Sök i Ratio Lex

Angående fortsatt understöd till viss skärgårdstrafik m. m

1952-04-01 · 27 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 25 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:163, Angående fortsatt understöd till viss skärgårdstrafik m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 163—164

Kungl. Maj:ts proposition nr 163.

1

Xr 163.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående fortsatt

understöd till viss skärgårdstrafik m. m.; given Stockholms

slott den lb mars 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kominunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Sven Andersson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen upptages till behandling bl. a. 1949 års skärgårdstrafikkommissions

förslag angående ordnande av skärgårdstrafiken i Stockholmsområdet.

Den av kommissionen förordade trafikuppläggningen, enligt vilken

transportuppgifterna i görligaste mån skola överflyttas till landtrafikmedlen,

bedömes lämplig att läggas till grund för åtgärder, ägnade att på

längre sikt skapa en hållbar lösning av områdets kommunikationsproblem.

För befrämjande av en sådan lösning föreslås att områdets vägförbindelser

skola förbättras i huvudsaklig överensstämmelse med ett av kommissionen

framlagt program. Landtrafikföretagen anses böra, i likhet med vad i viss

utsträckning redan skett, övertaga ansvaret för den reguljära båttrafiken,

anknuten till kustlandets järnvägs- och busslinjer. Då den avsedda omläggningen

icke kan genomföras på en gång, har mellan Stockholms stad

och Waxholms nya ångfartygs aktiebolag träffats en överenskommelse,

enligt vilken en årlig ersättning skall utgå till bolaget för att detta åtager

sig att enligt en fastställd minimiturlista uppehålla viss båttrafik i skär
1—is»

88 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 163—164.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 163.

gården under en övergångstid av sju år. Det föreslås i propositionen att

staten tillsammans med Stockholm—Roslagens järnvägar skall tillskjuta

hälften av detta driftsbidrag. Enligt nämnda överenskommelse skall bolaget

därjämte av staden erhålla lån för modernisering av visst tonnage.

Det statliga årsbidraget till trafiken utgör vid nuvarande penningvärde

245 000 kronor, varav på Roslagsbanan belöpa 50 000 kronor.

Den fortsatta subventioneringen av Marstrands rederi aktiebolag för

uppehållande av viss vintertrafik i Bohuslän göres beroende av resultatet

av särskild utredning. Understöd föreslås dock skola tills vidare under

nästa budgetår utgå enligt tidigare tillämpade grunder. För bidrag till

ifrågavarande trafik har beräknats ett belopp av 275 000 kronor.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 163.

3

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den it mars 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, finans- och handelsdepartementen

samt statsrådet Hjalmar Nilson anför chefen för kommunikationsdepartementet,

statsrådet Andersson.

Skärgårdarnas behov av kommunikationer ha tidigare utretts av 1938

och 1945 års skärgårdsutredningar. I sitt betänkande (SOU 1948: 10) framlade

1945 års skärgårdsutredning ett flertal förslag till förbättring av dessa

kommunikationer. Förslagen omfattade bl. a. nya eller förbättrade väg-,

bro- och färjförbindelser, vissa hamn- och farledsarbeten, ytterligare passbåtsförbindelser

samt viss samordning i trafikhänseende mellan vederbörande

land- och sjötrafikföretag. I vissa fall borde enligt utredningen bestämmanderätten

över såväl land- som sjötrafiken samlas i en ägares hand

och hela trafiken sålunda drivas av ett och samma företag. Därvid borde

en utjämning av överskott och underskott på olika delar av trafikrörelsen

äga rum. Utgifterna för skärgårdstrafiken borde i första hand täckas genom

avgifter. Skulle trafikinkomsterna visa sig otillräckliga borde eventuella

subventioner gäldas av primärkommuner och landsting. Under en

övergångsperiod fram till dess trafiken hunnit organiseras på föreslaget

sätt kunde det enligt utredningen bliva nödvändigt att staten, i avbidan på

ett slutgiltigt ståndpunktstagande till utredningens förslag, lämnade sin

medverkan till lösande av de. ekonomiska problemen. Utredningen förordade

i enlighet därmed att ett särskilt anslag till understöd åt skärgårdsrederier

anvisades, varvid förutsattes att kommuner och landsting även

under övergångsperioden medverkade till att täcka uppkomna förluster.

Skärgårdsutredningens förslag upptogs till behandling i propositionen

1948: 261. Angående de av utredningen föreslagna statliga subventionerna

till skärgårdstrafiken anförde dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet.

Vad subventionsfrågan beträffar har jag förut anslutit mig till uppfattningen

att, om man betraktar sjötrafiken för sig, denna bör behandlas som

en enhet och att en utjämning av vinster och förluster bör äga rum. Jag har

även hävdat, alt en sådan utjämning bör ske i fråga om kombinerad land
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 163.

och sjötrafik. Efter ett genomförande av en regional samordning av trafiken

på sätt utredningen föreslagit föreligga möjligheter att genomföra en dylik

utjämning över ett större område, något som med nuvarande splittring av

trafikapparaten icke torde vara möjligt. Om denna princip — vilken redan

nu gäller för stora delar av vårt transportväsen — följes, komma kostnaderna

för trafiken huvudsakligen att bäras direkt av trafikanterna inom

området, varvid en viss utjämning kommer till stånd mellan olika trafikantgrupper.

I annat fall måste underskotten på den dåliga trafiken täckas på

annat sätt, antingen genom taxehöjningar eller genom subventioner eller genom

en kombination av dessa åtgärder. I den mån kommunerna själva

önska slå in på subventionsvägen, har jag ej anledning diskutera riktigheten

av en sådan trafikpolitik. Om det däremot göres gällande, att subventionerna

skola gäldas av staten, måste allvarliga erinringar av såväl kommunikationspolitiska

som statsfinansiella skäl riktas häremot. Skulle utjämningsprincipen

mera allmänt frångås inom transportväsendet, kommer

nämligen detta att draga med sig en tendens till fördyring av transportkostnaderna

inom mindre tättbebyggda områden. En sådan utveckling är

ur många synpunkter olycklig, och det kan bli erforderligt att söka motverka

densamma genom subventioner av skattemedel till betydande belopp.

En sådan belastning av statsfinanserna bör dock, såvitt möjligt, undvikas.

Detta synes även med skäligt beaktande av rättvisesynpunkter kunna ske

i storstadsområdena, om en regional samordning av trafikmedlen kommer

till stånd.

Jag anser mig sålunda i denna del böra ansluta mig till skärgårdsutredningens

uppfattning att trafikapparaten inom ett vart av ifrågavarande områden

bör betraktas som en helhet och att kostnaderna för trafiken, såvitt

möjligt, böra täckas av avgifter. Kommuner och landsting skola dock vara

oförhindrade att lämna subventioner, om detta ur lokal synpunkt skulle anses

lämpligt.

Mot bakgrunden av det anförda måste jag, i likhet med statskontoret,

ställa mig mycket tveksam inför tanken på att ens under en övergångstid

subventionera skärgårdstrafiken. Detta gäller i synnerhet inom områden,

där ordnandet av trafikförhållandena till stor del får anses vara en kommunal

uppgift. Jag vill dock icke helt bestrida att, så länge nuvarande organisation

består, situationer kunna uppkomma, då ett ingripande från statens

sida med understöd svårligen kan undvaras. Med hänsyn härtill torde

anslagsmedel böra ställas till Kungl. Maj :ts förfogande för att vara att tillgå,

om behov därav uppkommer.

För budgetåren 1948/49—1951/52 ha till understöd åt skärgårdsrederier

anvisats anslag om tillhopa 2 335 000 kronor. Som allmänt villkor har

härvid gällt att understöd medgivits endast för det driftsunderskott, som

kvarstått efter avdrag av eventuellt överskott på sommartrafiken. Understöd

har främst utgått till Waxholms nya ångfartygs aktiebolag för vintertrafik

i Stockholms skärgård och till Marstrands nya ångfartygsak tiebolag

för vintertrafiken å kustlinjen Göteborg—Gravarne. Marstrands nya ångfartygs

aktiebolags verksamhet har den 1 januari 1951 övertagits av Marstrands

rederi aktiebolag, vilket bolag ävenledes erhållit bidrag av statsmedel.

Bidragsbeloppen ha utgjort:

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 163.

5

Seglationsår

Waxholms
bolaget
-

Marstrands
bolagcn
-

1948/49 230 000 37 500

1949/50 260 000 227 000

1950/51 482 000 442 000

1951/52 350 000 275 000

Summa kronor 1 322 000 981 500

I juni 1951 ingav Waxholinsbolaget ansökan om statsbidrag för hela

seglationsåret 1951/52. I ansökningen meddelades, att sommartrafiken 1950

icke lämnat något driftsöverskott och den under 1951 väntades lämna ett

betydande underskott. Bidragsbehovet för perioden 1 maj 1951—30 april

1952 beräknades under vissa redovisade förutsättningar uppgå till 1 243 000

kronor. Vid förhandlingar mellan kommunikationsdepartementet och bolaget

under hösten 1951 uppgav bolaget sitt bidragsbehov till ca 925 000

kronor, varav 400 000 kronor voro att hänföra till sommartrafikens underskott.

Dåvarande departementschefen förklarade sig endast beredd att

diskutera bidrag för båttrafiken under den kommande vinterperioden. Sedan

Järnvägsaktiebolaget Stockholm—Saltsjön åtagit sig att utan statsbidrag

fr. o. in. den 1 oktober 1951 ansvara för erforderlig båttrafik inom

viss del av skärgården och Waxholinsbolaget, genom att i utökad omfattning

utnyttja driftbilliga motordrivna fartyg, ansåg sig kunna nedbringa

kostnaderna för trafiken under höstmånaderna, kunde det bolaget beviljade

statsbidraget för trafiken under tiden 1 oktober 1951—30 april 1952

begränsas till ett belopp av 350 000 kronor.

Vid utarbetandet av årets statsverksproposition fanns icke tillgång till

något säkert underlag för bedömning huruvida och i vilken omfattning

bidragsmedel behövde anvisas för nästa budgetår. Denna bedömning var

beträffande Stockholmsskärgården avhängig bl. a. av en närmare prövning

av de förslag, vilka då nyligen framlagts av 1949 års skärgårdstrafikkommission.

Ej heller för Marstrandsbolagets del förelåg något tillfredsställande

material för bestämning av ett eventuellt framtida bidragsbehov.

Anslaget till Understöd åt skärgårdsrederier upptogs därför endast till ett

beräknat belopp av 200 000 kronor och det anmäldes samtidigt, att frågan

senare skulle upptagas till behandling i särskild proposition till 1952 års

riksdag.

STOCKHOLMSOMRÅDET.

1945 års skärgårdsutredning har i sitt betänkande redovisat förslag till

trafikplaner för de olika öområdena i Stockholms skärgård. Härvid förutsattes,

att den reguljära båttrafiken inom de södra och norra delarna av

skärgårdsområdet, till den del den icke efter genomförandet av vissa av

utredningen föreslagna bro- och färjförbindelser helt kunde bortfalla,

skulle anknytas till kustlandets järnvägs- och busslinjer. För sommartrafiken

ansåg utredningen det dock lämpligt, att från Stockholm och Vax
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj ds proposition nr 163.

holm utgående bätlinjer även i fortsättningen uppehöllos. Helårstrafiken

inom det mellersta skärgårdsområdet borde å andra sidan i huvudsak ske

medelst på fastlandets huvudorter baserade skärgårdsbåtar, dock med vissa

sekundära förbindelser upplagda som kombinerade buss- och båtlinjer. Enligt

utredningens mening borde ur trafikteknisk och ekonomisk synpunkt

såväl direkttrafiken som passbåtstrafiken inom det mellersta trafikområdet

och de närmast angränsande delarna av de södra och norra områdena sammanhållas

av en för all båttrafik gemensam trafikledning. Det ansågs icke

lämpligt att särskilda företag bildades för att ombesörja någon mera väsentlig

del av trafiken inom visst område av skärgården, kanske enbart

under sommaren. Utredningen förordade, att den av de olika rederiföretagen

bedrivna verksamheten skulle övertagas av ett företag, vilket borde

ombesörja alla trafikuppgifter av betydelse inom området. Då det icke

ansågs möjligt att inom den för ifrågavarande rederier givna företagsekonomiska

ramen vidtaga för olika resandegrupper motiverade förbättringar

av trafiken, syntes enligt utredningens mening varje ändring av någon betydelse

åtminstone under de närmaste åren förutsätta drifts- och kapitalsubventioner.

Med hänsyn till storleken av de förpliktelser, som det allmänna

kunde nödgas ikläda sig, fann utredningen det riktigast, att det

allmänna inträdde som huvuddelägare i ett nytt skärgårdstrafikföretag,

vilket övertog de dåvarande rederiernas båtmateriel och företog erforderliga

nyinvesteringar. Då båttrafiken huvudsakligen berörde befolkningen

i Stockholms stad och i skärgårdskommunerna borde staden och förslagsvis

Stockholms läns landsting såsom representant för skärgårdskommunerna

få det avgörande inflytandet över trafiken. Statens delägarskap i

det nya trafikföretaget syntes enligt utredningens mening framför allt vara

beroende av vilken ställning statens järnvägar kunde komma att få inom

stockholmsregionens trafikväsende. I dåvarande läge ansåg sig utredningen

böra utgå från, att staten icke med anledning härav komme att behöva ingå

som delägare i det nya företaget.

Ett övertagande från det allmännas sida av huvudintresset i sjötrafikföretagen

i Stockholms skärgård borde enligt utredningens mening endast

utgöra ett första steg i riktning mot en fullständig samordning av landoch

sjötrafiken i ett regionalt trafikföretag. Behovet av en sådan samordning

belystes av det nära samband i trafiktekniskt och ekonomiskt hänseende

som förelåg mellan båt- och busstrafiken. I de av utredningen framlagda

trafikplanerna hade förbindelserna ej ordnats på sådant sätt, att

varje företag skulle erhålla största möjliga trafikvinst, varför ett genomförande

av dessa planer komme att ytterligare öka behovet av en sådan

samordning. En betydande avledning av persontrafik frän båtar till bussar

komme sålunda att äga rum, medan godstrafik?!! helt eller åtminstone

delvis fortfarande ombesörjdes av båtarna. Av utredningen förordad omläggning

till kombinerad trafik komme å andra sidan att ställa ökade krav

på landtrafikföretagens kapacitet vid toppbelastning. De olägenheter, som

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 163.

härvid uppkomme, väntades dock kunna icke oväsentligt mildras genom

inbördes samverkan mellan landtrafikföretagen såväl i länet som i Stockholms

stad.

Skärgårdsutredningen framlade omfattande förslag avseende utbyggnaden

av vägnätet i landets skärgårdar. Utredningen förutsatte, att de redovisade

vägbehoven till större delen skulle tillgodoses efter prövning i vanlig

ordning. Vissa företag ansågos dock vara av så kvalificerad angelägenhetsgrad,

att de borde utföras utan avvaktan på att medel kunde disponeras

i enlighet med flerårsplanerna. De till denna grupp hänförliga arbetena

föreslogos, efter utredning i den ordning vägstadgan föreskriver, bli injämkade

i flerårsplanerna i den omfattning särskilt anvisade medel kunde

komma att medgiva eller upptagas i en särskild flerårsplan och finansieras

av sådana medel. Medelsbehovet för de av ifrågavarande projekt, som avsågo

Stockholmsområdet, utgjorde 2,3 miljoner kronor. Utredningen föreslog

att programmet skulle genomföras under en femårsperiod.

Vid förhandlingar, som hösten 1948 fördes mellan länsstyrelsen i Stockholms

län och de i skärgårdstrafiken intresserade företagen, framgick att

omständigheter förelågo, som utgjorde skäl för det allmänna att inträda

som intressent i skärgårdstrafiken. Preliminära överläggningar i denna

fråga ägde även rum mellan min företrädare i ämbetet samt representanter

för Stockholms stad, Stockholms läns landsting och vissa skärgårdskommuner.

Genom beslut den 28 januari 1949 bemyndigade Kungl. Maj :t dåvarande

chefen för kommunikationsdepartementet att tillkalla högst tre

personer att ingå i en kommission med uppgift att i enlighet med de riktlinjer,

som angivits i skärgårdsutredningens betänkande och i proposition

1948: 261 utföra undersökningar och föra förhandlingar angående ordnandet

av skärgårdstrafiken i Stockholmsområdet och därmed sammanhängande

spörsmål. Med stöd härav förordnade departementschefen den

1 mars 1949 såsom ledamöter av kommissionen f. d. generaldirektören

N. L. Bolinder samt efter förslag från Stockholms stad respektive Stockholms

läns landsting borgarrådet H. J. Berglund och ledamoten av riksdagens

första kammare, poststationsföreståndare F. V. Thun. Åt Bolinder

uppdrogs att såsom ordförande leda kommissionens arbete.

Enligt sina direktiv hade kommissionen främst att upptaga förhandlingar

med Waxholms nya ångfartygs aktiebolag och Ångfartygsaktiebolaget

Stockholm—Blidösund rörande villkoren och formerna för ett överförande

av ett majoritetsintressc i dessa bolag till allmän ägo samt upptaga

överläggningar, huru de allmänna intressena — i avbidan på en senare

definitiv reglering av de inbördes förhållandena — lämpligen borde

samverka för att till sig överflytta huvudinflytandet i sjötrafiken samt

mellan sig fördela det ekonomiska ansvar för trafiken, som de nuvarande

enskilda intressenterna icke längre vore villiga att bära.

Kommissionen, som antog benämningen 1949 års skärgårdstrafikkom
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

K ungt. Maj:ts proposition nr 163.

mission, har i en den 7 december 1951 avgiven skrivelse lämnat vissa förslag

angående ordnandet av trafiken i Stockholms skärgård.

över kommissionens skrivelse ha remissyttranden avgivits av överbefälhavaren,

arbetsmarknadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

statens biltrafiknämnd, statskontoret, kommerskollegium,

överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Stockholms län och Stockholmstraktens

regionplaneförbund. överståthållarämbetet har bifogat yttranden från

Stockholms stadskollegium jämte Stockholms stads idrotts- och friluftsstyrelse

och drätselnämnd samt borgarrådsberedningen. Till länsstyrelsen

ha inkommit yttranden från Stockholms läns landstings förvaltningsutskott,

vägförvaltningen i Stockholms län, Vaxholms stad, Järnvägsaktiebolaget

Stockholm—Saltsjön, Stockholm—Nynäs järnvägsaktiebolag, Stockholm—Roslagens

järnvägar, Waxholms nya ångfartygs aktiebolag, Vaxholms

trafik aktiebolag, Ångfartygsaktiebolaget Stockholm—Blidösund samt

kommunalnämnderna i Blidö, Djurö, Ljusterö och Värmdö kommuner.

Kommerskollegium har inkommit med yttrande från Stockholms handelskammare,

Föreningen Sveriges inrikessjöfart och Skärgårds- och mälarflottornas

rederiförening. Därjämte ha inkommit skrifter från Stockholms

förorters samarbetsnämnd, Ljusterö trafikförening u. p. a. samt G. Dyrssen

m. fl.

1949 års skärgårdstrafikkonunission.

Vid sina förberedande undersökningar kom kommissionen till slutsatsen,

alt ett överförande till allmän ägo av huvudintresset i Waxholms- och

Blidösundsbolagen med dessa företags i stort sett omoderna och huvudsakligen

för direkttrafik på Stockholm avsedda fartyg skulle ikläda det

allmänna betydande förpliktelser utan att skapa betingelser för en trafiklösning,

som motsvarade den bosatta befolkningens behov eller på något

längre sikt syntes lämplig för huvuddelen av det stora antal resenärer, som

ha skärgården till rekreationsuppehåll. Som skäl för denna sin uppfattning

hänvisade kommissionen till den bosatta befolkningens kommunikationsbehov

och önskemål samt de förändringar i sommartrafikens struktur,

som det utvidgade busslinjenätet i kustlandet samt det ökade antalet

privata bilar och motorbåtar kunde väntas medföra. Kommissionen bedömde

det icke möjligt för det tänkta företaget, ens under optimistiska antaganden,

att driva en ekonomiskt självbärande rörelse.

Kommissionen fann sig därför föranlåten att hos dåvarande chefen för

kommunikationsdepartementet anhålla, att dess uppdrag måtte utvidgas så,

att den fick tillfälle framlägga förslag om åtgärder ägnade att befrämja en

enligt dess mening Önskvärd uppläggning av trafiken i Stockholms skärgård.

Detta beviljades.

Kommissionen anser, att en tidsenlig trafikuppläggning i huvudsak

måste bygga på kombinerade land- och sjötransporter, varvid sjötransport
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

0

Kungl. Maj:ts proposition nr 163.

delens längd i görligaste män begränsas. I de fall det ter sig rimligt, böra

bussar och bilar överföras till öarna medelst broar och färjor för att helt

övertaga transportuppgifterna och skapa mer framskjutna anknytningspunkter

för båttrafiken på utanför liggande skärgård. En avsevärt större

del av transportuppgifterna, än 1945 års skärgårdsutredning förutsatt i

sina trafikplaner, bör överföras till landtrafikmedlen. Från Stockholm utgående

för huvudsakligen personbefordran avsedd båttrafik bör endast

kvarvara i den utsträckning den är attraktiv för det privata företagandet.

Huvudansvaret för den reguljära båttrafiken, anknuten till kustlandets

järnvägs- och busslinjer, bör enligt kommissionen övertagas av de inom

området arbetande landtrafikföretagen, främst Stockholm—Nynäs järnvägsaktiebolag,

Järnvägsaktiebolaget Stockholm—Saltsjön och det numera

statsägda Stockholm—Roslagens järnvägar samt de till dessa bolag hörande

bussföretagen. En fullt effektiv trafikorganisation kan grundas på

dessa företag i samtrafik med ett eller flera fristående rederiföretag eller

med utnyttjande av eget båtmaterial. Under hänvisning till att Saltsjöbanan

efter förhandlingar med kommunikationsdepartementet åtagit sig att

utan statsbidrag ansvara för erforderlig, till bolagets linjetrafik anknuten

båttrafik på Adssa öar förordar kommissionen, att departementet senare

upptager förhandlingar med bolaget för att utvidga åtagandet att omfatta

hela den del av skärgården, vars båtförbindelser naturligt kunna anknytas

till företagets busslinjer. Kommissionen utgår från, att Roslagsbanan

ikläder sig motsvarande förpliktelser inom huvuddelen av väster och norr

därom belägna skärgårdsområden.

Godstrafiken väntas i de fall öarna få vägförbindelse med fastlandet till

huvudsaklig del komma att ombesörjas med lastbilar. För övriga delar av

skärgården anser kommissionen det mest ändamålsenligt att transporterna,

åtminstone av det tyngre och mera svårhanterliga godset, omhänderhas av

fraktskutor av den typ, som redan i viss utsträckning tidigare insatts i sådan

trafik.

Det allmänägda rederiföretaget bör enligt kommissionens mening icke

komma till stånd utan det allmännas åtgärder böra inriktas på att så snabbt

som möjligt skapa betingelser för den av kommissionen redovisade trafiklösningen.

Den viktigaste förutsättningen för att landtrafikmedlen skola

kunna övertaga huvuddelen av transportarbetet utgör en förbättring och

utbyggnad av skärgårdsområdets vägsystem. Kan icke en sådan upprustning

åstadkommas torde icke under rimlig tid betingelser skapas för etl

ekonomiskt självbärigt, av landtrafikföretagen uppburet trafiksystem.

Kommissionen har utarbetat ett program för vägupprustningen, grundat

på av 1945 års skärgårdsutredning framlagda förslag men betydligt utvidgat

för att tjäna den av kommissionen fixerade målsättningen. Sålunda har

i programmet intagits färjförbindelse till Ljusterö, bro till Djurö—Vindö

samt en kustväg i södra Roslagen. Kostnaderna för de redovisade vägprojekten

uppgår enligt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gjorda beräk
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 163.

uingar till sammanlagt ca 12 miljoner kronor. Kommissionen hemställer,

att särskilda medel anvisas för realiserande av detta program under en

sexårsperiod.

Under en ganska lång övergångstid, intill dess det av kommissionen föreslagna

vägprogrammet hunnit utföras, kunna, påpekar kommissionen, speciella

ingripanden erfordras för att garantera, att för sommartrafiken en

tillräckligt stor trafikapparat står till förfogande och att vissa tidigare

trafikerade öar icke bli utan reguljära förbindelser. Det allmänna, vilket har

intresse av att skärgårdens rekreationsmöjligheter icke avsevärt beskäras,

anses härvidlag ha att temporärt vidtaga stödjande åtgärder.

De statliga bidrag till vintertrafiken, som utgått under de senaste åren,

böra enligt kommissionens mening kunna successivt begränsas. Under de

närmaste åren väntas dock sådana erfordras för att tillförsäkra befolkningen

på vissa genom isförhållandena svär trafikerade öar reguljära förbindelser.

Därjämte anses statsmakterna böra, i likhet med vad tidigare

varit fallet, svara för viss lokalisbrytning.

Yttranden.

Frågan om ett allmänägt rederiföretag.

Kommissionens förslag, att det allmänägda rederiföretaget icke bör

komma till stånd, har i allmänhet icke föranlett några erinringar i remissyttrandena.

Följande uttalanden torde i detta sammanhang böra återgivas.

Statskontoret finner de skäl, som kommissionen andragit emot skapandet

av ett allmänägt rederiföretag övertygande och erinrar om att ämbetsverket

redan i sitt utlåtande över 1945 års skärgårdsutrednings betänkande

ställde sig kritiskt till utredningens förslag att genom en dylik trafikapparat

söka komma till rätta med trafikproblemen. Statskontoret framhöll

därvid, att en utveckling till enhetlig trafikledning genom stora kommunala

eller statliga trafikföretag visserligen kunde teoretiskt förefalla

rationellt, men att åtminstone i de större skärgårdarna med de vitt skilda

intressen, som påkallade ett hänsynstagande vid trafikens uppläggning, ett

sådant bolags trafikproblem i praktiken torde bliva synnerligen svårbemästrade.

Därest, som skärgårdsutredningen tänkt sig, dessa bolag skulle

börja sin verksamhet med att övertaga de äldre skärgårdsbåtarna för avsevärda

belopp, skulle redan från början en sund utveckling av'' trafiken

försvåras.

Waxholms nya ångfartygs aktiebolag framhåller, att ett upptagande av

kombinerad trafik i större utsträckning än nu förekommer skulle innebära

en klar och tydlig trafikförsämring, och erinrar därvid om sin i

augusti 1951 till bl. a. kommunikationsdepartementet inlämnade promemoria

med förslag om bildande av ett särskilt skärgårdstrafikföretag med

ändamål att bedriva sjötrafik i intimt samarbete med de till skärgården

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 163.

närgränsande landväga kommunikationsföretagen. Bolaget anför, att sedan

Saltsjöbanan numera åtagit sig att svara för sjötrafiken i den skärgård,

som gränsar till dess landväga trafikområde, ett särskilt skärgårdstrafikbolag

bör bildas endast för norra och mellersta skärgården med Roslagsbanan,

Stockholms stad och Stockholms läns landsting som intressenter.

Bolaget är berett att till skäligt pris överlåta den del av sitt tonnage,

som det nya bolaget behöver för drivandet av sin verksamhet. De nyanskaffningar

och de förbättringar av det övertagna tonnaget, som anses erforderliga,

böra därvid bekostas av det nya företaget. Bildandet av ett sådant

bolag skulle trygga trafikens fortbestånd och medföra, att en tillfredsställande

samordning av de olika trafikmedlen kommer till stånd. En lösning

av frågan efter dessa riktlinjer skulle bliva till gagn för alla trafikanter

i skärgården. De investeringar, som erfordras, och de trafikbidrag, som

kunna behövas, torde icke bliva större än att denna lösning för det allmänna,

representerat av det statsägda Roslagsbanan, staden och landstinget,

skulle bliva ekonomiskt fördelaktigare än om kommissionens förslag

genomföres.

Stockholms stads kammarkontor, vars yttrande fogats till drätselnämndens,

vill icke i och för sig göra gällande, att en offentlig insats skulle vara

nödvändig för att tillgodose det behov av effektivt arbetande och smidigt

samordnande trafikleder inom skärgården, som otvivelaktigt föreligger.

Även vid bibehållande av den privata ägandeformen torde ett sådant syfte

väl kunna ernås. Kontoret nödgas dock konstatera, att tanken på ett samhälleligt

organiserat trafikbolag nu övergivits utan att någon annan form

för fastare regional trafiksamverkan satts i dess ställe. Oavsett formen

för äganderätten till trafikmedlen vill kontoret likväl såsom sin bestämda

mening framhålla, att en välorganiserad och enhetligt ledd samtrafik inom

skärgårdsregionen ofrånkomligen är nödvändig för en för alla parter fullt

tillfredsställande lösning av de föreliggande trafikfrågorna.

Fördelningen av transportuppgifterna på land- ocli

sjötrafikmedel.

Huvuddelen av remissmyndigheterna har uttalat sin principiella anslutning

till skärgårdstrafikkommissionens uppfattning att trafikuppgifterna i

görligaste mån böra övertagas av landkommunikationsmedlen och att erforderlig

båttrafik bör anknytas till framskjutna replipunkter på kustlandets

järnvägs- och busslinjer. Vissa myndigheter ha dock ansett att en

dylik omläggning av trafiken i den utsträckning kommissionen tänkt sig

ur skilda synpunkter icke är möjlig eller önskvärd.

Några remissmyndigheter, däribland Stockholms handelskammare, efterlysa

beräkningar av kostnaderna för olika trafikformer, såsom underlag för

ett bedömande av vilken trafikform som är den lämpligaste.

Järnvägsstyrelsen, som i princip ansluter sig till kommissionens uppfattning,

anser att hänsynen till trafikanternas berättigade anspråk på be
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 163.

lcväma och snabba transporter i inånga fall torde komma att försvåra genomförandet

i praktiken av en trafikreglering efter angivna riktlinjer.

Detta gäller bl. a. om sjövägen är kortare än en kombinerad land- och

sjötransportväg, vilket torde vara fallet i mellersta och norra skärgården.

Där så är förhållandet och om det alternativa färdsättet icke erbjuder andra

motvägandc fördelar, exempelvis flera, billigare eller snabbare reselägenheter,

torde obruten sjötrafik vara att föredraga framför kombinerad trafik,

i all synnerhet som sistnämnda färdsätt i varje fall kräver cn eller

flera omstigningar mellan olika färdmedel och sålunda måste anses obekvämare.

Stockholm—Roslagens järnvägar påpekar de skiljaktigheter i förutsättningar

för kombinerad trafik, som föreligga inom å ena sidan det skärgårdsområde,

för vilket Saltsjöbanan åtagit sig ansvaret för erforderlig båttrafik,

och å andra sidan det område, för vilket Roslagsbanan enligt kommissionens

förslag skulle övertaga trafikansvaret. Roslagsbanan anför

härom i huvudsak följande.

För norra skärgården däremot skulle omstigningen mellan bussar och

passbåtar vara utspridd på ett tiotal bryggor inom ett område från Arholma

i norr till Trälhavet i söder. Landavståndet mellan dessa bryggor och

Stockholm är — även efter avsedd komplettering av vägnätet —• i motsats

till vad som gäller för Stavsnäs, längre än sjöavståndet. Av trafik- och

drifttekniska skäl har det hittills icke varit möjligt att inrätta obrutna landtrafikleder

till var och en av dessa vitt spridda bryggor, utan landtrafiklederna

ha utgjorts av kombinationen järnväg—buss, vilket för trafikanterna

icke medför någon resefördyring i jämförelse med eu direkt landtrafikled.

Vägarna till de flesta av dessa bryggor äro för närvarande icke

lämpliga för en utvidgad busstrafik. Varken priser eller restid för kombinerad

båt-, buss- och järnvägsresa ha varit konkurrenskraftiga gentemot

båttrafiken. Hade konkurrens med båttrafiken erbjudit någon utsikt till

framgång, skulle sådan förvisso icke lämnats oförsökt av järnvägsbolaget.

Mindre försök till passbåtstrafik ha gjorts, vilka varit förlustbringande.

Även om stora arrangemang vidtagas för sådan trafik, kommer direkt sjöirafik

till Stockholm i lönsamma förbindelser sannolikt att upprätthållas.

Det synes därför Roslagsbanan naturligt, att det nuvarande sjötrafikföretaget

bibehålies.

Såvitt av kommissionens betänkande framgår, har någon hänsyn icke

tagits till den kapitalinvestering i passbålar, bussar, järnvägsvagnar, person-

och lastbilar etc., som erfordras för en omläggning av trafiken på

sätt, kommissionen föreslagit. Dessa investeringar bli särskilt påtagliga

för att sätta trafikföretagen i stånd att sommartid möta veckoslutens toppbelastningar.

Den stora variationen i trafiken har undergrävt båtbolagets

ekonomi. Samma ekonomiska problem kommer att möta passbåts- och

landtrafiken. Enligt Roslagsbanan medför omläggningen förluster på passbåtstrafiken

samt på åtminstone flertalet busslinjer. Däremot innebär den

möjligen ökade nettoinkomster på järnvägstrafiken, ehuru på denna punkt

vass osäkerhet föreligger med hänsyn till nödvändigheten att anskaffa ny

rullande materiel för topptrafiken. Totalt sett kommer trafikens omläggning

till passbåts- och landtrafik enligt vår uppfattning att medföra resulterande

förlust. En indirekt subvention kommer härigenom att utgå. I den

mån vägprogrammet fullföljes, komma privatbilarna att få möjlighet att

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:is proposition nr 163.

komma fram till kusten och öarna. Härigenom undandrages trafikunderlag

från de kollektiva trafikföretagen. Denna omständighet måste heaktas av

företagen vid deras kapitalinvesteringar.

överståthållarämbetet anför, att de ekonomiska förutsättningarna för en

direkttrafik med motorbåtar icke belysts i kommissionens förslag. Även

om en dylik utredning skulle giva till resultat att motorbåtstrafik i Stockholm

kan antagas bli ekonomiskt självbärande, torde emellertid frågan icke

därigenom vara löst. Från Stockholm utgående motorbåtstrafik har den

nackdelen att den i regel icke torde kunna bli lika snabb som den kombinerade

land- och sjötrafiken, allra minst därest landtrafiken genom utbyggnad

av trafiklederna kan föras ännu längre österut än för närvarande.

I sakens natur torde även ligga att båttrafik å Stockholm icke kan erbjuda

lika täta turer som land- och sjötrafik. Dessa nackdelar skulle, därest

trafikanterna främst vore hänvisade till å Stockholm baserad trafik, säkerligen

efter hand komma att bli alltmer framträdande. Såväl från de sommarbesökandes

som från den bofasta skärgårdsbefolkningens sida komma

nämligen kraven på täta och snabba förbindelser att bli allt starkare. För den

mellersta delen av skärgården torde således enligt överståthållarämbetets

uppfattning i regel kombinerade land- och sjöförhindelser för personbefordran

i och för sig vara att föredraga framför från Stockholm utgående

trafik.

Waxholms nya ångfartygs aktiebolag framhåller, att även efter inrättandet

av de av kommissionen föreslagna bro- och färjförbindelserna trafikbehovet

i vad det gäller sjöförbindelser i stort sett kvarstår oförminskat.

Bolaget anför härom.

Sommartid kräves en flotta med stor kapacitet och vintertid erfordras båtmateriel

som kan forcera kraftiga isar. Till belysande av omfattningen av Lrafikbehovet

i skärgården må här framhållas, att av bolagets 39 fartyg i trafik

sommaren 1951 nyttjades 19 båtar på linjerna i mellersta och norra skärgården

från Husarö—Lindalssund i söder till Gräddö—Väddö i norr och

12 båtar nyttjades i trafiken till Vaxholm och dess skärgård. Kapaciteten

för nu nämnda 31 fartyg översteg 8 800 passagerare. I detta sammanhang må

nämnas, att i södra skärgården från Nämndö i söder till Möja i norr sysselsattes

år 1951 8 fartyg med en kapacitet av något mer än 2 100 passagerare.

Totala passagerarantalet under sommaren 1951 uppgick till ca

550 000 och för årets övriga månader till i runt tal 250 000. Godstransporterna,

som delvis utfördes med fraktskutor, uppgingo till ca 18 000 ton.

Att ordna en skärgårdstrafik från Arholma i norr till Möja i söder medelst

passbåtsförbindelser, i anslutning till landväga kommunikationsmedel samt

med från Stockholm direktgående båtar, som enligt kommissionens förslag

skulle temporärt stödjas av det allmänna beträffande sommartrafiken

och givas successivt begränsade bidrag till vintertrafiken, är icke tänkbart.

Erfarenhetsmässigt har det visat sig, att en passbåtstrafik ekonomiskt

sett ger sämre resultat än en direktgående trafik (se SOU 1948: 10,

s. 422—424). Bidragande orsaker till passbåtars dåliga driftsresultat äro

att såväl de fasta kostnaderna för nedlagt kapital, uppläggningar, ut- och

avrustningar, reparationer m. m. som de rörliga kostnaderna för löner,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 163.

bränsle m. m. icke minska proportionellt mot storleken av det använda

tonnaget. Nya kostnader uppstå dessutom för bunkertransporter till passbåtsstationerna,

för inkvarteringar, hemvägsersättningar och kosthåll för

besättningarna. Kostnaderna för reservtonnage stiga ävenledes kraftigt när

linjerna spridas utan central anknytning. Om passbåts- och direktlinjer

upprätthållas samtidigt leder detta till en sådan fördelning av trafikunderlaget,

att de ekonomiska förutsättningarna för trafikföretaget i så hög grad

försämras, att ett nedläggande av trafiken måste äga rum. Kommissionen

synes icke hava beaktat detta förhållande.

På grund av det anförda finner bolaget passbåtar endast kunna användas

för begränsade trafikuppgifter, medan huvuddelen av trafiken i

dessa skärgårdsområden måste upprätthållas med direktgående båtar.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, i likhet med flera andra myndigheter,

att kommissionen underskattat de speciella problem, som sommartrafiken

innebär. Länsstyrelsen ansluter sig härvid till vad som anförts

i vissa till länsstyrelsen inkomna yttranden, vari framhållits att det icke

torde vara möjligt att enbart med kombinerade buss- och passbåtsförbindelser

bemästra sommartidens trafiktoppar. Dessutom finner länsstyrelsen

det högst ovisst om passbåtsföx-bindelser kunna ersätta direkttrafiken

på Husaröleden och i viss mån även på innanför Vaxholm belägna öar.

Länsstyrelsen framhåller, att den verkställda utredningen icke är av beskaffenhet

att kunna tjäna som underlag för ett någorlunda säkert bedömande

av frågan, i vilken utsträckning skärgårdens trafikproblem kunna

lösas efter de linjer, som med förslaget avses, samt att det enligt länsstyrelsens

mening under alla förhållanden kommer att kvarstå visst behov

av en från Stockholm utgående sjötrafik för såväl passagerar- som godsbefordran.

Beträffande den av kommissionen föreslagna uppläggningen av godstrafiken

anför Stockholms handelskammare, att kommissionens antvdningsvis

gjorda förslag icke på långt när täcker föreliggande behov och

således innebär en avsevärd försämring i förhållande till hittills tillämpade

ordning.

Frågan om införande av trafiktillstånd.

Överståthållaråmbetct anser att en tillståndsreglering av båttrafiken

borde kunna komma i fråga för att under den av kommissionen förutsatta

övergångstiden förhindra att sjötrafik etableras av företagare med ej tillfredsställande

båtmaterial och måhända med ej tillräcklig ansvarskänsla

samt för att stödja de lämpliga företagare, vilka åtaga sig båttrafik i skärgården.

Waxholms nya ångfartygs aktiebolag finner sig med stöd av dess mer

än 80-åriga erfarenhet om bedrivande av sjötrafik i Stockholms skärgård

böra framhålla, att ett ekonomiskt bärkraftigt trafikföretag av den natur,

som bolaget i sitt yttrande föreslagit, ej torde kunna erhållas med mindre

än, att bestämmelser införas om koncession eller om annan form av trafiktillstånd

för bedrivande av sjötrafik inom skärgårdsområdet. En dylik

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 163.

anordning synes väl svara mot det förhållandet, att de landväga trafikföretag,

med vilka samtrafik förutsättes skola bedrivas, redan ha koncession

för sin verksamhet. Sådana bestämmelser böra åtminstone gälla under

en viss övergångstid, intill dess erfarenhet vunnits om verkningarna av

den av bolaget föreslagna nya trafikreformen.

Överförandet av ansvaret för passbåtstrafiken till

landtrafikföre tagen.

Statens biltrafiknämnd anser, att samorganisationen mellan land- och

sjötransporterna — såsom även av skärgårdstrafikkommissionen framhållits

— kan åstadkommas antingen genom samtrafik mellan landtrafikföretag

och ett eller flera fristående rederiföretag eller ock genom att landtrafikföretagen

anskaffa och för sjötransporterna utnyttja eget båtmaterial.

Därest trafiken ordnas enligt det förstnämnda alternativet, äger den

myndighet, som meddelar trafiktillstånd för landtransportföretaget, med

stöd av 12 § 3 stycket förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik

lämna föreskrift om skyldighet att driva samtrafik med anslutande sjötrafikföretag

samt om sättet för samtrafikens bedrivande. Däremot lärer

icke kunna ifrågakomma att såsom villkor för meddelande av koncession

å linjetrafik föreskriva skyldighet för koncessionshavaren att själv ombesörja

jämväl viss anslutande sjötrafik. Tillståndsbeviljande myndighets

inflytande i detta avseende torde vara begränsat till, att vid uppkommen

fråga om beviljande av nya trafiktillstånd viss prioritet kan lämnas trafikföretag,

som förklarat sig villigt att i egen regi ombesörja jämväl mellanliggande

eller anknytande sjötrafik. Nämnden förordar, med hänvisning

till det åtagande att ansvara för viss till företagets busslinjer anknuten båttrafik,

som ett landtrafikföretag efter förhandlingar med kommunikationsdepartementet

iklätt sig, att förhandlingar framdeles upptagas för

åstadkommande av ytterligare likartade överenskommelser.

Järnvägsaktiebolaget Stockholm—Saltsjön meddelar, att när bolaget

åtog sig att utan statsbidrag svara för ordnandet av viss del av trafiken

inom Stockholms skärgård, förbehöll sig bolaget samtidigt att verksamheten

skulle få bedrivas på ett fullt affärsmässigt sätt samt att underhåll,

förbättring och nyanläggning av vägar, broar och bryggor ävensom erforderlig

isbrytning skulle ske genom myndigheternas försorg och bekostas

med allmänna medel. Därjämte uppger sig bolaget ha räknat med fortsatt

stöd från landstinget.

Vägprogrammet.

Flertalet remissmyndigheter har understrukit vikten av att skärgårdsområdets

vägsystem snabbt utbygges och förbättras. I sina remissyttranden

ha statskontoret, länsstyrelsen i Stockholms län, vägförvaltningen i

Stockholms län, Stockholms stads idrotts- och friluftsstyrelse, Stockholmstraktens

regionplanenämnd, Vaxholms stad, kommunalnämnderna i Blidö,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. May.ts proposition nr 163.

Djurö, Ljusterö och Värmdö kommuner, Stockholm—Roslagens järnvägar

och Vaxholms trafikaktiebolag föreslagit ändringar i olika avseenden i det

av skärgårdstrafikkommissionen framlagda vägprogrammet. Dessa förslag

innebära huvudsakligen annan sträckning av vägförbindelse än kommissionen

föreslagit eller utvidgning av vägprogrammet, framför allt beträffande

förbindelserna till Vaxholm eller i Vaxholmsskärgården. I ett par

fall ha vägprojekt icke ansetts vara av den angelägenhetsgrad att de böra

genomföras före annat av remissmyndighet såsom mera betydelsefullt ansett

projekt eller icke ansetts fylla sådant kommunikationsbehov att de

överhuvud böra komma till utförande. Vissa remissmyndigheter framhålla

därjämte betydelsen av att infartsvägarna till Stockholm, främst Värmdöoch

Norrtäljevägarna, förbättras. Dessa yttranden såväl som vissa av representanter

för olika intressentgrupper inlämnade skrifter komma att

överlämnas till vägmyndigheterna för hänsynstagande vid projektens vidare

utredning och återgivas i ifrågavarande delar icke här.

Väg- och vattenbyggnadsstgrelsen anser sig icke i förevarande sammanhang

böra taga ställning till de olika föreslagna företagen. Redan nu kan

emellertid konstateras att de avsedda kombinerade land- och sjöförbindelserna

i stort sett kunna baseras på de av kommissionen föreslagna åtgärderna.

Ordningsföljden mellan de olika företagen bör bedömas med hänsyn

till behovet att så snabbt som möjligt ordna trafiken efter den skisserade

principen för så stor del av skärgården som möjligt. Väg- och vattenbyggnadsstvrelsen

påpekar, att det ankommer på styrelsen och länsstyrelsen

att gemensamt träffa avgöranden härom. Därvid skola självfallet ärendena

handläggas enligt vägstadgan samt samråd ske med de trafikföretag,

som förutsättas skola uppehålla trafiken.

Med hänsyn till att skärgårdstrafiken befinner sig i ett beträngt läge

böra enligt styrelsens mening i första hand sådana företag komma till utförande,

som på ett tidigt stadium medföra förbättrade förbindelser för

den bosatta befolkningen. Successivt böra därefter förbindelserna utbyggas

jämväl för sommartrafiken. De åtgärder, som vidtagas, böra så

vitt möjligt ingå som ett led i det slutliga utbyggnadsprogrammet. Detta

bör dock ej hindra anlitandet i mån av behov av provisoriska lösningar i

avvaktan på de större företagens färdigställande. För att närmare klarlägga

dessa frågor kräves en detaljerad trafikplan innefattande ett program

för successiv utbyggnad av förbindelserna i huvudsaklig överensstämmelse

med av kommissionen givna rekommendationer. En sådan bör

upprättas i samråd med berörda trafikföretag. Styrelsen är beredd medverka

i sådan plans upprättande. Då det enligt styrelsens uppfattning

främst ankommer på Stockholms stad att taga initiativ och medverka till

att direktgående sjötrafik under övergångstiden kommer till stånd i erforderlig

omfattning böra representanter för staden deltaga i samordningen

av hithörande frågor. Styrelsen förutsätter, att initiativ till sådant

samråd kommer att tagas av länsstyrelsen — allt försåvitt icke Kungl.

Maj :t kommer att besluta i annan riktning.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 168.

Arbetsmarknadsstyrelsen meddelar angående arbetskraftstillgången inom

området följande.

Under de sista åren har på vissa håll i Stockholms län funnits eu de!

arbetskraftsreserver, åtminstone under vintersäsongen. Detla gäller bl. a.

skärgårdsöarna, medan i det egentliga Stockholmsområdet rått knapphet

P** byggnadsarbetare, bl. a. byggnadsgrovarbetare. Med hänsyn till den

ökade anslagstilldelningen för vägväsendet, som föreslås i 1952'' års statsverksproposition,

torde en ökning av den ordinarie vägbyggnadsverksamheten

vara att förutse. Denna anläggningsverksamhet kan delvis komma

att absorbera de förut tillgängliga arbetskraftsreserverna i bär ifrågavarande

område. Med reservation härför synes flertalet av de vägföretag,

vilka skärgårdstrafikkommissionen föreslagit till utförande under den angivna

6-årsperioden, kunna väntas komma till utförande med anlitande av

på orten tillgänglig arbetskraft, vilken icke eljest står till förfogande för

arbetsmarknaden. 1 den mån så kan äga rum minskas genom de ifrågavarande

arbetenas utförande icke arbetskrafttillgången för byggnads- och

anläggningsarbeten i allmänhet i Stockholms län jämte Stockholmsområdet.

Beträffande de större företagen och i synnerhet den föreslagna broförbindelsen

Ramsmora—Djurö södra udde torde det dock icke kunna undvikas

att arbetenas utförande påverkar möjligheterna till genomförande av

redan beslutade eller eljest angelägna byggnadsarbeten i Stockholmsområdet.

— Möjligheterna att i sinom tid utföra de särskilda företagen med anlitande

av eljest outnyttjad arbetskraft, torde få bli föremål för övervägande

från fall till fall.

I den föregående bedömningen av möjligheterna att genomföra i detla

sammanhang aktuella anläggningsarbeten har arbetsmarknadsstyrelsen utgått

ifrån att arbetsmarknadsläget förblir i stort sett oförändrat. Under

den tid av sex är, som kommissionen angivit för vägföretagens genomförande,

kunna givetvis förändringar i arbetsmarknadsläget i stort sett inträffa,

vilka giva anledning till helt andra bedömningsgrunder för utförandet

av arbetena i fråga.

Angående medelsanvisningen för genomförande av vägprogrammet anför

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

För de av kommissionen föreslagna arbetenas genomförande har avsetts

att särskilda medel skulle ställas till förfogande vid sidan av de för flerårsplanerna

i länet tillgängliga medlen. Enligt styrelsens mening böra

emellertid de medel, som kunna komma att disponeras för nyanläggning

och ombyggnad av nu avsedda vägar och broar i skärgården, tillföras vederbörande

ordinarie vägbyggnadsanslag och företagen inordnas i de vanliga

flerårsplanerna för vägbyggandet. Därigenom kunna dessa behov och

deras tillgodoseende bedömas jämsides med behoven i övrigt inom länet.

Därmed avser styrelsen icke, att dessa särskilda skärgårdsbehov skola

komma i mindre förmånlig ställning än vad kommissionen föreslagit. Vid

angelägcnhelsbedömningen måste nämligen helt naturligt särskild hänsyn

tagas till det förhållandet som uppstår om den nuvarande skärgårdstrafiken

hastigt avvecklas och att särskilda åtgärder då måste vidtagas för

alt möjliggöra genomförandet av den avsedda trafiklösningen. Med sammanslagningen

av anslagen syftar styrelsen bl. a. till att underlätta den

administrativa handläggningen.

Beträffande de föreslagna färjförbindelserna vill styrelsen framhålla, all

kostnaderna för anskaffande av härför erforderliga färjor icke ingå i den

i 1952 års statsverksproposilion (bilaga 22, s. 111) omnämnda femårs
t

m M Bihang till riksdagens protokoll 19i>t>. / .v,ml. AV 168 16 i.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 16S.

planen för upprustning av vägväsendets färjbestånd. Vid ett genomförande

av kommissionens förslag erfordras sålunda en uppräkning av investenngsanslaget

till Flytande materiel under väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond

med belopp motsvarande kostnaderna för ifrågavarande färjor.

Åtgärder under den förutsatta övergångstiden.

Flertalet remissmyndigheter understryka vikten av att åtgärder vidtagas

från det allmännas sida för att garantera att en tillfredsställande trafikapparat

står till förfogande under övergångstiden.

Stockholms handelskammare, som därjämte finner ofrånkomligt att det

allmänna även efter den av kommissionen förutsatta sexårsperiodens slut

i en eller annan form ingriper för att bidraga till upprätthållande av eu

för vissa skärgårdsöar nödvändig men eljest icke ekonomiskt genomförbar

trafik, anser den lämpligaste åtgärden vara, att det allmänna lämnar bidrag

till skärgårdstrafiken. För att stimulera och underlätta för Waxholmsbolaget

att i nuvarande läge i tillräcklig omfattning förnya sitt tonnage böi

det även kunna övervägas att bolaget för detta ändamål med det allmännas

hjälp erhåller lån på förmånliga villkor.

BOHUSKUSTEN.

Marstrands rederi aktiebolag inköpte per den 1 januari 1951 Mai strands

nya ångfartygs aktiebolags fartyg i avsikt att driva båttrafik i samma utsträckning

som det gamla bolaget. Under år 1951 har bolaget låtit inrätta

för motordrift och i viss utsträckning ombygga tre äldre för kombinerad

passagerar- och godstrafik avsedda ångfartyg samt en lastbåt. Ett ångfartyg

har omändrats till oljeeldning. Därjämte har bolaget inköpt ett

snabbgående motordrivet passagerarfartyg. Det är bolagets avsikt att

motorisera och ombygga ytterligare ett passagerar- och godsförande fartyg.

Mar strandsbolagets trafik omfattar sträckningen Göteborg—Gravarne.

Båtarna angöra Marstrand, Åstol, Rönnäng, Klädesholmen, Skärhamn,

Kyrkesund, Mollösund, Hällevikstrand, Käringön, Gullholmen, Ellös, Grundsund,

Fiskebäckskil, Lysekil, Lahälla, Malmön, Smögen och Gravarne.

Enligt turlistan för vintern 1951/52 trafikeras Gravarnelinjen av tre kombinerade

last- och passagerarfartyg med sex dubbelturer per vecka och

dellinjen Göteborg—Klädesholmen av särskild båt med fyra dubbelturer.

Därjämte uppehälles en godslinje anlöpande Marstrand samt några bryggor

på Tjörns och Orusts sydsidor. Från vissa angöringspunkter distribueras

gods genom bolagets försorg med lastbilar till innanför belägna orter.

Under lågsäsongen härröra bolagets intäkter huvudsakligen från godstrafiken.

Av inseglingen under fjärde kvartalet 1951 utgjordes således 83 *

av fraktintäkter. Under sommarmånaderna föregående år var seglationsprogrammet

med hänsyn till turisttrafiken utökat med s. k. expressturer

på Gravarnelinjen samt vissa ytterligare turer på linjen Göteborg—Marstrand.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 163.

I en den 5 mars 1952 inkommen ansökning har Marstrands rederi aktiebolag

anhållit om bidrag av statsmedel med 275 000 kronor för seglationsåret

1 april 1952—31 mars 1953 för att möjliggöra för bolaget att även

under lågsäsongen hålla trafiken i gång. Bolaget framhåller, att när det

under 1951 påbörjade genomgripande moderniseringsprogrammet slutförts,

beräknas överskottet under sommarhalvåret bli så stort, att det

täcker vinterperiodens förluster. Bolaget skulle därigenom få till stånd en

självbärande helårstrafik. På grund av kostnadsstegringar och svårigheten

att erhålla erforderliga krediter har det dock visat sig ogörligt att genomföra

moderniseringen i den takt, soin ursprungligen avsetts.

Genom motorisering av fyra båtar säger sig bolaget redan ha uppnått

en avsevärd driftsbesparing, trots att vissa kostnadsposter såsom löner

betydligt stegrats. Underskottet för hela seglationsåret 1952/53 beräknas enligt

en till ansökningen fogad bilaga komma att uppgå till 305 000 kronor,

varav 100 000 kronor avse en tioprocentig avskrivning av tonnaget.

Departementschefen.

Före de motordrivna landkommunikationsmedlens genombrott ägde

Stockholmsområdet på grund av sina goda betingelser för sjögående trafik

genom de reguljära ångbåtslinjerna ett efter tidens förhållanden snabbt,

billigt och bekvämt närtrafiksystem. Under de decennier, då ångbåtstrafiken

hade sin största omfattning, synes den ha hämtat huvuddelen av sina

resande från bryggor, som hade eller senare fått direkta landförbindelser

med Stockholm. Bilismens expansion har successivt uttunnat båtlinjernas

trafikunderlag. Allteftersom vägsystemet utbyggts bar bussnätet sträckts

längre ut i kustlandet. Det ökade innehavet av privata bilar och motorbåtar

bär helt eller delvis löst en stor resandekategori från beroendet av

kollektiva kommunikationsmedel. Samtidigt har det stegrade utnyttjandet

av skärgårdsområdets mera perifera delar för rekreationsändamål medfört

en förskjutning av båtlinjesystemets sträckning.

Under de senaste krigsåren avstannade denna utveckling, varigenom

ångbåtstrafiken tillfälligt återtog en del av vad den tidigare gått förlustig.

Efterkrigstiden har däremot visat en i ökat tempo fortsatt utveckling efter

mellankrigstidens linjer.

Landtrafikmedlen ha med undantag av vissa delar av Vaxholmsområdet,

Roslagskusten och Värmdölandet numera övertagit praktiskt taget all

trafik på fastlandssidan. ötrafikcn inom skärgårdsområdets södra del sker

till stor del genom kombinerade land- och sjöförbindelser, medan den inom

områdets mellersta och norra delar till huvudsaklig del är beroende av från

Stockholm utgående ångbåtslinjer. För det företag, Waxholmsbolaget, vilket

under sig har samlat huvuddelen av den kvarvarande båttrafiken,

innebär detta, att den del av resandeunderlaget, som företer de minsta

variationerna efter årstider och veckodagar, berövats bolaget, medan den

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 163.

särskilt på mera avlägsna områden i detta avseende starkt fluktuerande

ötrafiken kvarstår. Att för ett fristående rederiföretag med behörigt tillgodoseende

av olika trafikantgruppers intressen ombesörja transporterna

året runt inom ett område med denna trafikstruktur utan att erhålla bidrag

utifrån är förenat med stora svårigheter. För Waxholpasbolaget med dess

omoderna tekniska utrustning har det på grund av den minskade resefrekvensen

och omöjligheten att kompensera återkommande stegringar främst

i bränsle- och bemanningskostnader varit ogörligt.

Den på öarna bosatta befolkningen har så småningom genom sjökommunikationernas

begränsade utvecklingsmöjligheter i förhållande till landtrafikmedlens

kommit i ett eftersatt läge. Detta har särskilt gjort sig

märkbart under den del av året, då den bosatta befolkningen ensam utgjort

underlaget för båttrafiken. Särskilt under den tid väderleksförhållandena

försvårat eller helt omöjliggjort färd med egna båtar ha olägenheterna

varit påfallande. För de i skärgården rekreationssökande resenärerna förefalla

resorna numera tidsödande. De av den minskade resandefrekvensen

motiverade begränsningarna i turtätheten ha därjämte reducerat antalet

förbindelsemöjligheter.

För att utröna förutsättningarna för en förbättring av bl. a. Stockholmsskärgårdens

kommunikationsförhållanden ha omfattande undersökningar

utförls av 1938 och 1945 års skärgårdsutredningar. Båda utredningarna

ha i trafikplaner redovisat förslag syftande till ett ökat utnyttjande av

landtrafikmedlen i skärgårdstrafiken. Dessa förslag ha tagit sikte på ytterligare

utbyggnad av öarnas och kustlandets vägnät jämte anläggandet av

bro- och färjförbindelser samt inrättandet av reguljära kombinerade landoch

sjökommunikationer som ersättning för direkta ångbåtslinjer. En betydande

på Stockholm och Vaxholm baserad båttrafik har dock alltjämt

ansetts erforderlig särskilt för bemästrande av sommartrafikens toppbelastningar.

De i området arbetande rederierna ha bedömts icke utan subventionstillskott

kunna trygga fortbeståendet av erforderlig båttrafik. Då

därjämte ett enhetliggörande av sjötrafikapparaten ur skilda synpunkter

ansetts önskvärt, kommo båda utredningarna till slutsatsen, att det allmänna

borde övertaga huvudintresset i denna trafik. 1945 års utredning

ansåg dock, att detta endast borde utgöra ett första led i en fullständig

samordning av den reguljära land- och sjötrafiken inom Stockholmsområdet.

1949 års skärgårdstrafikkommission hade till ursprunglig uppgift alt

vidareföra vissa av 1945 års skärgårdsutredning framlagda förslag angående

ordnandet av skärgårdstrafiken och då först att klarlägga villkoren

för ett överförande till allmän ägo av huvudintresset främst i Waxholmsbolaget.

Enligt direktiven skulle kommissionen vid sina överväganden

beakta vad min företrädare i ämbetet anfört i propositionen 1948: 261,

vari understrukits att en sådan trafiklösning skulle eftersträvas, att åt
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai:ts proposition nr 163. 21

minstone statliga subventioner icke skulle utgå annat än under en övergångstid,

under vilken en tillfredsställande trafikordning etablerades.

Kommissionen framhåller som sin åsikt, att ett förvärv av huvudintresset

i ifrågavarande bolag icke bör äga rum. Det allmännas åtgärder

böra enligt kommissionens mening i stället inriktas på att befrämja eu

trafiklösning, enligt vilken huvuddelen av transportuppgifterna kunna

överföras på laudtrafikmedlen. Förutsättningen härför är en utbyggnad

av områdets vägsystem. Ansvaret för den reguljära båttrafiken, anknuten

till kustlandets järnvägs- och busslinjer, bör åvila de i området

arbetande landtrafikföretagen. Kommissionen pekar på det åtagande, som

i detta avseende gjorts av Saltsjöbanan. På Stockholm baserad båttrafik

bör kvarvara i den utsträckning, som den är attraktiv för det privata företagandet.

Kommissionen anser dock, att under en övergångstid, motsvarande

den sexårsperiod under vilken det av kommissionen föreslagna vägprogrammet

beräknas kunna genomföras, speciella ingripanden erfordras

för att garantera erforderlig sommartrafik. För trafiken under vintermånaderna

anses subventioner under de närmaste åren vara erforderliga,

även om dessa förutses successivt kunna minskas.

De åtgärder, som böra vidtagas för att åvägabringa en mera definitiv

lösning av Stockholmsskärgårdens trafikproblem, måste enligt min mening

syfta till att få till stånd en ordning, som möjliggör att helårstrafiken

efter eu rimlig övergångstid kan drivas utan bidrag från det allmänna. Med

utgångspunkt från nu rådande förhållanden anser jag, att ett fristående,

på direktgående trafik baserat sjötrafikföretag —- oavsett var majoritetsintresset

i detsamma är placerat — knappast har eller kan få förutsättningar

härför. Än mindre blir detta möjligt, då den upprustning av områdets

vägsystem, vilken under alla omständigheter torde vara nödvändig, blir

genomförd. Jag delar icke den av vissa remissmyndigheter framförda uppfattningen,

att det allmänna har att välja mellan å ena sidan att understödja

från Stockholm direktgående båtlinjer och å andra sidan att låta

utföra vissa vägprojekt. Dessa senare företag torde i stort sett under alla

förhållanden få utföras inom en icke avlägsen framtid, alltså även om man

valde att söka vidmakthålla den i de gamla formerna arbetande sjötrafiken.

Valmöjligheterna begränsas till ett framskjutande av väganläggningarna

ytterligare någon tid. Den av kommissionen anvisade trafikorganisationen

synes mig därför vara den, som skapar den bästa och på lång sikt ekonomiskt

minst betungande lösningen. Endast genom att inordna ötrafiken

i de i kustlandet arbetande stora landtrafikföretagens verksamhet kan

uppnås den resultatsutjämning, som erfordras för att balansera underskott

mot överskott på olika linjer och under skilda årstider.

Som biltrafiknämnden påpekat, kan enligt 1940 års förordning angående

yrkesmässig automobiltrafik in. in. bussföretag åläggas att driva

samtrafik med till dess linjer anknuten båttrafik. Jag saknar anledning

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj ds proposition nr 163.

att iiär närmare diskutera räckvidden och tillräckligheten av dessa enligt

gällande lagstiftning föreliggande förpliktelser för landtrafikföretagen. Vad

gäller det privatägda företag, som i detta sammanhang närmast beröres

av frågan, har detta redan frivilligt åtagit sig prestationer, som tills vidare

få anses tillfredsställande, och jag förutsätter att de allmänägda företag,

som komma att beröras, lika litet skola undandraga sig motsvarande skyldigheter,

när sådana aktualiseras.

Ej heller ur andra synpunkter synes den ifrågasatta trafikomläggningen

behöva möta avgörande hinder. Det bör erinras om att de landtrafikföretag,

som här ifrågakomma, utom trafiken i kustlandet driva

bl. a. en avsevärd stads- och förortstrafik. I den utsträckning deras fordonspark

bestämmes av den senare trafikens behov synes en utökad sommartrafik

med hänsyn till den minskning av transportbehoven för lokaltrafiken,

som reguljärt inträder under sommarmånaderna, kunna medföra

ett bättre utnyttjande av fordonsbeståndet. Då man därjämte genom privatbilismens

utveckling för vissa resandekategoriers vidkommande har att

räkna med en fortgående avgång från de kollektiva transportmedlen, höidet

i viss grad ligga i landtrafikföretagens eget intresse att i ökad utsträckning

engagera sig för de nya trafikuppgifter, som den kombinerade landoch

sjötrafiken i skärgården erbjuder. Landtrafikföretagen böra härvid

i sina åtaganden även kunna sträcka sig utöver den ram, som kan betingas

av kravet, att den nytillkomna trafiken inklusive sjötrafiken skall bli

ekonomiskt självbärig. Likaväl som exempelvis bussföretag driva linjer,

som ehuru icke räntabla tjäna beaktansvärda kommunikationsbehov,

synas mig buss- och andra landtrafikföretag i förekommande fall höra

åtaga sig ansvar för även en icke självbärande kombinerad båt- och landtrafik

av likvärdig angelägenhetsgrad. Ett sådant resonemang står i överensstämmelse

med de principer, som tillämpas inom huvuddelen av vårt

transportväsen och som innebära en utjämning mellan trafikantgrupperna

av trafikkostnaderna.

För att i större utsträckning än som genom överenskommelsen med

Saltsjöbanan redan skett skapa förutsättningar för en med land trafikmedlen

samordnad sjötrafik kräves, som kommissionen understrukit, en

förbättring och utbyggnad av skärgårdsområdets vägar. De härför erforderliga

arbetena äro av ganska tidskrävande natur. Därtill äro, även bortsett

från vägnätets nuvarande beskaffenhet, betingelserna för en snar

övergång till kombinerad land- och sjötrafik inom vissa delar av skärgårdsområdet

mindre gynnsamma än inom de områden, där en sådan övergång

redan kunnat genomföras. Medan inom den sektor av skärgårdsområdet,

för vilken Saltsjöbanan åtagit sig ansvaret för sjötrafiken, omläggningen

av trafiksystemet kunnat genomföras utan större trafiktekniska svårigheter

och olägenheter för trafikanterna — utan tvärtom ofta med avsevärda

fördelar, bl. a. i tidsvinst, för dessa — skulle i andra delar av skärgården

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 163.

(mi för trafikanterna i motsvarande grad acceptabel eller fördelaktig omläggning

svårligen omedelbart låta sig genomföra. På många håll är en

viss icke alltför kort övergångstid ofrånkomlig och överhuvud taget är det

önskvärt, att en trafikomläggning av så pass ingripande natur, som den

varom här är fråga, får ske successivt, detta både ur trafikanternas och

trafikföretagens synpunkt. Det är därför nödvändigt, att en tillräcklig sjötrafikapparat

med på Stockholm baserade båtar framför allt för sommartrafiken

finnes att tillgå åtminstone under de närmaste åren, även om för

den skull det allmänna icke synes böra engagera sig i denna trafik på det

sätt, som föreslagits av 1945 års skärgårdsutredning.

Waxholmsbolaget har fr. o. m. seglationsåret 1948/49 erhållit statsbidrag

för trafiken under månaderna oktober—april. Bidragsbeloppen ha begränsats

till det underskott, som kvarstått sedan avdrag gjorts för eventuellt

driftsöverskott under sommarmånaderna. Sommartrafiken under år 1950

lämnade icke något överskott och under 1951 resulterade jämväl denna

trafik i ett betydande underskott. Bolaget har låtit förstå, att det utan

bidrag frän det allmänna skulle nödgas avveckla sin verksamhet eller i

bästa fall uppehålla en mycket begränsad sommartrafik. Vid de förhandlingar,

som förts mellan å ena sidan kommunikationsdepartementet och

å andra sidan bolaget och representanter för de kommunala intressena,

har såväl min företrädare i ämbetet som jag framhållit, att statsmakterna

icke torde vara villiga att subventionera båttrafiken till mer än den del,

som åtagandet att tills vidare garantera viss vintertrafik innebar. Sommartrafiken,

som huvudsakligen tjänar de rekreationssökande innevånarna

i Stockholm och dess förorter, borde i den utsträckning det prövades erforderligt

understödjas av kommunerna.

Stockholms stad har nu överenskommit med Waxholmsbolaget att bolaget

fr. o. in. den 1 maj 1952 under sju år framåt skall ombesörja trafiken

enligt viss fastställd minimiturlista inom ett område från Arholma i norr,

Husaröskärgården i öster och Vaxliolmsskärgården i söder. Bolaget skall

härför från staden erhålla dels ett lån av ungefär 1 750 000 kronor för en

viss modernisering av dess tonnage, syftande främst till en omläggning

till oljedrift för sex större båtar och motorisering av ett antal ångslupar,

och dels därtill årliga driftsbidrag. De sistnämnda bidragen ha för helårstrafik

vid nuvarande penningvärde fastställts till högst 490 000 kronor per

år med årlig reglering efter förändringarna i socialstyrelsens levnadskostnadsindex.

Kommunikationsdepartementet har under förutsättning av

Kungl. Maj :ts och riksdagens godkännande träffat överenskommelse med

Stockholms stad, enligt vilken staten tillsammans med Roslagsbanan såsom

ett bidrag till vintertrafikens uppehållande skall bestrida hälften av de årliga

driftsbidragen, d. v. s. för närvarande 245 000 kronor. Av återstoden

av subventionssumman har landstinget i Stockholms län åtagit sig att betala

75 000 kronor. Stockholms stad har alltså själv all erlägga 170 000 kro
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Rungl. May.ta proposition nr 163.

nor per är. Staden svarar för uppgörelsen med bolaget, och bidragen från

övriga intressenter skola erläggas till staden.

Genom denna överenskommelse ha garantier skapats för trafiken under

den av skärgårdstrafikkommissionen förutsatta övergångstiden. Wa>- holmsbolaget får möjlighet att i icke obetydlig utsträckning modernisera

sitt tonnage och erhåller, i den mån det är villigt att anpassa sig efter förändrade

trafikförhållanden, förbättrade betingelser för trafik även efter

sjuårsperiodens utgång.

Roslagsbanan och dess bussföretag, som i samband med den träffade

uppgörelsen åtagit sig att lämna ett årligt bidrag till trafikens uppehållande

av f. n. 50 000 kronor, ha därigenom, redan innan den förutsedda trafikomläggningen

inom deras trafikområde kommit till stånd, iklätt sig ekonomiska

förpliktelser för trafiken, som få bedömas som skäliga med hänsyn

såväl till storleken av deras trafikområde i skärgården som till de motsvarande

förpliktelser det berörda privata landtrafikföretaget, Saltsjöbanan,

påtagit sig.

Med hänsyn till det sålunda träffade arrangemanget och den fastställda

övergångstidens längd finner jag det knappast erforderligt att nu taga

ställning till vissa av de i remissyttrandena uttalade betänkligheterna mot

kommissionens förslag. Områdets trafikstruktur kommer under sjuårsperioden

avsevärt att förändras, och med min bedömning av utvecklingen

anser jag, att kommissionens förslag är väl ägnat att i stort läggas till

grund för kommande åtgärder. Vissa speciella frågor, som kunna aktualiseras

i samband med den förutsedda långsiktiga trafikomläggningen —

jag tänker bl. a. på frågan om en eventuellt behövlig ytterligare rättslig

reglering av landtrafikföretagens förpliktelser med avseende på sjötrafiken,

frågan om en eventuell koncessionering av denna, o. s. v. — torde utan

olägenhet kunna göras till föremål för fortsatta överväganden och icke behöva

föranleda ställningstagande i detta sammanhang.

Vad vägfrågorna angår har jag, efter samråd med statsrådet Hjalmar

Nilson, funnit mig böra göra följande uttalanden.

Ett vägprogram med den inriktning och i huvudsak den omfattning, som

kommissionen föreslagit, bör enligt min mening genomföras. Jag har ej

anledning att här ingå på en bedömning av de olika projekten, ordningsföljden

för deras utförande och förläggandet av i kommissionens skrivelse

upptagna bro- och färjförbindelser i annan mån än att jag förutsätter,

att de anläggningar, som beröra det område av skärgården, där den ifrågavarande

trafikomläggningen redan kommit till stånd, och direkt erfordras

för denna, få komma till utförande i första hand. De i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

yttrande redovisade synpunkterna böra härvidlag bli

vägledande. Jag fäster särskild vikt vid den trafikplan, som styrelsen föreslår

skola bli utarbetad, och den samverkan med Stockholms stad och de

olika trafikföretagen, som härvid avses äga rum. Även övriga kommunala

intressenter böra i den mån det befinnes lämpligt beredas tillfälle att del
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:tf> proposition nr 168.

taga. överhuvud är det av största vikt att under övergångstiden samråd

regelbundet sker mellan de olika intressena.

För att möjliggöra genomförandet av det redovisade vägprogrammct

under den förutsatta sexårsperioden har skärgårdstrafikkommissionen ansett

det erforderligt, att särskilda medel ställas till förfogande vid sidan

av de för flerårsplanerna i Stockholms län tillgängliga medlen. Jag vill i

detta sammanhang erinra om att statsrådet Hjalmar Nilson i årets statsverksproposition

(VI ht. s. 55) anfört, att anslaget till Vissa vägbyggnadsarbeten

borde under vissa förutsättningar kunna tagas i anspråk för detta

byggnadsprogram, i den mån arbetena icke kunna rymmas inom ramen

för den ordinarie tilldelningen av vägbyggnadsmedel till länet. Som av

arbetsmarknadsstyrelsens yttrande framgår finns det inom området åtminstone

säsongmässigt arbetskraftsresurser, som med fördel skulle kunna

utnyttjas för vissa av företagen, framför allt de, som skola förläggas till

öarna.

Jag förutsätter, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sina anslagsäskanden

för de närmast följande budgetåren kommer att anmäla de

medelsbehov, som betingas av vägprogrammets genomförande. Vad särskilt

angår det i styrelsens remissyttrande omförmälda behovet av anslagsmedel

för anskaffning av färjor vill jag erinra om att styrelsen har möjlighet

att redan under nästa budgetår beställa erforderliga färjor inom

ramen för det beställningsbemyndigande i fråga om materiel till maskincentralförrådet,

som kan komma att meddelas för detta budgetår.

Jag övergår nu till Marstrands rederi aktiebolags ansökning om statsbidrag

till den av bolaget uppehållna trafiken för tiden 1 april 1952—31

mars 1953. Bolaget har anhållit om understöd med 275 000 kronor, d. v. s.

samma belopp, som utgått under innevarande seglationsår.

I 1951 års statsverksproposition anförde min företrädare i ämbetet, att

det då nybildade Marstrands rederi aktiebolag, som övertagit det gamla

Marstrandsbolagets verksamhet, skulle behöva understöd av statsmedel

under en övergångsperiod fram till den tidpunkt, då den planerade moderniseringen

av bolagets tonnage kunde beräknas inverka på trafikresultatet.

Från bolagets sida har nu under hand uppgivits, att bolaget under sannolikt

ytterligare fem år är i behov av statsbidrag som understöd till trafiken

under lågsäsongerna.

Denna upplysning i förening med den omständigheten att bolaget för

nästa seglationsår räknat med ett underskott av icke mindre än 305 000

kronor ger enligt min mening anledning till allvarliga betänkligheter. De

stora kapitalinsatser, som redan gjorts för att modernisera bolagets fartygsbestånd,

borde — med utgångspunkt från vad som förutsattes då staten

engagerade sig för subventioner till det nya bolaget — rimligen ha medfört

eu sådan omedelbar förbättring av bolagets driftsekonomi, att underskottet

för nästa seglationsår i varje fall borde bli väsentligt mindre än vad bolagel

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Ma]ds proposition nr 168.

nu räknat med. Slutsatsen av den prognos, som bolaget framlagt, synes

närmast bli den, att moderniseringen av tonnaget endast är en av förutsättningärna

för en gynnsam utveckling av bolagets ekonomi och att därutöver

också erfordras en högst väsentlig ökning av bolagets passagerar- och

godsintäkter. Huruvida en sådan ökning kan bli möjlig undandrar sig mitt

bedömande. Av den beräkning av det framtida subventionsbehovet, som

gjorts från bolagets sida, framgår att bolaget självt räknar med att denna

ökning kan genomföras först inom loppet av en femårsperiod. Efter denna

period har emellertid sannolikt inträtt ett skede, då utvecklingen av landkommunikationerna

inom Bohusläns kustområde ganska snart kommer atl

lösa de flesta av samfärdselproblemen inom detla område, och bolagets

trafik kommer förmodligen då att förlora större delen av sin betydelse i

de avseenden varom nu närmast är fråga. Det bör i detta sammanhang

framhållas, att de trafikbehov för befolkningen i Bohusläns skärgård, som

icke redan nu kunna tillgodoses med befintliga landkommunikationer, enbart

eller i kombination med passbåtsförbindelser, äro relativt begränsade.

Mot bakgrunden av vad här anförts kan det ifrågasättas om icke grunderna

för det statliga stödet till Marstrandsbolaget måste revideras. Enligt

min mening bör del nu undersökas om icke ifrågavarande trafikbehov

under den lid som återstår, innan den förut omförmälda utvecklingen av

landkommunikationerna fullbordats, skulle — med eller utan bolagets medverkan

— kunna tillgodoses på ett för staten mindre kostsamt sätt än vad

som kan bli fallet, om den nuvarande subventionspolitiken fullföljes. Jag

anser mig ha anledning föreslå en dylik omprövning av subventionsprinciperna

också av det skälet, att bolagets investeringsprogram till vass del

har genomförts på ett sätt, som ur de synpunkter jag har att företräda

synes kunna ställas under diskussion. Skall statligt understöd i fortsättningen

utgå under någon längre tid, kan det vidare finnas skäl att från

statens sida begära att, i likhet med vad som nu har avtalats i fråga om

trafiken i Stockholms skärgård, fortlöpande bidrag lämnas även av landstinget.

Jag har för avsikt att i annat sammanhang hemställa om Kungl. Maj :ts

bemyndigande att få tillkalla en särskild utredningsman för att närmare

utreda de här behandlade spörsmålen. I avvaktan på resultatet av denna

utredning, som bör bedrivas med skyndsamhet, synes understöd tills vidare

under nästa budgetår lämpligen böra utgå till Marstrandsbolaget enligt i

huvudsak oförändrade grunder. Jag förutsätter dock att en förändring av

dessa villkor skall kunna äga rum redan under budgetårets lopp om så

befinnes påkallat med hänsyn till utredningsresultaten.

Anslagsmedlen för bidrag till båttrafiken i Bohuslän synas böra beräknas

till ett belopp av 275 000 kronor. Av detta belopp böra jämväl bestridas

kostnaderna för den förut omförmälda utredningen.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 163.

Behovet av anslagsmedel för budgetåret 1952/53 till stöd åt skärgårdstrafiken

utgör enligt sålunda föreliggande beräkningar för Stockholmsområdet

(245 000 — 50 000) 195 000 kronor och för Bohuskusten 275 000 kronor,

alltså sammanlagt 470 000 kronor.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

a) bereda riksdagen tillfälle att yttra sig i anledning av

vad jag i det föregående anfört beträffande ordnandet av

skärgårdstrafiken i Stockholmsområdet samt den fortsatta

subventioneringen av båtlinjetrafiken på Bohuskusten;

b) föreslå riksdagen att å riksstaten för budgetåret 1952/53

under sjätte huvudtiteln till Understöd åt skärgårdsrederier

anvisa ett reservationsanslag av 470 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

alt till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

östen Falken.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1952:300 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående fortsatt understöd till viss skärgårdstrafik m. m. jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten