda anläggningar kunde styrelsen för det dåvarande angiva definitiva
kostnader, emedan i köpekontrakten i regel funnes en klausul, som medgåve
justering av priset vid förändringar i materialpriser, arbetslöner etc.
I anslutning till vad sålunda anförts hemställde styrelsen, att ett belopp av
25 000 000 kronor måtte anvisas till teckning av ytterligare aktier i bolaget
och att staten genom riksgäldskontoret måtte ställa ytterligare garanti för
lån till bolaget intill ett belopp av 20 000 000 kronor.
Vid anmälan för Kungl. Maj :t den 25 april 1947 av styrelsens framställning
tillstyrkte departementschefen de av styrelsen framlagda riktlinjerna
för järnverkets fortsatta utbyggnad. Med hänsyn till den rådande osäkerheten
i fråga om prisutvecklingen förordade dock departementschefen, att den
begärda lånegarantien skulle avse ett belopp av 25 000 000 kronor eller
5 000 000 kronor mera än styrelsen föreslagit.
I proposition nr 267 till 1947 års riksdag framlade Kungl. Maj :t förslag
om medelsanvisning och garantigivning i enlighet med vad departementschefen
sålunda förordat. Med bifall till propositionen anvisade riksdagen till
aktieteckning i bolaget ett investeringsanslag av 25 000 000 kronor, varjämte
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
riksdagen beslöt, att staten genom riksgäldskontoret skulle ställa garanti i
mån av behov för lån åt bolaget å högst 25 000 000 kronor (skr. nr 390/
1947).
Till aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag har riksdagen, såsom
framgår av det föregående, anvisat sammanlagt 82 000 000 kronor. I samband
med 1946 års finansiella rekonstruktion av bolaget nedsattes aktiekapitalet
med 12 000 000 kronor. Bolagets aktiekapital utgör sålunda för närvarande
70 000 000 kronor. Riksdagen har vidare beslutat, att staten genom
riksgäldskontoret skall ställa garanti dels för lån till täckande av utbyggnadskostnader
å sammanlagt högst 95 000 000 kronor, dels för förlagslån å
högst 6 000 000 kronor. För uppförande av en förreduktionsanläggning har
riksdagen beviljat ett anslag av 1 500 000 kronor till lån åt bolaget.
Kungl. Maj :t har den 2 februari 1951 förklarat hinder icke möta för bolaget
att, sedan nyssnämnda garanti för förlagslån å högst 6 000 000 kronor
tagits i anspråk av bolaget, upptaga ytterligare lån å högst 15 000 000 kronor
för täckande av bolagets behov av rörelsemedel.
De olika kapitalinvesteringarna i Norrbottens järnverk aktiebolag belysas
översiktligt i följande tablå.
Aktie- Låne
A.
Anläggningsmedel. kapital garanti
1939 års riksdag ................ 10 000 000
1941 » , ................ 7 000 000
1944 » » , vårsessionen .... 1500 000
1944 » » , höstsessionen.... 8 000 000
1946 » , 30 500 000 70 000 000
1947 , , 25000000 25000000
Summa kronor 82 000 000 95 000 000
Lån
1 500 000
1 500 000
•/. Nedskrivning år 1946.......... 12 000 000
Nuvarande aktiekapital............ 70 000 000 kronor
B. Rörelsemedel.
1941 års riksdag.......
1946 » » .......
Lånemedgivande 2/a 1951
C. Sammanlagd investering.
1. Anläggningsmedel.
Aktiekapital.......
Lånegaranti.......
Lån .............
.............. 3 000 000
.............. 3 000000
Summa kronor 6 000 000
............. 15 000 000 * 1
Summa kronor 21000 000
82 000 000
95 000 000
1 500 000 178 500 000
2. Rörelsemedel.
Lånegaranti............................ 6 000 000
Lånemedgivande 2/s 1951................ 15 000 000 21000 000
Summa kronor 199 500 000
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 74.
Framställning från styrelsen för Norrbottens järnverk aktiebolag
om ytterligare medelsanvisning m. m.
I skrivelse den 25 oktober 1950 har styrelsen för Norrbottens järnverk aktiebolag
framlagt resultatet av en inom bolaget verkställd utredning rörande
de totala kostnaderna för att fullfölja den pågående utbyggnaden av järnverket.
Av utredningen framgår, att utbyggnaden kommer att draga väsentligt
större kostnader än som beräknats i de tidigare framlagda kalkylerna.
Styrelsen hemställer i anslutning till utredningsresultatet, att för
budgetåret 1951/52 måtte anvisas ytterligare 110 000 000 kronor till aktieteckning
i bolaget och att staten måtte ställa garanti i mån av behov för ytterligare
lån till bolaget intill ett belopp av 35 000 000 kronor.
I sin skrivelse har styrelsen vidare på anförda skäl hemställt, att bolaget
måtte få förvärva aktierna i Mertainens gruvaktiebolag för en köpeskilling
motsvarande aktiernas nominella värde, som uppgår till 5 000 000 kronor,
och mot likvid, bestående av aktier i Norrbottens järnverk aktiebolag, samt
att till täckande av bolagets kostnader för uppförande av ett rördelsgjuteri
vid järnverket måtte för budgetåret 1951/52 anvisas ett anslag av 4 200 000
kronor.
Dessutom har i skrivelsen lämnats en redogörelse för bolagets hittillsvarande
verksamhet och utveckling. Då redogörelsen kan vara av intresse,
må den här i sammandrag återgivas, innan de av styrelsen framlagda förslagen
rörande medelsanvisning m. m. upptagas till närmare behandling.
Bolagets hittillsvarande verksamhet och utveckling. Beträffande järnverkets
första utbyggnad enligt de planer, som godkändes av 1941 och 1944
års riksdagar, anför styrelsen, att två tackjärnsugnar färdigställdes under
hösten 1943 och den tredje tackjärnsugnen i september 1946. Sinterverket
och elektrostålverket togos i drift i början av år 1945. Vid förreduktionsanläggningen
igångsattes driften under sommaren 1947. Thomasverket har
av olika skäl, som angivas i det följande, ännu ej blivit färdigt.
Anskaffningsvärdet per den 30 juni 1950 av de anläggningar m. m., som
kunna anses hänförliga till den första utbyggnaden, beräknas av styrelsen
till ca 28 095 200 kronor. Till genomförande av denna utbyggnad har bolaget
av staten erhållit kapitaltillskott om tillhopa 22 600 000 kronor, varav ett
belopp av 600 000 kronor enligt styrelsen utgör vad bolaget lyft av de lånemedel
om 1 500 000 kronor, som år 1944 ställdes till förfogande för uppförande
av en förreduktionsanläggning vid järnverket. Skillnaden mellan
nyssnämnda anskaffningsvärde och det kapital, staten tillhandahållit för utbyggnaden,
utgör 5 495 200 kronor. Styrelsen anför, att sistnämnda belopp,
som tillskjutits av bolagets vinstmedel, motsvarar dels uppkomna ytterligare
kostnader för de under den första utbyggnaden uppförda anläggningarna,
dels ock kostnaderna för vissa dispositioner, som bolaget vidtagit
Kungl. Maj.ts proposition nr 74.
9
utom ramen för de av riksdagen godkända utbyggnadsplanerna. Bland dessa
dispositioner framhåller styrelsen särskilt förvärven av Ahrs kalkbruk på
Gotland och mangangruvan vid Stora Uttervik i Södermanland samt uppförandet
av en fabrik för tillverkning av mursten av slagg, s. k. vibrexitblock,
ävensom det förut omnämnda rördelsgjuteriet. Kostnaderna för dessa
förvärv och företag ha enligt bolagets räkenskaper per den 30 juni 1950 uppgått
till följande avrundade belopp, nämligen för kalkbruket 712 200 kronor,
för mangangruvan 411 600 kronor, för vibrexitfabriken 163 200 kronor
och för rördelsgjuteriet 3 084 400 kronor. I skrivelsen lämnas en närmare
motivering för ifrågavarande förvärv m. m.
Den hittillsvarande produktionen vid järnverket framgår av följande i
skrivelsen intagna sammanställning. I
Tackjärn
Stålgöt
Normalrördelar
Vibrexitblock
Redovisningsår
ton
ton
ton
st
1943/44 ........
... 30 600
—
—
—
1944/45 ........
... 53 500
2 600
—
—
1945/46 ........
... 59 000
11800
—
—
1946/47 ........
... 81100
16 700
—
—
1947/48 ........
... 71000
20 300
300
38 500
1948/49 ........
... 82 800
21900
3 500
288 800
1949/50 ........
... 85 500
18 000
4 900
107 500
Summa 463 500
91 300
8 700
434 800
I anslutning till denna sammanställning upplyser styrelsen, att tackjärnsproduktionens
minskning under redovisningsåret 1947/48 i huvudsak berodde
på den dåvarande ransoneringen av elektrisk kraft. Till belysning av
järnverkets betydelse för landets järnförsörjning anför styrelsen, att järnverkets
produktion av tackjärn under åren 1944—1949 utgjorde ca 9 procent
och under år 1949 ca 10 procent av den totala tackjärnsproduktionen
inom landet.
Styrelsen anför vidare i fråga om försäljningen av järnverkets produkter,
att marknadsläget för dessa varit tillfredsställande under större delen av
den tidsperiod, då järnverket varit i gång, och att några svårigheter att
avsätta produkterna ej förelegat. Under redovisningsåret 1949/50 nedgick
dock försäljningen av tackjärn och stålgöt ej obetydligt. Styrelsen framhåller,
att med denna försäljningsminskning följde en ökad lagerhållning av
vissa tack järnskvaliteter. Härtill bidrog enligt styrelsen, att järnverkets produktion
icke i önskvärd grad kunde omställas till de mest efterfrågade
tackjärnssorterna, då tillgången på lämplig järnmalm var otillräcklig. —
Under sommaren och hösten 1950 har, enligt vad som framliålles i skrivelsen,
en omsvängning på tack järnsmarknaden kunnat förmärkas och för närvarande
te sig konjunkturerna för bolagets produkter fördelaktiga.
Det ekonomiska resultatet av bolagets rörelse har, framhåller styrelsen,
varit gynnsamt, om man bortser från de första redovisningsåren. Enligt i
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 74.
skrivelsen lämnade uppgifter redovisades i bolagets bokslut för räkenskapsåren
1940/41—1943/44 förluster om sammanlagt ca 553 200 kronor och
för räkenskapsåren 1946/47—1949/50 vinster om tillhopa 1 214 200 kronor.
För räkenskapsåren 1944/45 och 1945/46 redovisades varken vinst eller förlust.
Bolaget har sålunda för hela tidsperioden redovisat en vinst av 661 000
kronor. Styrelsen framhåller, att nyssnämnda bokslutssiffror böra avsevärt
korrigeras för att ge en fullt rättvisande bild av driftens ekonomiska resultat.
Vidtagas ifrågavarande korrektioner, erhålles enligt styrelsens beräkning
för hela tidsperioden 1940/41—1949/50 en vinst efter sedvanliga
och betryggande avskrivningar, som motsvarar en medelförräntning av
drygt 4 procent å i genomsnitt under perioden investerat kapital.
Den av 1946 och 1947 års riksdagar beslutade fortsatta utbyggnaden av
järnverket har icke kunnat genomföras i den takt, som förutsattes då utbyggnadsplanerna
uppgjordes. Orsaken härtill är enligt styrelsen, att leveranstiderna
för maskiner och övrig utrustning blivit längre än som kunnat
förutses och att även byggnadsarbetena på platsen blivit fördröjda, bl. a.
därför att tillräckligt antal byggnadsarbetare icke funnits att tillgå under
vissa tidsperioder. Styrelsen framhåller emellertid, att förseningen drabbat
de skilda avdelningarnas utbyggnad i olika grad. Masugnsanläggningen är
i det närmaste färdig. Arbetet med elektrostålverkets utvidgning är enligt
styrelsen nästan slutfört och sinterverkets komplettering väntas bli färdig
i slutet av år 1951. Götvalsverket väntas kunna färdigmonteras under år
1951 och de övriga valsverken under år 1952. Beträffande uppförandet av
thomasverket, som beslöts redan vid 1941 års riksdag och som sedan återupptogs
i de till 1944 och 1946 års riksdagar framlagda byggnadsplanerna,
erinrar styrelsen, att arbetet härmed tidigare måst uppskjutas till följd av
den starka kostnadsstegringen under krigsåren och att det vidare fördröjdes
på grund av att vissa leveranser från Tyskland icke kunde fullgöras. Styrelsen
säger sig ha velat inhämta vissa nyare erfarenheter beträffande anläggning
och drift av thomasverk, innan de definitiva planerna för verket
fastställdes, men räknar nu med att thomasverket skall kunna fullbordas
under år 1952. Under detta år beräknas även järnverkets hjälpavdelningar
och allmänna avdelningar till största delen vara färdigställda.
Av styrelsens redogörelse framgår sålunda, att järnverket kan beräknas
stå färdigt i sin helhet under år 1952. Enligt styrelsens mening borde det
vara möjligt att uppnå full drift med förutsedd omfattning och inriktning
senast i början av år 1953. Med hänsyn till att driftavdelningarna beräknas
bli färdigställda successivt under loppet av två år — koksmasugnen och götvalsverket
enligt vad styrelsen förväntar t. o. m. inom de närmaste månaderna
-— har styrelsen undersökt i vilken utsträckning driften vid nyanläggningarna
skulle kunna igångsättas innan hela utbyggnadsprogrammet
är genomfört. Styrelsen anser, att gynnsamma förutsättningar föreligga
för att redan under år 1951 sätta i gång koksmasugnen och götvalsverket.
Icke blod ur ekonomiska utan även ur driftstekniska synpunkter skulle detta
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
enligt styrelsen vara synnerligen fördelaktigt. Därigenom skulle nämligen
anläggningarna kunna vara ingående prövade och arbetarna förtrogna med
driften av desamma, då driften sedermera skall upptagas i full utsträckning
i samband med att de övriga anläggningarna bli färdiga att tagas i bruk.
Med beaktande av förefintliga avsättningsmöjligheter och utsikterna för en
tillräcklig bränsle- och råvarutillförsel räknar styrelsen med att under
år 1951 — utöver den produktion, som bedrives vid de äldre anläggningarna
— kunna tillverka omkring 100 000 ton kokstackjärn och 30 000 ton
valsverksprodukter, i främsta rummet s. k. billets.
Utbyggnadskostnaderna. Förslag rörande ytterligare medelsanvisning och
lånegaranti. I styrelsens den 28 oktober 1949 avgivna förvaltningsberättelse
för räkenskapsåret 1948/49, till vilken styrelsen inledningsvis hänvisar i
sin skrivelse, uttalades, att en viss fördyring av kostnaderna för järnverkets
nyanläggningar finge anses ofrånkomlig på grund av den stegring av
priser och arbetslöner, som inträtt sedan år 1946, då kostnadsberäkningarna
gjordes. Med hänsyn till de många ovissa faktorer, som härvid spelade
in, kunde emellertid, enligt vad som vidare anfördes i förvaltningsberättelsen,
på utbyggnadens dåvarande stadium icke något bestämt sägas om storleken
av denna fördyring.
I anslutning härtill anföres i skrivelsen, att bättre överblick över den
omfattande utbyggnadens slutskede nu kunnat erhållas och att styrelsen
därför låtit verkställa ny utredning rörande bl. a. de totala utbyggnadskostnaderna.
Enligt de av styrelsen därvid utförda beräkningarna komma
de egentliga anläggningskostnaderna i samband med utbyggnaden att uppgå
till 258 068 600 kronor. Detta belopp avser dels kostnaderna för de anläggningar,
som ingingo i de av 1946 och 1947 års riksdagar godkända planerna,
dels kostnaden för thomasverkets uppförande enligt det beslut, som
fattades av 1944 års riksdag, dels ock de till 5 480 700 kronor beräknade
kostnaderna för vissa ytterligare anläggningar vid järnverket, vilka styrelsen
nu ansett nödvändiga för järnverksrörelsen.
Styrelsen erinrar om att bolaget för uppförande av ifrågavarande anläggningar
tidigare — genom anlitande av anslag och lånegarantier — erhållit
kapitaltillskott om sammanlagt 150 500 000 kronor. De egentliga anläggningskostnaderna
i samband med utbyggnaden beräknas sålunda komma
att uppgå till omkring (258 068 600 — 150 500 000 =) 107 568 600 kronor
mera än som förutsatts i de tidigare framlagda planerna. Huru den sålunda
beräknade merkostnaden är fördelad på de olika huvudgrupperna av
anläggningar framgår av följande sammanställning av uppgifter ur styrelsens
skrivelse.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
Anläggningskostnader
Anläggning Nu beräknat Tidigare beräk- Merkostnader
belopp nät belopp
Sinterverk...................... 3 865 200 3 500 000 365 200
Masugnsanläggning.............. 30 221 200 22 000 000 8 221 200
Thomasverk.................... 18 OM 100 *8 000 000 10 044 100
Elektrostålverk.................. 10 612 900 4 500 000 6 112 900
Valsverk....................... 111 173 500 1 278 000 000 33 173 500
Hjälpavdelningar................ 14 886 500 7 000 000 7 886 500
Allmänna avdelningar........... 63 784 500 27 500 000 36 284 500
Vissa ytterligare anläggningar .... 5480700 — 5480700
Summa kronor 258 068 600 150 500 000 107 568 600
1 fråga om orsakerna till fördyringen av bolagets nyanläggningar anför
styrelsen, att den svenska kronans devalvering i september 1949 och vissa
andra med valutaförhållandena sammanhängande omständigheter åsamkat
bolaget merkostnader för utbyggnaden om ca 4 100 000 kronor. Vidare framhålles,
att grundförhållandena i järnverkets hamnområde visat sig besvärligare
att komma till rätta med än vad bolaget tidigare kunnat förutse, vilket
förorsakat en fördyring av hamnanläggningen av storleksordningen
1 000 000 kronor. En merkostnad av i runt tal 2 350 000 kronor har enligt
styrelsen föranletts av att bolaget låtit utbygga elektrostålverket med ytterligare
en ugn utöver de tre, som tidigare planerats. Härom anför styrelsen,
att elektrostålverket genom denna extra utvidgning får en sådan kapacitet
att järnverkets hela produktion av thomasstål kan undergå raffinering till
högvärdiga stålkvaliteter, vilka äro mycket efterfrågade och för vilka bättre
pris kan erhållas. Styrelsen bedömer ifrågavarande utvidgning som fullt
räntabel och synnerligen fördelaktig med tanke på de därigenom ökade
möjligheterna att tillgodose kundernas behov av olika stålkvaliteter.
Det i kostnadsberäkningarna uppförda beloppet av 5 480 700 kronor för
vissa ytterligare nyanläggningar, vilka icke varit upptagna i de tidigare utbySSna<isplanerna
men vilka -—- såsom förut omnämnts — av styrelsen nu
anses nödvändiga för järnverksrörelsen, avses enligt skrivelsen till följande
ändamål.
Central- och kallförråd ................ 2 670 000
Snickeri- och modellverkstad ........... 309 000
Modellförråd .......................... 330 000
Värmecentral .......................... 850 000
Central oljeanläggning.................. 620 000
Brukshotell ........................... 701 700
Summa kronor 5 480 700
1 Av detta belopp ha 4 500 000 kronor anvisats av 1944 års riksdag och 3 500 000 kronor av
1946 års riksdag.
2 Av detta belopp ha 28 000 000 kronor anvisats av 1946 års riksdag och 50 000 000 kronor
av 1947 års riksdag.
Kanyl. Maj:ts proposition nr 74. 13
För att belysa behovet av ifrågavarande anläggningar anför styrelsen
följande.
Central- och kallförråden äro avsedda för upplagring av olika förnödenheter
för järnverksdriften. I synnerhet då driften nått full omfattning, kommer
behovet av lagringsutrymmen för detta ändamål att vara synnerligen
omfattande. Även om detta lokalbehov under en viss övergångsperiod kan
tillgodoses genom tillgängliga provisoriska utrymmen, är det på längre sikt
nödvändigt att ordna förrådshållningen på ett rationellare sätt. I förrådsbyggnaden
skall även inrymmas en sanitäranläggning för fin- och trådvalsverkets
personal. Kallförrådet är avsett för vissa förnödenheter, som utan
olägenhet kunna lagras under bar himmel.
I beräkningarna av år 1946 ingå kostnaderna för en snickeriverkstad i
kalkylerna för den mekaniska verkstaden. Styrelsen anser nu lämpligast
att sammanföra snickeriverkstaden med en modellverkstad till en enhet.
Modellverkstaden, som är avsedd för tillverkning av modeller för gjutgodstillverkning,
har tidigare icke varit förutsedd, då tackjärnsgjuteriet avsågs
endast för framställning av kokiller. Med hänsyn till den stora förbrukning
av gjutgods av annat slag, som föreligger under byggnadstiden och framdeles,
bör gjuteriet även kunna tillverka sådant gjutgods, exempelvis golvhällar,
reservdelar m. m. Till modellverkstaden hör även ett förråd för de
färdiga modellerna.
Att medel för värmecentralen och den centrala oljeanläggningen icke medräknades
i de ursprungliga kalkylerna beror på att bolaget tidigare planerade
särskilda uppvärmningsanordningar för varje anläggning. Styrelsen har
emellertid funnit det ekonomiskt fördelaktigare att ordna uppvärmningen
centralt. Därest medel icke ställas till förfogande för detta ändamål, komma
i varje fall ytterligare medel att erfordras för uppvärmningsanordningarna
vid de särskilda anläggningarna.
Brukshotellet kommer att användas för ett flertal angelägna ändamål,
vilka aktualiserats på grund av den betydande utveckling, som järnverkets
rörelse kommer att undergå, samt delvis av järnverkets belägenhet. Bl. a.
komma brukshotellets lokaler att disponeras som samlingslokaler för personalen
eller olika grupper därav, såsom föreningar och klubbar av olika
slag. För närvarande finnas icke några tjänliga samlingslokaler. Vidare
kommer brukshotellet att tillhandahålla lunch åt en del av bolagets personal.
Flertalet tjänstemän ha sina bostäder i staden och kunna icke komma
hem på lunchrasten. Till belysande av behovet av utspisningsmöjligheter
kan nämnas, att för närvarande omkring 150 personer bruka intaga
sin lunch i provisoriska lokaler, som beräknats för högst 50 gäster. Brukshotellet
skall slutligen mottaga besökande vid järnverket. Det kan framhållas,
att besöksfrekvensen vid järnverket varit synnerligen stor, och styrelsen
har icke anledning förutse någon nämnvärd minskning i framtiden.
De merkostnader, vilka enligt styrelsen få tillskrivas andra orsaker än
de sålunda särskilt angivna, beräknas i skrivelsen till i runt tal 95 000 000
kronor eller ca 63 procent av det belopp om 150 500 000 kronor, som tidigare
beräknats åtgå för utbyggnaden. I sin förklaring angående anledningen
till denna fördyring anför styrelsen, att marknadsförhållandena, särskilt
inom kapitalvarubranscherna, vid den tid då de ursprungliga kostnadsberäkningarna
utfördes knappast hunnit återhämta sig från den desorganisation,
som rådde under kriget, och att del i allmänhet icke var möjligt att
erhålla fasta offerter å vare sig maskiner eller byggnadsarbeten. Vid utfö
-
14
Kungl. Maj. ts proposition nr 74.
randet av nämnda beräkningar hade man därför i många fall fått stödja
sig på friblivande offerter eller uppskattningar på grundval av tidigare erfarenheter.
Styrelsen framhåller, att även om mycket arbete och stor omsorg
nedlagts på att få beräkningarna så tillförlitliga som möjligt, dessa
icke kunde bli säkrare än de upplysningar och prisuppgifter, som i det dåvarande
ovissa läget kunde inhämtas. Enligt styrelsens mening beror emellertid
den nu konstaterade fördyringen till övervägande delen på den allmänna
pris- och kostnadsstegring, som inträffat, sedan kalkylerna framlades.
Styrelsen gör gällande, att maskiner och utrustning av det slag, som
erfordras för järnverkets utbyggnad, tillhöra de varuslag, som drabbats av
den kraftigaste prisstegringen, och framhåller, att även kostnaderna för
industriella anläggningsarbeten starkt ökats. Enligt vad styrelsen antager
har en fördyring av 50—100 procent drabbat många av de industriella utbyggnader
av liknande art och omfattning, som ägt rum under efterkrigsären.
Styrelsen anför vidare, att bolaget för flertalet av sina beställningar
nödgats godkänna, att i köpekontrakten intagits en klausul, som medgivit
justering av priset vid förändring av materialpriser och arbetslöner etc.,
och att denna klausul upprepade gånger med vittgående ekonomiska konsekvenser
åberopats gentemot bolaget.
Styrelsen föreslår, att det belopp, som enligt de anförda beräkningarna
ytterligare erfordras för bestridande av de egentliga anläggningskostnaderna,
nämligen 107 568 600 kronor eller i runt tal 110 000 000 kronor, tillföres
bolaget i form av aktiekapital. Då detta belopp beräknas till större
delen bli taget i anspråk för utbyggnaden under 1951 och 1952 anhåller
styrelsen, att till teckning av aktier i bolaget måtte för budgetåret 1951/52
anvisas ett investeringsanslag av 110 000 000 kronor.
Utöver nyssnämnda belopp till täckande av de egentliga anläggningskostnaderna
böra enligt styrelsen ytterligare medel ställas till bolagets förfogande
till täckande av anläggningsverksamhetens indirekta kostnader och
andel i bolagets allmänna förvaltningskostnader, till bestridande av ränta
på det i nyanläggningarna investerade kapitalet under utbyggnadstiden, till
täckande av igångkörningskostnader samt till oförutsedda utgifter. Om ifrågavarande
medelsbehov, som av styrelsen preliminärt uppskattas till sammanlagt
34 400 000 kronor, anför styrelsen följande.
Anläggningsverksamhetens per den 30 juni 1950 bokförda indirekta kostnader
och andel i bolagets allmänna förvaltningskostnader utgöra i runt tal
1 270 600 kronor. Under den tid, som ännu återstår till dess att utbyggnaden
är fullbordad, väntas dessa kostnader stiga avsevärt på grund av anläggningsarbetenas
intensifiering under utbyggnadens slutskede. Preliminärt
kan beräknas, att kostnaderna, då alla anläggningarna stå färdiga, äro
uppe i ett totalbelopp av ca 8 000 000 kronor.
Till bestridande av ränteutgifter under utbyggnadstiden har tidigare beräknats
ett belopp av 2 500 000 kronor. Räntekostnaderna torde emellertid
komma att överstiga detta belopp, framför allt på grund av att utbyggnaden
dragit längre ut på tiden än som ursprungligen kunnat förutses. Därest
bolaget hänvisas till att genom upplåning anskaffa hela det ytterligare kapital,
som erfordras för utbyggnadens slutförande, komma ränteutgifterna
Knngl. Majts proposition nr 74.
15
enligt styrelsens preliminära uppskattningar att uppgå till sammanlagt omkring
12 000 000 kronor. Om statsmakterna däremot skulle bifalla styrelsens
förslag, enligt vilket anläggningskostnaderna skulle täckas genom ökning
av aktiekapitalet med 110 000 000 kronor vid ingången av budgetåret
1951/52, kunna räntekostnaderna beräknas till sammanlagt ca 5 900 000
kronor eller 3 400 000 kronor mera än vad tidigare anvisats för ändamålet.
Styrelsen räknar med detta senare alternativ. Till möjligheten av ökade
räntekostnader på grund av en höjning av räntesatserna har styrelsen icke
tagit hänsyn vid denna beräkning.
Igångkörningskostnaderna, för vilka tidigare beräknats ett anslagsbelopp
av 2 000 000 kronor, äro synnerligen vanskliga att uppskatta. I nuvarande
kostnadsläge synes det styrelsen vara mera realistiskt att räkna med ett belopp
av storleksordningen 10 000 000 kronor eller 8 000 000 kronor mera
än vad förut beräknats för täckande av igångkörningskostnader.
Någon post för oförutsedda utgifter har icke medtagits i de ovan redovisade
beräkningarna. På det nuvarande långt framskridna stadiet av utbyggnaden
och med hänsyn till de noggranna och ingående utredningar,
på vilka beräkningarna äro grundade, torde något större överskridande av
de beräknade anläggningskostnaderna icke vara att förvänta. Med tanke
på att kostnadsnivån fortfarande befinner sig i stigande och särskilt i betraktande
av prisutvecklingen under den senaste tiden, anser styrelsen sig
dock försiktigtvis böra räkna med en möjlig ytterligare fördyring om några
procent eller i runt tal 15 000 000 kronor.
Styrelsen framhåller, att här ifrågavarande kostnader sannolikt i viss
utsträckning kunna täckas av framtida driftsöverskott. Därvid erinrar styrelsen
om att driften vid vissa av bolagets nyanläggningar beräknas komma
i gång redan under loppet av år 1951 och att icke oväsentliga driftsöverskott
kunna påräknas, om de nuvarande avsättningsförhållandena bli
bestående under någon tid framåt. Det är därför enligt styrelsen icke möjligt
att nu angiva det belopp, som bolaget behöver för att kunna täcka förenämnda
kostnader. Styrelsen föreslår, att medel till detta ändamål i mån
av behov anskaffas av bolaget genom lån, för vilka staten ställer garanti
på sätt som tidigare skett i samband med utbyggnaden. I anslutning härtill
hemställer styrelsen att staten måtte ställa garanti för ytterligare lån till
bolaget intill ett belopp av 35 000 000 kronor.
Den sammanlagda kostnaden för järnverkets åren 1946—47 beslutade utbyggnad
skulle enligt styrelsens beräkningar sålunda uppgå till i runt tal
300 000 000 kronor. För att kunna bilda sig en uppfattning om skäligheten
av dessa kostnader har styrelsen från fyra ledande utländska firmor låtit
inhämta uppgifter om de kostnader, som för närvarande beräknas för en
utbyggnad av samma slag och omfattning. Firmorna ha därvid uppgivit
följande beräknade totalkostnader, nämligen Metallurgical Equipmcnt Export
Co, Ltd, England, 301 000 000 kronor, Dcmag A.-G., Tyskland,
307 000 000 kronor, ingenjör Henrik Ovesen, USA, 333 000 000 kronor och
Loewy Engineering Co, Ltd, USA, 375 000 000 kronor. Uppgiften från sistnämnda
firma förefaller styrelsen vara väl hög, men möjligen ingå däri
även kostnaderna för ett koksverk, i vilket fall kostnadssiffran icke är
jämförbar med de övriga uppgifterna eller med de av styrelsen beräknade
kostnaderna.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 74.
Med stöd av de inhämtade uppgifterna framhåller styrelsen såsom sin
uppfattning, att den för utbyggnaden av bolagets anläggningar beräknade
totalkostnaden om ca 300 000 000 kronor icke kan anses onormalt hög i
dagens läge.
Förslag om förvärv av aktierna i Mertainens gruvaktiebolag. Styrelsen erinrar
om att järnverkets malmtillförsel i första hand regleras genom de
mellan staten och Luossavaara-Ivirunavaara aktiebolag år 1927 och år 1938
träffade avtalen, enligt vilka staten äger att årligen från Luossavaara malmfält
erhålla intill 100 000 ton malm av olika sorter i proportion till brytningens
storlek föregående bokföringsår samt dessutom för järntillverkning i
Norrbottens län intill 100 000 ton fosforrik malm från Gällivare eller Kirunavaara.
Statens rättigheter enligt avtalen ha överlåtits på järnverket. Styrelsen
anför, att den järnmalm, som enligt nämnda avtal står till förfogande,
kvantitativt sett är fullt tillräcklig för järnverkets nuvarande produktion
men att de kvantiteter fosforfattig järnmalm, som bolaget enligt
avtalen kan erhålla, visat sig otillräckliga för att tillgodose efterfrågan på
motsvarande slag av tackjärn. Enligt styrelsen har bolaget därför under en
följd av år sett sig nödsakat avstå från en del av de fosforrika malmer avtalen
berättiga till för att i stället utfylla bristen på fosforfattiga malmer
genom inköp utöver malmavtalen. De kvantiteter, som på detta sätt kunna
erhållas, äro emellertid, framhåller styrelsen, i regel också otillräckliga,
vartill kommer, att dessa s. k. extramalmer betinga ett pris, som överstiger
priset för motsvarande malmer enligt avtalen.
För att säkerställa järnverkets behov av järnmalm efter fullbordad utbyggnad
har med malmbolaget vidare träffats ännu ett avtal, som avser leverans
av 500 000 ton malm per år med möjlighet att öka inköpen till
800 000 ton per år. Detta avtal gäller dock endast fosforrika malmer. Styrelsen
framhåller, att om järnverket framdeles kommer att behöva större
kvantiteter fosforfattiga järnmalmer, vilket kan bli fallet även efter full
utbyggnad, är bolaget liksom för närvarande hänvisat till att inköpa dylika
malmer utanför avtalens ram. Nackdelarna härav bli enligt styrelsen särskilt
framträdande under den tid som återstår innan thomasverket kan
tagas i bruk men kunna göra sig gällande även efter denna tidpunkt. Styrelsen
anför vidare.
En betryggande tillgång på järnmalm med lämplig sammansättning, som
möjliggör en smidig anpassning av produktionen efter marknadsförhållandena,
är av vitalt intresse för järnverket. Malmfrågan kan enligt styrelsens
mening icke slutgiltigt lösas, förrän järnverket utom leveranserna från
malmbolaget även kan förfoga över malm från egna gruvfyndigheter. Icke
blott med hänsyn till malmbehovet i det nuvarande skedet av järnverkets
utveckling utan kanske framför allt med tanke på framtiden anser styrelsen
det oundgängligen nödvändigt att bolaget får förvärva egna järnmalmstillgångar.
Styrelsen erinrar om att praktiskt taget alla järnverk i landet
gjort sig mer eller mindre oberoende av malmleveranser utifrån genom att
i första hand så långt möjligt utnyttja egna malmfyndigheter. Samtidigt
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 74.
niå dock framhållas, att förhållandet i fråga om Norrbottens järnverk närmast
bleve det motsatta, i det att malmbolaget allt framdeles torde komma
att svara för huvuddelen av järnverkets malmtillförsel. Bolagets egna tillgångar
skulle sålunda i främsta rummet tjäna som en reserv att tagas i anspråk,
då behovet så fordrade.
Styrelsen har tunnit, att de hittills icke bearbetade gruvfyndigheterna i
Mertainens malmfält, som tillhöra det statsägda Mertainens gruvaktiebolag,
1 stort sett skulle motsvara järnverkets behov ur de i skrivelsen anförda
synpunkterna och hemställer, att aktierna i Mertainens gruvaktiebolag
måtte få förvärvas av Norrbottens järnverk aktiebolag för en köpeskilling
motsvarande aktiernas nominella värde, 5 000 000 kronor, och mot likvid
bestående av aktier i sistnämnda bolag.
Anslagsbegäran angående kostnaderna för ett rördelsgjuteri. Såsom förut
omnämnts, har bolaget låtit uppföra ett gjuteri för tillverkning av rördelar.
Enligt styrelsens skrivelse hade i denna anläggning per den 30
juni 1950 nedlagts i runt tal 3 000 000 kronor. För att kunna uppehålla tillverkningen
vintertid erfordras vissa kompletteringar av anläggningen. Styrelsen
beräknar de totala anläggningskostnaderna för rördelsgjuteriet, sedan
dessa kompletteringar verkställts, till i runt tal 4 200 000 kronor. Tillverkningskapaciteten
utgör enligt styrelsen ca 5 000 ton rördelar per år vid
produktion på två skift. Enligt de uppgifter om produktionen, som lämnats
i det föregående, uppnåddes en rördelstillverkning av i det närmaste denna
storlek under redovisningsåret 1949/50. Styrelsen framhåller, att bolaget
för närvarande torde svara för omkring 75 procent av den totala produktionen
av gjutna rördelar inom landet.
Styrelsen anför, att rördelsgjuteriet uppförts med tanke på att järnverket
i mån av sina resurser borde bidraga till att förbättra tillgången på gjutna
normalrördelar; bristen på dylika rör delar efter kriget vållade svårigheter
för byggnadsverksamheten och samråd i denna angelägenhet ägde på sin
tid rum med statens industrikommission. Styrelsen framhåller emellertid,
att tillverkningen av gjutna rördelar hittills inneburit och såvitt kan bedömas
kommer att allt framdeles innebära en belastning för bolaget. Styrelsen
gör gällande, att ett privat företag under motsvarande omständigheter
sannolikt icke velat upptaga en verksamhet av detta slag med mindre
garantier lämnats av statsmakterna för en prissättning, som möjliggjort
en snabb amortering av det nedlagda kapitalet. Då bolaget icke kunnat utverka
dylika garantier, anser styrelsen, att bolaget skäligen borde av statsmakterna
i särskild ordning erhålla täckning för anläggningskostnaderna
för rördelsgjuteriet och därmed sammanhängande anläggningar, så att värdet
av dessa tillgångar med hänsyn till det ogynnsamma driftresultatet och
de ovissa framtidsutsikterna kunna avskrivas ur bolagets räkenskaper. Styrelsen
hemställer i anslutning härtill, att ett anslag av 4 200 000 kronor,
motsvarande det beräknade anskaffningsvärdet av ifrågavarande anläggningar,
måtte för budgetåret 1951/52 anvisas för detta ändamål.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. AV 74.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungi. Maj.ts proposition nr 4.
Remissyttranden.
Över styrelsens framställning tia yttranden avgivits av statskontoret,
kommerskollegium (som bifogat en skrivelse från Luossavaara-Kirunavaara
aktiebolag), statens handels- och industrikommission, statens priskontrollnämnd
(i vad framställningen avser anvisning av medel för att
täcka kostnaderna för uppförande av ett rördelsgjuteri), fullmäktige i riksbanken,
fullmäktige i riksgäldskontoret och länsstyrelsen i Norrbottens
län. Härjämte har Luossavaara-Kirunavaara aktiebolag inkommit med ytterligare
en skrivelse i ärendet.
Statens handels- och industrikommission har begränsat sitt yttrande till
frågor, som beröra landets försörjning på järnområdet. Kommissionen anför
bl. a., att utbyggnaden av Norrbottens järnverk kommer att innebära
ett betydelsefullt tillskott till den svenska järnförsörjningen, särskilt
i ett ansträngt läge. Enligt vad kommissionen inhämtat kan vid den
nya koksmasugnen produceras 260 000 ton thomastackjärn per år.
De remissinstanser, som yttrat sig över bolagsstyrelsens framställning
om ytterligare medel för att fullfölja utbyggnaden, ha i stort sett icke velat
motsätta sig att bolaget för nämnda ändamål tillföres nytt kapital i erforderlig
utsträckning. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det i högsta grad
erforderligt att järnverkets utbyggnad fortast möjligt slutföres enligt de
tidigare uppgjorda planerna och tillstyrker i anslutning härtill styrelsens
förslag om ytterligare medelsanvisning och lånegaranti. Enligt kommerskollegium
lär det under senare år inom det enskilda näringslivet i stor
utsträckning ha förekommit avsevärda överskridanden av preliminära kostnadsberäkningar
i liknande sammanhang, vilket skulle tyda på att tidsförhållandena
försvårat mera exakta kalkyler. Vidare framhåller kollegium,
att det på nuvarande stadium och med hänsyn till nödvändigheten av att
anläggningarna givas en ur teknisk synpunkt tillfredsställande utformning
självfallet icke är möjligt att minska medelsbehovet nämnvärt genom
att knappa in på de år 1946 och år 1947 beslutade anläggningarna.
Kollegium vill ej motsätta sig styrelsens förslag att utöka anläggningarna
med vissa nya hjälpavdelningar till en kostnad av ca 5,s miljoner kronor,
ehuru kostnaderna för exempelvis central- och kallförrådet förefalla kollegium
höga. Kollegium tillstyrker sålunda att medel ställas till förfogande
i den utsträckning bolaget begärt. Även fullmäktige i riksbanken ha i sitt
yttrande utgått från att järnverkets utbyggnad bör fortsätta i huvudsaklig
överensstämmelse med av riksdagen tidigare fattade beslut men förklarar
sig icke kunna bedöma, huruvida en utbyggnad i den takt styrelsen föreslagit
är nödvändig och lämplig. Enligt riksbanksfullmäktiges mening bör
en översyn av de framlagda planerna ske för att besparingar om möjligt
skola kunna uppnås. Fullmäktige i riksgäldskontoret framhålla vikten av
att de kalkyler, som skola ligga till grund för riksdagens beslut, uppgöras
med yttersta noggrannhet och förutseende samt anföra vidare, att de nya
stora kapitalbehov, som nu redovisas för järnverkets utbyggnad, äro ägnade
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
ätt inge det intrycket, att denna grundsats icke helt iakttagits i föreliggande
fall. Ä andra sidan, framhålla riksgäldsfullmäktige, måste det medgivas,
att den senaste internationella utvecklingen svårligen kunnat förutses.
Statskontoret anför, att någon möjlighet att i nuvarande läge avbryta arbetet
med utbyggnaden av Norbottens järnverk ej lärer föreligga och att
det under sådana förhållanden synes oundvikligt att anvisa bolaget erforderliga
medel. Med hänsyn till de betydande belopp, varmed tidigare beviljade
anslag överskridits, ifrågasätter emellertid statskontoret huruvida icke
anledning tinnes att låta verkställa en ingående eftergranskning av de tidigare
framlagda kalkylerna och på så sätt till nytta för den fortsatta verksamheten
klarlägga orsakerna till den enligt ämbetsverkets mening anmärkningsvärda
fördyringen av järnverket. Dessa orsaker kunna enligt
statskontorets uppfattning utrönas på ett tillfredsställande sätt endast genom
jämförelser mellan kalkylerade och verkliga kostnader, verkställda
för var och en av de särskilda enheter, som ingå i den ursprungliga kostnadsberäkningen,
och med fördelning på arbets-, material- och andra kostnader
samt en ingående analys av de för varje detalj konstaterade skillnadsbeloppen.
Såvitt statskontoret kunnat finna, har någon dylik mer omtattande
efterkontroll av kostnadsberäkningarna icke hittills företagits.
På grundval av de av bolagsstyrelsen lämnade uppgifterna anser statskontoret
sig kunna uttala den uppfattningen att de mera avsevärda fördyringarna
i fråga om vissa anläggningar icke kunna bero enbart på pris- och
kostnadsstegringen, utan att anledningen till kostnadsökningarna delvis
är att hänföra till avsevärda felkalkyleringar. — Bortsett från den eftergranskning
av kalkylerna, som statskontoret sålunda förordar, anser ämbetsverket
att planläggningen av ännu ej slutförda anläggningar bör överses
med ett bättre iakttagande än hittills av affärsekonomiska principer.
Beträttande sättet för den nu ifrågasatta medelsanvisningen anför statskontoret
att styrelsens förslag icke synes kunna godtagas, då ett bifall härtill
skulle innebära, att bolaget helt befriades från räntekostnader för ett
investerat kapital om 110 000 000 kronor, vilka kostnader i stället komrne
att belasta statsverkets driftbudget i form av ökade ränteutgifter för riksgäldsfonden.
Statskontoret föreslår i stället, att av det erforderliga beloppet
om 145 000 000 kronor endast 70 000 000 kronor anvisas såsom aktiekapital
medan 75 000 000 kronor anskaffas av bolaget genom upplåning
med statsgaranti. Fullmäktige i riksbanken motsätta sig icke de principer,
som ligga till grund för styrelsens förslag beträffande fördelningen
av det erforderliga medelstillskottet mellan aktiekapital och upplåning med
statsgaranti men löreslå i fråga om lånegarantien, att densamma begränsas
till exempelvis fem år för att riksdagen skall få tillfälle att ånyo pröva
frågan, om fortsatt behov av garantien skulle föreligga. Enligt riksbanksfullmäktiges
mening torde det vidare icke vara nödvändigt att hela det
begärda beloppet ställes till förfogande under nästa budgetår. Kommerskollegiurn
anser det vara lämpligt att uppdela kapitaltillskottet på två eller
tre budgetår. Fullmäktige i riksgäldskontoret erinrar i sitt yttrande om eu
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 74.
råd faktorer, vilka medföra att tillgången på medel, som kunna placeras
i statspapper, för närvarande är jämförelsevis knapp. I anslutning härtill
anföra riksgäldsfullmäktige, att stora svårigheter komma att uppstå för
riksgäldskontoret att anskaffa de medel, som erfordras för redan anvisade
utgifter av lånemedel för statens kapitalinvesteringar och att varje ny belastning
av kapitalmarknaden av den storlek, varom här är fråga, inger
allvarliga betänkligheter. Riksgäldsfullmäktige framhålla vidare, att riksgäldskontoret
under år 1951 i särskilt stor utsträckning måste skaffa medel
för att tillgodose nya kapitalbehov och till inlösen av statslån. Med
hänsyn härtill och till knappheten på kapitalmarknaden anse riksgäldsfullmäktige
önskvärt att — om utbyggnadsprogrammet icke kan skäras
ned — kapitaltillskotten fördelas under en längre tidsperiod. Riksgäldsfullmäktigen
Hagberg har till protokollet i ärendet låtit anteckna bl. a., att
enligt hans uppfattning fullmäktige bort förorda utredning beträffande
möjligheten att — utan att äventyra i bolagets anläggningar redan bundet
kapital — låta tills vidare anstå med järnverkets utbyggnad eller bedriva
denna i långsammare takt. Därvid borde man, med beaktande av att så
många andra ur näringslivets och samhällets synpunkt angelägna byggnadsföretag
i rådande läge måst ställas på framtiden, icke rygga tillbaka för en
tillfällig nedskärning av bolagets utbyggnadsprogram.
Styrelsens hemställan att bolaget måtte få förvärva aktierna i Mertainens
gru v aktiebolag biträdes av länsstyrelsen i Norrbottens
län. Vissa erinringar mot förslaget göras däremot av kommerskollegium och
statskontoret, vilka myndigheter avstyrka styrelsens framställning i denna
del.
Kommerskolleginm anför, att Mertainens gruvaktiebolag har till uppgift
att förvalta dels bolaget tillhöriga aktier, fastigheter och gruvutmål,
dels ock vissa av statens jordegendomar och utmål, i vilka bolaget icke
äger del. Gruvbolaget har hittills icke drivit annan rörelse än som erfordrats
för gruvornas försvar och skötseln av fastigheterna, från vilka en vass
virkesavkastning och smärre arrendeavgifter erhållits. Av kollegii redogörelse
framgår, att gruvbolaget innehar aktier i Aktieselskapet Taraldsvik,
viss fast egendom i Kiruna och Gällivare om sammanlagt 6 782,48 hektar
samt hela eller i det närmaste hela gruvrätten i 82 utmål. Härjämte förvaltar
gruvbolaget för statens räkning 6 fastigheter i Svappavaara by om tillsammans
3 244 hektar ävensom 69 gruvutmål i Kiruna och Gällivare. Utgående
från att det från järnverkets sida framställda önskemålet om förvärv
av järnmalmsfyndigheter närmast avser Mertainens malmfält anför
kollegium, att det icke synes vara lämpligt att gruvbolagets karaktär av
förvaltningsbolag bibehålies, därest järnverket skulle få tillstånd att förvärva
hela aktiestocken i gruvbolaget. Enligt kollegii mening bör gruvbolaget
därför före överlåtelsen dels avhända sig nyssnämnda aktiepost, dels
på staten överlåta den gruvegendom, som icke lämpligen kan ifrågakomma
för fyllandet av järnverkets malmbehov, ävensom den fasta egendom, som
icke prövas erforderlig för järnverkets blivande gruvdrift. Kollegium fin
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 74.
21
ner, att det under dessa omständigheter kan ifrågasättas, huruvida gruvbotaget
över huvud taget behöver bibehållas som ett dotterbolag till Norrbottens
järnverk aktiebolag. Järnverkets behov av att disponera järnmalmsfyndigheter
kan enligt kollegium lika väl tillgodoses genom fyndigheternas
och markens försäljning eller utarrendering till järnverket.
Kommerskollegium ingår vidare på en närmare diskussion av frågan
huruvida järnverket i egen regi behöver bryta fosforfattig malm. Härutinnan
anför kollegium, att det synes vara tämligen klart, att om tackjärnstillverkningen
i någon större utsträckning och under avsevärd tid framåt kommer
att inriktas på kvaliteter med lägre fosforhalt, de malmkvantiteter, som
enligt 1927 års malmavtal kunna påräknas från malmbolaget, komma att
tills vidare vara knappa. Enligt kollegium torde nämligen malmbolagets försäljningar,
särskilt i vad avser fosforfattig malm, som är mycket efterfrågad
på exportmarknaden och som kan produceras endast i jämförelsevis
begränsad omfattning, under nuvarande högkonjunktur ligga så nära leveransförmågan,
att det är svårt att tillgodose malmbehov, vilka anmälas på
kort sikt, även om de i förhållande till malmbolagets hela malmproduktion
förefalla obetydliga. Kollegium förmodar emellertid, att järnverkets svårigheter
vållats av den omständigheten att järnverket icke i tillräckligt god tid
kunnat träffa avslut om leveranser av fosforfattig malm utöver de i avtalet
fastställda kvantiteterna. Kollegium erinrar om att det även vid egen
gruvdrift erfordras en viss planering framåt i tiden men tillfogar, att malmbehovet
vid gruvdrift i egen regi kanske kan tillgodoses något lättare än vid
uppgörelse med malmbolaget, åtminstone under de tidsperioder, då detta
bolags produktionsförmåga är helt tagen i anspråk. Sistnämnda omständighet
talar enligt kollegii mening för att järnverket skulle få disponera malm
från Mertainenfältet. Å andra sidan finner kollegium det mest rationellt att
gruvdriften i ifrågavarande trakter bibehålies vid sin nuvarande koncentration
till ett fåtal större driftsenheter. Med hänsyn härtill synes det kollegium
mindre tilltalande att nu med arbete belägga Mertainenfältet för produktion
av en årlig kvantitet malm, som, då järnverkets rörelse i huvudsak
är byggd på förädling av fosforrik malm, förmodligen blir ganska obetydlig,
växlande år från år och kanske i själva verket för liten som underlag för
cn egen förvaltning. Kollegium ifrågasätter, huruvida det icke är lämpligt
att järnverket anskaffar ett reservlager av fosforfattig malm, som kan anlitas
för att utjämna de behov, vilka icke kunna förutses i tillräckligt god
tid. Härigenom skulle investeringar för en gruvdrift i järnverkets egen regi
enligt kollegii mening kunna undvikas.
Statskontoret framhåller, att någon beräkning av det verkliga värdet av
aktierna i Mertainens gruvaktiebolag i och för den statliga kapitalredovisningen
icke verkställts. Ej heller har enligt statskontoret realvärdet av bolagets
tillgångar uppskattats under den tid aktierna varit i statens ägo. Ämbetsverket
antör, att det verkliga värdet av gruvbolagets aktier numera, på
grund av den allmänna prisstegringen under nämnda tid, lärer vara avsevärt
högre än vad aktiekapitalet angiver. Därest statsmakterna skulle medgiva,
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 74 .
att järnverket förvärvar aktierna i gruvbolaget, borde därför köpeskillingen
bestämmas efter en sakkunnig uppskattning av malmfältens framtida avlcastningsvärde.
Statskontoret anser det i varje fall icke böra ifrågakomma,
att järnverket tillföres de mervärden, som kunna väntas uppkomma redan
vid gruvdriftens början utan att dessa bokföringsmässigt komma till uttryck.
Härjämte anför statskontoret, att ifrågavarande malmfält sakna driftbyggnader,
maskiner och transportanordningar samt bostäder och att, om
gruvdrift i malmfälten skulle påbörjas i enlighet med förevarande förslag,
ytterligare kapitalinvesteringar i Norrbottens järnverk skulle erfordras. Dylika
investeringar kunna enligt ämbetsverkets mening i nuvarande ekonomiska
läge icke tillrådas. Enligt statskontorets åsikt är det, så länge järnverket
kan fylla sitt malmbehov från redan utbyggda malmfält, ur nationalekonomisk
synpunkt mindre välbetänkt att tillskapa nya transportleder
och anläggningar samt att anskaffa maskiner, inventarier och arbetskraft
för exploatering av malmfyndigheter, vilka lämpligen böra utnyttjas först
när malmtillgångarna uttömts i de gruvfält, där brytning nu äger rum.
Statskontoret avstyrker därför det framlagda förslaget om överlåtelse av
aktierna i gruvbolaget till Norrbottens järnverk aktiebolag.
Luossavaara-Kirunavaara aktiebolag gör i sina i ärendet ingivna skrivelser
vissa erinringar mot de från järnverkets sida lämnade uppgifterna rörande
malmavtalens innebörd och tillämpning. Beträffande storleken av
malmleveranserna till järnverket framhåller malmbolaget, att detta trots
den mycket utpräglade brist på fosforren malm, som föreligger i alla köpareländer,
anser sig utan svårighet kunna tillgodose järnverkets hela inköpsbehov
av fosforrena s. k. cxtramalmer, i varje fall försåvitt behovet
i framtiden kommer att liksom hittills uppgå till högst omkring 40 000—
50 000 ton per år. Malmbolaget framhåller, att bolagets produktion av hithörande
malmsortiment för närvarande uppgår till ca 900 000 ton per år.
Vidare anföres, att malmbolaget vid försäljning av extramalm icke kan
utfästa sig att lämna särskilda förmåner åt järnverket framför andra kunder
inom och utom landet vare sig i fråga om priser eller tid för rekvisition.
Enligt malmbolagets mening skulle järnverkets önskemål om en malmtillgång,
som möjliggjorde en smidig anpassning av produktionen efter
marknadsförhållandena, lättare kunna uppfyllas, om järnverket liksom
andra liknande företag ordnade så, att malm i erforderlig omfattning kunde
lagras invid järnverket.
Bolagsstyrelsens hemställan om medel för att täcka kostnaderna för uppförande
av ett rördelsgjuteri tillstyrkes av länsstyrelsen i Norrbottens
län. Övriga remissmyndigheter, som yttrat sig i denna fråga, ha
antingen avstyrkt framställningen eller velat ställa frågan på framtiden.
Fullmäktige i riksbanken anse de skäl, som av styrelsen åberopats för
framställningen, knappast vara tillräckliga för ett bifall till densamma. Ej
heller statskontoret anser sig på grundval av den föreliggande utredningen
kunna tillstyrka styrelsens förslag. Kommerskollegium finner, under framhållande
att några garantier för det ekonomiska utfallet av rördelstillverk
-
23
Kungi. Maj:ts proposition nr 74.
ningen icke synas ha lämnats vid tillkomsten av ifrågavarande anläggning,
ej skäl att nu tillstyrka bifall till framställningen; kollegium förordar en
utredning rörande dels i vad mån beredskapssynpunkter kunna ha varit
avgörande vid anläggningens tillkomst, dels ock tillverkningens lönsamhet
sedan anläggningarna helt färdigställts.
Statens priskontrollnämnd anför att frågan om korttidsavskrivning av
rördelsgjuteriet borde ha avgjorts i samband med att rördelstillverkningen
igångsattes. Då brist på normalrördelar rådde vid detta tillfälle, kan det
enligt nämnden förutsättas, att företag, som på förslag av de svenska försörj
ningsmyndigh eterna igångsatt tillverkning av dylika produkter i väsentlig
omfattning, skulle ha erhållit garantier för behövlig korttidsavskrivning
av anläggningen i form av ett statligt bidrag eller inkalkylerande av
högre avskrivningskostnader i priserna under viss tid, därest dylika garantier
begärts under hänvisning till bl. a. framtida återkommande utländsk
konkurrens. Nämnden menar, att då frågan icke väcktes vid ifrågavarande
tidpunkt, företaget får förutsättas ha ansett sig kunna taga den risk, som
framdeles kunde uppkomma av sistnämnda anledning.
Priskontrollnämnden anför vidare, att det icke för närvarande är möjligt
att konstatera det verkliga ekonomiska resultatet av rördelstillverkningen
vid full drift, eftersom anläggningen ännu icke är fullt utbyggd. Nämnden
meddelar, att bolaget till nämnden inkommit med begäran om rätt att höja
nu gällande priser på normalrördelar. Denna framställning hade ännu icke
slutbehandlats av nämnden. Med stöd av de uppgifter, som bolaget lämnat i
samband med framställningen, anser nämnden, att vissa kostnader för rördelstillverkningen
kunna komma att påverkas i gynnsam riktning i samband
med att rördelsgjuteriet helt färdigställes. Nämnden föreslår därför, att
frågan om anvisande av medel till avskrivning av anläggningskostnaderna
för rördelsgjuteriet får anstå till dess att anläggningen helt utbyggts och
därefter varit i drift ett år.
Departementschefen.
Norrbottens järnverk aktiebolag tillkom efter beslut av 1939 års urtima
riksdag och har sedermera utbyggts i enlighet med beslut vid flera följande
riksdagar. Bolaget skulle till huvudsakligt föremål för sin verksamhet ha
tackjärnstillverkning vid anläggningar i Luleå.
Till grund för projektet om ett järnverk i Norrbotten låg bl. a. ett sedan
lång tid närt önskemål att där öppna möjlighet för inhemsk förädling av
järnmalmen från de lappländska gruvorna. Det syntes föga tilltalande, att
praktiskt taget all denna malm skulle exporteras och förädlas i andra länder
samt att en icke ringa del av vår tack järnsimport skulle utgöras av sådan
vara, som eventuellt tillverkats av exporterad lapplandsmalm. I betraktande
härav framstod det som i hög grad önskvärt att göra det möjligt att inom
24 Kungl. Maj.ts proposition nr 74.
landet förädla åtminstone någon del av de rikliga järnmalmstillgångarna i
Lappland.
I diskussionen framhölls vidare, att tillkomsten av ett tackjärnverk i Norrbotten
skulle väsentligt öka försörjningsmöjligheterna i detta län, där det
regelmässigt mötte stora svårigheter att bereda sysselsättning åt den växande
befolkningen. Det påpekades, att nativitetsöverskottet i länet vore förhållandevis
större än i någon annan del av landet och att arbetslöshetssiffrorna
därstädes plägade vara relativt höga även under goda konjunkturer. Argumentationen
för järnverkets tillkomst och utbyggnad anknöt också till önskemålen
om ett mera differentierat näringsliv i Norrbotten. Järnverket förutsattes
komma att medföra icke blott sysselsättning för en stor arbetarstam
vid järnverket utan även en mera mångsidig utveckling av hemmamarknadsindustrierna
i länet.
Det må slutligen erinras, att vårt lands beroende av utlandet i vad angår
försörjningen med järn och stål redan före det andra världskriget givit anledning
till allmänna önskemål om en utvidgning av den svenska järnindustrien;
därvid knöts intresset bl. a. just till möjligheten att på grundval av
de lappländska malmtillgångarna upptaga tillverkning av tackjärn.
Att någon bestående järnindustri i Norrbotten fram till krigsutbrottet år
1939 icke kommit till stånd trots synnerligen vägande närings-, arbetsmarknads-
och försörjningspolitiska skäl torde i stort sett ha berott därpå, att
de ekonomiska utsikterna ansetts ogynnsamma. Framför allt bränslekostnaderna
förmodades komma att belasta en norrländsk järnförädlingsindustri
i sådan grad, att densamma icke skulle bli lönande. De kalkyler, vilka framlades
i 1939 års proposition i ämnet, gåvo emellertid till resultat, att ekonomiska
betänkligheter icke längre borde förhindra anläggningen av ett tackjärnverk
i Norrbotten.
Härtill kom, att de försörj ningsmässiga motiven för en sådan anläggning
i och med krigsutbrottet erhöllo ökad styrka. Nödvändigheten att så långt
möjligt trygga landets försörjning med järn under den begynnande krisen,
om vars längd och omfattning något bestämt antagande icke kunde göras,
blev en faktor med avgörande betydelse för verkets tillkomst.
Enligt de av bolagets styrelse framlagda byggnadsplanerna, som godkändes
av 1941 års riksdag, skulle järnverkets huvuddel bestå av ett tackjärnverk,
omfattande två elektriska tackjärnsugnar med en sammanlagd produktionskapacitet
av 60 000 ton tackjärn per år, samt ett sinterverk. Ur såväl
företagsekonomiska som allmänna försörj ningsmässiga synpunkter befanns
det dessutom ändamålsenligt att utbygga tackjärnverket med thomasoch
elektrostålverk för tackjärnets vidare förädling. Till järnverket skulle
också höra hjälpanläggningar och allmänna anläggningar.
Vid 1944 års riksdag beslöts uppförande av en förreduktionsanläggning, i
vilken gasen från tackjärnsugnarna skulle kunna utnyttjas, samt en tredje
tackjärnsugn. Efter den tredje ugnens tillkomst beräknades tackjärnsproduktionen
stiga till 90 000 ton per år.
År 1945 anhöll riksdagen hos Kungl. Maj :t om en allsidig utredning ro
-
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
rande möjligheterna att upprätta en utvidgad metallurgisk industri i Norrbotten.
Utredningsuppdraget lämnades åt styrelsen för Norrbottens järnverk
aktiebolag, som den 17 april 1946 inkom med förslag angående järnverkets
fortsatta utbyggnad.
Till grund för styrelsens förslag låg bl. a. en särskild utredning rörande
landets beräknade behov av valsat och smitt järn och stål omkring år 1950.
Med stöd av utredningen uttalade bolagsstyrelsen, att tillräckligt utrymme
fanns för ökning av den inhemska järnproduktionen med omkring 300 000
ton valsat handelsjärn per år. Styrelsen föreslog, att denna produktionsökning
skulle åstadkommas genom utbyggnad av Norrbottens järnverk, och
framlade anläggningsplaner och kostnadsberäkningar för en dylik utbyggnad.
Enligt styrelsens förslag skulle utbyggnaden ske i två etapper. I den första
utbyggnadsetappen skulle uppföras dels en koksmasugn med en årlig kapacitet
av 200 000 ton tackjärn, dels ett götvalsverk och ett grovvalsverk. Härjämte
skulle järnverkets övriga anläggningar utvidgas i den utsträckning,
som betingades av den planerade produktionsökningen. Bl. a. skulle elektrostålverket
utvidgas till att omfatta ytterligare två ugnar.
1 proposition till 1946 års riksdag framlades förslag till utbyggnad av Norrbottens
järnverk i enlighet med de av bolagsstyrelsen utarbetade anläggningsplanerna
för den första utbyggnadsetappen. Propositionen med de däri
upptagna utbyggnadsplanerna blev av riksdagen godkänd.
Till frågan om den andra etappen av järnverkets nu ifrågavarande utbyggnad
återkom bolagets styrelse påföljande år. Styrelsen hade då funnit
ändamålsenligt att tills vidare något begränsa utvidgningen av järnverkets
tackjärnsbas. Beträffande den slutliga utformningen av valsverksanläggningen
föreslog styrelsen dels att ett grovvalsverk av typ duo-reversier
skulle anskaffas i stället för det grovvalsverk av typ trio, som förutsatts i
1946 års utbyggnadsplaner, dels att valsverksanläggningen skulle kompletteras
med ett fin- och trådvalsverk. Nämnda anläggning skulle sålunda
enligt de nu framlagda planerna komma att bestå av ett götvalsverk, ett
grovvalsverk av typ duo-reversier samt ett fin- och trådvalsverk. I anledning
av bolagets skrivelse framlades proposition till 1947 års riksdag, som
i huvudsak biträdde förslaget.
De av 1941 och 1944 års riksdagar beslutade anläggningarna, med undantag
av thomasverket, ba nu varit i bruk under en följd av år. Två tackjärnsugnar
färdigställdes under hösten 1943 och den tredje tackjärnsugnen
i september 1946. Sinterverket och elektrostålverket togos i drift i början
av år 1945 och förreduktionsanläggningen under år 1947. Jämte nu nämnda
anläggningar samt därtill hörande hjälpavdelningar och allmänna avdelningar
bar bolaget dels förvärvat ett kalkbruk och en manganmalmgruva,
dels ock låtit uppföra ett rördelsgjuteri och en fabrik för tillverkning av
mursten av slagg, s. k. vibrexitblock.
Den av 1946 och 1947 års riksdagar beslutade utbyggnaden av järnverket
har på grund av förlängda leveranstider för maskiner och annan utrustning
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
samt delvis till följd av brist på arbetskraft icke kunnat fullbordas inom
den ursprungligen avsedda tiden, d. v. s. till omkring år 1950. Koksmasugnen
och götvalsverket väntas dock bii färdiga under loppet av de närmaste
månaderna, och styrelsen meddelar, att bolaget har för avsikt att
under år 1951 igångsätta driften vid dessa anläggningar. I övrigt beräknas
nyanläggningarna bli färdigställda under loppet av innevarande och nästa
år. Full drift vid järnverkets samtliga anläggningar väntas senast i början
av år 1953.
Av de uppgifter, styrelsen lämnat om produktionen vid de färdigställda
anläggningarna, framgår bl. a. följande. Tillverkningen av tackjärn uppgick
under redovisningsåren 1943/44—1949/50 till sammanlagt ca 463 500 ton.
Under de två senast förflutna redovisningsåren har tackjärnsproduktionen
uppgått till 82 800 respektive 85 500 ton per år. Dessa tillverkningssiffror
innebära, att tackjärnverkets kapacitet, beräknad till 90 000 ton per år,
utnyttjats till 92—95 procent under ifrågavarande tidsperioder. Styrelsen
beräknar, att järnverkets produktion av tackjärn under år 1949 utgjorde
ca 10 procent av den totala tackjärnsproduktionen inom landet. Av stålgöt
ha vid järnverket tillverkats sammanlagt 91 300 ton; produktionen härav
har under de senaste åren hållit sig omkring 20 000 ton per år. Vid det
icke helt färdigställda rördelsgjuteriet, vars totalkapacitet styrelsen angiver
till 5 000 ton per år vid tvåskiftsdrift, har under tre redovisningsår
tillverkats en kvantitet om sammanlagt 8 700 ton rördelar, därav 4 900 ton
under redovisningsåret 1949/50. Styrelsen beräknar, att bolaget för närvarande
svarar för omkring 75 procent av den totala produktionen av gjutna
rördelar inom landet.
De anförda produktionssdffrorna torde giva vid handen, att järnverket
under den tid anläggningarna varit i bruk lämnat icke oväsentliga tillskott
till vår järnförsörjning.
För innevarande år räknar styrelsen med att vid den snart färdiga koksmasugnen
kunna producera i runt tal 100 000 ton tackjärn utöver det tackjärn
som produceras vid de elektriska tackjärnsugnarna. För att belysa
omfånget av detta produktionstillskott må anföras, att totalproduktionen i
landet av motsvarande slag av tackjärn enligt Järnverksföreningens senast
utkomna berättelse under år 1950 utgjorde 441 800 ton. Enligt vad jag inhämtat
är avsättningen av den nytillkommande tackjärnstillverkningen vid
Norrbottens järnverk tryggad, i icke ringa mån genom försäljningar på exportmarknaden.
Bolaget avser vidare att under innevarande år tillverka omkring 30 000
ton valsverksprodukter, i främsta rummet s. k. billets.
Till bestridande av anläggningskostnaderna för den utbyggnad av Norrbottens
järnverk, som beslutades av 1941 och 1944 års riksdagar — med
undantag för thomasverket och förreduktionsanläggningen -— har bolaget
erhållit kapitaltillskott om tillhopa 22 000 000 kronor. Av ett lånebelopp
om 1 500 000 kronor, som ställdes till bolagets förfogande för uppförande
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
av förreduktionsanläggningen, ha hittills 600 000 kronor tagits i anspråk.
Summan av de av istaten tillskjutna medlen för ifrågavarande utbyggnad,
bortsett från thomasverket, utgör sålunda 22 600 000 kronor. De till denna
utbyggnad hänförliga anläggningarna voro i bolagets balansräkning per den
30 juni 1950 upptagna till ett anskaffningsvärde av 28 095 200 kronor. Skillnaden
mellan de två nyss anförda beloppen, 5 495 200 kronor, utgör vad
bolaget tillskjutit för att täcka dels kostnader för de av riksdagen beslutade
anläggningarna, dels kostnaderna för förvärvet av kalkbruket och
mangangruvan samt uppförande av rördelsgjutcriet och murstensfabriken.
Kostnaderna för den av 1946 och 1947 års riksdagar beslutade utbyggnaden
beräknades ursprungligen till sammanlagt 150 000 000 kronor. Till
bestridande av dessa kostnader bär bolaget dels erhållit kapitaltillskott i
form av aktiekapital om tillhopa 55 500 000 kronor, dels medgivits lånegaranti
för ett till 95 000 000 kronor avrundat belopp. Summan av det tillskjutna
aktiekapitalet och det statsgaranterade lånebeloppet utgör
150 500 000 kronor. Härtill kommer ett belopp av 4 500 000 kronor, som
av 1944 års riksdag beviljades till uppförande av thomasverket. I allt har
sålunda genom direkta kapitaltillskott eller genom lånegaranti ett belopp
av 155 000 000 kronor ställts till bolagets förfogande för den pågående utbyggnaden
av järnverket inklusive uppförandet av thomasverket. Det är
emellertid att märka, att av sistnämnda belopp endast 150 500 000 kronor
avse egentliga anläggningskostnader, medan av återstoden 2 500 000 kronor
beräknats för bestridande av räntekostnader under utbyggnadstiden och
1 500 000 kronor för igångkörningskostnader in. in.; därjämte har styrelsen
enligt den föreliggande utredningen avsett att taga resten, d. v. s.
500 000 kronor — som motsvarar den nyss antydda avrundningen av lånegarantien
— i anspråk för täckande av ytterligare igångkörningskostnader.
Styrelsen för bolaget har nu i skrivelse den 25 oktober 1950 meddelat att
järnverkets utbyggnad kommer att draga betydligt större kostnader än som
tidigare beräknats och i anledning härav hemställt om ytterligare medelsanvisning
och garantigivning.
De egentliga anläggningskostnaderna i samband med 1946—47 års utbvggnad
beräknas i styrelsens nu förevarande skrivelse till sammanlagt
258 068 600 eller (258 068 600 — 150 500 000 =) 107 568 600 kronor mera
än vad som tidigare avsetts för ändamålet. Styrelsen angiver vissa särskilda
omständigheter, som bidragit till denna avsevärda fördyring. Sålunda
har devalveringen m. m. orsakat merkostnader för bolaget av omkring
4100 000 kronor och vidare har järnverkets hamnanläggning till följd av
grundförhållandena blivit ca 1 000 000 kronor dyrare än beräknat. Järnverkets
elektrostålverk har utrustats med en stålugn utöver de tidigare planerade,
vilket föranlett en merkostnad av 2 350 000 kronor. Slutligen har
styrelsen vid beräkningen av anläggningskostnaderna nu medtagit de till
5 480 700 kronor beräknade kostnaderna för vissa ytterligare nyanläggningar,
vilka anses nödvändiga för en rationell järnverksdrift.
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 74.
Storleken av den kostnadsökning, som vållats av de sålunda särskilt uppräknade
orsakerna, uppgår till (4 100 000 + 1 000 000 + 2 350 000 +
5 480 700 =) 12 930 000 kronor. Återstoden av den beräknade merkostnaden
för utbyggnaden eller (107 568 600 — 12 930 000 =) i runt tal 95 000 000
kronor, motsvarande ca 63 procent av det ursprungligen beräknade anläggningskapitalet,
beror enligt styrelsens förklaring till övervägande del på
den pris- och kostnadsstegring, som inträffat sedan kalkylerna för utbvggnaden
framlades.
I anslutning till de anförda beräkningarna hemställer styrelsen, att för
budgetåret 1951/52 måtte till teckning av ytterligare aktier i bolaget anvisas
ett investeringsanslag av 110 000 000 kronor, i runt tal motsvarande den beräknade
fördyringen av de egentliga anläggningskostnaderna i samband
med järnverkets utbyggnad.
Utom det sålunda äskade kapitaltillskottet har bolaget enligt stvrelsen
behov av ytterligare medel för täckande av anläggningsverksamhetens indirekta
kostnader och andel i bolagets allmänna förvaltningskostnader, till
bestridande av ränta på det i nyanläggningarna investerade kapitalet under
utbyggnadstiden, till täckande av igångkörningskostnader samt till oförutsedda
utgifter. Storleken av detta medelsbehov uppskattas av styrelsen preliminärt
till i runt tal 35 000 000 kronor. En del av nyssnämnda kostnader
torde dock sannolikt kunna täckas med framtida driftsöverskott. Styrelsen
föreslår, att bolaget för ifrågavarande ändamål skall i mån av behov få
upptaga lån med statsgaranti, på sätt förut skett i samband med utbyggnaden,
intill ett belopp av 35 000 000 kronor.
Styrelsen har i sin skrivelse även upptagit vissa spörsmål, som röra tillförseln
av järnmalm till järnverket. Denna är för närvarande reglerad genom
de mellan staten och Luossavaara-Kirunavaara aktiebolag träffade avtalen
av år 1927 och år 1938, enligt vilka staten äger att på vissa villkor erhalla
intill 200 000 ton malm per år från bolaget tillhöriga gruvor. Statens
rätt till ifrågavarande malmleveranser har överflyttats på järnverksbolaget.
Mellan sistnämnda bolag och malmbolaget har dessutom träffats ett avtal
om ytterligare leverans av högst 800 000 ton malm per år. Enligt styrelsen
kan järnverkets behov av fosforfattiga järnmalmer icke på ett tillfredsställande
sätt tillgodoses inom ramen för de träffade malmavtalen. För att i
kvalitativt hänseende kunna anpassa sin tackjärnsproduktion efter marknadens
växlande anspråk har järnverksbolaget måst inköpa fosforfattiga malmer
utom avtalen. Detta har vållat järnverket vissa svårigheter, som enligt
styrelsens mening skulle kunna avhjälpas, om bolaget finge tillgång till
egna gruvfyndigheter. Styrelsen har vid sina undersökningar funnit, att
Mertainens malmfält, som tillhör det statsägda Mertainens gruvaktiebolag,
skulle motsvara järnverkets behov, och anhåller att få förvärva aktierna i
nämnda gruvbolag för en köpeskilling motsvarande deras nominella värde,
5 000 000 kronor. Likvid skulle enligt styrelsens förslag ske i form av aktier
i järnverksbolaget.
Styrelsen har slutligen hemställt, att bolaget måtte få ersättning för kost
-
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
naderna för uppförande av rördelsgjuteriet vid järnverket. Dessa kostnader
efter fullbordad utbyggnad av gjuteriet beräknas uppgå till i runt tal
4 200 000 kronor. Till stöd för sin hemställan har styrelsen anfört, att bolaget
låtit uppföra rördelsgjuteriet för att kunna medverka till att trygga landets
försörjning med gjutna rördelar på vilka brist förelegat. Rördelstillverkningen
har emellertid visat sig oräntabel och framtidsutsikterna för
densamma äro ovissa.
De remissinstanser, som yttrat sig över styrelsens hemställan om ytterligare
medelsanvisning och lånegaranti för finansiering av järnverkets utbyggnad,
ha tillstyrkt eller i vart fall icke velat motsätta sig att bolaget erhåller
det erforderliga kapitaltillskottet för att kunna fullfölja utbyggnaden.
Något yrkande att utbyggnaden på grund av den konstaterade fördyringen
skulle avbrytas eller bedrivas i långsammare takt har icke framställts annat
än reservationsvis. Från några håll har emellertid en översyn av planerna
för den återstående utbyggnaden ifrågasatts. Beträffande styrelsens förklaringar
till fördyringen gör statskontoret vissa erinringar, i anslutning
till vilka ämbetsverket påyrkar, att en mera ingående eftergranskning företages
av de tidigare kalkylerna. Kommerskollegium påpekar emellertid,
att avsevärda överskridanden av preliminära kostnadsberäkningar i liknande
sammanhang lära ha förekommit inom det enskilda näringslivet,
något som enligt kollegii mening skulle tyda på att tidsförhållandena försvårat
mera exakta kalkyler.
Styrelsens förslag rörande sättet för finansieringen av den fortsatta utbyggnaden
har icke godtagits av statskontoret, som föreslår, att endast
70 000 000 kronor anvisas till aktieteckning och att det i övrigt erforderliga
beloppet, 75 000 000 kronor, anskaffas av bolaget genom upplåning med
statsgaranti. Övriga remissinstanser, som yttrat sig i denna fråga, ha icke
haft något att erinra mot de av styrelsen angivna principerna för fördelningen
av det erforderliga beloppet mellan medelsanvisning och upplåning. Däremot
har i flera remissvar ifrågasatts, huruvida hela det till aktieteckning
avsedda beloppet om 110 000 000 kronor verkligen erfordras under nästa
budgetår. Bl. a. ha riksgäldsfullmäktige, med hänsyn till det nuvarande läget
på kapitalmarknaden, ansett det önskvärt, att kapitaltillskotten fördelas på
en längre tidsperiod.
Styrelsens hemställan om förvärv av Mertainens gruvaktiebolag har avstyrkts
av kommerskollegium och statskontoret. Det förstnämnda ämbetsverket
framhåller, att järnverkets behov av att disponera järnmalmsfyndigheter
lika väl kan tillgodoses genom enbart fyndighetens och markens försäljning
eller utarrendering till järnverksbolaget. Kollegium ifrågasätter
vidare — i likhet med Luossavaara-Kirunavaara aktiebolag — huruvida icke
järnverkets svårigheter att tillgodose sitt behov av fosforfattiga järnmalmer
skulle kunna i stort sett avhjälpas genom anordningar för lagring av dylik
malm invid järnverket. Statskontoret erinrar om att det verkliga värdet av
gruvbolagets tillgångar torde överstiga aktiernas nominella värde.
Framställningen om ersättning för kostnaderna till rördelsgjuteriet ha de
30 Kungl. Maj.ts proposition nr 74.
flesta remissinstanser, som yttrat sig i denna del, icke funnit skäl att nu
tillstyrka. Statens priskontrollnämnd har framhållit, att frågan om korttidsavskrivning
av rördelsgjuteriet borde ha avgjorts i samband med tillverkningens
igångsättande.
Vad först angår den konstaterade fördyringen av järnverkets pågående
utbyggnad samt bolagsstyrelsens hemställan om ytterligare medelsanvisning
och lånegaranti vill jag framhålla följande.
Av styrelsens skrivelse framgår, att utbyggnaden nu befinner sig på ett
långt framskridet stadium. Även om det ursprungligen tänkta byggnadsprogrammet,
enligt vilket de nya anläggningarna skulle vara färdiga omkring
år 1950, icke kunnat hållas, stå dock flertalet av anläggningarna inför sin
snara fullbordan. Driften vid koksmasugnen och götvalsverket kommer, om
koksbrist eller annan särskild svårighet ej vållar hinder, att börja under
innevarande år. I nuvarande tidsläge är det uppenbarligen om möjligt viktigare
än tidigare att icke försumma någon möjlighet, varigenom landets
försörjning av handelsjärn kan förbättras. Med hänsyn till dessa omständigheter
och då ett ytterligare dröjsmål med utbyggnadens fullbordan sannolikt
kommer att medföra betydande ekonomiska förluster anser jag det ofrånkomligt,
att anläggningsarbetena fullföljas i så skyndsam takt som möjligt.
Det är i och för sig icke överraskande att den 1946 beslutade utbyggnaden
av järnverket ställt sig kostsammare än beräknat. Däremot kan det icke
undgå att ingiva betänkligheter att det ytterligare kapitalbehovet visat sig
så stort som fallet är enligt styrelsens framställning, nämligen — bortsett
från kostnader eller kostnadsstegringar för vissa speciella ändamål —
cirka 65 % av det beräknade beloppet. Styrelsen har i sin framställning
andragit åtskilliga omständigheter som även enligt min mening måste
accepteras såsom rimliga förklaringsgrunder till åtminstone en del av de
nya kapitalanspråken. Särskilt vill jag därvid erinra om den allmänna
pris- och kostnadsstegring som inträtt med avseende å såväl maskiner
och utrustning för järnverkets utvidgning som för industriella byggnadsarbeten
i allmänhet. Betydande kostnadsstegringar torde ha konstaterats
också vid andra större industriella utbyggnader under motsvarande tid.
Icke desto mindre förefaller det svårt att komma ifrån att det vid planering
och kalkylering av 1946—47 års byggnadsprogram skett förbiseenden,
som bidragit till det nu anmälda kapitalbehovet.
Kommerskollegium har påpekat, att kostnaderna för de av bolaget planerade
ytterligare nyanläggningarna, 5 480 700 kronor, förefalla väl höga. Jag
förutsätter, att bolaget i detta liksom i andra hänseenden ålägger sig en i
rådande läge särskilt välmotiverad sparsamhet och alltså söker i möjligaste
mån undvika utgifter, vilka icke kunna anses oundgängligen nödvändiga.
Någon särskild ytterligare översyn av planerna för utbyggnaden synes på
detta stadium, när man befinner sig så nära arbetets fullbordan, knappast
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
vara motiverad. Utöver vad jag nyss nämnt har jag icke något att erinra
mot styrelsens beräkning av medelsbehovet för utbyggnadens tullbordan.
I och för sig finner jag statskontorets förslag om en eftergranskning av de
tidigare framlagda kalkylerna rimligt men med hänsyn till de vanskligheter,
varmed en sådan undersökning långt i efterhand uppenbarligen måste vara
förenad, ställer jag mig dock tvivlande till nyttan härav.
Då 1946 och 1947 års planer för järnverkets utbyggnad framlades, uttalade
bolagets styrelse, att den planerade produktionen vid järnverket kunde
väntas bli fullt konkurrenskraftig. Den nu konstaterade fördyringen av utbyggnaden
kan givetvis på längre sikt minska konkurrensförmågan, i det att
kapitalkostnaderna bli större än förutsett. Räntabiliteten beror emellertid
i främsta rummet på ett flertal andra, mer eller mindre ovissa faktorer. Avgörande
blir till sist den framtida pris- och kostnadsutvecklingen. Det är
sålunda ännu för tidigt att fälla något mera bestämt omdöme om järnverkets
konkurrensförmåga efter fullbordad utbyggnad.
Bolagsstyrelsen har föreslagit, att fördyringen av de egentliga anläggningskostnaderna,
i runt tal 110 000 000 kronor, skall täckas genom ökning av
bolagets aktiekapital. Mot detta finansieringssätt har flertalet av de remissinstanser,
som yttrat sig därom, icke haft något att erinra. Statskontorets
finansieringsförslag, enligt vilket endast 70 000 000 kronor skulle tillföras
bolaget i form av aktiekapital, synes dock vara beaktansvärt ur vissa synpunkter.
Under alla förhållanden ter det sig, såsom riksgäldskontoret framhållit,
med hänsyn till rådande läge på kapitalmarknaden olägligt att omedelbart
söka anskaffa hela det belopp styrelsen begärt. En uppdelning av
kapitaltillskottet på flera budgetår synes mig därför önskvärd. Enligt vad
jag inhämtat från bolagsstyrelsen torde förbrukningen av medel, som tänkas
bestridda av aktiekapitalet, under nästa budgetår kunna begränsas
till 75 000 000 kronor. Med hänsyn härtill förordar jag, att endast nämnda
belopp nu tillföres bolaget genom nyteckning av aktier. Frågan om ytterligare
medelsanvisning i denna form torde få bli beroende på förnyad framställning
från bolagsstyrelsen.
Bolagsstyrelsens hemställan om ytterligare lånegaranti intill ett belopp
av 35 000 000 kronor för att möjliggöra upplåning för bestridande av vissa
särskilt angivna kostnader i samband med utbyggnaden finner jag mig kunna
biträda. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela närmare föreskrifter
om lånegarantiens utnyttjande. Härvid bör självfallet så långt
möjligt återhållsamhet iakttagas.
Vad angår styrelsens önskemål om förvärv av Mertainens gruvfält finner
jag ej anledning att i nuvarande läge, med svårigheter att genomföra
omfattande investeringar, taga ställning till ett projekt, .som i viss mån
förutsätter sådana. Frågan torde framdeles få underkastas en förutsättningslös
utredning.
Bolagsstyrelsens framställning om ersättning för kostnaderna till rördelsgjuterict
har av de flesta remissinstanser, som yttrat sig i denna del, ansetts
icke för närvarande böra tillmötesgås. Då frågan om en korttidsavskrivning
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
av rördelsgjuteriet icke lösts i samband med tillverkningens igångsättande
och bolaget alltså upptagit ifrågavarande tillverkning utan att ha försäkrat
sig om de garantier för verksamhetens framtida lönsamhet, vilka varit av
omständigheterna påkallade, finner jag icke skäl att nu biträda styrelsens
hemställan på denna punkt.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen att
dels till Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag
å kapitalbudgeten, fonden för statens aktier, för budgetåret
1951/52 anvisa ett investeringsanslag av 75 000 000 kronor,
dels ock besluta, att staten genom riksgäldskontoret skall
ställa garanti i mån av behov för lån åt Norrbottens järnverk
aktiebolag å högst 35 000 000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Bengt Augustinsson.
517118. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1951:189 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1951/53 till ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk ak a1 i texten
- SU 1951:104 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1951/52 till ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. in s. 1 i texten