Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 21 december 19U9 (nr 655) med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus

1952-03-31 · 41 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 41 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:167, Med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 21 december 19U9 (nr 655) med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

1

Nr 167.

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen med förslag till lag angående

fortsatt giltighet av lagen den 21 december 19U9

(nr 655) med särskilda bestämmelser om utskrivning

från sinnessjukhus; given Stockholms slott den 31 mars

1952.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogat förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen

den 21 december 1949 (nr 655) med särskilda bestämmelserom utskrivning

från sinnessjukhus.

GUSTAF ADOLF.

Gunnar Hedlund.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att 1949 års lag med särskilda bestämmelser om

utskrivning från sinnessjukhus, vars giltighetstid utgår den 30 juni 1952,

skall erhålla fortsatt giltighet t. o. m. den 30 juni 1955.

Enligt lagen äger Konungen beträffande visst sinnessjukhus förordna att

vid sjukhuset skall inrättas en lokal utskrivningsnämnd för handläggning

av de utskrivningsärenden, som eljest i första hand handläggas av sinnessjuknämnden.

Sådant förordnande, som hittills meddelats endast beträffande

fyra sinnessjukhus, avses skola meddelas i fråga om i varje fall flertalet

större sinnessjukhus.

I llihang till riksdagens protokoll 1952. 1 saml. Nr 167.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 21 december 1949 (nr 655) med

särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus.

Härigenom förordnas, att lagen den 21 december 1949 med särskilda

bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus, vilken lag gäller till och

med den 30 juni 1952, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni

1955.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

3

Utdrag av protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 februari

1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,,

Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet och t. f.

chefen för finansdepartementet, statsrådet Lingman, anmäler chefen för

inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga om fortsatt giltighet av lagen

den 21 december 1949 med särskilda bestämmelser om utskrivning från

sinnessjukhus m. m. och anför därvid följande.

Genom lagen den 21 december 1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser

om utskrivning från sinnessjukhus erhöll Kungl. Maj:t fullmakt att beträffande

visst sinnessjukhus förordna, att de ärenden om utskrivning från

sjukhuset av straffriförklarade m. fl., vilka enligt sinnessjuklagen i första

hand skola prövas av sinnessjuknämnden, i stället skola handläggas av en

lokal utskrivningsnämnd, bestående av sjukvårdsläkaren, en lagfaren ordförande

och en person med erfarenhet i allmänna värv.

Lagen gäller sålunda icke generellt och förordnande om dess tillämpning

har hittills meddelats endast beträffande fyra sinnessjukhus, nämligen

Psykiatriska sjukhuset i Stockholm, Ulleråkers sjukhus i Uppsala, S:t Sigfrids

Sjukhus i Växjö samt Sidsjöns sjukhus i Sundsvall.

För vinnande av erfarenhet om den nya ordningen har lagstiftningen

givits tidsbegränsad giltighet. Giltighetstiden utgår den 30 juni 1952.

Den 15 juni 1951 uppdrogs åt medicinalstyrelsen att med beaktande av

de erfarenheter, som vunnits vid tillämpningen av lagen den 21 december

1949, utreda spörsmålet om handläggningen efter den 30 juni 1952 av de

ärenden om utskrivning från sinnessjukhus, som enligt nämnda lag skola

handhas av särskilda utskrivningsnämnder. Med anledning härav infordrade

medicinalstyrelsen yttranden från direktionerna för de fyra sinnessjukhus,

där enligt vad nyss sagts utskrivningsnämnder inrättats. Vid dessa

utlåtanden, som överlämnats av medicinalstyrelsen, äro fogade yttranden

av respektive lokala utskrivningsnämnder (beträffande Ulleråkers sjukhus

av nämndens lekmannaledamöter) samt vid yttrandet från direktionen för

Ulleråkers sjukhus därjämte särskilda utlåtanden av de olika sjukvårdsläkarna.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kiingl. Maj:ts proposition nr 167.

Med skrivelse den 19 november 1951 redovisade medicinalstyrelsen sitt

uppdrag. Styrelsen hemställde, att giltighetstiden för 1949 års lag med särskilda

bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus förlänges med två

år samt att viss ändring samtidigt göres i lagen.

över medicinalstyrelsens skrivelse ha yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,

riksåklagarämbetet, statskontoret, sinnessjuknämnden,

strafflagberedningen, 1947 års psykopatvårdsutredning, direktionerna för

samtliga statens sinnessjukhus utom Sundby och Vipeholms sjukhus samt

sjukhus med lokala utskrivningsnämnder, sjukhusdirektionerna i Stockholm,

Göteborg och Malmö samt Svenska psykiatriska föreningen. Riksåklagarämbetet

har överlämnat yttranden från statsåklagarna i Stockholm

och Göteborg samt landsfogden i Örebro län. Direktionerna ha i allmänhet

bifogat yttranden från vederbörande sjukhuschefer, direktionen för Västra

Ny sjukhus yttrande från avdelningen vid sjukhuset av statens sjukhuspersonals

förbund. Göteborgs stads sjukhusdirektion har åberopat en promemoria

av sjukhusdirektören i staden, i vilken promemoria finnes intaget

yttrande av sjukhuschefen vid Lillhagens sjukhus.

I remissvaren tillstyrkes så gott som undantagslöst medicinalstyrelsens

förslag om förlängning av giltighetstiden för 1949 års lagstiftning. För egen

del kan jag, oaktat det synes angeläget, att bestämmelserna om lokala utskrivningsnämnder

vid sinnessjukhusen så snart som möjligt inarbetas i

sinnessjuklagen och erhålla generell giltighet, på skäl, som komma att

angivas i det följande, ansluta mig till medicinalstyrelsens förslag, att den

provisoriska lagen skall gälla ännu några år. Jag ämnar emellertid förorda,

att utskrivningsnämnder inrättas i varje fall vid flertalet större sinnessjukhus.

I det följande lämnas en närmare redogörelse för ärendet, varvid först

torde få nämnas något om de nuvarande bestämmelserna samt om bakgrunden

till 1949 års lagstiftning.

Gällande bestämmelser.

Bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus finnas f. n. dels i sinnessjuklagen

den 19 september 1929 dels i den inledningsvis omförmälda

lagen den 21 december 1949 med särskilda bestämmelser om utskrivning

från sinnessjukhus. Tillämpningen av sistnämnda lag vid visst sjukhus är

beroende av Kungl. Maj:ts förordnande. Har sådant förordnande ej meddelats,

äro sålunda sinnessjuklagens regler tillämpliga.

Enligt sinnessjuklagen meddelas beslut om utskrivning från sinnessjukhus

antingen av vederbörande sjukvårdsläkare eller av sinnessjuknämnden.

Överinspektören för sinnessjukvården äger därjämte befogenhet att

förordna om utskrivning i sådana fall, då det enligt lagen ankommer på

sjukvårdsläkaren att besluta därom. Vad om överinspektören för sinnes
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

5

sjukvården är stadgat äger, såvitt angår sinnesslövården, i stället tillämpning

å inspektören för sinnesslövården.

Sinnessjuknämnden är utskrivningsmyndighet beträffande den som på

grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas

till ansvar för begånget brott (N-fall) eller som, enligt vad känt är, under

inflytande av sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet riktat

brott, vilket icke blivit beivrat, s. k. O-fall (20 § första stycket, jämfört

med 18 § andra stycket). Vidare handlägger sinnessjuknämnden fråga om

utskrivning från sinnessjukhus av den som intagits där i samband med

frigivning från straffarbete eller fängelse och vissa därmed jämförliga

kategorier.

Sinnessjuknämnden kan uppdraga åt sjukvårdsläkaren att beträffande

viss person meddela beslut om utskrivning i nämndens ställe. Har sådant

uppdrag meddelats och begår därefter den, om vilkens utskrivning är fråga,

mot annans personliga säkerhet riktat brott, skall uppdraget anses återkallat

(20 § första stycket).

I andra fall än sådana, i vilka beslut om utskrivning enligt nyss återgivna

bestämmelser i första hand skall meddelas av sinnessjuknämnden,

ankommer det på vederbörande sjukvårdsläkare — samt överinspektören

för sinnessjukvården — att förordna därom (20 § andra stycket).

Jämte det sinnessjuknämnden i första hand beslutar om utskrivning av

förut angivna kategorier sinnessjuka fungerar nämnden i fråga om övriga

sinnessjuka såsom överinstans i förhållande till sjukvårdsläkaren i utskrivningsfrågor.

Har sjukvårdsläkaren lämnat framställning om utskrivning

utan bifall, må nämligen envar, som äger påkalla utskrivning, hänskjuta

utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens prövning (23 §). Nämnden

är dock icke skyldig att mer än en gång var fjärde månad pröva sådan

framställning om utskrivning. Samma begränsning gäller i fråga om

nämndens skyldighet att pröva framställning om utskrivning av straffriförklarad

eller annan, om vars utskrivning nämnden i första hand äger

besluta (22 § andra stycket).

Sinnessjuknämnden består av fem ledamöter. Chefen för medicinalstyrelsen

är självskriven ledamot; övriga ledamöter jämte suppleanter utses

av Konungen. Av de särskilt utsedda ledamöterna skola två vara i sinnessjukvård

särskilt kunniga läkare. De båda övriga få icke vara läkare, och

den ene av dem skall vara eller hava varit ordinarie innehavare av domarämbete.

Har förordnande meddelats om tillämpning) av 1949 års lag beträffande

visst sinnessjukhus, skola jämlikt 1 och 3 §§ nämnda lag de utskrivningstrågor,

som enligt vad nyss sagts prövas av sinnessjuknämnden såsom

första instans, i stället handläggas av en lokal utskrivningsnämnd. I andra

fall ankommer det vid dessa sjukhus på sjukvårdsläkaren ensam att be
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

sluta om utskrivning, sjukvårdsläkaren dock obetaget att i dylika fall

hänskjuta ärendet till utskrivningsnämndens prövning.

Utskrivningsnämnd skall bestå av sjukvårdsläkaren, en lagfaren ordförande,

vilken bör vara innehavare av domarämbete, och en person med

erfarenhet i allmänna värv. För särskild utsedd ledamot förordnar Konungen

en eller flera suppleanter. Närmare bestämmelser om nämndens

verksamhet meddelas av Konungen (2 §). Detta bar skett genom instruktion

den 10 mars 1950 (nr 79) för utskrivningsnämnd vid sinnessjukhus,

ändrad genom kungörelse den 29 juni 1950 (nr 460).

För att en lokal utskrivningsnämnd skall få skriva ut en intagen fordras

att nämnden är enig. Äro ledamöterna icke ense, skall, därest någon ledamot

så yrkar, ärendet hänskjutas till sinnessjuknämndens prövning. Innan

utskrivningsnämnden fattar beslut i ett utskrivningsärende, skola nämndens

ledamöter ha skaffat sig personlig kännedom angående den om vars

utskrivning är fråga. Är denne redan utskriven på försök, får dock beslut

fattas även om icke samtliga ledamöter ha sådan kännedom (4 §).

Har utskrivningsnämnden avslagit framställning om utskrivning, kan

var och en, som äger påkalla utskrivning, begära att fråga härom hänskjutes

till sinnessjuknämndens prövning (7 §). Under förutsättning att

förbehåll därom gjorts kan även ett beslut av nämnden om utskrivning av

straffriförklarad eller med honom likställd överklagas hos den centrala

nämnden av överinspektören för sinnessjukvården (inspektören för sinnesslövården)

eller statsåklagare. Framställning härom skall göras inom

fjorton dagar från dagen för beslutet. Har förbehåll gjorts enligt vad nu

sagts, får utskrivningsbeslutet ej gå i verkställighet förrän det visat sig

att beslutet blivit beståndande eller sinnessjuknämnden annorlunda förordnat

(8 §). Till bestämmelsen om klagorätt i vissa fall för statsåklagare

anknyter en föreskrift i 3 § instruktionen för nämnderna, att viss statsåklagare

skall underrättas av sjukvårdsläkaren, när till utskrivningsnämnden

inkommit framställning om utskrivning av den, vilken begått mot

annans personliga säkerhet riktat brott, och det ej är fråga endast om

fortsatt utskrivning på försök. På begäran skall sjukvardsläkare tillhandahålla

statsåklagare de på sjukhuset förvarade handlingarna rörande den,

vars utskrivning ifrågasättes.

Till de särskilt utsedda ledamöterna i de lokala utskrivningsnämnderna

utgår ersättning enligt följande grunder. Ordföranden åtnjuter årsarvode

med högst 1 000 kronor och sammanträdesarvqde med 30 kronor. För den

andra lekmannaledamoten utgör årsarvodet högst 500 kronor och dagarvodet

20 kronor. Suppleant uppbär endast dagarvode, suppleant för ordföranden

med 40 kronor och annan ersättare 30 kronor. Maximibeloppen

äro desamma som utgå till sinnessjuknämndens ordförande, ledamöter och

suppleanter. Sjukvårdsläkaren uppbär ingen särskild ersättning för sitt del
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

7

tagande i nämnden. Den sekreterare till lokal utskrivningsnämnd, som kan

utses enligt instruktionen för nämnden, åtnjuter däremot gottgörelse för

sitt arbete.

Bakgrunden till 1949 års lagstiftning.

Tidigare reformförslag.

Inrättande av lokala utskrivningsnämnder för decentraliserad behandling

av ärenden om utskrivning från sinnessjukhus av straffriförklarade och

med dem likställda föreslogs redan 1942 av strafflagberedningen. Motiveringen

härför var de olägenheter, som voro förknippade med en central

prövning av utskrivningsfrågorna, särskilt den starka anhopningen av

dessa ärenden hos sinnessjuknämnden, vilken enligt beredningen medförde

att ärendena icke kunde ägnas den ingående och grundliga prövning,

som var önskvärd. Förslaget ledde icke till att lokala nämnder inrättades

men riksdagen godkände 1945 ett utlåtande av första lagutskottet, där

utskottet fann beaktansvärda skäl tala för en decentralisering av utskrivningsförfarandet.

Samtidigt genomfördes lagändring så att sinnessjuknämnden

i alla utskrivningsärenden kunde delegera beslutanderätten till

sjukvårdsläkaren. Frågan upptogs på nytt vid 1947 års riksdag, som i anledning

av motioner begärde förslag om inrättande av lokala utskrivningsnämnder

vid sinnessjukhusen.

Siimessjukvårdsberedningen.

Statens sinnessjukvårdsberedning fick därefter i uppdrag att utreda frågan.

I en för redovisning av uppdraget överlämnad promemoria förordade

beredningen (enhälligt) ändringar i sinnessjuklagen av innebörd, att utskrivning

från sinnessjukhus av sådana intagna, vilkas utskrivning enligt

nämnda lag i första hand prövas av sinnessjuknämnden, skall beslutas av

en lokal utskrivningsnämnd vid varje sjukhus bestående av sjukvårdsläkaren

och två lekmän, av vilka en skulle vara lagfaren. I sin promemoria

framhöll sinnessjukvårdsberedningen, att en ändrad ordning för behandling

av ärenden om utskrivning från sinnessjukhus påkallats främst av

följande skäl:

1) sinnessjuknämndens arbetsbörda hade sedan åtskilliga år befunnit

sig nära det maximum, som ansågs kunna bemästras med nuvarande organisation,

2) personlig kontakt mellan patienten och den utskrivande myndigheten

hade ansetts vara erforderlig för ett riktigt avgörande,

3) ökad insyn och medinflytande från lekmannahåll beträffande utskrivningsärendena

förväntades skapa större förtroende för sinnessjukvården

hos patienterna och allmänheten.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Efter att ha övervägt olika alternativ för att förbättra utskrivningsförfarandet

i anslutning härtill stannade sinnessjukvårdsberedningen för lösningen

med en lokal utskrivningsnämnd vid varje sjukhus. Beredningen

hade emellertid övervägt, om icke den önskade decentraliseringen först

borde tillämpas endast i begränsad omfattning på så sätt att det nya förfarandet

först prövades vid vissa sinnessjukhus t. ex. Ulleråkers, Källshagens,

Sidsjöns, S:t Sigfrids och Salberga sjukhus. Främst av principiella

skäl hade emellertid beredningen icke ansett sig böra förorda en dylik

försöksmässig tillämpning av det nya systemet.

Proposition till 19A9 års riksdag.

Sinnessjukvårdsberedningens utredning ligger till grund för 1949 års

lagstiftning, om vilken förslag förelädes riksdagen i proposition nr 179.

Departementschefen redogjorde, då frågan anmäldes för remiss till lagrådet,

för sinnessjuknämndens stora arbetsbörda, vilken medfört att

ett stort antal ärenden icke kunnat underkastas någon grundlig prövning

av nämnden i dess helhet och särskilt icke av dess lekmän. Prövningen hade

regelmässigt måst ske på grundval av skriftligt material. I fortsättningen

anförde departementschefen bl. a.

De anförda förhållandena äro uppenbarligen icke tillfredsställande. Icke

minst ur rättssäkerhetssynpunkt framstår den ofta tämligen summariska

skriftliga proceduren vid sinnessjuknämnden som olämplig. Den personliga

kontakten mellan patienten och det utskrivande organet har icke utan fog

ansetts utgöra en väsentlig förutsättning för ett riktigt avgörande. Med hänsyn

till nämndens arbetssätt torde det vidare föreligga risk för att lekmännen

i nämnden icke kunna utöva det inflytande på utskrivningsfrågorna,

som avsågs då denna ordning infördes år 1929.

Den under frågans tidigare behandling och nu av sinnessjukvårdsberedningen

anvisade ordningen med lokala utskrivningsnämnder vid varje sinnessjukhus

samt rätt att överklaga nämndens beslut hos sinnessjuknämnden

utgör enligt min mening det enda kvarstående alternativet till lösning

av ifrågavarande problem. I likhet med sinnessjukvårdsberedningen anser

jag att en sådan decentralisering av utskrivningsrätten beträffande strafffriförklarade

och likställda är ägnad att undanröja de olägenheter, som äro

förbundna med det nuvarande systemet. Samtidigt bör anordningen i

många fall medföra en snabbare och smidigare handläggning av ifrågavarande

ärenden.

Departementschefen åberopade härefter andra fördelar med utskrivning

genom lokala utskrivningsnämnder. Sålunda framhölls betydelsen av att

det utskrivande organet får personlig kännedom om de patienter, vars utskrivning

ifrågasatts, samt värdet ur olika synpunkter av att lekmän i

större utsträckning medverkade vid utskrivningsfrågornas behandling. I

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

9

sistnämnda del påpekade departementschefen särskilt, att denna ordning

kunde väntas skapa större förtroende för sinnessjukvården hos patienterna

och allmänheten.

I fortsättningen framhöll departementschefen emellertid, att mot dessa

fördelar måste vägas de anmärkningar, som icke minst från läkarhåll riktats

mot den föreslagna ordningen och som i flera yttranden föranlett förslag

om att densamma måtte prövas vid några utvalda sjukhus innan den

definitivt genomfördes. Härutinnan åberopades i huvudsak två invändningar

nämligen den bristande enhetlighet i tillämpningen och den ökade

arbetsbörda för sjukvårdsläkaren, som den nya proceduren skulle medföra.

Gentemot den förstnämnda anmärkningen hänvisade departementschefen

bl. a. till rätten för överinspektören för sinnessjukvården och statsåklagare

att hänskjuta en utskrivningsfråga till sinnessjuknämndens prövning

och framhöll att denna anordning erbjöd ett visst remedium mot en

mindre enhetlig tillämpning. Hur lagstiftningen skulle verka på denna

punkt ansåg departementschefen emellertid ovisst. Detta gällde enligt hans

mening även ifråga om verkningarna på sjukvårdsläkarnas arbetsbörda.

Man torde — framhöll departementschefen — icke kunna bortse från att

det föreligger risk för att denna arbetsbörda i någon mån skall öka. Detta

vore olyckligt, då det skulle innebära att dessa läkare kunde ägna mindre

tid åt de i egentlig mening sjukvårdande uppgifterna, vilka till följd av den

rådande bristen på läkare vid sinnessjukhusen ändock icke kunde fullföljas

i önskvärd utsträckning.

Departementschefen fortsatte.

Med hänsyn till den ovisshet som alltså råder i fråga om verkningarna på

viktiga punkter av den föreslagna reformen hyser jag trots de betydande

fördelar, som äro förenade med densamma, en viss tvekan om lämpligheten

av att nu genomföra förslaget i full utsträckning. Som förut framhållits

anser jag visserligen att en decentralisering av utskrivningsrätten till lokala

nämnder utgör det enda godtagbara alternativet till den nuvarande ordningen.

Med hänsyn till bristerna i denna bör också en ändring komma till

stånd. Det synes emellertid icke vara nödvändigt att omedelbart inrätta

lokala utskrivningsnämnder vid samtliga sinnessjukhus. Genomfördes såsom

flera remissinstanser, hl. a. medicinalstyrelsen, ifrågasatt det föreslagna

systemet i begränsad omfattning skulle det bli tillfälle att under en kortare

tid vinna erfarenhet i de avseenden, där enligt vad nyss anförts osäkerhet

råder om verkningarna av decentraliseringen.

På grund av det anförda har jag stannat för att i princip förorda sinnessjukvårdsberedningens

förslag men att beträffande genomförandet ansluta

mig till tanken att tills vidare giva den föreslagna ordningen en begränsad

tillämpning. Lokala utskrivningsnämnder skulle sålunda inrättas endast

vid vissa av Kungl. Maj:t bestämda sinnessjukhus och vid dessa sjukhus

skulle elt utskrivningsförfarande i huvudsaklig överensstämmelse med det

av sinnessjukvårdsberedningen förordade införas.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Redan i delta sammanhang torde få beröras frågan om vilka sjukhus,

som skola väljas för den nya ordningen. Härutinnan vill jag i likhet med sinnessiukvårdsberedningen

förorda att lokala nämnder inrättas vid Ulleråkers,

S:t Sigfrids och Sidsjöns sjukhus. Med hänsyn till att det här endast gäller

en tillämpning i begränsad omfattning för vinnande av erfarenhet anser jag

däremot icke att — som beredningen även tänkt sig — nämnder f. n. böra

inrättas vid Källshagens och Salberga sjukhus. Antalet ärenden hos sinnessjuknämnden

från dessa sjukhus är nämligen så betydande, att verksamheten

om de medtoges skulle få en annan karaktär än som avsetts. I stället

torde ett sjukhus av annan typ väljas, t. ex. Psykiatriska sjukhuset i

Stockholm.

Riksdagsbehandlingen.

Den förut omnämnda propositionen nr 179 till 1949 års riksdag med förslag

till lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus

hänvisades av riksdagen till lagutskott. Första lagutskottet avstyrkte i sitt

i anledning av propositionen under vårsessionen avgivna utlåtande nr 35

det genom propositionen framlagda förslaget. Utskottet förordade i stället,

att en slutgiltig lagstiftning i ämnet omfattande samtliga sinnessjukhus

genomfördes och att bestämmelserna, i enlighet med sinnessjukvårdsberedningens

förslag, infördes i sinnessjuklagen.

Vid behandlingen av utlåtandet beslöt emellertid riksdagen att visa ärendet

åter till utskottet samt uppsköt detsamma till höstsessionen. I sitt då

avgivna nya utlåtande nr 52 anförde första lagutskottet bl. a.

Syftet med ärendets återförvisning till utskottet torde ha varit, att utskottet,

med hänsyn särskilt till den rådande läkarbristen vid de statliga sinnessjukhusen,

ånyo skulle överväga, huruvida en fullständig och slutgiltig

reform i närvarande läge kunde genomföras.

Läkarbristen vid de statliga sjukhusen är svårartad. — — -— Av utskottet

redovisade siffror giva vid handen att en successiv skärpning skett

under det senaste året och således även efter ärendets behandling vid vårsessionen.

I ett sådant läge är det naturligt, att hänsynen till läkarnas arbetsbörda

får avgörande betydelse för besvarandet av ifrågavarande spörsmål.

Det bör emellertid framhållas, att dessa hänsyn kunna verka icke blott

återhållande. Kan införandet av lokala nämnder väntas medföra minskning

av läkarnas arbetsbörda, ligger häri ett starkt skäl för att omedelbart

genomföra den tillämnade reformen i dess helhet.

Utskottet, som överlagt med läkare, verksamma inom sinnessjukvården,

har kommit till den uppfattningen, att införandet av lokala nämnder icke

i och för sig behöver medföra arbetsökning för läkarna. Sedan de nya utskrivningsorganen

vunnit erforderlig rutin, synes snarare viss lättnad vara

möjlig.

Emellertid kan införandet av ett nytt system i och för sig under en övergångstid

ställa större krav på arbete från läkarens sida. Antalet framställningar

om utskrivning kommer, särskilt under den första tiden av en lokal

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

11

nämnds existens, sannolikt att öka. Det ligger även i sakens natur, att en

fullt säker prognos i fråga om arbetsbördan icke kan ställas.

Då risken för en viss, om än sannolikt tillfällig arbetsökning för läkarna

sålunda icke helt kan uteslutas, finner utskottet med hänsyn till den stegrade

läkarbristen icke tillrådligt att nu föreslå ett omedelbart och fullständigt

genomförande av den tillämnade lagstiftningen.

När utskottet i sitt vid vårsessionen avgivna utlåtande ställde sig avvisande

till en partiell reform, skedde detta närmast av principiella skäl.

Utskottet framhöll bland annat, att frågan om formerna för utskrivning

av straffriförklarade och med dem jämställda utgjorde ett viktigt rättsligt

spörsmål.---Att låta olika regler för utskrivningen gälla för olika

sjukhus vore under sådana förhållanden uppenbart otillfredsställande.

Utskottet har icke funnit anledning frångå denna ståndpunkt. Under

sådana förhållanden skulle det måhända ligga närmast till hands att låta

frågan i dess helhet anstå. Ett sådant förfaringssätt ingiver emellertid betänkligheter

av annat slag. Frågan kan icke förväntas bliva återupptagen,

förrän tillgången på läkare varaktigt förbättrats. Någon utsikt att så skall

kunna ske under de närmaste åren synes icke finnas. Den nuvarande ordningens

brister skulle sålunda kvarstå, kanske för en lång följd av år.

Genomföres däremot en försökslagstiftning i enlighet med propositionens

förslag, ha förutsättningar skapats för att uppehållet med reformens slutgiltiga

genomförande skall bli kortvarigt. Visserligen kan en försökslagstiftning

icke giva tillfredsställande grund för en prövning av reformens

verkningar i alla hänseenden. I fråga om verkningarna på sjukvårdsläkarnas

arbetsbörda böra dock tillräckliga erfarenheter kunna vinnas under en

jämförelsevis kort tids tillämpning av en anordning med lokala utskrivningsnämnder

vid vissa sjukhus.

Utskottet finner sig därför trots starka principiella betänkligheter nu

icke böra avstyrka en partiell reform i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag.

Därvid förutsätter utskottet, att om erfarenheterna i fråga om läkarnas

arbetsbörda bli gynnsamma, förberedelser för att genomföra reformen över

hela linjen vidtagas utan avbidan på den i propositionen förutsatta prövotidens

utgång.

Utskottet förordade med vissa smärre jämkningar det i propositionen

framlagda lagförslaget. Riksdagen godkände utskottsutlåtandet (riksdagens

skrivelse 1949:392).

Erfarenheter från tillämpningen av 1949 års lag m. m.

Såsom inledningsvis nämnts har förordnande om tillämpning av 1949

års lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus

endast meddelats beträffande fyra sinnessjukhus, nämligen Psykiatriska

sjukhuset i Stockholm samt Ulleråkers, S:t Sigfrids och Sidsjöns sjukhus.

Från utskrivningsnämndernas verksamhetsberättelser för år 1951 har följande

sammanställning gjorts över de av nämnderna detta år handlagda

utskrivningsärendena.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungi. Maj:ts proposition nr 167.

Beslutens innehåll

Psykiatriska

Ulleråker

S:t Sigfrid

Sidsjön

N

0

fall

P

Summa

N

0

fall

P

Summa

N 0

— fall

P

Summa

N

_

O

fall

P

Summa

Utskrivning (definitiv) ......

7

2

9

30

17

47

17

2

1

20

19

7

26

Försöksutskrivning mer än

1 månad eller t. v.......

12

1

13

49

42

91

83

11

3

97

62

21

83

Försöksutskrivning 1 månad

eller mindre ...............

19

19

4

1

5

5

1

6

14

3

2

19

Fortsatt försöksutskrivning

18

1

19

22

24

46

74

74

24

12

36

Ändring av villkor .........

6

1

7

5

5

1

1

16

2

18

Utsträckt frigång ............

28

6

1

35

3

2

5

17

1

18

18

5

23

Avslag..........................

40

5

1

46

46

33,1

80

83

4

7

94

83

34

4

121

Summa

130

16

2

148

159

119

1

279

280

18

12

310

236

84

6

326

Anm.:

N = av domstol straffriförklarade.

O = övriga, i första hand på nämndens beslut ankommande fall (patienter, som begått

brottslig handling men ej tilltalats, från säkerhetsanstalt eller interneringsanstalt

överförda).

P = i första hand på sjukvårdsläkaren ankommande fall (besvär av icke brottsliga).

I sina av respektive direktioner till medicinalstyrelsen omkring den 1

oktober 1951 överlämnade yttranden ha utskrivningsnämnderna vid de

fyra sjukhusen med lokala nämnder redogjort för sina erfarenheter från

den tid (c:a IV2 år), sådana nämnder funnits där.

Innan dessa erfarenheter redovisas här, må nämnas att formerna för

ärendenas handläggning synas vara olika vid å ena sidan Psykiatriska sjukhuset

och Sidsjöns sjukhus och å andra sidan Ulleråkers sjukhus. Från

S:t Sigfrids sjukhus föreligga inga uppgifter i denna del. Vid de två förstnämnda

sjukhusen synes sålunda i huvudsak tillämpas en ordning, som

förordats vid lagens tillkomst (se prop. 179/1949 s. 56—57). Handläggningen

är sålunda helt muntlig och några av sjukvårdsläkaren uppsatta

promemorior och sammandrag förekomma ej. Lekmännen i nämnden synas

i allmänhet skaffa sig personlig kännedom om de utskrivningssökande i

läkarens frånvaro vid sammanträffande före sammanträdet. Vid Ulleråkers

sjukhus avgives åter regelmässigt ett skriftligt utlåtande från vederbörande

läkare till nämnden. Sålunda uppgives i ett yttrande från två överläkare

vid sjukhuset, att inkomna ärenden skola i utrett och färdigberett skick,

inklusive skriftligt yttrande av samma omfattning som tidigare till sinnessjuknämnden,

insändas till nämndens ledamöter fem dagar före sammanträdet.

De personliga sammanträffandena synas vid detta sjukhus i regel

äga rum vid nämndens sammanträden.

Vid tre av sjukhusen — Psykiatriska sjukhuset samt Sidsjöns och S:t

Sigfrids sjukhus — redovisas mycket goda erfarenheter från utskrivnings
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

13

nämndernas verksamhet och direktionerna och utskrivningsnämnderna vid

de två förstnämnda sjukhusen förorda, att sådana nämnder införas vid

samtliga sinnessjukhus. Från Ulleråkers sjukhus äro åter erfarenheterna

mindre goda särskilt för läkarnas del och ordningen anses ha medfört ökat

arbete för dem. Fortsatt försöksverksamhet förordas därför av såväl direktion

som utskrivningsnämnd och en av sjukvårdsläkarna anser rentav att

starka skäl föreligga för avveckling av experimentet med lokala nämnder.

Utskrivningsnämnden vid S:t Sigfrids sjukhus säger sig däremot närmast

vara böjd för att tillstyrka införande i sinnessjuklagen av de nu gällande

försöksbestämmelserna men med generell tillämpning. Med hänsyn till att

nämnden icke kunde bedöma om bestämmelserna äro lämpliga för samtliga

sjukhus och då tillräcklig erfarenhet måhända ännu icke vunnits om

verkningarna av försökslagstiftningen, inskränker sig emellertid denna

utskrivningsnämnd till att förorda fortsatt tillämpning av de nu gällande

bestämmelserna. Direktionen vid S:t Sigfrids sjukhus anser det önskvärt,

att det provisoriska systemet får prövas ännu en tid innan detsamma göres

generellt gällande.

Utskrivningsnämnden vid Sidsjöns sjukhus sammanfattar sina erfarenheter

av verksamheten sålunda.

Nämnden har kommit till den uppfattningen, att försöket med lokala

nämnder slagit synnerligen väl ut samt att detta system medför betydande

fördelar framför ett centraliserat utskrivningsförfarande. Genom den personliga

kontakten med patienten erhåller nämnden en tillförlitligare grund

för sin bedömning än som skulle vara att tillgå genom studium enbart av

handlingarna. Denna kontakt är även av stor psykologisk betydelse såtillvida

som den är ägnad att skapa en lugnare atmosfär i utskrivningsfrågorna

och minska tendenserna till kverulans. Förfarandet inför en lokal nämnd

kräver mindre insatser av sjukvårdsläkaren än inför en central institution

och medför även, rätt upplagt, en snabbare och smidigare handläggning av

utskrivningsärendena.

Särskilda positiva erfarenheter redovisas från utskrivningsnämnderna

på de olika punkter, som enligt vad förut nämnts särskilt åberopats såsom

motiv för införande av lokala nämnder. Från samtliga nämnder framhålles

sålunda värdet av den personliga kontakten mellan det utskrivande

organet och den utskrivningssökande. Utskrivningsnämnden vid S:t Sigfrids

sjukhus anför, att den personliga kännedom, som nämndens ledamöter i

varje ärende skaffar sig om patienten, utan tvekan bidrager till ett riktigare

bedömande av utskrivningsfrågorna. Utskrivningsnämnden vid Sidsjöns

sjukhus har funnit, att den personliga kontakten är av mycket stor betydelse

och innebär en påtaglig fördel. Nämnden fortsätter.

Det är visserligen sant att det inte går att bilda sig eu någorlunda tillförlitlig

mening enbart på grund av ett samtal med den intagne. Men det går

ej heller att få eu säker grundval för bedömandet enbart genom alt läsa

handlingarna. När det gäller psykopaterna är väl i allmänhet den i hand
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

lingarna intagna anamnesen den kunskapskälla som ger den bästa vägledningen,

men utskrivningsnämndens lekmannaledamöter ha icke sällan sett

sig nödsakade att efter personligt sammanträffande med patienten revidera

en uppfattning vartill de kommit på grundval av handlingarna. Det är heller

icke något ovanligt att nämndens lekmannarepresentanter med lämpliga

tidsintervaller haft flera samtal med en och samma patient och på detta

sätt lärt känna patienten och hans psykiska habitus tämligen väl. Det ligger

i sakens natur att nämnden erhåller en mera tillförlitlig uppfattning

om en patient och hans situation, om denna uppfattning grundar sig såväl

på studium av handlingarna som på personligt sammanträffande än om

den endast baserar sig på upplysningar, inhämtade på förstnämnda sättet.

Delvis liknande synpunkter ha framförts i yttranden från Ulleråkers

sjukhus. Direktionen för detta sjukhus anser att det för den enskilda patienten

är av stor betydelse att komma i personlig kontakt med utskrivningsmyndigheten.

Värdet av lekmännens medverkan understrykes i flertalet yttranden

och de farhågor, som vid lagens tillkomst uttalades för att inrättandet av

lokala nämnder skulle innebära ett minskat lekmannainflytande, synas knappast

ha besannats. Från Ulleråkers sjukhus framhålles dock, att den nästan

undantagslösa enhälligheten vid nämndens beslut väl i tveksamma fall

oftast åstadkommits genom att lekmannaledamöterna funnit sig böra följa

sjukvårdsläkarens förslag och i ett mindre antal fall genom att denne ändrat

eller återkallat sin ursprungliga framställning. Utskrivningsnämnden vid

Sidsjöns sjukhus anför åter att det i allmänhet förhåller sig så, att läkaren

tar all vederbörlig hänsyn till den mening, som uttalas av lekmannaledamöterna.

Nämnden finner det rentav ur denna synpunkt vara till fördel

om utskrivningsfrågorna kunde avgöras genom majoritetsbeslut. Utskrivningsnämnden

vid Psykiatriska sjukhuset framhåller att det för sjukvårdsläkaren

varit berikande att vid ärendets handläggning få diskutera fallen

ur annat än psykiatriska aspekter. Utskrivningsnämnden vid Ulleråkers

sjukhus (lekmännen) uppger att åtminstone vissa läkare synas ha fattat

det som en förmån att få personligen rådgöra med ansvariga lekmän. Särskilt

när det gällde psykopater framträdde social- och samhällsskyddssynpunkter

ofta starkare än den rent medicinska bedömningen. På grund härav

och då detta klientel i stor utsträckning vore detsamma som förekommer

i domstolarnas brottmål och inför sociala nämnder förefölle det vara

av värde att personer med erfarenhet från dessa områden samråda med

sjukvårdsläkaren om utskrivningen.

En annan fördel med det nya systemet, som sammanhänger med att lekmän

där medverka på det lokala planet, framhålles av utskrivningsnämnden

vid Psykiatriska sjukhuset, vilken anför.

Det har visat sig möjligt att på ett mycket smidigt och effektivt sätt utnyttja

uppkomna utskrivningsbetingelser. Arbetsanskaffningen och placeringen

av en patient spelar ju en mycket viktig roll vid en utskrivnings
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

15

frågas avgörande. Flera exempel torde kunna andragas som visa att det

varit möjligt att betydligt snabbare än vad tidigare varit fallet tillvarataga

olika arbetstillfällen och tillgodose andra akuta önskemål från patienternas

sida.

Motsatta erfarenheter redovisas emellertid från Ulleräkers sjukhus, där

sjukhuschefen och hjälpverksamhetsöverläkaren anföra.

Ett av de skäl som framhölls vid organiserandet av lokala utskrivningsnämnder

var en förhoppning om att genom den mera direkta och snabbare

behandlingen av ärendena, de svårigheter skulle undanröjas som ligger i att

den arbetsgivare, som anställt den, som väntas bli försöksutskriven, omedelbart

vill taga honom i sin tjänst. Erfarenheterna från den gångna tiden

ha icke infriat denna förhoppning. Det har visat sig att osäkerheten och

tidsutdräkten blivit lika stora som under den föregående perioden, eftersom

utredningen, avfattandet av remisskrivelser etc. upptaga motsvarande

tid som då ärendet behandlades av sinnessjuknämnden.

En annan sjukvårdsläkare vid Ulleräkers sjukhus framför ännu mer negativa

erfarenheter på denna punkt och uppger, att från den tidpunkt, då

sjukvårdsläkaren anser sig kunna konstatera att vårdbehov ej längre föreligger

till dess patienten med nämndens medgivande lämnar sjukhuset förflyter

uppskattningsvis i genomsnitt tre veckor. Förhoppningen att det

skulle bli lättare att placera patienten i lämpligt arbete hade ej alls infriats.

Ifrågavarande läkare hänför detta framför allt till bestämmelsen att flertalet

ärenden skola underställas statsåklagares prövning samt upphävandet av

delegeringsrätten. Till dessa frågor återkommer jag i det följande.

Såsom ett tredje skäl för inrättandet av lokala nämnder med lekmän

anfördes vid lagens tillkomst att denna ordning kunde förväntas skapa

större förtroende för sinnessjukvården hos patienter och

allmänhet. Även på denna punkt äro erfarenheterna i allmänhet goda.

Utskrivningsnämnden vid psykiatriska sjukhuset framhåller sålunda, att

från patienternas sida syntes den nya ordningen hittills över lag ha varit

uppskattad. Den personliga kontakten med utskrivningsmyndigheten hade

bland annat möjliggjort att patienterna i regel kunnat bibringas mer eller

mindre god förståelse för de skäl, som föranlett ett beslut vilket gått patienten

emot. Därigenom hade missnöje kunnat elimineras. En av sjukvärdsläkarna

vid Ulleräkers sjukhus anför liknande synpunkter.

Utskrivningsnämnden vid Sidsjöns sjukhus åberopar i denna del ett uttalande

av nämndens ordförande och sjukhuschefen i verksamhetsberättelsen

för 1950, vari anföres.

Medicinskt sett har införandet av lokal utskrivningsnämnd medfört flera

viktiga fördelar. Möjligheten till personlig kontakt med utskrivningsmyndigheten,

för vilken vederbörande i lugn och ro kan framlägga sina problem,

har skapat en bättre atmosfär i utskrivningsärendena, vilken även

tar sig uttryck i minskad kverulans. I detta avseende betecknande är också,

att, tvärtemot vad som man räknat med, besvär så sällan anförts över

utskrivningsnämndens beslut. Redan förekomsten av eu utskrivningsnämnd

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

har sålunda haft en psykologisk effekt med ökad goodwill och stärkt förtroende

till sinnessjukvårdens syften och medel.

Utskrivningsnämnden vid Ulleråkers sjukhus (lekmännen) anser att lekmännens

i nämnden möjlighet att till allmänheten sprida upplysning om

klientelet och om de stora problem och svårigheter, med vilka läkarna brottas

vid dess behandling, icke vore utan betydelse för att stärka förtroendet

för sinnessjukvården.

Av särskilt intresse i detta sammanhang äro erfarenheterna av den nya

ordningen i de avseenden, där ovissheten av verkningarna vid lagstiftningens

tillkomst föranledde att denna endast genomfördes på försök i

begränsad omfattning. Här avses dels verkningarna av regeln om klagorätt

för statsåklagare och vad därmed äger samband, dels ock och

framför allt den nya ordningens inverkan på sjukvårdsläkarnas arbetsbörda.

Vad förstnämnda fråga angår så uppger medicinalstyrelsen, att sinnessjuknämnden

i fem av femton prövade fall, där den lokala utskrivningsnämnden

och statsåklagare haft olika uppfattning, ansett sig böra ansluta

sig till den senares mening. Belysande uppgifter ha även lämnats av några

statsåklagare. Sålunda anför stcitsåklagaren i Stockholm.

Under tiden 1 april 1950 till och med den 2 januari 1952 har statsåklagaren

i Stockholm haft att taga befattning med sammanlagt 52 remisser

av ifrågavarande art.

I 27 av de sålunda remitterade ärendena har statsåklagaren avstyrkt den

ifrågasatta utskrivningen och förbehållit sig att underställa ärendet sinnessjuknämndens

prövning; i övriga fall har erinran ej gjorts mot utskrivning.

I övervägande antalet fall synes utskrivningsnämndens standpunkttagande

hava överensstämt med den mening, varåt statsåklagaren givit uttryck i

sitt yttrande. Sålunda har utskrivningsnämnden endast i sex fall mot avstyrkande

beslutat om utskrivning. Av sist berörda fall har statsåklagaren

underställt tre sinnessjuknämndens prövning. Sinnessjuknämnden har därvid

i två fall fastställt och i ett fall ändrat utskrivningsnämndens beslut.

I vilken utsträckning klagorätten medverkat till ökad enhetlighet i utskrivningsnämndernas

handläggning kan svårligen avgöras. Ledamöter i

utskrivningsnämnden vid Ulleråkers sjukhus säga sig emellertid icke vara

främmande för möjligheten att man vid en närmare genomgång av alla

hittills behandlade fall skulle spåra en viss tendens till växlande praxis

inom nämnden allt efter som den ene eller den andre sjukvårdsläkaren

föredragit ärendet och deltagit i nämndens beslut. Det syntes vidare antagligt

att vid olika utskrivningsnämnder en icke obetydlig skiftning i

praxis skulle kunna visa sig. Denna omständighet kunde dock icke vara något

avgörande skäl mot systemet; en i viss mån växlande praxis måste ju åtfölja

all decentralisering. Sistnämnda synpunkt framhålles även av utskrivningsnämnden

vid Sidsjöns sjukhus, som understryker, att utskrivningsfallen

sällan äro så kongruenta att de påkalla en likformig behand
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

17

ling. Det torde därför vara svårt för att icke säga omöjligt att göra några

säkra jämförelser härvidlag.

Såsom redan förut framhållits har den bl. a. för att befordra en enhetlig

utskrivningspraxis införda bestämmelsen om klagorätt för statsåklagare

samt den därmed sammanhängande skyldigheten att i vissa fall underrätta

denne i yttranden från Ulleråkers sjukhus ansetts i hög grad fördröja ärendenas

avgörande och medföra betydande liandläggningstekniska svårigheter.

Av yttranden från de av riksåklagarämbetet i ärendet hörda statsåklagarna

framgår emellertid -— såsom ämbetet påpekar — knappast att åtminstone

såvitt angår av dem prövade ärenden någon betydande tidsutdräkt

förorsakats genom deras medverkan.

De uppgivna olägenheterna med klagorätten för statsåklagare och den

därmed förknippade underrättelseskyldigheten utgör motivet för yrkanden

om ändring av bestämmelserna i denna del från utskrivningsnämnderna vid

Psykiatriska sjukhuset och Ulleråkers sjukhus.

Dessa yrkanden komma att närmare redovisas vid behandlingen av

den särskilda paragraf i lagen, till vilken de hänföra sig.

Vad härefter angår frågan om den nya ordningens inverkan på sjukvårdsläkarnas

arbetsbörda, så ha diametralt olika erfarenheter redovisats

från å ena sidan Psykiatriska sjukhuset och Sidsjöns sjukhus och å

andra sidan Ulleråkers sjukhus. Yttrandena från S:t Sigfrids sjukhus beröra

icke denna fråga men sjukhuschefen vid Ryhovs sjukhus, som tidigare

varit sjukvårdsläkare där, har uppgivit att medan inrättandet av lokala

nämnder till en början medförde en ökning i läkarens arbetsbörda framför

allt beroende på det ökade antalet framställningar särskilt från psykopaterna,

så inträdde sedermera en lättnad därigenom att de tidigare skriftliga

utlåtandena till sinnessjuknämnden ersattes med det muntliga förfarandet.

Utskrivningsncimnden vid Psykiatriska sjukhuset anför, att det nya systemet

inneburit en väsentlig arbetsavlastning i förhållande till den förut gällande

ordningen. Denna avlastning vore icke blott kvantitativ utan även

kvalitativ då — enligt sjukvårdsläkarens uppfattning — det torde vara

betydligt svårare att i skrift ge en bild av en patients tillstånd än att muntligen

diskutera detta med dem som i likhet med nämndledamöterna, personligen

lärt känna patienten. Utskrivningsnämnden vid Sidsjöns sjukhus

framhåller att det förfarande, som tillämpades där, uppgives ha medfört

en betydande lättnad med avseende å sjukvårdsläkarens befattning med

utskrivningsärendena. Nämnden citerar på denna punkt ett tidigare utlåtande

av sjukhuschefen vid sjukhuset, där det fastslås, att utskrivningsärendena,

då det gäller N- och O-fall, nu krävde betydligt mindre av sjukvårdsläkarens

tid än förut.

Från Ulleråkers sjukhus äro erfarenheterna som nyss nämndes rakt

2 Bihang till riksdagens protokoll 1052. 1 samt. Nr 167.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

motsatta. En av sjukvårdsläkarna uppger, att denne läkares tid tages i anspråk

i mångdubbel grad i jämförelse med tidigare (minst c:a 10 gånger)

till förfång för hans övriga arbetsuppgifter. Sjukhuschefen och hjälpverksamhetsöverläkaren

framhålla sammanfattningsvis, att de vid lagens tillkomst

uttalade farhågorna för att den nya pålaga för läkaren, som föredragningarna

inför den lokala nämnden samt dennas förhör med patienten

komme att betyda, skulle vålla läkaren betydligt ökad tidsspillan, bekräftats.

Utskrivningsnämndens lekmannaledamöter anse emellertid, att

det förefölle dem som om läkarna i någon mån förstorade de föreliggande

olägenheterna. Sjukhuset lede stor brist på läkare även oavsett utskrivningsnämndens

existens. På grund av läkare- och personalbristen måste

varje merbelastning i arbetet kännas påfrestande. Enligt lekmännens mening

borde de påtalade olägenheterna kunna i betydande utsträckning övervinnas

genom vissa förenklingar och rationaliseringsåtgärder. Utskrivningsnämnden

förordar vissa sådana åtgärder.

I detta sammanhang må nämnas, att sinnessjuknämnden trots de förut

återgivna erfarenheterna från Psykiatriska sjukhuset och Sidsjöns sjukhus

i sitt yttrande till Kungl. Maj:t förklarat sig icke kunna dela deras mening

som ansett inrättandet av lokala nämnder betyda arbetslättnad för sjukvårdsläkarna.

Sinnessjuknämnden stöder detta sitt uttalande på det uppgivna

förhållandet, att läkarnas yttranden till nämnden endast undantagsvis

utgöra några längre skrivelser och berättelser. Till utredning härom har

sinnessjuknämnden gjort en undersökning av längden av läkarutlåtandena

under år 1949 från sjukhus, som sedermera erhållit lokala nämnder. Härvid

har befunnits att läkarnas framställningar och yttranden i genomsnitt

innehölle 16—31 rader.

Sinnessjuknämnden har icke berört frågan hur dess egen arbetsbörda

påverkats av att lokala nämnder inrättats vid vissa sjukhus.

Från medicinalstyrelsen har erhållits följande sammanställning över av sinnessjuknämnden

under 1951 behandlade ärenden från dessa sjukhus.

Besvär över

Sjukhus

P-fall1

utskrivnings-

nämnds

avslagsbeslut

Åklagarens Utskrivningsn: s gumma

hänskjutande

Psykiatriska sjukhuset

2

6

2

— 10

Ulleråkers sjukhus

21

8

1

1 31

S:t Sigfrids sjukhus

9

18

6

— 33

Sidsjöns sjukhus

17

13

2

32

Summa

49

45

11

1 1062

1 Besvär av sådana intagna (andra än straffriförklarade och likställda), vilkas utskrivning

prövas av sjukvårdsläkaren såsom första instans.

3 Härtill kommer 1 kungl. remiss och 17 ärenden, som överlämnats till vederbörande

lokala nämnd eller annan myndighet.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

19

Under 1947 var antalet utskrivningsärenden hos sinnessjuknämnden från

samma sjukhus i angiven ordning resp. 92, 279, 266 och 278, varav resp. 7,

36, 20 och 12 P-fall.

Utskrivningsnämnden vid Sidsjöns sjukhus har tagit upp spörsmålet om

sinnessjuknämndens handläggning av ärenden från lokala

nämnder och därvid ställt frågan om sinnessjuknämnden borde vara

hindrad att ändra ett beslut av en sådan nämnd utan att ha skaffat sig

personlig kännedom om den utskrivningssökande. Utskrivningsnämnden

anser att sa icke nödvändigtvis behövde vara fallet och tillägger.

Liksom en överrätt enligt den nya rättegångsbalken är i viss utsträckning

oförhindrad att »döma på handlingarna», synes sinnessjuknämnden

såsom andra instans böra äga rätt att besluta på det skriftliga materialet;

i detta material återgives dock såväl sjukvårdsläkarens som lekmannarepresentanternas

på personlig kontakt med patienten grundade uppfattning.

I de flesta, oftast enkla tallen torde det med hänsyn härtill vara

obehövligt att även sinnessjuknämndens ledamöter sammanträffar med

patienten. Det ställer sig givetvis annorlunda i tvivelaktiga fall. Det synes

emellertid kunna överlämnas åt sinnessjuknämnden att själv bedöma behovet

av personlig kontakt.

Spörsmålet om handläggningen av utskrivningsfrågor rörande

P-fall, d. v. s. personer, som intagits på sinnessjukhus för vård utan

samband med att de gjort sig skyldiga till straffbar gärning eller dylikt, har

tagits upp av ett par lokala nämnder. Utskrivningsnämnden vid Psykiatriska

sjukhuset ifrågasätter om det ur principiell synpunkt är riktigt, att

fråntaga P-fallen de fördelar det visat sig innebära att få utskrivningsfrågorna

handlagda av en lokal utskrivningsnämnd, men påpekar samtidigt

att sjukvårdsläkaren (som i första hand prövar dessa frågor för P-fallens

del) har rätt att underställa dessa fall utskrivningsnämndens prövning.

Utskrivningsnämnden vid Sidsjöns sjukhus anför i denna del.

Enligt nämndens mening kan denna kategori sinnessjuka icke lämpligen

överföras till den lokala nämndens prövning. Sjukvårdsläkaren, som prövat

utskrivningsfrågan och funnit den icke kunna bifallas, lärer icke gärna,

såsom eljest är föreskrivet, kunna vara ledamot i utskrivningsnämnden vid

handläggningen av utskrivningsfråga, däri han redan såsom ett slags första

instans meddelat beslut. Och det torde på sina håll erbjuda praktiska svårigheter

att ersätta sjukvårdsläkaren med annan psykiater. Utskrivningsnämnden

förordar därför att ändring icke göres i fråga om de s. k. P-fallen.

Även vissa andra spörsmål om de lokala nämndernas verksamhet

ha berörts i yttrandena från dessa nämnder. Sålunda ha utskrivning

snämnderna vid Psykiatriska sjukhuset och Ulleråkers sjukhus föreslagit

införande av rätt för nämnden att i viss utsträckning delegera beslutanderätten

till sjukvårdsläkaren. Dessa och andra ändringsförslag från de lokala

nämnderna komma att behandlas under de särskilda paragraferna i lagen.

Utskrivningsnåmndernu vid Ulleråkers och Sidsjöns sjukhus anse, att

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

ersättningarna till nämndernas lekmannaledamöter böra höjas. Förstberörda

nämnd finner det även skäligt att sjukvårdsläkarna erhålla särskild

gottgörelse och förordar höjning av suppleanternas arvode, medan nämnden

vid Sidsjöns sjukhus anser man bör räkna med ett högre arvode för

sekreteraren. I sin motivering framhåller denna nämnd, att de arvoden som

nu utgå icke stå i rimlig proportion till det arbete som ledamöterna nedlägga

inom utskrivningsnämnden och det ansvar som är förenat med den

svåra och många gånger ytterst grannlaga uppgiften.

Medicinalstyrelsens förslag.

Medicinalstyrelsen sammanfattar i sitt utlåtande den 19 november 1951

till en början de erfarenheter, som redovisats från de fyra sjukhusen med

lokala nämnder och som refererats i det föregående. Med härvid angivna

undantag torde — framhåller medicinalstyrelsen — erfarenheterna av

lagen ha varit övervägande goda. Styrelsen anser dock att det ännu är för

tidigt att inarbeta den provisoriska lagen i gällande sinnessjuklag.

Till stöd härför anföres, att de olika lokala nämnderna icke varit nöjda

med hittillsvarande föreskrifter utan föreslagit en del modifikationer.

Från ett par sjukhus hade påtalats olägenheterna av statsåklagare^ klagorätt

och föreslagits slopande av bestämmelsen härom. Med hänsyn till den

här förut redovisade ändringsfrekvensen vid dessa överklaganden anser

medicinalstyrelsen, att ytterligare erfarenhet på denna punkt vore ofrånkomlig,

innan slutlig ställning tages till spörsmålet.

Däremot anser medicinalstyrelsen, att den lokala nämnden borde få

rätt att på vederbörande sjukvårdsläkare delegera beslutanderätten i utskrivningsfrågor.

Förslaget kommer att närmare redovisas i det följande.

Medicinalstyrelsen förordar vidare en avsevärd höjning av ersättningarna

till nämndernas lekmannaledamöter med hänsyn till arbetets

omfång, det ansvar som åvilar dessa ledamöter och de krav på deras

kompetens som måste ställas. Styrelsen finner det även skäligt att sjukvårdsläkaren

får ersättning för varje sammanträde, i vilket han deltager.

I fortsättningen hänvisar medicinalstyrelsen till ett tidigare yttrande,

att det vore en stor fördel att intresserade lekmän komme att följa vården

på avdelningarna och göra en personligt färgad insats. Styrelsen hyste fortfarande

samma mening. De lokala nämndernas särskilt förordnade medlemmars

återkommande besök på vårdavdelningarna måste komma att

medverka till att skapa bättre förståelse bland allmänheten och beslutande

myndigheter för sinnessjukvårdens svårigheter och berättigade krav.

Medicinalstyrelsen anför vidare.

Ett generellt införande av lokala utskrivningsnämnder skulle kunna

medföra avsevärda svårigheter vid de mindre kommunala och enskilda

sinnessjukhus, som fortfarande finnas kvar till ett antal av 37 och med

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 167.

21

cirka 1 250 vårdplatser. Framställningar till sinnessjuknämnden om utskrivning

från å dessa sjukhus omhändertagna patienter äro visserligen

icke talrika, men de förekomma dock av och till. De av Kungl. Maj:t förordnade

särskilda medlemmarna i den lokala nämnden vid närmaste statliga

sinnessjukhus skulle visserligen kunna fungera även vid samtliga inom

sjukhusets upptagningsområde befintliga mindre kommunala och enskilda

sinnessjukhus, men en sådan anordning synes med hänsyn till att sjukvårdsläkarna

vid dessa småsjukhus oftast sakna mera omfattande psykiatrisk

erfarenhet, knappast vara lämplig. Den skulle också på grund av

erforderliga resor ställa sig för det allmänna relativt kostsam. Medicinalstyrelsen

finner det därför vara att föredraga, om den bestämmelsen komme

att införas, att anordnandet av lokala nämnder — om deras generella

införande blir aktuellt — dock begränsades till de sinnessjukhus, som

Konungen bestämmer. De ovan åsyftade småsjukhusen borde därvid lämpligen

undantagas och därstädes uppstående utskrivningsfrågor allt fortfarande

handläggas av sinnessjuknämnden.

Sammanfattningsvis anför medicinalstyrelsen, att den provisoriska lagstiftningen

borde givas förlängd giltighet under ytterligare två år eller till

och med den 30 juni 1954 med den förut anmärkta ändringen i fråga om

delegationsrätten.

Remissyttrandena.

Förut har nämnts, att direktionerna och utskrivningsnämnderna vid

Psykiatriska sjukhuset och Sidsjöns sjukhus föreslå att bestämmelserna om

lokala utskrivningsnämnder givas generell giltighet och införas i sinnessjuklagen

medan direktionerna och utskrivningsnämnderna vid Ulleråkers

och S:t Sigfrids sjukhus samt medicinalstyrelsen förorda förlängning av

den provisoriska lagen.

Av dem som hörts över dessa förslag är det endast strafflagberedningen,

som uttalar direkta sympatier för den förstnämnda linjen. I övriga yttranden

tillstyrkas fortsatt provisorium eller lämnas förslaget härom utan

erinran. Några sjukhuschefer t. ex. sjukhuschefen vid Mariebergs sjukhus

visa dock en allmän misstro mot ordningen med lokala nämnder utan att

det direkt yrkas på omedelbar återgång till det gamla systemet. En reservant

i direktionen för Birgittas sjukhus anser å andra sidan att bestämmelserna

i 1949 års lag böra givas generell giltighet.

Strafflagberedningen anför.

Då de mål man önskade vinna med lagstiftningen synes ha uppnåtts

kommer beredningen närmast till den slutsatsen att bestämmelser om utskrivningsnämnder

borde införas i sinnessjuklagen för generell tillämpning

vid alla sinnessjukhus. Alldeles uppenbart är att det icke finnes någon

anledning att överväga ett slopande av lokala utskrivningsnämnder. —

•— -— Om Kungl. Maj:l med anledning av medicinalstyrelsens och ett par

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

utskrivningsnämnders yttranden föreslår att den provisoriska lagen förlänges

på två år, bör enligt beredningens mening lagens tillämpning utsträckas

till så många sinnessjukhus som möjligt, i varje fall till alla statliga

och större kommunala sjukhus.

De remissinstanser, som tillstyrka fortsatt provisorium, anföra, i den

mån motivering lämnas, som stöd härför i allmänhet att försökstiden varit

alltför kort och att ytterligare erfarenheter erfordras i olika hänseenden för

att man skall komma fram till den lämpligaste anordningen. I flera remisssvar

anknytes till diskussionen vid lagens tillkomst och erfarenheterna

diskuteras mot bakgrunden av de synpunkter som då anförts. Särskilt har

frågan om reformens inverkan på sjukvårdsläkarnas arbetsbörda uppmärksammats

och i några yttranden beröras även de sammanhängande

spörsmålen om statsåklagares klagorätt och betydelsen av en enhetlig tilllämpning.

Psykopatvårdsutredningen anser, att formerna för de lokala nämndernas

arbete ännu icke äro tillräckligt prövade. Utredningen framhåller härvid

särskilt olikheterna beträffande formerna för lekmannaledamöternas kontakt

med de utskrivningssökande, en fråga som även behandlats av sinnessjuknämnden.

I den mån konkreta förslag framförts eller ställningstagande

skett till sådana, skola uttalandena i nu angivna spörsmål behandlas i det

följande under de särskilda paragraferna i lagen.

Svenska psykiatriska föreningen anser det naturligt, att goda erfarenheter

erhållits vid de sinnessjukhus, där lokala nämnder hittills prövats, och tillfogar.

Vid dessa sjukhus finnes nämligen ett relativt stort antal straffriförklarade

patienter, och bland dessa är antalet psykiskt abnorma personer eller

s. k. psykopater särskilt stort. Även i fortsättningen torde de lokala utskrivningsnämnderna

få sin största betydelse just vid sådana sjukhus, under

det att deras verksamhet vid andra sinnessjukhus ej utan vidare kan antagas

bli till samma nytta. Under förutsättning att svensk sinnessjukvård

i framtiden blir mer och mer differentierad och får allt större behandlingsresurser

och att en speciell vårdorganisation för de s. k. psykopaterna

tillskapas, synes det föreningen vara betänkligt, om lokala utskrivningsnämnder

inrättades även vid övriga sinnessjukhus. Existensen av sådan

nämnd vid ett sjukhus markerar nämligen sjukhusets särställning i förhållande

till andra sjukhus. Såvitt nu kan bedömas kommer utvecklingen

att gå i sådan riktning, att särskilda utskrivningsnämnder endast bli behövliga

vid de specialsjukhus, som få hand om ett större antal socialt missanpassade

personer med psykisk abnormitet.

Liknande synpunkter anföras av sjukhuschefen vid Ryhovs sjukhus, som

redovisar eu sammanställning av klientelet på nämnda sjukhus, vilken

enligt hans mening ger belägg för uppfattningen att behovet av lokala

nämnder ej alls på samma sätt gör sig gällande för de vanliga sinnessjukhusen

som för de sjukhus, där särskilda psykopatavdelningar finnas. Även

överläkarna vid Säters sjukhus framhålla att det är psykopatklientelet, som

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

23

har den största nyttan av att personligen få sammanträffa med den utskrivande

myndigheten. Sjukhuschefen vid Källshagens sjukhus anser att

en prövning av lokala nämnder knappast är behövlig för de asocialt imbecillas

del. Hon tillägger, att den personliga kontakten givetvis vore en

vinst, som icke borde förmenas detta klientel, om den kommer andra till

del, men att vinsten knappast hade samma betydelse här som för de mera

högtstående imbecilla och debila psykopaterna.

Beträffande det nya systemets inverkan på sjukvårdsläkarnas arbetsbörda

anser strafflagberedningen att den ökning av denna arbetsbörda,

som uppgives från Ulleråkers sjukhus, kan avhjälpas genom en omläggning

av arbetsförhållandena vid sjukhusets utskrivningsnämnd.

Sinnessjuknämnden är däremot, som redan framhållits av den uppfattningen,

att lokala nämnder icke betyda någon arbetslättnad för sjukvårdsläkarna.

Samma mening har med utgångspunkt från förhållandena på

vederbörande sjukhus anförts av bl. a. sjukhuscheferna vid Restads och

Källshagens sjukhus. Förstnämnda sjukhuschef utgår emellertid härvid

från att handläggningen av utskrivningsärendena vid de lokala nämnderna

skall vara skriftlig, en ordning som enligt hans mening icke kan undvaras.

Sjukhuschefen vid Källshagens sjukhus anser att inrättandet av en lokal

utskrivningsnämnd skulle medföra en avsevärd merbelastning för sjukvårdsläkaren

på specialavdelningen vid sjukhuset med dess klientel av

relativt lågtstående asociala imbecilla. Sammanträden av 4—5 timmars

varaktighet torde enligt denna sjukhuschefs mening icke kunna kompenseras

genom att de skriftliga yttrandena till sinnessjuknämnden bortfalla,

eftersom formulerandet av dessa yttranden för nämnda klientel tar föga tid

i anspråk. Även om man toge fasta på att någon promemorieskrivning och

föredragning icke bör förekomma, torde man kunna utgå från att den

stora mängden nämndfall i detta klientel och omdömesbristen, tjatigheten

etc. hos detsamma komma att föranleda, att en myckenhet dyrbar tid

spilles för sjukvårdsläkaren och övriga nämndledamöter. Även sjukvårdspersonalens

tid komme att tagas i anspråk för sammanträdena till förfång

för andra vårduppgifter.

Med hänvisning till personliga erfarenheter från arbetet i en lokal nämnd

vid Ulleråkers sjukhus uttalar däremot överläkaren vid Salberga sjukhus

med ett liknande klientel som Källshagen, att det visserligen vore möjligt

att inrättandet av en lokal nämnd där skulle ha inneburit en avsevärd

belastning för sjukvårdsläkaren men att motsatsen vore mer sannolik.

Flera av de remissinstanser, som tillstyrkt förlängd giltighet av 1949 års

lag, ha i samband härmed förordat, att förordnande om tillämpning

av denna lag skall meddelas beträffande ytterligare ett antal sjukhus.

Strafflagberedningens ståndpunkt härutinnan har redan redovisats.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Riksåklagarämbetet ifrågasätter om icke lagen borde tillämpas vid alla sinnessjukhus

med undantag för de av medicinalstyrelsen nämnda 37 mindre

kommunala och enskilda sinnessjukhusen. Även direktionen för Säters sjukhus

anser att systemet med lokala nämnder snarast möjligt borde införas å

samtliga större sinnessjukhus samt påpekar angelägenheten av att icke härutinnan

olikhet råder mellan sjukhusen. Statens sjukhuspersonals förbunds avdelning

vid Västra Ny sjukhus hemställer om utökning av antalet lokala

utskrivningsnämnder.

Direktionen för Rylwvs sjukhus ifrågasätter om icke det provisoriska

systemet även borde prövas vid ett eller annat sinnessjukhus, där särskilda

psykopatavdelningar ej finnas. I ett av direktionen för sjukhuset åberopat

yttrande förordar jämväl sjukhuschefen vid S:t Jörgens sjukhus, att försöksverksamheten

utvidgas att gälla flera sjukhus, då de nuvarande fyra

icke vore alldeles representativa för sinnessjukvården i dess helhet. Under

förutsättning att bl. a. vissa föreskrifter i förenklande syfte meddelades

hade berörda sjukhuschef intet att erinra mot en tillämpning av lagen vid

S:t Jörgens sjukhus.

Justitiekanslersämbetet ifrågasätter om icke lokala nämnder borde inrättas

vid ännu ett par större sjukhus bl. a. för att åtminstone i någon mån

främja övergången till en hela riket omfattande lagstiftning. Ämbetet pekar

här särskilt på Källshagens och Salberga sjukhus och framhåller att de

skäl, som 1949 åberopades mot nämnder vid dessa sjukhus, numera ej

ägde giltighet åtminstone icke i samma grad.

Överläkaren vid Salberga sjukhus, vilkens yttrande åberopas av direktionen

vid sjukhuset, hemställer, att en lokal nämnd inrättas vid ettdera av

Källshagens eller Salberga sjukhus. Berörda överläkare anser det synnerligen

viktigt att en sådan nämnd prövas vid något av sjukhusen för imbecilla

under en eventuell provisorietid. Direktionen för Källshagens sjukhus

finner en förutsättning för anordningens tillämpning vid sjukhuset vara

en förstärkning av läkar- och övrig personal. Direktionen stöder sig härvid

på sjukhuschefens yttrande. I detta framhålles — förutom förut redovisade

synpunkter om klientelets art — bl. a. att sjukhuset endast hade en

sjukvårdsläkare för 283 patienter, vartill komme överbeläggning med 30—

40 patienter samt ett 20-tal familjevårdade och cirka 150 försöksutskrivna,

samt understrykes vikten av att den nya ordningen icke stadfästes förrän

kompetenta läkarkrafter finnas för ändringens genomförande. I denna del

uppgives att t. ex. från 1 augusti till 31 december 1951 särskild sjukvårdsläkare

för imbecillavdelningen icke stått till buds, i det att endast utländska

läkarvikarier funnits att tillgå på förste- och andreläkareposterna.

Sjukhuschefen vid Restads sjukhus anser att det bör anstå med inrättandet

av lokala utskrivningsnämnder tills större erfarenheter vunnits om

de hittills inrättade nämndernas funktionsduglighet, och den nuvarande

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

25

bristen på läkarkrafter inom sinnessjukvården hunnit avhjälpas. I fråga

om Restads sjukhus anföres.

överläkaren på kvinnliga avdelningen, som tillika är sjukhuschef, är

ensam sjukvardsläkare lör något över 700 patienter; överläkaren på

manliga avdelningen, där antalet patienter är omkring 750 och där

utskrivningsärendena på grund av det stora antalet N- och O-fall ta en

stor del av hans tid och krafter i anspråk, har visserligen till sin hjälp en

förste läkare med överläkares ansvar för en del av avdelningen men har

likväl en mycket betungande arbetsbörda. Särskilt blir detla fallet under

de tider då den ifrågavarande förste läkaren har semester eller uppehåller

överläkarförordnande vid annat sjukhus. Vid sidan av det egentliga sjukvårdsarbetet

utfylles överläkarnas arbetsdag med ständiga dispositioner

för att vid det till bristningsgränsen överbelagda sjukhuset bereda platser

för nyanmälda fall. Varje avbrott i det dagliga arbetet blir under dessa

förhållanden mycket ovälkommet. Innan dessa förhållanden ändrats, helst

genom dubblering av överläkartjänsterna både på manliga och kvinnliga

avdelningen, synes mig inrättande av lokal utskrivningsnämnd härstädes,

med hänsyn till den ökning av överläkarnes arbetsbörda som därigenom

kan väntas uppkomma, icke tillrådligt.

Yttrandet åberopas av direktionen för Restads sjukhus. Även direktionen

för Furunäsets sjukhus vid Piteå avstyrker med hänvisning till läkarbristen

och den väntade ökade arbetsbördan, att lokal utskrivningsnämnd inrättas

vid sjukhuset. Direktionen uttalar även tvekan om möjligheten att

erhålla för uppgifter som ledamöter i en utskrivningsnämnd vid sjukhus

lämpade lekmän. Sistnämnda synpunkt har även i fråga om Säters sjukhus

anförts av överläkare vid sjukhuset. Enligt direktionen för Säters sjukhus

torde det ej möta svårigheter att på orten eller i dess omedelbara närhet

finna kompetenta ledamöter till en utskrivningsnämnd.

I fråga om längden av den ytterligare för sökstiden har medicinalstyrelsens

förslag att sätta denna till två år i allmänhet icke mött

någon gensaga. Justitiekanslersämbetet finner det emellertid önskvärt, särskilt

om flera nämnder inrättas, att försökstiden icke sattes kortare än

till tre år, möjligen något längre. Därmed torde enligt ämbetets mening

utsikten fikas att undvika nytt provisorium.

I ett par yttranden från läkarhåll ha berörts mera allmänna frågor

om de lokala nämndernas verksamhet. I detta sammanhang må endast

nämnas, att sjukhuschefen vid Restads sjukhus såsom eu stor brist, vilken

äventyrade hela syftet med de lokala utskrivningsnämnderna, framhåller,

att någon form ej stått att finna för P-fallens hänförande under desamma.

Medicinalstyrelsens förslag om höjning av ersättningarna till

nämndens ledamöter har uttryckligen tillstyrkts av några sjukhusdirektioner

och sjukhuschefer. Justitiekanslersämbetet understryker betydelsen

av att fullgod ersättning lämnas för utförande av det viktiga och

mången gång grannlaga uppdraget. Förslaget avstyrkes endast av stats
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungi. Maj:ts proposition nr 167.

kontoret, som anser att frågan om ökad ersättning bör upptagas till övervägande

i samband med den pågående allmänna översynen av dylika arvoden

och ersättningar. Därvid torde för beloppets storlek bli avgörande

vad som kan komma att bestämmas för sinnessjuknämndens ledamöter.

Med hänsyn till att utskrivningsnämndens verksamhet med något undantag

syntes ha medfört en arbetsavlastning för läkaren, funnes enligt statskontorets

mening ej anledning att nu upptaga frågan om ersättning till

denne.

Departementschefen.

Ett gammalt önskemål uppfylldes, då det genom lagen den 21 december

1949 med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus blev

möjligt att inrätta lokala utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen för

handläggning av de frågor om utskrivning av straffriförklarade och likställda,

som dittills i första hand prövats av en central instans, sinnessjuknämnden.

Redan 1942 föreslog sålunda strafflagberedningen en decentralisering

av utskrivningsärendena till lokala nämnder och frågan härom prövades

under 1940-talet ett par gånger av riksdagen, innan på grundval av

ett enhälligt förslag från sinnessjukvårdsberedningen proposition i ämnet

förelädes 1949 års riksdag. Bakgrunden till kraven på en reform av utskrivningsproceduren

var i första hand sinnessjuknämndens alltmer växande

arbetsbörda, vilken icke syntes kunna bemästras inom den gamla ordningens

ram. Den ansågs ha vissa mindre tillfredsställande konsekvenser

bl. a. i fråga om lekmännens medverkan och inflytande på avgörandena.

Men alldeles oberoende härav framfördes som motiv för en ändrad ordning

såväl rättssäkerhetssynpunkten, för vars tillgodoseende den personliga kontakten

mellan patienten och den utskrivande myndigheten ansågs väsentlig,

som synpunkter av närmast psykologisk natur. Man framhöll att

bkad insyn och medinflytande från lekmannahåll i sinnessjukvården kunde

förväntas stärka förtroendet för denna hos patienter och allmänheten.

Nyssnämnda förslag från sinnessjukvårdsberedningen avsåg ändringar

i sinnessjuklagen som skulle innebära att utskrivning från sinnessjukhus

av sådana intagna, vilkas utskrivning i första hand beslutades av sinnessjuknämnden,

skulle beslutas av en lokal utskrivningsnämnd vid varje

sjukhus. Sinnessjuknämnden skulle i huvudsak bli en besvärsinstans. I

propositionen till 1949 års riksdag upptogs emellertid icke detta förslag.

I stället förordades en särskild fullmaktslag, som bemyndigade Konungen

att utfärda motsvarande bestämmelser beträffande visst sinnessjukhus;

vid övriga sjukhus skulle den gamla ordningen med sinnessjuknämnden

som utskrivningsmyndighet bestå. Vederbörande riksdagsutskott motsatte

sig till en början denna begränsade tillämpning och föreslog att sinnessjukvårdsberedningens

linje skulle genomföras, men efter återremiss godtog

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

27

utskottet och sedermera även riksdagen i princip propositionens förslag,

förordnande om lagens tillämpning har sedermera endast meddelats beträffande

fyra sjukhus, nämligen Psykiatriska sjukhuset i Stockholm samt

Ulleråkers sjukhus i Uppsala, S:t Sigfrids sjukhus i Växjö och Sidsjöns

sjukhus i Sundsvall.

1949 års lagstiftning gjordes tidsbegränsad och gäller t. o. m. juni månad

1952. Anledningen härtill och till att den i och för sig så angelägna

reformen genomfördes endast i begränsad omfattning var att man var oviss

om dess verkningar på två viktiga punkter och önskade vinna erfarenhet

i dessa delar.

Den ena hänförde sig till en invändning, som gjorts mot den nya proceduren,

nämligen att denna skulle medföra bristande enhetlighet i tillämpningen,

och gällde verkningarna i detta hänseende av en i lagstiftningen

införd regel om besvärsrätt för statsåklagare och överinspektören för

sinnessjukvården, då en lokal nämnd bifallit framställning om utskrivning.

Den andra och i detta sammanhang väsentligaste punkten avsåg

reformens verkningar på läkarnas arbetsbörda och får ses mot bakgrunden

av den rådande bristen på läkare särskilt med psykiatrisk specialitet.

Inför utgången av den provisoriska lagens giltighetstid gäller det att

taga ställning till frågan hur sinnessjukhusens utskrivningsärenden därefter

skola handläggas. I förgrunden träder då spörsmålet om erfarenheterna

från lagens tillämpning i nyssnämnda hänseenden, där tveksamhet

om verkningarna föranledde en provisorisk lagstiftning. I övrigt rådde nämligen

under förarbetena till 1949 års lag, bortsett från vissa betänkligheter

i kostnadsfrågor och beträffande möjligheterna att rekrytera de lokala

nämnderna, i stort sett enighet om att en decentralisering av utskrivningsärendena

från sinnessjuknämnden till lokala nämnder skulle fylla de syften,

som enligt vad nyss sagts åberopats till skäl för en reform av utskrivningsproceduren,

och alltså minska sinnessjuknämndens arbetsbörda,

stärka garantierna för riktiga avgöranden och skapa större förtroende för

sinnessjukvården.

I den mån den begränsade tillämpningen av ordningen med lokala

nämnder kan anses utslagsgivande, har också av de redovisade erfarenheterna

att döma bekräftats, att man hade rätt i de avseenden varom enighet

enligt vad nyss sagts rådde. Att sinnessjuknämndens arbetsbörda åtminstone

siffermässigt skulle minska var ju tämligen självklart; antalet utskrivningsärenden

vid den centrala nämnden från de berörda fyra sjukhusen bär nedgått

från 915 år 1947 till 10(5 år 1951. 1 svaren på den rundfråga, som medicinalstyrelsen

enligt uppdrag riktat till sjukhus med lokala nämnder, vitsordas

vidare allmänt att den muntliga kontakten mellan utskrivningsmyndighet

och patient varit värdefull ur olika synpunkter och en nämnd framhåller

uttryckligen, att nämndledamöternas personliga kännedom om de ut
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

skrivningssökande utan tvekan bidrager till ett riktigare bedömande av

utskrivningsfrågorna. Även andra positiva erfarenheter redovisas, av vilka

här endast må nämnas den uppskattning från patienternas sida av den nya

ordningen, som omtalas från ett sjukhus, och de viktiga fördelar medicinskt

sett, som enligt eu annan nämnd införandet av denna ordning fört med sig.

Det framhålles att det nya systemet skapat en hättre atmosfär i utskrivningsärenden.

Men även på de punkter, som enligt vad nyss framhållits särskilt träda

i förgrunden vid den omprövning, som nu skall ske, äro erfarenheterna

med undantag för Ulleråkers sjukhus goda. Vid två sjukhus med lokala

nämnder anser man att sjukvårdsläkarens arbetsbörda minskat väsentligt

och beträffande det tredje sjukhuset vitsordas från läkarhåll att den

så småningom minskat genom att ett muntligt förfarande ersatt det

tidigare skriftliga. Att man vid Ulleråkers sjukhus gjort motsatta erfarenheter

och i varje fall från läkarnas sida anser att arbetet ökat torde framför

allt bero på, att man där icke tillämpat ett helt muntligt förfarande utan

krävt att sjukvårdsläkaren till de övriga ledamöternas ledning skvdle upprätta

promemorior och sammanställningar. Då dessa arbetsformer uppenbarligen

äro mindre lämpliga och den vid andra sjukhus tillämpade ordningen

uttryckligen rekommenderades vid lagens tillkomst, kan arbetsökningen

för Ulleråkers sjukvårdsläkare knappast tillmätas något större

bevisvärde i detta sammanhang. Även sinnessjuknämnden har visserligen

gjort gällande, att arbetet med uppsättande av skrifter till sinnessjuknämnden

enligt den gamla ordningen var så föga betungande, att man ej kan

tala om någon arbetslättnad. Sinnessjuknämnden synes emellertid härvid

allt för mycket bygga på skrifternas längd; det avgörande bör i stället vara

det arbete som ligger bakom, vilket icke torde kunna mätas enbart på detta

sätt. På denna punkt böra läkarnas egna uttalanden om en arbetsminskning

äga vitsord.

Det föreligger sålunda inga som helst skäl för ett slopande av utskrivningsnämnderna

vid de fyra sjukhus, där sådana inrättats. En återgång vid

dessa sjukhus till det gamla systemet har icke heller påyrkats vare sig av

någon av de nuvarande utskrivningsnämnderna eller av medicinalstyrelsen

eller någon av de remissinstanser, som hos Kungl. Maj:t yttrat sig över den

utredning, medicinalstyrelsen verkställt angående utskrivningsfrågornas

handläggning efter den 30 juni i år. Utskrivningsnämnderna och direktionerna

vid två av sjukhusen med lokala nämnder förorda i stället med hänvisning

till de mycket goda erfarenheterna av den nya ordningen, att denna

genomföres generellt och att lokala utskrivningsnämnder inrättas vid samtliga

sjukhus enligt sinnessjukvårdsberedningens ursprungliga förslag. Även

strafflagberedningen synes i första hand förorda denna linje medan övriga

s. 29 Kontrollera mot PDF

Iimtgl. Maj:ts proposition nr 167.

29

remissinstanser tillstyrka eller lämna utan erinran medicinalstyrelsens förslag

om ett fortsatt provisorium.

Uppenbarligen tala mycket starka skäl för att nu göra lagstiftningen

generellt tillämplig. Jag behöver härvid icke uppehålla mig vid betydelsen

ur rättssäkerhetssynpunkt av ordningen med lokala nämnder; dess

olika fördelar underströks vid lagens tillkomst och ha nyss antytts. De

goda erfarenheterna av tillämpningen, i varje fall vid tre av de fyra sjukhus,

där lagen gällt, visa att den fyllt de syften, som föranlett dess genomförande.

Det är under sådana förhållanden angeläget, att lokala nämnder

inrättas även vid övriga sjukhus. Såsom första lagutskottet framhöll vid

prövningen av denna fråga 1949 är det med hänsyn till de viktiga rättsliga

spörsmål det här gäller uppenbart otillfredsställande att låta olika regler

gälla för olika sjukhus. Då utskottet trots sina starka principiella betänkligheter

ansåg sig kunna godtaga en partiell reform, förklarade den sig

också förutsätta att, om erfarenheterna blevo gynnsamma, förberedelser

för en generell reform vidtogs utan att avvakta prövotidens utgång.

De motiv, som medicinalstyrelsen och de remissinstanser, som yttrat sig

i saken, åberopat för att trots vad som sålunda förekommit förorda ett

fortsatt provisorium, synas mot denna bakgrund knappast bärande. Det

förhållandet att formerna för de lokala nämndernas verksamhet måhända

ännu icke äro tillräckligt prövade och att vissa modifikationer kunna ifrågasättas

synes mig icke i och för sig kunna utgöra anledning att bibehålla

den centraliserade skriftliga handläggningen av utskrivningsärendena. Detsamma

gäller de av bl. a. medicinalstyrelsen påtalade olägenheterna med

att införa nämnder vid de kommunala sjukhusen med endast ett mindre

antal utskrivningsärenden vid vardera.

Större vikt synes mig däremot böra tillmätas den omständigheten, att

systemet med lokala nämnder slagit bäst ut vid sjukhus med särskilda

psykopatavdelningar och att erfarenheter från t. ex. sjukhus med asocialt

imbecilla helt saknas. Skulle, såsom sjukvårdsläkaren vid ett sjukhus för

imbecilla (Källshagen) gjort gällande, den nya ordningen medföra eu väsentlig

ökning i läkarens arbetsbörda vore detta med hänsyn till bristen

på kompetenta läkare högst olyckligt. Läkarbristen bär i själva verket

ytterligare ökat sedan 1949. 1 lagutskottets utlåtande över propositionen

om de lokala utskrivningsnämnderna åberopades att per den 1 oktober

1949 58 av 145 ordinarie läkarbefattningar eller 40 °/o av dessa voro vakanta.

Vid samma tid 1951 var motsvarande procentsats 43 (64 av 149). Av

samtliga 66 vakanta läkartjänster inom sinnessjukvården den 1 oktober

1951 hade vikarier kunnat anskaffas till 60. Icke mindre än 44 av dessa

vikarier voro emellertid utlänningar (läkare eller medicine studerande).

Just vid Källshagens sjukhus med ett mycket stort antal nämndärenden

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungi. Maj:ts proposition nr 167.

fanns på hösten 1951 ingen särskild sjukvårdsläkare på imbecillavdelningen,,

i det att förste- och andreläkartjänsterna voro besatta med utlänningar.

Under sådana förhållanden är jag tveksam om lämpligheten att införa en

ordning, som gör lokala utskrivningsnämnder obligatoriska vid alla sjukhus

och alltså även vid sjukhus med imbecillavdelningar, innan erfarenhet

vunnits om systemets verkningar på läkarnas arbetsbörda vid dessa sjukhus.

Med hänsyn till de uppenbara fördelarna med den nya ordningen samt

de principiella betänkligheterna mot att denna endast tillämpas vid vissa

sjukhus vill jag dock icke enbart av denna anledning förorda- ett fortsatt

provisorium enligt medicinalstyrelsens förslag. Att jag likväl stannat för

medicinalstyrelsens linje har i första hand en annan orsak.

Under förarbetena till 1949 års lag diskuterades att låta den lokala nämnden

pröva utskrivningsärenden även beträffande andra sinnessjuka än

straffriförklarade och med dem jämställda, alltså ärenden, som f. n. i första

instans prövas av sjukvårdsläkaren med klagorätt till sinnessjuknämnden.

Den lokala nämnden skulle då även för dessa s. k. P-fall träda i sinnessjuknämndens

ställe. Saken sköts emellertid på framtiden för vinnande av erfarenheter

av reformens verkningar på bl. a. sjukvårdsläkarnas och den

centrala nämndens arbetsbörda. Vid sjukhus med lokal nämnd gavs dock

sjukvårdsläkaren rätt att hänskjuta avgörandet av dylika utskrivningsärenden

till nämnden. Denna möjlighet synes dock ha begagnats i mycket

ringa utsträckning. En av de lokala nämnderna har nu på nytt tagit upp

detta spörsmål och ifrågasatt att utvidga de lokala nämndernas kompetens

till P-fallen. Enligt min mening tala också starka skäl för en sådan utvidgning.

Om, såsom förut konstaterats, ordningen med att utskrivningsfrågorna

prövas av en lokal nämnd med lekmannainslag är förenad med

väsentliga fördelar och omfattas med förtroende av patienterna själva,

finns det ingen anledning att förmena dessa patienter denna förmån. Visserligen

äro förutsättningarna för utskrivning här icke i allo desamma som

för de straffriförklarade och likställda och det medicinskt-psykiatriska bedömandet

är måhända mer dominerande men detta kan knappast ur patientens

synpunkt motivera någon åtskillnad. I båda fallen avser f. ö. prövningen

frågan om den intagnes tillstånd innefattar fara för annans personliga

säkerhet eller eget liv. Det kan också bero på en tillfällighet om en

intagen hänföres till den ena eller den andra gruppen; avgörande kan vara

t. ex. om det är för vederbörande känt att han begått mot annans personliga

säkerhet riktat brott eller ej. På sjukhuset vårdas de alla tillsammans och

det måste för de intagna vara svårt att förstå, varför endast vissa av dem

skola få vända sig till den lokala nämnden med sina utskrivningsproblem.

Emellertid kan den i 1949 års lag föreskrivna ordningen för utskrivningsärendenas

prövning med sjukvårdsläkaren som deltagande icke utan

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 167.

31

vidare appliceras på de nu diskuterade fallen. Har sjukvårdsläkaren avslagit

en begäran om utskrivning från en dylik patient, bör han nämligen

knappast deltaga i överprövningen av beslutet. I varje fall vore detta orimligt

så länge kravet på enighet i nämnden upprätthålles. En ändring på

dessa punkter berör emellertid grundläggande regler i 1949 års lag, vilka

icke böra ändras utan en ingående undersökning av konsekvenserna. Det

synes då mindre lämpligt att nu låsa fast utskrivningsproceduren vid systemet

i nämnda lag genom att skriva in detta i sinnessjuklagen. I stället bör

frågan lämnas öppen genom ett fortsatt provisorium. Detta bör lämpligen

göras så långvarigt, att den nödvändiga utredningen kan tillgodogöra sig

erfarenheter från en icke alltför kort tillämpning av den nya ordningen

vid ett ökat antal sjukhus. Jag kan på denna punkt ansluta mig till justitiekanslersämbetet,

som föreslagit en med tre år förlängd giltighetstid för

1949 års lag.

I enlighet med vad sålunda anförts vill jag förorda, att lagen den 21 december

1949 med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus

gives fortsatt giltighet under tre år eller t. o. m. den 30 juni 1955.

Av min förut deklarerade principiella inställning till frågan om utskrivningsärendenas

handläggning torde framgå, att lokala utskrivningsnämnder

under denna treårsperiod enligt min mening böra inrättas i väsentligt

ökad utsträckning. Önskvärt vore om systemet med lokala nämnder efter

hand under perioden kunde utsträckas till samtliga sjukhus. Den tidigare

redovisade läkarbristen sammanställd med ovissheten om systemets verkningar

vid sjukhus med klientel av asociala imbecilla hör dock måhända

föranleda anstånd med införandet vid något sådant sjukhus. Även beträffande

andra sjukhus kan det bli nödvändigt att i något fall med hänsyn till

bristen på kompetenta läkare uppskjuta inrättandet av lokala nämnder.

Att inrätta sådana nämnder vid kommunala sinnessjukhus torde vidare åtminstone

i vissa fall medföra organisatoriska svårigheter och kostnader,

som icke stå i rimlig proportion till de fåtal nämndärenden, som uppstå

vid dessa sjukhus. Även för dem kan därför ett uppskov med att göra den

provisoriska lagen tillämplig vara motiverat:

Med den vidgade tillämpning av ordningen med lokala utskrivningsnämnder,

som nu förordats, följer att sinnessjuknämndens arbete i viss

mån ändrar karaktär. Nämnden kommer att huvudsakligen bli en besvärsinstans.

En lokal utskrivningsnämnd har i sitt yttrande tagit upp spörsmålet,

om sinnessjuknämnden härvid hör vara nödsakad att i varje ärende

taga personlig kännedom om den som skall utskrivas, och besvarat denna

fråga nekande. Jag kan ansluta mig till denna ståndpunkt, som överensstämmer

med vad departementschefen anförde på denna punkt vid lagförslagets

framläggande 1949.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Även kostnadsfrågan aktualiseras, om i enlighet med det anförda åtminstone

ett 20-tal nya nämnder inrättas. Medicinalstyrelsen har för sin del

föreslagit en väsentlig höjning av arvodena till de särskilt utsedda ledamöterna

i nämnden samt införande av dagarvode åt sjukvårdsläkaren.

I likhet med statskontoret anser jag emellertid, att arvodena icke rimligen

böra utgå med högre belopp än de som utgå till sinnessjuknämndens ledamöter.

Omprövningen av arvodenas storlek bör ske i ett sammanhang, då

den pågående allmänna översynen av dylika arvoden och ersättningar slutförts.

Då, såsom framgår av förut redovisade erfarenheter, sjukvårdsläkaren

vid en lämplig anordning av den lokala nämndens arbete i varje fall vid

sjukhus med det klientel, som finns vid de nuvarande nämndsjukhusen,

icke synes få sin arbetsbörda ökad genom att sådana nämnder inrättas, kan

jag icke tillstyrka att särskilt arvode utgår åt honom för hans deltagande i

nämndens arbete.

Jag övergår härefter till de förslag till ändringar i 1949 års lag som framkommit

i detta sammanhang. Förslagen synas lämpligen kunna behandlas

i anslutning till de särskilda paragrafer i lagen, till vilka de hänföra sig.

I samband härmed torde även få beröras vissa av de i administrativ väg

reglerade frågor om formerna för nämndernas verksamhet, som tagits

upp vid remissbehandlingen. 2

2 §•

Enligt denna paragraf skall utskrivningsnämnden bestå av sjukvårdsläkaren,

en lagfaren ordförande, vilken bör vara innehavare av domarämbete,

och en person med erfarenhet i allmänna värv. De två sistnämnda

utses av Konungen, som även förordnar en eller flera suppleanter för dem.

Hithörande frågor ha berörts i några yttranden.

Sjukhuschefen vid S:t Jörgens sjukhus ifrågasätter lämpligheten av att

ge nämndens arbete det sken av domstolsförfarande, som ligger i föreskriften

att den lagfarne ledamoten bör vara domare och obligatoriskt skall vara

ordförande. Enligt nämnda sjukhuschef måste nämndens kompetens omfatta

medicinska och socialmedicinska bedömanden av behandlingsformer

och recidivrisk i medicinsk och kriminologisk bemärkelse, medan dess

egentliga juridiska bedömande syntes vara av ringa vikt. Sjukhuschefen

vid Restads sjukhus finner det mindre tillfredsställande, att sjukvårdsläkaren

är den ende sakkunnige ledamoten i nämnden med hänsyn till dess

uppgift att i viss mån vara ett kontrollorgan i förhållande till denna

läkare. Justitiekansler sämbetet framkastar, närmast med sikte på vissa

stora sinnessjukhus (Källshagen och Salberga), tanken på införande av

möjlighet för eu lokal nämnd där att arbeta ''på avdelningar genom att

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

33

mer än en person med erfarenhet i allmänna värv utses att tjänstgöra som

ordinarie tredje ledamot av nämnden.

Departementschefen. Enligt min mening är den lokala utskrivningsnämndens

sammansättning väl avvägd med hänsyn till de uppgifter, som f. n. åvila

densamma. Den kan icke betraktas som ett kontrollorgan gentemot sjukvårdsläkaren,

då denne icke äger skriva ut ifrågavarande patienter. Annat

blir förhållandet, om nämnden får befogenhet att delegera sin beslutanderätt

till sjukvårdsläkaren eller att pröva utskrivningsfrågor rörande andra

än straffriförklarade och likställda. I ett sådant läge torde sjukvårdsläkarens

ledamotskap få omprövas. Gentemot sjukhuschefen vid S:t Jörgens

sjukhus vill jag understryka vad första lagutskottet anförde 1949, om att

frågan om formerna för utskrivning av straffriförklarade utgör ett viktigt

rättsligt spörsmål. Regeln att den lagfarne ledamoten i nämnden skall vara

ordförande tillädes f. ö. av riksdagen.

Det av justitiekanslersämbetet berörda önskemålet om generell förstärkning

av vissa arbetstyngda nämnder torde t. v. få tillgodoses genom att förordna

ytterligare suppleanter.

3 §•

I denna paragraf regleras de lokala nämndernas kompetensområde.

Någon bestämmelse, som tillåter dessa nämnder att delegera sin beslutanderätt

till sjukvårdsläkaren, finnes ej. Enligt ett uttalande av departementschefen,

då förslag till lagen 1949 remitterades till lagrådet, torde det dock

ej föreligga hinder mot en vass delegation i den formen att nämnden beslutar

om utskrivning under viss preciserad förutsättning och därefter

överlåter åt sjukvårdsläkaren att bedöma när denna förutsättning är för

handen.

Utskrivningsnämnden vid Ulleräkers sjukhus (lekmännen) förordar på

förslag av en av sjukvårdsläkarna, att nämnden tillägges eu allmän delegationsrätt

så att nämnden kan giva sjukvårdsläkaren bemyndigande att

försöksutskriva en patient vid en mera obestämd framtida tidpunkt och

att förordna om fortsatt försöksutskrivning, dock med anmälningsskyldighet

till nämnden. Utskrivningsnämnden vid Psykiatriska sjukhuset har

tagit upp några speciella delegationsfrågor hl. a. spörsmålet om handhavandet

av vissa ärenden om utsträckt frigång. Såsom straff lagberedningen

anmärkt röra dessa frågor i lika hög grad sinnessjuknämnden d. v. s. de

avse tolkningen av bestämmelser i sinnessjuklagen, som överförts till 1949

års lag. Det synes därtör ej finnas anledning att närmare gå in på dem i

detta sammanhang.

Medicinalstyrelsen föreslår med hänvisning till vad berörda båda utskrivningsnämnder

anlört, alt lokal utskrivningsnämnd genom en ändring

3 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 saml. Nr 167.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

av 3 § tillförsäkras rätt att på vederbörande sjukvårdsläkare delegera

beslutanderätten i utskrivningsfrågor. Styrelsen påpekar, att vederbörande

patient ju under alla förhållanden bär rätt att få frågan om ändring av

försöksutskrivning liksom framställning om definitiv utskrivning prövad

av den lokala nämnden.

Medicinalstyrelsens förslag tillstyrkes eller lämnas utan erinran av bl. a.

justitiekansler sämbetet, riksåklagarämbetet, strafflagberedningen, psykopatvårdsutredningen

och direktionerna vid ett stort antal sinnessjukhus. De tre

förstnämnda remissinstanserna förorda dock vissa jämkningar i den föreslagna

lagtexten. Justitiekanslersämbetet ifrågasätter sålunda en uttrycklig

regel om att delegation endast får ske, då särskilda skäl föreligga. Ämbetet

påpekar vidare olägenheten av att sjukvårdsläkaren kan vara en mindre

erfaren vikarie, kanske rentav någon gång en utlänning, vilket möjligen

borde föranleda särbestämmelse t. ex. att delegation skulle avse viss person.

Riksåklagarämbetet och strafflagberedningen anse att för beslut om delegation

bör fordras, att nämndens ledamöter äro ense därom.

En negativ inställning till förslaget att införa delegationsrätt har statskontoret,

som icke kan finna att till stöd för detsamma åberopats sådana

skäl, som böra föranleda ändring i vad som nu gäller.

Departemenstchefen. Vid remissen till lagrådet av förslaget till lag om

lokala utskrivningsnämnder framhöll min företrädare, att det i viss mån

syntes strida mot de syften, som föranlett inrättande av lokala nämnder

att låta dessa delegera sin beslutanderätt. Jag är av samma uppfattning. En

sådan delegation till sjukvårdsläkaren, som enligt medicinalstyrelsens mening

tydligen skulle vara förenad med besvärsrätt över dennes beslut till

den lokala nämnden, står dessutom icke väl samman med läkarens ledamotskap

i samma nämnd och kravet på enighet där. Härtill kommer, att i

varje fall en generell delegationsrätt svårligen låter sig förena med den

nuvarande ordningen med befogenhet för statsåklagare och överinspektör

att hänskjuta utskrivningsfrågor till sinnessjuknämndens prövning. Av

dessa skäl kan jag icke tillstyrka, att lagen nu ändras på denna punkt.

Frågan om införande av delegationsrätt bör lämpligen övervägas i samband

med det förut berörda spörsmålet om att utvidga nämndens kompetens

till att avse även de s. k. P-fallen. Jag vill emellertid framhålla, att en

viss faktisk delegation bör kunna ske inom de nuvarande bestämmelsernas

ram. Nämnden bör sålunda kunna överlåta åt sjukvårdsläkaren t. ex. att

närmare bestämma villkoren för försöksutskrivning, i vilket fall han givetvis

också äger ändra dessa villkor inom de gränser, som angivits av nämnden.

4 §•

Denna paragraf upptager vissa bestämmelser om ordningen för den

lokala nämndens prövning av utskrivningsärenden. Sålunda stadgas, att

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

35

utskrivning genom beslut av sådan nämnd ej får ske med mindre ledamöterna

äro ense därom. Vidare föreskrives att med visst undantag nämndens

ledamöter skola ha skaffat sig personlig kännedom om den, om vars utskrivning

är fråga, innan beslut fattas i ärendet.

Utskrivning snämnden vid Sidsjöns sjukhus anser att det skulle vara till

fördel, om utskrivningsfrågorna kunde avgöras genom majoritetsbeslut.

Nämnden tillfogar.

Det förefaller mindre lyckligt att i de tveksamma fallen ansökningen

om utskrivning skall anses som avslagen därför att enighet icke kunnat

vinnas; den i lagen för dylika fall anvisade utvägen att med skriftligt yttrande

hänskjuta ärendet till sinnessjuknämndens prövning är icke helt

tillfredsställande. Detta tillvägagångssätt är alltför tidsödande, och det

torde för en lekman vara mycket svårt att i skrift ge ett adekvat uttryck

för patientens tillstånd. Utskrivningsnämnden ifrågasätter därför om man

icke borde överväga att införa möjligheten att i dylika tveksamma fall,

där ledamöterna icke äro ense, tillkalla ytterligare en ledamot, vilken då

borde vara en psykiatriskt utbildad läkare. Utskrivning skulle därefter få

ske, om tre av nämndens ledamöter (två läkare och en lekman eller en

läkare och två lekmän) äro ense därom.

Direktionen för Sidsjöns sjukhus anmäler tveksamhet inför detta förslag.

Bortsett från de rent praktiska svårigheterna på många håll att åstadkomma

den ytterligare expertisen, syntes enligt direktionens mening förfaringssättet

kunna leda till att under ogynnsamma omständigheter onödiga motsättningar

skapas mellan lekmän och läkare inom nämnden till förfång

för dess arbete.

Förut har nämnts att formerna för utskrivningsärendenas handläggning

varit olika vid sjukhusen med lokala nämnder bl. a. i fråga om lekmännens

metod att förskaffa sig personlig kännedom om den, om vars utskrivning

är fråga. Sinnessjuknämnden har i sitt yttrande tagit upp spörsmålet om

sådan kännedom borde förvärvas med läkaren som närvarande eller ej.

Med hänvisning till å ena sidan att sinnessjuknämnden hade goda erfarenheter

av en ordning, där samtalet med patienten föres av en psykiater,

medan å andra sidan vissa fördelar vore förenade med det av ett par lokala

nämnder tillämpade systemet, att läkaren ej är närvarande vid samtalet

mellan lekmännen och patienten, anser sinnessjuknämnden att det bör stå

de lokala nämnderna fritt att efter eget beprövande ordna sammanträffande

med patienterna. Psykopatvårdsutredningen anser det önskvärt —

framför allt i fråga om psykopatklientelet — att lekmannaledamöterna

sammanträffa med patienten utan att sjukvårdsläkaren är närvarande.

Utskrivningsnämnden vid Psykiatriska sjukhuset påpekar att bestämmelser

helt saknas rörande patienternas rätt att ha juridiskt biträde med avseende

å förfarandet inför nämnden.

Av övriga yttranden om nämndernas verksamhetsformer må här endast

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungi. Maj.ts proposition nr 167.

nämnas att sjukhuschefen vid S:t Jörgens sjukhus, tydligen med den vid

Ulleråkers sjukhus tillämpade ordningen i tankarna, anser det vara nödvändigt

med föreskrifter, som utesluta omständliga skriftliga förfaranden

vid handläggningen. En motsatt åsikt uttalas av sjukhuschefen vid Restads

sjukhus. Denne anser nämligen att proceduren vid de lokala utskrivningsnämnderna

bör vara skriftlig.

Departementschefen. Förslaget att eu majoritet inom en utskrivningsnämnd

under vissa förutsättningar bl. a. tillkallande av ytterligare en psykiater

skulle få besluta om utskrivning, berör en grundläggande princip

i lagen, som icke bör rubbas utan en grundlig utredning. Frågan torde få

upptagas i samband med den undersökning av möjligheterna att utvidga

nämndernas kompetens, som tidigare förordats.

Beträffande formerna för de lokala nämndernas verksamhet vill jag

endast understryka vikten av att dessa göras så enkla och arbetsbesparande

som möjligt. Med hänsyn till betydelsen av att sjukvårdsläkaren icke

belastas med onödigt skrivarbete, böra skriftliga promemorior och sammanställningar

icke krävas. Ur olika synpunkter synes det lämpligast att

lekmännen i regel skaffa sig den personliga kännedom om patienterna,

som är föreskriven i lagen, vid samtal i läkarens frånvaro. De patienter,

om vars utskrivning är fråga, behöva då icke alltid vara närvarande vid

nämndens sammanträden, som i sådant fall kunna få en mera informell

karaktär och draga mindre tid. I huvudsak torde den nu skisserade ordningen

överensstämma med den som tillämpats vid Psykiatriska sjukhuset

och Sidsjöns sjukhus.

Då förfarandet inför nämnden icke bör ha eu rättegångsliknande prägel

och det som nämnts icke ens är nödvändigt att vederbörande patient är

närvarande vid sammanträdet, synes det icke påkallat att meddela föreskrifter

om rätt att anlita juridiskt biträde. Patienten eller hans anhöriga

böra emellertid vara oförhindrade att själva anlita en advokat. Det får

bero på omständigheterna i det särskilda fallet, huruvida denne skall hänvisas

att skriftligen framföra sina synpunkter till nämnden eller tillåtas

att muntligen plädera inför denna. Begär patienten att en viss advokat

skall biträda honom inför nämnden och är detta icke olämpligt ur vårdtekniska

eller liknande synpunkter, synes dock framställningen knappast

böra avslås. 8

8 §•

Denna paragraf innehåller den bestämmelse om rätt för statsåklagare

och överinspektören för sinnessjukvården (inspektören för sinnesslövården)

att efter därom gjort förbehåll överklaga utskrivningsnämnds beslut

om utskrivning hos sinnessjuknämnden, för vilken förut redogjorts. Här
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

37

vid redovisades även vissa till berörda bestämmelse anknutna föreskrifter

i instruktionen för nämnderna av innebörd, att sjukvårdsläkaren i vissa

fall skall underrätta statsåklagare, då utskrivning begärts.

Om erfarenheterna från tillämpningen av dessa bestämmelser hänvisas

till vad förut anförts.

Utskrivningsnämnden vid Psykiatriska sjukhuset framhåller att inkopplandet

av statsåklagarna på dessa ärenden medfört, att de icke kunnat

handläggas så snabbt som varit önskvärt, och ibland vållat viss irritation.

På grund härav ifrågasätter nämnden om man icke borde upphäva skyldigheten

att underrätta statsåklagare eller taga steget fullt ut och befria

åklagarna från åliggandet att taga befattning med dessa ärenden. En sådan

ändring torde enligt nämndens mening icke vara förenad med några risker

ur samhällets synpunkt. Även utskrivningsnämnden vid XJlleråkers sjukhus

(lekmännen) yrkar på att skyldighet att i vissa fall underrätta statsåklagare

avskaffas och läkare vid sjukhuset förorda, att bestämmelsen om statsåklagares

besvärsrätt upphäves.

Medicinalstyrelsen har icke tagit upp sistnämnda förslag. Styrelsen håller

före, att ytterligare erfarenhet på denna punkt är ofrånkomlig, innan slutlig

ställning tages till spörsmålet.

Denna medicinalstyrelsens ståndpunkt har i allmänhet icke föranlett

några erinringar vid remissbehandlingen. Beträffande behovet av en överprövning

av de lokala nämndernas beslut hänvisar man i flera yttranden

till den förut redovisade uppgiften att sinnessjuknämnden i fem av femton

prövade fall, där den lokala utskrivningsnämnden och statsåklagaren haft

olika uppfattning, ansett sig böra ansluta sig till statsåklagarens mening.

Justitiekanslersämbetet förordar ett övervägande, om icke nuvarande

bestämmelser böra ändras i syfte att begränsa de fall, som nu prövas av

statsåklagare, eller i allt fall av det merarbete, som föranledes av sådan

prövning. — Ämbetet fortsätter.

Ledes, såsom lärer kunna förutsättas, utskrivningsnämnds arbete av

en för uppgiften skickad erfaren domare, borde kunna förväntas, att samhällsskyddet

fullt ut tillvaratages utan någon medverkan av statsåklagare.

Det skäl som jämte hänsynen till samhällsskyddet föranledde bestämmelsen

om berörda medverkan — vinnandet av större enhetlighet vid prövning

av utskrivningsfrågor — torde ha visat sig i verkligheten äga ringa bärkraft.

Under eu fortsatt försökstid synes dock statsåklagarnas medverkan

icke böra slopas utan blott begränsas. Ämbetet föreställer sig, att en överläggning

mellan representanter för utskrivningsnämnder och åklagarmyndigheter

skulle kunna leda till en ordning för statsåklagarnas medverkan,

som tillgodoser de olika, i viss mån motsatta intressen, som göra sig gällande.

Härvid kanske uppkommer fråga, huruvida prövningen, åtminstone

i vissa fall, kan ankomma å åklagaren i den ort, där sjukhuset är beläget,

exempelvis då statsåklagare icke är bosatt å orten men diir finnes annan

för uppgiften skickad åklagare med samma kompetens. Möjligen kan åkla
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

gares medverkan få den formen, att han efter studium av handlingarna erhåller

tillfälle att inför nämnden framlägga sina synpunkter på utskrivningsfrågan.

Några remissinstanser bl. a. psykopatvårdsutredningen förorda en avsevärd

begränsning av skyldigheten för sjukvårdsläkaren att underrätta statsåklagaren

medan direktionen och sjukhuschefen vid S:t Jörgens sjukhus

anse, att detta åliggande helt bör upphävas.

Sinnessjuknämnden anser att ett sådant upphävande icke bör komma

ifråga, enär hänskjutningsrätten i så fall förvandlas från en realitet till ett

sken. Nämnden ifrågasätter emellertid, om icke underrättelsen i stället för

att sammankopplas med att utskrivningsfrågan blir aktuell kunde avgå

redan efter intagningen, samt anför härutinnan.

Sannolikt förhåller det sig så att åklagarna vid övervägande av om de

skola begagna hänskjutningsrätten ej så mycket fästa sig vid vårdtidens

längd som vid de omständigheter som föranleda intagningen och att alltså

någon större frekvens av hänskjutna ärenden icke skulle bli följden av en

sådan ändring. Fördelen med densamma skulle givetvis vara, att sjukhuset

ej skulle behöva göra sig av med journal och andra handlingar vid den

tidpunkt då den lokala nämnden bäst behöver dem, och att större snabbhet

i ärendenas avgörande skulle kunna vinnas. Givetvis förutsätter en sådan

ordning att åklagarna, då de ha handlingarna hos sig, göra erforderliga

anteckningar, så att de kunna rätta sina åtgärder efter dem, när sedermera

ett utskrivningsbeslut delges dem.

Departementschefen. I syfte att medverka till en enhetlig praxis och

stärka garantierna för att samhällets skyddsintresse tillvaratages infördes

i 1949 års lag rätt för statsåklagare och överinspektören för sinnessjukvården

att efter därom gjort förbehåll hänskjuta utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens

prövning. Erfarenheterna från lagens tillämpning giva

knappast någon säker ledning för ett bedömande, om denna besvärsrätt

varit påkallad ur angivna synpunkter. Oaktat besvärsrätten och särskilt

den därmed förknippade skyldigheten att i förväg underrätta statsåklagare,

då en utskrivningsfråga aktualiserats, fördröjt ärendenas prövning

och även medfört vissa andra olägenheter, anser jag därför i likhet med

medicinalstyrelsen, att denna besvärsrätt t. v. bör bibehållas. Däremot

synes böra övervägas att mjuka upp eller jämka de i administrativ ordning

meddelade bestämmelserna om underrättelseskyldighet. Beaktansvärda

uppslag härutinnan ha framförts av justitiekanslersämbetet och sinnessjuknämnden.

Frågan får behandlas i samband med övriga förslag till ändring

av instruktionen för utskrivningsnämnderna.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över ett i enlighet med det anförda inom inrikesdepartementet

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

39

upprättat förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagert den 21 december

1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus,

av den lydelse bilaga1 vid detta protokoll utvisar, måtte för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Ralph Sterner.

1 Denna bilaga, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, bär

här uteslutits.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 26 mars

1952.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,

regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 21 mars 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll

över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 29

februari 1952, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 21 december

1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i inrikesdepartementet S. O. af Geijerstam.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 167.

41

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 mars

1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Unden, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,

Hammarskjöld, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, lagrådets

den 26 mars 1952 avgivna utlåtande över det den 29 februari 1952

till lagrådet remitterade förslaget till lag angående fortsatt giltighet av lagen

den 21 december 1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser om utskrivning

från sinnessjukhus, samt hemställer att förslaget, som av lagrådet lämnats

utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Åke W. Fornwall.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 167.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1952:254 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 och 4 §§ förordningen den 6 juni 1925 a1 i texten
  2. 1LU 1952:30 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 21 december 1949 s. 1 i texten