Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 28 och 38 §§ förordningen den 6 juni 19bl (nr M6) om arvsskatt och gåvoskatt

1952-03-31 · 20 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 19 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:199, Med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 28 och 38 §§ förordningen den 6 juni 19bl (nr M6) om arvsskatt och gåvoskatt

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts proposition nr 199.

1

Nr 199.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående ändrad lydelse av 28 och 38 §§ förordningen

den 6 juni 19bl (nr M6) om arvsskatt och

gåvoskatt; given Stockholms slott den 31 mars 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till förordning angående ändrad lydelse av 28 och

38 §§ förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

1 propositionen föreslås den ändringen i arvsskatteförordningen, att folketshusförening,

bygdegårdsförening och liknande sammanslutning, som har

till främsta syfte att tillhandahålla allmän samlingslokal, skall erhålla befrielse

från erläggande av gåvoskatt och utgöra arvsskatt enligt lägre tariff

än för närvarande.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 199.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 28 och 38 §§ förordningen den 6

juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Härigenom förordnas, att 28 och 38 §§ förordningen den 6 juni 1941 om

arvsskatt och gåvoskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

28 §.

Arvs- eller — — — tio år.

Klass III. För testamentslott tillkommande
kyrka,

landsting, kommun eller

annan menighet ävensom hushållningssällskap;
stiftelse

med huvudsakligt syfte

att främja religiösa, välgörande, sociala,

politiska, konstnärliga, idrottsliga

eller andra därmed jämförliga

kulturella eller eljest allmännyttiga

ändamål;

stiftelse med huvudsakligt ändamål

att främja landets näringsliv;

registrerad understödsförening eller

sådan sammanslutning, som, utan

att hava till syfte att i sin verksamhet

tillgodose medlemmarnas ekonomiska

intressen, huvudsakligen fullföljer

ovan angivet ändamål,

utgör skatten, där fråga är om

svensk juridisk person och skattebefrielse

ej åtnjutes jämlikt 3 §:

när värdet å lotten överstiger

1 000 men — — — 4 procent.

Föreslagen lydelse:

28 §.

Arvs- eller — ---tio år.

Klass III. För testamentslott tillkommande
kyrka,

landsting, kommun eller

annan menighet ävensom hushållningssällskap;
stiftelse

med huvudsakligt syfte

att främja religiösa, välgörande, sociala,

politiska, konstnärliga, idrottsliga

eller andra därmed jämförliga

kulturella eller eljest allmännyttiga

ändamål;

stiftelse med huvudsakligt ändamål

att främja landets näringsliv;

registrerad understödsförening eller

sådan sammanslutning, som, utan

att hava till syfte att i sin verksamhet

tillgodose medlemmarnas ekonomiska

intressen, huvudsakligen fullföljer

ovan angivet ändamål;

folketshusförening, bygdegårdsf

öre ning eller annan liknande sammanslutning,

som har till främsta

syfte att anordna eller tillhandahålla

allmän samlingslokal,

utgör skatten, där fråga är om

svensk juridisk person och skattebefrielse

ej åtnjutes jämlikt 3 §:

när värdet å lotten överstiger

1 000 men — — — 4 procent.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

3

Nuvarande lydelse:

38 §.

Från gåvoskatt äro, förutom i 3 §

omförmälda juridiska personer, befriade:
kyrka,

landsting, kommun eller

annan menighet ävensom hushållningssällskap;
stiftelse

med huvudsakligt syfte

att främja religiösa, välgörande, sociala,

politiska, konstnärliga, idrottsliga

eller andra därmed jämförliga

kulturella eller eljest allmännyttiga

ändamål;

stiftelse med huvudsakligt ändamål

att främja landets näringsliv;

registrerad understödsförening eller

sådan sammanslutning, som, utan

att hava till syfte att i sin verksamhet

tillgodose medlemmarnas ekonomiska

intressen, huvudsakligen fullföljer

ovan angivet ändamål.

Skattebefrielse enligt----<

del därav.

Föreslagen lydelse:

38 §.

Från gåvoskatt äro, förutom i 3 §

omförmälda juridiska personer, befriade:
kyrka,

landsting, kommun eller

annan menighet ävensom hushållningssällskap;
stiftelse

med huvudsakligt syfte

att främja religiösa, välgörande, sociala,

politiska, konstnärliga, idrottsliga

eller andra därmed jämförliga

kulturella eller eljest allmännyttiga

ändamål;

stiftelse med huvudsakligt ändamål

att främja landets näringsliv;

registrerad understödsförening eller

sådan sammanslutning, som, utan

att hava till syfte att i sin verksamhet

tillgodose medlemmarnas ekonomiska

intressen, huvudsakligen fullföljer

ovan angivet ändamål;

follcetshusförening, bygdegdrdsförening

eller annan liknande sammanslutning,

som har till främsta

syfte att anordna eller tillhandahålla

allmän samlingslokal.

Skattebefrielse enligt -----

del därav.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1952. Beträffande testamentslolt

efter person, som avlidit före förordningens ikraftträdande, och, såvitt

angår gåvoskatt, sådan gåva, som dessförinnan skett, skola dock äldre bestämmelser

äga tillämpning.

t

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 mars

1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,

Hammarskjöld, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om vissa

ändringar i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt

samt anför därvid följande.

1. Inledning.

Vid 1950 års riksdag väcktes två likalydande motioner, nämligen nr 108

i första kammaren och nr 109 i andra kammaren, däri hemställdes, att 38 §

förordningen om arvsskatt och gåvoskatt måtte erhålla sådan ändrad lydelse,

att förening eller stiftelse, som hade till uppgift att tillhandahålla allmän

samlingslokal och som under de senast förflutna fem åren icke lämnat utdelning

åt sina medlemmar, bleve befriad från skyldighet att erlägga gåvoskatt.

I skrivelse den 26 april 1950, nr 125, anhöll riksdagen i anledning av

nämnda motioner, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning i ämnet

samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

I anledning härav har inom finansdepartementet av t. f. kammarrättsfiskalen

E. Eklund upprättats promemoria angående viss ändring av arvsslcatteförordningen

jämte därvid fogat författningsutkast, vilket utkast

torde få såsom Bilaga fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag.

Över nämnda promemoria ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av Svea

hovrätt, länsstyrelserna i Kronobergs, Malmöhus, Kopparbergs och Västerbottens

län, Bygdegårdarnas riksförbund, Folketshusföreningarnas riksorganisation,

Folkets parkers centralorganisation samt Ordenshusens riksförening.

2. Gällande bestämmelser.

Enligt 3 § i 1941 års förordning om arvsskatt och gåvoskatt äro från

skattskyldighet enligt samma förordning befriade följande juridiska perso
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

5

ner, nämligen staten, stiftelse eller sammanslutning med huvudsakligt ändamål

att under samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets

försvar, stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål

att främja barns eller ungdoms vård och fostran eller utbildning eller att

främja vård av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta, dock icke där ändamålet

är att sålunda tillgodose medlemmar av viss eller vissa släkter eller

utom riket bosatta utlänningar, samt stiftelse eller sammanslutning, som har

till huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig undervisning eller forskning.

Sådan skattebefrielse tillkommer dock icke sammanslutning, som har till

syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen,

och ej heller utländsk stiftelse eller sammanslutning.

Förenämnda skattefrihet omfattar såväl arvsskatt som gåvoskatt. Bestämmelser

om skattefrihet enbart för gåva återfinnas i 38 § arvsskatteförordningen.

Enligt detta författningsrum åtnjutes sådan skattefrihet av, förutom

de i 3 § omförmälda juridiska personerna, följande juridiska personer,

nämligen

kyrka, landsting, kommun eller annan menighet ävensom hushållningssällskap;
stiftelse

med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala,

politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella

eller eljest allmännyttiga ändamål;

stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja landets näringsliv; samt

registrerad understödsförening eller sådan sammanslutning, som, utan att

hava till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska

intressen, huvudsakligen fullföljer i lagrummet angivet ändamål.

Skattebefrielse enligt 38 § tillkommer endast svensk juridisk person och

äger icke rum, där givaren för sin livstid eller för viss tid förbehållit sig

nyttjanderätt till eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån av den

bortgivna egendomen eller del därav.

Vid bestämmandet av arvs- och gåvoskatten tillämpas tariffen i 28 § arvsskatteförordningen,

vilken tariff innehåller fyra klasser. Klass I, som innefattar

den lägsta skatteskalan, avser bl. a. efterlevande make och barn, klass

II bl. a. föräldrar och syskon, klass III samtliga de i 38 § uppräknade, från

gåvoskatt befriade juridiska personerna med undantag av de i 3 § omförmälda

samt klass IV sådana skattskyldiga, som ej äro hänförliga under

någon av de tre första klasserna.

I 15 § 2 mom. förordningen om kvarlåtenskapsskatt stadgas hl. a. att

skattskyldighet enligt nämnda förordning icke föreligger för sådan gåva till

i 3 eller 38 § arvsskatteförordningen omförmäld juridisk person, för vilken

befrielse från gåvoskatt åtnjutes. Enligt 6 § andra stycket förstnämnda förordning

skall från den avlidnes behållning avräknas lott, som på grund av

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj :ts proposition nr 199.

arv eller testamente tillfaller juridisk person, som enligt 3 eller 38 § arvsskatteförordningen

är befriad från arvsskatt eller gåvoskatt.

Stadgandet i 38 § arvsskatteförordningen överensstämmer, såvitt angår

skattebefrielse för stiftelser och sammanslutningar, i stort sett med motsvarande

stadgande i 32 § 1914 års förordning om arvsskatt och skatt för

gåva. Någon saklig ändring i denna del torde i varje fall icke ha avsetts

genom den omformulering, som stadgandet i sistnämnda paragraf undergick

vid överföringen till nu gällande förordning.

3. Tidigare ändringsförslag.

Som förut framhållits väcktes förevarande fråga i motionerna 1:108 och

11:109 vid 1950 års riksdag. Av innehållet i förenämnda motioner torde

följande få återgivas.

Motionärerna ha framhållit, att under senare år intresset för skapande av

goda och trivsamma allmänna samlingslokaler på ett glädjande sätt ökat.

Såväl kommuner som enskilda företagare medverkade genom anslag och

gåvor till föreningar av olika slag att dylika lokaler komme till stånd. I flera

fall hade emellertid bestämmelserna om gåvoskatt förorsakat vissa svårigheter.

Det förekomme t. ex., att givaren såsom villkor för gåvan föreskreve,

att de skänkta medlen oavkortade skulle användas till uppförande eller

iståndsättande av samlingslokal och icke disponeras för bestridande av

skatter. För föreningar med svag ekonomi kunde detta betyda, att föreningen

för att kunna mottaga gåvan bleve nödsakad upptaga lån för att

kunna erlägga gåvoskatten. I syfte att undgå sådan skatt hade föreningarna

stundom lämnat föreningsandelar såsom vederlag för de emottagna medlen.

Ideella eller ekonomiska föreningar, vilka tillhandahölle allmänna samlingslokaler,

bestode i regel av medlemmar, som icke erhölle någon ekonomisk

fördel av sitt medlemskap. I stället vore medlemskapet oftast förbundet

med ekonomiska förpliktelser för lokalens underhåll och vård, vilka förpliktelser

icke sällan bleve så betungande, att nödvändiga förbättringar på

lokalerna bleve eftersatta. Kommunernas och de enskilda företagarnas insatser

komme i sådana situationer ofta till hjälp, men dessa insatser hämmades

genom bestämmelserna om gåvoskatt. Kunde sådana föreningar

befrias från gåvoskatt på samma sätt som t. ex. stiftelse eller sammanslutning

med huvudsakligt ändamål att främja allmännyttiga ändamål, komme

detta utan tvivel att medverka till ett ännu större intresse för att särskilt

företagare skulle ekonomiskt stödja de samlingslokalägande föreningarna.

Då de allmänna samlingslokalerna vore av avgörande betydelse för vårt

lands demokratiska samhällsskick, såsom det nu uppbures av folkrörelserna,

måste de sammanslutningar, vilka tillhandahölle nämnda lokaler, med

fullt fog få anses främja sådana allmännyttiga ändamål, som avsåges i

förordningen om arvsskatt och gåvoskatt, och sålunda jämställas med flera

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

7

av de stiftelser och sammanslutningar, vilka enligt 3 och 38 §§ sagda förordning

vore befriade från gåvoskatt.

Eftersom medlem av dylik förening icke borde gynnas genom att föreningen

som sådan erhölle befrielse från gåvoskatt, syntes det lämpligt, att

för befrielse från gåvoskatt fästes samma villkor, som i 15 § förordningen

om nöjesskatt stadgades som villkor för att den i nämnda paragraf medgivna

rätten till befrielse skulle kunna tillämpas, nämligen att samlingslokalägande

förening under de senast förflutna fem åren icke lämnat utdelning åt

sina medlemmar.

I anledning av motionerna inhämtades yttranden från överståthållarämbelet

och länsstyrelserna i Malmöhus, Skaraborgs, Kopparbergs och Västernorrlands

län samt från Folketshusföreningarnas riksorganisation och

Bygdegårdarnas riksförbund. Den av motionärerna föreslagna lagstiftningsåtgärden

avstyrktes av länsstyrelserna i Kopparbergs och Västernorrlands

län, medan övriga hörda myndigheter samt de nämnda organisationerna i

princip icke hade något att erinra mot motionärernas förslag. I flera av de

avgivna remissyttrandena uttalades emellertid betänkligheter mot den av

motionärerna föreslagna gränsdragningen mellan skattefria och skattskyldiga

rättssubjekt. Sålunda påpekades bl. a., att skattefrihet skulle ifrågakomma

för gåvor till föreningar, vilka jämte syftet att tillhandahålla samlingslokaler

även dreve ekonomisk verksamhet utan att garantier förelåge

för att gåvorna komme den ideella delen av verksamheten till godo. Vidare

ifrågasattes, huruvida det icke för skattefrihet vore erforderligt att uppställa

det villkoret, att föreningens stadgar förbjöde all utdelning till medlemmarna.

Slutligen erinrades i ett remissyttrande att regeringsrätten vid

tillämpning av 15 § nöjesskatteförordningen — enligt vilket författningsrums

dåvarande lydelse viss befrielse från nöjesskatt åtnjötes för nöjestillställning,

som anordnades av organisation under förutsättning bl. a. att

denna hade till uppgift att tillhandahålla allmän samlingslokal — i regel

bedömt folketshusföreningarnas samlingslokaler såsom icke allmänna, varför

den i motionerna föreslagna författningstexten ej vore tillfyllest till

vinnande av motionärernas syfte.

I sitt betänkande nr 38 erinrade bevillningsutskottet bland annat, att under

förarbetena till arvsskatteförordningen såsom skäl för den skattefrihet,

som medgåves för gåvor till allmännyttiga ändamål, anförts, att det i statens

intresse låge vikt vid att företag, som verkade för sådana ändamål, bleve

tillgodosedda genom frivilligt understöd och alt det med skäl kunde befaras,

att en beskattning skulle härutinixan verka avhållande. Enligl utskottets

mening vore tillhandahållandet av allmänna samlingslokaler en ur

samhällets synpunkt angelägen och betydelsefull uppgift. Samhällets intresse

för denna verksamhet hade för övrigt kommit till uttryck genom 1942 års

lagstiftning om bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna

samlingslokaler. Utskottet kunde fördenskull i princip ansluta sig till den

opaginerad Kontrollera mot PDF

° Kuhgl. Maj. ts proposition nr 199.

uppfattningen, alt tillhandahållandet av allmänna samlingslokaler vore att

hänföia till sådant allmännyttigt ändamål, som borde privilegieras i gåvoskattehänseende.

Utskottet funne de av motionärerna anförda skälen för

utsträckande av skattefriheten i och för sig beaktansvärda, men utskottet

\oie icke övertygat om att genom ett bifall till motionerna skulle vinnas den

legleiing pa ifragavarande område, som motionärerna uppenbarligen åsyftat.

De över motionerna avgivna yttrandena liade även ådagalagt, att en utvidgning

av skattefriheten enligt motionärernas förslag skulle giva upphov

till vissa problem i fråga om gränsdragningen mellan skattefria och skattskyldiga

rättssubjekt, vilkas lösande torde nödvändiggöra mera ingående

överväganden än som kunde ifrågakomma på grundval av det av utskottet

förebragta utredningsmaterialet. Utskottet förordade därför att frågan gjordes

till föremål för närmare utredning.

4. Promemorian.

I den remitteiade promemorian har utredningsmannen sökt utreda, om

och i vad mån skattefrihet enligt gällande rätt kan föreligga för gåvor till

föreningar, vilka ha till uppgift att tillhandahålla samlingslokaler. Därvid

har utredningsmannen funnit, att mycket talade för att tillhandahållande

av allmänna samlingslokaler vore ett sådant allmännyttigt ändamål, för vilket

skattefrihet redan enligt gällande bestämmelser skulle kunna åtnjutas.

Något stöd i högsta domstolens praxis för denna tolkning har utredningsmannen

dock icke kunnat finna.

Enligt 38 § arvsskatteförordningen åtnjötes frihet från gåvoskatt icke av

sammanslutning, som hade till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas

ekonomiska intressen. Till belysande av spörsmålet, i vad mån

ekonomisk förening vore undantagen från skattefrihet på grund av nämnda

stadgande, har utredningsmannen i huvudsak anfört följande. Enligt utredningsmannens

åsikt vore klart, att en gåva, som skedde med uttrycklig bestämmelse,

att den skulle användas till något i 38 § arvsskatteförordningen

omnämnt ändamål, vore fritagen från skatt, om garantier funnes för att

gåvan verkligen komme avsett ändamål till del. Detta ansåge utredningsmannen

gälla även om gåvomedlen skulle omhänderhavas av en ekonomisk

förening. Det vore vidare att märka, att för vinnande av registrering

såsom ekonomisk förening icke alltid erfordrades, att föreningen hade till

syfte att fräinja medlemmarnas ekonomiska intressen. Enligt stadgandet

i 1 § andra stycket 1911 års lag om ekonomiska föreningar hade sådan

registrering kunnat vinnas jämväl av förening, som dreve bokför ingspliktig

verksamhet, även om föreningen hade annat syfte än att främja

medlemmarnas ekonomiska intressen. Ordalagen i 38 § arvsskatteförordningen

syntes alltså icke utesluta ekonomisk förening av sistnämnda typ

från skattefrihet. Såvitt utredningsmannen kunnat finna hade riktigheten

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 199.

9

av dessa slutsatser dock icke bekräftats genom avgörande i högsta instans.

Icke heller funnes något klart stöd i praxis för uppfattningen, att

sådana omständigheter, som att föreningens syfte i dess stadgar angivits

vara att tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen eller att registrering

såsom ekonomisk förening ägt rum, icke vore av avgörande betydelse

för bedömande av spörsmålet, om föreningen kunde åtnjuta skattefrihet.

Det vore därför enligt utredningsmannens åsikt tveksamt i vad mån ekonomisk

förening kunde åtnjuta skattefrihet enligt 38 § arvsskatteförordningen

för erhållna gåvor. Det kunde tagas för givet, att i varje fall endast

en relativt begränsad krets av de i motionerna åsyftade föreningarna skulle

med nuvarande regler erhålla sådan skattebefrielse. För att det med motionerna

avsedda syftet skulle i sin helhet tillgodoses, vore därför en ändring

av nyssnämnda stadgande erforderlig.

Sedan i promemorian erinrats om, att bevillningsutskottet och flertalet

av de genom utskottets försorg hörda myndigheterna och organisationerna

ansett tillhandahållande av allmänna samlingslokaler vara ett sådant ä-ndamål,

som borde kunna föranleda befrielse från gåvoskatt, och att det t. o. m.

kunde ifrågasättas, huruvida icke tillhandahållande av dylika lokaler redan

enligt gällande rätt vore att hänföra till de i 38 § arvsskatteförordningen

angivna ändamålen, har utredningsmannen uttalat, att intet syntes vara att

erinra mot att ideell förening med syfte att tillhandahålla allmän samlingslokal

komme i åtnjutande av den i nämnda paragraf stadgade skattebefrielsen.

Däremot har utredningsmannen bedömt frågan, huruvida skattebefrielsen

borde utsträckas att omfatta föreningar med syfte att i sin verksamhet tillgodose

medlemmarnas ekonomiska intressen såsom mer tveksam. På grund

av nuvarande stadgande uteslötes från skattebefrielse åtskilliga föreningar,

som idkade sådan verksamhet att de kunnat vinna registrering som ekonomisk

förening. Undantag hade dock gjorts för understödsföreningar, beträffande

vilka särskilda förhållanden ansetts motivera befrielse. Mot ett

utsträckande av skattebefrielsen till att omfatta ekonomiska föreningar i

allmänhet kunde principiella skäl åberopas. Det kunde vidare ifrågasättas,

huruvida icke i så fall även ekonomiska föreningar med huvudsaklig uppgift

att tillgodose annat av de i 38 § avsedda ändamålen än tillhandahållande

av samlingslokaler borde kunna komma i åtnjutande av samma privilegium.

Den främsta anledningen till att man begränsat friheten från gåvoskatt

i huvudsak till ideella föreningar torde ha varit, alt man endast därigenom

ansett sig kunna erhålla garantier för att gåvan verkligen komme det avsedda

ändamålet till godo. Även i detta hänseende torde svårigheter möta i

avseende på ekonomiska föreningar. Del kunde vidare erinras om alt 1938

års arvsskattekommitté — på tal om ifrågasatt utvidgning av området för

frihet från arvsskatt — uttalat, att såsom villkor för sådan frihet borde

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:Is proposition nr 199.

fordras, att garantier funnes för att förvärvet komme att användas uteslutande

för det avsedda ändamålet.

Emellertid vore att beakta, att beträffande flertalet av de i motionerna

åsyftade föreningarna — d. v. s. folketshusföreningar, folkparksföreningar,

bygdegårdsföreningar och liknande — i det föregående angivna skäl mot

den ifrågasatta utvidgningen gjorde sig gällande med mindre styrka. Visserligen

hade dessa föreningar ofta formen av ekonomiska föreningar och

hade i många fall enligt sina stadgar till syfte att tillgodose medlemmarnas

ekonomiska intressen, men de stode det oaktat de ideella föreningarna

mycket nära. Registreringen såsom ekonomisk förening torde mestadels ha

tillkommit av praktiska skäl och icke av önskan att bereda medlemmarna

ekonomiska förmåner. Nyssnämnda och liknande formuleringar i stadgarna

vore icke alltid adekvata; oftast hade de tillkommit enbart för att möjliggöra

föreningens registrering. Från flera håll hade uttalats, att utdelning

till medlemmarna vore en undantagsföreteelse. Ett ytterligare kännetecken

på dessa föreningar vore, att de vanligen bestode av åtskilliga medlemmar

eller- ay ideella föreningar, som i sin tur hade ett större antal medlemmar.

Om man anknöte den ifrågasatta skattebefrielsen endast till föreningar av

nu angivna karaktär, syntes åtminstone vissa garantier erhållas för att de

skänkta medlen komme avsett ändamål tillgodo. Därigenom torde ock bliva

sörjt för att de praktiskt viktigaste av de fall, då ekonomisk förening tillgodosåge

ideellt syfte, erhölle samma förmånliga ställning i gåvoskattehänseende

som ideella föreningar.

Härefter framhåller utredningsmannen, att motionärerna torde ha åsyftat

att folketshusföreningar och liknande sammanslutningar skulle komma i

åtnjutande av skattebefrielse, även om tillhandahållande av samlingslokal

icke vore föreningens huvudsakliga ändamål. Åtskilliga av dessa sammanslutningar

hade även andra ändamål att tillgodose. Enligt de normalstadgar

för folketshusföreningar, som utarbetats av Folketshusföreningarnas riksorganisation,

hade sådan förening till ändamål att främja sina medlemmars

ekonomiska intressen genom att medelst köp av fastighet eller byggande av

hus, mot betalning tillhandahålla samlingslokaler, affärslokaler, bostäder,

drivande av park, kafé och biografrörelse, varav följde skyldighet att föra

handelsböcker. Bygdegårdsföreningarna hade likaså ofta till uppgift att

driva biografrörelse. En anledning till att de samlingslokalägande föreningarna

dreve rörelse av angivet slag vore, att de löpande utgifterna för lokalerna

jämte amortering av byggnadskostnader icke täcktes enbart av inkomsterna

genom uthyrning av lokalerna.

Om skattefriheten utsträcktes att omfatta även föreningar med verksamhet

som nyss sagts, erhölles, enligt utredningsmannens uppfattning, föga

garantier för att gåvan komme det avsedda ändamålet — att tillhandahålla

samlingslokaler — till godo. Någon särskild anledning att stödja kaféverksamhet

och dyl. genom lättnader i beskattningen funnes ej heller. Det torde

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 199.

11

ock vara klart att föreningar, som bedreve sådan verksamhet, även om de i

verkligheten icke hade till uppgift att därmed tillgodose medlemmarnas

ekonomiska intressen, i viss mån hade en annan karaktär än sådana föreningar,

som endast hade till uppgift att tillhandahålla samlingslokaler. Emellertid

syntes man icke böra tillmäta den omständigheten, att föreningen

utöver sitt syfte att tillhandahålla samlingslokaler hade till ändamål att

driva ekonomisk verksamhet, avgörande betydelse vid gåvobeskattmngen.

Bedreves denna verksamhet endast i syfte att ekonomiskt möjliggöra samlingslokalens

fortsatta tillhandahållande syntes skälen för att utesluta sådan

förening från skattebefrielsen böra få vika. Uppgiften att tillhandahålla

samlingslokal borde dock vara föreningens främsta uppgift. För att förhindra

missbruk borde man uttryckligen begränsa befrielsen från gåvoskatt

till folketsliusföreningar, bygdegårdsföreningar och liknande sammanslutningar.

Därmed syntes i skälig omfattning ha tillgodosetts det för skattebefrielse

uppställda kravet på garantier, att gåvomedlen komme att användas

för det avsedda ändamålet. Beträffande dylika föreningar torde det enligt

utredningsmannen knappast föreligga fara för, att de skulle låta en emottagen

gåva användas till utdelning åt medlemmarna. Det vore måhända icke

ens erforderligt att såsom förutsättning för skattefrihet stadga — såsom

motionärerna föreslagit — att föreningen icke under de närmaste fem åren

före gåvans emottagande lämnat utdelning åt sina medlemmar. I stället

syntes det böra överlåtas åt praxis att bedöma i vad mån tidigare utdelning

till medlemmar borde hindra befrielse från gåvoskatt. Genom att ändra

stadgarna exempelvis så, att utdelning till medlemmarna förbjödes eller

begränsades, borde även en förening av angivet slag, som tidigare lämnat

utdelning, kunna komma i åtnjutande av befrielse.

Härefter anföres i promemorian.

Av motionerna synes icke klart framgå, vad motionärerna ansett falla

under begreppet allmän samlingslokal. Motionärerna synas ha anknutit till

15 § nöjesskatteförordningen i dess lydelse före den 1 juli 1950, där samma

uttryck förekommer. I förarbetena till sagda lagrum återfinnes emellertid

icke heller någon närmare definition av uttrycket; till sådana lokaler ansågos

kunna hänföras i huvudsak folkets hus- och nykterhetslokaler samt s. k.

bygdegårdar. Däremot finnes en definition av uttrycket i 1 § kungörelsen

den 11 december 1942 om bidrag och lån av statsmedel för anordnande av

allmänna samlingslokaler (nr 913). Enligt detta författningsrum förstås

med uttrycket »allmänna samlingslokaler» i kungörelsen för föreningslivet

avsedda hörsalar samt rum för sammanträden, samkväm och studiearbete

jämte därtill hörande erforderliga utrymmen såsom förstugor, avklädningsrum,

apparatrum, biblioteksrum, kök, serveringsrum, toalett-, källar- och

vindslokaler samt hostad för tillsyningsman.

I likhet med vad som skett i nöjesskatteförordningen torde man kunna

avstå från att i lagtexten närmare definiera uttrycket samlingslokal, utan

utformningen av detta begrepp synes böra överlåtas åt praxis. Därvid torde

viss ledning kunna erhållas av definitionen i 1942 års kungörelse. Allmän

torde sådan lokal vara, om den i skälig omfattning står till förfogande för

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

föreningslivet på orten. Den bör också upplåtas opartiskt och kostnadsfritt

eller mot skälig avgift. En viss skillnad mellan den föreslagna bestämmelsen

och stadgandet i 15 § nöjesskatteförordningen uppkommer härvidlag;

för befrielse från nöjesskatt är det nämligen icke längre erforderligt att

samlingslokalen är allmän. För gåvoskattebefrielse synes emellertid detta

krav böra upprätthållas.

Slutligen påpekas i promemorian, att om ändring gjordes i 38 § arvsskatteförordningen

borde motsvarande ändring ske i 28 §. Sistnämnda paragraf

innehölle nämligen, såvitt avsåge skattskyldiga, som skulle erlägga

arvsskatt enligt klass III, en uppräkning av juridiska personer överensstämmande

med uppräkningen i 38 §. Ehuru något yrkande därom icke

framförts av motionärerna, syntes ändring i 28 § böra göras, så att denna

överensstämmelse icke bragtes att upphöra.

5. Remissutlåtandena.

Ingen av de hörda myndigheterna eller organisationerna har haft något

att erinra i princip mot, att de i promemorian åsyftade föreningarna erhölle

befrielse från gåvoskatt. Svea hovrätt ifrågasätter dock, huruvida icke de

föreslagna lagändringarna skulle kunna undvikas. Till stöd för denna åsikt

anför hovrätten i huvudsak följande.

Tillhandahållandet av allmänna samlingslokaler torde i och för sig vara

att hänföra till sådant allmännyttigt ändamål, för vilket skattefrihet redan

skulle kunna åtnjutas, men det finge antagas att en relativt begränsad krets

av de med motionerna till 1950 års riksdag åsyftade föreningarna skulle

med nu gällande regler erhålla skattebefrielse. Emellertid vore att märka,

att en viss begränsning av kretsen för de privilegierade rättssubjekten i varje

fall finge anses stå väl i överensstämmelse med de riktlinjer, som hittills

uppdragits för frihet från gåvoskatt. I promemorian hade även uttalats

tvivel huruvida skattefriheten borde utsträckas att omfatta föreningar med

syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen.

Därvid hade dock framhållits, att nackdelarna med en dylik utvidgning

icke gjorde sig gällande med samma styrka vid en utsträckning av skattefriheten

allenast till ekonomiska föreningar av typen folketshusföreningar,

folkparksföreningar och bygdegårdsföreningar. Detta uttalande syntes vara

gjort med utgångspunkt från innehållet i 1911 års lag om ekonomiska föreningar.

Enligt den nya lagen i ämnet den 1 juni 1951, som skulle tillämpas

från den 1 januari 1953, hade nu det ekonomiska föreningsbegreppet uppdragits

så snävt, att de typer av föreningar, som enligt promemorian borde

komma i åtnjutande av skattefrihet, icke inrymdes under den nya lagen.

Beträffande skattefrihet för ekonomiska föreningar av den art, varom i

detta ärende vore fråga, återstode följaktligen endast att pröva huru i sådant

hänseende skulle förfaras med de föreningar, som under äldre lags giltighetstid

blivit registrerade som ekonomiska föreningar. Därvid vore att

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

13

märka, att i den proposition, varigenom förslag till de nya föreningsrättsliga

reglerna förelädes riksdagen, föredragande departementschefen uttalat

att, om behov skulle komma att föreligga av en särskild lagstiftning i syfte

att möjliggöra för folketshusföreningar och liknande föreningar att upplösas

och ombildas till ideella föreningar utan alltför betungande skattekonsekvenser,

frågan om en dylik lagstiftning då finge upptagas till prövning.

Genom den nya föreningslagstiftningen hade följaktligen behovet av den

i promemorian föreslagna ändringen i arvsskatteförordningen avsevärt minskats,

och efter genomförandet av sådana bestämmelser, som bebådats i

förarbetena till 1951 års föreningslag, skulle en ändring i arvsskatteförordningen

komma att sakna praktisk betydelse. Under angivna förhållanden

torde en dylik ändring kunna undvikas, så mycket hellre som de föreningar

vilka här berördes, måhända i vissa fall ändock åtnjöte skattefrihet för gåvor

av förevarande slag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som anser den föreslagna utvidgningen av

skattefriheten närmast böra uppfattas som ett förtydligande av den nu

gällande förordningen, ifrågasätter, huruvida tillräckliga garantier skapats

för att medlen verkligen komme det avsedda ändamålet tillgodo. Det vore

icke uteslutet, att exempelvis en bygdegårdsförening med ett icke alltför

betydande medlemsantal erhölle en större donation för sin verksamhet. En

dylik förening vore icke — till skillnad mot en stiftelse, som bildats för

samma ändamål — underkastad det allmännas tillsyn eller kontroll. Det

torde ej heller vara lämpligt att utvidga den nuvarande stiftelsekontrollen

till att omfatta även föreningar. Länsstyrelsen hade emellertid vid handhavandet

av uppgiften att kontrollera stiftelser funnit, att behov förefunnes

av tydliga föreskrifter i stadgarna angående donationsmedlens användning

och placering.

Länsstyrelsen har vidare erinrat om att till 1952 års riksdag framlagts en

motion, 1:215, däri hemställts om lindring i fråga om inkomstbeskattningen

av folketshusföreningar m. fl. I motionen hade hemställts, att såsom ideella

föreningar skulle räknas även sådana enligt 1911 års lag om ekonomiska

föreningar registrerade sammanslutningar, som enligt stadgarna dels icke

finge utdela vinst till medlemmarna och dels vid upplösning av föreningen,

sedan eventuellt andelskapital återbetalts, skulle använda behållningen till

allmännyttigt ändamål. Länsstyrelsen funne den i motionen ifrågasatta formuleringen

lämplig även på delta område för att skapa garantier för att de

skänkta medlen skulle komma avsett ändamål till godo. Om — såsom i promemorian

— i stället valdes utvägen att uttryckligen omnämna folketshusföreningar

i författningstexten, borde måhända i exemplifieringen även tillläggas

folkparksföreningar.

Jämväl en del andra ändringar i den föreslagna skattebefrielsen bär

ifrågasatts i remissyttrandena.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

Beträffande kretsen av de sammanslutningar, vilka skulle komma att

åtnjuta skattebefrielse ha sålunda några påpekanden gjorts.

Svea hovrätt ifrågasätter, huruvida det i utredningsmannens utkast till

lagtext förekommande uttrycket »liknande sammanslutning», varmed torde

ha åsyftats föreningar av folkrörelsekaraktär, lämnade någon säker garanti

för den avsedda begränsningen. Vidare borde före vidtagande av någon

lagstiftningsåtgärd undersökas, huruvida icke följdriktigheten fordrade, att

även andra typer av föreningar än de med promemorian åsyftade bleve föremål

för skattefrihet.

Folkets parkers centralorganisation anför.

Enligt den föreslagna lagtexten skulle »folketshusförening, bygdegårdsförening

eller annan liknande sammanslutning, som har till främsta syfte

att anordna eller tillhandahålla allmän samlingslokal» i arvsskattehänseende

hänföras till arvsskattelariffens klass III samt i gåvoskattehänseende åtnjuta

befrielse från skatten. Även om av den översända promemorian angående

ändring i arvsskatteförordningen synes framgå, att förslagsställaren

avser, att lagen i den nya lydelsen skulle omfatta åven folkparker anse vi det

för undvikande av tolkningssvårigheter nödvändigt, att bland de uppräknade

företagen särskilt nämna folkparkerna.

Skulle så vara, att förslagsställaren avsett att ge folkparkerna en mindre

gynnsam ställning i fråga om arvs- och gåvoskatt än de uppräknade företagen,

måste vi vända oss häremot. Genom de allmänna samlingslokaler,

som finnas inom folkparkerna ge dessa stöd åt föreningslivet dels direkt

genom att föreningslivet kan tillgodose sig dessa lokaler för egna och offentliga

sammankomster och dels indirekt genom att föreningarna kunna utnyttja

folkparkernas lokaliteter för erhållande av ekonomiskt utbyte. Samhället

har redan på många sätt, t. ex. i fråga om nöjesskatten och investeringsavgiften,

visat sitt erkännande för folkparkernas verksamhet och det

finns ingen anledning, att i arvs- och gåvoskattehänseende diskriminera

folkparkerna i förhållande till folketshus- och bygdegårdsföreningar.

Ofta ägs en orts folkets hus och folkpark av samma företag och ej sällan

är folkets hus beläget å folkparkens område. Även dessa förhållanden synes

oss tala för att folkparksföretagen inte böra uteslutas vid den föreslagna

lagändringen. Tolkningssvårigheter kunna nämligen under sådana förhållanden

uppkomma vid gåvor till ett kombinerat folkparks- och folkets husföretag

eller vid gåvor avsedda för gemensamma anläggningar.

Centralorganisationen framhåller vidare, att det av promemorian syntes

framgå, att endast företag, som dreves i form av ideell eller ekonomisk

förening skulle omfattas av den föreslagna skattebefrielsen. Emellertid förhölle

det sig så, att redan nu en del folkparker av vissa skäl funnit det praktiskt

att använda sig av aktiebolag såsom företagsform. Sedan den nya

lagen om ekonomiska föreningar trätt i kraft torde aktiebolagsbildningen

sannolikt bli aktuell i än större omfattning. Att en folkpark arbetade i aktiebolagets

form, ändrade icke dess ideella inriktning och ändamålet med dess

verksamhet förbleve detsamma. Detta vore helt betingat av de ekonomiska

förpliktelser, som medföljde förvärv och färdigställande av för verksamheten

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

# Kungl. Maj.ts proposition nr 199.

nödvändiga markområden och byggnader. Det vore orimligt att lagstiftningen

under sådana förhållanden skulle ställa de folkparksföretag, som av

olika skäl valt aktiebolagets form, i en sämre ställning än företag, som hade

förenings form.

Ordenshusens riksförening säger sig förutsätta, att bland de skattefria

subjekten aven skulle inräknas de nykterhetsrörelsens organisationer, vilka

tillhandahölle allmänna samlingslokaler. Nykterhetsorganisationerna torde

disponera det största antalet (ca 1 500) profana samlingslokaler i landet

och nästan undantagslöst fölle dessa lokaler under begreppet »allmänna»

samlingslokaler. Av dessa lokaler ägdes omkring hälften direkt av nykterhetsföreningarna,

medan återstoden ägdes och förvaltades av särskilt för

ändamålet bildade ekonomiska föreningar (byggnadsföreningar). De sistnämnda

vore i regel slutna, i det att medlemskap i byggnadsföreningen förutsatte

medlemskap i en nykterhetsförening.

Härefter anför riksföreningen.

Av motiven till förslaget synes framgå, att även nykterhetslokalerna avsetts

att inbegripas i den föreslagna skattefriheten. Av lagtexten kan man

emellertid knappast nå fram till en sådan tolkning. Skattefriheten skall

enligt lagtexten gälla . .. »sammanslutning, som har till främsta syfte att

anordna eller underhålla allmän samlingslokal». Att tillhandahålla allmän

samlingslokal ingår som en väsentlig del i nykterhetsföreningarnas verksamhet,

men denna verksamhetsgren är icke deras främsta uppgift. Visserligen

torde väl nykterhetsföreningarna redan enligt 38 § arvsskatteförordningen

i dess nuvarande lydelse vara befriade från gåvoskatt, men för att

undvika tolkningstvister vore det önskvärt, att även i det nu föreslagna

tillagget inflikades en bestämmelse av sådan innebörd. Det torde även finnas

andra ideella föreningar än nykterhetsföreningar, vilka tillhandahålla allmän

samlingslokal utan att detta är föreningens huvuduppgift och det

synes rimligt, att även gåvor och anslag till sådan lokal för dess iståndsättande

eller underhåll befrias från gåvoskatt.

Svea hovrätt har vidare anmärkt mot den föreslagna lagtexten, att med

ordalagen »till främsta syfte» skulle införas en ny begreppsbestämning i

arvsskatteförordningen. Det förelåge ej skäl att frångå det eljest använda

uttrycket »huvudsakligt syfte», som fått sin innebörd klarlagd i doktrin

och praxis.

I sitt remissullåtande har Folketshusföreningarnas riksorganisation erinrat

om en av organisationen till finansdepartementet tidigare ingiven framställning,

däri riksorganisationen hemställt, att den ifrågasatta lagstiftningen

måtte lå sådant innehåll att även föreningar, vilka tidigare emottagit gåvor

till allmänna samlingslokaler, kunde återfå redan erlagd gåvoskatt.

6. Departementschefen.

Som framgar av den tidigare redogörelsen har utredningsmannen ansett

det sannolikt, att tillhandahållande av allmänna samlingslokaler i och för sig

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 199.

vore att hänföra till sådant ändamål, som enligt 38 § arvsskatteförordningen

kunde föranleda skattefrihet. Däremot har han funnit det mera tvivelaktigt,

om sammanslutningar, vilka enligt sina stadgar hade att tillgodose sina med1

ömmars ekonomiska intressen, kunde komma i åtnjutande av skattebefrielse.

För att nå det syfte, som avsetts med ifrågavarande motioner vid 1950

års riksdag, vore det därför enligt utredningsmannens åsikt erforderligt med

en ändring av arvsskatteförordningen. Häremot har Svea hovrätt i sitt remissutlåtande

gjort gällande, att en dylik författningsändring skulle kunna

undvikas, om genom särskild lagstiftning möjliggjordes för folketshusföreningar

och liknande ekonomiska föreningar att utan alltför betungande

skattekonsekvenser ombildas från ekonomiska föreningar till ideella sammanslutningar.

Även om vissa skäl kunna anses tala för att det av hovrätten förordade

tillvägagångssättet skulle innebära en lämplig utväg, kan en sådan lösning i

varje fall icke åstadkommas i detta sammanhang.

Enligt min uppfattning är tillhandahållande av samlingslokal ett sådant

ändamål, som bör kunna föranleda befrielse från gåvoskatt. Härom råder

också enighet bland de hörda myndigheterna och organisationerna. Det

synes även föreligga skäl för antagandet, att detta ändamål redan med gällande

bestämmelser kan föranleda befrielse enligt 38 § arvsskatteförordningen

för föreningar, vilka icke ha till syfte att tillgodose medlemmarnas

ekonomiska intressen. För dessa föreningars del synes därför någon särskild

lagstiftningsåtgärd icke erforderlig, såvida icke praxis skulle intaga en mot

detta antagande stridande hållning.

Utredningsmannen har föreslagit att skattefriheten skall utsträckas jämväl

till vissa andra sammanslutningar. Ur rent principiell synpunkt kan det

möjligen anses tvivelaktigt, om man bör låta skattebefrielse komma sådana

sammanslutningar till del, vilka enligt sina stadgar ha att tillgodose medlemmarnas

ekonomiska intressen. Emellertid är att märka att de med

utredningsmannens förslag åsyftade föreningarna äro sammanslutningai

med allmänt ideell syftning. På grund härav och av skäl, som i övrigt framhållits

i promemorian, synas beträffande ifrågavarande sammanslutningar

de betänkligheter, som möjligen kunna hysas mot en sådan lösning, böra

vika. Jag kan därför ansluta mig till uppfattningen, att den omständigheten

att förening av denna karaktär vunnit registrering som ekonomisk förening

och enligt sina stadgar har att tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen,

icke i och för sig bör utesluta den från skattebefrielse.

Utredningsmannen har i sitt förslag i anslutning till vad riksdagen i sin

skrivelse hemställt beaktat endast sammanslutningar med ändamål att tillhandahålla

allmän samlingslokal. Men icke heller alla sammanslutningar

med dylikt syfte skulle enligt utredningsmannens förslag komma i åtnjutande

av skattebefrielsen, utan endast folketshusföreningar, bygdegårdsföreningar

och liknande sammanslutningar. Mot utredningsmannens för
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj: ts proposition nr 199. 17

slag i denna del ha emellertid, som av det förut anförda framgått, flera invändningar

riktats.

Sålunda har Svea hovrätt anfört, att det borde undersökas, huruvida icke

följdriktigheten fordrade, att även andra typer av föreningar finge åtnjuta

skattebefrielse. Jag kan icke ansluta mig till denna hovrättens uppfattning,

då jag anser att ifrågavarande förmån bör tillkomma allenast föreningar,

beträffande vilka man har någorlunda tillfredsställande garantier att gåvomedlen

komma avsett ändamål till godo, och, såvitt jag kan finna, sådana

garantier mera sällan föreligga beträffande andra typer av föreningar än de

föreslagna. Jag tillstyrker därför vad utredningsmannen i detta hänseende

föreslagit.

Vidare har hovrätten gentemot det i den föreslagna lagtexten använda

uttrycket »liknande sammanslutning» anmärkt, att det icke vore fullt klart

vad med uttrycket avsåges. I detta sammanhang vill jag erinra, att en liknande

formulering återfinnes i 15 § nöjesskatteförordningen. Enligt min

åsikt bör uttrycket tolkas såsom syftande på organisationer av samma

struktur som folketshusföreningar och bygdegårdsföreningar, d. v. s. sammanslutningar,

som direkt eller indirekt genom andra föreningar har ett

tämligen stort medlemsantal eller i varje fall äro öppna för allmänheten

och som, om de icke registrerats såsom ekonomiska föreningar, skulle ha

betraktats såsom ideella sammanslutningar. Som exempel på dylika sammanslutningar

kan jag i anslutning till uttalanden av Folkets parkers centralorganisation

och Ordenshusens riksförening nämna folkparksföreningar

och vissa nykterhetsorganisationers byggnadsföreningar. Däremot torde det

vara uppenbart, att skattebefrielse icke kan äga rum, om organisationen i

själva verket är att anse såsom en enskild persons affärsrörelse.

I sitt remissyttrande har Folkets parkers centralorganisation framhållit,

att skattebefrielse borde få tillgodonjutas, även om den ifrågavarande sammanslutningen

dreves i form av ett aktiebolag. Med anledning härav vill

jag påpeka, att den av utredningsmannen föreslagna lagtexten torde lämna

utrymme för en sådan tolkning.

I anslutning till den ändring i lagtexten, som Ordenshusens riksförening

föreslagit i syfte att under stadgandet jämväl skulle falla ideella föreningar,

vilka ha annat främsta syfte än att tillhandahålla samlingslokaler, vill jag

anföra följande. Har en ideell förening eller därmed likställd sammanslutning

ett huvudsakligt ändamål, som överensstämmer med de i 38 § arvsskatteförordningen

nämnda ändamålen, är den befriad från gåvoskatt redan

enligt gällande rätt. Likaså skulle dylik förening, som icke har sådant

huvudsakligt ändamål men som har till främsta syfte att tillhandahålla allmän

samlingslokal, enligt den föreslagna lagtexten erhålla skattebefrielse.

Att medgiva sådan befrielse åt ideell förening, som icke uppfyller någon av

dessa förutsättningar, bör enligt min mening icke komma ifråga.

I de berörda motionerna vid 1950 års riksdag föreslogs, att skattefrihet

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 199.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj :ts proposition nr 199.

endast skulle medgivas förening, som under de senast förflutna fem åren

icke lämnat utdelning åt sina medlemmar. Någon av de myndigheter, som

yttrade sig i anledning av nämnda motioner, ifrågasatte, huruvida icke för

skattefrihet borde krävas att föreningens stadgar inrymde en bestämmelse,

som förbjöde all utdelning till medlemmarna. Någon bestämmelse av dylik

innebörd har utredningsmannen icke föreslagit, utan helt allmänt uttalat,

att det borde överlåtas åt praxis att bedöma i vad mån tidigare utdelning

till medlemmar borde hindra skattebefrielse. Några riktlinjer hur ett sådant

bedömande skulle ske har utredningsmannen emellertid icke givit. I sitt utlåtande

över den remitterade promemorian har länsstyrelsen i Malmöhus

län gjort vissa uttalanden och förslag i syfte att ernå säkrare garantier för

att gåvomedlen komma till rätt användning. Länsstyrelsen har sålunda

ifrågasatt, huruvida icke för skattefrihet borde fordras, att föreningens

stadgar innehölle förbud mot vinstutdelning och bestämmelser att vid föreningens

upplösning behållningen utöver insatt andelskapital skulle användas

till allmännyttigt ändamål.

Av nu återgivna förslag till lösning av förevarande spörsmål synes mig

intet fullt tillfredsställande. Motionärernas förslag synes mindre väl lämpat

att användas, då fråga är om sådana engångsföreteelser som gåvor och det

hindrar ej, att föreningen efter gåvans emottagande ändrar sin utdelningspraxis.

Gåvomedlen kunna också tillgodoföras de enskilda medlemmarna

på annat sätt än genom utdelning. Gentemot länsstyrelsens i Malmöhus län

förslag kan den invändningen riktas, att även om stadgarna vid gåvans

emottagande innehålla förbud mot vinstutdelning o. s. v., kan genom stadgeändring

efter sagda tidpunkt sådan utdelning möjliggöras. Genom bestämmelser

av denna art skulle visserligen missbruk försvåras, men någon

hållbar garanti mot framtida missbruk innefatta de ej. Denna invändning

kan givetvis också riktas mot utredningsmannens tanke, att beskattningsmyndigheterna

skulle med ledning av föreningens tidigare utdelningspraxis

bedöma, om förutsättningarna för skattefrihet vore för handen.

Enligt min åsikt bör man emellertid icke överdriva farhågorna för missbruk

av skattefriheten. De föreningar, vilka enligt vad jag förordat skulle

kunna komma i åtnjutande av skattebefrielsen, ha vanligen en sådan ställning,

att de redan av hänsyn till den allmänna opinionen knappast skulle

vilja missbruka sin rätt till skattefrihet. Det torde ock få antagas, att givaren

i de flesta fall söker tillse, att gåvan kommer avsett ändamål till godo.

Jag anser därför icke erforderligt att i lagtexten intaga särskilda bestämmelser

i syfte att ernå garantier i nu förevarande hänseende.

Svea hovrätt har gjort viss erinran mot det i den föreslagna lagtexten

använda uttrycket »främsta syfte». Emellertid torde utredningsmannen ha

inlagt en annan betydelse däri än den, som ligger i det i 38 § arvsskatteförordningen

tillämpade uttryckssättet »huvudsakligt syfte». Med sistnämnda

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

19

uttryckssätt skulle enligt min åsikt i detta fall alltför många sammanslutningar

falla utanför kretsen av skattefria subjekt och lagstiftningens syfte

till stor del förfelas. Jag förordar därför det av utredningsmannen föreslagna

uttryckssättet.

Mot utredningsmannens uppfattning, hur begreppet allmän samlingslokal

borde förstås, har ingen invändning gjorts av remissinstanserna. För egen

del vill jag understryka, att begreppet i praxis synes böra utformas under

hänsynstagande till bestämmelserna i 1942 års kungörelse om bidrag och

lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler.

Av det anförda framgår, att jag anser mig kunna ansluta mig till utredningsmannens

förslag.

De föreslagna bestämmelserna böra träda i kraft den 1 juli 1952. Detta

innebär, att jag icke anser mig kunna biträda det i framställning av Folketshusföreningarnas

riksorganisation framförda önskemålet, att bestämmelserna

skulle tillämpas jämväl å redan fullbordade gåvotransaktioner.

I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag

till förordning angående ändrad lydelse av 28 och 38 §§ förordningen

den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Jag hemställer, att förenämnda författningsförslag måtte genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Birgit Warholm.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 199.

Bilaga.

Utredningsmannens utkast

till

förordning angående ändrad lydelse av 28 och 38 §§ förordningen den 6

juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Härigenom förordnas, att 28 och 38 §§ förordningen den 6 juni 1941 om

arvsskatt och gåvoskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

28 §.

Arvs- eller---tio år.

Klass III. För testamentslott tillkommande

kyrka, landsting, kommun eller annan menighet ävensom hushållningssällskap;
stiftelse

med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala,

politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella

eller eljest allmännyttiga ändamål;

stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja landets näringsliv;

registrerad understödsförening eller sådan sammanslutning, som, utan

att hava till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska

intressen, huvudsakligen fullföljer ovan angivet ändamål;

folketshusförening, bygdegårdsförening eller annan liknande sammanslutning,

som har till främsta syfte att anordna eller tillhandahålla allmän

samlingslokal,

utgör skatten, där fråga är om svensk juridisk person och skattebefrielse

ej åtnjutes jämlikt 3 §:

när värdet å lotten överstiger

1 000 men---4 procent.

38 §.

Från gåvoskatt äro, förutom i 3 § omförmälda juridiska personer, befriade:
kyrka,

landsting, kommun eller annan menighet ävensom hushållningssällskap;
stiftelse

med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala,

politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella

eller eljest allmännyttiga ändamål;

stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja landets näringsliv;

registrerad understödsförening eller sådan sammanslutning, som, utan

att hava till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska

intressen, huvudsakligen fullföljer ovan angivet ändamål;

folketshusförening, bygdegårdsförening eller annan liknande sammanslutning,

som har till främsta syfte att anordna eller tillhandahålla allmän

samlingslokal.

Skattebefrielse enligt---del därav.

Denna förordning träder i kraft---

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1952

520390

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1952:205 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majris proposition med förslag till förordning om fortsatt tillfälligt upphävande av skatten ä motorsprit. a1 i texten
  2. BevU 1952:40 Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 28 och 38 §§ förordningen den 6 juni 1941 s. 1 i texten