Sök i Ratio Lex

Angående ersättning till Rut Edit Bergström m. fl

1952-04-04 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:211, Angående ersättning till Rut Edit Bergström m. fl

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

1

Nr 211.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ersättning till

Rut Edit Bergström m. fl.; given Stockholms slott den

4 april 1952.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Torsten Nilsson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen underställes riksdagens prövning dels ett ärende angående

livränta åt efterlevande till en person, som avlidit till följd av sjukdom

ådragen under militärtjänstgöring, och dels tre ärenden angående ersättning

för skada ådragen under militärtjänstgöring.

1 Rihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 211.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Utdrar) av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

4 april 1952.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten

Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför

chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Torsten Nilsson, följande.

1.

Värnpliktige nr 616-8-44 Holger Johan Bergström, som var född år 1924,

inryckte den 10 april 1945 till värnpliktstjänstgöring vid Upplands regemente.

Han intogs den 19 oktober samma år å regementets sjukavdelning

för observation på grund av psykiska besvär och förklarades oduglig till

krigstjänst den 25 i samma månad samt hemförlovades. Den 10 november

1945 undersöktes han å centraldispensären i Uppsala, varvid förtätningar

å båda lungorna konstaterades. Bergström vårdades för lungsjukdomen å

olika sjukvårdsinrättningar till den 20 februari 1947, då han utskrevs såsom

arbetsoförmögen. Den 30 januari 1948 intogs han åter å sjukhus och vårdades

därefter under flera perioder å olika sjukvårdsinrättningar till den

10 november 1950, då han avled till följd av lungtuberkulos.

Under Bergströms vård å sjukhus avkunnades i mars 1946 lysning till

äktenskap mellan honom och Rut Edit Bengtsson. Den 10 april 1946 ägde

vigsel rum å sjukhuset. I äktenskapet föddes den 18 maj 1946 en dotter

och den 23 januari 1948 en son.

Riksförsäkringsanstalten, som funnit 1927 års militärersättningsförordning

tillämplig å Bergströms lungsjukdom, har utgivit ersättning i form av

sjukpenning eller livränta till dödsfallet. Enligt beslut den 6 december

1950 tillerkände anstalten vidare dödsboet begravningshjälp med 500 kronor

samt vart och ett av den avlidnes barn livränta intill 16 års ålder med

65 kronor för månad. I fråga om yrkad livränta till änkan förklarade riksförsäkringsanstalten

i samma beslut att livränta enligt bestämmelserna i

1927 års militärersättningsförordning icke kunde tillerkännas henne i anledning

av dödsfallet enär äktenskapet ingåtts efter den tidpunkt, då sjukdomen

yppades.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

3

över riksförsäkringsanstaltens förenämnda beslut anförde änkan besvär

hos försäkringsrådet, som emellertid genom utslag den 26 april 1951 ej

fann skäl göra ändring i överklagade beslutet.

I eu den 8 juni 1951 dagtecknad skrivelse har Edit Bergström hemställt

att Kungl. Maj:t av nåd måtte bevilja henne den livränta som hon skulle

varit berättigad till därest äktenskapet hade ingåtts före yppandet av ifrågavarande

sjukdom. I skrivelsen har anförts hland annat följande. Hon blev

bekant med Holger Bergström i maj 1945 under dennes militärtjänstgöring

i Uppsala. De började ha sällskap med varandra och kom överens om att

ingå äktenskap så snart Holger Bergström hemförlovats. Efter det Holger

Bergström hemförlovats flyttade de tillsammans och han tog anställning

som skogsarbetare. Redan en av de första dagarna blev Holger Bergström

emellertid illamående och måste söka läkarvård, och kort därefter konstaterades,

att hans båda lungor var angripna. — Äktenskapet var således

beslutat långt innan kontrahenterna fick vetskap om att mannen var sjuk.

På grund av att Edit Bergström väntade barn kunde hon ej heller avbryta

sin sammanlevnad med mannen utan tog risken att själv kunna bliva

smittad.

Riksförsäkringsanstalten har i utlåtande den 30 november 1951 anfört

i huvudsak följande.

Därest i förevarande fall äktenskapet ingåtts innan sjukdomen yppades

skulle änkan jämlikt 1927 års militärersättningsförordning ha tillerkänts

livränta med 125 kronor för månad, så länge hon levde ogift.

I anledning av framställningen hade riksförsäkringsanstalten verkställt

viss utredning angående änkans ekonomiska ställning. Därvid hade framkommit

att hon, som vore född den 19 september 1911, icke syntes äga

några egna tillgångar. Efter det första barnets födelse hade hon icke haft

inkomst av förvärvsarbete •— ehuru hon syntes vara arbetsför -— utan

ägnat sig åt skötseln av hemmet. Förutom de livräntor, som av riksförsäkringsanstalten

tillerkänts barnen, samt allmänna barnbidrag hade hon av

pensionsstvrelsen tillerkänts dels änkebidrag med 900 kronor för år jämte

dvrtidstillägg därå, dels särskilt barnbidrag med 250 kronor för år för

vartdera barnet. Sistnämnda bidrag skulle, enligt vad anstalten under band

inhämtat från pensionsstyrelsen, icke ha utgått därest styrelsen ägt kännedom

om att livräntor till barnen utginge från anstalten. Omprövning av

frågan om rätt till dylikt bidrag torde komma att ske. Änkan hade vidare

från socialvårdsbyrån i Uppsala uppburit understöd med varierande belopp.

Icke heller socialvårdsbyrån hade ägt kännedom om att barnen tillerkänts

livräntor från anstalten.

Därest änkan skulle beviljas livränta enligt grunderna i 1927 års militärersättningsförordning

skulle, enligt vad pensionsstyrelsen uppgivit, det till

henne för närvarande utgående änkebidraget komma att nedsättas till 350

kronor för år.

Med hänsyn till förevarande omständigheter ansåge sig riksförsäkringsanstalten

för sin del icke kunna tillstyrka, att livränta tillerkändes henne

i extraordinär ordning. Om emellertid dylik ersättning ansågcs höra utgå,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

torde från livräntan böra avdragas belopp, varmed utgivet änkebidrag och

särskilt barnbidrag överstege vad som skulle ha utgått, om vid dessa bidrags

bestämmande hänsyn kunnat tagas till sådan livränta och till barnens

från anstalten utgående livräntor.

Statskontoret har i utlåtande den It december 1951 anfört att i tidigare

utlåtanden över framställningar av med den förevarande likartat slag hade

statskontoret erinrat om att i fall, då fråga uppkommer om understöd

enligt 1930 års grunder åt efterlevande änka till anställningshavare i statens

tjänst, krav regelmässigt uppställdes på att änkan till följd av hög

ålder eller sjukdom skulle vara urståndsatt att själv försörja sig. Enligt

ämbetsverkets mening borde denna princip vara normgivande även i sådana

fall, varom nu vore fråga.

Enär handlingarna i ärendet ej utvisade annat än att Edit Bergström vore

fullt arbetsför och i betraktande jämväl av övriga föreliggande omständigheter

kunde statskontoret icke tillstyrka bifall till framställningen.

Departementschefen.

Med hänsyn till att Edit Bergström och den avlidne varit trolovade och

sammanbott redan innan det för dem eller annan var känt att mannen

led av den sjukdom, som sedermera kom att medföra hans död, synes

fog föreligga att, i likhet med vad som skett i vissa tidigare liknande ärenden

(härutinnan torde få hänvisas bland annat till prop. 1948:151, punkten

3, och prop. 1951: (50, punkten 9), tillerkänna Edit Bergström den ersättning,

som jämlikt 1927 års militärersättningsförordning skulle ha tillkommit

henne därest hon när mannen insjuknade varit gift med denne.

Jämväl det förhållandet att makarna Bergströms första barn avlats före

tiden för sjukdomsfallet synes mig giva stöd för en liberal inställning till

Edit Bergströms framställning.

Jag förordar sålunda att livränta tillerkännes Edit Bergström, varvid

dock, såsom riksförsäkringsanstalten anfört, från livräntan bör avdragas

belopp, varmed utgående änkebidrag och särskilt barnbidrag överstiger vad

som i sådant hänseende skulle ha utgått, om vid dessa bidrags bestämmande

hänsyn kunnat tagas till sådan livränta och till barnens från anstalten

utgående livräntor.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till Rut Edit Bergström må, så länge hon lever ogift,

från anslaget till bidrag till ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, utbetalas

den ersättning som skulle ha tillkommit henne, därest 1927

års militärersättningsförordning i förevarande fall varit tilllämplig;

dock att från sådan ersättning bör avdragas be
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

5

lopp, varmed enligt pensionsstyrelsens beslut utgående

änkebidrag och särskilt barnbidrag överstiger vad som i

sådant hänseende skulle ha utgått om vid dessa bidrags

bestämmande hänsyn kunnat tagas till ifrågavarande ersättning

och till livräntor, som från riksförsäkringsanstalten

utgår till Rut Edit Bergströms barn.

2.

Under militärtjänstgöring vid Skånska pansarregementet den It mars

1947 skadades värnpliktige 897-7-45 S. B. Jönsson allvarligt i vänstra armen.

Vid olyckstillfället var han behjälplig med att i regementets garage

skjuta fram en personbil och kom därvid i kläm mellan bilen och en pansarvärnskanon.

I anledning av olycksfallet har riksförsäkringsanstalten tillerkänt Jönsson

dels viss sjukpenning under tiden den 3 april 1947—den 10 december

1949 dels ock livränta för tiden den 11 december 1949—den 10 december

1951. För beräkning av sjukpenningens respektive livräntans storlek har

riksförsäkringsanstalten fastställt Jönssons invaliditetsgrad till 100 procent

för tiden den 3 april 1947—den 22 februari 1948, 50 procent för tiden den

23 februari 1948—den 31 mars 1949, 25 procent för tiden den 1 april 1949

—den 10 december 1949 och 15 procent för tiden den 11 december 1949—

den 10 december 1951.

Sedan Jönsson i skrivelse till försvarets civilförvaltning den 11 augusti

1947 framställt krav på kronan om ersättning i anledning av olycksfallet,

hemställde civilförvaltningen och arméförvaltningen (tygavdelningen) i

skrivelse den 23 oktober 1948, att Kungl. Maj:t måtte tillerkänna Jönsson

viss ersättning. Därvid förklarade ämbetsverken, bland annat, att de -—■

i likhet med advokatfiskalen hos civilförvaltningen och försvarets skaderegleringsnämnd,

vilka yttrat sig i ärendet — ansåge att kronan icke kunde

undgå att utgiva ojämkat skadestånd till Jönsson. Genom beslut den 5 november

1948 medgav Kungl. Maj:t att Jönsson finge från anslaget till vissa

ersättningar i anledning av skador vid militär verksamhet in. in. beredas

ersättning för dels förlorad arbetsförtjänst för tiden den 3 april 1947—den

7 augusti 1948 — därvid arbetsförtjänsten beräknades efter 90 kronor för

vecka och invaliditetsgraden till 100 procent för tiden till och med den

22 februari 1948 och 50 procent för tiden därefter — med avdrag för vad

Jönsson för samma tid uppburit från riksförsäkringsanstalten, dels ock

ombudsarvode med 50 kronor.

Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningen (tygavdelningen) har i

skrivelse den 23 februari 1952 gemensamt gjort framställning om beredande

av ytterligare ersättning till Jönsson och därvid anfört i huvudsak följande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

ö

Kungl. Maj-.ts proposition nr 211.

Hos försvarets civilförvaltning hade Jönsson yrkat ersättning för sveda

och värk med 3 000 kronor, för förlorad arbetsförtjänst med 100 kronor

för månad under tiden den 8 augusti—den 31 december 1948 och med 31

kronor 42 öre under tiden den 1 januari—den 10 december 1949, tillhopa

832 kronor 32 öre, samt för ombudsarvode med 200 kronor. Vidare hade

Jönsson yrkat att livsvarig livränta måtte utgå från och med den 11 december

1949, beräknad efter en årsinkomst av 6 000 kronor och en invaliditetsgrad

av 15 procent för tiden den 11 december 1949—den 10 december

1950 samt därefter beräknad efter enahanda årsinkomst och den invaliditetsgrad,

som riksförsäkringsanstalten för skilda tidsperioder komme

att bestämma, med avdrag för belopp, som riksförsäkringsanstalten till

Jönsson utgivit eller komme att utgiva i sjukpenning och livränta för motsvarande

tidsperioder. I likhet med advokatfiskalen hos civilförvaltningen

och försvarets skaderegleringsnämnd, vilka yttrat sig i ärendet, ansåge

ämbetsverken att till Jönsson borde utgå ytterligare ersättning enligt framställda

yrkanden, dock att ersättning för sveda och värk icke borde överstiga

2 500 kronor. Ämbetsverken hemställde därför att till Jönsson måtte

från anslaget Vissa ersättningar i anledning av skador vid militär verksamhet

m. m. få utbetalas ersättning för sveda och värk med 2 500 kronor,

förlorad arbetsförtjänst under tiden den 8 augusti 1948—den 10 december

1949 med sammanlagt 832 kronor 32 öre, ombudskostnader med 200 kronor

samt livränta för tiden den 11 december 1949—den 30 juni 1952, beräknad

efter en årlig inkomst av 6 000 kronor och för tiden den 11 december

1949—den 10 december 1951 en invaliditetsgrad av 15 procent samt för

tiden därefter den invaliditetsgrad, som riksförsäkringsanstalten för samma

tid komme att fastställa, allt med avdrag för vad anstalten utgivit eller

komme att utgiva i periodisk ersättning för motsvarande tid. Vidare hemställde

ämbetsverken att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att för tid

från och med den 1 juli 1952 tillerkänna Jönsson en livsvarig livränta,

beräknad efter samma invaliditetsgrad, som riksförsäkringsanstalten komme

att fastställa för skilda tidsperioder samt i övrigt efter nyss angivna

grunder.

Genom beslut den 7 mars 1952 förklarade Kungl. Maj.t Sig vilja framdeles

meddela beslut i fråga om livränta till Jönsson för tiden från och

med den 1 juli 1952 och fann, beträffande ämbetsverkens framställning i

övrigt, gott bifalla densamma.

Departementschefen.

Beträffande engångsersättning och livränta till Jönsson för tiden till och

med den 30 juni 1952 föreligger beslut av Kungl. Maj.t. För tiden därefter

synes på sätt försvarets civilförvaltning och arméförvaltningen föreslagit

till Jönsson böra utgå livränta, beräknad efter eu årlig inkomst av

6 000 kronor och den invaliditetsgrad, som riksförsäkringsanstalten kommer

att fastställa, dock med avdrag för vad anstalten kan komma att utgiva

i periodisk ersättning för motsvarande tid och med iakttagande av att å

livräntan icke bör utgå någon sådan tilläggsförmån som enligt gällande

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

7

bestämmelser eljest tillkommer pensionstagare. Livräntan synes böra bestridas

från anslaget Diverse pensioner och understöd m. m.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att från det under tolfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget

Diverse pensioner och understöd m. m. må på

grund av förenämnda olyckshändelse från och med den

1 juli 1952 till S. B. Jönsson utgå årlig livränta efter en

antagen årsinkomst av 6 000 kronor och den invaliditetsgrad

som riksförsäkringsanstalten kommer att fastställa,

med avdrag för från riksförsäkringsanstalten utgående livränta

jämte därå belöpande tillägg, samt med iakttagande

att å den sålunda bestämda livräntan icke må åtnjutas någon

sådan tilläggsförmån som enligt gällande bestämmelser

eljest tillkommer pensionstagare.

3.

Värnpliktige 194-70-39 T. S. Henriksson fullgjorde beredskapstjänstgöring

senast den 17 maj—den 3 augusti 1944. Han insjuknade därefter i

lungsäcksinflammation (tuberkulos).

Henriksson begärde sedermera ersättning jämlikt 1927 års militärersättningsförordning,

men riksförsäkringsanstalten förklarade genom beslut den

19 juni 1946, att enär Henrikssons militärtjänstgöring icke skäligen kunde

antagas ha väsentligen bidragit till sjukdomen, anstalten funne ersättning

icke kunna tillerkännas honom.

Henriksson besvärade sig hos försäkringsrådet, som i utslag den 9 maj

1947 ej fann skäl att göra ändring i överklagade beslutet.

I skrivelse till riksförsäkringsanstalten den 7 augusti 1950 begärde Henriksson,

att målet skulle upptagas till förnyad prövning. Henriksson åberopade

därvid att han i juni månad 1950 erhållit bekräftelse på att lungtuberkulos

förekommit vid det förband där han tjänstgjort och att han

hade skäl förmoda att detta förhållande icke beaktats när målet prövades

av riksförsäkringsanstalten. I brev den 23 augusti 1950 meddelade riksförsäkringsanstalten

att den till förnyad prövning upptagit frågan om ersättning.

Genom beslut den 19 december 1950 tillerkände sedermera riksförsäkringsanstalten

Henriksson ersättning för tiden den 1 juli—den 31 december

1946 och den 1 januari—den 4 maj 1947 för nedsättning av arbetsförmåga

med 50 respektive 25 procent. Riksförsäkringsanstaltens sistnämnda

beslut grundade sig på bestämmelserna i Kungl. Maj:ts brev den

20 juni 1947 till riksförsäkringsanstalten angående prövning av vissa ärenden

rörande ersättning i anledning av sjukdom ådragen under militärtjänstgöring.

Enligt detta brev hade riksförsäkringsanstalten att till ny- eller om
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kiingl. Mnj:ts proposition nr 211.

prövning upptaga ärenden angående ersättning enligt grunderna i 1927 års

militärersättningsförordning dels i anledning av sjukdom, som icke förorsakats

av olycksfall, där sjukdomen enligt dåmera tillämpade bedömningsprinciper

kunde anses ådragen under militärtjänstgöring under tiden den

3 september 1939—den 30 juni 1945, och dels i sådana sjukdomsfall, där

grundad anledning funnes för antagande att orsakssammanhang kunde

föreligga mellan sjukdomen och militärtjänstgöring under enahanda

tider. Enligt sagda brev kunde dock ersättning icke utgå för tid före den

1 juli 1946.

I skrivelse till försäkringsrådet den 20 januari 1951 yrkade Henriksson,

som sade sig anföra besvär över riksförsäkringsanstaltens beslut den 19

december 1950, att försäkringsrådets beslut den 9 maj 1947 måtte upphävas

och Henriksson tillerkännas ersättning från det sjukdomen yppades i

augusti 1944. Henriksson åberopade därvid att han kunde bevisa, att han

under sin sista tjänstgöring blivit utsatt för tuberkulos smitta från en kamrat

Axel Sigvard Svensson, vilken avlidit den 12 mars 1946. Först den 20

juni 1950 hade Henriksson erhållit bekräftelse på, att Svensson lidit av

lungtuberkulos under ifrågavarande tid.

Försäkringsrådet meddelade Henriksson i skrivelse den 29 mars 1951,

att Henrikssons skrift till rådet icke föranledde någon rådets vidare åtgärd.

Efter förnyad skrivelse från Henriksson meddelade försäkringsrådet i skrivelse

den 6 september 1951, att enligt 58 kapitlet rättegångsbalken högsta

domstolen ägde bevilja resning och förordna, att målet ånyo skulle upptagas

av försäkringsrådet. Rådet fäste därjämte Henrikssons uppmärksamhet

på 4 § i samma kapitel enligt vilket lagrum som huvudregel gäller,

att ansökan om resning i tvistemål skall göras inom ett år sedan sökanden

erhöll kännedom om det förhållande varå ansökan grundas.

I ansökan, som inkom till nedre justitierevisionen den 6 december 1951,

begärde Henriksson resning i målet och hemställde att förordnande måtte

lämnas därom att ärendet ånyo måtte prövas av försäkringsrådet. Henriksson

anförde därvid i huvudsak följande.

Riksförsäkringsanstalten hade i sitt beslut den 19 juni 1946 uppenbarligen

icke ansett det styrkt, att han utsatts för tuberkulos smitta under militärtjänstgöring

maj—augusti 1944 och hade följaktligen icke ansett honom

ersättningsberättigad för den tid som sjukdomen varade. Tyvärr hade

det icke under ärendets utredning hos riksförsäkringsanstalten varit möjligt

för honom att prestera uppgifter om de förhållanden, som kunde ha

styrkt att han utsatts för smitta under tjänstgöringen. Först genom skrivelse

den 20 juni 1950 från riksförsäkringsanstalten hade han erhållit uppgifter

om den genom lungtuberkulos numera avlidne Axel S. Svensson, med vilken

han, som också styrktes av intyg, varit tillsammans dagligen under

hela den tid tjänstgöringen år 1944 varade. Riksförsäkringsanstaltens och

försäkringsrådets beslut den 19 juni 1946 respektive den 9 maj 1947 hade

sålunda enligt Henrikssons förmenande fattats utan att fullständig utred
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kutxgl. Maj:ts proposition nr 211.

9

ning förelegat och han ansåge, att sådana omständigheter måste få anses

föreligga, att en ny prövning av ärendet måtte leda till en annan utgång.

Genom beslut den 4 mars 1952 fann Kungl. Maj.t i högsta domstolen, på

grund av stadgandet i 58 kapitlet 4 § rättegångsbalken, Henrikssons resningsansökan

icke kunna upptagas till prövning, enär det förhållande varå

ansökningen grundades enligt Henrikssons egen uppgift var för honom

känt redan i juni 1950 och alltså mer än ett år före det ansökningen den

6 december 1951 inkom till nedre justitierevisionen.

Departementschefen.

Såsom framgår av det anförda har riksförsäkringsanstalten genom sitt

beslut den 19 december 1950 tillerkänt Henriksson ersättning jämlikt 1927

års militärersättningsförordning för tid efter den 30 juni 1946. För ersättnings

utdömande erforderligt samband mellan Henrikssons militärtjänstgöring

och hans iråkade sjukdom har tydligen därvid ansetts föreligga.

Riksförsäkringsanstalten har emellertid vid ifrågavarande prövning varit

lagligen förhindrad att i den tillämpade ordningen tillerkänna Henriksson

ersättning för tid före den 1 juli 1946. Det synes mig sannolikt att, därest

målet kunde omprövas i dess helhet, ersättning skulle tillerkännas Henriksson

jämväl för tid före den 1 juli 1946. En sådan omprövning, vilken

förutsätter resning, är emellertid numera utesluten; såsom framgår av

högsta domstolens förenämnda beslut den 4 mars 1952 har Henriksson försuttit

den i lag stadgade tiden för sökande av resning. De nya omständigheter,

som Henriksson förebragt, och de av honom i övrigt åberopade förhållandena

synes mig vara av sådan beskaffenhet, att det med fog kan antagas

att resning skulle ha beviljats Henriksson därest hans ansökan gjorts

1 behörig tid.

Enligt min mening tala starka billighetsskäl för att Henriksson, oaktat

angivna formella hinder, skall komma i åtnjutande av ersättning jämväl

för tid före den 1 juli 1946. Jag finner mig därför böra föreslå att Henriksson

beredes den ersättning vartill han enligt grunderna för 1927 års

militärersättningsförordning skulle varit berättigad om orsakssammanhanget

mellan hans militärtjänstgöring och sjukdom konstaterats redan i

samband med det ärende, vari riksförsäkringsanstalten meddelade beslut

den 19 juni 1946. Härtill fordras riksdagens medgivande.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva

att till T. S. Henriksson må enligt grunderna för 1927

års militärersättningsförordning utgivas ersättning jämväl

för tid före den 1 juli 1946 i anledning av sjukdom ådragen

i militärtjänstgöring under tiden den 17 maj—den 3

augusti 1944.

2 Bi haag till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 211.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

4.

Under övning i gevärsskjutning den 20 november 1947 med en avdelning

ur Sundsvalls luftvärnskår träffades värnpliktige 1123-14-46 E. M. Karlsson

av en rikoschetterande gevärskula, som inträngde i vänstra sidan av halsen

och stannade i ett sådant läge, att den vid företagen operation icke kunnat

avlägsnas.

Olyckshändelsen blev föremål för domstols prövning. Sålunda förde vederbörande

krigsfiskal och Karlsson vid regementskrigsrätten vid kåren

talan om ansvar å fänriken A. Ellert och styckjunkaren E. H. Johansson.

Genom utslag den 24 februari 1948 lämnade krigsrätten nämnda talan utan

bifall. Krigshovrätten, dit krigsfiskalen och Karlsson fullföljde talan, fann i

utslag den 21 januari 1949 att vad i målet förekommit mot Ellert och Johansson

i samband med olyckan skäligen icke kunde läggas dem till last

såsom tjänstefel av beskaffenhet att böra föranleda ansvar, och krigshovrätten

fastställde förty det slut, vartill regementskrigsrätten kommit.

Med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 10 juni 1949 angående fortsatt

decentralisering av vissa försvarsväsendet berörande ersättningsärenden

har försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens tygavdelning — efter

hörande av försvarets skaderegleringsnämnd, som förklarat sig anse att

Karlsson skadats under sådana omständigheter, att han vore berättigad till

skadestånd — den 30 november 1949 tillerkänt Karlsson av honom fordrade

sammanlagt 1 216 kronor 30 öre såsom ersättning för sveda och värk,

för nedsättning i arbetsförmågan under tiden den 18 mars 1948—den 17

mars 1950 och för vissa direkta kostnader samt därutöver 300 kronor i

ombudsarvode. Ersättning för nedsättning i arbetsförmågan har därvid beräknats

efter en inkomst av 4 000 kronor för år och en invaliditetsgrad

av 8 procent.

I skrivelse till advokatfiskalskontoret vid civilförvaltningen den 20 mars

1950 har Karlsson framställt krav på ytterligare ersättning och i dylikt hänseende

yrkat dels 1 000 kronor för framtida men och lyte, dels livränta

för tiden från och med den 18 mars 1950 intill dess Karlsson fyllt 67 år,

beräknad enligt de i fråga om förenämnda ersättning för nedsättning i

arbetsförmågan tillämpade grunder eller med 320 kronor för år, dels ock

ersättning för omkostnader med 325 kronor. Vidare har Karlsson förbehållit

sig rätt att framdeles kräva ytterligare ersättning, därest hans hälsotillstånd

skulle komma att försämras.

Advokatfiskalen hos försvarets civilförvaltning samt försvarets

skaderegleringsnämnd har var för sig avgivit yttrande i ärendet.

Skaderegleringsnämnden har därvid förklarat sig intet ha att erinra mot

att ytterligare ersättning bereddes Karlsson med förenämnda, av advokatfiskalen

tillstyrkta belopp.

Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens tggavdelning har i skri
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

11

velse den 12 januari 1952 gemensamt gjort framställning om beredande av

ytterligare ersättning till Karlsson. Ämbetsverken har därvid hemställt att

till Karlsson måtte från anslaget Vissa ersättningar i anledning av skador

vid militär verksamhet m. m. få utgå ersättning med 1 000 kronor för framtida

men och 325 kronor för ombudskostnader samt livränta för tiden den

18 mars 1950—den 17 mars 1952 med 320 kronor för år. Vidare har ämbetsverken

hemställt att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att för tid

från och med den 18 mars 1952 intill dess Karlsson fyllt 67 år tillerkänna

honom livränta med 320 kronor för år.

Statskontoret har i utlåtande den 15 februari 1952 förklarat sig icke vilja

motsätta sig bifall till vad ämbetsverken i ärendet hemställt.

Genom beslut den 14 mars 1952 har Kungl. Maj:t bifallit civilförvaltningens

och tygavdelningens framställning såvitt avser engångsersättningen

och medgivit att livränta finge utgå till Karlsson för tiden den 18 mars

1950—den 30 juni 1952. Tillika har Kungl. Maj:t förklarat Sig framdeles

vilja meddela beslut i fråga om livränta åt Karlsson för tid från och med

den 1 juli 1952.

Departementschefen.

Beträffande engångsersättning till Karlsson och livränta för tiden intill

den 1 juli 1952 föreligger redan beslut av Kungl. Maj:t. För tid därefter

synes livränta böra utgå på sätt civilförvaltningen och tygavdelningen föreslagit

med iakttagande av att å livräntan icke bör utgå någon sådan tillläggsförmån

som enligt gällande bestämmelser eljest tillkommer pensionstagare.

Livräntan synes böra bestridas från anslaget Diverse pensioner och

understöd in. in.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att från det under tolfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget

Diverse pensioner och understöd m. m. må på grund

av förenämnda olyckshändelse från och med den 1 juli

1952 till E. M. Karlsson intill dess han fyllt 67 år utgå

årlig livränta med 320 kronor med iakttagande att å livräntan

icke må åtnjutas någon sådan tilläggsförmån som

enligt gällande bestämmelser eljest tillkommer pensionstagare.

Med bifall till vad föredragande departementschefen

sålunda, med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter, under punkterna 1—4 hemställt

förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

A. Broberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1952:317 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj: Is proposition angående ytterligare utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52, i vad a1 i texten
  2. SU 1952:170 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till Rut Edit Bergström m. fl. s. 8 i texten