Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag med vissa bestämmelser om böter och viten

1951-02-23 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1951:90, Med förslag till lag med vissa bestämmelser om böter och viten

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

1

Nr 90.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

vissa bestämmelser om böter och viten; given Stockholms

slott den 23 februari 1951.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag med vissa bestämmelser om böter

och viten.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1991. 1 samt Nr 90.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser om böter och viten.

Härigenom förordnas som följer.

Böter skola, om ej annat är föreskrivet, tillfalla kronan. Vad nu sagts

skall även gälla viten, som utdömas på grund av myndighets föreläggande

eller omedelbart på grund av lag eller författning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 16 februari 1951.

N ärva rande:

Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,

Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne,

Andersson, Lingman, Hammarskjöld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler fråga angående

vissa bestämmelser om böter och viten. Föredraganden anför följande.

Medan det tidigare var vanligt att bestämmelser meddelades om bötesfördelning,

enligt vilka böter helt eller delvis skulle tillkomma annan än kronan,

föreskrives numera så gott som undantagslöst i nytillkomna författningar

att böter i sin helhet skola tillfalla kronan. Något generellt stadgande

härom finnes icke; särskilda föreskrifter måste därför upptagas i

varje författning, som innehåller bestämmelser om bötesstraff. För att

vinna eu förenkling i detta hänseende har i en inom justitiedepartementet

upprättad promemoria föreslagits en lagbestämmelse, enligt vilken

böter, om ej annat är föreskrivet, skola tillfalla kronan.

I promemorian anföres att den föreslagna bestämmelsen bör avse såväl

dagsböter som omedelbart i penningar ådömda böter (även s. k. normerade

böter) samt att den bör gälla icke blott böter som utdömas av domstol eller

åläggas genom strafföreläggande utan även sådana som ådömas av administrativ

myndighet. Vidare framhålles att bestämmelsen bör omfatta även

viten, om dessa utgöra en straffpåföljd av samma art som böter, vilket är

förhållandet, då de grunda sig på allmänna, för alla fall av viss beskaffenhet

givna föreskrifter. Däremot anses bestämmelsen icke böra gälla viten,

som grunda sig på domstols eller annan myndighets föreläggande i konkreta

fall och därför kunna betecknas såsom tvångsmedel. Det nu angivna

resultatet i fråga om bestämmelsens tillämpning på viten skulle emellertid,

enligt promemorian, uppnås utan någon särskild föreskrift. I promemorian

hänvisas till att lagen den 24 september 1931 med vissa bestämmelser om

bötesstraff utom strafflagens område (särskilda böteslagen), ehuru däri

endast talas om böter, enligt ett uttalande i propositionen till 1931 års riksdag

är tillämplig i fråga om viten, vilka ådömas såsom straff, men icke då

det gäller viten såsom tvångsmedel.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Enligt promemorian skulle den föreslagna bestämmelsen upptagas i särskilda

böteslagen såsom en ny paragraf, betecknad 3 §, och träda i kraft

den 1 januari 1952.

Infordrade yttranden över promemorian ha avgivits av Svea hovrätt,

Göta hovrätt och hovrätten för Västra Sverige samt av strafflagberedningen,

vilken i ärendet samrått med straffrättskommittén. Därjämte ha

yttranden inkommit från föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges

stadsdomare, Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfiskaler.

I samtliga yttranden lämnas det i promemorian framställda förslaget utan

erinran. Strafflagberedningen ifrågasätter emellertid, om icke den föreslagna

bestämmelsen borde göras tillämplig även beträffande viten, icke

blott i den utsträckning som angives i promemorian, d. v. s. där vitena enligt

nutida språkbruk skulle betecknas såsom böter, utan över huvud beträffande

viten som åläggas av offentlig myndighet. Såvitt beredningen kunnat

finna, tala de skäl som föranlett förslaget för en sådan utvidgning.

Även Svea hovrätt framhåller att de skäl som åberopats till stöd för förslaget

synas tala för en motsvarande regel beträffande viten såsom tvångsmedel.

Hovrätten för Västra Sverige anför att det syntes hovrätten vara, ehuru

icke nödvändigt, så dock av praktiska skäl lämpligt att det direkt i lagtexten

kom till uttryck att särskilda böteslagen avsåg sådana viten, vilka

ådömas såsom straff, men ej viten såsom tvångsmedel.

Departementschefen.

Den i promemorian förordade lagbestämmelsen, mot vilken någon erinran

icke gjorts i yttrandena, synes vara motiverad av praktiska skäl. Jag

biträder därför förslaget att i lag upptaga ett stadgande, enligt vilket böter,

om ej annat är föreskrivet, skola tillfalla kronan. Det kan anmärkas

att detta stadgande blir tillämpligt i alla de fall då någon annan föreskrift

om vem som skall erhålla böterna icke finnes. Stadgandet kommer alltså att

gälla även äldre bötesbestämmelser, om de sakna dylik föreskrift. Praktisk

betydelse får stadgandet dock främst i fråga om nytillkomna författningar.

1 två yttranden har ifrågasatts, om icke stadgandet borde avse icke blott,

såsom i promemorian förordats, böter och viten, vilka ådömas såsom

straff, utan även viten med karaktären av tvångsmedel. Såsom ett skäl härför

skulle kunna anföras att det stundom kan vara vanskligt att avgöra, om

ett vite är att hänföra till det ena eller andra av dessa olika slag av viten, t. ex.

om vitet grundar sig på ett föreläggande av myndighet, vilket riktar sig till en

obestämd krets av personer (jämför NJA 1915: 634). Av större betydelse

förefaller emellertid vara att en sådan utvidgning synes vara betingad av

samma skäl som föreligga beträffande böter. Även i fråga om viten torde,

oavsett om de ha karaktären av straff eller av tvångsmedel, såsom en allmän

regel gälla att de tillfalla kronan, om ej annat är föreskrivet. Frågan gäller

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

alltså nu endast, om det är motiverat att låta denna regel komma till uttryck

i ett lagstadgande. Härvid torde man främst böra taga hänsyn till att författningar

ej sällan innehålla bestämmelser både om böter och om viten.

Den praktiska vinsten av den föreslagna lagbestämmelsen blir i dessa fall

ringa, om författningen i varje sådant fall måste innehålla ett stadgande

som angiver att viten skola tillfalla kronan.

På grund av vad nu anförts torde stadgandet böra avse icke blott böter

utan även viten, som utdömas på grund av myndighets föreläggande eller

omedelbart på grund av lag eller författning. Däremot bör stadgandet naturligtvis

icke omfatta viten, vilka utdömas på grund av avtal och som sålunda

ha karaktären av ett på förhand bestämt skadestånd, såsom de viten vilka

omtalas i 36 § avtalslagen och i 9 kap. 37 § vattenlagen.

Med hänsyn till att stadgandet sålunda skulle komma att avse andra slag

av viten än dem som omfattas av bestämmelserna i särskilda böteslagen,

torde det vara lämpligast att icke låta stadgandet ingå i denna lag utan giva

det formen av en fristående lag. Det föreligger då icke heller någon anledning

att i övrigt ingå på frågan om särskilda böteslagens tillämpning, då det

gäller viten.

Den föreslagna lagen torde, såsom i promemorian förordats, böra träda

i kraft den 1 januari 1952.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats

bilagda förslag till lag med vissa bestämmelser om böter och viten.1

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslaget måtte

för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Lars Nordvall.

1 Bilagan, vilken är av samma lydelse som det vid propositionen fogade lagförslaget, har

här uteslutits.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 22 februari

1951.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,

regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 20 februari 1951 tillliandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen

i statsrådet den 16 februari 1951,#hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag med vissa bestämmelser om böter

och viten.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet B. Kjellin.

Förslaget föranledde följande yttrande av justitieråden Ekberg och

Strandberg:

Av remissprotokollet framgår, att förevarande lagförslag är avsett att

omfatta, förutom böter, alla slag av viten utom sådana, som ha karaktären

av ett på förhand bestämt skadestånd, såsom de viten, vilka omnämnas i

36 § avtalslagen och i 9 kap. 37 § vattenlagen. Under lagen skola således

falla både viten, som utgöra straffpåföljd av samma art som böter, och

viten, vilka äro att anse som tvångsmedel. Såsom i departementspromemorian

huvudsakligen framhållits, är det kännetecknande för den förstnämnda

gruppen, att vitet grundar sig på allmänna, för alla fall av viss

beskaffenhet givna föreskrifter, medan det i den sistnämnda gruppen är

fråga om vite, som avser att tvinga någon att företaga en viss handling

eller att avhålla sig från en sådan och som grundar sig på domstols eller

annan myndighets föreläggande i ett konkret fall.

Medan den sistnämnda gruppen uppenbarligen åsyftas med det i lagtexten

använda uttrycket »viten, som utdömas på grund av myndighets föreläggande»,

lärer den senare delen av lagtexten, däri omnämnas viten, som

utdömas »omedelbart på grund av lag eller författning», avse den förstnämnda

gruppen. Hit höra emellertid rätteligen icke blott de fall, då lag,

förordning eller annan av Kungl. Maj :t utfärdad författning omedelbart

stadgar vite för överträdelse av ett förbud eller för försummelse av ett på
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

bud, utan jämväl sådana fall, i vilka av annan myndighet än Kungl. Maj:t

utfärdade föreskrifter innehålla bestämmelse om vite som straffpåföljd. Exempelvis

kan anföras, att en länsstyrelse med stöd av 6 § 1 mom. landshövdinginstruktionen

föreskrivit vite för upprätthållande av allmän ordning

och säkerhet såsom i samband med meddelande av förbud för obehöriga

att beträda visst område. Det är emellertid tvivelaktigt, huruvida sådana

föreskrifter, som nu åsyftas, kunna undantagslöst hänföras under begreppet

»författning». Detta begrepp torde i själva verket vara ganska obestämt.

De ifrågavarande föreskrifterna kunna svårligen heller föras in under beteckningen

»myndighets föreläggande» i lagtextens förra del, vilken såsom

ovan framhållits får anses syfta på viten såsom tvångsmedel.

Även om större risk icke föreligger, att missförstånd angående lagens

rätta innebörd i berörda hänseende skulle uppkomma i rättstillämpningen,

må likväl framhållas, att förslaget skulle vinna i tydlighet, om ordet »författning»

utbytes mot orden »annat stadgande».

Justitierådet Ljunggren och regeringsrådet Björkholm lämnade förslaget

utan erinran.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 23 februari 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman, Hammarskjöld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler lagrådets

den 22 februari 1951 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 16

februari 1951 remitterade förslaget till lag med vissa bestämmelser om böter

och viten.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Två av lagrådets ledamöter ha förordat en ändring i lagtexten i syfte att

tydligare utmärka, vilka slag av viten som omfattas av den föreslagna lagen.

De andra två ledamöterna ha lämnat förslaget utan erinran. Enligt

min mening angivas i förslaget, på ett tillräckligt tydligt sätt och med användande

av sedvanlig terminologi, alla de slag av viten som äro avsedda

att inbegripas under lagen. I likhet med sistnämnda två lagrådsledamöter

anser jag alltså någon ändring av den föreslagna lagtexten icke vara påkallad.

Föredraganden hemställer härefter att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karl Gustaf Grönhagen.

Stockholm 1951. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

510579

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1951:118 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser om böter och viten. a1 i texten
  2. 1LU 1951:19 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser om böter och viten. a1 i texten