Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående ändrad lydelse av lb och 30 §§ förordningen den 21 december 19b5 (nr 823) om nöjesskatt

1952-03-21 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:178, Med förslag till förordning angående ändrad lydelse av lb och 30 §§ förordningen den 21 december 19b5 (nr 823) om nöjesskatt

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

1

Nr 178.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående ändrad lydelse av lb och 30 §§ förordningen

den 21 december 19b5 (nr 823) om nöjesskatt;

given Stockholms slott den 21 mars 1952.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till förordning angående ändrad lydelse av 14 och

30 §§ förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att statens biografbyrå skall få befogenhet att

meddela bindande förhandsbesked, huruvida visning av viss film fyller förutsättningarna

för nöjesskattebefrielse enligt 14 § nöjesskatteförordningen.

Därutöver föreslås vissa smärre jämkningar i förordningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 178.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 14 och 30 §§ förordningen den 21

december 1945 (nr 823) om nöjesskatt.

Härigenom förordnas, att 14 och 30 §§ förordningen den 21 december

1945 om nöjesskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Gällande lydelse: Föreslagen lydelse:

14 §. 14 §.

För nöjestillställning, som tjänar För annan nöjestillställning än

vetenskapligt ändamål, skall nöjesskatt

icke utgå.

Ej heller skall nöjesskatt utgå för

nöjestillställning, som anordnas i

undervisnings- eller uppfostringssyfte

och som med hänsyn till sitt

innehåll jämväl är ägnad att tjäna

sådant syfte.

30 §.

Den som---av beslutet.

I länsstyrelsens---— nu

sagts.

biografföreställning skall nöjesskatt

icke utgå, därest tillställningen med

hänsyn till sitt innehåll är ägnad att

tjäna vetenskapligt ändamål eller

upplysnings-, undervisnings- eller

uppfostringssyfte.

Ej heller skall nöjesskatt utgå för

biografföreställning med film, vars

visning enligt särskilt, före föreställningens

hållande lagakraftvunnet

förhandsbesked förklarats vara

ägnad att tjäna sådant ändamål

eller syfte som avses i nästföregående

stycke. Det ankommer på statens

biografbyrå att efter framställning

meddela förhandsbesked som nyss

sagts.

30 §.

Den som---av beslutet.

I länsstyrelsens----nu

sagts.

över beslut av statens biografbyrå

i ärende angående förhandsbesked

enligt 74 § må besvär anföras av den

som påkallat beskedet, så ock, å kronans

vägnar, av skattedirektören

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

3

Gällande lydelse:

Föreslagen lydelse:

hos överstdthållarämbetet. Rörande

dylika besvär gäller vad om besvär

över statens biografbyrås beslut särskilt

stadgas.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1952.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 mars

1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,

Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om vissa

ändringar i förordningen om nöjesskatt samt anför därvid följande.

Inledning.

I skrivelse den 27 februari 1951 anmälde riksräkenskapsverket, att 14 §

nöjesskatteförordningen — med bestämmelser om skattefrihet för nöjestillställningar,

som tjäna vetenskapligt ändamål eller undervisnings- eller uppfostringssyfte

— i fråga om biografföreställningar hade visat sig svår att

tillämpa, och hemställde, att Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder för dess

ändring. Med anledning härav uppdrog Kungl. Maj:t den 15 juni 1951 åt

19i9 års filmkommitté att verkställa utredning och till Kungl. Maj:t inkomma

med förslag i ämnet.

På grund av detta uppdrag har kommittén i skrivelse, som inkommit den

11 januari 1952, föreslagit vissa ändringar av 14 och 24 §§ nöjesskatteförordningen.

Förslaget har varit föremål för remissbehandling.

Gällande bestämmelser och deras tillämpning.

14 § förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt har nu

följande lydelse.

»För nöjestillställning, som tjänar vetenskapligt ändamål, skall nöjesskatt

icke utgå

Ej heller skall nöjesskatt utgå för nöjestillställning, som anordnas i undervisnings-

eller uppfostringssyfte och som med hänsyn till sitt innehåll jämväl

är ägnad att tjäna sådant syfte.»

Paragrafen hade sin motsvarighet redan i vår första nöjesskatteförordning,

av år 1919. Vid 1945 års revision av nöjesskattebestämmelserna fick

den sin nuvarande utformning. Rörande tolkningen av paragrafens andra

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

5

stycke, vad angår tillställningar i undervisningssyfte, uttalade dåvarande

departementschefen (prop. 1945:344 s. 47), att det för skattefrihet borde

krävas, att undervisningen vore av allmänt värde för samhället och meddelades

genom kvalificerad anordnare samt att den icke utövades i rent vinningssyfte.

För tillställningar i uppfostringssyfte borde i huvudsak samma

förutsättningar för skattefrihet gälla. Beträffande ett förslag av länsstyrelsen

i Örebro län, att statens biografbyrå skulle få befogenhet att på särskilt

sätt stämpla verkligt goda, till undervisning och uppfostran tjänande filmer

och att förevisning av dessa filmer skulle undantagas från nöjesskatt, framhöll

departementschefen samtidigt, att skattefrihet för dylik filmförevisning

torde föreligga redan på grund av stadgandet i 14 §: s andra stycke, under

förutsättning att tidigare angivna villkor även i övrigt vore uppfyllda.

Först under de allra senaste åren har i mera nämnvärd omfattning blivit

föremål för prövning, i vilken mån 14 § nöjesskatteförordningen i praktiken

är tillämplig i fråga om biografföreställningar. Vissa utslag av regeringsrätten

föreligga sålunda numera. För visning av filmen Sampo Lappelill

har nöjesskatt förklarats icke skola utgå (R 1950 not. Fi 839 m. fl.). I andra

fall har utgången däremot blivit den motsatta. Beträffande filmen Kon-Tiki

med förfilmen I fetischmannens spår har regeringsrätten uttalat, att det ej

kan anses, att visningen tjänat vetenskapligt ändamål eller att den anordnats

i undervisnings- eller uppfostringssyfte (R 1951 not. Fi 105 m. fl.). Icke

heller visning av filmen Vi vill ha ett barn har ansetts anordnad i undervisnings-

eller uppfostringssyfte (R 1951 not. Fi 126 m. fl.). Vad slutligen

angår filmen Kärlekslivets offer ha anförda besvär med yrkande om skattefrihet

lämnats utan bifall med motivering, att — oavsett att filmen med

hänsyn till vad som upplysts måste antagas vara ägnad att tjäna till upplysning

i sexualhygieniska frågor — berörda föreställningar uppenbarligen

anordnats i huvudsakligt syfte att av desamma erhålla vinning och att vid

sådant förhållande skattebefrielse jämlikt 14 § nöjesskatteförordningen icke

kan ifrågakomma (R 1951 not. Fi 412 m. fl.).

Frågan om skattebefrielse enligt 14 § prövas i första hand av den lokala

uppbördsmyndigheten, d. v. s. drätselkammare eller kommunalnämnd. Uppbördsmyndighetens

beslut granskas och besvär däx-över avgöras av länsstyrelsen.

I sin tidigare nämnda skrivelse den 27 februari 1951 redogör riksräkenskapsverket

för resultaten av en undersökning, hur länsstyrelser och

städernas uppbördsmyndigheter tagit ställning till spörsmålen om skattebefrielse

för bl. a. de nyss angivna filmerna. Av redogörelsen framgår, att

meningarna i hög grad ha växlat härvidlag. De flesta länsstyrelserna ha

medgett skattebefrielse också för de filmer, som enligt regeringsrättens

senare utslag skulle beskattas. De kommunala uppbördsinyndigheterna ha

delvis varit mera restriktiva. Som belysande exempel må nämnas, att i

samtliga de nitton län, där vederbörande länsstyrelse ansett skatt icke böra

utgå för filmen Kon-Tiki, uppbördsinyndigheterna i en eller flera städer

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

haft den motsatta uppfattningen. Länsstyrelsen i ett län har haft att pröva

besvär över tjugosex uppbördsmyndigheters beslut rörande samma film.

Riksräkenskapsverket påpekar i sin skrivelse vidare, att dess revision

genom de regeringsrättens utslag, enligt vilka förutsättningar för skattebefrielse

saknas, ställes inför uppgiften att — något år efter föreställningarna

— i den mån så är möjligt i anmärkningar framställa krav på nöjesskatt

för alla de föreställningar med de berörda filmerna, vilka tidigare

betraktats som skattefria.

1949 års filmkommittés förslag.

Efter att ha redogjort för de olägenheter, som den nuvarande ordningen

i många fall vållat både myndigheter och filmproducenter, anför kommittén,

att den i likhet med samtliga berörda parter anser denna ordning orimligt

tungrodd och tidsödande. Att övergå till ett system, enligt vilket en central

myndighet skulle meddela bindande förhandsbesked beträffande frågan, om

14 § nöjesskatteförordningen är tillämplig för en viss film, skulle därför

bespara myndigheter och enskilda både arbete och kostnader.

Det lämpligaste organet för sådana förhandsbesked är enligt kommitténs

mening statens biografbyrå. För ändamålet bör denna ha rätt att tillkalla

erforderlig expertis. Besked skall meddelas efter ansökan av filmproducent

eller biografägare, dock icke förrän filmen är färdig att visas för allmänheten.

Beslut om rätt till skattebefrielse skall anges på det censurintyg, som

medföljer filmen. Producenten eller biografägaren bör kunna överklaga biografbyråns

beslut hos Kungl. Maj:t.

Kommittén framhåller därefter följande.

Det ligger emellertid i sakens natur, att gränsen mellan underhållningsoch

undervisningsfilm ibland kommer att bli svår att dra. Kommittén

anser, att man till undervisningsfilm måste räkna sådan film, som inte bara

innehåller undervisande inslag utan där det undervisande inslaget är starkt

framträdande. All god film kan visserligen anses som uppfostrande eller

undervisande, men det är icke avsikten med denna bestämmelse att medge

någon allmän nöjesskattebefrielse åt konstnärligt högtstående film, varvid

en gränsdragning skulle bli ytterst besvärlig.

Enligt kommittén torde den ursprungliga avsikten med bestämmelsen i 14

§ nöjesskatteförordningen ha varit, att biljettpriserna skulle kunna sänkas

för undervisningsfilmer, så att skattebefrielsen kom publiken till godo. En

sådan prissänkning antages emellertid nu ha mycket liten betydelse för

publiken. Kommittén uttalar, att det förefaller uppenbart, att skattebefrielsen

bör komma filmens producent till godo. Det är denne, som har satsat

kapital i ett ekonomiskt osäkert kulturellt företag och som ytterst meddelar

den undervisning staten vill stödja. En dylik skattebefrielse säges vara en

av förutsättningarna för att undervisningsfilm överhuvud skall kunna komma

till stånd i filmindustriens nuvarande kritiska läge.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

7

Eftersom nöjesskatten tekniskt är en angelägenhet uteslutande för biografägaren,

finner kommittén det svårt att i nöjesskatteförordningen föreskriva

något om kompensation åt producenten för skattebefrielse åt biografägaren.

Kommittén föreslår därför i stället, att nöjesskatten av biografägaren

på vanligt sätt levereras till den kommunala uppbördsmyndigheten och

därefter av denna utbetalas direkt till producenten. Det besvär, som härigenom

åsamkas kommunerna, kan icke bli stort, eftersom det rör sig om

högst en ä två filmer om året. Eventuellt skulle kommunerna kunna gottgöras

för sitt arbete med någon procent av de influtna medlen.

Kommittén föreslår, att 14 § nöjesskatteförordningen får följande lydelse.

»1. För nöjestillställning, som tjänar vetenskapligt ändamål, skall nöjesskatt

icke utgå.

2. För biograf föreställning av filmprogram som av Statens Biografbyrå

anses äga huvudsakligen undervisande eller uppfostrande karaktär, skall

nöjesskatten återbetalas till huvudfilmens producent.»

Kommittén föreslår vidare, att till 24 § lägges ett andra stycke, så att

paragrafen får följande lydelse.

»Det åligger kommun att till statsverket inleverera staten tillkommande

andel av influten nöjesskatt.

Det åligger vidare kommun att för biografföreställning som sagts i 14 §

2 mom. ovan inleverera nöjesskatten till huvudfilmens producent.»

Avslutningsvis framhåller kommittén, att med den föreslagna ordningen

kortfilmerna bli otillräckligt kompenserade men att deras problem torde få

lösas i annat sammanhang.

Remissutlåtandena över kommittéförslaget.

Över filmkommitténs förslag ha, efter remiss, utlåtanden avgetts av statskontoret,

riksräkenskapsverket, statens biografbyrå, överståthållarämbetet,

. länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,

Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län, Föreningen

Sveriges filmproducenter, Svenska filmsamfundet, Sveriges filmuthyrareförening

u. p. a., Sveriges biografägareförbund, Folketshusföreningarnas

riksorganisation, Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet.

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län ha bifogat yttranden av resp. stadskollegiet i Stockholm och drätselkammaren

i Göteborg.

Vad kommittén föreslår om en central bindande förhandsbedömning

av förutsättningarna för nöjesskattebefrie

l s e tillstyrkes av remissinstanserna, med eller utan hänvisning till den

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

nu tillämpade ordningens avigsidor. Endast överståthållarämbetet anmäler i

viss mån avvikande mening. Ämbetet vitsordar visserligen behovet av ett

centralt organ med uppgift att verkställa avsedd förhandsbedömning. Innan

kommitténs förslag lägges till grund för lagstiftning, bör emellertid enligt

ämbetets mening en mera ingående utredning verkställas angående den

rättsliga innebörden av de förhandsbesked som skulle lämnas, de former

under vilka bedömningsorganet skulle utöva sin verksamhet samt besvärsrätten.

Föreningen Sveriges filmproducenter fäster uppmärksamheten på att det

för producenten skulle vara värdefullt att kunna få en film förhandsbedömd

redan på manuskriptstadiet. Föreningen är å andra sidan fullt på det klara

med svårigheterna härvidlag. Även någon form av preliminära, icke bindande

besked om bedömningsorganets principiella inställning skulle emellertid

vara av betydelse. Föreningen utgår från att hinder i varje fall icke kommer

att möta för förhandsdiskussioner mellan producenten och bedömningsorganet.

Frågan om förhandsbedömningen bör anförtros åt statens biografbyrå

har föranlett ett par särskilda uttalanden.

Riksräkenskapsverket anför i sammanhanget följande.

Med hänsyn till att avgörandena, huruvida visst filmprogram skall medföra

befrielse från nöjesskatt, kunna medföra betydande ekonomiska konsekvenser

för statsverket kunde givetvis ifrågasättas, att beslutanderätten

borde ligga hos Kungl. Maj:t. Emellertid har riksräkenskapsverket ansett

sig böra stanna för att förorda att beslutanderätten anförtros åt statens biografbyrå.

Den erforderliga expertis, som biografbyrån enligt förslaget skulle

ha rätt att inkalla, har enligt vad som inhämtats närmast förutsatts skola

representera skatteområdet. Det synes riksräkenskapsverket lämpligt, att

Kungl. Maj :t förordnar viss person att för ändamålet stå till statens biografbyrås

förfogande. I beslut, varigenom nöjesskattebefrielse meddelas,

torde biografbyråns chef jämte två granskningsmän böra deltaga.

Svenska stadsförbundet anser det ofrånkomligt, att betryggande garantier

skapas mot en alltför vidsträckt tolkning av begreppet undervisningsfilm,

om det skall kunna överlämnas åt statens biografbyrå att träffa det centrala

avgörandet om en films karaktär.

Länsstyrelsen i Kronobergs län yttrar, att statens biografbyrås lämplighet

som liedömningsorgan måhända torde kunna ifrågasättas. Den avsedda

bedömningen är av väsentligt annan art än byråns nuvarande granskningsuppgifter.

Det är en nödvändig förutsättning för att denna bedömning skall

kunna anförtros åt byrån, att bj7rån får med sig adjungera lämplig pedagogisk

expertis.

Rörande förhandsbeskedens bindande verkan uttalar länsstyrelsen i Kalmar

län, att de kommunala och statliga myndigheterna böra vara undantagna

från rätten alt anföra besvär över biografbyråns beslut.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

9

Beträffande filmkommitténs förslag, att nöjesskatten för biografföreställningar

med undervisande eller uppfostrande

film skall utbetalas till huvudfilmens producent,

bryta sig meningarna bland remissinstanserna

Till dem som tillstyrka detta förslag höra Svenska filmsamfundet, Föreningen

Sveriges filmproducenter, Sveriges filmuthgrareförening u. p. a. och

Follcetshusföreningarnas riksorganisation. Den förstnämnda organisationen

uttalar, att det är filmproducenten, som ensam står den ekonomiska risken,

och att det är hans ambition, som är ursprunget till en film, vilken kan ge

rätt till skattebefrielse. Det vore därför orimligt, om biografägarna i någon

form skulle få tillfälle att nagga på producentens självklara rätt att helt tillgodogöra

sig en skälig skatteåterbäring.

Länsstyrelserna i Kronobergs, Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands

och Norrbottens län tillstyrka likaledes förslaget härutinnan. Länsstyrelsen

i Värmlands län ifrågasätter dock, om det icke borde övervägas att göra

någon skillnad mellan stödet till svensk och till utländsk producent. Länsstyrelsen

i Norrbottens län föreslår den tekniska ändringen, att utbetalningen

till producenten skall ombesörjas icke av uppbördsmyndigheten utan

av anordnaren.

Av dem som avstyrka ett producentstöd i den föreslagna formen framföras

bl. a. principiella skäl. Statskontoret anser det sålunda vara i princip

felaktigt, att nöjesskatteförordningen erhåller sådan avfattning, att för filmer,

som skola vara skattefria, nöjesskatt först skall utkrävas för att därefter

restitueras. Enligt statskontorets åsikt är det icke heller lämpligt att i

förordningen ange, vilken part skattebefrielsen skall komma till godo, eftersom

detta får anses vara en intern fråga mellan biografägaren och filmproducenten.

Svenska landskommunernas förbund ger uttryck åt liknande synpunkter.

Svenska stadsförbundet ifrågasätter likaledes, om det föreliggande

spörsmålet bör lösas inom nöjesskatteförordningens ram; förbundet utgår

från att stöd i varje fall bör tillkomma blott producent av svensk film.

I vissa utlåtanden anföres som motiv för ett avstyrkande på denna punkt,

att andra än producenten helt eller delvis böra få draga fördel av en skattebefrielse.

Sveriges biograf ägare förbund hävdar sålunda, att en skattebefrielse bör

komma både producenten och biografägaren till godo. Eftersom kulturellt

värdefull film endast sällan är detsamma som publikdragande film, kan det

för biografägaren vara ett osäkert företag att förhyra sådan film och särskilt

att placera den på de större biograferna. Att som ifrågasatts tillämpa

lägre biljettpriser för skattefria filmer har enligt vad förbundet uppger i

praktiken visat sig omöjligt redan av den anledningen, att lägre priser på

en biograf icke lockar publiken, som så att säga befarar att bjudas en svårsåld

vara.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser likaledes, att del är ofrånkomligt, att

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

vinsten av nöjesskattebefrielsen åtminstone delvis kommer biografägaren

till godo, om denne skall stimuleras att stödja det syfte, som befrielsen vill

främja. Att i författningsväg reglera, hur fördelningen skall ske, synes dock

ogörligt; detta får som hittills bli beroende av avtalet mellan parterna. Det

bör därjämte övervägas, om icke också den besökande allmänheten bör få

draga fördel av skattebefrielsen genom sänkta biljettpriser. Delvis liknande

synpunkter framföras av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Statens biografbyrå håller före, att en skattebefrielse bör föranleda en

motsvarande sänkning av biljettpriserna och sålunda helt komma publiken

till godo. Emellertid kan en prissänkning indirekt, genom en ökning av omsättningen,

tänkas gynna även biografägaren och producenten. Biografbyrån

pekar dessutom på vissa praktiska svårigheter vid ett producentstöd enligt

kommitténs förslag. Även Svenska stadsförbundet framhåller möjligheten

att tillämpa lägre biljettpriser vid förevisning av skattefri film.

I uttalanden av statens biografbyrå, Svenska filmsamfundet och Folketshusföreningarnas

riksorganisation erinras om att kommittéförslaget lämnar

kortfilmsproduktionen åsido.

Beträffande den närmare utformningen av kommitténs

förslag ha åtskilliga påpekanden gjorts.

I ett flertal utlåtanden riktas sålunda invändningar mot att andra nöjestillställningar

med undervisnings- eller uppfostringssyfte än biografföreställningar

genom den av kommittén föreslagna avfattningen av 14 § gå

miste om sina nuvarande möjligheter till skattebefrielse.

Några remissinstanser ifrågasätta, om icke förhandsbesked bör kunna

meddelas också vad angår filmer, vilkas visning — enligt 14 §:s första

stycke — tjänar vetenskapligt ändamål. Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar,

att gränsen mellan sådana filmer och filmer med undervisnings- eller

uppfostringssyfte icke torde vara alldeles klar.

Om den ändring i förutsättningarna för befrielse, som den av kommittén

föreslagna lösningen i viss mån innebär, yttrar länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län, att filmens karaktär kommer att bli ensam avgörande härvidlag,

medan övriga nuvarande förutsättningar -— t. ex. frånvaron av vinningssyfte

— bortfalla. Enligt länsstyrelsens uppfattning vore det ur praktiska synpunkter

otvivelaktigt till fördel, om man vid prövningen kunde bortse från

eventuellt vinningssyfte, enär en sådan prövning ofta är mycket vansklig.

Länsstyrelsen anser det dock tveksamt, om det ur materiellträttsliga synpunkter

är önskvärt, att detta rekvisit bortfaller. Länsstyrelsen i Kalmar

län anför å sin sida i detta avseende, att de i propositionen 1945:344 angivna

förutsättningarna för skattebefrielse självfallet även framgent böra

gälla och att det överhuvud är av särskild vikt, att bestämmelserna i 14 §

också i fortsättningen tolkas restriktivt.

Rörande frågan om skattebefrielse för smal- eller kortfilmsvisning i sam
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

11

band med föredrag framhåller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån, att

tveksamhet stundom yppats även här och att den föreslagna författningsändringen

icke innebär någon lösning.

Spörsmålet, hur en biografföreställning skall bedömas, vid vilken det

visas såväl befrielsekvalificerande som annan film, har berörts i ett par utlåtanden.

Länsstyrelsen i Kalmar län finner det icke uteslutet, att tolkningssvårigheter

kunna uppstå även på denna punkt, trots föreskriften i 19 §

nöjesskatteförordningen, att en sammansatt tillställning skall bedömas med

hänsyn till sitt huvudsakliga innehåll och syfte. Enligt länsstyrelsen ligger

det därför nära till hands att — i anslutning till stadgandet i 5 § förordningen

om särskilt bidrag till producent av svensk film (1951:457) -— uppställa

det villkoret för skattebefrielse, att i föreställningen skall ingå nöjesskattebefriad

film med minst 85 procent. Statens biografbyrå utgår i sitt

förslag till författningstext från att befrielse skall kunna medges endast när

samtliga filmer vid föreställningen var för sig kvalificera härför.

Departementschefen.

Som den föregående redogörelsen visat har kommittéförslaget väsentligen

två syften. Det ena är att undanröja de administrativa olägenheter, som f. n.

äro förbundna med tillämpningen på biografföreställningar av bestämmelserna

i 14 § nöjesskatteförordningen om skattefrihet för tillställningar med

undervisnings- eller uppfostringssyfte. Det andra är att stödja produktionen

av undervisande och uppfostrande filmer.

Vad kommittén föreslår i det förra avseendet, nämligen en bindande

förhandsbedömning genom en statlig myndighet, har

vunnit praktiskt taget allmän anslutning bland remissinstanserna. Också

jag är beredd att i princip acceptera den föreslagna omläggningen. Det kan

knappast anses ändamålsenligt, att som nu de lokala uppbördsmyndigheterna

skola ha att var för sig bedöma, om en viss film fyller kraven för skattebefrielse,

särskilt om filmen, som regel är, visas på hundratals platser

landet runt. Riskerna för en oenhetlig bedömning bli påtagliga. Härigenom

komma både myndigheter och enskilda intressenter att åsamkas åtskilligt

besvär, innan det blir klarlagt, hur filmen rätteligen skall bedömas ur

nöjesskattesynpunkt. Vid ett system med bindande förhandsbesked skulle

dessa olägenheter i det väsentliga försvinna.

Kommittén har föreslagit, att prövningen av frågan om skattebefrielse

för filmer skulle ankomma på statens biografbyrå. Från några remissinstansers

sida har ifrågasatts, om biografbyrån är det lämpligaste organet för

denna prövning. Bl. a. har framhållits, att den förhandsbedömning som

skulle komma i fråga skulle bli av väsentligt annan karaktär än byråns nuvarande

granskningsuppgifter. Gentemot detta må emellertid påpekas, alt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

byrån sedan gammalt har en prövningsuppgift, som förutsätter en bedömning

liknande den som blir erforderlig vid meddelande av förhandsbesked

enligt kommitténs förslag. Vid prövningen av frågan, huruvida granskningsavgift

enligt förordningen om biografföreställningar skall utgå för viss film,

har byrån nämligen att bedöma, huruvida denna kan anses närmast ha

undervisande syfte och betydelse. Även bortsett härifrån synes emellertid

byrån genom sin allmänna verksamhet som filmgranskande organ besitta

en sådan erfarenhet i fråga om bedömningen av filmer, att byrån måste

anses vara väl ägnad att handha också den med förhandsbeskeden sammanhängande

granskningen. Möjligen synes, såsom rilcsräkenskapsverket framhållit,

den omständigheten, att dessa förhandsbesked kunna få avsevärda

liskalislca konsekvenser, tala för att beslutanderätten borde tillkomma

Kungl. Maj:t. Emellertid torde det allmännas intressen i detta hänseende

bli tillräckligt tillgodosedda, om — såsom jag i det följande kommer att

föreslå — en representant för kronan får befogenhet att hos Kungl. Maj:t

anföra besvär över biografbyråns beslut.

Jag ansluter mig sålunda till kommitténs förslag, att det skall ankomma

på statens biografbyrå att efter framställning meddela bindande besked i

frågor, huruvida films visning fyller förutsättningarna för skattebefrielse

enligt 14 § nöjesskatteförordningen. Vid bedömningen bör, likaledes i överensstämmelse

med kommitténs förslag, vara ensamt avgörande, om visningen

är ägnad att tjäna ett angivet syfte; det nuvarande kravet i paragrafens

andra stycke, att visningen också skall ha anordnats i detta syfte, bör

sålunda utgå.

I Föreningen Sveriges filmproducenters yttrande har uttalats, att del

skulle vara av värde för producenten, om han finge möjlighet att erhålla ett

preliminärt förhandsbesked i skattefrågan redan före en filminspelnings

början. Emellertid torde det icke vara möjligt att redan på manuskriptstadiet

bedöma en film ur de synpunkter varom här blir fråga. Något stadgande

om en sådan preliminär förhandsbedömning bör därför icke inflyta i

författningen. Givetvis bör däremot hinder icke möta för biografbyrån att

vid underhandsdiskussioner med en filmproducent angående en planerad

film lämna denne upplysningar om byråns principiella uppfattning i hithörande

frågor.

Som framgår av det föregående ha meningarna varit delade om kommitténs

förslag, att skattebefrielse för biograf föreställning

med undervisande eller uppfostrande film skulle

komma vederbörande filmproducent till godo i den

formen att den nuvarande skattefriheten nominellt skulle slopas och nöjesskatten

utbetalas till producenten. Den kritik som framförts torde icke kunna

frånkännas visst fog. Som särskilt statskontoret framhållit är det sålunda

principiellt mindre lämpligt att i en skatteförfattning införa bestämmelser

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

13

om en form av bidrag från det allmänna. Även andra omständigheter synas

mig tala mot den föreslagna ordningen. Visserligen kan det icke förnekas,

att det ofta kan vara rimligt, att en skattebefrielse till större eller mindre

del kommer producenten till godo. Om det kan vara motiverat att generellt

ge producenten hela nöjesskatten — vilket skulle innebära, att hans intäkter

av filmen kanske bortåt tredubblades — är emellertid en fråga, som jag

icke utan ytterligare utredning är beredd att taga ståndpunkt till. Jag vill

till jämförelse nämna, att det förra året beslutade stödet till producent av

svensk film icke utgår med mer än 20 procent av den statliga delen av

nöjesskatten, d. v. s. 15 procent av hela nöjesskatten. Det är därtill att

märka, att det nu av kommittén föreslagna stödet i måhända flertalet fall

skulle komma att tillfalla utländska filmproducenter. Någon direkt anledning

att stödja dessa producenter — som väl i allmänhet planera sin produktion

utan nämnvärd hänsyn till ett eventuellt svenskt producentstöd —

torde icke föreligga. Jag vill ytterligare framhålla, att de synpunkter, vilka

Sveriges biografägareförbund anfört i sammanhanget och vilka gå ut på att

icke blott produktionen utan även visningen av undervisningsfilm bör stimuleras,

också torde ha ett visst berättigande.

Med hänsyn till de nu anförda omständigheterna anser jag mig icke kunna

ansluta mig till kommitténs förslag om särskilda bestämmelser av innebörd,

att stöd skall lämnas till producenter av sådan film varom här är fråga.

Vissa remissinstanser ha ansett, att en skattebefrielse helt eller delvis bör

komma publiken till godo genom att biografernas vanliga biljettpriser sänkas

för de föreställningar, som äro befriade från nöjesskatt. Vissa skäl tala

för att så borde vara fallet. Å andra sidan kan det vara ett berättigat intresse

för biografägarna att få tillämpa samma biljettpriser vid ifrågavarande

föreställningar som vid sådana föreställningar, där nöjesskatt utgår. Detta

spörsmål bör emellertid icke lösas i föreliggande sammanhang. För övrigt

må erinras om att priserna på biografbiljetter f. n. äro underkastade priskontroll

enligt prisregleringslagen.

Frågan om hur de eventuella merintäkter, som kunna uppkomma till

följd av att en biograf föreställning är befriad från nöjesskatt, skola fördelas

mellan vederbörande intressenter, torde liksom nu få avgöras genom

avtal mellan dessa. Ofta torde det måhända kunna vara lämpligt att sådant

avtal föreligger klart, redan innan en film anmäles till förhandsbedömning

hos biografbyrån.

Beträffande den närmare utformningen av de erforderliga

författningsändringarna må följande framhållas.

I något remissuttalande synes ha förutsatts, att ett positivt förhandsbesked

om en viss film automatiskt skulle ge rätt till skattefrihet för varje

föreställning, där denna film visas. En sådan innebörd torde emellertid

icke kunna inläggas i ett förhandsbesked. Som framhållits kan vid en

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

och samma föreställning förekomma visning av både undervisningsfilm och

film, vilken icke har sådan karaktär som avses i 14 §. Nöjestillställningar

med inslag av såväl filmförevisning som andra nöjesanordningar torde också

förekomma. I fortsättningen liksom hittills måste det därför bli uppbördsmyndighetens

sak att avgöra, om skatt i det enskilda fallet skall utgå eller

icke. Uppbördsmyndigheten är bunden av förhandsbeskedet endast vad angår

bedömningen av syftet med visningen av den särskilda filmen. Vid prövningen

av frågan, om nöjesskatt skall utgå för föreställningen, har myndigheten

att därjämte i förekommande fall tillämpa bestämmelsen i 19 § nöjesskatteförordningen,

enligt vilken en tillställning sammansatt av olika delar

skall bedömas med hänsyn till sitt huvudsakliga innehåll och syfte. Tilllämpningen

av nämnda bestämmelse lär i detta sammanhang knappast vålla

några egentliga svårigheter.

Såsom ett antal remissinstanser förordat bör förhandsbesked kunna meddelas

även beträffande film, vars visning är ägnad att tjäna vetenskapligt

ändamål. Likaledes böra de nuvarande möjligheterna till skattebefrielse för

andra nöjestillställningar än biografföreställningar bibehållas.

Enligt de gällande bestämmelserna i 14 § andra stycket kvalificera undervisnings-

och uppfostringssyfte för befrielse från nöjesskatt. Denna bestämmelse

bör förtydligas i så måtto, att även upplysningssyfte bör angivas som

kvalifilcationsgrund. En sådan jämkning torde i sak icke innebära någon

egentlig utvidgning av stadgandet. 1 överensstämmelse med vad dåvarande

departementschefen anförde i sitt tidigare berörda uttalande i 1945 års proposition

med förslag till nöjesskatteförordning bör även i fortsättningen

endast sådan undervisning, upplysning eller uppfostran, som är av allmänt

värde för samhället, kunna berättiga till skattebefrielse.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat, att den föreslagna

omläggningen icke löser spörsmålet, hur smal- eller kortfilmsvisning i samband

med föredrag skall bedömas i nöjesskattehänseende. Med anledning

härav vill jag endast framhålla, att åtminstone i viss utsträckning de filmer,

som det här rör sig om, torde vara sådana, att de kunna berättiga till skattebefrielse

enligt 14 §.

Besvär över beslut av statens biografbyrå prövas enligt gällande regler av

Kungl. Maj:t i statsrådet. Mål om nöjesskatt avdömas däremot i högsta

instans av regeringsrätten. Vid införandet av anordningen med förhandsbesked

beträffande filmer uppkommer frågan, var besvär över biografbyråns

beslut i dessa ärenden skola avgöras. Enligt min mening tala övervägande

skäl för att avgörandet skall tillkomma Kungl. Maj:t i statsrådet.

Eftersom biografbyråns förhandsbedömning icke kan anses falla under regeringsrättslagens

stadgande om att mål om debitering och indrivning av

utskylder eller andra avgifter skola upptagas och avgöras av regeringsrätten,

torde någon ändring av nämnda lag icke vara erforderlig.

Som jag tidigare anfört bör icke blott den som påkallar förhandsbesked

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

15

utan även en företrädare för kronan få möjlighet att anföra besvär över

beslut av biografbyrån i ärenden om förhandsbesked. För uppgiften att bevaka

kronans — och indirekt även kommunernas — intressen synes lämpligen

skattedirektören hos överståthållarämbetet böra komma i fråga.

Ett spörsmål, som i detta sammanhang bör uppmärksammas, är om biografbyråns

förhandsbesked skola tillämpas oavsett om de vunnit laga kraft

eller icke. Om ett icke lagakraftvunnet förhandsbesked trädde i tillämpning

och Kungl. Maj:t därefter upphävde beslutet, skulle följden bli att nöjesskatt

finge påföras i efterhand för dittills obeskattade föreställningar. En

sådan ordning skulle utan tvivel medföra åtskilliga olägenheter. Jag förordar

därför, att skattebefrielse skall kunna medgivas endast med stöd av

förhandsbesked, som vunnit laga kraft innan föreställningen hålles.

Vissa spörsmål om förfarandet inom biografbyrån in. m. torde få regleras

i administrativ ordning. Bl. a. bör härvid beaktas, att biografbyrån i mån

av behov bör kunna anlita utomstående expertis för bedömningen.

De erforderliga författningsändringarna böra träda i kraft den 1 juli

1952.

I överensstämmelse med vad som anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till förordning angående ändrad lydelse av 14 och 30 §§

förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att nämnda förslag

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Lennart Eriksson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1952:206 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 14 och 30 §§ förordningen den 21 decembe a1 i texten
  2. BevU 1952:41 Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse av ti och 30 §§ förordningen den 21 december 19i5 s. 3 i texten