Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340)

1952-03-07 · 21 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 20 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:101, Med förslag till förordning om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

1

Nr 101.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949

(nr 340); given Stockholms slott den 7 mars 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, inhämta riksdagens

yttrande över härvid fogade förslag till förordning om ändring i vapenförordningen

den 10 juni 1949 (nr 340).

GUSTAF ADOLF.

Gunnar Hedlund.

Sammanfattning.

Prövning av frågor om tillstånd att inneha hagelgevär skall enligt propositionen

överflyttas från länsstyrelserna till de lokala polismyndigheterna,

överståthållarämbetet skall dock såsom hittills handlägga sådana ärenden.

Vidare föreslås särskilda regler om tillstånd att förvärva och inneha

vapen och ammunition för dem, som enligt civilförsvarsförfattningarna

skola anordna verkskydd eller tjänstgöra inom verkskyddet.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 101.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungi. Maj.ts proposition nr 101.

Förslag

till

F örordning

om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340).

Härigenom förordnas, att 5 § 1 inom., 7 §, 8 § 2 mom. samt 11, 17 och

41 §§ vapenförordningen den 10 juni 1949 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

5 §•

1 mom. Vill någon genom köp, byte,

gåva eller annorledes förvärva

skjutvapen; eller

vill någon, som genom arv eller

testamente eller på grund av giftorätt

förvärvar skjutvapen, innehava

vapnet; eller

vill någon såsom lån eller eljest

innehava annan tillhörigt skjutvapen,

har han att hos länsstyrelsen i det

län, där han har sitt hemvist, söka

tillstånd att innehava vapnet. Vad

nu stadgats skall ock gälla, där annan

än den som yrkesmässigt tillverkar

skjutvapen själv vill förfärdiga

sådant vapen.

Ansökan beträffande

Angående skyldighet

7 §•

Ansökan om---

År fråga--— —

Ansökningen ingives

(Föreslagen lydelse)

5 §•

1 mom. Vill någon genom köp, byte,

gåva eller annorledes förvärva

skjutvapen; eller

vill någon, som genom arv eller

testamente eller på grund av giftorätt

förvärvar skjutvapen, innehava

vapnet; eller

vill någon såsom lån eller eljest

innehava annan tillhörigt skjutvapen,

har han att hos länsstyrelsen i det

län, där han har sitt hemvist, eller,

om han är bosatt utom Stockholm

och ansökningen avser hagelgevår,

hos polismyndigheten i den ort, där

han har sitt hemvist, söka tillstånd

att innehava vapnet. Vad nu stadgats

skall ock gälla, där annan än den som

yrkesmässigt tillverkar skjutvapen

själv vill förfärdiga sådant vapen.

--ägde rum.

— 19 §.

7 §■

----sökanden innehar.

--rörande vapnet.

-----— — till lappfogden.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

(Nuvarande lydelse)

Myndighet som mottagit ansökningen

skall, där fråga ej är om

Stockholm, insända densamma jämte

eget yttrande till länsstyrelsen.

8 §•

2 mom. Där länsstyrelsen i särskilt

fall ej annat förordnar, vare tillstånd

att innehava skjutvapen förfallet,

såframt vapnet ej förvärvats

inom sex månader från dagen för

tillståndets meddelande.

Den som ej före utgången av tid

som nu sagts förvärvat vapnet, skall

sist inom en månad därefter skriftligen

underrätta den länsstyrelse som

meddelat tillståndet.

11 §■

Vill den som är berättigad att innehava

skjutvapen vidtaga sådan förändring

av vapnet, att det erhåller

annan kaliber än vad i tillstånds- eller

deklarationsbeviset angives, eller

vidtaga annan väsentlig förändring i

syfte att öka vapnets användbarhet

för annat ändamål än det för vilket

vapnet huvudsakligen är avsett, har

han att söka tillstånd därtill hos

länsstyrelsen i det län, där han hav

sitt hemvist. Därvid skola bestämmelserna

i 7, 8 och 10 §§ i tillämpliga

delar gälla.

17 §.

Har ansökan om tillstånd att innehava

vapen, som förvärvats genom

arv eller testamente eller på grund

av giftorätt, avslagits, skall vad i 15

och 16 §§ stadgas äga motsvarande

tillämpning, såframt sökanden ej

(Föreslagen lydelse)

Myndighet som mottagit ansökningen

skall, där ej myndigheten

själv har att pröva densamma, insända

den jämte eget yttrande till

länsstyrelsen.

8 §.

2 mom. Där länsstyrelsen eller,

om tillstånd meddelas av polismyndighet,

denna myndighet i särskilt

fall ej annat förordnar, vare tillstånd

att innehava skjutvapen förfallet, såframt

vapnet ej förvärvats inom sex

månader från dagen för tillståndets

meddelande.

Den som ej före utgången av tid

som nu sagts förvärvat vapnet, skall

sist inom en månad därefter skriftligen

underrätta den myndighet, som

meddelat tillståndet.

11 §•

Vill den som är berättigad att innehava

skjutvapen vidtaga sådan förändring

av vapnet, att det erhåller

annan kaliber än vad i tillstånds- eller

deklarationsbeviset angives, eller

vidtaga annan väsentlig förändring i

syfte att öka vapnets användbarhet

för annat ändamål än det för vilket

vapnet huvudsakligen är avsett, har

han att söka tillstånd därtill hos

myndighet som i 5 § 1 mom. första

stycket sägs. Därvid skola bestämmelserna

i 7, 8 och 10 §§ i tillämpliga

delar gälla.

17 §.

Har ansökan om tillstånd att innehava

vapen, som förvärvats genom

arv eller testamente eller på grund

av giftorätt, avslagits, skall vad i 15

och 16 §§ stadgas äga motsvarande

tillämpning, såframt sökanden ej

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

(Nuvarande lydelse)

sist inom tre månader från delfåendet

av avslagsbeslutet eller inom den

längre tid länsstyrelsen i särskilt fall

bestämmer hos myndighet som i 7 §

tredje stycket sägs eller hos den, som

myndigheten bestämmer, styrker, att

egendomen överlåtits till någon, som

äger innehava densamma, eller gjorts

varaktigt obrukbar.

(Föreslagen lydelse)

sist inom tre månader från delfåendet

av avslagsbeslutet eller inom den

längre tid länsstyrelsen eller, där avslag

sb e slut et meddelats av polismyndighet,

denna myndighet i särskilt

fall bestämmer hos myndighet som

i 7 § tredje stycket sägs eller hos den,

som sistnämnda myndighet bestämmer,

styrker, att egendomen överlåtits

till någon, som äger innehava

densamma, eller gjorts varaktigt

obrukbar.

41 g. 41 §.

7 mom. Denna förordning---- överordnade myndigheter.

2 mom. Utan hinder av vad i 8 §

1 mom. är stadgat må tillstånd att

innehava skjutvapen beviljas den,

som författningsenligt är skyldig anordna

verkskydd, i den män skjutvapen

enligt gällande specialplan för

verkskyddet erfordras för någon som

är inskriven i verkskyddets ordnings-

och bevakningstjänst. Tillstånd

meddelas, efter polischefens

och civilf ör svar schef ens hörande, av

länsstyrelsen i det län, där den anläggning

eller byggnad år belägen,

för vilken verkskydd skall vara organiserat.

Vad i 12, 25, 26 och 36 §§ stadgas

om sammanslutning som i 9 § sågs

och medlem av sådan sammanslutning

skall i tillämpliga delar gälla

dels den som fått tillstånd enligt vad

nu sagts dels ock den som är inskriven

i verkskyddets ordnings- och bevakningstjänst

med skyldighet enligt

gällande specialplan för verkskyddet

att vara utrustad med vapen.

Tillstånd att förvärva ammunition

för verkskyddsändamål medde
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

(Nuvarande lydelse)

2 mom. Vad i 5 § stadgas skall ej

gälla beträffande överlåtelse eller

upplåtelse till statens befattningshavare

eller person tillhörande försvars-,

civilförsvars- eller polisväsendet

av sådant vapen, som vederbörande

enligt utfärdade föreskrifter

är skyldig att innehava för tjänsten,

därest överlåtelsen eller upplåtelsen

sker från kronan eller myndighet

som i 1 mom. sägs, och ej heller å

överlåtelse eller upplåtelse av vapen

från kronan till sammanslutning, beträffande

vilken Kungl. Maj :t förordnat

därom, eller till den som för

kronans räkning tillverkar krigsmateriel.

I fall som nu nämnts äger vederbörande

vapeninnehavare jämväl

utan tillstånd varom stadgas i 21 §

från kronan eller myndighet som i

1 mom. sägs förvärva erforderlig

ammunition till vapnet.

(Föreslagen lydelse)

las av polismyndigheten i den ort

där verkskyddet finnes eller, om

verkskyddet finnes i Stockholm, av

överståthållarämbetet. Vad i 25 §

2 mom. stadgas om överlåtelse av

ammunition skall gälla jämväl annan

överlåtelse därav för verkskyddsändamål

än för övnings- eller

tävlingssk jutning.

Vid tillstånd enligt detta mom. må

knytas de ytterligare villkor för innehavet,

som kunna finnas erforderliga.

3 mom. Vad i 5 § stadgas skall ej

gälla beträffande överlåtelse eller

upplåtelse till statens befattningshavare

eller person tillhörande försvars-,

civilförsvars- eller polisväsendet

av sådant vapen, som vederbörande

enligt utfärdade föreskrifter

är skyldig att innehava för tjänsten,

därest överlåtelsen eller upplåtelsen

sker från kronan eller myndighet

som i 1 mom. sägs, och icke heller

beträffande upplåtelse för verkskyddsåndamål

till den som är inskriven

i verkskyddets ordnings- och

bevakningstjänst med skyldighet enligt

gällande specialplan att vara utrustad

med skjutvapen. Utan hinder

av vad i 5 § föreskrives må vidare

skjutvapen överlåtas eller upplåtas

från kronan till sammanslutning,

beträffande vilken Kungl. Maj:t förordnat

därom, eller till den som för

kronans räkning tillverkar krigsmateriel.

I fall som avses i detta stycke

äger vederbörande vapeninnehavare

jämväl utan tillstånd varom stadgas

i 21 § från kronan eller myndighet

som i 1 mom. sägs förvärva

erforderlig ammunition till vapnet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Vill den-----— motsvarande tillämpning.

3 mom. Föreskrifterna i 11 och

14—18 §§ gälla ej innehav av vapen

och ammunition som avses i 2 mom.

första stycket.

1 mom. Föreskrifterna i 11 och

14—18 §§ gälla ej innehav av vapen

och ammunition som avses i 3 mom.

första stycket.

Denna förordning träder i kraft

den 1 juli 1952.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj.ts proposition nr 101.

7

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 mars

1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng,Ericsson,

Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson,

Hjälmar Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och försvarsdepartementen

anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga

om vissa ändringar i vapenförordningen samt anför.

1950 års besparingsutredning (f. d. statssekreteraren Tage Wärn), som

tillkallades enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1950 för att

verkställa översyn av statsutgifterna i syfte att åstadkomma besparingar,

avgav den 14 november 1950 en promemoria angående möjligheter till begränsning

av länsstyrelsernas arbetsuppgifter m. m. Under punkt 6 i promemorian

behandlas frågor om åtgärder inom vapenförordningens område.

Utredningen föreslog i denna del, att prövning av frågor om tillstånd att

innehava hagelgevär överflyttas från länsstyrelserna till polismyndigheterna

samt att länsstyrelsernas vapenregister slopas.

I skrivelse den 22 september 1951 påtalade civilförsvarsstyrelsen att företag,

som på grund av civilförsvarslagen äro skyldiga anordna verkskydd,

i många fall icke kunna få tillstånd enligt vapenförordningen att förvärva

vapen och ammunition som erfordras för verkskyddets oundgängliga behov.

Civilförsvarsstyrelsen hemställde om sådan ändring i vapenförordningen

att detta möjliggjordes. Med anledning av skrivelsen upprättades inom

inrikesdepartementet en promemoria, som utmynnar i förslag till ändring

i förordningen i angivet syfte.

Sedan promemoriorna remissbehandlats anhåller jag nu att få upptaga

de däri berörda spörsmålen till närmare behandling. Jag ämnar därvid

först gå in på de frågor som avses i besparingsutredningens promemoria

för att därefter övergå till civilförsvarsstyrelsens framställning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

Tillstånd att innehava hagelgevär m.m.

Gällande bestämmelser.

För förvärv av skjutvapen kräver vapenförordningen tillstånd att innehava

vapnet. Sådant tillstånd meddelas av länsstyrelsen i det län, där sökanden

har sitt hemvist (5 §). Ansökan ingives i Stockholm till överståthållarämbetet

och eljest till polismyndigheten i orten eller, om sökanden tillhör den nomadiserande

lappbefolkningen, alternativt till lappfogden. Myndighet som

mottagit ansökan skall, där fråga ej är om Stockholm, insända densamma

jämte eget yttrande till länsstyrelsen (7 §). Tillstånd förfaller om ej vapnet

förvärvats inom sex månader från dagen för tillståndets meddelande. Länsstyrelsen

kan dock dispensera från denna bestämmelse (8 §). Tillstånd fordras

också för väsentlig förändring av skjutvapen. Därvid gälla motsvarande

formella regler som äro stadgade för tillstånd som nyss sagts (11 §).

Meddelat tillstånd att innehava vapen må under vissa i förordningen angivna

förutsättningar återkallas av länsstyrelsen (14 §). (

Den, som innehar skjutvapen och önskar förvärva ammunition till vapnet,

har i regel att söka tillstånd därtill, varvid dock är att märka att bl. a.

hagelpatroner äro undantagna från förordningens tillämpning. Sådant tillstånd

meddelas i Stockholm av överståthållarämbetet och i landets övriga

delar av polismyndigheten i sökandens hemort (21 §). Enligt den före vapenförordningen

gällande vapenkungörelsen den 22 juni 1934 skulle motsvarande

tillstånd givas av länsstyrelsen.

Slutligen kan nämnas att enligt 39 § vapenförordningen register för anteckning

av uppgifter om ärenden enligt förordningen skola föras hos länsstyrelse

och hos polismyndighet i annan ort än Stockholm.

1950 års besparingsutredning.

Utredningen förklarar inledningsvis att det nuvarande systemet är i hög

grad överdimensionerat särskilt i fråga om hagelgevär och fortsätter.

Tillståndssystemet borde utan att några rimliga säkerhetskrav eftersättas

kunna utbytas mot ett förbudssystem såvitt angår sistnämnda vapenslag.

Härigenom skulle stora besparingar stå att vinna.

Men även om man skulle anse omöjligt att avstå från den tämligen obetydliga

vinst i säkerhetsavseende som tillståndssystemet innebär framför ett

förbudssystem, böra några betänkligheter icke möta mot att överlåta tillståndsprövningen

i långt större utsträckning till polismyndigheterna, som

ju redan ha att yttra sig i alla ärenden angående tillstånd till förvärv av skjutvapen.

Erfarenhetsmässigt äro polismyndigheterna i regel snarare mer restriktiva

än länsstyrelserna, varför säkerhetskravet knappast skulle åsidosättas

genom en decentralisering. En sådan skulle dessutom medföra betydande

besparingar hos länsstyrelserna utan att någon egentlig ökning

inträder i polismyndigheternas arbetsbelastning. Av nu angivna orsaker

förordas i vart fall, att prövningen av frågor om tillstånd till förvärv av

hagelgevär överflyttas till polismyndigheterna.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungi. Maj.ts proposition nr 101.

Den nuvarande anordningen med register hos både länsstyrelser och polismyndigheter

innebär ett betydande dubbelarbete, som icke kan godtagas.

Registren hos länsstyrelserna böra därför slopas. I den mån upplysningar

ur registren behövas hos länsstyrelserna, kunna de inhämtas hos polismyndigheterna.

Remissyttranden.

över besparingsutredningens promemoria i nu aktuella delar ha efter

remiss yttranden avgivits av statspolisintendenten, länsstyrelserna i Jönköpings,

Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs och Jämtlands län, skytteförbundens

överstyrelse, Svenska jägareförbundet och föreningen Sveriges

landsfiskaler.

I fråga om överflyttning av tillståndsgivning beträffande

hagelgevär från länsstyrelserna till polismyndigheterna äro

länsstyrelserna i Jönköpings, Kopparbergs och Jämtlands lån, jägareförbundet

och föreningen Sveriges landsfiskaler positivt inställda till utredningens

förslag.

Länsstyrelsen i Jämtlands län avvisar emellertid bestämt tanken på ett

förbudssystem under framhållande av att effektiva möjligheter då skulle

saknas för att hindra att skjutvapen komma i händerna på personer med

otillräckliga kvalifikationer. Genom att låta de lokala polismyndigheterna

pröva frågor om tillstånd att innehava hagelgevär skulle en icke alldeles

obetydlig arbetsbörda komma att avlastas länsstyrelserna. För polismyndigheterna

skulle en sådan ordning icke innebära ökning av arbetsbördan,

då de f. n. måste yttra sig i alla ärenden om tillstånd att innehava skjutvapen

och avfattandet av skriftligt yttrande snarare medförde mera besvär

och tidsutdräkt än ett direkt beslut. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser

att tillståndsprövningen beträffande hagelgevär med fördel kan överlåtas

på polismyndigheterna utan att säkerhetssynpunkterna behöva åsidosättas.

Länsstyrelsen framhåller, att prövningen avsevärt underlättas genom de

föreskrifter och anvisningar rörande tillämpningen av vapenförordningen,

som fastställts av Kungl. Maj:t den 25 november 1949. Till förmån för decentraliseringen

talar också enligt länsstyrelsen det förhållandet, att ansökningarna

med en sådan ordning torde komma att behandlas snabbare.

Jägareförbundet betonar vikten av att polismyndigheterna följa enhetliga

linjer vid tillståndsprövningen. Gällande tillämpningsföreskrifter vore alltför

allmänt hållna. Klara direktiv för polismyndigheterna borde utfärdas.

Där borde bl. a. föreskrivas, att vederbörande länsjaktvårdsförening höres

i alla tveksamma fall. önskvärdheten av mera detaljerade anvisningar

betonas också av föreningen Sveriges landsfiskaler.

I fråga om tillståndsgivningen intager statspolisintendenten en mellanställning,

i det han anser utredningens förslag i denna del motiverat för

normala tider men icke tillrådligt under nuvarande oroliga förhållanden.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Länsstyrelserna i Värmlands och Västmanlands län samt skytteförbundens

överstyrelse avstyrka den föreslagna decentraliseringen av ärenden

om hagelgevär. Förstnämnda länsstyrelse framhåller därvid säkerhetsintresset

och fördelen ur enhetlighetssynpunkt att länsstyrelserna alltjämt

avgöra dessa tillståndsärenden. Med hänsyn till besvärsrätten torde enligt

länsstyrelsens mening någon avsevärd arbetsbesparing för länsstyrelsernas

del ej uppstå genom överflyttning av tillståndsgivningen till polismyndigheterna.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser ur arbetsbördesynpunkt

föga vara att vinna med decentraliseringen men finner intet hinder möta

däremot med hänsyn till säkerhetsintresset. Skytteförbundens överstyrelse

betecknar ett realiserande av förslaget såsom en återgång till ett för länge

sedan utdömt system, vid vilket de oeftergivliga kraven på enhetligt bedömande

och erforderlig säkerhet icke tillgodosågos.

Det av besparingsutredningen förordade slopandet av länsstyrelsernas

vapen register tillstyrkes av länsstyrelserna i Jönköpings,

Kopparbergs och Jämtlands län samt jägareförbundet. Länsstyrelsen

i Kopparbergs län finner dock att saken bör anstå till dess polismyndigheternas

register aktualiserats i anslutning till den anbefallda pågående

översynen av länsstyrelseregistren. Föreningen Sveriges landsfiskaler vill

ej motsätta sig förslaget men framhåller värdet av register hos länsstyrelserna

i orosfyllda tider. Länsstyrelserna i Värmlands och Västmanlands län

anse, att vapenregistren hos länsstyrelserna böra bibehållas. Ett väl skött

länsvis fört register vore värdefullt ur många synpunkter. Ett sådant register

underlättade länsstyrelsens arbete vid prövning av vapenansökningar

m. m. och kunde hållas aktuellt smidigare än register hos polismyndigheterna.

Departementschefen.

Vapenförordningens huvudsyfte är att hindra missbruk av skjutvapen.

Förordningen stadgar därför att innehav av sådant vapen principiellt förutsätter

tillstånd av offentlig myndighet. Prövningen är individuell och göres

av länsstyrelsen i det län där sökanden är bosatt. Som regel skall yttrande

avgivas av polismyndigheten i hans hemort. Även överståthållarämbetet,

vars beslut enligt förordningen kan fattas utan hörande av underordnad

polismyndighet, inhämtar vanligen yttrande från sådan myndighet. Enligt

av Kungl. Maj:t den 25 november 1949 fastställda föreskrifter och anvisningar

rörande tillämpningen av vapenförordningen gäller såsom allmän

regel, att prövningen bör ske efter strängare principer i fråga om särskilt

farliga vapen såsom jaktstudsare, pistoler och revolvrar än beträffande

mindre farliga vapen exempelvis hagelgevär.

1950 års besparingsutredning har i en promemoria tagit upp frågan om

möjligheterna att i arbetsbesparande syfte begränsa länsstyrelsernas arbetsuppgifter

och har därvid bl. a. gått in på länsstyrelsernas åligganden enligt

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

vapenförordningen. Utredningen ifrågasätter om icke tillståndssystemet såvitt

angår hagelgevär utan eftersättande av rimliga säkerhetskrav skulle

kunna bytas ut mot ett förbudssystem. Detta skulle innebära att sådant

gevär skulle få förvärvas och innehavas utan särskilda formaliteter av var

och en som icke genom särskilt beslut befunnits icke kunna anförtros att

innehava hagelgevär. Om det ur säkerhetssynpunkt skulle anses omöjligt

att gå denna väg, förordar utredningen att prövningen av frågor om tillstånd

att innehava hagelgevär överlämnas till de lokala polismyndigheterna.

Ingen av remissinstanserna förordar förbudssystemet. Det övervägande

flertalet ansluter sig däremot till den ifrågasatta decentraliseringen.

Ärendena om tillstånd att innehava hagelgevär medföra givetvis en viss

arbetsbelastning för länsstyrelserna. Ett förbudssystem skulle därför säkerligen

innebära någon minskning i arbetsbördan. Det kan emellertid befaras

att ett sådant system icke skulle vara effektivt nog. Det måste beaktas, att

ett hagelgevär ingalunda är ett riskfritt vapen utan kan vara farligt i en

olämplig persons hand. Härtill kommer att ett förbud måste grundas på

väl ådagalagda tillräckliga skäl. Mången gång torde det vara svårt att meddela

förbud utan att vederbörande visat sig verkligen missbruka skjutvapen,

men då är skada redan skedd. Vid en individuell prövning före förvärv av

vapen kan däremot sökandens kvalifikationer prövas allsidigt. Jag kan

därför av säkerhetsskäl icke godtaga ett förbudssystem utan anser den nuvarande

ordningen med tillstånd vara att föredraga.

Nyss påpekades att de lokala polismyndigheterna regelmässigt yttra sig

i frågor om tillstånd att innehava skjutvapen. Utredningen har framhållit,

att polismyndigheterna erfarenhetsmässigt äro mer restriktiva i sin syn

på tillståndsfrågorna än länsstyrelserna. Detta uttalande har lämnats obestritt

av hörda myndigheter och organisationer. Ur säkerhetssynpunkt torde

det därför ej vara betänkligt att överflytta dessa ärenden till polisen. Även

en annan omständighet måste emellertid beaktas. Under remissbehandlingen

har från flera håll framhållits värdet av enhetliga linjer vid tillståndsprövningen.

Det har befarats, att praxis kan bliva olika hos det stora

antal myndigheter som efter en decentralisering skulle ha att avgöra ärendena.

Jag vill gentemot detta framhålla att jag anser vådorna härav betydligt

överdrivna, enär de av Kungl. Maj :t utfärdade föreskrifterna och anvisningarna

för tillämpningen av förordningen givetvis skola följas av polismyndigheterna.

Redan detta borgar för en viss enhetlighet vid bedömandet.

Länsstyrelserna böra också särskilt vaka över att polismyndigheterna

tillämpa bestämmelserna på ett riktigt sätt. Vissa möjligheter finnas att

tillrättalägga felaktig tillämpning vid avgörandet av besvär över avslagsbeslut.

Besvärsrätt över polismyndighets beslut i vapenärende föreligger

nämligen enligt 40 § vapenförordningen. Hinder möter givetvis icke för

länsstyrelse att utfärda kompletterande anvisningar, om så skulle behövas.

De skäl som anförts mot den föreslagna decentraliseringen av ärenden

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 101.

om hagelgevär kunna sålunda icke anses bärande. En sådan decentralisering

skulle däremot sannolikt innebära fördelen av en arbetsbesparing för

länsstyrelserna, under det att polismyndigheternas arbetsbörda knappast

skulle ökas. Polismyndigheterna skulle i stället för att avgiva yttrande besluta

direkt. Ett beslut torde mången gång kunna avfattas skriftligt enklare

än ett yttrande till en överordnad myndighet. En av förutsättningarna för

att en verklig arbetsbesparing hos länsstyrelserna skall vinnas är emellertid

att hagelgevären framdeles icke redovisas i länsstyrelsernas vapenregister.

Detta torde knappast heller vara nödvändigt, dä för dessa vapen en

anteckning i polisens vapenregister får anses tillräcklig. Bestämmelser härom

torde få meddelas i administrativ ordning.

Besparingsutredningen har icke ifrågasatt att en särbestämmelse

skulle meddelas för Stockholm. Enligt min mening finnes det dock skäl

därtill. Såsom jag nyss berörde har polismyndigheten i Stockholm icke beslutanderätt

i fråga om tillstånd att förvärva ammunition. I motsats till

polismyndigheterna ute i landet för vidare polisen i Stockholm icke något

vapenregister. Skulle tillståndsprövningen beträffande hagelgevär överflyttas

från överståthållarämbetet till polisen måste frågan om skyldighet

för polismyndigheten att föra register över vapenärenden övervägas. Ett

särskilt vapenregister skulle säkerligen bli nödvändigt, om icke polismyndigheten

ålades att sända uppgifter till överståthållarämbetets register. I så

fall skulle emellertid vinsten ur arbetsbesparingssynpunkt för ämbetets del

minskas. Det är också av betydelse att överståthållarämbetet nu enligt uppgift

remitterar vapenärenden till polisens distriktsavdelningar; skulle hagelgevärsärenden

flyttas från ämbetet torde de böra övertagas av poliskammaren,

vilket skulle medföra en arbetsbelastning för poliskammaren

som icke är önskvärd. Jag anser på dessa skäl, att överståthållarämbetet såsom

hittills bör handlägga ärenden om tillstånd att innehava hagelgevär.

I enlighet med det anförda förordas att 5 § vapenförordningen kompletteras

med en föreskrift att tillstånd att innehava hagelgevär skall sökas hos

polismyndigheten i sökandens hemort, såvida denna icke är Stockholm.

I anslutning härtill torde polismyndigheterna böra få vissa befogenheter i

övrigt beträffande hagelgevär. Tillstånd att ändra sådant vapen bör sålunda

annorstädes än i Stockholm enligt 11 § givas av polismyndighet. Särskild

tidsfrist enligt 17 § för att styrka att hagelgevär, som förvärvats genom

arv eller på liknande sätt, överlåtits eller gjorts varaktigt obrukbart, bör

kunna bestämmas av samma myndighet som avslagit ansökan om tillstånd

att innehava vapnet. 7 § och 8 § böra jämväl jämkas.

Tillstånd att innehava skjutvapen kan f. n. jämlikt 14 § vapenförordningen

återkallas av länsstyrelse om skäl därtill äro. I anvisningarna uttalas

att, då indragning av rätten att inneha skjutvapen måste betecknas

såsom en ganska ingripande åtgärd, det är av stor vikt att beslut därom

föregås av en omsorgsfull och noggrann prövning och att utredningen i

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

ärendet är så fullständig och tillförlitlig som möjligt. Då initiativet ofta

torde komma från polismyndighet, bör enligt min mening avgörandet icke

i något fall ligga hos sådan myndighet. Länsstyrelse bör således alltjämt

ha beslutanderätten i dessa frågor även såvitt angår hagelgevär. Det förutsättes

att polismyndighet, som till länsstyrelsen insänder en anmälan om

att någon icke bör betros att inneha skjutvapen, samtidigt meddelar erforderliga

uppgifter om vederbörandes innehav av hagelgevär.

Besparingsutredningen har vidare framhållit, att de lokala polismyndigheternas

vapenregister äro tillräckliga, samt föreslagit slopande av länsstyrelsernas

vapenregister. Även om detta skulle innebära en viss arbetsbesparing

kan jag dock åtminstone för närvarande icke biträda detta förslag.

Särskilt i orostider kunna länsregistren vara betydelsefulla. Därtill

kommer att dessa register torde kunna hållas aktuella på ett smidigare sätt

än de lokala registren.

De i detta avsnitt förordade författningsändringarna torde böra träda i

kraft den 1 juli 1952.

Verkskyddets vapen och ammunition.

Gällande bestämmelser.

Såsom framgår av det förut sagda bygger vapenförordningen på tillståndsgivning.

Enligt 8 § 1 mom. må tillstånd att inneha skjutvapen meddelas

endast för enskild person, som finnes vara i behov av vapnet och

skäligen kan antagas ej komma att missbruka det. Även förvärv av ammunition

kräver tillstånd. Jämlikt 41 § 2 mom. erfordras dock ej tillstånd bl. a.

för överlåtelse eller upplåtelse till statens befattningshavare eller person

tillhörande försvars-, civilförsvars- eller polisväsendet av vapen, som vederbörande

enligt utfärdade föreskrifter är skyldig att inneha för tjänsten,

därest överlåtelsen eller upplåtelsen sker från kronan eller statspolisintendenten,

polischef, civilförsvarschef eller dem överordnade myndigheter. Vapeninnehavare

äger i sådana fall också att utan tillstånd förvärva ammunition

från kronan eller myndighet som nyss sagts.

Enligt 53 § civilförsvarslagen är ägare av anläggning eller byggnad, för

vilken verkskydd skall vara organiserat, pliktig att bl. a. anskaffa, förvara

och underhålla materiel, utrustning och andra förnödenheter, som erfordras

för verkskyddets verksamhet. Verkskydd, som är en form för särskilt

civilförsvar, skall i den mån det påkallas av bebyggelsens täthet eller eljest

organiseras för byggnad eller anläggning, som väsentligen är avsedd för

annat än bostadsändamål (7 §). Skyldighet som nyss nämnts åligger nyttjanderättshavare

i stället för ägare, om anläggningen eller byggnaden i sin

helhet är upplåten till annan för minst två år. Länsstyrelsen kan dock meddela

särbestämmelser (54 §).

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

Skjutvapen och ammunition, som erfordras för verkskyddets verksamhet,

hör uppenbarligen till den utrustning, som skall anskaffas av den som

är skyldig anordna verkskydd. Anskaffandet och innehavet av vapnen kräver

dock f. n. tillstånd enligt vapenförordningen. Efter förordningens ordalydelse

kan tillstånd meddelas endast enskild person och således icke juridisk

person, även om denna är skyldig organisera verkskydd. Men därutövei

fordras särskilda tillstånd enligt samma förordning också för de i verkskyddet

inskrivna civilförsvarspliktiga för att de skola få innehava vapnen

i sin tjänst.

Civilförsvarsstyrelsens skrivelse och departementspromemorian.

Civilförsvarsst yr elsen framhåller i sin skrivelse, att innehållet

i 41 § 2 mom. vapenförordningen möjliggör för civilförsvarsmyndigheterna

att anskaffa och till personal inom allmänna civilförsvarets ordnings-

och bevakningstjänst utlämna skjutvapen och ammunition utan att

tillstånd därtill behöver inhämtas av länsstyrelser och polismyndigheter.

Men även personal tillhörande verkskyddets ordnings- och bevakningstjänst

måste utrustas med skjutvapen och ammunition. Icke alla för försvaret

eller folkförsörjningen betydelsefulla anläggningar kunna tillfredsställande

bevakas av krigsmakten eller allmänna civilförsvaret. Enligt vad eivilföisvarsstyrelsen

inhämtat hos länsstyrelserna behövas för verkskyddet ungefär

10 000 vapen enligt verkskyddsplanerna. Vapen och ammunition därtill

skola anskaffas och förvaras av ägare eller i vissa fall nyttjanderättshavare

till anläggning eller byggnad, för vilken verkskydd skall finnas.

Under civilförsvarsberedskap skola vapnen jämte ammunition utlämnas

till den personal för vilken de avsetts. I fredstid bör så kunna ske för utbildning.

Civilförsvarsstyrelsen framhåller vidare, att vapenförordningen icke i

fall, som nu avses, medgiver att vapen förvärvas av annan än enskild peison.

Flertalet byggnader och anläggningar, för vilka verkskydd organiseras,

äges emellertid av juridiska personer. I praxis har detta vållat svårigheter.

Tillstånd att innehava vapen och ammunition för verkskyddets behov

har emellertid i vissa fall meddelats någon i ledningen för det företag

som har att svara för verkskydd. Men även om sådant tillstånd givits, torde

icke vapenförordningens bestämmelser giva utrymme åt att vapnen och

ammunitionen lämnas ut till verkskyddspersonalen.

På grund av det anförda hemställde civilförsvarsstyrelsen, att Kungl.

Maj :t måtte meddela föreskrifter av innehåll, att anläggnings- eller fastighetsägare

må kunna förvärva och inneha skjutvapen och ammunition, som

erfordras för verkskyddets behov, ävensom — utan hinder av vapenförordningens

bestämmelser — upplåta sådant vapen jämte ammunition till pei
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101. 15

sonal inom verkskyddet, vilken enligt vederbörliga planer skall vara utrustad

därmed.

I anledning av civilförsvarsstyrelsens skrivelse upprättades som förut

nämnts en departementspromemoria i ämnet. Det framhålles

i promemorian, att den nuvarande ordningen icke är tillfredsställande. Enskild

person, som innehar byggnad eller anläggning med verkskydd, torde

visserligen kunna få tillstånd att för verkskyddets behov innehava vapen och

förvärva ammunition. För en juridisk person förhåller det sig dock annorlunda

i ett sådant fall. Vissa juridiska personer kunna enligt vapenförordningen

få tillstånd att inneha skjutvapen och förvärva ammunition, t. ex.

skytteförbund, centralförbundet för befälsutbildning, frivilliga automobilkåren,

svenska röda korset och riksförbundet Sveriges lottakårer. I anslutning

därtill uttalas, att vapenförordningen alltså icke är främmande för att

även andra än enskilda personer få tillstånd att inneha vapen och ammunition.

Steget från de sammanslutningar, som nu kunna få tillstånd, till enskilda

förelag, som äro skyldiga att ha verkskydd, kunde synas långt. Men

i båda fallen tillgodosåges direkt försvarsintresse. Tillstånd borde därför

kunna givas icke blott fysisk utan även juridisk person, som är skyldig

anordna verkskydd.

I promemorian anföres vidare.

Det måste emellertid tillses att skjutvapnen utnyttjas endast i verkskyddets

intresse. Tillstånd bör ej givas utan att polischefen och civilförsvarschefen

tillstyrkt det. Vapen, som innehaves på grund av tillstånd av denna

art, bör ej få utlämnas till annan än den som enligt gällande organisationsplan

skall vara försedd med vapen under fullgörande av verkskyddstjänst

och icke annat än för viss utbildning och övning eller under civilförsvarsberedskap,

d. v. s. för verkskyddsändamål. Det är mycket viktigt att skjutvapen

icke för detta syfte utlämnas till mindre pålitliga personer, som t. ex.

ej skulle godkännas såsom hemvärnsmän. Tillräckliga garantier torde finnas

i detta hänseende. Civilförsvarschef skall nämligen pröva verkskyddspersonalen

man för man i allmänhet och med hänsyn till vederbörandes

speciella tjänst inom verkskyddet. Varje personaländring skall också

granskas.

Vid tillstånd att förvärva vapen för verkskyddsändamål bör kunna knytas

villkor att en viss person — företagschefen eller helst verkskyddschefen

—- ansvarar för vapnen med skyldighet att förvara dem på sätt som godkänts

av civilförsvarschefen och i allmänhet taga sådan vård om dem att

de ej åtkommas av obehörig. Om icke ett sådant villkor stadgats bör tillståndet

göras beroende av att vapnen omhänderhavas av civilförsvarschefen

då de ej nyttjas för civilförsvarsändamål.

Ammunition till vapnen bör utan särskilda formaliteter kunna utlämnas

t ill vcrkskyddspersonalen likaväl som t. ex. skytteförbund kan tillhandahålla

ammunition, givetvis endast i den mån ammunition behövs för verkskyddsändamål.

1 promemorian föreslås slutligen att de anförda önskemålen tillgodoses

genom omarbetning av vissa delar av 41 § vapenförordningen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungi. Maj.ts proposition nr 101.

Remissyttranden.

Över civilförsvarsstyrelsens skrivelse och promemorian ha yttranden inhämtats

från tjänstförrättande chefen för försvarsstaben, statspolisintendenten,

överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus,

Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län.

I remissvaren har behovet av författningsbestämmelser för det i promemorian

angivna syftet allmänt understrukits och de där anförda synpunkterna

på bestämmelsernas innehåll i huvudsak lämnats utan erinran.

Överståthållarämbetet yttrar emellertid, att egentliga garantier saknas

för att vapen, som anskaffas för verkskyddets behov, icke sättas i händerna

på mindre pålitliga personer. Åtminstone inom Stockholms civilförsvarsområde

kontrollerades icke verkskyddspersonalens medborgerliga pålitlighet.

Då civilförsvarscheferna i större orter i allmänhet icke kunde äga personlig

kännedom om vederbörande, komme prövningen i verkligheten att ligga

hos företagen själva. Ämbetet kunde därför icke medverka till att vapnen

normalt förvarades inom företagen utan torde vid tillståndsgivning finna

sig nödsakat att föreskriva det villkoret att vapnen i fredstid ligga hos civilförsvarschefen,

som för utbildnings- och övningsändamål skulle äga lämna

ut dem till instruktör. Det vore f. ö. orealistiskt att räkna med att vapen,

som förvarades hos företag, i praktiken skulle vara oåtkomliga för annan

än den som hade ansvar för dem.

Tjänstförrättande chefen för försvarsstaben anser det tillfredsställande

ur beredskapssynpunkt om vapen och ammunition för verkskyddets behov

kunna uppläggas centralt inom företagen. Garantier måste dock finnas för

att vapen icke utlämnas då civilförsvarsberedskap ej råder eller verkskyddet

icke är samlat för viss utbildning eller övning. Det vore önskvärt att

uttrycklig bestämmelse meddelades därom. Stats polisintendenten framhåller,

att noggranna föreskrifter böra utfärdas om vapnens förvaring och

vård hos företagen, exempelvis om inbrottssäkra förvaringsutrymmen och

kontroll över utlämning av vapen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

anser önskvärt med uttryckliga bestämmelser i vapenförordningen om att

tillstånd för visst företag kan göras beroende av att vapnen omhänderhavas

av civilförsvarschefen, då de ej nyttjas för civilförsvarsändamål, eller att

i annat fall person inom företaget skall ansvara för verkskyddets vapen och

ammunition.

Det kan vidare anmärkas att några remissmyndigheter understryka vikten

av att nvttjanderättshavare, som enligt civilförsvar slagen är skyldig

organisera verkskydd, får samma möjlighet att innehava vapen och förvärva

ammunition som ägare i motsvarande läge. Det har också framhållits

att verkskyddspersonal bör äga få vapen och ammunition utlämnad till sig

endast från den som fått särskilt tillstånd att innehava vapen för verkskyddsändamål.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:Is proposition nr 101.

17

Departementschefen.

Verkskyddet är en viktig gren av civilförsvaret. Dess ordnings- och bevakningstjänst

kan icke undvaras i ett kritiskt läge. För att tjänstegrenens

personal effektivt skall kunna fullgöra sina uppgifter, måste den i viss utsträckning

utrustas med skjutvapen. Omfattningen därav regleras i organisationsplanerna

och närmast i specialplanerna för respektive verkskydd.

Uppskattningsvis behövs för ändamålet omkring 10 000 skjutvapen. Anskaffandet

av denna materiel jämte ammunition åvilar enligt civilförsvarslagen

den som svarar för verkskyddet i övrigt, således vanligen ägare till

anläggning eller byggnad för vilken verkskydd skall finnas. Emellertid

regleras rättigheten för annan än kronan att innehava skjutvapen och förvärva

ammunition i vapenförordningen den 10 juni 1949. För innehav av

skjutvapen fordras tillstånd av länsstyrelsen. Tillståndsprövningen avser

såväl sökandens behov av vapen som hans personliga kvalifikationer.

I skrivelse den 22 september 1951 har civilförsvarsstyrelsen underställt

Kungl. Maj:t frågan om de författningsmässiga möjligheterna att anskaffa

vapen för verkskyddets behov och tillhandahålla dem åt verkskyddspersonalen.

Av vad styrelsen härvid anfört framgår, att vapenförordningens regler

hindra sådan anskaffning och upplåtelse av vapen i enlighet med vad

som förutsättes i planerna. Ägare till anläggningar och byggnader, för vilka

verkskydd skall vara organiserat, äro ofta aktiebolag eller ekonomiska föreningar.

Tillstånd att innehava skjutvapen kan i princip meddelas endast

enskild person, i det att undantag endast gäller för skytteföreningar, centralförbundet

för befälsutbildning och vissa liknande i 9 § vapenförordningen

uppräknade sammanslutningar. Kungl. Maj :t kan visserligen enligt

sista stycket i nämnda paragraf förordna att även viss annan sammanslutning

skall kunna få tillstånd att innehava skjutvapen, men härvid torde

endast sammanslutningar av samma typ som de uppräknade kunna komma

ifråga. Fråga om dispens enligt detta författningsrum för juridisk person

med skyldighet att svara för verkskydd har icke i något fall underställts

Kungl. Maj :ts prövning. I de fall, då sådan juridisk person skolat förvärva

skjutvapen för verkskyddsändamål, ha länsstyrelserna ibland törfarit

så att tillstånd att inneha vapnen meddelats någon i ledningen för företaget.

Denna lösning synes emellertid stå mindre väl samman med grunderna föi

ifrågavarande bestämmelse i vapenförordningen.

Även i ett annat hänseende tillgodoser vapenförordningen icke civilförsvarets

berättigade intressen. Vapen, som anskaffas för verkskyddsändamål,

kan nämligen icke lämnas ut till verkskyddspersonalen utan särskild

administrativ omgång. I princip fordras individuellt tillstånd lör var och

eu att innehava vapen. Endast lör kortare tid, högst tva veckor, kan vapen

utlånas utan särskilt tillstånd. I ett beredskapsläge är detta icke tillräckligt.

Särskilt tillstånd torde därför som regel krävas. Då verkskyddsperso
2

Jiihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 101.

opaginerad Kontrollera mot PDF

IN Knngl. Maj:ts proposition nr 101.

nalexi ej är fast utan ständigt växlar, måste en sådan tillståndsgivning bli

betungande.

På grund av nu redovisade förhållanden är det nödvändigt, att bestämmelserna

ändras så att icke vapenförordningens regler hindra att verkskyddet

förses med den utrustning, som föreskrives i de med stöd av civilförsvarsförfattningarna

upprättade planerna. Uppenbarligen kan det icke

komma i fråga att i detta sammanhang inskränka verkskyddets effektivitet

genom att jämka på dessa föreskrifter. Ej heller finnes anledning att undantaga

vapen och ammunition från den utrustning, som ägare eller nyttjanderättshavare

är skyldig att anskaffa till verkskyddet, och i stället

låta staten kostnadsfritt tillhandahålla sådan materiel. Jag förordar därför

att vapenförordningen ändras så att verkskyddets behov av vapen och ammunition

kan tillgodoses på ett smidigt sätt.

I den inom inrikesdepartementet i anledning av civilförsvarsstyrelsens

skrivelse upprättade promemorian ha de nu aktuella spörsmålen behandlats.

Det föreslås att även juridisk person skall kunna få tillstånd att innehava

vapen och förvärva ammunition för verkskyddsändamål samt att

verkskyddspersonal utan vidare skall vara berättigad innehava vapen och

tå ammunition utlämnad till sig för sådant ändamål. Dessa huvudprinciper

ha allmänt godtagits av remissmyndigheterna och jag har intet att erinra

mot att de upptagas i vapenförordningen. Rörande den närmare utformningen

av de nya bestämmelserna må följande framhållas.

Uppenbarligen bör den, som äger eller nyttjar anläggning eller byggnad,

kunna få tillstånd enligt vapenförordningen att innehava de vapen, som

skola finnas för verkskyddet inom anläggningen eller byggnaden enligt

fastställd specialplan för detsamma. Oberoende av vapenförordningens

bestämmelser i övrigt bör detta gälla antingen vederbörande ägare eller

nyttjanderättshavare är juridisk person eller ej. Är det en juridisk person,

torde härvid ansvaret för vapnens och ammunitionens vård böra tillkomma

företagsledaren. Tillstånd, som nu avses, bör av säkerhétsskäl kunna förbindas

med särskilda villkor. Varken en enskild person, som i sin egenskap

av företagare har att ombesörja verkskydd, eller den som enligt vad nyss

sagts på en juridisk persons vägnar skulle ansvara för dess vapen och ammunition

kan på grund av sin ställning utan vidare anses kvalificerad att

omhänderha skjutvapen. I tillståndsärendet måste detta prövas. Tillstånd

bör kunna göras beroende av att materielen förvaras hos civilförsvarschefen,

då de ej användas för verkskyddsändamål. I vissa fall — t. ex. då

företagsledaren kan antagas icke komma att personligen befatta sig med

vapnen — kan det vara lämpligt att tillståndet villkoras av att annan person

i ansvarig ställning inom företaget, t. ex. en filialchef, avdelningschef

eller verkskyddschef, svarar för vapnens vård och vad därmed äger samband.

Så kan vara fallet även om tillstånd givits åt en enskild företagare.

Skola verkskyddsvapen omhänderhavas av annan än civilförsvarschef,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

bora garantier finnas för att de icke åtkommas av obehöriga. De böra förvaras

på inbrottssäker plats. Nycklar få icke komma på avvägar. Närmare

bestämmelser om förvaring och kontroll därav torde böra meddelas av

civilförsvarsstyrelsen. Vid tillstånd kan det vara lämpligt att stadga det

villkoret att dessa bestämmelser iakttagas.

Att villkor sålunda skola kunna fästas vid tillstånd av förevarande slag

böi framgå av vapenförordningen, men enligt min mening finnes ej anledning

att i förordningen angiva vilka villkor som kunna komma i fråga. Förhållandena

äro så skiftande att tillståndsmyndigheterna böra ha frihet att

uppställa de individuella villkor, som anses påkallade.

Enligt vapenförordningens nu gällande lydelse kunna som nyss nämnts

vissa juridiska personer få tillstånd att innehava skjutvapen. I 12 § 3 st.

stadgas, att styrelse för sammanslutning, som äger inneha vapen, har att

utöva kontroll över innehavet och över vapnens behöriga förvaring. Samma

skyldighet bör åvila styrelse för aktiebolag el. dyl. som fått tillstånd att

innehava vapen för verkskyddsändamål.

Det ligger i sakens natur att verkskyddspersonal skall kunna få vapen

upplåtna till sig. Med hänsyn till vapenförordningens bestämmelser om

upplåtelse av vapen, torde emellertid uttrycklig föreskrift därom böra införas

i förordningen. Frågan uppstår då huruvida tillräckliga garantier

finnas för den allmänna medborgerliga pålitligheten hos den verkskyddspersonal,

som avses skola använda vapen, så att föreskriften kan göras

generell för denna personalgrupp. Härvid är att märka, att vapnen icke

skola sättas i händerna på var och en som är inskriven i verkskyddet. Blott

den kommer i fråga, som tillhör ordnings- och bevakningstjänsten och har

eu sådan befattning där att han enligt specialplanen för verkskvddet skall

vara utrustad med skjutvapen. Eu prövning ur nyss angiven synpunkt av

''''arje man inom verkskyddet med sådan placering är uppenbarligen nödvändig

och bör alltid göras. Under sådana förhållanden torde det icke ingiva

betänkligheter att den, som prövats och godkänts för denna speciella

tjänstgöring, utan särskilda formaliteter anförtros skjutvapen. Det vapen,

som han skall bära i sin tjänst, bör därför kunna upplåtas till honom utan

särskilt tillstånd enligt vapenförordningen. Han bör dock icke äga innehava

vapnet i vidare utsträckning eller under längre tid än som oundgängligen

erfordras för tjänstens behov.

Vid konstruktionen av de erforderliga undantagsbestämmelserna i vapenförordningen

måste beaktas att upplåtelsen av vapnet till vederbörande kan

ske på olika sätt. Vapnet kan sålunda upplåtas till honom för verkskyddsändamål

från den som är skyldig anordna verkskyddet och som i denna

egenskap fått tillstånd att innehava skjutvapen. Det kan också tänkas

att kronan eller civilförsvars- eller polismyndighet upplåter vapen till honom,

om företagaren icke fullgjort sin skyldighet att anskaffa vapen. Kronan

och de angivna myndigheterna kunna med stöd av 41 § 2 mom. vapen
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr lOt.

förordningen i dess nuvarande lydelse utan formaliteter upplåta skjutvapen

till person tillhörande bl. a. civilförsvarsväsendet, om denne enligt

utfärdade föreskrifter är skyldig att innehava vapnet för tjänsten. Varje

upplåtelse för verkskyddsändamål till den, som är inskriven i verkskyddets

bevakningstjänst med skyldighet att bära skjutvapen, bör emellertid kunna

ske lika enkelt. Stadgandet torde därför böra kompletteras så att det avser

även upplåtelse från den som svarar för verkskyddet.

Som nyss antyddes bör endast upplåtelse för verkskyddsändamål kunna

ske på detta formlösa sätt. Endast i undantagsfall torde verkskyddspersonalen

därför med stöd av en sådan bestämmelse vara berättigad inneha

skjutvapen för längre tid. När civilförsvarsberedskap ej råder torde detta

vara helt uteslutet. Då bör upplåtelse ske endast för viss övning (utbildning)

inom verkskyddets ram och vapnet omedelbart återställas efter ö%- ningens slut. Anvisningar i syfte att säkerställa att skjutvapen icke innehaves

av civilförsvarspliktig i denna ordning annat än då det oundgängligen

kräves för verkskyddsändamål torde böra utfärdas av civilförsvarsstyrelsen.

Vid tillstånd för företag att innehava skjutvapen för verkskyddets

behov bör knytas det villkoret att dessa bestämmelser noggrant följas.

Jag vill emellertid i detta sammanhang framhålla, att hinder i och för

sig givetvis icke möter att, om särskilda skäl finnas, länsstyi elsen på ansökan

beviljar tillstånd för någon att innehava skjutvapen som han eljest

endast skulle kunna få upplåtet till sig för verkskyddsändamål. I speciella

fall kan ett företags bevakningspersonal behöva vara utrustad med vapen

även i fredstid.

Jag övergår härefter till frågan om förvärv av ammunition för verkskyddets

behov. I 25 § vapenförordningen finnas bestämmelser om rätt för de

juridiska personer, som enligt nuvarande ordning kunna inneha skjutvapen,

att få tillstånd att förvärva ammunition. Verkskyddets ammunitionsfråga

synes lämpligen kunna lösas genom eu hänvisning till detta

författningsrum. I samma paragraf finnas också bestämmelser om kontroll

från styrelsen för sammanslutningen över dess innehav av ammunition

m. in. och om rättighet att utan tillstånd av offentlig myndighet utlämna

ammunition till medlem av sammanslutning. Om verkskyddspersonal, som

skall utrustas med vapen, i detta hänseende likställes med sådan medlem

löses också på ett smidigt sätt frågan om verkskyddspersonalens förseende

med ammunition. Utlämnande av ammunition kan enligt paragrafen ske

endast för övnings- eller tävlingsskjutning. För verkskyddets del bör utlämnande

kunna ske för verkskyddsändamål i allmänhet. Vidare synes av

säkerhetsskäl bestämmelserna i 26 § om förvaring av ammunition böra

äga tillämpning på ammunition som innehaves av den som är skyldig

organisera verkskydd, givetvis dock endast såvitt angår ammunition, som

förvärvats för verkskyddets behov.

De i delta avsnitt upptagna frågorna torde lagtekniskt bäst lösas genom

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Alaj:ts proposition nr 101.

omarbetning av vissa delar av 41 § vapenförordningen. 1 mom. torde därvid

böra kvarstå oförändrad. Bestämmelser om tillstånd för den, som är skyldig

anordna verkskydd, att inneha vapen och förvärva ammunition för

verkskyddsändamål böra lämpligen införas i 2 mom., såvitt rör ammunition

genom hänvisning till 25 §. På grund av verkskyddets lokala karaktär

bör dock tillstånd givas av myndighet i den ort, där anläggningen eller

byggnaden är belägen. Genom hänvisningar till 12, 25, 26 och 36 §§ göras

vissa säkerhets-, kontroll- och strafföreskrifter tillämpliga. Nuvarande 2

inom. betecknas såsom 3 mom. och ändras i syfte att möjliggöra upplåtelse

utan formaliteter till verkskyddspersonal. Slutligen övergår nuvarande

3 mom. till ett nytt 4 mom. med viss redaktionell jämkning föranledd avparagrafens

omdisponering.

Författningsändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1952.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t

måtte gefiom proposition inhämta riksdagens yttrande över ett i enlighet

med det anförda inom inrikesdepartementet upprättat förslag till förordning

om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven-Göran Odéen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1952:250 Skrivelse till Konwngen i anledning av Kungl. Maj:ts ‘proposition med förslag till förordning om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 a1 i texten
  2. 1LU 1952:23 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vapenförordningen den tO juni 1949 s. 1 i texten