Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 och i §§ förordningen den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m

1952-03-07 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:106, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 och i §§ förordningen den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

1

Nr 106.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändrad lydelse av 3 och i §§ förordningen

den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående

befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön

och pension m. m.; given Stockholms slott den 7 mars

1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 och 4 §§

förordningen den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående

befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m.

GUSTAF ADOLF.

Gunnar Hedlund.

Sammanfattning.

I propositionen föreslås, att polisman skall vara skyldig att genast avgå

med pension dels då han på grund av sjukdom är oförmögen att sköta sin

tjänst och dels då han genom lagakraftägande dom befunnits skyldig

till förfarande, varå avsättning kunnat följa, men jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen

förklarats fri från ansvar.

4i8 sa Bihan{/ till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 106.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Förslag

till

FÖRORDNING

om ändrad lydelse av 3 och 4 §§ förordningen den 6 juni 1925 (nr 172)

med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet

rätt till lön och pension m. m.

Härigenom förordnas, att 3 och 4 §§ förordningen den 6 juni 1925 med

vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till

lön och pension m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §. 3 §.

1. Ordinarie befattningshavare vid polisväsendet skall vara skyldig att

avgå från sin befattning:

a) när han-----sin befattning;

c) om han i annat fall än som avses

under b) i följd av skada eller

sjukdom under fem på varandra följande

år varit oförmögen att tjänstgöra

under sammanlagt mer än *U

av den tid, som det eljest ålegat

honom att tjänstgöra, och finnes

vara för framtiden oförmögen att behörigen

sköta sin tjänst;

d) om han under fem på varandra

följande år varit på grund av smittsam

sjukdom tjänstledig eller från

tjänstgöring avstängd under sammanlagt

mer än 2 3 4/s av den tid, som det

eljest ålegat honom att tjänstgöra,

och finnes vara av samma anledning

för framtiden obehörig att tjänstgöra.

c) om han i annat fall än som avses

under b) till följd av sjukdom,

vanförhet eller lyte eller till följd

av nedsatt arbetsförmåga finnes för

framtiden oförmögen att på tillfredsställande

sätt sköta sin tjänst.

2. Vad i-----av länsstyrelsen.

3. Ordinarie befattningshavare vid

polisväsendet, som genom lagakraftägande

dom befunnits skyldig till förfarande,

varå avsättning kunnat följa,

men som jämlikt 5 kap. 5 § straff
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. May.ts proposition nr 106.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3. Då ordinarie befattningshavare

avgår från sin befattning efter att

hava uppnått föreskriven pensionsålder

eller entledigas enligt 1 mom.

under b)—d), skall befattningshavaren

vara berättigad att genast åtnjuta

pension.

4. Befattningshavare är ej pliktig

att bidraga till sin pensionering med

högre belopp än som svarar mot en

tredjedel av de avgifter, som kunna

erfordras för att bereda honom pension.

4

4 §•

Upphör ordinarie befattningshavares

anställning vid polisväsendet

i visst polisdistrikt eller för visst

landstingsområde utan att rätt till

pension enligt 3 § 3 mom. tillkommer

honom, skall han berättigas att

senast vid den tidpunkt, då han uppnått

den för befattningen föreskrivna

pensionsåldern, åtnjuta minst så stor

pension, som svarar mot den tid, den

ordinarie anställningen varat, dock

att pension ej tillkommer honom så

länge han innehar ordinarie anställning

vid polisväsendet.

Vad sålunda-----därii

lagen förklarats fri från ansvar, må

av länsstyrelsen förklaras skyldig att

avgå samt entledigas.

I fall som nu sagts må beslut om

entledigande icke meddelas utan att

befattningshavaren erhållit tillfälle

att inkomma med yttrande i ärendet.

4. Då ordinarie befattningshavare

avgår från sin befattning efter att

hava uppnått föreskriven pensionsålder

eller entledigas enligt 1 mom. b)

eller c) eller enligt 3 mom., skall befattningshavaren

vara berättigad att

genast åtnjuta pension.

5. Befattningshavare är ej pliktig

att bidraga till sin pensionering med

högre belopp än som svarar mot en

tredjedel av de avgifter, som kunna

erfordras för att bereda honom pension.

4 §.

Upphör ordinarie befattningshavares

anställning vid polisväsendet i

visst polisdistrikt eller för visst landstingsområde

utan att rätt till pension

enligt 3 § 4 mom. tillkommer honom,

skall han berättigas att senast vid

den tidpunkt, då han uppnått den

för befattningen föreskrivna pensionsåldern,

åtnjuta minst så stor

pension, som svarar mot den tid, den

ordinarie anställningen varat, dock

att pension ej tillkommer honom så

länge han innehar ordinarie anställning

vid polisväsendet.

rån skild.

Denna förordning träder i kraft

den 1 juli 1952, dock skall 3 § 1

mom. tillämpas i sin äldre lydelse

på den som vid lagens ikraftträ
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

dande innehar befattning vid polisväsendet,

intill dess han erhåller befordran

eller eljest underkastar sig

vad i 3 § 1 mom. c) stadgas. Befattningshavare

må ej entledigas enligt

3 § 3 mom. under åberopande av

dom, som meddelats före den 1 juli

1952.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

5

Utdrag ur protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj. t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7

mars 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar

Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och civildepartementen

anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga

om vissa ändringar i polislöneförordningen samt anför.

Inledning.

Vid skilda tillfällen ha framställningar gjorts om åtgärder för att i förordningen

den 6 juni 1925 med vissa bestämmelser angående befattningshavares

vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m. (polislöneförordningen)

införa regler om skyldighet för polisman att avgå i förtid motsvarande

dem som gälla för statens tjänstemän enligt allmänna tjänstepensionsreglementet.

Med skrivelse den 5 mars 1946 har sålunda överståthållarämbetet

överlämnat en av polismästaren i Stockholm hos ämbetet gjord

framställning om sådan ändring i polislöneförordningen, att polismans

skyldighet att vid sjukdom avgå med pension bleve överensstämmande med

motsvarande regler i allmänna tjänstepensionsreglementet. Efter remisser

ha statskontoret, statspolisintendenten och Svenska polisförbundet i nu

nämnd ordning avgivit särskilda yttranden i ärendet. Myndigheterna anse

förslaget beaktansvärt, varemot förbundet anser starka skäl kunna åberopas

för bibehållande av särbestämmelser för polispersonal.

I berättelse över sin verksamhet hade 1936 års statsrevisorer framhållit

angelägenheten av att bestämmelser snarast möjligt komme till stånd, som

möjliggjorde för myndighet att förhindra att eu befattningshavare, som

straffriförklarats jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen, återinträdde i tjänst, då

han gjort sig skyldig till sådant förfarande, för vilket han, därest han icke

straffriförklarats, skulle ha kunnat dömas till avsättning, över en i anledning

härav inom socialdepartementet upprättad promemoria med förslag till

cirkulär i ämnet till statsmyndigheterna hördes medicinalstyrelsen och

statspolisintendenten. Medicinalstyrelsen framhöll, att en allmän förutsättning

för en straffriförklarads återinträde i tjänst måste vara att han styrkte

sin återvunna tjänsteduglighet. Statspolisintendenten, som avgav sitt yttrande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

genom skrivelse den 18 februari 1943, anslöt sig i huvudsak till delta uttalande

och framhöll därutöver bl. a., att en statstjänsteman jämlikt stadgande

i 8 § 4 mom. i 1941 års allmänna tjänstepensionsreglemente (SFS

1008) i nu avsett fall kunde förklaras skyldig avgå. Stadgandets tillkomst

får ses mot bakgrunden av statsrevisorernas nyss åberopade uttalande.

Statspolisintendenten föreslog att en motsvarande bestämmelse infördes i

polislöneförordningen. Yttranden i ärendet ha därefter avgivits av statskontoret,

allmänna lönenämnden, överståthållarämbetet (med bifogande av yttrande

från förste stadsfiskalen i Stockholm), samtliga länsstyrelser (flertalet

med överlämnande av utlåtanden från respektive landsfogdar), styrelserna

för Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund

samt Svenska polisförbundet, vilka samtliga i princip tillstyrka statspolisintendentens

förslag.

Inom inrikesdepartementet har därefter uppgjorts en promemoria i de

nu redovisade ärendena, vilken utmynnar i förslag till ändring i 3 och 4 §§

polislöneförordningen. över promemorian har 1948 års polisutredning avgivit

infordrat yttrande.

Jag anhåller nu att i nämnd ordning få behandla frågorna om skyldighet

för polisman att vid sjukdom avgå med pension samt om åtgärder för att

förhindra straffriförklarad polisman att återinträda i tjänst.

Polismans skyldighet att avgå vid sjukdom.

Gällande ordning.

Enligt 3 § 1 mom. c) polislöneförordningen är ordinarie befattningshavare

vid polisväsendet (varmed i förordningen förstås befattningshavare,

som tillsättes i den ordning som är föreskriven i 11 § 1—4 mom. polislagen)

skyldig att avgå från sin befattning om han i följd av skada utom

tjänsten eller sjukdom under fem på varandra följande år varit oförmögen

att tjänstgöra under sammanlagt mer än fyra femtedelar av den tid, som

det eljest ålegat honom att tjänstgöra, och finnes vara av samma anledning

för framtiden oförmögen att behörigen tjänstgöra. I mom. d) stadgas vidare

att befattningshavaren är skyldig avgå, om han under fem på varandra

följande år varit på grund av smittsam sjukdom tjänstledig eller avstängd

från tjänstgöring under sammanlagt mer än fyra femtedelar av den tid,

som det eljest ålegat honom att tjänstgöra, samt han finnes vara av samma

anledning för framtiden obehörig att tjänstgöra. Befattningshavaren är i

dessa fall berättigad att genast åtnjuta pension. En ordinarie befattningshavare

med förordnande endast tills vidare kan dock med stöd av polisreglementet

entledigas tidigare än nu sagts.

Bestämmelsen i 3 § 1 mom. c) polislöneförordningen överensstämmer

med motsvarande föreskrifter i 1907 års lag angående civila tjänstinnehavares

rätt till pension. I statens tjänst anställda ordinarie befattningshavares

skyldighet att i anledning av sjukdom avgå från tjänsten regleras

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.-ts proposition nr 106.

emellertid numera av 6 § i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente,

däri beträffande annan ordinarie tjänsteman än innehavare av domarämbete

föreskrives, att tjänstemannen är skyldig att avgå då han till följd

av sjukdom, vanförhet eller lyte, i andra fall än då han drabbats av olycksfall

i tjänsten, eller till följd av nedsatt arbetsförmåga befinnes för framtiden

oförmögen att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst. Reglementet

saknar särskild bestämmelse om tjänstemans skyldighet att avgå om han

på grund av smittsam sjukdom hindrats tjänstgöra.

Framställning om ändrade bestämmelser.

I skrivelse till överståthållarämbetet den 12 januari 1946 har polismästaren

i Stockholm tagit upp frågan om lämpligheten av att polislöneförordningen

i nu ifrågavarande hänseende väsentligt skiljer sig från allmänna

tjänstepensionsreglementets motsvarande bestämmelser.

Polismästaren i Stockholm framhåller bl. a., att bestämmelserna i lagen

den 11 oktober 1907 angående civila tjänstemäns rätt till pension tjänat

som förebild för här ifrågavarande stadgande i polislöneförordningen. Varken

i samband med tillkomsten av 1934 års eller vid införandet av 1941

års allmänna tjänstepensionsreglementen, i vilka skärpta bestämmelser i

fråga om avgångsskyldighet vid sjukdom införts efter mönster av 1920

års tjänstepensionsbestämmelser för befattningshavare vid kommunikationsverken,

hade någon ändring skett i polislöneförordningen i hithörande

delar. Däremot hade 1937 års kommunala pensionsreglemente för Stockholm,

som vore tillämpligt å befattningshavare vid polisväsendet, sin förebild

i 1934 års statliga tjänstepensionsreglemente. Det kommunala reglementet

stadgade därför avgångsskyldighet med rätt till sjukpension, då

befattningshavare till följd av sjukdom eller svag hälsa för framtiden vore

oförmögen att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst och icke lämpligen

kunde förflyttas till annan befattning. Med hänsyn till att kommunala

pensionsreglementets bestämmelser fastställts att gälla allenast i den mån

lag och författning ej till annat föranledde samt förtidspension i allmänhet

torde vara mindre än den behållna avlöningen undgr sjukledighet,

syntes i förevarande fall en tillämpning av kommunala reglementet å ordinarie

polispersonal icke mot vederbörandes bestridande kunna äga rum.

Polislöneförordningens pensionsbestämmelser vore nämligen enligt uttalande

i den till grund för densamma liggande propositionen avsedda att

utgöra minimiregler till befattningshavarnas fördel.

Sammanfattningsvis anförde polismästaren i framställningen, att befattningshavare

vid polisväsendet i fråga om avgångsskyldighet vid arbetsoförmåga

på grund av sjukdom m. m. intoge en i förhållande till andra

befattningshavare, såväl statliga som åtminstone flertalet kommunala, särskilt

gynnad ställning. Polislöneförordningens tillkomst hade visserligen

inneburit realiserandet av ett länge känt behov av stadga och trygghet i

anställningsförhållandena för polispersonalen. Det syntes likväl icke kunna

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

sakligt motiveras att fördenskull, efter det staten beträffande sina egna

befattningshavare med frångående av tidigare lindriga bestämmelser om

avgångsskyldighet vid sjukdom m. m. funnit skäligt införa skärpta regler

härutinnan, polisdistrikten alltjämt skulle vara bundna vid polislöneförordningens

ur tjänstesynpunkt onödigt betungande avgångsbestämmelser.

Polismästaren hemställde därför, att överståthållarämbetet ville göra framställning

om sådan ändring i polislöneförordningen att den i nu ifrågavarande

hänseende bragtes i överensstämmelse med då gällande civila pensionsreglemente.

Yttranden över framställningen.

I samband med att överståthållarämbetet den 5 mars 1946 översände

framställningen till chefen för socialdepartementet yttrade ämbetet, att förslaget

vore sakligt motiverat men att ämbetet med hänsyn till ifrågasatt

omorganisation av polisväsendet icke ansåge sig böra hemställa om ändring

i polislöneförordningen. De av polismästaren framförda synpunkterna

borde enligt ämbetets mening beaktas vid den då väntade överarbetningen

av 1939 års polisutrednings förslag i fråga om polisväsendet.

Efter remisser anslöto sig statskontoret och statspolisintendenten till

sistnämnda ståndpunkt. Svenska polisförbundet förklarade sig icke vilja

motsätta sig en ytterligare överarbetning av spörsmålet. Starka skäl kunde

emellertid enligt förbundet åberopas för en särbehandling av polispersonalen

i pensionshänseende. Tjänsten ställde stora fysiska krav på befattningshavarna.

I unga år klarade dessa sig väl men krafterna avtoge efter

hand, varför det vore viktigt att polismannen tillförsäkrades full lön under

en tid av förslagsvis minst fem år. En sådan karenstid hade betydelse för

pensionsbeloppens utformning, då i regel 25—30 tjänsteår fordrades för

full pension. Vederbörande polischef eller länsstyrelse borde icke medgivas

rätt att entlediga befattningshavare med alltför kort varsel.

Slutligen har 1948 års polisutredning i anledning av remiss förklarat förslaget

vara väl motiverat och starka skäl föreligga för dess genomförande.

<

Departementschefen.

Bestämmelser om avgångsskyldighet för ordinarie befattningshavare vid

det kommunala polisväsendet finnas i 3 § polislöneförordningen. Sådan

befattningshavare skall avgå bl. a. om han till följd av skada eller sjukdom

under fem på varandra följande år varit oförmögen att tjänstgöra

under sammanlagt mer än fyra femtedelar av den tid, som det eljest ålegat

honom att tjänstgöra, och alltjämt av samma anledning finnes vara för

framtiden oförmögen att behörigen sköta sin tjänst. Liknande regler gälla

om han hindras tjänstgöra på grund av smittsam sjukdom. Befattningshavaren

är i dessa fall berättigad att genast åtnjuta pension.

I motsats till polislöneförordningen stadgar 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente,

som gäller för flertalet statstjänstemän, såvitt nu är

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

i fråga, skyldighet för tjänsteman i allmänhet att avgå från tjänsten, om

han till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte befinnes för framtiden oförmögen

att sköta tjänsten på tillfredsställande sätt. 1949 års reglemente

för statens pensionsanstalt har i dessa delar samma regler som allmänna

tjänstepensionsreglementet. Det kan anmärkas, att polispersonal på landsbygden

i viss utsträckning pensioneras genom anstalten. För Stockholms stads

tjänstemän gälla liknande bestämmelser. Sannolikt är detta fallet också

med många andra kommuners anställda.

I åtskilliga polisdistrikt är alltså för polispersonalen stadgade kommunala

avlöningsbestämmelser, vilka i fråga om avgångsskyldighet vid skada och

sjukdom äro oförmånligare för befattningshavarna än polislöneförordningens

bestämmelser i samma ämne. Då förordningens syfte är att tillförsäkra personalen

vissa minimiförmåner torde i de fall, då anställningsvillkoren äro

ofördelaktigare än vad som stadgas i förordningen, bestämmelserna i förordningen

likväl gälla, försåvitt icke en polisman i ett konkret fall avstår

härifrån.

Vid polislöneförordningens tillkomst utgick man från att dess bestämmelser

i vad de åsyftade att bereda trygghet i anställningen i huvudsak

borde utformas efter mönster av vad som gällde för statligt anställda befattningshavare.

I fråga om skyldigheten att på grund av sjukdom avgå

från tjänsten ha emellertid efter polislöneförordningens tillkomst för statens

befattningshavare tidigare gällande regler väsentligt skärpts. De nya

reglerna gälla även för sådana högre befattningshavare vid polisväsendet

— landsfogdar och landsfiskaler -— som äro statstjänstemän. Anledning

synes icke föreligga att på denna punkt bibehålla de för den lägre polispersonalen

förmånligare grunder, som polislöneförordningen upptar. Då

polistjänsten ställer särskilda krav på befattningshavarens fysiska och psykiska

spänst och hälsa, synas starka skäl tala för att, såsom polismästaren

i Stockholm ifrågasatt, beträffande avgångsskyldigheten vid sjukdom jämställa

polispersonalen med statliga befattningshavare, på vilka allmänna

tjänstepensionsreglementet är tillämpligt.

Vid prövning av fråga om avgångsskyldighet bär givetvis i första hand

undersökas om befattningshavaren kan fullgöra annat arbete inom poliskåren

än det som han förut ägnat sig åt. Ett ifrågasatt entledigande från

polistjänst kan göra den förflyttningsskyldighct aktuell, som befattningshavaren

kan vara underkastad enligt sina anställningsvillkor. En särskild

bestämmelse därom synes emellertid icke påkallad.

Å andra sidan saknas skäl för att i något avseende ställa ordinarie

polispersonal i sämre läge än de tjänstemän, som falla under allmänna

tjänstepensionsreglementet. Det är därför icke riktigt att behålla den nuvarande

regeln i .‘5 g 1 mom. d) om skyldighet för ordinarie befattningshavare

vid polisväsendet att avgå om han viss tid varit tjänstledig eller

avstängd från tjänstgöring på grund av smittsam sjukdom, vilken regel

saknar motsvarighet i reglementet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 106.

Det anförda ger vid handen, att fullgoda skäl i och för sig finnas för

jämkning av polislöneförordningen i syfte att i nu ifrågavarande del bringa

den i överensstämmelse med 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente.

Om polisväsendet förstatligades skulle emellertid frågan om ändring i polislöneförordningen

icke vara aktuell, då polispersonalen i så fall automatiskt

skulle falla under reglementet. Tanken på ett omedelbart sådant förstatligande

har avvisats av 1948 års polisutredning i dess betänkande om polisoch

åklagarväsendets organisation (SOU 1951:8). För egen del är jag nu

icke beredd att taga ståndpunkt till de i betänkandet framlagda förslagen.

Spörsmålet om avgångsskyldighet för sjuk befattningshavare synes kunna

prövas fristående från prövningen av nämnda betänkande.

På grund av det anförda förordar jag att 3 § 1 mom. c) polislöneförordningen

ändras så att befattningshavare skall vara skyldig avgå, om han

i annat fall än som avses under b) — denna punkt avser skada i tjänsten

— till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte eller till följd av nedsatt

arbetsförmåga är för framtiden oförmögen att på tillfredsställande sätt

sköta sin tjänst. Självfallet bör befattningshavaren liksom för närvarande

i ett dylikt fall vara berättigad till pension. Jag förordar vidare, att 1 mom.

d) i 3 § polislöneförordningen utgår.

Såvitt de nu förordade ändringarna äro mindre fördelaktiga för en

polisman än gällande regler i polislöneförordningen, kunna de icke utan

vidare göras tillämpliga på honom så länge han innehar befattningen. Sistnämnda

regler torde få gälla intill dess han får befordran eller eljest underkastar

sig de nya bestämmelserna. Så kan ske i samband med en lönereglering.

För tydlighetens skull bör föreskrift i denna riktning införas i en

övergångsbestämmelse.

Avgångsskyldighet för straffriförklarad befattningshavare.

Nuvarande ordning.

En statstjänsteman, som gjort sig skyldig till straffbelagd handling men

som förklarats straffri enligt 5 kap. 5 § strafflagen, kan med stöd av 6 §

4 mom. 2 st. i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente genom beslut

av Kungl. Maj :t förklaras skyldig avgå. I sådant fall är tjänstemannen

pensionsberättigad. Motsvarande regel saknas i polislöneförordningen. En

ordinarie polisman, vilkens anställningsförhållanden regleras av förordningen,

kan alltså icke utan vidare entledigas i ett sådant fall. Vissa möjligheter

finnas dock att avskeda honom. Det nyss behandlade 3 § 1 mom. c)

kan givetvis tillämpas i vissa situationer. Vidare torde 18 § andra stycket

polisreglementet den 4 juni 1948, som medger entledigande på grund av

olämplighet, kunna åberopas i speciella fall. Sistnämnda regel avser dock

endast sådan ordinarie befattningshavare, som har förordnande tills vidare.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

11

Ändringsförslag.

I riksdagens revisorers berättelse om den år 1936 verkställda revisionen

påtalas att en myndighet ansett sig sakna möjlighet vägra en tjänsteman,

som gjort sig skyldig till förskingring i tjänsten men av domstol förklarats

fri från ansvar på grund av otillräknelighet, att återinträda i tjänst, då

med läkarintyg styrkts att han vore frisk och tjänstduglig. Ett sådant återinträde

måste enligt revisorernas mening ur såväl det allmännas som de enskilda

medborgarnas synpunkt anses principiellt felaktigt. Revisorerna

ansågo det ofrånkomligt att lagbestämmelser komme till stånd, som gjorde

det möjligt för myndighet att förhindra en befattningshavare att i ett sådant

fall återinträda i tjänst, försåvitt han kunnat dömas till avsättning om

han ej straffriförklarats.

I anledning av uttalandet upprättades inom socialdepartementet en promemoria,

vari ifrågasattes huruvida icke medicinalstyrelsens yttrande borde

inhämtas innan tillstånd meddelades för en straffriförklarad att återinträda

i tjänst. I yttrande över promemorian anförde medicinalstyrelsen.

En allmän förutsättning för straffriförklarads återinsättande i tjänst

måste vara, att befattningshavaren styrker sin återvunna tjänsteduglighet.

Att såsom full bevisning härutinnan åtnöja sig med intyg av läkare, eventuellt

tjänsteläkare, kan med hänsyn till de speciella och ofta svårbedömbara

förhållanden, som här kunna uppkomma, icke vara tillrådligt. En viss

garanti mot misstag skulle däremot kunna vinnas om yttrande i ärendet

inhämtas från medicinalstyrelsen. Fråga kan emellertid vara, om man bör

stanna vid en blott anvisning om ett dylikt tillvägagångssätt eller om icke

skyldighet att inhämta medicinalstyrelsens yttrande bör stipuleras.

Departementspromemorian jämte medicinalstyrelsens yttrande överlämnades

därefter till statspolisintendenten för yttrande såvitt angick polispersonalen.

Stats polisintendenten anförde därvid bland annat: Polispersonalens

ställning i det allmännas tjänst vore synnerligen ömtålig. Förtroendet

för och tilliten till en polisman rubbades, om han under angivna förhållanden

återinträdde i tjänst. Med hänsyn till den ständiga kontakten

mellan polispersonalen och allmänheten kunde också ifrågasättas, om icke

den allmänna aktningen för polisväsendet i viss mån äventyrades. Allmänna

tjänstepensionsreglementet gällde endast för statstjänstemän, men flertalet

befattningshavare vid polisväsendet vore kommunalanställda. Det vore påkallat

att liknande regler infördes för de sistnämnda. Om det sattes i fråga

att straffriförklarad polisman skulle återinträda i tjänst, vore det önskvärt

att han remitterades för ny undersökning till den läkare, som tidigare

undersökt honom. Det nya utlåtandet borde därefter underställas medicinalstyrelsens

prövning. Endast i rena undantagsfall borde straffriförklarad

polisman dock få inträda i sådan polistjänst, där närmare kontakt med

allmänheten ägde rum. Allmän skyldighet för ordinarie befattningshavare

vid polisväsendet att underkasta sig förflyttning till annan kommunal

tjänst borde stadgas i polisreglementet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 106.

12

Remissyttranden.

Statspolisintendentens förslag tillstyrkes i princip av samtliga däröver

hörda myndigheter och organisationer, vilka emellertid göra en del detaljpåpekanden.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter sålunda om icke möjlighet bör

finnas att avstänga polisman från tjänstgöring, till dess frågan om hans

avgångsskyldighet eller skyldighet att förflyttas till annan tjänst blivit

avgjord. Länsstyrelsen i Gävleborgs län ansluter sig till ett uttalande av

landsfogden i länet av innebörd att det avgörande måste vara om befattningshavaren

på grund av sina handlingar förverkat den respekt och aktning,

som en polisman bör äga, samt att läkares och medicinalstyrelsens

utlåtande om hans hälsotillstånd vid den tidpunkt, då återinträde i tjänst

ifrågasättes, är av subsidiär betydelse. Svenska polisförbundet förutsätter

däremot att, om medicinalstyrelsen efter prövning förklarat hinder ej möta

mot befattningshavarens återinträde i tjänst, denne skall få återinträda.

Om han entledigades, borde han äga åtnjuta sjukpension.

I fråga om läkarundersökning framhåller länsstyrelsen i Västernorrlands

län att befattningshavare bör vara skyldig att, innan han återinträder

i tjänst, underkasta sig sådan undersökning av läkare som medicinalstyrelsen

anvisar. Ett flertal andra remissinstanser är av liknande mening.

Därvid hänvisas bl. a. till kungörelsen den 18 juli 1935 angående skyldighet

för tjänsteman, tillhörande den civila statsförvaltningen, att i vissa fall

underkasta sig läkarundersökning m. m. (SFS 459).

Vad den föreslagna förflyttningsskyldigheten angår anser länsstyrelsen

i Jönköpings län att en bestämmelse därom torde få endast obetydligt praktiskt

värde. Den torde vara möjlig att genomföra endast inom större polisdistrikt

och, då det gäller gemensamt polisdistrikt, förutsätta medverkan

från den kommuns sida som skulle bereda befattningshavaren fortsatt anställning.

Svenska polisförbundet avstyrker bestämt förslaget om förflyttningsskyldighet.

19-''r8 års polisutredning påpekar, att behörig hänsyn bör tagas till att

enligt nu gällande lydelse av 25 kap. 7 § strafflagen avsättning kan ådömas

även om tjänsteman för brott utom tjänsten förskyller blott fängelse eller

böter.

Departementschefen.

Enligt det för statens tjänstemän gällande allmänna tjänstepensionsreglementet

kan ordinarie tjänsteman genom beslut av Kungl. Maj :t entledigas

från sin tjänst, om han genom lagakraftägande dom befunnits

skyldig till förfarande, varå avsättning kunnat följa, men på grund av sin

sinnesbeskaffenhet förklarats fri från ansvar jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen.

Han är i så fall berättigad till sjukpension. Möjligheterna att i en liknande

situation ingripa på samma sätt mot en kommunalanställd ordinarie befattningshavare

vid polisväsendet äro begränsade. Har han förordnande

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

endast tills vidare, torde lian dock i ett sådant fall kunna entledigas enligt

18 § andra stycket polisreglementet, som stadgar att sådan polisman kan

skiljas från tjänsten om han av någon anledning finnes olämplig för densamma.

Det övervägande antalet ordinarie polismän i kommunal tjänst

har emellertid ständigt förordnande och kan icke entledigas till följd av

straffriförklaring enligt 5 kap. 5 § strafflagen. Har han straffriförklarats

på grund av sinnessjukdom, som kan antagas bliva bestående, kan han däremot

avskedas enligt de nyss behandlade reglerna om entledigande på grund

av varaktig sjukdom.

Den sålunda gällande ordningen är icke tillfredsställande. Ur allmänna

synpunkter är det ofta ytterst olämpligt att en polisman kvarstår i tjänst,

om han gjort sig skyldig till gärning som, om han icke straffriförklarats,

skulle lett till avsättning. Härutinnan må särskilt framhållas betydelsen av

att en polisman åtnjuter allmänhetens aktning och förtroende. Har han

begått en svårare straffbelagd gärning torde förutsättningarna därför

rubbas. Det kan också befaras att, om en sådan polisman i fortsättningen

utövar sin tjänst, polisväsendets anseende undergräves. Jag delar därför statspolisintendentens

och remissinstansernas mening att möjlighet måste finnas

att entlediga honom i administrativ ordning. En regel liknande den som

gäller för ordinarie statstjänstemän bör därför uppställas för kommunalanställda

ordinarie befattningshavare vid polisväsendet. Bestämmelsen

torde böra införas i polislöneförordningen och där närmast i 3 §, som innehåller

bestämmelser om avgångsskyldighet för ordinarie polismän.

I likhet med vad som gäller för statstjänstemännen bör entledigande

Icke vara en obligatorisk påföljd av att en polisman straffriförklarats för

brott, på vilket kan följa avsättning, utan en skälighetsprövning bör ske.

Härvid bör särskilt övervägas huruvida polismannen genom gärningen i

fråga kan anses ha förverkat det förtroende och den aktning, som han bör

äga i utövningen av sin tjänst. Såsom 1948 års polisutredning framhållit

bör vidare beaktas, att enligt 25 kap. 7 § strafflagen avsättning numera

kan ådömas i vissa fall även då brottet, om det förövats av annan än ämbetsman,

förskyllt endast fängelse eller böter. Detta torde emellertid ej

behöva föranleda särskilt övervägande. Förutsättning för eu sådan påföljd

är nämligen dels att vederbörande genom brottet i avsevärd mån skadat

det anseende, som innehavaren av hans befattning bör äga, och dels att han

med hänsyn till tjänstens särskilda beskaffenhet genom brottet visat sig

uppenbarligen icke vara skickad att inneha denna. Allt detta är omständigheter,

som alltid måste beaktas vid prövning av fråga om entledigande av

straffriförklarad polisman. Föreligga ej sådana omständigheter och hade

ej straffarbete kunnat ådömas för brottet, är detta icke sådant att avsättning

kunnat följa därå.

Det torde icke vara nödvändigt att, då fråga uppstår om entledigande

av polisman på grund av att han straffriförklarats, obetingat kräva läkarintyg

om hans tillstånd. Men befattningshavaren bör givetvis vara oför
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

hindrad att förete sådant intyg, därest han anser det vara av vikt för utredningen,

och bör om han så påfordrar beredas rådrum att anskaffa det.

Begär en straffriförklarad polisman, som icke förklarats skyldig avgå

från sin befattning men är tjänstledig, att få återinträda i tjänst, måste

däremot tillfredsställande utredning finnas om att han är frisk. Givetvis

bör denna utredning prövas omsorgsfullt och eventuellt kompletteras genom

förnyad undersökning eller genom medicinalstyrelsens hörande. Författningsbestämmelser

härom synas dock icke erforderliga.

Statspolisintendenten har föreslagit införande av skyldighet för straffriförklarad

polisman att med bibehållande av avlönings- och pensionsförmåner

underkasta sig förflyttning till annan kommunal tjänst. Ur praktisk

synpunkt lär en sådan bestämmelse vara av föga värde, då de tjänster

som lämpligen kunna komma i fråga torde vara få, möjligen bortsett från

de största städerna. Oavsett hur härmed förhåller sig, synes frågan om

sådan förflyttningsskyldighet icke böra regleras i polislöneförordningen

och jag saknar anledning att i detta sammanhang gå in på, huruvida bestämmelser

av angiven innebörd böra införas i polisreglementet.

Under remissbehandlingen har den tanken framförts att möjlighet bör

finnas att, om entledigande sättes i fråga, avstänga polismannen från tjänsteutövning

till dess saken slutligt avgjorts. I de fall, då han är tjänstledig

på grund av sjukdom, behöves icke någon sådan bestämmelse, men eljest

synes det måhända vara av behovet påkallat att tills vidare kunna skilja

honom från tjänstgöring. Bestämmelser härom skulle i sådant fall kunna

meddelas i administrativ ordning närmast i anslutning till föreskrifterna

om avstängning i 29 § polisreglementet.

Entledigas befattningshavare i nu avsett fall, bör han — liksom statstjänsteman

i motsvarande läge — vara berättigad att genast åtnjuta pension.

Han bör sålunda likställas med polisman, som avgår i förtid på grund

av sjukdom.

Enligt allmänna tjänstepensionsreglementet tillkommer prövning av

fråga om entledigande av straffriförklarad tjänsteman Kungl. Maj:t. I 11 §

polislagen finnas regler om entledigande av polismän. För landsbygdens

vidkommande är länsstyrelsen alltid beslutande myndighet utom såvitt angår

vikarier. I stad förordnar länsstyrelsen om entledigande av ordinarie

polisman på grund av visad olämplighet. Denna bestämmelse torde vara

tillämplig i nu avsedda fall. För tydlighetens skull synes det dock böra

utsägas i förordningen att avgörandet ligger hos länsstyrelsen.

Entledigande av straffriförklarad polisman torde skäligen ej böra ske

på grund av dom som meddelats före bestämmelsens ikraftträdande. Föreskrift

härom bör intagas bland övergångsbestämmelserna.

De föreslagna ändringarna i polislöneförordningen torde lämpligen böra

träda i kraft den 1 juli 1952.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

15

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t

måtte genom proposition föreslå riksdagen

att antaga ett i enlighet med det anförda inom inrikesdepartementet

upprättat förslag till förordning om ändrad lydelse

av 3 och 4 §§ förordningen den 6 juni 1925 (nr 172) med

vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet

rätt till lön och pension m. m.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven-Göran Odéen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1952:253 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 och 4 §§ förordningen den 6 juni 1925 a1 i texten
  2. 1LU 1952:26 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 och 4 §§ förordningen den 6 juni 1925 s. 1 i texten